SOU 1954:25

Friluftsbad, simhallar, bastur. Simundervisning och simlärarutbildning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl, biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:25

I nrikesdepartementet

FRILUFTSBAD, SIMHALLAR, BASTUR

SIMUNDERVISNING OCH SIM- LÄRARUTBILDNING

Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning

Stockholm 1954

Statens offentliga utredningar 1954

Kronologisk förteckning

1. Svensk namnbok 1954. Statens reproduktionsan- statt. 224 s. Fi.

2. Musikliv i Sverige. Betänkande med försla till åtgärder för att främja det svenska musik ivets

utvecklin . Idun. 447 5. E. Kollektiv us. Victor Petterson. 116 s., 20 s. pl. s. ' Moderskapsförsäkring m. m. Idun. 154 s. s. Vården vid ungdomsvårdsskolorna. Victor Pet- terson. 138 s. s. Ärvdabalk. Norstedt. 257 s. Ju. ' '( * Nordisk passfrihet. Del 111. U'p hävande av all fiasskontroll vid gränserna mel en de nordiska .

ånderna. Gernandt. 39 s. (1. i

8. Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av . en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikation. . Gummesson. 14 s. Ju. J

9. Betänkande angående instansordningen i vatten- mål m. m. Gummesson. 90 s. Ju. 10. Förslag till lag om sparbanker m. m. Victor Pet- terson. 330 s. 11. Yrkesutbildningen. Häggström. 467 s., 2 kartor. E. 12. Elkraftförsörjningen. Kihlström. 473 5. K. 13. En gemensam nordisk marknad. Victor Petter- son. 120 s. H. 14. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. Norstedt. 16.) + VI s. s. 15. Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kom— » getensutredningen. Gernandt. 55 s. (1. ' 16. örslag till ordrationaliseringslag m. m. Katalog och Tidskriitstr ck. 130 5. Jo. 17. Om proportione la val inom kommunala repre- sentationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. Kihlström 72 s.

T'? F??”

18. 'Eärslag till förenkling av vissa beskattningsreg— ler. Egnellska. 80 5. F!. 1

19. Förslag till ändrad företagsbeskattnlng. Idun. 417 4 8- Fi. ' 20. Nordiska post— och teletaxor. Gummesson. 33 5. U. 21. Inrättande av ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 5. H. 22. Ny arbetstidsla stiftning och partiell arbetstids- förkortning. 5. eckman. 499 s.s. 23. Ny arbetstidsla sttftnin och partiell arbetstids- _ förkortnin . 5. ilagor. eckman. 234 s. s. 24. Förslag til effektivare taxering. Idun. 190 s. Fi. 25. Friluftsbad, simhallar, hastur. Gummesson. 292 8- I.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokståvernn till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesias kdepartementeq Jo. : jordhruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:25 INRIKESDEPARTEMENTET

FRILUFTSBAD, SIMHALLAR, BASTUR

SIMUNDERVISNING OCH SIM- LÄRARUTBILDNING

Betänkande avgivet av

Statens folkbadsutredning

STOCKHOLM 1954 GUMM ESSONS BOKTRYCKERI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till Chefen för Inrikesdepartementet ......................

AVD. I. UPPDRAG OCH UTGÅNGSLÄGE.

Kap. 1. Utredningens arbetsuppgifter .......................... Direktiven .............................................

Överlämna-de skrivelser samt remisser . . . ." ..............

Myndigheters och enskilda organisationers insatser på badområdet ........................................... Den statliga bidrags— och låneverksamheten .............. Bastur ............................................ Övriga badanläggningar ............................. Rådgivning och propaganda . . . .' ............ . ............

Nuvarande badmöjligheter .............................. . Friluftsbad ........................................... Förekomst ........................................ Möjligheter att ordna friluftsbad .................... Friluftsbadens beskaffenhet och ägare ................ Offentliga inomhushad ................................ Förekomst ........................................ De offentliga inomhusbadens beskaffenhet ............ Skolbad ............................................... Andra bastuanläggningar än de offentliga ................ Badrum ............................................... Förekomst av badrum i bostadslägenheter ............ Bveskaffenhet och kostnad ..........................

Kap. 4. Drunkningsolyckor och simkunnighet ..................

AVD. II. OM SIMUN'DERVISNING OCH SIMLÄRARUTBILDNJNG.

Kap. 5. Simundervisningens utveckling och nuvarande läge ........ 60 De första svenska simskolorna .......................... 60 Förekomsten av ordnad simundervisning för barn ........ 61

Förhållandena år 1937 .............................. 61 Förhållandena år 1948 .............................. 61 Skolans insatser beträffande simundervisning ............ 64 Gällande bestämmelser .............................. 64 Sim-undervisningen resultat i Borås och Uppsala ...... 66 Simundervi-sningen på Island ........................ 68 Barnbadresor '. . . . . . . .."..." ...... ' ................... 69 Simundervisning för vuxna ............................. 73 Militär simundervisning”. .. . . ... . . . . . . . . . . .! ........ _75

Kap. 6. Krav på vidgad simundervisning ........................ 78 Förlag om utredning av frågan om allmän simundervisning i skolorna ............................................ 78

Riksdagens skrivelser åren 1918 och 1944 ............ 78 Kommittéuttalanden .................. . .............. 79 Opinionen i frågan om allmän simundervisning i skolan . . 80 Livräddningssällskapets aktioner åren 1940 och 1943 .. 80 Simfrämjandets konferens på Bosön år 1947 .......... 81 Utredningens konferens år 1949 .................... 82 Läraropinionen .................................... 83 Simundervisningens mål och metoder .................. 85 Elementär Simkunnighet ......... _ ................... 85 Undervisningstid .................................... 86 Elementär simundervisning ............................ 87 Enkla anordningar för simundervisning . . . . . . . . . ._ . .. . 89

Kap. 7. Utredningens förslag om allmän simundervisning . . .. .. 92

Kap. 8. Simlärarutbildning .................................... 96 Siminstruktörskompetensen ............................ 97 Simning och sim-lärarutbildning vid seminarierna ........ 98 Utredningens synpunkter och förslag rörande simundervis- ningen vid seminarierna ................................ 105

Kap. 9. Simupplysning och simpropaganda ...................... 109 Uppgifter för en vidgad simupplysning .................. 109 Upplysningsteknik ............................ ' ......... 110

Förmedlare av simupplysning .......................... 111

Upplysning-sarbetets medel . ; .' . . . '.'”. '. . .' ........... 113 Filmupplysning .. . . . . . . . . .'. . . . . ." ........... 113 Radioupplysning . . . . . .'; ..... '. . . .' ........... 113 Upplysning genom press m m. . ; . . . .' .............. 113

AVD. III. SÄRSKILT OM FRILUFTSBAD, SIMHALLAR OCH BASTUR.

Kap.10. Friluftsbad ............................................ 115 Planering av friluftsbad i första hand en kommunal upp- gift ................................... ; ..... - ......... 116 Allmänna synpunkter på planerandet .................... 118 Naturliga friluftsbad eller konstgjorda? .............. 118 Badets storlek ........... . ........................... 119 Valavplats.................. ....................... 120 Markområdets storlek ...... _ ...... _ ................... 120 _ Planering av markområdet .......................... 121 Planering av vattenområden ........................ 124 Planering av byggnader . . . ......................... 124 Särskilda synpunkter på naturliga friluftsbad ............ 128 Mark- och vatten-områden .......................... 128 Vattnets beskaffenhet .............................. 129 Särskilda synpunkter på konstgjord-a [friluftsbad .......... 130 Olika typer av konstgjorda friluftsbad ................ 130 Allmänna synpunkter på konstgjorda friluftsbad ...... 133 Bassängens storlek ................................ 133 Vattenrening ...................................... 134 Tekniska detaljer ..................................... 136 För naturliga och konstgjorda friluftsbad gemensamma tekniska detalj er .................................... 136 Vattendjup framför hoppställningar ............... 136 Hopptorn ................................ ' ....... 140 Sviktar...............'....' ..... ' ..... ' ...... ..... 141 Utrustning för simning . . . .' ...... * ................ 143 Tekniska detaljer vid naturliga friluftsbad ............ 145 Fasta bryggor .................................. 145 Flytande bryggor ............ '. ................... 153 Allmänna anvisningar ..... ' ...................... 153 Tekniska detaljer vid konstgjorda friluftsbad .......... 153 Uppvärmning av bassängvattnet .................. 153 Bassängplanet ....... * ........................... 154 Bassängens form och storlek ...................... 155

Skötsel av bassäng under drift .................... 163 Bassängens Vinterskydd .......................... 163 Användning som branddammar ........... ' ....... 164 Jämförelser mellan anlä'ggningskostnad'erna för olika standardtyper av bass-ånger ...................... 164 Driftsstatistilk ................................... 166 Kap. 11. Simhallar ............................................ 168 Precisering av olika önskemål rörande sim—hallars utförande 169 Om allmänhetens önskemål ........................ 169 Om önskemål rörande simundervisning .............. 175 Om militära m. fl. statliga önskemål .................. 177 Bestämmandet av Simhallens storlek ............. , ....... 178 Upprättande av kalkyler rörande sannolikt badantal . . . . 178 Dimension-ering av badavdelningar _ .............. . . .. 181 Jämförande kostnadsberäkningar ........................ 185 Idrottspläts-kommitténs iberäkningar för standardsimhal— lar ................................................ 185 Kostnader »för faktisk-t uppförda simhallar åren 1935—— 1950 .............................................. 186 Driftsanalyser ...................................... 187 Tekniska detaljer ..................................... 189 ' Planläggning ....................................... 189 Omklädning ........................................ 190 Tvagning ........................................... 191 Torkrum ........................................... 193 Simhallen ......................................... 193 Toaletter ........................................... 193 Sekundäru-trymmen ................................ 193 Kap. 12. Bastur ................................................ 194 Gamla riter vid bastubad ............... . ............... 194 L-äkaresynpunäkter på bastubad .......................... 198 Enkäten till provinsialläkarna ...................... 199 Den allmänna bastukonferensen .................... 199 Den medicinska bastukonferensen .................... 200 Utredningens utl-å-tande ............................. 211 Andra krav på bastubad än de medicinska .............. 217 Olika former av bastubad ........... . .............. 218 Hur en finsk bastu lämpligen kan badas .............. 219 Hur varm och fuktig bör bastun vara? ................ 224

Hur en bastu byggs .................................... Olika bastutyper i Finland ..........................

Uppgifter och metodik för utredningens bastuundersök— ningar ............................................ Provbad i specialgjorda bast'ur ...................... Provbad i befintliga bastuanl-äggningar . Val av bastuugn ..................................... Åtgärder för att minska brandfaran ................ Bes'tämmandet av bastvuns storlek och standard ...... Synpunkter rörande storlek och standard hos bastun-s omklädningsrum, tvagningsrum m. m.

Tekniska detaljer .....................................

Schaktnings- ooh murningsarbeten .................. Träarheten

Snickeri— och inredningsarbeten ...................... Målningsanbet'en ....................................

Utredningens synpunkter och förslag i fråga om statsbi— drag och omorganisation ............................... Huvudmannaskapet .................................... Bidragsfrågorn'a ......................................

Nuvarande förhållanden .............................

Den statliga bidragsgivningen på jämförbara områden . . Utredningens förslag rörande statsbidrag till badanlägg- ningar ............................................

Den cen-trala handläggningen av badärenden ............

Sammanfattning ...............................................

227 227

228 232

234 .

234 240 242

246 249 250 251 252 254

255 256 259 259 264

272 282

287

Till Herr Statsrådet och Chefen. för Kungl. Inrikesdepartementet

Kungl. Maj:t.bemyndigade den 30 .juni 1948 dåvarandechefen för inri- kesdepartementet, statsrådet Mossberg att tillkalla fem sakkunniga för att-bi- träda med utredning angående fol-kbad—sfrågan och därmed sammanhängan- de spörsmål. Av det vid konseljen förda .protokollet framgår, att chefen för inrikesdepartemen'tet före sin hemställan haft gemensam beredning med cheferna för social-, eckle-siastik- och handelsd'epartementen.

Såsom sakkunniga tillkallades ledamöterna av riksdagen kommunal- borgmästaren L. V. Lindén, tillika ordförande, annonschefen K. Å. H. Allard, lantbrukaren K. E. R. Boman, kammarherren J. 1. A. Dickson och fru Gärda Svensson.

Den 28 november 1948 uppdrogs åt pol. magistern, numera direktören G. Tegner att vara sekreterare hos de sakkunniga. På därom av Tegner gjord framställning befriades denne från sitt uppdrag fr. o. m. den 1 april 1953. Den 8 maj 1953 uppdrogs åt filosofie doktorn L. G. Lemne att vara sekrete- rare hos de sakkunniga. Sekreterare-n A. Pellijeff har varit biträdande sekre- terare och ingenjören E. Blomkvist har utfört vissa sekreteraregöromål.

De sakkunniga, som antagit benämningen Statens folkbadsutredning, av- gav den 8 december 1953 ett delbetänkande rörande vatten-hygieniska f—rå- gor ”Badvatten. Bedömning, rening och skydd.” (SOU 1953: 35).

I föreliggande betänkande behandlas övriga, utredningen förelagda spörs- mål, nämligen i fråga om dru-nkningsolyckor och 'simkunnighet, simunder- visning och simlärarutbildning, friluftsbad, simhallar och bastur samt be- hovet av statsbidrag och lämplig organisation av den statliga verksamheten på sim- och badområdet.

Såsom expert rörande friluftsbad har civilingenjören E. Lundahl varit tillkallad och såsom experter rörande bastutekni—ska frågor riksdagsmannen Gunnar Eriksson, ingenjören E. Blomkvist, arkitekten B. Gate och civilingen— jören S. H. Nycander. Frågan om bastubad från medicinska synpunkter har

utretts av professorn E. H. Christensen och docenten T. Sjö-strand. Förste gymnastikkonsulenten A. Thor-son och sekreteraren i Riksföreningen för Simningens Främjande, direktören S. Wallbom har deltagit som experter vid behandlingen av frågor om simundervisning och livräddning.

Utredningen har överlagt med ett stort antal myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer. Bland dessa må här nämnas medicinalstyrel- sen, tjänsteläkare och hä-l-sovårdsnämnder, statens institut för folkhälsan, skolöver-styrelsen och Stockholms folkskoledirektion, lära.-rorganJi-sationer, pensionsstyrelsen, statens hantverksinstitut, rrik-sbrandinspektören och byggnadsnämnder, Stockholms stads idrotts- och frilufts-styrelse m. fl. stat— liga och kommunala myndigheter, Sauna Seura m. fl. utländska badorgani- sationer, Svenska föreningen för folklbad, Riksidrottsförbundet, Svenska Simförbundet, Riksföreningen för Simningens Främjande, Svenska Livrädd- ningssällskapet m. fl. organisationer samt professorerna E. Abram-son, E. von Euler, med. lic. G. Laurell, med. dr G. Malmström, med'. d—r Ö. Ouchter- lony och med. dr L. Werkö, docent R. Huss och med. och 'kir. dr R. Lund- gren m. fl. deltagare i av utredningen anordnade konferenser.

Som underlag för utformningen av betänkandets olika kapitel har ut- redningen använt preliminära utkast, för kap. 1—3, 9 och 11—13 av Lemne, för kap. 4—8 av Pellijeff och för kap. 10 av Lundahl.

Statens folkbadsutred'ning har slutfört sitt arbete i och med överlämnan- det av detta betänkande.

Stockholm i maj 1954.

Lars V. Lindén Henry Allard Rudolf Boman

James 1. A. Dickson Gårda Svensson

/ Lars Lemne

Avd. I. [UPPDRAG OCH UTGANGSLÄGE

KAPITEL 1

Utredningens arbetsuppgifter

Direktiven.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och handelsdepart-emente-n anförde dåvarande chefen för 'in'rikesdreparteme-ntet, statsrådet Mossberg inför H'ans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 juni 1948:

”Frågan om att åstadkomma bättre badmöjligheter är ur allmänhygienisk syn- punkt av den största vikt. Den ökade tillgången till enskilda badrum är i detta avseende av utomordentligt stor betydelse. Detsamma gäller tillkomsten av erfor- derligt antal för allmänheten avsedda varmbadhus, bastuanläggn—ingar och fri- luftsbad.

Strävandena att höja bostadsstandarden 'måste innefatta, att även kravet på badrum i allt större utsträckning blir tillgodosett.

För att få till stånd ett tillräckligt antal för allmänheten avsedda badanlägg— ningar av olika slag — hit räknar jag då även s. k. gårdsbastur _— torde särskilda åtgärder från samhällets sida vara nödvändiga. Det är denna del av spörsmålet, jag i fortsättningen avser att uppehålla mig vid.

De hittillsvarande stat—liga åtgärderna på detta område ha varit av relativt rlnga omfattning. Stora delar av det svenska folket kunna ännu icke komma i åtnjutande av den hälsofaktor, som regelbundna bad innebär. Även om man i fler- talet städer och större samhällen redan kunnat tillgodose behovet av allmänna badinrättningar finnes det dock åtskilliga tätorter, däribland även städer, som helt sakna sådana anordningar. Där dylika finnas motsvara de ofta icke de krav, som nu för tiden måste ställas på en badanläggning. På landsbygden äro möj- ligheterna att erhålla varmba-d alltjämt mycket begränsade.

Även vissa andra med frågan om tillgången till allmänna badanläggningar sam- manhängande spörsmål påkalla uppmärksamhet. Hit hör i första hand frågan om möjligheterna att förbättra simkunnigheten och bl. a. därigenom minska drunk— ningsolyckorna. Det förtjänar framhållas, att enligt en preliminär officiell statistik omkring 3 miljoner personer över 6 år icke kunna simma. Genom drunknings— olyckor förolyckades under femårsperioden 1941—1945 cirka 2.200 personer.

Riksdagen har 1944 hemställt om utredning angående möjligheterna att för- bättra det svenska folkets, speciellt det uppväxande släktets simkunnighet; bl. a. genom att införa bestämmelser om obligatorisk simundervisning för landets skol- ungdom. 1945 års riksdag har hemställt om att i samband med en utredning om åtgärder för en bättre simkunnighet jämväl skulle övervägas övriga åtgärder, som

kunna och höra vidtagas för drunkningsolyckornas'bekämpande -på bred front. Bcfolkningsutredningen har i sin tur upptagit dessa frågor till behandling och tog i september 1945 initiativ till en konferens om hithörande spörsmål. Vid denna konferens närvoro representanter för ett flertal statliga myndigheter och organisationer samt för de frivilliga organisationer, som ha bad- och bastupro- paganda på sitt program. Från flera håll yrkades därvid, att statsmakterna borde upptaga detta frågekomplex till en allsidig och ingående behandling.

Befolkningsutredningens socialpedagogiska delegation har i en skrivelse den 18 januari 1946 anhållit om tillsättandet av en särskild kommitté för framläg- gan—det av ett allmänt folkbadsprogram samt utredning om därmed förknippade tekniska och organisatoriska frågor. Även 1940 års Skolutredning har i sitt den 19 december 1946 avgivna betänkande" med utredning'och förslag rörande vissa socialpeda-gogiska anordningar inom skolväsendet anslutit sig till befolknings- utredningens uppfattning i dessa frågor och yrkat på att en särskild utredning bör komma till stånd om folkbadsfrågan. I skrivelse den 12 februari 1948' har Svenska livräddningssällskapet anhållit, att en. partiell utredning måtte verkstäl- las angående de åtgärder, som utan köstnad för stats-verket kunna vidtagas för att förebygga drunkningsolyckor, närmast med hänsyn till skolungdomens simunder- visning.

Ett förslag till åtgärder för att förbättra badmöjlighe'terna har framlagts av medicinalstyrelsen i skrivelse den 28 mars 1936. Detta förslag har ännu icke för- anlett åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

Möjligheterna att uppföra nya badanläggningar begränsas f. 11. av den knappa tillgången på material och arbetskraft. Det är icke minSt med hänsyn] härtill av vikt, att de anläggningar, som trots detta kunna 'komma till utförande bli' så ändamålsenliga som möjligt. Därtill kommer behovet av en planläggning på längre sikt av de projekt, som kunnat aktualiseras vid en tidpunkt då en begräns- ning av byggnadsverksamheten icke längre lägger hinder i 'vägen för deras ut- föranwde I samband härmed böra vissa andra med fol'kbadsfräga'n sammanhängan- de spörsmål upptagas till behandling. '

En utredning av hithörande spörsmål bör enligt min uppfattning pröva möj— ligheterna att genom statligt stöd främja kc'nnmunens och enskilda sammanslut- ningars intresse för att i första hand skapa bättre badmöjligheter på landsbyg- den och mindre tätorter, 'som icke själva h'a tillräckliga ekonomiska resurser för att'realisera ett sådant program. De olika vägar, som nu stå till buds för erhål- lande av bidrag av statsmedel för uppförandet av "bad och bastuanläggningar, böra bli föremål för översyn och samordning liksom'frågan, vilket organ inom statsförvaltninge'n som lämpligast bör handhava des'sa ärenden. Även frågan om i vilka former upplys-ning's- och propagandaverksamheten på detta område lämp- ligast bör bedrivas bör ägnas uppmärksamhet.

Resultatet av strävandena att öka simkunnigheten'särskilt bland skolungdomen är på ett avgörande sätt beroende av möjligheterna att anordna skolbad. Frågan öm anordnandet av skolbad synes dock som regel icke böra lösas för sig utan i samband med de övriga åtgärder på detta område, som' efter en när-mare utred— ni'ng kunna anses erforderliga för' en lösning av hadfråga'n i dess helhet.

Särskild uppmärksamhet synes mig böra ägnas de rent tekniska frågorna be- träffande badanläggningarna. Garantier måste skapas för att dessa' bli så ända- målsenliga som möjligt. I fråga om större badhusanläggning'ar bör man kunna förutsätta, att de tekniska problemen i allmänhet tillbörligen beaktas av konstruk- törerna utan några anvisningar 'från det organ, som kan komma a'tt företräda det allmännas intressen i dessa frågor. Däremot torde en sådan rådgivande verk- samhet kunna bli "av värde i fråga om mindre "anläggningar,'uppförda på platser,

där man icke, har tillgång till erforderlig teknisk expertis,-Sålunda har. från olika håll framförts önskemål om att få fram billiga gårdsbastur för landsbyg- dens behov. De senaste åren ha ett flertal firmor börjat tillverka olika monte- ringsfärdiga bastur, om vilkas värde mycket skiljaktiga meningar kommit till uttryck; Det synes mig önskvärt, att dessa olika typer bliva föremål för en” sak- kunnig, teknisk och. ekonomisk granskning syftande bl. a. till en standardiSeri-ng av de olika i handeln. förekommande _typer11a _samt uppställande. av vissa teki— niska minimikrav.

Utredningen bör även omfatta bl. a. frågorna om samhällets stöd för anordnan- de av allmänna friluftsbad. Möjligheterna för barnen att under sommaren bli i tillfälle att utnyttja dessa friluftsbad bl. a. genom anordnande av badresor och liknande åtgärder, böra därvid särskilt beaktas.

På vilket sätt en intensifierad undervisning i simkunnighet avseende såväl barn som vuxna skall kunna komma till stånd liksom frågan om utbildning av instruktörer bör prövas med beaktande av de tidigare omnämnda framställ- ningarna i frågan.

För utredning rörande angivna frågor bör en särskild .sakkunnigkommitté till- sättas. På grund av frågornas natur synes det icke möjligt att i kommittén bereda plats för alla berörda sammanslutningar och organisationer. De sakkunnigas an- tal bör därför begränsas och erforderligt antal experter knytas till kommittén.

De sakkunniga böra vara oförhindrade att fullgöra sitt arbete i etapper. I den mån så finnes kunna ske, böra de sakkunniga i första hand upptaga frågan om åtgärder för att förebygga drunknin-gsolyckor, särskilt genom en intensifierad simundervisning för skolbarnen, och framlägga förslag härom-.

Genom beslut denna dag har chefen för socialdepartementet bemyndigats att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning om till bostadsområdena knutna ge- mensamhetsanläggningar. Ett samarbete mellan dessa sakkunniga och den av mig nu förordade kommittén bör komma till stånd, så att statsbidragsregler och organisation i fråga om badanläggningarna smidigt anknyta sig till vad som kommer att föreslås beträffande gemensamhetsanläggningarna.

Kungl. Maj:t bemyndigade därefter chefen för inri-kesdeparbementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att biträda- m—ed utredning angående folk- bads—frågan ooh vis-sa däirmed sammanhängande spörsmål.

överlämnade skrivelser samt remisser.

Utöver de i direktiven nämnda skrive-Iserna har sakkunniga mottagit en skrivelse från medicinalstyrelsen den 5 mars 1951 angående vattenburen tuberkulossmlitta i offentliga bad.

Sakkunniga har anmodats avge remissyttranden rörande 1946 års vatten- och avl'oppssak'kunnigas betänkande ”Vatt-en- och av- loppsfrågan” (SOU 1951: 26),

1948 års hälsovård-sstadgekommittés betänkande ”Förslag till hälsovårds- stadga m. m.” (SOU 1953: 31) samt

Svenska Livräddningssällskapets framställning den 29 november 1952 om administrationsbidrag.

Sakkunniga, vilka antagit benämningen Statens folkbadsutredning, har avgivit ett särskilt betänkande ”Badvatten. Bedömning, rening och skyd .” (SOU 1953: 35) rörande vattenhygieniska frågor. Övriga frågor behandlas i här föreliggande betänkande.

KAPITEL 2

Myndigheters och enskilda organisationers

insatser i badfrågan

Med anledning av motioner av G. H. von Koch och Albert Zander avlät 1918 års riksdag en skrivelse (nr 160) [med begäran om utredning, ”huru— vida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde vidtaga-s för att å landsbygden och särskilt i större fbe/folk-ningscenhra befrämja tillkomsten av badamstallter”. I skrivelsen framhölls behovet av upplysningsverksamhet och propaganda på ifrågavarande område samt råd och anvisningar ej blot't för badanlvälggningars uppförande uta-n även för deras drift. Dessutom an— för-des, att kännedomen om Ibadets hygieniska betydelse icke var tillräck- ligt spridd. Det syntes för den skull. önskvärt att en förening bildades med lokala organisationer 1i olika delar av landet.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande över von Kochs motion bland annat följande.

”Frågan om inrättande av erforderliga badanstalter måste enligt styrelsens me- ning bliva i allt väsentligt ett kommunalt problem. Statens medverkan på detta område synes, på sätt som jämväl i motionen förutsatts, böra inskränkas till en allmän ledning och tillsyn, däri inbegripet tillhandahållandet av erforderliga råd och upplysningar, uppgörandet av lämpliga normaltyper o. s. v. Att för detta ändamål påräkna direkt bidrag av statsmedel synes styrelsen icke kunna ifråga- sättas annat än möjligen som en nödfalllsutväg i särskilda undantagsfall. I den mån kommunerna icke själva äro i stånd att ensamma lösa badfrågan, synes en medverkan därtill böra ifrågasättas från landstingens sida'. Denna fråga står nämligen i direkt samband med landstingens huvudsakliga uppgift att sörja för sundheten och det allmänna hälsotillståndet inom länet.”

I sin red-an berörda skrivelse framhöll riksdagen bland annat följande.

”I likhet med socialstyrelsen anser riksdagen, att ordnandet av det kommunala badväsendet bör vara en kommunens och landstingets angelägenhet. Statens med- verkan härutinnan bör huvudsakligen inriktas på upplysningsverksamhet och in- skränka's till att vara ledande och kontrollerande.

Denna upplysningsverksamhet bör, enligt riksdagens mening, i första hand förläggas till skolan, där den kan ske såväl genom lärarens undervisning i ämnet

som ock genom utdelande till barnen av småskrifter, innehållande upplysningar om badets betydelse, olika badformer och deras tillämpning m. m. Vidare böra läkarna, särskilt provinsialläkarna, uppmanas att verka för saken. Även föreläs- ningsföreningarna å de olika orterna böra häråt ägna uppmärksamhet.”

Sedan 1918 har förhållandena ändrat-s i många avseenden. De nämnda motionerna och den därav föranledda .riksdagsskrivelsen gav impulser till bildandet av Svenska föreningen för'folkbad, vilkens främsta uppgift är att förbättra de hygieniska förhållandena genom propaganda och upplysning i syfte att åstadkomma flera bastur och tvättstugor. Försöken att bilda så- dana loka'lavdelning—ar till föreningen som riksdagen antydde i sin förut- nämnda skrivelse 'har däremot misslyckats.! l—

Utom Svenska föreningen för folkbad bedriver numera flera andra en- skilda organisationer en verksamhet för åstadkommandet av förbättrade möjligheter till bad och simning. Främst av ekonomiska skäl inriktar sig de enskilda organisationerna i första hand på propaganda, rådgivning, sim- undervisning och utbildning av siminstruktörer. Att anlägga och ekono- miskt stödja badanläggningar har däremot alltmer blivit en uppgift huvud- sakligen för det allmänna.

Det finns f. n. ingen klar gräns mellan den statliga och den kommunala verksamheten beträffande bidragsgivning :till badanläggningar och sim- undervisning. Under erinran om vad 1918 års riksdag anförde vill emellertid utredningen redogöra för huvuddragen i fråga om nuvarande faktiska för- delning av arbe'tsulppgiftema mellan stat och kommun.

I den utsträckning tillgodoseendet av invånarnas bad-behov är en hygie- nisk fråga framstår kommunernas ifrågavarande verksamhet som en följd av dess skyldigheter inom hälsovården. Många kommuner har emellertid också beaktat rekreation-sbehovet för sina invånare och icke nöjt sig med att enbart tillgodose hygieniska krav. Sedan länge har sådana kommuner helt eller delvis bekostat såväl badanläggningar som simundervisning. Ut- redningen s'kall här endast konstatera att båda dessa uppgifter att an- ordna bad och simundervisning sedan länge kommit att åvila kommuner- na eller med andra ord att åtgärder för bad och simning huvudsakligen är en kommunal uppgift.

De statliga insatserna på badområdet har hitintills var-it blygsamma. I stort sett har de begränsats dels till tämligen obetydliga bidrag och lån till offentliga bastur som led i statens förebyggande åtgärder mot invaliditet (genom pension—styrelsen och Svenska föreningen för folkbad»), dels till bidrag av tipsmedel för anläggning av friluftsbad inom och utanför fritids- områden m. m. (statens fritidsnämnd och Rik-sidmottsförbundets idrotts- platskommitté), dels ock till simhallar, utomhussimbad och bastur för idrottsrörelsens behov (idrottsplatskömmitténs simbads- och bastudelega- tioner).

Vidare bör nämnas, att skolöverstyrelsen numera verka-r allt mer aktivt

för förbättrad simundervisning under skoltiden och militärmyndigheterna under värnpliktsutbi—ldningen. Staten har även lämnat adminis—trationsbi- dra-g till Simfrämjandet och tidigare även till Svenska Livräddningssäll- skapet samt bidragit till Riksidrottsförbundet för anordnande av simlärar- kurser.

Den statliga bidrags- och låneverksamheten

Bastur.

Statliga bidrag eller lån till uppförande av offentliga baistur meddelas från tre håll, nämligen (1) från pensionsstyrelsens anslag till förebyggande och hävande av invaliditet i form av bidrag, (2) ur [den av Svenska föreningen för folikba-d förvaltade folkbadsfonden såsom lån och (3) från Riksidrotts- förbundets idrottsplatskommitté (tidigare bastud—elegationen) ur fonden för idrottens främjande (tipsmedel) i form av bidrag.

Pensionsstgrelsens bidragsuerksamhet. Från och med år 1922 lämnar pen- sionsstyrelsen bidrag 'till uppförande av min-dne bad-anläggningar (bastur), dock endast på landsbygden. Vid utgången av 1952/ 53 hade styrelsen utgivit sammanlagt 3.009.000 kr. till bastur. Denna bidragsv—erksamhet har såsom framgår av tab. 1 minskat de senaste åren. Budgetåret 1952/53 utbetalades sålunda endast 45.500 kr. till uppförande av 23 badanläggningar mot exem- pelvis 143.500 kr. till 76 bastur budgetåret 1948/49.

Tab. 1. Pensionsstyrelsens bidrag till mindre badanläggningar (bastur) å landsbygden budgetåren 1947/48—1952/53.

Bidrag till badanläggningar Bidrag till T9t3'1 lltaIEPI'd- Budgetår ___—__— Svenska fören. ning till An-

.. nan verksam— Antal for fol'kbad, kr het”,1 kr

1947/48 . . . . .. 154 292.500 10.000 350.000 1948/49 . . .. . . . .. 143.500 13.000 200.000 1949/50 140.000 11.000 200.000 1950/51 . . .. . 101.500 10.000 200.000 1951/52 . . . .. . . 69.000 11.000 200.000 1952/53 200.000

792.000 . 1.350.000

1 Ur delposten ”Annan verksamhet” i anslaget Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.

För bidragsverksamheten utnyttjade pensionsstyrelsen tidigare över— skottsmedel från folkpensioneni'ngsfonden. Numera disponeras för ändamå- let en post Annan verksamhet (än den individuella) under anslaget Åtgär-

Fig. 1. Lillbyn. Typen lämplig om folkmängden inom 2 km avstånd är högst 400 personer. Kostnad 1/1 1954 ca 12.000 kr.

..)

Fig. 2. Mellanbyn. Typen lämplig om folkmängden inom 2 km av- stånd är högst 1.000 personer. Beräknad kostnad 1/1 1954 ca 22.000 kr.

Am"/”mum

% mv nun

.. . "' FURHÅBWW"; VID

tvznf:-.wu._...?

Fig. 3. Storbyn. Lämplig typ om folkmängden inom 2 km avstånd är högst 1.500 personer. Kostnad 1/1 1954 ca 27.000 kr.

+——= 4—-+

IÄTHUSAKAN vuqonngs VADIILCK ANVÄNDAS OHELÄDHADflUH rag rollnv gvAthnotg ., "IASIUIAnnAlE' lllTHDll'T ”IVA!” HT "IUM! ulf”!

TVAGNINÖHIH'I 0

tvilsrucn

Fig. 4. Gårdsbastu.

der till förebyggande och hävand-e av invaliditet. innevarande budget-år är 200.000 kr. disponibla härför eller som det säges _i regleringsbrevet för "att i folkpensioneringems intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller be- fordra folkhälsan”. Styrelsen till' icke bunden av några *närm-are bestämmel- 4 ser om användningen av delposten, men ansökningar om bidrag till badan- läggningar har fått viss företrädesrätt. Genom att emellertid på sistone an- tal-et ansökningar om bidrag till badanläggningar minskat och på grund av de av styrelsen tillämpade maximeringsbestämmelserna (2.000 kr. till folk- och skolbad samt 1.000 kr. [till bybastur) har understöd i ökad utsträckning kunnat lämnas åt vissa sjukvårdsanstalter 0. dyl.

Pensionss'tyr-el's—en förfogar icke själv över erforderlig expertis rörande byg- gande, avsyning och kontroll av bastur eller för rådgivning i bastufrågor. Den har därför uppdragit ät Svens-ka föreningen för folk'bad att biträda i sådana frågor. Härför erhåller föreningen ett årligt bidrag vilket budgetåret 1952/53 uppgick till 14.500 kr. (Se tab. 1).

Redan 1922 beviljades sagda förening 2.000 kr. 'till ”organisation och ut— övandet av föreningens verksamhet”. Året därpå erhöll föreningen 3.000 kr. för att utarbeta förslag till ritningar och arbetsbeskrivningar för tre smärre varmbadhustyper. Dessa typritningar har senare omarbetats; senast är 1950 (fig. 1—3).

För bidrag till badanläggningar på landsbyg en gäller i sto-rt sett följande av pensionsstyrelse-n senast i juni 1945 fastställda villkor.

”Bidrag lämnas dels till folk- och skolbad (varmed menas offentliga badan- läggningar som även skall användas för skolbad), dels till byhastur (varmed menas anläggningar ofta kombinerade med en tvättstuga — för ett flertal gårdar eller en by men icke för skolor). Bidrag lämnas därem'ot icke till bastur tillhörande anläggningar för gymnastik och idrott, eftersom bidrag därtill kan fås från bastu- delegationen, och ej heller till enskilda bastur (såsom gårdsbastur, villahastur etc.).

Beträffande storleken gäller att anslag endast beviljas mindre badanläggningar. Dock kräves att golvytan i folk- och skolbad skall var minst 28 kvm och i by— bastur 16—22 kvm. Vid beräkning av bastuns storlek skall hänsyn tagas till antalet invånare inom— ett avstånd från bastun av 2 km.

Såsom villkor för erhållande av bidrag gäller följande.

1. Badanläggningen skall med avseende på plan, inredning och byggnadskonst— ruktioner godkännas av pensionesstyrelsen, varvid hänsyn i första rummet tages till såväl anläggningens ändamålsenlighet för tillhandahållande av billiga bad i erforderlig utsträckning som dess förutsättningar för god hållbarhet samt låga underhålls- och driftskostnader. 2 a) Beträffande folk- och skolbad att vederbörande kommun beslutat ansvara för att badanläggningen under en tid av minst tio år ej mindre vederbörligen underhålles än även under minst åtta månader varje år hålles tillgänglig för allmänheten mot billig avgift minst en dag i veckan för män och en dag i veckan för kvinnor samt att samtliga skolbarn, tillhörande badanläggningens verksamhetsområde, beredas fria bad i regel min-st var fjortonde dag under pågående termin. Önskvärt är att barnen beredas bad

en gång i veckan och att badningen sker klass- eller gruppvis under ledning av lärare eller lärarinna.

b) Beträffande bybastur

att vederbörande kommun eller förening förbundit sig att under en tid av minst tio år ej mindre vederbörligen underhålla badanläggningen än även under minst åtta månader varje är, minst en dag i veckan, viss tid för män och viss tid för kvinnor, hålla den tillgänglig för allmänheten mot billig avgift.

3. Kostnaderna utöver Styrelsens ev. bidrag skola täckas från annat håll.

4. Därest badanläggningen icke skall utföras enligt någon av Svenska förening- ens för folkba—d bastutyper, skall ansökningen ingivas innan anläggningen påbör- jas. Om anläggningen skall utföras enligt godkänd typ, skall ansökningen ingivas snarast möjligt efter det beslut fattats om anläggningens utförande och i varje fall innan anläggningen blivit färdig.

5. När anläggningen blivit färdig, skall till pensionsstyrelsen inlämnas upp-

. gifter om byggnadskostnader m. m; och med. uppgift om antalet bad, som lämnats vid densamma under året m. m., enligt fastställda formulär, vilka kostnadsfritt tillhandahållas.

6. Badanläggningen skall ställas under förste provinsialläkarens i länet inspek- tion. Anläggningen skall i övrigt underkastas den kontroll, som kan komma att anordnas.” Ansökning skall ställas till pensionsstyrelsen men inges till länsstyrelsen, som med eget yttrande översänder densamma till pensionsstyrelsen. Vid ansökningen skall fogas uppgifter om bl. a. de beräknade badpriserna, vilka enligt pensions- styrelsens anvisningar som regel ej böra överstiga 50 öre. I mån av medelstillgång beviljar pensionsstyrelsen bidrag ej överstigande hälf— ten av byggnadskostnaderna, dock högst 2.000 kronor till ett folk- och skolbad och högst 1.000 kronor till en bybastu. Sedan de under punkterna 2 a) eller b) och 3) omförmälda villkoren uppfyllts, utbetalas genom länsstyrelsen halva bi- draget. Återstående hälft utbetalas så snart länsstyrelsen godkänt intyg om' slut- besiktning, utvisande att badanläggningen färdigbyggts i enlighet med pensions- styrelsens villkor.

Svenska föreningens för folkbad Iåne- och bidragsverksamhet. Före—ning- en lämnar lån ur den av föreningen förvaltade folkbadsfonden samt ur av petsionsstyre'lsen för samma ändamål upplånade m-edel. Utlåningsverksam- heten bedrives i intimt samarbete med pensionsstyrelsen.

Folkbadsfonden tillkom år 1931 genom att 100.000 kr. beviljades av lot- teramedlen till skapandet aven fond för utlämnande av lån till byggande av offentliga badanstalter, företrädesvis å landsbygden. Som villkor föreskrevs ”att förvaltningen av de fonderade medlen stäl-les under "tillsyn av pensions- styrelsen, att fondens räntemedel, i den mån de ej .tilläggas fondkapitalet, anrändes som bidrag till uppförande av ovannämnda badan—stalter, samt att förslag till utdelning av lån ur fonden samt till användning av ränte—medlen unlerställes pensionsstyrels-en för godkännande”. Sedan 1939 får dessutom 100.000 kr. av pensionsstyrelsens medel disponeras för utlåning i samma syfte.

Räntevsatsen är för närvarande 3,6 % och i övrigt tillämpas i regel bl. a. följande villkor.

a) Lån utlämnas antingen direkt till kommunen eller ock till föreningar eller enskild-a mot garanti av kommunen.

b) Lånebeloppet får i regel icke Överstiga femtio procent av den godkända byggnadskostnaden (eventuell tomtkostnad oberäknad).

c) Lånen utlämnas för en lånetid av högst 10 år samt förräntas och amor- teras enligt fastställd amorteringsplan. Annorteringsfrihet kan medgivas för de två första åren.

Riksidrottsförbundets idrottsplatskommittés bidragsuerksamhet. Sedan 1936 har ur fonden för idrottens främjande (tipsmedel) utgått bidrag till att förse gymnastik- och idrottsanläggningar med mindre bastur. Denna verksamhet handhades tidigare av en särskild bastudelegation, men har nu— mera överflyttats till Riksidrottsförbundets idrottspl—a—tskommitté.

Bid-rag utgår med intill hälften av anläggningskostnad'en, i regel dock högst med 1.000 (kr. eller, då särskilda skäl föreligger, med högst 1.500 kr. Bidrag beviljas icke tilll enskild person. Omfattningen av bidragsvervksam- heten under senare år framgår av ta'b. 2.

Tab. 2. Bastudelegationens bidragsverksamhet budgetåren 1947/48—1952/53.

Byggnawdsbidrag Propagandabidrag

Budgetår Belopp Svenska fören. Andra organisa- Summa kr Antal kr för folkbad, kr 'tionerkirn. m.,

1947/48 . . 35 30.050 — 2.750 32.800 1948/49 . . 39 34.625 1.500 4.500 40.625 1949/50 . . 32 27.825 1.500 —— 29.325 1950/51 . . 58 56.500 1.500 —— 58.000 1951/52 . . 52 49.130 2.000 —— 51.130 1952/53 . . 40 47.050 2.500 49.550

Summa, 256 | 245.180 9.000 7.250 261.430

Granskning av ritningarna sker ef ter folkbadvsföreningens principer. För att bidrag skall erhållas fordra—s dessutom valnligen att golvytan är mellan 16 och 36 kvm samt att icke enbart idrottsmän utan alla i grannskapet får utnyttja bastun.

övriga badanläggningar.

Till simundervisningsmateriel och anordnande av enklare badplatser för- delar S—imba'dsde—legationen bidrag ur fon-den för idrottens främjande, till mindre anläggningar för bad och simning samt badanordningar för tävlings- ändamål fördelar Riksidrottsförbundets 'idrottsplatskommitté bidrag ur sam— ma fond och till anläggande av sådana friluftsbad, som icke avser simunder-

visming eller i övrigt simidrottsliga ändamål, fördelar Kungl. Maj:t (i han- delsdepartementet) efter förslag av statens fritidsnämnd medel ur fonden för friluftslivets främjande.

Simbadsdelegationens bidragsverksamhet. Delegationens uppgift är att fördela anslag (tab. 3) dels till anskaffande av simundervrisningsmateriel, dels till anordnande av enklare bad- och simanläggningar (utomhusbad).

Tab. 3. Simbadsdelegationens bidragsverksamhet budgetåren 1947/48—1952/53.

Koutantbidrag Administra-

Kostnadsfn P'ropagan— tions- o. forvalt-

da, kr

Statsbidrag

Budgetår simmatericl, kr

kr

ningsblidrag till riksorganisa-

Antal Belopp, kr tionerna kr

1947/48 .. 54 24.000 36.000 5.000 5.000 1948/49 .. 52 24.500 14.900 5.000 5.600 1949/50 . . 42 15.500 28.700 5.000 5.800 1950/51 .. 48 23.000 24.500 5.000 7.500 1951/52 . . 36 22.000 25.500 5.000 7.500 1952/53 . . 36 25.000 31.000 5.000 _ 9.000

Summa] 268 | 134.000 160.600 | (30.000I 40.400

Vid anslags untdelande skall ”såsom regel iakttagas, att anslaget icke må överstiga vad för ändamålet från orten erbjudits eller beviljats”. Högst 500 kronor fr. o. m. 1953 högst 1.000 kronor har erhållits till sådana för elementär simundervisning nödvändiga anordningar, som uppförande av simbryggor, avgränsningar och utfyllnad av botten. Anslag erhålles där- emot icke till byggnader på land eller till hoppst-ällningar och andra an- ordningar för simidrott.

För att bidrag skall erhållas till en badanläggning bör den vara utförd i huvudsaklig överensstämmelse med Livräd'dningssällskapets eller Simfräm- jan-dets normalruitmingar resp. anvisningar. Delegationen bedriver icke nå- gon rådgivande verksamhet utan utnyttjar i mån av behov nyssnämnda för- eningars expertis. Till propagandaverksamh-et erhåller vidare nämnd-a or- ganisationer nå-gra tusen kronor om året (tab. 3).

Riksidrottsförbundets idrottsplatskommittés bidragsverksamhet. Kom- mttén 'bevriilj-ar anslag till större anläggningar för bad och simning samt till badanordningar, som avser tävlingsändamåll. Liksom i fråga om andra a-n- slig av tipsmedel gäller att vid anslag-s utbeta'lande såsom regel skall iaktta- gas, att anslaget icke må överstiga vad för ändamålet från orten erbjudits eler beviljats. Även i övrigt gäller samma villkor som för bidrag av tips— medel till andra 'idrot—tsändamål. Omfattningen av bidragsverksamheten u1der senare år framgår av tab. 4.

Tab. 4. Idrottsplatskommitténs bldragsverksamhet till friluftsbad med simidrottsliga anordningarl under budgetåren 1947/48—1952/53.

Bidrag i kr till

Bud-gefär K Idrottsför- Badorrganisa— Andra orga- kr ommuner eningar tioner nisationer ___ää

1947/48 ........ 6.0002 1.500 2.000 2.500 12.000 1948/49 ........ 6.000 3.500 500 10.000 1949/50 ........ 2.500 2.000 5.000 —— 9.500 1950/51 ........ 32.500 4.750 — —— 37.250 1951/52 ........ 15.000 3.500 —— _ 18.500 1952/53 ........ 11.000 — — 3.000 14.000

Summa 73.000 15.250 7.500 5.500 101.250

1 Inga anslag har beviljats till byggande av simhallar under dessa år. 2 Härav 1.000 kr till Gotlands Kustartillerikår, Fårösund.

Statens fritidsnämnds bidragsverksamhet. Fritidsnämnden avger till Kungl. Maj:t förslag om bid-rag ur fonden för friluf'ltslivets främjande. Bl-and annat kan till badanläggningar sådana bidrag utgå med upp till 50 % av kostnaderna. I varje sänslkilt fall överenskommes med Riksidrottsförbundet-s idrottsp'l'atskommitté huruvida en del av statsbidraget i stål-let bör utgå ur den av kommittén förvaltade fonden för idrott—ens främj ande.

Nämnden lägger stor vikt vid det intresse vederbörande kommun visar för anläggningen genom ekonomiskt stöd.

T. 0. m. budgetåret 1951 /52 har nämnde-n bevilja-t bidrag ur tipsmedel med samm-anlagt 12 miljoner kr. Av detta belopp har 519.400 kr. eller 4,3 % utgått |till badanläggningar. Vid bidragstilldelning för anläggande av fri- luftsbad har nämnden i för-sta hand sökt tillgodose behovet i sådana orter i det inre av landet, där andra badmöjligheter ej funnits. De båda skåne- länen har därigenom relativt sett fått de flesta bidragen.

Rådgivning och propaganda

För bastubad propagerar exempelvis Svenska Föreningen för Fol-kbad, Riksförbundet Bastuvännerna, Riksidrottsförbundelts idrottsplart-skommitté, Svenska Gymnastikförbundet, Skid- och friluft-sfrämjandet, Svenska Röda Korset, Jordbrukarungdomens förbund (JUF) och Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU).

För förbättrande av den elementära simkunnigheten arbetar bl. a. Svens- ka Livräddninlgssällskapet och Riksföreningen för Simningens Främjande (Simfrämjandet). Dessa organisationer lämnar även råd och anvisningar

för anläggande av bad, särskilt friluftsbad. Även Svenska Simförbundet be- driwer liknande propaganda fastän det i och med Simfrämjandets tillkomst nunnera främst ägnar sig åt tävlingsidrotten.

I detta sammanhang kan nämnas, att olika bad'tekniska problem har debattera—ts vid några allmänna svenska badkonferenser, senast år 1951.

Svenska Föreningens för Folkbad rådgivnings- och propagandaverksamhet. Såsom redan framhållits kan föreningens bildande år 1921 anses vara en följd av en riks-dagss'krivelse i anledning av ett par motioner till 1918 års riksdag. Av stor betydelse för föreningen blev pensionsstyrelsens beslut är 1923 att uppdraga åt föreningen att uppgöra typritningar och arbetsbe- skrivningar för sådana mindre, offentliga bastur till vilkas uppförande sty- relsen b'ivdrog. Sås-om kontrollanter för de med statsbidrag uppförda bastur- na tjänstgör föreningens ombud, vanligen vederbörande förste provinsiar - läkare. Föreningens halvofficiella ställning accentuerades genom det år 1931 erhållna uppdraget att förvalta folkbadsfonden.

Föreningen, som bland sina medlemmar har såväl organisationer som en- skilda personer, har störst betydelse som rådgivningsorgan åt myndigheter, organisationer och enskilda ifråga om uppförande och drift av bastur av alla storlekar och slag. Föreningen upprätta—r som led i detta arbete typritningar även för andra bastutyper än de, vartill pensionsstyrelsen ger bid-rag t. ex. gårdsbastur (fig. 4). Genom utgivande av tidskrift och broschyrer, genom föredragsverk-samhet såväl i egen som andras regi osv. propagerar förening- en för bastubad. Emellertid är dess verksamhet icke inskränkt till att en- bart gälla bas—tvu—bad u-tan den sölker även på annat sätt ”befordra folkhälsan genom att verka för bad-väsendets utveckling, badintressets Vidgande och ökade möjligheter för billliga bad och billig tvätt samt att bedriva propa- ganda för dessa syften” (& 1 i stad—garna). Före en stadgeändring år 1946 skulle för-eningen även verka för ”'befrämj ande av lsimlkonste-n, och att själv, i samarbete med övriga, befintliga, för simning och liv-räddning arbetande organisationer, driva propaganda för dessa syften”.

Erinras må även om den betydelse de av folkbadsföreningen åren 1925 och 1930 anordnade allmänna badkonferenserna haft för badanläggningar- nas utförande och drift.

Riksförbundet Bastuvännerna, som lsrtiftats av bland andra SLU, JUF, Frisksportarförbu'nde-t, KFUM, TNO och Sveriges Köpmannaförbund, har till uppgift att driva propaganda för bastubad. Förbundets medlemmar utgöres såväl av organisationer och företag som enskilda personer.

Ekonomiska bidrag till propagandaverksamheten, vars tyngdpunkt lega-t i västra Sverige, har lämnats av bl. a. Bastudele-gationen. Med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden och läget på byggnadsmarknaden bedri- ves förbundets verksamhet f. n. endast i begränsad omfattning.

Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté bedriver konsulterande verk- samhet ifråga om nybyggnader av större anläggningar för bad och simning

samt för badanordningar, som avser tävlingsändafmål. Såsom redan fram- hållits f ördela-r även kommittén bidrag ur tipsmedel till dessa ändamål.

JUF bedriver bast-upropaganda på den svenska landsbygden. SLU har en särskild bastu'kommitté med uppgift att genom upplysning verka för tillkomsten av gårdsbastur.

Förbundet har bl. a. tagit initiativ till tillverkning av bastuugn av finsk typ, utfört ritningar och skisser till bastulr saint besvarat tusentals för- frågningar i byggnads- och driftsfrågor. Vid-are har förbundet förmedlat köp av ugnar. Ett stort antal flygblad och brosohyrer om 'bastubyggande har utsänts.

Svenska Livräddningssällskapet, stiftat år 1898, har såsom sitt främsta syfte att skapa förutsättningar för ordnandet av allmän simundervisning inom skolorna.

Sällskapet, som under årens lopp gjort upprepade fram-ställningar till statsmakterna om obligatorisk simundervisning i skolorna och s.iminstruk- törsutbildning vid folkskoleseminarierna, har genom olika åtgärder bidragit till förbättrad simkunnighet genom frivillig simlärarutbildning och simun- dervisning för skolungdom och förbättrat undervisningsmöjligheterna ge— nom upprättande av normalritning'ar för friluftsbad och simhallar, utgivan— de av handböcker i simning och livräddning, propaganda m. m.

Organisationen uppmärksammar dessutom särskilt den militära simun- dervisningen, möjligheterna att undvika isolyckor och att sprida kännedom " om lämpliga metoder för konstgjord andning.

Sällskapet har en omfattande ombudsorganisation och stå-'r 1 kontakt med lokala simsällskap

Riksföreningen för Simningens Främjande ( Simfräm jandet) stiftades år 1935 med uppgift att fortsätta och effektivisera Svenska simfö'rbu'ndets alr- bet—e för den elementära simningens främjande och därmed sammanhängan- de propa'g-and'auppgif ter.

Organisationen anordnar centrala simlärarkurser ävensom simkunnig- hetsbävlinga—r mellan skolorna, ordnar sim'kunnlighetsprov för allmänheten (varvid ett särskilt simborgarmärke kan få lösa-s som bevis på simkunnig- het), organiserar och ansvarar för barnbad-resor till Flaten, lämnar råd vid byggande av olika slags badanläggningar, utger instruktionsböcker, tid- skriften Simfrämjaren m. m.

Simfrämjandet åtnjuter för sin verksamhet ett statligt administrations— bidrag, vilket budgetåret 1953/54 uppgått till 15.000 kronor.

Simfrämj andet har f. n. sär-skilda länsorganisationer i sex län. Svenska Simförbundet har efter bildandet av Simfrämjandet alltmer kun- nat koncentrera sin verksamhet till rent idrottsliga uppgifter. Förbundet har dock fortsatt med propaganda även för andra syften bl. a. genom sina prov för 'kandidat— och malgiste'rväcrdigheterna.

Svenska gymnastikförbundet liksom även Skid- och friluftsfrämjandet

propagerar för bastubad och friluftsbad genom publikationer, cir-kulärbrev och föredrag.

Svenska Röda Korset bedriver bastupropaganda och har genom sina lokal- avdelningar medverkat vid uppförandet av ett stort antal bastur,.

För-handlingar om en sammanslagning har förts mellan Simfrämjandet och Svenska Livräddningssäll—skapet. Dessa förhandlingar vilar för närva- rande.

KAPITEL 3

Nuvarande badmöjligheter

För att kartlägga bad-möjligheterna i vårt land utsände utredningen i mars 1949 ett frågeformulär rörande bl. a. förekomst av varmbadhus, sär- skilda skolbad och gårdsbastur samt förekomst av och naturliga förutsätt- ningar för offentliga friluftsbad; genom 1945 års bostadsräkning hade upp- gifter om förekomst av badlrum & bostadslägenheter reda—n insamlats.

Beträffande represe-ntativri'teten av svaren på utredningens frågor vill ut- redningen anföra följande. Enligt -den år 1949 ännu gällande kommun- indelningen fanns det 2.503 kommuner i riket (mot 1.037 omräknat efter den nya kwom-muinindelningen), och från dessa inkom omkring 2.150 (968) svar i sådant skick att de kunde [bearbetas statistiskt. Angivna siffror inne- bär hög .svarsprocent. Eftersom relativt färre svar erhållits från landskom— munerna än från städerna, och landsbygden av inkomna svar att döma synes vara sämre til'lgodosedd beträffande badmöjligheterna, bör man dock kornigera de riknssiffror som erhålles vid en summering av stads- och la—ndstbygdssi-ffrorna. Av en verkställd speeialundersökninvg framgår, att re- presentatliviteten —— möjligen undantagandes landsbygden i Norrland — måste anses tillfrewdssrtuälla-nde.

Eftersom repvresentativiteten är tillfredsställande har utredningen ansett sig kunna draga viktiga slutsatser ur det insamlade materia-let beträffande förhållandena år 1949 och även ansett dem vara lämpliga som utgångs- punkter för vi—ssa framskrivningair i syfte att belysa dagens läge.

Friluftsbad Förekomst.

Det är svårt att draga en gräns mellan egentliga, allmänna badplatser (”ordna- de offentliga friluftsbad”) och andra platser där det visserligen badas mer eller mindre tillfälligt men där förhållandena icke är sådana att badfrågan kan anses löst ens något så när tillfredsställande.

Utredningen ville i sin enkät för sin del veta i vilken utsträckning det fanns badplatser som disponerades av allmänheten och där simundervisning kunde ordnas. Utredningen använde därför i sitt frågeformulär orden ”ordnat offent- ligt friluftsbad” samt sökte i anvisningarna för-tydliga vad som avsågs med ”ord- nat”. Vid bearbetningen har i tveksamma fall såsom ”ordnade friluftsbad” räk- nats sådana, som uppgivits ha antingen ”brygga eller flotte för simundervisning- ens behov" eller "avgränsad grund avdelning närmast avsedd för småbarn” samt sådana där ”anställd tillsyningsman" funnits. Även fall, där kommunen an- ordnade och ägdc friluftsbad i närbelägen kommun, har förts till kategorien "fri- luftsbad inom kommunen”.

I tal). 5 redovisas länsvis antalet kommuner med ordnad-e offentliga fri- luftsbad av olika slag vid 1949 års början. Av tabellen framgår bl. a., att år 1949 saknades ordnad-e friluftsbad i 47 % av de redovisade kommunerna och att 26 % av rikets befolkning bodde i dessa kommuner. En jämförelse mellan antalet invånare, som har eller icke har tillgång til-l offentligt fri- luftsbad inom kommunen, blir av särskilt intresse, om därvid såsom i tab. 6 både den nya och den gamla kommunindelningen användes.

Bland friluftsbaden dominerade givetvis strandbaden (öppna strandbad och kallbadlh-us). Även landbassängerna betydde redan 1949 mycket: icke mindre än 21 kommuner redovisade uteslutande sådan-a konstgjorda bad- anläggningar och 44 kommuner landbassäng jämte strandbad. Sedan 1949 har ett mindre antal landbassänger tillkommit, och denna form av bad- anläggningar synes vara på väg att vinna ökad popularitet i tätbefolkade och sj öfvattiga områden.

Ett närmare studium av materialet ger upplysningar om ibetydande olik— heter mellan län och ikommuntyper. Särskillt landsbygdsbefoikningen i Skaraborgs, Kronobergs, Malmöhus, Hallands och Värmlands län var 1949 illa tillgodosedd med friluftsbad; detta berodde i flertalet av länen på dålig sjitillgång. Bäst synes förhållandena ha varit i Stockholms, Södermanlands och Kopparbergs län. I norrlandslänen redovisas vattentil-lgången som god, men klimatförhvållllandena minskar starkt [möjligheterna till friluftsbad.

Möjligheter att ordna friluftsbad.

Utredning-en har även undersökt i vilken utsträckning naturliga frilufts- bad skulle kunnat ordnas inom kommuner som saknade sådana. Vid till- lämpand—e av den äldre 'komm'unind'elningen visar det sig, att hälften av de kommuner, som saknade bad, ansåg sig ha naturliga förutsättningar att an- 01dna sådana inom kommunen. För den nya kommunindelning-en erhölls siffran 84 %. Annorlunda uttryckt är möjligheterna att inom varje skol- d'strikt anordna minst ett friluftsbad i stort sett tillfredsställan-de: i unge- fär 53 % fanns redan friluftsbad och i ytterligare 39 % fan-ns naturliga

Tab. 5. Förekomst av ordnat offentligt friluftsbad [ de olika. länen år 1949 kommunvls enligt den nya, kommunlndelningen.

Ordnat friluftsbad Uta-n ordnat friluftsbad

.. Därav Därav med na— Summa Lan Totalt strand-bad + enbart Totalt . turliga förut-

landbassäng landbassäng sättningar

kom. invånarel kom. |invånare| kom. Iinvånare korn. invånare kom. |invånare kom. invånare

%

Stockholms stad .. . 1 744.431 1 744.431 _ _ 1 744.431 _ Stockholms län . . . . 37 244.671 10 64.075 85.897 15 48.834 53 330.568 26 därav städer . . 10 92.879 5 39.195 37.063 _ _ 11 129.942 29 landskom. . . 27 151.792 ' 5 24.880 48.834 15 48.834 42 200.626 24 Uppsala län .. . . . 15 121.480 % 72.572 30.542 30.542 24 152.022 20 2 7 1

P'qullnl 1.1.3 ie-upao mai-n ”All! %

| 3.

puma '—

3._116 3316

9 därav städer 2 74.601 63.753 _ _ _ 2 74.60] _ landskom." 13 46.879 8.819 30.542 9 30.542 22 77.421 39 Södermanlands län . 30 186.500 27.514 24.984 8 24.984 38 211.484 12 8 9

I””!

därav städer . . 9 114.026 5.394 — 9 114-026 —— . landskom. . . 21 72.474 24.984 östergö-tlands län . . 27 276.562 därav städer . . 5 178.359 landskom. . . 22 98.203 Jönköpings län . . . . 20 147.344 därav städer . . 7 103.097 landskom. .. 13 44.247 Kronobergs län . . . . 16 75.750 därav städer . . 2 27.259 landskom. .. 14 48.491

Kalmar län . . . . . . . . 25 144.402 därav städer . . .. . 6 67.787 landskom. .. 19 76.615 Gotlands län . . . . . . 14 58.993 därav städer . . 1 14.740 landskom. . . 13 44.253 Blekinge län . . .. . . . 15 102.026 därav städer . . 4 56.237 landskom. .. 11 45.789 Kristianstads län .. . 29 151.669 därav städer . . 4 52.384 landskom. .. 25 99.285 Malmöhus län . . 28 405.858 därav städer . . 7 327.811 landskom. .. 21 78.047

24584 29 97.458 26 66.871 1. 66.871 46 343.433 19

a.;

i 22.120

54.542 9.039 57.832

114.038

2 9.039 7 187.398 5 17 57.832 39 156.035 37 32 30 108.552 52 261.382 44 1 12.575 1 12.575 8 115.672 11 _ 31 101.463 29 95.977 44 145.710 70 2.854 24 71.668 22 66.934 40 147.418 49

i 22 22 &

54.542 1 1

WQNB

10.—189 11589

— — _ 2 27.259 _

2.854 71.668 66.934 38 120.159 60

_ 23 84.813 78.662 48 229.215 37 6 67.787

23 84.813

78.662 42 161.428 58

11846 4.346 25. 248 14.740 10.508 40.392 32.735 7.657 28.822 24.016 4.806 5.630 5.630

_ 14 58.993

_ 1 14.740 _ _ _ 13 44.253

36.019 8 36.019 23 138.045 26

4 56.237 _ 8 36.019

36—019 19 81.808 44 28.423 28 164.564 76.968 57 256.233 41 10.386 _—

_ 4 52.384 _ 18.037 28 104.564 76.968 53 203.849 51 18.638 44 176.564 63.797 72 582.422 30 _ 2 42.530 18.638

_ 9 370.341 11 134.034 63.797 63 212.081 63

Illl"|"lll""|lll"|"llIIIII

lllllll

Meta:. I I IN INI I IN IHM—ANMHNNHHN Iv—4

I Itos-univ. Il!)

Hallands län därav slädar . . lnnrllclznm Göteborgs och Bohuslän 28 därav städer . . 6 landskom. .. 22 Älvsborgs län . . . . . . 33 därav städer . . 6 landskom. .. 27 Skaraborgs län . . . . 19 därav städer . . 5 landskom. .. 14 Värmlands län .. . . . 22 därav städer . . 5 landskom. . . 17 örebrolän........ 17 därav städer . . 6 landskom. .. 11 Västmanlands län 16 därav städer . . 5 landskom. . . 11 Kopparbergs län .. . 27 därav städer . . 4 landskom. . . 23 Gävleborgs län . . . . 25 därav städer . . 5 landskom. .. 20 Västernorrlands län . 19 därav städer . . 3 landskom. . . 16 Jämtlands län . . 16 därav städer . . 1 ' landskom. .. 15 Västerbottens län . . 14 därav städer . . 2 landskom. .. 12 Norrbottens län . . . . 13 därav städer . . 4 . landskom. . . 9

SAMTLIGA LÄN .. . 518 därav städer . . 114 landskom. .. 404

83.327 60.371 92 956

500.611 412.494 88.117 249.350 129.858 119.492 112.601 60.216 52.385 162.366 85.839 76.527 172.615 120.568 52.047 152.462 106.390 46.072 156.597 36.360 120.237 209.670 92.342 117.328 148.958 50.465 98.493 89.726 21.476 68.250 111.557 22.307 89.250 140.390 58.692 81.698

4.949.916 3.110.989 1.838.927

35.224 35.224

2.661 2.—661

4514 43.614 46376 40.270 21398

26 1 25 12 1 11 31 31 36

1 35 25

2—5 12 12 12 12 19

2 17 12

1—2 12 1—2 14

77.221 2.991 74.230 44.204 4.648 39.556 102.025

102.025 129.870 8.378 121.492 95.758

95—758 53.323 53.323 51.150 51.150 92.974 29.810 63.164 47.648 47—648 64.941 643141 41.186

22.426 22120

1.188.706 1.043.372 145.334

_. 14 3.463 14 3.463 1 _ 13 _ 14 i 1—4 144.696 450

80.190 12 64.506 438

41.186 87.121 1 7.1 16 70.005 77.909 71—909

1.761.290 164.150 1.597.140

16. E 9

9 27

2—7 27 27 24 5

10. E 10

10 18

2 16 11

11 16 E 14 1_4 13 13 14 H 376

5 371

51.956 51556 35.898 35—898 89.033 85533 166.625

106625 92.931

92331 46.356

41556 37.779 37.779 90.167 29.810 60.357 45.766 4566 59.046 59.040 41.186

417 86 70.005

WEM 77.909 77._909

1.440.814 51.424 1.389.390

38 5 33 40 7 33 64 6 58 55 6 49 47 5 42 29 6 23 28 5 23 46 6 40 37 5 32 31 3 28 30 1 29 28 3 25 27 4 23

968 126 842

160.548 63.362 97.186 544.815 417.142 127.673 351.375 129.858 221.517 242.471

68.594 173.877 258.124 85.839 172.285 225.938 120.568 105.370 203.612 106.390 97.222 249.571 66.170 183.401 257.318 92.342 164.976 213.899 50.465 163.434 130.912 21.476 109.436 198.678 39.423 159.255 218.299 58.692 159.607

6.711.206 3.275.139 3.436.067

Tab. 6. Procentuellt antal invånare i kommuner utan ordnade offentliga friluftsbad.

Gamla-kommrun- Nya kommun- indelningen indelningen % % Städer ..................................... 6 () Agglomererade landskommuner .............. 33 46 Övriga landskommuner ...................... 59 [

Totalt '

förutsättningar för att ordna sådana. Siffrorna för den äldre kommunin— delnuinvgen tyder emellertid att badmöjlighetern—a var ojämnt fördelade mellan socknarna på landsbygden: i 30 % fann—s friluftsbad »och i 35 % hade naturliga friluftsbad kunnat anordnas.

Värdet av exempelvis en landbassäng beror bl a. på sommarens längd och klim'atförhå-llandena i övrigt orten. Lika självklart är att intresset för och behovet av ordnade friluftsbad för den egna kommunens invånare kan vara olika, men det måste dock anses vara ett minimikrav, att varje kom- mun har tillgång till ett friluftsbad för att inte de hygieniska förhållan- dena, si'mundervisningen—s bedrivande och sim'kunnigh-etens vidmakthål- lande skall äventyras. Därom torde enighet råda.

Utredningen vill slutligen framhålla, att den bristande tillgången badmöjligheter i icke ringa grad beror svagt kommuna-lt intresse. Dess- utom ha'r möjligheterna att bygga enkla och billiga lan'dbassäng-er icke till- räckligt beaktats.

Friluftsbadens beskaffenhet och ägare,

Utredningens frågor om friwluxf'tsbadens beskaffenhet och om äga'ndeför- hällan-den-a har i åtskilliga fall icke besvarats. Säkerligen gäller detta främst för bad med relativt enkla anordningar och upplåtna ät kommun utan ve- derlag till markens ägare.

Av de ”öppna strandbad”, varom uppgift lämna-ts, var mer än hälften kommuna-la. Vid nästan alla (98 %) fanns brygga eller .flotte för simun— d-ervisningen, vid 58 % fanns även särskild avdelning för småbarn — en intressant upplysning.

Vid 51 % av baden hade vattenbeskaffenheten undersökts. Givetvis var procentsi'ffrorna härför avsevärt högre för tätbebyggda kommuner än för andra: vatt'en'bexskaff-enheten hade exempelvis undersökt-s i 81 % av stads- ba—den mot endast 35 % av bad—en på den egentliga landsbygden.

Särskild tillsyningsman var anställd vid mer än 1/3 (39 %) av de redo— visade öppna st-r—andbaden. '

Av de 55 redovisade kallbadhusen var 41 kommunala och av de 54 land- bassängerna var 30 kommunala.

Offentliga inomhusbad

Förekomst.

I tab. 7 återges resultaten av utredningens undersökning av förekomsten av offentliga inomhusbad i städer och landskommuner år 1949. Av tabellen framgår bl. a. att 147 av de 969 redovisade storkommunerna år 1949 sak- nade offentliga varmbad. Detta gällde dock företrädesvis folkfarttigare kom— muner: den befolkning, som bodde i kommuner utan eget varmbad, repre- senterade endast 8 % av den totalt redovisade befolkningen. Antagligen bör denna siffra på grund av materialets 'ofuliständighet och redan omnämnd underr-epresentahion av landskommunerna höjas några procent för att vara ' rättvisande. Om man använder sig av den äldre kommunindelning—en _— vil- ket med hänsyn till en varmbadsanl-äggnings serviceområde kanske är att föredraga i detta fall —— erhålles procenttalet 14, vartill ävenledes några procent av nyss angiven orsak bör läggas.

Alt offentliga !inomhusbad är vanligare i tätbebyggda orter än inom gles- . bebyggelse kan synas som helt naturligt, men utredningen hyser den upp- fattningen att år 1949 konstaterade olikheter beträffande 'badmöjlighetern-a bör ctt-jämnas. Utredningen återkommer senare till detta spörsmål och nöjer sig här med att i tab. 8 sammanställa uppgifter om förekomsten av offent- lig-a varmbad i olika stora kommuner.

Ett förnyat studium av tab. 7 visar, att olikheterna mellan länen är stora. Tyvärr har utredningen icke haft utrymme i betänk-andet jämväl för mot— svarmde uppgifter vid användande av den äldre kommunindelningen; i så fall hade kunnat utläsa-s att studium enbart av tab. 7 i vissa avseenden ger en något för ljus *bild.

Utredningen har även sökt bilda sig en uppfattning om hur många perso- ner som år 1949 hade offentliga varmbad inom räckhåll. (M. a. o.: antalet invånare i kommuner med offentliga varmbad, minskat med antalet invåna- re idessa som ej på grund av avstånd 'o. dyl. kunde utnyttja varmbadet, och ökat med antalet invånare utan eget varmbad i kommunen men med ett sådant utanför kommunen liggande, beläget inom 5 1km från bostaden.) Övezslagskalkyl'er visar, att 97 % av rikets stadsbefolkning och 68 % av dess landsbygdsbefolknin'g år 1949 hade en så definierad tillgång till offent— liga inomhusba-d. För hela riket erhölls 75 %. En fjärdedel av rikets befolk-

Tab. 7. Förekomst av offentliga anläggningar för varmbad 1 de olika länen år 1949 ko mmunvis1 enligt den nya kommunindelningen. ___—___

cc »P— Varmbadhus Varmbadhus Enbart bastu Inget ?ffentllgt Summa % inv. i L ä n med bassang utan bassang va'rmbadhus kom. utan

. . . . . . . . . varmbad kom. mvanare kom. invånare kom. invanare kom.|1nvanare kom., mvanare

___—___—

Stockholms stad . . . . . . . . 744.431 _ —— — — 1 744.431 Stockholms län . . . . 75.037 20 77.556 21 158.234 7 44.344 54 355.171 därav städer .. . . . .. 67.406 4 14.173 3 72.966 — — 12 154.545 » landskom. . . . . 7.631 16 63.383 18 85.268 7 44.344 42 200.626 Uppsala län . .......... . 88.716 9 28.892 6 23.293 4 11.121 24 152.022 därav städer .. . . . .. . . . 74.601 — 2 74.601 » landskom. . . 14.115 9 28.892 6 23.293 4 11.121 22 77.421 Södermanlands län . . . . . . 88.326 12 43.630 20 74.179 3 5.349 38 211.484 därav städer .... . .. 88.326 5 21.105 1 4.595 — _ 9 114.026 » landskom. ...... — 7 22.525 19 69.584 3 5.349 29 97.458 Östergötlands län . . . . . . . . 202.845 19 68.652 9 41.620 10 30.316 46 343.433 därav städer .. . . . 174.368 2 7.735 1 5.295 —— —— 7 187.398 » landskom. 28.477 17 60.917 8 36.325 10 30.316 39 156.035

7

_7

3

_3

3 3

_7 _7

llll

"i lx ] ”Luk VN H

!

.,

11203 mao

Qi:—=]- 6500 v—

Jönköpings län . ......... 96.231 19 67.858 21 75.378 21.915 52 261.382 därav städer .. . . . . . 96.231 2 8.061 1 11.380 — 8 115.672 » landskom. ...... — 17 59.797 20 63.998 21.915 44 145.710 Kronobergs län . . . . 27.259 17 53.355 18 54.611 12.193 40 147.418 därav städer .. . . . .. . 27.259 —— —— —— _— 2 27.259 » landskom. ...... 17 53.355 18 54.611 12.193 38 120.159 Kalmar län . . . . . . . . . . 47.923 35 137.097 7 31.783 12.412 48 229.215 därav städer .. . . . . . 47.923 2 9.179 1 10.685 —— 6 67.787 » landskom. . . . 33 127.918 6 21.098 12.412 42 161.428 Gotlands län . ........... 14.740 4 17.338 9 26.915 _ 14 58.993 9 4

|

=.”. LQOO Fl

Fix—l: om 1-1

därav städer .. . . . .. 14.740 — 1 14-740

» landskom. . . . . . . Blekinge län . . . ....... . . därav städer .. . . . .. » landskom. . . . . . . Kristianstads län ........ därav städer .. . ..

» landskom. ... . Malmöhus län .......... därav städer .. . . . ..

» landskom. ...... Hallands län .. . . . . därav städer .. . . . .. » landskom. ......

IEIII

17.—338 26515 13 44.253 31.575 14.602 26334 23 138.045 19,4 56.237 4 56.237

4 7 8.897 7 31.575 4 14.602 26._734 19 81.808 32,7 53.795 25 108.127 10 37.719 16 56.592 57 256.233 22,1 2 _ 27 8

652—134

31.250 21.134 4 52.384 22.545 23 86.993 10 37.719 16 56.592 53 203.849 , 372.918 28 109.424 14 47.555 18 52.525 72 582.422 356.352 1 12.987 — 1 1.002 9 370.341 16.566 27 96.437 14 47.555 17 51.523 63 212.081 2 60.307 16 48.699 9 28.906 9 22.636 38 160.548 1 60.307 1 3.055 5 63.362 15 45.644 9 28.906 22.636 33 97.186 2

WQHQNQQBWQQ

422.959 75.372 36.318 10.166 544.815

404.708 7.721; 4.648 __ 417.142 18.191 67.646 31.670 10.166 33 127.073

159.576 109.301 38.908 43.590 64 351.375 129.858 6 129.858 29.718 109.301 38.908 43.590 58 221.517

65.450 114.069 12 40.390 22.562 55 242.471 55.413 13.181 6 68.594 10.037 100.888 40.390 22.562 49 173.877

12 92.588 20 89.354 14 53.754 22.428 47 258.124 79.279 1 6.560 _ _ 5 85.839 13.309 19 82.794 14 53.754 22.428 42 172.285 124.263 14 64.851 5 21.909 14.915 29 225.938 116.357 1 4.211 _ _ _ 6 120.568 7.906 13 60.640 5 21.909 14.915 23 105.370 116.788 8 47.242 9 30.787 8.795 28 203.612 93.325 1 13.065 _ _ 5 106.390 23.463 7 34.177 9 30.787 8.795 23 97.222

16 16 13 13

7 7

Göteborgs o. Bohus län dör-av stöder- . » landskom. ...... Älvsborgs län .. . . därav städer .. . . » landskom. . . .

Skaraborgs län . . . . . . . därav städer .. . . » landskom. . . . Värmlands län . . . . . . . därav städer .. » landskom. . . . örebrolän därav städer .. . . . » landskom. . . . Västmanlands län därav städer .. . » landskom. Kopparbergs län .. därav städer ... » landskom. Gävleborgs län . . . . . . . därav städer .. . . » landskom. . . . Västernorrlands län .. därav städer .. . . » landskom. . . . Jämtlands län .... . . . . därav städer .. . . » landskom. . . . Västerbottens län . . . . . . därav städer .. . . .. » landskom. . . . . Norrbottens län . . . . . ..

75.395 20 92.213 80.409 1.554 46 249.571 50.807 2 15.363 6 66.170 24.588 18 76.850 80.409 1.554 40 183.401 101.366 18 105.369 50.583 _ 37 257.318 87.025 1 5.317 _ _ 5 92.342 14.341 17 100.052 50.583 32 164.976 50.465 18 122.756 26.903 13.775 31 213.899 50.465 3 50.465 18 122.756 26.903 13.775 28 163.434 24.693 13 50.693 10 36.740 18.786 30 130.912 21.476 _ 1 21.476 3.217 13 50.693 10 36.740 18.786 29 109.436 35.960 12 71.145 8 54.212 37.361 28 198.678 35.960 1 3.463 _ _ 3 39.423 _ 11 67.682 8 54.212 37.361 25 159.255 66.115 3 25.538 12 99.440 27.206 27 218.299 därav städer .. . . . 19.107 1 5.568 2 34.017 _ 4 58.692 » landskom. . . . . 47.008 2 19.970 10 65.423 27.206 23 159.607

SAMTLIGA LÄN 11.27.3280 406 1.760.106 278 1.185.148 517.275 969 6.735.809 därav städer 2.983.271 30 171.883 10 143.586 1.002 127 3.299.742 » landskom. . . . . . . 290.009 376 1.588.223 268 1.041.562 516.273 842 3.436.067

___________________.___—_—___———-

CDKC'? x_f-OOO QQN uvmhmmwquvma 4 2 3 3 2 1 1 2 2 4 1 3

1 Varje kommun har endast medtagits en gång i tabellen och därvid alltid placerats så långt till vänster som mOJligt.

% Tab. 8. Förekomsten av offentliga anläggningar för varmbad i olika ortstyper enligt den äldre kommunindelningen (D-kommu- ner (”agglomererade kommuner”) =köpingar samt landskommuner i vilka minst 1/3 av befolkningen bor ! tätorter; C—kommu- ner, B—kommuner och A-kommuner : övriga kommuner i vilka. befolkningen inom yrkesgruppen jordbruk med binäringar om-

fattar mindre än 50 %, 50—75 % resp. minst 75 % av hela befolkningen).

Varmbadhus Varmbadhus med bassäng1 utan bassäng2

Inget offentligt

Ba stu varmbad

Summa

antal antal antal antal antal

kom. invånare kom.| invånare kom. invånare kom. invånare kom. invånare ___—___

Städer med minst 130.000 inv. . . . . 18 1.942.236 19 1.979.004 Städer m. minst 20.000—30000 inv. 9 215.154 9 215.154 Städer m. minst 10.000—20.000 inv. 26 380.710 23.142 34 385.351

Städer m. minst 5.000—10.000 inv. 18 142.461 81.401 30 223.862 Städer m. mindre än 5.000 inv. .. . 10 31.393 _ 39.719 6.744 1.063 28 78.919

D-kommuner . . . . . . . . . 31 142.360 174.518 79.591 61.913 458.382 . 14 71.599 428.807 208.635 181.474 890.515

5 28.081 359.582 462.216 357.980 1.207.859

3.977 116.842 213.131 277.388 611.338

133 2.957.971 490 1.224.011 531 1.088.584 946 879.818 2.100 6.150.384

1 Inom kommunen kan dessutom finnas varmbadhus utan bassäng eller bastu eller bådadera. 2 Inom kommunen kan dessutom finnas bastu.

ning bodde år 1949 följaktligen så att inget offentligt varmbad fanns inom rimligt avstånd. Av erhållna svar framgår dessutom, att förefintliga badan- läggningar nästan överallt är otillräckliga för serviceområdet.

De offentliga inomhusbadens beskaffenhet.

Varmbadhusen. Trots att uppgifter beträffande beskaffenheten av en femtedel av varmbadhusen saknas torde i tab. 9 återgivna uppgifter ge en godtagbar antydan av förhållandena.

Tab. 9. Varmbadhusens beskaffenhet år 1949.

Lands-

Badhus med: kommuner Hela riket

Karbad, bastu och bassäng ...... 54 143 Karbad och bastu .............. ' 469 495 Karbad 39 40

Övriga typer varmbadhus .. . . . 14 7 Uppgift saknas ................ 168 178

Summa 133 737 870 Därav: med bassäng ............ 96 56 152

De redovisade bassängerna var av skiftande storlek. Av de sammanlagt 152 redovisade bassängerna var ett fåtal användbara för simning: endast i 13 orter fanns varmbadlhus med minst 25 m långa bassänger och i ytter- ligare 37 orter fanns varmbadhus som hade minst 10 m långa bassänger.

Efter 1949 har ytterligare några viarmtbadhlus med simbassänger till- kommit. Delt sammanlagda antalet ”simhallar” (varmbadhus m-ed sim- bassäng iå mins-t 12,5 m) var enligt Sim'främjandet den 1 januari 1954 59 st., varav 19 hade en minst 25 m lång bassäng (se tablån). F. n. byggs nya simhallar bl. a. i Göteborg, Malmö, Vetlanda och Grängesberg.

Bastuma. I inkomna svar redovisas något mer än tusen offentliga bastur. Uppgifterna är dock icke uttömmande. Exempelvis har för Stockholms det endast kommunala anläggning-ar medtagilts.

66 % av de redovisade basturna uppgavs vara inrymda i särskilda, fri- szående byggnader och 20 % i andra byggnader, medan det för de resterande Siknas närmare uppgift. Såsom framgår av tab. 12 förekom fristående has-tur särskilt på "landsbygden (643 i särskilda och 165 i andra byggnader) medan det däremot :i städerna redovisades unge-fär lika många av vardera slaget (38 i särskilda och 35 i andra byggnader). Ett av skälen för denna olikhet är, att »det i städernas byggnadsbestämvmelser ofta förekommer in— skränkningar i rätten att på en tomt uppföra smärre fristående byggnader.

Minst 25 m 24—16 m

Sportpalatset Norrköping Forsgrénska Centralbadet Eskilstuna Nyköping Örebro Nynäshamn Hälsingborg Hudiksvall Borås Köping Karlskrona Ha lstavik Karlstad Motala V. Lund Lycksele Uppsala Bosön Jönköping Katrineholm Karlskoga Kungsör Sigtuna Lilla Edet Trelleborg Malmberget Flygvapnet (Uppsala) Sala Boden Ulricehamn Östersund Åstorp Hallstahammar Liljeholmen Munksund Umeå Skövde Västerås

Under byggnad: Göteborg Vetlanda Malmö Grängesberg

nin'gsru'm.

Summa |

Tablå över Sveriges simhallar den 1 januari 1954.

Stora Simba ssänger Medel-stora simbassänger Små simbassänger-

15,5—12,5 att

Malmö Aspudden Sundsvall Göteborg Enköping Skellefteå Enskede

Örby Sturebadet Storkyrkobadet Huskvarna Djursholm Strömsund Jokkmokk Bromölla

Försvarsläroverket Mora Hofors Skoghall

Tab. 10. De offentliga bastumas beskaffenhet år 1949.

Agglo-

mere rade Övriga

Av de i tab. 10 angivna siffrorna framgår, att omkring fyr—a femtedelar av de offentliga ba-sturna har såväl duschanordning som särskilt tvag-

Städer (t-ätbe- lands— Hål”; byggda) kom. " "c lan-(lskom. Fristående byggnad: 38 27 616 681 därav med dusch och tvagningsrum . . . . 29 24 505 558 » » enbart dusch .............. 3 2 80 85 » » enbart tvagningsrum . . . . 2 1 23 26 » » ingendera .................. 4 _— 8 12 Ej fristående byggnad: 34 17 152 203 därav med dusch och tvagningsrum . . . . 29 11 123 163 » » enbart dusch .............. 4 5 22 31 » » enbart tvagningsrum . . . . 1 1 3 5 » » ingendera .................. — _ 4 4 Uppgift saknas ................ ' .......... 11 6 135 152

Beträffande ågandeförhå'llandena må nämnas, att år 1949 ägdes 37 % av de offentliga basturna av ideell förening eller stiftelse, 22 % av enbart kommun, 4 % av kommun i samverkan med någon organisation, bolag e. d., 3 % av industrier samt 13 % av enskild person eller av ett för ändamålet bildat bolag. För resterande 22 % av basturvna saknas uppgift om ägaren.

Skolbad

I tab. 11 redovisas kom-munerna enligt den äldre kommunindelningen länsvis fördelade efter förekomsten av skolbad inom kommunens folksko- lor. Av tabellen framgår bl. a., att skolbad regelbundet före-kom minst 2 gånger i månaden vid samtliga skolor i sammanlagt 603 av de redovisade 2.100 kommunerna (29 %). I dessa kommuner fanns närmare 250.000 barn i åldern 7—15 år, vilket motsvarade ca 40 % av de nära 620.000 skol- barnen i de redovisade kommune-rna. För 354 kommuner uppgavs, att skol- bad anordnades 1 gång i månaden. Antalet skolbarn i dessa kommuner kan beräknas till drygt 160.000 eller 26 % av samtliga skolbarn. Ungefär 2/3 av alla skolbarn vi de här redovisade kommunerna bodde sålunda i kom- muner där skolbad anordnades vid samtliga skolor minst 1 gång i månaden.

1 kommuner där skolbad anordnades endast vid vissa av kommunens sko- lor minst 1 gång i månaden fanns tot-alt när-a 84.000 skolbarn. Om man utgår från att skolbad i allmänhet anordnades vid de större skolorna i distriktet och uppskatta-r den genomsnittliga andelen barn, som kom i åt- njutande av skolbad till 60 %1 av det totala barnantalet i dessa kommuner, kan man beräkna, att ytterligare 50.000 barn hade tillgång till skolbad minst 1 gång i månaden.

Totalt torde sålunda ungefär 460.000 eller nära 3/4 av de 620.000 barnen år1949 haft tillgång till skolbad minst 1 gång i månaden.

Som framgår av tabellen, var det främst landsbygdens barn, som i stor utsträckning saknade regelbundna skolbad. D-en procentuella andelen barn, som hade tillgång till skolbad minst 1 gång i månaden, var sålunda i städer- nz nära 99 %, i de agglom-ererade landskommunerna 88 % och i de övriga laidskommuvnerna 59 %.

En uppfattning om de regionala variationerna i fråga om förekomsten av sl—olbad ger tab. 12. I denna tabell har angivits den procentuella andelen barn i de olika länen, som bor i kommuner där skolbad icke anordnades mgon gång. Den bästa siffra-n förutom Stockholms stad uppvisar härvid- lag Västerbottens län, där endast 4 % av barnen bodde i sådana kommu- ner. I fråga om de rena lands-kommunerna var Västerbottens siffra 5 %.

1 Uppskattningen bygger på de uppgifter som lämnats om den procentuella aldelen barn, som ha tillgång till skolbad.

Län

Stockholms stad .............. Stockholms län ............... därav städer .................. ' agg]. landskommuner . övriga landskommuner . . Uppsala län .................. därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . ' Södermanlands län ........... därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . . östergötlands län ............ därav städer .................. ' agg]. landskommuner övriga landskommuner . . ' Jönköpings län ............... ' därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Kronobergs län .............. , därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Kalmar län .................. därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Gotlands län ................. därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . . Blekinge län ................ därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Kristianstads län ............. därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Malmöhus län ................ därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Hallands län ................. därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . .

Skolbad för alla barn i folkskolorna

minst 2 gånger 1 gång i vid enstaka »i månaden måna-den tillfällen

kom inv. kom inv. kom inv 2 3 4 5 6 7

1 703.279 — _— — —— 31 78.269 15 111.385 5 25.485

5 20.254 4 74.328

6 26.025 2 21.429 1 19.245 20 31.990 9 15.628 4 6.240 17 30.900 9 71.126 2 2.976

1 9.193 1 59.076 -— ——

3 12.672 1 2.009 13 9.035 7 10.041 2 2.976 31 68.821 14 71.749 1 669 3 33.662 3 58.117 —-

—— _ 1 1.526 —— —— 28 35.159 10 12.106 1 669 30 96.982 17 136.766 4 2.917

4 63.237 3 108.561 —- —— 1 12.225 2 9.494 —- _ 25 21.520 12 18.711 4 2.917 29 102.538 19 56.628 5 6 695

3 67.996 4 26.057 — -——— 2 4.870 3 8.470 — —— 24 29.672 12 22.10] 5 6.695 20 33.433 10 39.060 1 539 _— _ 2 25.429 — ——

3 10.275 1 1.111 ——- — ' 17 - 23.158 7 12.510 1 539 34 89.573 20 59.908 2 1.955

5 38.544 1 25.466 —— — 5 7.022 _ _

24 44.007 19 34.442 2 1.955 50 38.980 8 3.915 1 416 1 14.045 —— ——- —— 49 24.935 8 3.915 1 416 5 18.396 6 22.049 1 4.252 2 14.869 1 6.964

3 3.527 5 15.085 1 4.252 40 78.482 19 57.036 3 4 995 3 20.514 1 23.573 -—

5 18.571 2 4.796 ——

32 39.397 16 28.667 3 4 995 52 92.401 63 368.970 10 6.160 3 36.015 4 308.118 —— 8 19.118 7 17.744 41 37.268 52 43.108 10 ' 6.160 17 33.200 14 64.187 6 4 922 1 7.808 4 50.922 _ — 16 25.392 10 13.265 6 4.922

Skolbad endast for barnen 11 Vissa skolor Skolbad före-

. _ . kommer ej i munst 2 gånger 1 gång 1 Vid enstaka kommunen

i månaden månaden tillfällen

inv.

703.279 1.977 291.273 —— 112.590 79.127 1.977 99.556 1.498 135.557 —— 68.269 15.490 1.498 51.798 2.572 182.234 91.779 5.834 84.621 324.691 171.798 28.779 124.114 236.937 102.229 20.471 114.237 132.495 25.439 11.386 95.670 210.205 64.010 7.022 139.173 53.949 14.045 2.246 37.658 127.548 52.080 3.589 71.879 227.890 44.087 25.318 158.485 538.736 352.084 38.389 148.263 147.467 58.730

88337

5.—804 13.697

llmllwl Inwllwl

__| NH 17.448

171148 22.427

4._239 18.188 14.190

4310 9.650 24.067

Illlal U! 00 N 01 xi N

Illl

N

9”? Ha use man

I I I

0101 ).; kl 1.1 U' 00 .a;

00 in

ll—Il—llll—AI Isel—mllll—l

24.067 22.221

1401 woo NJCH PF m e se m

I I

aan—221 2.246 2346 44377 30.247 1530 6.197

A g—A N N 00 0 CD [0

llll

hl 00 05 GO

ll llllllll

b—l OO CD oo | |

III]

(i 97 13.261 6.888

6.873 4.762

m 03 % Go

HNb—l DGV—Å 030310 www

| I

O') G) (D 1.0

_6 9 —1 8 7 _1 6 11 1 10 8 _8 1 —1 _4 1 _3 4 _l 6 1 —5 2 ?

||[IkllsHH—l—Hllllmllwk

|lll|l___ll—llllllllmllw|

llllll

Illl

4—.762

Värmlands län

därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . .

Örebro län

därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . .

Västernorrlands län

därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . . Kopparbergs län .. . . . . ... därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . .

Gävleborgs län

därav städer ..................

agg]. landskommuner

övri a landskommuner ..

Västernorr amis län

därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Jämtlands län ................ därav städer .................. aggl.landskomn1uncr övriga landskommuner . .

Västerbottens län

därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . . Norrbottens län .............. därav städer .................. agg]. landskommuner övriga landskommuner . .

Hela riket

därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . . Göteborgs o. Bohus län ........ därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . . . Älvsborgs län ................ ' därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . . Skaraborgs län . . . . . . . .. därav städer .................. agg]. landskommuner .. . övriga landskommuner . .

minst 2 gånger i månaden

20 4 6 10 56 3 5 48 51 4 5 42 22 1 5 16 17 3 14 16 3 3 10 24

2 2 20 11

603

57 67 479

386.962 364.561 7.240 15.161 135.253 69.585 12.452 53.216 92.453 46.230 15.816 30.407 97.116 33.768 22.982 40.366 39.156

12.801 26.355 97.385 72.122 14.434 10.829 96.545 20.725

5.691 70.129 111.463

77.990

8.231 25.242 56.448 14.249 11.462 30.737 29.807 20.273

9334 14.437

9.686 4.751 71.775 28.635

48—140

2.694.054 1.777.554

231.573 684.927

17

”*I HMNI HWCDHI SWHHNIÄl HinHWNIUlNlQCD:I

1 gång i månad-en

Skolbad för alla barn i folkskolorna

27._8(SO 132.012 112.072

19.940 38.327 21.833 5.704 10.790 43.786 35.530 3.256 5.000 16.274 8.283

7.991 31.708 8.115 5.305 18.288 25.863

7.291 18.572 46.791 16.259

31532 9.806 5.130 Lt.—676

1.642.441 1.084.718

11.613 446.110

vid enstaka [tillfällen

10.125 112.370

19—573 92.797

Skolbad endast för barnen i vissa skolor Skolbad före-

_________ . . kommer ej 1 Summa

minst 2 gånger 1 gång i vid enstaka kommunen i månaden månaden tillfällen

6 12.207 3 5 957 2 2.881 24 27.989 74 501.783 _ _ _ _ _ 1 3.792 7 393.371 _ _ _ _ 2 3.305 10 21.982

6 12.207 3 5.957 2 2.881 21 20.892 57 86.430

2 7.106 1 2.032 _ _ 104 70.131 194 320.641 __ 6 119.000

_ 7 19.419

101 71331 181 182.222

500 : 735 121 00.420 199 201.252

2 _l . 4 10.019 2 1.909

I—ll

_ _ _ _ 6 60.203

8 21.218

4 10.019 2 1.909 1 735 121 66.424 185 119.831

11 32.871 3 21.055 _ _ 21 40.028 76 244.936

_ _ 1 14.750 _ _ _ _ 4 70.987

1 5.388 - 6 28.370 10 27.483 ' 6.305 _ _ 21 40.028 66 145.579

7 17.018 _ — _ _ _ 11 13.981 53 203.354

_ 6 112.072

_ _ _ 3 12.801

7 17.018 _ _ _ 11 13.981 44 78.481

7 16.137 1 1.357 1 2 208 25 22.009 60 180.693

_ _ _ _ 1 _ _ _ 5 93.955

_ _ — — — _ _ 5 20.138

7 16.137 1 1.357 _ 2 208 25 22.009 50 66.600 13 69.488 1 8.420 —— _ 7 21.281 52 239.520

_ _ _ —— _ 1 2.325 6 58.580

1 10.430 1 8.420 _ _ _ 5 27.797 12 59.058 _ — — _ 6 18.956 41 153.143

9 45.566 3 18.322 _ _ 15 41.376 44 238.181

_ _ _ _ _ _ _ 5 86.273

1 4.495 _ —— 1 1.799 3 14.525 8 41.071 3 18.322 _ _ 14 39.577 36 137.383

9 37.751 1 6.439 1 4.200 23 47.365 53 186.900

_ _ 1 _ _ _ _ 2 22.364

1 10.481 1 6.439 -— _ _ 4 33.687 8 27.270 _ _ 1 4.200 23 47.365 47 130.849 20 44.319 _ _ _ _ 14 23.177 52 123.689

_ _ _ _ _ _ _ 1 20.273

1 7.291

20 44.319 _ _ _ _ 14 23.177 50 96.125 & 14 89.833 2 26.132 _ _ 3 6.693 27 190.612 .] 2 16.283 _ _ _ _ _ 3 32.542 :: 1 3.817 _ _ _ _ 4 13.503 (i 11 69.783 2 26.132 _ _ 3 6.693 20 144.567 . 7 68.930 _ _ _ _ 9 45.926 26 206.562 * 1 18.486 _ _ _ 1 _ _ 4 52.251 5. 6 50.444 — — _ 9 45.926 22 154.311 .3 176 641.942 36 129.734 14 22.938 860 906.905 2.100 6.150.384 5 71.904 2 22.926 1 1.063 3 24.125 120 2.982.290 9 51.440 2 14.859 _ 12 29.324 122 458.382

32 91.949 13 21.875 845 853.456 858 2.709.712

1. 162 518.598

]____________

Tab. 12. Procent av folkskolebarnen som icke erhöll skolbad år 1949 (Dåvarande kommunindelning).

.. .. Aggl. Övr. Hela

L a 11 | Stader lands-b | landsb. ' länet

Stockholms stad ............. 0 _ _ Stockholms ................. 16 8 28 16 Uppsala .................... 0 5 55 21 Södermanlands .............. 0 74 19 11 Östergötlands 0 10 51 20 Jönkö ings ................. 0 13 33 17 Krono ergs .................. 0 0 29 21 Kalmar ...................... 0 0 21 14 Gotlands ................... 0 0 22 16 Blekinge .................... 0 100 46 29 Kristianstads ................ 0 8 49 35 Malmöhus ................... 0 4 33 9 Hallands .................... 0 0 46 27 Göteborgs o. Bohus .......... 1 15 25 6 Älvsborgs ................... 0 0 38 22 Skaraborgs . . . ._ .............. 0 0 55 33 Värmlands .................. 0 0 27 16 Örebro ...................... 0 0 18 7 Västmanlands ............... 0 0 33 12 Kop arbergs ................ 4 0 12 9 Gäv eborgs .................. 0 12 29 17 Västernorrlands .............. 0 0 36 25 Jämtlands .................. O 0 24 19 Västerbottens ............... 0 0 5 4 Norrbottens ................. 0 0 30 22 Hela riket ................... 1 6 31 15

Det sämsta värdet, om man ser på lånen som helhet, uppvisar Kristianstads län med 35 % och, om man endast betraktar de Irena landskommunerna, Uppsala och Skaraborgs län med vard-era 55 %.

Länen har i följande tablå fördelats efter den procentuella a-ndel barn, som bodde i rena landskommuner, där skolbad aldrig anordnades:

% Antal län

_10 Västerbottens län 10—20 Södermanlands län', Örebro län, Kopparbergs län 3 20—30 Stockholms län, Kronobergs län, Kalmar län, Gotlands län, Göteborgs o. Bohus län, Värmlands län, Gävle- borgs län, Jämtlands län 8 30—40 Jönköpings län, Malmö-hus län, Älvsborgs län, Väst-

j—L

manilands län, Västernorrlands län, Norrbottens län "6 40—50 Blekinge län, Kristian-stads län, Hallands län 3 50—60 Uppsala län, Östergötlands län, Skaraborgs län 3

43 kommun-er uppgav, att varmbadhus med bassäng fanns inom kom- munen, medan 173 kommuner uppgav varmbad'hus utan bassäng och 203

kommuner endast bastu. Av de 419 kommuner, som hade särskild skolbads- anläggning, var 35 städer, 34 agglomererad-e landskommuner och 350 rena Landskommuner.

Andra bastuanläggningar än de offentliga

Gårdsbastur. Utredningen frågade år 1949 även om det inom kommunen fanns några 'gåvl'd'S'ba'SlJUT. Enlli—gt erhrålvlna svar (tab. 13) skulle det då i riket ha funnits omkring 4.500 gårds/bastur, varav icke mindre än 2.500 i Torne- dalskormmun-erma Nledertor-neå, Karl Gustav, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala samt de till dessa gränsande kommunerna Korpilombolo och Tä- rendö. En god föreställning om skillnaderna mellan förekomsten av gårds- bastur i dessa sju kommuner i förhållande till hela Norrbottens län och riket ges av siffrorna för antalet bastur per 1.000 invånare: 70, 17 och 11/2. Utanför Norrbottens län förekom de flesta gårdsbastur-na i följande sock- nar: Morup i Hallands län (65 Ibastur), Frösö lköping (25), Österhaninge (20) och Öv—erlännwäs (17).

Tab. 13. Förekomst av gårdsbastur i landskommunerna år 1949.

L ä n Antalet Antal gårdsbas— gårdsbastur tur pr 1.000 inv. Stockholms län ..................... . ....... 149 0,8 ' Uptpsala län ................................ 45 0,7 Sö ermanlands län .......................... 69 0,8 Östergötlands län ............................ 112 0,7 Jönkö ings län ............................. 94 0,7 Krono ergs län ............................ 54 0,5 Kalmar län ................................. 48 0,3 Gotlands län ................................ 28 0,7 Blekinge län ......... 11 0,1 Kristianstads län 104 0,6 Malmöhus län .............................. 135 0,7 Hallands län .............................. 169 1,9 Göteborgs och Bohus län .................... 19 0,2 Älvsborgs län ............................ 146 0,7 Skaraborgs län ............................ 79 0,6 Värmlands län ............................. 85 0,5 Örebro län— ................................. 37 0,4 Västmanlands län .......................... 100 1,2 Kop arbergs län ............................ 41 0,2 Gäv eborgs län ............................ 80 0,5 Västernorrlands län ......................... 65 0,4 Jämtlands län .............................. 73 0,7 Västerbottens län .......................... 39 0,2 Norrbottens län ............................ 2.600 16,8 Hela riket .................................. 4.400 1 4

».

Såsom red-an framgått av kap. 2 har Ba—stude-legationen bidragit till ett stort antal 45. k. idrottsbastur. Sådana bidrag har lämnats till omkring 600 bastuanläggningawr. Därutöver finns en del idrottsbastur som uppförts utan bidrag från Bastudelegationen samt ytterligare en del liknande anläggningar på andra fritidsgårdar än idrottsrörelsens.

Stockholms stads s-m—åstuge'byrå har sökt intressera villabyggarna för bastun. Det finns främst på grund härav f. n. 2 å 3.000 villabastur i vårt land. Dessutom finns något hundratal bastur i hyreshus.

Även å en del arbetsplatser företrädesvis fabriker —— har bastur byggts. För inredande av ba'stur i skogsarbetareförläggningar har arbetar—skydds- styrelsen utarbetat särskilda typritningar. En del fartyg har också utrustats med bastur.

Det är svårt att ens ungefärligen ange antalet bastur i vårt land. Utred- ningens överslvagskal-kyler tyder dock på 'att det vid 1954 års början fanns 10 å 11.000 *bastur i Sverige.

Badrum

Förekomst av badrum i bostadslägenheter.

Antalet enskilda badrum har ökat starkt under det senaste decenniet och det är numera ett allmänt omfattat önskemål att åtminstone alla familje- lägenheter skall förs-es med badrum. Såsom framgår av nedan lämnade uppgifter är det dock knappast troligt att detta önskemål kan upp—fyllas inom den närmaste tiden.

Det bör emellertid i detta sammanhang observeras, att badrum icke helt kan ersätta offentliga badanläggningar.

Uppgifter om antalet badrum och om andra bostadshygieniska förhål— landen insamlades och bea—rbetades av 1945 års bostadsräkning samt publi- cera-des år 1952 av socialstyrelsen i ”Bostäder och hushåll”. För utredning- ens fortsatta resonemang är i synnerhet två iakttagelser av avgörande be- tydelse, dels den låga genomsnittliga nivån för badrum-sföretkomsten på landsbygden, dels de variationer, som bostädernas sanitära utrustning uppvisade.

Under åren 1946—1952 torde det tillkommit omkring 270.000 bostads- lägenh-eter med badrum och vidare torde omkring 30.000 lbadrum installe- rats i äldre lägenheter. Om detta vilket är något oegentligt sättes i relation till det sammanlagda antalet bostads'lägenth-eter år 1945, vilket var 2,1 miljoner, erhålles en genomsnittlig procentuell höjning av omkring 15 enh-eter. Detta är en låg siffra i jämförelse med vad som återstår innan badrumsbehovet fyllts för alla familjelägenheter. Särskilt om man beaktar, att nybyggenskapen mesta-dels sker i de orter, som redan har det bäst

LÄGENHETERNAS UTRUSTNING MED VISSA BEKVÄMIJGHETER INOM OLIKA ORTSGRUPPER

1 STOCKHOlM 6 TÄTORT. M. 5 OOO-lo OOO .INV. 2. GÖTEBORG 7 | " IOOO-S OOO :: 3 MALMÖ & ,. ,, zoo-| ooo ,, 4 TATORT. M. 30 ooo—lg? ooo INv. 9 seem-ue LANDSBYGD 5 n |: ID 000-30 000 |

CENTRAL- VÄRME

von—uru- Nam—*

ENSKIL'I' BADRUM ©

Mwai-4

DUSCHRUM. DELA'I' BAD

wc INOM lÄGENHETEN

ELEKTRISKT lJUS —— _-

Fig. 5. Bostadslägenhetemas utrustning med vissa bekvämligheter år 1945.

ställt från hygienisk synpunkt — vilket framgår av tab. 14 finner man, att i flertalet trakter har det senaste decenniet medfört relativt små för- ändringar i fråga om tillgång till badrum. Utredningens överväganden leder således till den slutsatsen, att 1945 års siffror trots senare förbätt- ringar ger en användbar utgångspunkt för en diskussion av hemmens bad-möjligheter.

Tab. 14. Förekomst av badrum m. m. är 1945.

Därav ('i %) med

Samtliga —.—1—___T_—m lägenheter ,- wc mom avl. inom

lagenhet. lägenhet.

Ortstyp

Stockholm .................. 233.353 Göteborg 105.272

Orter med 30.000—100.000 ' . 233.030 10.000— 30.000 217.244 5.000— 10.000 105.325 1.000— 5.000 225.508 200— 1.000 176.300

Egentlig landsbygd .......... 744.682 Hela riket .................. 2.101.790 Därav orter m. minst 1.000 inv. 1.180.808

1 Enligt Bostadsförhållandena i 100 landskommuner. Motsvarar ungefär orter med 200—1.000 inv. 2 Enligt Tolftedelssam lingen. ' 3 Enligt bostadsförhål andena i 100 landskommuner.

År 1945 fanns det enligt bostadsräkningen enskilt ibad'rum endast i en femtedel av bostadsl—ägenh-eterna. Förhållandena var dock såsom framgår av tab. 14 mycket skiftande. En genomgående tendens var [att badrum förekom oftare ju större kommunen var: i Stockholm hade sålunda mer än hälften av lägenheterna enskilt badrum, i orter med 30.000—100.000 invånare var tredje, med 5.000—10.000 invånare var fjärde, med 200—1.000 invånare var tionde och på den egentliga landsbygden endast var tjugonde! Uppgifterna rörande bostädernas övriga sanitära utrustning visade lik- nande dra-g även om bristerna icke var lika stora.

De mycket dåliga förhållandena på (landsbygden ger anledning till närma- re granskning av badurumsförekomsrt-en därstädes. Behövliga uppgifter kan också för detta erhålla-s från det material, som insamlades av bostadsräk- ningen. Av den därifrån hämtad-e tab. 15 framgår, att det visserligen fanns olikheter mellan |land-sbygdsdistri-vikten inbördes, men :att dessa olikheter dock var små i förhållande till olikheterna mellan egentlig landsbygd och tätorter. Däremot förelåg avsevärda skillnader mellan bad'rumsförekomst på jordbrulks—fastigheter och andra fastigheter, vilket framgår av uppgif-

Bild 1. Bad _ en tillgång för gammal och ung. Foto: Tage L'Imerudh, Stockholm.

'PUH'I 'wzunu '.') fom—J 'PUU'I .1 uaunqwls '(: mm

tierna i tab. 16. Ett närmar-e studium av bostadsräkningens siffermateriall wisar, att badrum år 1945 endast undantagsvis förekom i de av arbetsgivare Lill lantarbetare upplåtna bostadslägenheterna. En av lantarbetarförbundet år 1949 företagen undersökning visade att inom den genom kollektivavtal reglerade delen av jordbruket hade 6 % av arbetarbostäderna tillgång till badrum eller bastu. En ny undersökning pågår f. n. och dess resultat kom- mer att föreligga i september 1954.

Tab. 15. Förekomst av badrum m. m. på den egentliga landsbygden år 1945.

I % av antalet lägenheter med

Brunn, minst100 NVC m fr. läg.

Tvä tt— stuga

Bad- el. Vatten— Avlopps- duschrum ledning ledning

Mälarlandskapen . . . . 40,3 45,3 54,4

Östra Götaland 29,8 32,4 46,4 Skåne, Halland, Blekinge 47,2 62,8 - 50,1 Vänerlandska en 33,9 40,3 38,9 Dalarna och orrland .. 33,3 35,6 ' 14,0 Hela riket 35,8 41,4 36,6

Tab. 16. Förekomst av badrum på landsbygden och i tätorter med mindre än 1.000 invånare år 1945 för olika fastighetstyper, i %.

. För flera familjer Enskilt bad gemensamma bad annan jordvbruks- annan jordbruks- fastighet fastighet fastighet fastighet

Stockholms Uppsala Södermanlands .............. Östergötlands Västmanlands .. . . . . . . . . . Jönkö ings .................. Krono )ergs .................. Kalmar Gotlands .................... Blekinge .................... Kristianstads ................ Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus .......... Älvsborgs Skaraborgs .................. Värmlands .................. I(”årebro

op arbergs ................ Gävlgborgs .................. Västernorrlands .... . . . . . .. Jämtlands ................... Västerbottens Norrbottens

Hela riket ...................

H

». ».

».

_

:o'wbaaoceo

».

».

Q OOHOOHQOHOOPOOOOGOHHHNHM OO CQOONRIOOOWSDNQNGÄOONHUJQTUYNQGDHRWO

—.

». ».

». ».

—. ».

M MNUJNNMQJHNJBHNHHHHHNQMMWNN 0! QQGWHOÄQGOOOOOOWGOOUIGQQUIOQa

_UIIÄN—ICOJOUINIQQCHQO

xi _ooomaqwm'wqboeom—iwma

».

».

». -.

». ».

».

».

».

».

». ».

».

». ».

SO Q&QNNHNOHQAGONNQOQNNOGNGQ

—. ».

Beskaffenhet och kostnad.

Inom byggstan-dardiseringen har åtgärder företagits med syfte att för- billiga kostnaderna för anordnande av badrum. Detta arbete har bl. a. lett 'till förslag till badlrumsstandard på 1,6X1,9 m och 1,6X 1,5 m, till minskning av antalet typer och storlekar av tvättställ, badkar, wc-stolar osv. Utredningen saknar anledning att här diskutera frågor, som gäller installation av badkar i nybyggda eller helt ombyggda fastigheter. I sådana fall är det självklart, att badkar installeras. Däremot är frågan om möjlig- heterna till snar förbättring av bostadslägenheter genom nyinstallation av badkar i äldre fastigheter av betydelse för utredningens resonemang rö— rande behovet av offentliga bad och enskilda 'bastur.

Uppgifter om de ungefärliga kostnaderna för anordnande av badrum blir givetvis svävande i den mån de icke *kan anknytas vid klart givna för- utsättningar om lokala förhållanden o . dyl. De översll'agskalkyler, som ne— dan åberopas, bör ses mot bakgrunden härav.

I tredje bandet av Bygg, Handbok för hus-, väg- och vattenbyggnad (utgiven år 1951), anges (sid. 996) att den ungefärliga kostnaden för enbart sanitär installa- tion i bostadshus av normaltyp kan beräknas genom att kostnaden för apparatur och armatur fördubblas. Som ledning anges prisuppgifter på ett badrum med inbyggt badkar och tvättställ med kranar för kallt och varmt vatten- samt lyft— ventil jämte wc-stol av lågspolande typ, allt med erforderliga rördragningar inom badrummet till stamledning. En nedsummering ger som resultat 960 kr. Efter nämnd dubblering erhålles en totalkostnad av cirka 2.000 kr. för anordnande av ett badrum.

AB Gustavsbergs fabriker har för september 1950 angivit anskaffnings- och årskostnaderna för ett badrum i ett 3 våningar högt lamellhus till 3.200 resp. 292 kr. Det har därvid bortsetts från tomtkostnaderna. Badrummet håller måtten 1,6x1,9 m och inrymmer tvättställ, badkar och wc. Fördelningen på olika kost— nadsposter var följande beträffande anskaffningskostnaderna i kronor.

1. Byggnadsarbeten, målning och elinstallation, gemensamma kost-

nader för källare och grundmurar .......................... 113 Särskilda kostnader för varje badrum ...................... 907 Arbetsledning och allmänna kostnader ...................... 120 Byggmästararvode, risk- och vinstmarginal .................. 110 1.250 2. Sanitära installationer, armatur ............................ 523 Rörledningar, andel i kostnader för panncentral, varmvatten- beredare samt arbetslöner till rörmokare .................... 960 Rörentreprenörens omkostnader m. m., v. v. s. konstruktörer .. 367 1.850 3. Arkitekt och byggnadskonstruktör .......................... ' 100

Summa kronor 3.200

Dessa uppgifter överensstämmer ganska väl i de delar de täcker samma frågor. Då stegringen av byggnad-skostnaderna sedan september 1950 kan uppskattas till 25 år 30 % skulle beloppen sålunda nu ha stigit till ungefär 2.500 resp. 4.000 kro- nor per badrum. I många fall av nyinstallation i äldre fastigheter behöver man

icke räkna med lika stora byggnadskostnader, men i kanske lika många fall måste installation av värmeledning också ske i samband med inrättande av badrum.

De återgivna siffror-na ger en antydan om storleksordni'ngen av kost- nad-erna för den hygieniska förbättring som eftersträvas genom installation av badrum. Exempelvis installerades år 1952 omkring 38.000 badrum i ny- byggda huws, vilket vid en kostnad av 4.000 ä 5.000 kr. per badrum ger en totalkostnad av i runt tal 150 år 200 miljoner kronor enbart för badrums- a'nläggn-ingar i nybyggda 'hus. Då man dessutom vet, att mer än lif; miljon bostwads'lägenbeter saknar badrum — och i dessa lägenheter bor 2/3 av rikets befolkning — får man en föreställning om de stora kostnaderna för att inrätta badrum i alla lägenheter.

Även om flertalet nyinstallationer sker i nybyggda hus förekommer det dock sådana även i äldre fastigheter, men takten i sistnämnda investerings- verksaun—h-et är f. n. icke tillräckligt hög för undvikande av en lång över- gångsperiod, varunder flertalet familjelägenheter fortfarande kommer att sakna enskilda badrum.

Utredningen konstaterar, att omfattningen av badrumsbristen gör bad- frågan till en mycket viktig social och hygienisk fråga.

KAPITEL 4

Drunkningsolyckor och simkunnighet

Varje år omkommer i vårt land omkring 500 personer genom drunkning. Självfallet ligger det i samhällets intresse att vidtaga alla de åtgärder som rimligen kan komma ifråga för att nedbringa antalet drunkningsolyckor till ett minimum.

Beträffande drunkningsolyckornas orsaker ger redan en enkel historisk tillbakablick belägg för den allmänna uppfattningen att drunkningsfrek— vensen och vsimkunnighetens utbredning står i omvänt förhållande till var— andra. Antalet drunkningsolyckor övers—teg vid tiden närmast före sekel- skiftet 1.000 per år men är nu knappt hälften så stort. I förhållande 'till folk- mängd-en är antalet drunkningsolyckor nu endast en tredjedel till en f jär- dedel så stort som under slutet av 1800—talet. Det kända faktum att simkun— nigheten under samma tid fått starkt ökad utbredning belyses närmare i det följande.

Hur drunkningsolyckornas antal förändrats sedan slutet av 1800-talet framgår av tabell 17.

Tab. 17. Drunkningsolyckor åren 1881—1950.

Drunkningsolyckor1 Årligen under åren Per 100 000 Antal . ' invånare

1881/90 ........

1891/00 ........ 1.078 22 1901/10 ........ 980 18 1911/20 ........ 893 16 1921/25 ........ 699 12 1926/36 ........ 579 10 1931/35 ........ 543 9 1936/40 ........ 550 9 1941 ........ 445 7 1942 ........ 366 6 1943 ........ 482 7 1944 ........ 542 8 1945 ........ 515 8 1946 ........ 513 8 1947 ........ 485 7 1948 ........ 516 8 1949 ........ 469 7 1950 ........ 414 6

1 Utom vid krigsförlisning.

Som underlag för en mera nyanserad diskussion om drunkningsolyckor- :nas orsaker lämnas i det följande ytterligare några data sammanställda med tillhjälp av officiell statistik.

Det ojämförligt största antalet drunkningsolyckor drabbar landsbygds- befolkningen. Under perioden 1946—1950, då totalanta-let drunknade var 2.397, var proportionen i det närmaste 1: 2. Antalet drunknade var nästan dubbelt så stort på landsbygden som i städerna. Ännu större är skillnaden mellan män och kvinnor. Bland de drunknade var männen under åren 1946—1950 'mellan sex och sju gånger så många som kvinnorna.

De drunknades fördelning på olika åldersgrupper belyses av tabell 18, även den gäll-ande perioden 1946—1950.

Tab. 18. Drunknade under åren 1946—50 fördelade efter ålder och kön.

Kvinnor Samtliga

blb—l HQ: .. h—ÄD—l

m—leÄGv—lh weboowxlcäocä

..

=.

45 22 55 8,1 87 80 89 41

».

D—li—K HN OOQNQQON

% 100 %

Av tabellen framgår bl. a. att 17 % av alla drunkningsolyckor träffar barn under 5 år och sammanlagt 29 % barn under 10 år. I övrigt visar siff- rorna, att drunkningsolyckorna bland kvinnorna i än högre grad än bland männen är koncentrerade till de yngsta åldersgrupperna.

Hur drunkningsolyckorna fördelar sig över årets måna—der framgår av tabell 19.

Tab. 19. Drunkningsolyckornas procentuella fördelning på. årets månader.

D_—

1911—1920 . . 5,2 5,2 4,9 5,5 8,2 13,0 1921—1930 . . 6,0 4,3 4,7 5,0 7,5 11,9 1931—1940 . . 5,5 4,5 3,9 5,2 8,3 14,5 1941—1945 . . 5,4 2,9 4,5 6,8 8,9 11,3 1946—1950 . . 5,8 4,8 4,7 6,2 8,8 14,2 År Juli | Aug. ' Sept. * Okt. | Nov. I Dec. | Summa 1911—1920 17,7 10,6 7,6 7,3 7,8 7,0 100 1921—1930 22,1 11,3 7,0 7,5 7,2 5,5 100 1931—1940 19,0 12,8 6,3 7,3 6,2 6,5 100 1941—1945 21,3 12,4 6,9 5,8 7,6 7,1 100 1946—1950 17,3 11,3 8,1 6,9 6,2 5,7 100

Man finner att 40—45 % av drunkningsolyckorna inträffar under som- marmånaderna juni—augusti, d. v. s. i bad—säsongen och med en markerad topp under juli, samt att drunkningsfrekvensen är något större under höst— månaderna än under vintern, vilket har sin förklaring i de osäkra höst- isarna.

De slutsatser, som omedelbart kan dragas av det ovan presenterade sta- tistiska materialet, är relativt begränsade. Det stora antal-et drunknings— olyckor bland barnen är emellertid i ögonen fallande. Beträffande dessa drunkningsolyckor torde orsaken, i den mån olyckorna inte inträffat i samband med haverier, i de flesta fall kunna tilll-skrivas bristande övervak- ning från de vuxnas sida. I varje fall gäller detta beträffande barn under 5 år men även till väsentlig del beträffande den närmast högre åldersgruppen. Barn i dessa åldrar har i regel ej nåttt den fysiska utveckling att de kan läras simma eller eljest reda sig vid ett drunkningstil-lbud. De åtgärder, som kan komma ifråga när det gäller att nedbringa antalet drunkningsolyckor bland barnen, är i huvud-sak ökad övervakning och intensifiera-d propaganda bland föräldrar och vårdare för att hos barnen inpränt'a riskerna vid lek på bryggor och svaga isar. Det sagda torde gälla inemot en fjärdedel av alla drunkningsolyckor, vilket skulle betyda att för närvarande årligen omkring 100 barn drunknar främst på grund av bristfällig övervakning från de vuxnas sida.

Den lägre drunk-ningsf—rekvens—en för kvinnor än för män torde bero på att kvinnorna varken i arbetet eller på fri-tiden i samma utsträckning som män- nen häl'ler till på eller i närheten av sjöar och vattendrag. Badfrekvensen är t. ex. betydligt lägre för kvinnor än för män.

I övrigt ger denna statistik ingen vägledning när det gäller lämpliga åt- gärder för att nedbringa antalet drunkningsolyckor. Officiell statistik röran- de omständigheterna i samba-nd med olyckorna saknas.

Den på officiellt material baserade drunkningsstatistiken kan emellertid utbyggas med vissa detaljuppgifter om drunkningsolyckor under sommar- månaderna ären 1937—1946, vilka uppgifter sammanställts inom Svenska Livräddningssällskapet. Materialet till denna sammanställning, som om- fattar 1.824 d-run'kningusf-all, har i form av pressklipp insamlats av Livrädd— ningssällskapet för att Vara till ledning i Sällskapets verksamhet. Helt naturligt är detta material icke fullständigt, men synes omfatta drygt 80 % av samtliga drunkningsolyckor sommartid under den stud-erade perioden. Ur detta material har följande fördelning av olyckorna efter omständig- heterna vid olyckstil'lfället kunnat göras.

Ungefär 1/3 av sommarens drunkningsolyckor inträffar enligt dessa uppgifter i samband med ba-d'ning. Av denna tredjedel till—hör c:a 23 % (8 % av samtliga fall) drunkningsolyckor av typen ”hastig död i vattnet”. Olyckor beroende på ”bristande tillsyn av barn” upptar enligt sammanställ— ningen 12 % av alla drunkningsolyckor under sommaren".

.... a_n-NL

'.Tab. 20. Omständigheter 1 samband med drunkningsolyckor under sommarmånaderna åren 1937—1946.

Omständigheter i samband med olyckan drfnnktfiåde %

, Förolyckade i samband med badning (varav ”hastig död i vattnet” 142) ...... 624 34 fiske .......................................... 216 12 segling och färd med motor— och roddbåtar ........ 316 17 bristande tillsyn (barn under fem år) ............ 214 12 ; räddningsförsök ................................ 32 2 j Skilda olycksfaktorer ............................... 266 15 Självmord ........................................ 16 1 j Icke känd olycksorsak .............................. 140 8 Summa 1.824 100

En betydande del av de drunkningar, som inträffar i samband med bad- ning, fiske och båtfärder, torde ha sin orsak i bristande simkunnighet. Inom Livräddningssä-llskapet anses att av detta slags drunkningsolyckor som träf— far personer över 10 års ålder, en så hög andel som 80 % beror på bristan- de simkunnighet.

Utredningen vill här erinra om 1945 års riksd—ag-ssk'rivelse nr 533 angåen- de drunkn-ingsolyckornas bekämpande i anledning av en motion av fru Olivia Nordgren (11:46). I denna skrivelse anhöll riksdagen på förslag av vederbörande utskott "att Eders Kungl. Maj :.t vid igångsättandet av den utredning angående möjligheterna att förbättra det svenska folkets, spe- ciell—t det uppväxande släktets, simkunnighet, varom riksdagen år 1944 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemstä-llt, ville låta utredningen avse jämväl vilka övriga åtgärder som kunna och höra vidtagas för drunkningsolyckor- nas bekämpande på bred bas, samt hemställa, att Kungl. Maj:t måtrte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen eventuellt kan föran- led-a.”

Varken den officiella statistiken eller de av Livräddningssätll-skapet insam- lade uppgifterna om sommarens drunkningsolyckor ger emellertid klara besked på denna punkt. Enligt de sistnämnda uppgifterna upptager olycks- faktorerna ”hastig död i vattnet” och ”skilda olycksfaktorer” tillsammans 27 % av sommarens drunkningsolyckor. Härtill kommer 8 % ”icke känd olycksorsak”, varför den bristande simkunnigheten möjligen kan ha till- mätts något för stor vikt när det gäller den nuvarande drunkningsfrek- vensen.

Det är dock uppenbart att simkunnighetens omfattning har väsentlig be- tydelse för drunkningsflrekvensen. Detta bestyrkes av uppgifter om simkun- nigheten hos vårt folk vid skilda tidpunkter.

Simkunnigheten Ibland skolbarnen undersöktes närma-re första gången år 1899 då, i en utredning av Svenska Livräddningssällskapet, 372.000 barn

tillfrågades om de kunde simma. Drygt 46.000 barn svarade jakande. Endast vart åttonde skolbarn kunde alltså vid denna tidpunkt reda sig vid ett drun-kningstillfbud. Vid svarens fördelning på kön visade sig att var femte pojke och var tjugonde flicka kunde simma.

I början av 1939, alltså fyrtio år senare, gjorde Simbad—sdelegationen på Simfrämjandets initiativ en ny inventering av Simkunnigheten bland skol- barnen. Frågeformulär utsändes till landets samtliga skolor och uppgifter infordrades bl. a. om anta-let simkunniga bland de elever, som under året uppnådde minst 13 års ålder. Med simkunnighet avsågs förmåga att simma 25 meter valfritt simsätt. Svar inkom beträffande 138.600 av landets 250.000 skolbarn i denna ålder. Av dessa 138.600 barn uppgavs 99.400 kun- na simma minst 25 meter. Nära 72 % av skolbarnen skulle alltså vara simkunniga enligt dessa uppgifter. Simfrämjandet räknade emellertid med att denna siffra var avsevärt missvisande för att kunna gälla som genom- snitt för samtliga skolbarn. Bland de c:a 110.000 skolbarn, om vilka inga uppgifter inkommit, vore Simkunnigheten enligt Simfrämjandets mening säkerligen betydligt lägre, sannolikt endast omkring 50 %.

Även om Livräddningssällskapets undersökning är 1899 och Simfrämjan- dets år 1939 inte är fullt jämförbara torde dock den slutsatsen kunna dra- gas, att Simkunnigheten ökat avsevärt under innevarande århundrades fyra första årtionden.

År 1939 anordnades också sim'kunnighetsprov för nära 19.000 värnplik- tiga. Provet omfattade simning 200 m valfritt simsätt och det visade sig att 59 % av de värnpliktiga kunde simma denna distans. Ytterligare 20 % befanns vara simkunniga men icke tränade för så lång distans medan de återstående 21 procenten icke var simkunniga.

Den första riksomfattande undersökningen om svenska folkets simkun- nighet kom i och med 1945 års folkräkning (efter förslag av Simfrämjan- det). Vid folkräkningen infordrades uppgifter om Simkunnigheten i den for- men, att de i den s. k. 12-delssamplingen ingående personerna fick besvara frågan ”Kan Ni simma 50 m ?” Endast personer över 7 år berördes av frågan och resultatet av undersökningen blev att 47,9 % av de tillfrågade uppgav sig kunna simma den angivna distansen.

Eftersom ing-en kontroll av uppgifternas riktighet kunnat verkställas är resultatet osäkert. Många människor, som anser sig kunna simma, torde inte ha prövat sin förmåga på denna sträcka men har säkerligen trots detta svarat ja på den uppställda frågan. Härtill kommer att frågans art i sig själv inbjuder till felaktiga upplysningar av den tillfrågade. Folk- räkningsberättelsen säger härom:

”Måhända bör man i hithörande fall även räkna med en övervärdering av upp- gifterna om simkunnighet till följd av att den framställda frågan i viss mån berör den tillfrågades självkänsla och en del personer ogärna offentligt deklarera sin bristande simkunnighet. Det synes emellertid troligt, att dylika missvisande upp-

SL:-' 'war—u—w-ntg..w

___—___ ”:*—tr.;- _

gifter förekomma i ett mindre antal vid en skriftlig enkät än om uppgifterna in- hämtats genom muntlig förfrågan.”

Trots materia-lets brister ger simkunnighetsundersökningen många upp- lysningar av värde. Frekvensen simkunniga var sålunda enligt undersök- ning-en betydligt större i städerna än på landsbygden och likaledes betydligt större bland män än bland kvinnor. Medan simkunnighetsfrekvensen i stå- derna var 74 % bland männen så var den enda-st 48 % bland kvinnorna. Motsvarande siffror för landsbygdens del var 51 % för männen och 26 % för kvinnorna. För hela riket gällde att 60 % av männen och 36 % av kvin- norna var simkunniga. Räknar man endast med befolkningen i åldern 10— 65 år visar det sig att 68 % av männen och 42 % av kvinnorna var sim- kunniga.

Simkunnighetsfrekvensen i olika åldrar framgår i övrigt av tabell 21.

Tab. 21. Det procentuella antalet simkunniga av befolkningen i olika åldersgrupper fördelade på kön samt på landsbygd och städer. (Källa: 1945 års folkräkning.)

Män | Kvinnor Ålder ___—___—

Landsbygd ] Städer | Landsbygd | Städer

7— 8 år ...... 3,5 6,2 4,3 9,4 8— 9 ,, ...... 7,7 16,3 8,9 19,3 9—10 ,, ...... 17,3 32,3 16,1 34,2 10—11 ,, ...... 27,3 51,5 24,8 48,8 11—12 ,, ...... 39,3 68,5 35,3 68,9 12—13 ,, ...... 50,2 79,1 42,8 79,7 13—14 ,, ...... 59,5 84,8 50,8 83,0 14—15 ,, ...... 64,1 88,5 54,4 86,0 15—16 ,, ...... 65,7 90,6 58,3 84,6 16—17 ,, ...... 70,4 90,5 56,8 85,4 17—18 ,, ...... 71,2 90,2 59,4 85,2 18—20 ,, ...... 74,5 92,4 59,4 82,2 20—25 ,, ...... 77,0 93,0 54,4 80,3 25—30 ,, ...... 73,7 90,6 45,4 73,5 30—35 ,, ...... 67,2 87,6 34,5 65,4 35—40 ,, ...... 60,9 83,6 27,2 54,0 40—45 ,, ...... 55,8 78,2 21,4 44,6 45—50 ,, ...... 50,6 74,8 15,6 37,5 50—55 ,, ...... 44,1 68,8 10,3 27,1 55—60 ,, ...... 38,7 ' 62,7 7,3 19,2 60—65 ,, ...... 33,7 54,7 4,6 13,8 65— ,, ...... 16,2 29,8 1,8 5,1 Samtliga ........ 51,0 73,5 25,7 47,9

Tabellen visar bl. a. att Simkunnigheten t. ex. i åldersgrupperna 15—30 år i städerna var drygt 90 % för männen för att därefter snabbt sjunka till drygt 75 % i åldern 45—50 år och 55 % i åldern 60—65 år. Motsvarande skillnader i silnkunnighetsfrekvensen i olika åldersgrupper kan utläsas för landsbygdens män samt för kvinnorna på landsbygden och i städerna. Den genomsnittliga simkunnighetsf'rekvsensen i åldrarna över 7 år, som för de olika grupperna i tabellen varierade mellan 1/4 och 3/ 4, kan sålunda med

hänsyn till de betydligt högre frekvenserna i de lägre åldrarna väntas stiga ungefär i den takt varmed åldersgrupperna avlöser varandra. Denna pro— cess, som dock förutsätter att en gång förvärvad simkunnighet bibehålles, är emellertid en fråga på lång sikt.

De ovan redovisade uppgifterna om simkunnighetens utbredning vid skil- da tidpunkter ger ytterligare stöd åt antagandet att den ökade simkunnig- heten är den väsentliga orsaken till nedgången i drunkningsolyckornas antal.

Utredningen anser sig också kunna draga slutsatsen, att en stor del av drunkningsolyckorna sannolikt omkring 50 % därav fortfarande or- sakas av bristande simkunnighet. Det ter sig därför ytterst angeläget att sådana åtgärder, som är ägnade att stimulera intresset för simning och skapa möjligheter till ökad simundervisning, får stöd från det allmännas sida.

Vad beträffar den återstående hälften av drunkningsolyckorna vill ut- redningen anföra följande.

Förut har nämnts bristande tillsyn av barn, en dru-nkningsorsak, som icke kan elimineras på annat sätt än genom propaganda 'bland föräldrar och övervakare.

En annan betydande olycksorsak torde vara bristande iskännedom. Som framgår av tabell 19 inträffar 35 % av alla drunkningsolyckor under måna- derna oktober—mars. En stor del av dessa drunkningar torde vara s. k. is- olyckor. Även vid dessa olyckor är bristande simkunnighet i allmänhet den väsentliga olycksorsaken, men ökad kännedom om isarnas bärighet och om sätten att rädda sig ur isvakar torde vid sidan av simkunnighetens utbred- ning vara av största [betydelse för nedbringandet av antalet drunknings- olyckor. _ .

Ytterligare en stor grupp av drunkningsolyckor kan urskiljas, nämligen de olyckor som inträffar i samband med haverier. Bristande simkunnighet och bristande kunskap om hur man reder sig vid småbå-tsolyckor är givet- vis även här ofta orsak till att haverierna följas av drunkningsolyckor. Också i dessa fall torde undervisning och propaganda vara de enda åtgär- der, som rimligen kan komma ifråga. Vid haverier, som inträffar på större vatten, är simkunnighet emellertid inte alltid tillräcklig för att rädda de förolyckades liv. De frågor som sammanhänger härmed har utredningen dock icke anledning att närmare beröra.

En grupp av drunkningsorsaker, som slutligen bör beaktas, ä'r drunk- ningar av typen ”hastig död i vattnet” och drunkningar, som är en följd av hastigt påkomna sjukdomstillstånd, kramper och liknande. Orsakerna till dessa 'drun'kningar kan vara t. ex. ”hjärtslag”, svimning, unedvetslöshet på grund av en häftig ”kallsup” med åtföljande kräkning-sanfa'll m. in.. En orsak kan vara att vatten tränger in i mellanörat och skapar svin-delkänsla, i svårare fall med kräkningar och medvetslöshet som följd. Kännedomen

om dylika drunkningsfall är emellertid ännu ringa. En noggrann kartlägg- ning av dessa olycksfaktorer är en synnerligen omfattande medicinsk forsk- ningsuppgift. Utredningen har icke haft möjlighet att ägna frågan det ut- rymme den otvivelaktigt förtjänar. Det måste vara »den medicinska forsk- ningens uppgift att ge svar på de frågor, som hör samman med drunk- ningsolyckor av denna typ. Något program för dylika forskningar har utred- ningen icke heller ansett sig böra framlägga.

I de närmast följande kapitlen behandlar utredningen de åtgärder, som lämpligen kan vidtagas för att sprida kunskap om riskerna vid badning och på isar etc. samt om möjlig-heterna att rädda sig själv och andra vid olycksvtil-lbud.

Avd. II. OM SIMUNDERVISNING OCH SIMLÄRARUTBILDNING

KAPITEL 5

Simundervisningens utveckling och nuvarande läge

De första svenska simskolorna.

Simnndervisningen har gamla anor. Den första kända simskolan i vårt land började sin verksamhet 1760 och avsåg att lära de blivande officerarna i kadett- skolan i Karlskrona att simma. Simundervisning synes även de följande år- tiondena främst ha skett i samband med militärutbildning. När krigsskolan på Karlberg inrättades 1792, upptogs simning på programmet och även vid vissa regementen synes simundervisning ha förekommit vid denna tid. Sålunda utlys- tes t. ex. pristävlingar i simning vid Södermanlands regemente varje år från 1785 på initiativ av överste G. A. von Siegroth. När Siegroth var preses i Patriotis— ka sällskapet år 1787 tog han också initiativ till en pristävling för besvarandet av frågan ”Vilken är den bästa, lättaste och på egen erfarenhet grunda-de metod till simkonstens lärande för rikets ungdom?” Bland pristagarnas avhandlingar i ämnet förtjänar andra pristagarens, amiralitetsmedicus Arvid Faxe, att nämnas i detta sammanhang. Förutom regler för simteknikens inlärande innehöll Faxes skrift även förslag om att simundervisning skulle ingå i den militära utbildningen och att simskolor för allmänheten skulle inrättas i rikets alla kuststäder. För att sporra intresset borde härvid tävlingar anordnas och s. k. simgillen inrättas.

Ett viktigt årtal i simundervisningens historia är också 1796, då Sveriges första simsällskap bildades i Uppsala. Initiativta-garen. var sedermera professorn vid Upp- sala universitet Jöns Svanberg. Det var också denne Svanberg, som införde sim- promotionerna då han 1796 efter fullgjorda simprov bekransade först sig själv och sedan tio av sina simelever med näckroskransar. Egentlig simundervisning synes emellertid inte ha bedrivits av Uppsala simsällskap förrän 1813 då säll- skapet fick mera fasta former.

Efter mönster från Uppsala och i flera fall med elever från Uppsala simskola som initiativtagare, stiftades under de följande årtiondena en rad simsällskap t. ex. i Lund, Linköping, Stockholm, Jönköping, Göteborg och Växjö. Simunder- visning i simskolor synes ha bedrivits i större eller mindre omfattning i en rad städer under den första hälften av 1800-talet. Intresset för simning och sim- undervisning torde också denna tid ha varit ganska stort där. Stockholm fick under århundradets mitt flera simskolor, vanligen i den formen att privata sim- och badanstalter inrättades.

Tanken på simundervisning inom skolans ram är även den gammalt. Som exem- pel kan nämnas, att Åboprofessorn P. A. Gadd redan så tidigt som 1765 föreslog att simning skulle införas såsom läroämne i de allmänna läroverkens kursplaner. Några årtionden senare, 1796, framlade vetenskapsmannen och folkupplysaren Adolf Modéer ett förslag till kursplan för sockenskolor, i vilket simundervisning

upptogs som särskilt ämne. I 1807 års läroverksstadga inskrevs uttryckliga re- kommendationer för simundervisning i läroverken. Ungefär samtidigt härmed började Per Henrik Ling i Lund sin fruktbärande verksamhet med bland annat simundervisning på programmet. Åren 1807, 1809 och 1811 bedrev Ling också nu- dervisning i Göteborg, där läroverkets elever vid sidan av andra kroppsövningar fick lära sig att simma.

Andra data i fråga om skolornas insatser för simkonstens utbredning kan an- föras. Från och nied 1814 meddelades simundervisning vid von Konows inter- natläroverk i Mariefred och simundervisning infördes de följande åren vid flera andra privata skolor och läroverk. Vid den av Thorsten Rudenschiöld på 1840- talet organiserade folkskolan på Läckö slott var simning ett av undervisnings- ämnena, och redan på 1860-talet fick eleverna i Stockholms folkskolor tillfälle att under sommaren lära sig simning; även vid Göteborgs folkskolor har möj- ligheter för skolbarnen att lära sig simma erbjudits ända sedan 1860-talet.

Efter simundervisningens första genombrott i början och mitten av 1800-talet har så småningom antalet simskolor ökat. Takten i utvecklingen synes dock ända fram till 1930—talet ha varit mycket långsam. Anledningen torde vara att söka i statens och kommunernas svaga intresse för simning i allmänhet och för statligt eller kommunalt stöd till simbad och simundervisning i synnerhet.

Förekomsten av ordnad simundervisning för barn

Förhållandena år 1937.

Läget vid slutet av 1930-talet kan belysas med hjälp av resultaten från en inventering av friluftsbad och simskolor, som Svenska Livräddningssäll- skapet genomförde 1938. Undersökningen avsåg att omfatta hela riket och av de 2.525 till rikets alla kommuner utsända frågeformulären återkOm 1.978 eller 78 % besvarade.

Enligt denna inventering förekom simundervisning för skolungdom år 1937 i sammanlagt 335 kommuner eller i ungefär var sjätte kommun. Av städerna saknade 11 ordnad simundervisning. Ifråga om landskommunerna gällde detsamma inte mindre än 1.605 eller 87 % av samtliga redovisade landskommuner. Eftersom många skäl talar för att flertalet av» de kommu— ner, som' inte ubesvarat frågeformulären, inte heller haft några anordningar för friluftsbad eller simundervisning kan 'man draga den slutsatsen att ordnad simundervisning år 1937 endast förekom i8 d 10 % av rikets lands- kommuner; '

Av undersökningens resultat må ytterligare nämnas, att i flertalet (70 %) av de kommuner, i vilka simundervisning var anordnad, utgick komm'unala anslag till undervisningen.

Förhållandena år 1948.

Vid den enkät till rikets kommuner angående bad och badmöjligheter inom kommunen, som folkhadsutrednin—gen genomförde under våren 1949, ställdes vissa frågor angående förekomsten av simundervisning. Av svaren

framgår att simkurser för skolungdom varit anordnade under sommaren 1948 eller under läsåret 1948/49 i nästan samtliga av rikets städer. Ett par städer har dock uppgivit att simundervisning tidigare anordnats, men av vissa skäl icke kunnat ordnas 1948. I städerna är läget sålunda relativt till— fred'sstä'llande i så måtto att möjlighet till simundervisning erbjudits.

På landsbygden var förhållandena emellertid helt annorlunda. Av de 2.000 landskommuner,1 som besvarat enkäten, har endast 681 uppgivit att simundervisning varit anordnad för kommunens skolbarn vid nämnda tid- punkt. Härtill kan läggas 53 kommuner, som uppgivit, att simundervisning varit anordnad tidigare under något av åren 1945—47. I sammanlagt 734 eller knappt 37 % av de redovisade landskommunerna har barnen sålunda erbjudits möjlighet att deltaga i simundervisning. Av landsbygdens ca 400.000 barn -i åldern 7—15 år saknade år 1948 enligt utredningens beräk- ningar nära hälften (48 %) tillgång till simskola eller annan ordnad sim- undervisning inom sin kommun. Om man dessutom tar hänsyn till att många kommuner är så vidsträckta, att alla skolbarn inom kommunen knappast kan deltaga i en simskola om den är belägen i en annan del av kommunen än den där de själva är bosatta, ter sig förhållandena än mer ogynnsamma.

En närmare granskning av simskolornas och simundervisningens före- komst i landet ger vid handen att som man kunnat vänta de län, som har få ordnade friluftsbad också har det dåligt ställt med simundervis- ningen. I tab. 22 kan de regionala variationer-na i fråga om förekomsten av simundervisning på landsbygden stud-eras. Skillnaderna de olika länen emellan är som synes ganska stora. Det bör dock understryka-s, att tabel- lens uppgifter inte kan ge en helt riktig bild av läget emedan undersök- ningsenheterna _ kommunerna enlig-t före 1952 gällande indelning icke är lika stora vare sig till folkmängd eller yta, vilket sannolikt ger för gynn- samma siffror för norrlandslänen, som har mycket stora "kommuner, och möjligen för ogynnsamma siffror för t. ex. Skaraborgs och Älvsborgs län. Det är dock uppenbart, att förhållandena är avsevärt bättre i Mellansve- rige och ned-re Norrland än i de södra och sydvästra delarna av landet.

I utredningens enkät frågades också i vilken regi simundervisningen bedrivits och i vilken utsträckning kommuna-la bidrag utgått till undervis- ningens finan-siering. En sammanställning av svaren på den första av dessa frågor redovisas i tab. 23. Som framgår av tabellen var den kommunala in- satsen övervägande såväl i städerna som på landsbygden. Av (städerna hade 61 % antingen själva genom någon styrelse — främst Skolstyrelsen _ stått som arrangörer av simundervisni-ngen eller OCkISå haft samverkan med nå- gon organisation P-å landsbygden var motsvarande sifrfra likaledes 61 %. Här dominerade emellertid skolstyrelserna på ett helt annat sätt än i stå-

1 Enligt indelningen före kommunreformen 1 jan. 1952.

Tab. 22. Den relativa förekomsten av simundervisning i landskommunernal år 1948, länsvis.

% av befolkningen

% av befolkningen boende i kommuner

% av kommunerna

Län . boende i kommu- . som haft s1mkurser ner med simskola med liggsäd; fri- Stockholm ........... 43 59 71 Uppsala ............. 28 41 51 Södermanland ....... 41 56 72 Östergötland ......... 49 60 39 Jönkö ing ........... 24 36 27 Krono erg ........... 27 33 26 Kalmar,norra delen . . 50 65 45 Kalmar, södra delen .. 44 43 ' 46 Gotland ............. 19 26 38 Blekinge ............ 33 43 51 Kristianstad ......... 35 41 42 Malmöhus ............ 28 38 19 Halland ............. 28 32 ' 16 Göteborgs och Bohus . 33 40 53 Älvsborg ............. 25 42 35 Skaraborg 12 24 11 Värmland . . . . .. 43 57 32 örebro .............. 47 62 55 Västmanland. . . . 33 42 36 Kop arberg .......... 87 83 63 Gävllirborg . .. . . . 62 71 70 Västernorrland . . . 41 54 46 | Jämtland ............. 33 42 48 Västerbotten ......... 63 75 69 Norrbotten . . . . . 68 72 56 Hela riket ............ 34 52 41

1 Enligt indelningen före kommunreformen 1 jan. 1952.

Tab. 23. Simundervisningens arrangörer år 1948.

skolstyr.

Kommuntyp

relse el. nämnd Dzo i samverkan

med org. etc. Dzo i samverkan med org. etc. Lärare på eget

idrottsförening initiativ Uppgift saknas

| '? "& = : E 5 o &

Skolstyrelse Simsällskap,

utom Övriga

1. Relativa tal Städer . . . . 15 Landsbygd . 5

CRM 9201 HN CNG ul

* derna. I de landskommuner, som haft simundervisning, hade denna sålunda j_ 1 53 % av fallen ordnat-s av cskolstyrelserna. Bland arrangör—stkategorierna

märks i övrigt främst simsällskap och idrottsföreningar, som svara-t för ', simundervisningen i 29 % av städerna och 15 % av landskommunerna.

Kommunernas ekonomiska bidrag till simundervisningen varierade helt naturligt efter kommunstorlek och deltagarantal i simku-rserna. I flertalet fall var bidragsbeloppen emellertid mycket små. För landskommun-ernas del uppgick beloppen i en tredjedel av fallen till högst 500 kronor, och endast i ett fall på tio var bidraget högre än 1.000 kronor. I 15 % (102 kom-muner) av de landskommuner, i vilka simkurser anordnats, hade kommunala bidrag icke utgått til-l undervisningen. Motsvarande andel var för städerna 6 % (7 städer).

De lokala förutsättningarna för att anordna simundervisning är, som tidigare visats, mycket varierande alltefter tillgången till friluftsbad och simhallar. Dessutom synes det kommunala intresset för att ordna simun- dervisning vara mycket olika i olika kommuner. Det räcker här att konsta- tera, att naturliga förutsättningar att anordna friluftsbad finns i 71 % av kommunerna men att endast 41 % av dem hade sådana ordnade bad år 1948 och att simundervisning ordnats i endast 34 % av kommunerna.

Skolans insatser beträHande simundervisning Gällande bestämmelser.

Enligt undervisningsplanen för rikets folkskolor av år 1919 skall simning från och med tredje läsåret ingå i ämnet gymnastik med lek och idrott där förhållandena så medgiva. I anvisningarna till undervisningsplanen heter det härom:

”Vid uppgörande av för de olika förhållandena lämplig ordningsföljd av öv- ningarna vid undervisning i idrott torde följande anvisningar kunna tjäna såsom ledning. '

Simning. Förberedande simrörelser'på land. Simövningar på grunt vatten: fri simning och flytning på magen med tillhjälp av simkudde eller simgördel, fäst i en stång, som föres av läraren; bröstsim, flytning på rygg och ryggsim, till en början med användande av nämnda redskap, sedan utan denna. Simövningar på djupare vatten: bröstsim, ryggsim och flytning på rygg med småningom ökade fordringar på uthållighet samt snabbhet i simning; hopp i vatten med fötterna före och på huvudet, från till en början ringa och sedermera ökad höjd; vattentrampning; dykning och simning under vatten; räddning och behandling av drunknande.”

I av skolöverstyrelsen år 1947 utfärdade ”Anvisningar för undervisningen i gymnastik med lek och idrott vid folkskolorna" har undervisningsplanens anvisningar kompletterats med något mera detaljerade regler för vilka öv- ningar, som .bör förekomma i de olika klasserna. Det kan nämnas, att simundervisningen i tredje klassen enligt dessa regler endast bör omfatta vattenvaneövningar och torrsim, medan den egentliga simundervisningen skall börja först i fjärde klassen.

Bild 4. Flatenbadet. Bertil Höders pressfototjänst.

? där I

""'"""ll'”*

Bild 5—6. Simhallen i Trelleborg, där en omfattande simundervisning bedriues. Foto: Högström & Westberg, Trelleborg.

Även under folkskolan-s friluftsdagar skall, enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 maj 1942 med föreskrifter rörande friluftsdagar, simning och även livräddning ingå i undervisningen (SFS 273/1942).

Närmare anvisningar härom utfärdade skolöverstyrelsen samma år i en handbok för folkskolans friluftsdagar. För de högre skolorna finns motsva- rande anvisningar i en är 1944 utgiven handbok.

Undervisningsplanen för folkskolan ger sålunda sedan snart 35 år till- baka dels anvisningar om att simundervisning skall bedrivas vid folksko-

; lorna om förutsättningar härför finnes, dels också anvisningar om hur den- na undervisning skall bedrivas.

I flertalet av rikets skolor har förhållandena emellertid inte ansetts med- giva undervisning i simning. Orsakerna härtill är uppenbara. Bristen på lämpliga simbad och bristen på lärare med :siminstruktörskompetens har medfört att undervisningsplanens bestämmelser och anvisningar i många fall blivit utan praktisk betydelse. Tydligt är dock att inte ens de möjlig- heter, som stått till buds, blivit utnyttjade. Undervisningsplanens bestämmel- ser om att simundervisning skal-l ordnas där detta är möjligt har på sina håll uppenbarligen inte följts.

Sedan 1933 innehåller även läroverksstadgan motsvarande bestämmelser angående Simningens ställning 'i ämnet gymnastik med lek och idrott.

En serie cirkulär från skolöverstyrelsen angående anteckning om sim- * kunnig-het på betygen torde under senaste åren ha bidragit till såväl ökat : intresse för simning i allmänhet som också till ökad sim-skoleverksamhet. I maj 1948 utsändes det första av dessa cirkulär till samtliga folkskole- styrelser och Skolråd. I cirkuläret underströk-s inledningsvis vikten av att skolans myndighet-er aktivt deltoge i arbetet för att öka Simkunnigheten och verka-de för tillkomsten av simskolor, där förutsättning för sådana funnes. Därefter förorda-s i cirkulåret, att skolstyrelserna fattar beslut om införande av anteckning om fullgjorda simkunnigh-etsprov på terminsbety- gen. Betygsanteckningen är alltså inte obligatorisk utan beroende av särskilt beslut av folkskolans lokala myndigheter.

I oktober 1948 utsändes motsvarande cirkulär till rektorer och före- ståndare vid de högre läroanstalterna. Året därpå (juni 1949) följde ett cirkulär till folkskolestyrelserna, vari förordades att skolstyrelserna skulle fatta beslut om att icke endast terminsbetygen utan även avgångsbetygen från folkskolan skulle förses med anteckning om fullgjorda simkunnighets- prov. Slutligen har skolöverstyrelsen under våren 1950 i cirkulär till rekto- rer och föreståndare vid de högre läroanstalterna framhållit att även betyg beträffande undergången realexamen, avgångsbetyg med-förande s. k. nor- malsskolekompeitens samt avgångsbetyg från högre folkskola bör förses med anteckning om simkunnighet.

Inga undersökningar om verkningarna av dessa åtgärder har ännu före-

tagits. Det allmänna intrycket är emellertid att man i skoldistrikten haft mycket stor förståelse för syftet med betygsanteckningarna och att syste- met med sådana anteckningar är på god väg att bli allmänt accepterat. ,

Simundervisningens resultat i Borås och Uppsala.

Skolans insatser på simundervisningens område har, som framgått av det föregående, varit av synnerligen växlande omfattning. Tidigare har nämnts att simundervisning genom folkskolans'försorg sedan gammalt er- bjudits i Stockholm och Göteborg. Även vissa andra kommuner har nu- mera en väl utbyggd simundervisning för skolungdom. Som exempel hä—rpå må tjäna förhållandena i Borås och Uppsala. Und-ervisningsresult-aten från skolorna i dessa båda städer visar att Simkunnigheten bland skolbarnen snabbt kan ökas till i det närmaste 100 % när simundervisningen ingår som ett ordinarie led i skolans arbete.

I Borås bedrives simundervisningen i stadens simhall under ledning av särskilda simlärare. Den egentliga simundervisningen äger rum i folksko- lans fjärde klass. Redan i tredje klassen ges emellertid förberedande lek- tioner, omfattande törrsim och enklare vattenvaneövningar. För elever, som tidigare icke uppnått full simkunnighet, ges i klasserna V—VIII fortsätt- ningskurs i simning.

Undervisningen i fjärde klass omfattar en lek-tion per vecka under hela skolåret. *

Som exempel på resultaten av den i Borås folkskola bedrivna simundervis- ningen kan följande rapport om undervisn'ingsresultaten för läsåret 1950/51 citeras:

”Hela simskolans elevantal har varit 688. Simkunnighetsprovet för IV klassen är 25 111. Detta prov har avlagts av 664 elever = 96,5 %.

De barn, som av läkare eller av annan orsak förbjudits deltaga i undervisningen, samt de, som varit frånvarande mer än tre fjärdedelar av kurstiden, har icke med- räknats som elever i simskolan. Det är dock endast ett fåtal som förbjudits deltaga.

Under simskolans senare del har en uppdelning av klasserna ägt rum. Därige- nom har de mindre försigkomna fått några extra lektioner, vilket medfört att den genomsnittliga simförmågan blivit avsevärt bättre.

Av simskolans hela elevantal har 602 = 87,5 % avlagt 50 m i simprov. Dessa tilldelas Borås Folkskolors Simdiplom.

Daltorp har under läsåret blivit bästa skola med 99,1 %. Följande resultat har nåtts av: Daltorp med 4 klasser, 128 elever och en simkunnighet av 99,1 %. (120 elever har avla-gt simprov 50 m.) Norrby med 4 klasser, 120 elever och en simkunnighet av 99 %. (112 elever har avlagt simprov 50 m.)

; ; !

Erikslund med 3 klasser, 90 elever och en simkunnighet av 98,9 %. (81 elever har avlagt simprov 50 m.) Engelbrekt med 5 klasser, 160 elever och en simkunnighet av 98,7 %. (132 ele- ver har avlagt simprov 50 m.) Torpa med 4 klasser, 37 elever och en simkunnighet av 97, 6 %. (34 elever har avlagt simprov 50 m.) Caroli-G. A. med 6 klasser, 153 elever och en simkunnighet av 87,3 %. (123 ele- ver har avlagt simprov 50 m.)

12 av simskolans 24 övningsavdelningar har nått 100 %. Utöver undervisningen för IV klassen har folkskolans III klasser erhållit 3—4 förberedande lektioner. Dessa lektioner har bestått av torrsim och enklare vatten- övningar. Det har visat sig att c:a 25 å 30 % av eleverna hyser skräck för bad och Simövningar. Detta är en följd av att så många skrämmer sina barn för vattnet och dess olika faror. Därför är det av stor vikt att III klassens elever får denna kontakt med simundervisningen, för att de sedan under sommaren själva ska kunna öva upp vattenvanan.

Dessutom har en fortsättningskurs varit anordnad för V—VIII klassernas ele- ver, som icke tidigare nått full simkunnighet. I denna kurs har 96 elever deltagit.”

Simkunnighetsfrekvensens utveckling sedan läsåret 1943/44 bland i Borås folkskolors simundervisning deltagande elever framgår av tab. 24.

Tab. 24. Resultat av undervisningen vid Borås folkskolors simskolor 1943/44—1950/51.

Därav simkunniga i procent vid skol-

årets slut

.. Antal! elever 'i Lasår j simskolan

1943/44 ...... 305 82,0 1944/45 ...... 443 88,9 1945/46 ...... 580 ' 93,6 1946/47 ...... 597 89,6 1947/48 ...... 602 94,5 1948/49 ...... 646 96,1 1949/50 ...... 724 95,2 1950/51 ...... 688 96,5

Sedan undervisningen i Borås efter viss tid fick mera definitiva former 1943 har resultaten efter hand förbättrats, vilket torde vara en följd såväl av simlärarnas ökade förmåga att ge undervisning i simning som av ett all- mänt ökat intresse för simningen.

Simundervisningen i Uppsala bedrives dels under sommaren i Fyrisba- det och dels under vintern i Centralbadet. Sommarundervisningen handhas av Uppsala Simsällskap medan inomhusundervisningen under skoltermi- nerna äger rum helt i kommunal regi.

Undervisningen är obligatorisk för eleverna i stadens skolor från och med fjärde klass och till dess vederbörande elev kan simma 200 m, med undantag för sådana elever, som förbjudits av läkare att deltaga.

För att statistiskt utröna nyttan av den bedrivna simundervisningen har simsällskapet sedan 1944 regelbundet anordnat simkunnighetsundersök- ningar bland barnen i folkskolans sjätte klass och i motsvarande klasser i övriga skolreformer. Resultaten av undersökningarna framgår av tab. 25.

Tab. 25. Procentuellt antal elever i folkskolans sjätte klass (eller motsvarande), vilka. kunde simma 50 resp. 200 m, enligt undersökningar i Uppsala åren 1943—1950.

Procent sim-kunniga

50 In | 200 m

1943 ........ i 66,7

30,4 1944 ........ 71,0 1945 ........ 75,6 _ 1946 ........ 77,0 —— 1947 ........ 77,2 — 1948 ........ 86,1 79,5 1949 ........ 87,2 80,4 1950 ........ 88,5 81,4

Även i Uppsala har simkunnighetsprocenten, som synes av tab. 25, sta- digt ökat, vilket också här sannolikt är ett resultat av förbättrade undervis- ningsmetoder och ökat allmänt intresse för simningen.

Simundervisningen på Island.

Verkan av en fullt genomförd allmän simundervisning i skolan får god belysning av förhållandena inom det isländska skolväsendet.

Simundervisning är sedan 1940 obligatorisk på Island för alla barn, som inte av Skolläkare förklara-ts olämpliga för denna undervisning. Varje elev skall ha avslutat sin simutbildning och avlagt vissa bestämda prov i sim- ning och livräddning innan han fyller 14 år. Över dessa prov utfärdas särskilda betyg.

På platser där simbassänger finnes så nära skolor, att undervisning i sim- ning kan förekomma vid sidan av annan undervisning, skall simningen en- ligt lagbestämmelser tilldelas tid på skolschemat. I annat fall skall simun- dervisning anordnas genom kurser, varvid varje elev skall beredas möjlig- het ti'll åtminstone 14 dagars undervisning. 'Då längre resor är nödvän- diga för att eleverna skall kunna besöka dessa kurser, lämnar staten bidrag till resekostnaderna.

Simundervisning-en handhas av särskilda simlärare. Skolornas vanliga lärare är icke undervisningspliktiga på detta område, vilket sammanhänger med att undervisningen i simning vanligen måst-e bedrivas på sommaren, då dessa lärare har ferier.

. _ —__,__.,_...__..___..xm-_._

Skolåret 1950/51 fanns på Island 14.732 skolbarn. Av dessa deltog unde-r året 6.537 eller 44 % i simundervisning. Inemot hälften av alla skolbarn fick alltså under ett och samma år simundervisning.

Någon statistik över hur många barn som vid den _stipulerade åldern 14 år avlagt simexamen finns inte tillgänglig. Däremot visar statistiken från de s.k. barnskolorna, som omfattar åldrarna upp till 12 år, att av de 2.245 barn i hela landet, som 1951 avlade slutexamen i barnskolan, 1.832 eller

82 % redan avlagt även simexamen. På landsbygden är det emellertid enligt uppgifter från statens idrottskonsulent vanligt, att eleverna icke avlägger simproven förrän efter 12-årså1dern sedan de börjat i ungdomsskolorna. Vid 14-årsåldern är Simkunnigheten i landet sannolikt mycket nära 100 % om man bortser från de barn som av fysiska skäl icke får deltaga i simunder- visningen.

Barnbadresor

På åtskilliga platser i vårt land — såväl i städer och tätorter som på rena landsbygden _ finns inga som helst friluftsbad inom rimligt avstånd från bebyggelsecentra. Enligt utredningens rundfråga till rikets kommuner bor inte mindre än 30 % av Sveriges landsbygdsbefolkning i kommuner,1 som helt saknar naturliga möjligheter att anordna friluftsbad. Även i kommuner, som har friluftsbad inom sina gränser, är avståndet från bostadsområdena ofta så stort att friluftsbaden i varje fall inte kan begagnas av barn.

När det gäller mindre barn är det för övrigt inte enbart avståndet till friluf'tsbad'en, som lägger hinder i vägen för deltagande i bad och simning. Föräldrar, som inte har tid och tillfälle att själva övervaka barn-ens bad och Simövningar, är knappast benägna att släppa iväg barnen till friluftsbad utan tillsyn av ansvarskännande vuxna personer. Problemet är brännande. Barnkolonierna kan inte taga emot alla barn som är i behov av sommar- vistelse i en miljö, som ger möjligheter till friluftsliv med bad och simning. Tillgången på ordnade friluftsbad med tillfredsställande övervakning och regelbundna simkurser under ledning av kunniga siminstruktörer är — som tidigare visats icke heller tillfredsställande.

En av de främsta orsakerna 'till simkunnighetens ringa utbredning här i landet är helt naturligt just den otillfredsstållande tillgången på friluftsbad. Men bristen på välbelägna friluftsbad inverkar menligt inte bara på sim— kunnigheten. Självklart är det också från hälsosynpunkt olyckligt att en så stor del av Sveriges barn inte får tillfälle att stärka sin kropp på det sätt en vistelse vid 'badstränderna erbjuder.

1 Följande uppgifter gäller förhållandena före kommunindelningen 1 jan. 1952.

För att i någon mån råda bot på rådande missförhållanden startades i Göteborg redan så tidigt som 1917 s. k. badbarnsresor. Initiativtagare var doktor Henrik Allard, som också blev bad-resornas förste organisatör. Tan- ken var, att man genom billiga och enkla anordningar skulle ge storstads- barn-en möjligheter att under varma sommardagar få komma ut från de dammiga och osunda gator-na och njuta av sol och saltvatten.

Genom anslag från ”Barnens dag" fick under det första verksamhetsåret 100 barn dagligen under 5 veckor resa till de kommunala baden vid Långe- drag. De erhöll mjölk och stod under tillsyn av särskilda vakter men fick i stor utsträckning sköta sig själva. Fr. o. m. 1918 har stadsfullmäktige be- viljat medel ti-l'l resorna, och deltagarnas antal har årligen blivit allt större. Barnen utvaldes till en början genom skolornas och dispensärernas för- sorg. Sommaren 1922 deltog 1.500 barn, fördelade på två 5—veckorsperioder. Påföljande år förlades verksamheten till en badplats nära Askims station vid Säröbanan. Denna sommar togs 1.800 barn emot och varje barn fick deltaga i verksamheten under hela sommaren. Und-er tidigare år hade alla barn vid säsongstarten undersökts av läkare, registrerats, erhållit fribiljetter etc. Med det ökad-e barnantalet 1923 blev dessa åtgärder alltför tidsödande och slopa-des. Allt gick bra utan denna kontroll. 1924 'tog man steget fullt ut och realiserade önskemålet att låta alla göteborgsbarn, som tillbringade sin sommar i staden, få fria badresor. Badbarnsverksamheten har under årens lopp blivit en institution av stor betydelse.

Utanför Göteborg startades bad'barn—sresor i större skala inte förrän 1935. I mars detta år framförde det då nybildade Simfrämjandet tanken på att ordna badresor för Stockholmsbarnen. Motivet var här liksom i Göteborg att barn, som nödgades vara kvar i staden under sommaren, skulle beredas till- fälle att varje dag fara ut till en badplats, där de kunde tillbringa sin dag icke endast med bad och simning utan även med andra friluftsövningar. Varken i Stockholm eller *Göteborg har badbarnsresorna sålunda tillkommit enbart i syftet att öka Simkunnigheten. I stället har det främst varit fråga om en hälsovårdan-de verksamhet. I Göteborg är det betecknande nog allt- jämt Föreningen de lungsju'kas vänner, som står som organisatör för verk- samheten.

Simfrämjandet—s initiativ till badbarnsr—esor i Stockholm vann genast an- klang. Badresorna kunde starta redan sommaren 1935, sedan Stockholms stad förklarat sig villig ställa de erforderliga penningmedlen till förfogande under förutsättning att Simfrämjandet påtog sig ansvaret för och organisa- tionen av verksamheten.

Beträffande Stockholm fick badresorna redan första sommaren stor omfattning. Under de 25 dagar, som resor anordnades, deltog i genomsnitt 1.144 barn per dag och det totala antalet barnresor under somm-aren var nära 28.600.

Krigsåren med deras speciella svårigheter medförde en nedgång i deltagarfrek- vensen men därefter har den stigit från 1.700 barn pr dag är 1946 till ca 2.500

är 1951. Det totala antalet barnresedagar ökade från 41.300 år 1946 till 66.500 år 1951 (33.900 pojkar och 32.600 flickor).

Den form barnbadresorna fått i Stockholm under Simfrämjandets egid ter sig från många synpunkter föredömlig. Rätt att deltaga i barnresorna har i Stock- holm alla pojkar och flickor i åldern 4—14 är. Ingen föranmälan behövs och resorna är helt kostnadsfria för barnen. Kännedom om badresorna sprids genom en broschyr, som delas ut till barnen i alla Stockholmsskolor strax före termins- avslutningen. I broschyren lämn-as uppgifter om de bestämmelser som gäller för hadresorna och om de platser i staden där barnen skall samlas för avfärden till det sydöst om staden belägna Flatenbadet. Antalet sådana uppsamlingsställen var sommaren 1951 inte mindre än 36, fördelade över hela staden.

Vid uppsamlingsställena registreras barnen av en reseledare, som på särskilda adresslappar antecknar namn, adress, telefonnummer, födelseår och uppsamlings- platsens namn. På baksidan av adresslappen finns ett rutsystem, där för varje dag närvaron markeras med ett kryss i respektive dagruta. Ledarna kontrollerar också före avfärden att barnen har mugg och baddräkt med sig och att värde- saker lämnats hemma.

Från uppsamlingsställena forslas barnen ut till Flaten med bussar och inom en timme från samlingstiden-s början har alla barn kommit fram.

Vid framkomsten till Flatenbadet inlämnas samtliga deltagares adresslappar på badets expedition. Härigenom kan man på expeditionen snabbt få fram even- tuellt önskade uppgifter om vem som helst av de barn, som under dagen är med i badresorna.

Efter framkomsten till badplatsen har barnen praktiskt taget full rörelsefrihet och behöver inte hålla samman i grupp. De har endast att hålla reda på var inom området samling skall äga rum, när det är tid för återresa till staden.

Inom friluftsområdet har barnen möjligheter till en mängd olika stimulerande

' sysselsättningar. Handboll, fotboll, korgboll, långboll, annan idrott, gymnastik

och sm-ålekar ordnas så att alla smakriktningar tillgodoses.

På ett särskilt område finns gungor, rutschbanor, klätterdjungel etc. för de mindre barnen. På ett annat område ordnas spel av olika slag, såsom krocket och sjömansspel.

Helt naturligt är det dock badstranden, 'som åtminstone under varma dagar lockar de största skarorna. Badstranden är indelad i olika områden med sina särskilda fasta övervakare, som håller uppsikt över barnen för att förhindra olyckor. På områden där b—adfrekvensen vid något tillfälle är särskilt stor ökas bevakningen med ”rörliga” ledare. Småbarnen har sin särskilda bassäng och gränsen mellan grunt och djupt vatten markeras genom en kraftig läns. På ett särskilt djupvattenområde, dit endast sådana barn får komma som har avlagt prov för ungdomens simmärke i brons, har barnen tillgång till svikt och rutschbana.

Den egentliga simundervisningen sker i simskolan, som är helt skild från det övriga badområdet. I simskolan arbetar 12—15 simlärare i fyra simxbassänger för elementär simning och en vid provtagningsbanan.

Barnen, som alltså är borta från hemmet 6 år 7 timmar, utspisas med mjölk och bullar.

Den höga standard, som kännetecknar barnbadresorna till Flaten, medför helt naturligt ganska höga kostnader. Redan det första verksamhetsåret uppgick de totala kostnaderna till nära 33.000 kronor och sommaren 1951 hade kostnaderna stigit till ca 131.000 kronor.

Den största kostnaden drog transporterna, som 1950 utgjorde 45 % av total- kostnaderna. Löner för de till ett hundratal uppgående ledarna jämte övriga

kostnader för anordningarna uppgick till 39 % av kostnaderna medan utspisning- en drog återstående 16 % av kostnaderna. Utslaget per barn och dag uppgick kostnaderna år 1951 till 1 krona 98 öre.

Redan innan barnwba'det i Flaten öppnades och bad-resorna dit startade hade badreseidén slagit rot på åtminstone ett par andra ställen i landet. S. k. dagkoloniverksamhet bedrevs t. ex. i Grums kommun i Värmland redan 1925 och i Karlstad startades barnbadresor år 1934.

I Grums var det dispensärföreningen, som startade denna dagkoloniverk- samhet, och i Karlstad stod Karlstads gymnastikförening som initiativtagare. Även på många andra platser i Värmlands län påbörjades efter hand barn- badresor. Sommaren 1947 hade sammanlagt 14 värmlandskommuner ordnat barnbadresor i någon form.

Hur badreseverksamheten organiserats i dessa värmlandskommuner må bely- sas med ett par exempel.

För barnen i Karlstad ordnas badresor till det vid en vik av Vänern belägna Bomstad. Resorna pågår under 4 veckor. I resorna deltager barn från 3-årså1dern och upp i de första skolåren. Från ett par uppsamlingsställen i staden sker av- färden till badlägret i bussar. Barnen tillbringar omkring 6 timmar vid lägret.

Dagsprogrammet upptar bad, simundervisning, gymnastik, lek och olika boll— tävlingar. Två Åmåltidlsraster är inskjutna; en kl. 11 med servering av smörgås och mjölk och en kl. 14 med bullar och fruktmust.

År 1948 var det genomsnittliga deltagarantalet per dag 425 barn och persona- len uppgick till sammanlagt 18 personer. Av personalen var 4 simlärare, 4 biträ- dande ledare och 1 biträdande gymnastikledare. För barnen i förskoleårldern _ fanns dessutom 4 lekledarinnor och 2 yngre biträden. Kökspersonalen uppgick till 3 personer. Barnantalet per anställd var ca 24.

Kostnaderna för verksamheten var 1948 nära 15.700 kronor. Genomsnittskost- naden per barn och dag uppgick till 1 krona 85 öre, varav 25 % (46 öre) till resorna, 29 % (54 öre) till utspisningen och 46 % (85 öre) till löner och övriga omkostnader.

Kostnaderna täcktes till ca 45 % genom bidrag från Karlstads stad. Övriga bi- dragsgivare var ”Barnens Dag", Svenska Röda korsets Värmlandsdistrikt, Svenska gymnastikförbu'ndet m. fl. föreningar och enskilda.

I Nors kommun hade en särskild ”barnlägerkommitté” hand om badresorna. Under 1948 ordnade kommittén i samarbete med en annan kommun (Segerstad) ett badbarnläger för skolbarn vid Göviken. Resorna företogs även här med bussar. Verksamheten pågick und-er två veckor. Barnen hämtades vid två upp- samlingsställen kl. 10.00 och verksamheten pågick till kl. 16.00. Som bidrag till kostnaderna uttogs en mindre avgift av barnen, som emellertid gratis erhöll ett mellanmål bestående av mjölk och smörgåsar.

Lägerledningen utgjordes av 'lägerföreståndare med ställföreträdare och biträde samt fyra instruktörer.

År 1948 var antalet deltagare ungefär 170 och kostnaden: per barn och dag 'ca 1 krona 50 öre.

En kraftigt bidragande orsak til-l att barnbadreso-rna i Värmland fått så relativt stor spridning torde vara att söka däri, att landstinget intresserat sig för verksamheten och genom propaganda och anslag till kurser för utbild-

ning av l'ä-ge-rledare sökt verka för en vidgad badreseverksamhet. Samarbete har etablerats mellan landstingets häls-ovårdsbere-dni'ng, Värmlands Röda- korsdistrikt och Värmlands gymnastikförbund. Ett särskilt arbetsutskott har utarbetat planer för en utvidgning av badlägerverksamheten i länet. Badreseidén har efter hand slagit igenom i allt flera kommuner. Enligt utredningens enkät till rikets kommuner förekom badbarnresor i varieran- de form-er sommaren 1948 i sammanlagt 48 kommuner, varav 37 städer, men enstämmiga uppgifter ger vid handen, att många fler kommuner nu- mera anordnar sådana badresor.

Simundervisning för vuxna

Simkunnighetsstatistiken Iger klara besked om att simkunnighetsprocen- ten i närvarande .tid är betydligt lägre bland de äldre än bland ungdomen. Förklaringen härtill är mycket enkel. Såväl intresset för simning som möj- ligheterna att få undervisning i simning har blivit allmänna först under det _ senaste decenniet. De simskolor som funnits, har vanligen endast varit av— sedda för barn, medan simundervisning för vuxna tidigare -varit sällsynt. Många bland de äldre, vilka vuxit upp under en tid då varken bad och simning eller friluftsliv över huvud taget hade samma ställning i det all- männa medvetandet som nu, har följaktligen icke haft möjligheter att få simundervisning. Det måste anses självklart att även vuxna personer skall ges ökade möjligheter att lära sig simma.

De icke simkunniga vuxna är givetvis handikappade när det gäller att

; tillvarataga de möjligheter till rekreation och fysisk träning som frilufts- l baden erbjuder. T. 0. m. personer, som eljest har intresse för friluftsliv

och som gärna skulle tillbringa sin lediga tid på någon badplats, har näm- j ligen svårt att övervinna sin motvilja mot att inför badplatspub'liken avslöja [ sina bristande simkunskaper. j Även om simundervisning för vuxna hört till säl-lsy-ntheterna är den dock

ingen direkt nyhet. Från tiden närmast efter sekelskiftet finns flera exem— l pel på särskilda simskolor för vuxna, och även senare har sådana sim- i skolor varit verksamma på olika håll i ”landet. 1 Någorlunda stor omfattning fick denna undervisning emellertid först i och med att Simfrämjandet år 1936 startade en simskola för vuxna i Stockholm. ; Anslutningen blev från början större än vad arrangörerna hade väntat sig, vilket visade att intresset var stort.

Sedan den med stor skepsis mottagna ”nyheten" visat sig vara en anord- ning, som svarade 'mot ett verkligt behov, spreds idén snabbt och numera ordnas simkurser för vuxna i praktiskt taget alla simhallar i landet.

Simundervisning för vuxna erbjuder vissa svårigheter av speciell art. Seminarieläraren Helge Lundstedt, som själv redan under 1930-talet lett

många sådana simkurser, skriver i en artikel, ”Hur gamma-lt folk lär sig simma”, Svenska Livräddningssällskapets årsbok 1947, följande om dessa problem.

”Intresset för sådana kurser är säkerligen mångdubbelt större än vad deltagar- siffrorna visar. Folk lider av att inte kunna simma, men när tillfälle bjudes, skäms man över att visa sin okunnighet. Det finns otaliga exempel på den saken, och man får försöka förstå dessa olyckliga. Inte kan det vara så särskilt lustigt att exponera sina bristfälliga kunskaper inför mindre omdömesgilla åskådare av typen den flinande tonåringen på en utebadplats. Skall man ordna sådan under- visning, vilket är i högsta grad önskvärt, bör det ske under så diskreta former som möjligt. Idealet är naturligtvis en innebassäng med abonnerad tid. Varmbad— husets eller folkskolans lilla bassäng är synnerligen användbar.”

Lundstedt betonar också i samma artikel betydelsen av att simläraren möter sina elever på ett psykologiskt riktigt sätt och anför härom följande.

”Läraren måste ha klart för sig orsaken till att hans elever inte lärt sig simma tidigare. I en del fall är det ogynnsamma lokala förutsättningar eller ren oföre- tagsamhet, men mycket ofta visar det sig, att de blivit skräm'da av ovarsamma kamrater eller oskickliga lärare, varit nära att drunkna eller har ett av föräldrar- na väl inarbetat skräckkomplex för vatten redan från barndomen.

Det gäller främst att arbeta bort denna rädsla, och det sker genom olika for- mer av vattenövninga-r. Äldre människor har också stela leder och olydiga musk- ler, varför en målmedveten gymnastisk uppmjukning är nödvändig."

Det är sålunda av betydelse att simundervisningen för vuxna är så lagd att den inte behöver bedrivas med ett större antal åskådare. Vid Simfräm- jandets 1kurser i Sportpalatset har man valt att förlägga undervisningen för vuxna till söndags-förmiddagarna då simhall-en ännu icke öppnats för allmänheten. Vid friluftsbad har Simkurserna för vuxna van-ligen förlagts till kvällarna då besöksfrekvensen är minimal.

En simkurs för vuxna bör enligt de erfarenheter, som nåtts på olika håll där sådana kurser varit ordnade, omfatta 10—20 lektioner. Tiden för varje lektion syn-es icke böra överstiga 45 minuter och antalet elever i varje undervisningsgrupp bör helst vara så lågt som 5—10, vilket medger in- dividuell undervisning. Från kommunernas sida borde större uppmärksam- het än hittillls ägnas åt detta slags simundervisning. Den behöver icke vara kostnadsfri —— vid hittills bedrivna simkurser för vuxna "har elever-na ofta erlagt en mindre avgift.

Det är svårt att säga (hur stor anslutning simkurser för vuxna kommer att få i framtiden. Av stor betydelse härför är i vilken utsträckning de ideella organisationerna kan intresseras för att taga upp sådan simunder- visning på sina a-rbetsprogram. I och med att simundervisningen intensifie- ras bland skolbarnen, blir dock behovet av simkurser för vuxna efter hand allt mindre. Simkurserna måste alltså betraktas som övergångsföreteelser och bedömas med utgångspunkt från detta.

___, _,_mea ......

Militär simundervisning.

Före andra världskriget förekom simundervisning och simprov endast i mycket begränsad utsträckning inom det militära. Vid flottstationerna i Stockholm och Karlskrona hade dock simprov och simundervisning uppta- gits på programmet redan i början av 1920-talet och även på andra håll före— kom simövningar mer eller mindre sporadiskt.

Sommaren 1939 undersöktes på Svenska Livräddningssällskapets initia- tiv simkunnigheten bland värnpliktiga inom armén. Resultatet av undersök- ningen var ganska ned-slående: drygt 20 % av de värnpliktiga var icke sim- kunniga och ytterligare 20 % kund—e icke simma 200 m. I en framställning till överbefälhavaren år 1940 redovisad-e Sällskapet resultaten av undersök- ningarna och hemställde o—m utredning rörande de åtgår-der, som kunde vid- tagas för att inom ramen av gällande utbildningsplaner främja en allmän simkunnighet bland de värnpliktiga.

Initiativet ledde snabbt till resultat. I 1941 års upplaga av de allmänna utbildningsbestämmelserna infördes följande föreskrifter.

"Utbildning i simning skall i den mån förhållandena så medge bedrivas med varje soldat. Undervisningen skall förberedas under gymnastiklektionerna.”

Siwmundervisnringen inom armén ordnas numera enligt följande program.

”Allmänna anvisningar.

Utbildningen bedrives', där de lokala förhållandena det medgiva, så att varje man lär sig simma och äger kännedom om grunderna för livräddning. Undervis- ningen förberedes under gymnastiklektionerna.

l garnisonsorter, där simhall finnes disponibel, böra under vinterhalvåret möj- ligheterna att anordna utbildning i simning och livräddning tillvaratagas i regel minst en gång i månaden.

Exempel på stegringsföljd.

1. Förberedande övningar på land: armsim, bensim samt arm— och bensim i förening.

2. Uppövande av vattenvana. Inlärande av förmåga att se i vatten och andas ut under vattenyta.

3. Simning a) på korkdyna, b) isimgördel, c) på bräda.

4. Bröstsim. övningen stegras så, att soldaten vid utbildningens slut om möj- ligt kan simma 200 m bröstsim utan hjälpmedel.

5. Ryggsim. Övningen stegras så, att soldaten vid utbildningens slut om möjligt lan simma 50 m ryggsim.

6. Lösgöring från och ilandföring av drunknad, grepp på land och i vatten.

,-

1. Behandling av skenbart drunknad.”

För att stimulera intresset för den militära simuthil-dningen anordnar Simfrämjandet tävlingar mellan arméns förband om högsta antalet avlagda prov för simborgarmärket (200 m valfritt simsätt utan tidsbegränsning).

Dessutom kan nämnas, att ett vandringspris, ”Arméinspektörens vand- ringspris i simning”, är upp-satt i tävlan mellan arméförbande—n i syfte att befordra simkunnighetens utbredning. I tävlingen om detta vandringspris får deltaga sådana volontärer, som fullgör sitt första anställningsår vid krigsmakten, samt sådana värnpliktiga, som fullgör sin för-sta tjänstgöring, och vilka vid inryckningen icke kunde simma minst 50 m. Varje deltagare skall under kontroll fullgöra ett simprov på 200 m valfritt simsätt utan tids- begränsning.

Trots att dessa bestämmelser självfallet är av betydelse för simkunnig- hetens spridning bland de värnpliktiga blir resultaten av den elementära simut'bildningen ofta små enär många av arméns förband är så förlagda, att de icke har tillgång till simanläggning.

Vid marinen är den elementära simundervisningen något mer planmäs- sigt ordnad. Omedelbart efter intagningen resp. inryckningen i tjänst av stam- och värnpliktig personal, prövas simkunnigheten hos varje man. För ej simkunniga samt för kategorin ”något simkunniga” anordnas under rekrytskolan utbildning i elementär simning. Övriga simkunniga erhåller utbildning .i vattenvana och elementär utbildning i livräddning. För den per- sonal, som efter rekrytskolans slut (3 månader) ej är simkunnig, anordnas Simövningar på de nya tjänstgöringsplatserna i den mån förhållandena så medger.

Erfarenheten ger vid handen att vid inryckningen ca 25 % ej är simkun- niga. Av dessa lyckas i allmänhet 60—70 % bli något simkunniga under rekrytskolan. ,

Vid stampersonalens fort-satta utbildning i korpral- och furirskolor upp- övas ytterligare vattenvanan samt kunnigheten i livräddning. Efter furir- skolan har ca 70 % tagit magist—ermärket och ca 50 % utbildats till använd- bara siminstruktörer.

För simundervisningen vid försvarsmakten gäller alltså i stort sett det- samma som för simundervisning i allmänhet. Den bristande tillgången på lämpliga simbad lägger hinder i vägen för en allmän simundervisning. Där- emot är enligt vad utredningen inhämtat tillgången på siminstruktörer till- fredsställande. Den militära gymnastik— och idrott-sskolan i Stockholm har nämligen sedan 1943 utbildat ca 450 elever, av vilka de flesta är siminstruk- törer som i sin tur utbildar instruktörer ute på förbanden.

Det är uppenbart att elementär simundervisning under värnpliktstjänst- göringen är ett lämpligt komplement till 'den simundervisning som ges under skolåren. Simundervisningen inom försvarsmakten förtjänar därför (stor uppmärksamhet. Vid planerandet av nya simhallar och simbad är det så-

* wti—(hm w_—

ledes av vikt att även de militära behoven beaktas tillräckligt. I den mån en regional planering kommer till stånd när det gäller lokaliseringen av nya simhallar bör garnisonsorternas behov av sådana i största möjliga ut- sträckning tillgodoses.

Från militär synpunkt är det helt naturligt olyckligt att Simkunnigheten bland de värnpliktiga icke redan vid inryckningen till tjänstgöring är 100- procentig. Utbi—ldningstiden bord-e icke behöva upptagas av elementär sim- undervisning.

Målet för militär simundervisning torde vara att lära värnpliktiga avance- rad si-mning för rent militära behov. Detta mål kan svårligen nås om de värnpliktiga inte redan före värnplik'tstjänstgöringens början är simkun- niga, vilket ytterligare understryker behovet av åtgärder för en intensifie- rad simundervisning under skoltiden.

KAPITEL 6

Krav på vidgad simundervisning

Förslag om utredning av frågan om allmän simundervisning i skolorna

Riksdagens skrivelser åren 1918 och 1944.

I riksdagen har frågan om simundervisningens intensifiering behandlats vid ett par olika tillfällen. I en motion år 1918 I: 121 av G. H. von Koch an- gående skrivelse till Konungen -i fråga om åtgärder för inrättande av bad- anstal-ter i större befolkningscentra och å landsbygden m. m. framhölls så- lunda, att spörsmål-et om utbildning i simning borde upptagas till behand- ling i samband med övervägandet av åtgärder från statens sida för att be— främja och kontrollera tillkomsten av badansta'lter för allmän-heten. Motio- nären erinrade om det stora antalet drunkningsolyckor i vårt land och hem- ställde att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t att taga under över- vägande och för riksdagen framlägga förslag bland annat om hur en ratio- nell simundervisning s-kulle kunna ordnas.

Resultaten av den av riksdagen i enlighet med motionens riktlinjer be- gärda utredningen synes emellertid ha blivit obetydliga. Fråga—n upptogs se— dan inte till behandling i riksdagen förrän i samband med två motioner år 1944 av Herbert Lundh ( II: 342) samt av Anna Ronnebäck och Sigfrid Jon- son i Alsen (11: 343) angående utredning om möjligheterna att förbättra det svenska folkets simkunnighet samt om möjligheterna att införa be- stämmelser om obligatorisk simundervisning för landets skolungdom.

Efter hänvisningar till det stora antalet drunkningsolyckor och till vissa uppgifter om skol-barnens simkunnighet framhölls i den förra av dessa mo- tioner (II: 342), att 'kraftåtgårder synbarligen vore av nöden om en snabb förbättring av vårt folks simkunnighet skulle kunna åstadkom—mas. Motionä- ren hemställde om en fullständig utredning angående möjligheterna att för- bättra det svenska folkets, speciellt det uppväxande släktets simkunnighet.

I den senare motionen (II: 343) erinra-des bl. a. om att statsmakterna ge- nom föreskrifterna i 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor och 1935 års läroverks-s-tadga sökt tillgodose kravet på ordnad simundervis- ning för skolungdom. I motionen konstaterad-es emellertid, att hittills vid- tagna åtgärder icke vore tillräckliga, och framhölls, att även om betingelser-

nu för en ordnad simundervisning icke överallt vore gynnsamma borde detta ej få utgöra hinder för ett stad-gande om obligatorisk simundervisning.

Yttranden-a över des'Sa motioner i samband med utskottsbehand'lingen var mycket positiva och andra kammarens första tillfälliga utskott hemställde (utl. nr 1 år 1944) i enlighet med motionärernas önskemål, att kammaren för sin del måtte besluta att riksdagen skulle begära utredning angående möjligheterna att förbättra det svenska folkets simkunnighet bl. a. genom att införa bestämmelser om obligatorisk simundervisning för landets skol- ungdom. I utskottets utlåtande framhölls hl. a.:

Kraftåtgärder äro synbarligen av nöden, om en snabb förbättring av vårt folks simkunnighet ska-ll kunna åvägabringas. I första hand böra åtgärderna ta sikte på :skolorna. Genom föreskrifterna i 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor och i 1935 års läroverksstadga har kravet på ordnad simundervisning för skol— ungdom visserligen blivit tillgodosett, men dessa föreskrifter påbjuda icke obliga- torisk undervisning i simning och så länge denna undervisning är frivillig torde det vara omöjligt att förverkliga önskemålet, att praktiskt taget varje barn, som lämnar skolan, skall vara simkunnigt. I likhet med motionärerna och i anslutning till de meningar, som framträda i yttrandena över motionerna, anser utskottet, att sådana bestämmelser böra införas, att deltagande i anordnad simundervisning obligatoriskt skall kunna åläggas skolbarnen i vissa åldersgrupper, därest de icke av hälsoskäl, såsom när'det gäller den obligatoriska gymnastikundervisningen, höra med-givas befrielse härifrån. Skolorna böra erhålla medel att anordna fort- löpande simundervisning överallt där så ske kan. Siminstruktörsuthildn-ing bör obligatoriskt" meddelas vid' folkskoleseminarierna, varjämte ekonomiskt stöd åt 'siminstruktörskurser för lärare, som icke haft tillfälle att erhålla utbildning som siminstruktörer vid seminarierna-och andra därtill lämpade personer bör utgå av allmänna medel. Mot invändningen». attnödiga betingelser för a'nordande av sim- undervisning icke allestädes äro för handen kan anföras, att endast i undantags- fall torde alla möjligheter i detta avseende saknas. Under senare tid har tack vare ett stigande intresse för bad och 'simning kommunala badanordningar, delvis med hjälp av tipsmedel, kommit till stånd i avsevärd utsträckning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottsför-slaget att rikta en hemställan till Kungl. Maj:t om verkställande av en utredning av dessa frågor.

Kommittéuttalanden.

Tanken att skolan skulle göras ansvarig för simundervisningen har också behandlats både av 1940 års skolutredning och av 1946 års skolkommission. Bägge dessa instanser ha i allmänna ordalag uttalat sig för en utvidgning av skolans roll som fostrare även när det gäll-er simningen men ansett att denna fråga borde bli föremål för särskild utredning.

Opinionen i frågan om allmän simundervisning i skolan

Bland enskilda organisationer som arbetat för vidgad simundervisning må nämnas Riksföreningen för Simningens främjande (Simfrämjandet) och Svenska Livräddningssällskapet, som sedan lång tid tillbaka sökt in- tressera statsmakterna för stöd åt simundervisningen och som även utarbe- tat förslag till lämpliga åtgärder.

Opinionen kring frågan om simningens definitiva införande på skolpro- grammen kan ytterligare belysas med uttalanden från de konferenser om simundervisningens problem, som hållits dels på Simfrämjandets initiativ på Bosön år 1947 och dels med utredningen som arrangör år 1949. Vid bägge dessa konferenser med deltagande av representanter för statsmak- terna samt av problemen intresserade ämbetsverk och organisationer fram- fördes från de flesta håll kravet att skolan skulle på ett eller annat sätt göras ansvarig för att alla barn undervisades i simning. Frågan om allmän sim- undervisning ha-r också ägnats uppmärksamhet av lärarnas organisationer och fackorgan.

Livräddningssällskapets aktioner åren 1940 och 1943.

År 1940 ingav Svenska Livräddningssäl-lskapet till 1940 års Skolutredning ett förslag 'till generalplan för simundervisningens ordnande. Detta för- slag upprepades i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning år 1943 an- gående tilläggsbestämmelser till gällande författningar inom skolväsendet avseende allmän simundervisning i kommuner och skolorter, där bad och förutsättningar för sådan undervisning funnes.

Sällskapet hänvisade till gällande bestäm-melsers otillräcklighet när det gäller att få simundervisningen så allmänt utbredd som förutsättningarna medger. Enligt Sällskapet förfogade 64 % av samtliga stads- och lands- kommuner, omfattande 76 % av rikets befolkning, över erforderliga bad— betin—gelser för simundervisning. Det förhållandet, att sådana betingelser saknades i vissa orter utgjorde 'en-ligt Sällskapets mening inget hinder för åtgärder, ägnade att på skoll-asgstiftningens väg främja simkunnighetens utbredning bland den stora massan av Sveriges skolungdom.

Sällskapets förslag till plan för simundervisningens organisation sam- manfattades i följ ande åtta punkter.

1. Organisation—en avser ett successivt uppbyggt simskolväsen, grundat på skol- distriktens tillgång på ordnade, allmänna badplatser.

2. Simundervisning anbefalles i författningsen-lig ordning att äga rum i skol- orter, där förutsättning förefinnes och avståndet till badplatsen från bebyggelse- centrum icke överstiger 2 kilo-meter. Förpliktelse för Skolstyrelsen att anordna simundervisning för skolans lärjungar inträder i och med att badförutsättningar efter hand komma till stånd inom nämnda avstånd.

3. Simundervisningen äger rum under skolans kontroll och överinseende samt förlägges till tidpunkt på sommaren, varom skol-styrelsen äger att bestämma. Sim- skola anordnas årligen un—der en tid av tre veckor.

4. Simutbildningen, som omfattar elementär undervisning i bröstsim, är obliga- torisk för alla icke simkunniga lärjungar, som deltaga i skolans friskgymnastik, från och med det kalenderår, under vilket de fylla 10 år. Tillfälle till frivillig simträning med provtagning för simidrottsliga utmärkelser bör beredas redan simkunniga lärjungar i anslutning till simskolan.

5. Såsom norm för godkänd simfärdighet gäller fullgjort simkunnighetsprov om 50 meter. Avlagt dylikt prov införes i lärjungarnas termins- och avgångsbetyg med beteckningen ”Simkunnighet: godkänd”. (i. Samarbete bör äga rum mellan Skolstyrelsen och den frivilliga organisation (simsällskap e. a.), som ev. verkar i orten för simkunnighetens utbredning. Dylik organisation kan i vissa fall lämpligen utgöra skolans verkställande organ för sim- undervisningens ordnande.

7. I städer och större orter, där simhallsbad står till buds, må ankomma på skolstyrelsen att förlägga simundervisningen till skolans ordinarie arbetsår.

8. Simlärarutbildning äger rum i anslutning till lärarutbildningen i ”gymnastik med lek och idrott” dels såsom redan är fallet vid Kungl. Gymnastiska central- institutet, dels vid statens folkskoleseminarier, där instruktörsuthildning i sim- ning hittills haft frivillig karaktär. Beträffande sistnämnda läroanstalter får Svens- ka Livräddningssällskapet hänvisa till den undervisningsplan i ämnet som på Säll- skapets initiativ tidigare utarbetats.

Simfrämjandets konferens på Bosön år 1947.

Vid Bosökonferensen framhöll bland andra dåvarande s—tadionchefen Erik Bergvall, att trots att det vore mycket lätt att lära sig simma behövdes un- dervisning och ledning för att den rätta tekniken och de elementära bad- reglerna skulle kunna inläras. Bergvall ansåg vidare, att det vore viktigare att lära barnen simma än att ha undervisning i sådana ämnen som sång, musik och dans.

Överlårar-e Thure Åkerlund konstaterade, att Sveriges lärarkår måste ta på sig ett visst ansvar för de stora bristerna på simundervisningens område.

Dåvarande undervisningsrådet, numera landshövdingen Ruben Wagn-son anförde bl. a.:

”Jag hyser den bestämda uppfattningen, att i undervisningsplanen för lek och idrott bör införas bestämmelser om obligatorisk simundervisning, där så ske kan. [ många skoldistrikt är det icke möjligt att bedriva simundervisning under den tid skolan pågår. Simundervisningen får ju inte bedrivas på ett sådant sätt att den åstadkommer skada. Men att inte alla distrikt kunna vara med får inte hindra undervisning i de områden —— och de äro säkert i majoritet där så är möjligt.”

Direktör Sven Wallbom i Simfrämjandet anförde att det sannolikt vore möjligt att omedelbart anordna simskolor i 75 % av landets kommuner och ifrågasatte om inte skolstyrelserna i dessa kommuner borde åläggas att

inom förslagsvis fem år ha ordnat detta. Enligt Wallboms mening vore den obligatoriska simundervisningen ändock »det enda verkligt effektiva medlet för utbredandet av Simkunnigheten i landet. Han nämnde att i Danmark simundervisning endast förekom i ett fåtal skolor och som en följd därav vore Simkunnigheten där mycket litet utbredd.

Alla deltagarna i Bosökonferensen instämde i kravet på allmän simunder- visning i skolorna.

Utredningens konferens år 1949.

Från utredningens konferens angående problem-en kring simundervis- ningen kan bland andra följande uttalanden citeras.

Gymnastikdirektör Helge Lindau, G. G. I.:

”Det borde vara obligatoriskt för kommunerna att ordna simskolor på somma- ren när det inte finns möjlighet att ordna simundervisning vintertid. Jag tror att intresset finns och att man på den här vägen skulle kunna nå ett mycket stort antal barn, om bara kommunen vore intresserad att sätta i gång en sådan sak. Det behövs inte så stora arrangemang. Jag vet, att t. ex. i Södermanland en kommun tack vare vissa påtryckningar satte i gång med simundervisning med ambulerande lärare. Det är en modell, som man gott kan rekommendera. — — Barnens del- tagande skulle vara frivilligt.”

Dåvarande överläraren, numera folkskoleinspektören Anna-Maja Edstam, repre- sentant för skolidrottskommittén:

”Jag har haft simundervisning i Stockholms folkskolor i många år och har där- vid gjort den erfarenheten, att man har ett bättre stöd hos föräldrarna, när man framhåller att det gäller något obligatorisk-t. Då jag påvisat att simundervisningen har varit lika obligatorisk som exempelvis handarbete, så har detta medfört, att jag fått med flera av de barn, som annars av olika orsaker icke hade kommit till simundervisningen. Många gånger tycker föräldrarna, att barnen inte mår bra av att vistas i kallt vatten, och även om barnen mycket gärna själva vill, så får de inte gå i simundervisning för föräldrarna. Barn tar ju inte skada av att lära sig simma, och de får det mycket besvärligare, om de först som vuxna skall lära sig detta. Det är en vinst för barnen, om föräldramotståndet övervinnes. Ibland lig- ger motståndet hos barnen. Det finns barn, som har svårt för att lära— sig simma, därför att de blivit skrämda eller inte är djärva nog och kanske därför att de inte fått deltaga i de allmänna .skolba-den. De har därigenom inte fått den vattenvana, som är en förutsättning för att de inom rimlig tid skall lära sig simma. När de blir något äldre och inte är simkunniga, känner dessa barn det genant att gå till simundervisning, även om de får lektionerna för sig själva, och går inte gärna till simtimmarna. Dessa ”långliggare” kan lockas eller tvinga-s, om man har det lilla stödet bakom sig, att simundervisning är obligatorisk. Och dessa barn är lyck- liga, när de väl lärt sig simkonsten. 4

Jag förstår, att det kan finnas barn, som inte får deltaga på grund av eksem o. s. v. Jag skulle emellertid vilja ha bort det där ordet ”läkarebewfriade” och i stället vilja säga ”läkareförbju'dna”. Det är ju något roligt det gäller.

På landet ställer det sig inte riktigt likadant. Det kan givetvis uppstå vissa svå-

v.g.—:.». .,..m— _u,

righeter i samband med ett påbud om obligatorisk simundervisning. Skulle man inte åtminstone under en övergångstid kunna tänka sig en slags bestämmelse, som säger, att skoldistriktet avgör, om simundervisning skall vara obligatorisk eller ej? Skoldistrikten eller kommunerna skulle väl kunna åläggas att inom en viss tid ordna det så, att simundervisningen skall kunna vara obligatorisk. Bara detta att simkunnighet markeras på skolbetyget har redan gjort det mycket lättare att få föräldrarna att förstå, att simning är något som barnen bör lära lika väl som läs- ning och skrivning.”

Gymnastikdirektör Eva Ekstam, representant för Svenska Gymnastikläraresäll- skapet:

”I Stockholms folkskolor där simundervisningen tyvärr är förlagd utanför sche- mat — på eftermiddagarna _ händer det då och då att föräldrarna kommer och frågar om det är nödvändigt att barnen går till simundervisningen. I och med att simundervisningen är obligatorisk så finner de sig i det. Jag tror att detta att det skall bli obligatoriskt för barnen är mycket viktigt.”

Även vid denna konferens var man enig om att verksamma åtgärder be- hövde vidtagas för att simundervisningen skulle bli allmän. Flera deltagare underströk dessutom det vid Bosökonferensen uttalad-e kravet på obligato— risk simundervisning i skolorna.

Läraropinionen.

Läraropinionen kring frågan om vilken roll skolan kan och bör spela när det gäller simundervisning må slutligen belysas med ett par citat ur fack— organen. Ur en artikel i Svensk Skol—tidning år 1949, ”Skolan och simunder- visningen”, må följande synpunkter anföras:

”Att skolan bör medverka till en höjd simkunnighet i vårt land därom torde alla vara ense. Det är i så hög grad ett samhällsintresse att alla lär sig simma att skolan varken kan eller vill neka sin medverkan därtill. Även om man kan ställa sig skeptisk mot tanken på att det skall gå att nå fram till en hundraprocentig simkunnighet, vilket de i anden brinnande menar, kan man dock oförbehållsamt erkänna att här bör mycket kunna uträttas, om inte endast propaganda utan även en regelrätt undervisning sätter in vid den lämpliga tiden, (1. v. s. i barn- och ungdomsåren. Folkskolan har redan obestridligen gjort en insats på detta om- råde för att inte tala om att folkskolans lärare som siminstruktörer gjort en stor och allmänt erkänd insats vid de många simskolor för barn som på somrarna ordnats runt om i landet.”

Utredningens nyssnämnda konferens berördes också i artikeln.

”Där (på konferens-en) framfördes från en del håll i bestämda ordalag kravet på att simundervisningen skulle bli obligatorisk i folkskolan.

Principiellt torde det inte vara något att invända däremot. Dock bör man ha klart för sig att de faktiska förhållandena lägger stora hinder i vägen för en re- form i den riktningen. Skolans lästide-r sammanfaller inte med den tid på året, då simundervisning bäst och effektivast kan bedrivas, nämligen på högsommaren. Hittills är endast ett fåtal platser i vårt land utrustade med sådana badanlägg-

ningar att simundervisning med någon större framgång kan ske under pågående terminer. Därför är saken ingalunda så lätt ordnad, som de mest ivriga före- språkarna tycks anse. Det finns risker för att om en obligatorisk simundervisning inom den närmaste tiden skulle genomföras den lätt kan bli åtminstone för det ojämförligt största antalet skoldistrikt en bestämmelse på papperet, — — —- de åtgärder som nu är möjliga bör på alla sätt främjas. Dit hör i främsta rummet att städer och tätorter får moderna simhallsanläggningar, att antalet simskolor under somrarna väsentligt utökas och att kommunerna erhåller statsbidrag till dessa. Slutligen finner vi det nödvändigt att skolorna och i första hand folkskolan i större utsträckning än vad som nu sker engagerar sig i arbetet på skolungdomens sim- fostran.”

Något mera kritiska synpunkter på de i olika sammanhang framställda kraven på en ökad insats från skolans sida för simkunnighetens spridning framföres i en artikel, ”Skolan, lärarna och sim-ningen” (Folk-skollärarnas Tidning nr 18 1949), som erinrade om att Sveriges Folkskollärareförbund anslutit sig till principen om allmän simundervisning och även förordat siminstruk-törsuthildning vid folkskoleseminarierna.

”Dessa rekommendationer hade till bakgrund folkskollärarnas stora intresse för den fysiska fostran och en strävan att söka bidra till kampen mot drunknings- olyckorna men givetvis också att yttre förutsättningar för allmän simundervis- ning skulle skapas. Folkskollärarna är emellertid medvetna om att både simun- dervisningen och simlärarutbildningen måste främjas på ett förnuftigt sätt. Dei gäller därför att se upp med ensidiga simentusiasters hurtfriska syn på skolan och simkunnigheten och,deras därav följande mer eller mindre omdömesgilla krav på åtgärder.

Redan skolöverstyrelsens cirkulär om simkunnighetsantecknin-g på termins- betygen var egentligen större våld än nöden krävde. Det hette där att barnen skulle sporras till att förvärva sig simkunnighet genom meddelandet om den-na anteckning. Följaktligen blev det ett slags prickning av de elever som inte lycka-. des förvärva simkunnighet. Bakom ett barns oförmåga att simma kan .dölja sig fysiska och framför allt psykiska bristfälligheter, som nu blivit onödigt accentue- rade genom den vikt som betygsanteckningen ger åt simkunnigheten. Inom en del skoldistrikt har man drivit nitet onödigt långt genom att låta anteckna "ej simkunnig' i förekommande fall.”

Utredningen anser sig kunna konstatera, att den allmänna inställningen till frågan om simundervisning i folkskolan nästan genomgående är positiv och att även rela-tivt långtgående åtgärder synes komma att accepteras av närmast berörda parter.

Innan utredningen redogör för sitt förslag till simundervisningens ord- nande ges i följande avsnitt en redogörelse för vis-sa fakta och förhållanden från simundervisningens område. Utredningens avsikt med de uppgifter, som lämnas om simning och simundervisning är icke att ge normer för hur simundervisning skall bedrivas, utan avsikten är endast att ge en bild av det reella innehållet i begreppen simkunnighet och simundervisning.

_...w_. ___. -.;

Simundervisningens mål och metoder Elementär simkunnighet.

Frågan om innebörden av begreppet simkunnighet kan givetvis besvaras på flera sätt. Redan förmågan att utan hjälpmedel ta sig fram i vatten 25 m innebär en viss grad av simkunnighet och att höja denna gräns till 50, 100 eller 200 m medför ingen ändring i sak. Många människor, som anser sig vara simkunniga, simmar i själva verket aldrig längre än 10—15 m och har över huvud taget inte prövat sin förmåga på längre distanser.

När det gäller elementär simkunnighet måste alltså kraven ställas mer eller mindre efter fritt skön. Erfarenheten har dock givit viss ledning för en bedömning av vad som i speciella fall bör och kan krävas för att simkunnig— het skall anses föreligga.

Beträffande simkunnighet bland skolbarnen har dessa krav fixeratsi skolöverstyrelsens cirkulär av den 22 maj och_ 28 oktober 1948 angående anteckning på Skolbetygen om simkunnighet. För att anteckning om simkunnighet skall införas på betygen bö1 enligt skolove1 styrelsens anvis- ningar fordras, att barnen 1 olika klasser skall kunna simma det antal me- ter, 'som anges i följande tablå.

För folkskolan " ' För högre läroanstalter 14 . . . . .” - -, . . .

[klass 4——5 ! ' ' 25 m klass 15 och _l? _ . _ 2,5.m ., '$' '6' ' "50 » » 25 061127 ' * ' ' 50 15 _" » 7 75 » » 35, 37 och 14 * ' '75-»- -' » 8 100 » » 45, 47 och 24 100 » » 9 150 » » 55, 57, 67, 34, 44, ring. 14 150 »

,. l,;-'.-;f,';-r, , f '. , .. . ring 13 och II4 - . » - 1=150 » ; _ .' klass 77, ring-115, _IIf'4 .

Utredningen har icke anledning att närmare granska rimligheten i skol— överstyrelsenssnormer.i fråga om kravet på simkunnighet. D_et,ä_r.dock up- penbart, att varken det för åttonde klassen i folkskolan uppställda kravet att vederbörande 'skäll kunna" simma 100" m för 'att få anteckning 6111 Sim- kunhi'g'h'et 'på Betyget eller den för de' högre läroanstalte'rnas nä's't' hogsta klass uppställda 200-metersgräwnse'n innebär. ett krav på full simkunnighet.

'Skolöverstyrelsens normer i fråga om anteckningarna om simkunnighet på betygen synes emellertid vara godtagbaranär. det gäller elementärtsim- kunnighet. En person, som kan simma'txex»; 100.111, kan otvivelaktigt red-a' sig vid 'en sjö- eller isolycka om omständigheterna i övrigt vid olyckan icke är alltför ogynnsamma. Om alla svenska -'barn' vid "sko'lgångeris' ”slut har kunnat bibringas en simkunnighet,- söm'svarar mot dessa normer, torde även mer avancerad simning automatiskt utövas av ett allt större antal personer. ' '

Undervisningstid.

Vilken tid åtgår för att lära skolbarn simma? Gymnastikdirektören Eva Ekstam, som bl. a. under en följd av somrar varit ledare vid av skolidrotts- kommittén anordnade simkurser besvarar frågan på följande sätt: '

”En kvalificerad simlärare, som disponerar ett bad med för simundervisning lämpliga anordningar bör kunna lära en grupp på ungefär femton barn i åldern 9—10 år att simma bröstsim på grunt vatten utan hjälpmedel efter ungefär femton lektioner på vardera en halv timme.

Om man ställer det kravet att eleverna skall kunna hoppa i på huvudet eller åtminstone på fötterna och därefter simma 25 meter på djupt vatten vilket man väl får betrakta som ett minimikrav för simkunnighet _ måste man nog öka lek- tionernas antal till 25 halvtimmeslektioner eller 12% timmar. Har emellertid klasslärarna bedrivit en rationell undervisning i torrsimning räcker det med omkring 18 lektioner.

Koncentrerar man undervisningen till en timme varje gång, uppnår man inte lika snabbt resultat. Man kan nämligen inte utnyttja hela timmen, ty eleverna fry- ser och blir ganska snart trötta.

Barn i åldern 6—8 år kan lära sig simma på i stort sett samma tid som 9—10— åringar under en skicklig lära-res ledning. Men förutsät-tningarna härför är, att det gäller skolmogna och fysiskt normalt utvecklade barn.

Vuxna kan lära sig simma på grunt vatten redan efter 8—10 lektioner, om man använder moderna undervisningsmetoder. På djupt vatten klarar de sig redan efter tjugotalet halvtimmar. Den riktiga säkerheten —— då man kan tumla om hur som helst — dröjer förstås ännu längre än vid undervisningen av barn. Men den kommer så småningom.” (Simfrämjaren 1949z4. Specialnummer om enklare friluftsbad sid. 6—7.)

Intendent Ernst Malmgren i Hallstahammar, som har 20 års erfarenhe- ter av simundervisning, ger i stort sett sam-ma svar på frågan. Han anser, att den erforderliga undervisningstiden är:

för elever under 7 år: ca 60 övningsdagar, motsvarande 10—15 effektiva sim- timmar,

för elever 7—8 år: 25—30 övningsdagar, motsvarande 6—8 effektiva simtimmar, för elever 9—10 år: 25—30 övningsd'agar, motsvarande 4—5 effektiva simtim- mar,

för elever 11 år och äldre: ca 20 övningsdagar, motsvarande 3—4 effektiva sim- timmar.

Tilläggas kan, att flickor nästan undantagslöst lär sig att simma på 10—20 % kortare tid än pojkar. (Simfrämjaren 1952: 3.)

Den tid som kräves för elementär simundervisning är alltså ganska kort. Inom ramen för 10—15 undervisningstimmar fördelade på halv- timmeslektioner kan simteknikens grunder inläras. För större skicklighet krävs individuell träning, helst under sakkunnig ledning.

. .. ________,___...__..........._—-—,————-——e

Elementär simundervisning

Undervisningen i vattnet föregås av övningar i torrsim. På så sätt kan (delar av simtekniken inläras utan tillgång till vatten och med stora elev- grupper. Därigenom inbesparas dyrbar tid för Simövningar i vatten. Torr- simövningarna bör dock inte utsträckas över en alltför lång tid och helst tl'örläggas omedelbart före den egentliga simundervisningen. I annat fall lkan läraren knappast påräkna tillräckligt intresse för denna form av sim- tträning.

Vid den egentliga simundervisningen bör de icke simkunniga eleverna in- delas i relativt små grupper —— högst 15 i varje —- så att väntetiderna inte blir alltför långa.

De första siinlektionerna användes till att ge eleverna vattenvana. Detta innebär att eleverna under fria och roande former får tillfälle att bekanta sig med vattnet. Sådana vattenvaneövninganr är av största vikt särskilt med hänsyn till en del känsliga elevers reaktion. Över huvud taget mås-te under- visning bedrivas med' stor hänsyn tagen till elevernas individuella inställ- ning till bad och vatten.

H'ur simundervisningen i fortsättningen skall bedrivas finns beskrivet i ett flertal handböcker i ämnet.1 Bland annat har skolöverstyrelsen år 1950 låtit utarbeta en handbok i ämnet gymnastik med lek och idrott, vars andra del innehåller utförliga anvisningar om simundervisning.

I skolöverstyrelsens handbok för folkskolans lärare .anföres i huvudsak följan- de om de elementära simövningarna för eleverna i klass 3—4.

Program 1.

En rationellt bedriven undervisning i torrsimning är mycket värdefull. Därvid skall bröstsimmets rörelsebanor, rytm och andningsteknik inläras och övas till automatisering. Gymnastiska övningar, som främjar ett mjukt och avspänt utfö- rande av rörelserna, måste ofta läggas in under dessa övningar, t. ex. axelrullning, axellyftning och sänkning, pendlingar och skakningar av armar och ben, fpt- rullning, svikthopp under fullständig avslappning.

1. Torrsimning, 10 min. Bentaget övas i sittande ställning med händerna stödda bakom ryggen. Den långsamma böjningen bör utföras med fotsulorna mot varandra. Därige— nom tvingas knäna isär, och man får dessutom en markerad övergång till nästa moment uppvinklingen _— som är en mycket viktig detalj i bentaget. Trampet utåt sker med fötterna hela tiden uppvinklade. Vid sammanslagningen sträcks vristerna i en snärtig rörelse.

1 Skolöverstyrelsens handbok i gymnastik med lek och idrott för folkskolans lärare, del II, Stockholm 1951. W. H. Downing: Roligt i vattnet. Handledning för ungdom i simning, hoppning och vattenlekar, Stockholm 1952. Niklas Skoglund: Som fisken i vattnet. Populär orientering i elementär och avancerad simning samt bad- och bårtvett, Karlshamn 1952.

Kommandot kan till en början vara: Bööj — vinkla upp —— trampa ut — slå ihop. När rörelsen sedan sker i en följd, är det lämpligt att räkna: Tvåå å — tre —— fyr.

2. Vattenvaneövningar, 10 min. De barn som har tillräcklig vattenvana, får öva sig fritt på grunt vatten. Se till att de inte springer omkring i våt baddräkt. a) Ringfattning, små ringar. Dansa runt. Ösa vatten över huvudet. Hoppa och plaska. Doppa sig. b) Gå och springa i kapp. c) Räv, gåskarl och gässlingar. d) Ta upp föremål från bottnen, t. ex. vitemaljerade tallrikar. Lär barnen att hålla ögonen öppna under vattnet.

Program 2. 1.Torrs1'mn1'ng, 10 min.

Bentaget repeteras. Rytmen vid det fullständiga bentaget' beaktas särskilt. Lång- sam böjning av benen —— hastig uppvinkling —— en svepande rörelse utåt—inåt av- slutad med en snärtig sammanslagning.

2. Vattenvaneövningar, 5—10 min. Ett par övningar per lektion. a) Ta upp föremål från bottnen. Eleverna får tävla om vem som kan plocka upp de flesta av ett antal tall-_ : 'rikar, som läraren kastat ut. ' ' ' b) ”Bogsering'. » . Två och två får barnen dra varandra genom vattnet. Handfattning med raka armar. Den som drar, går långsamt baklänges. c) ”Koka kaffe”. Inandning genom munnen. Långsam utandning med ansiktet under vattenytan.

3. Simövning, 10 min.

. i.

a) Demonstration av __bentag på dyna. ' Då' benen 'böjes, skall hälarna hållas i vattenytan Knäna skall föras ut så " mycket söm möjligt och får aldrig dras "upp _mot magen. ' b) Bentag" på dyna med' fattning i fast stöd. ' ' ' ' -."Komme'n'dera varje enskild detalj i bentaget till en börjän. Gör ett markerat .fuppehåll mellan varje simtag Då det utföres 1 en följd, måste man' noga kon-_" trollera uppvinklingen. ' De barn som är mera försigkomna, får öva fritt på grunt vatten. ,. _

1

Program 3.

1. To'rr'simning, 10_ min. , A'rrntaget' övas i korssittande ställning (även i stående och gående): Börja med' armarna sträckta framåt, handflatorna' vän'da nedåt och pekfingrarna intill var- andra.

Händerna vrides om och böjes i handlederna vid utåtförandnet som skall ske långsamt och inte längre, än att armarna kommer att bilda ungefär rät vinkel med varandra. Vid böjningen sänkes armbågarna mot bröstet, och händernas pekfingersidor föres mot varandra. Vid sträckningen framåt skall man sträva efter att nå så långt som möjligt med fingertopparna. Under utåtförandet hälles fingrarna samman utan spänning och händerna något kupade. '

v.—_c....

Kommandot kan till en början vara: Uut böj _— fram. När rörelsen sker i en följd, är det lämpligast att räkna: Eett två tre.

Andningstekniken inläres i samband med armtaget. Inandning sker, då armarna föres ut och böjes utandning, då armarna sträckes framåt (”Blås fram hän- derna”).

2. Vattenvaneövningar.

a) Fatta framåt. Stå i grenstående med vattnet i höjd med bröstet. Armarna sträckta utåt—uppåt. Fall därefter framåt med rak kropp.

b) ”Torpeden". Glidövning med avstamp från bottnen. Stå med fötterna tillsam- mans och böjda knän, så att axlarna 1 utgångsställningen kommer under vattnet. Armarna sträckta framför kroppen med händerna ihop. Efter en kraftig från- skjutning med fötterna glider kroppen framåt.

3. Simövning, 10 min. 3) Bentag på dyna med fast stöd, senare med händerna stödda på korkdyna eller planka. öva det'fullständiga bentaget på kommando. Gör ett markerat uppehåll mellan varje nytt simtag (”Vila på simtaget”).

b) Armtag. Stående på bottnen med axlarna under vattnet. Knäna skall vara böjda och fötterna hållas tillsammans. Kommendera varje detalj i armtaget till en början. Då hela armtaget utföres i en följd, måste man särskilt upp- märksamma, att armarna föres långsamt utåt men relativt hastigt framåt till utgångsställningen. Kom ihåg:,Korta armtag och in- och utandning på varje tag.

Program 4.

3. Simövning.

a) Kombination av arm- och bentag på dyna. Det finns inte någon anledning att lägga ned arbete på att kombinera arm— och bentag på land Kombinationen går i allmänhet av sig själv i vattnet, så- vida arm- och bentag var för sig är riktigt inövade. På lärarens kommando får barnen ta ett fullständigt armtag och därefter ett fullständigt bentag. När detta går bra, övas kombinationen. Barnen tillsägas att inte rbörja med bentaget, förrän läraren kommenderar Nu! och att stanna med armarna sträckta framåt i flytläge efter varje simtag. På kommandoordetjåörja! föres armarna utåt. Då böjningen är till hälften fullbordad, kommer" lärarens Nu!, varvid bentaget sättes in och arm- och bentag Slutföres.

b) Kombination av arm- och bentag utan dyna.

En utmärkt stimulans att uppehålla elevernas intresse för simträning utgör olika simmärken. Sådana märken finns för alla stad,-ler från järn- märket”, för vilket kräves sim-prov- på 50 m, till ”magistermärket” med fordringar på avlagda prov i sträcksim, ryggsim, klädsim, djupdykning, liv- räddning etc. Om sådana märkesprov ordnas vid simskolan får eleverna ett bestämt mål för sina övningar, som därigenom blir mer lustbetonade.

Enkla anordningar för simundervisning.

De nödvändiga anordningarna för simundervisning kan vara mycket enkla. I särskilda kapitel behandlar utredningen utrustningen i friluftsbad och simhallar med särskild hänsyn till simundervisningens behov. Här skall

endast understrykas, att det är nödvändigt med grunt vatten för undervis- ningen. Simskoleeleverna måste nämligen ha möjlighet att vila sig genom att ställa sig på bottnen. Det för simundervisningen mest ändamålsenliga är bassäng med grund och djup avdelning. Vild långgrunda strån-der kan dock _ simundervisning också lätt ordnas. Helst bör i dessa fall badplats—en också vara försedd med en enkel simbrygga. Bryggan bör inte vara högre än att vattnet hindras spola över den. Det är nämligen av stor betydelse att läraren kommer så nära eleven som möjligt. Det må också påpekas, att om tvärdj up eller andra faror finns i närheten av den plats där simundervisningen skall bedrivas, bör plats-en inhägnas. Detta kan lätt ske t. ex. genom att man

ussina rön sm- uuozstmnc

sessluc ni: swxunch Maj) PLATS FOR 3 smmox AV IZso M. uwcu

ltso SIMBRYGGOR

PLAN

Fig. 6. Bassäng utförd av fabrikstillverkade betongelement blir billig. Även lättmetall o. d. kan användas.

slår ner pålar i bottnen och sammanbinder dessa med linor. De icke sim- kunniga eleverna förbjudas i så fall att bada utanför det inhägnade området. Förutom själva badplatsen med de nämnda anordningarna behövs för siin- undervisning endast simdynor och sirmstån-g. En bra modell av simdyna är den som består av fyra stora korkskivor sammanbundna med en sadelgjord. Sadelgj-orden bör vara så anordnad att den med lätthet kan förkortas eller förlängas alltefter elevernas storlek. Det

kan emellertid i detta sammanhang nämnas, att Simfrämjandet gör försök med nya slag av simdynor av sty—renrplast vilka är betydligt billigare och sannolikt även mer ändamålsenliga än korkldynlorna.

Simstången, som egentligen är ett räddningsredskap, användes även som hjälpmedel vid själva simundervisningen. Den är vanligen gjord av bambu eller något annat lätt träslag och är -i ena ändan försedd med en ögla av rotting.

KAPITEL 7

Utredningens förslag om allmän simundervisning

Betydelsen av en allmänt utbredd simkunnighet såsom medel att minska drunkningsolyckornas antal är självklar. Simningen-s värde såsom medel att bibehålla eller öka en god fysisk kondition är också ett faktum ägnat att stödja en argumentering för allmän simkunnighet. Önskvärdheten av all- män simkunnighet har emellertid icke ifrågasatts. Utredningens fråge— ställningar har därför kunnat begränsas till huruvida åtgärder från det allmännas sida är nödvändiga för att simkunnigheten skall nå önska-d ut- bredning och, om så är fallet, vilka åtgärder som bör vidtagas.

Den" första frågan har utredningen av flera skäl obetingat besvarat jakan- de. Grundförutsättningen för att simkunnighet skall kunna förvärvas är tillgång till simbad, och den tillgången år i vårt land långt ifrån allmän. Om simkunnigheten skall kunna bli allmänt utbredd måste denna brist avhjälpas, vil'ke't icke kan ske utan att det allmänna påtager sig ansvaret härför. Dessa frågor behandlas närmare i särskilda kapitel om simhall-ar och friluftsbad.

Utredningen är alltså medveten om att tillgången på lämpliga simbad är en väsentlig förutsättning för simkunnighetsfrågans lösning. Det har stundom hävdats att inga andra åtgärder än att skapa tillräckliga badmöj- ligheter är nödvändiga. Utredningen delar emellertid inte denna uppfattning. Även i trakter med god tillgång till simbad är !många personer icke simkun- niga. Därtill kommer att de som utan sakkunnig ledning lärt sig simma ofta lär in felaktiga simtag, vil-ka är mycket svåra att senare korrigera. Om man syftar till allmän simkunnighet är allmän simundervisning följaktligen, vid sidan av simbadsfrågans lösning, en väsentlig förutsättnng.

Under den tid utredningen arbetat har särskilt från skolmyndigheternas sida en del för simkunnighetens utbredning betydelsefulla åtgärder vid- tagits. Skolöverstyrelsens rekommendationer till skolstyrelser och till rekto- rer vid vissa högre läroanstalter att införa anteckning 0111 simkunnighet på betygen har hörsammats i betydande utsträckning, vilket varit ägnat att hos allmänheten öka intresset för simning och simundervisning. För de

lkommunala myndigheternas del har detta kommit till uttryck i öka—de an- slag för anordnande av simundervisning och ökat intresse för simbadsfrå- ggornas lösning. Trots att inga siffermässiga belägg ännu finnes härför, torde (det inte vara oberättigat att draga den slutsatsen, att simkunnigheten bland skolbarnen nu är avsevärt mer utbredd än vid tiden för senaste simkunnig- Ihetsundersökning, d. v. s. är 1945.

Målet för de åtgärder utredningens förslag syftar till är enkelt uttryckt att alla barn, som över huvud taget har fysiska förutsättningar härför, skall llära sig simma. Barnens simkunnighet skall prövas innan de lämnar skolan.

Utredningens förslag har utformats med utgångspunkt från det faktum, att gällande bestämmelser om undervisning-en i folkskolan liksom i de högre lläroanlsta-lterna föreskriver att simundervisning ska-ll ingå i ämnet gymnastik med lek och idrott ”där förhållandena sådan-t medgiva”. Skolans ansvar för simundervisningen är sålunda sedan gammalt fastslaget, men bestämmelser- na härom bör enligt utredningens mening givas sådan form att alla möjlig— heter till simkunnighetens utbredning blir effektivt tillvaratagna. Det bör utsägas tillräckligt klart att de lokala skolmyndigheterna är ansvariga för att skol-barnen får tillgång till ordnad simundervisning.

De bestämmelser, som nu i olika skolstadier gäller för anteckning om sim- kunnighet på betygen syn-es härvid 'kunna i huvudsak tjäna såsom mönster vid fastställandet av minimikrav. Utformningen av dessa krav bör ankomma på skolöverstyrelsen, vilken också bör utfärda bestämmelser om undervis— ningsmålen.

Huvudregeln för simundervisningen såväl inom folkskolan som inom de högre skolorna skall enligt utredningens mening vara att simundervisning obligatoriskt skall ingå i ämnet gymnastik med lek och idrott samt skolor- nas f—riluftsverksamhet. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att utarbeta anvisningar om hur simundervisningen härvid i detalj skall bed-rivas, vilket skolår den skall påbörjas samt om antalet undervisningstimmar.

Även i de fall de lokala förutsättn-ingarna för närvarande inte medger att huvudregeln strikt tillämpas skall sådana åtgärder vidtagas att minimikra- ven på simundervisningens omfattning ändå uppfylles.

Om simbadet är så avlägset beläget i förhållande till skolan, att simundervisning icke lämpligen kan bedrivas på vanlig för ämnet gymnastik med lek och idrott avsedd tid, bör sådana schemaändringar vidtagas, att tid för simundervisning sammanföres till längre pass eller koncentreras till vissa tider på året. Det kan i detta fall stundom vara nödvändigt att ordna transport av eleverna från skolan till simbadet. Möjligt är att de vanliga skolskjutsarna härvid i vissa fall kan be- gagnas. Om så inte är fallet bör särskild-a simbadsskjutsar anordnas.

Om simundervisning, på grund av att tillgång till lämpligt simlbad inom rimligt avstånd saknas, icke kan anordnas under ordinarie läsår skall de lokala skolmyn- digheterna ansvara för att eleverna har tillgång till simundervisning under som- maren. Detta ansvar behöver inte med nödvändighet innebära att skolan bedri- ver simundervisning i egen regi. Endast om simundervisning icke i annan form

står till förfogande skall skolstyrelsc vara skyldig anordna sådan undervisning under sommaren.

När huvudregeln icke kan tillämpas bör, som redan nämnts, kravet på simundervisningen-s omfattning vara att tillräcklig tid avsättes för en full- ständig elementär simkurs för icke simkunniga elever. Detta är ett minimi- krav. För elevernas del skulle detta minimikrav närmast innebära att sim— undervisningen begränsades till ett skolår.

Såsom simlärare under ordinarie läsår skall i för-sta hand skolans egna lärare fungera, d. v. s. i folkskolan klassläraren eller, om denne inte har er- forderlig kompetens, annan lärare inom skolan. Utbyte av tid olika lärare emellan torde härvid i många fall kunna lösa simlärarfrågan. Om detta inte kan ske måste utomstående kompetenta simlärare engageras. Det plåt i detta sammanhang erinras om att särskilda gymnastiklärare sannolikt blir vanligare än för närvarande inom folkskolan i och med genomförandet av den centraliserade undervisningen i de högre klasserna.

Förslag till former för simundervisningens ordnande i skoldistrikten bör enligt utredningens mening granskas och godkännas av vederbörande folk- skolinspektör, som även bör bedöma simllärarn-as kompetens.

För barnens deltagande i simundervisningen är det naturligt att, när undervisningen bedrives under ordinarie läsår, samma "bestämmelser som för deltagandet i gymnastik med lek och idrott blir gällande, varvid läkare om så är nödvändigt temporärt eller definitivt förbjuder sjuka eller på annat sätt handikappade barn att deltaga. Även i de fall då undervisningen måste förläggas till tid utom det ordinarie läsåret 'bör enligt utredningens mening skyldighet för barnen att deltaga i princip vara fastslagen. I dessa fall bör skyldigheten dock begränsas såtillvida att den endast skall gälla för del- tagande i en elementär simkurs. Med hänsyn till att eleverna under somma- ren ofta vistas på annan ort än hemorten bör dessutom möjligheterna att er- hålla befrielse från skyldigheten :att deltaga vara relativt stora. Denna fria bedömning av skyldigheten att deltaga i simundervisningen bör emellertid kompletteras med prövning av simkunnigheten. Närmare bestämmelser om sådan prövning bör utformas av skolöverstyrelsen. Intyg av kompetent sim- lärare om simkunnighet 'bör dock kunna ersätta särskild prövning.

Såsom redan framhållits s'kal—l huvudregeln för simundervisningens ord- nande inom folkskolan enligt utredningens förslag vara att denna under- visning blir ett led i ämnet gymnastik med lek och idrott, med klasslärare eller gymnastik-lärare såsom ledare av undervisningen.

Beträffande de kostnader som är förenade med simundervisning under or- dinarie skolår, (1. v. s. eventuella kostnader för tillgång 'till simbad och för simbadsskjutsar, har utredningen efter ingående överväganden funnit, att eftersom simundervisningen i första hand bör vara en kommunernas angelägenhet bör också kommunerna svara för kostnaderna. I den mån

siinbadsskjutsarna bör betraktas som skolskjutsar torde dock statsbidrag höra utgå enligt för dessa gällande bestämmelser. Statsbidrag till avlöning av simlärare, som fullgör tjänstgöring utöver stadgad undervisningstid eller som tim'tjänst torde böra utgå enligt grunder som gäller för annan under- visning i ämnet gymnastik med lek och idrott.

I de fall huvudregeln för simundervisningens ordnande icke kan tilläm— pas bör enligt utredningens mening kommun-erna ha frihet att till väsentlig del själva bestämma formerna härför. Åtskilliga kommuner har redan ordnat denna undervisning på sådant sätt att alla rimliga krav är fyllda. Hur utvecklingen blir efter genomförandet av utredningens förslag om skyldig- het för skoldistrikten att ansvara för simundervisning—en är svårt att nu överblicka. Utredningen är därför inte bered-d a'tt taga definitiv ställning till frågan om eventuella bidrag till kostnader för simkurser under sommaren. Enligt utredningens mening bör de relativt små kostnader, som är förenade med sommarkurser, i avvaktan på ytterligare erfarenheter helt bestridas av kommunerna.

KAPITEL 8

Simlärarutbildning

Utbildning rti-ll simlärare (siminstruktör) har sedan lång tid tillbaka be- drivits bl. a. av de frivilliga organisationerna, först av Svenska Livräddnings- sällskapet; sedermera också av Riksföreningen för Simningens Främjande (Simfrämjandet).1 Sedan 1922 är simlärarutbildning obligatorisk för ele- verna vid gym-nastiska centralinstitutet. För seminariernas del gäller, att anteckning om uppnådd siminstruktörskompetens skall göras på avgångs- betygen från seminarierna.

Vid de flesta folkskoleseminarier och ett par småskoleseminarie-r före- kommer simlärarutbildning numera såsom frivilligt ämne. Dessutom an- ordnar Simfrämjandet i samma syfte centrala kurser för seminarister och nyutexaminerade lärare. Dessa kurser är främst avsedda för dem, som icke kunnat få sådan utbildning på semi'na-rieorten. I Simfrämjandets kurser del- tager varje år ett sextiotal personer, medan ett trettiotal måste avvisas på grund av platsbrist, synfel m. 111. För redan utexaminerade lärare ges också möjlighet till simlärarutbildning vid Riksidrottsförbundets skolidrottskom— mittés utbildnings-kurser i sommar- och vinteridrotter för landets lärare. Fr. o. m. den 1 juli 1954 kommer sistnämnda verksamhet att handhas av skolöverstyrelsen.

Genom dessa olika kurser utbildas varje är några hundratal simlärare. Trots detta har bristen på instruktörer för simundervisningen varit stor på många håll i'landet redan vid det begränsade antal simskolor, som nu årligen kan ordnas. '

Förverkligandet av utredningens förslag att infoga sim-ningen som ett or— dinarie led i folkskolans fysiska fostran och om skyldighet för skoldistrik- ten at-t anordna simundervisning för skolbarnen förutsätter ett ökat antal simlärare. Den utväg, som härvidlag närmast synes komma ifråga, är att i större utsträckning än för närvarande ge folkskolans lärare möjlighet att utbilda sig till siminstruktörer. Denna åtgärd ligger så mycket närmare till

1 Simlärarutbildning bedrives även av bl. a. Sportpalatsets Badmästarskola sedan 1935.

hands som simundervisning för skolbarn enligt utredningens mening så långt möjligt bör vara inlagd i läroämnet gymnastik med" lek och idrott, vilket ämne i allmänhet ledes av klasslärarna i folkskolan. Om detta skall kunna förverkligas måste majoriteten av landets lärare ha förmåga att led-a simundervisning. God simkunnighet bland lärarna är dessutom önsk- värd redan av den anledningen att lärarna vid skolans friluftsdagar skall leda elevernas övningar, vilka enligt gällande bestämmelser bl. a. skall om- fatta simning. Ett oeftergivligt krav bör vara, att den, som skall ha an- svaret för eleverna, också har möjlighet att ingripa vid eventuella olycks- tillbud.

Innan utredningen närmare behandlar frågan om simning och siminstruk- törsutbildning vid seminarierna skall i korthet redogöras för nu gällande kompetenskrav för siminstruktörer och för den utbildning, som fordras för att denna kompetens skal—l nås.

Siminstruktörskompetensen.

De krav, som för närvarande ställs för erhållande av bevis rörande sim- instruktörskompetens, kan exemplifieras genom citat ur skolöverstyrelsens ' cirkulär den 28 januari 1949 angående anteckning 'om sådan kompetens på folkskollärarnas avgångsbetyg.

Endast den kompetens, som svarar emot en grundlig siminstruktörsutbildning, må vitsordas på betyget. Sålunda skall för godkänd utbildning gälla följande ford- ringar:

1. Godkänd förmåga att undervisa i elementär simning (bröstsim, ryggsim) och livräddning samt allmänna bad-regler och iskunskap.

2. Personlig färdighet i enlighet med proven för simmagistervärdigheten, mini- mum 18 betyg. Livräddningsprovet (huvudhopp från startbrygga, simning 20—25 rn, dykning efter föremål på minst 2,5 m djup, ilandföring 20—25 m, lätt klädsel enligt bestämmelserna) skall utföras så snabbt som möjligt-; den för provet använda tiden skall protokollföras.

3. Godkänd kännedom om inom svensk simidrott förekommande organisationer, bestämmelser och regler ävensom godkänd förmåga att anordna och kon— trollera provtagning för kandidat- och magistervärdigheten samt övriga färdig- hetsmärken och diplom för simning och livräddning.

.._m.p——u ...—. __...

Även andra normer än skolöverstyrelsens i fråga om kompetensbedöm- ningen finns emellertid. Intyg rörande siminstruktörskompetens meddelas förutom vid folkskoleseminarierna även och sedan lång tid tillbaka av Svenska Livrädd-ningssällskapet och sedan 1930-talet också av Simfrämjan- det. Kraven på dem, som önskar få dylika intyg vanligen benämnda sim- lärardipl-om eller kompetensbevi-s — varierar något. Svenska Livräddnings- sällskapet har sålunda t. ex. utdelat ett högre och ett lägre si—mlärardiplom, varav det högre närmast motsvarar de kompetenskrav som gäller för an-

teckning om siminstruktörskompetens på avgångsbetygen från folkskole- seminarierna, medan det lägre innebär något lägre fordringar särskilt i fråga om den personliga färdiugh-eten i simning.1

Den (tid, som krävs för utbildning till siminstruktör enligt skolöverstyrel- sens normer, varierar helt naturligt med de personliga förutsättningarna och förkunskaperna. Enligt vad utredningen inhämtat rörande erfarenheterna från siminstrukitörsuthildningen sådan den för närvarande bedrives, fordras för utbildning av redansimkunniga elever (varvid simkunnighetskraven fast- ställts till förmåga att simma 100 m bröstsim och 50 m ryggsim), om utbild- ningen är koncentrerad till en sammanhängande tidsperiod, en kurstid av ungefär 3 veckor med undervisning 5 ä 6 timmar per dag. Häri ingår en viss tid för instruktion och övning av den personliga skickligheten och för prov- tagning, för simmagistervärdigheten. Om siminstruktörsut-bildningen, såsom t. ex. vid 'folkskol'es-elminarierna, är fördelad över en längre tidsperiod ford- ras ett motsvarande antal imstruktionstimmar, d. v. 5. 90—110 timmar.

I den mån siminstruktörselevernas förkunskaper är högre än den ovan förutsatta elementära simkunnigheten, kan tiden för instruktörsuthildning- en avsevärt sänkas. I vissa fall är den nödvändiga utbildningstiden endast 15—20 timmar eller ännu mindre.

Simning och simlärarutbildning vid seminarierna.

Enligt gällande undervisningsplan för folkskoleseminarierna skall äm- net gymnastik med lek och idrott omfatta li den fyra-åriga linjens första klass 6 timmar för manliga och 4 timmar för kvinnliga elever och i klasserna II—IV 5 timmar i varje klass. På studentlinjen är antalet veckotimmar i ämnet 5 för manliga elever och 4 för kvinnliga elever i första klassen och 5 timmar för samtliga i andra klassen. I ämnet skall ingå simundervisning och livräddning.

Till tid utom timplanen skall dessutom å varje linje anslås en veckotim- me, gemensam för samtliga klasser, till undervisning i simning. Elev är skyldig deltaga i simundervisningen under så lång tid, som erfordras för vinnande av simkunnighet, såvida inte rektor finner skäl meddela befrielse.

För elever, som så önsfka, och i den mån förhållandena det m-edgiva, må även simlärarutbildning meddelas.

Simundervisning för icke simkunniga elever är alltså obligatorisk vid folk- skoleseminarierna, medan simlärarutbildningen är frivillig men kan medde- las inom ramen för seminariets arbete.

Vid småskoleseminarierna är förhållandena annorlunda. Enlig-t under-

1 Livräddningssällskapet beslöt år 1953 att bringa sina bestämmelser om sim— instruktörsdiplom i överensstämmelse med de av skolöverstyrelsen fastställda. Följaktligen utdelas inte längre två slags simlärardiplom av Sällskapet utan en- dast ett.

visningsplan-en skall även här simundervisning före-komma, men antalet veckotimmar för ämnet gymnastik med lek och idrott är här lägre än vid folkskoleseminarierna (3—4 tim. mot 5—6 tim.) och ingen tid utom tim- planen finns anslagen till simundervisning. ] undervisningsplanen finns icke heller några bestämmelser för icke simkunniga elever om obligatorisk skyldighet att deltaga i simundervisning.

Skolöverstyrelsen, som anser att simundervisningen vid seminarierna behöver förstärkas, har i sina petita för de senaste budgetåren föreslagit ökade anslag här- för. I sina petita för budgetåret 1954/55 anförde skolöverstyrelsen:

”Vid folkskoleseminarierna förekommer enligt gällande undervisningsplan simundervisning under en veckotimme på såväl 4-årig linje som studentlinje. Un- dervisningen är gemensam för samtliga klasser på vederbörande linje. Under de senaste åren har det visat sig, att denna tid är för knapp, för att simunder- visningen skall bli effektiv. Endast genom att anslå ytterligare tid för undervis- ningen har de lärare, som handha densamma, ansett sig kunna nå tillfreds- ställande resultat. Ett stort antal av eleverna önska förvärva simlärarkompetens, och utbildningen härför kräver, att seminariernas lärare i simning kunna stå

. till förfogande i betydligt större utsträckning, än vad undervisningsplanen anger.

Såsom överstyrelsen framhöll i sina anslagsäskanden för innevarande budgetår, anser överstyrelsen det vara i hög grad önskvärt, att de blivande lärarna få till- fälle att skaffa sig simlärarkompetens, och har tidigare beslutat, att anteckning härom skall införas i betyget över avlagd folkskollärarexamen. Det bör vara möj- ligt för seminarerna att för denna utbildning erhålla ytterligare någon eller några veckotimmar. överstyrelsen anser, att seminarierna efter framställning hos över— styrelsen böra kunna tilldelas en å två veckotimmar för ändamålet, och beräk- nar, att sammanlagt 30 veckotimmar behövas härför under läsåret 1954/55. Den härav föranledda kostnadsökningen uppskattar överstyrelsen till 15.000 kronor.”

I fråga om simundervisningen i småskoleseminarierna framhöll skolöverstyrel- sen:

”Överstyrelsen vill ånyo framhålla angelägenheten av att simundervisningen vid småskoleseminarierna förstärkes. Härför talar dels elevernas allmänna intresse för den grundläggande simundervisningen, dels resultaten av den på enskilt initiativ ordnade simlärarutbildningen vid några seminarier. Då behovet av kompetenta simlärare är mycket stort och stegras för varje år, är det av största vikt, att simundervisning och simlärarutbildning vid småskoleseminarierna kunde tillgodoses bättre än för närvarande. Simundervisningen är nu, i den mån den kan förekomma, förlagd till tid för ämnet gymnastik med lek och idrott. Överstyrelsen finner det påkallat, att härutöver särskild tid anvisas för denna undervisning. Lämpligen böra för varje småskoleseminarium beräknas omkring två lärartimmar i veckan. överstyrelsen hemställer, att ett antal av 20 vecko- timmar får disponeras för ändamålet under läsåret 1954/55 och uppskattar kost- naderna härför till omkring 10.000 kronor.”

För att närmare undersöka simundervisningens och simlärarutbildningens läge vid seminarierna ställde utredningen i oktober 1950 en ru—ndfråga till samtliga s-eminarierektorer. Av inkomna svar framgick i huvudsak följande.

I de städer, där folkskoleseminarierna är belägna, finns i allmänhet sim- hallar eller badhus med bassäng. Av de sexton seminarieorterna saknas

endast i Luleå helt möjligheter till simning inom-hus. I flera fall är de tillgängliga bassänger-na emellertid små. Härnösand, Kris-tianstad,'Linkö- ping och Växjö har bassänger, som är mindre än 10 m långa. Även om ele- mentär simundervisning möjligen kan bedrivas i så små bassänger som dessa, torde här den mera utrymmeskrävande siminstruktörsutbildningen vara svår eller t. o. m. omöjlig att bedriva.

Trots bristerna i fråga om tillgången på lämpliga simbad, meddelas ele- mentär simundervisning enligt undervisningsplanens bestämmelser vid samtliga folkskoleseminarier. För Luleås vidkommande sker denna under- visning i Boden.

Den i undervisningsplanen nämnda frivilliga simlärarut-bildnngen före- kommer ock—så vid flertalet av seminarierna. _

För småskoleseminariemas del är läget beträffande tillgången på sim- bassänger sämre än när det gäller folkskoleseminarierna. Av de tio semi- narieorterna saknar två (Haparanda och Strängnäs) helt simbassänger och i ytterligare tre (Härnösand, Skara och Växjö) är befintliga bassänger små.

Den i undervisningsplanen påbjudna simundervisningen har också på flera håll måst inskränkas till torrsim under gymnastiklektionerna. Simun— dervisning i vatten förekommer sålunda icke vid småskoleseminarierna i Haparanda och Strängnäs. Endast vid seminariet i Växjö är viss simunder- visning förlagd till det ordinarie schemat, medan »den vid övriga seminarier är helt frivillig och i allmän-het förlagd till kvällstid.

Vid småskoleseminarier förekommer frivillig simlärarutbildning endast i Landskrona och Stockholm.

Krav på simkunnighet för godkänt betyg i ämnet gymnastik med lek och idrott förekommer vid ett fåtal seminarier. Enligt rektorernas svar på ut- redningens rundfråga gäller detta t. ex. vid folkskoleseminarierna i Härnö— sand och Uppsala samt vid småskoleseminariet i Landskrona.

Den frivilliga simlärarutbildningens nuvarande omfattning vid folkskole- seminarierna belyses av följande sammanställning, i vilken antalet under Våren 1953 utexaminerade lärare med siminstruktörskompetens anges. Siff- rorna .torde i allmänhet endast avse de lärare, som förvärvat siminstruktörs- kompetens motsvarande skolöverstyrelsens krav för anteckning på examens- betyget.

Av sammanställningen framgår bland annat, att av 1.468 nyutexaminera- de folkskollärare hade detta år 303 (21 %) förvärvat kompetens såsom sim- instruktörer. De betydande olikheterna i f-råg—a om antalet lär-are med sim- instruktörskompetens vid de olika seminarierna får fråm-st tillskrivas skill- naderna i fråga om tillgång till lämpliga och närbelägna simhallar samt ve- derbörande gymnastiklärares intresse för simning.

Hur utvecklingen på detta område gestaltat sig under senare år kan be- lysas med vissa uppgifter, som erhållits från Svenska Livräddningssällska-

m. enn-uu.— —

"ww-";. -

_.5 .- ___... ___—mm _ ..;

'Tab. 26. Nyutexaminerade folkskollärare med siminstruktörskompetens enligt skol- överstyrelsens normer våren 1953.

Antal nyu'texa- Därav med siminstruk- Folkskol-eseminariet i: miner-ade lära- 'torskompeten-s

re våren 1953

Antal %

Falun (kv) 83 7 Gävle (m + kv) .................... 63 4 Göteborg (m) 72 28 Göteborg (kv) ...................... 89 20 Hälsingborg (m + kv) .............. 82 30 Härnösand (m + kv) .............. 65 8 Jönköping (m + kv) ................ 84 19 Kalmar (kv) ........................ 62 — Karlstad (m) 90 24 Kristianstad (m + kv) .............. 89 7 Linköping (kv) .................... 53 3 Linköping (m) 77 11 Luleå (m + kv) ............. _ ....... 99 23 Lund (m + kv) .................... 82 22 Stockholm (kv) 83 27 Stockholm (m) ' 54 23 Umeå (m + kv) .................... 91 3 Uppsala (m) 84 30 3 Växjö (m) .......................... 66 14

Summa: 1.468 | 303 I 21

pet. För att uppmuntra eleverna till deltagande i den frivilliga simlärarut- bildningen vid folk-skoleseminarierna instiftade Livräddningssällskapet hös— ten 1945 ett vandringspris avsett att tillfalla det seminarium, som under arbetsåret uppvisat det största procentuella' antalet siminstruktörer bland de avgående eleverna.

Antalet nyutexaminerade folkskollärare med siminstruktörskompetens enligt Livräddningssällskapets normer de senaste åtta åren redovisas i tab. 27.

Det var ett betydelsefullt steg för stimulans till ökat deltagande i den fri— villiga simlärarutbildni-ngen, som togs genom skolöverstyrelsens cirkulär

Tab. 27. Antal nyutexaminerade folkskollärare med siminstruktörskompetens enligt Livräddningssällskapets normer, åren 1946—1953.

År År

___—___

1950 ................. 1951 ................. 1952 ................. 1953 .................

år 1949 angående anteckning om siminstruktörskompetens på betygen över avlagd folkskollärarexamen. Denna åtgärd har dock ännu inte haft tillfälle att verka mer än några år och erfarenheterna av dess konsekvenser är alltså begränsade.

I olika sammanhang har krav framförts på obligatorisk simlärarutbildning vid folkskolescminarierna och i samband härmed har också hävdats, att sim- kunnighet bör ingå i fordringarna för inträde i folkskoleseminarierna.

I Betänkande med utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet (SOU 1947: 11) anförde 1940 års Skolutred- ning i denna fråga följande.

”En omfattande simlärarutbildning är nödvändig. Nu förekommer sådan huvud- sakligen genom skolidrottskommittén, som årligen anordnar två kurser, vardera med omkring 20 deltagare, genom Svenska Livräddningssällskapet, Simfrämjandet och G. C. 1. Denna lärarutbildningsverksamhet är emellertid absolut otillräcklig. Enda rationella lösningen av simlärarfrågan torde vara, att seminarieeleverna —— kvinnliga såväl som manliga får simlärarutbildning. För närvarande utexamine- ras seminarister utan att vara simkunniga. Seminarierna måste få badanläggningar med simmöjligheter på de orter, där lämplig badanläggning saknas.

Ett villkor för att en sådan utbildning vid seminarierna skall bli resultat- bringande är, att större hänsyn än hittills tages till de inträdessökandes fysiska förutsättningar och utbildning. Detta är även nödvändigt, emedan de blivande lä- rarna och lärarinnorna skola leda sina elever i gymnastik med lek och idrott och under friluftsverksamheten. Frågan är aktuell och kräver beaktande i samband med översyn av lärarutbildningen.”

1946 års skolkommission anslöt sig i princip till de av Skolutredningen förordade riktlinjerna och uttalade härom.

”Kommissionen delar utredningens uppfattning, att simlärarutbildningen bör tillgodoses vid omläggningen av lärarutbildningen och att förutsättningarna för utbildning till ledare av barnens fysiska forstran tillmätes ett visst värde vid inträde på lärarbanan. Kommissionen förutsätter därvid, att man inte gör lämp- lighet för simlärarverksamhet och idrottsledarskap till ett oeftergivligt villkor för tillträde till lärarbanan. Många pedagogiskt begåvade personer skulle därmed vägras pedagogisk utbildning. Den centralisering av skolväsendet, som skolkom- missionens förslag till skolorganisation innebär, möjliggör, att åtskilliga lärare kan befrias från specialuppgifter, för vilka de inte är lämpade, t. ex. undervisning i musik, slöjd och gymnastik med idrott.”

Vid folkbadsutredningens konferens år 1949 om problem kring simunder— visning-en framfördes från flera håll såväl tanken på simkunnighet som krav för inträde vid folkskolesemina-rium, som tanken på obligatorisk sim- lärarutbildning vid seminarierna. Konferensens resultat kan emellertid sam- manfattas så, att även om man i allmänhet ansåg att elementär simkunnig-

het borde kunna klråvas av de intråde-ssökande, ett Sådant krav ej vore möj- ligt att upprätthålla med hänsyn till den brist på aspiranter till lärarbanan som då förelåge. Å andra sidan kunde då ej heller obligatorisk sim—lärarut- bildning föreskrivas utan att simundervisningen gåves oproportionerligt stor plats i undervisningen. Härtill kom att 'tillfredsstäl'lande utbil'd-ningsmöjlig- heter i form av simhallar icke funnes på alla seminarieorterna.

Som exempel på läraropinionens inställning till denna fråga må följa-nde citeras ur en artikel ”Skolan, lärarna och simningen” i Fo-lkskolllårarnas tidning nr 18 år 1949.

”Det är vanligt att fackmännen tillmäter det egna ämnet en allt överskuggande betydelse. Nyligen ville musikutredningen ställa stora musikaliska krav på de sö- kande. Antagligen kan motsvarande krav väntas från simentusiasterna. Sådana försök måste bestämt avvärjas. Om en pedagogiskt lämplig sökande dessutom är musikalisk, simkunnig m. m., så är dessa meriter ett plus. Skulle han sakna de senare, är det ändå de pedagogiska kvawlifikationerna som ska vara avgörande. Simning bör det övervägande flertalet kunna lära sig under seminarietiden, och siminstruktörsutbildning kan ges de därför intresserade. Detta är ju självklart, men det tycks vara nödvändigt att fastslå det.

Bakom intresset för seminarieelevernas simkunnighet ligger naturligtvis den uträkningen, att man ska få siminstruktörer med på köpet. Man får emellertid se upp med att simundervisningen inte tar oproportionerligt stor del av studie- tiden i anspråk till förfång för andra lika viktiga grenar.

Folkskollärarna är positivt inställda till simundervisning i folkskolan och un- der lärarutbildningen. De kommer också att stödja förnuftiga åtgärder på dessa områden. Men de avvisar bestämt fantasteri och överdrivna kravi sammanhanget.”

Utredningen konstaterar, att samstämmighet kan sägas råda i fråga om kravet på ökad simundervisning för folkskolans lärare. Eftersom simunder- visning ingår som ordinarie led i folkskolans arbet-e, borde självfallet lärar— na i regel vara simkunniga. I allmänhet är man också av den meningen, att lärarkåren bör kunna engageras som ledare av simundervisningen i folk- skolorna och detta önskemål medför i sin tur, att siminstruktörsutbildning i någon form bör inordnas i lårarutbild-ningen. När det gäller frågan om vilka krav ett accepterande av denna tankegång ställer på läraraspiranterna och på seminariernas utbi'ldningsplaner, är meningarna däremot något skiljaktiga.

Utredningen är medveten om, att frågorna om krav på simkunnighet för inträde vid seminarium och obligatorisk simlärarutbildning vid seminarier- na hör samman. För att belysa detta problems storleksordning ställdes i ut— redningens enkät till seminarie-rektorerna även en fråga om hur många av de hösten 1950 nyintagna eleverna, som var simkunniga. Svaren redovisas i tab. 28. '

Av sammanställningen framgår, att simkunnigheten bland läraraspiran- terna ingalunda är 100—procentig. Särskilt vid småskoleseminarierna är an- talet icke simkunniga ganska stort. Det framgår av dessa siffror klart, att ett

Tab. 28. Simkunnigheten hos nyintagna semlnarleelever, hösten 1950.

_ Därav simkunniga s & min ,. ,— i u m1 Antal nym- (200 m valfritt simsäfbt)

tagna Antal %

Folkskoleseminarium:

Falun (kv) ............................ 90 75 83 Gävle (m + kv) ................ ' ...... 93 85 91 Göteborg (m) ........................ 56 54 96 Göteborg (kv) ........................ 122 96 79 Hälsingborg (m + kv) ................ 90 88 98 Härnösand (m + kv) .................. 60 49 82 Jönköp in (m+ kv) .................. 62 56 90 Kalmar ( v) .......................... 62 50 81 Karlstad (m) .......................... 92 86 93 Kristianstad (m + kv) ................ 60 49 82 Linköping (kv) ........................ 62 56 90 Linköping (m) ........................ 82 . 76 93 Lund p(mg + kv) ...................... 88 79 90 Stockholm (kv) ...................... 90 81 90 Stockholm (m) ........................ 60 60 100 Umeå (m + kv) ...................... 92 72 78 Uppsala (m) .......................... 94 89 95 Växjö (m) ............................ 60 51 85

Summa: 1.415 1.282 88

Småskoleseminarium:

Haparanda ............................ 55 "43 78 Härnösand ............................ 84 60 71 Landskrona ........................... 137 103 75 Lycksele ........................... 55 20 36 Skara .............................. 140 105 75 Stockholm ............................. 84 83 99 Strängnäs .............................. 112 95 85 Växjö ................................. 112 92 82

Summa:

1 I folkskoleseminariet i Luleå och småskoleseminariet i Falun intogs hösten 1950 inga elever.

krav på simkunnighet för inträde vid seminarium i dagens läge skullelbe- gränsa antalet inträ-dessökande.

Detta understrykes också av seminarierektorernas yttranden i samband med utredningen-s rundfråga. Flertalet av rektorerna såväl vid folkskole- som småskoleseminarierna ställer sig avvisande till tanken på ett obliga- toriskt krav på simkunnighet för inträde vid seminarium. Av de 28 rektorer- na har sålunda 22 ansett, att krav på simkunnighet vid inträdet icke bör ställas. Man hänvisar i allmänhet till att se-minariernas elevrekrytering skulle försvåra-s om inträdesfordringarna på detta sätt skärptes. Elje'st lämp- liga låraraspiranter skulle utestängas från seminarierna och gallringsmöj-

ligheterna minska. Särskilt vid seminarierna i övre Norrland skulle detta medföra en stark begränsning av antalet inträdessökande. Seminarierektorerna's inställning till frågan om obligatorisk simlärarut- bildning är nästan genomgående tveksam eller direkt avvisande. Man hän- visar främst till svårigheterna att öka den redan nu stora arbets-belastningen med ytterligare obligatorisk undervisning men framhåller också, att även om tillräcklig tid kunde ställas till förfogande många elever aldrig kan uppfylla de krav på personlig skicklighet, som erfordras för siminstruk- törskompetens.

Utredningens synpunkter och förslag rörande

simundervisningen vid seminarierna

Enligt utredningen-s mening förutsätter en genomförd allmän simunder- visning inom folkskolans ram att de flesta av landets lärare kan leda elemen- tär simundervisning.

Att nu införa obligatorisk siminstru—ktörsutbildning med sikte på så hög kompetens, som nu krävs för anteckning på avgångsbetygen, finner utred- ningen emellertid ej tillrådligt. En högt kvalificerad utbildning fordrar dels speciella fysiska förutsättningar hos alla läraraspiranter, dels också åtmins- tone elementära förkunskaper i simn-ing om inte simundervisningen skall behöva uppta alltför stor plats i seminariearhetet. Om kraven på de inträ- dessökande rtill seminarierna bringa-s i nivå med dessa förutsättningar skulle detta icke oväsentligt begränsa rekryteringen till lärarbanan.

,För att någorlunda snabbt kunna öka antalet simlärare i landet måste dock flertalet av de vid seminarierna nyexaminerade lärarna besitta förmåga att leda simundervisning. Enligt utredningens mening bör detta kunna åstadkommas genom att kraven på simlärares kompetens under en tid nå- got sänkes; den enklare simlärarutbildning, som är nödvändig för att denna begränsade kompetens skall uppnås, bör inordnas i den även eljest nödvän- diga utvidgade ordinarie simundervisningen.

Utredningen har tidigare framhållit, att lärarkåren, även om den icke skall leda simundervisning, bör ha goda kunskaper i simning. Skolans lärare skall, som ovan nämnts, bla-nd annat leda sina elever under friluft-sdagarna, varunder enligt bestämmelserna viss tid även skall ägnas åt Simövningar. Lärarna kan därvid lätt ställas inför sådana situationer, som kräver god simskicklighet.

Enligt utredningens mening bör lärarna, innan de lämnar seminarie-t, ha förvärvat goda kunskaper i simning och livräddning. Den elementära simkunnighet, som nu i viss utsträckning krävs vid folkskoleseminarierna,

fyller icke dessa krav. Utredningen föreslår därför, dels att simundervis- ningen vid seminarierna får en bestämd målsättning motsvarande de an- tydda simkunnighetskraven, dels att simkunnigheten får en särskild plats på betyget. Ämnet gymnastik med lek och idrott bör utöver nu meddelade delbetyg omfatta även delbetyg i simning.

Den föreslagna vidga-de ordinarie simundervisningen vid seminarierna innebär givetvis inte att den frivilliga, fullständiga siminst-ruktörsutbildning- en skall begränsas. Tvärtom är det ytterligt angeläget att så många som möjligt av de utexaminerade lärarna besitter siminstruktörskompetens i hu- vudsak enligt nu gällande bestämmelser.

Simundervisning (inklusive enkel simlärarutbildning) ooh siminstruk- törsutbildning vid seminarierna bör kunna i huvudsak ordna-s enligt nedan sammanfattade riktlinjer. _

Simundervisning, vilken innefattar simundervisningens grunder, skall förekomma vid alla seminarier. För seminariernas simundervisning uppsät- tes följande mål.

Varje elev bibringas elementär simfärdighet, som visas genom simprov 200 m valfritt simsätt efter starthopp från brygga eller 'bassängkant. Där- jämte läres varje elev åtminstone teoretiskt behärska bröst- och ryggsim- mets teknik. Samtidigt med den praktiska övningen bör eleverna meddelas kännedom om simundervisningens metodik.

Eleverna bör vidare meddelas grundläggande kunskaper i livräddning. Härmed avser utredningen dock icke att livräddningsprov enligt nu vanliga bestämmelser bör krävas.

Under sena-re år har propagerats emot de tidigare allmänt anbefallda metoder- na för livräddning. De ”ortodoxa” metoderna förutsatte en betydande grad av simskicklighet hos en räddare. Enligt de moderna metoder, som nu allt allmän- nare accepteras, kan en person verksamt ingripa vid ett olyckstillbud utan att vara skicklig i simning. I den moderna propagandan avrådes bestämt från att i onödan gå in i närkamp med en drunknande. I stället tillrådes att vid olyckstill- bud söka rädda den nödställde med hjälp av exempelvis en planka.

Vidare har man på senare år i högre grad än tidigare börjat uppmärksam- ma de många drunkningsolyckorna i samband med rodd-turer. Man talar 0111 ”båtvett” liksom man tidigare präglat slagordet ”badve'tt”.

Seminaristernas utbildning i livräddning kan i huvudsak ske enligt ett program, som återfinns i en av Simfrämj andet utgiven broschyr:

A. övning i att bogsera en jämnstor kamrat 15—20 m med hjälp av stång, kvast, planka, klädesplagg eller annat lämpligt föremål utan direkt beröring med den nödstälvlde.

B. Medverkan vid demonstration av kantring med roddbåt. Därvid kan lämp- ligen åskådliggöras betydelsen av att Simfrämjandets 4 regler vid roddturer iakttages:

1. Roddturer med mycket folk i båten slutar ofta med en olycka. Låt båten i stället göra flera turer.

2. Tre eller fyra personer är lagom i en vanlig roddbåt. Men alla måste sitta. Den som står påverkar naturligtvis båtens balans mycket mera än den som sitter.

3. Byt därför icke onödigtvis roddare. Nästan alla kantringar med roddbåtar beror på att någon reser sig för att avlösa roddaren.

4. Om båten trots allt kantrar, så stanna vid den och ropa på hjälp. En vanlig roddbåt kan inte sjunka, och den flyter upp på fem sekunder och duger bra att hålla sig fast vid.

Utöver kunskaper i livräddning och båtvett bör även fordras, att semi- narist—erna känner till allmänna badregler (exempelvis de av Simfräm- jandet utarbetade) och äger någon kunskap om isar och isolyckor.

Till den elementära simundervisningen kan viss tid tagas från den till äm- net gymnastik med lek och idrott anslagna tiden. Särskillt bör detta ske un- der första studieåret såväl vid fyraåriga som tvååriga linjer vid folkskole- seminarierna. Detta överensstämmer med gällande undervisningsplaner och sker redan nu. Därjämte bör för denna undervisning särskild tid utan-för timplanen stå till förfogande. Liksom redan sker vid folkskoleseminarierna bör en veckotimme anvisas härför även vid småskoleseminarierna.

För den påbyggnad av den elementära simundervisningen som innefattar fullständig siminstruktörsutbildning bör anvisas särskild tid utanför tim- planen. Skälet härför är dels att denna undervisning icke avser samtliga elever i seminariet utan i första han-d dem som har särskilt intresse av och läggning för siminstruktörsverksamhet, dels att undervisningen skall kun— na bedrivas i små grupper enligt en av gymnastikläraren föreslagen plan. Det torde möjligen också vara lättare att organisera övningsunde-rvisningen med de barn från övningsskolan eller ortens folkskolor som skall vara demonstrationsobje-kt därest undervisningen förlägges till tid utanför den ordinarie timplanen.

Siminstruktörsu'tbildningen bör förläggas till de två första studieåren av den fyraåriga linjen och fördelas över de båda åren vid de tvååriga linjerna vid såväl folk- som sm-åskoleseminarier. För den treåriga linjen vid småskole- seminariet i Haparanda bör run-dervisningen ordnas enligt särskilda anvis- ningar.

Till utbildningen bör anvisas en veckotimme för första klassen och en vec— kotimme för andra klassen. Sammanlagt skulle därigenom i seminariet an- visa-s omkring 65 lektioner till siminstruktörsuthildning.

Enligt ovanstående förslag skulle främst antalet lärotimmar per vecka ut- ökas under det att antalet elevtimmar för simundervisningen skulle begrän— s-a-s till en, d. v. s. samma timtal 'som för närvarande fin-ns anvisat vid folk- skoleseminarierna. För småskol-eseminarierna medför förslaget en ökning med en elevtimme.

Förslaget tar sikte på nuvarande seminarieorganisation men torde i prin-

cip kunna läggas till grund även för simundervisningen vid de föreslagna lärarhögskolorna.

Eftersom utredningen icke anser att fullständig siminstruktörsuthildning bör vara obligatorisk vid seminarierna, synes kravet på simkunnighet för inträde vid seminarium ej vara av grundläggande betydelse. I den mån orsa- kerna till de inträdessökandes bristande simkunnighet ligger däri, att veder- börande ej haft tillfälle att lära sig simma, kan den elementära simkunnig- heten enligt utredningens mening lätt förvärva-s under den obligatoriska simundervisningen vid seminariet. Är den bristande simkunnigheten å andra sidan beroende av bristande fysiska förutsättningar, synes bedöm- ningen av de inträdessökande fortfarande böra ske i den ordning, som nu gäller för den allmänna prövningen av de inträdessökande-s fysiska förut- sättningar för lärarbanan. I den mån en inträdessökande på dessa allmänna prövninvgsgrunder bedömts lämplig för lärarbanan, synes den omständighe- ten att han t. ex. icke kan deltaga i simundervisningen, ej böra inne-bära absolut hinder för inträde. Enligt utredningens mening bör dock större hän- syn än hittills tagas till de i-nträdessökandes fysiska förutsättningar, så att avsteg från seminariestadga-ns huvudregler för bedömning ej utan starka skäl göres.

Utredningen anser det sålunda icke nödvändigt, att simkunnighet blir villkor för inträde vid seminarium. Med hänsyn till att simkunnighetskraven för den färdige läraren ställts relativt högt och simundervisningen följakt— ligen måste få ganska stor plats i den schemabundna undervisningen, synes det dock vara önskvärt, att lärarkandidaterna redan före inträdet vid semi- nariet är simkunniga. Av denna anledning bör simkunnighet räknas som merit vid bedömningen av de sökandes lämplighet för lärarbanan. Arbets-be- lastningen vid seminarierna är enligt vad som vitsordats från många håll stor, varför det är fördelaktigt, om undervisningen så litet som möjligt belastas med elementär simundervisning.

Beträffande de yttre förutsättningarna för simundervisning vid semi- narierna vill utredningen framhålla, att man vid byggande av simhallar i första hand måste söka tillfredsställa seminarieorternas behov.

För att eleverna vid de seminarier, som under en övergång-säd icke har möjlighet att anordna simundervisning, inågon mån skall kompenseras, bör särskilda sommarkurser anordna-s under [skolöverstyrelsens ledning. Elever- na vid de .seminarier, som icke har tillgång till simhall, synes för deltagande i sådana kurser böra få stipendier, som täcker kostnaderna för uppehållet under kursen, eller i den mån simundervisning kan ordnas under seminarie- tid, restekostnadlerna. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att verkställa beräkningar rörande kostnaderna och hemställa om bidrag härtill. Så långt möjligt är bör dessa kurser ordnas centralt. De bör även stå öppna för elever vid andra seminarier samt för redan färdiga lärare.

_, ___ VW.—___.—

KAPITEL 9

Simupplysning och simpropagan'da

Uppgifter för en vidgad simupplysning.

Allmän simkunnighet kan näppeligen uppnås enbart genom bestämmelser om simundervisning i skolan eller genom förbättrade simbadsmöj-ligheter. Det torde också behövas en vidgad upplysningsverksamhet. I stort sett är det fyra uppgift-er som därvid bör ägnas särskild uppmärksamhet: rådgiv- ning om simundervisningens rätta bedriva-nde, presentation av simundervis- ningsprogrammet, upplysning om den enskildes ansvar i fråga om sim— kunnighet samt propaganda för simning som rekreation.

Införandet av allmän simundervisning i skolan kommer att ställa ökade anspråk på rådgivning om det lämpligaste sättet att anordna och bedriva sådan undervisning. I första .hand bör det vara en skolöverstyrelsens och folkskolinspektörernas angelägen-het att lämna sådana råd. Sannolikt torde dessa instanser i sin verksamhet bli i stort behov av särskilda hjälpmedel t. ex. lämpligt utformade trycksaker. .

Det torde kunna antagas att de frivilliga simorganisationerna m. fl. även framdeles är villiga att hjälpa till vid rådgivningen. Utredningen vill därför redan här framhålla Iatt den anser, att detta samarbete mellan simorganisa- tionerna m. fl. och skolväsendet (skolöverstyrelsen, folkskolinspektörerna, skolstyrelserna och olika skolor) bör kunna komma till stånd utan att en särskild samarbetsorgan-isatlon stadgas.

Ett genomförande av förslaget om allmän simundervisning bör inledas med en upplysningskampanj.

De kommunala myndigheterna bör sålunda informeras om olika möjlig- heter att ordna simbad och badresor.

Det må ankomma på rektor och överlärare att i samråd med gymnastik- lärare utarbeta plan för simundervisning i skolan. Dock är det naturligtvis av betydelse att föräldraopinio-nen får göra sig hörd vid denna planläggning.

Hos barn och föräldrar måste intresset för simundervisning väckas och hållas vid makt genom en fortgående propaganda, som särskilt under-stry— ker den enskildes ansvar mot individ och samhälle. Utredningen vill under- stryka betydelsen aV en psykologiskt riktig propaganda. Denna får icke en-

sidigt bedrivas så att ansvaret känns som ett två—ng; det är av vikt att sim— undervisningen framstår som en social förmån för föräldrarna och som ett nöje för barnen själva.

Upplysningsteknik

Upplysning och propaganda måste utformas under beaktande av skillna- derna i utgångsläget vid påverkan av olika personer. Det är lämpligt att _— såsom kommittén för social upplysning framhållit bearbeta den stora all- mänheten, vilken är ”alltför passiv för att självmant söka social kunskap”, med propagandametoder för s. k. massupplysning och att i övrigt —— d. v. 5. för den intresserade delen av allmänheten och dem som simundervisningen närmast berör — meddela mer ingående upplysning ('s. k. funktionärsupp— lysning eller gruppvis upplysning).

Massupplysning. Vid uppläggandet av en propaganda för simundervisning måste man räkna med att större delen 'av befolkningen är passiv och rätt ointresserad. För att en simpropa—ga-nda, som är riktad till den stora allmän— heten, skall vara verksam, måste den därför exempelvis slå följe med något som allmänheten är intresserad av 't. ex. dags- och veckotidningar, film och radio.

Upplysning gruppvis. Massuppllysningen bör kompletteras med en upp- lysning, som riktar sig enbart till vissa samhällsgrupper, detta bl. a. med hänsyn till kostnadsskäl och till arten av det stoff som skall förmedlas.

Att en viktig del av upplysningsverksamh—eten skall rikta sig till skol- barnen och deras föräldrar är självfallet. Denna upplysning måst-e givetvis utformas mera med hänsyn till de speciella praktiska problem, som möter vid simundervisningen, än som lämpligen kan ske vid övrig propaganda.

Lärarna bör vidare förses med visst propaganda— |och upplysningsmaterial för att de skall kunna förbereda simundervisningen genom att ägna några lektioner åt upplysningsverksamhet.

Det har redan framhållit-s att en upplysnings- och propagandaverksamhet måste urtf'orm'as sakkunnigt för att propagandan skall kunna få åsyftad verkan. Kommittén för social upplysning skrev nyligen följande om den moderna upplysningstekniken:

”Nya instrument för massupplysning har tillkommit i vår tid, andra åter har moderniserats. Press, radio och film prövar ständigt nya vägar för att stärka och uppehålla kontakten med den stora allmänheten. Framkommande vetenskapliga eller erfarenhetsmässiga rön om hur upplysning bör meddelas för att bäst tjäna uppställda syftemål omsätts snabbt i verkligheten. Och ett högt uppdrivet reklam- väsén, spelande på den moderna propaga-ndans alla instrument, har vant nutids—

människan vid att bli bjuden på åskådlig och fantasieggande information i rikt V'arierad uppläggning.

Detta betyder, att den stora allmänheten kommer att ha föga intresse till övers för sådana yttringar av social information, som presenteras i mindre tilltalande (eller lättillgängliga former än den kommersiella reklamens alster. Skall den sociala mpplysningen kunna vinna en fast förankring i det allmänna medvetandet, måste dlen hålla sin formella standard i nivå med tidens krav och fortlöpande förnyas i takt med upplysningsteknikens framsteg och förändringar.” (SOU 1949: 31 s. 2.)

Upplysningsverksamheten för simundervisningen bör läggas upp på lång sikt; den ena barnkullen efter den andra skall intresseras och det så skapa— de intresset skall hållas vid liv under flera år framåt. Innehåll-et i simupp- lysningen i skolan måste också modifieras alltefter barnens ålder.

Vid masspropagandan måste eftersträvas en viss ständig repetition samt att så många som möjligt nås. En möjlighet, som icke får förbis-es, om det sistnämnda kravet skall kunna uppfyllas, är att låta simundervisningsfilmer ingå som förspel till svenska lustspel och därigenom leta sig fram till prak- tiskt taget varje trakt i vårt land.

En rationell servicecentral för upplysningsmaterial behövs för att förse lärare, föredragshållare, mötesar-rangörer- och icke minst pressen med önskade uppgifter.

Skolöverstyrelsen, försvarsstaben, medicinalstyrelsen och state-ns institut för folkhälsan insamlar och bearbetar uppgifter av värde för upplysnings- verksamhe'ten. Lämpligt är att skolöverstyrelsen centralt ansvarar för att detta bearbetad-e material finns tillgängligt för dem som förmedlar simpro- pagand—a.

Det material som de frivilliga simorganisationerna Simfrämj andet och Svenska Livräddningssällskapet — för sin del insamlar torde också kunna ställas till skolöverstyrelsens och allmänhetens förfogande.

Förmedlare av simupplysning

Skolorna utgör den viktigaste förmedlaren av simundervisnintgspropagan- dan. Många skolor är numera utrustade med anordningar för moderna un- dervisningsmetoder (t. ex. filmproje—kttorer). Simpropagandan mås-te givetvis utformas med utnyttjande härav; skolorna måste därför bl. a. ges tillgång till särskilt för skol—bruk lämpliga undervisningsfilmer om simning, båt— vett och iskunskap. Til—l samtliga elever bör vidare utdelas broschyrer inne- hållande regler för bad, båtfärder och färder över is.

Vid de militära förbanden bör upplysningen i stort sett bedrivas såsom i skolorna. Det kan förutsättas, att vederbörande militära myndigheter utfär- drar närmare bestämmelser om denna upplysningsverksam-het.

Seminarier, universitet, högskolor och andra utbildningsanstalter utgör

viktiga länkar i förmedlingen av simupplysning. Verksamheten hör här in- riktas dels på att väcka intresse för simundervisning, dels på att vara en f ör- beredelse på egen kommande upplysnings- och undervisningsverksamheft. Härvid kan i stort sett samma riktlinjer följas som i skolorna.

De frivilliga simorganisationerna —— Svenska simförbundet och därtill an- slutna idrottsför-eningar, Simfrämjandet och Svenska Livräddningssällska- pet —— och andra idrottsorga—nisationer bedriver propaganda för ökad sim- undervisning. Denna propaganda, som ofta bedrives i samarbete med skol- överstyrelsen, har otvivelaktigt gett värdefulla resultat. Den har huvud- sakligen bedrivits genom personlig påverkan, annonsering, affischering, utgivande av publikationer, radiomeddelanden och filmförevisning. Emel- lertid har resurserna i allmänhet varit otillräckliga. En särskilt svag punkt utgöres av rådande brist på bra filmer, såväl i fråga om normalfilm (35 mm) som smalfilm (16 mm).

Även andra folkrörelser än idrottsrörelsen har verkat för ökad simunder- visning. I ännu högre grad än för idrottsrörelsens de-l har dock bristen på lämpliga undervi-sningsfilmer i dessa fall fram-stått som besvärande. Det råder intet tvivel om att folkrörelsema i ökad utsträckning skul-le deltaga i simupplysningen om de försåges med lämpligare upplysni—ngsma-terial och då i första hand källmaterial och 16 mm sm'alfilmer.

Någon motivering för utredningens åsikt att pressen spelar en viktig roll för opinionsbildningen behöv—s inte. Pressen har hitintills lämn-at ett gott stöd åt simpropagandan och detta stöd torde kunna påräknas även i fortsätt- ningen.

Vid sidan av den propaganda som genom press och radio kan ges den stora allmänheten, kan metoden att Visa kortfilmer om simning som för- spel å biograferna också med fördel utnyttjas. Filmen är sannolikt den form av massupplysn—ing, som är mest ägna-d (att påverka även den av ämnet till en början ointresserade. Betydelsefullt är också att filmen när många i de åldersgrupper för vilka .tidningsläsande och radiolyssnan'de spelar en under— ordnad roll som opinionsbildare.

Liksom beträffande smalfilm råder emellertid brist på lämplig normalfilm (d. v. s. sådan som visa-s å vanliga biografförest'ällningar). Biograferna har därför icke ännu fått den betydel-se som förmedlare av simupplysning, som de kan och bör ha.

De frivilliga simorganisatrionerna har i icke ringa utsträckning beretts tillfälle att genom programrinslag i radio nå ut till en vidare allmänhet. Den- na värdefulla möjlighet synes böra kunna utnyttjas särskilt när det gäller att vinna förståelse för ökad simkunnighet, badvett, båtve-tt och (iskunskap då detta berör så många av landets radiolyssnare. Genom planerad utveck- ling av radions verksamhet med dubbelprogram och television öppna-s möj- lighet-er till en verkrningsful-l propaganda, som därest den utformas med hän-syn till radions nya utvecklin-gslinjer, ka-n fyl-la angelägna behov.

”_, W- -.--_ "...a—penn

Upplysningsarbetets medel Filmupplysning.

Såsom redan framhållits har upplysni-ngsverksamheten icke kunnat he- drivas på önskvärt sätt på grund av bris-t på lämpliga filmer. Utredningen anser, att åtgärder måste vidtagas för en förbättring av nuvarande tillstånd härutinnan. Den ram, inom vilken kommittén för social upplysningsfilm kan föreslå inspelning, omfattar även [filmverksamihet i fråga om bad och simning (jfr SOU 1949: 31 sid. 17); någon film om simundervisning, bad- vett, båtvett eller iskun-skap har dock hitintills icke inspelats av sagda kom- mitté. Under hänvisning till utsikterna att genom ökad simkunnighet m. m. nedbringa antalet drunkningsolyckor vill utredningen framhålla lämplig- heten av att skolöverstyrelsen eventuellt i samråd med frivillig simor— ganisation eller annan intresserad _ inspelar ett antal simundervisningsfi - mer som kan fylla denna brist. Som huvudprincip bör därvid 'bl. a. gälla, att varje film skall framställas för såväl normalfilm som smalfilm. Med hän- syn till det betydande antalet tillgängliga ljudfilmsprojektorer för smal— film, bör lju-dfi'lm föredra-gas framför stumfilm. Hithörande frågor torde dock kunna avgöras av skolöverstyrelsen från fall till fall.

För ifrågavarande filminspelningar bör —— som nedan sägs till skol— överstyrelsens förfogande ställas ett statligt anslag. De erfarenheter som redan vunnits vid inspelandet av undervisningsfilmer t. ex. den av skol- överstyrelsen och Simfrämjandet inspelade filmen ”Lasse lär sig simma” _ bör kunna ge riktlinjer för den kommande verksamheten.

Radioupplysning.

Genom samarbete med simorgan—isationerna har tidigare förekom—mit sim- undervisning i radio, vilken dock icke helt ansetts motsvara de förväntningar som i förväg uppställts. Det är dock angeläget att denna propaganda fort- sättes. Utredningen vvill betona att det är önskvärt att en simreform särskilt uppmärksammas i skolra—dion och husmod—ersprogramxmen. Med' hänsyn till det stora behov av sakkunnig vägledning vid simundervisning som före- ligger torde det vara möjligt att genom radions hjälp vidare utveckla sådan försöksverksam-het; detta närmast med, tanke på de nya möjligheter i pro- grammässirg .mening som yppas gen-om planerade dubbelprogram ell-er tele- v1510n.

I'pplysning genom press m. m.

En stor del av simpropagandan måste även fortsättningsvis ske med andra hjälpmedel än film och radio. Framför allt måste pressen intresseras. Hitintills har kanske främst de frivilliga simorganisationerna sökt in-

tressera dags- och veckotidningar för att skriva om simundervisning. In- förandet av allmän simundervisning i skolorna måste nödvändiggöra att skolöverstyrelsen —— eventuellt state-ns upplysningsbyrå utvidgar sin presstjänst rörande simundervisningen. Utredningen har dock icke ansett det lämpligt att här skissera några riktlinjer för en sådan utvidgning. Affischering, annonsering, föredragsverksamhet, organiserandet av en bildtjänst för tidningar och andra propagandaförmedlare samt utgivande av publikationer 'om simning är viktiga element i en upplysningsverksamhet. Dessa fir-ägor kan endast delvis med fördel handhas direkt "av något stat- ligt organ t. ex. skolöverstyrelsen. För närvarande bedriver de frivilliga simorganisationerna, som redan framhållits, en omfattande upplysnings- verksamhet. Si-mfrämjandet åtnjuter härför ett årligt administrationsa-nslag å 15.000 kronor. Svenska Livräddningssällskapet har däremot för närvaran- de icke något sådant ansla—g. Utredningen —— som i det följande förutsätter att Simfräm j andet och Svenska Livräddningssällskapet inom en nära f ram— tid förenas varemot utredningen intet har att erinra —— förordar, att den fri- villiga simorganisationen även fortsättningsvis ges uppdra-g att bedriva upp— lysningsverksamhet i samråd med de stat-liga myndigheter-na. Härför bör statsbidrag utgå med 15.000 kronor ur ett särskilt simupplysningsanslag. Utredningen— förordar, att skolöverstyrelsen _ som redan genom införan- det av allmän simundervisning i skolan blir tillsynsor-gan för huvudparten av simundervisningen i riket —— skall vara den statliga myndighet, som i princip skall handlägga frågor rörande upplysning och propaganda för ökad simkunnighet. För denna uppgift liksom för frågor i samband med simun- dervisningens ordnande & skolor och seminarier tord-e skolöverstyrelsens personalorganisation behöva förstärkas. Till skolöverstyvrelsens förfogande bör vidare ställas ett för ändamålet erforderligt anslag. Ur detta anslag bör såsom hitintills ett belopp ställas till förfogande för frivillig upplysnings- och kursverksamhet. Större delen av återstoden torde erfordras för inspel- ning av upplysnings- och propagandafilmer.

Avd. III. SÄRSKILT OM FRILUFTSBAD, SIMHALLAR' OCH BASTUR

KAPITEL 10

Friluftsbad

Man kunde vänta sig, att Sverige med sin rikedom på vattendrag skulle erbjuda nästan obegränsade till-gångar på naturliga badmöjligheter så gott som överallt. Tyvärr är den geografiska fördelningen av våra vattendrag dock sådan, att många samhällen helt enkelt saknar vatten inom rimligt avstånd, och dessutom har på andra platsel utsläppt avloppsvatten i så hög grad förorenat vattnet, att det inte längre lämpar sig som badvatten. I många fall utnyttjas emellertid ännu icke de naturliga förutsättningarna att anordna friluft-.sbad

Vid utredningens undersökning är 1949 framkom, att endast ca 30 % av kommunerna sådana som de var före den nya kommunindelningen —— hade mer eller mindre goda badanläggningar, medan de återstående 70 procent-en (representerande ett sammanlagt invånarantal av nära 2 miljo- ner) saknade ordnade friluftsbad fastän hälften uppgav att naturliga förut- sättningar härför fanns. Av verkligt goda badanläggningar fanns år 1949 endast få och dessa var vanligen resultatet av att kommunen blivit intres- serad av badfrå-gan och beviljat anslag till dess lösning. Många, ja, kanske rent av de flesta äldre had *har tillkommit genom enskilt initiativ och därige- nom Ihade även den ekonomiska frågan lösts.

Behovet av badanläggningar för simning och där simkunnighetsprov kan avläggas gör sig doc-k mer och mer kännbart för de kommunala myndigheterna, ej minst därför att uppgifter om simkunnighet numera införes på Skolbetygen. Vidare har intresset för simning stegrats liksom för idrott i allmänhet. Samtidigt har genom den nya semesterlagen de förvärvs— arbetande fått mer tid till rekreation, vilket i sin tur ställt anspråk på kom— munen i fråga om lämpliga anordningar för att tillgodose ej enbart deras intressen utan även deras f-amiljers behov av vila, avkoppling och rekrea- tion. Härtill är bl. a. friluftsbad lämpliga, och det har visat sig, att frilufts- bad i kombination med ett trevligt ordnat friluftsområde fyller även ganska högt ställda fordringar som rekreationsplats.

Det är därför ett allmänt önskemål, att kommunerna tar initiativ till

skapandet av friluftsbad. I det följande lämnas anvisningar och upplys— ningar om hur ett kommunalt friluftsbad bör ordnas, varvid sådana an- läggnings- och konstruktionsdetaljer föreslås som passar svenska för- hållanden.

Generellt kan sägas att ett komplett friluftsbad bör omfatta: ett rymligt markområde med lämpliga vattenområden för simkun- niga och för icke simkunniga, simbana, eventuellt med åskådarplatser, anordningar för simundervisning och hopp, omklädningsplatser, personalutrymmen och toaletter, solbadsområde, lek- och tummelplat-s för barn och ungdom, parkeringsplatser, serveringspaviljong.

Mycket sällan är det möjligt att från början utrusta ett bad med alla här angivna anordningar. Anläggningarna måste därför vanligen utbyggas i etapper, varvid den första bör omfatta til-lgodoseende av simundervisning— ens behov.

Planering av friluftsbad -— i första hand en kommunal uppgift

Behovet av nya friluftsbad och modernisering av äldre anläggningar är allmänt känt. Ehuru ett enskilt initiativ är mycket värdefullt, är det dock när-mast en kommunens angelägenhet att tillse att detta behov fylle-s.

En rad faktorer motiverar en mera målmedveten kommunal planering än tidigare på detta område: den alltmer ökade föroreningen av vattendragen har gjort att många gamla badplatser börjat anse-s hälsofarliga, de äldre badanordningarna är uttjänta och anses icke uppfylla rimliga anspråk på modernitet, det stigande intresset för hygien och kroppskultur fordrar an- läggningar för simsporrt ooh trivsamma friluftsbad och de ökade kraVen på simkunnighet hos alla, inte minst för att eliminera olycksriskerna vid bad- ning, påkalla ordnad simundervisning vid de olika friluftsbaden.

När moderna kom-muner planerar sin badfråga, kan de "visa förutseende genom att t. ex. i god tid reservera erforderlig mark för att utnyttjas när behov och ekonomiska resurser 'finnes härför. Men för detta behövs en plan för hur frågan om baden skall ordnas. Denna plan bör, när den inte upp- göres hel-t fristående från den övriga kommunala planeringen, om möjligt inpassas såsom en del i de generalplaner, som allt flera kommuner i enlig- het med 1948 års byggnadslagstiftning börjat uppgöra. Planen, som även

Jbör inne—fatta åtgärder för ev. varmbadhus, simhallar, bastur etc., bör taga sikte på hela kommunens behov och utvisa hur många och hur stora .bad som behövs, var de skall ligga och hur de lämpligen skall kunna ut- .byggas med tillgängliga resurser. Det behövs alltså en teknisk och ekono- misk plan för ordnande av friluftsbaden inom kommunen. Även om det självfallet blir bäst och billiga-st att färdigbygga ett friluftsbad i en enda etapp, bör dock planen möjliggöra en successiv utbyggnad av friluftsbaden .i takt med de ekonomiska och tekniska resurserna. Naturligtvis bör varje friluftsbad utformas efter de olika lokala förutsättningarna.

Det grundmaterial, som behövs för en dylik kommunalplan för friluftsbad, utgöres i huvudsak av följande:

1. Karta över kommunen med angivande av samhällen eller tätare bebyggda trakter eller, ifråga om stad, stadsdelarna. Uppgifter om nuvarande och be- räknade framtida invånarantal, skolornas nuvarande eller tänkta placering och antalet skolbarn.

2. Uppgift om läge, badvattnets beskaffenhet och befintliga anordningar i fråga om nuvarande badplatser och möjligheter till utvidgningar. Uppgift om unge- färliga vattendjup, botten- och grundförhållandena.

3. Uppgift om andra ev. lämpliga badplatser och möjligheterna att där dispo- nera tillräckligt stort område. Uppgift om markhöjd, vattendjup, botten- och grundförhållandena samt befintlig vegetation på dessa platser.

4. Uppgift på kommunikationer till befintliga och ifrågasatta badplatser.

Med ledning av dessa uppgifter uppgöres en preliminär plan för ordnandet av friluftsbad inom kommunen.

På kartan markeras de tän'kta badplatserna med angivande av deras influens- områden, (1. v. 5. de områden, vars befolkning kan tänkas besöka respektive bad— plats. För att badet på bästa sätt skall kunna utnyttjas, bör givetvis avståndet dit vara så kort som möjligt, men alltför stora krav i det fallet bör icke uppställas. Influensområdena får bedömas från fall till fall med hänsyn till bebyggelse— tätheten och till nuvarande kommunikationer och de möjligheter som föreligger att åstadkomma nya sådana. Om det finns anledning att studera alternativa för- slag, bör dessa noga vägas mot varandra, varvid det kan vara ändamålsenligt att göra upp mera detaljerade planer och kostnadsberäkna dessa.

Samverkan mellan närliggande kommuner bör eftersträvas så att badet blir förlagt till den plats där de bästa naturliga förutsättningarna finns. Även om det kan bli något obekvämt för någondera parten är det bättre med ett trivsamt och bra bad än två eller flera mindre bra.

I princip är kommunerna i behov av två sorters fri-luftsbad, nämligen dels s. k. kvickbad, dels större fritidsområden för bad, friluftsliv, camping etc.

Kvickbadet bör vara lättillgängligt så att allmänheten kan utnyttja det under lunchrasten- eller före och efter arbetet. Ett sådant bad bör inte ligga mer än ca 3 km från hebyggelsecentrum. En annan mått-stock på avståndet ärden tid — 10—20 minuter — det tar att taga sig till badet

til-1 fots, på cykel eller med allmänt kommunikationsmedel. Invånare i mindre samhällen och trakter, där de för bad lämpliga naturliga vatten- dragen ligga glest, får nöja sig med betydligt .stönre avstånd till baden. I större städer kan det däremot vara lämpligt med mindre avstånd t. ex. 1,5—2 km.

Fritidsområdet skall kunna användas under längre ledighet och under veckosluten. Avståndet till ett sådant område kan därför vara relativt stort. Ofta är det emellertid både lämpligt och nödvändigt att kombinera kvick- bad och fritidsområde i en och samma anläggning.

När den preliminära planen godkänts av myndigheterna, bör de olika baden detaljplaneras samt kostnadsberäknas. 'Därpå följer en utbyggnad.?- plan. Den byggnadstekniska utformningen av badet är emellertid ytterst beroende av vattenområdet. Vattnet och dettas beskaffenhet är badets för- nämsta tillgång. Ett tillfredsställande vatten kan dock försämras likaväl som ett dåligt kan förbättras, varför man redan från början bör nedlägga stor omsorg på val av det mest lämpliga och sedan vårda detta ytterst noga.

Allmänna synpunkter på planerandet

Avsikten med ett friluftsbad är att bereda de badande tillfälle till veder- kvickelse under otvungna former i vatten, luft, sol och skugga. Ja, även skugga, ty att länge ligga och dåsa i solskenet är int-e hälsosamt.

Markområdet bör därför disponeras på sådant sätt, att samtliga bad- gäster, stora som små, får sina områden där de kan känna den trivsel och få den re'kretation de söker. Detta kan bl. a. ske genom att med lämplig vegetation skapa små enheter, så att de badande liksom upplöses i små- grupper. De speciella ligg- och viloplatserna hör vidare vara avskilda från mera oroliga områden, sådana som det närmaste grannskapet kring bad- vattnet samt lek- och tummelplatserna.

Naturliga friluftsbad eller konstgjorda?

Om vattnet i våra svenska sjöar och vattendrag inte utsattes för fortlö- pande förorening skul'le möjligheterna till naturliga friluftsbad vara goda. Ännu finns det dock många platser, som kan erbjuda tillfred-sställande bad- vatten och där vattendjupen är lämpliga för simundervisning och sim— sport. Ibland är visserligen det kringliggande markområdet ej tillfreds- ställande, men en sådan brist kan avhjälpas lätt nog exempelvis genom plantering av träd, och utan större ingrepp i naturen kan då skapas natur— liga friluftsbad. Tyvärr är emellertid det övervägande antalet naturliga

vattendrag så förorena-t genom avloppsvatten från samhällen och industrier, att vattendragen är mindre lämpade för bad och sim-sport. Även andra an- ledningar kan finnas som gör dem olämpliga för bad, t. ex. en för liten och ojämn vattentillförsel. För att ändå taga vara på befintliga vattenmöjlig- heter och göra det bästa av dem kan vattnet ledas till konstgjorda anlägg- ningar, vilka, beroende på förutsättningar i övrigt, kan utformas till delvis konstgjorda eller helt konstgjorda friluftsbad. Baden blir då, som regel, förlagda till konstgjorda bassänger, i vilka vattenomsättningen ordnas allt- efter förhandenvarande omständigheter.

I detta samman-hang kan nämnas, att det i Tyskland avrådes på det bestämdaste att anlägga naturliga friluftsbad i inlandet på grund av de stora risker till förorening, som vattnet i dessa anläggningar utsättes för.

Ibland är det lämpligt att planera en simhall så att den kan utnyttjas även som .s—ommarbad. Vid en sådan kombination bör emellertid sim-hallen förläggas till en park eller på en så stor tomt, att solbadsområde, lekplats, duschar och dylikt kan ordnas i anslutning till simhallen. Fördelen med en sådan lösning av sommarbadfrågan ligger däri att den dyrbara simhal— len utnyttjas bättre. En dyli-k sammankoppling medför emellertid gärna att simbass-ängen och övriga delar av simhallen göres större än vad som erfordras för enbart vinterbad, varigenom driftkostnaderna ökas. Ett bad i en simhall en vacker sommardag är ej heller så uppskattat som i en utom- husbassäng.

För kviekbadfrågan är en kombination av en simhall med ett frilufts- bad, oftast ett konstgjort, den bästa lösningen.

Badets storlek.

Badfrekvensen är den faktor, efter vilken badet dimensioneras. Efter den bestämmes-det »markutrymme, som får anses vara minimum om det skall råda trivsel och ej trängs-el på badplatsen, i byggnaderna och det konstgjorda bassängutrymmet. Badets storlek bör således stå i proportion till badfrek- vensen men denna är i många avseenden beroende av en del yttre om- ständigheter som vattnets beskaffenhet, badets typ, lättillgänglighet och triv- samhet, eventuellt förekommande andra badmöjligheter samt influensom- rådets struktur.

Den svenska statistiken är i nämnda avseenden ofullständig, varför sif- fermässiga hållpunkter blir osäkra. I den mån man vågar stödja sig på tillgänglig utländsk statistik, skulle emellertid badfreikvensen per dag un- der säsongen kunna antas bli 2—3 % av influensområdets invånarantal, med-an största antalet badande per dag kan uppgå till 8—12 %. Att dimen- sion-era badet efter den högst frekventerade dagen torde ej vara riktigt. Medelta-let badande per dag under en fortlöpande varm period torde utgöra

en säkrare berä-kningsgrund. 7—10 % av in—fluenso-mrådets invånarantal bör i så fall vara en lämpligare grundsiffra. Det största antalet samtidigt badan- de torde utgöra 35—40 %, i vissa fall 50 % av det dagliga badantalet. För- delningen mellan damer, herrar, flickor och pojkar brukar vara 20—25 % ' damer, 40—50 % herrar, 15—20 % flickor och lika mycket pojkar. Antalet skol- och militärbad måste beräknas särskilt under beaktande av de lokala förhållandena.

Val av plats.

Badområdet bör ligga lugnt och avskilt samt i väderstrecken söder—— väster, så att man får sol på eftermiddagar och kvällar, ty det är mestadels på dessa tider allmänheten efter slutat arbete söker sig dit. Området bör, åtminstone till någon del, ligga i lä för sommarens förhärskande vindar. Terrängen hör gärna vara något kuperad och glest bevuxen. Bra vägar måste finnas till badet, i varje fall bra cykelstigar. Helst hör det finnas möjlighet att nå badplatsen med allmänt kommunikationsmedel, t. ex. buss.

Vid val av plats inom ett samhälle för t. ex. konstgjort bad kan det ha sina fördelar att välja en plats i närheten av en idrottsplats eller skola, men endast under den förutsättningen, att markområdet är tillräckligt stort och i övrigt lämpligt för bad med möjligheter till lugna .solbadplatser. Ett läge vid ett naturskönt vatten är att rekommendera enär ett sådant skänker den badande en ökad känsla av trivsel. Däremot bör man framför allt undvika att förlägga badplatsen till ett ställe som är utsatt för dålig lukt, sot och rök från eventuella industrianläggningar eller oljud från buller- samma verkstäder. Plats-en bör dessutom vara så dammfni som möjligt och ej planterad med sådana träd, som skräpar ned (sälg, kastanjer m. fl.).

Markområdets storlek.

Markutrymmet kan variera högst avsevärt. Någon svensk praxis för be- stämmandet härav saknas. Till ledning må anföras några siffror huvudsak- ligen från schweiziska bad. De varierar mellan 7 och 22 kvm per badande inklusive byggnader men exklusive bassäng. Siffrorna representerar anlägg- ningar avsedda för 500—3.500 samtidigt badande. Det sistnämnda besökar- antalet tillhör en anläggning med 9 kvm för varje badande. Tyska riktlin- jer för markområdet anger 8—10 kvm per badande.

Av svenska, mera kända bad disponerar Vanadisbadet i Stock-holm 3 kvm/badande, Älvsjöbadet i Stockholm 14 kvm/badande,

.___,. _ __...— _.. ___—___.—

Det projekterade Eriksdalsbadet i Stockholm 8 kvm/badande, inkl. 7 tennisbanor.

Beläggningen vid dessa bad är emellertid oregelbundet fördelad över badets yta, varav följer att i praktiken trängseln vid högbelastning på vissa delar är större än som motsvarar de teoretiska utrymmessiffrorna för respektive bad.

8—10 kvm effektiv yta för varje badande ink-l. byggnader men exklusive vattenområden och parkeringsplatser torde för svenska förhållanden vara en lämplig siffra att räkna med för större had, för mindre bad några kvm mera, särskilt om tummelplatser medräknas i området.

I fråga om naturliga bad är dessa siffror minimisiffror. I praktiken bör markområdet där så är möjligt göras större.

Planering av markområdet.

Solbadsområde. Sol' och vatten är det väsentliga för ett bad. Markom- rådets viktigaste del är således solplagen. En sådan bör främst vara skyddad för ihållande vindar, ligga så högt att den inte känns fuktig och vara till- räckligt stor för att alla skall få plats utan att trängas. Gräsbevuxen mark med låg bus—kvegetation omväxlande med ren, fin sand erbju-der uppskattade möjligheter till solbad. Finns möjligheter att ordna avskilda, mindre om- råden för nakenbad bör dessa tillvaratagas.

Lek- och tummelplats. Periferiskt bör, om man så kan, ordnas lekpla- ner och lekfält för ungdom och vuxna. Plan för bollekar, bordtennis, badminton, miniatyrgolf, varpa etc. uppskattas i hög grad liksom även när det erbjudes tillfällen till gymnastiska övningar på räck och liknande redskap. En så utrustad plats kan bli en samlingsplats för ungdomen när badvädret inte är bra.

Vid bad med stort markområde bör därför gärna ett område, som ligger litet avsides, och som är någorlunda plant och gräsbevuxet, reserveras för ungdom, som där kan tumla om i lek och idrott, även bollspel. Ett om- råde 40X60 111 kan vara tillräckligt.

Småbarnsområde. Viktigt är att se till att även småbarnen får ett eget landområde där de kan känna sig som envåldshärskare. Detta område bör vara helt skilt från de vuxnas områden. Vad som närmast kom-mer ifråga på denna plats är sandlådor, gungor, klätterstegar och andra riskfria an- ordningar. Platsen bör vara vind-skyddad och helst kringgärdad med en låg inhägnad så att barnen hålles samlade och lätt kan övervaka-s.

De något äldre barnen behöver ett område, utrustat med för dem av- passade sysselsättningsredskap. Ribbstolar, karusell, räck och barr samt balansbom-mar lämpar sig bra. Särskilt uppskattade är rutschbanor och

Jråw I, Stala. tll—Ull. MWe/m .

speciellt sådana, som leder ut i vatten. För sådana bör vattenområdet kring nedslaget avgränsas och vattendjupet avpassas till 40—80 cm beroen- de på rutschbanans höjd. Alla redskapen och deras uppställning måste kontrolleras vara riskfria (Bil-d 14).

Område för barnbadsverksamhet. I annat sammanhang har omnämnts att man på många platser i vårt land bedriver en s. k. barnhadsverksamhet, som går ut på att barn, oftast i åldern 4—15 år, beredes tillfälle att dag- ligen och utan kostnad få fara till en badplats, där de, under tillsyn av sär— skild personal, badar, lär sig simma, leker och utövar lämplig idrott. Efter- som vistelsen vid badet sträcker sig över större delen av dagen brukar barnen i allmänhet undfägnas med bul-lar och mjölk.

För att en sådan verksamhet skall kunna bedrivas på bästa sätt erford- ras en del anordningar. Dessa bör anpassas efter antalet barn och de lokala förhållandena.

Vid en större verksamhet kan man sammanfatta önskemålen i följande punkter: ]. Det huvudsakliga området för verksamheten skall under badtiden endast vara avsett för barnen och dessa skall ej utan tillsyn få bege sig utanför området. Det bör därför på något sätt vara markerat eller inhägnat. Persona- len måste lätt kunna ha översyn över området.

2. Om transport till och från badet skall ske med bussar, bör erforderliga parkerings- och uppställningsplatser finnas för dem och barnen.

3. Regn- och vindskyddade omklädningsplatser, som lätt kan hittas av barnen. 4. Solbadsområde med vindskydd.

5. Anordningar vid badstranden för minskande av risk för olycksfall och un- derlättande av tillsyn vid bad och simning.

6. Anordningar för simundervisning, simsport, märkestagning, simuppvisningar o. d. De bör vara våg- och vindskyddade.

7. Anordningar för såväl småbarnens som de äldre barnens lekar, helst skilda åt.

8. Anordningar för olika sorters idrotter, såsom löpning, hopp, kast, bord- och ringtennis, fotboll, korgboll, handboll etc. 9. Anordningar för utspisning. 10. Anordningar för frivilliga uppträdanden med sång och musik, teater o. d. Sådant uppträdande är ett mycket lämpligt inslag under en allmän vilo- timme efter utspisningen. 11. Administrationslokaler, såsom expedition, omklädningsutrymme för kvinnlig och manlig personal, sjukrum, kök och materialrum.

12. Toaletter.

Parkeringsområde. Möjligheter att parkera såväl cyklar som bilar måste finnas och stå i proportion till den frekvens friluftsbadet kan tänkas få. Det kan nämnas, att erforderligt utrymme för en cykel är ca 2 kvm, och för bilar 23—35 kvm, tillfarter inbegripna.

Planering av vattenområden.

Planeringen av vattenområdet tillmätes så stor vikt, att man på de flesta ställen reserverar helt skilda vattenområden för simundervisning, sim- sport med hoppanordningar och för småbarn. En sådan fördelning är helt naturligt i många fall önskvärd men medför ökade kostnader.

Simundervisningsområde. Det gäller att se till att olika vattenområden utnyttjas på bästa sätt. För simundervisningen bör därför ett område väljas som ligger litet avsides så att eleverna ej distraheras av vad som händer och sker på andra platser. Eleverna får å andra sidan ej heller störa de badande som ligger på solplagen eller vilar sig på andra ställen. Vatten- djupet bör vara lämpligt och anordningar för skydd mot vågsvall bör vid- tagas om naturligt skydd ej finns.

Simbana. Simsporten förutsätter tillgång till en minst 25 m lång Simbana. Även denna bör ordn-as på ett ställe med lämpligt vattendjup och skyddat mot blåst, vågsvall och strömmar.

Hoppanordningar. Ett friluftsbad blir emellertid inte komplett om det inte utrustas med hoppanordningar. Sådana är alltid populära, särskilt bland ung-domen, och bör därför o-m möjligt ej saknas. Som ansvaret för att de föreskrivna bestämmelserna angående dessa anordningar och de vattendjup, som inte får understigas, y-tterst vilar på badägazren, vilken kan bli skadeståndsskyldig för försummelser härvidlag, lämnas i avsnittet om tekniska detaljer uppgifter om d-e idrottsliga myndigheternas föreskrifter för uppsättande av olika hoppanordningar på badplatser.

Beträffande trampolinens placering bör man .ta hänsyn till vikten av att hopparn-a ej bländas av solen och av att åskådarna skall kunna se hop- pen i profil från stranden eller å—skådarl'äktaren. Trampolinen skall därför placeras parallellt med stranden eller åskådarläktaren och vara riktad mot norr—öster eller, dock endast om starka skäl finns härför, mot söder— väster.

För hoppövning är det lämpligt, att simskolan har tillgång till fasta hopp— ställninga-r med en, två och tre meters höjd, så att ungdomarna kan hoppa från successivt ökad höjd. Under förutsättning av tillräckligt vattendjup bör även på den minsta badplats finnas åtminstone en enmeterssvikt.

Småbarnens vattenområde. För de minsta barnens trevnad bör finnas ett vattenområde med upp till 60 cm:s vattendjup, där barnen kan få plaska omkring. Bekväma bänkar uppsättes för mammorna så att de lätt kan övervaka sina barn, när dessa leker i vattnet.

Planering av byggnader.

Omklädningsutrymmen. På centrala och starkt frekventerade badplatser bör omklädning direkt på stranden eller bland buskar ej til—låtas. I stället ordnas på platsen en eller flera omklädnings-paviljonger med avdelningar

1». ama :::/sa man. nu mma nin— nm agg: : '; s;. &amewnrmeim mm _lm

: . * ll -,* .; . al:-. 'WL' * H i ; ___—___ , _ ' m=: MA,, _, [ _,z:_=__=__— , w _ , våga—___ ., % 7 , ;. . ._. ,_- ___—.. __ _: r' ,. .; ___—*

l »

lllllllllllll mm

Ill

-TL

Fig. 8. Omklädningspaviljonger.

för damer och herrar till skydd mot insyn, regn och blåst samt för förva- ring av kläderna. Storleken av dessa paviljonger bestämmes med hänsyn till badfrekvensen. Under inga förhållanden bör omklädningsutrymmet gö- ras mindre än att det kan ge skydd vid regn och blåst åt simskolans elever och ett normalt antal badande. Byggnadstypen kan varieras från de enklaste med bänkar och klädhängare i ett stort massomk-lädningsrum till de på- kostade med enskilda hytter. En bänk med ett enkelt tak, lämpligt placerad i terrängen, kan i vissa fall vara tillräckligt.

Anläggningar med stor badfrekvens bör lämpligen förses med s. k. växel- hytter med garderober. Fördelen med detta består .i att hytterna ligger vid en gemensam garderob, till vilken de badande, efter avklädningen, mot kvit- to (eller bricka) lämnar in sina kläder och återfår dem efter badet. På så sätt upptar varje badande sin hytt endast den- tid på- och avklädningen tar i anspråk. Man räknar med att samma hytt kan utnyttjas av 40 badande under en 10-timmars baddag. Om man antar att varje garderobsplats an- vänds två gånger om dagen bör därför antalet garderobsplats-er per hytt vara 20. Växelhytterna bör emellertid kompletteras med massomklädningsrum för att kunna ta emot tillfälliga rusningar och bereda skydd vid plötsligt inträffande dåligt väder. Detta kombinerade system har stora fördelar ge- nom att det spar utrymme och lätt kan utformas att passa olika behov. Som regel kan man säga att det knappast blir aktuellt förrän vid bad- frekvenser av ca 300—400 samtidigt badande. Väx-elhytterna kan ordnas antingen efter ett slutet eller ett öppet system. Vid det slutna systemet in- lämnas kläderna till garderoben genom en lucka i hyttväggen sedan garde- robiären tillkallats medelst en fällbar signalskiva. I Stockholm tillämpas detta system vid Vanadis— och Älvsjöbaden.

Vid det öppna systemet inlämnas kläderna till garderoben över särskilda inlänmingsdiskar. Detta system är mera utrymmeskrävande men fordrar mindre personal på grund av att den badande själv transporterar kläderna till inlä-mningsdisken vid den lediga garderobsplatsen.

Paviljongerna kan utföras på många olika sätt, ofta enkelt och billigt, men paviljongerna skall alltid passa in i miljön. Trevnaden vid badplatsen avgöres av alla detaljerna till-sammans.

Regnskydd bör helst finnas. De kan antingen göras fristående eller i anslutning till omklädningspaviljongerna.

Utrymme för personal m. m. Omklädningspaviljongen bör innehålla rum för simläraren och övrig personal samt materialbod. Dessa utrymmen kun- na givetvis dock även förläggas till särskild paviljong.

Helst bör utrymmet för simläraren läggas så, att man därifrån har god utsikt över badplatsen, speciel-lt simanläggningen och simundervisnings- bryggan. Detta rum kan även använda-s av funktionärer vid simtävlingar etc. Vid större friluftsbad erfordras större utrymmen för driftspersonal m. m. och dessutom särskilt sjuukrum. Behovet härav bör undersökas när-

mare i varje särskilt fall. Ett särskilt rum för den lokala simklubbens med- lemmar är en uppskattad anordning.

Toaletter och duschar. I närheten av o-mklädningsutrymmena bör finnas ett tillräckligt antal toaletter för damer och herrar. Ingångarna skall vara ordentligt åtskilda. Kan vattenklosetter ordnas bör sådana föredragas fram- för torrklosetter, enär de senare anses mindre lämpliga i direkt anslutning till omklädningspaviljonger. När de förlägges till en separat byggnad bör denna placeras synlig och lätt tillgänglig, vilket inte hindrar att den kan cumoufleras på läm-pligt sätt. Toaletterna måste vara absolut luktfria.

Vid större bad, speciellt sådana där simsport bedrivs i större utsträckning inför stort antal åskådare, bör särskild toilett för damer och herrar ord- nas i samband med åskådarutrymmena.

I allmänhet kan man efter svenska förhållanden räkna med 1 toalett för ca 100—120 herrar och 1 toalett för 60—80 damer. För herrarna ordnas dessutom 1 urinoar för varje ca 80-tal badande.

Möjligheter att tvätta sig och duscha bör finnas även "vid ett friluftsbad. Vid naturliga bad bör, där så är möjligt, finnas åtminstone friluftsduschar; vid konstgjorda bad bör särskilda tvagningsrum med — helst temperera- de — duschar anordnas. Det bör finnas en dusch per 65 och ett fotkar per 80 badande.

Åskådarplatser. Åskådarplatser för simtävlingar hör inpassas i terrängen så naturligt som möjligt samt uppföras i proportion till ortens storlek och badets influensområde. Naturliga slänter kan i många fall vara fullt till- räckliga; om så skulle visa sig vara lämpligt, kan de terrasseras. Dessa terrasser, (”gradiner”) kan även utnyttj-as som solplatser. I varje fall bör någon bänkrad eller annan bekväm sittmöjlighet finnas utmed simbanan. På platser, avsedda för större simtävlingar, bör frågan om åskådaranord- ningarna särskilt utredas. Några generella beräkningsgrunder för åskådar- utrymmenas storlek kan ej uppställas.

Serveringsutrymmen. Möjligheter att servera kaffe och läskedrycker bör finnas. Vid större badplatser kan även servering av enklare mat ske, gärna i form av barservering.

Bastu. Bastubad har numera blivit en så omtyckt badform, vinter såväl som somm-ar, att en bastu, om än aldrig så enkel, ej bör saknas vid ett friluftsbad. Genom att en sådan finns kan badsäsongen bli förlängd någon månad. Beträffande utformningen av bastun hänvisas till specialkapitlet om bastur.

Inhägning. Badplatsen bör om möjligt inhägnas. Detta är vanligtvis nöd- vändigt om bad och simtävlingar skall vara avgiftsbelagda. Det är även lättare att upprätthålla god ordning och hindra åverkan under tid då bad ej sker om badplatsen är inhägnad.

Särskilda synpunkter på naturliga friluftsbad

Mark- och vattenområden.

Det räcker inte med att kommunen utväljer ett stycke strandtomt och med en inbjudande gest öppnar detta för allmänheten i den tron att allt därmed är gott och väl. Statistiken visar exempelvis, att färre olycks- fall inträffar vid en ordnad badplats än vid annan. Av detta och andra skäl bör kommunenx se till att området ordnas och utbygges. Detta innebär bl. a. att strand- och vattenområde skall rensas upp och att särskilt det senare skall befrias från sten—ar, pålar, glas, pl'åtburkar samt i bottnen ned-stuckna störar. Sådan-a saker har ofta varit orsak till svåra olyckshändelser. An— strängningar bör göras för att få en ren, vassfri och fin botten inom an- läggningen-s hela vattenområde.

Ibland behöver man dessutom ändra vattendjupet. Ett strandbad, som erbjuder naturligt, grunt vatten för barn och icke simkunniga vuxna och därtill tillräckligt djupt vattenområde för de simkunniga, är ej lätt att finna. Idealet för en badplats är en icke allt-för långgrund strand med till- hörande rymligt landområde. Anläggningen förutsätter gärna en långslut- tande, fast, jämn botten, som sträcker sig 40—50 meter ut från land. Det är i allmänhet enklare att genom utfyllnad åstadkomma det grunda vatten- området för barn och icke simkunniga än att gräva ut ett lämpligt djup.

Anordningar för simundervisning. Sedan stranden rensats m. m. bör i första hand en brygga för simundervisning byggas. Denna förlägges paral- lellt med stranden på ett vattenområde med högst 0,9 m djup. Tillsam- mans med tillfartsbryggan bildas ett 'bassängområde med grunt vatten, vilket avstängas från eventuellt angränsa-nde djupvatten med en spjälvägg under simbryggan och med ondentlig länsa mot annat djupvatten. Sim- bryggan göres vanligtvis 15—25 m lång med en bredd av 1,2—2,0 meter. Den skall alltid vara försedd med räckverk av något slag i eller strax ovan- för vattenlinjen för handstöd vid simundervisningen.

Botvtnen i barnbassängen bör utgöras av sand. Simbana. Vid utbyggandet av ett bad i etapper kommer sålunda som regel anordningarna för simundervisningen i första rummet, beroende på den vikt som numera lägges på simkunnighet. Ordnandet av simmöjligheter för badande, som redan kan simma och särskilt för dem *Som bedriver simning Som sport, blir därför nästa angelägenhet. För ett mindre friluftsbad kan ett vattenområde med ett vattendjup av 1,2—1,5 ni vara tillfyllest och sim- banan utgöres då av hela detta område. Blir det emellertid fråga om sim- tävlingar mäste ordentliga vsimbryggor utläggas eller byggas, varvid avstån- det mellan dessa göres fast och konstant. Måtten kan variera, men söm regel väljes sådan banlängd att vid tävling på sträckor på jämnt 100-tal start och mål bli vid samma brygga. Bredden bör vara minst 12,meter och vattendjupet minst 1,5 ni helst 1,8—2,0 m.

Bild. 7. Hopplornel i Roc/:sjöbmlel, Jönköping.

Bild 8. Spjullurpsbmlel, ell [öregångsbud.

Bild 9. Euc'dulsbri— det, Växjö. Sim- banan är 33% m och hopptornel 10 m. Särskild sim— brygga för simun— dervisning. Större markområde med badstrand. Om— klädningsprmil— jang, klubbhus och bastu skall

byggas.

Bild. 10—11. Yabybadet vid VallentunaSJo'n, ett kommunalt bad i Stockholms län. Mark— område 14.500 kum. 1945—46 röjdes området, 1947—48 förbättrades stranden genom 260 kbm sand, lagd på isen. 1951—52 utfördes bryggor och 5 m hopptorn på stenkistor, 50 m strandskoning av 3” spont och omklädningspaviljong för 60 personer. Bryggornas överbyggnad är av stålbalkar med arsenik-impregnerat trädäck. 200 kbm lera har bort— muddruts framför hoppställningarna med hjälp av släpskrapor och tryckluftsdrivet aggregat som uppställdes på isen. (Ytterligare en omklädningspaviljong samt en serve— ringskiosk planeras.) Friluftsbadet har nu kostat 75.000 kr., varav 18.000 erhållits av tipsmedel: Upprensning, vasskärning, påförande av sand, inhägnad m. m. 16.000:-—, stenkistor, bryggor, förbättring av sandstrand vid barnbadet 30.000:——, hoppanordningar 5.000:—, muddring 9.000.'—, strandskoning 5.000:—, omklädningspaviljong 9.000:—, yttre toalettanordningar 1.000:—. Foto: Gunnar Sylling, Täby. Jmfr planritningen sid. 122.

Hoppanordningar. I samma etapp, som den sportbetonade simbanan ord- nas, bör planerade hoppanordningar uppföra-s. För ett mindre bad kan en enmeterssvikt vara fullt tillräcklig. För större anläggningar avgör vatten”- djupet, vilka hopphöjder som kommer ifråga. I princip kan sägas, att i ett normalt folkbad är det önskvärt att ha tillgång till 1 och 3 meters svikter samt 5 meters trampolin. I had, där större tävlingar ordnas, behövs även en 10 meters trampolin. Man bör, i den mån det är möjligt, undvika att för- lägga hoppanordningar till sådana platser, där man måste muddra för att få erforderligt vattendjup. I allmänhet måste man räkna med en viss igenslamning men slammet kan vanligen sugas upp av en mammutpump.

Hoppanordningarna bör helst ligga helt utan-för simbassängen. Val av plats för dessa kan emellertid ofta bli en ren kostnadsfråga, särskilt om de inte förlägges direkt till någon av simbryggorna. Bottenfönhållandena kan vara sådana, att muddring måste ske, eller också kan vattendjupet vis- serligen vara lämpligt men väderstrecket olämpligt för hopp. Vid sådana och även andra komplikationer måste man jämföra kostnaderna för olika alternativ och välja vad som erbjuder de största fördelarna till ett rimligt pris.

Vattnets beskaffenhet.

Utredningen har i ett tidigare betänkande, ”Bardvatten. Bedömning, rening och skydd” (SOU 1953: %),-framhållit, a'tt tillgången på ett hygieni-skt till- fredsställande badvatten är en förutsättning för att naturliga fri-luftsbad skall kunna anläggas. Samtidigt har påpekats, att industrialiseringen och moderniseringen av bostäderna (med bl. a. WC och badrum) lett till en stark försämring av vattenkvaliteten vid rikets kuster, sjöar och vatten- drag. Vattenförsämringen är av naturliga orsaker störst där "befolkningstät- heten är störst, d. v. 5. där även behovet av naturliga friluftsbad är störst.'

I betänkandet har utförligt diskuterats olika frågor, som sammanhänger med vattenhygienen i naturliga friluftsbad. 'Det mör sig härvid om ett fråge- komplex som förutom badintressen berör en mångfald andra intressen; t. ex. fiskets, vattenverkens; industrins, naturskyddets etc. Det är omöj- ligt att här ens i korthet gå in på alla hithörande problem.

Vad som emellertid från bad-synpunkt är särskilt viktigt är frågan om be- dömningen och kontrollen av vattnet vid naturliga friluftsbad. Utredningen har i detta sammanhang funnit skäl att utsätta nu gällande praxis för kri— tik. Enligt utredningens uppfattning är nämligen denna praxis (undersök- ning av vattnets halt av colibakterier samt bedömning på grund härav ge- nom vissa bestämda maximisiffnror) icke ändamålsenlig. Det synes ibland leda till att även acceptabla badvatten förklaras olämpliga's-amtidigt som andra slags vatten, av kanske mera riskabel natur, formellt uppfyller de krav som nu gällande praxis uppst-äller på ett tillfredsställande badvatten.

Före anläggandet av ett naturligt friluftsbad bör vattenfr—ågan därför un- dersökas ingående. Bakteriologiska analyser av prov tagna på olika ställen och tider bör därvid kompletteras av fältundersökningar bl. a. med avseen- de på närliggande avlopp och föroreningskällornas art. Undersökningen bör avse inte enbart den aktuella situationen utan även ta sikte på en framtida utveckling, som kan påverka vattenbeskaffenheten vid badet. Vissa åtgärder, som omnämnts i betänkandet, kan därefter vidtagas för att för- bättra vattenbeskaffenheten.

Särskilda synpunkter på konstgjorda friluftsbad

Olika typer av konstgjorda friluftsbad.

I andra sammanhang har framhållits, att på många platser i vårt land är vattendragen eller sjöarna numera så förorenade att de ej kan användas för något allmänt friluftsbad. Många andra platser — så är t. ex. fallet mångenstädes i Skåne och Västergötland — saknar helt eller har mycket långt till närmaste naturliga badvatten. På sådana platser och där betingel- serna i övrigt för ett naturligt friluftsbad saknas, måste man på konstgjord väg ordna ett bad, t. ex. genom landbassänger av något slag. Detta är också motiverat och nödvändigt även på sådana platser där visserligen goda natur- liga vattenområden finns men där vind-, våg-, djup-, is- samt vattentempera- turförhållandena är sådana, att normala anordningar för bad, simunder- visning och simsport ej kan göras tillräckligt hållbara eller lämpliga. Många anser också, att de konstgjord-a friluftsbad-en i form av landbassänger —— -swimming pools är den mest rationella och lämpliga formen för dy- lika bad. På kontinenten och i England och Amerika utföres denna bad- typ i stor utsträckning och blir också allt vanligare.

De konstgjorda friluftsbaden kan uppdelas i: A. Delvis konstgjorda bassängbad där vatteno-msättningen i bassängen sker genom

naturlig vattencirkulation genom vågor och vind (1) eller naturlig vattengenomrinning (2). B. Helt konstgjorda bassängbad där vattenomsättningen i bassängen sker genom

naturlig vattengenomrinning (3), konstgjord vattengenomrinning (4), på- och avtappning (5) eller cirkulation genom ett reningsverk tillbak-a till bassängen (6).

C. Baddammar eller badsjöar, helt eller delvis konstgjorda, där vattnet skall renas genom en naturlig biologisk process samtidigt som nytt eller renat vatten tillsättes (7).

De olika badtyperna kan i korthet beskrivas sålunda: (1) Bassänger med naturlig vattencirkulation. Ett bad av denna typ åstadkommes på så sätt att bassängen utschaktas på stranden av ett vat- tendrag med en mot detta öppen långsida för vattencirkulationen. Bassäng- en är således en utvidgning av vattendraget. Typen kan rekommenderas, när man av en eller annan anledning ej kan utföra bryggor, hopptorn eller dylikt i själva strömfåran. Att vattnet är hygien—iskt och kan godkännas för badning är helt naturligt ett av huvudvillkoren för att åtgärden ens skall kunna diskuteras.

Det är viktigt, att bassängen får en sådan utformning att vattencirkula- tion-en blir likformig, vilket innebär att man bör undvika skarpa hörn och inbulktningar, som kan få vattencirkulationen att stagnera eller som kan ge upphov till virvelströmnrar. Om vattencirkulationcn ej är tillräcklig kan detta avhjälpas genom pumpning.

Denna bassängtyp är i allmänhet lätt att åstadkomma och billig i drift. Dess nackdelar ligger i att, särskilt vid högvatten, slam och orenligheter avsättes, som sedan måste bortskaffas.

(2) Genomrinningsbassänger. I dessa tillföres vattnet från något vatten- drag och får rinna genom bassängen. Denna typ kan sägas vara en ut— veckling av den föregående och har i stort sett samma fel och förtjänster. Lämpligast anlägges dylika bassänger eller dammar i ett rinnande vatten— drag, som uppdämmes med reglerbara dammluckor. Bassängområdet kan då lätt rensas genom att avloppsluckan öppnas.

Bäst är 'att placera bass—ängen något vid sidan om huvudfåran, med reg- lerbara til-lopps- och avloppsledningar. En ledning genom vilken vattnet vid behov kan föras förbi bassängen är att rekommendera.

(3) Konstgjorda bassänger med naturlig vattengenomrinning. Principiellt skiljer sig denna typ inte mycket från föregående. Bassängen är emellertid helt konstgjord.

(4) Konstgjorda bassänger med konstgjord vattengenomrinning. Vatten- om-sä=ttningen sker antingen genom att nytt vatten inpumpas varvid över- skottet i bassängen får avrinna genom bräddavlopp eller genom att vattnet pumpas från bassängen medan nytt vatten tilll-inner från någon källa eller infiltreras genom sandbotten. Denna bassängtyp är lämplig om man har riklig tillgång på godtagbart vatten. Pumpningskostna-derna kan vid stora bassänger dock lätt springa upp till höga belopp.

(5) På- och avtappningsbassänger. I bassänger av denna typ hålles vatt- net rent genom fullständiga, periodiska vattenbyten. Med vissa mellanrum tömmes och rengöres bassängen, varefter nytt vatten påfyl'les. Självreningen i bassängen mellan påfyllningarna är emellertid otillräcklig, varför vattnet, därest ombyte ej sker tillräckligt ofta, lätt blir ohygieniskt och badet oti'll- tredsställande. (Bakteriefloran i vattnet ökar och alger frodas, vilket till- sammans snabbt försämrar vattnet.) Systemet lämpar sig ej för andra än

små bassänger med liten badfrekvens, tiex. privata bassänger i trädgårdar o. (1. I allmänhet "kan annars sägas, att systemet från hygienisk synpunkt är förkastligt. Typen förekommer dock ännu på ett och annat "ställe i vårt land. Även iutlandet förekommer den, men ersättes numera efter hand med bad försedda med moderna vattencirkulationsanondningar.

(6) Cirkulationsbassänger. Bassängerna till dessa bad utföres vanligtvis av betong eller annat lämpligt material. Vattnet lhålles rent genom att det pumpas från bassängen genom ett reningsverk och tillbaka till bassängen. Under denna process sker även en desin-ficering av vattnet. Omsättnings- tiden varierar och måste beräknas med hänsyn till bassängens storlek och badfrekvensen.

Denna ba-dtyp kan rekommenderas och är nog också den vanligaste, åt- minstone i utlandet. Åtskilliga svenska bad har givits detta utförande, t. ex. Vanadis— och Älvsjöbaden i Stockholm och Lisebergsbadet i Göteborg.

(7) Baddammar eller badsjöar. Bad av denna typ utgöres av en konst- gjord vattensamling, där man mer eller mindre söker efterlikna de naturliga förhållandena vid en liten insjö. Det finnes säkerligen en oändlighet av idyl- liska små sänkor i "naturen, som förefaller kunna bli trivsamma frilufts- bad, och därför franilägges också ofta förslag till att rensa upp någon sådan liten sänka ochusedan leda dit vatten. En del för-sök har gjorts med så- dana anläggningar, men resultaten ha-rvsällan motsvarat förväntningarna.

Vattenreningen är baserad på biologisk 'självrening men 'vanligen till- föres också en viss mängd färskvatten. I de flesta fall har det visat sig att denna självrening-ej sker i den omfattning, som är nödvändig för 'att bad- vattnet ej» skall successivt försämras.

En sådan baddamm har dock vissa fördelar framförIen bassäng. Den är i regel lätt att inpassa i sin omgivning, den har i'förhållande till bad- f'r'ekvensen en stor vattenyta, vilket ger gott utrymme för de badande, och' driftkostnaderna blir mindre vid samma standard medan däremot anlägg- ningskostna-derna kan bli lika stora.

Om man skall ha någon utsikt att lyckas med ett badvdammsprojekt måste dock de lokala förhållandena härför vara särskilt gynnsamma med god tillgång till gott färskvatten. Planeringen måste göras omsorgsfullt och bad- frekvensen i förhållande till vattenvolymen vara liten. Ett baddammspro- jekt måste emellertid, trots omsorgsfull planering, med nuvarande erfaren- het anses vara ett experiment, varför man i allmänhet måste tillråd-a för- siktighet vid anläggande av sådana. Erfaren-heterna hittills ger vid'handen att man helst bör bygga simbassänger med måttliga vattenvolymer, som är lätta att kontrollera och hålla i hygieniskt gott skick. '

Allmänna synpunkter på konstgjorda friluftsbad.

Även om man av ovanstående har en viss ledning vid bedömandet av lämplig typ för ett konstgjort friluftsbad så måste dock framhållas som allmän regel, att det icke är möjligt att framlägga ett generellt princip- program, som täcker alla de tänkbara sätt på vilka friluftsbad kan ordnas. Planerandet av en anläggning kräver ingående studium av förhållandena på varje särskild plats. Härför krävs fackkunskap och det är viktigt att sak- kunniga inkopplas på frågan i ett tidigt untredningsläge.

Några allmänna synpunkter av betydelse då det gäller att skapa trevnad vid de konstgjorda friluftsbaden skall här i korthet beröras.

Det disponibla landområdet bör ordnas så att det blir ändamålsenligt och trivsamt. Omklädningspaviljongen bör vara försedd med duschar och WC och helst även tvagningsmöjlivgheter. Detta är mycket viktigt för bassäng- vattnets renhet. Duschar, tvättplatse-r och WC bör därför placeras så att de |

måste passeras på vägen ned till bassängen efter omklädningen. Även extra duschar, t. ex. på solplagen eller bassängplanet, är både uppskattade och lämpliga.

En gräsbevuxen yta är vacker och behaglig att ligga och sola på, men måste sköt-as omsorgsfullt för att bibehålla sitt utseende. Sandplage bör ej finnas i närheten av ett konstgjort bad, särskilt ej vid cirkulationsbassänger, då sand gärna medföljer de badande i vattnet eller föres dit av vinden varvid bassängen och därmed vattnet blir svårare att hålla rent.

Bastun brukar vara mycket populär även under heta sommardagar, var- för den mer och mer betraktas som en nödvändighet på ett friluftsbad.

Bassängens storlek.

Någon tillförlitlig metod att beräkna en bassängs storlek så att den pas- sar svenska förhållanden saknas. Den praxis, som följs vid amerikanska bad har visat sig någorlunda användbar för vårt behov och har därför i till— lämpliga delar följts. Beräkningen grundar sigpå en approximativ upp- skattning av det individuella utrymme en icke simkuvnnig och en simkun- nig badande samt hoppare bör ha till sitt förfogande. Utrymmet för en sim- mare har man uppskattat till kvadraten på hans kroppslängd, avrundat upp-

; åt till 4 kvm, medan hälften härav, 2 kvm, ansetts behövligt för en ' icke simkurnnig. För hoppare bör reserveras ett utrymme motsvarande den minsta ”h-oppgrop” som enligt bestämmelserna erfordras framför hopp— an—or-dningen ifråga. Merendels kan man beräkna att 10—12 hoppare sam- tidigt sysselsätter sig med hoppning inom detta område. Vid stor had- l'rekvens nödgas man emellertid ofta avstänga hoppanordningen. helt eller delvis. En 25X12 m bassäng kan beräknas rymma högst 80—100 samtidigt badande. Normalt är emellertid endast 10—20 % av de badande samtidigt

i vattnet, varför en bassäng av nämn-d storlek anses räcka för minst 400 på en gång inom anläggningen varande badande. Emellertid är bassängens kapacitet ej enbart beroende på ytan utan även på vattenvolymen och mängden av tillfört rent vatten. Amerikaner-na rekommenderar, att totala antalet badande i bassängen under någon tidsperiod ej får överskrida 20 personer för varje 5.000 liter rent vatten som tillföres under perioden. Denna sistnämnda bestämmelse hänför sig till bassäng-er av ordinär stor- lek och med en vattenomsättning av 8—12 timmar.

Enligt tysk erfarenhet kan man vid bad inom ett mindre influensområde räkna med maximalt 0,12 m2 vattenyta per invånare och genomsnittligt 0,03—0,05 m2. Detta betyder att erforderlig vattenyta per samtidigt besökan- de inom anläggningen enligt denna källa är 0,6—1 m2.

Generellt kan man säga att vattenytans storlek ej behöver vara så stor som man i allmänhet föreställer sig. En bassäng på t. ex. 300—400 m2 räc- ker för en ganska stor befolkningsmängd. Ostörd simning vid maximibe- lastning kan emellertid i så fall ej påräknas.

En överdimensionering av bassängen drar med sig en ökad kostnad för det eventuellt nödvändiga reningsverket. Eftersom reningsanläggningen till- hör ett friluftsbads dyrbaraste delar bör den ej göras större än nödvändigt.

Vid de konstgjorda friluftsbaden kan bassängens form varieras inom ganska vida gränser, vilket kommer att behandlas längre fram. Bassängens utformning blir därför, som regel, utslagsgivande för de anordningar, som börlgöras för simundervisningen, Simsporten och hoppen.

Simundervisningen förlägges till bassängens grundaste del. Om man för enkelhetens skull håller sig till en rektangulär bassäng kan det grunda området tänkas förlagt antingen vinkelrätt eller parallellt med bassängens längdaxel. Om det senare fallet väljes bör området begränsas med ett stadigt nät eller galler mot det utanför befintliga djupa vattnet. Nedgången till detta vattenområde bör helst ordnas medelst en bekväm trapp-a för att motverka ev. rädsla för vatten hos de mindre ellevenna. Vid större badan- läggningar är det mycket lämpligt att bygga en särskild bassäng för sim- undervisning, då s-om tidigare nämnts denna bör kun-na bedrivas så ostört som möjligt.

Beträffande simsportens önskemål hänvisas till senare delen av detta

kapitel.

Vattenrening.

Vattenreningen vid konstgjorda friluftsbad, som i princip kan likställas med vattenreningen vid inomhusbad, har av utredningen behandlats i be- tänkandet ”Badvatten. Bedömning, rening och skydd”. Det kan dock vara av intresse att även här i korthet beröra denna fråga,

bl. a. därför att den från såväl teknisk som ekonomisk och hygienisk syn- punkt är ytterst betydelsefull.

Enligt cirku-lationsprincipen tas vatten kontinuerligt ur bassängen och pumpas efter rening tillbaka till bassängen. Cirkulationsti-den, d. v. s. den tid det tar att en gång omsätta lika stor vattenvolym som bassängen rym- mer, får inte vara för lång. Den maximeras i regel till 8 å 10 timmar men det kan vid starkt belastade bad med relativt 'liten vattenvolym visa sig nödvändigt att arbeta med ännu kortare cirkulationstider.

Själva vattenreningen avser i huvudsak sterilisering (desinfektion) av vattnet samt borttagande av vattnets fasta och kolloidala föroreningar.

Steriliseringen verkställles i regel med klor och på så sätt att ett fritt kloröverskott av tillräcklig storlek och lämplig art alltid skall vara påvis- bart i vattnet. Det anses numera att 'sjukdomsalstrande organismer, som till äventyrs lämnar de badande, omedelbart inaktiveras av detta kloröver- skott.

Avlägsnandet av vattnets mekaniska föroreningar sker med hjälp av silar och filter. Si-larnas uppgift är att avlägsna grova mekaniska föroreningar, detta främst för att skydda pumparna. Mera finfördeladxe föroreningar av- skiljes i filter av öppen typ (av betong) eller i slutna tryckfilter (av plåt). Öppna filter användes i regel endast vid större bad.

Reningstelcniskt sett mest komplicerat är avlägsnandet av vattnets kol- loidala föroreningar. Detta kan ske genom flera olika metoder men i Sve- rige är det i huvudsak två, som f. n. är vanliga, nämligen koagulerings- förfarandet och det på senare år fram—komna magno—klorförfarandet.

Vid koaguleringsförfarandet tillsättes fällningskemikalier såsom t. ex. aluminiumsulfat, varvid flockar bildas, vilka innesluter vattnets kolloidala föroreningar och avskiljes i sand—filtren.

Vid magno-klor-förfarandet användes i stället för sandfilter ett alkaliskt filtermaterial, elektromagno. Med hjälp av den speciella kloreringstekni-ken som detta förfarande utnyttjar är tillsats av fäl'lningskemi—k-aliler icke nöd- vändig för avskiljandet av vattnets kollodiala föroreningar.

Andra reningsmetoder är det .s. k. diatomitförfarandet d. v. s. filtrering över kiselgurfilter och klorering — någon tillsats av fällningskemitkalier är ej nödvä-ndig— samt brytpunktklorering, med filtrering och alkalisering med soda. Den förra metoden har fått en ganska vidsträckt användning i USA men ännu ej slagit igenom i Sverige. Den senare metoden kan anses vara en förenkling av de två huvudmetoderna, varigenom reningens effektivitet dock minskas.

Beträffande de olika reningsmetoderna och deras för- och nackdelar hän- visas som ovan nämnts till betänkandet ”Badvatt-en. Bedömning, rening och skydd”. Det bör emellertid här framhållas att det vid projektering av konst- gjorda friluftsbad är viktigt att hänsyn tages till nödvändigheten av en till- fredsställande vattenrening. Därför bör erforderligt utrymme reserveras för

anläggningen och på sådan plats att minsta möjliga (pumpningskostnad erhålles.

Själva projekteringen av vattenreningsanläggningen bör göras av erfarna specialister. Den är dyrbar i förhållande till de flesta andra anordningar i ett konstgjort friluftsbad, och badets hygieniska och tekniska standard är i första hand beroende av vattenreningsanläggningens effektivitet.

Av samma skäl är det också nödvändigt att erforderlig omsorg ägnas åt vattenreningsanlåggni-ngens skötsel. Den förutsätter obetingat viss kom- petens hos den härmed sysselsatta personalen.

Även om det är praxis i Sverige att de lokala hälsovårdsmyndigheterna kontrollerar badvattnets hygieniska beskaffenhet, föreligger tills vidare inga officiella bestämmelser härom. I det omnämnda delbetänkandet har ut- redningen dook framställt förslag till dylika bestämmelser. I avvaktan på att sådana träder i kraft vill utredningen betona vikten av att baden sj älva tillämpar dessa förslag för kontroll av reningsanläggningens effektivitet.

Tekniska detaljer:

För naturliga och konstgjorda friluftsbad gemensamma tekniska detaljer

Vattendjup framför hoppställningar.

.Frågan om vattendjupet framför hoppställningar har ägnats ingående studium av idrottsorganisationerna och på grundval härav har anvisningar utfärdats av dem. Svenska Simförbundet tillämpar i stort sett samma be- stämmelser som Internationella Simförbundet (FINA). Alltför ofta noncha- leras emellertid dessa före—skrifter, vilket är ansvarslöst och farligt. Olyckor i samband med sim-hopp är ofta svårartade.

Säkerhetsbestämmelserna måste utformas efter hoppets art (svikthopp eller hopp från fast ställning) och höjd. För svikthopp lyder de försvenskade FINA-reglerna sålunda:

”Vid tävling i svikthopp skall svikten ligga på en höjd av 1 eller 3 meter över vattenytan. SVikten, som till sin fulla längd skall vara belagd med kokosmatta, skall vara minst 4 m lång och 0,5 m bred.

(Anm. Vid kongress i Helsingfors i augusti 1952 *har FINA beslutat godkänna aluminiumsvikt med räfflad yta som ett alternativ till träsvikt med kokosmatta.)

Vid olympiska spel, europamästerskap, landskamper och svenska mästerskap (även DM) skall sviktens underlag vara ställbart.

Framkanten på sviktplankan skall skjuta minst 11/2 m ut från 'bassängkanten. Följande vattendjup skall hållas räknat från en lodlinje från mitten av svik- tens framkant: för 1 meters svikt: minst 3 m; 1 rn bakåt, 4 m framåt och 3 m åt båda sidor;

för 3 meters svikt: minst 3,5 m; 1 m bakåt, 6 m framåt och 3,5 m åt båda sidor. En fri takhöjd av 3,5 m erfordras. Svikten skall installeras så, att en avvikelse från horisontalläget ej överskrider

,! 2 grader.

Vid hopp från fast hoppställning skall höjderna vara 5 och 10 m. Inter- nationella Simförbundet tillåter numera ingen avvikelse från dessa höjder vid tävlingar av internationell karaktär. Tidigare har 10 % avvikelse med- givits på grund av vattenytans fluktuationer. Svenska Simförbundets regler föreskriver vidare:

”Hoppställningen skall vara stadigt byggd. Den börom möjligt för hopparnas träning ha en avsats på även 7,5 meters höjd.

Ansatsbanorna skall vara minst 5 m långa och 2 m breda samt belagda med kokosmatta.

10-metershöjdens främre kant skall skjuta ut minst 1% m över bassängkanten och minst 0,75 m över underliggande höjds framkant, vilken i sin tur skall nå minst 11/2 m ut från bassängkanten. Bakåt och på sidorna skall de olika höjderna vara försedda med skyddsräck. Uppgången till varje höjd bör bestå av trappor med bekväm lutning och icke” av stegar. '

Vattendjupet skall minst vara: ' för 5 meters höjd: 3,8 In, 1 m bakåt, 6 m framåt och 3,8 m åt båda sidorna; ; för 71/2 meters höjd: 4,10 m, 1 m bakåt, 8 m framåt och 4 m åt båda sidorna; för 10 meters höjd: 4,5 m, 1 m bakåt, 12 rn framåt och 4,5 m åt båda sidorna; I allt räknat från en lodlinje från mitten av främne kanten på respektive! avsatser. ! För högsta avsatsen är en fri takhöjd av 3 m erforderlig. Därest mellanhöjd förekommer, skall den fria höjden till den övre avsatsen vara minst 292 m.”

Nyss citerade bestämmelser innebär bl. a., att det för varje slags hopp- ställning fastställts ett minimidjup, vilket gäller för varje punkt inom en bestämd, rektangulär hoppgrop, vars bredd räkna-s från mitten av hopp- ställningens främre kant. Beträffande bredden hos själva hoppstä—llningen anges endast vissa minimimått. Självklart är emellertid att hopp kan ske längre från mittpunkten på en bredare hoppställlning. Svenska Simförbundet har i samråd med Simfrämjandets teknisk-a experter därför av säkerhets— skäl beslutat rekommendera, att minimidjupet i sidled skall hålla-s lika långt från vardera ytterkanten som om bredden på själva hoppställningen över- ensstämde med dei bestämmelserna angivna minimihreddmåtten för denna:

Minimidjupet skall hållas i sid-

Hoppanordning led, räknat från hoppanordningens bägge främre ytterkanter ] 1 m svikt ........................ 2.75 m 3 m ,, _ ........................ 3.25 m i 5 111 fast hoppställning ............ 2.80 m 71/2 m ,, - ,, ............ 3.00 m 10 m ,, ,, ............ 3.50 111

Efter i Sverige utförda provhoppningar för kontroll av FINA:s bestäm- melser har Svenska Simförbundet och Simfrämjandets experter dess-utom konstaterat, att en hoppgrop med de längdmått som angivits i de citerade bestämmelserna ej erbjuder full säkerhet mot olycksfall om övergången

från det fastställda d'jupet till grunt vatten är tvär (lodrät). Simförbundet och Simfrämjandet föreskriver därför att hoppgropen skall utformas efter nedan nämnda mått och riktlinjer.

Nedslagspunkten i vattenytan för längsta hopp med viss säkerhetsmarginal tages till medelpunkt för en cirkel med en radie (r) lika med minsta erforder- liga vattendjup (a). (Se fig. 10.) Denna cirkel får icke skära hoppgropens främre kant, varför alltså bottenprofilen måste tangera cirkeln. Lutningen är valfri men på ritningen har bottenprofilen föreslagits erhålla en lutning av 1: 2.

.

Tab. 29. Erforderligt vattendjup 1 meter.

a minsta erforderliga vattendjup inom hopgrropen. b längsta hopplängd framför hoppställ-ningen. (: den del av avsatsen, som skjuter över bassängkanben och ev. underliggande avsats. minsta bottenavstånd från ned-slagspunkten. a.

Mått 'i sidled från ytterkan- Hoppanordning ten är hopptståglningen m mms a _]llp a

2,75 (2,00)1 3,25 (2,75)1

1 3 3 (2,75) 1 5 » » 2,80 71/2 » » 3,00 10 » » 3,50

Fig. 9. Schematisk förklaring till tab. 29 över erforder- liga vattendjup vid simhopp.

Vid inomhusbad är ofta övergången mellan den grunda och den djupa delen vertikal. I sådant fall blir alltså hoppgropens längd a+b+c enligt tabellen'här nedan. De olika måtten på a och b samt avstånden i sidled för de olika hoppanordningarna framgår av t'ab. 29.

Denna tabell skiljer sig från FINAzs fordringar i avseende på minimi- måtten i sidled för en- och tremetershöjderna. FINA fordrar i dessa fall

Bassäng/afo/Wer 16?- / oc/; Jm svika/er Sam/ 5; 75 och /Om /mmpo//)7e/.'

5Åa/a 5 /o 17

www

250 . 100 161,16." /a

wr- =— " Låäå ' . ' Denna prom föra/55%.»—

en barnb asså/17.

uma—__

mur—___ åa./nen mås/e /an9e/—a cirke/n f'a. S/än//U/HI.I'I9-

en är val/ri

Fig. 10. Bassängprofiler för 1 och 3 m suiklar samt 5, 7,5 och 10 m trampoliner.

200 50 200 I 500 200 5005 200 0000 275

hum/tf Jm JV/Å'f

5 - / ' brun/Kv” JanW/X:)” ”; mma/” . 575 5” 575 20050 250 200 5050 .500 w 00 50 050 ””

Anssi/0171 507-550”

5 - / ' hum/tf J/n-JJWÅ/ m: zum/Dai,;

Fig. 11. Inplaceringen av hoppanordningar och startpallar vid olika bassängbredd. Bassängbredden är 8, 10, 10 och 12 m.

2.75 resp. 3.25 in, men dessa mått måste i 10 m breda betongbassänger och liknande minskas till 2.0 resp. 2.75 m. Man bör även observera, att de i tabellen angivna längsta hopplängderna framför trampolinkanterna i all- mänhet är större än resp. längdmått för hoppgroparna enligt FINA:s be- stämmelser.

Genom ovannämnda cirkelmetod kan man lätt utforma hoppgropens över- gång till grunt vatten på det för varje fall säkraste och lämpligaste sättet.

Vid planering av hoppanordningar i bassänger måste man taga hänsyn till startpallarnas placering. Av fig. 11 framgår hoppanordningars och startpal- lars placering vid olika bredd på bassängen. '

Hopptorn.

Nedanstående anvisningar om grundläggning av hopptorn avser huvudsak- ligen naturliga friluftsbad. Hopptorn skall byggas på en stabil underbyggnad i form av ett pålsystem, stenkista eller betongfundament på fast grund eller direkt på berg. Att montera en trampolin på flotte eller ponton är icke till- rådligt, då olycksfall kan inträffa vid gungning.

Konstruktion och arbetsmetod för hopptornets underbyggnad måste lämpas efter de lokala förhållandena. Bottnens och den fasta grundens be- skaffenhet, riskerna för svårare isdrift o. dyl. skall därför noga undersökas före arbetets igångsättande.

Grundläggning på pålar. Hopptornet bygges på träpålar med en toppdiameter av minst 6" och helst 7—8". Pålarna skall slås till fast 'botten eller i varje fall så djupt, att konstruktionen får tillräcklig stabilitet och kan motstå iskrafterna. Detta betyder, att nedslagningsdjupet blir ca 3 meter i fast grus eller mo och ca 6—8 meter i lera. '

Om djupet till fast botten är stort eller om särskilt starka horisontaltryck kan befaras, förstärkes fundamentet med extra snedpålar eller genom försträvning av de vertikala pålarna sinsemellan. Bäst är att utföra ett sådant fundament i betong på trä- eller betongpålar.

Grundläggning på stenkista. Kistan bygges av rundvirke med en medeldiamcter av ca 8" eller av fyrkantsvirke av motsvarande dimension. Kistan förses med fickor för belastning med sten vid sänkningen. Virket fälls i varandra vid knu- tarna, så att det öppna avståndet mellan närliggande stockar blir omkring 10 cm. Varannan stock fästes i ståndarna med 1" bult. Kistans höjd behöver inte vara större än 3,5 m. Den kan alltså, vid normala is- och vattenförhållanden, sluta en meter under lågvattenytan vid ett vattendjup av 4,5 m. Kistans ståndare göres så långa, att trampolinens spiror kan fästas i dem. Skarvningen sker bäst med rörskarv. Om stora påfrestningar av iskrafter o. dyl. kan befaras, byg- ges kistan upp till ungefärlig lågvattenyta, varefter ett betongfundament gjutes på kistan.

Är bottnen ojämn, planeras den så väl som möjligt eller också formas kistans underkant efter bottenkonturen. Om kistan skall stå på en starkt lutande slänt stödpålas den eller förankras i land. _

Utgöres botten av berg under ett lerlager, som inte är tillräckligt tjockt för att ge gott pålfäste, kan grundläggningen göras på pålar inom stenkista.

Grundläggning på berg. På en brant klippstrand kan en trampolin ibland byggas direkt på berget. Ofta är det dock lämpligt att placera den på ett för ändamålet gjutet betongfundament. I båda fallen måste trampolinen vara säkert förankrad i berget. '

Då spirorna sättes direkt på berget, sker fastsättningen med vinkeljärn och bultar. Trampolinen måste emellertid ofta förstärkas med stag försedda med spännskruvar.

Hopptornels överbyggnad. Såväl vid naturliga som konstgjorda friluftsbad kan hopptornets överbyggnad göras av trä eller stål eller helt gjutas i betong.

överbyggnadens spiror i ett 10 mzs hopptorn kan göras av stolpar med en me— | deldiameter av 7", av raka telefonstolpar eller av 6">(6" fyrkantsvirke. Spirorna

fästes i pålarna med Skarvrör av 8 mm plåt, U-balka-r eller liknande samt för- strävas. Utförandet i övrigt framgår av fig. 12. Räcket på trappan kan lämp- ligen göras av %" galvaniserade rör. Virket skall vara halvrent, ohyvlat och av prima kvalitet. Alla beslag och ] bultar skall vara galvaniserade. : Hoppställningarnas ansatsbanor och trappor skall vara täckta med kokosmat- '! tor e. dyl.

? E ' Sviktar. |

Sviktar skall ligga på en eller på tre meters höjd över vattenytan (vid naturliga friluftsbad=sommarens medelvattenyta). De skall i det allra närmaste vara vågräta med framänden endast obetydligt högre än bakänden.

£., ac:/JM yah)

[Jedi kan Wlk

ill E—ZT.IE u- -v _qLÄ—

Fig. 12. Femmeters och tiomelers hopptorn.

Om sviktplankan lutar för mycket uppåt, kan olyckor lätt uppstå. För en 4.8 m lång planka ligger understöd-spunkten 1.7—2.0 m från bakänden. Helst bör stödet vara reglerbart, och i varje fall skall det injusteras före fast- sättningen. Sviktplankans bakre ände fästes omsorgsfullt i hoppställningen med 100X12 mm pla'ttjärn och 1” bultar.

Uppslagsstödet bör vara rundat, varigenom en viss självreglering av svikten i plankan erhålles samtidigt som påfrestningarna på plankan minskas.

En sviktplanka kan bestå av två med fem halvtumbultar sammanfogade träplankor av väl torkad, kvistren furu eller av kraftiga, smalare träplankor, som sammanfogats med kallim. De i handeln i Sverige förekommande plan- korna är vanligen gjorda på sist nämnda sätt. Sviktplankornas hela översida skall vara täckt av en matta. Vanligen användes härtill kokosmatta. På sistone har även saluförts en matta, som klistras direkt på träplankorna.

I stället för träplankor kan man använda en sviktplanka av aluminium, vars reffling gör det överflödigt med mattbeläggning.

Utrustning för simning.

Varje friluftsbad bör för simändamål helst vara försett med följande ut- rustning, vilken skall uppfylla Svenska Simförbundets, Simfrämjandets eller Svenska Livräddningssällskapets föreskrifter och rekommendationer: stöd— stänger för simundervisning, startpallar, bannummer, banlinor och polo- burar. För naturliga friluftsbad behövs dessutom plankor för avspark efter vändning (”vändskivor”) .

Beträffande nyssnämnda utrustningsdetaljer bör särskilt följande beaktas.

1. Handstöd. Und'er simövning med dyna behöver simelevern-as handstöd. Dessa består av enkla, runda stänger (ll/4" galvaniserade rör eller 134" avrundade läkt), som placeras i eller strax under vattenytan. Om denna varierar starkt måste därför flera stänger finnas.

2. Startpallar bör finnas icke blott på den vanliga startbryggan utan även på vändbryggan. Av startpavllar kräves att de skall vara absolut halkfria, hålla måtten 35x35 cm, luta framåt 1:7—1:10 och ha en avrundad framkant.

550

hr:]!

MmmerJÄ/i'v w wo- .fon/V e/ér ;)”/.

Jror/o ”7191:er yr! éo/l'en.

Fig. 13. Startpall.

I ett utomhusbad skall startplatsen'ligga mellan 30 och 150 cm över vattena- ytan. (Motsvarande siffror för inomhusbad är 30 och 75 cm över vattenytan.)

3. Varje simbana skall vara minst 2 m bred och skall vid vattenytan till hela. sin längd begränsas av banlinor. Fästena för dessa begränsningslinor ordnas i bryggorna eller infälles i bassängväggarna. '

4. Bannummer skall finnas vid varje banas start- och vändpunkt. Numrering sker från höger till vänster, sett från startplatsen i simbanans längdriktning.

5. Svenska Simförbundets regler för poloburar lyder: ”Målstolpar och målribba skall vara av trä eller metall och rektangulära, 75 mm breda och målade i en enda tydlig, klar färg. Målstolparna skall lodrätt och stadigt fästas vid banans kortsidor, rätvinkligt mot dess långsidor och på lika avstånd från dessa samt minst 0,3 m framför bassängens kortsida eller annat framskjutande hinder. Intet annat stöd för målvakten än bassängens botten får finnas.

Innermåttet mellan målstolparna skall vara 3,0 meter. . Avståndet från målribbans underkant till vattenytan skall vara 0,9 meter om vattendjupet är 1,5 m eller mer. Är vattendjupet mindre än 1,5 meter skall mål- ribbans underkant ligga 2,4 meter över bassängens botten. ' '

Målburens kortsidor, tak och baksida skall täckas av löst nedhängande garn- nät (ej stålträdsnät). Nätet skall vara stadigt fäst vid stolparna och ribban och på sådant sätt att målburens djup överallt är minst 0,3 meter.”

Burarna kan exempelvis vara direkt fästade vid bryggan eller upphängdaJpå dävertar, som stickes ned i på bryggan fästade rör och som lätt kan svängas ut eller in. ' '

Å Vär/) /50- 7.99 From/f Jkl-uv vent! melon/"gy

%mmwåono' fre/:l Ava/a»; why meo' I”) 16”

&):ommm [uy

de däcksplankor på syllar.

Fig. 14. Uppsättning av vändskiva på en pål- brygga med tvärgående däcksplankor direkt på

hammarband.

Fig. 15. Uppsättning av vändskiva på en brygga au stenkistor eller en pålbrygga med längsgåen—

Bild 12. Friluftsbadcl i Herning (ca 20.000 invånare) på Jylland i Danmark, vil/cci sl.all bli en simhall. I första etappen har utförts en simbassäng, 25X10 m, med 5 m irlmpolin, 1 och 3 m sviktar, grund för blivande simhall, reningsanläggning och nen/ila—

liunsanläggning o. dyl. som ligger under bas- sängen. EH varmbad— hus fanns redan (lig— ger lill höger om bil— (len).

Bild 13. Friluftsbadet i Vejen i Danmark. En större bassäng 25X12,5 m med 1 och 3 m svikt och en undervisnings— bassäng 12,5)(6 m. Foto: Jonals Co, Kö— penhamn. Konslrukför för fig. 12—13 Chr. Ostenfeld _W. Jonson, Köpen— hamn.

Bild 15. Snäckgärdsba— den har en bassäng med uppvärmt vatten. Foto: Rondahl, Visby.

14. Plaskdamm.

6. Vändskivor skall vara lodräta och släta (utan utsprång) till ett djup av minst 90 cm under vattenytan. Vid varierande vattenyta skall de nå minst 60 om under sommarens lågvattenyta och upp till 15 cm över medelvattenytan. De skall monteras på bryggorna på sådant sätt, att de sitter i samma vertikalplan som däckets ytterkant och får ej ge svikt vid simmarnas avspark samt skall vara lätta att taga bort för vinterförvaring.

Tekniska detaljer vid naturliga friluftsbad

Växlingar i vattenståndet vid naturliga bad kan vara mycket stora. Detta inverkar i hög grad på valet av bryggtyp.

Som regel bygger man helst fasta bryggor enär de i allmänhet visat sig Vara de billigaste i'underhåll och vållar minst besvär.

Flytande bryggor är svåra att förankra och måste ofta bogseras till någon Skyddad plats för vinterförvaring eller dragas upp på land. Skador kan då lätt uppstå på dem. Vid speciellt svåra lokala förhållanden med t. ex. ovan- ligt stora fluktuationer i vattenståndet eller mycket svåra isförhållanden, timmerflottning eller dylikt kan man emellertid tvingas att bygga flytande b ryggor.

Fasta bryggor.

Med hänsyn till underbyggnaden kan de fasta bryggorna indelas i bryggor på 1) pålar, 2) stenkistor, 3) betongfundament och 4) enkla bockar. Bryggor på pålar. För att bryggor skall kunna byggas på pålar måste dessa

Tab. 30. Bryggor på pålar.

, Pålavstånvd Avstånd'm'el- Bug—gbgcdd i sidled lan pålar Hammar— Däcks— . _ = a = 1 band plank

m

Tvär— eller vkryssför— Bulltar

m band

Tvärgående däcksplankor direkt på hammarband.

1,20 0,90 _. 21/_v">(8" 11/_v">(7" 2">(6" 1,20 0,90 3 " X 8" 1 1/3 " )( 7" 2" X 6" 1,50 1,10 21/z">(8" 11/2">(7”' 2"x6" 1,50 1,10 3 "XS" 11/—_»">(7" 2">(6" 2,00 1,50 3 ”XB". 2 ">(7u 3NX8U 2,00 1,50 4 ” X 8" 2 " X 7” 3" X 8"

Längsgående däcksplankor på syllar.

1,50 1,10 21/z">(8" 2"X6" 1,50 1,10 "XS” 2">(6" 2,00 1,50 " x 8" 3” x 8" 2,00 1,50 " X 8" 3" X 8" 2,30 1,80 " )( 8" . 3" X 8" 2,30 1,80 ">(8" 3">(8"

Fig. 16. Brygga på pålar med tvärgående däcks— plankor direkt fästade pä hammarband.

......

Fig. 17. Brygga på pålar med längsgående däcks- plankor på syllur.

kun—na slås ned till ett sådant djup att ett gott pålfäste erhålles, och dessutom kräves att isförhållandena ej är för svåra.

I allmänhet användes träpålar. (När man vill ha större beständighet väljes i stället betongpålar, järnbalkar eller räls.)

Överbyggnaden utföres i regel av trä, men även betongkonstruktioner före- kommer trots att anläggningskostnaderna därigenom blir större.

Dimensionerna på materialet till pålbryggorna varierar alltefter bryggor- nas bredd, avstånden mellan pålarna och sättet för uppläggandet av däcks- plankor. I tab. 30 a-ngives måtten vid val av a) tvärgående däcksplanvkor, upplag—da direkt på hammarband och 'b) längsgående däckspla-nkor, upp— lagda på syllar.

Arbetsbeskrivning.

Pålning. Pålarna skall vara 6" i topp med en medeldiameter av 7"—8" beroen- de på längden. De skall slås ned så att tillräcklig stabilitet erhålles.

Över de snedskurna pålhuvudena kan läggas underhållsfri papp, som fästs på sidorna, eller galvaniserad plåt. Förutsättningen för att dessa metoder skall kunna skydda en påle mot röta är att vatten ej kan tränga in under skyddet.

Avståndet mellan pålarna i bryggans tvärled är beroende på dess bredd. Det brukar normalt vara mellan 3 och 4 m och väljes med hänsyn till bottnens be- skaffenhet, virkesdimensioner och bryggans längd.

Överbyggnad. Bjälkarna eller plankorna, som bär däcket, s. k. hammarband, lägges upp på pålparens tvärförband och fästes ihop med pålhuvudena med % " bult. Om tvärförband inte finns, fälles hammarbanden in något i pålhuvu- dena och fästes med' 'bultar. Skarvningen sker då, särskilt i fråga om grövre bjälkar, med bladskarvar och två bultar. Skarvarna förläggs på ett avstånd från en påle av ungefär % av spännvidden mellan pålarna.

Däcksplanken kan läggas på två sätt:

Alternativ a. Däcksplankorna lägges direkt på hammarbanden. De kommer då

att ligga vinkelrätt mot bryggans längdriktning. För detta alternativ finns tre standardbredder: 1.20, 1,50 och 2,00 m.

Alternativ b. Däcksplankorna lägges på syllar i bryggans längdriktning. Syllarna spikas eller bultas fast vid hammarbanden på ett avstånd sinsemellan av 1,00—1,10 ut vid 1175" plank och 1,20—1,30 111 vid 2". För detta alternativ finns tre standardbredder: 1,50, 2,00 och 2,30 m.

Vid breddler t. o. 111. 1,50 m är alt. a mera ekonomiskt än alt. b. Det har även den stora fördelen att ha en låg kon-struktion-shöjd. Alt. b föredrages emellertid ofta, då däcksplankorna utnyttjas bättre och det är lättare att fästa en vänd- skiva i denna konstruktion. Från estetisk synpunkt anses alt. b också vara att föredraga framför alt. 3.

Bryggor på stenkistor (timmertcistor). Om grundförhållandena ej ger till- räckligt pålfäste för stabil pålning, begagnas stenkistor som underlag för

_ '. . _ _ ,... .. H..... . ...... .... -,. ;, I" .— :, , , . _ fvirkråma/J -d , //

år" '. . ' %" Mmmm =— — —-——— ,

' | :a” '::gy/é'a | ' , ' I | JWH: | | :

Fig. 1.9. Brygga på stenkistor med bärande stålbalkar mellan stenkistorna (jfr. tab. 32).

bryggorna. Avståndet till någorlunda fast botten bör emellertid därvid ej vara för stort.

Om förhållandena är sådana, att man utan risk kan välja mellan pålning och stenkistor, bÖlI' möjligheterna för pålning först undersökas, enär sten- kistor, speciellt större, är rätt kostsamma.

Överbyggnaden göres vanligen av ett trädäck, som lägges antingen på ham— marband av trä eller på stålbalkar, upplagda direkt på stenkistorna. I sist- nämnda fall kan avståndet mellan stenkistorna ökas, vilket vid större djup medför en avsevärd besparing.

Efterföljande tabell 31 och 32 visar hammarbandens resp. stålbalkarnas dimensioner vid olika bryggbredder, timmerkistor och avstånd mellan dessa.

Tab. 31. Bärande träbjälkar mellan stenkistorna.

, 3 m:s tim— 4 mzs tim- ! ' Bryggbredd .mlerkista merkista

! : b pålavstån-di pålavståndi , meter i sidled : a i sidled : a | meter meter

Spännvidd mel- lan kistorna : ]

Skarvlägen Hamvmarband : c

0,90. 1,20 1,20

_3 m:s ti'mmerlnista _ 4 mzs t-inlmerkrsta

Brygg- ' Pålavst. . Pålavst. Spännvidd mel- . Bredd =b Hammap sid-led Hammvar— sidled lan kistorna Stålbalkar meter band 1 : meter

3IIX7II GHX7/r 3nX8n 4HX8" 3"X8” 4IIX8” 3” X 8” 4" X 8” 3" X 8» 4» X 8” 3”X8" 5”X8” 3nX81l 5nX8» 3" X 8" 5" X 8" 30X8» ånxsn ,3UX8” ' 5”X8”

'.

». ».

».

OCDOOQQSOOOQQG) OOOOOOVCNQHCHO

»

ooooobmmma

_

&

HHHHHOOOOO NMMMNQGDCDQDQD OOOOOOOOOO

».

u ».

|_qu||_||||

v

NMNNNPNNNN wwwwwooooo oooooooooo

y.;

Arbetsbeskrivning. Kistorna kan vid normala förhållanden göras 1,3—1,6 m breda och 3,0—4,0

m långa, mätt från mitt till mitt på det liggande virket. Vid större vattendjup än omkring 2,5 ni behöver kistan med undantag för hörnståndarna ej nå upp

till lågvattenytan. I dessa fall och även då risk för stora istryek eller andra horisontaltryck föreligger kan kistornas bas göras större än det övre planet. _Bryggornas däck bör emellertid i så fall skjuta över kistväggarna för undvikande av olycksfall vid hopp i vattnet.

En stenkista tillverkas antingen på slip eller på isen ovanför den plats där den skall placeras enligt de riktlinjer som redan i annat sammanhang angivits. I det förra fallet sjösätts den och bogseras till sin plats, där den sänks. I det senare fallet sänks kistan i en upphuggen vak i isen efterhand som den byggs på. Här- vid kan antingen ståndarna resas på isen eller också slår man för att styra kistan vid sänkningen ned fyra pålar, kring vilka de olika varven av virket timras.

Hur man än utför kistorna, måste man vara. noga med att hörnen väl hopfogas och att de olika timmlervarven sammanbultas med de vertikala ståndarna, even- tuellt med förstärkning av extra virke. Det finns många exempel på att is. och vågor förstört dyra, illa hopfogade kistor.

överbyggnad. Två standardbredder skall här upptagas: 2,0 och 2,3 m. Däcket göres minst lika brett som stenkistorna så att ej någon olycka kan ske vid hopp från bryggan. Däcket kan därför ej lämpligen göras smalare än 2,0 rn. Den bärande konstruktionen mellan kistor'na kan antingen vara trä-bjälkar eller stålbalkar. Alternativ a. Den bärande konstruktionen, hammarbanden, göres av träbjälkar. (Tab. 31.) Maximala spännvidden mellan kistorna är 5,5 m, om ej alltför grova dimensioner på hammarbanden skall användas. Hammarbanden hugges in och fästes med %" bult i ståndarna och pålarna. Skarvning sker med snedskuren bladskarv och två %” bultar. Däcket lägges i allmänhet på syllar i enlighet med pål'hryggornas alternativ b. Alternativ b. Den bärande konstruktionen gör-es av stålbalkar. (Tab. 32.) Den- na konstruktion användes, då man vill öka spännvidderna mellan kistor- na, t. ex. vid större djup. Man kan gå upp till ca 11 m fri spännvidd men man får då räkna med en liten nedböjning. Stålbalkarna lägges upp på tvärförband och fästes med bult vid ståndarna. Hammarbanden på sten- kistan göres ofta av trä men kan med fördel göras av stålbalkar.

Syllarna fästes med hakbult i stålbalkarna, som skall väl mönjas och målas.

Betongfundament. I grunt vatten vilar ett betongfundament direkt på botten inom träspont eller på träpålar och på djupt vatten på pålar. Betong- rör med en diameter av minst 1.0 ni kan i vissa fall användas. De pressas ned i botten och fylles med undervattensbetong, som gjutes på fackmässigt sätt. De vill emellertid gärna sätta sig snett dels genom underminering av vågor och strömmar och dels genom påverkan av vågornas eller isens horison- talkrafter. För att undvika detta kan man påla inom röret och sedan gjuta in pålarna. Över huvud taget måste man se till att ej betongfundament under- mineras och sätter sig snett. Överbyggnaden göres vanligen av stålbalkar med trädäck.

Enkla bockar av trä. Om bryggorna i sin helhet måste tagas in för vintern eller om de ekonomiska resurserna lägger hinder i vägen för mera stabila, permanenta anordningar kan man som fundament använda träbockar be- lastade med sten. överbyggnaden utgöres av en smäcker plankkonstruktion. Bryggtypen är närmast ett provisorium.

.SEK ria/1 A -A

#32.— sv.—_a lm ""Il-__? fån—If. m:. Eli ' " .I En |: 3

. Tun &_

Ear-. ”malign-

no

"Fig. 20. Flytbrygga av kraftigare typ 6x2,5 meter, vilande på åtta tunnor. Typen kan användas som startbrygga.

& ' ' '- '. _ . . . _ _ _ . __ ., _, öfvrfp/inf ' ' '._ _ou— mimi/fist: .

l l

7 o lli " .

l l? 1. !

lil

JN

Fig. 21. Flytbrygga av smäckrare typ 6,0X1,8 meter, vilande på åtta tunnor. (Tunn/lotta typ B.)

Flytande bryggor.

Flytande bryggor kan byggas antingen på pontoner eller på tunnor. En pontonbrygga kan utföras av trä eller betong. Betongpontonerna är så gott som underhållsfria. De måste ha tillräckligt djupt vatten under sig. Under vintern kan pontonerna ligga kvar i vattnet på mot stormar skyddad plats. .

Flotte på tunnor. Den vanligaste flytbryggan är byggd på tunnor. Vill man ha en något så när stabil brygga, får den ej göra-s för klen eller smal. Tunnorna skall vara impregnerade och absolut vattentäta. Under vintern bör bryggan helst tagas upp på land.

Simfrämjandet tillhandahåller ritningar till de två här avbildade flytbryg- gorna på tunnor.

Allmänna anvisningar.

Särskilda åtgärder för vintern. Ibland kan det vara nödvändigt att, om isförhållanden, vårfloder m. m. är svåra, ta- bort trädäcket för vintern. Däcket kan i sådana fall lämpligen göras i monterbara lämmar. Hammarband och stålbalkar fästes väl i sin underbyggnad eller tas in om så är lämpligare.

För att skydda pålarna från upplyftning av is kan det ibland bli nödvän- digt att hugga upp den kring pålarna.

Virkets beskaffenhet och behandling. Allt virke skall vara av fullgod kvalité och ohyvlat. Däcksplankornas översida skall befrias från alla stickor, men virket bör ej renhyvlas för mycket, ty då blir risken för halka stor. Skarpa kanter får ej finnas. ' '. '

Allt virke för överbyggnade'r bör vara impregnerat med något av Statens .Provningsanst'alt Som effektivt betan-net impregneringsmedel. Ett sådant är impregnering med arseniksalter enligt Bolidenmetoden. Kreosotimpregnerat virke är också lämpligt utom till däcket. '

Tekniska detaljer _vid konstgjorda friluftsbad '

Uppvärmning av bassängvattnet.

Vattnet till bassänger erhålles ofta från grundvattentäkter eller bäckar. Sådant vatten är oftast tämligen kallt, 8—12”.

I genomströmningsbassänger med kallt tillströmningsvatten blir det "ofta svårt att få ett badvatten med önskad temperatur. En förbättring i detta avseende kan erhållas genom att leda in vattnet i relativt stora och grunda

bassänger, i vilka det får stå en tid och påverkas av sol och luft innan det rinner vidare till badbassängen. Hur stor förhöjningen av temperaturen däri- genom blir kan ej avgöras på förhand utan blir helt beroende på konstruk- tionen av förvärmarbassängerna och på väderleken. Man kan vanligen räkna med några graders förhöjning genom detta slags uppvärmning.

I fråga om cirkulationsbassänger cirkulerar samma vatten genom bassäng- en och reningsanläggningen med en tillsats av ca 5 % färskvatten per dag. Badvattnet får då i allmänhet samma temperatur som luften.

I mera frekventerade cirkulationsbassänger är det önskvärt att hålla jämn temperatur av 20—22”. Detta åstadkommes genom att låta det renade vattnet passera en elektrisk värmeanläggning innan det återgår till bassängen. Denna uppvärmning bör ske om nätterna då ofta eltaxan är lägre på nätterna än på dagarna. Genom nedtransformering av högspänningsström kan driften ytterligare förbilligas. I södra och mellersta Sverige kan badsäsongen på detta sätt förlängas minst en månad. Soliga dagar och hög lufttemperatur inverkar emellertid mera på badfrekvensen än om vattnet är tempererat och man kan därför ifrågasätta om det är direkt ekonomiskt att på detta sätt förlänga badsäsongen. Anläggningen fyller emellertid sin uppgift bättre och blir också bättre utnyttj-ad. Exempel på friluftsbad med tempererat bassängvartten är Vanadisbadet i Stockholm, Snäckgärdsbaden i Visby och Lisebergusbadet i Göteborg.

Bassängplanet.

Bassängplanet, som är området närmast bassängen, måste förses med en slitstark och hygienisk beläggning med tilltalande utseende.

För att bassängplanet skall kunna hållas rent måste det lätt kunna spolas. Åtgärder bör dessutom vidtagas för att nedsmutsning med sand m. m. i gör- ligaste mån undvikes.

Utformningen av området närmast bassängen kan lämpligen ske så att ett 1.5—3.0 m brett plan runt bassängen belägges med halkfria plattor, som ges en svag lutning utåt mot lämpligt avlopp. Bassängplanets läge i förhål- lande till bassängkanten kan variera. Det bör ligga minst några cm lägre än bassängkanten varigenom spolvatten vid rengöring av planet hindras rinna ned i bassängen. Ofta är det lämpligt med 5—10 cm ända upp till 30 cm höjd- skillnad mellan bassängens kant och planet, varigenom t. ex. löv och even- tuellt andra lösa, lätta föremål på planet förhindras att av vinden föras ned i bassängen.

För att skydda bassängplanet mot förorening begränsas det utåt av s. k. vattenmattor, dvs. mycket grunda bassänger med vatten, vilka måste passeras för att man skall kunna komma till bassängplanet. Det är lämpligt att mon-

nu...—.

win-ln

Fig. 22. Förslag till konstgjort friluftsbad i Tollarp, V. Vrams kommun i Skåne. Invå- narantal i municipalsamhället ca 1.000, i influensområdet 3.000—4.000, varav 400 skol- barn. Kapacitet: 200 samtidigt badande. Badet skall förläggas vid Vramån, vars vatten är otjänligt får bad, och omedelbart intill en nybyggd skala. Bassängen är 25x14 m och är uppdelad på längden i en djup del, 25x9 m och en grund del, 25x5 m (3. k. Spjuts- torpstyp). 1 och 3 m sviktar skall finnas.

tera duschar med kedjeutlösning i dessa vattenmattor. Härigenom erhåller vattenmattorna även den behövliga vattencirkulationen.

Utformningen av vattenmattorna kan givetvis varieras. Antingen kan de sträcka sig längs hela planets yttersida och ha en bredd av ca 2.0 in eller delas upp i enheter, t. ex. 3X3 m. I sistnämnda fall bör området mellan dessa spärras av någon låg buskvegetation. en blomsterrabatt, ett staket e. dyl.

Bassängens form och storlek.

Rektangulära bassänger med djup och grund del på motsatta sidor är vanligen den lämpligaste formen. En rektangulär bassäng är lätt att dela upp i avdelningar med olika djup, med sina raka vertikala väggar är den lämplig

för simsport och simundervisning samt lätt att förse med en jämn vatten- cirkulation. Slutligen är det lätt att bygga en rektangulär simbassäng.

Vid L- och T-form hos bassängen kan man lättast skilja hoppavdelningen från övriga avdelningar. Ett val av sådana bassängformer kan emellertid medföra ökade kostnader.

Cirkulära eller helt oregelbundna bassänger har många förespråkare. Så- dana bassänger passar i allmänhet endast i härför lämpliga terrängforma— tioner. Svårigheter uppstår vid lämplig uppdelning för olika ändamål samt framför allt ordnande av vattnets jämna genomströmning av bassängen.

Längden av en utomhusbassäng bör vara minst 25 m. För större samhällen är 50 m längd lämplig. Från simsportslig synpunkt bör längden avpassas så att start och mål för 100 m alltid är vid samma kortsida. Bredden kan varieras från 12 in till 25 111. En 12 111 bre'dd medger 6 simbanor ä 2 m.

Simkunniga och icke simkunniga bör helst ha skilda vattenområden, så att de ej stör varandra. En bassäng längre än 25 m uppdelas därför med en 80 cm bred brygga i en 25 meters simbassäng och en grund bassäng för icke simkunniga. Vid stora anläggningar är det lämpligt att helt skilja den grunda bassängen från den djupa, eventuellt att ha en helt skild bassäng för sim- undervisning.

Vattendjupet i en bassäng, vari simtävlingar skall hållas, får ej vara mindre än 0.9 m enligt Internationella Simförbundets gällande bestämmelser. I bassängen för simundervisning är lämpligt vattendjup 0.7—1.0 m, van- ligast är 0.9 m. Beträffande erforderligt vattendjup för olika hoppanordning- ar hänvisas till det föregående.

Bassängens sektioner, såväl tvär— som längdsek'tionen, skall utformas med hänsyn till de ändamål, som bassängernas olika delar är avsedda för. Olika hoppanordningar fordrar olika _.vattenrum Tvärsektionen påverkas även av bassängbredden och av det önskemålet att djupet intill väggarna på den djupa bassängdelen icke bör vara mindre än 1.50 'och helst 1. 65 m. Sektionen på bassängens djupare del kan därför vara antingen rektangulär med raka sidor ända ned till bottnen eller avfasad från en "punkt 1. 50—1. 65 nu eller mera under den blivande vattenytan ned till bottnens maximala djup. Avfasningens lutning väljes ofta med hänsyn till grundmaterialets naturliga släntvinkel, eller till det önskemålet att bottnen skall gjutas utan överform. Normal lut- ning är 1: 2. som regel' är det billigare att bygga väggarna i slänt' än lodrätt. Väggen under trampolinen bör vara lodrät, men en avfasning med 0, 5 m bredd i bassängen kan enligt Svenska Simförbundets.bestämmelser tillåtas. Väggarna vid bassängens djupare del förses lämpligen med en ca 15 cm bred list, placerad 1.25 111 under vattenytan, avsedd som fotstöd för badande som söker vila vid ba—ssängkanten. En svag lutning, förslagsvis 20: 1, hos bassängväggarna underlättar rengöringen.1

1 4På 'kortSVidsvägg'ar —— mot vil'ka vändningar göres vid tävling —— får lutningen dock ej börja förrän 0,9 111 under vattenytan.

jeÅ/x'on c—c.

Fig. 23. Plan och sel.-tion av en bassäng (25x1/1 m med 1 och 3 m svikiar) av Spjullorpslyp.

:! : ..g . Schak/n/ng /200 fn" fbr/nar 550 m2 Årmrn'ny 4000 ky

. äe/ang //0 m'

» Jie/ther; c-c. Ä/er/jl/M/ny 500 m'

, Val/rnva/ym 600 in" Sele/Ibn d-d.

_E— TYP /.

S/hbasså'ng 251425 m

$key/a.- dm 10 0 5 Iam

"==-vw

/ och 5 m .ru/klar.

Fig. 24. Simbassäng 25X12,5 m. Simfrämjandets standardtyp nr 1.

Sek/ion 6 -b.

/2. :a

Sek/ion d-a'.

Hagäeräkmhg;

Schak/n/ng 2200 m:

Sektion c-c: förmer 550 m'

Armering 7500 kg Bela/79 /5ä rnJ

a.,/Wm., mao cn' Va/fenvo/ym 775 m'

& åka/a: . .. dm /0 0 5 mm MM Jam/2,5 m

m 5 m frampOI/n .! och / m _sv/k/er

Fig. 25. Simbassäng 33,33x12,5 m. Simfrämjandets standardtyp nr 3.

M

734 grek/Amer av åe/angåaxå'ng.

Fig. 26. Typselctioner av betongbassäng'.

Lutningen av bottnen i simbassäng-ens grunda delar bör ej vara större än 1: 15. .

Standardtyper. Några bas-sängtyper med djup och grund del på motsatta kortsidor har utarbetats av Simfrämjandet till ledning för bestämmandet av storleken och den principiella utformningen av konstgjorda bassänger. Siff- rorna har'sammanställts i tab. 33 och torde ge en god bild av hithörande problem. '

Konstruktion m. m.

Att konstruera en konstgjord bassäng är ett så krävande tekniskt arbete, att det uteslutande bör läggas i fackmannens händer. Det är så många fak- torer som spelar in vid konstruktionsarbetet att det är orimligt att begära,

!

att lekmannen skall vara förtrogen med dem. Han kan emellertid vara fack- mannen behjälplig med att tillhandahålla uppgifter om de lokala förhållan- dena, som är betydelsefulla för konstruktionsarbetet. Sådana är t. ex. nog- granna uppgifter om grundförhållandena och grundvattnets läge.

En bassängkonstruktion bör aldrig komma till utförande förrän förutsätt- ningarna för beräkningen kontrollerats vara riktiga. Det är därför absolut förkastligt att kritiklöst begagna sig av en ritning till en bassäng även om denna på sin plats varit aldrig så bra utan att först kontrollera förutsätt- ningarna och beräkningarna. Många svåra och dyrbara fel kan därigenom undvikas.

Bassängerna utföres i regel av betong, vilket medför många fördelar. En hetongbassäng är mera hållbar, kan göras tät, är lätt att hålla ren och är estetiskt mera tilltalande än bassänger av sten, trä eller jord. I de fall då bassängvattnet skall renas i reningsverk bör bassängen alltid utföras i betong.

Hittills har bassänger utförts av vanlig armerad betong. Betongteknikens senaste framsteg s.k. förspänd betong — torde emellertid med fördel kunna utnyttjas för åtminstone större simbassänger. En konstruktion av förspänd betong innebär, att armeringen spännes efter det betongen hårdnat, så att betongen står under tryck. Detta tryck väljes så att det väl kompen— serar den dragning i betongkonstruktionen, som kan uppstå vid olika belast- ningsfall, temperatur, krympning o.dyl. Genom att sålunda betongen alltid står under tryck är sprickrisken praktiskt taget helt eliminerad. Läckage genom sprickor i en simbassäng eller underhållskostnader för tätning av dylika torde i förspända betongbassänger därför bli ett minimum.

Längs en bassängs sidor och ingjutna eller fastsatta i betongen i höjd med den normala vattenytan skall finnas s.k. skvalprännor, vars uppgifter är dels att taga emot och bortleda bassängens ytvatten, dels att skumma ytan fri från flytande föremål, sololja o. dyl., vilket sker på så sätt att bassängens vattenyta höjes genom inpumpning av vatten, dels att dämpa vågorna i bassängen dels ock att tjäna som handstöd.

Skvalprännorna måste vara tillräckligt stora för att kunna ”svälja” det inrinnande vattnet och lätta att hålla rena. överkanten måste vara absolut horisontell. Avloppen från rännorna måste vara tillräckligt stora och många. Utformningen kan variera. De vanligast förekommande standardiserade rän- norna är av kakel. Vid användning utomhus skall dessa vara frostsäkra.

Ytbehandlingen av en betongbassängs sidor och botten kan göras på olika sätt. Alla syftar dock till att ge vattnet i bassängen ett tilltalande utseende samt till att underlätta rengöringen. Sidor och botten Sika-ll vara lätta att hålla rena och den senare får ej vara

hal. Bästa sättet att åstadkomma detta är att klåda hela bassängen med frost- säkert kakel, men detta är ganska kostnadskrävande. Kakelbeklädnad ned till fotstödet, alltså 1.25 111 under vattenytan, är ett gott alternativ. Ett annat sätt är att medelst betongf-ärger eller putsning med färgad beton—g söka åstad- komma ett tilltalande utseende på bassängen och vattnet. Betongfärgen har emellertid en kort livslängd och måste förnyas vartannat eller vart tredje år under det att putsen lätt skadas av frost. Underhållskostnaderna blir där- igenom höga. Utomlands är bassängerna rätt ofta målade. Begagnar man sig av detta sätt att behandla hassängytorna måste man noga iakttaga leveran- törernas föreskrifter för att resultatet skall bli lyckat. Arbetet bör utföras av fackmän. Av förekommande färger har kautschukfärger hittills visat sig vara de mest hållbara. Vit cement ger ljusare betongyta, men blir relativt dyrbar.

Numera har en hel del olika plastfärger kommit i handeln, vilka förefaller vara goda lösningar på ytbehandlingsproblemet. Emellertid är dessa för Sveriges vidkommande ännu ej fullt utprovade för simbassänger med dess olika temperaturförhållanden o.dyl. Beträffande färgval bör bottnen vara vit medan väggarna bör vara vita eller ljusgröna.

För att underlätta renhållningen bör ytorna vara så släta som möjligt. För de av Simfrämjandet föreslagna typerna har ingen annan ytbehandling beräknats än att väggarna ned till 1.25 in under vattenytan gjutes mot slät form. Varje simbanas mittlinje bör vara markerad på bottnen med en 10—15 cm bred svart linje. Markeringar av vattendjup, polobana o.dyl. bör vara lätt synliga.

Gjuttekniska synpunkter. Vid olika tillfällen har framhållits vikten av att planering och konstruktion anförtros faclkmännen. Detta gäller i lika hög grad det gjuttekniska arbetet.

Betongblandningen bör innehålla 325—350 kg A-cement per kbm och så- dant slags grus- och stenmaterial, att betongen blir vattentät, får erforderlig hållfasthet och lämplig konsistens för bearbetning i formarna, allt i enlighet med Statens betongn-orm-er. Den bör vibreras på fackmässigt sätt. Botten- plattan gjutes helst med ganska torr vibrobetong, varvid vibrobrygga eller vibroskyffel kan användas.

Särskilda anordningar. Undervattenbelysning inmonteras ofta i bassängens väggar. En sådan ger vid vattenfester under mörka kvällar vackra ljus- effekter.

Fönster i bassängväggarna inmonteras ibland för studium av simmarnas rörelser i vattnet.

Anordningar för åstadkommande av vågor i bassängen finns i en del bad utomlands, speciellt på turistorter. Anordningen utgöres av ett skovelhjul, som är inmonterat vid bassängens enakortsida. När hjulet roterar uppstår vågor av liknande slag som vid en havsstrand.

Skötsel av bassäng under drift.

Ett av de många svårlösta problemen är hur man skall kunna förhindra förorening av vattnet genom de badande i större utsträckning än som är oundgängligt. Om tvagning eller i varje fall duschning kan göras obligatorisk för att en badande skall få utnyttja bassängen förhindras i hög grad vatt- nets försämring. Ett sådant krav förutsätter tillgång till tvål och varmt vatten och behov av utrymmen för fotkarr och duschar. Hur noga man än är med tvagningen, medföljer i alla fall damm, sand, här, sololja o. dyl. till bassängen och förorenar vattnet, sjunker till bottnen eller avsätter sig på bassängväggarna. Vid stark badbelastning kan det bli för mycket sådant för att badet skall verka tilltalande trots reningsanläggningen.

Helombyte av vatten ställer sig kanske för dyrbart och är inte heller nöd- vändigt om det finns tillgång till en lämplig s. k. vacuum-cleaner. En enkel sådan utgöres av en motordriven sugpump i förbindelse med en slang med munstycke. Detta föres utefter botten och suger bort den orenlighet som samlats där. Andra ehuru mindre effektiva sätt att under drift göra botten ren, är att medelst tunga borstar med långa skaft sopa de sedimenterade för- oreningarna till avloppet. Förutsättningen för att erhålla ett tillfredsställan- de resultat är, att botten är så utformad och belagd med betong e. dyl. att det lätt går att suga upp föremål från den eller sopa den.

På väggarna avsätter sig särskilt i vattenytan gärna fett (sololja) och ! föroreningar. Dessa måste avlägsnas, vilket går lättare ju jämnare och hårdare ytan är.

Bassängens Vinterskydd.

Under den kalla årstiden måste bassängerna skyddas mot frostskador. Detta är svårt och mycket diskuterat. Någon absolut säker metod mot frost- skador har ej utarbetats men vid vissa bad har man på olika vägar nått till- fredsställande resultat. Så t. ex. täckes bassängen i Vanadisbadet och i Älvsjö- badet i Stockholm efter tömning med ett trätak med reglar och ovanpå detta lägges korrugerad plåt. Det är ett dyrbart, men effektivt förfarande. I Älvsjö- badet utbreddes tidigare ett ca 75 cm tjockt lager med halm eller löv, som på våren packats ihop till en ca 30 cm tjock kaka. Kakelbeklädnaden på väggarna förstördes därvid.

Om bassängen är vattenfylld under vintern behöver man ej riskera någon uppfrysning av bottnen men risk för ogynnsamma horisontaltryck på väg- garna vid isens expansion kan i stället uppstå. En diagonal ränna i isen för- hindrar detta. Vid större bassänger är sprängningsrisken emellertid ej stor. Alla ledningar o. dyl. måste emellertid tappas på vatten. Från danskt håll rekommenderas att bekläda bassängsidorna med tjocka halm- eller vass-

mattor som innehåller mycket luft och gör isen porös varigenom den fasta isen kan utvidga sig utan att trycka direkt på väggarna.

Användning som branddammar.

Simbassänger torde ofta kunna fylla mycket viktiga uppgifter inom brandskyddet. Redan under planeringsarbetet bör för den skull av statens brandinspektio—n och civilförsvarsstyrelsen utfärdade anvisningar studeras och kontakt knytas med brandväsendet.

Jämförelser mellan anläggningskostnaderna för olika standardtyper av bassänger.

Simfrämjandets redan omnämnda sex bassängtyper är alla vanliga be- tongbassänger och har konstruerats under antagande av vissa gynnsamma förutsättningar. (Fig. 24—25.)

Bassängväggarna har projekterats som stödmurar och bassängbottnarna som vattentäta, armerade plattor med eller utan fogar, alltefter de lokala förhållandena. Plattornas tjocklek är endast 10—15 cm.

Beräkningarna har gjorts under nedanstående förutsättningar: att grundvattenytan ligger så lågt, att bassängen icke kommer i kontakt med den, varför bottnen icke behöver dimensioneras för upptryck;

att bassängen skall kunna tömmas, och att fullt aktivt jordtryck då på- verkar väggarna;

att, när bassängen är fylld, endast halvt aktivt jordtryck påverka-r bas- sängväggarna ;

att schaktningen för bassängen utföres med naturliga slänter, varvid åter- fyllningsmaterialct, som ej får vara tjälskjutande, beräknas ha en friktions- vinkel av 33” och en specifik vikt av 1.8;

att betongkonstruktionerna skall bli så ekonomiska som möjligt med hän- syn till nu gällande priser på järn och betong, varvid hänsyn tagits till möj- ligheten att gjuta vattentät betong och till önskvärdheten att spara på järn:

att högsta påkänningen på betongen inte får överstiga 45 kg/kvcm och för armeringsjärnet 1.200 kg/kvcm;

att grundens bärighet är omkring 2 kg/kvcm under de höga väggarna och 1—2 kg/kvcm under lägre?)

1 Detta innebär, att grundmaterialet består av pinnmo, grus eller möjligen hård, torr lera, alltså en normal, god grund. Givetv1s bör grunden under botten- plattan också vara god, så att sättningar, som alltid medför risk för sprickbild- ningar, undvikes. Bygges bassängen på tjälskjutande mark, är det särskilt vik- tigt att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av frostskador. Grunden bör alltid dräneras väl.

Tab. 33. Uppgifter rörande konstgjorda bassänger av olika storlekar.

Bassängens storlek

Antal in;

vånare törsta sam- Bad-

somvbadet tidiga antal typ

iskall be— badgäs-te'r nzr tjäna

8.000 25X12,5 m = 312,5 kvm 8.000 25X12,5 m = 312,5 kvm

%% x 12,5 m =406,5 kvm 33% X 12,5 m =406,5 kvm

10.000 10.000

331/3 X20 m = 650 kvm

50 X 20 m = 1.000 kvm

800—1.500

Därav:

Simbassäng

= 1.000 kvm

Särskild grund

bassä ng

= 1 50 kvm

Vattendjup

Hoppanordningar Sim- Grund bassäng bassäng m m

1 o. 3 m sviklar 0.9—3,5

» 0,9—3,8 1,1—3,8 0,7—0,9

1,1—4,1 0,7—0,9

1 o. 3 m sviktar, 1,1—4,5 0,9—1,1 5, 7,5 0. 10 m trampoliner

1 o. 3 m sviktar, 0,9—4,5 5, 7,5 0. 10 m trampoliner

'El ('Iuesä . 'o 'apsounddoq 'Iqxa) Japetus

uma; mmeurrxorddv

031

55.000 80.000 95.000

110.000 110.000 140.000

Anläggningskostnadema för de olika typerna (se tab. 33) har uträknats med antagande av följande a-priser:

Schaktning .................... 10: —— kronor per kbm Återfyllning ................... 7: ,, ,, ,, Betong ........................ 110: _ ,, ,, ,, Formar ........................ 25: _ ,, ,, ., Armering ...................... 1100: _ ,, ,, ton

Till detta kommer kostnader för dränering, ledningar, kakelbeklädnad eller målning. För administration, diverse och oförutsett har gjorts ett till— lägg av 25 %.

De i tabell 33 upptagna kostnaderna är mycket appoximativa. Förenk- lingar och billigare konstruktioner kan naturligtvis tänkas.

I tabellen har inga kostnader medtagits för reningsanläggningar, eftersom priserna på dessa är starkt beroende på standard och reningsförfartande. Vanligen torde dock kostnaderna kunna uppskattas till 20 a 30 %.

Som synes är kostnaderna för en betongbassäng relativt höga. Bassänger av trä eller med jordslänter blir visserligen billigare men kan endast i undan- tagsfall försvara sin plats. De kan ej jämföras med betongbassänger och bör helst undvikas. Stundom kan dessa enklare bassänger utföras så, att de senare kan utbyggas till betongbassänger.

Driftsstatistik. Driftstatislik för Älvsjö friluftsbad år 1953.1 Utgifter: Procen- Ultgiftcr tuell Öre per Lönekostnader kr. fixjilitfål— bad 1 badföreståndare (lönegrad 14) 2.606 2 simlärare (lönegrad 11) ...... 3.770

kassörskor (lönegrad 8) . . . . 3.188

garderobsv-akter (lönegrad 7) . 2.504 12.068

städerskor .................. 1.823 1:e maskinskötare (lönegrupp XI) maskinskötare (lönegrupp X) 2 park- och diversearbetare (lö-

negrupp VII) 14.189 Underhållsarbete (vår och höst) 13.160 Extra personal ................ 4.067 Pensionsavgifter .............. 3.057 48.364 67,7 76,3

Allmänna kontorskostnader . . . . 678 1,0 1,1

HNMN

>.;

1 På grund av paratyfusepidemi var badet stängt under tiden 30/6g20/7 1953. Dessutom med-förde epidemlen säkerligen, att badet, även när det öppethölls, fick ett lägre besökarantal, än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Exemplet gäller en stor, välskött badanläggning. Givetvis blir en mindre billigare på många punkter, varför exemplet ej är allmängiltigt.

Iin'entarier ...................... Mla'khyra ....................... Waten, 17.884 m3 a 19,9 öre ...... Onzra ..........................

Eltktrisk ström (pumpar och lyse) Foogen för vinteruppvärmnin—g .. Unlerhåll (materiel) ............ IKenikalier för vattenrening Ilorgas, 175 kg ................ Hatriumaluminat, 112 kg ...... Natvakt Di'erse kostnader ............... Onkostnader för badartiklar ..

Summa driftutgifter kronor

Hältor och avskrivningar ........

Totala utgifter kronor

Inlomster:

Vuxna, ord. pris ............................ » med rabattkort (1.034 st. a 5 bad) . . . . » solbad Miltär ....................................

Summa vuxna

Bam 6—15 år, ord. pris .................... » 6—15 år, rabattkort (1.010 st. 51 5 bad). Sktlbarn i grupp .......................... Delägare i simundervisning ................ Bam under 6 år .......................... Sktlbarn för avläggande av simkunnighetsprov

Summa barn

Totalsumma badande ........................ Antal badande per dag (86) ................

Utlzyrning av badartiklar: Eadbyxor, 1.469 st. Handdukar, 145 st.

Diverse inkomster (servering, tel.-avgifter, rek- lam, ersättning för meddelad simundervis- ning) ....................................

Totala inkomster kronor

2 Härav 9.322 herrar och 8.842 damer.

2.900 3.559 526 2.170 645 6.068 180 244 424 2.084 3.402 151 71.415 13.289 84.704 ' % av Abntåml antalet ”* bad 13.184 20,8 4.491 7,1 395 0,6 94 0,2 18.1642 28,7 24.536 38,7 4.448 7,0 85 0,1 72 0,1 12.005 19,0 3.740 5,9 320 0,5 45.206 71,3 63.370 737

4,1 4,6 5,0 5,6 0,7 0,8 3,0 3,4 0,9 1,0 8,5 9,6 0,6 0,7 2,9 3,3 4,8 5,4 0,2 0,2 1 00,0 1 1 2,7 _— 21,0 —— 133,7 Inkomst, 223 kr. bad 9.888 75 2.585 50 198 50 47 50 7.361 30 20 21 25 14 20 294 20. 36 25 6.217 27.671 = 43,7

öre per bad

KAPITEL 11

Simhallar

Utredningen gör i kap. 13 följande principuttalande:

Där allmänhetens behov av varmbad och simning kan tillgodoses genom utnyttjande av en skolbadsanläggning skall detta ske. När nya skolbad'sanvl'äggningar bygges, skall dessa dimensioneras så att de även kan tjäna allmänheten, åtminstone inom en del av kommunen. I de fall där det av något skäl icke är möjligt att genom skolbadsanlägg— ningar tillgodose allmänhetens behov skall detta behov tillgodoses genom kommunalbad eller räjongbad. Kommunalbaden avser att till- godose en eller ett par kommuners behov av rekreations- och tränings— simning. Räjongbaden är avsedda för att invånarna i ett större upptag- ningsområde därutöver skall kunna idka mer kvalificerad simsport, avlägga simprov osv.

Utredningen framhåller också i kap. 13, att varje simhall till vars upp- förande statsbidrag utgått bör upplåtas med förtursrätt för skolornas elemen— tära simundervisning och följaktligen byggas så att den i första hand passar för sådan undervisning. Detta medför bl. a. krav på omklädnings-, tvagnings- och bastuutrymmen för hela skolklasser och på att en något så när stor del av simbassängen icke är djupare än att simundervisning med fördel kan be- drivas i densamma eller att en särskild s.k. barnbassäng finns. Inför dessa krav måste en del andra önskemål t. ex. i fråga om hoppanordningar vid mindre bassänger underkastas noggrann prövning, men utredningen vill gärna framhålla, att man ej får undervärdera simsportens betydelse som medel att göra ungdomen intresserad av simundervisning och man därför i den mån det är möjligt bör söka finna rum för de anordningar som för Simsporten som sådan är önskvärda. Vid dimensioneringen av en simhall bör därför den väntade besöksfrekvensen bli bestämmande för den ungefär- liga storleken hos simhallen, medan de slutgiltiga exakta måtten blir bero- ende av de speciella simidrottsliga önskemålen. Under alla förhållanden får man vid avgörandet av 'storleksordningen icke glömma, att bedrivandet av den elementära simundervisningen ställer vissa minimivillkor.

En simhall måste å ena sidan planeras med så mycken teknisk och ekono- nisk omsorg att de-n icke blir för dyrbar, och å andra sidan anläggas och d'ivas på sådant sätt att den vinner ungdomens och allmänhetens bevågenhet ozh därigenom lockar till sig tillräckligt många badande, för att investe- rngarna skall kunna motivera-s. När en kommun vill bygga en simhall, kom- ner det med säkerhet att redan vid början av utredningsarbetet visa sig, att den stöter på många svårigheter, vilka i vart fall för mindre kommuner kan synas svårbemästrade. Det är därför helt naturligt, att många ställer sig t'eksamma inför förverkligandet av sina byggnadsplaner och i vart fall vill d'aga erfarenheter av andras resultat.

Utredningen har i kap. 13 kommit till den slutsatsen att de här redovisade tilbakahållande faktorerna till väsentlig del skulle kunna minska-s av en [ satens folkbadsnämnd. Denna nämnds viktigaste insatser bör nämligen

bestå av. att förmedla uppgifter om hur olika kommuner i praktiken lyckats lisa de uppdykande problemen.

Precisering av olika- önskemål rörande simhallarnas utförande

(m allmänhetens önskemål.

Man kan få en uppfattning om hur allmänheten vill att en simhall skall Vira byggd och skött antingen genom att fråga badgästerna om deras mening eler genom att göra en statistisk undersökning av allmänhetens badsiffror för olika utformade och drivna simhallar. Utredningstekniskt sett torde man kunna komma längst på den sistnämnda vägen. Emellertid har hittills inte e1s någon undersökning för att utröna allmänhetens reaktion inför ändringar av biljettpriser blivit utförd av kvalificerade statistiker. Det material som , står till buds är således bristfälligt, varför man måste komplettera det med | snå, enkla intervjuundersökningar rörande badvanor och badönskemål. Där- v.d kan nedan refererade stockholmsundersökningar tjäna som mönster.

De stockholmska badvanorna. I mars 1953 företog Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse en undersökning i stadens två största kommu- nala bad av badgästernas badvanor. En redogörelse för undersökningen har itidskriften Simfrämjandet (nr 4, 1953) lämnats av inspektör L. Hjort. [irektör M. Magnus-son i sagda styrelse har ställt ytterligare material till utredningens förfogande.

l Undersökningen tillgick så att till alla badande över 18 år i Forsgrénska

badet och Liljeholmsbadetl) utdelades under en veckas tid ett frågeformulär;

1 Bägge baden har simhallsbad med bastu som enda badform. I Forsgrénska badet är det gemensamhetsbad i bassängen, i Liljeholmsbadet badar herrar och damer på olika dagar. Det årliga antalet bad var 315.000 i Forsgrénska och 47.000 iLiljeholmsbadet. Av dessa tages 172.000 resp. 36.000 av vuxna personer.

därvid utlovades att de som ivfyl'lde formuläret skulle få ett gratisbad. Sam- manlagt utdelad-es 4.400 formulär och av dessa återlämnades 1.953 ifyllda, dvs. omkring 45 %. Svarsprocenttalet var ungefär lika stort för män som för kvinnor, men däremot] var svarsprocenten mycket lägre under fredagar och lördagar än under övriga dagar. Vid materialets bearbetning har denna differens beaktats. Utredningens huvudresultat blev följande.

1. För omkring halva antalet (48 %) var våglängden till hemmet högst 1.500 m.

2. Vid valet mellan bad i närheten av hemmet eller i närheten av arbets- platsen föredrog flertalet det förra.

3. De som hade bad-möjligheter hemma eller på arbetsplatsen besökte simhallen och bastun lika mycket som de som inte hade dessa förmåner hemma eller på arbetsplatsen.

4. En tredjedel av de badande badade enbart av renlighetsskäl. Övriga uppgav även andra s-käl.

5. Majoriteten badade en gång i veckan.

6. Något flera badade under senare delen av veckan än under förra delen.

7. Tre fjärdedelar av de badande använde simbassängerna.

8. Simbassängerna lockade särskilt ungdomen, men de vuxna utnyttjade ' dem mer än man tidigare föreställt sig.

Då det kan vara av intresse för en badpla-nerande kommun, har utredningen även velat återge detaljerade uppgifter rörande svaren på de viktigaste frågorna. Utelämnade är .formulärets frågor nr 1 (”I vilken stadsdel är Er bostad belä- gen?"), nr 4 (”Har Ni enbart dusch hemma?”; blott 5 % svarade ja), nr 11 (”Önskar Ni hellre en annan badform än simhallsbad med -torrlufts—bastu?”) och nr 13 (”Kön?”). Det kan vara lämpligt att vid studium av s. 171—172 jämföra med vad som säges i nyss angivna artikel i Simfrämjaren.

Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse lät i mitten av 1953 under- söka behovet av en simhall i hörnet Birger Jarlsgatan och Surbrunnsgatan och av badvanorna hos de blivande badgästerna. Undersökningen utfördes av Svenska Gallup Institutet AB och grundades på 305 intervjuer med per- soner som bodde inom det sannolika influensområdet. Direktör Magnusson har ställt resultaten till utredningens förfogande.

Undersökningen gav följande huvudresultat.

Drygt hälften av den inom undersökningsområdet bosatta befolkningen kom- mer att besöka den blivande simhallen ett klientel på nära 43.000 personer, företrädesvis manliga arbetare i stort sett sysselsatta med smutsigt arbete. De yngre åldersgrupperna dominerade bland dem som ämnade besöka badanlägg- ningen.

Karbad och bastu med simhall angavs som mest populära badformer på bad- inrättningarna.

71 % uppgav, att deras senaste varmbad togs som karbad (47 % i egna bad- rum, 13 % i andra personers badrum och 11 % i badinrättningar) medan 16.%

Forsgrénska Liljeholms- badet badet

| Totalt

2. Skäl till att Ni badar i re- spektive bad? Svar:

Närheten till bostad . Närheten till arbetsplatsen Lämpliga kommunikationer Annan orsak eller ej när- mare angivet skäl ........

Har Ni badrum hemma?

Svar:

Ja Nej eller ej svar ........

. Har Ni bad, dusch, bastu på arbetsplatsen?

Nej, ingetdera eller ej svar

. När Ni badar, utnyttjar Ni då bastu + bassäng, enbart bastu, enbart bassäng? Svar:

Bastu + bassäng

Enbart bastu ............ Enbart bassäng . .. . .. Ej svar ................

. Av vilken orsak badar Ni i offentlig badinrättning?

Svar:

Av enbart renlighetsskäl . Flera av nedanstående skäl:

Renlighetsskäl För motionering För att få avkoppling och vila . Såsom fritidssysselsättning Av annan orsak eller ej an- givet ....................

8. Hur ofta badar Ni? Svar: 1 gång i veckan ........ 2 gånger i veckan ...... Flera gånger i veckan . .. . 1 gång i månaden 2 gånger i månaden 3 gånger i månaden Annat svar

Forsgrénska Liljeholms-

hade't badet I Totalt

9. Vilken veckodag badar Ni i allmänhet?

Svar:

Varierande eller intet svar

10. Till vilken tidsperiod av da- gen örlägger Ni i allmänhet Ert ad?

Svar:

Före kl. 10 .............. Kl. 10—17 .............. Efter kl. 17

Varierande tider

12. Ålder? Svar: 19—29 år .............. 558 37 % 109 25 %" 667 34 % 30—39 » .............. 457 30 % 118 27 % 575 30 % 40—49 » .............. 280 19 % 104 24 % 384 20 % 50—64 » .............. 169 11 % 86 20 % 255 13 % 65— » .............. 45 3 % 18 4 % 63 3 % Ej svar ................ 9 —— _ _ _ 9 _—

Summa ' 1.518 l100%

435 |100 % 1.953 l100 %

av de intervjuade senast tagit bastubad med simning ”och 8 % senast annan form av varmbad. Tre fjärdedelar av alla som senast badade varmbad i eget bad- rum badar alltid hemma.

Att det är ”bekvämare” angavs som huvudorsak för att man endast badar

hemma. För de högre inkomstgrupperna och de högre åldersgrupperna spelade även principiella skäl en viss roll.

Nästan hälften uppgav enbart renlighetsskäl som motiv för varmbad. Avkopp- ling och vila kom i andra rummet, men var femte sade sig bada antingen av hälsoskäl eller för motionens skull.

Allmänna synpunkter. Badstatistiken vittnar om att allmänheten sätter stort värde på att en simhall är Välplanerad, välbyggd och välskött. Detta förhållande skulle kunna undersökas ingående med hjälp av statistiska ana- lyser, men utredningen nöjer sig med att anföra mera allmänt hållna slut- satser om hur folk vill ha simhallar utförda och skötta.

Redan i betänkandet om bedömning, rening och skydd av badvatten ( SOU 1953:35 , kap. 3) berördes denna fråga. Det framhölls därvid bl. a., att bassängens vatten bör vara så färglöst, att bottnen är klart synlig och att

vattnet även i övrigt skall verka inbjudande. Genom vacker färgsättning av ibassängbotten och kajer m.m. '(t. ex. genom beklädning med kakelplattor) :samt genom undervattensbelysning kan vattnet göras ännu mera lockande. Utöver vad som anförts i nämnda betänkande vill utredningen här fram— !hålla, att bassängvattnets temperatur såsom förekommer i USA och Ryss- land kan hållas högre än vad som nu är brukligt i vårt land. En vatten- temperatur på 25 å 26” C är önskvärd vid simundervisning men medför allt- för stor luftfuktighet för att Ikunna rekommenderas vid i vårt land före- kommande lufttemperatur i badanläggningar.

Vattenförhållandena är emellertid endast en om än viktig del av det som konstituerar trevnaden hos en simhall. Dimensioneringen är en annan sådan faktor, vartill utredningen senare skall återkomma. För att tävlingssim— marna skall trivas, tillkommer ytterligare vissa krav på simhallens utform- ning.

Simmarna vill helst ha 25 meter långa bassänger; vattenpolospelarna dock gärna mer. Även en 16.67 meter lång simbassäng kan duga för simsportens del, men den är för kort för att simrekord skall godkännas. För skolungdom räcker också en 12.5 meter lång bassäng. Genom ett noga disponerat system av olika stora simhallar inom ett större område bör man rätt väl kunna täcka de skiftande praktiska önskemålen och samtidigt nå ett optimum i vad gäller de ekonomiska hänsyn som måste tagas. Härigenom beredes ett större om- råde tillgång till simhallar, lämpade såväl för sport som simundervisning.

Överväganden om hoppanordningar bör ske redan på ett förberedande stadium av utredningsarbetet för ett rätt bedömande av de ekonomiska fakto- rerna. Att högre hopphöjder medför krav på större takhöjd och större vatten- djup och därigenom ökade kostnader för byggenskap, uppvärmning m.m. är självklart, men den ekonomiska innebörden därav underskattas ofta: Riks- idrottsförbundets idrottsplatskommittés jämförande kostnadsberäkningar från år 1939 visade, att en simhall med en 25X10 m bassäng kostade 30 % lner att bygga om den skulle förses med 5 m trampolin samt 3 och 1 m sviktar än om den skulle byggas utan hoppanordningar, vartill kommer att driftkostnaderna skulle ha ökat med 20 %!

Man kan i all oändlighet stapla önskemål om mer eller mindre dyrbara, trevliga anordningar m.m. i syfte att göra en simhall attraktiv för gammal och ung. En viss återhållsamhet bör dock iakttagas. Det finns ingen anledning att göra ett badhus till en monumentalbyggnad. Huvudsaken är att simhallen blir praktiskt och ändamålsenligt uppförd med hänsyn till kraven på god ekonomi och trivsel. Den stora förbrukningen och avdunstningen av vatten och värme medför tillräckliga svårigheter att erhålla trivsamma simhallar utan att man skall låta t. ex. en alltför flott entré eller en alltför dyrbar ut- smyckning förrycka planlösning och ekonomi. Detta utesluter icke sådant som konstnärligt betonad färgsättning av simhallen eller komposition av en vacker bassängbotten.

En viktig fråga, som bör besvaras innan man ger sig i kast med detalj- utformningen av de olika badavdelningarna, gäller huruvida män och kvin- nor skall ha skilda badtider. Detta kan Visserligen inte avgöras utan beaktan- de av förhållandena på orten, men utredningen vill likväl anföra några syn- punkter i frågan. Mot s.k. gemensamhetsbad talar främst ökade kostnader genom att det behövs två avdelningar (bestående av omklädnings—, tvagnings- och bastuutrymmen) i ställ-et för en. Eftersom därigenom erhållna större ut- rymmen ofta ändock behöves för skolbad och i vart fall om simhallen som— martid skall ingå som del av ett friluftsbad blir dock merkostnaderna kanske relativt begränsade. För gemensamhetsbad talar att de flesta _ särskilt bland ungdomen —— vill ha det så och är vana därvid från friluftsbaden samt att det är av värde att simhallen alltid är tillgänglig för båda könen. Särskilt kvinnorna skulle annars bli missgynnade. Utredningen anser för sin del att gemensamhetsbad bör väljas om icke alldeles särskilda förhållanden kan motivera motsatsen. Även om detta i princip innebär, att själva simbassängen skall upplåtas till gemensamt utnyttjande, kan detta dock inte behöva hindra att män och kvinnor där så anses erforderligt var för sig få disponera sim- bassängen under någon veckotimme.

Beträffande bastuanordningarna får utredningen hänvisa till specialkapit- let om bastur. Flertalet badande torde föredraga den typ av bastu som i allmänhet brukar benämnas ”finsk bastu”. I praktiken är det emellertid bl. a. med hänsyn till de badandes divergerande uppfattningar om ett riktigt bastu- bad omöjligt att låta varje badande i en livligt besökt större simhallsbastu få ”kasta bad” eller reglera värmen efter eget gottfinnande. Utredningen har därför i bastukapitlet framhållit, att det är bättre med flera små än med en stor bastu. Den förra anordningen medför f. 6. en fördel om man vill anord- na gemensamhet—sbad. I övrigt vill utredningen särskilt peka på vikt-en av att skolbarnens speciella önskemål om lägre temperatur beaktas. Det bör kanske också erinras om, att valet av väggmaterial m. ni. måste ske efter andra grunder i fråga om en simhallsbastu än när det gäller en familjebastu, efter- som den förra ständigt står uppvärmd. Även detta diskuteras i ifrågavarande specialkapitel.

Beträffande allmänhetens önskemål om entréutrymmen, avklädnings- och tvagningsrum vill utredningen hänvisa till vad nedan sägs därom i avsnittet Tekniska detaljer. Framhållas bör dock att en felproportionering av avdel- ningarna kan åstadkomma åtskilliga olägenheter. Vanligast är det att om- klädningsrummen underdimensionerats, stundom tvagningsrummen, mera sällan bastun.

Lokalerna bör placeras så att inte fuktig luft från bastun tränger ut till omklädningsrum eller entréutrymmen. Det fuktigaste utrymmet bör läggas längst in t. ex. genom att lokalerna placeras sålunda: entréhall omkläd— ningsrum avkylningsbassäng tvagningsrum bastu. Ventilationen bör vara ordnad så att friskluften undan för undan strömmar från entréhallen

1 I l | 1

in mot bastun där lufttrycket alltså bör vara lägst. Om däremot de varma och fuktiga utrymmena utsprides inom badanläggningen blir icke blott ventilationxssvårigheterna större utan även arbets-, värme- och rörkostnader— na. Lägges varma och fuktiga lokaler i ett lägre plan än torra t. ex. tvag- ningsrum lägre än omklädningsrum — 'blir det naturligtvs mycket svårt att åstadkomma en god ventilation. Tvärdrag bör icke få förekomma. Man bör undvika att förlägga toaletter inom varma och fuktiga delar av badhuset. Ut— sugning av luft från toaletter bör kunna ske även när fläktavrna till andra utrymmen är avstängda. Över huvud taget är det lämpligt att de olika avdel- ningarna förses med egna fläktar och eget ventilationssystem. För trivseln i en simhall är det viktigt att byggnadsmaterial och byggnadskonstruktion väljes så att kondensation undvikes.

Om önskemål rörande simundervisning.

Därest de riktlinjer som utredningen funnit lämpligast följes, kommer simhallar i framtiden att byggas under starkt hänsynstagande till behovet av en effektivare simundervisning. De önskemål om vattendjup m. ni. som uppställes just från simundervisningshåll måste därför antagas bli vägle- dande för utformningen av simhallen och särskilt simbassängen.

Vid den sida av simbassängen där barnen skall lära sig simningens elemen- tära grunder bör det finnas en längsgående fördjupning i kajen (”dike”), för att simläraren lättare skall kunna leda undervisningen. En sådan anord- ning medför inga olägenheter, eftersom diket vid allmänhetens bad kan täckas av en lucka, som vid undervisning fälls upp som skydd.

Elementär simundervisning för de skolbarn, som i annat sammanhang föreslås erhålla obligatorisk simundervisning, bör lämpligen ske på så litet vattendjup som 60—90 cm. Redan 90 cm anses emellertid på experthåll vara i djupaste laget för barn, men å andra sidan bör det påminnas om att om vuxna personer på andra tider skall begagna samma bassäng åtgår 90 cm för att de skall kunna crawla. Stundom kan problemet lösas genom en sär- skild barnbassäng med 50 a 70 cm vattendjup, men detta är icke tänkbart vid små badanläggningar, utan för dessa måste man välja en bottenprofil som samtidigt fyller olika krav. Hopp från en tremeterssvikt kan ske i en 12.5 meters bassäng, men detta medför sådana krav på vattendjup kring nedslagspunkten, att den återstående grunda delen blir i minsta laget för gruppundervisning i simning. Ett sådant arrangemang kan därför knap- past förordas av den elementära simundervisningens företrädare. Utred- ningen har i enlighet härmed i annat sammanhang dragit övre statsbidrags- gränsen för vad den elementära simundervisningen skall anses behöva vid en 12.5 m lång simbassäng avsedd för enmeterssvikt.

Vid sin diskussion om hur en mindre, för simundervisning avsedd simhall lämpligen kan utformas har utredningen utgått från det nedan återgivna principutkaste-t. Detta av arkitekt R. Hagstrand och Nycander utformade förslag avser främst att visa de erforderliga lokalernas storlek samt inbördes proportioner och placering. Åtskilliga varianter kan tänkas. Exempelvis kan tvagningsrum och bastu läggas utmed en bassängvkaj, men dessa utrymmen bör dock alltid nås utan passage över kajen.

I en liten simhall tjänstgör vanligtvis endast en person i taget. För att minska dennes arbetsbelastning hör han ”sitta som en spindel mitt i nätet”. Den tjänstgörande bör därför från biljettluckan kunna kontrollera såväl entrén till omklädningsrummet, passagen mellan omklädningsrum och tvag— ningsrum samt mellan tvagningsrum och bassäng, som omklädningsrum, tvagningsrum och simhall.

Utom de absolut nödvändiga utrymmena simhall, omklädningsrum, tvagningsrum och bastu jämte komplementutrymmen såsom torkrum och toaletter har i ritningen medtagits en hytt för ljusbad (kvartslampa) och ett rum med badkar och massagebänk. Mellan omklädningsrum och tvag- ningsrum finns ventilationsutrymme (sluss). Personalrum, maskinrum,

SHM-HU.

FLÄN AY BHIET

Fig. 27. Mindre simhall. Arkitekt: Rolf Hagstrand. Badhustekniker: Sven H. Nycander.

Bild 16. Simhallen iHudiksvall. L'nde'ns foto, Hudiksvall.

Bild 17. Simhallen i Borås. Foto: Wallander & Wernlund, Borås.

Bild 18. Simhallen i Karlskoga. Foto: Almquist & Cöster, Hälsingborg.

Bild. 19. Uppsala flygflottiljs simhall.

| i i | !

verkstadzsrum, utrymmen för reningsanläggning, förråd, tvätt och lager tänkes ligga i annat plan än det som visas i skissen.

Simbassängen är 12.5 m lång och 6 m bred. Dess djup är 90 cm i ena kortändan och 200 cm i den andra. Vid den grunda kortändan finns ett längsgående dike för simläraren. Över vattenytan har takhöjden antagits vara 400 cm och i övrigt 270 cm.

Utredningen har beräknat vad en badanläggning av ungefär denna storlek skulle ha kostat att uppföra år 1953. Därvid erhölls ett belopp på omkring 215.000 kronor.

Kostnaderna kan synas höga men genom omsorgsfull planering torde en simhall kunna räcka till för flera kommuners simundervisningsverksamhet. Man kan därvid räkna med att en grupp simelever endast vistas 15 a 20 minuter i själva simhallen, medan övrig tid åtgår för av- och påklädning, tvagning och bastu. Så fort en grupp lämna-t simhallen bör den kunna avlö- sas av nästa simgrupp. Vid planeringsarbetet måste man beakta, att eleverna icke bör bada direkt efter en måltid utan först två timmar därefter.

Om militära m. fl. statliga önskemål.

En stor mängd ungdom sammanföres tidvis på vissa orter för utbildning av statlig karaktär, ej minst värnpliktsvutbil-dning. I sådana fall synes det rimligt att staten samverkar med vistelsekommunen i syfte att bereda dessa ungdomar tillfälle till bad- och simmöjligheter vintertid, i all synnerhet som många kommuner kan antagas sakna möjligheter att svara för kostnaderna för såväl statliga som kommunala uppgifter. Detta problem har utredningen i annat sammanhang uppmärksammat och därvid funnit sig böra föreslå vidgat samarbete mellan stat och kommun för att åstadkomma gemensamma lösningar av badfrågorna. I den mån det behövs en förmedlande instans för igångsättande och bedrivande av samarbete med badanläggningars utförande torde den av utredningen föreslagna folkbadsnämnden vara väl ägnad för denna uppgift. Såvitt utredningen kan bedöma måste detta samarbete på- börjas redan på ett förberedande stadium av planeringsarbetet.

Utredningen vill understryka, att sedan seminarieorternas behov av sim- hallar för utbildning av simlärare har fyllts, kommer den för statens egen del angelägnast-e åtgärden att vara att göra det möjligt för värnpliktiga att såväl på fritid som tjänstetid kunna besöka en simhall. För närvarande är det anmärkningsvärt 'hur dåliga de värnpliktiga-s bad- och simmöjligheter ofta är.

Simhallarna bör möjligen i orter för större förband dimensioneras för att möjliggöra ”kompanibad”. Detta innebär, att simbassängen i regel bör vara 25 m lång och 8 å 10 m bred. Utredningen förutsätter naturligtvis, att sim-

hallarna också dimensioneras med tanke på att de värnpliktiga under fritid skall ha tillgång till simhallar närhelst de är öppna för allmänheten.

Utredningen vill till sist erinra om att tillhanda-hållande av militärbad f. n utgör en viktig del av våra simhallars uppgifter och att denna möjlighet till att erhålla en ökad utnyttjandegrad och därigenom en sundare ekonomi noga bör beaktas vid kommunal badplanering.

Bestämmandet av simhallens storlek

Upprättande av kalkyler rörande sannolikt badantal.

Statistiken över antalet bad i rikets simhallar (tab. 34) kan lämpligen väljas som utgångspunkt för de resonemang, som skall utmynna ii antagan- den om en planerad simhalls sannolika badantal.

För att beräkna storleken hos en planerad simhall torde man kunna an- vända sig av siffrorna för det faktiska antalet bad på andra orter och sätta dem i relation till folkmängden i orterna. (I orter med stor folkmängd eller stort ytinnehåll är givetvis en korrigering påkallad.) Sådana relativtal fram- går av tab. 35.

Av redogörelsen för de stockholmska badvanorna har framgått, att hälften av de badande (över 17 år) i Forsgrénska badet och Liljeholmsbadet bodde inom 1.500 m avstånd från respektive simhall. Av tab. 35 framgår dessutom att stora orter nästan genomgående visar lägre relativtal än medelstora. En förklaring till avvikelser från denna tendens ligger däri, att vissa av de redo- visade kommunerna förutom ett tätortsområde även innefattar till ytinne- hållet avsevärda områden med relativt gles bebyggelse. Emellertid täcker icke dessa förklaringar alla olikheter.

Då gällande badpriser genomgå—ende är låga, förefaller det föga sannolikt, att priserna på badbiljetter kan i nämnvärd grad verka återhållande på bad- frekvensen. '

Däremot anser utredningen, att en inte ringa del av skillnaderna i antalet bad per invånare kan förklaras av vissa andra skillnader i de olika simhal- larnas förmåga att locka till sig folk. Bland annat är det påfallande att nya, välbyggda simhallar medför högre badlust hos ortsbefolkningen. Vid plane- ringen bör man därför utnyttja erfarenheterna i fråga om trivselförhållan- dena o. dyl. i simhallar med goda besökssiffror. '

Utredningen har för den skull i tab. 36 gjort en sammanställning av vissa uppgifter rörande ett antal modernt utrustade badanläggningar av olika storlek. Därav framgår, att man under beaktande av förefintlig tendens till ökat badintresse vanligen kan räkna med ungefär 4 bad per år och invånare.

. Tab. 34. Antalet bad åren 1952 och 1953 i vissa. svenska. simhallar.

År'1953 År1952

Si mhalls— bad och bastubad

Ungvdomls- Skol- bad bad

Övriga

Karbad bad

Summla Kvinnor Mä n Ba rn

Renströmska (Haga) . 191.229 42.084 34.098 37.093 67.885 372.389 81.913 235.059 66.804 Sturebadet (1952) . .. 154.267 _ _ 20.483 130.906 305.656 81.493 224.163 _

Forsgrenska (1952) .. 236.808 _ 39.754 _ 27.180. 303.742 44.221 127.347 132.174 Halsmgborg ... . . . . . . . . . 99.397 42.918 65.661 13.147 9.964 231.087 68.109 127.485 36.640 Borås" . . . . . . . . . . 87.438 60.800 50.297 4.367 5.759 208.661 34.625 68.376 95.284 Malmo_ . . . . . . . . . . . 107.476 31.998 5.049 25.027 8.738 178.288 42.134 105.898 34.759 Norrkopmg . . . . . . . . . . 77.122 42.345 35.047 10.696 64 163.274 22.564 75.644 68.679 Ore-bro .... . . . . . . . .. 36.420 5.167 75.334 6.753 26.311 149.986 16.455 55.825 70.817 11”an . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53.297 30.022 22.534 8.901 26.525 141.279 25.493 47.546 51.405 'äskilstuna . . . . . . . . . . . . . . 53.513 22.466 34.006 6.641 14.170 130.832 22.365 55.812 43.692 lrelleborg . . . . . . . ..... . . 45.517 9.671 55.000 6.259 2.550 118.997 15.249! 28.206 75.488 .lonkoplng . . . .. .. .. . . . . . 40.416 30.082 31.272 5.242 9.390 116.701 15.033 44.721 55.130 Östersund . . . . . . . . . .. . 55.180 - 10 53.961 2.337 — 111.488 29.950 81.361 —

Karlstad .. . . . . . . . . . . . . .. 42.653 _ 38.667 2.465 21.434 105.219 26.515 68.203 _ Vasterås .. . . . . . . . . . . . . .. 54.092 9.257 31.229 6.616 _ 101.194 26.488 70.340 _

Uppsala (1952) _ . . . .... . 36.058 _ 46.366 3.856 11.866 98.146 31.405 66.741 _

Boden . . . . . . . . . . . 30.713 _ 35.308 2.279 28.945 97.245 8.545 51.677 26.062 Karlskoga . . . . . . . . . . . . . . 55.253 10.483 25.366 1.751 1.435 94.288 27.865 58.020 _ Nykopmg (1952) . . . . . . . . 35.670 _ 33.458 5.112 4.963 79.203 _ _ _ Sundsvall .. . . . . . . . . .. 32.878 7.184 5.180 19.667 5.866 70.775 _ _ _

Huskvarna . . . . . . . 25.295 _ 21.692 1.168 10.093 58.248 _ _ _—

Katrineholm . . . . . . .. . 25.090 5.654 16.912 2.547 4.855 55.058 9.443 23.976 19.829 Köping (1952) .. . 22.678 _ 6.941 1.232 5.900 36.751 4.346 17.830 14.575 Ma mberget (1952) .... .. 21.500 _ 10.924 2.030 1.540 35.994 9.680 12.545 13.769 Sala (1952) .. . . . . . . . . .. 20.759 _ 10.506 1.163 446 32.874 5.298 17.070 10.506 Miunksund . . . . . . . . . . .. . 19.164 _ 7.977 1.140 2.535 30.816 6.073 14.669 6.727 Lilla Edet (1952) . . 13.741 _ 12.977 1.705 614 29.037 5.333 9.578 14.126 Ulricehamn (1952) 13.561 _ 4.144 3.547 2.354 23.606 _ _ Motala (1952) . . . . . . . . . . 7.679 _ 10.988 396 3.540 22.603 3.094 7.085 12.424 Nynäshamn (1952) . . . . . . 10.414 _ 8.484 151 635 19.684 6.504 12.100 1.080 Hallstavik (1952) . . . .. . . . 9.272 _ 6.062 853 819 17.006 4.730 4.848 7.428 Åstorp (1952) .. . . . . . . .. 7.535 _ 6.304 1.272 12 15.123 6.081 6.857 2.185 Mora (1952) . . . .. . . . . . . . 9.893 _ 2.328 861 13.082 1.221 1.725 7.082 Kungsör (1952) . . . . . . 6.451 __ 2.809 219 407 9.886 1.385 3.955 4.546

Tab. 85. Relationen mellan antalet bad i vissa simhallar och respektive kommuners folkmängd.

Nyare simhallar Äldre simhallar

Komwmu— Ant—al Kommu- Antal Simhall n-cns folk— bad pr Simhall nlens folk- bad pr mängd inv. 'mängd inv.

Hälsingborg (1941) 72.000 3,2 örebro (1928) ........ 69.000 2,2 Borås (1939) ........ 60.000 3,5 Västerås (1910) ...... 63.000 1,6 Jönköping (1939). 46.000 2,6 Eskilstuna (1933) .. . .. 55.000 2,4 Karlstad (1939) ...... 36.000 2,9 (Gävle) .............. 48.000 1,7 Lund (1938) ........ 35.000 4,0 Sundsvall (1909) 27.000 2,7 Karlskoga (1942) .. . . . 32.000 2,9 Nyköping (1936) .. . . . 21.000 3,8 Östersund (1938) .. 22.000 5,2 Katrineholm (1934) .. 15.000 3,7 Trelleborg (1939) .. . . . 17.000 6,8 Köping (1934) .... . 14.000 2,6 Huskvarna (1938) 13.000 4,5 Sala (1924) .......... 10.000 3,1 Boden (1951) ........ 12.000 8,4 Ulricehamn (1936) 8.000 3,0 Hallstavik (1939) . . . . 8.000 2,2 Kungsör (1937) ...... 4.000 2,4 Nynäshamn (1941) .. . 8.000 2,2 Lilla Edet (1935) .. . .. 3.000 9,6 Åstorp (1942) ........ 6.000 2 4

Tab. 36. Allmänhetens, skolbarnens och militärens andel av det relativa antalet bad i vissa moderna simhallar år 1952.

Andel år 1952

Bassäng- By—ggnads- Invånar- Bad pr

år Stoåek antal inv. Allm.— Skol- Mil'i- heten barn tär Hälsingborg ....... 1941 25 )( 14 72.000 3,2 2,3 0,9 Borås ............ 1939 25 X 12 60.000 3,5 2,5 0,8 _ Karlstad .......... 1939 25 X 12 36.000 2,9 1,3 1,2 0,1 Lund .... . . . . . .. 1938 25 X 12 35.000 4,0 2,9 0,6 _

Karlskoga . . . . . . 1942 25 X 10 32.000 2,9 2,0 0.7 0 östersund . . . . 1938 25 X 9 22.000 5,2 2,8 1,9 0,3 Nykö ing . . . . . . 1936 20 X 8 21.000 3,8 2,2 1,6 _ Trelle org. . . . 1939 25 X 10 17.000 6,8 3,7 3,1 Huskvarna . . . .. . 1938 12 ,50x 6, 2 13.000 4,5 _ _ _ Boden ............ 1951 25 X 10 12.000 8,4 3,0 2,2 2,2 Ulricehamn . . 1936 16,67x 6 8.000 3,0 2,5 0,5 Åstorp ............ 1942 16,67x 6 6.000 2,4 1,4 1,0 _ Lilla Edet . . . . .. 1935 16,67x 6 3.000 9,6 5,3 4,3 _

Anm. Årssiffror för andra simhallar: Sturebadet (1952) 305.656, Olskroken, Majorna och Lundby i Göteborg (1953) 61.234, 72.688 och 36. 706, F16 och Försvarsläroverket i Uppsala (1952) 50. 850 och 18.614, Djursholm (1952) 10.028, Volvo-Pentaverken i Skövde (1952) 9..415 Årssiffror för varmbadhus: Gävle (1953) 80. 506, Sandviken (1953) 79. 869, Landskrona (1950) 50.811, Kalmar (1953) 48. 784, Halmstad (1953) 45. 428, Kristianstad (1953) 40. 497, Uddevalla (1953) 39. 098, Visby (1950) 32. 452, Västervik (1950) 25. 94—8, Klippan (1950) 14.940, Varberg (1953) 14. 238 och Säffle (1950) 13.523.

Källa: 1950 Statens *fo-lkbadsutredning, 1952 Simfrämjandet, 1953 Stockholms stads idrotts— och friluftsstyrelse. En mycket grov överslvagskalky'l tyder på att årliga antalet offentliga in-omhu-sba-d är omkring 7 ä 8 miljoner, varav något mer än hälften tages i simhallwarrn'a. Värdet av den årliga konsumtionen av offentliga inomhusbad torde vara omkring 10 miljoner kronor.

Vid noggrannare kalkyler kan man 'i de olika fallen räkna med siffror enligt nedanstående:

Invånarantal i Antal bad

tätorten person/år 70.000 , 3.3 60.000 3.5 50.000 3.7 40.000 4.0 30.000 4.2 20.000 4.5 15.000 4.7 10.000 5.0

. I kommuner med gles bebyggelse måste hänsyn tagas till att de längre avstånden kan medföra lägre frekvenstal.

, Dimensionering av badavdelningar.

Tillströmningen av badande till en simhall varierar mycket. För att kunna ge lämpliga dimensioner åt en planerad simhalls olika avdelningar (avkläd- ningsrum, tvagningsrum, bastur, simkajer, simbassäng och komplementut- rymmen) måste man därför söka skaffa sig uppfattning om den sannolika relativa fördelningen av de badande på olika månader, på olika veckodagar och på olika tider av dagen. Dessutom måste man vid dimensioneringen ta

Tab. 37. Procentuell fördelning av antalet bad på. olika månader i simhallar och varmbadhus år 1950.

Medelstora och mindre simhallar

Varmbad— hus

Större

M å n ad simhallar Samltli ga

..................... 7 7 7 .

8 9 9 mars ....................... 11 10 11 11 april ....................... 9 9 10 9 maj ........................ 9 9 19 _9 . juni 7 7 6 6 juli ........................ 3 2 3 3 augusti .................... 6 5 5 5 * september .................. 10 11 10 11 , oktober .................... 11 11 10 1 1 F november .................. 11 11 10 11

december ..................

hänsyn till hur länge de badande brukar uppehålla sig i var och en av bad- anläggningens olika avdelningar.

Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté har ägnat dessa frågor ett ingående studium under utarbetandet av en skrift om simhallsbad.1 Denna skrift utgavs visserligen aldrig, men de fullständiga korrekturavdrag som ställts till folkbadsutredningens fria förfogande ger hållpunkter för en be- dömning av dimensioneringsfrågorna. Utredningen har också förfogat över annat siffermaterial för belysning av dessa.

Genom utredningens specialundersökning år 1951 av svenska simhallars och varmbadhus' driftsförhållanden kan man få en uppfattning om den relativa fördelningen av det årliga antalet bad på olika månader (Tab. 37) och om den relativa för—delningen på olika veckodagar under den egentliga inomhussäsongen (Tab. 38).

Tab. 38. Procentuell fördelning av antalet bad på olika veckodagar i simhallar år 1950.” Öppet alla vardagar Ej öppet måndagar

, ' . . . . X ecltodag Variation _ Gciiom- Varm—tion Genom- mellan : snitt: mellan : snitt : ___—##

Måndag ............... 8—15 13 _ Tisdag ................ 11—17 14 15—17 15

Onsdag ................ 13—18 15 11_17 15 Torsdag 13—21 17 15—30 20 Fredag 18—24 21 15—25 20 Lördag................. 17—28 20 20—40 30

100 . 100

1 Initiativtagare var Riksidrottsförbundets Idrottsplatskommitté. Till utred- ningen var knuten en rådgivande kommitté tillsatt av Riksidrottsförbundets för- valtningsutskott och bestående av representanter för nedanstående organisa- tioner. Riksidrottsförbundets Idrottsplatskommitté: 1. telegrafkontrollör Anton Jo- hanson, civilingenjör Tage Ericson och sekreterare Eskil Tidén. Stockholms Stads Idrotts- och Friluftsstyrelse: Ingenjör Bertil Svenson. Svenska Arkitekters Riksförbund: Professor Nils Ahrbom och arkitekt SAR Kjell Ödeen. Svenska Landskommunernas Förbund: Dir. Sixten Larsson. Svenska Sim—förbundet: Dir. Nils Backlund. ' Svenska Stadsförbundet: Dir. Sixten Humble. Svenska Teknologföreningen: Professor Paul Hedqvist och civilingenjör Sven H. Nycander. Som särskild sakkunnig i badhustekniska frågor: Dir. Harald Julin. Kommitténs arbetsutskott bestod av Johanson (ordf. intill 1/7 1943), Ericson, *ordförande, Julin och Tidén, tillika sekreterare. Utredningsman och huvudförfattare var arkitekt SAR Bengt Gate. Ett "kapitel om—bastur författades av Nycander och ett om vattenrening av civil- ingenjör Claes Fischerström. För tekniska utredningar anlitades Hugo Theorells Ingeniörsbyrå, Elektriska Prövningsanstalten-, Vattenbyggnadsbyrån och ödéns Ingenjörsbyrå. I frågor om anordningar för simidrott konsulterades Svenska Simförbundet och Simfrämjandet. Redaktör var fil. kand. Stig Ålund. ? Undersökningsmateriaiet tillåter ej en allsidig belysning av frågan om sanno- lik badfrekvens på söndagar.

Idrottsplatskommitténs undersökningar av variationerna i tillströmningen :av badande utmynnade i följande generaliseringar:

Högsta antalet bad per dag överstiger medeltalet per dag med ca 200 %. Antalet bad en högbelavstad veckodag överstiger medeltalet bad per dag med ca 150 %. Topphelastningen per timme en högbe- lastad dag överstiger medeltalet per timme samma dag med ca 100 %.

Följande må tjäna som förtydligande av hur en kallkyl av badfrekvensen och där- med dimensionering av avdelningarna i en simhall kan genomföras. Utgångspunkten är en stad i Mellansverige med 20.000 invånare, som beslutat sig för att bygga en sim—hall med skilda badavdelningar för män och kvinnor. Simhallen skall dels kunna användas för gemensamhetsbad, dels för varje kön separat. För enkelhets skull antages, att badet ej skall nyttjas som friluftsbad sommartid. Badet beräknas få en frekvens av 4,5 bad per år och invånare, samman- lagt 90.000 bad om året. De 90.000 baden beräknas fördela sig sålunda på olika hadformer:

Simbad med bastu 70 % 63.000 Skolbad 20 % 18.000 Träningsbad 5 % 4.500

| 1 | | l l ! ' Karbad 5 % 4.500 Det förutsättes, att badet är öppet 300 dagar per år och 7 timmar per dag. Badfrekvensens variationer. Vid dimensioneringen av simhallsavdelningen blir antalet simbad med bastu vägledande. Skolbad och träningsbad sker nämligen huvudsakligen på tider, då badet ej besökes av allmänheten. — Förhållandet mel- lan antalet män och kvinnor antages bli 2: 1.

Antal simbad i medeltal per dag =—63å)00_= 210. Antal simbad en högbelastad dag = 210 + MD.—= 525

100 Antal simbad en högbelastad dag i medeltal per timme =E? = 75, varav 50 män- och 25 kvinnor. Antal simbad per timme vid toppbelastning en högbelastad dag är det dubbla = 150, varav 100 män och 50 kvinnor.

Dimensionering av herravdelningen.

Tillgängligt statistiskt material ger anledning till antagande att badande som samtidigt befinner sig i badhuset, fördelar sig på olika avdelningar enligt följande " vid toppbelastning en högbelastad dag:

, Omklädning 28 % 28 st. 3 Tvagning 20 % 20 » ( Bastu 18 % 18 » Simhall 30 % 30 » Diverse 4 % 4 »

100 st.

För omklädning gäller såvida ej växelhytter användes —— att de badande måste disponera sina omklädningsplatser under hela badtiden. Denna överstiger ofta en timme och uppgår i medeltal till 75 min. Det måste alltså finnas omkläd- ningsplatser för 125 personer vid toppbelastning en högbelastad dag.

Särskilt anordnade hyttplatser beräknas för medeltalet badande per timme en högbelastad dag dvs. för 50 män. Av dessa 50 hytter utföras 6 st. såsom vilo- hytter, vilka upplåtes mot tilläggsavgift och ersätter l:a klass avdelning.

För övriga badande anordnas massomklädningsrum. Ett anna-t sätt är att vid högbelastning använda hytterna som växelhytter, men härför krävs 3—4 skåp för varje hytt. Härigenom kan hytternas kapacitet 3—4- dubblas.

Enligt ovanstående tabell skall i tvagningsrummet beredas plats för 20 perso- ner. Tvagningsställena bör lämpligen fördelas sålunda:

14 st. tvagningsplatser, 5 a 6 st. duschar, 1 st. tvättställ med handdusch. Dessutom bör plats beredas för en massagebänk, som placeras i från tvagnings- g'ummet avskilt utr'ymme.

Enligt tabellen skall bastun ha mins-t 18 platser, vilket även räcker för en halv skolklass. Tvagningsrum och bastu bör skiljas genom en sluss.

Antalet toaletter beräknas enligt normen 1 wc + 2 urinoarer per 80 om- klädningsplatser.

Mellan simhallen, tvagningsrummet och omklädningsrummen inlägges lämpligen ett torkrum med krokar för handdukar och baddräkter.

Dimensionering av damavdelningen.

Tillgängligt statistiskt material ger anledning till antagande att de 50 badande som samtidigt befinner sig i badhuset fördelar sig på olika badavdelningar enligt följande vid toppbelastning en högbelastad dag:

Omklädning 27 % 13 st. Tvagning 18 % 9 » Bastu 16 % 8 » Simhall 36 % 18 » Diverse 3 % "2 »

Om 'växelhytter ej användes, behövs omklädningsplatser för alla samtidigt ba- dande. Eftersom den genomsnittliga badtiden är 75 min. åtgår fler omklädnings- platser än nytillkomna badande per timme, närmare bestämt 25 % fler platser.

5X50

Vid toppbelastning behövs därför 50 +_2_100—

Särskilt anordnade hyttplatser beräknas för medeltalet nyanlända badande per timme en högbelastad dag, dvs. 25.

För övriga badande beredes plats i massomklädningsrum. Om växelhyttsystemet tillämpas, blir hytternas kapacitet 200 åt 300 % större. Enligt tabellen är det för allmänheten tillräckligt med 9 tvagningsplatser. Med

= 62 omklädningsplatser.

hänsyn till förekommande skolbad bör antalet platser ökas till 15. Tvagnings- ställena bör lämpligen fördelas sålunda:

10 st. tvagningsplatser,

4 » duschar, 1 » tvättställ med handdusch. Plats för massagebänk bör finnas i ett avskilt utrymme. Med hänsyn till förekommande skolbad dimensioneras bastun för 15 platser. ' Mellan tvagningsrum och bastu skall det finnas en sluss.

Jämförande kostnadsberäkningar

Idrottsplatskommitténs beräkningar för standardsimhallar.

Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté undersökte på sin tid vad det kostade att bygga och att driva simhallar av lämpliga standardstorlekar.

Idrottsplatskommittén fann, att det sällan förelåg utrymmesbrist i en simbassäng eftersom denna av idrottsliga skäl vanligen gjordes större än vad som erfordrades för att allmänheten skulle kunna bada. Kommittén anförde som exempel, att idealmåtten för en medelstor tävlingsbassäng vore 25X 12 111 men att en sådan bassäng endast kunde effektivt utnyttjas vid ett invånarantal av 60 å 80.000 personer. Frågan om den lämpligaste bassäng- storleken vore således i hög grad ett ekonomiskt problem, och kommittén hade därför undersökt .såväl anläggnings- som driftkostnaderna hos ett antal bassängtyper. Idrottsplatskommittén framhöll häromföljande:

”Då valet av bassängstorlek bestämmer Simhallens volym, har beräkningen gjorts för både bassängen och dess överbyggnad, simhallen.

Dessa beräkningar äro schematiska, men utredningen anser, att de visa pro— portionerna mellan kostnaderna för olika bassängtyper.

För denna specialutredning angavs följande förutsättningar: Avsikten är att få fram jämförelsetal mellan olika storlekar av bassängtyper för att därigenom ekonomiskt kunna bedöma lämplig bassängstorlek i förhål- lande till beräknad frekvens och idrottsliga krav.

Kostnaderna skola beräknas som: ,

I) Anläggningskostnad; byggnadskostnad, kostnader för värme, vatten, ventila- tion, sanitet, rening, elektrisk anläggning. II) Driftskostnad; innefattande kostnaderna för värme, vatten, ventilation, vat- tenrening och belysning under ett år. Vid beräkning av kostnaderna enligt ovan utgås från typritningar samt följan- de antaganden.

Simhallen är centralt placerad och på 3 sidor omgiven av övriga badavdel- ningar.

Simhallens väggar äro till 30 % glasade med 3-dubbla glas, varvid fönstren äro placerade runt 4 väggar och högt sittande vid tak, kompletterade med ett lågt utsiktsparti på ena kortsidan.

Vid beräkning av nödig värmeisolering m. m. beräknas Stockholms klimat- förhållanden gälla.

Kostnaderna äro beräknade med de material- och arbetskostnader som gällde 1939.

Sammanställning av anläggnings- och driftskostnader för simhallar.

Typ 1. Bassäng 25x12x0,9—3,80 m. 5 m:s trampolin, 3 och 1 m:s sviktar. Vat— tenvolym 760 m3. Luftvolym 3.890 ma. Anläggningskostnad ...................................... 187.000 kr. Driftskostnader .......................................... 13.900 kr.

Typ 2. Bassäng 25x10x0,9—3,80 m. 5 m:s trampolin, 3 och 1 m:s sviktar. Vat— tenvolym 640 m3. Anläggningskostnader .................................... 169.000 kr. Driftskostnader .......................................... 11.800 kr.

Typ 3. Bassäng 25X 10>(0,9—2,00 m. Inga hoppanordningar. Vattenvolym 337 m3. Luftvolym 2.685 ms. Anläggningskostnader .................................... 129.000 kr. Driftskostnader ........................................... 9.000 kr.

Typ 4. Bassäng 20x8x0,9—3,4 m. 3 och 1 m:s sviktar. Vattenvolym 360 m3. Luftvolym 1.993 m3. Anläggningskostnader .................................... 117.000 kr. Driftskostnader .......................................... 7.500 kr.

Typ 5. Bassäng 16,67x8x0,9—3,4 m. 3 och 1 m:s sviktar. Vattenvolym 336 n13. Luftvolym 1.740 m3. Anläggningskostnader .................................... 105.000 kr. Driftskostnader .......................................... 6.500 kr.

Typ 6. Bassäng 16,67x6x0,9—3,00 m. 1 m:s svikt. Vattenvolym 207 m3. Luft- volym 1.163 m3. . Auläggningskostnader .................................... 84.000 kr. 1 Driftskostnader .......................................... 5.100 kr.

Dessa siffror visa hur kostnaderna bero av bassängstorleken och därtill hörande hoppanordningar. En tredje faktor som inverkar på kostnaden är antal åskådar- platser. Då valet av en större bassängtyp i allmänhet motiveras av tävlingsmäs- siga krav blir konsekvensen därav att den större bassängen även utrustas med ett störreantal åskådarplatser vilka i hög grad fördyra hallen utan att ge motsvarande inkomster. Såväl anläggninvgs- som driftskostnader kunna under olika förhållanden variera rätt starkt. Siffrorna böra därför ej okritiskt läggas till grund för kostnadsberäkningar eller ränt-abilitetskalkyler, utan en beräkning bör göras för varje särskilt fall.”

Kostnader för faktiskt uppförda simhallar åren 1935—1950.

I stället för att såsom idrottsplatskommittén gjort beräkna och jämföra kostnader för vissa standardtyper av simhallar *kan man 'omräk-na kostna- derna för utförda simhall-ar till 'ett visst års priser för att därigenom be- stämma ge-nomsnittskostnaderna för den faktiska standard och utform- ning som simhallar erhållit. På uppdrag av utredningen har Nycander gjort en sådan sammanställning, varvid medtagits kostnader för uppförandet av Sini-hallar åren 1935—1950 och omräkning gjorts till 1950 års prisläge. Ut-

redningen har sedermera försökt att med hjälp av byggnadskostnadsindex översätta de av Nycander erhållna kostnadsvärdena till 1953 års prisläge (Tab. 39).

Tab. 39. Totala anläggningskostnaderna för olika stora simhallar, uppförda under åren 1935—1950, i 1953 års priser.

Ant.bänk- 'Ilota'lkostna—der

Simhallens bassängtyp rader för förhc'la anlägg- åskådare ningen 1 kr.

12,5)(6 111 utan svikt .............................. 2 225.000: 12,5x6 m med 1 m:s svikt ........................ 2 300.000: — | 16,67x8 m med 3 m:s svikt ...................... 2 525.000: —— | 16,67x10 m med 3 m:s svikt samt barnbassäng ...... 3 720.000: ! 25x10 m med 3 m:s svikt ........................ 5 920.000: _ ; 25x10 m med 3 m:s svikt och barnbassäng ........ 5 1.050.000: — ; 25x10 m med 3 m:s svikt och 5 m:s trampolin + : barnbassäng .................................... 7 1.250.000:

: Till tab. 39 vill utredningen foga följande kommentar. Beträffande simhallar med 12,5 m bassäng har antagits att anläggningarna icke samtidigt användas av herrar och damer. För simhallar med 16,67 och 25 m bassänger har däremot räk- nats med samtidiga herr- och dambad. I samtliga anläggningar och såväl för herr- som damavdelningar har önskemål om karbad tillgodosetts. Simhalla-rnas herravdelningar har dessutom antagits vara utrustade med bastur.

I kalkylerna har räknats med att badhusen uppföres av stenmaterial. Deras innerväggar har antagits vara lämpligt klädda: tvagningsrummen med kakel, basturna med träpanel ovanpå mot värme högisolerande material osv. I själva sim- hallen har räknats med kajplan med sintrade plattor. I övrigt kan noteras, att | simhallarna antagits vara försedda med egna anläggningar för vattenrening, J värme osv.

Driftanalyser.

& Vid upprepade tillfällen har önskemål framförts om fortlöpande jämförel- ser mellan olika badhus och simhallar beträffande driftskostnader och tek- niska detaljer. Därför företog utredningen år 1951 en specialundersökning rörande svenska badanläggningars tekniska och ekonomiska förhållanden. För att erhålla erforderliga uppgifter utsände utredningen tvenne fråge- formulär til-l badanläggningarnas ägare. Det ena formuläret innehöll ett ganska stort antal frågor dels om badanläggningens organisatoriska och * administrativa förhållanden, utformning, utnyttjande etc., dels om dess eko- nomiska förhållanden under år 1950. Det andra formuläret _ vilket av- tryckts å sidan 64 i utredningens betänkande om badvatten — innehöll frågor rörande vattenreningen. Resultatet blev 44 svar. De erhållna svaren har sammanställts i arbetstabeller, som kan ge antydan om förhållandena i

stort, men som icke gjorts till föremål för någon detaljanalys av de omstän- digheter -som medför att vissa badanläggningar ger bättre eller sämre ekono- miskt resultat än andra med likartade yttre betingelser.

Den redan företagna specialundersökningen har gett en del lärdomar för kommande undersökningar. Det är exempelvis nödvändigt, att man bättre klarlägger syftet med driftanalyserna och den innebörd de få alltefter den valda insamlings- och bearbetningsmetoden, om de tillfrågade skall anse sig själva betjänta av att svara på kommande frågeformulär.

En god regel för alla driftsekonomiska undersökningar bör vara att börja med sådana detaljer som lättast kan leda till Viktiga resultat. Detta innebär, att de 1 kap. 13 föreslagna driftsanalyserna för simhallar och varmbadhus bör åtminstone under de första åren inriktas på studium av relativt få tekniska och ekonomiska spörsmål och icke på analys av de totala drifts— 1'esultaten. Bland de spörsmål som därvid hör ifrågakomma kan nämnas vatte-n- och värmeförbr—ukning [såväl totalt som på olika ställen inom bad- anläggningarna, kemikalie- och tvättmedel-störbrukning, åtgång av för- brukningsmateriel, variationer i besöksfrekvens och biljettpriser, ”flask- halsar” och arbetsstudier. Först sedan man erhållit godtagbara ”normtal” för faktorer av detta slag, är tiden mogen för behandling av mer invecklade driftsekonomiska frågor såsom exempelvis självkostnadsberäkningar.

Innan den föreslagna statliga folkbadsnämnden avgör frågan om vilken insam- lings- och bearbetningsmetodik som skall användas vid framtida driftanalyser, synes åtminstone följande förfaringssätt böra granskas.

1. Enkel bokföring med gruppanalys. Ur driftbok-föringen hämtas sedvanliga tekniska och ekonomiska uppgifter. Sedan 'badanläggningarna ind-elats i ett _ mindre antal grupper, uträknas medeltal inom varje, varefter uppgifterna för de enstaka anläggningarna i tur och ordning jämföras med medeltalen i syfte att låta avvikelserna ”förklara” skillnaderna i det totala nettoresultatet. Metoden har tidtals varit populär särskilt inom lantbruksekonomien. Den kräver relativt många bearbetningsbara svar per grupp.

2. Typanalys grundad på bokföring, intervjuer o. dyl. Man kan ofta med fördel gå motsatt väg och först välja ut ett antal olika företagstyper och sedan insamla alla de uppgifter man behöver om dem genom studium av bokföring och lokala förhållanden, genom intervjuer o. s. v. Grupperna bli därigenom bl. a. mera ens- artade och resultaten följaktligen lättare att förstå. Förfaringssättet har ingående prövats av amerikanska forskare.

3. Monografier. Ofta kan det, särskilt i början av ett långsiktigt undersöknings- arbete, vara lämpligt att ingående undersöka några få företag samt inbördes jäm- föra dem detalj efter detalj. Förfaringssättet, som stundom kallas casemetoden, sker ofta valhänt men är värt uppmärksamhet om driven metodman finns att tillgå. '

4. Kostnadsbokföring innebär att kostnaderna skall fördelas på ett antal kost- nadsbärare och kostnadsställen. Förfaringssättet användes med fördel vid fast- ställandet av ekonomiska. normtal. Det kräver relativt få men mycket noggranna data.

5. Arbetsstudier innebär detaljundersökning av vissa tekniska, särskilt arbets- tekniska, förhållanden, främst i syfte att erhålla tekniska normtal.

l 1

Tekniska detaljer

Såsom redan framgått har utredningen kunnat förfoga över en av Riksidrotts- förbundets idrottsplatskommitté verkställd undersökning angående planläggning av simhallsbad. I denna behandlas bl. a. många tekniska detaljfrågor. Folkbadsut- redningen har funnit det vara lämpligt att återge en del avsnitt ur kommitténs verk, nämligen utdrag ur kapitlen om planläggning, omklädnings-, tvagnings- och sekundärutrymmen samt om dimensioneringen. Däremot har de centrala partier- na om simhallen, bassängen och hoppanordningarna måst omarbetas. Avsnit- tet om vattenrening ersättes av utredningens specialbetänkande därom och av- snittet om hastur av ett särskilt kapitel (kap. 12) i här föreliggande betänkande.1

Planläggning.

Läge. En simhall skall trots de höga tomtpriserna förläggas centralt och nära de skolor, vars elever skall använda badet.

Om simhallen sommartid skall fungera som friluftsbad, fordras en relativt stor öppen och solig plats, helst i samband med en park. Dessa båda krav är ofta oförenliga. Beträffande situationsplanen bör tillses, att erforderliga parkeringsplatser för bilar och cyklar kan ordnas. '

Inre kommunikationer. Av utomordentlig vikt är att badet planlägges så, att all- mänheten ej behöver tveka om vägen. Kommunikationslederna bör vara korta, välbelysta och helst utan trappor inom samma avdelning.

Det medför vissa fördelar om de olika badavdelningarna ligger i samma plan som simhallen. Man slipper då trappor och har även större möjligheter till even- tuella framtida omgrupperingar. En nackdel med enplanslösningar är att_man vid stora anläggningar får långa horisontella kommunikationer och dyrbara tak- konstruktioner med takfönster.

Fullt tillfredsställande från kommunikationssynpunkt är lösningar med sim- hallen i halvplan i förhållande till badavdelningarna. Lösningar i halvplan med

1 Litteraturförteckning:

Om inom iusbad. Råd och anvisningar vid planläggande och uppförande av inomhusbad. Badhustekniska Byrån. Stockholm 1938. _

Modern Public Baths. K. M. B. Cross. London 1938. Fin 11 h a stu. H. J. Viherjuuri. Åbo 1942. has v vi m m eb a 5 sin e r. Cementfabrikernes Tekniske Oplysningskontor. Köben-

vn. B a d & v ae s e n et i K 95 h e 11 h a v 11. Betaenkning I. Kommissionen vedrprende den fremtidige Udbygnin af Badevaesenet i deenhavn. Kpbenhavn 1945.

Swim min g P o o 1 s. ime-Saver Standards American Architect. 1937. D eu t 5 c h e H al-le n s e hw i m 111 b å de r. Bau, Wärme-, Wasserversorgung und Betrieb. Verein deutscher Heizungsingenieure. Berlin 1936.

Das Bad. Zeitschrift fiir das Badewesen. Berlin 1937.

Simfrämjaren 1935—1945.

Swimming Pool Data & Reference Annual. Vol. V. New York 1937. Härutöver v1ll folkbadsutredningen hänvisa den intresserade till följande:

Byggå Handbok för Hus-, Väg- och Vattenbyggnad. Band III: Husbyggnad. Re- daktör . Wåhlin. Bitr. red. T. Velve. Stockholm 1951.

Sportbauten. R. Ortner. Miinchen 1953. — Richtlinien fiir den Bau von Hallen- und Freibädern. Deutsche Gesellschaft fiir das Badewesen e. V., Gladbeck samt till de senare årens facktidskrifter.

badavdelningarna över varandra ger en mer samlad huskropp, kortare kom- munikationer, och dagsljusbelysningen kan ordnas genom vanliga fönster.

Entré. Entrén bör vara så rymlig, att den kan tjäna som vänt- och samlings- plats. Till entréhallen förlägges biljettkassa, utlämning av nycklar, handdukar och baddräkter samt värdesaksinlämning. I anslutning till kassan förlägges ett linneförråd och eventuellt ett mindre kontorsrum. Vid mindre och medelstora bad är det önskvärt, att man från kassan kan överblicka simhallen och om möj- ligt omklädnings- och tvagningsavdelningarna. En mindre anläggning bör på tider med låg frekvens kunna skötas av en enda person.

Möjligheten att genomföra en del av ovan föreslagna arrangemang är beroende på om badet fungerar som gemensamhetsbad eller ej.

I entréhallen bör det finnas tillgång till telefon. Ett mindre kapprum bör finnas. Ibland förlägges i samband med entréhallen servering och frisersalong. Dessa lokaler bör då ha direkt kontakt med gatan för att även kunna betjäna allmän— het, som ej besöker badet.

Omklädning.

Omklädningen kan ordnas efter olika system: 1) Omklädning i enskild hytt, som av den badande disponeras för kläderna un-

der hela badtiden.

2) Omklädning i växelhytt och förvaring av kläderna i en gemensam garderob eller i enskilt, av den badande själv låst skåp. 3) Omklädning i allmänna omklädningsrum med bänkar och förvaringsskåp.

Vanligast torde vara att man kombinerar system nr 1 och 3.

Systemet med växelhytter är utrymmesbesparande och har stor kapacitet, var- för det vid utomhusbad är allmänt. Varje hytt ”beräknas kunna användas av 3—4 personer per timme. Vid växelhyttsystem undvikes särskild garderobspersonal 0111 de badande själva låsa in sina kläder i skåp, varvid 3—4 skåp beräknas per växelhytt.

Enskilda hytter kan vid toppbelastning av badet användas som växelhytter med förvaring av kläder i låsbara skåp. Detta system erbjuder stor elasticitet: när en- skilda hytter utnyttjas som växelhytter blir kapaciteten. 3—4 gånger större.

Man kan i stället planera och placera hyttavdelning och massomklädningsrum så att sistnämnda rum kan tjäna som garderob till hytterna, när dessa eller en del av dem fungerar som växelhytter. Detta arrangemang lämpar sig särskilt väl för kombinerade inomhus- och friluftsbad.

Det kan vara lämpligt, att planlösningen är så utförd, att en del omklädnings— platser ömsom kan tillföras herravdelningen, ömsom damavdelningen, allt efter som de olika avdelningarna är mer eller mindre hårt belastade.

Emedan den totala badtiden ofta överstiger en timme medelbadtiden brukar beräknas till 75 min. —— bör totala antalet omklädningsplatser med 25 % överstiga antalet nyanlända personer vid toppbelastning per timme en högbelastad vecko- dag. '

Dimensioner på hytter och skåp. En enskild hytt eller växelhytt gives lämp- ligen följande dimensioner: djup 130 cm, bredd 100 cm och höjd 200 cm. Ibland förses hytternas tak med trådgaller för att hindra stöld. Hyttens höjd bör i så

fall ökas till minst 230 cm. En vilohytt bör åtminstone vara 130 cm bred och 200 cm lång.

Beträffande de allmänna omklädningsrummen må anföras att man brukar räkna med en bänklängd av 60 cm per person. Förvaringsskåpen utföres antingen helt av plåt eller av träfiberplattor på en stomme av reglar och skall alltid förses med ventilation. Dessa skåp kan lämpligen vara 30 cm breda, 60 cm djupa och 170 cm höga. För skolbarnens del räcker det med 50 cm bänklängd per barn och skåp med måtten 30x35x150.

Särskilt i nya badanläggningar brukar det vara så ordnat att klädda och oklädda badande ej mötas på väg till eller från omklädningsrummen. Fördelarna härav är uppenbara. Den smuts, som en utifrån kommande besökare kan med- föra, införes ej på de gångar, som begagnas av de avklädda besökarna, vilka i sin tur blöter ned gångarna, när de kommer från bassäng eller tvagningsrum. Ge- nom det komplicerade gångsystemet blir emellertid anordningen platskrävande och hytterna svårare att övervaka, varigenom mer personal kräves. Allmänheten får svårt att hitta och går därför ofta fe].

Några allvarliga olägenheter med att det icke finns skilda gångar har ej kun- nat iakttagas.

Vid en del anläggningar, där hytterna är placerade i omedelbar anslutning till simhallen, är trafikföringen ordnad så, att klädda personer på väg till hyt- terna passerar de gängar, som omger simbassängen. Detta bör undvikas.

Omklädningsrummens förläggning. Man kan skilja på två huvudlösningar, näm- lligen:

A) Omklädningsrummen förlägges i öppen anslutning till simhallen. B) Omklädningsrummen skiljes från- simhallen. Av dessa två lösningar finns ett flertal varianter. System A förekommer i allmänhet i äldre simhallar, t. ex. Sturebadet och Centralbadet i Stockholm. Systemet är även tillämpat i de nyuppförda badan- läggningarna i Kungsör och Munksund.

System B har såväl i Sverige som utomlands varit vanligast under senare år. Utredningen anser, att omklädningsrummens placering är ett problem, som måste lösas från fall till fall, beroende av många faktorer, t. ex. planlösningen i övrigt och möjligheten att ordna erforderlig ventilation. I stället för att fast- låsa någon allmän princip för omklädningshytternas placering bör man upp- ställa vissa krav på de värme- och fuktighetsförhållanden, som bör råda vid omklädning, och i övrigt fordra, att omklädningsrummen förlägges så, att de är lätta att övervaka och för de badande erbjuder största möjliga trevnad.

Kommunikationerna mellan de olika badavdelningarna skall ordnas så, att de badande på väg från simhallen till omklädningsrummen ej behöver passera tvagningsrummen med deras fuktiga och varma luft. Detta kan bäst ske genom att en sluss, som tjänar som torkrum och där baddräkten kan påtagas vid ge- mensamhetsbad, förlägges mellan omklädningsrum, tvagningsrum och simhall.

Omklädningsrummen bör helst förläggas så, att de erhåller direkt dagsljus.

Tvagning.

Tvagning vid rinnande vatten är det från hygienisk synpunkt mest tilltalande systemet. Vatten-flödet bör automatiskt stanna, när den badande lämnar tvag- ningsstället.

Duscharna placeras i allmänhet i tvagningsrummet. Förhållandet mellan antalet tvagningsställen och antalet duschar bör vara pro- portion-ellt mot den tid, som de badande utnyttjar respektive anordningar. Approximativt kan man räkna med en genomsnittlig tvagningstid av 10 min. och en genomsnittlig duschtid av 21/2 min. men med hänsyn till att en del badande

ej begagnar tvagningsställena utan uteslutande använder dusch bör det finnas 3 tvagningsställen per dusch.

Om det är oproportionerligt många duschar, blir följden den, att några badande utför hela tvagningen i duschen, vilket från ekonomisk synpunkt är olämpligt.

Duschvattnet bör sluta att rinna när den badande lämnar duschen. Detta kan åstadkommas genom ,

handreglering med dragkedja, *

handreglering med spolventil, handreglering med automatisk spolventil eller fotreglering med pedal. Vanligen föredrages systemet ”handreglering med dragkedja”: konstruktionen är hållbar och billig samt försvårar för den badande att tvätta sig under duschen, varigenom vattenförbrukningen minskas.

Varmvattenåtgången kan minskas avsevärt om duschvattnet hålles vid en konstant temperatur. Denna får ej överstiga 38”.

Även valet av duschsil är mycket viktigt Ifrån ekonomisk synpunkt. Som exem- pel kan nämnas, att det vid en nyligen företagen undersökning visade sig, att vid 3 kg tryck lämnade en bra duschsil 30 ] vatten i minuten och dåliga mellan 150 och 200 l i minuten.

Genom värmeutväxlare kan stora värmemängder tillvaratas ur avloppsvatten från tvagningsrum och duschar, varför separata avloppsledningar från dessa skall finnas.

I en del badanläggningar finns det skärmväggar av klyvtegel eller råglas mel- - lan duscharna. Om avståndet från dusch till dusch är omkring 1 m kan skärm- väggarna slopas utan större olägenheter vid duschning.

Utöver varmduscharna bör det för avsköljning efter bassängbadet finnas åt- minstone en från själva simhallen lättillgänglig dusch med kallt vatten.

I tvagningsrum för kvinnor bör det finnas tvättställ för hårtvätt, vilka skall vara försedda med handdusch. Även bidé bör finnas.

Beträffande utrymmesbehovet, räknat för varje badande som vistas i tvagnings- rummet, ger uppgifterna i tab. 40 vägledning.

Tab. 40. Utrymme för varje badande som vistas 1 tvagning-rummet.

Utrymme i tvagnings-

rum för Simhall Män Kvinnor

rn2 m2

Trelleborg .................. 2,5 3,0 Hälsingborg ................ 2,5 3,0 Borås ...................... 1,6 1,7 Forsgrénska ................ 2,5 2,1 Normtal 2,0 2,2

Genom duschningen blir fuktighetshalten i tvagningsrummet så hög att ev. massage bör ges i ett avskilt utrymme.

Det är både trivsamt och hygieniskt med dagsljusbelysning av tvagningsrum. För att undvika stark kondensation bör fönstren förses med 3-dubbla glas.

Ventilationen måste vara god. Temperaturen bör vara omkring 26”. Värmeut- växlare bör finnas.

Bild 20. Simhallen uid Hojslcole for Legemsduelser, Köpenhamn. Foto: Hauersleu's Atelier, Köpenhamn.

Bild 21. Simhallen i Hälsingborg.

110—'! ' .

itil?

Bild 22. Forsgrénska hade! i Stockholm. Foto: Bertil IIÖ(lL'1'S press/ololjr'insl, Stockholm.

Bild "23. Inrölcumle bus/u. Foto: Ami Muti/(linen.

Bild ?!!-. Basin med sten- ugn. Folo: H. I/'/'Iuml.

Bild 25—26. Kaiajaniemen salma en ny finsk bastu. Foto: P. J. Böyelund.

Torkrum.

Torkrummen placeras lämpligen så att de på samma gång skiljer själva sim— hallen såväl från omklädningsrummen som från tvagningsrum och bastu. Om gemensamhetsbad förekommer bör torkrummen dessutom vara så belägna, att de badande passerar dem på Väg från omklädningsrum till tvagningsrum och bastu för upphängning av baddräkt och handduk.

Simhallen.

En simhall brukar för att bli ljus förses med stora glasytor. Därigenom uppstår mycket stora värmeförluster om inga särskilda åtgärder vidtagas häremot, exem- pelvis användning av 3-dubbla glas. Speciellt svåra blir problemen om sim- hallen skall kombineras med ett friluftsbad, i vilket fall man måste söka åstad- komma en god kontakt mellan inomhusbassängen och plagen. Beträffande simbassängens utformning, särskilt med hänsyn till förekommande hoppanordningar, får utredningen hänvisa till vad som .sägs härom i det före- gående och i avsnittet om tekniska detaljer i kapitlet om friluftsbad (kap. 10).

Simhallsgolvet skall ges fall mot golvbrunnar. Om åskådarplatserna ordnas med gradänger skall spolvatten lätt kunna avrinna till golvbrunn'arna.

I nära anslutning till simhallen skall förrådsrum finnas för simundervisnings- och simtävlingsmateriel, poloburar m. m.

I en stor simhallsanläggning bör det finnas ett rum för en torrsvikt. Detta rum kan lämpligen vara 8 m långt, 4,5 m brett och 4,5 m högt.

I simhallen bör naturligtvis finnas dricksfontän.

Toaletter.

-Följande normer kan användas vid beräkning av antalet toaletter. För män: 1 wc + 2 urinoarer per 80 omklädningsplatser, dock minst 1 wc och 1 urinoar. För kvinnor: 1 wc per 40 omklädningsplatser.

Sekundärutrymmen. I varje simhall bör finnas åtminstone följande sekundärutrymmen:

Pannrum med bränsleförråd Reningsanläggning

"Pumprum

Fläktrum Elektrisk central Verkstadslokaler Förrådsutrymmen för linne m. m. Lagningsrum Personalrum Städskrubbar.

Om det i samband med badet ordnas en allmän tvättinrättning, bör badets eko- nomi ej sammanblandas med tvättinrätt'ningens.

KAPITEL 12

Bastur

Gamla riter vid bastubad.

Det är allmänt bekant, att bastubad kan tagas på olika sätt, och finsk bastu är ett exempel på sådana bad med inslag av riter. En del av dessa tor- de vara kvarlevor från äldre tid-er när bastubad-et vanligen inledde ledigheten efter veckans arbete. Att måltiden efter badet gärna blev litet festligare när ledigheten börjat, rena kläder påtagits och bastubadets efterverkningar kän- des, kan »lätt inses. Säkerligen framstod bastubadet på samma gång som ett kärt avbrott i veckans enahanda och som ett tillfälle att träffa vänner. Därtill är att märka att den katolska kyrkan snart insåvg bastubadets möj- ligheter från religiösa synpunkter. På de håll där 'bastubadet vilar på gamla traditioner från medeltiden *har badet sedan fortsatt att närmast vara en rit även om dess kyrkliga drag har utplånats.

Särskilt i Finland inbjudes fortfarande vänner att prova bastun varje bastu har »sina egenskaper. Man badar då efter vissa gamla regler och inta- ger efter bade-t en god måltid. De gamla sedvänjorna har en del svenska bastuvänner sökt återuppliva även på platser där traditionen varit bruten i århundraden. Nuvarande former är dock ll allmänhet enklare än de som erbjöds av medeltida, kyrklig socialvår-d i form av s. k. själabad och oändligt enklare än festbad såsom t. ex. bröllopsba'd.

Förr var det vanligt att utskänkning och utspisning skedde i allmänna badinrättningar, vilket medverkade till att göra badhusen till en god in- komstkälla 'bl. a. för Stockholms stad. Att sådana arrangemang kring ett bastubad då ansågs ha sin betydelse för ernående av det största välbefin- nandet framgår dock klart av den skildring ”Om bad och badzstu-gor i äldre tid”, som Lizzie Carlsson lämnat i Big (Tidskrift utgiven av föreningen för svensk kulturhistoria 1947, sid. 113—141), varur utredningen tillåter sig att citera följande om själabad och bröllopshad.

”En för oss nutidsmänniskor egendomlig form av välgörenhet var de under medeltiden så vanliga själabaden, som bestodo i att fattiga och sjuka fingo fria bad och därefter undfägnades med en måltid. Själabaden samlmanhängde med den katolska uppfattningen att goda gärningar under den jordiska tillvaron till-

ggodoräknades människan i det eviga livet och förkortade skärseldens kval. Därav lföljde att denna fromma sedvänja fr. o. m. reformationstiden blev allt sällsyntare. ll enstaka fall ha emellertid själabaden bevarats ända fram i våra dagar. I äldre ttid hände det att förnäma personer själva badade fattiga och sjuka eller i varje ifall tvådde deras fötter. Måhända berodde i varje fall det sistnämnda bruket på lbibliskt inflytande. Mani erinrar sig Johannesevangeliets berättelse om hur Jes-us innan han tillsammans med sina lärjungar intog sin sista aftonmåltid tvådde de- iras fötter. — —

Det var vanligt att borgare — inte alltid förmögna, stundom personer i blyg- samma villkor _— i sina testamenten förordnade, att en viss del av deras kvarlåten- skap skulle användas till själa-bad; dessa skulle anordnas en eller flera gånger, (exempelvis årligen på den avlidnes dödsdag. De som kommo i åtnjutande av tförmånen skulle i gengäld bedja för donators själ, så altruistisk var gåvan ingalunda.

] Exempel på dylika testamentariska förordnanden ha vi också här i Norden. i

Så fastställde borgmästaren i Malmö Jakob Mogens år 1446 som sin yttersta vilja, :att efter hans död under en tid av 20 år fyra fattiga en gång i veckan skulle få tfritt bad i hans badstuga och därefter trakteras med en vetelev och en skånesill för hans och hans hustrus själ och för alla kristna själar. År 1491 skänkte en i präst i Köpenhamn en bod till Helgeandshuset. För avkastningen av boden skulle ; priorn i evärdlig tid varje år på Sankt Nikolai dag låta— sjunga en mässa samt ' samma dag undfägna en fattig med en god måltid, ett par skor och en penning (unum album) till ett bad. I ett annat testamente från år 1503 blevo de fattiga i Malmö ihågkomna med ”två själabad med mat och öl som därtill hörer”.

Från det medeltida Sverige äro själabad kända endast från Stockholm, där de enligt bevarade källor anordnades dels av fromma stiftelser, Själagården och Helga lekamens gille, dels av staden.

I de statuter, som ärkebiskop Jöns Håkansson år 1430 gav för Själagården i Stockholm, lämnas också föreskrifter angående den välgörenhet, som stiftelsen skulle bedriva. Varje söndag skulle föreståndarna sålunda utdela sextio allmosor så goda som: tillgångarna det medgåvo. Dessutom skulle en gång i månaden sextio fattiga få fritt bad. En gång om året skulle en större religiös festlighet, en ”be- gängelse” för de döda, för alla kristna själar firas. Festen .skulle hållas måndagen efter midfastosöndagen och i densamma skulle alla bykyrkans präster medverka. % Den skulle inledas redan på söndagskvällen med vigilia i själakoren och på män- ' dagen skulle mässor sjungas. Varje medverkande präst skulle få ett öre för sitt besvär och kyrkoherden, som tidigt på måndagsmorgonen skulle sjunga mässa i & själakapellet, skulle få en halv mark. I samband med festen skulle sextio fattiga bespisas i Själagården eller få allmosor. Att det varje månad återkommande badet skulle serveras just vid detta tillfälle sägs visserligen inte men har väl ansetts självklart. Alla präster och andra som medverkat vid begängelsen skulle likaledes ! få en måltid. ' . Själabadets utpräglat religiösa karaktär framgår tillfyllest av dessa bestämmel— ! ser, så typiska för katolsk åskådning. Mässorna, som sjöngos i kyrkan, bönerna ' som lästes, själaba-det och måltiden för de fattiga, de tjänade alla samma ända- ,' mål: genom de kyrkliga ceremonierna och de goda gärningarna skulle själarna * få sina kval i skärselden förkortade eller rent av befrias från sina lidanden. Inte ' underligt att Själagården genom donationer och testamenten mot slutet av medel— | tiden kom att bli Stockholms kanske rikaste välgörenhetsinrättning!

Själabad, anordnade av Helga lekamens gille i huvudstaden, äro endast kända från åren 1516—1519 samt från år 1521, då de ägde rum en gång om året i juni

eller juli månad. I räkenskapsböckerna få vi huvudsakligen reda på den mat, som inköptes för måltiden, för övrigt äro uppgifterna knapphändiga. Efter allt att döma har det emellertid gått till på samma sätt som statuterna för Själagården bestämde. Själabadet har antagligen endast varit ett led i en religiös festlighet. År 1521 utbetalades till ”kyrkoherden” en halv mark ”for han lyste själabadet for vigilias”. Själaba'det har alltså ”lysts” från predikstolen, vilket förekom också i tyska städer. Det är med särskilt intresse man konstaterar, att ”kyrkoherden”, som lyste själabadet, är identisk med ingen mindre än Olaus Magnus. —— —— _—

Själva badet ägde rum i gillets egen badstuga, den norra. Det leddes av ba-d- stuguhustrun, som till hjälp hade fyra andra kvinnor, som tvådde ”allmosefolket”. Vid ett tillfälle omtalas också en ”kar—I, som halp i själabadet”.

Vad själva trakteringen beträffar, så är det med ledning av räkenskaperna svårt att avgöra, hur mycket som bestods ”det fattiga folket” och hur mycket som gick till präster och djäknar. Säkert är att man inte knusslade på ölet. Sju å åtta tunnor till de fattiga och en tunna till prästerskapet tycks ha varit det normala.

Dessutom inköptes till badet smör, bröd och kött. År 1517 omnämnes en skinka, ett svinhuvud, rökt fårkött och kokött och år 1518 stek, grytstek, saltkött, två skinkor, ”grovmat”, fårkött och nötkött. En bagare betalade inträ-desavgifterna till gillet för sig själv och sin hustru genom att lämna vetebröd till själabadet.

Det överdåd i mat och dryck, som utan tvivel rådde ”uppe i stugan”, där prästerskapet höll till, camouflerades säkerligen genom skålar till Guds och helgonens ära. Prästerskapets öl ”skiptes i guds äre”, säger räkenskapsboken 1521. Resterna efter måltiden skickades följande dag till de fattiga i sjukstugorna.

I Stockholms medeltida stadsböcker finns det endast två knapphändiga notiser om själabad. Den äldsta är från den 17 april 1486, då tänkeboken berättar, att borgmästare och råd ”vord-o så ens, att om odensdagen 8 daga skulle allmose- männen och allmosekvinnorna komma till själabad och visa dem av by som färdoge och före äre”.

Utan tvivel har själabadet vid detta tillfälle lysts som burspråk från rådhuset. Liknande burspråk känner man från andra tillfällen, visserligen icke kombinerade med själabad. Det ”lösa folket”, pigor och drängar, som inte hade någon tjänst, som tiggde på gatorna eller bedrevo köpenskap utan att betala skatt, förorsakade myndigheterna ständiga bekymmer och blevo alltemellanåt bortdrivna från sta- den. Var det skördetid passade man på att köra bort dem under förevändning, att de skulle hjälpa bönderna att få kom och hö i ladorna.

Att förbuden och de vidtagna åtgärderna voro ganska ineffektiva framgår av att de ständigt upprepades. Staden lockade, inte minst genom de allmosor, som där delades ut till onda och goda, allt enligt den katolska uppfattningen att den goda gärningen i och för sig var förtjänstfull, oberoende av om mottagaren var värdig eller ovärdig.

Själabaden bidrogo säkerligen i sin mån att samla löst folk i huvudstaden, både badet och trakteringen voro eftersökta. Här var en circulus vitiosus, som var besvärlig att bemästra. Men genom det år 1486 lysta burspråket förefaller det som om myndigheterna gått särdeles slugt till väga. Med själabadet som lockbete samlade man det ”lösa folket”. Men sedan alla hade badat och måltiden var aväten, var det slut med fröjden: då måste allt arbets-fört folk lämna huvudsta— den och ”packa sig” ut på landsbygden.

Den andra notisen om själabad i stad-sböckerna är från år 1507, då staden ut- betalade 41/2 mark för en halv läst öl som ”till själabadet kom”. Att själabad emellertid förekommit oftare än vad som framgår av bevarade källor har man all anledning att förmoda.

Det var emellertid inte endast ”allmosefolket”, som hade förmånen att bada på andras bekostnad. Pengar till ett bad, s. k. badstugupenningar, utdelades unge- fär som drickspengar nu för tiden och är i äldre räkenskapsböcker en ständigt återkommande post. '

Var ett byggnadsföretag i gång var det vanligt att arbetsfolket alltemellanåt, i varje fall efter slutat värv, fick en slant till bad. Så omtalas i räkenskaperna för Stockholms stad 1469, att ”murmästaren, smeden, kalkröraren och andra” på pingstaftonen fått 21/2 öre i badstugupengar. Veckan efter pingst utbetalades lika- så sammanlagt 3 mark till olika hantverkare för samma ändamål.

ålderdomshem, sjukhus eller liknande sociala inrättningar, regelbundet fingo bada. I Ordningen för Stockholms helgeandshus och hospital av år 1533 var det sålunda föreskrivet, att de fattiga skulle få bada en gång i veckan. De som voro anställda vid välgörenhetsinrättningar behövde inte heller försaka sitt bad. De fyra präster, som voro i Själagårdens och själakorens tjänst och som hade sin bostad i Själagården, hade bland andra löneförmåner också fritt bad en gång i veckan.

| Naturligt nog var det också sörjt för att fattiga och sjuka, som voro intagna på t !

Att den som gjorde bot måste avstå från bad, är inte något för vårt land ut- märkande; bruket går tillbaka till internationella kyrkliga sedvänjor. Under den tidigare medeltiden förekom det att högre kyrkliga dignitärer som ett led i en , höggra-dig askes frivilligt avstod från den sinnliga njutning, som badet ansågs ; utgöra. Vanligare var dock uppfattningen också bland den tidens fromma, att ? kroppens renhet symboliserade och befordrade den andliga. För präster såväl som lekmän utgjorde badet en förberedelse för större kyrkliga fester.

För det svenska prästerskapet tycks en asketisk inställning till badseden ha varit alldeles främmande. Det framgår av de intima relationerna mellan andans män och badstugorna och belyses ytterligare av den kända s. k. klockarestadgan, som säkerligen har medeltida ursprung. Den föreskriver, att klockaren bland de många bestyr, som tillkommo honom, också en gång i veckan skulle elda prästens , badstuga, betjäna honom och raka honom samt hålla honom med badkvastar!

Som en kvarleva av rituella tvagningar har man säkerligen att betrakta bru- dens högtidliga bad före bröllopet. Olaus Magnus berättar i sin historia att 5. k. bröllopsbad i Norden äro i allmänt bruk. ”De begås”, säger han, ”med stor hög- j tidlighet, så ofta en nygift hustru skall överlämnas åt mannen. Då pläga- jung- frur och ärbara hustrur, ordnade efter ålder, i ett långt tåg sakteligen draga fram- för henne. Men fram-för dem alla skrida män, som bära stora krukor med gott öl eller vin, för att de när hettan bliver för stark, må kunna därmed återvinna och stärka sina medtagna krafter, sedan de därförut smakat något kanel, socker och rostat bröd. När de åter gå ut därifrån bära de på huvudet kransar av ruta; och alla eller större delen av jungfrurna spisa och sova sedan tillsammans med bruden, såsom den där nu skall viga sin jungfrudom åt himlen.”

I de sista orden ligger otvivelaktigt en antydan om brudbadets ursprungliga ka- raktär av rit. Den med brudbadet förenade måltiden antog emellertid redan tidigt sådana proportioner, att myndigheterna sågo sig föranlåtna att ingripa. Enligt Visby stadslag var det sålunda förbjudet att under bröllopshögtidligheterna gå till badstugan. Det var naturligtvis inte badet i och för sig man ville åt utan det överdåd i mat och dryck som, följde med bröllopen.

Om man undantar Visby, tycks bröllopsbaden här i Sverige ha fortgått utan någon egentlig inblandning uppifrån ända till in på 1600-talet, då det blev slut med glädjen. I en kunglig stadga från år 1644 heter det sålunda om ”adeliga samkvämer”, att ”vid själva bröllopen skola först alla badstugukvällar, som med process (processioner) och banketter anställas, alldeles vara förbjudne så i stä- derna som på landsbygden”. Den som överträdde förbudet skulle böta 200 daler till riddarhuset och 100 daler till närmaste hospital. Liknande förordningar ut- färdades sedermera också för prästerskapet och borgarståndet.”

Utredningen har velat ge denna kulturhistoriska återblick som erinran om att bastubadet tidigare und-er många århundraden varit ett verkligt folk- bad för både fattig och rik.

Läkaresynpunkter på bastubad

Svenska läkare har åtskilliga gånger ifrågasatt om bastubad är hälso- sam-nia. Gjorda invändningar har emellertid varje gång bemötts av andra läkare, som hävdat »att bastubad icke blott är utmärkta medel för personlig renlighet utan även därutöver utgör en viktig hälsofaktor.

Svaret på frågan om basttubads lämplighet från medicinsk synpunikt blir av särskilt intresse för utredningen eftersom det avgör om 'ba'srbubad eller andra — och säkerligen dyrbara—re — badformer skall förordas soun svenskt folkbad. Ett sådant behöves nämligen även om badkar skulle bli allmänna i familjel'ä-genhe'ternxa både på landsbygd och i stad, ett mål som bostads- politiken f. ö. icke torde nå inom överskådlig tid.

Utredningen har med hänsyn till vikten av just de medicinska aspekterna ägnat dessa stor uppmärksamhet. Således har rikets provinsialläkare till- skrivits med begäran om uttalande och vidare har förste provinsialläkar- nas ämbetsberättelser från 1948 studerats. År 1949 anordnade utredningen dessutom två konferenser i bastufrågan. Den första avsåg en allmän diskus- sion mellan läkare och lekmän och den senare en uteslutande medicinsk. Vidare har utredningen uppdragit åt tvenne medicinskt sak-kunniga att av- giva utlåtande i frågan om bastubadet är hälsosamt eller icke.

Innan utredningen redogör för dessa medicinska undersökningar må framhållas, att den är väl medveten om att vissa svenska bastur byggts på sådant sätt att det är omöjligt att i dem erhålla ett godtagbart bastubad. Det kan nämnas att utredningens :bastuexperter under provbadningarna fun- nit att detta även gäller för några för allmänheten konstruerad-e typer av bastur, som uppförts med statligt bidrag. I vissa fall har kunnat påvisas att bastubadet bedrivits felaktigt genom att luften varit för fuktig för skol- bad. Geu-om relativt enkla medel torde dock många av de nämnda missför- hållandena kunna avhjälpas och behövliga åtgärder i sådan-t syfte har vid- tagits eller torde komma att vidtagas av vederbörande sedan felen påpekats.

Förekomsten av enstaka, olämpliga bastur är därför att betrakta som till— fållig och bör följaktligen icke inverka på diskussionen om bastubadets lämplighet.

Enkäten till provinsialläkarna.

I 1949 års enkät till rikets provinsialläkare ställde utredningen bland annat följande frågor: Bör enligt Eder mening bastubadet rekommendera-s som folkbad? Eder åsikt om bastubadets hälsosamhet?

Erhållna svar var nästan uteslutande positiva [i fråga om bastubadets lämplighet som folkbad och som ba'd'form för yngre och medelålders friska personer. Däremot varnades i åtskilliga svar mot bastubad för hjärtsjuka personer m. fil. Det framhölls vidare från många håll, attt bastu icke var lämplig för gamla personer samt att äldre och klena personer själva» van- ligen föredrog karbad. Det framhölls samtidigt, att överdrifter var skadliga för alla åldrar. Från något håll ifrågasattes bastubadets lämplighet som skolbad därför att *badets riktiga bedrivande var alltför svårt att kontrollera. Det anfördes också att bastubadet var olämpligt för småbarn.

I en del av svaren från provinsialläkarna underströks betydelsen av att basturna var riktigt konstruerade. Vanligen betonades därvid att bastun borde vara torr.

Utred-ningen har [således kunnat konstatera, att flertalet provinsialläkare hyser förtroende för bastubadet från hälsosynpunkt och anser bastubadet vara lämpligt som »fdlkbad. Utredningen har vidare kunnat konstatera, att åtskilliga provinsialläkare påträffat eller reserverat sig mot fall där bastun byggts eller bastubadet sker efter olämpliga principer. Vilka principer, som bör tillämpas i dessa avseenden, skal-l utredningen söka klarlägga sedan dess diskussion om bastubadet från hälso-synpunkt slutförts.

Den allmänna bastukonferensen.

I oktober 1949 anordnad-e utredningen sin i det föregående omnämnda allmänna konferens rörande bastubadets lämplighet från hälsosynpunkt. Till denna konferens infann sig ett stort antal sakkunniga från myndigheter och organisationer.

Inl—edningsanföranden höll-s av civilingenjör S. H. Nycander, docent R. Huss och dr R. Lundgren. Huss redogjorde därvid främst för de för- och nackdelar av bastubad, som anförts inom den internationella medicinska lit- teraturen av bland andra schweizaren Ott. Huss underströk, att så många faktorer var oklara, att det behövdes en medicinsk utredning av frågan om bastubad är hälsosamma. Vidare framhöll han, att det var nödvändigt, att folkbadsutredningen tog del av de erfarenheter av fysikalisk, klinisk och au-

nan medicinsk natur som samlats under de senaste årtiondena. Lundgren framhöll en del positiva synpunkter som Ott anfört i sin avhandling samt _ under hänvisning til-l eget forskningsarbete _ att finnbastuns värme- och fuktig-hetsvärden motsvarade förhållandena vid karbad med normal tem- peratur, varför ett bannlysande av bastubad från dessa synpunkter även skulle gälla karbaden.

I den följande diskussionen anfördes från .läkarhåll odelat positiva syn- punkter av dr T. Källmark, dr M. J. Castenfors och medicinalrå—det J. Bytt- ner. Kä'llmark och Byttner framhöll bl. a. att en ytterligare medicin-sk under- sökning av frågan var onödig. Professor C. W. Herlitz fann bastubadet lämp— ligt som skolbad under förutsättning att de barn, som så ville, kunde få bada på annat sätt. Dr P. Strömbäck anförde, att liksom idrott bör bastubad kun- na bedrivas därför att det känns skönt det behöver inte nödvändigtvis vara så hälsosamt, att man lever längre om man badar bastu.

Ett antal badte'kniker och andra lekmän på det medicinska området åbe- ropade ett överväldigande empiriskt material till sltöd för åsikten att bastu- bad ieke var skadliga utan tvärtom mycket hälsosamma. Flertalet av talar- na önskade emellertid en medicinsk utredning av frågan.

Den medicinska bastukonferensen.

I november 1949 kallade utredningen ett av tal medicinska forskare till en ny konferens rörande bastubads lämplighet. I denna konferens deltog — utom utredningen-s ledamöter och experter professorerna E. Abra—mson, E. H. Christensen och E. von Euler, med. lic. G. Laurell, med. dr G. Malm- ström, m-ed. dr Ö. Ouchterlony, docent T. Sjöstrand och med. dr L. Werkö. Utredningens ordförande fungerade som ordförande vid konferensen. Före- d—raginingsli-stan innehöll ett tjugotal frågor, vilka utarbetats av Sjöstrand och Malmström och i förväg tillställts deltagarna.

Det vid konferensen förda stenografiska protokollet erbjuder åtskilligt av stort intresse. Med hänsyn härtill skall protokollet nedan återges så got-t som i sin helhet.

1. Under vilka omständigheter kan man antaga, att ett ordinärt bastubad kan leda till en för tidig död? Sjöstrand: Dr Huss anförde som exempel på att bastubad kunde vara till skada, att ett par personer hade avlidit i anslutning till bastubad. De var båda påverkade av alkohol. Jag undrar, om man inte kan besvara punkt 1 på det sättet, att en svårt hjärtsjuk under vissa omständigheter naturligtvis kan drabbas av en plöts— lig död i anslutning till bastubad lika väl som detta kan hända honom, då han går till badplatsen eller till sitt arbete. Att det i övrigt skulle vara någon större risk för plötslig död i samband med bastu-bad, skulle jag för min del vilja be- tvivla, men det är väl viktigt att i det avseendet höra vad en cardiolog har att

säga.

! i i !

Abramson: Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på en exakt uppgift, som lämnades vid den förra diskussionen. Dr Julén sade, att han på nära avstånd bevittnat 5 miljoner bastubad som badläkare på Sportpalatset och att det inte hade inträffat något dödsfall men ett par fall av illamående eller mindre sådana komplikationer. Det är väl ett ganska gott bevis för att det inte är några över- hängande risker.

Werkö: Man får se till de faktiska omständigheterna, och det finns inte be- skrivet annat än kanske något enstaka dödsfall i anslutning till bastubad och det har då gällt svårt hjärtsjuka individer. Det har ju hänt, att människor segnat ner på gatan och avlidit av hjärtslag, och det kan också ske i bastun.

von Euler: I hur många fall inträder det medvetslöshet vid bastubad? Det kan man ju betrakta som en slags lindrigare påverkan, men den är tillräcklig för att rikta uppmärksamheten på vad som händer. Av de siffror vi fick höra tycks inte ens medvetslöshet vara något, som brukar förekomma, och under sådana om- ständigheter är det naturligtvis inte så särskilt sannolikt, att bastubad för normala människor leder till för tidig död. Det är något, som man bör beakta, tycker jag.

2. Kan bastubad anses påskynda det fysiologiska åldrandet? Sjöstrand: Jag anser, att det finns inga Som helst möjligheter att avgöra detta. Det finns ingen-ting som tyder på att bastubadet skulle påskynda det fysiologiska åldrandet. Det motsvarar inte vår erfarenhet, att bastubad skulle ha den verkan.

3. Vilka hjärtsjuka kan anses ta direkt skada av ett bastubad? Werkö: Det är framför allt sådana med starkt nedsatt cirkulation i hjärtkärlen, där den eventuellt ökade påfrestningen för hjärtat av värmen skulle kunna tänkas framkalla ett s. k. hjärtslag, men vad å andra sidan beträffar den stora gruppen av sådana personer, som har känning av smärtor i hjärttrakten, vet jag mig aldrig ha hört någon, som fått några smärtattacker i bastubad, och värmen ver- kar ju starkt kärlutvidgande. Teoretiskt kan man tänka sig, att den påfrestningen är för stor för den, som har exempelvis åderförkalkning i hjärtkärlen o. dyl. Na- turligtvis kan man säga, att sådana personer, som har hjärtfel med insufficient hjärta, som inte orkar pumpa tillräcklig blodmängd .i vila, inte kommer i fråga för bastubad.

Ordföranden: Om en hjärtspecialist får besök av en patient med hjärtfel, var— nar han då patienten för att bada bastu?

Werkö: Nej, men man skulle väl inte tillråda det i sådana fall, där de ha en konstaterad hjärtsjukdom. Naturligtvis är det lika påfrestande med ett varmt karbad som ett bastubad. Man avråder från alltför heta och alltför kalla bad. På- frestningarna är säkert inte större än i det dagliga slitet. Om bastubadet vore far- ligt, skulle en massa andra saker också vara livsfarliga. Det är farligt för en hjärtsjuk att bli förargad över vardagslivets friktioner, men det kan han inte ta hänsyn till.

Malmström: Enligt den sjöstrandska utredningen 1944 åstadkommer ett mått- ligt bastubad inte en större stegring av minutvolymen än ett par hundra procent. Detta kan jämföras med den ansträngning, som en hjärtpatient kan råka ut för vid en normal promenad på en gata. Vid ett mycket dåligt tillstånd kan en så- dan ansträngning i alla fall vara så ansenlig, att hjärtat inte orkar längre. Det kan vara halmstrået, som gör, att dragaren icke orkar med lasset.

En annan sak av betydelse är det, som Werkö påpekade, att det finns en grupp av hjärtsjuka, som alltid har hotet om en plötslig död svävande över sig. De får

smärttillstånd i samband med kroppsansträngningar. De kan även överraskas av smärtor vid sinnesrörelser. Men det är också typiskt att döden kan komma full- komligt oförberett. Det är klart, att ett dylikt dödsfall även kan inträffa, när en sådan person sitter i ett bastubad. Därför kan man inte underkänna bastubadet som sådant. I allmänhetkan man räkna med, att svårt hjärtsjuka personer, som inte orkar med den ansträngning ett bastubad innebär, förmodligen inte heller går och sätter sig i en bastu. Det finns ett undantag, och det är de aktiva idrotts- männen av frisksportartyp. Det har hänt, att jag träffat på hjärtsjuka med svik- tande cirkulation, som har fått för sig, att detta att bada i snö eller isvak alltid förbättrar deras hälsa. En sådan herre avrådde jag en gång från att bada bastu, och det är, såvitt jag vet, den enda jag avrått. Om man bortser från en liten begränsad grupp fanatiska idrottspersoner, så tror jag inte, att man behöver befara, att bastubad verkar lockande på en svårt hjärtsjuk patient. Jag tror, att risken för att en sådan person skall bada bastu, är rätt så liten.

Christensen: Beträffande punkterna 3 och 5 skulle jag vilja säga, att bastubadets inverkan på hjärtat utgör en hjärtbelastning beroende dels på en höjning av mi- nutvolymen, dels eventuellt av blodtrycket. Det är de två faktorer, som kan bli avgörande för hur en hjärtpatient tål såväl kroppsarbete som vilken som helst badform. Man bör alltså klara upp kvantitativt hur bastubadet inverkat på minut- volym och blodtrycket. Därtill kommer att den höga temperaturen, som i sin tur ger anledning till en kraftig höjning av hudens temperatur och en kraftig blodström till huden innebär en extra belastning. En .stor blodmängd stagnerar i huden, och detta inverkar ofördelaktigt på blodfördelningen. Det man kallar ”hjärtdöden” innebär eventuellt inte att hjärtat sviktar. Det är blodmängden, som är otillräcklig, och då sviktar hela regleringen. Vi bör beakta detta. En del indi— vider tål bastubad mindre väl, nämligen de som har liten blodvolym och ha lätt att svimma. Detta förhållande är emellertid mycket litet känt; Sjöstrands labora- torium hållcr dock nu på med undersökningar över blodvolym och hjärtfunktion. Blodvolymens fördelning är utan tvivel en betydelsefull faktor att ta med i be- räkningen.

Werkö: Är det inte så, att vid arbete dirigeras blodet till musklerna, men vid bastubad ökar kärlkapaciteten i andra områden i motsvarande grad, så att en stor mängd kommer i huden? '

Christensen: Blodet stagnerar inte i musklerna i motsvarande grad. Vid under— sökningar, som gjorts, visade det sig, att om en försöksperson arbetade vid hög temperatur och fuktig luft, så ökade pulsfrekvensen mycket kraftigt och perso- nen fick värmekollaps trots relativt ringa höjning av kroppstemperaturen. Det är här fråga om en sviktande blodmängd. Det är ganska givet, att bastubadet, speciellt om det blir mycket långvarigt, innebär en belastning ur den syn- punkten. Organismen mister vätska och då minskas blodvolymen. Det betyder en större cirkulationspåfrestning än man vill anta.

Sjöstrand: Jag tror som Christensen, att problemet värmeverkan är något mer komplicerat och annorlunda än frågan om inverkan av kroppsrörelser. Det är en sak, som är påtaglig efter bastubad och det är, att man får en känsla av trötthet. Vid kroppsrörelse får man trötthetskänslan efter en betydligt större ansträngning av hjärtverksamheten. Det är fråga, om inte just den där trötthetskänslan efteråt sammanhänger med ett förändrat förhållande mellan blodvolym och kärlbäddens storlek. Kanske kan man vänta sig, att en person, som har en liten blodvolym och vars hjärtverksamhet på grund av hjärtskada är känslig för ändrade tryckför- hållandven inom kärlsystemet, påverkas mera efteråt och lättare drabbas av en

l l l i

otillräcklig cirkulation, om han går ut direkt efter bastun. Bastubadets verkningar, då det gäller blodfördelningen, är kanske den viktigaste frågan f. 11. att försöka utreda.

Vad beträffar punkt 3 så är det väl så, att f. n. vet vi inte annat än att det är de rätt svårt hjärtsjuka, som kan antas ta direkt skada av ett bastubad. Jag skulle i likhet med Werkö vilja framhålla, att det är ett fåtal hjärtsjuka, som kan antas ta skada av bastubad och att dessa personer i allmänhet inte brukar bada bastu, men jag skulle också vilja framhålla behovet av en ytterligare utredning av den saken.

Frågan hänger ju också ihop med punkt 4, hur man skall med allmänna råd och anvisningar förhindra, att t. ex. hjärtsjuka deltar i ett offentligt bastubad. I sam— band med bastubadspropagandan borde man nog framhålla, att det ser ut, som om vissa hjärtsjuka kan drabbas av skador eller påverkas kraftigare av badet än önskvärt, och därför bör man rekommendera dem att rådgöra med läkare. Jag undrar, om inte svaret på punkt 3 också praktiskt taget blir svaret på punkt 4:

”Hur skall man med allmänna råd och anvisningar förhindra, att t. ex. hjärtsjuka deltar i ett offentligt bastubad?”

Werkö: I ett icke alltför ovanligt prov på den perifera cirkulationen hos patien— ter med åderförkalkning i benens blodkärl ingår, att man mäter deras temperatur i benen. Under generell höjning av tempera-turen får de en generell kärlutvidgning. Denna generella höjning tillgår så, att de ligger under en ljusbåge, som är 50—60 ”, en halvtimme eller mer. De svettas då över hela kroppen. Vid ett annat prov får patienten sitta med kroppen i vatten, som är så hett han kan tåla, för att åstad- komma utvidgning av blodkärlen och för att konstatera, om han: får ökad genom- blödning i den extremiteten, som han har besvär av. Man har inte velat göra dessa försök på dem, som har alltför stora förändringar i hjärtat, men man har gjort det på sådana, som haft mindre elektrocardiografiska förändringar, utan att det i allmänhet medfört någon påfrestning på hjärtat. Provet kan jämföras med ett bastubad såtillvida att patienten blir ordentligt upphettad.

Malmström: Då man skall behandla vissa nervsjukdomar eller komplikationer från centrala nervsystemet, sker detta genom att man höjer patientens kroppstem- peratur. Patienten uppvärmes på elektrisk väg till 40” under många timmar i sträck. Före dessa uppvärmningshehandlingar undersöker man patientens hjärta. Farhågorna för att patienter med måttliga hjärtskador icke skulle tåla dessa be- handlingar har visat sig ogrundade. I stort sett tål de dem mycket bra.

5. Hur starkt är ett ordinärt bastubads inverkan på organismen jämfört t. ex. med någon vanlig form av kroppsrörelse?

Christensen: I fråga om hjärtbelastningen (pumaparbetet), så må bastubadet jämställas med mycket lätt kroppsarbete. Blodströmmen motsvarar kanske det man har vid vanlig gång.

Sjöstrand: Vi gjord-e en gång prov vid en undersökning av bastubadets verk- ningar och använde ett relativt mått på härtats minutvolym, varför resultatens räckvidd är begränsad. Stegringen vid bastubad, som var av måttlig och upp till kraftig verkan, varierade mellan en fördubbling (100 %) och upp till 200 å 225, ja, ända upp till 400 %. Minutvolymen skulle alltsåkunna ökas fyra gånger. Detta var rena försök och gäller inte vanlig, ordinär bastu. Jag tror, att man vid bastu- bad kan räkna med en fördubbling av hjärtats minutvolym, vilket motsvarar höj- ningen vid en lugn promenad.

von Euler: Får jag fråga, hur förändras blodtrycket vid bastubad i relation till den ökade minutvolymen?

Sjöstrand: Det systatiska blodtrycket ökade mycket litet och det diastoliska minskade. Medelblodtrycket blev därför närmast sänkt.

von Euler: Vi får en sådan blodfördelning, att de viktiga delarna av centrala nervsystemet får mindre att röra sig med.

6. Vilka bakterier kunna tänkas överföras från en individ till en annan genom bastubad?

Ouchterlony: Detta är något, som inte berör enbart bastubad utan offentliga bad över huvud taget. Om man skulle titta på vad som skulle kunna förorsaka smittspridning eller vilka bakterier, som kan ifrågakomma, så får man räkna med tre möjligheter, nämligen kontaktsmitta och luftburna infektioner samt ve— neriska sjukdomar.

Beträffande kontaktsmittan blir det en ökad möjlighet till sådan smitta i och med att folk klär av sig. De komm-er nära samman och sitter på samma bänkar, men det gäller offentliga badinrättningar som sådana. Snarast äro möjligheterna till nedsmittnin-g mindre i en bastu, därför att bastun är het och mindre gynn— sam för smittämnen. '

Detsamma gäller luftinfektionerna. Det är i så fall mera riskabelt i bussar och spårvagnar än i en bastu, då det gäller infektioner, som är luftburna.

Sedan" kommer vi till det som fängslar folkfantasien mest: de veneriska sjuk— domarna. Det är att camouflera situationen, när människorna säger, att de fått en venerisk sjukdom exempelvis genom att bada bastu. Man skall inte ta upp detta som ett problem kring bastu. Det kan inte användas som argument för eller mot.

Christensen: Det skulle vara intressant att höra bakteriologens uppfattning om, huruvida temperaturen i bastun kan vara direkt bakteriedödande.

Ouchterlony: Detta är beroende på temperatur och fuktighet. I allmänhet in- verkar temperaturen i bastun menligt på bakterierna, men att den skulle med säkerhet döda dem, kan man inte säga.

Christensen: I en utredning på det här "området vore det av värde att se, vilken bastutemperatur som är steril, och om den torra bastun har stor fördel framför den fuktiga. Det skulle ha intresse från hygienisk synpunkt.

Sjöstrand: Hur förhåller det sig med mykoserna i bastun?

Ouchterlony: Fotmykoserna är de offentliga badinrättningarnas gissel. I otro- ligt många fall förekommer fotsvamp. Det är svårt att bli av med den, men man kan inte säga, att själva bastulokalen skulle vara det mest infektiösa stället. Sna- rare förhåller det sig tvärtom, därför att svampen trivs inte i bastutemperaturen, även om den klarar sig. Det fuktiga golvet och trallarna är mest utsatta. Detta är emellertid inte något speciellt bastuproblem utan hänför sig till alla de offentliga badinrättningarna.

Det besvärligaste problemet med en bastu är just svamp. Hur man skall komma till rätta med detta, har man inte klarat ut riktigt. Bl. a. kan man försöka sig på medel på det fuktiga golvet, t. ex. hypoklorit o. dyl., men helt fri från svamp- infektion kan man inte på så sätt få en offentlig badinrättning.

Sjöstrand: Anse bakteriologerna, att man genom avtorkning av bastun har möj— lighet att minska mykosbildning? Är det tillräckligt, att man höjer temperaturen?

Ouchterlony: Om det är bäst effekt med fuktig eller torr värme är väl inte riktigt känt, när det gäller svamparna, men det råder ingen tvekan om, att det är nyttigt att höja temperaturen. Det bidrar till att hålla bastun från bakteriolo- gisk synpunkt renare och snyggare.

Malmström: Det har sagts tidigare, att det skulle vara mindre risk för mykos- infektion, om man i stället för de här trätrallarna, som ligger på golvet, hade sten- bastugolv.

Ouchterlony: Det är beroende på träslaget. Om träet blir poröst och luckert i fuktig värme, så erbjuder det bättre möjligheter för svampen att hålla sig kvar än t. ex. ett rent stengolv, men har man rätt träslag och håller temperaturen uppe, så tror jag, att man kan behålla träet. Man har ju trä av den anledning, att det är behagligare. Jag tror inte, att man skall gå tillrätta med träinred- ningen i bastun, annat än när den är gjord av sådant virke, att det håller väta och blir murket. Sedan har man möjlighet att använda virke, som är så pre- parerat, att det inte är gynnsamt för svamp över huvud taget.

Sjöstrand: Såvitt jag kan förstå, måste det vara en viktig fråga just detta. Har man så stor erfarenhet, att man kan direkt ange, hur en bastu bör arrangeras för att förhindra mykosspridning, eller bör vissa utredningar göras på den punkten? Det måste ju vara en stor fördel, om man kan göra bastun från den synpunkten bättre än andra vanliga offentliga bad.

Ouchterlony: Där kan man nog säga, att det saknas uppgifter. Man kan inte skriva sådana anvisningar, som säger, att det och det är lämpligast med hänsyn till de här mykosern—a. I Amerika har man erfarenhet av vissa anvisningar rörande hygienen i bad, men de berör huvudsakligen en eller annan form av klorbehand- ling av bastun eller inredningen i sådana här badlokaler. Man kan nog säga det, att själva basturummet är det minst farliga från de här synpunkterna. Tvagnings- rum, duschrum och sådant är väsentligt mera infektiösa. Det kan vara önsk- värt att om möjligt få en god lösning på det här problemet. Jag föreställer mig att det är något, som skulle vara till nytta, när det gäller offentliga bad över huvud taget. Ett vsärproblem i fråga om bastu är det icke.

7. Kan man ange några riktlinjer för att förhindra smittspridning vid bastubad?

Abramson: I fråga om punkt 7 skulle man konstatera, att det vore önskvärt, att det utarbetades riktlinjer. Antagligen räckte det med att någon satte sig in i vad som är gjort annorstädes och att det utarbetades riktlinjer för att förhindra smittspridning, bl. a. då beträffande svampsjukdomar vid bad.

8. Vilken är den fysiologiska skillnaden mellan ett bastubad i en extremt fuktig eller en torr bastu?

Christensen: Man kan här säga, att den centrala skillnaden mellan den fuktiga och den torra bastun är den, att i den torra får man svettavdunstning men icke i den fuktiga. Det blir en mycket kraftig sekretion i båda fallen. Många anser det väsentligt, att man skall få ”porerna rena”. De tror, att det har en speciellt renande verkan på de inre organen, att det rensar blodet och har alla möjliga egendomliga effekter. I det ena fallet avdunstar svetten och i det andra kan det icke bli avdunstning, därför att luften är mättad med vattenånga. Avdunstningen medför en nedsättning av hudens temperatur. Man får en relativ nedkylning. Svettproduktion är en naturlig motreaktion för att förhindra alltför stor tempera- tarstegring. Nu är frågan: Vad vill man uppnå med bastubadet? Vill man ha en

hög temperatur och uppvärmning av huden? Får man i en torr bastu genom att höja temperaturen i bastun mycket kraftigt samma temperatur i huden som i en fuktig? Vid lägre temperatur skulle man tro, att effekten av den torra bastun är mindre än av den fuktiga. Man får jämföra hudtemperaturen och effekten. Det är det, som Sjöstrand hållit på med tidigare.

Sjöstrand: Det har varit en stor stridsfråga bland de bastuintresserade, om man över huvud taget karn bada i fuktig bastu. Man kan från fysiologisk synpunkt säga, att verkningarna på kroppen, på cirkulationen, är beroende av hudtempera- turen, oavsett om det gäller fuktig eller torr luft. Från fysiologisk synpunkt skulle det icke vara någon skillnad. Men i den fuktiga bastun sker en kondensering av vatten. Man andas in vatten i lungorna, och detta skulle vara till skada, anses det. Det är nog felaktigt efter vad jag kan förstå, ty blir det en utfällning av vatten, så sker detta i de övre luftvägarna och icke i lungorna, och detta är inte något, , som vi vet är till skada. Det är å andra sidan inte någon tvekan om. att de flesta * föredrar att bada i torr bastu, därför att denna är trevligare.

Under krigsåren ordnade man under vissa förhållanden bastubad mycket en- kelt i tält genom att sprida ånga där, och det uppskattades mycket av militärerna. Jag tror inte, att man av någon slags iver att hålla på den torra bastun skall utdöma bastubad i fuktig luft. Vi kan med mycket enkla medel arrangera bastu i ett vanligt badrum i en stadsvåning, om vi gör det med fuktig luft. Men skall vi åstadkomma samma effekt med torr luft, måste vi ta hänsyn till väggar och an- nat, och det blir då betydligt dyrare. Jag tror att när man propagerar för bastu, skall man inte låsa fast sin uppfattning vid en bestämd typ av bastu utan anpassa sig efter vad som är möjligt att genomföra.

(Härefter redogjorde civilingenjör Nycander för sina undersökningar och i den följande diskussionen yttrade sig även Sjöstrand, Christensen och Abramson.)

9. Är bastubad skadligt för personer med högt blodtryck?

Sjöstrand: Jag känner inte till om det finns några erfarenheter i detta av- seende. Det vore mycket intressant att någon gång pröva, huruvida personer med högt blodtryck reagerar på ett annat sätt än andra i varm luft. De reagerar i kall luft med högre blodtrycksstegring än andra. Jag undrar, om den frågan är klar för att besvaras. Jag tror, att man borde göra några försök. Dr Werkö har kanske gjort iakttagelser däröver.

Werkö: Patienter med högt blodtryck kan i allmänhet hålla en normal cirku- lation. De har fullt utvecklad regulation av blodtrycket och har normal genom- blödning av olika organ, även om blodtrycket sänks, och därför finns det väl inte någon anledning att antaga, att .de skulle reagera annorlunda än normalper— soner, som reagerar med en sänkning.

Vi var inne på den här frågan för några år sedan. Det finns ett prov, där man anser sig kunna bedöma, i vilken grad blodtrycket påverkas, när det gäller ris- kerna i samband med temperaturändringar. Det innebär, att man tog blodtrycket på en person, och han fick sedan doppa ner handen i en behållare med iskallt vatten. De flesta personer reagerar då med en lätt blodtrycksstegring, och perso- ner med högt blodtryck reagerar med en ordentlig blodtrycksstegring. När huden var uppvärmd, reagerade de inte med blodtrycksstegring så jag skulle för min del tro, att bastubadet inte skulle vara skadligt för personer med högt blodtryck. Om det är någon som reagerar, så skulle det möjligen vara de personer, vi förut talat om, som har hjärtsjukdomar i kranskärlen till hjärtat.

| I l l l

10. Hur inverkar bastubadet på det allmänna blodtrycket?

von Euler: Jag hade just föreställt mig, att det skulle kunna bli en sänkning av blodtrycket genom att en del av blodet divergeras ut i huden. Man räknar ju med, att det föreligger en viss sammandragning av kärlen vid högt blodtryck och vid en plötslig vidgning av ett stort kärlområde såsom i huden blir en relativt liten mängd kvar. Men om det är så, att dessa patienter inte visar några andra symtom än en lätt sänkning av blodtrycket, torde det knappast vara någon fara, om de inte utsättes för någon större ansträngning, och det är väl knappast fallet i bastubadet. I så fall torde väl den där måttliga förskj'utningen inte innebära nå- gon särskild risk. Erfarenheten är väl också den vid behandling, att man många gånger genom olika medel kan få ner blodtrycket utan att vederbörande mår sämre av det.

Christensen: Jag vill bara i detta sammanhang peka på punkt 19 (Finns det några särskilda risker vid plötslig avkylning efter bastubad?) och framhålla, att det är klart, att då vi talar om bastubad, är det också fråga om nedkylningseffek- ten efter badet, eftersom denna ingår i den normala badformen. Då det gäller personer med högt blodtryck, måste man beakta nerkylningen efteråt.

Werkö: De för-sök vi tidigare gjorde bestod i att ovanpå en uppvärmning dop— pa ner handen i iskallt vatten, och försökspersonerna reagerade mindre då, än om de hade varit avkylda förut. Den risken förefinns, men är väl inte så särskilt uttalad.

Christensen: Om man skall fråga sig: skall personer med högt blodtryck bada bastu eller ej, måste svaret bli, att riskerna är mycket små.

Werkö: Det är fråga om nerkylningsgrad och uppvärmningsgrad, och bastun kanske medför en högre uppvärmning än en ljusbåge.

Abramson: Det har faktiskt gjorts en undersökning över vissa skillnad-er i mäns och kvinnors sätt att reagera mot yttertemperaturförändringar. Skillnaden är att hos kvinnorna är underhudsfettet något mera uttalat, och detta medför vissa förändringar i värmeregulationen, som jag inte går in på närmare. Jag skull-e i det här sammanhanget vilja ta upp frågan, om det inte kan vara en ganska stor skillnad i reaktionen gentemot bastu mellan mycket feta och magra personer. Huden är ett isolerande skikt. Detta gör, att temperaturen i ytterdelen av huden hos den fete blir högre, medan innertemperaturen håller sig lägre. En kropp med stort underhudsfett reagerar alltså inte på samma sätt som den magres, och anpassningsförmågan- blir mindre. Här stöter man kanske på ett problem av fysiologisk betydelse i detta sammanhang. Jag undrar, om man inte ibland för- växlar av fettet framkallade besvär med dem från högt blodtryck.

11. Hur inverkar bastubadet på njurfunktionerna?

Sjöstrand: Jag undrar, om den lilla vätskeavgivnin-g, som blir (intorkning av blodet), är av så stor betydelse, att man kan tänka sig någon skadeverkan. Det skulle i så fall vara vid särskilt höggra—diga sjukdomar i njurarna, men jag skulle tro, att man kan svara, att det inte har någon betydelse.

Werkö: Jag instämmer med docent Sjöstrand. Det är klart, att för sådana, som har ordentligt nedsatt njurfunktion, gäller det att uppehålla en stor vätsketillför- sel, men bastubadet innebär ju ofta, att den badande dricker vätska efteråt, och därför spelar det ingen roll.

12. Anser man, att bastubad kan verka ”avgiftande” eller ”avslaggande”?

Sjöstrand: Detta är också två begrepp, som brukar användas i bastupropagan— dan. Det anges att det skulle vara avgörande, att mjölksyran skulle lämna blodet och urinämne etc. med svetten. Det finns enligt min uppfattning inget, som visar, att den avslaggande effekten har någon som helst praktisk betydelse. När det nu är fråga om att få en vederhäftig propaganda för bastubad, borde man om möjligt ta bort det där och ta fram annat, som inte bygger på en viss ovederhäftighet. Jag skulle vilja höra, om någon har avvikande åsikt.

13. Kan fysiologin av i dag förklara den för allmäntillståndet gynnsamma effekt, som många anser sig ha av ett bastubad?

Ordföranden: Medicinalrådet Byttner yttrade vid vår förra konferens, att om man känner, att ett bastubad är stimulerande är det ett tecken på, att det också är nyttigt. Det är med anledning härav som punkt 13 fått sin formulering.

Christensen: Det är allmänt känt, att en viss värmekänsla i huden utlöser en känsla av behaglig sinnesstämning. Reaktionen blir densamma som då man sitter framför en- brasa.

' 14. Finns några vetenskapligt hållbara slutsatser för att bastubad minskar risken för infektionssjukdomar?

Laurell: Såvitt jag vet, finns inga hållbara slutsatser, som skulle stödja detta. Jag undrar, om man inte liksom beträffande punkt 12 borde ta upp den här sake-n, då det gäller propagandan och låta den uppgiften utgå ur bastupropagandan. Sna— rare är det så, att risken för infektionssjukdomar ökar. De, som har akuta infek- tionssjukdomar, ökar risken för andra. När det inte finns något, som gör, att bastun minskar infektionssjukdomarna, så skall man inte framhålla denna bad- form såsom varande lämplig just med hänsyn härtill. Om det ökar risken vet man inte, men avkylningen spelar en roll för infektion-erna, och det är tänkbart, att man får räkna med inte bara smittoöverföringsrisken utan även att avkylnings- momentet skulle kunna öka infektionerna. Som helhet kan man vända på frågan och säga, att bastun snarare ökar än minskar risken för infektion. Detta gäller också givetvis kontaktinfektioner_och framför allt luftvägsinfektion.

Att avkylningen skulle spela roll för uppkomsten av infektioner gäller möjligen individer, som är bärare av smittämnet eller befinner sig i inkubationsstadiet. Rent vetenskapligt är emellertid mycket litet känt om detta och bör nog i en diskussion om bastubadets eventuella nackdelar icke framhävas för mycket. Dess- utom vill jag helt instämma i docent Sjöstranuds anmärkning beträffande ”härd-' ningens” höjande av motståndskraften gentemot vissa sjukdomar. Man bör nog dock därvidlag inte speciellt framhålla förkylningssjukdomarna utan mera härd- ningens betydelse i största allmänhet.

Abramson: Jag skulle vilja beröra en sak, som inte tidigare varit på tal. Man förstår, att det är med avsikt, som bastufrågan här har behandlats som ett full- ständigt isolerat problem. Det är nästan som om man tänkt sig göra ett experi- ment på en vetenskaplig institution och plocka in folk och se, vad varje mani- pulation med värme och kyla och det ena med det andra hade för verkan. I själva: verket är ju själva bastun, när vi tänker på den som ett folkbad, bara en liten del i ett stort sammanhang. Det väsentliga är kanske, att den är ett led i vad vi kan kalla fysisk fostran eller något sådant. Det är klart, att när man diskuterar det hela, blandar man mycket lätt ihop eventuella verkningar av den specifika saken bastu med sådant, som sammanhänger med kroppsvård och

Bild 27. I bastun.

Bild 29. Bastubadet avslutas helst med ett dopp i sjön. Foto: Gunnar Sylling, Täby.

hygien över huvud taget. Jag tror, att när man talar om bastuns betydelse, så skall man inte bortse från denna 'som ett led i ett ökat intresse för kroppsvården i allmänhet och därigenom kan ju bastun — fastän den inte förhindrar infektions- sjukdomar utan kanske till och med ökar risken för dessa —— bidra till en utveck- ling på det område, dit man egentligen strävar och där bastun är ett medel bland en hel massa andra. Om man ifråga om idrotten skulle plockaut de olika idrotts- grenarna och sedan för var och en fylla i vårt frågeformulär, skulle man genast finna det löjliga i det: ”Under vilka omständigheter kan man antaga, att en ordi- när spjutkastning kan leda till en för tidig död?” 0. s. v. Man snedvrider på så sätt hela frågeställningen. En sådan här diskussion kan säkerligen bjuda på många intressanta vetenskapliga problem och vi har haft en hel del sådana uppe till behandling, men» man får inte glömma bort, att det viktiga är, att bastun skall vara ett led i strävan att höja hygienen och intresset för kroppsvård och kropps- kultur hos folket. Detta är det väsentliga.

Christensen: Man får kanske överväga, om det man kallar ”härdning” betyder någon nedsatt infek-tionsrisk. Om den aktivisering av de små blodkärlen i huden, som äger rum, då man från det varma basturummet övergår till en avkylning, verkligen betyder en minskad infektionsrisk, så tycker jag, att man må säga, att sannolikhet finnes för att ett förnuftigt bastubad kan minska infektionsrisken.

Sjöstrand: Jag skulle vilja ansluta mig till Christensen. Vi vet förfärligt litet om härdningen, men vi har en erfarenhet, som visserligen inte är vetenskapligt grundad, av att härdningen innebär en möjlighet att minska luftvägsinfektioner, så att i det avseendet kan man tänka sig en positiv effekt av bastubadet, men frågan är, om man i likhet med bastuentusiasterna skall försöka. bli av med sin infektion genom att bada bastu. Man utsätter därvid andra för infektion, och jag tror inte, att erfarenheten talar för att man blir av med en infektion genom bastu- bad, om man skulle bygga på en tillförlitlig grund. Denna fråga är väl tillkom- men för att påpeka, att badandet som sådant kan liksom all fysisk fostran höja den allmänna motståndskraften mot infektioner, men däremot är det inte lämpligt, att en person, som har en infektion, badar bastu tillsammans med andra.

Jag skulle också vilja säga, att om man skall bena upp problemet, får man ta en sak i taget, och det gäller också den här frågan. Man får skilja på badet som sådant och bad som en del i den allmänna fysiska fostran.

Malmström: Vet man något med säkerhet om i vad mån bastubad påverkar anti- kroppsbildningen?

Ouchterlony: Det är mig veterligt inte känt, att en uppvärmning skulle inne- bära något positivt i fråga om stimulans för antikroppsbildning. Däremot kan man väl säga, att en långvarig nedkylning, som sätter kroppen i dåligt skick, _har en motsatt verkan. Detta är emellertid knappast något, som man kan sätta i sam- band med bastubadet, där det i allmänhet rör sig om temporär uppvärmning.

Det vore ju bra, om man kunde få propagandan mera saklig. Dit hör natur- ligtvis den bland många gängse uppfattningen, att har man en luftvägsinfektion i spirande, så är det lämpligt att bada bastu. Det där tror jag, att man skall akta sig visligen för att använda som argument.

15. Kan man uppställa några allmänna och medicinska hygieniska önskemål t. ex. på anordnandet av bastubad?

Sjöstrand: Folkhälsoinstitutet bör väl lämpligen kunna ange de där önskemålen. Den frågan kan väl inte mer än hänskjutas för närvarande till lämplig institution.

Ouchterlony: I viss mån finns det ju redan sådana där riktlinjer, men det vore naturligtvis önskvärt, att man byggde ut dem, så att de bleve mera väl— grundade och fullständigare. Nu bedrivs det ju en viss propaganda och även undervisning. Det finns badmästareskolor, där man går igenom bl. a. sådana här hygieniska önskemål rörande bad över huvud taget. Om man kunde få det där klätt i ord och distribuerat till dem det gäller, vore ju mycket vunnet.

Abramson: Jag anser också, att om man skall göra en folkbastupropaganda, så vore det lyckligt, om man dels uppställde några allmänna medicinska och hygieniska önskemål på basturnas byggnad och inredning för lokalerna och dels gav råd till allmänheten.

16. Kan man befara speciellt farliga verkningar av bastubad för vissa personer såsom i. ex.

a) barn?

Malmström: Vad man vet, är att barn är känsliga för överhettning och tycks ha mindre effektiv Värmereglering än vuxna. Det är därför lämpligt, att man i varje fall iakttar en viss försiktighet, innan man tar in småbarn i bastubad, och man bör se till, att de inte vistas alltför länge där utan tillsyn av någon vuxen person.

b) gravida kvinnor? 0) klimakteriska kvinnor?

d) åldringar?

Werkö: En del undersökningar visar, att bl. a. blodtrycket i slutet och även i början av graviditeten skulle vara annorlunda än normalt. Ingen har exakt erfa- renhet av reaktioner på värme, men eftersom gravida kvinnor har ett labilt blod- tryck och lättare kan utsättas för svimningsanfall än andra, tycker jag, att man skall vara försiktig, då det gäller att rekommendera dem att bada- bastu.

Malmström: Samma sak gäller kvinnor i klimakteriet. Jag tycker inte, att man skall helt avråda dem, men däremot bör man tillråda en viss försiktighet.

17. Finns det någon anledning att generellt förbjuda bastubad för individer över en viss bestämd ålder?

Ordföranden frågade, om någon av de närvarande ville stipulera en viss be- stämd ålder, då man ej längre bör bada bastu. Härpå svarades ”nej”.

18. Synpunkter på bastubad i samband med idrottsträning och i samband med aktivt tävlande?

Christensen: Man får väl säga, att det finns många ouppklarade punkter i det här fallet. Idrottsmännen ägnar sig nog inte så mycket åt bastubadandet, som man vill framhålla i propagandan. I varje fall fick jag en tankeställare, då jag besökte den finska idrottsskolan Vierumäki. Lärarna där var mycket försiktiga med att rekommendera bastu för finska elitidrottsmän. Om elitidrottsmän i hård träning badade flera gånger i veckan, så blev deras kondition sämre. De tog bastubadet som en avkoppling på lördagen. För en del toppidrottsmän var det kanske nöd- vändigt just som avkoppling, men man kan icke säga, att det ingick som ett nöd- vändigt led i deras konditionsträning. Idrottsmän, som ligger i hård träning, skall vara försiktiga med att bada för mycket bastu. Bastubadet medför en dehydrering som icke är gynnsam för idrottsprestationen. Det är klart, att bastubadet även för idrottsfolk är ett utmärkt njutnings— och renlighetsmedel.

Ordföranden: Folk har fått för sig att den plötsliga avkylningen efter bastubad är skadlig. Ändock finns det många som håller styvt på, att ett bastubad skall gå i flera omgångar med avkylning, gärna i isvak, efter varje omgång. Medför den plötsliga avkylningen några nämnvärda risker?

Malmström: Jag skulle vilja ifrågasätta, om man inte i vissa landsdelar kan göra den där avkylningen på ett något mildare sätt. Man borde rekommendera folk att hastigt rulla sig i snö i stället för att hoppa i isvakar. Då blir det inte samma våldsamma avkylning som då man kastar sig i vatten. Skillnaden är stor. Det blir inte samma chockverkan, som när man hoppar ner i iskallt vatten.

20. Kan bastubad bidraga till avmagring för feta personer?

Sjöstrand: Detta är en propagandaovederhäftighet, som. lämpligen borde utgå. En viss minskning av vikten får man ju, men man tar igen den genom ett glas vatten efter. Någon inverkan på fettet har det emellertid inte. Det bör alltså inte framhållas som en av bastubadets förtjänster.

I sin sammanfattning framhöll utredningens ordförande att det egentligen är ytterst litet, som talar emot Ibastubadet såsom ren- liighetisbad och folkbad, _

att bastu-badet 'som renili-gh-etsbad är användbart för 'de allra flesta, även om några få människor på grund av olika omständigheter kan löpa vissa större eller mindre risker, och

att man inte för dessa relativt små riskers skulfl bör avstå från att för- orda bastubadet såsom folkbad.

Utredningens utlåtande.

Utredningen har såsom redan framhållits låtit professorn vid Gym-

! nastiska centralinstitute-t E. H. Christensen och docenten vid Karolinska % sjukhuset T. Sjöstrand företaga en specialundersökning kring frågan om bastubadet kan anses som hälsosamt. Utredningen har sedermera godkänt sagda undersökning såsom sitt eget utlåtande i ärendet varför Christensens och Sjöstrands rapport här återges i sin helhet: , ”Bastubadet innebär en uppvärmning av kroppsytan med varmluft eller ånga och en efterföljande avkylning på ett eller annat sätt av huden. I sam- band därmed företagets tvättning av huden. Den hygieniska effekten av bastubadet består dels i rengöringen av huden och dels i temperaturväx- l ling—ens återver'kan på organismens olika funktioner.

Å—silkternva torde knappast gå isär beträffande betydelsen av rengöringen av kroppsytan men däremot har bastubadets återverkan på de inre organens funktioner och betydelsen därav varit föremål för diskussion. Somliga h—äv- dar att därigenom uppkomsten av vissa sjufkdomar kan förhindras, andra

att denna verkan på de inre organen innebär en risk för uppkomsten av inre skador, som till och med kan led-a till döden. För åter andra utgör bastubadets återverkan på organismen en naturlig fysiologisk stimulans av betydelse huvudsakligen för det allmänna välbefinnandet.

Bastubadet och dess verkningar bör följaktligen bedömas från fysiolo- giska, medicinska och hygieniska synpunkter.

Fysiologiska synpunkter på bastubadet. Värme— och fuktighe-tsförhållan- dena i bastun är i första hand karakterisera-de av hög lufttemperatur och i regel även hög temperatur på väggar, golv och tak. I den torra bastun är luf- ten relativt torr, d. v. 5. den kan upptaga betydande vattenmängder innan daggpunkten nås, medan i den fuktiga bastun luftens fuktighetshalt är stor, eventuellt mättad med vattenånga.

Såväl i torr som i fuktig bastu utsätts kroppens temperaturreglerande mekanismer och därmed blodomloppet för en betydande belastning. Som bekant är Akroppstemperaturen d. V. 5. tempera-turen i kroppens centrala delar, mätt i ändtarmen, i stort sett konstant och oavhängig av omgivning- en—s tempera-tur. Detta beror dels på att kroppen äger en mycket känslig Värmereglering, dels på att vi genom lämplig beklädnad norm-alt söker modifiera Idet klimat som omger den större delen av [huden. Under vila pro— ducerar en vuxen person en värmemän'gd på c:a 1 kcal per minut, och då kroppstemperaturen är konstant, avges även samma mängd. Avgivningen sker till ca 90 % från huden. Normalt har denna högre temperatur än omgivningen. Den större delen av värmen avges genom strålning och kon- vektio-n, en mindre del genom avdunstning. Om temperaturen i omgivningen sjunker, kan inom vissa gränser värmeavgivninigen ä—nclå hållas konstant därigenom att även huden-s temperatur på grund av minskad blod-genom- strömning sjunker. Likaså kan vid en höjning av yttertemperaturen värme- avgivningen hållas kons-tant därigenom att hudtemperaturen på grund av livligare bl-odvgenomströmning höjs i motsvarande grad så att temperatur- dif-ferensen mellan huden och omgivningen hiålles konstant.

Värmen produceras i kroppens olika organ och transporteras till huden med blodet som under sin pass-age genom hudens kärll avkylles i bästa fall till Ehud-ens temperatur. Räknar vi normalt med en nedkylning på ca 50 C vid denna passage, räcker det med en genomströmning av ca 0,2 liter per min., för att bortskaffa 0,9 :kcail, media-n 1 liter per min. blir nödvändiga om ned- kylningen minskas till 10 C. Varje höjning av hudtemperaturen in.-nebär där- för ökade ikvrav på blodige'nomströmningen d. v. :s. ökat hjärtarbete och öka- de krav på den disponibla blodvolymen.

Övergår man från villa tilll muskel-arbete ökar värmeprod—uuktionen mycket kraftigt; även vid lätt arbete :kan den uppgå till det 'fyra-femuducbbl-a, vilket innebär att under arbete idke blott de arbetande musklerna kräver ökad blo-dg-enomströmning för att täcka syreförsörjningens beh-ov m. m. utan även huden om dess temperatur skall förbli oförändrad.

Om yttertemperatu-ren (således luftens och omgivande rumsytans tempe- ratur) ligger över hudens temperatur, vilket 'är fallet i såväl den fuktiga som i den torra bastun, kan kroppens värme ej avgivas genom konVektion och strålning. Tvärtom mottager nu huden värme och en höjning av kropps- temperaturen sker om ej en tredje mekanism för värmeatvgivning sätter in, nämligen svettproduktion och »sve'tJtavdun-stnintg. Genom att svett-en av- dunstar bindes stora värme-mängder och huden nedkyles; konsekvenserna för blodomloppet framgår av ovanstående.

Nedkylningen genom svetta-vd'unstning är så effektiv att en person un- der lång tid kan vistas under klimati'ska förhållanden, där omgivningstempe- ratu'ren ligger väsentligt över kropps'temupera't-uren, utan att denna behöver stiga. Förutsättningen för att en 'svebtavdunstning komm-er till stånd är emellertid att luften icke i förväg är mättad med vattenånga vid den tempe- ratur som råder på hudytan. I en fuktig bastu är detta alltid fallet, men sannolikt ej i en torr, där en viss avdunstning kan väntas från hudytans yttersta vätsk-eskikrt. I båda fallen får man dock räkna med' att lind—tempera— turen snart överstiger blodltemperaturen och att därmed en uppvärmning sker av hela organismen. En väsentlig del av bastubadets fysiologiska effekt måste anses bero på denna generella uppvärmning. Från rengöringsvsyn— punkt har svettavsöndring—en vävenlede's sin betydelse.

Från fysiologisk synpunkt är det svårt att ge stöd för den ofta fram- förda äsikten att torr bastu är den fuktiga vida överlägsen. I båda fallen får man förhöjd h-ud- och kroppstemperatur. Från estetisk synpunkt kan det dock vara trevligare att vistas i en torr än en fuktig bastu.

Under vistelse i bastu ökas, som förut nämnts, blod'cirku-lationen, medan blodtrycket i stort sett är oförändrat. Ökningen av hjärtats min-u'tvo-lym är dock ej av sådan storlek att det innebär en större belastning :av hjärtat. Eventuellt uppträdande cirkulationsbesvä-r har snarare annan orsak, näm- ligen e-n ogynnsam fördelning av den cirkulerande blodm-ängden. Ökad blod- ström genom huden förutsätter öppnandet av stora blodkärlsomr'åden och härigenom sker en förskjutning av blod från kroppen-s centrala delar till periferien. Detta kan resultera i att hjärta—t fylles dåligt, utpum'pninge-n vid varje .pulssilag minskar och pul-sfr-ekvensen ökar kompensatoriskt. I extre- ma fall kan den totalt 'utpumpad-e blodmängden nedgå och som föl jdI härav blodtrycket i artärsysteme—t sjunka. Härigenom' kan vissa organs blodför- sörjning komma i farozonen; detta gäller speciellt hjärnans, och en svim- ning kan bli följden. Yrsel kan även normalt uppträda om man efter att en längre tid ha legat i bastun plötsligt reser sig upp.

Effekten av den förhöjda kroppstemperatur som bastubadet resulterar i är svår att närmare ange. Man vet att de kemiska processer som ligger till grund för livsfvunk—tionerna förlöper livligare ju högre temperaturen är, ämnes-omsättningen stegras och nerven—s ledningshastig-het ökar. Om detta har någon betydelse för bastubadets värdering är dock svårt att avgöra.

Genom s-ve-ttningen, antingen svetten avdunstar eller rinner av, bortg-år betydande vätskemängder och även salt. Vätskeförlusten ger förklaringen på viktminskningen. Denna betingas således ej av en ökad omsättning av brännmaterial, som i detta samband spelar en helt underordnad roll. Bastu- badet kan alltså ej med' fördel användas som avmagrings'ku—r. Den avgivna vattenmängden ersätts också snart. Att salt bortgår med svetten spelar i praktiken ingen roll, även detta regleras lätt. Att det är olämpligt att förena bastubadet med häftiga kroppsrörelser framgår av vad som här ovan är sagt om den dubbla belastningen på blodomloppet som härvid framkommer. En motsvarande motivering kan användas mot att bada bastu under gravidi- tet, där blodomloppet även under normala förhållanden utsätts för en extra belastning.

Anledning kan finn-as för speciell försiktighet beträffande bastubad för barn. Dels har de svårare än vuxna att bedöma hur länge de bör vistas i bastun, dels måste man antaga, att deras relativt stora kroppsyta kan med- föra en snabbare stegring av kroppstemperaturen.

Stark fysisk trötthet ökar otvivelaktigt risken för svimning i samband med bastubad, då blodomloppets anpa—ssningsförmråga under detta tillstånd är mätbart försämrad.

I fuktig bas-tu, där ingen nedkylning genom svettavdun—stning kan ske, torde fetlagda personer ej utsättas för större risk för överupphettning än magra. I torr bastu, där avdunstning från huden försiggår, är de fetlagda där- emot utsatta för större risker för överupphettning än de magra. De som icke lätt svettas kan över huvud taget utsättas för betydligt större uppvärm- ning i den torra bastun än individer som lätt svettas. I den fuktiga bastun spelar däremot svettsekretionen ingen roll för värmebalansen, som framgått av det ovan framhållna.

Medicinska synpunkter på bastubadet. Det har framgått av ovanstående att ett bastubad kan medföra en lätt till måttlig förhöjning av hjärtats ar- bete. Om hjärtat på grund av sjukdom icke kan prestera detta ökade arbete uppträder en otillräcklighet (insufficiens) av genomblödningen i kroppen. Detta medför dels att kroppens värmeregulation till en viss grad bringas ur funktion och dels att olika organfunktioner påverkas.

Enär ett vanligt bastubad icke behöver medföra en större direkt ansträng- ning av hjärtfuunktionen än en promenad i lugn takt på någorlunda slät mark torde risken för uppkomsten av en dylik hjärtinsunffici—ens icke vara stor. Det är självklart att bastubad endast är avsett för uppegående indivi- der. Erfarenheten hos badpersonal, badläk-are och andra läkare synes också tala för att en hjärtinsufficiens av detta slag icke förekommer bland dem som badar i offentliga bastur.

I samband med plötsliga temperaturväxlingar i huden uppkommer kraf- tiga nervösa retningar, som influerar på de inre organen och kanske särskilt på hjärtat. Erfarenheten har visat att därvid ett plötsligt hjärtstillest-ånd

kan inträda. Oftast torde därvid sjukliga förändringar föreligga i hjärtats egna blodkärl (åd-errförkallkning) men det är möjligt att även 'under andra för närvarande icke säkert kända förhållanden en. plötslig retningschock kan leda till hjärtstillestånd.

Individer med åderförkalkning i hjärtats, kranskärl (angina pectoris) löper alltid risken att drabbas av hjärtslag. I samband med kroppsrörelser och psykisk uppretning liksom vid en plötslig avkylning kan de få hjärt- slag. Det är sannolikt personer med sådan sjukdom som dött i direkt anslut- ning till bastubad. Åtminstone i några fall synes det också ha varit avkyl- ningen och icke uppvärmningen som haft den deletära verkan. Själva upp- värmningen synes däremot icke som regel påverka individer med angina pectoris i ogynnsam riktning enligt hjärtlåkares erfarenhet. Samma risk som vid bastubad förefinnes också vid duschning och i synnerhet vid kallbad.

Även på en del individer med förhöjt blodtryck är det sannolikt att bastu- bad kan ha en ogynnsam verka-n. Dessa individer känner ofta själva att de icke tåla värme, varför de som regel torde undvika bastubad. Många män- niskor med förhöjt blodtryck mår däremot väl av ett måttligt varmt bastu- bad, varför det icke finnes anledning att generellt förbjuda bastubad för människor med förhöjt blodtryck. Man kan möjligen förvänta att hypertoni— sjuka kan drabbas av t. ex. hjärnblödning i samband med bastubad men erfarenhet-en bland läkare och badpersonal vid offentliga bastubad synes tala för att detta i så fall är utomordentligt sällsynt.

Djurexperimentell erfarenhet *har visat, att om djuren tappas på en del av blodmängden kan uppvärmning av huden medföra en så pass kraftig omställning av blodcirkulationen och förändring av blodfördelningen, att genomblödningen blir otillräcklig i olika organ. Det är därför sannolikt att bastubad kan leda till en dylik cirkula—tionsrubbning på ”blodfattiga" och nerkomna individer utan att hjärtsjukdom föreligger. Det tycks också vara en erfaren-het bland dylika individer att de icke tål bastubad och de undvi— ker därför detta. Någon praktisk medicinsk betydelse syn-es därför icke den- na möjlighet ha, men den kan väl förklara, varför enstaka individer blir starkare påverkade än andra av bastubad och varför en del svimningsfall inträffar under bastubad".

Även under graviditet är det sannolikt att bastubadet kan medföra en så stark effekt på blod-fördelningen att svaghetssymtom uppträda. Denna ci'r- kulationssvaghet är emellertid i så fall snabbt övergående och det är icke känt att den kan leda till bestående men.

Som allmän regel torde gälla att den som påverkas alltför starkt av bastu—bad också undviker detta.

Eftersom bastubad medför en avsevärd svettning och således förlust av vatten har det antagits, att människor med en rubbning av kroppens vat— tenomsättning, såsom vid njursjukdomar, skulle kunna påverkas i ogynn-

sam riktning. Det är emellertid endast vid gravare sjukdomstillstånd med urinförgiftning, som man kan vän-ta sig en dylik ogynnsam verkan. Dylika individer Iär emellertid av sin sjukdom förhindrade att bada bas-tu, varför denna fråga torde sakna praktisk betydelse.

För närvarande tillgänglig erfarenhet och teoretisk kännedom om bastu- badets verkningar talar således för 'att bastubad endast i sällsynta nnda-n- tagsfall kan medföra (ogynnsamma komplikationer. Endast för individer, som även av andra orsaker kan drabbas av plötsligt |hjärtstille-srtånd, är det bekant att bastubad (och därvid avkylningsmomeun-tet) kan medföra en plötslig död. Det är emellertid ännu vanligare att dessa individer plötsligt avlider vid t. ex. promenad på gata, under en måltid eller vid psykisk irritation. Dylika dödsfall i anslutning till bastubad kan därför icke användas såsom bevis för att bastubad skulle vara en mindre lämplig bad- form för människor i allmänhet.

Man kan även fråga sig om bastubad kan ha en gynnsam effekt på olika sjukdomstill-stånd. Värmebehandling år en terapi-form som i mycket stor utsträckning används vid reumatiska led- och senförändringa-r och vid vissa smärttillstånd, såsom muskelrefu'm—a'tism och ischias. Bastubad kan mycket väl utnyttjas i en hel del fall såsom en dylik värmelbehandli—ng. Generellt kan man däremot icke rekommendera en dylik självbehandling, vilken icke är underställd sakkunnig kont—rdll och ändamålsenlig an- passning. . ' .

Det brukar även framhållas, att bastubad kan bota vanliga förkylningar. Den medicinska erfarenheten talar emellertid-för att så ej är fallet. Såsom kommer att närmare beröras längre fram är det icke försvanligt att utnyttja offentliga bastubad för detta ändamål, d-å'medbadande därigenom utsätts för infektionsrisk. '

Huruvida bastubadande kan ha en profylaktisk betydelse vid bekämpande av olika sjukdomar ä-ricke säkert klartlagt för närvarande. Om bastu-badet ingår såsom ett led i en allmän kroppsvård, vid sidan av t. ex. kroppsrörel— ser, är det sannolikt att det har en gynnsamt stimulerande, härdande ver- kan, som bidrager till att öka kroppene motståndskraft emot vissa "slag av infektioner och olika s. k. trötthetsbesvår. Regelbundet bastubadande, t. ex. en gång i veckan, kan därvid säkerligen bidraga 'till att 'hålla' kroppen ”i form”. Våra dagars vetenskap kan emellertid icke närmare klarlägga vad detta begrepp innebär. Det finns emellertid icke heller någon anledning att betvivla riktigheten av vad en mycket stor empirisk erfarenhet synes visa. ' ' '

Hygieniska synpunkter på bastubadet. Bastubad inklusive tvagning är ett mycket effektivt rengöringsbad. Dess allmänt stimulerande effekt och de former under vilka det brukar tagas gör det särkilt ägnat såsom folk- bad. Det torde mer ån'andra badformer kun-na väcka intresse för renlighet och kroppsvård. Den risk, som alltid är förenad med aktiv kroppsvård; att

komplikationer kan uppträda vid speciella sjukdomstillstånd, får icke över- skugga d-e stora fördelarna med denna badform. Dessa risker är mycket små såsom en stor erfarenhet visat. De kan emellertid ytterligare ned— lbringas genom upplysning. Denna bör innehålla en var-ning för dem som känner att de icke mår bra av bastubad att använda denna badform. Lika- så bör de som veta, att de har hjärt- eller kärlsjukdom (högt blodtryck) tillrådas att icke bada bast-u utan att först ha rådfrågat läkare. Man bör även bestämt avråda från bastubad i anslutning till kroppsansträngningar, måltider och efter förtärand'e av spritdrycker. Barn 'bör endast utsättas för lätt bastubad.

Även på anordningen av bastubadet kan hygieniska synpunkt-er läggas. Ba—dets lufttemperatur och luftfuktighet måste vid offentliga bad avpassas så att det medför en lät-t till måttlig påfrestning för kroppen. En fortlöpande kontroll av temperatur och fuktighet bör vid' offentliga badstugor kunna göras under badninge-n och klara anvisningar bör ges för huru dessa fakto- rer skall regleras för ernående "av lätt respektive måttlig påverkan av kroppen. För mindre bad'st'ugor bör enkla praktiska anvisningar ges för förhindrande av att de badande utsätts för starkare badverkan. Även bad- tiden bör uttryckligen maximeras och alltefter lufttemperatur, fuktighet och den badandes ålder. Beträffande avkylningsmomentet bör det upplysas om att endast ful-lt fri-ska och unga individer kan tillrådas en snabb avkyl- ning såsom med friluftsbad.

Bastubad kan liksom andra badformer medföra risk för *spridning'av in- fektioner. Bastun måste därför hållas ren. Individer med infektiösa luftvägs- eller hudsjukdom-ar bör icke till-ätas utnyttja offentliga bast-ur. Borstar, handdukar, tvättkärl måste tvättas och rengöras efter varje badande.

Om dessa allmänna hygieniska synpunkter beaktas synes ingen anled- ning förefinnas för att misstänka att bastubad från hygienisk synpunkt skulle vara en mindre lämplig badform än andra slags bad. ”

, Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera, att bastubad måste be- traktas såsom ett viktigt medel för ökad renlighet och» hygien samt såsom ett led i strävandena att höja folkhälsan. Ett rätt taget bastubad måste an- ses ha så stora fördelar att det framför andra fbadformer kan rekommen- deras såsom en lämplig form av folkbad.

Andra krav på bastubad än de medicinska

Det har framgått av det föregående, att ett bastubads medicinska och fysiologiska verkningar i hög grad är beroende av badsätt—et. Likaledes har det klarlagts, att de badande reagerar högst olika inför stark fuktighet, värme eller avkylning.

Som allmän regel må därför gälla, att ingen hör taga ett ”starkare” bastubad än han själv finner behagligt. För de flesta vuxna kan en sådan allmän regel vara tillräcklig och den skulle medföra, att exempelvis de allmänna badanläggningarna van-ligen tillhan-d'ahölle vad som plågar kallas ”lätta" och ”måttlig-t starka” bastubad. Att märka är, att barn vill »ha en nå- got lägre temperatur men framför allt lägre fuktighetsh-alt än vuxna bl. a. på grund av sitt sämre skydd mot värme och större relativa kroppsyta.

Det »har redan i de medicinska undersökningarna anförts viktig-a syn- punkter på hur bastu bör badas. Likväl är det knappast möjligt eller ens önskvärt att fastställa normer för bastubad enbart med stöd av medicinska synpunkter. I vart fall torde vetenskapen f. n. intaga den ståndpunkten, att bastubadets former kan varieras i ganska stor utsträckning utan att några olägenheter för hälsan därav kan påvisas. Utredningen vill som exempel nämna att det f. n. icke har visats om en torr bastu från fysiolo- gisk synpunkt är bättre ell-er sämre än en fuktig. En annan sak är, att den fuktigare bastun för närvarande i vårt land icke är lika populär hos allmän- heten som den torrare; den mest omtyckta fonmen _ den s. k. finska bastun är visserligen en kombination av torr och fuktig men dock över- vägande torr.

Olika former av bastubad.

Utmärkande för bastu—bad år att bandet åtminstone under något tidsmo- ment sker i varm —— vanligen t. o. m. mycket varm —' luft, som kan vara torr eller fuktig.

Det finns många andra faktorer som i viss mån påverkar bastubadets karaktär vän luftens temperatur och fuktighet. Exempelvis har bastu'bygg- nadens utformning och standard samt möjlighetenna till avkyln-ing efter ooh under badet sin betydelse. Valet av bastuform är nämligen icke blott beroende av badform—ernas behaglighet ooh h'ä-l'sosalmhet utan även av kost- naderna för att bygga och driva ba-stuanläggningen, och under tidernas lopp har därför ett antal olika bastuformer utkristallliserats. Vid en jäm- förelse mellan alla dessa olika sätt att bada visar det sig dock, att den väsentligaste skillnaden består i den temperatur och fuktighet hos luften som eftersträvas. Man kan därför lämpligen indela bastu-una i 1) torra, 2) fuktiga och 3) sådana, som under vissa baldjmoment är att anse som torra och andra som fuktiga. Exempelvis är ”den romerska bastun” en torrbastu och ”den ryska bastun” en fuktig bas—tu, medan ”den finska bastun” tillhör den tredje kategorin.

I den romerska bastun är luften torr och het. Den badande vistas först 10—20 minuter i ett rumlmed en temperatur av ca 75" C och sedan i 25—40 minuter i ett rum med en temperatur av ca 500 C före massage och tvagning.

I varmbadhuscns s. k. ryska bastu vistas den badande däremot hela tiden i en mycket varm och fuktig luft.

I den finska bastun är luften till en början mycket varm och torr (nedåt ca 15 % relativ fuktighet) men blir genom att uppvärmda stena-r bestänkes med vatten (badkastning) under korta tidsmoment mot badets eller varje badpcriods slut fuktigare (gärna 40—50 %).

Som följd av badkastni-ngen kan luften i en finsk bast—u bli så fuktig, att många, om temperaturen samtidigt är hög, icke finner det behagligt att vistas där under någon längre stund. Lämpligt är att gå in i bastun i flera omgångar. Efter varje sådan omgång bör avkylning ske. Detta | _— att kropp-en omväxlande utsättes för 'hög och torr värme, snabbt höjd & fuktighe-tshal't och snabb avkylning anser de flesta vara beh-agligast, om I det sker efter en erfarenhetsmässig ritual, grundad på medicinska och

fysiologiska rön ungefär på samma sätt som exempelvis bondepraktikan är empirisk lantbruksekonomi.

Det talas så ofta om ”finsk bastu” att det vore önskvärt att i detta sam- manhang söka ange vad som menas därmed. Utredningen finner det dock tillräckligt att konstatera, att finsk bastu mindre är beroende av badstugans konstruktion än det sätt varpå bastu badas. Huvudsaken är att bads-tuga—n möjliggör de tempe-ratur- och fuktighetsförändringar som kännetecknar begreppet finsk bastu.

Hur finsk bastu lämpligen kan badas.

Den finska bastuorganisationen Sauna Seura r. y. har lämnat utredningen följande uppgifter om hur ett bastubad lämpligen tillgår och hur finska bastur brukar vara konstruerade.

”1. Sedan man klätt av sig och kvasten baddats mjuk i hett vatten, kliver man upp på laven, där första svettningen försiggår. Det är smaksak om någon önskar duscha dessförinnan, tvätta händer och fött-er eller endast väta hu- vudet. I varje fall skall svettningsproceduren försi'ggå —i torr luft. Härvid kastar man ej i allmänhet bad och undviker överhuvud taget användning av

* vatten.

2. Efter försvettningen svalkar man sig på förstukvisten, i sjön, snön eller under . duschen.

* 3. Efter svalkandet går man in i bastun, där man kastar bad och använder kvas— l tarna. Till en början kastar man bad mycket sparsamt, efter hand enligt en- vars smak och tycke.

4. Svettning, svalkande och kvastande kan man upprepa flera gånger efter en- vars smak och hälsa.

Fig. 28. Bastubadets olika moment 1: 1. Transpimti'onen på laven. 2. Lig— gandet på laven. 3. Fötterna lyftas upp. 4. Kvasten baddas. 5. Bad kastas.

6. Piskningen med björkris. 7. Ausvalkning i det fria. 8. Trappstegen skju- tes under laven.

Tvättning. Härefter tvättar man sig med tvål och vatten. Efter tvättningen sker eftersvettning och kvastande.

Den som önskar, kan upprepa svalkandet och svettningen.

.eu—195”

Avkylning. Efter den sista svettningsproceduren bör man snabbt svalka sig i havet, sjön, vaken eller under kall dlusch. Avkylningen bör ej utföras för grundligt, ty följden kan bliva förkylning.

9. Torkning, avslappning och vila följer, varpå man klär på sig.

Fig. 2.9. Bastubadets olika moment II: 9. Tuätiningen. 10. Ryggen tvättas. 11. Sköljningen. 12. På nytt på laven. 13. I sjön. 14. Avkylningen i det fria. 15. Vilan. Enligt Viherjuiuui: Finsk bastu. (Jfr. dock Sauna Seuras och folkbadsutredningens rekommendationer.)

De bastur som användes i Finland kan indelas i två huvudtyper:

1. inrökande bastur, s. k. rökbastur, 2. utrökande bastur.

De sistnämnda kan delas ,i två grupper beroende på uppvärmningssättet, nämligen: »

a) med en gång uppvärmda, h) kontinuerligt uppvärmda.

Enligt är 1946 utförda forskningar är 70 % av Finlands landsortsbastur rök- bastur och 30 % utrökande (försedda med skorsten). I städer, köpingar och tätt befolkade samhällen är den utrökande bastutypen vanligast på grund av brand- bestämmelserna.

Kännetecknande för de olika bastutypernas konstruktion och form:

1. Rökbastu. Bastu, vanligen bestående av ett rum å knappa 10 m2 med en öp- pen av stenar uppförd, jämförelsevis stor ugn, bestående av 11 hl stenar. Således ca 60 l ugnsstenar för varje in3 bastuvolym. För bastuns uppvärmning åtgår i me- deltal en knapp timme, varefter man kan bada i den över två timmar. Före badet bör bastun givetvis väl vädras. Detta sker genom en inunder takgränsen befintlig vägglucka samt genom dörren och fogarna i stockväggarnas nedre del. Det van- ligaste byggnadsmaterialet är timmerstockarl Inrökande bastu är för sitt läckra bad särskilt gynnad av bastunjutare. Den är även mycket hygienisk. Sot kan man undvika genom att före badet tvätta rent alla de ytor som man kommer i be- röring med.

2. Ulrökande bastur. I dessa finns i allmänhet tre rum, nämligen förutom den egentliga bastun ett separat tvättrum och ett avklädningsrum. I allmänhet kom— mer man in i bastun från tvättrummet eller från farstukvisten. Själva bastun är ungefär lika stor som i en rökbastu men stenmängden i bastu- ugnen är ansenligt mindre, i medeltal endast 2 hl eller 10 1 mot varje m3. Bastuns goda ventilation är av stor vikt. Frisk luft ledes vanligen bakifrån bastu- ugnen eller rent av mellan sten-arna, då luften blir förvärmd. Evakueringsven- tilerna placeras helst nära ugnen samt vid golv— och takgränsen. Den sistnämnda ventilen används ej då badandet pågår.

a) Med en gång uppvärmd ugn. Ovannämnda grundar sig på värmemagasine- ringsprincipen. Ugnsmanteln är antingen murad av tegel i s. k. motströmsugnar eller vilket är vanligare _— av plåt med en inre del av eldfast tegel och oftast finns då mellan den och plåtmanteln värmeisolerinxg av t. ex. mineralu—ll. Ugnens eldningstid är i allmänhet 11/3—2 timmar, varefter ugnlstenarna ovanpå är röd- glödgade, då även av röken förorsakad sot brunnit bort. El-dningen sker i all- mänhet med ved. I dessa ugntyper ledes rökgaser mellan stenarna nerifrån uppåt. I motströmsugnar ledes rökgaserna först genom rökkanaler uppåt och först där- efter mellan stenarna uppifrån nedåt. Med .motströmsugnar får man bastvuluften att cirkulera, s. k. konvektion, badluckan då kan vara placerad högre upp. I van- liga ugnar är det däremot av vikt att badluckans nedre del är lägre än laven. Motströmsugnens nackdel är, att man har svårt att erhålla ordentligt drag, varför den vill ryka in. Denna egenskap kan å andra sidan betraktas som en fördel; då får man ju en vision av rökbastu. Man har även i Finland prövat gas- och koks— eldning och erhållit goda resultat.

Till de med en gång uppvärmda ugnarna kan man även räkna de 5. k. ackumule- rande el-ugnarna, vilka uppvärmes med billig nattström. Dessa ugnar är väl värme- isolerade med mineralull, så att de bibehåller värmen hela dagen ända till kväl- len, då man vanligen badar. I dessa ackvulmu'lerande el-ugnar kan man vid behov öka värmen med vanlig ström.

b) Kontinuerligt uppvärmda ugnar. Denna typ av ugnar blir jämförelsevis snabbt varm tack vare sin plåtmantel. Oangenäm värmestrålning förhindras vanligen medels en strålskärm, vilken givetvis ej får vara av metall. I en sådan bastu är värmen vanligen stickande het och badet ilsket brännande.1 Med en

1 Detta uttalande synes endast giltigt vid olämplig ugnskonstruktion och gäller inte för de av folkbadsutredningen rekommenderade ugnstyperna.

sådan ugn får man bastun i baddugligt skick inom 30—45 minuter och den är därför mycket användbar i bastur, som måste vara lättuppvärmda såsom i week- end— och skidstugor. Eldandet sker med ved eller elström. Möjligheterna för ett gott bad är med dessa ugnar sämre och badet också sämre än med andra ugntyper. ll dessa ugntyper kom-mer badvattnet ofta i beröring med metall, vilket ej får ske med goda bastu-ugnar,

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att golvytan i en finsk bastu är i me— deltal något under 10 m2, min. 4 1112 och max. 20 m2, volymen ca 20 1113, min. 7 1113 och max. 52 m3, höjden 2,2—2,5 m, min. 1,65 m och max. 3,15 m. Höjden i rökbastur är i allmänhet större än i utrökande.

I ugnen användes vanligen klapperstenar av granit som är släta på ytan; sten— rösets vikt i medeltal 3,5 kg, minsta stenar 145 gr och största 2 kg. Även späng- stenar användes i ca 37 % av ugnarna. Likaså användes olika skifferstenar i ca 31 % och kvartsiter i 6 % av ugnarna. Även peridotiter har allt mer tagits i an- vändning, ca 3 %. Den hållbaraste stenarten är dock täljsten, men dess använd- ning är begränsad på grund av »dess ri'n-ga förekomst. Till bast-ueldningen åtgår i medeltal ca 20 kg brännved, vilkens värmevärde motsvarar ca 75 000 kcal.

Av badvatten användes närmare 10 I och tvättvatten över 100 l i en bastu. Då man badar är lufttemperaturen 70—90” C och luftens relativa fuktighet ca 45 %.

Antalet badande i en bastu i Finland är vanligen ca 10. Åtgången av ved för varje badande är ca 2 kg, motsvarande ca 7.500 kcal, av badvatten 1 1 och av tvättvatten 10 I.”

Det finns många andra bastuformer, men något bärande skäl att söka precisera flera bastubegrepp föreligger icke _ särskilt som detta skulle strida mot nuvarande svenska språk-bruk —— utan man kan nöja sig med en karakteristik i allmänna ordalag om att luften i en bastu, [före even- tuell bad—kas-tning, skall vara varm och åtminstone något så när torr. Ut- redning-en förleder—äger således i det följande att tala om bastu med eller utan badkastni-ng framför att nykonstruera termer ( såsom exempelvis ter- men ”sve'nsk” bastu).

Det är omöjligt att i en allmän badinrättning variera badets fuktighet och temperatur efter vars och ens önskemål. Man kommer vid olika tidpunkter, badar olika länge och har olika åsikter om hur varmt och fuktigt det bör vara i bast-un. Den i finska gårds-bastur vedertagna principen om var mans rätt att öka fulktigheten genom badkastnin-g kan därför icke tillämpas utan att därigenom luften snart bleve allltför fuktig. För bastubad i allmänna bad-inrättningar måst-e som följd härav särskilda principer utformas. Tills vidare skall utredningen emellertid begränsa sitt resonemang till att avse småbastur (gårds'ba'stur, villaba-s'tur 0. dyl.), vilka f. ö. otvivelaktigt utgör den bästa 'badformen.

Även i fråga om :småbastur kan det vara besvärligt att uppnå och hålla en för alla badande lämplig temperatur och fuktighetshalt. Olika lösningar finns emellertid, vilket framgår av ett följande avsnitt om olika slags bastu- ugnar. Dock bör krävas att åtminstone under större delen av badet bastu- luften skall vara torr, och om möjligt bör enligt utredningens men-ing

badkastning kunna förekomma. Utredningen tror sig nämligen ha fun-nit, att flertal-et svensk-ar skulle föredraga en sådan bastu framför andra bastu- former. Då härtill kommer, att bastu i allmänhet kan byggas och drivas avsevärt billigare än andra slags bad och överhuvud taget är det enda eko- nomiskt tänkbara för flertalet av dem som själva måste bygga, har utt- redni—ngen valt att förorda bastu som allmänt svenskt folkbad. Utredningen skall med anledning av denna slutsats upptaga frågan om hur varm och hur fuktig luften bör vara i den [såsom folkbad rekommen- derad-e bastun samt i ett senare avsnitt hur en sådan bastu kan

byggas.

Hur varm och fuktig bör bastun vara?

Utredningen har redan ingående diskuterat frågan om hur varm och fuktig en bastu bör vara från medicinska och fysiologiska synpunkter. Det har därvid visat sig, att man från nämnda synpunkter icke har någon erinran mot den temperatur och fuktighet som luften i bastun vanligen kan tänka-s ha. Man skulle följaktligenbadte'kniskt Sett ha ganska stor val- frihet. Emellertid vet man också rent,erfaren—hetsmässigt, att nästan alla är nöjd-a med vissa bastu-bad och missnöjda med andra. Skälen härför är värda uppmärksamhet, då deras klarläggande torde vara en förutsättning för en popularisering av bastubad-en. Särskilt vill man veta hur varm och fuktig batun bör vara för att vara omtyckt. Ej fullt lika viktigt men dock värdefullt är att veta varför människor reagerar just så eller så.

En av utredningens bastuexperter, civilingenjören Nycander, 'har länge undersökt dessa frågor och framlade redan för flera år sedan sina resultat i form av ett diagram för behaglighetsz-oner i en bastu (fig. 30), vartill han samtidigt fogade en del kommentarer.

Nycander har teoretiskt sökt bestämma den lämpligaste fuktighet-shahen i en bastu med utgångspunkt från ett antagande, att kroppstemperaturen ökas under ett bastubad till ca 38” C. Vid denna temperatur kan luften innehålla högst 45 g vatten per kilogram utan att vatten kondenseras. Nycander har sökt visa, att större avvikelser från denna fuktighetshalt icke är önskvärda från de badandes synpunkt.

Om vattenmängden är större än 45 g vatten per kg luft (vanligen i bastu == 45 g vatten per m3 luft) kondenseras nämligen enligt Nycander en del av vattnet i luftvägarna samtidigt som värme frigöres. I lungorna fås därvid en obe- haglig känsla. Kondenseringen på huden fördrages lättare och uppfattas av många som intensiv svettning.

Ej heller luft med avsevärt lägre fuktighetsha-lt än 45 g per kg brukar vara om- tyckt. I sådana fall sker nämligen avdunstning från den badande. Detta ger en otrevlig stickande känsla i svalg och strupe.

QgLag/g' hebzgnen /' en bastu,

It?:notensabbnspun/rl: 36,1" 4,0.3' 4,3! 4,6.2'4gs'

5. ' ' 1 ! Pö/fenmaryd . Kp. blr/u . / .' / &? åt : l , . , . " / f " l I ! ln '? r' ' l .' ' . lm . ,! , , ; : . L' . I I *u .-n » . "|__ ,! : ,! __|-_ , I , 'I. , .---_. , ' ; .|0 : . A_n-_. ' > / ; I _ .. ,!

: : | : : v ' _-l--'In. .— —.I--I71'Io. * / ' " VJK/I.

___—|- _|? [__-"__|”. " , ; / |-i_ -6-IHW ! ,' ,! la_m- II)—_ullm. . , lean-_lmunuv.

mm!-_ M_-N_Bl. , l 1 ”__/mun”. ! i I. _|” """ ' ' I _V-VI. ,' | =.nmu-m. . --.

%li 35. X

80'

I _ --'._— E_n-In.. _- _ _

Re/a/fv näk/lgbe/

65'

__ m- ' _:m-m- _” ”___-_- '_'”l/A mulna-mv

"!./i) lvl. EEE-== m= ..:::— _ ___: lz==lllaiu= M.», ' än=_._.!=. .. , i " _ , allså-=== ===-:=. V / / I'll _uBIQVII '_'-?r. [IW/l "__-' In.-| TIIM VTI)?! .. å ;

7ör-r fermomefer &

%.

lät: __:i

55”

' .nu-"__ l-ITIIIII [',/flm _B-m-zn-n m'WVW'IAL/I 1'

lle

”' p'Il få.-lema! »» _ / ,!' se: -- == __ _- mm-u-m-z-ågl-jnr ===========__=V g=_==========' .. idag”/23% 76? _-===_=====' ====_=—==' ===== a_e *har 1 a/zon , ___-EEPV lla—munen ba,/UM _

"__|e?” 'IZWVQ/ ”"

Vå/ fermome/er

Fig. 30. Behaglighetsznnen i en bastu.

Så—so-m Nycander framhållit, bör man kunna fastställa vissa gränsvärden för den värme och efuktighet hos bastuluften, som de flesta vill ha. Nycan- d-ers egna undersökningar synes visa en god överensstämmelse mellan bastubadarnas faktiska önskemål och Nycanders nyss omnämnda på teo- retisk grund vilande antaganden om vad som är 'be'hagligas't. Med stöd härav lhar Nycander hävdat, att luftens fuktighetshalt i en bastu bör mot- svara mellan 40 och 50 g vatten per kg torr luft (i bastun väger 1 kbm luft 1 kg). Fuktighetshalten säges då ligga inom ”idealzonen”. Emellertid kan utan obehag ännu större avvikelser ske från det ”idealtillstån-d”, som kän- netecknas av 43 g vatten per kg luft vid 75(, C. 'Ett bastubad inom gränserna 30—60 g vatten per kg luft anser flertalet vara behagligt.

Det ligger nära till hands att definiera olika slags bastubad med utgångspunkt från vattenmängden per kg luft. Nycander har utarbetat följande schema:

Vattenmängd pr kg luft: Karakteristik:

under 30 g ........................ torr bastu 30 60 g ........................ behaglig bastu över 60 g ........................ fuktig eller våt bastu (”våt” om den rela-

tiva fuktigheten är över 80 %).

”Behaglighetszonevn—s” gränser bestäms av luftens f-uktighetshalt och dess temperatur; ju högre fuktigh-etshalten är desto varmare känns en balstu vid en och samma temperatur. Nycander har med utgångspunkt härifrån (konstruerat 'k—urvor för sådana kombinationer av fuktighet-shalt och värme som ger samma känsla av värme åt den badande. Linjerna I—IV i fig. 30 är sådana ”isovärmekänslallinjer”. (De är av samma slag som isobarer, iso- termer och andra sammanbindningslinj-er på vä—d'esrleks-kartor t. ex. för en och samma barometer- eller temperaturnivå.) Nycander har valt de i figurer- na angivna linjerna I—IV, så att de visar gränsen mellan vad han anser vara ”svaga”, ”normala” och ”starka” bastubad. Emellertid framhåller han sam- tidigt, att man 'kan få ett lika starkt bastubad genom att »sitta länge i en bast-u med Ilåg temperatur (mellan linjerna III och IV) som under en kort stund i en bastu med hög temperatur (mellan linjerna I och 11), vilket ökar möjligheterna att tillgodose olika personers önskemål om badets styrka. Om förhållande—na så medger bör bastun besök-as i [flera omgångar. Såsom. redan framhållits avslutas vistelsen i en finsk bastu med hadka—stning. Den—na ger en starkare känsla av värme. Eftersom man därvid emellertid lätt kan komma utanför idealzonen genom den stegradwe fuktig—hetshalten, kan det möjligen mera var-& fråga om ett mandomsprov eller en tradition än att avsluta badet under de behagligaste formerna, men denna fråga om stark badkastnings innebörd *har dock icke utredningen haft möjlighet att utforska.

Utredningen finner de nycanderska undersökningarna rörande lämplig

tempera-tur och fuktighet i bastu vara av intresse såsom försök att systema- tisera formerna för ett bastubad, lämpligt för de flesta. Sådana undersök- ningar torde vara värdefulla som ledning vid reglerandet av värme och 'fqu- tighet i allmänna bad—inrättningar, ic-ke minst vid skolbad, och utredningen vill därför anföra några rekommendationer, som Nycander för sin del upp- ställt (tab. 41).

Tab. 41. Nycanders rekommendationer i fråga. om bastubadets styrka.

Enligt Nycander lämpligt för:

I fig. 30 beläget mellan

. Badkaraktar: kurvorna:

Svagt bastubad III och IV Barn och åldringar Normalt » II och III Flertalet vuxna Starkt » I och II Vana bastubadare.

Anm. Utredningen har i annat sammanhang framhållit, att svagare och starkare bad också kan erhållas genom variationer av den tid, varunder den badande vistas i bastun.

Utredningen är väl medveten om att alla rekommendationer av detta slag endast är temporärt giltiga, eftersom n-u föreliggande materia-l icke ger möjligheter att draga säkra slutsatser.

Hur en bastu byggs

Olika bastutyper i Finland.

* Något 'mer än hälften av de vedeldade basturna i Finland är ”inrökande bastur”, i vilka skorsten saknas och rök-en passera-r ut genom dörr, fönster och otätheter i väggarna. (Bild 23.)

Eld'faran *är givetvis stor för en in-rökande bastu, särskilt som väggar, tak, golv och inredning i en bastu helst bör vara av trä. Bastwurna förses därför numera vanligen med skorsten (”utrökande bastulr”) och murade

, tegelugnar jämte ett stenmagasin inom en plåtmantel. I många nya bastur ; användes också elektrisk uppvärmning. Finska bastur av äldre typ uppvärm-e-s av en enkel stenugn vars uppvärm- l ning ukräver ända till 4 är 6 timmar. Innan badet börjar skall ugnen vara l släckt, askan borttagen och ugnvsstenarna renspolade (”sotbad”) . Bastun blir 3 därigenom i det närmaste steril och dess luft får en sällsam doft, vilken icke kan erhållas i andra slags bastur. (Bil-d 24.) St'enmagasinen är i finska bastutyper vanligen så stora, att de kan maga- sinera tillräckligt med värme rför flera badgrupper. Den första badgruppen

badar då i torrare [luft och den sista i fuktigare luft än som flertalet badan- de föredraga. Detta kan icke undvikas även om Värmereglering och vatten- begjutning sker skick-ligt. Den magasinseldade eller aokumulerande bastu- ugnen har därför stundom ersatts av en kontinuerligt eldad ugn, dvs. en ugn, som icke släckes .före badets början utan brinner under "badet och därigenom kan tillföra värme och på så sätt möjliggöra ventilation för minskad fuktighet hos luften. Genom kontinuerlig uppvärmning och venti- lation kan således bastul-u'ftens värme och fuktighet regleras, varigenom badandet kan fortsätta i flera omgångar utan nackdelar för de senare ba- dande.

De kontinuerliga bastuugnarna är oftast vedeldade eller elektriskt 'upp- värmda. Hur ofta bränsle behöver påfyllas i en ved-eldad kontinuerlig ugn beror givetvis på e-ldstadens och luft-kubens storlek, antalet badande osv. Om eldstaden [göres tillräckligt stor kan naturligtvis badet ske utan att ny ved inlägges genom att temperaturen regleras medelst dragluckan. En kon- tinuerligt vedeldad bastuugn behöver således icke medföra kroppsarbete under badet, vilket många anser vara en fördel, medan andra däremot finner ett nöje i att elda under badet.

Det är emellertid icke tillräckligt att luften har en viss temperatur och fuktighet. Även bastuns väggar, talk, golv och inredning mäste uppvärmas, innan bastun är ”mogen" för användning. Om detta icke skett, kondenseras vatten, och det blir omöjligt att erhålla lämplig temperatur och fuktighet för de badande.

I sådan bast-u som uppvärmes under flera timmars tid —— t. ex. en maga- sinseldad bastu —— erhåller givetvis väggar, golv tak och inredning lämplig uppvärmning utan att några särskilda åtgärder behöver vid-tagas. Om sten- magasinet är tillräckligt stort kan man också genom badkastning tillgodose fuktighetsbehovet och undvika kondensation.

I en bastu med en kontinuerligt eldad ugn uppvärmes däremot luften snabbare än väggar, golv, tak och inredning. Om bad kastas innan de upp- värmts tillräckligt, kondenseras fukt omedelbart på den kallas-te delen av bastun. Sådan kondensation innebär som redan sagts, att bastun icke är ”mogen”. En bastu måste för att ”mogna” stå uppvärmd tillräckligt lång tid och den bibehåller därefter sin fuktighet även efter badkastning.

Med hänsyn [till vad som nyss anförts söker man bl. a. för att undvika stor brä-n-sleåtgång använda så mycket trä och så litet stenmaterial som möjligt i en bastus väggar, golv, tak och inredning. Utredningen har såsom framgår av det följande uppmärksammat detta spörsmål.

Uppgifter och metodik för utredningens bastuundersökningar.

Utredningen har i enlighet med sina direktiv undersökt möjligheterna att bygga billiga och ändamålsenliga bastur, Genom den redan lämnade orien-

tcringen rörande bastubadets och finska bastu-typers principer har antytts de viktigare frågeställningar, som är aktuella vid undersökningar med detta syfte. Det har givetvis icke varit möjligt för utredningen att upptaga alla dessa till experimentell prövning, men utredningen har dock kunnat pröva de väsentligaste. Det urval av frågeställningar, som utredningen gjort för sina undersökningar, kan preciseras sålunda:

1. Hur bör bastun konstrueras för att a) kräva minsta möjliga mängd bränsle eller elström, b) uppvärmas snabbt och billigt, c) lätt hållas vid önskad temperatur och fuktighet under pågående bad och

d) & görligaste mån motstå påfrestningar, orsakade av värme och fuktighet?

2. Hur bör bastuugnen konstrueras och under vilka förhållanden bör

den vara

3) magasinseldad (aokumulerande) eller kontinuerligt eldad,

b) elektriskt uppvärmd eller vedeldad,

c) utrustad med 3, 5, 6, 7 eller 10 kW-ugn resp. med stor eller liten eldstad,

d) försedd med extra strålningsskydd, anordning för uppsugning av kalluf-t från golv osv. och

e) konstruerad så att badkastning kan förekomma?

Bastuundersök-ningarna har således främst avsett prov av olika bastu- ugnar och material för uppförande av bastur.

Undersök-ningarna av olika bastuugnar och bastumaterial har huvudsak- ligen företalgits i en bastu (WMB-bastun), vars konstruktion framgår av fig. 31. Denna bastu fyllde de krav, som utredningen ansåg sig böra ställa på en l-ättu'ppvärmd småbastu. Bastun var med hänsyn till proven konstrue— rad så att väggar och golv lätt skulle kunna utbyhas samt golvytan och luft- kuben avpassas även till en ugn med endast 3 kW effekt. Det kanske redan här bör påpekas, att en större ugn än en sådan normalt icke kan inmon— teras i en liten fastighet 'som blot-t har enfas växelström. Denna ugnsstor- lek har därför av utredningen ägnats särskild uppmärksamhet.

Större delen av övriga prov har företagits i en av Nycander byggd villa- bastu med en 3 kWV ugn (”Nockebybastun”). Denna bastu är i stort sett likadan som den förra. Betydelsefulla rön har även erhållits vid prov i denna lilla bastu, bl. a. i fråga om energibehovet per badande.

Dessa undersökningar har kompletterats genom provbadningar i ett antal ibrulk varande bastur. Härigenom rhar övriga resultat kunnat kontrolleras samt erfarenheter vinnas rörande förhållandena i större bastur och rörande vissa specialkonstru-k'tioner för vattenvärmning m. m.

"mu. V' 'IIHHHAVA'I'AYM'.

hmmm, ' m

Mmmm ';

Under uqnen mic/golv direkt på u/fy/ld mark

WMB-baS/U Trä/genomxkäminq

122cm 122

I..”sXX

WM'M'MVM mummuv vmmmnu mmmum uvmnuum l'l'llml'l'll &, lunnnuuu'

3/4' kvar/5-

nm' & & *l'l'l'llA'lVl'l'lhu'l'l'A'A'A'A'A'IVAW'HAIi &

Bakom ugnen plan— korrugerad etern/l med IOC/f woo/p/a/Ior

mmuuuuunu'lmmu'l'lmmuun . unuunuunuunmmunumnmnnmml

som mel/an/äqq %% ;" A ÄV".-- & 5/av w ===sssss=esX . * näää Hm W&W/f E— 555 = MW? (:|—___uu||||||||||||||||||||||||S9ml.: :muununuuuhmm|M|||||||r|um|nn i :=: 5 D ' 114/iband * N & Bon! Bänk Korsadepro- , . _ . fller uppsarfas j ————— ' ef/erbas/uns ; -_ ;t wmmér——,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,_?mmmmuuu||uunuuunumuuuunnnmm Csä monfef/nq * 0 50 IOOcm ' ' . MX %” WMB- bastu Defa/jer ( och D

Fig. 31. WMB—bastun.

LdnngehI/on

||| llllllllllllhtlll '&'!'l'l'l'lll'l'lll'l'li'l'lh Z'I mmnrumunnunn Zl'l'l'l'l'l'l'lllll'l'ltillZltlllllllllllll'lllllllllll. Z wmnuununnmnw$ _ _. _ . _ . _ . _ .

lång!/Han. [far"/sidan än? hörnet öm hå'rner _

'säélll

Långridan Horn/Van nedre hörnet nedre hå'rne/ _ _ lfcm' We/I/Ix 3," '5 6 rnrn härd Ira"-

x

fra/I a v W"! 2 ' på reg/grav 1'-I

,

VIII/M

2 'Z'gmgv- nrbggrigoMl

Under/mn! på lång väggen

lll/ml vning samt skarv av

skivorna 152' 7/2"x !" 752” ». .

u”

Imi/le! för lrtrn Well/r kan även använda: å lr cm Glam/lif el/tr Rackwaa/

IIIIWIMIAMIMVIVI'IMimi"

15! falun/"m med Wärgående avstyr/- ningar no:/220» I:! galvslfiva med/välgång: av:/yv- n/ngar 200: I "?(m 23! gave/:hli'or med längsgående gym/v- ningar 195 x ?22 cm lur :!:/var med längsgående av:/yv-

" ningar 2/01720071 0 100 2004”: 0 10 zacm Lu4.u_|.u_l.L_.l

"&_

.||.|.|... l....- LJLJ JtJLJLJL _ILJLJLJLJ

Fig. 32. Villabastu.

WMR-bastun, som konstruerades av Nycander och byggdes av Isolerings AB WMB, var utförd som en färdigmonterad trä-byggnad av 122 cm breda lamel- ler, som tillverkats på verkstad. Innerväggar och tak var av träpanel och bakom dessa fanns 4 cm wellit. Det kunde förutsättas, att nämnvärd värme i denna lilla hembastu icke hann passera welliten under badet, varför materialet bakom welli— ten var utan betydelse. Det bestod i detta fall av träspånt. Bakom ugnen utbyttes träpanelen mot 2 eternitskivo—r med glasullit som mellaninlägg. Golvet bestod av 1" bräder, som på undersidan isolerats med wellit. Denna konstruktion är billig och kan anses tillräckligt värmeisolerande för att fordringarna på ugnar- nas bränsleekonomi ej skall bli för höga. (Ännu billigare blir bastun om den in- vändiga pan—elen utbytes mot en hård träfiberplatta. Härigenom blir bastuns värmekapacitet och bränsleförbrukniug mindre samtidigt som bastun blir mera

snabbuppvärmd. En dylik beklädnad tål emellertid icke påfrestningarna i en för allmänheten upplåten bastu.)

Den beskrivna bastutypen är lika lämplig för vedeldade som elektriskt upp- värmda ugnar. Vid provning av de elektriska ugnarna visade det sig, att den friskluft, som inkommer i bastun genom dörrspringor och under passage genom dörren var tillräcklig. Vid provning av vedeldade ugnar intogs friskluften genom ett intag under bastuugnen för att icke kall ventilationsluft skulle samlas på golvet.

WMB-bastuns golvyta var 5,7 m2, ”bastuytan” dvs. de sammanlagda ytorna för bastuns väggar, golv och tak 31 in2 samt slutligen volymen 11,7 m3. Vid prov- ningar av 3 kW ugnar minskades golvytan till 2,8 m2, bastuytan till 20 m2 och volymen till 5,7 m3. Den bärande stommen utgjordes av 1”x2" och 2"x2” läkt med %" hyvlad spåntad panel på bägge sidor. Mellan panelerna fanns 40 mm wellit. (Vid ugnen var panelen utbytt mot korrugerad eternit och welliten av rockwool, fästad vid förzinkat trådnät.) Tak och golv var av samma konstruk- tion som väggarna.

Nockebybastun rymde en luftkub av 4,8 m3, med en bredd av 122 cm, en längd av 200 cm och en höjd av 198 cm. Det visade sig emellertid att bastun lämpligen kunde ha gjorts något större. I fig. 32 som visar hur den billigaste bastun av klass skall byggas, har därför längden ökats till 228 cm, varigenom luftkuben blivit 51%: m3. För att få likvärdiga krav för uppvärmning av Nockeby- bastun med den något större borttogs isoleringen i Nockebybastuns dörr. Efter- som inga andra avvikelser skett vill utredningen beträffande provbastuns konstruktion i övrigt hänvisa till följande beskrivningar.

WMB-bastun var först uppställd utomhus men för undvikande av att varia- tioner i yttertemperaturen skulle kunna påverka observationerna rörande värme- behovet, flyttades den på hösten inomhus till lokaler som statens hantverksin- stitut välvilligt ställde till förfogande.

I provbadningarna deltog utredningsledamöter och utredningens bastuexper- ter jämte representanter för tillverkarna av respektive bastuugnar. Provbad- ningarna tillgick i stort sett sålunda: I bastun fanns ett antal våta och torra termometrar, och vid provbadningarna skulle de förra normalt hållas vid 43" och de senare vid 75". Varje had skulle omfatta 3 badomgångar bestående av 10 minuters vistelse i bastun och 5 minuters avkylning utanför. Mot slutet av varje badomgång skedde badkastning. Sista gången skulle därigenom de våta termometrarna visa 50”. Det krävdes vidare, att stenmagasinet skulle vara till- räckligt stort för att fuktighetsökningen sku-Ile kunna ske snabbt. (Vid provning av sådana ugnar, som saknade stenmagasin, kunde badkastning givetvis icke ske.)

Nycander har i en sammanfattande redogörelse för provbadens resultat i huvud- sak anfört följande egna synpunkter.

Provbad i specialgjorda bastur.

Bastuugnar. Provbaden visade, att de vid tiden för undersökningarna i mark- naden förekommande bastuugnarna i allmänhet lämnade mycket övrigt att önska med hänsyn till uppvärmning, skötsel, strålning etc.

Den bästa och enklaste bastuugnen består av en plåtcylinder, inneslutande eldstaden och beklädd med en mantel som skydd för strålning. Luftventilation anordnas mellan manteln och ugnen, varigenom den heta strålningen förhindras.

1 i

En kraftig ventilation erhålles mellan golv och tak i bastun. Dessutom förhind- rar manteln, att ved staplas direkt mot själva ugnen, varigenom brandfaran i hög grad minskas. Numera tillverkas åtminstone två ugnstyper efter denna princip. Vedförbrukningen i en väl utförd bastu är mycket ringa.

Ugnen bör vara försedd med ett mindre stenmagasin, så att bad kan kastas, varigenom fuktigheten i bastun kan höjas. Dessa ugnar är avsedda för kontinuer— lig eldning.

Den till prövning inlämnade s. k. äkta finska bastuugnen med stort stenmaga— sin, som helt uppvärmes före badningen och därefter får leverera värm—en under pågående had, förbrukar mycket ved, är svår att sköta, omöjliggör flera bad i en följd och lämpar sig icke för svenska förhållanden.

De elektriska ugnarna är lättare att sköta och man kan med tillhjälp av de- samma snabbare, med mindre arbete och i de flesta fall för lägre kostnader nå samma resultat som med en vedeldad ugn. De i marknaden förekommande elektriska bastuugnarna är emellertid öppna. En drives med motor och en annan arbetar med självcirkulation. Provbaden och underhandlingar med olika myn- digheter har givit till resultat, att en kapslad ugn, bestående av elektriskt upp- värmda kamflänsrör, är betydligt bättre, speciellt med hänsyn till brandfaran.

Varmvattenberedning. De i marknaden förekommande apparaterna för upp» värmning av varmvatten är icke lämpliga. De vedeldade är så konstruerade, att de hastigt beckar igen; de elektriska är konstruerade för alltför kort uppvärm- ningstid och förbrukar därigenom alltför hög maximieffekt för att bli ekonomiska. Den enda i marknaden förekommande varmvattenberedaren för vedeldning, som ickevbeckar igen vid den skötsel, som kan ifrågakomma, är den vanliga pannmuren, som emellertid är oekonomisk.

Wil-kenson har däremot konstruerat en annan uppvärmningsmetod, som lämp- ligen bör användas för vedeldning. Denna grundar sig på den principen, att när vattnet närmar sig 100”, blir det så mycket lätta-re än kallvattnet att den tryck- differens, som härigenom. uppstår, matar in vattnet i en varmvat—tenbehållare, som kan fyllas såväl innan bad-et börjar som under pågående bad.

Bastuns konstruktion. Man har tidigare i allmänhet strävat efter att få en bastu med mycket värmeisolerande väggar och därvid t. o. m. använt mer eller mindre massiva träkonstruktioner. Provbaden visar emellertid, att det vik- tigaste för en bastu, som skall användas endast under några timmar en eller ett par gånger i veckan, är att bastun skall vara lätt att uppvärma. Den totala värmeförlusten har däremot icke så mycket att betyda. Detta innebär, att allt det material, som skall uppvärmas, bör vara lätt och ha stor värmeisolationsförmåga. Isoleringen bör därför inåt bastun utföras av tunnast möjliga träpanel eller träfiberplatta, på baksidan med högvärdigt isoleringsmaterial såsom wellit, glas- ullit eller rockwool, Inredningen bör göras lätt, med tunnast möjliga virke i lavar, bänkar etc. Oisolerat stenmaterial i väggar och tak får under inga förhål- landen förekomma, enär dessa förbrukar mycket stora kvantiteter värme och därför fordrar lång uppvärmningstid, in-nan bastun kan tagas i bruk.

Energiåtgång. Provbaden har gett till resultat vissa koefficienter för förbruk- ning av ved och elektrisk energi vid uppvärmning av en bastu under beaktande av omgivande golv—, vägg— och takytors storlek samt den energimängd, som åtgår för varje badande. Dessa koefficienter visar, att man hittills icke förstått att det för varje badande åtgår mycken energi. Resultatet, speciellt i större allmänna badanläggningar har blivit att temperaturen i bastun icke kunnat upprätthållas, då badfrekvensen blivit stor. ,

Bastuns värme- och fuktighetsförhållanden. Provbaden har vidare visat, att de av Nycander tidigare angivna principerna för bastuns fuktighet i broschyren

”Bastun ur teknisk synpunkt” är riktiga. Fuktigheten i bastun bör helst vara sådan, att varken kondensation eller avdunstning uppstår i luftrör ell-ler lungor, då bastuluften inandas, vilket innebär, att baden helst bör ske inom den s. k. idealzonen i bastudiagrammet (Fig. 30).

Provbaden visar även, att det fordras erfarenhet för att bastun skall erhålla rätt fuktighetshalt. Bastubadet är bäst vid en temperatur av 75 " på den torra och 43a på den våta termometern. Det inträffar emellertid lätt i en allmän bastu, att fuktigheten blir större, varigenom känslan av värme blir alltför stark och en icke tränad bastubadare finner badet oa-ngenämt. Blir däremot fuktighetsha-lten lägre, kan temperaturen avsevärt höjas utan att badet härigenom blir nämnvärt sämre. Luften känns något torr i halsen och lavarna blir alltför heta att sitta på. Många anser emellertid, att det är synnerligen duktigt att kunna bada vid hög temperatur och rekommenderar mycket torr bastu. I det finska bastubadet varieras fuktighetshalten så att en större känsla av värme erhålles vid badets slut än vid dess början.

Provbad i befintliga bastuanläggningar.

Provbadet i en del bastur, utförda enligt Svenska Föreningen för Folkbad an- visningar under 1920- och 1930-talen, gav mycket dåliga resultat. Dessa bastur har enligt dåtida praxis massiva, svåruppvärmda väggar, dels av stenmaterial, dels av träkonstruktioner. Dessa träkonstruktioner innehåller ofta flera lager isolationspapp, som innestänger fukten och medför, att bashuanläggniugen fördär- vas av fukt och mögel på relativt få år. Stenmateriaxl medför i sin tur, att bastun blir svåruppvärmd. Det drar mycket bränsle och fordrar, att eldningen börjar flera timmar innan badet skall igångsättas, vilket medför höga driftskostnader, speciellt om bastun skall skötas av avlönad personal. Bastuugn—arna ger ofta en in- tensiv, het strålning. Varmvattenberedarna är stundom igenbeckade. Fukten i bastun är för hög, beroende på att badgästerna önskar stark värme i bastun innan denna hunnit bli genomvärmd (”mogen”). Omklädningsrummen är oftast mycket fuktiga på grund av direkt förbindelse mellan omklädningsrum och bastu; speciellt är detta fallet, då omklädningsrummen är belägna över bastun.

Sekreterare Blomkvist i Svenska Föreningen för Fro'lkbad har inlämnat utförlig redogörelse över dessa förhållanden. De företagna provbaden bekräftade denna redogörelse.

En del andra bastur provades även, t. ex. Katarina Brandkårs bastu i Stock- holm. Denna var utförd efter mera moderna principer, elektriskt uppvärmd, utan stenmaterial i väggarna och väl isolerad. Dessutom kunde den uppvärmas myc- ket snabbt.

Val av bastuugn.

Undersökning av svenska ugnars bränsle/förbrukning. Det huvudsakliga syftet med utredningens provbadningar var att undersöka hur mycket ved resp. elenergi som åtgiok för bastubad vid användande av olika slags ugns- typer. För dessa prov stäill-de-s ett tiotal olika svenska bastuugnar till för- fogande av deras tillverkare eller försäljare.

Fig. 33. De av folkbadsutredningen provade ugnarna.1

1 Följande ufrnar provades. Elektniska ugnar: Brodahl-Schmidt (utan fläkt) (1 och 2), Bahco från AB B. A. Hjort & Co (med fläkt) (3) samt folkbadsutredning- ens, av Nycander konstruerade experimentugn (4). Vedeldade med ackumule— rande stenmagasin: Savo-ugnen från Savo-fabriken i Vimmerby (13). Övriga ved- eldade ugnar med stenmagasin: ugn BIA Brodahl-Schmidt, Stockholm (12), RF- ugnen nr 1 från Ragnar Frunck AB, Stockholm (5), BHB-ugnen från Stockholms stads småstugebyrå (6), Kalori nr 2 från Lundin och Svensson, Göteborg (7), Hägglund & Söner, Örnsköldsvik (8) och ugn: 301 från Maskinfabriken i örnskölds— vik (9). Vedeldade ugnar utan stenmagasin: ugn V3 från rfirma Bohusbastu, Ven- delsö (10) och ugn Sisu-Senior från AB Finnbastu, Malmö (11).

Tab. 42. Elåtgång för bastuugnar enligt utredningens provbadningar. Provba'sturna

Den större Den mindre

2, 59 0, 2

bad .. 2 1,7

Ugnens effekt ........ .. 3 3

Brodavh-l- Utredningens

Fabrikat . Schmidt PYOVUEn

Uppvärmningstid . . . . . . min. 110 90 Energi för uppvärmning . . kWh 5,50

Effekt vid torr bastu vid 75” kW 2,60

Effekt för badande 0.65/st. kW 130 Energi under badningen . . 3,901 för ett normalbad . . _

per badgäst, som ha— dar % timme .. . ..

för bastuns upp- värmning per 1112 bastuyta Effekt för konstant 75” per n12bastuyta kW 1 Dessa ugnar äro för svaga för att kunna leverera normalbad i resp. bastur, 2 Energiåtgången för ugnar med dessa effekter är endast beräknad.

Av sex provade vedugnar var endast en försedd med ett egentligt acku- mulerande stenmagasin, medan tre av de kontinuerligt eldade vedugnarna had-e stenmagasin för badkastninlg och två icke medgav sådan.

Tre marknadsförda el-ulgnar provades, varav en hade fläkt för luftens cirkulation. Den fjärde elugnen, vilken icke var marknadsförd, hade konst- ruerats av Nycander och best-od av två kamflänsrör, som omlindats "för vertikal uppställning och placerats bakom ett strålskydd av eternitskivor.

Proven omfattade endast "ett bavdtillfäl'le, vilket ansågs tillräckligt för att jämföra kostnaderna för olika uppvärm-ningssätt, men givetvis icke är nog för bedömning av de enskilda ugnarnas egenskaper. Att utredningen här i ett par tabeller redovisar resultaten av sina undersökningar av ved- och el—förbrukningen för olika ugnar beror därför uteslutande på att dessa siffror ger underlag åt en del generaliseringar som har betydelse för det följande.

Av tabellerna framgår, att energiåtgången per halvtimmesbad1 är ungefär 2 kWh för en elektrisk ugn i en bra villa- eller gårdsbastu. Jämförelser mellan olika slags vedeldade ugnar är svårare att göra, vilket framgår av följande exempel. Ifall den sammanlagda badtiden är 1 timme åtgår, grovt räknat, för ett halvtimmesbad 1 kg prima björkved (= 2 ved-trän) om ugnen är kontinuerligt eldad och 2 kg om den är ackumulerande. Vid en fördubbling av den sammanlagda badtiden blir den genomsnittliga vedför- brukningen per halvtimmesbad ungefär 3/4 kg resp. 1 kg. Det sker med andra ord en utjämning. ,

Med någon vana kan möjligen elförbrukningen för bastuns uppvärmning bli den angivna, men man bör nog däremot reservera sig föcr att vedför- bruknin-gen i praktiken blir något större än vad proven antytt, eftersom det är betydligt svårare att lära sig elda med ved än att sköta en elektrisk ugn och kostnaden för de små vedkvantiteter, som det gäller, är så ringa, att eldaren icke ägnar vedåtgången större uppmärksamhet.

Värmekostnaderna. Svårigheten att beräkna olika elektrisk-a ugnars vär- mekostnader beror på utformningen av taxorna. En liten elektrisk bastu- ugn är på 3—10 :kW och som jämförelse kan nämnas att en villa brukar2 disponera sammanlagt 4,5 kW för belysning, kokplatta m. m. Vissa elektris- ka dis-tributionsföreningar kräver med hänsyn till denna relation att särskild effektavgift erlägges för bastuugnar med' ca 20 kr/kW. (Detta kan dock i en del fall undvikas genom att välja en svagare ugn som i stället saktare upp- värmer bastun eller genom att använda alternativkoppling mella-n en 3 kW bastuugn och en el-spis.) För en 7 kW bastuugn, som kanske användes 50 _ baddagar, erhålles då en särskild effektkostn-ad av ”20 = 2 kr. 80 öre

50 per baddag. Vanligen brukar dock den särskilda effektavgiften medföra

1 Mera exakt: per badgäst för ett halvtimmes bad. ? Detta gäller givetvis endast för villor där blott en fas är inmonterad.

Tab. 43. Beräknad vedåtgång för basturs uppvärmning med vedeldade bastuugnar.

Provbadning nr: 9 10 11 12 14 15 16 17 18 Bastuugn: Brodahl- Bohus RF-ugnen BhB- Kalori- Maskin- Hägglund Savo- Finn- Schmidt ugnen ugnen fabriken & Söner ugnen bastu nr 301 (Sisu Se- nior)

_____________________________——_———-——-

Tid för bastuns uppvärmning för bad vid75”,min..................... 35 37 40 43 68 30

Antal badminuter 115 93 90 89 90

Beräknad erforderlig nettoeffekt för uppvärmning+provbadning, toncal 10,84 14,52 9,85 12,08 12,27 13,65 11,25

Vedförbrukning, kg . . . . . . . . . . . . . . . . 7,0 8,1 6,25 6,10 6,4 8,2 6,13 5,1 Förbrukad effekt vid eldningen,toncal 26,6 30,8 23,8 23,0 24,4 31,2 23,3 Ugnens verkningsgrad, % . . . . . . . . . . 41 47 41 52 50 44 48 58

Vedåtgång för uppvärmning + 4 ha- dande under 1 tim = 8 badgäster, . kg (= toncal) . . . . . . . . . . . . . . . . 8,4 7,4 8,4 6,5 7,3 7,7 7,2 ca 15 6,0 (= 32) (= 27,9) (= 32) (=24,6) (= 25,8) (= 29,2) (= 27,4) (= 57) (= 22,7)

Vedåtgång per badtimme, kg . . . . . . . . 2,1 1,85 2,1 1,62 1,83 1,92 1,8 3,75 1,50

Vedåtgång er badgäst (som badar % timme), g . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1,05 0,93 1,05 0,81 0,91 0,96 0,9 1,88 0,75

Vedåtgång för uppvärmning + 4 ba- dande under 2 tim = 16 badgäster, kg (=toncal) 12,1 10,5 12,1 9,4 9,8 11,0 10,3 ca 16,8 8,5 (= 46) = 40) (= 46) (= 35,6) (= 37,2) (= 42) (= 39,1) (= 64) (= 32,4)

Vedåtgång per badtimme, kg 1,5 1,31 1,5 1,17 1,22 1,38 1,29 2,1 1,06

Vedåtgång er ba-dgäst (som badar % timme), g . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0,76 0,66 0,76 0,59 0,61 0,69 0,65

Anm. De siffror som anges under kolumnen ”Ugnens verkningsgrad” anger förhållandet mellan den energi, som en elekt- risk ugn skulle ha förbrukat (under antagande av samma uppvärmningstid) i förhållande till den energi, som avlämnats av veden vid förbränningen.

en lägre förbrukningsavgift, varför tkvostnsadsö-kningen blir mindre. Utred- ningen har därför vid sin följande exemplifiering förutsatt tvenne alterna— tiv för elpriserna, näm-ligen dels en förbrukningsavgift å 12 öre per kWh utan »effek-tavgift, dels en förbruknings-avgift å 6 öre per kWh jämte en ef- fektavgift å 20 kr/kW. För den prima björkvedens del har räknats med ett pris å 40 kr/m3 (motsvarande 10 öre/kg).

Kostnaden under nämnd-a förutsättningar framgår av tab. 44 och 45. Dessa kostnader beräknades under antagande av att varje badande begagnar bastun % timme och att bastun icke hela tiden är fullbelagd, uta-n i medeltal varje badande har 1,4 m2 golvyta till sitt förfogande (dvs. 4 personer på provbastuns 5,7 m2 golvyta).

Tab. 44. Kostnader i öre/bad för elugnar. (Sammanlagd badtid 1 timme.)

Förbruknings-

Förbruknin-gs- avgift ä 6 avgift å 12 öre/kWh + ef- öre/kWh fektavgift 20

kr/ kW

; 3 kW ugn (Mindre bastun) ................. 26 48 4 kW ugn (Mindre bastun) ................. 25 53 7 kW ugn (Större bastun) .................. 22 46 10 kW ugn (Större bastun) .................. 22 61

! Tab. 45. Kostnader i öre/bad för vedugnar.

Vid ett pris å 10 öre/kg prima , björkved (: 40 kr/m3) och en . Ugnstyp och provbadsnummer (i tal). 43) sammanlagd bädtld ä

1 timme 2 timmar (8 badande) (16 badande)

Kontinuerligt eldad ugn nr )) >> >>

))

)) ))

8 7 8 (J 6 7 6 5 1 ..;

Av sammanställningen framgår, att de vedeldade ugnarna vid de förut- satta pri-serna på elenergi ooh ved medför lägre uppvärmningskostnad än ; de elektriska. Detta gäller även vid jämförelser mel-lan ackumulerande ved- ugnar och elbastur. Om dessa skillnader sättas i relation till-] merarbetet vid vedeldade ba—stur är de dock små i de fall man vill] eller måste räkna med någon ersättning för detta arbete.

För- och nackdelar hos olika slags ugnar. Utredningen vill betona att hänsyn måste tagas icke blott till de direkta värmekostnaderna för oli-ka ugnar utan även till ugnarnas anskaffnings- och instal'lationskostnader, om vilkas storlek det är omöjligt att ange något generellt. Där-till kommer att trevnads- ooh brandskyddssynpunkter o. dyl. även bör beaktas vid valet av ugn.

En elektrisk ugn är enklare och bekvämare att sköta än en vedeldad. I synnerhet är den enklare att sköta än en ackumulerande vedugn, som kräver stor skicklighet om viss bestämd värme och fuktighet önskas i bastun. En viktig fördel med elbastun är att inget rökrör behövs. Detta är icke blott av ekonomisk betydelse utan det underlättar även i hög grad frågan om var bastun skall kunna placeras i ett befintligt eller planerat hus. Även ventilationsfrågan blir enklare för elbastun. Från brandskydds- synpunkt är också fördelar-na av en el'bastu stora. Vid överdvimensionering av ugn [för förkortning av uppvärmningstiden till exempelvis en halv- timme lbör dock anordningar vidtagas så att strömmen brytes automatiskt, om temperaturen blir för hög.

De vedeldade basturnva kostalr avsevärt mindre att elda än de elektriska. Liksom elugnarna [har också vedugnarna sina särskild-a uppgifter. Bl. a. torde veduxgnarna vara de enda möjliga eller tillåtna i en del fall. I andra fall föredragas de framför de elektriska av känsloskäl eller på grund av de speciella acku-muleningsegens'kaper, som alla vedugnar har i större eller mindre utsträckning. Vana och intresserade bastubadare torde sålunda ofta sätta så stort värde på dessa egenskaper att de helst vill bada _i en ackumu- Ierande v—e-dugnsbastu, ooh föredrager att skaffa sig en sådan trots att den kanske kräver dubbelt så mycket bränsle som en kontinuerligt eldad ved- ugn och dessutom mycket längre tid för urppeldninge-n.

Av alla bastuugnar är de små omantlade ugnarna utan stenmagasin bil- ligast i drift. De utstrålar dock så het luft att badet i praktiken antingen börjar för tidigt eller också i för torr lu-ft. Eftersom kostnaderna för an- skaffning och uppvärmning av stenmagasin för lbadkastning emellertid är ringa, bör ugnarna vara utrustade med sådant. Likaledes bör skydds— ma-ntlar finnas för att [hindra direktstrålning, öka luftcirkulationen och minska brandrisken. Frisklu-ften till bastun kan då lämpligen intaga-s mellan ugnen och manteln, var-igenom luften blir uppvärmd innan den när de badande.

Åtgärder för att minska brandfaran'.

Den höga temperaturen i förening med önskemålet att använda så myc- ket trä som möjligt med-för att man 'bör uppmärksamma brandfaran. För flertalet bastuugnar kan lösningen av brandskydd-sfrågan vanligen

bestå i att man uppsätter enkla och billiga brandskydd och ia-kttager vissa avståndsbestämmel'ser. En skorstens—lös, vedeldad Lbastu måste däremot all— tid placeras på betryggande avstånd från andra byggnader och eldfängt material, eftersom brandfaran för en sådan alltid är stor. Givetvis bör dock även i detta fall andra försiktighetsåtgärder vidtagas.

För alla bastulr gäller, att det föreligger risk för självantändning, och denna kan i ogynnsamma fall ske redan vid 1300 C. Härvid är att märka, att det på en del platser kring ugn och rökrör sker en" strålning som höjer temperaturen därstädes ganska avsevärt. Vid en genomsnittlig temperatur å 90” kan denna strålning åstadkomma partiell tempera-turhöjning med 40” dvs. till 130", och vid sistnämnda temperatur riskeras som nyss fram- hållits sj älvantändning.

Bran-dfaran kan elimineras genom att ngn och rökrör placeras tillräck— ligt långt från träväggar 0. dyl. Härvid bör man för säkerhets skull utrusta ugnen med ”avvisare” så att den icke kan flyttas närmare än som är till- rådligt. Denna utväg är dock icke helt tillfredsställande eller ens alltid användbar.

Det är 'bättre att isolera trävirrke och annat brännbart material inom den eldfarliga zonen. Därvid måste man observera, att en trävägg icke isoleras mot ugnsstrålningen enbart genom att icke brännbart material anbringas på väggen. Det måste nämligen också finnas ett mellanrum mellan isole- ring och vägg på ca 4 cm för cirrk-ulationsluft. Isoleringsmaterialet får icke heller fästas i trävägg—en med starkt värmeledande material såsom järn- bultar o. dyl. ' ,

Det behövs utförliga s—äkerhetsföreskrifter, såväl rörande isoleringar som ugnar. F. n. är exempelvis endast en del av de marknadsförda ugnarna S-lnärkta. Utredningen anser det vara angeläget, att S-märkninge-n utvidgas till att omfatta alla marknadsförda elugnar. Rörande övriga säkerhetsföre— skrifter har utredningen genom en av sina experter haft överläggningar med riks—bran-dinspektören och andra brandmyndigheter, Svenska brandskydds- föreningen och några byggnadsnämnden Utredningen, som finner det önsk— värt, att brandmyndigheterna snarast utfärdar sär-skilda brandföreskri—f- ter för bastur, vill här anföra några synpunkter rörande lämpliga åtgärder för minskning av eldfaran.

Vedeldade ugnar bör vara försedda med skyddsmantel och helst dessutom av- visningsring.

Mantelns uppgift är att hindra direkt strålning och att ved o. dyl. lägges mot eldstaden. Manteln består vanligen av en plåtkåpa 5 cm utanför eldstaden. (Mu- ren i en eldstad kan dock fylla samma funktioner som en plåtkåpa.) Avståndet mellan själva eldstaden och en trävägg bör vara ca 45 om om manteln är bra. Om väggen isoleras — t. ex. genom en minst 6 mm tjock eternitskiva _ och .4 cm ventilationsutrymme finns från golv till tak, kan avståndet mellan manteln och eternitskivan inskränkas till ca 15 cm. Avståndet mellan träväggen och själva

eldstaden blir då ca 25 cm. I sidled bör minsta avståndet mellan mantel och fritt trävirke vara 30 cm.

Avvisaren kan lämpligen bestå av en ring som anbringas på 15 cm avstånd från manteln.

Om taket utgöres av trävirke bör en eternitskiva fästas 4 cm därunder. Ugnen bör vara uppställd på en plåt eller en minst 9 mm tjock eternitskiva med 4 cm ventilationsutrymme. Framför ugnsluckan bör skyddet vara minst 30 cm brett och i övrigt runt ugnen 20 cm brett.

Elugnar bör helst vara helkapslade och försedda med termostat eller annan automatisk avstängningsanordning för den händelse att bastun blir för varm. Om värmespiralerna i en elugn sitter direkt på plåtens insida blir utstrålningen så stark, att brandrisk uppstår. Elugnar med värmespiralcr, som är friliggande i cirkulationsluften, eller med andra glödande värmekroppar förses därför van- ligen med mantel. Mellanliggande yta måste då göras så stor, att cirkulations- luften inte blir för varm. Vissa avståndsbestämmelser måste också iakttagas liksom för vedugnar och utredningen vill i detta sammanhang erinra om att SEMKO uppställt en del säkerhetsföreskrifter vid S-märkning av ugnar såväl med som utan mantel.

Brandfaran torde emellertid kunna minskas ännu mera genom att elugnen konstrueras såsom skett i Nockebybastun. I princip innebär förslaget till denna ugnstyp, att värmekropparna är helt inkapslade i kamflänsrör. Lämpligen torde kamflänsrören — se fig. 32 placeras i eternitrör av standardstorleken 25x25 cm. Avståndet till en trävägg bör vara minst 4 cm och mellanrummet bör vara ventilerat.

Om man glömmer att stänga av elströmmen stiger temperaturen i bastun till en viss nivå (fortvarighetstillståndet), vilket bl. a. bestäms av effekten och bastu— storleken. I en överdimensionerad ugn ligger fortvarighetstillståndet ofta t. o. 11]. över 1800 C, varför brandrisken i en sådan blir stor. Om lång uppvärmningstid behöves _— 1 å 114 timme _ ligger däremot fortvarighetstillståndet kanske på 120” C och i så fall finns ingen risk för självantändn-ing.

Med hjälp av en termostat kan brandrisken på grund av glömska väsentligt nedbringas. Eftersom kostnaderna för termostat, kontakter, ledningar och mon— tering är stora, måste emellertid andra utvägar sökas för småbasturnas del. Ett sätt är att använda en så underdimensionerad ugn, att temperaturen aldrig över- stiger 120*> även om strömmen är sluten under lång tid. I stället för att under- dimensionera en liten enfas ugn kan en smältpropp inkopplas på det varmaste stället i bastun.

Bestämmandet av bastuns storlek och standard. »

För att effektåtgången icke skall bli större än vad det elektriska distribu- tionsföretaget tillåter eller vad bastuägaren finner lämpligt med hänsyn till resulterande effekt och förbrukning-savg—ift, måste man vara noggrann vid bestämmandet av en e-lbastus storlek. Detta gäller särskilt små elbastur. ty för större bastur är övriga driftskostnader relativt stora i jämförelse med elkostnaderna. Något annorlunda ligger förhållandena till när det gäller att dimensionera en vedeldad bastu, [ty för en sådan 'är bränslekostnaden av rätt underordnad betydelse, såvitt bastun är av god klass. För vedeldade

bzastur avgöres storleken därför främst av byggnadskostnaderna, städnings- och eldning-sarbetet samt storleken hos den ugn man anser sig kunna köpa.

Avvägning med hänsyn till värmebehovet. Beträffande efvfevkt'bethovet i en god bastu lhar utredningen gjort vissa undersökningar. Av dessa har framgått, att effektbelhovet per badande (under normalbad) är 0,65 kW varav 0,15 [kW beror på bawd'ka-stningen. För uppvärmning av en bra bastus väggar, golv och tak (=”bastuytan”) kräves enligt provbadningarna 0,20— 0,25 kW per 1112 bastuyta och för hållandet av temperaturen (750 C) OJO—0,20 kW per 1112 bastuyta. För att få bastun snabbare uppvärmd ”kan ugnen överdimensioneras. Ibland går man den motsatta vägen för att få lägre effektavgift eller för att det elektriska distributionsföretaget icke till- låter starkare ugn. Även detta medför fördelar, nämligen att bastun brukar vara genomvärmd när den önskade temperaturen nåtts samt minskad brandrisk på grund av lägre fortvarighetstillstånd.

Innebörden av de angivna siffrorna rörande effektbehovet förstås enklast av lekmannen genom studium av tab. 42. Därav framgår bl. a. att man gärna bör ha en 7 kW ugn för en normalt stor gårds— eller villabastu för 6—8 personer, men att man kan klara sig med en ugn på 3 a 4 kW 1 en liten bastu för 2 personer. Det *har därvid bl. a. räknats med att varje badande behöver en golvyta av 1,4 m2. Golvytan kan dock vara mindre per person räknat, men dock icke gärna under 1 1112 eller om alla badande skall kunna ligga samtidigt i bastun ej under 1,3 1112.

Ovanstående gäller värmebehovet i en bra bastu av den typ som utred- ningen använt vid provbaden och som den i det följande lägger till grund för sina resonemang om hur en bastu bör byggas. Alla bastur är emellertid icke lika bra från värmesynpun-kt därför att man ofta mot denna måste våga andra synpunkter. Utredningen vill här närmast lämna några upp- gifter, som kan vara av värde vid sådana avvägningar, och dessutom kan ge anledning till omändring av en del befintliga 'bastur.

Sedan gamma-lt vet man, att en bastus golv, väggar och tak helst bör vara av trä. Utredningen *har genom några prov sökt visa, hur uppvärmningstid och bränsleåtgång förlänges vid användande av stenmaterial 'i stället för trä— material och därvid erhållit följande resultat:

; Förlängning av WMB—bastuns upp- ! värmnings-tid och energiåtgång

! Stengolv .......................... 10—12 % i Stengolv o. murad vägg bakom ugnen - 60——65 %

Samtidigt undersöktes vad otätheter i bastun kun-de medföra, villket sked- » de genom att lämna en 5 mm dörr-springa. Det visade sig då att denna lilla springa ökade uppvärmningstiden och energiåtgången med 50 %, vilket klart visar att dörr och väggar måste vara täta om icke bränsleåtgången skall bli alltför stor. Anmärkas kan dock att de förlängda uppvärmningsti—

' derna medförde, att bastun var ”mogen” i samtliga fall när 750 temperatur nåtts.

De nyss återgivna resultaten visar, att från värmesynpunkt är träets överlägsenhet som material i bastun mycket stor. Det bör kanske tilläggas att detta särskilt gälller bastur, som icke ständigt stå uppvärmda. Det viktigaste för en bastu, som endast användes en eller ett par gånger i vec— kan, är att den är lätt att värma upp. Däremot betyder den sammanlagda värmeförlusten icke så mycket. Detta medför, att allt material som skall uppvärmas, bör vara lätt och ha stor värmeisolationsförmåga. Isolering bör därför på insidan av bastun ske med tunnast möjliga träpanel (i vissa fall duger träfiberplattor) och på utsidan med högvärdigt isoleringsmaterial såsom wellit, glasullit eller rockwool. Inredningen bör göras lätt med tun— nast möjliga virke i lavar, bänkar etc. Träet |har också ett par andra för- delar, nämligen förmågan att bidraga till att bastuluften hålles vid en lämplig fuktighets-halt och den särskilt för mjuka träslag utmärkande egenskapen att vara behaglig att sitta och gå på under högre lufttemperatur. Av naturliga skäl är dock trägolv endast användbart ismå, välskötta hem- hastur. I övriga fall användes stengolv, varpå lämpligen kan läggas en hård masonitskiva med trätrall1 för minskning av värmeåtgången.

Man kan således relativt enkelt beräkna hur stor en bastu bör och kan vara om man endast ska-ll taga hänsyn till värmebehovet. Utredningen anser det dock lämpligt att ge ett par exempel genom att ställa frågan: Hur stor kan en villabastu få bli om endast 3 kW resp. 7 kW får disponeras?

Denna fråga ställde sig utredningen på ett relativt sent stadium av sina provbadningar. Redan föreliggande resultat syntes peka på att en bastu om 5 ln3 skull-e kunna uppvärmas av en 3 kW—ugn. Nycander byggde därför en bastu —'— den redan omnämnda s. k. Nocwkelbybastun — som var 122 cm bred (: bredden på den fabrikstillverkade lamellskiva som användes), 200 cm lång och 198 cm hög. Det visa-de sig emellertid vid prov i denna bastu, att volymen kunde ha gjorts ungefär 1/2 m3 större, vilket lämpligen kunnat ske genom att längden ökats till 228 cm. Den så erhållna bastun (fig. 32 kan betraktas som tillfredsställande.

I stort sett är det endast storleken, som skiljer den sistnämnda bastun från utredningens provbastur. Följaktligen kan frågan om bastustorleken för en 7 kW ugn besvaras med att bastun lämpligen kan vara ungefär lika stor som WMB-bastun. Dennas volym var ca 12 1113. Proportionerna fram- går av fig. 31. Givetvis gäller detta under förutsättning av ”normal” upp- värmningstid o. dyl.

Avvägning med hänsyn till de badandes bekvämlighet o. dyl. Vid best-äm- mandet av bastuns storlek måste man också taga hänsyn till de badandes anspråk på bekvämlighet o. dyl.

1 Masonitskivan anbringas på trätrallens undersida så att den kommer att ligga några cm över golvet.

Fig. 34. Praktisk Iavkonstrukfion med under laven skjut- bar trappstege. 1. Trappstegspallarna. 2. Trappslegen.

3. Fotstädel. 4. Laven. 5. Huvudgärd. Enligt Viherjuuri: Finsk bastu.

Redan har framhållits, att golvytan icke bör vara mindre än 1,3 1112 per" badande om alla samtidigt skall-kunna ligga på lavarna, eller mindre än 1 m2 om kravet därpå icke reses.

Här skall ytterligare anges några mått som befunnits lämpliga för att göra en bastu trivsam.

T'akhöjd-en *bör vara tillräcklig för att de zbadan-de skall kunna stå raka i bastun, men å andra sidan icke större än vad som därutöver kräves på grund av lavarna. I en större bastu brukar det finnas tre lavar och i en mindre två. Lavarna bör ha stolshöjd (40 år 45 cm) och avståndet mellan den översta och taket bör vara ungefär det dubbla (90—100 cm)". Följ- aktligen år det lämpligt med en inre takhöjd av 210 å 225 cm i en större bastu och 190 å 210 cm i en mindre bastu.

Vid vanliga plana lavar bör den översta vara 50 cm bred. Detta räcker även för de övrig-a om de badande" sitta i zick-zack, men i annat fall bör de lägre lavarna vara 70 cm breda. Man kan lämpligen räkna med 60—70 cm laveutrymme i sidled per badande.

Eftersom »det är ganska svårt att rengöra en ribblave, bör man välja lavar med rätt bred—a bräder. De vertikala sidorna hör av samma skäl vara öppna. Lavarna skall vara lätt löstagbara och icke för stora.

Det finns emellertid också andra slags lavetyper än den vanliga plan— laven, såsom ligglaven och den breda ligglaven med fotstång (fig. 34).

Slutligen vill utredningen fästa uppmärksamheten på att placeringen av dörrar, fönster och ugn kan medföra att vissa utrymmen blir oanvänd-bara

varigenom bastun måste göras större än vad som framgår av ovanstående.

Det är givetvis Värre att avväga en bastus storlek med hänsyn till bygg- nads- och driftskostnader m. m. än med hänsyn till cffektåtgång och be- kvämlighet. Generellt kan man härom endast säga, att bastun av kostnads— och trevnadsskäl icke bör göras för stor, men att den icke heller bör vara för liten för att badet skall bli en njutning.

Synpunkter rörande storlek och standard hos bastuns omklädningsrum, tvagningsrum m. m.

Til-l en allmän bastu och vanligen också till en enskild skall höra särskilda omklädningsrum och tvagningsrum.

Omklädningsrummet kan givetvis slopa-s om omklädningen lämpligen kan ske i bostaden, i en idrottsplats” omklädningsrum e. dyl.

Tvagningsrummet kan visserligen undvaras om man tvättar sig i själva basturummet, men ett sådant förfarande är av hygieniska skäl synner— ligen olämpligt och bör ej alls tillåtas i allmänna tbastur. Därtill komme-r som förut sagts att en förstärkt fuktighet kan inverka ofördelaktigt på ba-dförhållandena.

Skälet för att det bör finnas skilda tvagnings- och omklädningsrum är bl. a. att kläderna annars lätt blir fuktiga. Eftersom fuktig luft även vid skilda rum kan vara svår att undvika bör man placera en eventuell avkyl—

L 1. 1 I. 1 » nu.

Fig. 35. Idrottsbastn. Arkitekt: RoI/ Hagstrand. Badhustckni— ker: Sven H. Nycander.

ningsbassäng så att den varma, fuktiga luften kondenseras innan den hun- nit nå omklädningsrummet. Om ingen avkylningsbavssäng finns bör man helst ha ett väl ventilerat utrymme mellan omklädningsrummet och tvag- ningsrummet. I en liten bastu kan detta utrymme exempelvis utgöras av förstugan. Man kan emellertid icke lösa alla kondensproblem lika enkelt. Har av ett eller annat skäl omklädningsrummet blivit placerat i våningen ovanför bastun och tvagningsrummet, är det i praktiken svårt att förhindra, att varm, fuktig luft tränger in i omkläd'ningsrumm—et.

I en liten bastu kan man använda sig av många andra enkla metoder, som icke av praktiska eller andra skäl kan användas i en större, allmän bastu. Särskilt gäller detta uppvärmningen av vatten för tvagning och ”dusch”. Varmvattnet kan i en liten bastu helt enkelt värmas i ett spann på laven och ”duschen” kan fås genom att man håller badbalja-ns vatten över sig. Eftersom många bostadslägenheter har anordningar för varm— vattenberedning kan man ofta fylla varmvattenbehovet genom att ta med sig ett spann vatten, vilket är ännu enklare. I en allmän bastu bör det däremot finnas särskild varmvattenberedare.

Ett bra sätt är att värma vatten i en bykpanna, om sådan redan finnes. Elektrisk varmva—tten'beredning »har visserligen stora fördelar, men kost- naderna och effektåtgången blir ofta för höga.

Vedeldade varmvattenberedare av vanligen förekommande typer bygga på principen, att rökgaser ledes genom ett rör i en vattenbehållare. Om röret har lägre temperatur än 65”C bildas emellertid tjära och eftersom de badande endast vill ha 37 å 380 vatten är det ofta alltför frestande, att icke vänta tills tempera- turen stigit till 65”. Genom tjärbildningen beckar röret snart igen och följden blir höga underhållskostnader och dålig kapacitet hos beredaren.

Wilkenson har som redan nämnts konstruerat en varmvattenberedare, som lämp- ligen kan uppvärmas med ved, och som snabbt ger ett ständigt 90” vatten. Vikt- skillnaden mellan varmt och kallt vatten har utnyttjats vid konstruktionen av en blandare, varigenom 37” vatten kan fåt utan termostat. Det wilkensonska syste- mets principer framgår av fig. 36.

För bastun i en simhall kan även andra metoder tänkas för_uppvärmning och temperering av varmvattnet. Härvid tillkommer exempelvis spörsmålet om vär- men hos avgående varmvatten skall tillvaratagas genom värmeutväxlare o. dyl.

Det ställs givetvis helt andra fordringar på materialet i ett tvagningsrum än på materialet i en bastu. Golvet och åtminstone nedre delen av väggarna

, bör i ett tvagningsrum vara motståndskra-ftiga mot vatten. Sådana egen- ; skaper har en del trämateria-l, särskilt om det endast gäller kortare an- * vän'dningstider, men framför allt stenmaterialen. Man måste dock tänka på

att icke använda för mycket stenmaterial i sådana tvagningsrum som icke är ständigt uppvärmda. Det sistnämnda gäller i än högre grad för om- klädningsrummen.

Beträffande storleken hos tvagnings- och omklädningsrum-men vill utred- ningen framhålla att det tyvärr är rätt vanligt att dessa utrymmen under-

hint/pricis över mmmbatdninq. System ltt/lem

Vannvallenuqn med Amon/dinge

Vamllmbdtå/Iormphzm : "planer inbox/un

m 'usltra: vi all inter vallen fmniliunmer liv'/rön vid 090 '( temp:/unit

Jur/uslwvm A in:/öllq Er cal/på Åll/IWOC'I dava/r mmm/mer blir *JG'C

Fig. 36. Principskiss över varmvat— tenberedning enligt system Wil- kenson.

dimensioneras i förhållande till bastun. Särskilt besvärligt blir detta vid anordnande av skolbad. Svenska Föreningen för Folkbad har under senare år observerat dessa svårigheter och sökt lösa dem i sina typritningar för olika bastustorlekar. Utredningen har för sin del funnit det lämpligare att hänvisa till några sådana lösningar (fig. 1—3) än att söka ge generella omdömen om hur mång-a kvadratmeter omklädnings- och tvagningsrum bör omfatta. De nödvändiga golvytorna är-näm-ligen i hög grad beroende av l planlösningarna i övrigt och dessutom av den allmänna standard som efter- * strävas i varje särskilt fall. Därtill kommer att dessa golvytor icke bestäm- [ mas av specifikt bastutekniska synpunkter såsom fallet är med själva bastuns yta. (Enligt finsk expertis bör i en allmän [bastu antalet platser ( i bastu, tvagningsrum och omklädningsrum vara 1: 2: 3.)

Utom 'tvagnings- och omklädningsrum kan, såsom framgått av redan 1 åberopade planritningar, en bastu omfatta även andra utrymmen. Härför ? gäller allmänna byggnadstekniska principer och någon särskild redogörelse härför torde icke erfordras i detta betänkande.

Tekniska detaljer

En bastu, som är avsedd att upplåtas åt allmänheten, ett företags anställda eller en förenings medlemmar, utsätts vanligen för vida större slitage och mera hårdhänt behandling än vad falletär med en familjebastu. Nedanstående anvis- ningar, vilka närmast avser fristående bastur med träväggar, har utarbetats med hänsyn till sådana påfrestningar och även med hänsyn till att offentliga och liknande bastur vanligen ges en något högre standard än familjebastur. Givetvis är dock flertalet detaljupplysningar av relevans även för enklare bastur, för bastur inom en redan förefintlig byggnad liksom för bastur med betong— eller timmer- väggar. ' .

Utredningen har vid uppförandet av sin provbastu funnit, att det utan åsido- sättande av badtekniska krav är möjligt att i stor utsträckning använda redan förefintliga standardiserade byggnadselement, varigenom byggnadskostnaderna kan pressas ned avsevärt. Det finns enligt utredningens mening även andra möj- ligheter att använda standardiserade delar än de utredningen kunde begagna sig av; detta icke minst ifråga om snickerier och inredningsdetaljer såsom bastu- dörrar, bastufönster med tredubbla glas, små löstagbara luckor till lavar och bänkar samt golvpallar. Det vore sannolikt ävenle'des en lämplig uppgift för småindustri att tillverka —— eller snarare att montera — vägg- och takskydd för bastur och tvagningsrum. Önskvärt vore, att någon institution gjorde fortlöpande undersökningar av olika materials lämplighet för bastubyggnader och rörande möjligheterna att tillverka monteringsfärdiga bastur eller delar därav. Särskilt starkt är önskemålet beträffande de arbetsuppgifter, som kan väntas falla på små- industrins lott att utföra.

Om det redan finns något lämpligt och ledigt utrymme under tak och helst sådant att någon befintlig vägg kan utnyttjas, kan naturligtvis en bastu byggas åtskilligt billigare än vad som skulle bli fallet, därest nedanstående anvisningar helt följdes. I små hemmabastur utan anspråk kan man dock möjligen bygga en inomhusbastu billigare om den göres fristående än om den sammanbygges med befintlig vägg. Därvid kan man, såsom utredningen gjorde vid byggandet av de bastur vari provbadningarna ägt rum, lämpligen avpassa bastuns mått efter storleken på marknadsförda träfiberplattor. Somexempel härpå må nämnas, att utredningen utexperimenerat en billig el-bastutyp, som har tillfredsställande värmeisolerings- och värmekapacitetsegenskaper. Vid inomhusutförande för 3 kW skulle den kunna ges en volym av 51/2 m3 och en längd av 228 cm och i övrigt i stort sett följande mått: takplattor 122x200 cm på tvärgående 1”>(2" reglar, golvplattor av samma dimensioner på 2">(2” tvärgående reglar, gavelväggarna ' av 122xl95 cm skivor och långväggarna av sammanlagt 4 st. 120x210 cm skivor på längsgående reglar. Elementen i den på träplintar uppställda bastun samman- hålles genom läkt och kvartsstav,men utan bärande träreglar. Genom att träfiber- plattorna spikas på vertikala reglar med ca 40 cm centrumavstånd och på in- sidan förses med en 1/2">(1" list hålles plattorna så gott som plana och den lilla buktighet som likväl uppstår synes ej med blotta ögat, enär trälisterna tar bort in- trycket av buktighet. Samma åtgärder kan vidtagas beträffande tak- och golv- plattorna. På ett sådant golv av träfiberplatta bör finnas en trall, vilken liksom lavar och bänkar bör vara smäcker för att uppvärmningskostnaden skall kunna hållas låg.

Schaktnings- och murningsarbeten.

Schaktning sker så att grunden kommer att vila på frostfritt djup. Om betong- golv skall gjutas, avschaktas även till ca 30 cm under det blivande golvets nivå, varefter stenskärv och grovt grus påläggs och noga tillstampas. På detta lager läggs sedan ett isoleringsskikt enligt vad nedan sägs. På utsidan av grundmuren dräneras marken. Grunden utföres lämpligen på något av de sätt, som framgår av nedanstående:

Stenar (plintar) med högst 2 m avstånd. Stengrund med cementbruk i fogarna. Betonggrund av 20—25 cm tjocka murar.1 Grundplattor av betong och grundmurar av betonghålsten.2

»ww—

Om bastun skall ha skorsten göres härför en grundplatta av betong. Endast vissa mindre bastur har trägolv. I övriga fall gjutes av betong en ca 8 cm tjock golvplatta, sedan värmeisolering mot marken skett med 10 cm slagg, kolstybb eller lättbetongplattor. (Träull, halm o'. a. vegetabiliska isoleringsma- terial är olämpliga.) Golvplattan rutarmeras med 2 mm rundjärn på 30 cm cent- rumavstånd för att sprickor ej skall uppstå i betongen. Ovanpå plattan lägges 3 cm finsats, som stålslipas.

För själva basturummet kan isoleringen även ske sålunda: Ovanpå betong— plattan lägges i cementbruk 50 mm skivor av expanderad kork och sedan cement- bruket hårdnat, påklistras 8 mm spontad korkparkett med ett värme- och fukt- säkert lim. Eftersom denna isolering sker ovanpå den starkt värmeabsorberande golvbetongen blir golvet behagligare att gå på än vid isolering under golvplattan och golvtrall behövs därför ej.

Golv i bastu och avklädningsrum lägges med fall mot tvagningsrummet, i vars golv en spygatt med avloppsledning ingjutes. Det bör observeras, att en golv- brunn med vattenlås lätt fryser sönder, om golvet i tvagningsrummet ej är ständigt uppvärmt eller ligger frostfritt.

Samtidigt med golvplattan gjutes väggsocklar, som skall vara 10 cm högre än golvet och försedda med skruvbult på högst 2 m avstånd för fastsättning av syllar. Mellan syllar eller murar och socklar lägges grundisoleringspapp.

Till betongarbetena hör även eventuell gjutning av yttertrappa och källare. Alla betong- och cementarbeten hålls fuktiga under minst en veckas tid genom övertäckning med vattenmättad sågspån, säckar 0. dyl.

I allmänna bastur liksom i mer på-kostade enskilda bastur förses tvagnings- rummet (och eventuellt w. e.) med sintrade golvplattor o. dyl. Plattorna lägges i ett 3 cm tjockt, ej för blött lager av cementbruk 1: 3 med 3 a 4 mm öppna fogar. Golvet fogas med cementvälling tidigast efter ett dygn och hålles fuktigt under ca en veckas tid. Socklarna plattsättas på samma sätt som golvet. ,

Skorsten jämte intilliggande brandsäkra väggpartier utföres i enlighet med ] föreskrifterna i gällande byggnadsstadga.

1 Utbottnin med sten kan ske från frostfritt djup till 40 cm under mark. Minst 5 cm mellan etong och ev. sparsten. Armeringsjärn i murarnas över- och un- derkant. 2 Grund lattorna armeras i underkant. Kalkcementbruk användes vid murning. översta de en av grundmuren av 15 cm lättbetongblock, på utsidan avslammade med cementbruk.

Träarheten.

Fukf- och värmeisolering. Allt trä, som anbringas mot betong, murverk eller i övrigt där röta kan befaras, strykes med karbolineum, varm trätjära eller annat av statens provningsanstalt godkänt träkonserveringsmedel.

Den inredning, som utsättes för direkt vattenbegjutning (bänkar i tvagnings- rum m. m.), kan göras av arsenikimpregnerat virke, vilket måste urlakas för undvikande av förgiftningsrisk. Tvagningsbänkar av trä bör ej finnas i större an- läggningar, då de är svåra att hålla rena.

Värmeisolering. Ytterväggar jämte själva basturummets innerväggar isoleras med fuktsäkra, porösa 50—70 mm tjocka skivor (t. ex. rockwool, laxåplattor eller wellit). Såg- eller kutterspån är mindre lämpliga som isoleringsmaterial för väggar, men kan tillsammans med 10 % släckt kalk användas i taket över bastun, varvid ett minst 25 cm tjockt lager dock erfordras.

[ basturummet beklädes synligt murverk med 20 mm stcnullsskivor och korru- gerade eternitskivor.

På panelen i tvagningsrummet fästes diffusionstät papp och graniterad eternit. Eftersom eternitplattor rör sig vid temperaturväxlingar göres skruvhålen 2 mm större än skruven. Även» andra fuktsäkra beklädnadsmaterial kan användas som beklä-dnad i tvagningsrummet. Vanliga träfiberplattor är olämpliga, eftersom målningen missfärgas genom fuktskador. Numera finns dock oljehärdade träfi- berplattor i olika färger (t. ex. färgboard) och dessa kan användas i mindre bastur.

Ventilation. Frisklufts- och evakueringsventiler skall finnas i såväl bastun som tvagnings- och avklädningsrummen-. Vindsutrymmen över bjälklag skall förses med 8" ventilationsgaller å byggnadens båda gavlar. .

Virkeskvalitet och virkesdimensioner. Vanligen användes gran- och furuvirke — för lavar ofta också aspvirke av god kvalitet. Om furu användes inne i bastun föreligger alltid risk för kåda, såvida icke virket är kvistrent och magert. [ bifogade tablå anges exempel på lämpliga dimensioner m. m. för virket i bastu- byggnadens syllar, regelstomme, väggpaneler och tak.

Tablå över lämpliga virkeskvaliteler och virkesdimensioner för träarbetena.

, Alter- nauv Syllar: 1 Vid stenplintar och 3" regelstomme: 3">(5" eller 3">(6" 2 >> >> >> 4" » 4"x4" eller 4">(5" 3 » hel grund >> 3" >> 2">(3" eller 3">(3" 4 >> >> >> >> 4" » 2"x4" eller 3"X4" Regelstomme:

1 %" X 3", 2”>( 3", 1 %” x 4" eller 2" >(4" regl-ar med 60 cm avstånd.1

Ylteruäggpanel :

1 Stående 1"X6”, 1">(7" eller 1"x8” ohyvlade, spontade bräder (råspont) med 1/2"X1%>" täcklist över springorna mellan bräderna. 2 Stående 1”>(4" eller 1"x5" ohyvlade, spontade, dubbelfasade bräder.

1 Avståndet mellan spikreglarna bör vara något mindre än bredden på använd isoleringsskiva för att tätningen skall bli effektiv.

3 Stående 1"x5”, 1”>(6", 1”>(7" eller 1”x8" ohyvlade bräder (lockpanel). 4 Liggande 1">(4" eller 1"x5" ohyvlade, spontade, enkelfasade bräder eller 1” x 5", 1” x 6", 1” x 7", 1” x 8" bräder på förvandring eller stockpanel.2

Innerväggpanel i bastu:

1 Stående %"x2"—3" hyvlade, spontade, dubbelfasade, halvrena bräder av gran eller kvistren och mager furu. 3 2 Dzo 1">(3". 3 På ett underlag av betong, tegel eller plattor uppsättes stående 1/2">(11/2" ohyvlad läkt c/c 50 cm å väggen, liggande 2”x2"—3" ohyvlade spikreglar c/c 65 cm, isoleringsskivor och slutligen panel.3

Innertakpanel i bastu:

1 =%l">(2”—3" hyvlade, spontade, dubbelfasade, halvrena bräder av .gran eller av kvistren och mager furu. Dzo 1"x2"—3". 1">(6", 1"x7", 1"x8" halvrena — helst kvistrena — hyvlade eller ohyv- lade bräder (lockpanel) på undersidan av takstolarna, vid takbjälkar även på översidan av dessa.4

WN

Innerpanel i avklädningsrum: Halvren vägg- och takpanel liksom i bastun.

Innerpanel i tvagningsrum: Stående panel av %" råspont på regelstomme.

Takbjälkar och lakslolarö: 1 1 1/1 " x 6" ohyvlat trä. 2 2 ” X 4" » » 3 2 I! )( 5" » » 4 3 » X 4" » »

Ytlertakpanel: 1 %" X 4" ohyvlade, spontade utskottsbräder (råspont) . 2 1" x 4” >> >> >> >> 3 % " x 5" >> >> >> >> 4 1” X 5" » » » »

Snickeri- och inredningsarbeten. l

Dörrar och fönster utföres i stort sett enligt svensk standard. Dock bör bastu- dörren vara något mindre och på insidan beklädd med trä liksom bastuns väggar och tak. Dörrarna till bastu och tvagningsrum tillverkas lämpligen utan karmbot- j

2 Vid liggande ytterpanel uppsättes stående spikreglar mellan vilka liggande spikreglar fästes för den invändlga stående panelen. 3 Bastuns tak utföres på samma sätt. 4 Bräderna bör vara torra och överskjuta varandra med minst 2 cm på vardera kanten. 5 Spännvidden avgör vilken dimension som är lämplig. Takstolarna bör upp- ställas högst 1 ,2 m från varandra.

tenstycke, som lätt skulle skadas av röta. Karmbottenstycket i tvagningsrummets fönster skall luta inåt rummet. Fuktskador på underliggande vägg kan undvikas genom att bottenstycket utformas med droppnäsa eller förses med droppbleck av förzinkad plåt eller koppar. Även fönsterbågarna bör utföras med invändig droppnäsa för att hindra kondensvatten från fönsterglaset att rinna ner mellan fönsterbågen och karmen. För att minska värmeförlusterna —— vilka är fyra gånger så stora genom ett vanligt fönster som genom en vanlig vägg _ bör fönst- ren förses med 3 glas eller också isoleras exempelvis med dubbla lag av 19 mm isoflex.

, ynaiumxnrmimmimnuiim||nmmmininmrnnnmmmm"nu; Isattglug 51 Bli agg VMCA;

- - , . ' ' (lmuaiuw .

LH" IHTORAS | LOSTÅGBÅRÅ LUOMU! AV li '4 lJYV- ';,nm- 51 nu”, ag_ugr 14004 uu GRAN, sou uorsnxuvts unnwmn MiD NAxoxtv "a'-m ucmot - mm- se; : SAMMA DIMZBSION ocu Z'llO FORZINKAO SKKLIV. SM— SÅMT MZLLAN RZCLARNA INFAS' IOO DZKNQ FASTSMFAS Mil] (Å IS MM SPKjNGOR fell AJ UN- TAM (0 MM MINQKALULUSKI' OZÅLÅ'II'A RZNGORING. LAVAKNA UPPLMCU PA EAB; VOR tLLiR ijl'ORLIGT MATiHIÅL: SJÅLKÅK ÅV T'Zå' "YVLÅD GRAM BÅREJÅLKZNQ ||ij ' 'Å"1'-299.' STÅiNUl. HYVL. DUB—

mmm m spannwpvzn MtllAN 4;—7—. ungn- mas-a. rasonsyonr AVCKAN. 120-135 *— __ KM BOK tj unions # CQLV UTAN INLÅSTAS I VAGCAH »; ANVANDZS FURU KOB PAM£L£N m 111 unozmju :zucomnc. Dt um LUARNA WS VMA MIM OC" ”lim" itt 1.0-1.5 W], E R VARA BRiDÅRi Att, DZN 0V£RSTA DNUVIKANDÅ AV KINNANDZ KA- . 5 11191th nnuzs rot umsa— DA lumum szmrum. *— ., TANDZS rom. maan mm |namn

Mil) 2'-I5 (OKZÅNKAD DYCKZRI UM PANéLiN BRANNH Mil) SMS- ” [AMA O(U EOXSTQS Mil) MjUH l— ure mmcsvotm smsojm ZRuAttis zu VAC- 40-45 ninnuam W m xomun m.. UTKYMMZT MtLLAN EETONGVAGCAR a.TM'

Q' , x &XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXNXXXXXXXXXXN.XXXXXXXXXXYÅXXXXXXä vi NTl L! R Å S.

50 7 70

; Kakmonsmg AV GOLV vi BZTUNGUNMRLAGU mats scM utttwu- , Dtm mt | (4 ICM TJOCKT ammtstqn. omg xanxlsotzmua mus

MLB w motu TjArlsmLAu, SOM LAGazs LOST PÅ vuotmctt UTAN nr LIMMAS. PA mnsmumu LIMMAS rommar (S.K.BASTUKORK) .

, IjJIMiNSIONilNA Hult-o,: (M man ?OIJO-QJCM Mil] ur vmu-ocu * ominsttumn LIM. w_zu KANTERNA PÅ Koimmrzu zzmymuzu LIM 1 nr Tm rom mums.

(mao . l 7. SM namn::

Fig. 37.

Lavar kan'bestå av löstagbara luckor på bärbjälkar. Till luckor användes Ilämpligen 1%">(4" hyvlade, kvistrena bräder, som [ för att underlätta rengöring fästes med 15 mm mellanrum på naror av samma dimension halvrena bräder. Bärbjälkarna består av hyvlad, gärna kvistren plank, , vars dimensioner alltefter spännvidden varierar mellan 2”x5"—21/_'">(7". Bär- bjälkarna fästes lämpligen i sidoväggarna.

Fasta lavar kan bestå av 2", 21/2" och 3" hyvlad plank på vid sidoväggarna fästade, liggande hyvlade reglar av 2”>(3" virke.

Bänkar i avklädningsrummet. Bänkar kan göras av vanlig typ med 1%"X4" hyvlade, halvrena bräder eller 2">(6" hyvlad plank. I stället för att förse bänkar— na med ben kan de fästas i väggen: konsoler av 50x50x5 mm L-järn fastskruvas å reglar, som insätts under innerpanelen med 100—120 cm centrumavstånd.

Bänkar i tvagningsrummet kan utföras som löstagbara luckor av trä på

L-järnskonsoler på samma sätt som i avklädningsrummet eller av en tunn arme- rad betongskiva, beklädd med kakelplattor eller golvklinker.

Arsenikimpregnerat, väl u-rla-kat trä kan även användas till bänkarna. Golvtrall göres lämpligen i luckor av 1"x2", 1”>(3" eller 1”x4" hyvlade, halv- rena bräder med 15 mm springor.

Spik, skruv och beslag. För undvikande av rostränder bör all synlig spik vara förzinkad. Synliga beslag skall vara av rostskyddsbehandlat material.

Målningsarbeten.

En fristående bastubyggnad kan utvändigt med fördel bestrykas med rödfärg eller järnvitriol. (1 kg järnvitriol i 15 liter vatten ger en vacker silvergrå färg— ton.) Dörrar, fönster, plåtbeslag etc. bör däremot oljemålas. '

Inne i bastun bör vägg- och takpanel, bänkar och lavar vara trävita och omå- lade. Vägg- och takpanel kan dock laseras eller betsas i den ljusbruna färg, som så småningom uppstår även utan behandling. Önskar man samma blänkande, svartbruna färg på panelen som i en s. k. inrökande bastu, kan panelen lämpligen brännas med en blåslampa, varefter bräderna borstas med en mjuk stålborste. På grund av brandrisken måste en våt trasa finnas tillgänglig vid sådan bränning. Sådana snickerier som fönster och dörrar bör oljas. Det är lämpligt att behandla golvtrallar med impregneringsolja, men de kan också lämn-as obehadlade.

Betongväggar och -tak i tvagningsrummet skall putsas och målas om de ej kakelklädes. Vanliga träbänkar i tvagningsrummet indränkes med luktfritt, färg- löst och för de badande oskadligt impregneringsmedel eller linolja. Fönster och dörrar bör målas. Oljefärg varar ej länge i tvagningsrum; fär-g på t. ex. plast— basis är därför bättre. Golvtrallar strykes lämpligen med impregneringsolja.

Vägg- och takpanel i avklädningsrummet bör betsas, oljelaseras eller fernissas. Hårda, ljusa tlräfiberplattor kan fernissas eller lämnas obehandlade. (Givetvis be- höver färgboa-rd ej bestrykas.) Dörrar och fönster bör målas. Bänkar skall oljas och fernissas eller oljelaseras. Konsoler bör förzinkas eller bestrykas med rostskyddsfärg. Golvtrallar bör impregneras.

Övrigt. Radiatorer, oisolerade värmelednin-gsrör o. d. bör målas med värme- beständig färg.

Ventiler o. dyl. samt synliga vatten- och avloppsledningar målas med rostskydds- l'ärg, rörisoleringar limstrykes och målas.

I avsnittet ”Tekniska detaljer” återgivna uppgifter har lämnats av sekreterare Blomkvist i Svenska Föreningen för Folkbad.

KAPITEL 13

Utredningens synpunkter och förslag i fråga om statsbidrag och

omorganisation

Den statistiska redovisningen av nuvarande badmöjligheter 1 kap. 3, redo— görelsen för den nuvarande statliga verksamheten i kap. 2 ävensom special- kapitlen om friluftsbad, simhallar och bastur ger en fast grundval åt utred- ningens resonemang om behovet av statsbidrag till badanläggningar och om | behovet av en omorganisation av den statliga verksamheten på badområdet. Utredningen vill dock här erinra om några av de viktigare argumenten för | insatser från det allmännas sida. ? Badmöjligheter saknas 1 11/2 miljon bosta'dslägenh—eter. I dessa bostadslä- genheter bor 2/3 av befolkningen. Särskilt dåliga är förhållandena på lands- bygden.

För att kunna bada är således det övervägande flertalet under större delen av året helt beroende av förekomsten av offentliga varm'badsinrättningvar. j Långt ifrån alla människor kan dock besöka offentliga badinrättningar ; ut- ', redningens undersökningar har nämligen visat att icke mindre än 1/4 av i rikets befolkning år 1949 icke hade någon offentlig badanläggning inom rimligt avstånd.

Inte heller under sommarmånaderna är förhållandena godtagbara eller ens något så när i överensstämmelse med nu gällande hälsovårdsstadgas be- stämmelser, att badanläggningar skall anordnas om så är möjligt. År 1949 saknades nämligen ordnade friluftsbad i 70 % av rikets kommuner —i dessa bodde 32 % av befolkningen — trots att utredningen funnit, att hälften av de kommuner som år 1949 saknade friluftsbad själva ansåg sig ha naturliga förutsättningar att anordna sådana inom kommunen.

Det bör även observeras, att det f. n. sker en fortgående och allt snabbare försämring av många vattenområdens lämplighet för bad, och eftersom w.c. och badrum på landsbygden i vart fall kommer att installeras i ökad ut— sträckning synes det omöjligt 'att även med förstärkta resurser undvika en fortsatt försämring. Det kan förutsättas, att större delen av befolkningen ej inom en nära framtid kan beredas möjligheter till varmbad i egna badrum,

eftersom det år 1945 som nämnts fanns badrum i endast en tjugonde] av landsbygdens bostadslägenheter och ökningen är långsam, även om praktiskt taget varje nybyggt eller mera (fullständigt ombyggt hus förses med badrum. De årligen nybyggda bostadslägenheterna utgör nämligen ett försvinnande fåtal av den samlade bostadsstocken (ca 50.000 av 2 milj. dvs. 2 a 3 procent). Med den takt i vilken f. 11. äldre fastigheter förses med badrum kommer det att dröja mycket länge innan det svenska folkets behov av renlighetsbad kan tillgodoses inom hemmen. Även om utredningen finner starka skäl tala för en intensivare installationsverksamhet beträffande badrum i äldre fastig— heter, måste dock betonas, att om huvudparten av dessa lägenheter skulle förses med badrum detta vid nuvarande prisläge skulle kosta ett par miljar- der kronor.

Det är sålunda uppenbart, att större delen av befolkningen redan på grund av bristen på badrum under lång tid framåt kommer att vara beroende av offentliga varmbadhus,

Utredningen har undersökt lämpligheten hos de varmbadstyper, som kan komma ifråga och _ i den mån utredningen kunnat disponera härför erfor- derliga medel — även prövat möjligheterna att bygga bättre bastur och sim- hallar. Resultatet av dessa undersökningar redovisas i kap. 12, Bastur, och kap. 11, Simhallar.

Dessa ingående undersökningar har Visat, att det vanliga billiga bastu- badet är den badform som lämpar sig bäst för offentliga badinrättningar även om dessutom några badkar gärna bör finnas.

Utredningen föreslår i annat sammanhang, att bestämmelser utfärdas om allmän simundervisning i rikets folkskolor, läroverk m. m. Detta förslag förutsätter givetvis bättre tillgång till badanläggningar med möjligheter till simundervisning. För större och medelstora orter torde det vara nödvändigt att en del av simundervisningen bedrives i inomhusbassänger.

Utredningen har diskuterat frågan om statsbidrag till simskoleelevers resor till friluftsbad och simhallar, men avstått från att framlägga särskilt förslag härom.

Utredningen anser, att i första hand lärarkåren bör omhänderha simunder- visningen, och framlägger därför förslag om simlärarutbildning vid semi- narierna.

Huvudmannaskapet

Enligt utredningens i kap. 3 redovisade undersökning var år 1949 mer än hälften — närmare bestämt 55 % —— av alla friluftsbad kommunala. För inomhusbadens del var kommunens andel icke mycket mindre:

Ä g a r e: Varmbadhus b'istur

”___—___—

Kommun ..................................... 40 % 22 % Kommun i samverkan med organisation, bolag etc. 3 % 4 % Ideell förening eller stiftelse .................. 22 % 56 % Industriföretag 10 % 3 % Enskild person eller särskilt bolag ............ 6 % 13 % Uppgift saknas .............................. 19 % 22 % ____________________________——

Summa 100 % 100 %

Genom driftsbidrag o. dyl. torde emellertid kommunernas direkta infly- tande på badanläggningarna vara vida större än som framgår av de ovan lämnade procenttalen. Ifall man vill göra sig. en föreställning om kommu- nernas roll måste man dessutom observera, att det kommunala inflytandet torde vara särskilt stort beträffande de nyare badanläggningarna.

Nuvarande byggnadskostnader i förening med gängse krav om komfort och låga badpriser har medfört, att det för närvarande torde anses hart när omöjligt för andra än kommuner att bygga nya badanläggningar för den stora allmänheten. Även om undantag finns, måste därför kommunerna räkna med att själva åtaga sig byggandet av behövliga badanläggningar eller ställas inför kravet att övertaga en del äldre.

Skyldigheten för kommunerna att tillgodose sina egna invånares behov av bad är f. ö. klart fastställd i gällande bestämmelser om hälsovården m. 111. Denna skyldighet ges i ett nyligen framlagt Förslag till hälsovårds— stadga m. m. (SOU 1953: 31) följande formulering (40 å):

”Hälsovårdsnämnd skall tillse att genom kommunens försorg eller på annat sätt kommunens invånare i den utsträckning som är möjlig äga tillgång till all- männa inomhusbad ävensom till bad i öppet vatten.”

I sin motivering härför anger hälsovårdsstadgekommittén bl. a. följande:

”I denna paragraf föreslås en allmän skyldighet för hälsovårdsnämnden att till- se, att kommunens invånare i den utsträckning som är möjlig äga tillgång till all- männa inomhusbad samt till bad i öppet vatten. Bestämmelsen anknyter till re- dan gällande bestämmelser i 1 och 35 55 av 1919 års hälsovårdsstadga. Behovet av tillgång till —— som det där heter — billiga varmbad var säkerligen större när den nuvarande hälsovårdsstadgan tillkom än för närvarande, då praktiskt taget alla nya och dessutom många gamla bostäder utrustats med badrum. Det måste dock alltid finnas-och komma att finnas grupper av [befolkningen, som icke ha möjlighet till varmbad i bostaden, och för att tillgodose dessa grupper måste till- gång finnas till allmänna inomhusbad. Om detta behov ej tillgodoses på annat sätt, bör det åligga kommunen att i möjlig utsträdkning svara härför. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att en anläggning för allmänna inomhusbad icke rimligen bör framtvingas. Å andra sidan må framhållas, att kravet på allmänna inomhusbad måste anses tillgodosett genom att bastubad anordnas.”

Till skillnad mot hälsovårdsstadgekommittén anser utredningen, att kom- mun fortsättningsvis skall vara skyldig att tillse att dess invånare alltid äger tillgång till allmänna inomhusbad ävensom i den utsträckning som är möjlig ft'llll friluftsbad. Utredningen vill i detta [sammanhang erinra om att många kommuner icke uppfyllt sina skydigheter vare sig i fråga om frilufts- bad —— en tredjedel av kommunerna hade år 1949 ej ordnat friluftsbad trots att naturliga förutsättningar fanns härför enligt kommunernas egen utsago —— eller i fråga om inomhusbad — bortåt hälften av kommunerna hade år 1949 ej ens bastu, trots att sådan säkert kunnat byggas till överkomlig kostnad och säkerligen varit väl motiverad.

Hälsovårdsstadgekommitténs uttalande, att ”kravet på allmänna inomhus- bad måste anses tillgodosett genom att bastubad anordnas” är enligt utred- ningens mening riktigt i vad gäller de hygieniska uppgifter som en bad- anläggning skall fylla. Emellertid har badanläggningar även andra uppgifter som kommunen bör tillgodose. 1918 års riksdag torde ha menat, att ordnan- det av badanläggningar för simundervisning ävensom bedrivandet av sim- undervisning var en angelägenhet, som ankom på kommun och landsting. Enligt undervisningsplanen'av år 1919 för rikets folkskolor skall för övrigt simning från och med tredje läsåret ingå i ämnet gymnastik med lek och idrott där förhållandena så medger, och liknande bestämmelser gäller för läroverkens del. Det torde närmast ankomma på vederbörande kommun (skoldistrikt) att tillse att sådan simundervisning kan bedrivas även vintertid.

Såsom redan framgått av det föregående är det klart att kommunen har skyldighet att tillse, att badanlägningar byggs för dess invånares rekrea- tionsbehov om så är möjligt. Härvid kan f. ö. påräknas bidrag av tipsmedel till vissa kostnader. Utredningen vill som sin åsikt framhålla, att kommu- nen måste anses vara skyldig att stå som huvudman även för tillgodoseendet av dess invånares sportbehov, i den mån det kan anses rimligt med hänsyn till befolkningsantalet m. m. att särskilda föranstaltanden härför vidtagas.

1918 års riksdag framhöll, att därest kommunerna icke själva kunde ordna sin badfråga ålåge det landstinget att lämna sin medverkan till frågans lösande. Även om den nyligen genomförda kommunreformen otvivelaktigt medfört ökade möjligheter för kommunerna att själva lösa sin badfråga, kvarstår dock i vissa fall behov av stöd från landstingen och detta särskilt när det gäller att ordna större geografiska områdens gemensamma badange- lägenheter, ud-et må vara byggandet av stora allmänna friluftsbad eller större simhallar för tävlingssimning, simprov eller mer omfattande simutbildning (s. k. räjongbad). I sådana fall föreligger således egentligen redan nu en skyldighet eller åtminstone en anvisning för landstingen att lämna sin med- verkan eller om så erfordras att själva åtaga sig huvudmannaskapet för en badanläggning. ' .

I en del fall borde det självklart ankomma på staten att tillgodose visst

behov av simhallar och andra badanläggningar. Främst gäller detta i fråga om de värnpliktigas behov, men även för klientelet å statliga inrättningar synes staten böra ha skyldigheter. Endast i undantagsfall bör staten dock ensam åtaga sig huvudmannaskapet för en större badanläggning. I stäl- let bör den söka sluta avtal med kommun (landsting) om gemensamma åtgärder.

Bidragsfrågorna Nuvarande förhållanden.

Utredningen finner, som framgått av det föregående, riktigt att kommu- nerna även fortsättningsvis skall ha huvudansvaret för att dess invånare beredes tillfälle till bad. Då emellertid utredningen funnit, att kommunerna icke i tillräcklig utsträckning fullgjort sina åligganden på badområdet och detta vanligen torde berott på ekonomiska svårigheter, synes det vara nöd- vändigt att ge kommunerna en stimulans i form av lämpligt konstruerade statliga län eller bidrag. Det är visserligen sant, att en del statliga bidrag redan nu ställs till förfogande för frilufts— och idrottsändamål, men utred- ningen måste konstatera att dessa bidrag dels är otillräckliga, dels ock för- delas på sådant sätt att endast en obetydlig del av dessa användes till bad- anläggningar. Däremot har staten varit betydligt mera frikostig när det gällt nästan alla andra kommunala uppgifter (t. ex. skolväsen, ordnande av sam- lingslokaler och tvättinrättningar) och på så sätt delvis satt badbidragens stimulanskraft ur funktion.

De av utredningen redan mångomtalade uttalandena av 1918 års riksdag förde i själva verket bad- och simundervisningsfrågan föga framåt. Den av riksdagen sj älv anvisade utvägen över landstingen har hitintills visat sig vara helt oframkomlig i brist på närmare angivelser därom. Ett par andra vägar har kunnat användas om än endast för vissa syften. Med pensionsstyrelsens hjälp har sålunda sedan 1922 —- dock endast på landsbygden — byggts åtskil- liga bastur för skolbarn och allmänhet, men verksamheten har icke getts tillräcklig omfattning och håller f. 11. på att förlora betydelse på grund av att byggnadskostnadernas ökning inte motsvarats av bidragsökning. En annan, nyare väg leder sedan 1936 över tipsmedlen, men denna Väg kan endast utnyttjas då det gäller spor-t- och rekreationsändamål.

I den mån kommun eller sammanslutning av kommuner bygger sim- hallar eller friluftsbad som kommer att betjäna flera kommuners invånare synes skälen för bidrag från stat och landsting till en badanordnare vara avgjort starkare än för en badanläggning som enbart skall betjäna kommu- nens egna invånare. Utredningen har redan tidigare påvisat, att stats-mak- terna har observerat detta förhållande, men måste dock konstatera, att de

tipsm-edelsbelopp som ställts till förfogande härför varit små och åtminstone för simhallarnas del t. o. ni. varit så små att de knappast haft någon bety- delse alls.

Utredningen har i sitt betänkande strikt sökt följa en linje som leder mot effektivare kommunala insatser på badområdet. Det har redan antytts, att föreliggande statistik tyder på att kommunerna behöver en stimulans här— för. Efter att i tur och ordning prövat hur detta lämpligen skulle kunna ske för olika slags offentliga badanläggningar —— enkla och påkostade frilufts- bad, bastur, varmbadhus, simhallar —, har utredningen funnit, att det vore icke blott enklare utan sannolikt även effektivare att ge ett eventuellt stats- bidrag i sin helhet vid byggandet av badanläggningen än att fördela den på drift- och byggnadskostnader. Detta Överensstämmer med vad som hittills brukats på liknande områden. Givetvis bör staten då den använder en sim- hall t. ex. för värnpliktiga — såsom fallet är i Boden — sluta avtal om drift- kostnadernas fördelning.

Enklast vore då att ett så stort stimulanshidrag gåves att driftskostnaderna framstode som överkomliga för badanordnaren. Därvid är nuvarande bi- dragsformer för anordnande av allmänna samlingslokaler en lämplig före- bild. Men även andra bidragsformer bör kunna diskuteras, t. ex. sådana som används för kollektiva tvättinrättningar eller för skolväsendets del. Dessa bidragsformer skulle emellertid före applicerandet på badärenden stöpas om dels med hänsyn till de möjligheter som föreligger att utnyttja tipsmedel, dels med hänsyn till att badanläggningarna utnyttjas såväl av kommunens egna invånare som av andra.

In—nan utredningen närmare redogör för nyssnämnda bidragssystem, vill den åter erinra om att de olika slag-en av badanläggningar tillgodosetts med statsbidrag i högst skiftande former och utsträckning.

Vad först beträffar bidragen till uppförande av offentliga bastur finns det stora luckor i bidragsgivningen. Pensionsstyrelsen ger nämligen blott bidrag till små, offentliga bastur på landsbygden (å högst 2.000 kr om skolbad skall ordnas och i annat fall högst 1.000 kr) men däremot icke till liknande bastur i städerna, och från idrottsfonden utgår blott bidrag (å högst 1.500 kr) för att gymnastik- och idrottsanläggningar skall kunna förses med småbastur. Det sammanlagda bidragsbe'loppet budgetåret 1952/53 var 'blott 92.500 kr, % varav 45.500 kr från pensionsstyrelsen och 47.050 kr från idrottsfonden. 1

Till andra slags offentliga badanläggningar än bastur utgår enbart tips- 1 medel och detta som sagt i starkt begränsad omfattning. Från idrottsfonden erhölls budgetåret 1952/53 (se tab. 2—4) till 36 enklare utomhusbad 25.000 kr, til-l ”simidrot-tsliga” anordningar 14.000 kr samt till simundervis— ningsmateriel 31.000 kr. Till simhallar har praktiskt taget intet bidrag utgått från idrottsfonden under de tio senast gångna budgetåren. Före år 1943 beviljades dock tillhopa 1.263.750 kr. Även statens fritidsnämnds bidrag till

? ! i |

friluftsbad har varit små och hade vid slutet av budgetåret 1951/52 tillsam- mans endast utgjort 4.3 % av' vad nämnden'då utlämnat'SOm'bidrag under sin verksamhet. .I . , '

Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att betydande statsbidrag urt- går till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. Genomförandet av det förslag om simundervisning, som utredningen denna dag framlägger, accentuerar simundervisningsbadens egenskap av skollokaler. Till skolornas badanlägg- ningar för simundervisning borde följaktligen bidrag rätteligen utgå enligt samma [grunder som för andra skollokaler. Ett tillägg härom i gällande kun- görelses 3 5 (SE nr 382/1945) synes helt vara i linje med de principer, som legat till grund för medtagandet av övriga övningslokaler.

I 1945 års statsverksproposition (Åttonde huvudtiteln p. 176) anföres i huvudsak följande:

Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att 1944 års riksdag i an- ledning av motionen II: 190 till behandling upptog frågan, om i den högsta kost- nadssumma, varå statsbidrag till byggnadsarbeten utginge, borde få inräknas kostnader jämväl för bland annat skolbad. Riksdagen fann nämnda fråga böra närmare utredas. I anledning därav har skolöverstyrelsen i samband med anslags— äskandena för nästa budgetår inkommit med viss-utredning i ämnet. Överstyrelsen konstaterar därvid till en början, att starka skäl föreligga för att inrymma jämväl skolbad bland de statsbidragsberättigade lokalerna. Överstyrelsen anför härom:

”Betydelsen av att skolbarnen beredas badmöjligheter inom skolan torde ej be- höva närmare klarläggas. Det kan utan vidare fastslås, att skolbaden i hög grad bidraga till en förbättrad skolhygien. I ett icke ringa antal skoldistrikt, främst städer och större samhällen med god ekonomisk bärkraft, har också vid uppföran- det av nya skolbyggnader skolbad av ett eller annat slag anordnats. Vid fast- ställandet av den högsta kostnadssumma, varå statsbidrag utgår, har i sådana fall avdrag gjorts med belopp, motsvarande kostnaderna för badanläggningen. Det finns emellertid ett stort antal skoldistrikt, särskilt mindre sådana med högt skattetryck och svagt skatteunderlag, för vilka även en mindre ökning av bygg- nadskostnaderna blir ekonomiskt ganska kännbar. Redan utgifterna för de ound- gängligen nödvändiga skollokalerna, till vilkas uppförande statsbidrag utgår, bli i regel så stora, att distrikten icke äro benägna att i byggnadsprogrammet upp- taga icke statsbidragsberättigade lokaler. I sådana fall uteslutas i regel lokaler för skolbad. Ett dylikt förhållande måste anses så mycket mera bekagligt som det i dessa fall oftast är fråga om skolor i trakter, där skolbarnen i allmänhet sakna andra möjligheter till inomhusbad.

Visserligen- har tidigare den uppfattningen gjort sig gällande, att bidrag icke bor- de utgå till lokaler, vilkas tillkomst föranletts av sociala eller sociallhygieniska hänsyn och vilka alltså betingats av andra behov än undervisningens. Sedan riks- dagen förklarat sig ej ha något att erinra mot att statsbidrag må utgå till lokaler för skolbarnsbespisning och läkarundersökning, torde emellertid i princip ingen invändning kunna göras mot att jämväl lokaler. för skolbad bli statsbidragsbe— rättigade. Det kan också med fog sägas, att samtliga här berörda lokaler tjäna i stort sett samma eller likartade intressen.”

I fråga om de närmare förutsättningarna för beviljande av statsbidrag för ändamålet i fråga har skolöverstyrelsen som sin mening uttalat, att det ej kunde anses erforderligt och från statsfinansiell synpunkt tillrådligt, att bidrag utginge

till skolbadsanläggningar av varje storleksordning. Som allmän princip syntes böra gälla, att bidrag endast finge utgå på grundval av den beräknade kostna- den för enklare anordningar för skolbad, varigenom bidragsbeloppet sålunda komme att maximeras. Skolöverstyrelsen anför vidare:

”Utan att taga ställning till frågan om vilken badform som lämpligen bör före- komma i skolorna, vill överstyrelsen framhålla, att beträffande mindre skolanlägg— ningar bastubadet torde bli den :allmännast förekommande bad'formen dels på grund av de jämförelsevis låga kostnaderna för en sådan badanläggning, dels med hänsyn till det begränsade utrymme, som i mindre skolor kan disponeras för en skolbadsanläggning, om en mera kostsam utökning av byggnadskroppen skall kunna undvikas.”

Skolöverstyrelsen utgår sålunda från att bidragsunderlaget skulle fastställas till ett belopp, motsvarande kostnaderna för en mindre bastuanläggning. Vid beräk- ning av dessa kostnader har överstyrelsen emellertid ansett sig böra taga hän- syn till det förhållandet, att det finns skolbarn, för vilka bastubad är mindre lämpligt. För dessa barn, vilka torde utgöra ett jämförelsevis ringa antal vid varje skola, bör möjlighet till annan badform förefinnas. I anslutning till bastun bör därför finnas ett mindre utrymme med lämplig anordning för karbad. Något för- slag till detaljerad utformning av en dylik skolbadsanläggning har överstyrelsen icke ansett sig böra framlägga. Det torde icke heller vara lämpligt att detaljerade föreskrifter därom utfärdas. Därest statsbidrag medgives för dylika lokaler, kom— ma ritningsförslagen även beträffande dessa anordningar att underkastas gransk- ning i vanlig ordning, varvid hänsyn kan och 'bör tagas till de möjligheter, som i de olika fallen föreligga att utnyttja för sådana anläggningar lämpliga utrymmen. Man synes emellertid böra räkna med ett minimimått av 10—12 m2 för själva bastun och att minst ett badkar bör finnas.

Skolöverstyrelsen har beräknat kostnaden för en sådan skolbadsanläggning, var- om här närmast är fråga, till omkring 5.000 kronor, därest den kommer till stånd i samband med uppförande av nya skollokaler. Därvid förutsättes givetvis, att anläggningen förlägges i direkt anslutning till de till skolornas gymnastiksalar hörande biutrymmena, o1nklädnads-, dusch- och torkrummen, vilka alltså ut- nyttjas även för skolbadet. I anslutning till nämnda kostnadsberäkningar föror- dar överstyrelsen, att den kostnadssumma, å vilken statsbidrag för anordnande av skolbad må utgå, maximeras till 5.000 kronor, motsvarande ett högsta statsbidrag av 3.750 kronor. Det vore skolöverstyrelsens uppfattning, att man även med en dylik begränsning av bidragens storlek torde kunna räkna med att skolbad komme att anordnas i mindre och medelstora skolor, främst på landsbygden.

I anledning av vad sålunda anförts, har skolöverstyrelsen föreslagit sådan änd- ring i grundern-a för utgående av bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsen- det, att i den högsta kostnadssumma, varå statsbidrag till byggnadsföretag må utgå, må efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall jämväl inräknas kost- nader till ett belopp av högst 5.000 kronor för lokaler för skolbad.

Någon förhandsberäkning angående storleken av den ökning i statens utgifter för skolbyggnadsverksamheten, som skulle bli följden av ett genomförande av skolöverstyrelsens förslag, har överstyrelsen icke funnit möjlig. Med den be- gränsning av den statsbidragsberättigade kostnaden för skolbadsanläggning, som överstyrelsen föreslagit, torde det dock kunna antagas, att utgiftsökningen bleve jämförelsevis obetydlig. Ett förverkligande av förslaget torde icke inverka på an- slagsbehovet för budgetåret 1945/46.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot skolöverstyrelsens an- slagsberäkningar för nästa budgetår. Beträffande frågan om statsbidrag till an-

ordnande av skolbad har ämbetsverket avstyrkt överstyrelsens förslag härutin- nan. I detta avs