SOU 1954:4
Moderskapsförsäkring m. m. : Socialförsäkringsutredningens betänkande 2
och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 december 1951 givna bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet samma dag sju sakkunniga för att biträda med utredning angående översyn av bestämmelserna rörande den allmänna sjukförsäkringen och av den samhälleliga hjälpen vid ha- vandeskap och barnsbörd. De sakkunniga, som antagit benämningen social- försäkringsutredningen, överlämnade den 4 november 1952 betänkande rö- rande sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39).
Sedan Kungl. Maj:t den 24 april 1953 därtill lämnat bemyndigande, till- kallades samma dag jämväl ledamoten av riksdagens andra kammare Karin VVetterström att vara ledamot av socialförsäkringsutredningen.
De sakkunniga har biträtts av byråchefen i riksförsäkringsanstalten Edvin Tegendal och byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg såsom experter.
Genom beslut den 9 januari 1953 entledigades på framställning byrå- chefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg samt t. f. assessorn i försäkrings- rådet Allan Lundberg och förste byråsekreteraren hos pensionsstyrelsen Erik Malm från dem meddelat uppdrag att vara sekreterare åt utredningen. Därefter tillkallades genom beslut den 17 april 1953 t. f. andre kansli— sekreteraren i socialdepartementet Lars-Åke Åström såsom sekreterare.
Beträffande de delar av utredningsuppdraget som ej redovisats i ut- redningens förut avlämnade betänkande uttalade chefen för socialdeparte- mentet, stats-rådet Sträng, i anförande till statsrådsprotokollet den 28 decem- ber 1951, att frågan om den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd borde bli föremål för omprövning. Efter att bl. a. ha pekat på att ett av socialvårdskommittén år 1946 framlagt betänkande om den sam- hälleliga ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd ännu ej för- anlett någon lagstiftning erinrade statsrådet om att de utredningsmän, som tillkallats för översyn av bestämmelserna om den frivilliga statsunder— stödda arbetslöshetsförsäkringen, enligt direktiven borde närmare under- söka även frågan om möjligheterna att inom arbetslöshetsförsäkringens ram bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomsthortfall vid barns- börd.
Vidare anförde statsrådet Sträng bl. a.: I samband med den nu aktuella utredningen hör prövas i vad mån den sam— hälleliga hjälpen vid havandesrap och barnsbörd bör sammankopplas med sjuk- försäklingen och det bör unde'sökas om det ej är möjligt att få till stånd en en— hetligare samt mera rationell (ch effektiv ordning på detta område. I vad frågan avser skydd för de förvärvsa'betande mot inkomstbortfall bör naturligen sam- arbete ske mellan ifrågavaralde utredning och den förenämnda utredningen rörande arbetslöshetsförsäkringen.
Sluttgen vill jag framhålla att hela den av mig nu förordade översynen bör ske med all möjlig skyndsamlet.
Från socialdepartementet har till utredningen överlämnats vissa skrivel- ser och handlingar i övrigt rörande frågor om hjälp åt blivande och ny- blivna mödrar.
De sakkunniga får härned vördsamt överlämna betänkande rörande moderskapsförsäkring m. m Särskilda yttranden har avgivits av herr Hy— dén 0:11 fröken VVetterströn. I en separat bilaga lämnas en redogörelse för en av socialstyrelsen verlställd statistisk undersökning angående mödra- hjälpeu under februari 1953.
Stötkholm i november 1933.
Per Eckerberg
E. (lust. Andersson Nancy Eriksson Sven Hydén
,Vils Kellgren Lennart Pettersson Ragnhild Sandström
Karin Wetters tröm
) Lars-Åke Åström
Förslag till lag om allmän moderskapsförsäkring
Allmänna bestämmelser.
1 5. Kvinna, som är försäkrad enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring (sjukförsäkringslagen), är jämväl försäkrad för moder- skajpshjälp i enlighet med vad i denna lag sägs.
2 5. Moderskapshjälp utgår vid havandeskap och barnsbörd och utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.
3 5. Försäkring sker i allmän sjukkassa, varom stadgas i sjukförsäkrings- lagen.
Om ersättning för förlossningsutgifter. 4 5.
Envar försäkrad äger åtnjuta ersättning för utgifter för dels läkn'vård, som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, dels vård å förlossningsanstalt, dels ock intagning å förlossningsanstalten och återresa därifrån.
För bestämmande av ersättning som i första stycket sägs skall vad i 14, 15 och 17 55 sjukförsäkringslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
Med förlossningsanstalt skall förstås barnhördsavdelning å allmänt sjuk- hus ävensom annan inrättning, som enligt av Konungen fastställd för- teckning är att anse såsom förlossningsanstalt jämlikt denna lag.
Om moderskapspenning. 5 5. Moderskapspenning utgöres av grundpenning och tilläggspenning. 6 5. Envar försäkrad är, där ej nedan annorlunda stadgas, vid barnsbörd berättigad till grundpenning med ett kontant belopp av tvåhundresjuttio kronor. Beloppet förhöjes vid flerhörd till fyrahundrafem kronor. Grund- penning nedsättes med etthundrafem kronor, om vid enkelbörd bamet är
dödfött eller avlider inom tio dagar efter förlossningen och vid flerbörd endast ett av barnen lever vid utgången av sagda tid; äro vid flerbörd samtliga barnen dödfödda eller avlida de inom tid som nyss sagts, nedsättes grundpenningen med tvåhundratio kronor.
Har kvinnan i hemmet tidigare minst ett barn under tio år, Vilket är sjukvårdsförsäkrat enligt sjukförsäkringslagen såsom barn till henne eller hennes make, äger hon uppbära barntillägg till grundpenning med två kro- nor för dag dels för tio dagar, räknat från och med dagen för nedkomsten, och dels för därefter närmast följande trettiofem dagar i den mån kvin- nan då åtnjuter vård å förlossningsanstalt eller sjukhusvård som i sjukför- säkringslagen sägs.
Av grundpenningen må den försäkrade tidigast på nittionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten lyfta etthundratrettiofem kronor.
Har kvinnan avlidit i samband med förlossningen eller därefter, äger hennes dödsbo uppbära ännu icke utbetald grundpenning.
7 5.
Moderskapsförsäkrad, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, är för tid under vilken hon avhåller sig från förvärvsarbete berättigad till tilläggspenning enligt vad nedan stadgas.
Tilläggspenning utgår med samma belopp som kvinnan vid sjukdom äger uppbära i tilläggssjukpenning enligt kolumn 5 av den i 22 & sjukförsäk— ringslagen intagna tabellen. För rätt till tilläggspenning skall dock gälla, att kvinnan omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten härför under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar varit försäkrad för tilläggssjukpenning; har han under tid som nu sagts tillhört olika sjuk- penningklasser, skall tilläggspenning utgå efter den lägsta av dem, därvid tiden räknas efter den av nyss angivna beräkningsgrunder, som är för kvinnan fördelaktigast.
Tilläggspenning skall vid varje barnsbörd utgå för en sammanhängande tidsperiod av högst nittio dagar, räknat tidigast från och med fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen. Under tidsperiod som nu sagts skall tilläggspenning utgå med oförändrat daghelopp.
Har kvinnan icke barnet i sin vård utan att på grund av sjukdom vara förhindrad därifrån, utgår ej tilläggspenning för tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen.
85.
I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare under ledighet för havandeskap eller barnsbörd, att i arbetstagarens ställe upp— bära henne tillkommande tilläggspenning skola stadgandena i 28 å andra till fjärde styckena sjukförsäkringslagen äga motsvarande tillämpning.
Om utgivande av moderskapshjälp.
9 5.
Framställning om moderskapshjälp skall göras inom sex månader, vil- ken tid i fråga om moderskapspenning i form av grundpenning skall räknas från förlossningen och i form av tilläggspenning från den dag tilläggs- penningen avser samt i fråga om annan moderskapshjälp från det den för- säkrade guldit det belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter någon att uppbära moderskapshjälp inom sex månader efter det sjukkassan meddelat att så kunnat ske, må utbetalning av moderskaps- hjälpen vägras.
Vid framställning om att utfå moderskapspenning före förlossningen skall första gången fogas intyg utfärdat av läkare, barnmorska, distrikts- sköterska eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska, utvisande att kvinnan är havande och den sannolika dagen för nedkomsten. Framställning om att utfå moderskapspenning efter förlossningen skall första gången åtföljas av intyg utfärdat av nyss nämnd eller annan känd och trovärdig person, utvisande att kvinnan fött barn och dagen för ned- komsten.
Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen på fastställt formulär och innehålla en på heder och samvete avgiven försäkran, att kvinnan under de dagar tilläggspenningen avser icke har utfört förvärvs- arbete samt, såvitt angår tid efter tjugonde dagen från nedkomsten, haft barnet i sin vård eller på grund av sjukdom varit förhindrad därifrån.
Om finansiering av moderskapshjälp m. m.
10 &.
Kostnaderna för moderskapshjälp skola bestridas genom den obligato— riska sjukförsäkringen, därvid
sjukvårdsförsäkringen skall anses omfatta jämväl försäkring för ersätt- ning för förlossningsutgifter,
försäkringen för grundsjukpenning skall anses omfatta jämväl försäk- ring för moderskapspenning i form av grundpenning och barntillägg samt
försäkringen för tilläggssjukpenning skall anses omfatta jämväl försäk- ring för moderskapspenning i form av tilläggspenning.
Arbetsgivare är pliktig att till försäkringen för tilläggssjukpenning utöver vad i 38 å sjukförsäkringslagen sägs erlägga bidrag avsett till bestridande av kostnader för tilläggspenning. Bidraget skall utgöra fyra hundradels procent av det lönebelopp som enligt nämnda lagrum skall ligga till grund för beräkningen av bidrag som där sägs.
Statsbidrag till läkarvård och resor enligt 4 & denna lag ävensom till
grundpenning och barntillägg skall utgå till centralsjukkassa med följande procentuella andelar av de utgifter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen med 50 procent i fråga om läkarvård, resor och grundpenning samt med 75 pro- cent i fråga om barntillägg.
11 &.
Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning för förlossnings- utgifter. Av utgifterna för sådan ersättning äger kassan att från veder- börande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar.
Lokalsjukkassa ansvarar jämväl för utgivandet av moderskapspenning och äger att från centralsjukkassan återfå hela beloppet av de utgifter för vilka lokalsjukkassan sålunda ansvarar.
Särskilda bestämmelser.
12 5.
Följande bestämmelser i sjukförsäkringslagen skola i nedan angiven om- fattning äga motsvarande tillämpning på försäkring enligt denna lag, näm- ligen
23 5 första stycket b) — e) i fråga om inskränkning i rätt till moder- skapspenning, dock att kvinna som är intagen i mödrahem skall äga upp- bära grundpenning,
27 5 första stycket e) och h) i fråga om nedsättning eller indragande av moderskapspenning jämte barntillägg,
56 5 andra stycket punkten 5) ifråga om ordningen för utbetalning av moderskapshjälp,
59 å och 87 5 första stycket i fråga om skyldighet för allmän sjukkassa att utgiva moderskapshjälp och utöva i samband därmed erforderlig kon- troll m. m.,
89 å i fråga om anordnande av erforderlig kontroll för utgivande av moderskapspenning,
101—103 55 i fråga om besvär över allmän sjukkassas beslut i ärende angående moderskapshjälp m. m.,
105 5 i fråga om utmätning och överlåtelse av moderskapshjälp samt 106 5 i fråga om återbetalning av moderskapshjälp. Vid tillämpning av sistnämnda paragraf skall så anses som om moder- skapshjälp varit sjukhjälp.
13 5. Vad i annan lag eller författning än sjukförsäkringslagen eller med stöd av denna utfärdad författning stadgas om sjukhjälp jämlikt nämnda lag skall, där ej annat föreskrivits, gälla även om moderskapshjälp.
14 5. De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av den myn- dighet som är tillsynsmyndighet jämlikt sjukförsäkringslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, vid vilken tidpunkt förord- ningen den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning upphör att gälla.
Moderskapshjälp skall utgå enligt denna lag, om barnsbörden ägt rum den 1 januari 1955 eller därefter. Moderskapspenning enligt denna lag må utgå tidigast för tid från och med nämnda dag. Vid tillämpning av bestäm- melserna i 7 5 andra stycket andra punkten denna lag skall, där förloss— ningen inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från lagens ikraftträdande, kvinnan anses ha under år 1954 tillhört den sjukpenningklass i vilken hon varit placerad den 1 januari 1955.
Från moderskapspenning i form av grundpenning skall avräknas vad kvinnan för barnsbörden förskottsvis må ha uppburit i moderskapshjälp eller moderskapspenning enligt före den 1 januari 1955 gällande bestäm— melscr.
Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
Härigenom förordnas att 1, 23, 34 och 38 55 lagen den 3 januari 1947 0111 allmän sjukförsäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
gives.
Nuvarande lydelse:
lå.
Föreslagen lydelse: 1 &.
Försäkring enligt —— »— —— —— —- —— penningar (sjukpenningförsäkringl. Försäkringen är —————— dels frivillig.
23 å.
Sjukpenning utgår — _ _ —— _ —
34 &.
Avgifterna för sjukvårdsförsäk- ringen, försäkringen för grundsjuk— penning och försäkringen för till- läggssjukpenning skola var för sig vara så avvägda, att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel må antagas förslå till infri— ande av förfallna utfästelser, för- valtningskostnader och övriga den
På sätt i lagen om allmän moder- skapsförsäkring stadgas skall mo- derskapshjälp meddelas genom den obligatoriska försäkringen enligt denna lag.
23 5. allmännas bekostnad.
Till kvinnlig medlem utgår ej grundsjukpenning för tid från och med den dag hon fött barn till och med den fyrtiofjärde dagen däref- ter. Tilläggssjukpenning utgår ej för tid för vilken kvinna uppbär tilläggs— penning jämlikt lagen om allmän moderskapsförsäkring.
34 &.
Avgifterna för sjukvårdsförsäk- ringen, försäkringen för grundsjuk- penning och försäkringen för till- läggssjukpenning skola var för sig vara så avvägda, att de i förening med andra för ifrågavarande del aV' sjukkasseverksamheten tillgängliga medel må antagas förslå till infri- ande av förfallna utfästelser, för- valtningskostnader och övriga den
allmänna sjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till er- forderlig fondbildning. Kassans för- valtningskostnader skola härvid i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäk— ringen för grundsjukpenning.
allmänna sjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till erfor— derlig fondbildning. Kassans förvalt- ningskostnader skola härvid i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäk- ringen för grundsjukpenning. Om fördelningen av försäkring enligt la- gen om allmän moderskapsförsäk- ring & de olika delarna av sjukkasse- verksamheten stadgas i nämnda lag.
Avgifterna för —————— helt krontal. Avgifterna för —————— hela krontal. Sjukförsäkringsavgifterna skola —————— av tillsynsmyndigheten.
38 5.
38 å.
Arbetsgivare är —————— paragraf sägs.
Angående debitering —————
På sätt i lagen om allmän moder- skapsförsäkring närmare stadgas är arbetsgivare pliktig att erlägga bi- drag till försäkringen för tilläggs- sjukpenning, utöver vad i första stycket sagts, för bestridande av kostnader enligt nämnda lag.
— därom förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
KAPITEL I
Individuell hjälp från samhällets sida
vid havandeskap och barnsbörd
Huvuddragen av utvecklingen
Ekonomiskt stöd vid barnsbörd lämnades tidigt inom den frivilliga sjuk- kasserörelsen, låt vara att hjälpformen hade ringa utbredning. Impulsen till en fastare reglering av verksamheten utgick från arbetarskyddslagstiftning- ens förbud för nyblivna mödrar att arbeta under tiden närmast efter ned- komsten. Man menade, att denna föreskrift borde kompletteras med be— stämmelser om rätt för kvinnan till ekonomiskt understöd, som satte henne i stånd att söka nödig vila. På denna tankegång byggde det första förslaget om moderskapsförsäkring, avlämnat 1911, liksom en proposition i ämnet, som utarbetades till 1912 års riksdag. Försäkringen skulle sålunda be- gränsas till kvinnor i industriellt arbete av det slag arbetarskyddsbestäm- melserna omfattade. Enligt propositionen skulle moderskapshjälp utgå till sådana kvinnor under den tid de avhöll sig från arbete i samband med barnsbörden, dock högst 6 veckor, med ett bestämt belopp per dag; försäk- ringen skulle finansieras dels genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare, dels genom statsbidrag. På grund av lagrådets avstyrkande _ lagrådet ansåg att frågan borde vila i avvaktan på en obligatorisk sjuk- försäkring — blev emellertid propositionen aldrig framlagd.
I stället förelades riksdagen ett förslag om statsbidrag till sjukkassor som lämnade moderskapshjälp, vilket riksdagen också antog. I enlighet med be- slutet utgick fr. o. m. 1913 statsbidrag till registrerad sjukkassa med 60 öre för varje dag som kassan utgav moderskapshjälp. Moderskapshjälpen skulle lämnas antingen kontant med minst 90 öre om dagen eller i form av vård på förlossningsanstalt, och understödstiden var fastställd till 2—6 veckor. Barnaföderskan skulle ha varit sjukförsäkrad i minst 270 dagar. Dessa bestämmelser kom att gälla i stort sett oförändrade till 1931. Under mellantiden gjordes emellertid åtskilliga reformförsök. Några av dem följde den linje som prövades i den inhiberade propositionen 1912, dock med bl. a. den skillnaden att ersättningen sattes i direkt relation till den förlorade arbetsinkomsten.
Sålunda framlades 1926 på nytt en proposition om moderskapsunder- stöd åt industriarbeterskor. Denna arbetstagarkategori hade enligt arbetar— skyddslagen rätt till ledighet två veckor före nedkomsten och var i prin- cip skyldig att avstå från arbete sex veckor därefter. Under sådan ledig- het — alltså högst 8 veckor — skulle kvinnan enligt förslaget äga rätt till understöd av statsmedel med samma belopp som hel sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen, d. v. s. inemot två tredjedelar av den dagliga
arbetsförtjänsten. Verksamheten skulle administreras av riksförsäkrings— anstalten. Riksdagen fann starka skäl tala för grundtanken i propositionen men begärde ny utredning av frågan. Därvid borde bl. a. behovsprincipen beaktas, och dessutom borde man överväga en utvidgning av hjälpen till vidare befolkningslager.
Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes och resulterade 1929 i ett förslag bl. a. om moderskapsunderstöd och om ersättning åt sådana barnaföderskor, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser nödga- des avstå från arbetsförtjänst. Moderskapsunderstöd skulle utgå till mindre bemedlade barnaföderskor i form av förlossningspenning och barnsängs— pcnning om 25 kronor vardera (att utbetalas vid nedkomsten resp. tidigast 2 veckor därefter). Understöden skulle finansieras till 80 % av staten och 20 % av vederbörande kommun. Arbetsförtjänstersättning skulle utgå för 3 veckor (fjärde t. o. m. sjätte veckan efter nedkomsten) med belopp mot- svarande två tredjedelar av den arbetsförtjänst kvinnan skäligen kunde anses ha gått förlustig. Ersättningen skulle bekostas av statsmedel. Båda hjälpformerna skulle skötas av barnavårdsnämnden. Vid remissbehand- lingen utsattes förslaget för kritik i olika hänseenden. Särskilt påyrkades anknytning av hjälpverksamheten till sjukkassorna. Inom socialdeparte- mentet utarbetades därför ett nytt förslag, vilket sedan i väsentliga delar lades till grund för beslut vid 1931 års riksdag.
Att en mera omfattande hjälp vid moderskap borde anknytas till sjuk- försäkringen var ett gammalt önskemål, men man ansåg länge att dess förverkligande förutsatte en obligatorisk sjukförsäkring. I de förut omta- lade resultatlösa förslagen 1912 och 1926 angavs detta som en orsak till att man begränsade lagstiftningen till industriarbeterskorna, den grupp för vilken behovet av ekonomiskt stöd vid barnsbörd framstod som mest ange- läget från samhällets synpunkt. När socialförsäkringskommittén 1919 lade fram betänkande om allmän sjukförsäkring för i huvudsak alla med in— komst under 4 500 kronor, föreslog den samtidigt införande av obligatorisk moderskapsförsäkring för sjukförsäkrade kvinnor. Det senare förslaget in- nefattade dels barnmorskehjälp och dels kontanta understöd betecknade mo- derskapspenning och ampenning. Moderskapspenningen skulle utgå med samma belopp som vanlig sjukpenning, dock med minst en krona om da- gen under 8 veckor. Ampenningen skulle motsvara halv sjukpenning och avlösa moderskapspenningen; den skulle dock utges endast för amnings— tid och under högst 50 dagar. Den sistnämnda hjälpformen var avsedd ute- slutande för kvinnor som för sitt uppehälle var beroende av arbete för arbetsgivares räkning, medan barnmorskehjälp och moderskapspenning skulle tillkomma alla försäkrade, moderskapspenningen dock under villkor att kvinnan avhöll sig från arbete. Förslaget Överarbetades året därpå men ledde ej till proposition.
Av övriga förslag under denna period bör här slutligen nämnas ett be-
tänkande 1924 om understöd till moder i samband med förlossning och till barn under Viss tid från födelsen. Hjälpen skulle vara helt behovsprövad och utges av fattigvårdsstyrelsen med belopp motsvarande underhållsbidrag till moder och barn utom äktenskap; visst statsbidrag skulle utgå till denna hjälpform. Förslaget föranledde ingen åtgärd.
I samband med 1931 års sjukkassereform förbättrades och utbyggdes också det ekonomiska stödet vid havandeskap och barnsbörd. Moderskaps— hjälpen gjordes till obligatorisk prestation för de erkända sjukkassorna och utökades i olika avseenden. En ny hjälpform —— moderskapsunderstöd —— infördes för kvinnor som stod utanför sjukförsäkringen.
Moderskapshjälpen, som alltså utgick endast till sjukkassemedlemmar, omfattade dels ersättning för barnmorskevård eller för vård på allmän sal på förlossningsanstalt och dels ett kontantbelopp för varje dag, moder- skapspenning. Under det att ersättning för barnmorskevården lämnades utöver moderskapspenning, drogs den senare i regel in under tiden för kvinnans vistelse på förlossningsanstalt.
Moderskapspenningen utgick med samma belopp som sjukpenningen. Då man emellertid ville göra moderskapshjälpen så effektiv, att något ytter- ligare understöd av allmänna medel till de moderskapsförsäkrade inte skulle bli erforderligt, bestämdes moderskapspenningens minimum till 2 kronor vilket för det övervägande flertalet innebar en fördubbling av det tidigare dagbeloppet. Statsbidraget härtill och till vård på förlossningsanstalt höjdes samtidigt till 1 krona om dagen, varjämte statsbidrag lämnades till ersätt. ning för barnmorskevård med halva kostnaden enligt särskild taxa.
Understödstiden fick fastställas av sjukkassorna inom ramen 30—56 da- gar (1929 hade de flesta tillämpat den då gällande maximitiden 42 dagar). För industriarbeterskor gällde dock vissa särbestämmelser. Minimitiden utgjorde sålunda 42 dagar, och tillhörde industriarbeterskan en sjukkassa som tillämpade kortare hjälptid än 56 dagar, skulle hon för återstoden av tiden t. o. m. 56:e dagen få tillgång till den för andra än sjukkassemed- lemmar avsedda hjälpformen moderskapsunderstöd. För samtliga försäk- rade stadgades, att moderskapspenning utgavs endast under tid som kvinnan avhöll sig från förvärvsarbete.
Moderskapsunderstödet motiverades med att man i viss utsträckning inte kunde nå de behövande barnaföderskorna genom moderskapsförsäkringen. Understödet utgick med samma belopp som statsbidraget till moderskaps- penning, eller 1 krona om dagen. Härigenom ville man tillgodose >>de mest trängande behoven samtidigt som understödet icke skulle bliva av den storlek, att ej envar omtänksam kvinna skulle inse de betydande för- delarna av att i tid ingå som medlem i sjukkassa». Understödet var i första hand avsett att täcka kostnaderna för förlossningen.
Emedan det här var fråga om rent statsunderstöd, föreskrevs behovs—
prövning. Denna gjordes emellertid tämligen schematisk, i det att en in- "' komstgräns drogs vid 500 kronor beskattningsbart belopp. Inkomstgränsen skulle dock blott ha karaktär av en allmän presumtion, som i särskilda fall kunde motbevisas i båda riktningarna.
Understödstiden uppgick till 30 dagar, för industriarbeterskor till 56 da- gar. Även för moderskapsunderstödet förutsattes, att kvinnan skulle av- hålla sig från arbete. Utbetalningen skedde — bl. a. för att främja före- byggande vård och underlätta sjukkasserörelsens rekryteringsmöjligheter — genom sj ukkassorna. Till kassan skulle kvinnan erlägga en anmälnings- avgift av 2 kronor.
De nya bestämmelserna trädde i full tillämpning först med ingången av 1934. Vid årets slut var antalet kvinnliga medlemmar i statsunderstödda sjukkassor ca 430 000. Närmare 85 % av dem var tillförsäkrade sjukpen— ning med högst 2 kronor. Då understödstiden för moderskapshjälpen re— gelmässigt var 42 dagar, uppgick moderskapspenningen för det stora fler- talet till 84 kronor. Därutöver ägde de sjukförsäkrade kvinnorna som nämnt rätt till full ersättning för barnmorskevård. Antalet kvinnor som erhöll moderskapshjälp 1934 utgjorde drygt 11 900, varav hälften anlitade barn- morskevård. Moderskapsunderstödet åter utgjorde 28 kronor (30 dagar a 1 krona minskat med anmälningsavgiften 2 kronor) och utgick 1934 till mer än 40 000 kvinnor. Inte fullt 300 kvinnor erhöll högre belopp på grund av särbestämmelserna för industriarbeterskor. Det kan nämnas, att genom- snittliga kostnaden för biträde av barnmorska vid förlossningen var ca 12 kronor och för vård på förlossningsanstalt ca 25 kronor. Av alla barnaföder- skor i landet kom 60 % i åtnjutande av någondera hjälpformen (14 % mo- derskapshjälp och 46 % moderskapsunderstöd). Statsverkets kostnader uppgick till närmare 1,7 miljoner kronor.
Sedan vårt lands befolkningsfråga aktualiserats i mitten av 1930—talet, tillsattes befolkningskommissionen med uppgift att bl. a. överväga effek- tivare ekonomiskt stöd åt barnaföderskor. Kommissionen föreslog i ett be- tänkande 1936 (SOU 1936: 15) genomgripande ändringar av hjälpverksam— hcten. Denna ansågs otillfredsställande i olika avseenden. Moderskapsun- derstödet —- som blivit den dominerande hjälpformen och endast kom de mest behövande till del — var otillräckligt, vidare stod alltför många kvin- nor utan någon form av hjälp, och kategoriklyvningen mellan sjukförsäk- rade och andra innebar enligt kommissionens åsikt, att hjälpen för de ekonomiskt sämst ställda behovsprövades, medan de bättre lottade kunde skaffa sig rätt till statsbidrag endast genom att gå in i sjukkassa. Då hjälp— systemet ej syntes kunna reformeras utan att det förlorade sin grund- karaktär, föreslog kommissionen systemets upphävande. I stället skulle varje barnaföderska erhålla ett bidrag, moderskapspenning, som skulle utgå direkt av statsmedel.
Moderskapspenningen var avsedd för de extra utgifter en barnsbörd nor- malt medförde. Vid övervägande av beloppets storlek utgick kommissionen från att förlossningsvården i enlighet med dess förut i annat sammanhan avgivna förslag skulle bli kostnadsfri (så när som på en dagskostnad av en krona vid anstaltsvård). Övriga utgifter uppskattades approximativt till minst 100 kronor (resekostnader 10—20 kronor, hemhjälp ca femton dagar 30 kronor, utrustning åt modern samt sängutrustning och småkläder åt barnet 50—60 kronor). Till de särskilda förhållandena för förvärvsarbe- tande kvinnor — bl. a. frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst _ togs ej hänsyn, enär de problem som här mötte enligt kommissionens åsikt inte kunde lösas tillfredsställande i sammanhanget. —— Även om mo— derskapspenningen borde täcka rimliga minimikostnader med anledning av barnsbörden, ansågs dock att den av statsfinansiella skäl ej kunde sättas till högre belopp än 75 kronor. Då bidraget var avsett att täcka främst vissa kostnader av engångsnatur, skulle det ha formen av ett fixt belopp.
Befolkningskommissionen uttalade, att om det befanns önskvärt kunde förslaget genomföras även med bibehållande av sjukkassornas statsunder- stödda moderskapshjälp.
För det fall, då moderskapspenningen ej förslog till kostnaderna i sam— band med nedkomsten och kvinnan till följd av havandeskapet eller barns— börden råkat i ekonomiskt nödläge, föreslog kommissionen införande av en ny stödform, mödrahjälp. Denna motiverades främst med abortprofylak— tiska synpunkter. Tack vare mödrahjälpen skulle kvinnan undgå att på grund av hjälpbehov under tiden kring nedkomsten behöva vända sig till fattigvården. Hjälpen skulle utgå efter behovsprövning, i princip utan åter— betalningsskyldighet, och till stor del lämnas in natura. Den nya stödformen skulle liksom moderskapspenningen bekostas helt av statsmedel.
Enligt kommissionens förslag skulle hjälpverksamheten administreras av ett centralt organ kallat statens familje- och barnanämnd.
I proposition till 1937 års riksdag föreslogs att det rådande dualistiska systemet med en hj älpform för sj ukkassemedlemmar och en annan för kvin— nor utanför sjukförsäkringen skulle bibehållas men att stödet skulle utökas väsentligt. Därjämte föreslogs en särskild hjälpform för nödställda kvin- nor enligt de av befolkningskommissionen angivna riktlinjerna. Beträf- fande förvärvsarbetande kvinnor återgavs endast kommissionens uttalande på denna punkt, och några särbestämmelser för dem förordades alltså icke. Propositionen antogs av riksdagen med några smärre ändringar. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1938. — I annat sammanhanr beslöts även den av kommissionen förordade reformen av förlossnings- vården.
Moderskapshjälpen lösgjordes från sjukpenningen och utgick med ett fast belopp, i sin helhet kontant eftersom förlossningsvården i princip gj orts kostnadsfri. Under remissbehandlingen hade beträffande hjälpens storlek
föreslagits 100 kronor under hänvisning till de av befolkningskommissionen beräknade minimikostnaderna, men även ett tio kronor högre belopp hade ifrågasatts med tanke på att vård på förlossningsanstalt ändock normalt skulle draga denna kostnad. Beloppet fastställdes till 110 kronor med möj- lighet för tillsynsmyndigheten för sjukkassorna att medge förhöjning därav.
Statsbidraget bestämdes till 75 kronor, vilket var en konsekvens av att stödet till andra än sjukkassemedlemmar skulle utgå med ett belopp av denna storlek. Ett lägre statsbidrag till moderskapshjälpen skulle ha inne- burit, »att en försäkrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, som en icke försäkrad kvinna i kanske samma eller t. o. m. bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten».
Den utformning moderskapshjälpen fick 1937 har den sedermera i allt väsentligt behållit.
Till kvinnor som ej var sjukförsäkrade skulle utgå moderskapspenning (motsvarande det tidigare moderskapsunderstödet) med 75 kronor. Be- träffande grunderna för beloppet anförde departementschefen i proposi- tionen, att detta i princip borde täcka kostnaderna icke blott för resor, hemhjälp och utrustningspersedlar utan även för anstaltsvård. En summa- risk behovsprövning gällde alltjämt, i det att behov i regel skulle anses föreligga om makarnas eller den ensamstående moderns beskattningsbara belopp underskred 3000 kronor. Med denna inkomstgräns skulle endast sådana barnaföderskor utestängas från moderskapspenningen för vilka >>up- pcnbarligen här ifrågasatta bidrag till barnbördskostnaderna icke äger någon betydelse».
Utbetalningen skulle som förut ske genom sjukkassa, men anmälnings— avgiflen borttogs och ersattes med vederlag av statsmedel för kassans be— styr.
Vid olika tillfällen i slutet av 1930- och början av 1940-talen föreslogs att modcrskapspenningen främst av besparingsskäl skulle indragas eller inarbetas i mödrahjälpen. Förslagen avvisades emellertid av statsmakterna. Bestämmelserna om moderskapspenning har ändrats i stort sett endast beträffande inkomstgränsen. Denna sänktes fr. o. m. den 1 juli 1940 till 2 500 kronor beskattningsbart belopp av statsfinansiella skäl sedan f. ö. barnfamiljerna fått ökade ortsavdrag — men höjdes fr. o. m. den 1 juli 1949 till 4 000 kronor beskattningsbar inkomst i viss mån till följd av både inkomstutvecklingen och en omläggning av beskattningen.
Kvinnor som på grund av havandeskapet eller barnsbörden råkat i eko- nomiskt nödläge, vilket inte avhjälptes genom moderskapshjälpen eller 1noderskapspenningen, skulle efter individuell prövning av behovet kunna få mödrahjälp med högst 300 kronor. Det fastslogs, att behovsprövningen ej skulle vara av fullt samma stränga karaktär som för fattigvård. I vissa fall kunde hjälpen lämnas i form av lån, främst åt ogift barnaföderska till
den del hjälpen motsvarade det beräknade beloppet av det bidrag, som bar- nets far hade att utge till henne; lånet skulle dock sedermera kunna efter- skänkas.
För administrationen inrättades i varje landstingsområde och stad utan- för landsting ett särskilt organ, mödrahjälpsnämnden, med uppgift att behandla och avgöra ansökningar om mödrahjälp. Besvär över nämndens beslut skulle kunna anföras hos socialstyrelsen. Förberedande utredning i mödrahjälpsärenden liksom utbetalning av hjälpen skulle ske genom barnavårdsnämnderna.
Mödrahjälpens maximibelopp höjdes 1944 till 400 kronor (vid flerbörd 500 kronor). Enligt beslut av årets riksdag utgör maximibeloppet 600 kro- nor (vid flerbörd 800 kronor) fr. o. m. den 1 juli 1953. Vidare har låne- formen — som med tiden kom till användning alltmer sällan —— numera av- skaffats.
Vid skilda tillfällen har man ansett sig kunna konstatera vissa ojämn— heter i den praxis som mödrahjälpsnämnderna tillämpat vid ansökningar- nas bedömning. Sedan socialstyrelsen år 1940 gjorts till tillsynsmyndig- het för mödrahj älpsverksaniheten har styrelsen till ledning för mödrahjälps- nämnderna utarbetat anvisningar för verksamheten ävensom vissa normer för beloppens utmätande, allt i syfte att uppnå större enhetlighet i be- dömningen.
Nuvarande l1j älpformer
Moderskapshjälp och moderskapspenning
Moderskapshjälp. Bestämmelser om moderskapshjälp finns i 32 5 för- ordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor. Moderskapshjälp ut- ges åt kvinnlig medlem av erkänd sjukkassa, om hon omedelbart före nedkomsten varit medlem av kassan under oavbrutet minst 270 dagar. Har kvinnan utträtt ur kassan men vunnit återinträde inom denna tid, ford- ras för rätt till moderskapshjälp att hon omedelbart före utträdet varit medlem av sådan kassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskaps- hjälp utgår med ett belopp av minst 110 kronor; såsom närmare framgår av det följande utgör beloppet i flertalet kassor 125 kronor. Av moderskaps- hjälpen kan 60 kronor utbetalas förskottsvis, om kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid mödra— eller barnavårds— central anställd sjuksköterska gör sannolikt, att hon befinner sig i ha- vandeskap längre franiskridet än i sjunde månaden (d. v. s. förskottet kan utbetalas tidigast omkring 12 veckor före den beräknade nedkomsten).
Vårdas kvinnan på förlossningsanstalt, skall sjukkassan av moderskaps— hjälpen innehålla ett belopp som motsvarar vårdavgiften enligt fastställd taxa, vilket tillställes anstalten eller utbetalas till kvinnan såvida hon styr-
ker att hon erlagt avgiften. Om kvinnan insjuknar under tiden kring ned- komsten, lämnas moderskapshjälp oberoende av om sjukpenning utgår samtidigt.
Statsbidrag utgår med 75 kronor för varje barnbördsfall för vilket cen— tralsjukkassa utgivit moderskapshjälp.
Model-skapspenning. Enligt förordningen den 11 juni 1937 om moder- skapspenning skall kvinna som ej är berättigad till moderskapshjälp — alltså i regel annan än sjukkassemedlem _ erhålla moderskapspenning med 75 kronor, om hon till lindrande av kostnader i samband med' ned— komsten är i behov därav. Sådant behov skall, där ej särskilda omständig- ' heter föranleder till annat, anses föreligga om för kvinnan eller, såframt hon är gift och sammanlever med mannen, för makarna tillsammans vid , senaste taxering till statlig inkomstskatt inte upptagits beskattningsbar ' inkomst om minst 4000 kronor. Moderskapspenning lämnas endast till 3 kvinna som författningsenligt skall vara mantalssskriven i Sverige och som är svensk medborgare; Konungen äger dock under förutsättning av ömse— sidighet träffa överenskonnnelse med främmande stat att dess medborgare ifråga om rätt till moderskapspenning skall likställas med svenska med- borgare. Inskränkningar i rätten till moderskapspenning föreligger såtill- vida att kvinnan uteslutes därifrån, då hon är intagen på straffanstalt eller , därmed jämförlig anstalt, på tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, ung— domsvårdsskola eller anstalt för sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt ' sjuka, likaså om hon av fattigvården mottagits till stadigvarande försörj- ; ning. Ansökningar om moderskapspcnning prövas och avgöres av central- eller :' lokalsjukkassan på kvinnans bosättningsort. Ansökan som har inkommit , senare än 60 dagar efter barnsbörden får ej upptagas till prövning. För- ! skott med 40 kronor får lämnas under samma villkor som gäller för moder- skapshjälp, men utbetalningen sker i sådant fall till barnavårdsnämnden vilken tillställer kvinnan beloppet. Vid vård på förlossningsanstalt förfares med moderskapspenningen som med moderskapshjälpen.
Moderskapspenningen bekostas helt av statsmedel. Till sjukkassornas administrationskostnader utgår statsbidrag med kr. 2:50 för varje be- handlad ansökan om moderskapspenning.
Hjälpformcrnas omfattning. Moderskapshjälpens och moderskapspen- ningens omfattning och utveckling under tiden 1938—1951 belyses i sam- manställningen på nästa sida.
Moderskapshjälp eller moderskapspenning har varje år utgått till 92— 94 % av alla barnaföderskor. En kraftig förskjutning har dock ägt rum mellan de båda hjälpformerna inbördes. Till följd av sjukkassornas stän— digt växande medlemsantal har moderskapshjälpen ökat från 24 till 76 %, medan moderskapspenningen i motsvarande mån har gått tillbaka, från 70 till 16 %. Till nedgången för den senare hjälpformen kan även penning—
)Ioderskapshjälp Moderslmpspcnning Ål(nlcrslmpshjalp och moderskapspenmng Är gräl ,tntal harn- L'tln'l. Antal barn— litbct. .Xntnl bzirn— L'lbct. födcrsknr bördsfall ln-l. llill'tleitll bel. hördslall bel.
, m, 1ooo- ; m,. 10011- i m, won.
totalt samtliga tal k"- totalt samtliga tal kr. totalt samtliga (”I kr.
1038 115 334 22 002 21,1 '.. 7511 07 001 70,1 1515 510050 01,3 7 208 1930 08 739 '_8 271 28,0 3130 012130 05,1 1003 02 531 03,7 s 11.00 19.10 07 301 31 103 32,0 3 850 50 087 01 .i'» -1 723 00 8.30 03,1 8 562 1011 100 008 30-118 30,1 1511 57 0710 57,1 1090 511001 03,2 8 010 1912 115 030 50 220 13,7 ti 242 57 520 50,0 1090 107 7:32 03,3 10 035 1013 120 535 01727 51.2 8 037 53 005 12.43 1010 118 032 03,7 12 077 111-11 130 303 80 370 58,1) 10 001 »15 830 33.0 3 300 120 211 02.5 115 307 151—153 130 9710 85 002 05.0 11 123 118 202 27,51 2 001 12710-1 025 13 087 1910 133 81-1 92 037 08,14 11182 153 735 ' )."l 2 528 123 773 01,0 11010 1017 120 878 01 300 70,1 11 Jil-1 20 012 22.8' 2 223 121 038 03.1 13 037 1018 127 511 02 228 72.3 1118] 271723 10,1 18.32 110 9.31 01,7 13 31511 1015) 122 30»! 90 51 1 71,0 11 203 21 7.07 17.8 1 031 112 311 01,7 12 027 1050 110371 871351 75,1 10 001 20510 17.0 1 538 107 807 02.7 12130 1931 !111 015 81088 70.3 10 505 17 031) 13,5) 1 313 102 1327 02.2 11883
1 Preliminär uppgift.
värdeförsämringen ha bidragit, kanske särskilt mot slutet av perioden 1940w—1940, då iukomstgränseu låg vid 2500 kronor.
Verksamheten nådde helt naturligt sin höjdpunkt i samband med de stora harnlmllarna vid mitten av 1940-talet, då mer än 125 000 barnafö- derskor åtnjöt stöd i någondera formen. År 1951 utgick moderslmpshjälp "till 81500 och moderslmpspenning till 17 500 barnaföderskor eller till in— alles 102 000 kvinnor. Endast 9 000 barnaft'klerskor var utestängda frän hjälp. Totalt utbetalades 11,0 miljoner kronor, varav 10,6 i moderskaps- hjälp oeh 1,3 i iuoderskapspenning.
F'änsett administrationskostnaderna uppgick 1951 statsverkets kostna- der för båda hjälpformerna till 7.7 miljoner kronor, därav för moder— skapshjälp ti,—1 miljoner kronor. Till modersluipshjälpcu bidrog sjukkasse— medlemmarna själva med 4,2 miljoner kronor; då denna kostnad i r *alite— "ten faller på samtliga medlemmar (både män och kvinnor) betyder detta att varje medlem betalade i genomsnitt 1:32 kr. till moderskapslijälpen.
För att belysa den egentliga moderskapsl'örsäkringens omfattning läm- nas här uppgift om antalet kvinnliga sjukkassemedlemmar i åldern 15 45 är i procent av den kvinnliga delen av befolkningen i samma ålder.
1038 ........ 27,9 % 1945 ....... ma,; % man ........ 32,2 % 1916 ....... (39,4 % m.m ........ 35.8 % 19.17 ....... 71,3 % 1941 ........ 41,4 % uns ....... 73.0 (;;, 1912 ........ .1 *,2 94, 19:19 ....... 75,0 % 1943; ........ 57,4 % mao ....... 70,7 % 19.11 ........ (32.9 (;;, 1951 ....... 78,1 e:,
Av samtliga kvinnor i fruktsam ålder var alltså 1951 me” än tre fjärde— delar moderskapsförsäkrade mot en fjärdedel tretton år tidigare.
Kvinnornas fördelning på åldersgrupper framgår av följande samman- ställning, som avser förhållandena den 31 december 1950.
Hela befolk- Kv. sjukkassemedlemmar
"”ge" antal 121033;
Åldersgrupp
206 000 129 000 62,6 228 000 171 000 75,0 266 000 212 000 79,7 266 000 219 000 82,3 273 000 218 000 79,9 271 000 209 000 77.1
1 510 000 1 158 000 76,7
Moderskapshjälpens belopp — som ju kan variera i olika centralsjuk— kassor — utgjorde 1938 i medeltal närmare 120 kronor och har sedan 1941 uppgått till 124—125 kronor.
Moderskaps- mtal kassor Antal kv. medlem- hjälp kr. ' ( mar 15—45 är
110 130 605 120 76 082 125 863 778 130 98 635 125, 150 el. 175 3318
1 172 418
Såsom framgår av förestående tabell var moderskapshjälpen i de flesta ' kassor 125 kronor (1951). Endast en kassa — Stockholms erkända central— sjukkassa _— tillämpade minimibeloppet 110 kronor, men denna kassa ut- gav därutöver högst 20 kronor såsom ersättning för förlossningsvård. I en annan kassa (Svenska typografförbundets erkända centralsjukkassa) hade medlemmarna möjlighet att försäkra sig för olika belopp, 125, 150 eller 175 kronor.
Utgår man från att Stockholmskassan lämnade hjälp med genomsnittli- gen 10 kronor utöver minimibeloppet, var 1951 drygt 205 000 kvinnor, eller närmare 18 % av alla moderskapsförsäkrade, garanterade moderskaps- hjälp med 120 kronor och 965 000 kvinnor, eller 82 %, 125 kronor eller mera.
Mödrahjälp
Enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp kan sådan hjälp utgå till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppen- bart behov av understöd. Mödrahjälp lämnas såväl svenska som utländska medborgare, dock under förutsättning att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven i landet. Har kvinnan avlidit vid förlossningen, kan hjälp utgå även till maken. Vid vård på vissa anstalter gäller inskränk-
ningar i "ätten till mödrahjälp motsvarande dem som stat gas för moder- skapspenning.
Mödrahjälp lämnas i den form som för varje särskilt fall befinnes lämpli— gast, i en eller flera poster, till ett sammanlagt värde av 600 kronor eller vid flerbörd 800 kronor. Hjälpen bekostas helt av statsmedel. De huvud- sakliga ändamål till vilka hjälp brukar beviljas är klädes- och sängut— rustning åt sökanden och barnet, tand 'ård, kostförbättriug, hemhjälp och inackordering i enskilt hem eller i mödrallem. Enligt av socialstyrelsen utfärdade anvisningar skall naturaformen vara den normala, dock med undantag främst av bidrag till förbättring av kvinnans kosthäll vilket nu- mera alltid skall utgå kontant. Socialstyrelsen utfärda' även normer eller ett slags vägledande taxor för bestämmande av hjälpbcloppets storlek; dessa anger de normalbelopp som på olika dyrorter bör utgå med hänsyn till sö- kandens (makarnas) inkomstförhållanden och barnantal. De nu gällande normerna har varit i tillämpning sedan i maj 1952. En viss justering däri har företagits med verkan fr. 0. 111. den 1 juli 1953 på grund av de då in— [rädda höjningarna av mödrahjälpens maximibelopp.
I regel får mödrahjälp inte avse tid som infaller senare än sex månader eller i fråga om hjälp till tandvård nio månader efter nedkomsten.
För handläggning av mödrahjälpsärenden finns i varje landstingsomrädo och stad som ej deltar i landsting inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestä- ende av ordförande och två ledamöter av vilka ordföranden och en ledamot utses av Kungl. Maj:t och den andra ledamoten av vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.
Ansökan om möd 'ahjälp skall, helst i god tid före den väntade nedkoms— ten och i regel senast 60 dagar därefter, inges till barnavärdsnämnden i den kommun där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden verkställer utredning, vanligen bl. a. genom hembesök hos kvinnan, och översänder ansökningen jämte yttrande till mödrahjälpsnämnden. 1 beslut av mödrahjälpsnämnd, varigenom mödrahjälp beviljas, skall anges vilka huvudsakliga behov hjäl- pen avser att täcka. Därefter har barnavårdsnämnden att verkställa beslu— tet ävensom att vaka över att hjälpen kommer till användning enligt givna föreskrifter. — Besvär över mödrahjälpsnämnds beslut prövas av social- styrelsen, som med bit'äde av statens socialvårdskonsulenter är tillsyns— myndighet för mödrahjälpsverksamheten.
För socialförsäkringsutredningens räkning har socialstyrelsen utfört en ingående statistisk undersökning av mödrahjälpen. Till grund för under— sökningen har legat mödrahjälpsansökningar vilka avgjorts av mödrahjälps— nämnderna under februari månad 1953. Av samtliga sålunda behandlade ansökningar har för varje mödrahjälpsområde hälften slumpmässigt ut— plockats, inalles 1 974 st., vilket motsvarar drygt 4 % av totalantalet an- sökningar under föregående år. Då arton ansökningar på grund av ofull— ständighet måste utgå ur undersökningen, har bearbetningen omfattat 1 956
ansökningar, varav drygt tre fjärdedelar eller 1 527 från gifta sökande som bott tillsammans med maken och återstoden eller 429 från ensamstående sökande, praktiskt taget alla ogifta.
Undersökningens syfte har varit att ge en bild av hur mödrahjälpen fyller sin funktion mot bakgrunden av sökandenas ekonomiska omständig- heter och vissa andra personliga förhållanden. Undersökningen har sålunda omfattat mödrahjälpsklientelets sammansättning i fråga om ålder, civil— stånd, barnantal och yrkesverksamhet, vidare inkomstförhållandena inom olika familjetyper samt uppgifter om tillgångar och skulder, bostadsför- hållanden och förekomsten av sjukdom m. 111. För förvärvsarbetande barna- föderskor har särskilt upptagits frågor i samband med arbetets avbrytande och återupptagande, för ensamstående dessutom frågor om fastställande av faderskapet till barnet, om barnet skall stanna hos modern eller lämnas bort m. m. Särskilt där dessa omständigheter kan antagas ha haft mera omedelbar betydelse för bifall till ansökan, har materialet redovisats med uppdelning på bifallna och avslagna ansökningar. Slutligen har undersök— ningen omfattat de belopp som beviljats i mödrahjälp och de skilda ända— mål till vilka dessa avsetts.
För socialstyrelsens undersökning har en särskild redogörelse utarbe- tats, vilken fogats såsom bilaga till detta betänkande. Härutöver skall i det följande endast lämnas några uppgifter för att belysa mödrahjälpens om- fattning och utveckling samt mödrahjälpsansökningarnas fördelning på olika mödrahjälpsområden.
Mödrahjälpsverksamheten fick redan från början betydligt större om- fattning än man vid dess planerande hade räknat med, i det att ett avsevärt större antal mödrar än som förutsattes visade sig vara i uppenbart behov av understöd i samband med barnsbörd. Under de fyra första budgetåren utgavs i mödrahjälp mellan 6,7 och 8,7 milj. kr per år, medan kostnaderna från början endast uppskattades till 2 milj. kr om året. Tendensen var deSSlltom stigande till följd av den ökade födelsefrekvensen. Sin hittills största omfattning nådde verksamheten år 1946, såsom framgår av tabellen på nästa sida. Efter 1946 har verksamheten oavbrutet avtagit. Sedan dess har antalet mödrar med mödrahjälp nedgått med 49 % och den beviljade mödrahjälpens totalbelopp med 44 %. Nedgången beror delvis på den av- tagande födelsefrekvensen. Det mödrahjälpsbelopp, som i genomsnitt utgått till varje moder, har å andra sidan befunnit sig i oavbruten stegring sedan 1940, nämligen från 162 till 249 kronor eller med 54 %. Därvid bör erinras om att hjälpens maximibelopp, som från början var 300 kronor, den 1/7 1944 höjdes till 400 kronor vid enkelbörd och att den senaste höjningen till 600 kronor ägt rum först i år.
Till mödrahjälp har för budgetåret 1953/54 anvisats 10 milj. kronor. År 1952 handlade mödrahjälpsnämnderna sammanlagt 48 447 ansök- ningar om mödrahjälp, av vilka 33 152 beviljades och 15 295 avslogs. Av
. . ., )Iödrahjälpsbelopp, Iljalpta modrar 1 000431 kr Belopp År per fall, antal föfklif ffdrn utdelat lan kl
1938 ................ 3-1 265 36,3 ll 850 139 200 1939 ................ »15 726 17,0 ts” 680 125 190 1910 ................ -12 178 11,0 6 811 108 162 19:11 ................ 59 071 50,2 ts” 827 72 176 1942 ................ 53 681 47,1 9 988 31 186 1913 ................ 56 4189 15,0 19 576 28 187 1941 ................ 63 715 17,2 12 513 19 197 1915 ................ 618—19 17,9 13 517 10 208 1946 ................ 65 219 19,5 141672 10 225 1917 ................ (H) 798 17,2 11 226 Il 231 1918 ................ 53 503 -l2,:s 12 5-17 2 235 1919 ................ 17 690 39,1 11 317 ,,,, 238 1950 ................ 14 976 39,0 10 771 ,,, 210 1951 ................ 36 301 33,0 8 760 » 211 1952 ................ 33 152 30,1 8 262 - ' 219
de beviljade ansökningarna gällde 23 770 gifta sökande och 9 382 icke gifta, motsvarande 62,8 resp. 88,6 92 av samtliga handlagda ansökningar från dessa kategorier. Totalt beviljades mödrahjälp med 8 261 828 kronor. Medan det genomsnittligt beviljade beloppet för samtliga utgjorde 249 kronor, upp— gick det för gifta till 227 och för ogifta till 306 kronor.
Av de besvär över mödrahjälpsnäinndernas beslut, som 1952 ingivits till socialstyrelsen, har inalles 1 556 avgjorts, motsvarande 3,2 % av antalet av nämnderna handlagda ansökningar. Av besvären bifölls 161 med ett sam— manlagt belopp av 24 260 kr. Dessutom hade mödrahjälpsnämnderna med ledning av de omständigheter, som framkommit vid besvärsutredningarna, själva ändrat sina beslut i 77 fall och därvid beviljat 12 902 kr. Det be- viljade mödrahjälpsbeloppet under år 1952 utgjorde sålunda tillsammans med de av socialstyrelsen beviljade beloppen 8 286 088 kr.
Fördelningen 1952 på olika mödrahjälpsområden av antalet handlagda och beviljade ansökningar samt mödrahjälpens belopp framgår av sam- manställningen på följande sida.
Ansökningsfrekvensen _ mätt i antalet ansökningar per 100 levande födda barn — företer stora olikheter i olika mödrahjälpsområden. Den lägsta frekvensen uppvisar Stockholms stad (19 %) och Norrköping (29 %) samt Södermanlands och Hallands län (31 %). Därefter följer Stockholms (34 % ), Västmanlands (37 %) och Örebro (39 %) län samt städerna Göte— borg och Malmö (37 %). Den relativt högsta frekvensen av ansökningar har Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län (67——74 % ).
Även i fråga om bifallsproeenten föreligger avsevärda skillnader. I Upp— sala, Gotlands och Älvsborgs län bifölls 80—82 % av ansökningarna, i stå— derna Gävle, Norrköping, Göteborg och Malmö endast 45 55 %. Vad genom- snittsbeloppen beträffar var förhållandet snarare omvänt, utom beträffande
Handlagda Beviljade Beviljat belopp i me- ansökningar ansökningar deltal per moder, kr Beviljad Per 100 mödra- hand- hjälp 1 Antal lagda allt, kr ansök- ningar
)lödrahjalpsområdcn (l. t. = läns landstings- Per 100 område) levande födda barn
Stockholms stad ......... 2 104 1 393 66,2 403 142 289 263
Stockholms ]. 2 080 1 263 60,7 305 240 242 208 Uppsala 1 287 1 060 82,4 241 503 228 214 Södermanlands 1 028 676 65,8 162 135 240 208 Östergötlands 1 591 1 114 70,0 280 315 252 222 Norrköpings sta 379 185 48,8 45 879 248 241
Jönköpings . 1 807 1087 262 501 241 227 Kronobergs 1 302 1 001 232 779 233 221 308 Kalmar 1 708 ' 1 281 295 759 231 212 303 Gotlands 556 :" 452 : 104 561 231 211 279 Blekinge 1 084 679 184 057 271 258 315
lx'ristianstads 1 789 1 265 346 438 274 249 362 Malmöhus 2 026 1 246 . 333 534 268 225 352 Malmö stad ............. 1 118 612 — 158 860 260 210 311 Hälsingborgs stad ....... 403 268 ' ' ; 64 220 240 202 279 Hallands l. 1 ....... 808 555 ' 128 919 232 209 307
Göteb. o. Boll. » 1 317 912 " 233 928 257 244 330 Göteborgs stad .......... 2 025 1 096 241 436 220 195 258 Älvsborgs 2 554 ' 2 048 * 512 394 250 231 342 Skaraborgs 1 670 1 269 214 316 169 152 231 Värmlands 2 177 1 384 ' ' 341 175 247 227 292
Örebro 1 387 ; 797 :" 232 550 292 252 358 Västmanlands 1 284 ; 717 . ' 141 808 198 166 244 Kopparbergs 1 999 ' 1 455 72,8 358 380 246 221 305 Gävleborgs 2 281 ' ' 1 675 73,4 431645 258 241 292 Gävle stad ............. 250 113 45,2 28 861 255 204 299
Västernorrl. ]. 2 501 '" .- 1 642 65,7 460 549 280 240 347 Jämtlands » 1 573 ' 1 252 79,6 327 049 261 256 276 Västerbottens » 2 748 ' 2 077 75,6 498 280 240 227 312 Norrbottens » 3 602 ' 2 578 71,6 689 615 268 254 328
Summa för hela riket 48 447 , , 33 152 68.4 8 261 828 249 227 306
Göteborg som hade inte bara en låg bifallsprocent utan också ett jämförelse— vis lågt medelbelopp, 220 kronor. De lägsta beloppen uppvisar emellertid Skaraborgs län (169 kr.) och Västmanlands län (198'kr.), de högsta åter- igen Örebro län (292 kr.) och Stockholms stad (289 kr.). I Norrlandslänen är i regel både bifallsprocent och medelbelopp höga.
KAPITEL [1
Vissa kollektiva hjälpformer för blivande
och nyblivna mödrar
Förutom ekonomiska bidrag, som lämnas i omedelbar anledning av ha— 'andeskap och barnsbörd, erbjuder samhället barnaföderskorna viktiga för- måner av annat slag. I första rummet kommer de kollektiva anordningar som direkt tar sikte på dem, nämligen förebyggande mödra- och barnavård och förlossningsvård. Det har vidare länge ansetts viktigt att bereda havande och ammande kvinnor tillfälle till tandvård, något som i viss utsträcknii g sker genom folktandvården. Vid nedkomsten och under den närmast föl- jande tiden finns vanligen behov av hjälp med sysslorna i hemmet. Att i görligaste mån tillgodose detta hör till den sociala hcmhjälpens uppgifter. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att den sociala barnavården un— der vissa omständigheter bereder möjligheter till vård för blivande och ny- blivna mödrar —-- särskilt ogifta __ samt deras späda barn.
Den förebyggande mödra- och barna 'ärden
Den förebyggande mödra- och barnavården infördes efter beslut av 1937 års riksdag. Verksamheten är främst rådgivande men omfattar också viss behandling, nämligen av havandeskapssjukdomar som inte kräver sjukhus- vård, och utö 'as genom ini')(lra'ärds- och barnavårdscentraler, —stati0ncr samt -filialer. Centralerna är i regel anslutna till barnbördshus eller barn— bördsavdelning, under det att stationerna är förlagda till tjänsteläkarens (provinsialläkarens, stadsläkarens etc.) mottagning eller and 'a lokaler på den ort, där denne är stationerad, och filialerna till lokaler på annan ort. År 1951 var antalet sådana institutioner i landet ca 1 650, därav 113 möd— avårds- eller mödravårds- och barnavårdscentraler och 170 barnavårds- centraler.
Personalen består av läkare, barnmorskor och sjuksköterskor. Kvinnor. vilkas ha 'andcskap förlöper normalt, besöker läkaren 2—3 gånger och dess- utom barnmorskan, som därjämte ofta avlägger åtminstone ett hembesök. Den förebyggande barnavården omfattar i allmänhet i f*äga om spädbarnen 3 sköterskan.
Vården lämnas kostnadsfritt. Kvinnan behöver ej heller bidraga till kost- naden för resor vid hembesök. Vad beträffar hennes egna resor till läkar—
4 besök hos läkaren eller sjuksköterskan och 4#5 hembesök av sjuk—
mottagningarna anordnas ibland i viss utsträckning fria gruppresor, sär— skilt från avlägsna orter som saknar reguljära kommunikationer med plat— serna för mottagningarna. Kostnaderna för enskild färd med buss eller järnväg ersättes i den mån de överskrider 3 kr.
Vid havandeskapssjukdom som behandlas inom den förebyggande mödra- vården tillhandahålles läkemedel, vilket sker utan kostnad, såvida inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan, »att dylik förmån rimligen icke bör utgå». Under sistnämnda villkor läm- nas även kostnadsfria skyddsläkemedel _ främst vitamin- och järnprepa- rat »f— till havande och ammande kvinnor, spädbarn m. fl. om de har behov därav.
Vid institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård var under 1951 inskrivna ca 76 000 barnaföderskor och ca 99 000 spädbarn, motsva- rande 68 resp. 90 % av samtliga.
Totalkostnaderna för verksamheten uppgick 1951 till 6,9 milj. kr., varav ca 55 % föll på staten och återstoden på landstingen och städerna utanför landsting. Kostnaderna för de förut omtalade läkemedlen för vilka staten svarar helt och hållet uppgick till ca 0,9 milj. kr.
Förlossningsvården
Medan så gott som alla förlossningar skedde i hemmen ännu i början av 1900-talet, har antalet anstaltsförlossningar därefter ökat kraftigt, särskilt under de senaste 30 åren. Av samtliga barnaföderskor 1951 förlöstes när— mare 105 500 eller 95 % på anstalt och inte fullt 5 500 eller 5 % i hemmet.
Förlossningsvården är i princip fri. Inom den slutna vården förekommer dock en mindre avgift — vilken ökar om anstaltsvistelsen överskrider 10 dagar *— varjämte barnaföderskan här vanligen står kostnaderna för sina resor.
Den slutna förlossningsuården. Till driften av förlossningsanstalter -—— barnbördshus, barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga, förlossnings— hem och förlossningsrum hos barnmorska — samt väntehem i övre Norr- lands ödemarksområden utgår statsbidrag med ett visst belopp per Vård- dag, vid förlossningsanstalterna under högst 10 dagar (den s. k. tiodagars- spärren) och vid väntehennnen högst 15 dagar. En förutsättning är att an- stalten ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för vederbörande landstingsområde eller stad utanför landsting. Statsbidraget utgör tre kro- nor för dag och barnaföderska som vårdas på allmän sal på barnbördshus eller barnbördsavdelning eller på förlossningshem med minst sex vård- platser, i övrigt två kronor per dag. Som villkor gäller att vårdavgiften under statsbidragstiden inte får överstiga en krona om dagen _ avgiften anses egentligen som ett bidrag till anstaltens utgifter för kost _ och att den under tiden därefter inte får överstiga avgiften på allmän sal för andra
patienter tillhörande sjukvårdsområdet. Vidare kan kvinna som vårdas på väntehem få statsbidrag till hemhjälp med en krona om dagen under högst 15 dagar.
Särskild förlossningsavgift får inte uttagas, och erforderliga läkemedel tillhandahålles som vid annan sjukhusvistelse.
Antalet platser på barnbördshus och barnbördsavdelningar var 1020 inte fullt 500, 1930 drygt 1 000 och 1940 nära 2 200. År 1951 uppgick platsan- talet till närmare 3 400, vartill kommer ca 350 vårdplatser på andra för- lossningsanstalter.
Den genomsnittliga vårdtiden 1951 utgjorde 8—9 dagar. Av kostnaderna stannar den ojämförligt största delen på huvudmännen, d. v. s. i regel landstingen och städer som ej deltar 'i landsting. I statsbidrag lämnades 1951 ca 2,2 milj. kronor, och barnaföderskornas avgifter kan be— räknas ha inbringat huvudmännen inemot en miljon kronor.
För den öppna förlossningsvärden är landet indelat i barnmorskedistrikl, som i regel utgöres av landstingsområde och stad utanför landsting. Inom varje distrikt skall finnas anställda distriktsbarnmorskor till erforderligt antal. De var 1951 ca 735 (dessutom fanns 65 vakanta tjänster).
Distriktsbarnmorskan har att bl. a. lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och lämna eftervård åt kvinnor som efter förlossning befinner sig i hemmet. Om förvård inte kan ske vid organ för förebyggande mödravård, lämnas sådan i regel på barmnorskans mottag— ning. Tiden för eftervård omfattar i normala fall 0—10 dagar från förloss— ningen. Om möjligt besökes kvinnan minst en gång dagligen de tre första dagarna och därefter varannan eller var tredje dag.
All vård lämnas utan ersättning, och numera är barnaföderskorna också helt befriade från kostnaden för distriktsbarnmorskans resor.
Antalet förlossningar utom anstalt med biträde av barnmorska utgjorde 1951 ca 5 400, antalet hembesök för förvård 57 000, för eftervård 47 000, för barnavård 9 000 och för sjukvård 15 000. Kostnaderna för barnmorske— väsendet uppgick till 10,6 milj. kr., varav staten bidrog med drygt en fjärdedel.
I sitt betänkande om förlossningsvärden (SOU 1045: 50) framlade 1941 års befolkningsutredning en rad förslag till förbättringar av både den slutna och den öppna vården. Förslagen gällde främst ytterligare utbyggnad av anstaltsväsendet och höjning av statsbidragen, men även åtskilliga andra åtgärder föreslogs av vilka följande må särskilt nämnas.
1. Fria av statsmedel bekostade resor till och från förlossningsanstalt, inbegripet väntehem m. m.; reformen skulle genomföras efter hand i takt med anstaltskapacitetens utökning i de olika sjukvårdsområdena (i vissa fall skulle dock i princip fria resor medgivas omedelbart).
2. Slopande av tiodagarsspärren, varigenom driftsbidrag skulle lämnas under barnaföderskans hela vistelse på anstalten — även vid tillstötande
sjukdom —— och vårdavgiften skulle bibehållas vid en krona om dagen under hela statsbidragstiden.
3. Slopande av statsbidrag till hemhjälp för kvinna intagen på vänte- hem; sådant hjälpbehov borde kunna täckas av mödrahjälpsmedel.
4. Fri, av statsmedel bekostad läkarhjälp vid hemförlossning, då kompli- kation inträffat eller med fog befarats.
5. Fri, av statsmedel bekostad vård av ofullgångna barn och likaledes fria resor i samband därmed. Befolkningsutredningens förslag rörande förlossningsvården anmäldes i proposition till 1946 års riksdag (nr 89). Departementschefen anförde bl. a. följande, vilket vann riksdagens instämmande:
Behovet av effektiva åtgärder från statsmakternas sida till bemästrande av de nuvarande svårigheterna inom förlossningsvården har genom det av befolknings- utredningen framlagda betänkandet i ämnet blivit till fullo styrkt. Utredningen har också, i syfte att åstadkomma mera tillfredsställande förhållanden på detta område, framlagt en rad förslag av skiftande innebörd i sitt betänkande. Emel- lertid tala, såsom ock framhållits av åtskilliga av de över betänkandet hörda myn— digheterna och sammanslutningarna, flera olika omständigheter starkt för att statsmakterna ännu någon tid intaga en avvaktande hållning. Jag vill sålunda erinra om att de förslag rörande allmän sjukförsäkring och om övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän sal vid sjukhus inom riket, vilka för närvarande äro under övervägande inom socialdepartementet, kunna komma att, om de. genomföras, i åtskilliga hänseenden inverka på bedömningen av befolk- ningsutredningens förslag, bland annat i vad rör spörsmålen om resekostnaderna, patientavgifterna och den s. k. tiodagarsspärren. Socialvårdskommittén förväntas vidare komma att inom den närmaste tiden avgiva förslag till utbyggnad av sam- hällets allmänna stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd — moderskaps- hjälp, mödrahjälp och likartade hjälpformer —4- vilket förslag uppenbarligen torde komma att äga nära samband med en del av befolkningsutredningens nu före— varande förslag.
Med hänsyn till det anförda finner även jag nödvändigt att med ställnings- tagandet till frågan om vidgade statliga åtaganden inom förlossningsvården får något anstå. _ _— —
Intet av de ovan berörda förslagen har ännu genomförts.
Folktandvården
Folktandvården står i princip öppen för alla. Då emellertid verksam- heten — delvis på grund av bristande tillgång på tandläkare —— ännu inte har hunnit utbyggas i den omfattning som avsågs vid dess införande 1938, måste man alltjämt i första hand tillgodose de mera trängande vårdbehoven. Sålunda ägnas arbetet till stor del åt tandvård för barn, framförallt skol- tandvården.
För varje landstingsområde och stad utanför landsting upprättas en folktandvårdsplan enligt vilken området delas in i tandvårdsdistrikt, vart
och ett med minst en fast tandpoliklinik (distriktstandpoliklinik); sådana planer har hittills fastställts för alla sekundärkommuner utom Stockholm. Dessutom skall en centraltandpoliklinik, avsedd bl. a. för mera komplicerade fall, inrättas i anslutning till varje centrallasarett.
Vid 1951 års utgång fanns 415 distriktstandpolikliniker; nu är antalet ca 460. Enligt gällande folktandvårdsplaner skall antalet utökas till ca 670. F. 11. finns inom folktandvården ca 1 000 tandläkartjänster, varav dock 10 % är vakanta. Behovet av tjänster inom distriktstandvården uppgår enligt pla- nerna till 1 650, men den fullständiga utbyggnaden av folktandvården kom- mer att kräva ytterligare 600 tandläkare, varför totalantalet tjänster fram- deles beräknas till 2 250, alltså mer än en fördubbling jämfört med nuva— rande läge. Det kan nämnas, att hela antalet verksamma praktiserande tand- läkare i landet 1952 var 3 500 (därav ca 900 i folktandvården).
Av den totala behandlingstiden 1951, 1,2 milj. arbetstimmar, ägnades ca 40 % åt tandvård för vuxna. Inalles behandlades 260 000 vuxna personer av vilka 93 000 erhöll fullständig munsanering; under 1952, då antalet ar- betstimmar steg till 1,4 milj., var motsvarande tal 310 000 resp. 112 000. Det bör i detta sammanhang framhållas, att mödrahjälpsklientelets tandvårds— behov skall tillgodoses i första hand inom folktandvårdens ram. Kvinnor som har beviljats mödrahjälp till tandvård intar vidare en särställning, i det att de i regel har förtursrätt till behandling framför andra vuxna per- soner (även framför blivande och nyblivna mödrar vilka inte tillhör mödra- hjälpsklientelet). År 1951 erhöll närmare 15 000 kvinnor mödrahjälp till tandvård.
För barn som undergår systematisk behandling i organiserad tandvård betalar kommunen en avgift av 5 kr. om året. Övriga patienter erlägger avgift enligt särskild taxa, folktandvårdstaxan (därvid har dock 16—19- åringar rätt till viss nedsättning vid fortsatt systematisk tandvård). Folk- tandvårdstaxan konstruerades ursprungligen så, att tandvården för vuxna skulle bli självfinansierande. F. 11. torde dock avgifterna enligt taxan inte täcka självkostnaderna för vården.
På orter där folktandvårdspoliklinik ännu saknas har mödrahjälpstand- vård lämnats av privatpraktiserande tandläkare. Beträffande ersättningen gällde tidigare en överenskommelse mellan socialstyrelsen och tandläkar— organisationerna enligt vilken avgift skulle utgå efter den s. k. socialvårds- taxan, d. v. s. folktandvårdstaxan med 33% % förhöjning. Sedermera har tandläkarna ansett denna ersättning otillräcklig. Någon ny överenskom— melse har inte kunnat träffas. Från mitten av 1952 har emellertid mödra— hjälpsnämnderna möjlighet att bevilja mödrahjälp till tandvård, där veder- börligt kostnadsförslag från tandläkaren upptar ett belopp motsvarande avgift enligt folktandvårdstaxan med 50 % förhöjning.
Folktandvårdens utgifter beräknades 1951 till 27,3 milj. kr. Därav täcktes 4,5 milj. kr. av statliga driftsbidrag, 9,3 av avgifter enligt folktandvårds-
taxan (till en mindre del mödrahjälpsmedel) och 1,2 av kommunernas av- gifter för barntandvård, medan resterande 12,3 milj. kr. föll på huvud- männen.
Social hemhjälp
Den sociala hemhjälpen, som bedrivits med statsbidrag sedan 1944, har till uppgift att genom i regel kommunalt anställda hemvårdarinnor lämna biträde med skötseln av hem, där tillfälligt behov av sådan hjälp föreligger på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller » liknande omständigheter. Ehuru även ensamboende _ främst åldringar och invalider _— har möjlighet att få social hemhjälp, har verksamheten hittills i första hand inriktats på barnfamiljerna.
Gällande statsbidragsbestämmelser innebär i stort sett, att fullt stats- bidrag (1400 kr.) utgår för högst en hemvårdarinna per 4 000 invånare i städer och per 2 000 invånare på landsbygden. År 1951 fanns ca 3 000 hem- vårdarinnetjänster (därav ett litet antal deltidstjänster), varav 2/3 på landsbygden. Den övre gränsen för rätt till statsbidrag hade därmed i all— mänhet uppnåtts. För närvarande finns social hemhjälpsverksamhet an— ordnad i samtliga rikets kommuner med undantag av 2 städer och 7 lands- kommuner med en sammanlagd folkmängd av 15 000.
Den sociala hemhjälpen står i princip öppen för alla familjer som råkat i den kritiska situation för vilken hjälpen är avsedd. Då emellertid resur- serna trots de senaste årens utbyggnad inte är tillräckliga för att tillgodose efterfrågan, har en viss behovsprövning måst införas, så att hem som sak— nar ekonomisk möjlighet att på annat sätt täcka hjälpbehovet undsättes framför andra. Detta hindrar dock ej att en familj med god ekonomi kan ges företräde, om dess nödläge är mera trängande.
Till mindre bemedlade lämnas hemhjälp kostnadsfritt, under det att hem i bättre ekonomisk ställning får lämna en ersättning som är graderad efter inkomst och barnantal.
En av socialstyrelsen företagen undersökning för 1951 visar, att hem- hjälpen till mer än 80 % gällde barnfamiljer, vilka fått hjälp i ca 72 000 fall. Dominerande orsak till hjälpbehovet var husmors sjukdom. Hjälp i sam- band med barnsbörd lämnades i ca 12 500 fall, vilket motsvarar ungefär 18 % av de barnbördsfall, där minst ett minderårigt barn kan antagas fin— nas i hemmet förut.
Totalkostnaderna för verksamheten uppgick 1951 till 13 milj. kr., varav huvudmännen svarade för 7,4. Statsbidrag lämnades med 3,0 milj. kr. och landstingsbidrag med 1,5, varjämte 1,1 milj. kr. inflöt i avgifter.
Vissa anstalter inom den sociala barnavården m. 111.
För blivande och nyblivna mödrar som saknar bostad eller av olika an— ledningar är i behov av sluten vård finns inrättade mödrahem till vilka
statsbidrag lämnas. Mödrahemmens huvuduppgift är att bereda ogifta möd— rar och deras späda barn ett hem i sådana fall där en gemensam tillvaro för mor och barn inte kan ordnas på annat betryggande sätt.
Hemmen är av två slag, vårdhem och hemskolor. Vid mödrahemmen av vårdhemstyp tar man emot även väntande mödrar, och kvinnorna får stanna tills de har fått sina förhållanden ordnade, i regel 2—3 månader efter ned— komsten. Flertalet mödrar är ogifta. Avgift tas ut med tre kronor om dagen för barnet (däremot inte för modern annat än då hon väntar barnet). I all- mänhet beviljas mödrahjälp härtill. Under det att vårdhem har inrättats till ett antal av 33 med sammanlagt 469 platser (i regel minst ett i varje lands- tingsområde och stad utanför landsting), finns i landet endast två hem- skolor med 15 platser vardera. Under vistelsen på hemskolan, som i regel omfattar 5—6 månader, genomgår modern grundlig utbildning i barnavård, hushållsgöromål, sömnad m. m. Vistelsen är helt kostnadsfri för både mödrarna och barnen.
I statliga driftsbidrag till mödrahemmen utbetalades 1951 ca 0,2 milj. kr.
På spädbarnshem kan barnet tillfälligtvis beredas vård om modern drab- bas av sjukdom eller när andra särskilda omständigheter kräver det.
Till hjälp åt förvärvsarbetande nyblivna mödrar, främst ogifta som inte vill skilja barnet från sig, finns vid ett mindre antal daghem inrättade sär- skilda spädbarnsavdelningar. Vid sådana daghem kan barnet tas in från 6 månaders ålder, i vissa fall med barnavårdsnämndens medgivande redan från 3 månaders ålder. Av samtliga daghemsplatser, f. n. drygt 9 500, är ca 725 avsedda för spädbarn. Vården är i princip avgiftsbelagd (t. ex. i Stockholm ca 5 kr. om dagen), men befrielse från avgiften eller nedsätt- ning däri lämnas alltefter moderns (föräldrarnas) ekonomi. Det statliga driftsbidraget i vad det avser daghemmens spädbarnsavdelningar kan upp- skattas till ca 0,1 milj. kr.
Vid sidan härav förekommer bl. a. i viss utsträckning vård i familjedag- hem (tidigare kallade fosterdaghem), varvid barnet tas om hand hos privat- familjer. På en del håll anordnas familjedagvård i kommunal regi som komplement till den statsunderstödda daghemsverksamheten. Därvid träf- far barnavårdsnämnden avtal om sådan vård med enskilda hem, vilka underkastar sig viss kontroll från nämndens sida. Vidare sker avgiftsbe- talningen genom nämnden, som då kan medge barnets mor befrielse från eller nedsättning av avgiften och i så fall själv består mellanskillnaden. Samma vårdtaxa brukar tillämpas som vid de egentliga daghemmen. Ehuru denna form av familjedagvård har vunnit viss utbredning (exempelvis i Stockholm torde finnas 200—300 familjedaghem under kommunal tillsyn), överväger dock den okontrollerade delen av verksamheten, där även vård- avgifterna i allmänhet torde vara väsentligt högre.
Enligt uppgift av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården
tydde vissa beräkningar på att ca 1 500—2 000 barn vistades i familjedag- hem i hela landet år 1950.
Statens kostnader 1951/52 i form av driftsbidrag till de i detta avsnitt behandlade socialmedicinska och sociala föranstaltningarna utom folktand- vården utgjorde omkring 14 miljoner kronor.
KAPITEL III
Särskilda åtgärder för förvärvsarbetande kvinnor
Enligt folkräkningen den 31 december 1950 (urvalsundersökningen) äg- nade sig 824 000 kvinnor vid denna tidpunkt åt förvärvsarbete, vilket inne- bär, att var tredje kvinna i åldern 15—65 år var yrkesverksam. Till för— värvsarbetande har därvid hänförts endast de som enligt egna uppgifter ägnat större delen av en normalarbetsdag åt inkomstgivande arbete. Det bör påpekas, att jordbrukarhustrur, vilka till större delen sysslat med jord- bruksarbete, har betraktats som förvärvsarbetande om hemgöromålen har utförts av någon annan; andra jordbrukarhustrur ingår såsom husmödrar i den icke förvärvsarbetande befolkningen. I nedanstående tabell visas hur de förvärvsarbetande kvinnorna fördelade sig efter yrkesställning på olika näringsgrenar.
Mer än hälften av de förvärvsarbetande var sysselsatta inom handel och industri (därav 120 000 i detaljhandeln och 100 000 i textil— och Sömnads- industrin). En annan stor grupp omfattas av de offentliga tjänsterna, där hälso— och sjukvården intar en framträdande plats.
De allra flesta intog arbetstagarställning. De självständigt yrkesutövande kvinnorna —— inkl. vissa jordbrukarhustrur —— uppgick endast till 87 000 eller 11 % av samtliga förvärvsarbetande.
Av de 824000 yrkesverksamma kvinnorna var 567 000 i åldern 15—45 år. Av kvinnor sysselsatta inom industri, samfärdsel, handel och offentliga tjänster befann sig 72—77 % i fruktsam ålder, inom husligt arbete 59 % och inom jordbruket endast 33 % (jämför dock vad som förut sagts om jord— brukarhustrurna) .
Av de gifta kvinnorna i åldern under 45 år ägnade sig 165 000 åt för- värvsarbete, vilket betyder att 18 % av samtliga gifta kvinnor i fruktsam ål- der var yrkesverksamma. Det är av intresse att konstatera, att antalet för-
" Därav 15—45 är Näringsgren 14 01 e- Arbets- Summa .. tagare tagare . . förut
ogifta gifta gifta Summa
Jordbruk med binäringar ........ 23 000 55 000 13 000 5 000 18 000 Industri och hantverk ............ 197 000 217 000 90 000 58 000 158 000 Samfärdsel ..................... 43 000 43 000 20 000 12 000 33 000 Handel ......................... 195 000 222 000 105 000 47 000 162 000 Offentliga tjänster ............... 174 000 182 000 86 000 38 000 131 000 Husligt arbete .................. 95 000 95 000 52 000 3 000 57 000 Ospecificerad verksamhet ......... 10 000 10 000 6 000 2 000 8 000
Summa 737 000 824 000 372 000 165 000 567 000
värvsarbetande gifta kvinnor under perioden 1946—1950 Ökat med mer än 50 %, medan ökningen av hela antalet gifta kvinnor under samma tid endast utgjort 8 %. Detta visar alltså, att gifta kvinnor i allt större utsträck- ning ägnar sig åt arbete utom hemmet.
Angående den omfattning i vilken kvinnor i samband med barnsbörd upphör med förvärvsarbete må hänvisas till socialstyrelsens förut nämnda undersökning (bilaga till detta betänkande).
Vad kvinnornas inkomstförhållandcn beträffar upptar statistiska central- byråns inkomststatistik för år 1951 (taxeringsåret 1952) 1 356 000 kvinn- liga inkomsttagare eller drygt en halv miljon mer än de kvinnor vilka redovisats som förvärvsarbetande vid 1950 års folkräkning. Skillnaden be- ror naturligtvis till viss del på att inkomststatistiken omfattar även kvin- nor vilkas inkomst inte härrör från förvärvsarbete. En annan orsak till differensen är den omständigheten att i inkomststatistiken också ingår kvinnor med förvärvsarbete av mindre omfattning än som svarar mot halv normalarbetsdag. Att skapa en säker grundval för en jämförelse mellan folkräkningen och inkomststatistiken är inte möjligt, emedan de ytterligare inkomsttagargrupper som den senare omfattar inte kan skiljas ut därifrån. Det synes emellertid rimligt att antaga, att den alldeles övervägande delen av folkräkningens förvärvsarbetande kvinnor — som ju förutsättes ägna minst halva arbetsdagen åt inkomstgivande arbete — återfinns bland de kvinnor, som enligt inkomststatistiken förtjänar 2 000 kronor eller mer om året. Den grupp av kvinnliga inkomsttagare som befinner sig under 2 000- kronorsgränsen består sannolikt i huvudsak av kvinnor med deltidsarbete av mindre omfattning, samtaxerade kvinnor utan förvärvsarbete men med mindre bankräntor etc. samt folkpensionärer.
Av de 1 356 000 kvinnor som ingår i inkomststatistiken redovisas 493 000 med sammanräknad nettoinkomst underskridande 2 000 kronor, däribland 258 000 gifta. De övriga, som alltså förtjänade 2 000 kronor eller mera, upp- gick till 863 000 eller inte fullt 5 % mer än de kvinnor vilka betraktats som förvärvsarbetande vid folkräkningen. Kvinnorna med sammanräknad netto- inkomst av minst 2 000 kronor fördelade sig på inkomstklasser enligt tabellen på nästa sida.
För flertalet kvinnor nådde inkomsten 1951 inte över 5 000 kronor. Av alla kvinnor med högre inkomster än 2 000 kronor förtjänade 22 % 5 000—7 000 kronor, 11 % 7 000—10 000 kronor och endast 5 % mer än 10 000 kronor.
Vad beträffar fördelningen på civilstånd av kvinnorna med mer än 2 000 kronors inkomst var 32 % av dessa gifta. I detta avseende råder täm- ligen god överensstämmelse med folkräkningens uppgifter om de förvärvs— arbetande, i det att de gifta kvinnorna där utgjorde 29 %.
Vad särskilt angår arbetstagarna bland de förvärvsarbetande kvinnorna kan den lönestegring som har ägt rum sedan 1951 grovt taget beräknas ligga mellan 15 och 20 %. '
Kvinnor med inkomst av minst 2 000 kr.
2 000— 3 000— 5 000— 7 000—
vamnhga inkomsttagare 3 000 5 000 7 000 10 000
Antal
Ogifta ........................ 111 100 170 700 102 200 450 400 Gifta ......................... 66 700 95 100 62 700 275 600 Förut gifta .................... 39 800 46 700 26 100 137 000
Summa 217 600 312 500 191 000 » — 863 000
Procent
Ogifta ........................ 12,9 19,8 11,8 Gifta ......................... 7,6 11,0 7,3 Förut gifta .................... 4,6 5,4 3,0
Summa 25,1 36,2 22,1
För utredningen har det varit av vikt att få tillgång till aktuella upp— gifter om antalet barnaföderskor bland de förvärvsarbetande kvinnorna. Utredningen har låtit verkställa en undersökning genom de erkända sjuk— kassorna, vilken tillgått så att varje kvinna som under månaderna juli och augusti 1953 lyft moderskapshjälp eller moderskapspenning har till— frågats, huruvida hon under tiden närmast före nedkomsten ägnade sig åt förvärvsarbete. Där så varit fallet, har kvinnan fått uppge om hon var an— ställd eller utövade självständigt förvärvsarbete samt om årsinkomsten härav uppgick till minst 1 800 kronor. Sammanlagt tillfrågades 14 955 kvin- nor. Av dem uppgav 3 291 eller 22,0 % att de hade sådan inkomst av för- värvsarbete. Fördelningen på anställda och företagare var 3 038 (20,3 %) resp. 253 (1,7 %). Stora olikheter rådde mellan centralsjukkassor som ute— slutande omfattar stadsbefolkning och övriga centralsjukkassor. För de förstnämnda (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Eskilstuna, Trelleborg och Landskrona) redovisades 37,3 % barnaföderskor med nyss angiven minimiinkomst av förvärvsarbete (36,6 % anställda) och för de sistnämnda 18,2 % (16,2 % anställda). De sålunda framkomna talen synes i stort sett godtagbara som måttstock på förekomsten av förvärvs- arbete av betydenhet bland barnaföderskorna överlag.
Utgår man från att hela antalet barnaföderskor utgör omkring 110 000 och att 22 % av dem är förvärvsarbetande, uppgår antalet barnaföderskor med förvärvsarbete till drygt 24 000. Med tillämpning av de förut nämnda relativtalen för anställda och företagare skulle mer än 22 000 vara arbets- tagare och inte fullt 2 000 företagare.
Skydd mot uppsägning, förbud mot arbete och rätt till ledighet vid nedkomst
Enligt arbetarskyddslagen, som med vissa inskränkningar är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag vari arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning, är kvinna som väntar barn berättigad till ledighet från arbetet under sex veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Vidare gäller förbud för henne att arbeta under de sex första veckorna efter barnsbörden, om hon inte med läkarintyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Förbudet av- ser vissa närmare angivna arbeten, främst hantverks- eller industriellt arbete, arbete med transport av personer eller gods och arbete i hotell—, restaurang- eller kaférörelse. Slutligen får kvinna som ammar sitt barn inte förvägras erforderlig ledighet härför.
Enligt lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avske- dande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. 111. får kvinnlig arbets- tagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbets— givaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren med vetskap om havandeskapet eller barnsbörden avskeda kvinnan på grund av att hon i samband där- med avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års anställning hos samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet i sam— band med nedkomst.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att frågan har varit aktuell att slopa begränsningen av tillämpningsområdet för de förut nämnda bestäm- melserna i arbetarskyddslagen 0111 ledighet vid barnsbörd. Vid den senaste revisionen av arbetarskyddslagstiftningen framlades ett sådant förslag av arbetarskyddskommittén, som emellertid förutsatte, att spörsmålet om er— sättning under ledigheten samtidigt skulle lösas på ett tillfredsställande sätt. ! proposition till 1948 års riksdag med förslag till ny arbetarskyddslag an- förde departementschefen bl. a. följande, vilket ej föranledde någon erin- ran från riksdagens sida (1948: 298 s. 217):
Såsom arbetarskyddskommittén anfört är det ur arbetarskyddssynpunkt av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Jag är därför i princip ense med kommittén därom att den i gällande lag stadgade begränsningen av bestämmel- serna på detta område till industriellt och därmed likställt arbete bör slopas.
Vad angår frågan om förbud mot kvinnas användande till arbete efter barns— börd har kommittén uttalat, att den av kommittén föreslagna utvidgningen av bestämmelsernas tillämpningsområde byggde på den förutsättningen att ersätt- ningsfrågan samtidigt bleve löst. I flera yttranden har förklarats, att förslaget kunde tillstyrkas endast under denna förutsättning. Otvivelaktigt tala också starka skäl för att icke utsträcka förbudet att avse arbetarskyddslagens hela tillämp- ningsområde utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbortfallet samtidigt löstes. Kommittén har för sin del hänvisat till att socialvårdskommittén år 1946 framlagt förslag angående moderskapsbidrag. Detta förslag har, till följd av omständigheter som jag i detta sammanhang icke har anledning att närmare beröra, ännu icke lett till ändrade regler för samhällets hjälp åt nyblivna mödrar. Med hänsyn härtill bör enligt min mening ej heller kommitténs förslag att slopa
begränsningen av förbudets tillämpningsområde nu genomföras, utan bör lös— ningen av denna fråga ske i samband med en omläggning av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd.
Lön vid ledighet för havandeskap och barnsbörd
Såsom redan framgått av det förut anförda har kvinna, som till följd av de nyssnämnda bestämmelserna av arbetarskyddsrättslig natur eller eljest avhåller sig från arbete under tiden kring nedkomsten, inte någon i lag fastställd rätt till ersättning för den inkomst hon därvid går miste om. En del löntagargrupper är emellertid på grund av avlöningsreglementen eller avtal tillförsäkrade viss lön vid ledighet för havandeskap och barns- börd.
Kvinnor i statlig och kommunal tjänst har i samband med nedkomst i allmänhet rätt till 4 månaders ledighet med bibehållande av större delen av lönen. För kvinnor, vilkas anställnings- och avlöningsvillkor regleras genom avlönings— eller tjänstereglemente, gäller i huvudsak följande.
Enligt statens allmänna avlöningsreglemente indelas tjänstemännen vid ledighet i tre zwdragsgrupper, av vilka grupp 1 omfattar aspiranter och extra tjänstemän med mindre än (3 anställningsmånader, grupp 2 samma slags tjänstemän med 6—36 anställningsmånader och grupp 3 dels ordinarie och extra ordinarie tjänstemän och dels aspiranter och extra tjänstemän med minst 36 anställningsmånader. Till tjänstemän i grupperna 2 och 3 ut— går vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd lön med vissa avdrag under högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen. Här lämnas några exempel på lönens storlek efter avdrag för tjänstemän i grupp 3 (i grupp 2 är avdragen dubbelt så stora).
Månadslön i Lön under 30 dagars ledighet Löueklass ortsgrupp 3 . O, , _. kl 1 ,0 ax 1903 månadslönen 4 ................... 5164 4 04 8 7 6 ................... 517 443 86 8 ................... 578 485) 85 15 ................... 774 640 83 29 ................... 1 576 1 274 81
Det förtjänar nämnas, att lön vid havandeskapsledighet har funnits rela— tivt länge i statstjänst. De nuvarande förmånliga reglerna tillkom i huvud- sak 1936 och 1938 och motiverades med befolkningspolitiska synpunkter och dessutom av praktiska skäl, i det att man ville tillämpa samma avdrag vid havandeskap och barnsbörd som vid sjukdom.
För folk- och småskollärarinnor samt vissa andra kommunala lärar-— grupper gäller samma regler som för statsanställda.
40
Ordinarie tjänstemän hos Stockholms stad har vid havandeskap samma löneförmåner som statstjänstemän i grupp 3, medan extra tjänstemän med minst 6 anställningsmånader hos staden åtnjuter samma förmåner som utgår i grupp 2.
I andra städer än Stockholm uppbär ordinarie tjänstemän 70 % av den vanliga månadslönen under 120 dagar, dock ej för tid efter 90:e dagen från förlossningen; för extra tjänstemän saknas bestämmelser.
Landstingens och landskommunernas tjänstemän har rätt till 70 % av lö- nen under samma tid som statstjänstemän. Beträffande landstingspersona- len fordras dock 10 månaders sammanhängande anställning före förloss— ningen.
Vad därefter angår den kollektivavtalsanställda personalen i offentlig tjänst tillämpas liksom för de övriga 120 dagars ledighet i samband med nedkomst. I statlig tjänst åtnjutes 65 % av lönen (semesterlönen), i kom— munal 70 %. Hos staten, landstingen och landskommunerna kräver denna förmån 10 månaders anställningstid; för annan personal hos landskom- munerna än anstaltspersonalen förutsättes dessutom, att vederbörande har fullgjort arbete minst 24 timmar i veckan. I städerna gäller villkoret att arbetstagaren under pågående anställning skall ha fullgjort arbete i minst 3 månader.
Av de privatanställda kvinnorna har tjänstemännen och därmed jämför- liga grupper i inte ringa omfattning rätt till betald ledighet vid barnsbörd. För dem gäller i stort sett två huvudregler, varav den första ger till resultat en ersättning som motsvarar tre fulla månadslöner. Sålunda äger kvinnliga tjänstemän vid banker och försäkringsbolag rätt till 50 % av lönen under 6 månader. I övrigt tillämpas enligt denna huvudregel antingen 75 % av lö- nen i 4 månader eller full lön under 3 månader. Så är exempelvis fallet vid vissa industriföretag (särskilt järnbruken och gruvorna), tidningsföretag (gäller både journalister och tjänstemän vid dagstidningar), ett fåtal företag inom handeln samt statsägda industribolag.
Enligt den andra huvudregeln utgår vid ledighet för barnsbörd full lön under 1 månad för varje anställningsår i företaget, dock under högst 2 månader, och 50 % av lönen under ytterligare 1 månad. Efter ett års an- ställning får tjänstemannen alltså 11/2 månadslön, efter två eller flera års anställning 2%. Denna regel gäller för flertalet företag inom Svenska arbets- givareföreningens område, alltså främst inom industrin.
För mindre grupper finns skiftande bestämmelser om lön vid ledighet i samband med nedkomst. Som exempel kan nämnas, att teknisk personal vid apotek har rätt till två tredjedelar av lönen under 4 månader, kontors- och förvaltningspersonal inom bostadskooperationen full lön under 45 da— gar och halv lön under ytterligare 45 dagar, kontorspersonal vid erkända sjukkassor halv lön under 3 månader och kontorspersonal anställd vid fackförbund tillhörande LO full lön under 1 månad.
Ofta uppställes som villkor för den betalda ledigheten att tjänstemannen återinträder i tjänst åtminstone under viss tid eller förklarar sig ha för avsikt att återvända. I dylika fall utbetalas vanligen en del av lönen, exem- pelvis hälften, först efter återkomsten. Dessutom bör nämnas, att redu— cerad sjuklön för ytterligare viss tid ej sällan utgår vid sjukdom som har samband med barnsbörden.
För att komma i åtnjutande av de angivna förmånerna fordras i regel 1 års eller ännu längre tids anställning. Ibland ligger en dylik kvalifikations— tid i kravet på att vederbörande skall vara ordinarie, fast eller stadig— varande anställd o. s. v.
Inom många branscher utgår i regel ingen som helst ersättning vid ledig— het för barnsbörd, t. ex. varuhandeln, hotell och restauranger, privat tand— vård m. fl.
För arbetarpersonalen i enskild tjänst saknas regelmässigt kollektivav- talsbestämmelser om rätt till lön vid ledighet i samband med nedkomst.
Ett visst indirekt bidrag till ersättning vid barnsbörd kan sägas ligga däri, att åtskilliga företag främst inom industrin (t. ex. textil— och tändsticks— industrin) till viss del ersätter arbetarens avgift till erkänd sjukkassa, varigenom den kvinnliga personalen ju försäkras för moderskapshjälp. I vissa fall (t. ex. småglasbruken, Norrbottens järnverk) utgår sådant bidrag till sjukkasseavgift både för arbetare och hans hustru. En stimulans till frivillig sjukförsäkring — och därmed för kvinnliga anställda till moder- skapsförsäkring —— innebär också den omständigheten att vid många före- tag (bl. a. inom handeln, hotell och restauranger) medlemskap i sjukkassa uppställes som villkor för sjuklön. Uppenbarligen är dock i de här nämnda fallen skyddet vid sjukdom det primära.
I sammanställningen på nästa sida har upptagits de viktigaste bestäm— melserna om lön under ledighet vid nedkomst för de här angivna huvud- grupperna av anställda.
I sista kolumnen av sammanställningen har angivits det ungefärliga an— talet kvinnliga arbetstagare inom de områden där bestämmelser finns om lön vid ledighet för havandeskap och barnsbörd. Hänsyn har därvid inte kunnat tagas till att en del är uteslutna från denna förmån på grund av föreskrifter om kvalifikationstid o. d. Uppgifterna bygger ifråga om allmän tjänst på riksräkenskapsverkets redovisning i årsboken för 1951 och på upplysningar från kommunförbunden samt i fråga om enskild tjänst på uppskattningar gjorda inom TCO; vad särskilt de senare angår lider de givetvis av en viss osäkerhet, enär oorganiserade tjänstemän måste tagas med i räkningen. Det bör uppmärksammas, att uppgifterna avser hela an— talet kvinnor, alltså även sådana som ej längre befinner sig i fruktsam ålder.
Enligt de sålunda erhållna uppgifterna skulle ca 225 000 kvinnliga ar- betstagare vara anställda inom områden där avlönad ledighet åtnjutes vid
B ldl d h db !) d Kvmnng Ota & ig et Vi ams ör Kvalifika- personal
Grupp av kvinnliga anställda tionstid,
hos veder-
: . börande män der - . ,. Behallen delav _ 3 Tid 1 manader lönen arbetsgr- vare, ca
Enligt avlöninysreglemenlen m. m.
Staten1 Ordinarie o. extra ordinarie ...... til—87% Aspiranter 0. extra ............. 81—870/0 Aspiranter o. extra ............. 62—74%
Landsting ....................... , 70%
Städer
Stockholm ..................... Ordinarie .................... 81487% Extra ....................... ' 62—74% Övriga städer .................. Ordinarie .................... — 70%
Landskommuner ................. ' » 70%
Enligt kollektivavtal Staten .......................... - 65% Landsting ....................... 70% Städer .......................... ' ' 70% Landskommuner ................. 70% Banker och försäkringsbolag, vissal " 50% 12 el. mer 75% företag inom industri och handel samt tidningar - 100% Företag främst inom industrin ..... 12 1 mån. 100% , 1 mån. 50% 24 2 » 100% , 1 » 50%
S:a arbetstagare
1 Inkl. folk- och smäskollärarinnor m. fl. lärare.
barnsbörd, därav 175 000 i allmän tjänst. Jämfört med folkräkningens upp- gift om det totala antalet kvinnliga arbetstagare (737 000) skulle ca 24 % vara verksamma inom dylika områden.
En viktig fråga är givetvis, hur många kvinnliga arbetstagare i fruktsam ålder som tillförsäkras avlönad ledighet vid barnsbörd. För att kunna be- svara den måste man bygga på vissa antaganden. Enligt de inledningsvis återgivna folkräkningsuppgifterna var omkring tre fjärdedelar av de för- värvsarbetande kvinnorna inom näringsgrenar, som här kommer i fråga, yngre än 45 år. Tillämpat på de 225 000 kvinnor vilka redovisats i sam- manställningen innebär detta, att närmare 170 000 av dem skulle befinna sig i fruktsam ålder. En hel del av dessa är emellertid på grund av be- stämmelserna om kvalifikationstid m. m. avskurna från rätt till lön vid ledighet för barnsbörd. I detta avseende vet man med viss säkerhet, att ca 18 % av samtliga kvinnliga statstjänstemän (inkl. lärarinnor) och en ännu mindre andel av de kommunala tjänstemännen inte uppfyller kvalifika- tionsbestämmelserna; beträffande de övriga arbetstagarna saknas upp- gifter. Med hänsyn till både att *urvalet här begränsas till kvinnor i åldern under 45 år och att något längre kvalifikationstider tillämpas i enskild
tjänst än i allmän förefaller det inte orimligt att räkna med att vid en given tidpunkt omkring 25 % av samtliga de kvinnliga arbetstagare som här avses uteslutes från avlönad ledighet vid barnsbörd på grund av för kort anställ— ningstid e. (1. Antalet kvinnliga anställda i fruktsam ålder som har rätt till sådan förmån skulle i så fall utgöra ca 125 000.
Av de 567 000 förvärvsarbetande kvinnor som enligt folkräkningen be- fann sig i fruktsam ålder var omkring nio tiondelar, eller 510 000, arbets- tagare. Utgår man från att 125 000 av dessa uppfyllde gällande kvalifika- tionsbestämmelser, leder alltså de gjorda antagandena till att ca 25 % av de kvinnliga arbetstagarna i fruktsam ålder var tillförsäkrade rätt till lön under ledighet för havandeskap och barnsbörd.
Såsom framgått av det anförda är dessa uppgifter tämligen ungefärliga. Därtill kommer att hänsyn ej har kunnat tagas till samtliga de fall, då en arbetsgivare utan att direkt vara bunden av avtalsbestämmelser utger en större eller mindre del av lönen vid ledighet i samband med nedkomst.
Att för de kvinnor som är tillförsäkrade rätt till avlönad ledighet vid barnsbörd ange frekvensen av barnaföderskor och de belopp som årligen utges för detta ändamål har inte visat sig möjligt. För att ändock få någon uppfattning om storleksordningen därav har utredningen i samband med en av 1953 års sjuklönesakkunniga verkställd undersökning rörande sjuk— ledighetsförhållandena bland statstjänstemän m. fl. inhämtat vissa upplys- ningar om förekomsten av havandeskapsledigheter. De myndigheter m. fl., som omfattades av nämnda undersökning och vilka redovisade kvinnlig personal, var 36 centrala ämbetsverk, vissa delar av postverket (postgiro- kontoret samt brevbärare- och assistentkarriärerna), tullverket, samtliga länsstyrelser, de statliga kroppssjukhusen (sjukvårds- och ekonomibiträ- den), 12 sinnessjukhus (vårdpersonal) och 11 allmänna läroverk, vidare folkskolor belägna i 16 städer samt 14 landstingsinrättningar (lasarett och sjukstugor). Undersökningen avsåg endast personal som varit anställd under hela är 1952 och vid årets början var antingen ordinarie eller extra
Åldersgrupper Verksamhetsom råde
30—34 35—39
Statliga organ Antal kvinnor ........ ' 910 Antal ledigheter ...... 26 Frekvens % ......... 2,9 Folkskolor Antal kvinnor ........ Antal ledigheter ...... Frekvens % .........
Landstingsinrättningar Antal kvinnor ........ Antal ledigheter ...... Frekvens % .........
ordinarie. För socialförsäkringsutredningens räkning efterfrågades antalet påbörjade tjänstledigheter för havandeskap under år 1952. Resultatet redo- visas i sammanställningen på sid. 44.
Med utgångspunkt från uppgifterna för statliga organ och folkskolor har en uppskattning företagits av statsverkets avlöningskostnader för sådana havandeskapsledigheter som 1952 påbörjats av ordinarie och extraordinarie statstjänstemän samt folk- och småskollärarinnor (totala antalet sådana kvinnliga tjänstemän utgjorde ca 60 000). Enligt denna skulle kostnaderna ha uppgått till drygt 6 miljoner kronor. Någon motsvarande beräkning för övriga statligt anställda kvinnor (d. v. s. aspiranter och extra tjänstemän samt kollektivavtalsanställd personal) eller kvinnor i kommunal och enskild tjänst har inte kunnat verkställas. Det anförda torde dock vara tillräckligt för att belysa storleken av de belopp det här gäller.
KAPITEL IV
Vissa internationella bestämmelser om skydd
vid havandeskap och barnsbörd
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antog bl. a. en konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barns- börd samt en därtill ansluten rekommendation (nr 95) i samma ämne. I en— lighet med de för medlemsstaterna gällande bestämmelserna underställde svenska regeringen 1953 års riksdag såväl konventionen som rekommenda- tionen. I propositionen (nr 73) anförde departementschefen, att konven- tionen och rekommendationen borde överlämnas till socialförsäkringsut- redningen för att beaktas vid fullgörande av utredningens uppdrag _ där- vid förutsattes att utredningen i erforderlig män skulle samråda med 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen — och att spörsmålet om en svensk ratificering av konventionen tills vidare borde anstå i avbidan på utredningarnas resultat och de överväganden vartill dessa kunde ge anled— ning. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Konventionstexten och texten till rekommendationen finns fogade som bilagor till propositionen 1953: 73 (sid. 77—83).
Konventionen är tillämplig endast på förvärvsarbetande kvinnor i arbets- tagarställning. På grund av särskilda bestämmelser i konventionen kan medlemsstaterna utesluta kvinnliga anställda inom vissa verksamhetsom- råden från de förmåner konventionen avser att garantera. En absolut mini— mifordran på tillämpningsområdet torde för vårt lands vidkommande vara, att konventionen omfattar kvinnor som —— oavsett arbetsuppgifternas art —— är anställda i industriföretag och åtminstone någon kategori av icke- industriellt arbete (t. ex. affärsföretag). Undantag kan dock stadgas för kvinnor som tillhör arbetsgivarens familj.
Kvinnor på vilka konventionen är tillämplig äger rätt till ledighet vid havandeskap och barnsbörd (artikel 3), kontant ersättning samt hälso- och sjukvård under ledigheten (artikel 4),
avbrott i arbetet för amning — varvid avbrottet skall betraktas som ar- betstid och ersättningsfrågan kan regleras genom kollektivavtal — (arti- kel 5) och
skydd mot uppsägning (artikel 6). Vid den remissbehandling som föregick propositionens framläggande rådde enighet om att konventionens regler i artikel 4 om ersättning samt hälso- och sjukvårdsförmåner vore väsentligt mera vittgående än de i vårt
land gällande. Vad konventionens övriga föreskrifter beträffar yppades från många håll tvekan, huruvida vissa skiljaktigheter mellan dem och motsva- rande svenska lagstiftning borde innebära ovillkorliga ratifikationshinder för Sverige eller ej.
Utredningen anser sig med hänsyn till sitt uppdrag endast böra närmare redovisa föreskrifterna i konventionens artikel 4 om ersättning m. ut. vid ledighet för havandeskap och barnsbörd, medan övriga bestämmelser förbi- gås i den mån de ej har samband därmed.
Artikel 4 stadgar rätt för kvinnan att åtnjuta kontant ersättning samt hälso- och sjukvård under frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd. Om ledigheten gäller enligt artikel 3 i huvudsak, att denna skall avse minst tolv veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten om minst sex veckor. I fall av sjukdom på grund av havandeskap eller barnsbörd skall kvinnan före resp.-efter nedkomsten erhålla ytterligare ledighet; längden därav har man överlämnat åt veder- börande myndighet i de olika medlemsstaterna att bestämma. 4 Den tid- rymd under vilken ersättning samt hälso- och sjukvårdsförmåner skall utgå i samband med nedkomst utgör således minst tolv veckor, varav minst sex efter förlossningen, vilken tid skall förlängas under sjukdom.
Enligt föreskrifter i artikel 4 skall kontant ersättning liksom hälso— och sjukvård antingen tillhandahållas inom ramen för en obligatorisk social- försäkring eller bestridas av allmänna medel. Till kvinnor som inte upp- fyller de villkor, som kan finnas föreskrivna härför, skall utgå skäliga för- måner i form av socialhjälp efter prövning av behovet.
Om vederbörande stat väljer att låta den kontanta ersättningen utgå en— ligt obligatorisk socialförsäkring och därvid grundar ersättningen på in- komstbortfallsprincipen, skall ersättningen motsvara minst två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, beräknad på det sätt som föreskrives för socialförsälu'ingen. Lämnas i stället ersättningen i form av socialför- Säkring utan att beloppet står i relation till den tidigare inkomsten eller ock i form av understöd av annan karaktär, blir man endast bunden av den bestämmelsen, att kvinnan och barnet skall tillförsäkras skäligt uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar lev- nadsstandard. Några bestämda belopps- eller inkomstgränser föreskrives alltså inte i dessa senare fall.
Vad hälso- och sjukvården beträffar skall dessa förmåner — oavsett om de lämnas i form av socialförsäkring eller bekostas av allmänna medel — innefatta vård av utbildad barnmorska eller läkare såväl före som vid förlossningen ävensom eftervård samt vård på sjukhus, om så erfordras. Rätten till fritt val av läkare liksom av sjukvårdsinrättning, offentlig eller privat, skall lämnas oförkränkt.
Artikel 4 innehåller slutligen vissa bestämmelser om finansieringen av de berörda förmånerna, vilka bestämmelser avser att förebygga att arbets-
givare iakttar restriktivitet vid anställande av kvinnlig arbetskraft. Sålunda skall bl. a. avgifter, som påföres enligt obligatorisk socialförsäkring, inbe- talas för samtliga inom vederbörande företag anställda män och kvinnor utan avseende på kön. Föreskriften gäller vare sig avgifterna erlägges av både arbetsgivaren och de anställda eller av arbetsgivaren ensam. Arbets— givaren skall i intet fall individuellt svara för kostnaderna för sådana för- måner som utgår till av honom anställda kvinnor.
Den till konventionen anslutna rekommendationen ang. skydd vid ha— vandeskap och barnsbörd innehåller en del kompletterande och i vissa hän— seenden avsevärt mera långtgående föreskrifter i ämnet. I enlighet härmed bör bl. a. kontant ersättning alltid såvitt möjligt uppgå till 100 procent av kvinnans tidigare arbetsinkomst. Utredningen har inte funnit det påkallat att närmare ingå på bestämmelserna i rekommendationen.
KAPITEL V
Reformförslag
Socialvårdskommitténs betänkande om moderskapsbidrag och 1941 års
bcfolkningsutrednings förslag
I februari 1946 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1946: 23) med utredning och förslag angående lagstiftning om moder- skapsbidrag. Kommittén föreslog en fullständig omläggning av den direkta ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd. Betänkandet innefat- tade ett huvudförslag och ett alternativt förslag till förordning om moder- skapsbidrag.
Frågan om ekonomiskt stöd vid havandeskap och barnsbörd behandlades även av 1941 års befolkningsutredning i dess betänkande (SOU 1946: 5) om barnkostnadernas fördelning. Enligt överenskommelse mellan de båda ut- redningarna hade socialvårdskommittén haft att överväga och utforma ett förSIag i ämnet. Samråd hade ägt rum, men delade meningar hade i vissa avseenden yppats om hjälpens utformning. I förevarande betänkande redo- visade befolkningsutredningen de riktlinjer för en lagstiftning på området som utredningen delgivit socialvårdskommittén.
Socialvårdskommitténs huvudförslag. Vid bedömning av frågan om sam- hällets stöd åt blivande och nyblivna mödrar borde enligt socialvårdskom- mitténs åsikt två synpunkter vara avgörande, kostnadsutjämningssynpunk- ten eller önskemålet att i högre grad än hittills överflytta kostnaderna i samband med havandeskap och barnsbörd från den enskilde till hela sam- hället, och minimistandardsynpunkten, d. v. s. omsorgen om att mor och barn lever under ur hygienisk synpunkt tillfredsställande förhållanden och att moderns krafter i möjligaste mån sparas under den mest påfrestande tiden före och efter barnsbörden. Med kostnadsutjämningssynpunkten lät sig en individuell behovs- eller inkomstprövning inte väl förenas. Denna syn- punkt borde därför leda fram till ett system med generellt utgående bidrag till standardiserade värden. För att tillgodose minimistandardsynpunkten kunde det ligga nära till hands att såsom nu i fråga om mödrahjälp basera hjälpen på en individuell prövning av behovet. Ju rikligare den generella hjälpen utmättes, desto mindre blev emellertid utrymmetför och behovet av hjälp efter sådan prövning. Skulle detta område krympa samman i avse- värd grad, borde redan av administrativa skäl de fåtaliga fallen med behov av kompletterande hjälp överföras till fattigvården och framdeles social- hjälpen. Beträffande frågan om man inom ett system med helt generella bidrag borde följa naturalinjen eller kontantlinjen fann kommittén över- »
vägande skål tala för kontantlinjen, enär man borde kunna utgå från att det stora flertalet av landets mödrar skulle förstå att rätt använda bidragen.
Socialvårdskommitténs huvudförslag hade följande utformning.
De nuvarande hjälpformerna avlöses av standardiserade kontantbidrag, utgående utan behovs- eller inkomstprövning. All individuell behovspröv- ning ävensom den konsumtionsdirigerade mödrahjälpen avskaffas således. Den nya hjälpformen benämnd moderskapsbidrag består av grundbidrag jämte hemvårdspenning eller moderskapspenning. Alla former av moder- skapsbidrag utbetalas av sjukkassorna.
Grundbidrag utgår i form av
a) fast engångsbidrag om 200 kr. till varje barnaföderska (därutöver yt- terligare 100 kr. per barn vid flerbörd),
b) tandvårdsbidrag 0111 högst 175 kr., förutsatt att styrkt behov av tand- vård föreligger.
Grundbidragets maximibelopp vid enkelbörd blir alltså 375 kr., vid tvillingfödsel 475 kr.
Hemvårdspenning utgår såsom ett löpande bidrag till kvinna, som ej har förvärvsarbete utom hemmet, med 1: 50 kr. under högst 90 dagar, tidigast 4 veckor före och längst 90 dagar efter nedkomsten. Hemvårdspenningen kan sålunda utgå med högst (90 X 1: 50) 135 kr.
Moderskapspenning är ett löpande bidrag, som är avsett att gottgöra kvinna med arbetsanställning förlust av arbetsinkomst då hon åtnjuter ledighet från sin anställning. Det utgår under högst 180 dagar — tidigast 8 veckor före och längst 180 dagar efter nedkomsten — med ett i förhål- lande till vederbörandes inkomst graderat belopp om minst 2 och högst 7 kr. per dag. Den som har mindre än 800 kr. i årsinkomst får 2 kr., och den vars årsinkomst är 3600 kr. eller mer får 7 kr. Moderskapspen- ningens maximum blir således 360 resp. 1 260 kr.
För rätt till moderskapspenning gäller det villkoret, att kvinnan under de senaste 8 månaderna före barnsbörden varit i arbete minst 120 dagar med 4 timmars daglig arbetstid. Sådan frånvaro från arbetet varöver kvin- nan ej råder räknas som arbetad tid.
I fråga om förslaget märkes, att gränsdragningen mellan hemvårdspen- ningen och moderskapspenningen är gjord så att kvinnor, som är själv- ständiga yrkesutövare eller utför förvärvsarbete i det egna hemmet eller har tjänst som hushållerska eller hembiträde och bor i arbetsgivarens hem, inte äger rätt till moderskapspenning utan blott hemvårdspenning.
Moderskapsbidragen skall helt och hållet bekostas av statsmedel. De årliga kostnaderna för staten beräknades av socialvårdskommittén på följande sätt med utgångspunkt från ett årligt antal barnaföderskor av 126 000 (därav 14 000 förvärvsarbetande med rätt till moderskapspenning) :
Förmån Kostnad, milj. kr. Grundbidrag (exkl. tandvårdsbidrag) ........................ 25,2 Tandvårdsbidrag .......................................... 4,0 Hemvårdspenning Moderskapspenning
Summa 53,8
Kommitténs förslag var ej enhälligt. Två av kommitténs ledamöter ansåg, att förslaget borde erhålla form av moderskapsförsäkring med skyldighet för varje svensk kvinna att vara försäkrad för erhållande av moderskaps- bidrag. Två andra av kommitténs ledamöter ansåg, att den nya hjälpfor— men borde ha karaktären av en socialförsäkring och att kostnaderna till en del borde täckas genom avgifter från medborgarna. Moderskapsbidra- get hade bort utformas som en moderskapsförsäkring samt inrymmas i den allmänna sjukförsäkringen.
Socialuårdskommitténs alternativa förslag. Om man av statsfinansiella skäl ville begränsa det ekonomiska stödet åt mödrarna, var det enligt kom- mitténs uttalande inte lätt att komma bort från invändningen att det vore viktigare att de mödrar som verkligen hade behov av hjälp fick detta tillgodosett i full utsträckning och under värdiga former än att samtliga mödrar oavsett behovet skulle åtnjuta bidrag av allmänna medel efter täm- ligen schematiska grunder. Kommittén utarbetade med hänsyn härtill ett alternativt förslag av följande innebörd.
Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen bibehålles vid sidan av en ny, icke behovsprövad hj älpform, moderskapsbidrag. Moderskapsbidraget ut- göres här av moderskapshjälp (motsvarande huvudförslagets grundbidrag) och moderskapspenning. Moderskapsbidraget bekostas såsom enligt huvud- förslaget helt av statsmedel och utbetalas av sjukkassorna. Någon motsva- righet till huvudförslagets hemvårdspenning finns ej enligt detta alterna- tiv, utan det löpande bidraget till hemmakvinnorna har inrymts i mödra- hjälpen. Därav följer alltså, att det enligt detta alternativ i fråga om det löpande bidraget blir behovsprövning för hemmakvinnorna men ej för de förvärvsarbetande.
Moderskapshjälp utgår såsom ett fast engångsbidrag med 150 kr. (där- utöver ytterligare 50 kr. per barn vid flerbörd).
Inget särskilt tandvårdsbidrag föreslås. Den i detta avseende behövliga hjälpen får tillgodoses av mödrahjälpen.
I praktiken innebär alltså den föreslagna moderskapshjälpen en för- höjning av nuvarande moderskapshjälp och moderskapspenning samt en utvidgning av dessa till alla mödrar.
Moderskapspenning föreslås utgå helt lika med huvudförslaget.
Mödrahjälp skall lämnas efter i huvudsak samma grunder som nu. Statens sammanlagda kostnader beräknades till 43,4 milj. kr., därav
för moderskapshjälp 18,9, för moderskapspenning 9,5 och för mödra- hjälp 15,0.
I reservation anförde två ledamöter, att det alternativa förslaget säker- ligen efter ganska kort tid skulle komma att medföra statsutgifter som skulle motsvara eller överstiga vad huvudförslaget skulle betinga.
Befolkningsutredningens förslag. Befolkningsutredningen, som på ett ti- digt stadium fått ta del av socialvårdskommitténs överväganden, var i prin- cip tilltalad av generellt utgående bidrag men ansåg att en fullständig ob- jektivisering av grunderna för det ekonomiska stödet åt mödrarna inte borde eftersträvas. Befolkningsutredningens förslag rörande den ekono- miska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd kan sammanfattas i föl- jande fem punkter.
1. Fri förlossning för alla barnaföderskor, fria resor till och från för- lossningsanstalt och fria resor för barnmorskor.
2. Grundbidrag (moderskapshjälp) om 200 kr.
3. Tandvård — eventuellt till maximerat belopp _ till havande kvin- nor, som behöver sådan.
4. Löpande ersättning med visst belopp per dag under tid då enligt arbetarskyddslagen gäller förbud att utföra arbete, d. v. s. sex veckor. I fråga om ersättningens storlek kan man tänka sig ett belopp av 1: 50 kr. per dag för de hemarbetande och ett inkomstgraderat belopp om 2—7 kr. för förvärvsarbetande. En annan väg är att bestämma beloppet lika för alla kvinnor med rätt till högre ersättning genom frivillig moderskapsförsäkring för dem som så önskar.
5. Mödrahjälpen bibehålles och dess maximibelopp höjes till 1 000 kr. (bidrag till tandvård och resor häri ej inräknade). Genom denna höjning bör förvärvsarbetande kvinna, liksom även hemkvinna, som är i behov därav, få ordentlig hjälp. Friare prövningsrätt och större utrymme för kontanthjälp bör komma till stånd. Över huvud bör verksamheten förenklas. Mot befolkningsutredningens sålunda skisserade förslag invände social- vårdskommittén i sitt förut nämnda betänkande bl. a., att kostnadsutjäm- ningssynpunkten krävde att man i görlig mån begränsade utrymmet för en individuell behovsprövning. De av kommittén föreslagna förmånerna till utgiftslindring var vidare anpassade efter de genomsnittliga kostnaderna för tillgodoseende av mera normalt uppträdande hjälpbehov. De fall, där behoven inte kunde täckas genom de generella bidragen, antogs av kom- mittén bli så fåtaliga, att det skulle innebära en överorganisation att för dem bibehålla mödrahjälpen. Den av befolkningsutredningen föreslagna höjningen av mödrahjälpens maximibelopp till 1 000 kr. skulle komma att medföra en omotiverad höjning av bidragsnivån och medföra att mödra- hjälpen flöt över gränserna för syftet med densamma.
Remissyttrandena. Över socialvårdskommitténs betänkande avgavs ytt- randen av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Även be- folkningsutredningens betänkande remissbehandlades, men i fråga om hjäl- pen vid barnsbörd framkom inga särskilda synpunkter utöver dem som de förstnämnda remissvaren innehöll. I det följande lämnas en översikt över den principiella inställning som kommit till synes i olika yttranden över socialvårdskommitténs betänkande.
Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd, åt vilken kommittén givit uttryck, vann allmän anslutning. I ett stort antal yttranden var man dock synnerligen kritisk mot den utformning som förslaget erhållit, särskilt i vad angår de löpande bidragen. Förslaget karakteriserades därvid såsom alltför schablonmässigt och ansågs sakna klarhet i detaljerna. Flera länsstyrelser uttalade, att förslaget ej borde läg- gas till grund för lagstiftning i ämnet.
De minsta meningsmotsättningarna förelåg rörande det fasta bidraget. Ett grundbidrag om 200 kr. utan behovsprövning tillstyrktes tämligen all— mänt. Likaså lämnades förslaget om ett fristående tandvårdsbidrag van- ligen utan erinran.
För kommitténs huvudförslag — d. v. 5. att hjälpen skulle lämnas av sjukkassorna i form av generella, standardiserade kontantbidrag samt att mödrahjälpsverksamheten skulle avvecklas och sålunda den individuella behovsprövningen och naturalinjen överges # uttalade sig i princip bl. a. pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen (majoriteten), statskontoret, riksför- säkringsanstalten, överståthållarämbetet, 6 länsstyrelser, 3 mödrahjälps- nämnder, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, LO, TCO, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund samt ungefär hälften av de barnavårdsnämn- der som yttrat sig i ärendet. I den mån skäl andragits för ståndpunkts- tagandet åberopades i allmänhet de av kommittén anförda grunderna. Olika anmärkningar framställdes emellertid, speciellt beträffande den av kom— mittén föreslagna kategoriklyvningen av kvinnorna såvitt angår rätten till löpande bidrag.
Ur de remissyttranden, vari frågan om ökat stöd åt barnaföderskorna ansågs böra lösas på annat sätt än genom moderskapsbidrag enligt kom- mitténs huvudförslag må antecknas följande. De enskilda familjernas eko- nomiska situation och hjälpbehov vid en barnsbörd är så skiftande, att lik- formighet på detta område varken kan eller bör eftersträvas. Förslaget innefattar en otillfredsställande avvägning av förmånerna mellan hemma- kvinnor och förvärvsarbetande kvinnor liksom mellan olika kategorier bland de senare. Medan de fattigaste och barnrikaste familjerna drabbas av en försämring genom mödrahjälpens avskaffande — särskilt på landsbygden där mödrahjälpens maximibelopp förekommer oftare än i städerna — be-
redes genom den av statsmedel bekostade moderskapspenningen avsevärt ökat stöd åt kvinnor som kanske inte har behov därav. Olägenheterna med behovsprövningen inom mödrahjälpen är överdrivna, under det att förde— larna med denna hjälpform underskattas.
De myndigheter och sammanslutningar som sålunda avvisade kommit— téns huvudförslag intog sinsemellan flera mer eller mindre skilda stånd- punkter. Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen borde emel- lertid den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen bibehållas i en eller annan form samtidigt som fri förlossningsvård och fria resor för barna- föderskor (och barnmorskor) infördes. I övigt kan främst följande olika ståndpunkter urskiljas, av vilka dock i vissa fall flera förekom i kombina- tion med varandra hos ett och samma remissorgan:
Det nuvarande systemet borde bibehållas i stort sett oförändrat men möd- rahjälpens maximibelopp borde höjas (bl. a. länsstyrelserna i Östergöt- lands, Gotlands och Gävleborgs län samt mödrahjälpsnämnderna i Jönkö- pings län och Göteborgs stad).
Fasta generella bidrag borde införas vid sidan av mödrahjälpen, even- tuellt kunde mödrahjälpens maximibelopp höjas och villkoren för dess åt- njutande mildras (bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Jämtlands och Västerbottens län och mödrahjälpsnämnderna i Uppsala, Älvsborgs, Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län samt i Gävle stad, vidare Gävleborgs barnavårdsförbund och Svenska landskommuner- nas förbund).
Stödverksamheten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs alternativa förslag (bl. a. länsstyrelserna i Upp- sala, Blekinge, Värmlands och Kopparbergs län samt mödrahjälpsnämn- derna i Stockholms stad, Östergötlands, Hallands och Värmlands län även- som ett flertal barnavårdsnämnder).
De av befolkningsutredningen uppdragna riktlinjerna borde i stort sett följas (bl. a. socialstyrelsen, mödrahjälpsnämnderna i Södermanlands, Kal— mar, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län, Svenska landstingsförbundet, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt åtskilliga barnavårdsnämnder) .
Något slag av moderskapsförsäkring borde övervägas för att åstadkom- ma effektivare hjälp, särskilt för de förvärvsarbetande kvinnorna (bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands län, möd— rahjälpsnämnderna i Stockholms stad samt Uppsala, Jönköpings, Krono- bergs och Göteborgs och Bohus län, dåvarande Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska läkaresäll— skapet, Högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinno— förbund och ett antal barnavårdsnämnder, bland dem Stockholms stads barnavårdsnämnd).
1950 års riksdag
] skrivelse den 15 mars 1948 till chefen för socialdepartementet hem- ställde Landsorganisationens kvinnoräd om utredning av frågan om att införa rätt till understöd vid havandeskap i form av daghjälp från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Framställningen anknöt till en av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation tidigare (23/9 1947) upp- rättad promemoria, vari samorganisationen dragit upp vissa riktlinjer för en sådan verksamhet. Dessa innebar, att kassa som beslutat införa under- stöd vid havandeskap skulle _ oberoende av statligt moderskapsbidrag — utge daghjälp samt barn- och maketillägg enligt kassans understöds- villkor (inkl. utförsäkringsbestämmelser) med undantag för kravet på arbetsförhet och skyldigheten att söka och antaga lämpligt arbete. Sist- nämnda båda villkor skulle ersättas lned en bestämmelse 0111 skyldighet att förete läkarintyg utvisande att medlemmen på grund av havandeskapet måste avhålla sig från arbete. Vid beräkning av statsbidrag skulle havande- skapsunderstöd betraktas som vanligt arbetslöshetsunderstöd.
Kvinnorådet framhöll i anslutning härtill, att de flesta förvärvsarbetande kvinnor vid frånvaro från arbetet på grund av havandeskap inte hade rätt till avlöning från arbetsgivaren. Detta ledde mycket ofta till att kvinnan sökte uppehålla arbetet i det längsta, vilket kunde medföra svåra men både för henne och barnet. I andra fall förekom att kvinnan utan att kunna be— tecknas som sjuk var tvungen att för vila avstå från arbetet.
Av de sju myndigheter och organisationer, som efter remiss yttrat sig över framställningen, tillstyrkte arbetsmarknadsstyrelsen utredning i en- lighet med de angivna riktlinjerna under framhållande bl. a. att reformen skulle underlätta arbetet inom arbetslöshetsförsäkringen, där det nu ofta var mycket svårt att bedöma om en havande kvinna var berättigad till under- stöd från arbetslöshetskassa. Alla de övriga — däribland socialstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO —— förordade, att hjälpverksamheten vid barnsbörd skulle anknytas till sjuk- försäkringen. Mot förslaget invändes i allmänhet, att verksamheten var främmande för arbetslöshetsförsäkringen och att endast en snävare krets av de förvärvsarbetande kvinnorna skulle kunna hjälpas. Pensionsstyrelsen påtalade särskilt den ytterligare organisatoriska splittring som skulle upp- komma för den verksamhet, som avser att bereda ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd, och anförde vidare principiella betänklighe— ter mot förslaget, enär understödsanledningen här inte var arbetslöshet utan arbetsoförmåga. I stort sett samma synpunkter anlades av socialvårdskom- mittén (majoriteten) som förordade, att kommitténs förslag om moder- skapsbidrag skulle genomföras efter en överarbetning med hänsyn till den antagna lagstiftningen om allmän sjukförsäkring.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas ett liknande förslag, som framfördes i en motion till 1950 års riksdag (II: 188). Detta gick ut på att en särskild havandeskapsdaghjälp jämte familjetillägg skulle införas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen efter regler i nära anslutning till vad som gäller för daghjälp med tillägg vid arbetslöshet. Hjälp skulle utgå till kvinnlig medlem av erkänd arbetslöshetskassa tidigast från åttonde månaden av graviditeten så länge hon med läkarintyg styrkte att hon med hänsyn till sin eller barnets hälsa ej borde utföra förvärvsarbete, dock högst under 120—156 dagar (motsvarande det maximala understödsdagantal som gällde i kassan). Riksdagen fann förslaget beaktansvärt men ansåg att motionen ej borde föranleda någon åtgärd, innan Kungl. Maj:t tagit slutlig ställning till frågan om socialvårdskommitténs förslag 0111 moderskapsbi— drag. I direktiven för 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har sedermera chefen för socialdepartementet — utan att i detta sammanhang ta ställning till hur hithörande spörsmål generellt borde lösas — uttalat, att det syntes lämpligt att vid översynen av arbetslöshetsförsäkringen når- mare undersöktes frågan om möjligheterna att inom denna försäkrings ram bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomstbortfall vid barns- börd.
I gemensam skrivelse till chefen för socialdepartementet den 18 maj 1951 hemställde Fredrika-Bramer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund om omprövning av de ekonomiska hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd. Därvid borde problemet om ersättning för inkomstbortfall för förvärvsarbetande kvin- nor få en tillfredsställande allmän lösning, vidare borde de nuvarande bi- dragsformerna förenklas och rationaliseras och en anpassning ske av för- månerna efter den fortskridande penningvärdeförsämringen. Moderskaps- hjälpen och moderskapspenningen föreslogs ersatta av ett icke inkomst- prövat enhetligt grundbidrag, kompletterat med en allmän moderskaps- försäkring.
I avvaktan på en förbättring av den statsfinansiella situationen skisse— rades ett provisorium enligt vilket grundbidraget skulle utgå med 150 kro- nor. Moderskapsförsäkringen skulle tills vidare vara frivillig och gälla sjukförsäkrade kvinnor samt omfatta hemvårdspenning och moderskaps- penning med samma belopp som sjukpenningen, varvid hemvårdspenningen förutsattes utgå till alla under 42 dagar och moderskapspenningen till för- värvsarbetande kvinnor under högst 140 dagar därefter, dock endast under tid som kvinnan avhöll sig från arbete. Mödrahjälpen skulle bibehållas un- der det föreslagna provisoriet.
Slutligen må nämnas en skrivelse den 30 november 1951 från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund rörande samhällets ekonomiska hjälp vid barnsbörd. Häri påyrkades dels kompensation för penningvärdeför- 56
sämringen för de nuvarande hjälpformerna, dels utredning om utbygg- nad och effektivisering av den ekonomiska hjälpen vid moderskap.
Som särskilt angeläget betecknade förbundet behovet av något slags mo- derskapsförsäkring för att komplettera arbetarskyddslagens förbud mot visst arbete kring barnsbörden med rätt till ersättning för den härigenom förlorade arbetsförtjänsten. Även många andra kvinnliga anställda än de som omfattades av detta förbud behövde emellertid en längre tids ledighet vid barnsbörden _ de hade också genom lagstiftning beretts möjlighet därtill — men kunde inte bära den förlust av arbetsinkomst som detta medförde. Vid en allsidig utredning borde givetvis även frågan om ersätt- ning åt enbart i hemmen arbetande kvinnor upptagas till behandling och sättas in i sitt sammanhang.
1950 års besparingsutrednings förslag
I en promemoria den 14 november 1950 behandlade 1950 års besparings- utredning bl. a. moderskapshjälpen, moderskapspenningen och mödrahjäl- pen. Efter att ha gjort en del erinringar särskilt beträffande oregelbun- denheter i mödrahjälpens tillämpning skisserade utredningen vissa huvud- linjer för en omläggning av de nuvarande hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd utan eftersättande av angelägna socialpolitiska synpunkter. En omprövning borde föranledas redan därav att man sedan 1937 hade vidtagit andra synnerligen betydelsefulla samhälleliga stödåtgärder till förmån för mödrar och barn till avsevärda kostnader för statsverket. Ett ytterligare skäl var emellertid att man vid 1946 års sjukförsäkringsreform ej hade tagit ställning till moderskapsförsäkringen, varför den framtida ut- formningen av denna under alla omständigheter borde övervägas inom den närmaste tiden. Utredningen utgick från att den grundläggande hjälpen i form av moderskapspenning och moderskapshjälp inte kunde undvaras. Däremot skulle den behovsprövade mödrahjälpen förbehållas de ekono- miskt sämst ställda mödrarna, eller de ca 20 % som nu erhöll mödrahjälp med belopp överstigande 250 kronor. Det var i princip inte utredningens mening att hjälpens belopp i de enskilda fallen skulle sänkas utan endast att hjälpen skulle reserveras för de mest angelägna fallen.
Utredningen sammanfattade sina förslag i två alternativ. Enligt det första skulle moderskapspenningen och (statsbidraget till) moderskapshjälpen bibehållas vid nuvarande belopp, enligt det andra skulle såväl moderskaps- penningen som statsbidraget till moderskapshjälpen höjas till 100 kronor; gemensamt för båda alternativen var att inkomstprövningen skulle kvarstå för moderskapspenningen och att mödrahjälpen skulle inskränkas efter de nyss skisserade linjerna. Besparingen för statsverket på de tre hjälpfor- merna uppskattades på grundval av 1949 års siffror enligt det första alter- nativet till 4,6 miljoner kronor och enligt det andra till 1,8 miljoner kronor.
Vid borttagande av inkomstbegränsningen för moderskapspenningen upp- skattades besparingen till 4 miljoner respektive 1 miljon kronor.
Vid anmälan av besparingsutredningens förslag i 1951 års statsverkspro- position erinrade departementschefen om socialvårdskommitténs och 1941 års befolkningsutrednings förslag i ämnet och omnänmde, att man inom socialdepartementet övervägt möjligheterna att utbygga arbetslöshetsför- säkringen för att bereda barnaföderskor skydd mot inkomstbortfall. Sist- nämnda spörsmål kunde undersökas närmare vid en översyn av arbets- löshetsförsäkringen. Frågan om förbättring av hjälpen vid barnsbörd borde även i övrigt så snart omständigheterna medgav upptagas till för- nyad behandling. Därvid borde de av besparingsutredningen framlagda synpunkterna prövas.
Socialstyrelsens utredning och förslag 1951 rörande mödrahjälpen
I sin förut nämnda promemoria hade 1950 års besparingsutredning sam- manställt vissa uppgifter avsedda att belysa mödrahjälpsnämndernas praxis vid behandling av ansökningar om mödrahjälp. Utredningen på- visade divergenser mellan nämnderna bl. a. i fråga om bifallsprocent och storleken av de beviljade beloppen och uttalade, att vissa nämnder syn- tes alltför milda i sin behovsprövning. Oregelbundenheten i tillämpningen av mödrahjälpen från distrikt till distrikt betecknades av besparingsut- redningen såsom särskilt anmärkningsvärd.
Sedan Kungl. Maj:t med anledning av besparingsutredningens erinringar uppdragit åt socialstyrelsen att utreda anledningen till de ojämnheter i pröv- ningen av behovet av mödrahjälp, som kunde föreligga mellan olika mödra- hjälpsnämnder, samt i vad mån det vore önskvärt och möjligt att ernå en utjämning, inkom styrelsen den 18 oktober 1951 med utredning och förslag i ämnet.
Socialstyrelsen anförde i huvudsak, att den företagna utredningen hade visat, att stora olikheter förelegat i fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden. Dessa hade visserligen till en del orsakats av att in- komstförhållanden, barnantal och levnadsbetingelser varit olika, men olik— heterna hade också i ofta avsevärd utsträckning och i vissa fall helt orsakats av ojämnheter i prövningen av behovet av mödrahjälp. Samtliga mödra- hjälpsnämnder hade utnyttjat normer till stöd för prövningen av inkomstens och barnantalets inverkan på behovet, men normerna hade inte varit en- hetliga. I åtskilliga fall hade tillämpats andra normer än de som social- styrelsen tillställt nämnderna. Olikheterna i fråga om mödrahjälpens om- fattning hade blivit särskilt markerade under tiden efter 1947, då social- styrelsen utfärdat gällande normer. De överlag stegrade inkomsterna under 1947—1950 borde, om behovsprövningen varit knuten till de sedan 1947 oför- ändrade inkomstnormerna, ha medfört att mödrahjälpsbeloppen sjunkit.
Så hade emellertid inte varit fallet inom alla mödrahjälpsområden. Den direkta anledningen till att olikheterna blivit större under senare år syn- tes ha varit att de mödrahjälpsområden, som tidigare haft stor omfattning av mödrahjälpen, bibehållit denna, medan mödrahjälpen i de områden, som haft den minsta omfattningen, stadigt sjunkit.
Enligt socialstyrelsens uppfattning var systemet med olika principer vid behandlingen av mödrahjälpsframställningar otillfredsställande. Sty- relsen beklagade, att de normer och riktlinjer som styrelsen utfärdat inte hade följts av nämnderna, och föreslog, att en bestämmelse skulle införas i mödrahjälpsförordningen om att nämnderna skulle följa vissa fastställda normer och vid prövning av frågan om avsteg från normerna tillämpa en- hetliga riktlinjer. Socialstyrelsen ansåg, att normerna framgent borde fastställas av Kungl. Maj:t, medan riktlinjerna i övrigt liksom hittills skulle fastställas av styrelsen. Med hänsyn till penningvärdets försämring föreslog socialstyrelsen till sist en höjning av normernas bidragsgränser och bidragsbelopp.
Socialstyrelsens utredning och förslag anmäldes i 1952 års statsverks- proposition. Därvid hänvisade departementschefen till att socialförsäk- ringsutredningens uppdrag även innefattade en omprövning av mödra- hjälpen. Emellertid borde olikheterna i praxis, i den mån de inte var be- tingade av faktiska skiljaktigheter beträffande befolknings- och andra för- hållanden i olika landsdelar, utjämnas. Bl. a. på grund härav hade social- styrelsen fått uppdrag att utfärda nya normer. Sådana utfärdades därefter i maj 1952.
KAPITEL VI
Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring
Vid 1946 års riksdag beslöts, att den frivilliga sjukförsäkringen skulle ersättas med en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Lag om allmän sjukförsäkring utfärdades den 3 januari 1947. Efter två uppskov med la- gens ikraftträdande har 1953 års riksdag beslutat, att lagen med vissa ändringar skall träda i kraft den 1 januari 1955.1 Den proposition genom vilken riksdagen förelades förslag härom (nr 178) var grundad på social- försäkringsutredningens betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeför— säkring (SOU 1952: 39). I nämnda betänkande redovisades utredningens uppdrag i den del detta gällde en samordning av sjuk- och yrkesskadeför- säkringarna. Härutöver har utredningen, såsom tidigare angivits, främst haft att pröva i vilken mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen. För- slag har även framförts om anslutning av hjälpen till den frivilliga arbets- löshetsförsäkringen. För att ge en bakgrund till den fortsatta framställ- ningen i vad denna anknyter till de båda socialförsäkringsgrenarna läm- nas i det följande en kortfattad redogörelse för den allmänna sjukförsäk- ringen och en översikt över den frivilliga arbets]öshetsförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen
Sjukförsäkringen meddelas av allmänna sjukkassor och är dels obliga— torisk och dels frivillig.
Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall — liksom utlänning vilken är bosatt och mantalsskriven här —— vara medlem i allmän sjukkassa från och med kalendermånaden näst efter den varunder han eller hon fyllt 16 år. Undantag från denna bestämmelse gäller i stort sett endast för personer som efter 2 års sjukhusvistelse ännu vårdas på sjukhus och för personer som för lång tid är intagna på vissa anstalter och därför inte kan antas ha behov av sjukförsäkring. —— Försäkring sker i regel i sjukkassan för den kommun där vederbörande är mantalsskriven.
Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring i form av försäkring för dels grundsjukpenning och dels tilläggssjukpenning. För sjukvård är i princip alla landets invånare
1 Författningen finns i sin helhet i SFS 1953:569.
försäkrade, för grundsjukpenning alla förvärvsarbetande och därjämte gifta hemmakvinnor samt för tilläggssjukpenning alla anställda.
Samtliga sjukkassemedlemmar är sålunda sjukvårdsförsäkrade. Sjuk- vårdsförsäkringen omfattar även barnen; barn till makar som sammanle- ver är försäkrade genom mannens försäkring om han, såsom vanligen är fallet, är att betrakta som försörjare. Sjukvårdsförsäkringen avser ersätt- ning för läkarvård (inkl. läkarens resor vid hembesök) och resor till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.
Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med 3/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Resor till och från läkaren ersättes i regel med 3/u av resekostnaden i vad denna överstiger 4 kr. vid första besök och 1 kr. vid återbesök, dock att den försäkrade vid återbesök inte skall behöva svara för mer än högst 2 kr.
Sjukhusvård ersättes i allmänhet med belopp som motsvarar avgiften på allmän sal, förutsatt att vården åtnjutits på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som upptagits i en av Kungl. Maj:t fastställd förteck— ning. Resa för intagning på sjukhus ersättes i princip helt av försäkringen, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger 4 kr.
Sjukkassa kan dessutom under vissa förutsättningar besluta att för sina medlemmar införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjuk- vårdande åtgärder.
Det bör erinras om att 1953 års riksdag uttalat sig för en läkemedels- reform i anslutning till den allmänna sjukförsäkringen, innebärande att livsviktiga läkemedel skulle lämnas kostnadsfritt under det att rabatt av ännu inte fastställd storlek skulle utges på övriga av läkare föreskrivna läkemedel.
De sjukkassemedlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1200 kr. är tillförsäkrade grundsjukpenning med 3 kr. om dagen. Detsamma gäller gift kvinna utan förvärvsarbete som sammanlever med sin man och inte har folkpension. Antalet sjukpenningförsäkrade beräknas till ca 4,4 miljoner.
Till grundsjukpenningen skall utgå barntillägg för den som anses vara försörjare för barn under 16 år (i fråga om makar utgår alltså barntillägg i regel endast vid mannens sjukdom). Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.
De medlemmar _ ca 2,4 miljoner varav drygt 0,7 miljoner kvinnor _— som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kronor är dessutom för- säkrade för tilläggssjukpenning. Den obligatoriska försäkringen för till- läggssjukpenning omfattar däremot inte de självständiga företagarna.
Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass till vilken medlemmen hör. I detta hänseende gäller, att sjukkassan skall in- placera ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken
av deras årsinkomst av tjänst. De försäkrade skall till sjukkassan anmäla stadigvarande förändring av arbetsinkomsten. Sjukkassas beslut om änd- rad sjukpenningklasstillhörighet träder i regel i kraft vid månadsskiftet närmast efter det att beslutet härom fattats.
Av nedanstående tabell, vilken finns intagen i 22 & sjukförsäkringslagen, framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass.
De första 90 (lagarna av en sjukperiod för vilka sjuk- penning utgår
Följande dagar av sjukperiodcn
Å rsinkomsten av tjänst uppgår
Sjukpenning-
klass nr (:rund- lillaggs- Grund- lillaggs-
till men ej till sjuk- Sink" Summa Slllk' Slllk- penning penning penning penning kr kr kr kr kr kr kr kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 7 kol. 8
_ 1 800 1 800 2 400 2 400 3 000 3 000 3 600 3 600 4 200 4 200 5 000 5 000 5 800 5 800 6 800 6 800 8 400 8 400 10 200
10 200 12 000 12 000 14 000
14 000 ——
wwwwwwwwwwwww CDQGDUIJÅOOMt-l—l wwwwwwwwwwwww
wmaamaawwwM—I
Hel sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust av arbets- förmågan, medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbets— förmågan med minst hälften.
Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen med hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen minskad med 3 kr. (dock med högst hälften av sjukpenningen). För kvinnor som har barn under 10 år i hemmet gäller särskilda bestämmelser, i det att hempenningen inte får understiga 3 kr. och barntillägg till hempenningen utgår med i allmänhet 2 kr. Sådana kvinnor erhåller sålunda —— även om de har endast ett barn i hemmet _— alltid minst 5 kr. om dagen vid sjuk- husvistelse.
Det har förutsatts att sjukpenning (hempenning) såsom nu skall vara skattefri.
Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av 3 dagar. Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade fullgör värnplikt eller är intagen i vissa anstalter.
Kungl. Maj:t kan från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kom- munalanställda tjänstemän.
I fråga om både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäk- ringen gäller en sjukhjälpstid av 730 dagar; för folkpensionärer är dock motsvarande tid 90 dagar. Rätten till sjukhjälp preskriberas efter 6 månader.
Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades avgif- ter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.
Försäkringsavgifterna avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäk- ringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen för tilläggssjukpenning.
Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemed- lemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst 1 200 kr. (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten), dock inte folkpensionärer.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjuk- kassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp.
De avgifter som nu nämnts skall, om de tillsammans överstiger 2 % av den taxerade inkomsten (för makar räknas härvid hälften av den samman- lagda taxerade inkomsten belöpa på vardera), nedsättas härtill.
Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan sjukpenning.
De nämnda avgifterna framstår för medlemmarna såsom en enda avgift. Sjukförsäkringsavgifterna uttages tillsammans med de allmänna skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt debiterade året därpå. Till sjukkassan skall av uppbördsmyndig- heterna inlevereras det påförda beloppet, varför staten kommer att få svara för restantierna.
De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen be- räknas genomsnittligt uppgå till ungefär 23 kr. för enbart sjukvårdsför- säkring och 48 kr. för dylik försäkring och försäkring för grundsjukpen- ning. Avgifterna för tilläggssjukpenning är olika stora i olika sjukpenning- klasser. Den totala årsavgiften för en sammanlagd sjukpenning av 10 kr. för de första 90 dagarna och 7 kr. för tiden därefter (sjukpenningklass 8, inkomstläge 5 800—6 800 kr.) beräknas utgöra 91 kr. Är sjukpenningen 20 resp. 12 kr. (högsta sjukpenningklassen, årsinkomst över 14 000 kr.), blir genomsnittsavgiften 150 kr. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter uppgå till ca 328 milj. kr.
Arbetsgivare är skyldig att bidraga till kostnaderna för sjukvårdsför- säkringen (närmast kostnaderna för läkemedel) och försäkringen för till- läggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget utgör (0,1 + 1,0 :) 1,1 % av de löner arbetsgivaren utbetalat under ett kalenderår, dock medräknas härvid inte lönebelopp varmed en anställds årslön överstiger 15000 kr.
Vad försäkringen för tilläggssjukpenning beträffar beräknas arbetsgivar-
bidraget täcka närmare 60 % av kostnaderna härför. Totalt beräknas ar- betsgivarnas årsbidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen utgöra ca 198 milj. kr.
Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och av- giftsersättningsbidrag.
Sjukhjälpsbidraget utgör 50 % av utgifterna för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Till utgifterna för sjukhusvård utgår intet statsbidrag, ej heller till försäkringen för till- läggssjukpenning.
Medlemsbidraget utgår med 4—5 kr. per medlem och år. Avgiftslindringsbidraget utgör det belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårds— försäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxe- rade inkomsten.
Avgiftsersättningsbidraget utgår med 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är skyldig att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.
Statens bidrag beräknas inalles till ca 212 milj. kr. Procentuellt fördelar sig de årliga totalkostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbets- givarna och 29 % på staten. Den allmänna sjukförsäkringen torde komma att samordnas med yrkesskadeförsäkringen så att i princip ersättning ut— går från sjukförsäkringen under 90 dagar, oavsett om sjukdomsfallet än att hänföra till yrkesskada eller annan sjukdom. Först efter utgången at denna tid ersättes yrkesskador genom den särskilda yrkesskadeförsäk- ringen.
Vad slutligen beträffar den frivilliga sjukförsäkringen har denna i hu— vudsak formen av en försäkring för tilläggssjukpenning. Den är i princip avsedd för vissa grupper som ej är obligatoriskt tillförsäkrade sådant skydd, nämligen 1) sjukkassemedlemmar vilkas inkomster av förvärvs— arbete helt eller delvis härrör av arbete för egen räkning, 2) gifta kvinnor som är obligatoriskt försäkrade åtminstone för grundsjukpenning och sam- manlever med mannen samt 3) medlemmar som på grund av studier eller annan utbildning är förhindrade att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete.
För den första gruppen — till stor del självständiga företagare —— får den frivilliga tilläggssjukpenningen uppgå till högst så stort belopp att den, tillsammans med sjukpenning på grund av den obligatoriska försäk- ringen, högst motsvarar det sjukpenningbelopp för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad om hela årsinkomsten av förvärvs- arbete varit av tjänst. Sådan försäkring kan valfritt meddelas antingen med den vanliga karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförläng- ning av 15, 30 eller 90 dagar.
För den andra och tredje gruppen får den sammanlagda sjukpenningen på grund av frivillig och obligatorisk försäkring inte överstiga 6 kr. För de gifta hemmakvinnornas del innebär alltså detta, att de utöver den obliga- toriska grundsjukpenningen får frivilligt försäkra sig för högst 3 kr.
För den första och andra gruppen gäller samma karenstidsbestämmelser, medan karenstiden för den tredje —— de studerande —— utgör 18 dagar.
Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag om 20 %. Avgiften för fri- villig tilläggssjukpenning blir i genomsnitt ungefär dubbelt så hög som för enbart obligatorisk tilläggssjukpenning. Statens bidrag har uppskattats till 6 milj. kr.
Genom sjukförsäkringslagens ikraftträdande den 1 januari 1955 upp- häves förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor.
Arbetslöshetsförsäkringen
Bestämmelser om den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslös- hetsförsäkringen meddelas främst genom förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor med däri vidtagna ändringar.
De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade som rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna har bildats av vederbörande fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande till dessa och öppna för alla löntagare inom det ifrågavarande yrket, alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade lön- tagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt, i det att de olika fackförbundens stadgar föreskriver, att förbundets med- lemmar också skall tillhöra arbetslöshetskassan. F. 11. finns ett 40-tal kas- sor. Försäkringen omfattar närmare 80 % av LO:s medlemmar och en lika stor andel av de till TCO anslutna medlemmarna i enskild tjänst. Vissa grupper —— bl. a. det alldeles övervägande antalet statligt och kommunalt anställda av vilka många har ringa eller ingen arbetslöshetsrisk — står dock utanför försäkringen. Av hela antalet kassamedlemmar den 31/12 1952, 1143000, var 206000 kvinnor, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av det antal förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning som redovisades vid folkräkningen två år tidigare.
Arbetslöshetsförsäkringen är uppbyggd på principen att hjälp lämnas vid oförvållad arbetslöshet och under förutsättning att kassamedlemmen är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete. För att erhålla under- stöd skall den försäkrade vidare förete intyg från den offentliga arbets- förmedlingen att arbete sökts men inget lämpligt sådant stått till buds. En annan förutsättning för understödsrätt är att den försäkrade betalat föreskrivna avgifter. Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren upp— kommer nämligen rätt till understöd först då medlem i en arbetslöshets-
kassa erlagt minst 52 veckoavgifter (eller 12 månadsavgifter), varav minst 20 veckoavgifter (eller 5 månadsavgifter) måste ha betalats inom de 12 månader, som ligger närmast före arbetslöshetens början.
Särskilda bestämmelser har utfärdats av tillsynsmyndigheten (numera arbetsmarknadsstyrelsen) om kvinnliga kassamedlemmars understödsrätt under tiden kring nedkomst, de s. k. havandeskapsdirektiven. Huvudregeln är här liksom eljest, att kvinnan för att erhålla understöd skall anses arbets- för och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. I direktiven göres skillnad mellan havandeskapstiden och tiden efter barnsbörden.
Har kvinnan permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet eller slutat arbetet på egen begäran av samma orsak, betraktas hon i allmänhet som arbetsoför och avstänges från understöd. Undantag gäller emellertid för vissa arbeten som anses särskilt olämpliga för hennes tillstånd, t. ex. arbete med lyftning, skiftarbete och arbete som servitris eller butiksbiträde. Är det arbete som kvinnan lämnat av denna karaktär, kan hon betraktas som arbetsför och tillerkännas understöd. —— Om kvinnan blir arbetslös av någon anledning som inte har samband med själva havandeskapet, utgår givetvis understöd under eljest gällande villkor, alltså bl. a. förutsatt att hon inte kan erhålla ett arbete som lämpar sig för hennes tillstånd.
Efter barnsbörden utgår i regel inget understöd under de närmaste 6 veckorna, vilken tidrymd i vissa fall förlänges till 8 veckor. Man utgår näm- ligen från att kvinnan under tiden närmast efter nedkomsten saknar möj- lighet att åtaga sig förvärvsarbete (bestämmelsen utformades ursprungligen mot bakgrunden av arbetarskyddslagens föreskrifter om rätt till ledighet och förbud mot arbete vid nedkomst). Även för den efterföljande tiden sker ofta inskränkningar i understödsrätten. Kvinnan måste nämligen kunna styrka, att omvårdnaden om barnet inte hindrar henne att taga förvärvsarbete, d. v. s. att barnet kan omhändertagas av någon annan.
Förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöres främst av daghjälp och familjetillägg härtill.
För daghjälpen, som är ett för dag beräknat kontantbelopp, finns ingen motsvarighet till exempelvis de inom den obligatoriska sjukförsäkringen gällande generella sjukpenningklasserna. I stället fastställer varje arbets- löshetskassa för sig den eller de daghjälpsklasser som skall tillämpas. Om flera klasser förekommer, beror medlemmarnas klasstillhörighet i regel på inkomstens storlek, men ej sällan användes andra indelningsgrunder, exempelvis ålder eller kön. Daghjälpen får numera uppgå till högst 20 kr. och torde f. n. genomsnittligt för samtliga försäkrade (män och kvinnor tillsammans) utgöra ca 13 kr.
Familjetillägg utgöres av maketillägg (resp. husföreståndarinnetillägg) med 2 kr. — vilket dock ej utbetalas om maken har förvärvsarbete mot- svarande tre dagar eller mer i veckan eller själv uppbär daghjälp —— samt barntillägg med kr. 1: 50 för varje barn under 16 år.
Efter en karenstid av minst 6 dagar utgår vid arbetslöshet understöd för 6 dagar per vecka. Sammanlagt får understöd utgå för högst 156 dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och samma arbets- löshetsfall.
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter och statsbidrag av olika slag. Avgifterna varierar betydligt inom olika kassor, då de i första hand är beroende av arbetslöshetsrisken i vederbörande fack.
KAPITEL VII
Allmänna synpunkter på samhällets hjälp
vid havandeskap och barnsbörd
Utgångsläget
Den svenska familjepolitiken har vuxit fram jämförelsevis sent men har ändå hunnit få både stor omfattning och rik förgrening. De olika åtgärder som nu faller inom detta område är i allmänhet frukter av befolknings— frågans aktualisering i mitten av 1930- och början av 1940—talen. Att lämna stöd åt mödrarna och hemmen i samband med barnets ankomst måste vara en primär uppgift inom all familjepolitik. Ekonomiska hjälpåtgärder för blivande och nyblivna mödrar fanns visserligen i vårt land långt innan samhällets strävan att särskilt tillgodose barnfamiljerna fick en mera mål- medveten och systematisk inriktning, men det var först vid 1937 års riks- dag som de byggdes ut och sattes in i ett större sammanhang.
Hjälpbehovet i samband med barnsbörd är i vissa avseenden likartat med det vid sjukdom. Det är därför naturligt, att man inom den frivilliga sjuk- kasserörelsen tidigt åtog sig att lämna ekonomiskt bistånd vid nedkomst, moderskapshjälp. Sedermera kompletterades denna hjälpform med ett av statsmedel helt bekostat understöd —— motsvarande den nuvarande moder- skapspenningen _ för kvinnor som stod utanför sjukförsäkringen, vilket likaledes utbetalades av sjukkassorna. Samtidigt med en viss omläggning av dessa stödåtgärder infördes slutligen 1937 en helt ny hjälpform, mödra- hjälp, avsedd för kvinnor som på grund av nedkomsten råkat i nöd- ställt belägenhet.
Moderskapshjälpen är sålunda inordnad i den nuvarande frivilliga sjuk— försäkringen och därmed förbehållen kvinnor som tillhör erkänd sjuk- kassa. Moderskapshjälpens belopp varierar i olika sjukkassor men utgör minst 110 och vanligen 125 kronor, varav staten bidrar med 75 kronor. Till barnaföderskor som inte är sjukkassemedlemmar utgår av statsmedel mo— derskapspenning med 75 kronor, förutsatt att kvinnans eller makarnas be— skattningsbara inkomst uppgår till i regel högst 4 000 kronor. Även denna hjälpform administreras som nämnts av sjukkassorna. Båda bidragen har varit oförändrade till beloppen sedan dessa fastställdes 1937. Mer än 90 % av alla barnaföderskor uppbär antingen moderskapshjälp eller moder- skapspenning.
Mödrahjälpen, som i likhet med moderskapspenningen finansieras med statsmedel, tillkom främst för att undvika att kvinnan på grund av ned— komsten skulle behöva vända sig till fattigvården. Hjälpen lämnas därför
först efter en ingående prövning av det individuella hjälpbehovet, och den utgår vanligen in natura. Mödrahjälpens maximibelopp har höjts vid två tillfällen och utgör nu 600 kronor (vid flerbörd 800 kronor). Beslutande- rätten utövas av mödrahjälpsnämnden, ett speciellt organ i varje landstings- område och stad utanför landsting, under det att hjälpformen i andra av- seenden handhas av barnavårdsnämnderna. Ungefär en tredjedel av landets barnaföderskor erhåller mödrahjälp, regelmässigt utöver moderskapshjälp eller moderskapspenning.
1937 års reformverk innebar på en punkt ett steg tillbaka i utveck- lingen. Krav hade redan i seklets början rests på särskild ersättning åt kvinnor, som på grund av arbetarskyddsbestämmelser tvingades eller hade möjlighet att avstå från arbetet i samband med nedkomsten, främst indu- striarbeterskor, men frågan hade skjutits undan för att lösas i samband med en allmän sjukförsäkring. Inom ramen för det understöd som sedan inrättades för kvinnor utanför den frivilliga sjukförsäkringen gjordes ett om ock blygsamt försök att ta hänsyn till att industriarbeterskorna gick miste om arbetsförtjänst till följd av nyssnämnda bestämmelser. Härtill finns ingen som helst motsvarighet i någon av de nuvarande hjälpformerna.
Medan den ekonomiska hjälpen åt blivande och nyblivna mödrar sedan 1937 inte har undergått någon annan större förändring än att mödra— hjälpens maximibelopp förstärkts, har många andra familjepolitiska åt- gärder som vidtogs vid samma tid gjorts avsevärt effektivare, och viktiga reformer av ännu större räckvidd har genomförts. Här må endast erinras om utbyggnaden av förlossningsvården och den förebyggande mödra- och barnavården, om den sociala hemhjälpsverksamheten, de allmänna barn- bidragen, de fria skolmältiderna och familjebostadsbidragen samt andra åtgärder av bostadspolitisk natur. Den ekonomiska hjälpen åt blivande och nyblivna mödrar är i själva verket en av de få stödåtgärder som — i vart fall mera orubbade — härrör från familjepolitikens begynnelseskede. En kraftig utveckling har gått fram även över andra stora områden inom socialpolitiken. I ett hänseende får detta omedelbar betydelse för stöd- åtgärderna för mödrarna, i det att den allmänna sjukförsäkringen kommer att rycka undan grunden för den nuvarande uppdelningen av den generella hjälpen i en form för sjukkassemedlemmar och en annan för kvinnor utanför sjukkassorna.
I sitt betänkande 1946 om moderskapsbidrag föreslog socialvårdskom- mittén djupgående förändringar av samhällets ekonomiska stödåtgärder vid barnsbörd, vilket gav upphov till starka meningsbrytningar. I sitt ungefär samtidigt avlämnade betänkande om barnkostnadernas fördelning preci- serade 1941 års befolkningsutredning sin ståndpunkt i frågan, vilken i vä- sentliga stycken avvek från socialvårdskommitténs. Förslag och yrkanden om förbättringar i olika avseenden av hjälpåtgärderna har sedermera fram- förts i olika sammanhang, bl. a. av en rad kvinnoorganisationer.
Den kritik mot den nuvarande hjälpen vid havandeskap och barnsbörd som legat till grund för de olika ändringsförslagen och som har kommit fram i yttranden eller på annat sätt är högst skiftande. Det väsentligaste i kritiken torde emellertid kunna sammanfattas sålunda, att hjälpen har ansetts behäftad med brister i tre hänseenden, i det att den skulle vara ofullständig, splittrad och otillräcklig.
Ofullständigheten i den nuvarande hjälpen har främst ansetts ligga däri, att ersättning lämnas endast för direkta utgifter men inte för den inkomst som förvärvsarbetande kvinnor ofta i större eller mindre utsträckning går miste om i samband med barnsbörd. Särskilt har man därvid pekat på bestämmelserna inom arbetarskyddsområdet som föreskriver skyldighet för kvinnan att avhålla sig från arbete efter barnsbörden eller garanterar henne rätt till ledighet under tiden kring nedkomsten. Socialvårdskommittén ville lösa frågan om kompensation för inkomstbortfall inom ramen för den gene— rella hjälpen, varigenom huvudparten av de kvinnliga arbetstagarna skulle garanteras sådan ersättning i viss relation till den förlorade arbets- inkomstens storlek. Vid remissbehandlingen gick meningarna på denna punkt starkt isär, i det att en del remissorgan godtog förslaget och andra avvisade det helt, medan många återigen i princip var ense med kom— mittén men reagerade mot den utformning förslaget fått. Bortsett från att utformningen ansågs tekniskt bristfällig var det bl. a. följande skäl som dikterade den avvisande hållningen hos de senare: Man kunde inte accep— tera, att en ersättning, som helt lämnades av statsmedel skulle utgå med högre belopp ju större inkomst vederbörande normalt uppbar, detta desto mindre som många behövande skulle komma i sämre läge genom mödra- hjälpens slopande. I åtskilliga yttranden hänvisades till att frågan om er- sättning för inkomstbortfall i stället borde lösas försäkringsvägen.
Även befolkningsutredningens förslag omfattade ersättning för förlorad arbetsinkomst, likaså har olika yrkanden därom framförts bl. a. i fram- ställningarna från de förut omtalade kvinnoorganisationerna.
Mest radikalt ifråga om undanröjande av den nuvarande splittringen på tre hjälpformer var socialvårdskommitténs huvudförslag enligt vilket de alla och således även mödrahjälpen skulle ersättas av generellt utgående, standardiserade bidrag, helt finansierade av statsmedel. Kommittén avsåg därmed att i administrativt avseende nå fram till ett mera enhetligt sy- stem. Avgörande för förslaget i den del detta innehar mödrahjälpens av- skaffande var emellertid synpunkten att man i avsevärt vidgad omfattning ville överföra kostnaderna vid havandeskap och barnsbörd från den en- skilde till samhället och att detta inte syntes kunna ske på annat sätt än genom helt generell hjälp. I kommitténs alternativa förslag bibehölls där- emot mödrahjälpen vid sidan av vissa generella bidrag. Befolkningsutred- ningen ansåg kommitténs huvudförslag stå i god samklang med utveck— lingen inom socialpolitiken men fann det av praktiska skäl nödvändigt att
behålla en behovsprövad hjälpform som komplement till en generell bi— dragsgivning. I yttrandena anslöt man sig allmänt till tanken på ett fast grundbidrag till alla barnaföderskor, men i frågan om att i andra hänse— enden överge det gällande hjälpsystemet rådde synnerligen delade me- ningar. Från kvinnohåll har sedermera förenklingar av bidragsformerna påyrkats.
Vad slutligen beträffar hjälpens otillräcklighet gäller anmärkningarna främst den hjälp, som i form av moderskapshjälp eller moderskapspenning kommer det stora flertalet barnaföderskor till del; i fråga om mödrahjäl- pen har för övrigt en kraftig höjning av maximibeloppen nyligen kommit till stånd. Både socialvårdskommittén och befolkningsutredningen föreslog, att förstärkt ekonomisk hjälp skulle utgå till samtliga mödrar, och i ytt- randena underströks allmänt betydelsen av en väsentlig förbättring av hjälpen. Senare har bl. a. från kvinnohåll yrkats att förmånerna skulle ökas med hänsyn till penningvärdeförändringen. Även 1950 års bespa- ringsutredning utgick i ett av sina förslag från en höjning av moder- skapshjälpen och moderskapspenningen, dock under villkor att mödrahjäl- pen inskränktes.
Den här gjorda summeringen av kritiken mot de ekonomiska hjälpåt- gärderna vid barnsbörd är långtifrån uttömmande, emedan ändringsförslag har framställts också på ett flertal andra punkter. Det anförda torde emel- lertid vara tillräckligt för att visa, var de mera grundläggande bristerna har ansetts föreligga.
Socialförsäkringsutredningen har att pröva i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör sammankopplas med den all- männa sjukförsäkringen och vidare att undersöka möjligheterna att på detta område få till stånd en enhetligare samt mera rationell och effektiv ordning. Utredningen har dessutom att beakta den konvention (nr 103) an— gående skydd vid havandeskap och barnsbörd jämte en rekommendation (nr 95) i samma ämne, som antagits vid Internationella arbetsorganisa- tionens allmänna konferens år 1952.
Genom lagen om allmän sjukförsäkring, som enligt beslut av årets riks- dag skall träda i kraft den 1 januari 1955, upphävs 1931 års förordning om erkända sjukkassor. Då denna förordning bl. a. innehåller de nuva- rande bestämmelserna om moderskapshjälp, kommer därmed dessa att upphöra. Vidare kommer den obligatoriska sjukförsäkringen att omfatta praktiskt taget alla landets invånare, kvinnor som män. En hjälpform av moderskapspenningens typ, avsedd endast för sådana kvinnor som står utanför sjukförsäkringen, blir alltså överflödig. I avvaktan på socialför- säkringsutredningens förslag har intet beslut fattats om att ersätta moder- skapshjälpen och moderskapspenningen med någon annan hjälpform.
Utgiftslindring. För alla kvinnor medför havandeskapet och barnsbör- den en utgiftsökning, för vissa därjämte en inkomstminskning. Såsom när- mare framgått av kap. 1 och II bereder de samhälleliga stödåtgärderna f. n. barnaföderskorna hjälp endast i det förstnämnda avseendet, i det att dessa åtgärder tar sikte på att undanröja eller minska utgifterna. Hjälpbehoven, sådana dessa nu helt eller delvis täckes, är i regel knutna till moderns och barnets hälsa, till moderns möjligheter att utföra hemsysslorna och till de anskaffningar som erfordras för hennes och barnets räkning. Sam- hället söker tillgodose behoven på både individuell och kollektiv väg — ge- nom att ge kvinnan kontanta bidrag och genom att kostnadsfritt eller mot reducerad avgift ställa tjänster till hennes förfogande.
Av de nuvarande ekonomiska hjälpformerna är både moderskapshjälpen och moderskapspenningen avsedda för vissa normalt uppkommande kost- nader i samband med barnsbörden. När dessa hjälpformer gestaltades 1937 preciserades ändamålen sålunda, att man ville täcka utgifterna för utrust- ning åt modern och sängutrustning och småkläder åt barnet, för hemhjälp och för resor i samband med förlossningen. Beträffande moderskapspen- ningen sades uttryckligen, att denna skulle täcka kostnaderna även för vård på förlossningsanstalt, och detsamma torde ha avsetts med moder- skapshjälpen. Mödrahjälpen åter är inte bunden vid några bestämda ut- giftsändamål, men ett antal sådana utkristalliserades mycket snart i till- lämpningen. Då de båda andra hjälpformerna visade sig otillräckliga för en stor del av landets mödrar, måste de i fråga om utrustning åt mor och barn och även beträffande hemhjälp och resor kompletteras med mödra— hjälp. Vid sidan härav framkom vissa självständiga ändamål för mödra- hjälpen, nämligen tandvård och kostförbättring samt, främst för ogifta mödrar, inackordering i mödrahem eller enskilt hem; dessutom användes mödrahjälp i viss utsträckning till att täcka sporadiskt uppkommande behov.
De kollektiva hjälpformerna för blivande och nyblivna mödrar består av socialmedicinska eller övervägande sociala föranstaltningar, som — ofta i kombination med direkt ekonomisk hjälp — avser att täcka hjälpbehov av Vårdkaraktär: Den förebyggande mödra- och barnavården och i samband därmed utdelning av vissa läkemedel, förlossningsvården och folktandvår- den samt den sociala hemhjälpen och mödrahemsverksamheten.
Att varje särskilt hjälpbehov, för vilket en kollektiv anordning inrättats eller ett visst ändamål redan fastställts eller utbildats i de olika ekono- miska hjälpformerna, även framdeles bör tillgodoses finner utredningen självklart. Frågan om hur detta bör ske och i vilken utsträckning kontant hjälp bör komma till användning kommer att behandlas i fortsättningen.
Ersättning för inkomstbortfall. Förut har framhållits, att samhällets nu-
72
varande hjälpåtgärder endast avser att bereda lindring i utgifter som för- anledes av havandeskap och barnsbörd. För förvärvsarbetande kvinnor är situationen vanligen den, att de inte bara får utgifter på grund av ned- komsten utan även går miste om arbetsförtjänst medan de i samband med nedkomsten avhåller sig från förvärvsarbetet. Ensamstående kvinnor är regelmässigt beroende av arbetet för sitt uppehälle. De gifta kvinnor som ägnar sig åt förvärvsarbete bidrar därigenom i större eller mindre mån till sin egen och familjens försörjning. Uppenbarligen medför ett bortfall av kvinnans arbetsinkomst, då den sålunda är avsedd för hennes eller fa- miljens allmänna levnadskostnader, många gånger en avsevärt starkare på- frestning på ekonomin än vad de extra utgifterna på grund av nedkomsten i och för sig innebär.
Det bör å andra sidan påpekas, att förvärvsarbetande kvinnor som i sam- band med nedkomsten helt ägnar sig åt hemmet ej sällan kan göra inbe- sparingar av utgifter som de eljest har, exempelvis för daghemsavgifter eller i viss utsträckning för hemhjälp. I regel torde emellertid dylika in- besparingar inte på långt när motsvara inkomstbortfallet.
Utredningen har i kap. III lämnat vissa uppgifter som berör förvärvs- arbetande kvinnor. Enligt folkräkningen 1950 uppgick antalet förvärvs- arbetande kvinnor i fruktsam ålder till mer än en halv miljon, varav mellan en tredjedel och en fjärdedel var gifta. På senare tid har gifta kvinnor i markant ökad utsträckning sökt sig ut i arbetslivet. Av alla barnaföderskor i landet, ca 110 000 under ett år, kan omkring 24 000 antagas vara för- värvsarbetande, det övervägande flertalet eller drygt 22 000 såsom arbets- tagare. I sistnämnda antal torde ingå största delen av de ogifta barnafö- derskorna, som totalt utgör mer än 10 000.
Barnsbörden och barnsängstiden medför fysisk arbetsoförmåga hos kvin- nan. Kvinnan är vidare under det sista skedet av havandeskapet ovig, och risken för överansträngning är stor. Det kan därför —— beroende på vilket slags arbete kvinnan har _ ej sällan vara nödvändigt eller önskvärt att hon då avstår från arbetet. Efter förlossningen dröjer det alltid en tid, innan kvinnan hinner återhämta krafterna. Man har alltså att räkna med även en viss nedsättning av arbetsförmågan under tiden omkring nedkoms- ten. Till detta kommer amningen och värden i övrigt av barnet. Full enighet råder om att det ur medicinsk synpunkt är av största vikt att barnet under den första tiden av sin levnad ammas av modern. Skall amningen och värden av barnet fullgöras riktigt, tar detta så stor del av kvinnans tid i anspråk och styckar till den grad sönder hennes arbetsdag, att det är förenat med stora faktiska svårigheter för henne att samtidigt ägna sig åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete. Olägenheterna från hälsosynpunkt av en dylik anordning ligger också i öppen dag i fråga om både mer och barn.
Dessa omständigheter har inte föranlett lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare har infört vissa bestämmelser av arbetar—
73
skyddsrättslig art, som föreskriver eller öppnar möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten. Enligt arbetarskyddslagen gäller sålunda förbud för barnaföderska att under de sex första veckorna efter nedkomsten arbeta i vissa yrken, främst industriellt arbete. Vidare har kvinnan enligt samma lag rätt till ledighet under de sex veckorna närmast före barnsbörden. Kvinna har dessutom, enligt lagen 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., oberoende av arbetets art rätt till högst sex månaders ledighet i samband med nedkomsten, förutsatt att hon sedan minst ett år varit stadigvarande anställd hos arbetsgivaren.
Frågan om ersättning under ledighet som kvinnan nödgas ta eller eljest erhåller på grund av dessa bestämmelser har man överlämnat åt parterna i arbetsavtalet att lösa. Rätt till lön under ledighet för havandeskap och barnsbörd kan, enligt en av utredningen företagen approximativ uppskatt- ning, antagas tillkomma kanske 25 % av de kvinnliga arbetstagare som be- finner sig i fruktsam ålder. Det bör nämnas, att socialstyrelsens mödra- hjälpsundersökning 1953 visar, att mindre än 15 % av de ensamstående kvinnorna med arbetsanställning fick sådan lön. Medan lön vid ledighet i samband med nedkomst i regel länmas av stat och kommun till deras an- ställda, utgår regelmässigt ingen dylik lön till arbetstagare på den privata sektorn av arbetsmarknaden, om man frånser några stora grupper kon- torsanställda huvudsakligen inom industrin samt bank— och försäkrings- världen. I övrigt är kvinnorna garanterade ersättning för förlorad arbets- inkomst endast i undantagsfall, nämligen i så måtto att vissa kategorier som tillhör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen kan få hjälp därifrån under havandeskapet, men detta förutsätter att kvinnan är arbetsför och beredd att anta lämpligt arbete om sådant erbjudes. Man måste alltså konstatera, att de flesta förvärvsarbetande kvinnor inte beredes någon ersättning för den inkomst de mister i samband med att de föder barn.
I likhet med bl. a. socialvårdskommittén och befolkningsutredningen an- ser socialförsäkringsutredningen det vara ofrånkomligt, att de kvinnor som omfattas av det lagstadgade arbetsförbudet vid nedkomst tillförsäkras ersättning för den förlorade inkomsten. Det finns emellertid ingen anled- ning att stanna därvid, emedan kvinnornas möjligheter att ägna sig åt förvärvsarbete under denna tid mindre beror av arbetets art än av de för alla gemensamma fysiska betingelserna och vården om barnet, vilka om- ständigheter också utgör grunden för den vidgade rätten till ledighet enligt 1945 års lag. Det bör härvid erinras om att statsmakterna vid 1948 års revision av arbetarskyddslagstiftningen fann det vara av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art men att en utsträckning av arbets- förbudet till att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde inte borde ske utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbort-
74
fallet samtidigt löstes. Man bör dessutom minnas, att de ifrågavarande be- stämmelserna av arbetarskyddsrättslig art —— särskilt 1945 års lag med dess större räckvidd i fråga om personkretsen —— alla också i grunden avser att skänka kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne rätt att efter barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten. Bere- des kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorar under tiden från av- brottet i arbetet tills det kan återupptas, betyder detta otvivelaktigt endast ett fullföljande av samma syfte.
Även om det redan anförda enligt utredningens mening utgör tillräckligt skäl för att bereda förvärvsarbetande kvinnor ersättning för inkomstbort- fall under ledighet för barnsbörd, bör ännu några synpunkter framhållas.
1950 års abortutredning har nyligen avgivit ett betänkande i abortfrågan (SOU 1953: 29), vari bl. a. redovisas en socialstatistisk undersökning rö- rande abortklientelet. Enligt abortutredningens undersökningar utgjorde an- talet framkallade aborter 1949 omkring 15 500, varav 5 500 legala och 10 000 kriminella. Abortfrekvensen är beträffande båda slagen av provocerad abort störst i storstäderna och minst på landsbygden. Av de kvinnor som 1949 ansökte om abort hos medicinalstyrelsen (ca 5 700) var 65 % gifta; de giftas andel i det illegala abortklientelet uppskattas till 25 %. Vad de ensamstående beträffar beräknar utredningen, att bortsett från de 5. k. spon- tanaborterna (icke framkallade missfall) ungefär 46 % av de ogifta kvin- nornas havandeskap avbrytes. Detta innebär alltså, att praktiskt taget var- annan ogift kvinna som blir gravid får antingen illegal eller legal abort. Motsvarande siffra för de gifta är 5 %.
Både bland gifta och icke gifta abortsökande är frekvensen av förvärvs- arbetande högre än hos genomsnittsbefolkningen. Av de ogifta beräknas 87 % i det legala och 99 % i det illegala klientelet ha förvärvsarbete. Frap- perande stor är i båda klientelen förekomsten av kontorister och affärs- anställda.
I fråga om de sociala och ekonomiska hjälpåtgärderna uttalar abortut- redningen bl. a.:
_— _ _ Erfarenheten visar, att varken moderskapspenning, moderskapshjälp eller mödrahjälp, sådana dessa för närvarande är utformade, har något större abortprofylaktiskt värde. Den höjning av maximibeloppen för mödrahjälpen, som 1953 års riksdag beslutat, har emellertid uppenbarligen ökat mödrahjälpens värde. Att samhällets hjälpverksamhet i detta sammanhang måste utformas mera enhet- ligt, rationellt och effektivt är alltså utredningens bestämda mening.
Frågan om ersättning för inkomstbortfall under tjänstledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd är enligt utredningens mening av en utomordentlig betydelse. En tillfredsställande lösning av denna fråga skulle utan tvivel vara ett mycket starkt maktmedel i samhällets kamp mot aborterna. _— _ —— Utred— ningen hävdar, att frågan om gottgörelse för utebliven inkomst under graviditet och tiden närmast efter nedkomsten är en angelägenhet, som kräver ingripande från samhällets sida i form av moderskapsförsäkring eller på annat lämpligt sätt.
75
Frågan om kompensation för inkomstbortfall åt förvärvsarbetande barna- föderskor kommer enligt socialförsäkringsutredningens åsikt i ett delvis nytt läge till följd av den allmänna sjukförsäkringen, varigenom kvinnliga anställda med inkomst av någon betydenhet blir obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning vid sjukdom. Gränsen mellan å ena sidan kvinnans tillstånd under tiden kring nedkomsten och å andra sidan sjukdom är ofta flytande. Införes ingen särskild ersättningsform vid barnsbörd, kan kvin- norna i många fall tänkas bli benägna att låta sjukskriva sig för allehanda mindre krämpor, som även i normalfallen åtföljer havandeskapet eller barnsbörden. Frånsett att detta kan få mindre önskvärda konsekvenser av psykologisk natur kommer sjukförsäkringen under sådana förhållanden att i inte oväsentlig utsträckning få lämna ersättning för inkomstbortfall som strängt taget förorsakas av havandeskap eller barnsbörd och inte av sjukdom.
Slutligen bör erinras om att en förutsättning för att vårt land skall kunna ratificera den av 1952 års internationella arbetskonferens antagna konventionen ang. skydd vid havandeskap och barnsbörd är att någon form av kompensation för inkomstbortfall vid barnsbörd införes.
Dessa omständigheter har givit utredningen ytterligare stöd för uppfatt— ningen, att den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd skall avse att inte enbart bereda lindring i de med nedkomsten förenade ut- gifterna utan även lämna ersättning för därav uppkommet inkomstbortfall.
Individuell och kollektiv hjälp
Förlossningsvården. Inom förlossningsvården har en stark utveckling ägt rum från öppen till sluten vård, så att nu inte mindre än 95 % av alla barnaföderskor förlöses på anstalt. Vid de offentliga förlossningsanstal- terna och vissa andra sådana som uppbär statsbidrag får avgift för vård på allmän sal uttas med i regel högst en krona om dagen, ett belopp som ursprungligen motiverades därmed att det skulle utgöra bidrag till anstal- ternas utgifter för kost; en avgiftshöjning äger rum om vårdtiden över- skrider tio dagar. Moderskapshjälpen och moderskapspenningen är av- sedda att täcka bl. a. denna avgift. När det gäller en verksamhet av denna omfattning, framträder tydliga olägenheter av att en naturaprestation kom- bineras med bidrag. Det kan ju knappast anses ändamålsenligt, att sam- hället först ikläder sig kostnaden för den allra största delen av verksam- heten, därefter fastställer en avgift som skall täcka återstoden och slutli- gen, ehuru via ett bidrag, bekostar även denna avgift för så gott som alla ' som anlitar verksamheten. I tidigare reformförslag har även fri förloss- ningsvård påyrkats. Om man på ett eller annat sätt gör värden på förloss- ningsanstalt kostnadsfri för barnaföderskorna, torde detta knappast med- föra något ökat tryck på den slutna vården, ty den utveckling från hem-
76
förlossning till anstaltsförlossning som pågår och för övrigt nu ej står långt från sin möjliga kulmen låter sig säkerligen inte påverkas av om kvinnan behöver betala den nuvarande obetydliga avgiften eller ej.
Man kan naturligtvis tänka sig att helt avskaffa den nuvarande avgiften och på så sätt göra den slutna vården i verklig mening kostnadsfri. Frågan om fri vård på förlossningsanstalt äger emellertid nära samband med det större problemet om den fria sjukhusvården överhuvud. Statsmakternas beslut 1953 om den allmänna sjukförsäkringen innebär, att lösningen av detta problem tills vidare fått anstå och att ersättning för sjukhusvård läm- nas som en prestation i sjukförsäkringen. Uppenbarligen är det i detta läge inte lämpligt att låta kvinnan erlägga avgift på ett sjukhus vid barnsbörd, under det att avgiften vid sjukdomsfall helt regleras genom sjukkassan. Den förmånligare ställning som barnaföderskorna nu av befolkningspoli- tiska skäl har förlänats skulle därmed från deras synpunkt vändas i sin motsats. Enligt utredningens mening bör avgiftsfrågan vid sluten förloss- ningsvård lösas på samma sätt som vid annan sjukhusvård. Samma avgift bör alltså tillämpas på barnbördsavdelning som på annan sj ukhusavdelning, och ersättning i princip motsvarande avgiften på allmän sal bör lämnas ge- nom sjukkassan. Vistelsen bör ersättas oavsett vårdtidens längd, varför den nuvarande s. k. tiodagarsspärren bör försvinna. En sådan sammankoppling av hjälpen vid barnsbörd med sjukförsäkringen måste också för barnafö- derskorna framstå som naturlig. Den medför dessutom påtagliga admini— strativa fördelar såväl för sjukhushuvudmännen som för sjukkassorna, i det att det från avgiftssynpunkt blir likgiltigt om vården lämnas för sjuk— dom eller förlossning.
Fria resor till och från förlossningsanstalt har föreslagits bl. a. av be- folkningsutredningen. Med den nyss förordade ordningen synes det lämp- ligt att sådana resor ersättes på samma sätt som sjukförsäkringen er— sätter resor till och från sjukhus vid sjukdomsfall. Detta innebär i prin- cip, att resor för intagning på förlossningsanstalt helt ersättes genom sjuk— kassan, och hemresor i den mån kostnaden överstiger 4 kronor. Då rese- kostnaderna i samband med barnsbördsfall på landsbygden genomsnittligt är avsevärt högre än i städerna, skulle därmed även vinnas en önskvärd utjämning mellan land och stad i detta hänseende, något som f. ö. inte låter sig göra med en standardiserad hjälp för detta ändamål.
Vad den öppna förlossningsvården angår är denna, sedan samhället nu— mera ersätter barnmorskans resor, normalt inte förenad med några kost- nader för den enskilde. Emellertid kan vid hemförlossning komplikationer inträffa som påkallar bistånd av läkare utan att man fördenskull kan tala om ett sjukdomsfall. Ersättning bör i dylika fall utgå efter regler mot- svarande dem som gäller för läkarvård enligt sjukförsäkringen (d. v. s. med i princip 3/4 av kostnaderna för läkarens resor och själva läkar- vården).
Övriga hjälpåtgärder. Beträffande de övriga hjälpåtgärderna ställer sam- hället för tandvård, inackordering och hemhjälp tjänster till kvinnans för- fogande mot en mindre avgift och lämnar henne samtidigt kontant bidrag för samma ändamål. Då det uppenbarligen skulle vara rationellare att låta endera hjälpformen uteslutande komma till användning och då bidraget bör uppfattas som subsidiärt i förhållande till naturaprestationen, gäller frågan här närmast huruvida det är möjligt att tillgodose dessa hjälpbehov helt på kollektiv väg.
Behovet av tandvård tillgodoses nu genom mödrahjälpen på sådant sätt, att bidrag —— efter avlämnat kostnadsförslag — lämnas till tandvård utförd antingen vid folktandvårdspoliklinik eller av privatpraktiserande tandlä- kare, förutsatt att den senare i sådant fall tillämpar den s. k. socialvårds- taxan (folktandvårdstaxan med maximalt 50 % förhöjning). Även om man kunde tänka sig att avskaffa avgifterna inom folktandvården för de bli- vande och nyblivna mödrar som nu erhåller tandvårdsbidrag genom möd- rahjälpen, är folktandvården ännu inte tillräckligt utbyggd för att kunna ta emot dem alla. Dels saknas polikliniker på många håll i landet (i vissa fall är dessutom personalen otillräcklig vid kliniker som inrättats), dels måste de som redan finns tillgodose efterfrågan även från andra befolk- ningsgrupper och bland dem främst barnen. Det finns alltså i varje fall inte ännu förutsättningar för att helt överflytta tandvården från den indivi- duella hjälpen till de kollektiva åtgärdernas plan.
På liknande sätt förhåller det sig med behovet av hemhjälp. Härtill lämnas nu bidrag både genom moderskapshjälpen eller moderskapspen- ningen och genom mödrahjälpen, medan å andra sidan den sociala hem- hjälpen ställes främst till barnfamiljernas förfogande. Den senare lämnas kostnadsfritt till mindre bemedlade —— får kvinnan mödrahjälp medför detta a priori avgiftsbefrielse _ och i övrigt mot avgift i relation till mot- tagarens ekonomiska förhållanden. Social hemhjälpsverksamhet bedrivs nu visserligen i så gott som alla rikets kommuner, men den lämnar ännu bi— stånd i långt mindre än hälften av alla barnbördsfall där den kan antagas vara behövlig. Inte så mycket i avgiftsbeläggningen som i den otillräckliga kapaciteten ligger sålunda nu och sannolikt inom överskådlig tid ett hinder för att behovet av hemhjälp skulle kunna helt tillgodoses genom en sam- hällelig naturaprestation. Även för detta ändamål måste därför hjälp i form av kontanta bidrag bibehållas.
I detta sammanhang bör även erinras om att ett särskilt bidrag av stats- medel med högst 15 kronor nu kan lämnas till kvinna som är intagen på s. k. väntehem, för att möjliggöra anställande av hjälp i hennes hem. Detta behov bör fyllas inom ramen för den allmänna ekonomiska hjälpen vid barnsbörd, varför det nyssnämnda speciella bidraget torde böra avskaffas.
Främst för ogifta mödrar finns inrättade mödrahem av två typer, vård— hem och hemskolor. Vid de förra uttas för vistelsen en viss lägre dag-
avgift. Till inackordering bl. a. vid dessa mödrahem lämnas nu mödrahjälp. Att avskaffa avgiften och därmed befria mödrahjälpen från den skulle i och för sig inte vara otänkbart. Inte ens om mödrahemmen kunde ge plats för alla kvinnor som behövde inackordering skulle det dock vara lämpligt att genom indragande av den ekonomiska hjälpen för inackorderingsändamål hänvisa dem till mödrahem. Ty liksom hittills bör åtminstone de barnafö- derskor som lämpligen kan vistas i sitt föräldrahem i första hand få hjälp härtill. Det kan nämnas, att socialstyrelsens undersökning 1953 rörande mödrahjälpen visar, att inte mindre än ca 65 % av alla ensamstående sö— kande hade bostad i föräldrahemmet. Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att direkt ekonomisk hjälp behövs till inackorderings- kostnader.
Alla barnaföderskor har möjlighet att få kostnadsfri hälsokontroll genom den förebyggande mödra- och barnavården. Då dessutom resekostnaderna får anses tillfredsställande reglerade inom ramen för denna verksamhet, finns ingen anledning att här dröja vid den. Det bör emellertid erinras om att vissa läkemedel — skyddsläkemedel och läkemedel som erfordras vid behandling av havandeskapssjukdomar — nu utdelas kostnadsfritt vid de nyss nämnda institutionerna, förutsatt att inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan, att förmånen inte rim- ligen bör utgå. Den angivna begränsningen gällde inte för skyddsläkemed— len, när dessa infördes, utan tillkom i samband med en besparingsaktion 1941 och föreskrevs sedan även beträffande läkemedlen för behandling av havandeskapssjukdomar då sådana började lämnas. Begränsningen torde vara i det närmaste betydelselös från finansiell synpunkt och hör av lämp- lighetsskäl försvinna.
Bortsett från resor i samband med förlossningen är det nu två särskilda ändamål som uteslutande fylles genom direkta bidrag, nämligen kostför- bättring och anskaffning av utrustning åt mor och barn.
Kvinnans behov av omväxlande och närande föda under havandeskapet och amningstiden kan för de flesta tillgodoses genom lämplig variation av den vanliga husmanskosten. Till dem vilkas normala standard i detta hänseende är otillräcklig lämnas nu mödrahjälp i form av kostförbättrings- bidrag. Vad anskaffningarna beträffar utgår nu såväl moderskapshjälp eller moderskapspenning som mödrahjälp till erforderlig utrustning åt mo- dern och barnet. Att samhället skulle tillhandahålla mödrarna särskilda kostnadsfria skyddsfödoämnen (såsom mjölk, smör och ost) föreslogs visser- ligen på sin tid av befolkningskommissionen, men i likhet med bl. a. social- vårdskommittén som utförligt behandlat dessa frågor finner utredningen hetänkligheterna från administrativ synpunkt så stora mot ett dylikt ar- rangemang, att det inte bör komma i fråga. Detsamma gäller i ännu högre grad om utrustningen, som under sådana förhållanden dessutom måste standardiseras. För kostförbättring och ifrågavarande anskaffningar
bör sålunda inte några kollektiva hjälpformer inrättas, utan till dessa ändamål bör liksom nu utgå ekonomisk hjälp.
Ersättning för inkomstbortfall måste självfallet lämnas individuellt så- som kontant bidrag.
Formerna för de kontanta bidragen
Generell eller behovsprövad hjälp. Genom den nuvarande moderskaps- hjälpen och moderskapspenningen lämnas barnaföderskorna hjälp som är avsedd till lindring i —— förutom utgifter i samband med förlossningen —— utgifter för hemhjälp och utrustning åt modern och barnet. Moderskaps- hjälpen och moderskapspenningen kommer att i samband med den all- männa sjukförsäkringens ikraftträdande behöva ersättas av någon annan hjälpform. Vid remissbehandlingen av de olika förslagen 1946 rådde enig— het om att alla barnaföderskor borde erhålla ett fast grundbidrag till ut- gifter som normalt uppträder vid nedkomst. Utredningen anser även, att den hjälp som skall träda i stället för den nuvarande moderskapshjälpen och moderskapspenningen bör få generell natur och sålunda utgå till alla utan inkomst— eller behovsprövning. Den bör vidare avse att åtminstone lämna ett grundbidrag främst till hemhjälp och erforderlig utrustning åt modern och barnet. Därjämte bör som tidigare framhållits ersättning lämnas för vissa utgifter i samband med själva förlossningen. Denna ersättning bör dock inte utgå såsom ett direkt bidrag i vanlig mening utan genom en sådan efterhandsreglering av utgifterna som sker beträffande motsva- rande utgifter enligt sjukförsäkringslagen. Kontanta bidrag skall emeller- tid utöver vad ovan sagts lämnas förvärvsarbetande kvinnor som på grund av nedkomsten avhåller sig från arbete och därvid går miste om arbets- förtjänst. Samma skäl som talar för att ersättning för normalt uppkom- mande merkostnader bör lämnas genom generella bidrag kan anföras för att inkomstbortfallet skall kompenseras i denna form. Ersättning för in— komstbortfall i samband med barnsbörd bör alltså såvitt möjligt lämnas generellt.
De övriga ändamål till vilka kontanta bidrag skall utgå fylles nu på sådant sätt, att behoven av tandvård, inackordering och kostförbättring lik- som mera sporadiskt uppträdande behov tillgodoses genom mödrahjälpen. Denna lämnar därjämte kompletterande bidrag främst till moderns och barnets utrustning samt hemhjälp.
Utredningen har att överväga möjligheterna att göra den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd mera enhetlig. Från denna syn- punkt skulle givetvis största fördelen stå att vinna om man kunde lämna all kontanthjälp i en enda form. Detta skulle uppenbarligen förutsätta, att mödrahjälpens nuvarande uppgifter lades till den generella hjälpen.
I socialvårdskommitténs huvudförslag ställdes denna fråga på sin spets, * i det att detta omfattade endast generell hjälp och således innebar möd- hjälpens avskaffande. Vid valet av den generella hjälpformen lät sig kom- mittén i hög grad vägledas av kostnadsutjämningssynpunkten, d. v. s. att kostnaderna i samband med nedkomsten i avsevärt större utsträckning än hittills skulle överflyttas från den enskilde till samhället.
Bcfolkningsutredningen åter fann visserligen en sådan lösning ligga helt i linje med utvecklingen bort från hjälpformer grundade på individuell behovsprövning men hyste tvekan huruvida en objektivisering av grun- derna för det ekonomiska stödet i den utsträckning, som här förutsattes, vore möjligt beträffande samhällets hjälpåtgärder vid barnsbörd, enär fa- miljernas situation vore så ytterligt växlande vid barnets ankomst. I be- tänkandet om barnkostnadernas fördelning framhöll utredningen, att den inte hade kunnat finna det möjligt att åstadkomma en anordning med till alla mödrar efter generella regler utgående bidrag, som kunde anses till- fredsställande. Om man strävade efter att göra dessa bidrag så stora, att de kunde anses tillräckliga i alla fall, skulle kostnaderna komma att stiga till en sådan storleksordning, som måste väcka betänkligheter ur finans- politiska synpunkter. En generell hjälp av den omfattningen syntes inte heller tillräckligt motiverad av föreliggande behov. Så snart man äter stan- nade för lägre bidrag, måste detta innebära, att i vissa fall behövande möd- rar tvingades att söka ytterligare hjälp, där sådan stod att erhålla, närmast hos fattigvårdsorganen. Denna konsekvens borde enligt utredningens upp— fattning undvikas, vilket enklast skedde därigenom, att mödrahjälpen med dess på individuell behovsprövning grundade bidragsverksamhet bibehölls.
Socialvärdskommittén bemötte kritiken bl. a. genom att ytterligare under- stryka kostnadsutjämningssynpunkten, vilken krävde att man i görlig mån begränsade utrymmet för en individuell behovsprövning. I det stora antal remissyttranden, vari socialvärdskommitténs huvudförslag avstyrktes, skedde detta inte minst med hänsyn till konsekvenserna av den generella hjälpformen, vanligen under åberopande av de skäl befolkningsutred— ningen anfört.
Ävcn om den av socialvårdskommittén med eftertryck hävdade kostnads— utjäniningssynpunkten i och för sig måste tillmätas särskild betydelse på ett område som faller inom familjepolitiken, får dock enligt socialförsäk- ringsutredningens åsikt denna synpunkt inte drivas så långt, att man låter andra viktiga hänsyn vika. Utredningen anser i likhet med befolkningsut- redningen, att det inte låter sig göra att enbart inom ramen för generell hjälp tillgodose de olika ändamål för vilka bidrag åt blivande och nyblivna mödrar enligt vad tidigare sagts skall utgå, emedan man under sådana för- hållanden skulle eftersätta kraven att hjälpen i de enskilda fallen få erfor- derlig effektivitet och att kostnaderna stannar inom rimliga gränser. Även i fortsättningen fordras något slag av behovsprövad hjälp åt barnaföder-
skor. Avskaffas mödrahjälpen, får en stor del av kvinnorna hänvisas till fattigvården. Detta måste anses olämpligt, åtminstone så länge den senare består i sin nuvarande utformning, och det skulle dessutom innebära en tillbakagång till förhållandena före 1937, då mödrahjälpen infördes främst för att undvika den nyss angivna konsekvensen. Enligt utredningens upp- fattning bör alltså mödrahjälpen bibehållas vid sidan av den generella hjälpen.
Att mödrahjälpen bibehålles behöver naturligtvis inte med nödvändighet medföra, att alla de utgiftsändamäl för vilka mödrahjälpen nu är avsedd även i fortsättningen skall täckas genom denna hjälpform. I motsats till den generella hjälpen är dock mödrahjälpen uppenbarligen väl lämpad för sådana fall då hjälpbehovet på grund av sin natur inte kan fastställas annat än efter en mer eller mindre ingående bedömning av kvinnans eller familjens ekonomiska eller eljest personliga förhållanden. För kostförbätt— ring och inackordring samt för hemhjälp och anskaffningar till den del de senare erfordras utöver vad som kan anses normalt bör därför mödrahjälp utgå, likaså för att möta sporadiskt uppträdande utgifter.
I fråga 0111 bidrag till tandvård ställer sig saken delvis annorlunda. Genom tandläkarens undersökning, som sker enligt medicinskt-odontologiska grunder, fastslås både kvinnans behov av tandvård och utgifternas om— fattning. En dylik utredning ger tydligen i och för sig möjligheter att lämna generell hjälp till detta ändamål. Socialvårdskommitténs huvudförslag upp- tog ett maximerat belopp till tandvård åt barnaföderskor som på grund av en utredning av nyssnämnda slag styrkte sitt behov av tandvård, och även befolkningsutredningen föreslog om ock utan närmare motivering ett dy- likt bidrag att utgå utan behovsprövning. Det är emellertid att märka, att enligt socialvärdskommitténs alternativa förslag skulle tandvård lämnas genom mödrahjälpen. Kommittén ansåg nämligen, att om mödrahjälpen bibehölls fanns ingen anledning att flytta ut tandvärdsbidraget därifrån, enär det skiftande tandvårdsbehovet hos olika mödrar talade för en indi- viduell prövning även på ekonomiska indikationer. Socialförsäkringsutred— ningen anser, att även följande omständigheter bör beaktas.
Ersättes tandvård generellt vid barnsbörd, föreligger enligt utredningens mening stor risk att de yngre gifta kvinnorna uppskjuter erforderlig tand— behandling till havandeskaps— och amningstiden. Det är välbekant, att varje sådant uppskov befordrar tandförstöringen. Behandlingen medför vidare under denna tid större olägenheter för kvinnan än eljest, och om helprotes erfordras har ju kvinnan under den ofta långa läkningstiden starkt begränsade möjligheter att tillgodogöra sig föda, vilket måste vara till nackdel för både henne och barnet. Om tandvården i större omfattning förlägges till tiden kring nedkomsten skulle detta vidare otvivelaktigt inne- bära, att den samhälleliga hjälpen till blivande och nyblivna mödrar i omo- tiverat stor utsträckning finge sörja för kvinnornas normala tandvårdsbe—
hov. Intill dess folktandvården har fått tillräckliga resurser bör visserligen tandvårdsbidrag kunna erhållas i samband med nedkomsten, men lik— som hittills bör detta enligt utredningens mening ske endast för kvinnor, vilkas ekonomi är sådan att de inte själva kan bekosta tandvården och som sålunda också i regel får antas av ekonomiska orsaker ha varit förhindrade att tidigare tillgodose behovet därav. Hjälp till tandvård bör alltså lämnas först efter behovsprövning. Även detta ändamål bör därför fyllas av mödra—
hjälpen. Mödrahjälpens närmare utformning behandlas i kap. IX.
Socialförsäkring eller understöd. Utredningen har funnit det nödvändigt att under alla omständigheter bibehålla en hjälpform av mödrahjälpens karaktär. Om man sålunda tvingas att låta en del av den ekonomiska hjäl- pen vid havandeskap och barnsbörd utgå efter behovsprövning, är det för att undgå ytterligare splittring desto angelägnare att de övriga delarna, de som bildar den generella hjälpen, i organisatoriskt hänseende utgör en enhet.
Den generella hjälpen skall i vad den avser utgiftslindring efterträda mo- derskapshjälpen och moderskapspenningen. Den förra har nu genom sin anknytning till den frivilliga sjukförsäkringen formen av socialförsäkring och utgår till mer än tre fjärdedelar av alla barnaföderskor i landet. Den senare utbetalas visserligen också av sjukkassorna men har understöds- natur, (1. v. s. är ett bidrag som helt bekostas av statsmedel, och utgår efter inlmmstprövning till övriga barnaföderskor. Det bör i första hand undersökas, om inte den generella hjälpen i dess helhet kan lämnas i form av socialförsäkring. Därvid bör främst beskaffenheten av kompensationen för inkomstbortfall uppmärksammas.
Om ersättningen för förlorad arbetsinkomst skall kunna göras effektiv, måste den differentieras efter arbetsinkomstens storlek. Ett uttryck härför finner man däri, att den ersättning som nu enligt bestämmelser i tjänst- göringsreglementen och kollektivavtal utgår till en del kvinnliga arbets- tagare nnder tid, då de i samband med nedkomsten måste avhålla sig från arbete, undantagslöst utgör en viss andel av deras vanliga lön. Ännu ett skäl talar för att den samhälleliga hjälpen vid barnsbörd grundas på nämn- da princip, nämligen att de kvinnliga arbetstagarna vid sjukdomsfall får ersättning i relation till inkomstförlusten genom den allmänna sjukförsäk- ringen. Man bör givetvis så långt möjligt undvika att ersättningen vid sjukdom och barnsbörd utgår efter olika grunder, inte enbart därför att in- komstbortfallet blir detsamma om kvinnan måste avstå från arbetet av den ena orsaken eller den andra utan även på grund av att gränsen mot ett sjukdomstillstånd ofta tangeras eller överskrides under havandeskapet och efter nedkomsten. Utredningen finner det alltså nödvändigt att ersättningen för inkomstbortfall ställes i relation till den förlorade arbetsinkomstens storlek.
Att den i sjukförsäkringen sålunda genomförda principen skall tillämpas innebär, att ju större inkomst en barnaföderska går miste om vid ledig- heten — d. v. s. ju bättre ekonomisk ställning hon normalt intar —— desto större blir också det belopp hon erhåller i ersättning. Utredningen finner för sin del — i likhet med vad många remissorgan uttalade vid behand- lingen av socialvårdskommitténs huvudförslag —— att det är uteslutet att engagera allmänna medel i denna del av hjälpen vid havandeskap och barnsbörd. Ersättning för inkomstbortfall kan enligt utredningens åsikt inte meddelas i annan form än såsom en socialförsäkring, där de som er— håller förmånerna själva får bidra till finansieringen därav.
Att anordna en fullt fristående moderskapsförsäkring skulle medföra åt— skilliga svårigheter inte minst av administrativ art. En dylik bör därför övervägas endast om försäkringen inte kan anknytas till en befintlig social- försäkring. Om man först begränsar frågan till att gälla ersättning för in- komstbortfall, är den beslutade allmänna sjukförsäkringen och den frivil— liga arbetslöshetsförsäkringen de socialförsäkringsgrenar som över huvud taget kan sättas i fråga för en dylik sammankoppling. Förslag har — in— nan sjukförsäkringen för förvärvsarbetande uppbyggdes på inkomstbort— fallsprincipen — väckts därom att ersättning för förlorad arbetsinkomst vid havandeskap och barnsbörd skulle lämnas genom arbetslöshetsförsäkring- en. En grundläggande förutsättning för rätt till sjukpenning enligt sjuk— försäkringslagen är att den försäkrade skall ha förlorat sin arbetsförmåga eller fått den nedsatt med minst hälften. Arbetslöshetsförsäkringen där- emot vilar på principen att den försäkrade är arbetsför och i övrigt oför— hindrad att anta arbete. Skall man koppla samman rätten till kompensation för inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd med en av dessa social— försäkringar, måste sjukförsäkringen avgjort äga företräde från principiell synpunkt. En jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringen och den all— männa sjukförsäkringen i dess nu beslutade utformning måste också otve- tydigt utfalla till den senares favör i det att samtliga arbetstagare med in- komst av någon betydelse är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpen- ning, medan arbetslöshetsförsäkringen är lagd på frivillig bas och är be- gränsad till vissa fack, varför den trots hög anslutning endast omfattar kanske en fjärdedel av alla kvinnliga arbetstagare. Starka skäl talar alltså för en anknytning mellan moderskapsförsäkriugen och sjukförsäkringen i detta hänseende. Att då också den hjälp som skall utgå med lika belopp till alla mödrar lämpligast bör handhavas av en socialförsäkring som om— fattar dessa synes självklart. Då det därtill inte kan vara lämpligt att den kontanta försäkringshjälpen utgår från två olika socialförsäkringar, har ut— redningen kommit till det resultatet att denna hjälp i sin helhet bör läm— nas av sjukförsäkringen. Av vad tidigare anförts torde framgå att minst lika starka skäl talar för att ersättningen för vissa förlossningsutgifter skall ut- givas av nämnda försäkring.
Utredningen finner sålunda, att en sammankoppling bör komma till stånd mellan den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd och den allmänna sjukförsäkringen i så måtto, att den generella hjälpen i form av en moderskapsförsäkring bör anslutas till sjukförsäkringen. Därmed fullföljes en tradition i svensk sociallagstiftning. Även i många andra län- der som infört moderskapsförsäkring har en dylik sammankoppling be- funnits mest ändamålsenlig.
Huvuddragen av moderskapsförsäkringen
Utredningen föreslår, att en allmän moderskapsförsäkring av följande huvudsakliga innebörd införes i anslutning till den allmänna sjukförsäk- ringen.
Alla kvinnor som är obligatoriskt försäkrade enligt sjukförsäkringsla— gen skall vara försäkrade för hjälp också vid havandeskap och barns- börd. Praktiskt taget alla barnaföderskor i landet kommer härigenom att er— hålla sådan hjälp, vilken i analogi med sjukhjälpen föreslås betecknad moderskapshjälp. Förmånerna består av dels ersättning för vissa utgifter som sammanhänger med förlossningen, nämligen för vård på förloss— ningsanstalt och resor till och från anstalten samt för läkarvård vid kompli— kationer i samband med hemförlossning, och dels kontanta bidrag. De förra betecknas ersättning för förlossningsutgiftcr, de senare moderskaps— penning. Moderskapspenning föreslås uppdelad i ett grundbelopp, grund- penning, samt tilläggspenning.
Alla försäkrade är garanterade ersättning för förlossningsutgifter och grundpenning. Därutöver skall de kvinnor som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning _ d. v. s. alla kvinnliga arbetstagare med en årsinkomst av minst 1 800 kronor _ vara försäkrade för tilläggspenning vid barnsbörd.
Förlossningsutgifterna föreslås ersatta på samma sätt som motsvarande utgifter enligt sjukförsäkringen.
Grundpenniugen föreslås uppgå till 270 kronor, vilket beloppsmässigt motsvarar grundsjukpenning enligt sjukförsäkringslagen under tre måna- der (3 X 90 : 270). Vid flerbörd förhöjes grundpenningen till 405 kronor. För barnaföderska som förut har minst ett barn under 10 år i hemmet skall till grundpenningen utgå barntillägg med 2 kronor om dagen under 10 dagar räknat från förlossningsdagen. En viss del av grundpenningen bör få lyftas förskottsvis.
Tilläggspenningen skall vara ett dagbelopp, som utgår för tid då den försäkrade avhåller sig från förvärvsarbete. Vad angår den tidrymd var- under tilläggspenning bör åtnjutas, har utredningen bl. a. tagit hänsyn till föreskrifterna i den i tidigare sammanhang nämnda konventionen nr 103 ang. skydd vid havandeskap och barnsbörd, enligt vilken minimiperioden
utgör tolv veckor (84 dagar), varav minst sex omedelbart efter förloss- ningen. Enligt arbetarskyddslagen är kvinna berättigad till ledighet sex veckor före och nödsakad att avstå från att arbeta i vissa yrken sex veckor efter nedkomsten. Vidare må erinras om att tilläggssjukpenning vid sjuk- dom som omspänner mer än tre månader i regel utgår med högre belopp för de första 90 dagarna.
Utredningen har för sin del funnit 90 dagar vara en lämpligt avvägd tids— period för tilläggspenning vid barnsbörd. Den ledighet som berättigar till tilläggspenning skall uttagas i ett sammanhang och påbörjas tidigast 45: e dagen före den beräknade nedkomsten och senast förlossningsdageu. Till— läggspenningen föreslås per dag uppgå till i princip samma belopp som kvinnan erhåller i tilläggssjukpenning vid sjukdom under de tre första må- naderna av en sjukperiod. En följd härav blir att kvinnliga arbetstagare vid ledighet för barnsbörd erhåller moderskapspenning av sådan storlek att den i nyssnämnda konvention föreskrivna kompensationsgraden med av- seende på den tidigare arbetsinkomsten uppnås.
Moderskapspenning förutsättes liksom sjukpenning bli skattefri. Såsom framgått av de angivna grundlinjerna gäller särskilda ersättnings— regler för den föreslagna moderskapshjälpen, ehuru dessa endast med de avvikelser som synts nödvändiga med hänsyn till hjälpens syfte ansluter sig till motsvarande bestämmelser i sjukförsäkringslagen. Emellertid föreslår utredningen, att moderskapsförsäkringen i finansiellt och administrativt av- seende skall utgöra en del av den obligatoriska sjukförsäkringen. Härige— nom vinnes avsevärda fördelar ifråga om beräkning och upphörd av av— gifter, bokföring och fondering m. m., och vidare torde gränsdragningspro- blem mellan moderskapshjälp och sjukhjälp bli mindre betydelsefulla.
Förslaget innebär sålunda, att de allmänna sjukkassorna skall omhänder- ha moderskapshjälpen och att moderskapsförsäkringen skall utgöra en del av sjukkassornas verksamhet. Till moderskapsförsäkringens närmare ut— formning och därmed bl. a. finansieringsfrågorna återkommer utredningen i nästföljande kapitel.
Moderskapsförsäkringen föreslås träda i tillämpning samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen, eller den 1 januari 1955. Genom sjukförsäk- ringslagen upphäves bestämmelserna om den nuvarande moderskapshjäl- pen i de erkända sjukkassorna. Utredningen föreslår, att även 1937 års förordning om moderskapspenning då skall upphöra att gälla.
KAPITEL VIII
Moderskapsförsäkringens utformning
Utredningen har i det föregående föreslagit, att moderskapsförsäkringen finansiellt och administrativt skall vara en del av sjukförsäkringen. Det är då också naturligt, att de materiella bestämmelserna anknyter till sjukför— säkringens i den mån så är möjligt och lämpligt med hänsyn till moder— skapsförsäkringens syfte.
Utredningen har med hänsyn härtill övervägt huruvida bestämmelserna om moderskapsförsäkringen bör inarbetas i lagen om allmän sjukförsäkring eller införas i en särskild lag. Det har visat sig, att vid en inarbetning av bestämmelserna i sjukförsäkringslagen denna måste ändras i betydande ut— sträckning och att vissa bestämmelser i lagen därigenom skulle framstå såsom onödigt komplicerade. Utredningen föreslår därför, att en särskild lag angående moderskapsförsäkring utfärdas. Emellertid bör vid en fram- tida översyn över socialförsäkringslagstiftningen uppmärksammas frågan om lagtekniskt sammanförande av sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Vissa ändringar i sjukförsäkringslagen blir dock nödvändiga i samband med genomförandet av en på nu angivet sätt konstruerad moderskapsför- säkring.
Från de nu angivna utgångspunkterna har utredningen funnit moder- skapsförsäkringen böra utformas på följande sätt.
Anslutningen till försäkringen m. m.
Den allmänna sjukförsäkringen omfattar i princip alla svenska medbor— gare som är bosatta i riket samt dem som utan att vara svenska medborgare är bosatta och mantalsskrivna i riket. Motsvarande bör gälla beträffande till- hörigheten till moderskapsförsäkringen. Alla sjukförsäkrade kvinnor skall alltså vara moderskapsförsäkrade (1 5).
Av alla i Sverige bosatta kvinnor blir _ förutom utländskor som inte är mantalsskrivna här —— i huvudsak endast följande kategorier uteslutna från moderskapsförsäkringen, nämligen de som vårdats på sjukhus i 2 år under den tid de därefter åtnjuter sådan vård (till övervägande det svårt sinnessjuka) och de som är omhändertagna på anstalt för obildbara sinnes— slöa. Dessa grupper, som inte är avgiftspliktiga enligt sjukförsäkringslagen, kan uppenbarligen antas sakna behov av moderskapsförsäkring. Vad utlän- ningar angår bör påpekas, att Kungl. Maj:t enligt föreskrift i sjukförsäk—
ringslagen kan träffa överenskommelse med främmande stat om tillämp— ning av nämnda lag på utländska medborgare som vistas i Sverige men inte är bosatta och mantalsskrivna här. Om så sker, blir de automatiskt försäkrade för moderskapshjälp. En sådan ordning synes även lämplig enär sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen från avgiftssynpunkt skall utgöra en enhet.
Liksom sjukförsäkringen ger dels ersättning för sjukvårdskostnader och dels sjukpenning bör moderskapsförsäkringen utge dels ersättning för förlossningsutgifter och dels moderskapspenning (2 5).
Vissa inskränkningar i rätten till moderskapspenning föreslås i det föl- jande.
Moderskapsförsäkringen skall ske i den allmänna sjukkassa i vilken kvinnan är sjukförsäkrad (3 5).
Ersättning för förlossningsutgifter
Vid intagning på offentlig förlossningsanstalt och vissa andra förloss- ningsanstalter, som uppbär statsbidrag, får avgift för vård på allmän sal för närvarande uttas med i regel högst en krona om dagen under upp till 10 dagar. Kvinnans utgift för anstaltsvården uppgår därför oftast till högst 10 kr. Emellertid medför anordningen visst administrativt besvär, och de influtna avgiftsbeloppen blir relativt sett ringa. Vidare får staten utge ett bidrag av omkring 2,4 miljoner kr. för den slutna förlossningsvården. Utred— ningen föreslår att vederbörande sjukkassa skall ersätta den slutna för- lossningsvården på samma sätt som den ersätter sjukhusvård (4 5). Om anstaltshuvudmännen fastställer avgiften till samma belopp som vid annan sjukhusvård, blir frågan huruvida vården föranletts av förlossningen eller sjukdom i samband med densamma utan ekonomisk betydelse. Fastställes vårdavgiften till 3 kr. om dagen, uppstår genom den föreslagna omlägg— ningen ingen annan inkomstminskning för anstaltshuvudmännen än _1 såvitt angår större förlossningsanstalter —— den som motsvarar bortfallet av den nuvarande vårdavgiften av en krona om dagen.
Även för de fall då förlossningsvård inte kunnat beredas på hemorts- anstalt eller vårdbehovet uppkommit utanför hemorten och värden därför måst beredas på annan förlossningsanstalt föreslås bestämmelserna i sjuk— försäkringslagen få motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a. att om kvinnan av nyss angivet skäl intagits på främmande förlossningsanstalt, av— giften därstädes ersättes av försäkringen med belopp som motsvarar den lägsta avgift mot vilken kvinnan kunnat erhålla värden på anstalten.
För närvarande har kvinnan i regel att själv svara för kostnaderna för intagning på och återresa från förlossningsanstalt. Enligt utredningens mc- ning bör moderskapsförsäkringen ersätta resor till och från förlossnings- anstalt efter samma grunder som gäller då någon intagits för sjukdom på sjukvårdsanstalt (4 5). I princip kommer sålunda att utgå ersättning för
dels hela intagningskostnaden och dels kostnaden för återresa i vad kost— naden överstiger 4 kr. Den sålunda föreslagna anordningen leder till att det ur den försäkrades synpunkt är likgiltigt om anstaltsvistelsen ansetts vara föranledd av förlossningen eller av en därmed sammanhängande sjukdom.
Såsom förlossningsanstalt bör ur nu förevarande synpunkter anses dels barnbördsavdelning på allmänt sjukhus (begreppet allmänt sjukhus finns definierat i 4 & sjukförsäkringslagen) och dels annan inrättning, som enligt en av Konungen fastställd förteckning är att anse såsom förlossningsanstalt vid tillämpningen av lagstiftningen rörande moderskapsförsäkringen. Det kan erinras om att en motsvarande förteckning enligt sjukförsäkringslagen skall fastställas beträffande vissa sjukvårdsinrättningar.
Förteckningen över förlossningsinrättningar bör med undantag för barn- bördsavdelning uppta de förlossningsanstalter som anges i kungörelsen den 21/7 1937 aug. statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och vänte- hem m. m. (barnbördshus, förlossningshem och förlossningsrum hos barn- morska vilka drives av landsting, kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse och ingår i godkänd plan). Det synes vidare skäligt att i förevarande hänseende betrakta väntehem för barnaföderskor i rikets öde— marksområden som förlossningsinrättning, varigenom vården samt resor till och från väntehemmet ersättes av försäkringen. F. n. utgår stats- bidrag till driften av sådant hem för barnaföderskor som _ med vissa undantag _ bor fyra mil från närmaste förlossningsanstalt. Bidraget utgår under högst 15 dagar. Inga motsvarande bestämmelser synes fram- deles behövliga, då det i stället bör ankomma på hemmets ledning att till- lämpa en intagningspolitik som tillgodoser samma syfte.
Vad angår den öppna förlossningsvården är genom distriktsbarnmorske— organisationen sörjt för att direkta utgifter för själva vården inte upp— kommer, såvida inte läkarvård erfordras. Om i samband med havandeskap uppkommen läkarvård inte är påkallad av tillstötande sjukdom kan den inte ersättas av sjukförsäkringen. Så är inte heller behövligt i fråga om den värd, som kan vara erforderlig före själva förlossningen, enär den förebyg- gande mödravården omfattar sådan läkarvård. Vid själva förlossningen be- hövlig läkarvård faller däremot vid sidan av såväl sjukförsäkringen som den förebyggande mödravården.
Enligt utredningens mening bör de fall då läkarvård är påkallad vid hemförlossning ur ersättningssynpunkt jämställas med sjukdomsfall. Er- sättning bör alltså utgå såväl för själva läkarvården som för läkarens resa till och från förlossningsplatsen (4 5).
Ur finansiell synpunkt bör de nu nämnda förmånerna vid förlossning vara anknutna till den allmänna sjukförsäkringens sjukvårdsförsäkring, som sålunda skall svara för de uppkommande kostnaderna. Till frågan om försäkringens finansiering återkommer utredningen i det följande.
Moderskapspenning
Den allmänna sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring omfattar dels försäkrade med minst 1 200 kr. årsinkomst av förvärvsarbete och dels hust- rur utan sådan inkomst, som sammanlever med sina män och inte har folk- pension. Båda kategorierna måste vara sjukkassemedlemmar, vilket inne- bär att de är minst 16 är gamla. Enligt sjukförsäkringslagens 23 & utgår inte sjukpenning för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är intagen i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, d) vårdas å allmän alkoholistanstalt, e) i annat fall än nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.
Rätten till moderskapspenning bör inte begränsas till att avse de katego- rier som är sjukpenningförsäkrade. Alla försäkrade kvinnor bör sålunda i princip ha rätt till kontant hjälp vid havandeskap och förlossning. Emel- lertid föreligger regelmässigt inte något behov härav i de fall som nyss nämnts under b)——e). Dessa undantag —— som utom i vad de avser barnhem har motsvarigheter i mödrahjälpsförordningen — bör alltså i princip även avse moderskapsförsäkringen. Det bör emellertid framhållas, att de kvin- nor som vistas på mödrahem ———- vilka är att anse såsom barnhem — väl därstädes får viss utrustning till läns för barnet men att de i regel inte får medtaga denna utrustning från hemmet. Ehuru dessa kvinnor regel— mässigt erhåller mödrahjälp även till utrustning, synes det skäligt att de får behålla rätten till den i det följande behandlade grundpenningen (12 5).
Alla som omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är för- säkrade för en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. I vissa fall förhöjes grundsjukpenningen med barntillägg. Medlemmar vilkas årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. är därjämte försäkrade för tilläggssjuk- penning.
I anknytning till sjukförsäkringen bör på grund av moderskapsförsäk- ringen utgå dels ett grundbelopp, en grundpenning, och dels en tilläggs- penning (5 5).
Grundpenningen skall utgå till alla som omfattas av försäkringen (och inte på grund av vad nyss föreslagits är förhindrade att utfå grundpen— ningen). Denna grundpenning bör dock, i motsats till vad som gäller grund— sjukpenningen, utgå oberoende av om vederbörande avstår från att utföra förvärvsarbete eller inte. Den bör nämligen, såsom framhållits i föregå— ende kapitel vid behandlingen av den generella hjälpen, delvis avse anskaff— ningar och dylika merutgifter i anledning av barnsbörden. I övrigt bör grundpenningen anses utgöra ersättning för minskad arbetsförmåga under tiden närmast före och efter nedkomsten. Schematiskt bör man kunna anse att hälften av grundpenningen hänför sig till vartdera ändamålet.
Grundpenningen föreslås utgöra 270 kr. vid varje barnsbörd (6 S), vil-
ket till beloppet motsvarar grundsjukpenning under 90 dagar. Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsarbetande kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall i och i andra hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring för den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark nedsättning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även om hjälpbeho- ven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med dem vid sjuk— dom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att kvinnorna under tiden kring nedkomsten _ frånsett barnsängstiden _ i regel har kvar en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva kan lägga hand vid åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta vård om barnen o. s. v. Det synes därför rimligt att för båda kategorierna inrymma det för anskaff— ningar avsedda beloppet i en grundpenning som motsvarar grundsjukpen- ning för 90 dagar.
Av praktiska skäl bör grundpenningen ha karaktär av ett fast och inte ett löpande bidrag. Av beloppet kan enligt vad nyss sagts 135 kr. anses avse ansluiffningar m. 111. Med hänsyn härtill bör det vid flerbörd lämpligen höjas med 135 kr. eller till 405 kr.
Av grundpenningens normalbelopp, 270 kr., bör _ såsom är fallet med den ännu bestående moderskapshjälpen och moderskapspenningen _ en del kunna lyftas förskottsvis. Det föreslås därför att den försäkrade tidigast pä nittionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten skall äga lyfta 135 kr. av grundpenningen. Återstoden förutsättes kunna uppbäras efter förlossningen, så snart det konstaterats att rätt därtill föreligger. I detta avseende torde bestämmelser böra inflyta i sjukkassornas stadgar.
Med hänsyn till att den försäkrade kvinnan under havandeskapstiden och sedan hon återhämtat sig från förlossningen regelmässigt torde vara i stånd att själv ta hand om de barn hon kan ha i hemmet är det knappast motiverat att förhöja moderskapspenningen med barntillägg annat än under tid då modern vistas på förlossningsanstalt eller hon på grund av förlossningen normalt måste inta sängläge och har små barn i hemmet. Härvid bör även erinras om att enligt sjukförsäkringslagen i de flesta fall vid nioders sjuk— dom inte utgår barntillägg annat än då hon åtnjuter sjukhusvård och i hemmet finns barn under 10 år. I sådant fall förhöjes sjukpenningen med 2 kr. om dagen. Utredningen förordar sålunda att på grund av moderskaps— försäkringen skall utgå barntillägg för 10 dagar räknat från och med för- lossningsdagen och under förutsättning att barn under 10 år finns i hem— met. l—larntillägget skall då utgöra 2 kr. om dagen. Att dessutom barntillägg bör kunna utgå vid sjukhusvård under viss tid framgår av vad som anföres i det följande.
Om kvinnan avlidit i samband med förlossningen eller därefter, föreslås att ännu inte uppburen grundpenning skall kunna uppbäras av hennes döds- bo. Det må nänmas, att efterlevande maken i sådant fall kan erhålla be-
hovsprövad mödrahjälp. Avlider åter barnet (eller vid flerbörd något av dem) eller är barnet inte levande fött, torde en viss reduktion av grund- penningen kunna vara motiverad. Har barnet levat så lång tid efter för— lossningen som vanligen förflyter innan modern återvänder från förloss- ningsanstalt, eller omkring 10 dagar, synes dock sådan reduktion böra und- vikas. Utredningen föreslår därför, att om barnet är dödfött eller det av— lider inom 10 dagar efter förlossningen, grundpenningen skall minskas med (3 X 35 =) 105 kr. Är vid flerbörd intet av barnen vid liv inom 10 da- gar efter förlossningen, föreslås att grundpenningen _ som därvid eljest utgör 405 kr. _ nedsättes med 210 kr.
Sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst upp— går till minst 1 800 kr., skall enligt lagen om allmän sjukförsäkring vara försäkrad för _ utöver grundsjukpenningen _ en tilläggssjukpenning som till storleken bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör.
Den tilläggspenning som moderskapsförsäkringen skall utge bör utgå till de kvinnor som på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen är berät— tigade till tilläggssjukpenning vid sjukdom (7 5). Den kommer då att utgå till arbetsanställda kvinnor över 16 år med en beräknad årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. under förutsättning att vederbörandes in— komst blivit i vederbörlig ordning anmäld hos sjukkassan och kvinnan på grund härav placerats i sjukpenningklass. Tilläggspenningcn bör utgå en- dast för tid då kvinnan i samband med nedkomsten avhåller sig från för- värvsarbetet och i princip utgöra samma belopp som hon vid sjukdom er— håller i tilläggssjukpenning.
Emellertid bör den omständigheten att kvinnan efter havandeskapets bör- jan skaffar sig en arbetsanställning eller att hon exempelvis övergår från deltids— till heltidsarbete och därigenom förskaffar sig högre inkomst inte motivera en motsvarande moderskapsförsäkring. Risken för ett otillbör- ligt utnyttjande av försäkringen bleve då alltför stor. Något villkor för er— hållande av tilläggspenning bör uppställas till förhindrande härav, för- slagsvis av samma innebörd som det nu inonl de erkända sjukkassorna för erhållande av moderskapshjälp uppställda villkoret. Enligt detta förutsättes för rätt till moderskapshjälp att kvinnan omedelbart före barnsbörden varit medlem i erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Sådan rätt föreligger nu även om kvinnan vunnit återinträde i erkänd sjukkassa inom nämnda tid, såvida hon före utträdet varit medlem i erkänd kassa oavbrutet minst 270 dagar. Den sistnämnda regeln har tillkommit mot bak— grunden av den uteslutning som avgiftsförsummelse nu medför, en situa— tion som givetvis saknar motsvarighet i den obligatoriska sjukförsäkringen. l
Det föreslås, att för rätt till tilläggspenning skall gälla att kvinna ome- ; delbart före barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför varit för- " säkrad för tilläggssjukpenning under oavbrutet minst 270 dagar. Har hon '
under denna tid tillhört olika sjukpenningklasser, bör tilläggspenning utgå efter den lägsta av dem. Då tiden enligt vad nyss sagts kan beräknas med hänsyn till antingen den faktiska förlossningsdagen eller den beräknade da- gen för nedkomsten, föreslås vidare att den av dessa beräkningsgrunder skall tillämpas som är fördelaktigast för kvinnan. Sistnämnda regel kan få betydelse i det fallet att klassuppflyttning sker omkring 270 dagar före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och förlossningen i verkligheten inträffar senare.
Tilläggspenningen avser att ersätta arbetsinkomst som barnaföderskan förlorar och bör alltså utgå endast för tid under vilken den försäkrade av- håller sig från förvärvsarbete. För att ledigheten skall fylla sitt syfte bör den uttagas i ett sammanhang. Såsom framhållits i närmast föregående kapitel bör tilläggspenning utgå för högst 90 dagar, varigenom i regelfallen täckes den totala ledighetsperioden i arbetarskyddslagen och konventionen nr 103 ang. skydd vid havandeskap och barnsbörd. Vidare bör vissa tids— gränser fastställas inom vilka tilläggspenning skall kunna utgå. Utred- ningen anser att tilläggspenning under en sammanhängande period av högst 90 dagar bör kunna utgå tidigast med början från och med den fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast med bör- jan från och med förlossningsdagen. Härigenom kommer kvinnan i regel att, hur än ledighetsperioden förlägges, vara tillförsäkrad ledighet med ersättning under sex veckor från förlossningen.
Vad angår tiden efter förlossningen är avhållsamheten från arbete önsk- värd dels för att kvinnan skall ha viss tid att återvinna krafterna och dels för att hon skall bli i tillfälle att själv vårda sitt barn. Underlåter hon att ha barnet i sin vård, bortfaller tydligen det sistnämnda skälet. Utredningen föreslår därför, att tilläggspenning inte skall utgå för tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, om kvinnan inte har barnet i sin vård och underlåtenheten härutinnan inte beror på att hon är sjuk. Bestämmelsen kan väntas få tillämpning i jämförelsevis liten utsträckning. Enligt social- styrelsens statistiska undersökning av mödrahjälpen uppgav av de ensam— stående kvinnorna _ några andra torde här knappast komma i fråga _ 87 % att de ämnade ta hand om barnet, 5 % att de ännu inte visste hur de skulle ställa sig och 8 % att de tänkte lämna barnet ifrån sig. Införes en tilläggspenning såsom den här föreslagna, får dessa kvinnor uppenbarli- gen ökade möjligheter att behålla barnet.
Det kunde möjligen diskuteras att göra rätten till tilläggspenningen eller en del därav beroende också av den omständigheten att kvinnan efter ned- komsten återupptar förvärvsarbetet. En dylik regel tillämpas nu ofta på den privata _ men inte på den offentliga _ delen av arbetsmarknaden i fråga om rätt till lön vid ledighet i samband med nedkomst. Därvid torde dock intet hinder föreligga att kvinnan, när hon återkommit och erhållit hela den avtalsenliga moderskapsförmånen, slutar anställningen. Enligt
socialstyrelsens statistiska undersökning rörande mödrahjälpen ämnade en tredjedel av mödrarna återuppta förvärvsarbetet, en tredjedel förklarade att de inte hade för avsikt att återgå därtill och en tredjedel hade ännu inte tagit ståndpunkt till frågan. Av de ensamstående förklarade mindre än 10 % bestämt, att de inte skulle ägna sig åt förvärvsarbetet i fortsättningen.. Då det här är fråga om förhandsuttalanden från kvinnornas sida, måste upp- gifterna betraktas som i viss mån osäkra, möjligen också därför att en del av sökandena kan ha räknat med en mildare bedömning av hjälpbehovet om de på detta till intet förbindande sätt påstod sig icke ämna återgå till arbe- tet och därmed få tillbaka arbetsinkomsten.
Grunden för en regel av ovan antytt slag kan enligt utredningens mening starkt ifrågasättas, eftersom kvinnan under ledigheten alldeles oavsett hur förhållandena sedan kommer att utveckla sig går miste om arbetsförtjänst just på grund av nedkomsten. En sådan regel skulle vidare medföra stora svårigheter i tillämpningen. Utredningen har inte funnit anledning att före— slå någon sådan bestämmelse. Kvinnliga arbetstagare bör alltså i detta hän- seende behandlas lika vid barnsbörd och vid sjukdom.
Tilläggspenningen föreslås till storleken i princip överensstämma med storleken av hel tilläggssjukpenning. Emellertid minskas sådan sjukpen- ning efter de första 90 dagarna av en sjukperiod till ett lägre dagbelopp i alla sjukpenningklasser utom de lägsta. Eftersom tilläggspenning från mo- derskapsförsäkringen högst skall kunna utgå för 90 dagar, saknas anled- ning att räkna med annat än de högre belopp, som i sjukpenningförsäk— ringen utgår för de första 90 dagarna. Utredningen föreslår alltså att moderskapsförsäkrad, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt för- säkrad för tilläggssjukpenning, skall för högst 90 dagar äga uppbära till- läggspenning enligt kolumn 5 i den i 22 & sagda lag intagna tabellen. Ta- bellen finns i detta betänkande återgiven på sid. 62, vartill utredningen får hänvisa.
Då utredningen förutsätter, att moderskapspenningen skall vara skatte— fri och då den med beaktande härav genomsnittligt kommer att motsvara åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, uppfylles även det krav rörande kompensationsgraden som erfordras för ratifikation av den förut nämnda konventionen.
Det bör erinras om att Kungl. Maj:t enligt 28 å sjukförsäkringslagen kan undanta vissa befattningshavare, huvudsakligen stats- och kommunal- tjänstemän, från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav. Göres sådant undantag beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning el- ler både denna och försäkringen för grundsjukpenning, medför detta enligt utredningens förslag att ifrågavarande arbetstagare därmed även undantas från rätten till tilläggspenning (däremot inte grundpenning) enligt moder- skapsförsäkringen. Det synes lämpligt, att i detta avseende samma regler gäller för tilläggsförsäkringen vid sjukdom och vid barnsbörd.
Bestämmelserna i övrigt i 28 & sjukförsäkringslagen om rätt för arbets- givare, som utger sjuklön, att under vissa förutsättningar uppbära arbets— tagarna tillkommande sjukpenning föreslås skola äga motsvarande tillämp- ning beträffande tilläggspenning från moderskapsförsäkringen (8 5). Där— emot anser utredningen, att grundpenningen alltid skall utgå till kvinna som enligt lagstiftningens huvudbestämmelse är berättigad därtill.
Utgivande av moderskapshj älp
För utgivande av moderskapshjälpen kommer givetvis den allmänna sjuk- kassa att svara, i vilken kvinnan är försäkrad.
Bestämmelserna i 30 & sjukförsäkringslagen om den tid inom vilken sjuk- hjälp skall begäras och lyftas föreslås få motsvarande tillämpning beträf- fande moderskapshjälpen (9 5). En preskriptionstid av sex månader skulle sålunda gälla.
Vid framställning om att utfå moderskapspenning före förlossningen måste givetvis på något sätt styrkas att kvinnan är havande och den sanno- lika tidpunkten för nedkomsten. Utredningen föreslår att sådant intyg lik— som nu skall vara utfärdat av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska.
Då framställning efter förlossningen första gången göres att utfå moder— skapspenning, bör på tillförlitligt sätt styrkas att kvinnan fått barn och vilken dag detta skett. Det föreslås därför att sådan framställning skall vara åtföljd av intyg av person, som nyss nämnts, eller av annan känd och tro- värdig person.
På grund av den föreslagna bestämmelsen i G 5 första stycket att grund— penning skall reduceras om barnet är dödfött eller avlider inom 10 dagar efter förlossningen, torde det bli nödvändigt att kvinnan vid utkvittering av grundpenning efter nämnda tid intygar att barnet är vid liv eller varit vid liv vid sagda tids utgång.
Tilläggspenning skall enligt vad förut föreslagits endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Vidare skall förmånen i fråga inte utgå för mer än 20 dagar efter nedkomsten om kvinnan av annan or- sak än sjukdom underlåter att ha det nyfödda barnet i sin vård. Det måste därför på något sätt styrkas för sjukkassan att förutsättningar för erhål- lande av tilläggspenning föreligger. En skriftlig på heder och samvete av- given försäkran av kvinnan själv synes härvid tillfyllest.
En ingalunda oviktig fråga är, hur förmånerna bör beräknas då rätt till sådana skulle komma att föreligga samtidigt enligt sjukförsäkringslagen och moderskapsförsäkringslagen, d. v. 5. då kvinnan blir sjuk under tiden kring nedkomsten. Det bör understrykas, att de fysiologiska besvär som normalt åtföljer havandeskapet och förlossningen givetvis inte faller under begreppet sjukdom.
Sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för förlossningsutgifter avser båda ersättning för vårdkostnader. Att kvinnan vid sjukdom, som fordrar besök hos eller av läkare, under ifrågavarande tid liksom eljest skall få kostnaderna härför ersatta enligt sjukförsäkringslagen, är självfallet. Vid vård på sjukhus gäller identiska ersättningsregler för sjukhjälpen och 1110- derskapshjälpen, och någon risk för dubbelersättning torde inte föreligga. För de här avhandlade ersättningarna synes alltså inga särskilda samord- ningsbestämmelser erforderliga.
Vad sjukpenning och moderskapspenning beträffar kan man, såsom förut angivits, approximativt räkna med att av grundpenningen 135 kronor avser anskaffningar och 135 kronor ersättning för minskad arbetsförmåga. Den sistnämnda delen motsvarar grundsjukpenning för 45 dagar. Lider en kvinna under tiden för nedkomsten av sjukdom som skulle berättiga till sjukpenning, bör sålunda hennes grundsjukpenning kunna innehållas en- dast för 45 dagar av den anledningen att hon är berättigad till moderskaps- hjälp i form av grundpenning. Utredningen har därför i detta avseende ut- format samordningen mellan sjuk- och moderskapsförsäkringarna så, att grundsjukpenning inte skall kunna utgå för förlossningsdagcn och därpå följande 44 dagar.
Då barntillägget i sjuk- och moderskapsförsäkringarna åtföljer grund- sjukpenningen resp. grundpenningen, skall på grund av den nyss föreslagna bestämmelsen grundpenningens barntillägg utgå vid sjukdom under de första 45 dagarna räknat fr. o. m. förlossningsdagcn. Enligt förut angiven regel utgår emellertid barntillägg till grundpenning endast för 10 dagar räknat fr. o. m. nänmda dag. Denna regel bör kompletteras såtillvida att dylikt barntillägg skall utgå även för de därefter följande 35 dagarna i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt eller sjukhus.
Tilläggssjukpenning och tilläggspenning avser var för sig att bereda förvärvsarbetande ersättning för inkomstbortfall och bör uppenbarligen inte utgå samtidigt. Utredningen anser, att samordningsregeln här bör ha den innebörden, att tilläggssjukpenning inte skall utgå för tid för vilken kvinnan uppbär tilläggspenning.
Av de ovan angivna bestämmelserna torde de som berör grundsjukpen- ningen och tilläggssjukpenningen böra införas i sjukförsäkringslagen; föreskrift rörande barntillägget till grundpenningen har intagits i 6 5 moderskapsförsäkringslagen.
De föreslagna samordningsreglerna innebär alltså för grundsjukpenning— ens del att sådan utgår vid sjukdom under havandeskapet men _ om sjuk- domen fortbestår efter förlossningen _ anses avlöst av grundpenningen under en period av 45 dagar räknat från och med förlossningsdagcn. Då grundpenningen utgör 270 kronor medan grundsjukpenning, om sådan hade utgått under den angivna tiden, skulle ha utgjort (3 X 45 =) 135
kronor kommer alltså att av grundpenningen återstå 135 kronor till an- skaffningar.
Om sjukdom inträffar under de 45 dagarna närmast före den beräknade tidpunkten för förlossningen och kvinnan vid insjuknandet har börjat upp- bära tilläggspenning, avlöses denna, sedan den utgått för 90 dagar, av till- läggssjukpenning om kvinnan fortfarande är sjuk. Om hon vid sjukdomen vill byta ut tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen mot tilläggs- sjukpenning, bör hon ha rätt därtill.
Har hon däremot inte börjat lyfta tilläggspenning när hon insjuknar, utgår vid sjukdomen tilläggssjukpenning intill dess att hon eventuellt be- gagnar sin rätt att i stället få tilläggspenning. Att hon utnyttjar sistnämnda rätt kan vara fördelaktigt för henne, enär tilläggspenningen inte inverkar på sjukhjälpstiden (den tid av 730 dagar för vilken sjukpenning längst ut- går vid en och samma sjukdom). Det kan vidare erinras om att tilläggspen- ningen alltid skall beräknas efter den förmånligare skala som finns angi- ven i kolumn 5 av den i 22 & sjukförsäkringslagen intagna tabellen, under det att tilläggssjukpenning i alla sjukpenningklasser utom de lägsta skall nedsättas efter i princip tre månaders sjukdom och då utgår enligt kolumn 8 av samma tabell (jämför sid. 62).
Innebörden av sjukförsäkringslagens regler om nedsättning av tilläggs- sjukpenning vid längre sjukdom bör något närmare beröras. Tilläggssjuk— penning skall lämnas enligt den förmånligare skalan för de första 90 da- garna av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår. Såsom sjukperiod an— ses tid under vilken den försäkrade i oavbruten följd lider av sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften. De 90 dagar för vilka sjukpenning utgår enligt den förmånligare regeln behöver emellertid inte ligga i en följd. Den omständigheten att kvin- nan under en del av sjukperioden åtnjutit tilläggspenning från moder- skapsförsäkringen medför sålunda ingen ändring däri att vid beräkningen av den tid, för vilken tilläggssjukpenning utgår efter den förmånligare ska- lan, hänsyn skall tagas till alla dagar under sjukperioden för vilka hon uppburit sjukpenning.
Genom moderskapsförsäkringen blir så gott som alla kvinnliga anställda med inkomst av någon betydelse garanterade ersättning för inkomstbort— fall vid havandeskap och barnsbörd. Man kan utgå från att en del barna- föderskor bland arbetstagarna även är anslutna till den frivilliga arbets- löshetsförsäkringen. Särskilda bestämmelser synes därför erforderliga för sådana fall då moderskapspenning och daghjälp från arbetslöshetsförsäk— ringen skulle komma att utgå samtidigt. Föreskrifter liknande dem som i fråga om sjukpenning föreslagits inflyta i sjukförsäkringslagen synes i fråga om daghjälp höra hemma bland bestämmelserna rörande erkända arbetslöshetskassor. Denna fråga kommer att behandlas av 1951 års utred- ning om arbetslöshetsförsäkringen.
Nämnda utredning torde även komma att pröva frågan om rätt till för— måner från arbetslöshetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbetslös— hetskassa med avseende på sådan tid under graviditeten eller efter ned- komsten då moderskapspenning inte utgår.
Finansieringen av den obligatoriska moderskapsförsäkringen
Även om bestämmelserna rörande moderskapsförsäkringen inflyter i en särskild lag, skall denna försäkring i ekonomiskt avseende utgöra en del av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda föreslås, att sjukvårdsförsäk- ringen skall anses ur utgiftssynpunkt omfatta jämväl försäkring för ersätt- ning för förlossningsutgifter, att försäkringen för grundsjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring för moderskapspenning i form av grund— penning och därå utgående barntillägg samt att försäkringen för tilläggs- sjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring för moderskapspenning i form av tilläggspenning (10 5).
Uppenbarligen kommer på grund härav den allmänna sjukförsäkringens kostnader att stiga inte oväsentligt. Kostnaderna behandlas närmare i kapi- tel X. Rörande sättet för täckande av utgiftsökningen för sjukförsäkringen föreslås följande.
För sjukvårdsförsäkringens del uppkommer kostnadsökningar genom dels utgifterna för vård på förlossningsanstalt, dels ökade resekostnader och dels något ökade läkarvårdskostnader (läkarvård vid hemförlossning).
Utgifterna för vård på förlossningsanstalt bör liksom utgifterna för sjuk- husvård helt täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. Till utgif- terna för läkarvård och resor bör liksom vid sjukdom utgå statsbidrag med 50 % under det att återstoden av utgifterna bör täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. (Här har bortsetts från det arbetsgivarbidrag å 0,1 % av lönesumman som enligt 38 & sjukförsäkringslagen skall utgå till sjukvårdsförsäkringen, eftersom detta bidrag närmast är avsett att delvis finansiera läkemedelsrabatteringen.) Såsom närmare framgår av kapitel X kommer vad nu föreslagits att resultera i en genomsnittlig höjning av avgiften för sjukvårdsförsäkringen med något mindre än en krona eller från omkring 23 kr. till 24 kr.
Grundsjukpenningen finansieras genom ett statsbidrag av 50 % och i öv- rigt genom avgiften för grundsjukpenning. Till barntilläggen utgår ett statsbidrag av 75 %, medan återstoden av kostnaden för dem faller på nyss- nämnda avgift. Enligt utredningens mening bör moderskapsförsäkring— ens grundpenning och de därtill knutna barntilläggen finansieras på sam— ma sätt. Detta innebär en genomsnittlig höjning av avgiften för grundsjuk— penning med omkring kr. 3: 50 eller från 25 kr. till 28 å 29 kr.
Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels genom försäkringsavgifter och dels genom ett arbetsgivarbidrag utgörande 1 % av den lön, som arbetsgivare under ett kalenderår utgivit till anställda
hos honom. Härvid tages dock inte hänsyn till arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget kan antagas täcka inemot 60 % av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Om arbetsgivarbidraget utgår oförändrat, kommer tydligen den merkostnad som uppkommer genom moderskapsförsäkringen att i sin helhet påverka de an- ställdas avgifter vilka härigenom kommer att höjas ganska betydligt _ man torde kunna räkna med en höjning av omkring 10 %. Det är enligt utred- ningens mening rimligt att arbetsgivarna bidrar till de anställda kvinnor- nas tilläggspenning på grund av moderskapsförsäkringen efter motsvarande grunder som gäller för tilläggssjukpenningen. Det förekommer, såsom framgår av redogörelsen i kap. III, i inte obetydlig utsträckning att ar- betsgivare utger lön i samband med ledighet för havandeskap och förloss- ning. En höjning av arbetsgivarbidraget kan antagas komma att motsvaras av en viss besparing för arbetsgivarna såsom ett kollektiv. Den höjning av arbetsgivarbidraget, som erfordras för att arbetsgivarna skall bidra till till- läggspenningen i samma mån som till tilläggssjukpenningen, uppgår enligt gjorda beräkningar till 0,04 % av de lönesummor som ligger till grund för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. En sådan höjning skulle tillföra försäkringen omkring 7 miljoner kr. om året.
Utredningen föreslår på nu anförda skäl, att arbetsgivarbidraget till till- läggssjukpenningen förhöjes från 1,00 % till 1,04 %. Detta innebär, att det sammanlagda arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen (allt- så inklusive bidraget till läkemedelsrabatteringen) blir 1,14 %.
För att illustrera förhöjningens ekonomiska betydelse för arbetsgivarna kan nämnas, att om ett företag till sin personal årligen utbetalar 100 000 kr. i arbetslöner, kommer det att få utge bidrag till moderskapsförsäkringen med högst 40 kr.; utbetalas en miljon, blir bidraget högst 400 kr. 0. s. v.
Vad nu sagts betyder, att avgifterna till den obligatoriska sjukförsäk— ringen (oberäknat sådana förmåner som sjukgymnastik m. m., vilka sjuk-
Den obligatoriska sjuk— Avgift utan modcr- Avgift med moder- försäkringen skapsförsäkring skapsförsäkring Enbart sjukvårds— försäkring .......... 23 24 Sjukpenningklass 1 . . . 48 52 » 2 55 60 » 3 62 67 » 4 . . . . 67 72 » 5. . . . 74 79 » 6 . . 79 84 » 7. . 86 92 » 8 . . 91 97 » 9. . . . 102 109 » 10. . . . 114 121 » 11 . . . . 126 133 » 12 . . . . 138 146 » 13. . . . 150 158
kassa enligt 18 & sjukförsäkringslagen kan besluta införa för sina med- lemmar) kommer att genomsnittligt uppgå till följande belopp.
Ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor föreslås i fråga om ersättningen för förlossningsutgifter överensstämma med den el— jest för sjulwårdsförsäkringen gällande, vilket innebär att lokalsjukkassan svarar för utgifterna men att den äger från centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av utgifterna (11 5). Genom en sådan anordning blir det ur ekonomisk synpunkt likgiltigt om en utgift hänför sig till sjukdom eller havandeskap.
Vad åter angår moderskapspenningen måste den under alla förhållanden avgränsas från sjukpenningen med hänsyn till olikheten i beräkningsgrun— der. Då det vidare är särskilt önskvärt att kostnaderna för moderskaps— penning slås ut på en större enhet än vad en lokalsjukkassa i allmänhet ut- gör, föreslår utredningen att lokalsjukkassa väl skall svara för utgivandet av moderskapspenning men äga återfå hela beloppet av sina utgifter härför från centralsjukkassan.
Frågan om frivillig försäkring för moderskapspenning
Inom den allmänna sjukförsäkringens ram finns en frivillig försäkring för tilläggssjukpenning. Denna försäkring är avsedd för dels den vars in- komst helt eller delvis härrör av annat förvärvsarbete än tjänst, dels obliga— toriskt sjukpenningförsäkrad hustru, som sammanlever med sin man, och dels vissa studerande. Denna försäkring är beträffande de två sistnämnda kategorierna begränsad så att den sammanlagda sjukpenningen på grund av obligatorisk och frivillig försäkring inte får överstiga 6 kr. De hemma— varande hustrurna kan sålunda frivilligt tilläggsförsäkra sig för högst (6—3 :) 3 kr. För den förstnämnda kategorien kan tilläggssjukpenningen uppgå till högst så stort belopp att den, tillsammans med tilläggssjukpen- ning på grund av den obligatoriska försäkringen, utgör det belopp vartill den obligatoriska tilläggssjukpenningen skulle ha uppgått om hela förvärvs- arbetsinkomsten varit av tjänst. De båda förstnämnda kategorierna kan välja olika karenstider (3, 18, 33 eller 93 dagar), medan endast en karens- tid gäller för de studerande (18 dagar). Statsbidrag utgår till den frivilliga sjukpenningförsäkringen med 20 %.
Utredningen har ingående undersökt olika möjligheter att inom moder— skapsförsäkringen skapa en motsvarighet även till den frivilliga tilläggs- sjukpenningen.
Det synes till en början klart, att det skulle vara meningslöst att anordna en helt fristående frivillig moderskapsförsäkring, enär anslutning till en sådan försäkring sannolikt endast skulle kunna påräknas från kvinnor som hade anledning anta att de kunde bli havande inom en inte alltför avlägsen framtid.
Vid en sammankoppling med den frivilliga försäkringen för tilläggssjuk- 100
Tabell ]. Medlemshcslånd 50 % män och 50 % kvinnor i sjukpenningklasserna 2—4.
Andelen barnaföderskor bland kvinnorna 0,1 | 0,2 0.3 Klass Karcnstid i sjukförsäkringen (dagar) 'i 18 33 93 3 18 33 93 3 18 33 93 % % % % % % % % % % % % A II. 11. Statsbidrag till moderskapspenning 20 %.
2 ..... 26 37 43 82 51 73 86 164 77 110 129 245 3 ..... 26 37 43 82 51 73 86 164 77 110 129 245 4 ..... 29 43 52 123 57 86 104 245 86 130 156 368 5 ..... 21 31 37 82 42 62 74 164 63 93 111 245 6 ..... 18 27 33 82 36 54 65 164 54 81 98 245 7 ..... 15 22 26 61 29 43 52 123 4 4 65 78 184 8 ..... 13 20 24 61 26 39 48 123 39 59 72 184 9 ..... 10 15 19 49 20 31 38 98 31 46 56 147 10 ..... 8 13 16 41 17 25 31 81. 25 38 46 123 11 ..... 7 11 13 35 1—1 21 26 70 21 32 40 105 12 ..... 6 9 11 31 12 19 23 61 19 28 34 92 13 ..... 5 8 10 27 11 16 20 55 16 25 30 82
Alt. B. Slalsbidrag lill moderskapspmming 50 %.
2 ..... 16 23 27 51 32 46 54 102 48 69 80 153 3 ..... 16 23 27 51 32 46 54 102 48 69 80 153 4 ..... 18 27 32 77 36 54 65 153 54 81 97 230 5 ..... 13 19 23 51 26 39 46 102 40 58 70 153 6 ..... 11 17 20 51 22 34 41 102 34 50 61 153 7 ..... 9 1 1 16 38 18 27 33 77 27 41 49 115 8 ..... 8 12 15 38 16 24 30 77 24 37 45 115 9 ..... 6 10 12 31 13 19 23 61 19 29 35 92 10 ..... 5 8 10 26 10 16 19 51 16 24 29 77 1 1 ..... 4 7 8 22 9 13 16 44 1 3 20 25 66 12 ..... 4 6 7 19 8 12 14 38 12 18 22 58 13 ..... 3 5 6 17 7 10 13 34 10 16 19 51
penning ställer sig saken visserligen något annorlunda, men även i sådant fall kommer de sannolika avgiftshöjningarna på grund av försäkringsbe- ståndets sammansättning att bli avsevärda. Detta skulle starkt hämma an- slutningcn till försäkringen från männens sida och från de kvinnor, som inte har anledning att räkna med havandeskap. Härigenom skulle vidare en önskvärd utbredning av den frivilliga sjukförsäkringen motverkas. De nämnda verkningarna kan tydligen mildras genom en begränsning till stor— leken av den frivilliga tilläggspenningen vid barnsbörd och genom höga statsbidrag till denna.
Utredningen har sålunda gjort vissa beräkningar med utgångspunkt från att den frivilliga tilläggspenningen vid moderskap inte fick överstiga 3 kr. samt från statsbidrag om 20 respektive 50 %. Vid beräkningarna har räknats med olika alternativ dels i fråga om den procentuella anslutningen till den frivilliga försäkringen av män och kvinnor och dels i fråga om den andel av de anslutna kvinnorna som kan antas föda barn varje år.
Beräkningarna redovisas i de på sid. 101—103 intagna tabellerna. Dessa
Tabell 2. Medlemsbeslånd 40 % män och 60 % kvinnor i sjukpenningklasserna 2—4.
Andelen barnaföderskor bland kvinnorna 0,1 0,2 | 0,3 Klass Karcnstid i sjukförsäkringen (dagar) 3 18 33 93 3 18 33 93 3 18 33 93 % % % % % % % % % % % % Alt. A. Statsbidrag lill moderskapspenning 20 %. 2 ..... 30 43 50 96 60 86 100 193 90 129 150 289 3 ..... 30 43 50 96 60 86 100 193 90 129 150 289 4 ..... 33 50 60 145 67 101 121 289 100 151 181 434 5 ..... 25 36 44 97 50 73 87 194 74 109 131 291 6 ..... 21 32 38 97 42 63 77 194 63 95 115 291 7 ..... 17 26 31 73 34 51 62 146 52 77 93 219 8 ..... 15 23 28 73 31 46 56 146 46 69 85 219 9 ..... 12 18 22 58 24 36 45 117 36 55 67 175 10 ..... 10 15 18 49 20 30 37 98 30 45 55 146 11 ..... 8 13 16 42 17 26 31 84 25 38 47 126 l.. ..... 7 11 14 37 15 22 27 73 22 33 41 110 13 ..... 7 10 12 33 13 20 24 65 20 30 36 98
All. B. Slatsbidrag till moderskapspenning 50 %.
2 ..... 19 27 31 60 38 54 62 121 56 80 94 181 3 ..... 19 27 31 60 38 54 62 121 56 80 94 181 4 ..... 21 31 38 90 42 63 76 181 63 94 113 271 5 ..... 16 23 27 61 31 46 54 121 46 68 82 182 6 ..... 13 20 24 61 26 40 48 121 40 59 72 182 7 ..... 11 16 19 46 22 32 39 91 32 48 58 137 8 ..... 10 14 18 46 19 29 35 91 29 43 53 137 9 ..... 8 11 14 37 15 23 28 73 23 34 42 110 10 ..... 6 9 12 30 12 19 23 61 19 28 34 92 11 ..... 5 8 10 26 1 1 16 20 52 16 24 29 78 12 ..... 5 7 9 23 9 14 17 46 14 21 26 69 13 ..... 4 6 8 20 8 12 15 41 12 18 23 61
utvisar de procenttal varmed avgifterna för den frivilliga sjukförsäkringen måste ökas, om försäkringen ombildas till en frivillig kombinerad sjuk— och moderskapsförsäkring, där moderskapspenningen utgår under 90 dagar med en krona i sjukpenningklass 2, två kronor i klass 3 och tre kronor i klasserna 4—13. Medlemsbeståndet har i klasserna 2—4 antagits utgöra de för varje tabell särskilt angivna procenttalen män och kvinnor och i högre klasser genomsnittligt 60 % män och 40 % kvinnor. För sjukförsäkringsde- len av denna kombinerade försäkring har förutsatts att statsbidrag —— i lik- het med vad som gäller beträffande den redan beslutade frivilliga sjukför- säkringen —— skall utgå med 20 %. För moderskapsförsäkringsdelen har som nämnts räknats med statsbidrag om alternativt 20 och 50 %. Innebörden av tabellerna belyses enklast genom ett exempel. I tabell 2 redovisas avgiftsökningarna om försäkringsbeståndet i sjukpenningklas— serna 2—4 utgör 40 % män och 60 % kvinnor, ett inte osannolikt antagande rörande en kombinerad sjuk- och moderskapsförsäkring av den ifrågasatta typen. Gifta hemmakvinnor har såsom tidigare nämnts möjlighet att fri-
Tabell 3. Medlemsbestånd 20 % män och 80 % kvinnor i sjukpenningklassernn 2 4. Andelen barnaföderskor bland kvinnorna 0,1 0,2 | 0,3 Klass Karenstid i sjukförsäkringen (dagar) 3 18 33 93 3 18 33 93 3 18 33 93
% % % % % % % % % % % %
All. A. Statsbidrag till moderskapspenning 20 %.
2 ..... 38 54 63 124 76 108 126 248 114 162 189 372 3 ..... 38 54 63 124 76 108 126 248 114 162 189 372 4 ..... 42 63 76 186 84 127 152 372 127 190 228 559 5 ..... 32 47 56 126 63 93 111 253 95 140 167 379 6 ..... 27 41 49 126 54 82 99 253 81 122 148 379 7 ..... 22 33 40 96 45 66 80 191 67 99 120 287 8 ..... 20 30 37 96 40 60 73 191 60 90 110 287 9 ..... 16 24 29 77 32 48 58 154 47 71 87 231 10 ..... 13 20 24 64 26 39 48 129 39 59 72 193 11 ..... 11 17 21 55 22 34 41 110 33 50 62 166 12 ..... 10 15 18 48 19 29 36 97 29 44 54 145 13 ..... 9 13 16 43 17 26 32 86 26 39 48 129
All. B. Statsbidrag till moderskapspenning 50 %.
2 ..... 24 34 39 78 47 68 79 155 71 102 118 233 3 ..... 24 34 39 78 47 68 79 155 71 102 118 233 4 ..... 26 40 48 116 53 79 95 233 79 1.19 143 349 5 ..... 20 29 35 79 40 58 70 158 59 88 104 237 6 ..... 17 25 31 79 34 51 62 158 51 76 93 237 7 ..... 14 21 25 60 28 41 50 119 42 62 75 179 8 ..... 12 19 23 60 25 38 46 119 37 56 69 179 9 ..... 10 15 18 48 20 30 36 96 30 45 54 144 10 ..... 8 12 15 40 16 25 30 80 25 37 45 121 11 ..... 7 10 13 35 14 21 26 69 21 32 39 104 12 ..... 6 9 11 30 12 18 22 61 18 27 34 91 13 ..... 5 8 10 27 11 16 20 54 16 24 30 81
villigt försäkra sig för en sjukpenning av högst 3 kronor om dagen och tillhör därvid sjukpenningklass 4. Kombinerar man detta skydd med ett motsvarande skydd vid moderskap uppkommer följande avgiftsökningar, förutsatt att 20% statsbidrag lämnas och kvinnan har valt 3 dagars karens- tid i sjukförsäkringen, nämligen med 33 % (från ca 39 till ca 52 kronor) om av tio försäkrade kvinnor endast en föder barn under året, med 67 % (från ca 39 till ca 65 kronor) om andelen barnaföderskor utgör två av tio och med 100 % (från ca 39 till ca 78 kronor) om sistnämnda andel utgör tre av tio. Om i stället statsbidrag lämnades med hälften av kost- naden för den frivilliga moderskapsförsäkringen, skulle motsvarande av- giftsökningar uppgå till 21 % (från ca 39 till ca 47 kronor), 42 % (från ca 39 till ca 55 kronor) resp. 63 % (från ca 39 till ca 63 kronor). Såsom när- mare framgår av tabellerna skulle avgiftsökningarna bli väsentligt större vid längre karenstid i sjukförsäkringen.
De i tabellerna redovisade siffrorna visar, att man även vid de gynn— sammaste antagandena rörande sammansättningen av försåkringsstocken
och födelsefrekvensen erhåller avgiftsförhöjningar, som inte kan accepteras för sjukförsäkringens del. Ett högt statsbidrag till dessa kvinnor kan även möta invändningar av statsfinansiell och principiell natur. Härtill kommer att det inte kan anses rimligt att de män, som är självständiga företagare och i denna egenskap sjukförsäkrar sig frivilligt, skall bidra till kostna- derna för frivillig moderskapsförsäkring även för hustrur till dem som på grund av sin anställning är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade.
Utredningen har alltså inte funnit det möjligt att låta den frivilliga för— säkringen för tilläggssjukpenning även omfatta försäkring för moderskaps— penning.
Konsekvenserna av det nu nämnda ståndpunktstagandet torde inte höra överdrivas. Det bör nämligen bemärkas, att den försäkringsmässiga moder— skapshjälp som skall tillkomma alla kvinnor blir mer än fördubblad i jäm- förelse med moderskapshjälpen i de erkända sjukkassorna, varvid förmå- nerna av fri vård och helt eller delvis fria reso'r vid förlossning inte bör förbises. Vidare finns alltjämt möjlighet att i fall av behov få den försäk— ringsmässiga hjälpen kompletterad med mödrahjälp.
Särskilda frågor
Därigenom att moderskapsförsäkringen konstrueras som en del av den obligatoriska sjukförsäkringen i administrativt och finansiellt hänseende blir sjukförsäkringslagens bestämmelser i dessa hänseenden gällande för båda försäkringarna. Emellertid innehåller sjukförsäkringslagen, såsom del- vis framgått av det förut anförda, vissa andra bestämmelser som tarvar mot- svarighet inom moderskapsförsäkringen. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser göres tillämpliga på moderskapsförsäkringen genom ett hänvisningsstadgande (12 5).
I enlighet härmed skall nedan angivna bestämmelser i sjukförsäkrings- lagen äga motsvarande tillämpning på moderskapsförsäkringen:
23 5, första stycket b) — e). _ Frågan om inskränkningar i rätten till moderskapspenning har behandlats tidigare i detta kapitel.
27 5 första stycket e) och h). —— Moderskapspenning jämte barntillägg skall kunna nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående för- hållande, som har betydelse för rätten till moderskapshjälp.
Så skall även kunna ske, om kvinnan utan giltigt skäl underlåter att anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för hennes sjukpenningklasstillhörighet.
56 å andra stycket punkten 5). —— I sjukkassans stadgar skall anges ord— ningen för utbetalning av moderskapshjälp.
59 5, 87 5 första stycket och 89 å. — Sjukkassa skall genom anordnande av erforderlig kontroll se till att missbruk av moderskapsförsäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iaktta de föreskrifter, som lämnas
104-
av centralsjukkassan. Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga före- skrifter angående kontrollens anordnande. Sjukkassa är vidare skyldig att enligt bestämmelser som utfärdas av tillsynsmyndigheten för annan sådan kassas räkning utge moderskapshjälp och utöva i samband därmed erforderlig kontroll. Även i övrigt skall kassorna genom samarbete under— lätta moderskapsförsäkringslagens tillämpning. Lokalsjukkassa har att på begäran av centralsjukkassa, till vilken den är ansluten, utbetala moder- skapshjälp.
101—103 55. _ Beträffande besvär över sjukkassas beslut i ärende an- gående moderskapshjälp föreslås samma regler gälla som i ärende angå- ende sjukhjälp.
105 5. — Fordran på liiodei'skapshjälp som innestår hos sjukkassan, får ej utmätas. Ej heller får rätt till moderskapshjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad att lyfta moderskapshjälpen.
106 €. —— Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåten- het att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att moderskapshjälp obehörigen utgått eller utgått med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit moder- skapshjälp, och har hon skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som har utbetalats för mycket, där ej i särskilt fall anledning före- ligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten.
I fall som här avses får, i avräkning på vad som har utbetalats för myc— ket, innehållas skäligt belopp av kvinnan tillkommande moderskapshjälp eller sjukhjälp som därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken hjälp fel- aktigt utbetalats, övergått till annan sjukkassa, får sådan avräkning ske även på den hjälp vartill hon kan vara berättigad från nämnda kassa.
Moderskapshjälpen bör i skatte- och andra avseenden likställas med sjukhjälp. Den omständigheten att bestämmelserna om moderskapshjälpen Lllflthf i en särskild lag i stället för att införas i lagen om allmän sjuk- försäkring bör nämligen inte medföra att moderskapshjälpen betraktas på annat sätt än sj ukhjälp. Utredningen föreslår därför att, där annat inte sår- skilt stadgats, vad i lag eller författning gäller om sjukhjälp enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning å moderskaps- hjälpen (13 5).
Vidare föreslås, att Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen skall kunna ut- färda tillämpningsföreskrifter (14 5).
Vad slutligen organisationen beträffar torde sjukkassornas handhavande av moderskapsförsäkringen komma att medföra en viss ökning av deras arbetsuppgifter, likaledes torde någon ökning av tillsynsmyndighetens ar- bete uppstå. Sistnämnda ökning torde komma att bli så obetydlig, att någon särskild personal ej behöver beräknas för ändamålet.
Behövliga ändringar i sjukförsäkringslagen
Redan i 1 5 sjukförsäkringslagen synes en bestämmelse böra inryckas genom vilken sambandet mellan sjuk— och moderskapsförsäkringarna fast- slås. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innehåll att genom den obligatoriska sjukförsäkringen skall meddelas moderskapshjälp på sätt stadgas i lagen om allmän moderskapsförsäkring.
De i det föregående föreslagna bestämmelserna i sjukförsäkringslagen rörande samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och försäkringen för moderskapspenning föreslås inflyta i 23 å.
Bestämmelserna i 34 & första stycket sjukförsäkringslagen, som avhand- lar avvägningen av sjukförsäkringsavgifterna, föreslås kompletterad med en hänvisning till lagen om allmän moderskapsförsäkring rörande moder- skapsförsäkringens fördelning å de olika delarna av sjukkasseverksam- heten.
Vad angår de närmare bestämmelserna rörande finansieringen synes det i övrigt vara tillfyllest att i ett nytt andra stycke till sjukförsäkringslagens 38 & intages en hänvisning till bestämmelsen i lagen om allmän moder- skapsförsäkring rörande arbetsgivares skyldighet att erlägga bidrag för be- stridande av kostnader för tilläggspenning.
Ikraftträdande m. m.
Den föreslagna lagen om allmän moderskapsförsäkring liksom de före- slagna ändringarna i sjukförsäkringslagen bör enligt utredningens me- ning träda i kraft samtidigt med sistnämnda lag eller den 1 januari 1955. Det är att märka att bestämmelserna i sjukkasseförordningen upphör att gälla med utgången av år 1954, vilket bl. a. innebär att den moderskaps— hjälp varom stadgas i förordningcn då upphör att finnas. Förordningen om moderskapspenning bör givetvis samtidigt upphöra att gälla.
Då det gäller att avgöra huruvida ersättning vid havandeskap skall utgå enligt den nu gällande eller enligt den föreslagna lagstiftningen bör tid- punkten för barnsbörden vara avgörande.
Om förlossning inträffar inom 270 dagar efter 1954 års utgång, uppstår frågan i vad mån en förvärvsarbetande kvinna skall äga rätt till tilläggs- penning och huru denna i så fall skall beräknas (jämför 7 5 andra stycket). Enligt utredningens mening bör den föreslagna lagstiftningen omedelbart vid ikraftträdandet erhålla full effektivitet. Även tilläggspenning bör alltså utgå så snart förlossningen skett efter 1955 års ingång. Vid beräkning av till— läggspenningens storlek bör så anses som om kvinnan under år 1954 tillhört den sjukpenningklass i vilken hon varit placerad den 1 januari 1955.
Det kan uppenbarligen i vissa fall inträffa att en kvinna erhållit förskott å moderskapshjälp eller moderskapspenning enligt de nu gällande bestäm-
melserna men att barnet födes efter 1955 års ingång. Sålunda utgivet för- skott skall anses vara utgivet enligt de nu gällande bestämmelserna men likväl avräknas från grundpenning enligt den föreslagna lagen. Å andra sidan bör förskott enligt den föreslagna lagen inte kunna utgivas före dess ikraftträdande.
Mödrahjälpens utformning
Utredningen har i det föregående funnit en behovsprövad hjälpform av mödrahjälpens typ erforderlig vid sidan av den föreslagna moderskaps- försäkringen. För mödrahjälpens nuvarande utformning har redogjorts i kap. 1. —— I syfte att skapa underlag för en bedömning av mödrahjälpens funktionsduglighet har socialstyrelsen på utredningens initiativ företagit en ingående statistisk undersökning rörande mödrahjälpen. En redogörelse för undersökningen, vilken gällt mödrahjälpsansökningar som avgjorts un- der februari 1953, har fogats såsom bilaga till detta betänkande. Undersök— ningens resultat understryker enligt utredningens mening ytterligare nöd- vändigheten av ett komplement till den generella hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.
Om den nuvarande moderskapshjälpen och moderskapspcnningen i enlig— het med utredningens förslag ersättes med en allmän moderskapsförsäk- ring, ger detta i och för sig inte anledning att ifrågasätta någon förändring av bestämmelserna om mödrahjälpen i annat avseende än beträffande maxi- mibeloppen. Mödrahjälp kan nu lämnas med högst 600 kronor eller vid flerbörd 800 kronor. De kvinnor som erhåller mödrahjälp får i regel dess- utom antingen moderskapshjälp om vanligen 125 kronor eller moderskaps— penning om 75 kronor. I förhållande till sistnämnda båda förmåner innebär moderskapsförsäkringens grundpenning en förhöjning med minst 145 resp. 195 kronor. Efter moderskapsförsäkringens införande skulle alltså kvin— nornas behov av mödrahjälp minska. Till kvinnor med inkomst av arbets- anställning kan dessutom enligt utredningens förslag utgå tilläggspenning. Att man vid beviljande av mödrahjälp måste ta hänsyn till kvinnans ökade försäkringsmässiga stöd är uppenbart. Då beloppsgränserna för mödra— hjälpen har karaktär av maximigränser, kan dock detta ske utan föränd- ring av dem. Det synes även motiverat att för fall, där hjälpbehovet är sär— skilt framträdande, lämna möjlighet öppen att utöver stödet från moder- skapsförsäkringen bevilja mödrahjälp intill nu gällande maximibelopp. På dessa skäl finner sig utredningen böra avstå från att föreslå någon sänk- ning av maximibeloppen för mödrahjälpen.
En fråga som har varit föremål för åtskillig diskussion är den huruvida mödrahjälp bör lämnas in natura eller med kontant belopp. För närvarande utgår mödrahjälpen till övervägande del i den förstnämnda formen. Detta innebär, att mödrahjälpsnämnden beviljar hjälp med vissa bestämda be-
lopp för särskilt angivna ändamål och att barnavårdsnämnden vanligen di- rekt ersätter den som levererat varor (utrustning för kvinnan och barnet) eller ställt tjänster till kvinnans förfogande (tandvård, hemhjälp, inackor- dering). Bidrag till kostförbättring utgår dock sedan den 1 juli 1949 alltid kontant med visst belopp per vecka eller månad.
Mot naturalinjen har invänts, att den på bidragsmottagaren kan göra in- tryck av ett visst förmynderskap. Socialvårdskommittén förordade i huvud— förslaget i dess år 1946 framlagda betänkande en fullständig övergång till kontantbelopp främst under motivering att kvinnorna i regel skulle förstå att rätt använda de utbetalade medlen. Kommitténs alternativa förslag för— utsatte däremot som tidigare nämnts mödrahjälpens bibehållande, varvid kommittén ansåg att naturakaraktären i princip borde bestå, under det att man borde undvika en alltför detaljerad reglering av hjälpens art. I en del av de remissyttranden där frågan kom under bedömning anfördes, framför allt från barnavårdsnämndernas sida, att i mödrahjälpsklientelet ingick en stor del unga och oerfarna mödrar och att anvisningsförfarandet här inne— bar en garanti för att medlen fann riktig användning. I många fall vore vidare kvinnor benägna att låta sina egna intressen stå tillbaka för famil- jens och skulle därför, om mödrahjälpen utbetalades kontant, sannolikt använda hjälpen till de löpande hushållsutgifterna. Understundom förelåg åter risk för att mannen skulle lägga beslag på pengarna för sin räkning.
Såvitt utredningen kunnat finna fungerar den nuvarande ordningen väl i det stora hela. Genom den föreslagna moderskapsförsäkringen kommer åt- skilliga kvinnor, som vid nuvarande förhållanden skulle behöva mödrahjälp, att reda sig med den försäkringsmässiga hjälpen. I första hand gäller detta uppenbarligen de kvinnor som på grund av anställning blir försäkrade för tilläggspenning. För övriga mödrar kommer genom försäkringen det kon— tantbelopp, som står till fritt förfogande, att bli väsentligt större än nu. Problemet om sättet för mödrahjälpens utgivande blir därför mindre be- tydelsefullt. Då det vidare sannolikt i åtskilliga fall skulle föreligga risk för att mödrahjälpen inte kom till avsedd nytta om den nuvarande linjen övergavs, har utredningen inte funnit anledning föreligga till ändring i de hittills tillämpade principerna.
Vad nu sagts får inte anses innebära att utredningen skulle vara överty— gad om att det mest önskvärda förfaringssättet tillämpas i alla hjälpfall. Utredningen anser det önskvärt att fortsatt uppmärksamhet inom mödra- hjälpsnämnderna ägnas spörsmålet rörande möjligheterna att i större ut- sträckning än hittills låta kvinnorna själva disponera över dem tillerkänd mödrahjälp.
Kritik har vid olika tillfällen riktats mot mödrahjälpsverksamheten på grund av ojämnheter mellan olika mödrahjälpsnämnder i fråga om pröv- ningen av behovet av mödrahjälp. Sedan Kungl. Maj:t med anledning av anmärkningar framförda av 1950 års besparingsutredning uppdragit åt
socialstyrelsen att utreda dels orsaken härtill och dels i vad mån det vore önskvärt och möjligt att ernå en utjämning, avlämnade styrelsen den 18 oktober 1951 utredning och förslag i ämnet.
I egenskap av tillsynsmyndighet över mödrahjälpsverksamheten har so- cialstyrelsen sedan länge tid efter annan utfärdat normer att tjäna till ledning för mödrahjälpsnämnderna vid bedömning av mödrahjälpsansök— ningar. Normerna upptar för olika dyrortsgrupper och olika barnantal å ena sidan de inkomstgränser upp till vilka högsta mödrahjälpsbelopp i regel bör utgå och å andra sidan de inkomstgränser vid vilka mödrahjälp i regel bör upphöra att utgå. Vid förekomsten i det individuella fallet av vissa faktorer _ såsom exempelvis sjuklighet inom sökandens familj, skulder, förmögenhet _ bör emellertid enligt styrelsens anvisningar av— vikelser göras från normerna i höjande eller sänkande riktning.
Den av socialstyrelsen företagna utredningen visade, att stora olikheter förelegat i fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden, och styrelsen anförde bl. a., att olikheterna i ofta avsevärd utsträckning och i vissa fall helt orsakats av ojämnheter i prövningen av behovet av mödra- hjälp. Skiljaktigheterna i fråga om mödrahjälpens omfattning hade blivit särskilt markerade under tiden efter 1947, då socialstyrelsen senast ut- färdat normer. Styrelsen hade med anledning härav utarbetat nya normer och föreslog, att i mödrahjälpsförordningen skulle intagas föreskrift om skyldighet för mödrahjälpsnämnderna att följa fastställda normer och att vid prövning av frågor om avsteg från normerna följa enhetliga riktlinjer. Normerna borde fastställas av Kungl. Maj:t, medan de nyssnämnda all- männa riktlinjerna liksom hittills borde utfärdas av socialstyrelsen.
Den 14 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att _ efter hörande av mödrahjälpsnämnderna _ utfärda nya normer med be- aktande av inträdda löne— och prisstegringar och att verka för att dessa normer i möjligaste mån tillämpades enhetligt, såvida inte förhållandena i viss del av landet borde föranleda avsteg från dem. Styrelsen har i maj 1952 utfärdat sådana normer, vilka sedermera justerats med verkan från den 1 juli 1953 med hänsyn till höjningen av mödrahjälpens maximibelopp.
Den statistiska undersökning rörande mödrahjälpen, som socialstyrel- sen nu utfört för socialförsäkringsutredningens räkning, har av olika skäl måst begränsas till att avse en del av de ansökningar som avgjorts under en månad, februari 1953. Materialets relativt ringa omfång har inte till- låtit en tillförlitlig redovisning av de olika mödrahjälpsnämndernas aktu— ella praxis. I kapitel I har lämnats en översikt över mödrahjälpen under år 1952. Därav framgår, att åtskilliga olikheter rått mellan mödrahjälps- nämnderna bl. a. i fråga om andelen beviljade ansökningar och det belopp som genomsnittligt beviljats. Då Skiljaktigheterna endast till dels synes ha sin grund i rent regionala olikheter i fråga om befolkningens struktur o. d., torde de i viss utsträckning bero på ojämnheter i tillämpningen.
Vid bedömning av uppgifterna för 1952 måste man emellertid hålla i minnet, att nämnderna endast under en del av året haft tillgång till de nya normerna, vilka utfärdades först i maj månad 1952. De närmast dessför— innan gällande normerna härrörde från 1947 och var med hänsyn till pen— ningvärdeförändringen helt inaktuella så sent som under förra delen av år 1952. Att många nämnder vid denna tid själva sökt anpassa tillämp- ningen efter rådande förhållanden är förklarligt, likaså att tillämpningen i avsaknad av ett allmänt rättesnöre måste bli i viss mån olika hos olika nämnder. Då dessa omständigheter i inte ringa grad måste ha inverkat på årsgenomsnittet för 1952, kan man inte därur dra några säkra slutsatser om verkningarna av socialstyrelsens nya normer. Så torde inte kunna ske förrän tidigast då statistiken för år 1953 föreligger. Då socialstyrelsens för- slag om att Kungl. Maj:t skall utfärda normer till mödrahjälpsnämnder- nas ledning enligt utredningens åsikt måste bedömas mot bakgrunden av den praxis som nämnderna utbildat med stöd av de nu gällande normerna, anser sig utredningen i nuvarande läge inte kunna ta ställning till förslaget.
Enligt utredningens mening är det Önskvärt att uppnå en såvitt möjligt likformig tillämpning av de principer som bör ligga till grund för pröv- ningen av mödrahjälpsansökningarna. De av socialstyrelsen föreslagna åt— gärderna skulle sannolikt verka i sådan riktning. Å andra sidan kan det befaras, att mödrahjälpsnämnderna, om Kungl. Maj:t utfärdade normer med angivande av inkomstgränser inom vilka mödrahjälp i regelfallen skulle utgå, i praktiken bleve obenägna att göra avvikelser härifrån även då de faktiska förhållandena skulle motivera det. Detta skulle bli liktydigt med att mödrahjälpen förvandlades från en behovsprövad till en inkomst— prövad hjälpform. En sådan utveckling måste undvikas. Det är värdefullt att mödrahjälpsnämnderna känner sig obundna att, när så finnes påkallat, utmäta mödrahjälpens belopp med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet. Utredningen anser detta vara ett skäl som talar för att man fasthåller vid det nuvarande systemet. Därvid måste dock socialstyrelsen liksom hittills i möjlig mån verka för att en enhetlig praxis åstadkommes utan att nämndernas fria prövningsrätt åsidosättes.
Utredningen har företagit en genomgång av socialstyrelsens förut nämnda statistiska undersökning rörande mödrahjälpsansökningar som behandlats i februari 1953. Den verkställda genomgången har inte givit utredningen anledning till andra uttalanden än de i det föregående gjorda.
Anslaget till mödrahj älp är nu uppfört med 10 miljoner kronor (medels- behovet för budgetåret 1954/55 har av socialstyrelsen vid tillämpning av gäl— lande principer för mödrahjälpen beräknats till 9 miljoner kronor). Såsom tidigare framhållits måste vid avvägningen av mödrahjälpens storlek hån- syn tagas till det ökade försäkringsmässiga stödet. Skulle detta ske i full utsträckning — d. v. s. grundpenningen avräknas med minst ca 150 kro- nor och tilläggspenningen i dess helhet från mödrahjälp i den mån sådan
eljest skulle ha utgått _ beräknas behovet av mödrahjälp minska med sam- manlagt drygt 6 miljoner kronor. Anslagsbehovet skulle alltså på grund härav reduceras till något mindre än 4 miljoner kronor. Hänsyn måste emellertid tagas bl. a. till följande omständigheter.
Den utjämning av mödrahjälpsnämndernas praxis som redan kan ha skett eller framdeles bör ske måste rimligen gå till så, att de restriktivare nämndernas bidragsnivå lyftes. Detta torde medföra en viss ökning av anslagsbehovet.
Vidare bör man vid en realistisk bedömning utgå från att mödrahjälps- nämnderna inte alltid kommer att minska mödrahjälpen med exakt det belopp som motsvarar ökningen av det generella stödet. Även detta torde böra beaktas vid anslagsberäkningen.
På grund av dessa omständigheter och då utredningen anser en förbätt- ring för de sämre ställda mödrarna i och för sig motiverad, har utred- ningen funnit sig böra räkna med en viss förhöjning av det förut angivna anslagsbehovet av ca 4 miljoner kronor. Försiktigheten bjuder, att kost— naderna för mödrahjälpen upptages till 5 a 6 miljoner kronor. I kostnads- beräkningarna räknas därför med 5,5 miljoner kronor.
På grund av det anförda föreslår utredningen, att mödrahjälpen bibe— hålles i sin nuvarande utformning vid sidan av den föreslagna moder— skapsförsäkringen.
Kostnadsberäkningar
Vid beräkningen av den årliga kostnaden för den föreslagna moderskaps- försäkringen har antagits,
att antalet förlossningar är 110 000 om året, att därav i 1 300 fall föreligger flerbörd, att 3800 barn årligen är dödfödda eller avlider inom tio dagar efter förlossningen,
att 70 000 barnaföderskor har barn under tio år i hemmet, att tilläggspenning kommer att utgå till 23000 barnaföderskor årligen samt
att den genomsnittliga tilläggspenningen till dessa utgör 6 kr. per dag. Eftersom tilläggspenningen endast utgår vid avhållsamhet från förvärvs- arbete, torde kunna förutsättas att den inte alltid utgives för 90 dagar. Vid beräkningarna har antagits att tilläggspenning i genomsnitt utgår för 87 dagar.
De föreslagna finansieringsbestämmelserna innebär, att kostnaderna för moderskapsförsäkringen fördelas på de försäkrade, arbetsgivarna och sta- ten efter samma grunder som gäller för motsvarande förmåner enligt sjuk- försäkringslagen.
Rörande beräkningen av kostnaden för mödrahjälp hänvisas till vad som därom anförts i föregående kapitel.
Kostnaderna för moderskapsförsäkringen och mödrahjälpen samt fördel- ningen av dessa kostnader framgår av uppställningen på nästa sida.
Vid bedömningen av nettokostnaden bör ihågkommas att även staten är arbetsgivare samt att åtskilliga arbetsgivare, bland dem staten, utger lön vid ledighet för barnsbörd.
Skulle statliga (och kommunala) tjänstemän undantagas från försäk- ringen för tilläggspenning, torde arbetsgivarbidraget till moderskapsför- säkringen sjunka till omkring 6 miljoner kronor.
Den föreslagna moderskapsförsäkringens inverkan på den obligatoriska sjukförsäkringens avgifter för grundförmånerna kan approximativt beräk— nas så, att kostnaderna för förlossningsutgifter medför en ökning av års- avgiften till sjukvårdsförsäkringen med ungefär 0,80 kr., att kostnaderna för grundpenningen jämte barntillägg medför en ökning av avgiften till
8—316801 113
Föreslagen förmån: De för— A_rbets— Staten Summa sakrade glvama Läkarvård ........................ 1 _ 1 1 Sluten förlossningsvård ............ 3,0 _ _ 3,0 Resor ........................... 0,5 — 0,5 1,0 Grundpenning .................... 11,3 _ 2 18,2 29,5 Barntillägg ...................... 0,4 _ 1,1 1,5 Tilläggspenning .................. 4,8 7,2 _ 12,0 Mödrahjälp ...................... _ _ 5,5 5,5 Summa 20,0 7,2 25,3 52,5 Avgår nuvarande kostnader för: Sluten förlossningsvård ............ 1,0 _ 2,4 3,4 Moderskapshjälp .................. 4,2 _ 6,5 10,7 Moderskapspenning .............. _ _ 1,1 1,1 Sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen (beräknad kostnad) ............ 0,9 0,3 1,2 Mödrahjälp ...................... _ _ 10,0 10,0 Summa 6,1 _ 20,3 26,4 N ettokostnud .................... 13,9 7,2 5,0 26,1
1 Torde endast kunna uppskattas till något tiotusental kr. 3 Häri har inberäknats ett belopp av 3,5 milj. kr. varmed avgiftslindringsbidraget jämlikt 43 & sjukförsäkringslagen kan antagas öka till följd av höjningen av avgifterna.
grundsjukpenningen med omkring 3: 50 kr. samt att sålunda avgiften för grundförsäkringen skulle stiga med cirka 4: 30 kr. eller (om man bortser från avgiftshöjningar på grund av förmåner jämlikt 18 & sjukförsäkrings— lagen) från omkring 48 till i genomsnitt 52 å 53 kr.
Den nyss angivna höjningen av sjukförsäkringsavgifterna kommer uppen- barligen att vara av viss betydelse vid beräkningen av det skattebortfall och de restantieutgifter, som uppkommer genom sjukförsäkringsreformen.
Om det nuvarande arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen inte alls höj- des med anledning av moderskapsförsäkringen, skulle 12 milj. kr. falla på de obligatoriskt tilläggsförsäkrade och medföra en höjning av avgif— terna för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen om ungefär 10 %. Det av utredningen föreslagna arbetsgivarbidraget om 0,04 % av av- löningssummorna kan antagas ge 7,2 miljoner kr. om året, vilket motsva- rar 60 % av kostnaderna för tilläggspenningen. Avgifterna för den obligato- riska försäkringen för tilläggssjukpenningen kommer enligt utredningens förslag att stiga med i genomsnitt cirka 4 %.
114
Att uppskatta de kostnader som skulle uppkomma vid anslutning av en frivillig moderskapsförsäkring till den frivilliga försäkringen för tilläggs- sjukpenning är ytterst vanskligt. Räknar man med ett frivilligt försäk- ringstillägg till grundpenningen av 3 kronor uppgår totalkostnaden, om av de försäkrade kvinnorna 17 000 årligen är barnaföderskor, till ungefär 4,5 milj. kr. och om 30 000 är barnaföderskor till omkring 8,0 milj.kr. Om stats- bidrag skulle lämnas med 20 %, blev kostnaderna för staten resp. 0,9 och 1,6 milj. kr. Ett statsbidrag av exempelvis 50 % skulle medföra ökningar av statens utgifter till resp. 2,3 och 4,0 milj. kr. Beträffande de avgiftshöj— ningar som skulle uppkomma för de frivilligt försäkrade hänvisas till upp- gifterna 1 kap. VIII.
115
Särskilda yttranden
Herr Hydén:
Moderskapsförsäkringen bör i möjligaste mån samordnas med sjukför- säkringen. Jag delar därför majoritetens uppfattning, att moderskapsför— säkringen bör omhänderhavas av sjukkassorna. Det föreligger dock enligt min uppfattning en grundväsentlig skillnad mellan sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen. Den första avser att skydda mot inkomstbortfall, som icke på förhand kan förutses. Moderskapsförsäkringen har annan karaktär. Majoriteten torde bygga sitt förslag i vad avser tilläggsförsäk— ringen på den uppfattningen, att förvärvsarbetande mödrar efter barnsbörd relativt snart återgår till förvärvsarbete och att försäkringens uppgift där- för är att kompensera inkomstbortfallet under så lång tid som mödrarna av medicinska och andra skäl under alla förhållanden bör avhålla sig från förvärvsarbete. Jag delar majoritetens uppfattning, att det är rimligt att kompensera en betydande del av inkomstbortfallet beträffande de kvinnor, som snabbt återgår till förvärvsarbete. Såsom majoriteten *ut- format sitt förslag sträcker sig emellertid förmånerna enligt min upp- fattning för långt. De utgår nämligen icke blott till sådana kvinnor, som återgår till arbete efter barnsbörden utan även till dem som definitivt eller för lång period framåt avstår från förvärvsarbete. Majori- tetsförslaget innebär, att de förvärvsarbetande mödrarna ges en möjlighet att dröja med anpassningen till ett nytt inkomstläge tre månader längre än vad som skulle vara fallet, om tilläggsförsäkring icke funnes. Denna förlängning framstår som föga motiverad, eftersom den i utredningen redo- visade undersökningen av mödrahjälpsklientelets benägenhet att återgå till förvärvsarbete ger vid handen, att endast 1/3 av de förvärvsarbetande möd- rarna med säkerhet kan räknas stå till arbetsmarknadens förfogande inom någorlunda rimlig tid efter förlossningen. Det bör härvid observeras, att mödrahjälpsklientelet av olika skäl torde vara mer benäget än andra mödrar att återgå till förvärvsarbete. Under sådana omständigheter kommer enligt min uppfattning tilläggspenningen i majoriteten av fall icke att ut— göra en ersättning för inkomstbortfall i vanlig mening utan få karaktären av ett understöd, som förvärvats genom försäkringsavgifter.
Mot bakgrunden av min grundläggande inställning till hithörande pro- blem anser jag, att moderskapsförsäkringen bort utformas på följande sätt.
Anslutning till moderskapsförsäkringen bör vara obligatorisk. Förmå—
nerna bör utgöra ersättning för förlossningsutgifter enligt majoritetsför- slaget och härutöver bör en moderskapspenning utgå om 3: _ kronor per dag under 90 dagar enligt de bestämmelser, som gäller för grundpen- ningen i majoritetsförslaget. Däremot bör tilläggspenning icke förekomma.
Moderskapsförsäkringen måste kompletteras med mödrahjälp i enlighet med nu gällande ordning.
Såsom ett alternativ vill jag förorda, att förvärvsarbetande kvinnor obli- gatoriskt försäkras för tilläggspenning, men att sådan icke utgår förrän det visat sig, att de inom 12 månader efter förlossningen under åtminstone tre månader stått till arbetsmarknadens förfogande antingen genom att ha utfört förvärvsarbete minst motsvarande halvtidstjänstgöring eller åtnjutit daghjälp från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetsunderstöd. Uppfylles detta krav bör de förvärvsarbetande kvinnorna kunna utfå tilläggspen- ning i enlighet med majoritetsförslaget, dock med avdrag för vad de erhål- lit i mödrahjälp. Lämpligen synes denna regel kunna utformas på så sätt, att de bör kunna få ut en tredjedel av tilläggspenningen för varje tidsperiod om 30 dagar, som de visat sig ha utfört förvärvsarbete i den omfattning som nyss angivits. Utbetalningen kan sålunda ske redan innan de 12 måna- derna förflutit och med början så snart den första arbetade 30-dagarsperi0- den gått till ända. För att undvika bevissvårigheter torde det visa sig lämp— ligt att som förvärvsarbete endast medräkna sådant arbete, som utförts i egenskap av arbetstagare.
Det är uppenbart, att avgifterna för moderskapsförsäkringen enligt de av mig förordade systemen för de tilläggsförsäkrade blir icke oväsentligt lägre än enligt majoritetsförslaget.
Skulle moderskapsförsäkringen icke kunna genomföras från den 1 janu— ari 1955 instämmer jag i ledamoten Wetterströms reservation.
Fröken Wetterström :
De nuvarande formerna för samhällets ekonomiska stöd vid havandeskap och barnsbörd har genom penningvärdeförsämringen under tiden efter de- ras tillkomst väsentligt förlorat i värde. Det är endast för mödrahjälpens del som en höjning skett. En uppjustering anser jag därför nödvändig. Jag kan emellertid icke biträda utredningens förslag om en moderskapsför- säkring som skall vara en del av den allmänna sjukförsäkringen. Min upp— fattning är nämligen att en allmän sjukförsäkring av finansiella och andra skäl ej kan genomföras den 1 januari 1955 utan den bör få anstå tills detta kan ske utan skattehöjning. På grund härav kan jag icke heller förorda en allmän moderskapsförsäkring från och med ingången av 1955. Å andra sidan framstår det för mig såsom angeläget att en förhöjning av bidragsni- vån vid moderskap åstadkommes redan från nämnda tidpunkt. I mitt för- slag utgår jag därför från de nuvarande hjälpformerna.
Jag förordar till en början att moderskapshjälpen höjes från det nu van— ligen utgående beloppet 125 kronor till 270 kronor. För mödrar med hem- mavarande barn under 10 är bör beloppet sättas till 290 kronor, innebä- rande ett tillägg å 20 kronor. Vad moderskapspenningen angår förordar jag en höjning från nuvarande 75 till 150 kronor med ett tillägg å 10 kronor för mödrar med hemmavarande barn under 10 år. Statens bidrag till såväl moderskapshjälp som moderskapspenning bör utgå med 150 kronor eller, då hemmavarande barn under 10 år finnes, med 160 kronor. Vad angår kostnader i samband med sluten förlossningsvård samt resor förordar jag samma stöd som utredningen, ehuru endast till de mödrar som erhåller moderskapshjälp eller moderskapspenning.
Enligt statsverkspropositionen 1953/54, bilaga 7, femte huvudtiteln, upp- skattas för året 1954 antalet fall med moderskapshjälp till cirka 82 000 och antalet fall med moderskapspenning till cirka 12 000. Antalet barnaföder- skor med hemmavarande barn under 10 år har av utredningen beräknats utgöra cirka 70 000. Med utgångspunkt härifrån kan kostnaderna enligt mitt förslag för moderskapshjälpen beräknas till 23,3 milj. kr., varav å staten skulle belöpa 12,9 milj. kr., samt för moderskapspenningen till 1,9 milj. kr. som helt utgår av statsmedel. Den slutna förlossningsvården kan beräknas draga en kostnad av 2,6 milj. kr., varav för statens del 0,3 milj. kr. Beträffande resor synes icke anledning föreligga att räkna med andra belopp än utredningen för sin del kommit fram till. De nuvarande kost- naderna för mödrahjälpen — 10 milj. kr. _ torde komma att nedbringas med cirka 2 milj. kr.
Ett genomförande av mitt förslag skulle sålunda draga en total kostnad av 35,8 milj. kr. varav 13,2 milj. kr. för de försäkrade och 22,6 milj. kr. för staten, vilket motsvarar en höjning i förhållande till vad nu gäller med respektive 8,1 och 2,6 milj. kr. För de försäkrades del skulle detta inne- bära en avgiftshöjning på cirka 2 kr. 30 öre. Statens kostnad skulle enligt mitt förslag bli 2,4 milj. kr. lägre än enligt utredningens förslag.
Vid den tidpunkt då den allmänna sjukförsäkringen genomföres bör av skäl som utredningen anfört en samordning komma till stånd även beträf- fande här ifrågavarande vårdformer. En moderskapsförsäkring huvud- sakligen i enlighet med utredningens förslag bör då genomföras.
Bilaga
Redogörelse för socialstyrelsens statistiska undersökning ang. mödra—
hjälpen under februari 1953.
Socialstyrelsen har i Kungl. brev den 24 april 1953 fått i uppdrag att verkställa en statistisk undersökning rörande mödrahjälpen i enlighet med en inom styrel- sen i samråd med socialförsäkringsutredningen utarbetad plan. Undersökning- ens syfte har varit att belysa barnaföderskornas ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter som har betydelse för behovet av mödrahjälp.
Primärmaterialet. Undersökningen har verkställts på grundval av de utred- nings- och ansökningshandlingar i varje mödrahjälpsärende som finns hos mödra- hjälpsnämnderna. På grund av de lokala olikheterna i mödrahjälpsverksamheten har det varit nödvändigt att utsträcka undersökningen till hela landet och göra ur- valet bland ansökningshandlingar från samtliga mödrahjälpsnämnder. För att be- gränsa undersökningens omfattning har medtagits endast varannan av de ansök- ningar som mödrahjälpsnämnderna behandlat under februari månad 1953. Av tids- och kostnadsskäl har det ej varit möjligt att lägga urvalet över ett helt år (hela 1952), och detta hade också varit olämpligt med hänsyn till att normerna för nämndernas prövning ändrades under loppet av detta år. På detta sätt har varje landstingsområde (resp. stad utom landsting) blivit representerat med ett antal fall, som utgör ungefär 1/24 av det beräknade antalet ärenden för hela 1953.
För undersökningen har socialstyrelsen från mödrahjälpsnämnderna inför- skaffat samtliga ansökningshandlingar med nämndernas bilagda utredningar för februari 1953. Urvalet av de fall som skulle medtas i utredningen har skett helt slumpmässigt, på så sätt att varannan eller 1 974 av de 3 945 insända ansöknings- handlingarna, som behandlats vid sammanträden under februari månad, ut- plockats. Detta motsvarar 4,08 % av samtliga under 1952 redovisade fall. Total- antalet fall för hela 1953, vilket man rätteligen skulle jämföra urvalets storlek med, finns givetvis ännu inga uppgifter om, men det torde icke komma att nämn- värt avvika från 1952 års tal. Den procentuella andelen utvalda fall inom olika mödrahjälpsområden företer visserligen några smärre variationer, jämfört med siffrorna för hela 1952, men inte av den storleksordningen att man kan befara att urvalets representativitet skulle förryckas.
Av de utvalda ansökningarna avsåg 1 534 gifta eller varaktigt samboende och 440 ensamstående. Dessa bägge grupper har hela tiden hållits isär vid bearbet— ningen, enär blanketterna för respektive ansökningshandlingar är av helt olika utseende. Sedan de utvalda ansökningshandlingarna granskats och kompletterats har uppgifterna kodifierats samt stansats på hålkort, varefter den fortsatta be— arbetningen skett maskinellt. I några få fall var uppgifterna så ofullständiga att de måste kasseras. Det rör sig emellertid endast om 7 gifta/samboende och 11 ensamstående. På det hela taget var blanketterna enhetligt uppställda och inne- höll samma uppgifter, men mödrahjälpsnämnderna i städerna Stockholm, Göte-
borg och Malmö hade var sin typ av blanketter, vilket i viss utsträckning försvå— rade och försenade granskningen.
De uppgifter på blanketterna som utnyttjats för denna undersökning är, för- utom demografiska uppgifter om vederbörandes ålder, civilstånd, barnantal, yrke m. m., uppgifter om sökandens (resp. mannens) ekonomi, (1. v. s. tillgångar och skulder samt inkomster under de senaste 12 månaderna och månadsinkoms- ten vid ansökningstillfället. Därutöver har medtagits uppgifter om militärtjänst, arbetslöshet, sjukdom, sjukkassetillhörighet, om vederbörande fått mödrahjälp tidigare etc. För de ensamstående har dessutom bearbetats uppgifter om fader- skapet, eventuellt förestående giftermål, vårdnaden om barnet, föräldrarnas in— komster, om underhållsbidrag är fastställt etc. I fråga om skulder och tillgångar har i denna redogörelse endast medtagits nettoförmögenhet resp. nettoskuld.
Materialets tillförlitlighet. På grund av undersökningsmaterialets ringa storlek är alla i det följande angivna tal behäftade med vissa slumpfelsmarginaler. Talen får därför inte tolkas som exakta, och skillnader på en eller ett par procent får inte tillmätas någon betydelse. I tabellerna har vissa medeltal satts inom parentes. Dessa grundar sig på absoluta tal, som understiger 10 och bör därför betraktas som osäkra.
Mödrahjälpsklientelets sammansättning. Av de i samplingen utvalda 1 974 fallen bearbetades som förut nämnts 1956. Övriga 18 visade sig så ofullständiga att de måste kasseras.
Mödrahjälpsfallens fördelning efter civilstånd och ålder framgår av denna tablå.
Gifta sam- Ensam- . Ålder boer/ide stående Samtliga
Antal mödrahjälpsfall . . . 1 527 429 1 956
Därav i % i åldern
-—20 år .......... 9,6 43,4 17,0 21—25 » .......... 31,4 35,4 32,2 26—30 » .......... 23,7 12,1 21,2 31—35 » .......... 20,0 5,6 16,8 36—40 » .......... 10,9 2,1 9,0 41— » .......... 4,4 1,4 3,7
De ensamstående är alltså betydligt yngre än de gifta/samboende. Ca 44 % av de ensamstående var högst 20 år och nära 80 % högst 25 år. Bland de gifta/sam- boende var motsvarande siffror 10 resp. 40 %.
Tab. 1. Samtliga sökande fördelade efter ålder och barnantal.
Å 1 d e r
Barnantal Stäng/na
20 år 21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46-5" Totalt '" o lagre o. hogre
O ................... 302 355 131 46 15 5 — 854 43,7 1 ................... 27 206 135 88 31 7 — 494 25,2 2 ................... 3 57 82 89 36 17 3 287 14,7 3 ................... 1 8 39 54 39 13 — 154 7,9 4 .................. —— 5 20 26 26 8 2 87 4,4 5 ................... —— -— 3 12 11 5 — 31 1,6 6 o. flera ............ — — 4 14 18 13 —— 49 2,5 Summa 333 631 414 329 176 68 5 1 356 100,11
I tab. 1 har de sökande fördelats efter ålder och barnantal. Med barn avses tidigare barn; det barn för vilket mödrahjälp söks är alltså inte medräknat. Vidare har medräknats endast hemmavarande barn under 16 år, som försörjs av föräldrarna resp. sökanden.
I nedanstående tablåer har uträknats den relativa fördelningen inom olika ål— dersgrupper och med olika barnantal för dels sökande på landsbygd och i städer, dels ensamstående resp. gifta/samboende.
Å ] d e r 13223; såggesde Landsbygd Städer Samtliga 20 år 0. därunder. . . . 43,4 9,6 14,7 20,8 17,0 21—25 år .......... 35,4 31,4 29,4 36,9 32,3 26——30 » .......... 12,1 23,7 21,6 20,5 21,2 31—35 » .......... 5,6 20,0 18,5 14,1 16,8 36—40 » .......... 2,1 10,9 10,7 6,2 9,0 41—45 » .......... 1,4 4,1 4,7 1,5 3,5 46 år 0. däröver ..... — 0,3 0,4 — 0,2
Genomsnittsåldern är, som nedanstående tablå utvisar, betydligt högre på lands- bygden än i städerna.
Mödrarnas genom- snittsålder, år
Landsbygd ........ 27,8 Städer ............ 25,6 Gifta/samboende . . . 28,2 Ensamstående ..... 22,6
Samtliga 27,0
B a r n a n t a 1 gälde sailgåeåde Landsbygd Städer Samtliga 0 .................. 84,4 32,2 39,5 50,5 43,7 1 .................. 10,5 29,4 24,5 26,5 25,2 2 .................. 3,0 18,0 15,5 13,2 14,7 3 .................. 0,9 9,8 9,1 6,0 7,9 4 .................. 0,5 5,6 5,9 2,0 4,4 5 .................. 0,5 1,9 2,0 1,0 1,6 6 o. flera ........... 0,2 3,1 3,5 0,8 2,5
Som väntat har fallen på landsbygden i genomsnitt fler barn än de i stä- derna. På landsbygden uppgick de barnlösa familjerna till 40 % och i städerna till 50 % av samtliga. Ett-barnsfamiljerna utgjorde i bägge fallen ca 25 %. Fem eller flera barn hade på landsbygden drygt 5 %, i städerna ca 2 %. Av de gifta/sam- boende hade ungefär en tredjedel inga tidigare barn, av de ensamstående ca 85 %. Endast 5 % av den senare gruppen men ca 40 % av de gifta hade 2 eller flera barn.
Mödrahjälpsfallens fördelning efter yrkesverksamhet framgår av tab. 2 och 3 a och b. Yrkesfördelningen är gjord på huvudgrupper av yrken. När det gäller gifta/samboende redovisas i tab. 2 männens yrkesfördelning, eftersom dessa sva- rar för huvudparten av inkomsterna. I fråga om ensamstående redovisas kvin- nornas yrkesfördelning. Fallen har vidare i tab. 3 a fördelats på företagare, an- ställda och icke yrkesverksamma. Det är givetvis i detta sammanhang av stort
Tab. 2. Gifta sökande fördelade efter mannens yrke, ensamstående sökande efter sökandens yrke.
Samtliga fall Därav beviljade mödrahjälp . .. Ensamståend Y r k e 5 g r 11 p [) Gifta Ensamst. Gm man kvinnor e män kvinnor
antal | % antal % Jordbruk ...................... 385 8 308 80,0 8 100,0 Industri o. hantverk ............ 738 99 386 52,3 95 96,0 Samfärdsel .................... 163 20 81 49,7 18 90,0 Handel ........................ 125 114 74 59,2 107 93,9 Allmän förvaltningstjänst ....... 57 43 20 35,1 35 81,4 Fria yrken ..................... 10 6 9 90,0 4 66,7 Husligt förvärvsarbete .......... — 58 — — 56 96,6 Husmödrar .................... — 4 — — 4 100,0 Övriga ........................ 49 77 44 89,8 72 93,5 Summa 1 527 429 922 60,4 399 93,0 därav landsbygd ............... 987 229 664 67,3 218 95,2 städer .................. 540 200 258 47,8 181 90,5
intresse att se i hur stor utsträckning de mödrahjälpssökande kvinnorna haft förvärvsarbete under 1952 eller någon del därav. Denna fråga behandlas längre fram (tab. 18).
Tab. 3 a. Samtliga sökande jämte männen till de gifta sökandena fördelade efter yrkesverksamhet
Landsbygd Städer Hela riket Civilstånd Samt- Före- An- Yrkes- Före- An- Yrkes— Före— An— Yrkes- liga tagare ställda lösa tagare ställda lösa tagare ställda lösa Gifla Mannen ........ 225 742 20 32 480 28 257 1 222 48 1 527 Kvinnan ....... 2 187 798 2 231 307 4 418 1 105 1 527 Ensamstående ..... 1 174 54 3 175 22 4 349 76 429
Tab. 3 b. Samtliga sökande och de som beviljats mödrahjälp fördelade efter yrkesverksamhet
Landsbygd Städer Hela riket Endast kvinnor Sö- därav bevilj. fall Sö- därav bevilj. fall Sö— därav bevilj. fall kande antal % kande antal % kande antal | % Företagare ....... 3 3 (100,0) 5 5 (100,0) 8 8 (100,0) Anställda ......... 361 260 72,0 406 273 67,2 767 533 69,5 Yrkeslösa ........ 852 619 72,7 329 161 48,9 1 181 780 66,0 Summa 1 216 882 72,5 740 439 59,3 1 356 1 321 67,5
Av de yrkesverksamma kvinnorna har nästan samtliga varit anställda. Endast 8 har betecknats som egna företagare, medan 257 av de 1 527 männen till de gifta sökandena har angetts som företagare. Av dessa finns 225 eller nära 90 % på lands- bygden; det är till övervägande delen jordbrukare. Av de olika yrkeshuvud- grupperna uppvisar gruppen husmödrar det största antalet; på landsbygden 792 av 987 och i städerna 292 av 540. De sökandes procentuella fördelning på olika huVudgrupper av yrken på landsbygden och i städerna ser ut på detta sätt:
Landsbygd Städer Hela riket
Jordbruk ............ 1,2 0,3 0,9 Industri ............. 5,0 17,3 9,7 Samfärdsel .......... 0,8 2,4 1,4 Handel .............. 6,0 16,5 10,0 Förvaltning .......... 3,1 7,3 4,6 Fria yrken ........... 0,4 0,8 0,6 Husligt arbete ....... 3,6 5,7 4,4 Husmödrar utan yrke. 65,2 39,8 55,6 Övriga .............. 14,7 9,9 12,8
På landsbygden är två tredjedelar av kvinnorna husmödrar utan förvärvs- arbete, i städerna ca 40 %. Inom alla yrkeshuvudgrupper, med undantag av jordbruk, är sökandena relativt fler i städerna än på landsbygden.
Beviljade och avslagna ansökningar. Av de i undersökningen medtagna 1 956 fallen fick 1 321, eller drygt två tredjedelar, mödrahjälp med varierande belopp. Den procentuella andelen beviljade ansökningar framgår av följande tablå.
Landsbygd Städer Hela riket
Gifta/samboende ..... 67,3 47,8 60,4 Ensamstående ....... 95,2 90,5 93,0
Samtliga 72,5 59,3 67,5
Såväl för de gifta som för de ensamstående beviljas totalt sett betydligt fler ansökningar på landsbygden än i städerna. Skillnaden mellan landsbygd och städer hänför sig dock huvudsakligen till de gifta.
I tab. 4 redovisas antalet beviljade och avslagna ansökningar för olika barn- antal och inom olika åldersgrupper. Den procentuella andelen beviljade ansök- ningar stiger med ökad ålder; ett undantag är den lägsta åldersgruppen. Att de
Tab. 4. Beviljade och avslagna ansökningar fördelade eller mödrarnas barnantal samt civilstånd
Bevilj. ansökningar Avslagna ansökningar Bevilj. ans.i % av samt]. Barnnntal Samt- Gifta o. . _ Gifta o. . Gifta 0. Å 1 d e ,. Ensam- s'1m- Sum- l:.nsam- sam- Snm- liga Ensam- sam- Samt— stående boende ma stående boende ma staende boende liga Barnantal 0 ................ 338 241 579 24 251 275 854 93,4 49,0 67,8 1 ................ 41 228 269 4 221 225 494 91,1 50,8 54,5 2 ................ 12 188 200 1 86 87 287 92,3 68,6 69,7 3 ................ 3 118 121 1 32 33 154 (75,0) 78,7 78,6 4 ................ 2 74 76 — 11 11 87 (100,0) 87,1 87,4 5 ................ 2 26 28 —— 3 3 31 (100,0) 89,7 90,3 6 0. flera ......... 1 47 48 — 1 1 49 (100,0) 97,9 98,0 Ålder 20 år 0. lägre ..... 178 84 262 8 63 71 333 95,7 57,1 78,7 21—25 år ........ 137 237 374 15 242 257 631 90,1 49,5 59,3 26—30 » ........ 47 229 276 5 133 138 414 90,4 63,3 66,7 31—35 » ........ 23 201 224 1 104 105 329 95,8 65,9 68,1 36—40 » ........ 8 114 122 1 53 54 176 (88,9) 68,3 69,3 41—45 » ........ 6 52 58 _ 10 10 68 (100,0) 83,9 85,3 46 år 0. högre ..... — 5 5 —— — _ 5 — 100,0 100,0 Summa 399 922 1 321 30 605 635 1 956 93,0 60,4 67,5 därav landsbygd . . 218 664 882 11 323 334 1 216 95,2 67,3 72,5 städer ...... 181 258 439 19 282 301 740 90,5 47,8 59,3
yngsta mödrarna i större utsträckning beviljats mödrahjälp sammanhänger givet- vis med dessas lägre inkomster. Den högre andelen bifallna ansökningar med stigande ålder sammanhänger däremot med det ökade barnantalet. Bland de gifta/samboende bifalles ungefär hälften av alla ansökningar från de mödrar som saknar barn eller har ett barn tidigare. För tvåbarnsfamiljerna bifalles två tredjedelar, för trebarnsfamiljerna närmare 80 %, för fyra- och fembarnsfamil— jerna närmare 90 % och för dem som har 6 eller flera barn nästan alla ansök— ningar (98 %). Bland de ensamstående har få flera än ett barn, varför motsvarande relativtal för dessa blir mycket osäkra. Samma sak gäller den relativa frekven— sen beviljade ansökningar inom olika huvudgrupper av yrken. För Vissa grupper är nämligen de absoluta talen så små, att relativtalen blir mycket osäkra. Någon större skillnad mellan yrkeslösa och anställda föreligger inte; bland de först- nämndas ansökningar har 66 % bifallits, bland de sistnämndas 70 %.
Inkomstförhållanden. Beträffande inkomstförhållandena används i det följande två olika slag av uppgifter, som bägge återfinns på ansökningshandlingarna, nämligen dels inkomsten de 12 senaste månaderna (d. v. s. i allmänhet inkomsten under tiden 1/2 1952—31/1 1953), dels mänadsinkomsten vid ansökningstillfället. Den inkomst som mödrahjälpsnämnderna lägger största vikten vid, då ärendena prövas, är den senaste årsinkomsten, men i vissa fall, då denna av en eller annan anledning är särskilt hög eller låg, har hänsyn tagits även till nuvarande månads- inkomst.
En avsevärd skillnad i inkomstförhållanden råder mellan mödrar som beviljats mödrahjälp och mödrar som fått avslag. Medianinkomsten är i förra fallet 4 902 kr. och i det senare 8399 kr. Medianinkomsterna de 12 senaste månaderna (i kr.) för olika civilstånd på landsbygd och i städer framgår av denna tablå.
Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar
Landsbygd Städer Hela riket Landsbygd Städer Hela riket
Gifta/samboende. . . . 5 610 6 868 5 901 7 777 9 489 8 543 Ensamstående ...... 2 129 3 464 2 665 2 750 4 700 4 400 Samtliga 4 829 5 070 4 902 7 692 9 287 8 399
I tab. 5—8 redovisas samtliga beviljade och avslagna fall fördelade efter in- komsten de senaste 12 månaderna och efter sökandenas ålder, barnantal, civil- stånd samt efter landsbygd och städer.
I fråga om de mödrar som beviljats mödrahjälp hade bland de gifta 1,3 % mindre än 1 000 kr. inkomst och bland de ensamstående 21,0 %. Av dem som fått avslag på sina ansökningar hade inga gifta, men fyra av de ensamstående, mindre än 1 000 kr. Anledningen till avslag i dessa fall synes vara att hänsyn här tagits till föräldrarnas eller den blivande makens relativt höga inkomst. Av dem som fått avslag har inga ensamstående men nära 60% av de gifta/sam- boende över 8000 kr. inkomst.
Barnantalet och inkomsten spelar den största rollen vid bedömandet av mödra- hjälpsansökningarna. I vidstående tablå har därför antalet beviljade och avslagna ansökningar fördelats efter sökandens barnantal och inkomst.
Bland dem som beviljats mödrahjälp har av de barnlösa familjerna 12,6 % en inkomst som understiger 1 000 kr., av familjerna med 1—2 barn 3,6 % och av familjerna med 3 eller flera barn 2,2 %. En inkomst överstigande 8000 kr. har av de barnlösa familjerna 8,1 %, av 1—2-barnsfamiljerna 9,8 % samt av 3- och flerbarnsfamiljerna 17,2 %. Av dem som fått avslag hade det stora flertalet över
Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar Inkomst de 12 senaste Barnantal Barnantal månaderna 3 el. , 3 el. 0 1_2 flera S:a 1—2 [lera S:a Samtliga ...................... 579 469 273 1 321 275 312 48 635 därav i % med en inkomst, av 0 kr ................ 8,3 2,3 2,2 4,9 ,1 _ 2,1 0,6 _ 999 » ................ 4,3 1,3 _ 2,4 — _ _ _ 1 000_1 999 » ................ 9,7 2,8 3,3 5,9 ,2 0,3 _ 1,1 2 000—2 999 » ................ 15,0 7,2 3,7 9,9 ,5 0,6 _ 1,4 3 000—3 999 » ................ 15,5 10,2 7,7 12,0 ,3 0,3 1,6 4 000_4 999 » ................ 16,8 19,0 12,1 16,6 ,3 4,2 2,1 3,6 5 000—5 999 » ................ 10,4 16,2 15,7 13,6 ,4 5,1 _ 6,6 6 000_6 999 » ................ 5,7 20,3 22,0 14,2 1 ,1 13,2 2,1 12,3 7 OOO—7 999 » ................ 6,2 10,9 16,1 9,9 1 ,2 18,9 10,4 16,2 8 000_8 999 » ................ 3,3 7,9 9,9 6,3 9,1 22,8 16,7 16,4 9 OOO—9 999 » ................ 2,4 0,4 5,1 2,3 10,9 11,5 29,2 12,6 10 000_ » ................ 2,4 1,5 2,2 2,0 30,9 23,1 37,4 27,6 Tub. 5. Samtliga beviljade resp. avslagna fall, fördelade eller ålder och inkomst. Inkomst de 12 senaste Å 1 d e r 5 g r u P 1) månaderna Summa —20 21—25 26—30 31—35 36—40 41_50 Beviljade fall Ingen inkomst ................. 24 23 8 5 3 2 65 _ 999 kr ............... 14 8 4 3 1 1 31 1 000_1 999 » ............... 34 23 11 6 1 3 78 2 000—2 999 » ............... 49 38 20 11 9 4 131 3 000—3 999 » ............... 43 52 27 19 13 5 159 4 OOO—4 999 » ............... 38 86 43 29 18 5 219 5 000_5 999 » ............... 20 46 44 41 22 6 179 6 OOO—6 999 » ............... 8 41 54 52 15 18 188 7 000—7 999 » ............... 16 29 30 29 18 9 131 8 000—8 999 » ............... 7 13 25 19 11 8 83 9 OOO—9 999 » ............... 2 10 4 7 6 1 30 10 000_ » ............... 7 5 6 3 5 1 27 Summa 262 374 276 224 122 63 1 321 Avslagna fall Ingen inkomst ................. 2 1 _ _ 1 _ 4 _ 999 kr ............... _ _ _ _ _ _ _ 1 000_1 999 » ............... 3 4 _ _ _ _ 7 2 000_2 999 » ............... 3 4 1 _ 1 _ 9 3 000_3 999 » ............... 3 3 4 _ _ _ 10 4 OOO—4 999 » ............... 2 8 8 5 _ _ 23 5 OOO_5 999 » ............... 8 22 8 3 1 _ 42 6 OOO—6 999 » ............... 12 33 22 7 4 _ 78 7 OOO—7 999 » ............... 9 48 22 15 6 3 103 8 OOO—8 999 » ............... 4 43 23 19 12 3 104 9 OOO—9 999 » ............... 8 29 15 13 13 2 80 10 000_ » ............... 17 62 35 43 16 2 175 Summa 71 257 138 105 54 10 635
Tab. 6. Samtliga beviljade resp. avslagna fall, fördelade efter barnantal och inkomst.
Inkomst de 12 senaste
Barnantal
månaderna Summa 0 1 2 3 4 5 6 o. fl. Beviljade fall Ingen inkomst ................. 48 7 4 3 1 2 _ 65 _ 999 kr ............... 25 5 1 _ _ — _ 31
1 OOO—1 999 » ............... 56 11 2 4 2 1 2 78 2 000——2 999 » ............... 87 22 12 4 3 1 2 131 3 OOO—3 999 » ............... 90 31 17 10 4 2 5 159 4 000———4 999 » ............... 97 57 32 16 11 1 5 219 5 000—5 999 » ............... 60 46 30 18 17 1 7 179 6 OOO—6 999 » ............... 33 51 44 25 16 9 10 188 7 000—7 999 » ............... 36 16 35 21 13 6 4 131 8 OOO—8 999 » ............... 19 16 21 12 6 3 6 83 9 000—9 999 » ............... 14 2 _ 5 3 1 5 30 10 OOO— » ............... 14 5 2 3 _ 1 2 27 Summa 579 269 200 121 76 28 48 1 321
Avslagna fall
Ingen inkomst ................. 3 _ _ 1 _ _ _ 4 _ 999 kr ............... _ _ _ _ _ _ _ _
1 OOO—1 999 » ............... 6 1 _ _ _ _ _ 7 2 OOO—2 999 » ............... 7 1 1 _ _ _ _ 9 3 000—3 999 » ............... 9 _ 1 _ _ _ _ 10 4 OOO—4 999 » ............... 9 12 1 _ 1 _ _ 23 5 OOO—5 999 » ............... 26 15 1 _ — _ — 42 6 OOO—6 999 » ............... 36 35 6 1 _ _ _ 78 7 OOO—7 999 » ............... 39 45 14 5 _ _ _ 103 8 OOO—8 999 » ............... 25 42 29 6 1 1 — 104 9 OOO—9 999 » ............... 30 23 13 7 6 1 _ 80 10 000— » ............... 85 51 21 13 3 1 1 175 Summa 275 225 87 33 11 3 1 635
Tab. 7. Samtliga beviljade resp. avslagna fall, fördelade efter civilstånd och inkomst
Gifta och sam-
Inkomst de 12 senaste Ensamstående boende Samtliga månaderna Antal % Antal % Antal %
Beviljade fall Ingen inkomst ................. 56 14,0 9 1,0 65 4,9 _ 999 kr ............... 28 7,0 3 0,3 31 2,4 1 OOO—1 999 » ............... 61 15,3 17 1,8 78 5,9 2 000—2 999 » ............... 82 20,5 49 5,3 131 9,9 3 000—3 999 » ............... 77 19,3 82 8,9 159 12,0 4 000_4 999 » ............... 55 13,8 164 17,8 219 16,6 5 OOO—5 999 » ............... 27 6,8 152 16,5 179 13,6 6 000_6 999 » ............... 7 1,8 181 19,6 188 14,2 7 000—7 999 » ............... 5 1,3 126 13,7 131 9,9 8 OOO—8 999 » ............... 1 0,2 82 8,9 83 6,3 9 OOO—9 999 » ............... _ _ 30 3,3 30 2,3 10 000— » ............... _ _ 27 2,9 27 2,0
Avslagna fall
Ingen inkomst ................. 4 13,3 _ _ 4 0, _ 999 kr ............... _ _ _ _ — _ 1 000—1 999 » ............... 5 16,7 2 0,3 7 1,1 2 000—2 999 » ............... 3 10,0 6 1,0 9 1,4 3 OOO—3 999 » ............... 1 3,3 9 1,5 10 1,6 4 000_4 999 » ............... 5 16,7 18 3,0 23 3,6 5 OOO—5 999 » ............... 5 16,7 37 6,1 42 6,6 6 000—6 999 » ............... 5 16,7 73 12,1 78 12,3 7 OOO—7 999 » ............... 2 6,6 101 16,7 103 16,2 8 OOO—8 999 » ............... _ _ 104 17,2 104 16,4 9 000—9 999 » ............... _ _ 80 13,2 80 12,6 10 000— » ............... _ _ 175 28,9 175 27,6 Summa 30 100,0 605 100,0 635 100,0
8000 kr. i inkomst. Sålunda översteg inkomsten detta belopp för 50,9 % av de barnlösa, 57,4 % av familjerna med 1—2 barn samt 83,3 % av familjerna med 3 el- ler flera barn. Endast tre barnlösa och en med 3 eller flera barn hade fått avslag på sina ansökningar trots att inkomsten understeg 1 000 kr. Anledningen här- till torde såsom tidigare berörts vara att hänsyn tagits till föräldrarnas eller den blivande makens relativt goda ekonomi.
I sammanställningen här nedan redovisas det relativa antalet beviljade respek- tive avslagna ansökningar för sökande i olika inkomstklasser på landsbygden och i städerna.
Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar Inkomst de 12 senaste månaderna Lands- Hela Lands- Hela
bygd Stad” riket bygd Stad" riket
Samtliga ...................... 334 därav i % med en inkomst av 0 kr ............... 0,9 _ 999 _
1 000_1 999 0,6 2 000—2 999 ' 1,8 3 OOO—3 999 3,0 4 OOO—4 999 5,1 5 000_5 999 9,0 6 OOO—6 999 16,2 7 000_7 999 9,9 19,4 8 OOO—8 999 6,3 16,8 9 OOO—9 999 2,3 9,9 10 000— 2,0 17,3 27,6
Av de beviljade fallen på landsbygden har 5,5 % ingen inkomst alls och för 8,0 % understeg inkomsten 1 000 kr. En inkomst på mer än 8 000 kr. redovisas av 6,3 %. I städerna är motsvarande tal 3,9 %, 5,9 % och 19,1 %. Av de mödrar som fått av- slag har 44 % på landsbygden och 70 % i städerna över 8 000 kr. inkomst.
Tab. 8. Antalet beviljade ansökningar inom olika inkomstklasser på landsbygden och i städerna.
Landsbygd Städer Hela riket
Inkomst de 12 senaste därav bevil- därav bevil- därav bevil- månaderna jade fall jade fall jade fall
totalt i % totalt i % totalt i %
Ingen inkomst ........... 51 48 94,1 18 17 94,4 69 65 94,2 _ 999 kr ......... 22 22 100,0 9 9 100,0 31 31 100,0
1 000_1 999 59 57 96,6 26 21 80,8 85 78 91,8 2 OOO—2 999 97 91 93,8 43 40 93,0 140 131 93,6 3 000—3 999 114 104 91,2 55 55 100,0 169 159 94,1 4 000—4 999 162 145 89,5 80 74 92,5 242 219 90,5 5 OOO—5 999 159 129 81,1 62 50 80,6 221 179 81,0 6 000—6 999 199 145 72,9 67 43 64,2 266 188 70,7 7 000—7 999 150 85 56,7 84 46 54,8 234 131 56,0 8 000—8 999 96 40 41,7 91 43 47,3 187 83 44,4 9 000—9 999 43 10 23,3 67 20 29,9 110 30 27,3 10 000_ 64 6 9,4 138 21 15,2 202 27 13,4
1216 882 72,5 740 439 59,3 1956 1321 67,5
Beräknar man den relativa andelen beviljade ansökningar i olika inkomstklas- ser för olika civilstånd får man följande tal.
Under 1 000 kr. .
1 OOO—2 999 kr .....
3 OOO—4 999 » 5 000——5 999 » 6 000_6 999 » 7 000—7 999 » 8 000—8 999 » 9 OOO—9 999 » 10 000— »
Samtliga
Ensamstående
95,5 94,7 95,7 84,4 58,3
93,0
Gitta/samboende
(100,0) 89,2 90,1 80,4 71,3 55,5 44,1 27,3 13,4
60,4
Den procentuella andelen beviljade ansökningar inom olika inkomstklasser och för mödrar med olika barnantal framgår av nedanstående sammanställning.
Under 1 000 kr ....... 1 OOO—2 999 kr ..... 3 OOO—4 999 » ..... 5 000—5 999 » ..... 6 000_6 999 » ..... 7 OOO—7 999 » ..... 8 000—8 999 » ..... 9 OOO—9 999 o ..... 10 000— » .....
Samtliga
0 barn
96,1 91,6 90,3 69,8 47,8 48,0 43,2 31,8 14,1
67,8
1_2 bam 3 el. fl.
barn
94,0 . 90,7 98,2 82,6 . 69,9 98,4 46,4 89,8 34,3 77,1 5,3 50,0 8,9 25,0 60,1 85,0
Samtliga
96,0 92,9 91,8 81,0 70,7 56,0 44,4 27,3 13,4 67,5
Mellan jordbrukare och icke jordbrukare föreligger stora inkomstskillnader. Som jordbrukare har i detta sammanhang räknats dels hemmansägare och små- bruksägare, dels arrendatorer. Däremot har inte jordbruks— och skogsarbetare medräknats i denna grupp. Av samtliga 1 956 fall, som ingår i undersökningen, var 167 jordbrukare. Av ansökningarna från jordbrukarhushåll beviljades 134 eller omkring 80 %; av ansökningarna från övriga hushåll beviljades 66 %. Att jordbrukarnas ansökningar bifölls i större utsträckning beror på att de redovi- sade inkomsterna i genomsnitt ligger lägre. Detta framgår av tab. 9, där jord-
Tab. 9. De sökande fördelade efter inkomsten de 12 senaste månaderna bland jordbrukare och icke
jordbrukare. Inkomst de 12 senaste Jordbrukare Icke jordbrukare månaderna
totalt % totalt % Ingen inkomst ................... 2 1,2 67 3,8 _ 999 kr ................. 2 1,2 29 1,6 1 000—1 999 » ................. 4 2,4 81 4,5 2 OOO—2 999 » ................. 19 11,4 121 6,8 3 000—3 999 » ................. 25 15,0 144 8,1 4 OOO—4 999 » ................. 42 25,1 200 11,2 5 OOO—5 999 | ................. 28 16,7 193 10,8 6 000_6 999 » ................. 22 13,2 244 13,6 7 000—7 999 » ................. 8 4,8 226 12,6 8 OOO—8 999 » ................. 6 3,6 181 10,1 9 OOO—9 999 » ................. 6 3,6 104 5,8 10 000— » ................. 3 1,8 199 11,1 Summa 167 100,0 1 789 100,0 Därav beviljade fall .............. 134 80,2 1 187 66,3 avslagna fall ............... 33 19,8 602 33,7
Tab. 10. Samtliga beviljade och avslagna ansökningar fördelade efter familjens nuvarande må- nadsinkomst och barnantal (exkl. jordbrukare).
_ . Barnantal Sum- Månadsmkomst Vid ansökan % 0 1 2 3 4 5 o. fl. ma
Beviljade fall Ingen inkomst ....................... 189 31 17 7 5 4 253 21,3 _ 99 kr ....................... 3 10 2 _ 1 2 18 1,5 100—199 » ....................... 35 11 3 1 1 1 52 4,4 200—299 » ....................... 67 23 15 3 1 4 113 9,5 300—399 » ....................... 74 32 14 5 5 4 134 11,3 400—499 » ....................... 90 45 32 26 10 6 209 17,6 500—599 » ....................... 48 54 40 20 15 17 194 16,3 600—699 » ....................... 24 24 28 23 14 11 124 10,4 700—799 » ....................... 13 10 9 10 4 11 57 4,8 800—899 » ....................... 8 3 5 3 1 — 20 1,7 900_999 » ....................... 3 _ _ 1 _ 1 5 0,4 1 000— » ....................... 7 1 1 _ _ 1 10 0,8 Summa 561 244 166 99 57 62 1 189 100,0
Avslagna fall Ingen inkomst ....................... 10 2 _ 1 _ _ 13 2,2 _ 99 kr ....................... _ _ _ _ _ — _ _ 100_199 » ....................... 4 _ _ _ _ _ 4 0,7 200—299 » ....................... 2 _ 1 _ _ _ 3 0,5 300—399 » ....................... 11 2 1 _ _ _ 14 2,3 400—499 » ....................... 12 11 3 _ 1 _ 27 4,5 500—599 » ....................... 61 38 8 3 1 _ 111 18,4 600—699 » ....................... 71 78 34 10 1 1 195 32,3 700—799 » ....................... 31 36 19 9 1 1 97 16,1 800—899 » ....................... 15 32 10 8 3 2 70 11,6 900_999 » ....................... 14 7 7 _ 1 _ 29 4,8 1 000— » ....................... 32 6 1 1 _ _ 40 6,6 Summa 263 212 84 32 8 4 603 100,0
brukare resp. icke jordbrukare fördelats efter senaste årsinkomst. Mindre än 3 000 kr. inkomst har i bägge grupperna ca 16 %. Mellan 3 000 och 5 000 kr. har 40 % av jordbrukarna, men blott 19 % av de övriga samt mellan 5 000 och 7 000 kr. 30 % av jordbrukarna och 24 % av de övriga. Över 7 000 kr. har endast 14 % av jordbrukarna men 40 % av de övriga. Den stora skillnaden i inkomstförhållandena mellan dessa bägge grupper framgår även om man beräknar medianinkomsterna. Bland de fall på landsbygden som fått sina ansökningar beviljade hade jord- brukarna en medianinkomst på 4528 kr., de övriga 5885 kr. Bland de fall på landsbygden som fått avslag var jordbrukarnas medianinkomst 5750 kr., de övrigas 7 914 kr.
Det andra slaget av inkomstuppgifter, som förekommer på utredningshandling- arna, avser den inkomst (per månad), som vederbörande hade vid ansöknings- tillfället. I tab. 10 och 11 har de sökande fördelats efter denna månadsinkomst. Det måste påpekas att fördelningarna i de tabeller som avser senaste årsinkomst och tab. 10_11 inte är direkt jämförbara, dels därför att jordbrukarna inte kunnat medtas i tabellerna över månadsinkomst (dessa har ju inte så regel- bundna inkomster, att de i sin ansökan kan ange en viss månadsinkomst), dels därför att fördelningen efter månadsinkomst i kronor räknat inte motsvarar exakt en tolftedel av fördelningen efter årsinkomst. Av de sökande som beviljats mödra- hjälp hade 21,3% ingen inkomst vid ansökningstillfället, vilket är betydligt fler än motsvarande siffra för hela sistförflutna året. Detta beror på en rad fak-
Tab. 11. Samtliga beviljade och avslagna ansökningar fördelade efter familjens nuvarande må- nadsinkomst och ålder (exkl. jordbrukare).
Åldersgrupp Sum- Månadsinkomst vid ansökan % —20 21—25 26—30 31—35 36—40 41—50 ma
Beviljade fall Ingen inkomst .................... 97 87 36 19 10 4 253 21,3 _ 99 kr .................... 2 3 7 4 1 1 18 1,5 100_199 » .................... 17 16 9 5 3 2 52 4,4 200—299 » .................... 41 35 21 6 6 4 113 9,5 300—399 » .................... 34 50 22 15 12 1 134 11,3 _400—499 » .................... 34 72 40 39 17 7 209 17,6 500—599 » .................... 15 46 55 47 21 10 194 16,3 600—699 » .................... 11 28 29 33 16 7 124 10,4 700—799 » .................... 7 6 13 16 8 7 57 4,8 800—899 » .................... 2 7 7 2 _ 2 20 1,7 900_999 » .................... 2 _ 1 1 1 _ 5 0,4 1 000— » .................... _ 4 4 _ 2 _ 10 0,8 Summa 262 354 244 187 97 45 i 189 100,0
Avslagna [all Ingen inkomst .................... 8 2 _ 1 1 1 13 2,2 _ 99 kr .................... _ _ _ _ — _ — _ 100_199 » .................... — 3 _ 1 _ _ 4 0,7 200—299 » .................... 1 1 _ — 1 _ 3 0,5 300—399 » .................... 4 6 4 _ _ _ 14 2,3 400—499 » .................... 4 11 7 2 2 1 27 4,5 500—599 » .................... 10 51 31 15 4 — 111 18,4 600—699 » .................... 19 87 40 29 15 5 195 32,3 700—799 » .................... 9 35 18 21 12 2 97 16,1 800—899 » .................... 3 26 15 16 10 _ 70 11,6 900_999 » .................... 6 8 4 8 3 — 29 4,8 1 000— » .................... 7 17 9 6 1 — 40 6,6 Summa 71 247 128 99 49 9 603 100,0
torer, nämligen att kvinnan i en del fall slutat förvärvsarbetet vid ansökningens ingivande eller att ett tillfälligt inkomstbortfall genom arbetslöshet eller sjukdom inträffat just då ansökan ingavs. I 65,6 % av de beviljade fallen redovisas en månadsinkomst understigande 500 kr. Till jämförelse kan nämnas att enligt års- inkomstuppgifterna 65,3 % tjänat högst 6 000 kr. under senaste året. Här förelig- ger alltså en god samstämmighet. Vad gäller sökande som fått avslag på sina an- sökningar visar det sig att 13 fall eller 2,2 % inte hade någon inkomst vid ansök- ningstillfället. Utan inkomst de senaste 12 månaderna var blott 0,6 %. Mindre än 500 kronor i månaden hade här 10,2 % och mindre än 6 000 kronor i senaste årsinkomst 14,9 %.
Hur mödrahjälpsfallens inkomstförhållanden ter sig i jämförelse med hela befolkningens kan icke belysas, enär någon inkomststatistik för 1952 ännu ej är tillgänglig. Den senaste statistiken på grundval av skattetaxeringarna avser år 1951, men inkomsterna var då väsentligt lägre än under 1952.
En jämförelse mellan inkomststatistiken vid skattetaxeringarna och inkomst- förhållandena i föreliggande undersökning är svår att göra även ur andra syn- punkter. Inkomststa'tistiken omfattar inkomsttagare i alla åldrar, alltså även bl. a. folkpensionärer, medan i mödrahjälpsundersökningen antalet fall över 45 år är ytterst få. Ett ytterligare förhållande, som bidrar till att jämförelsen mellan mödrahjälpsstatistiken och inkomststatistiken blir haltande, är att man inte avser samma inkomstbegrepp. I mödrahjälpsutredningen har redovisats bruttoinkoms-
ten, medan inkomststatistiken är grundad på sammanräknad nettoinkomst, d. v. s. vissa avdrag för inkomstens förvärvande samt underskott på förvärvskälla är gjorda. Trots dessa reservationer har här nedan gjorts en jämförande samman- ställning utvisande inkomsttagarnas fördelning i procent på olika inkomstbe- lopp i inkomststatistiken 1951 (samtliga samtaxerade makars gemensamma in- komst, inkomsten för ogifta kvinnor och för gifta män) och för gifta/samboende samt ensamstående i mödrahjälpsutredningen. De mödrahjälpssökande som är helt utan inkomst har ej medtagits i fördelningen.
Inkomststatistiken 1951 Mödrahjälpsundersökningen Inkomstklass Ogifta G' t t .. Samtaxerade Ensam- Gif ta/sam- kvinnor 1 a man makar stående boende
_ 1 000 kr. . . . 4,6 0,8 0,0 7,6 0,2 1 000— 2 000 » .. . . 21,1 3,1 0,8 17,9 1,3 2 000— 3 000 » .. . . 18,3 4,5 2,8 23,0 3,6 3 000— 5 000 » . . .. 28,3 12,0 5,8 37,4 18,0 5 000_ 7 000 » 16,8 23,2 10,4 11,9 29,2 7 000—10 000 » 8,1 34,8 30,3 2,2 34,4 10 000_ » 2,8 21,6 49,9 _ 13,3
Medianinkomsten enligt inkomststatistiken år 1951 uppgick i hela riket för ogifta kvinnor till 3 393 kr., för gifta män till 7 441 kr. På landsbygden var mot- svarande tal 2470 kr. resp. 6533 kr. och i städerna 4261 kr. resp 8397 kr.
Tillgångar och skulder. De uppgifter om tillgångar som finns på ansöknings- handlingarna omfattar värdet av eget hem respektive jordbruksfastighet, värdet av insats i egen rörelse, kapitaltillgångar samt andra fordringar. Här har med- räknats inventarier i rörelse, t. ex. jordbruksmaskiner, men däremot inte inre inventarier som möbler o. dyl. På skuldsidan har medtagits inteckningar på fas— tigheter, skuld till närstående släktingar, skatteskulder, skuld till bosättning samt övriga skulder. Beloppen har sedan summerats, varefter nettoförmögenhe— ten respektive nettoskulden uträknats. I lab. 12 och 13 har sökandena fördelats efter nettoförmögenhet resp. skuld samt civilstånd, ålder och barnantal. Den rela- tiva fördelningen av tillgångarna och skulderna (netto) efter storlek framgår av nedanstående sammanställning.
Beviljade Avslagna . Nettoförmögenhet ansökningar ansökningar Samtliga Nettoskuld Antal % Antal % Antal %
Nello/örmögenhet över 10 000 kr .................. 30 2,3 23 3,6 53 2,7 6 OOO—9 999 kr ................. 25 1,9 14 2,2 39 2,0 4 000_5 999 » ................. 22 1,7 16 2,5 38 2,0 2 000_3 999 » ................. 48 3,6 15 2,4 63 3,2
—1 999 » ................. 62 4,7 21 3,3 83 4,2 Ingen förmögenhet eller skuld ...... 648 49,0 233 36,7 881 45,1 Neltoskuld
_1 999 kr ................. 290 21,9 190 29,9 480 24,5 2 OOO—3 999 » ................. 66 5,0 82 12,9 148 7,6 4 000——5 999 » ................. 42 3,2 17 2,7 59 3,0 6 OOO—9 999 » ................. 42 3,2 11 1,7 53 2,7 över 10 000 » ................. 46 3,5 13 2,1 59 3,0
Av de sökande, som beviljats mödrahjälp, har 14 % nettoförmögenhet och 37 % nettoskuld, bland dem som fått avslag är motsvarande procenttal 14 respektive 49. Omkring hälften av dem som fått bifall och drygt en tredjedel av dem som fått avslag utgöres alltså av sådana sökande som inte har några tillgångar eller skulder alls, eller — i ett fåtal fall _ där skulderna och tillgångarna uppväger varandra. Nära en fjärdedel av samtliga sökande har skulder på högst 2 000 kr., i allmänhet smärre lån till bosättning eller dylikt. Någon mer betydande skillnad i övrigt mellan förmögenhetsförhållandena för dem som fått ansökan bifallen och dem som fått den avslagen föreligger inte. Det synes därför som om mödra- hjälpsnämnderna endast i obetydlig grad tar hänsyn till sökandenas förmögen- hetsförhållanden. Som tidigare påpekats spelar inkomst och barnantal härvidlag den avgörande rollen.
Bland de gifta sökandena har 66 % tillgångar eller skulder, för de ensamstående är motsvarande tal endast 15,6 %. Denna skillnad sammanhänger med de senares lägre ålder och att de i relativt större utsträckning bor i föräldrahemmet. Större delen av förmögenheterna och skulderna upptas nämligen av egna hem respek- tive inteckningar i dessa.
Tab. 12 a. Beviljade ansökningar fördelade efter familjens nettoförmögenhet, civilstånd, ålder och
barnantal. Civilständ Nettoförmögenhet (i kronor) Ålder Qummn 2 000— 4 000— 6 000— 8 000— Bamantal ”_1 999 3 999 5 999 7 999 9 999 10 000— Gifla/Samboende ................ 46 46 21 15 10 30 168 Landsbygd .................. 38 41 21 14 7 28 149 Städer ...................... 8 5 _ 1 3 2 19 Ensamstående .................. 16 2 1 _ _ _ 19 Landsbygd .................. 8 — _ _ _ _ 8 Städer ...................... 8 2 1 _ _ — 1 1 Åldersgrupp _20 år ................... 7 _ _ 1 _ _ 8 21—25 » ................... 14 7 _ _ _ 2 23 26—30 » ................... 13 10 4 5 2 8 42 31—35 » ................... 1 3 20 8 4 3 5 53 36—40 » ................... 1 0 5 3 2 4 9 33 41—45 » ................... 5 6 5 3 1 6 26 46—50 » ................... _ _ 2 _ _ _ 2 Barnanlal O ........................... 26 5 1 3 1 3 39 1 ........................... 8 1 1 5 2 _ 6 32 2 ........................... 7 1 5 4 4 3 8 41 3 ........................... 6 5 7 2 3 5 28 4 ........................... 7 8 3 4 _ 2 24 5 o. fl ....................... 8 4 2 — 3 6 23 Tolalantal ..................... 62 48 22 15 10 30 187 Fördelning i procent ............ 33,2 25,7 11,8 8,0 5,3 16,0 100,0 I promille av samtliga beviljade fall 46,9 36,3 16,7 11,4 7,6 22,7 141,6
Tab. 121). Avslagna ansökningar fördelade efter familjens nettoförmögenhet, civilstånd, ålder och barnantal.
Civilstånd Nettoförmögenhet (i kronor) Ålder 2 000— 4 000— 6 000— s 000— summa Bamfmtal 3 999 5 999 7 999 9 999
Gifta/samboende ................ 1 6
Landsbygd .................. 1 2 Städer ...................... 4
Ensamstående ..................
Landsbygd .................. Städer ......................
Åldersgrupp
—20 21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46——50
lions-konc IHWMmhv—i
Barnanlal
HI Hut—(len IHHMOJ
Tolalantal .....................
Fördelning i procent ............ I promille av samtliga avslagna fall
Tab. 13 a. Beviljade ansökningar, fördelade efter familjens nettoskuld, civilstånd, ålder och barn-
antal. Civilstånd Nettoskuld (i kronor) Ålder Summa 2 000— 4000— 6 000— 8000— Bamantal —1 999 3 999 5 999 7 999 9 999 10 000— Gi/la/samboende ................ 251 64 41 30 12 46 444 Landsbygd .................. 149 52 31 23 11 38 304 Städer ...................... 102 12 10 7 1 8 140 Ensamstående .................. 39 2 1 _ — _ 42 Landsbygd .................. 20 1 _ _ _ _ 21 Städer ...................... 19 1 1 _ _ _ 21 Åldersgrupp —20 år ................... 51 2 2 _ _ _ 55 21_25 » ................... 89 23 8 11 1 9 141 26—30 » ................... 66 18 13 7 2 12 118 31—35 » ................... 45 10 10 8 5 15 93 36—40 » ................... 26 11 6 3 3 7 56 41—45 » ................... 12 2 2 1 1 3 21 46—50 » ................... 1 _ 1 _ _ _ 2 Barnanlal O ........................... 95 21 9 9 1 142 1 ........................... 75 17 6 8 _ 8 114 2 ........................... 58 7 13 7 3 10 98 3 ........................... 33 9 6 3 3 10 64 4 ........................... 15 2 6 _ 3 5 31 5 o fl ...................... 14 10 2 3 2 6 37 Tolalanlal ..................... 290 66 42 30 12 46 486 Fördelning i procent ............ 59,7 13,6 8,6 6,2 2,5 9,4 100,0 I promille av samtliga beviljade fall 219,5 50,0 31,8 22,7 9,1 34,8 367,9
Tab. 13 b. Avslagna ansökningar fördelade efter familjens nettoskuld, civilstånd, ålder och barnantal
Civilstånd Nettoskuld (i kronor) Ålder Summa 2 000— 4 000— 6 000— 8 000— Bamantal _1 999 3 999 5 999 7 999 9 999 10 000— Gi/la/samboende ................ 187 82 17 8 3 13 310 Landsbygd .................. 74 45 6 6 3 11 145 Städer ...................... 1 1 3 37 1 1 2 _ 2 1 65 Ensamstående .................. 3 _ _ — _ _ 3 Landsbygd .................. 1 _ _ _ _ _ 1 Städer ...................... 2 _ _ _ _ _ 2 Åldersgrupp —20 år ................... 18 13 3 _ 1 _ 35 21—25 » ................... 83 41 1 1 2 — 8 1 45 26—30 » ................... 45 15 1 2 2 2 67 31—35 » ................... 29 1 1 2 2 _ 1 45 36—40 » ................... 1 2 2 _ 2 _ 2 18 41—45 » ................... 3 _ _ _ _ _ 3 46—50 » ................... _ _ — _ _ — _ Barnantal O ........................... 61 37 1 0 4 1 5 1 18 1 ........................... 84 31 7 2 1 4 129 2 ........................... 29 12 _ 1 1 2 45 3 ........................... 13 2 _ 1 _ — 1 6 4 ........................... 2 _ _ _ _ 2 4 5 o. fl ...................... 1 _ _ _ _ _ 1 Totalantal ..................... 190 82 17 8 3 13 31 3 Fördelning i procent ............ 60, 7 26, 2 5, 4 2,6 1 ,0 4, 1 1 00,0 I promille av samtliga avslagna fall 299,2 129,1 26,8 12,6 4,7 20,5 492,9
136
jordbrukare. Nettofönnögenhet Jordbrukare Icke jordbrukare Nettoskuld Totalt % Totalt %
Nettoförmögenhet Över 10 000 kr ................... 33 35,5 20 11,0 8 000——9 000 » .................. 8 8,6 9 4,9 6 000—7 999 » .................. 9 9,7 13 7,1 4 000_5 999 » .................. 12 12,9 26 14,2 2 OOO—3 999 » .................. 13 14,0 50 27,3 _1 999 » .................. 18 19,3 65 35,5 Summa 33 100,0 183 100,0 Därav beviljade fall .............. 73 78,5 114 62,3 avslagna » ............. 20 21,5 69 37,7
Nelloskuld
_1 999 kr .................. 21 34,4 459 62,2 2 000_3 999 » .................. 11 18,0 137 18,6 4 000_5 999 » .................. 7 11,5 52 7,0 6 000_7 999 » .................. 8 13,1 30 4,1 8 OOO—9 999 » .................. 1 1,7 14 1,9 10 000 0. över .................... 13 21,3 46 6,2 Summa 61 100,0 738 100,0 Därav beviljade fall .............. 49 80,3 437 59,2 avslagna » .............. 12 19,7 301 40,8
Som väntat föreligger stora skillnader mellan jordbrukarhushåll och övriga hushåll i avseende på tillgångar och skulder. I tab. 14 lämnas en redovisning av jordbrukares Och icke-jordbrukares fördelning med avseende på nettotillgång— arnas och nettoskuldernas storlek, och här nedan redovisas fördelningen i procent.
J ord— Icke jord-
N ello/örmögenhet bmkare brukare 10 000— kr ......... 19,7 1,1 8 000—9 999 » ......... 4,8 0,5 6 000—7 999 » ......... 5,4 0,7 4 000_5 999 » ......... 7,2 1,5 2 OOO—3 999 » ......... 7,8 2,8 under 2 000 » ......... 10,8 3,6 Ingen förmögenhet eller skuld ................. 7,8 48,5 Nelloskuld under 2 000 kr ......... 12,5 25,6 2 000—3 999 » ......... 6,6 7,7 4 000_5 999 » ......... 4,2 2,9 6 000—7 999 » ......... 4,8 1,7 8 000—9 999 » ......... 0,6 0,8 10 000— » ......... 7,8 2,6
Det är betydligt flera bland jordbrukarna än bland de övriga som har till- gångar och skulder. Det är också betydligt fler jordbrukare som har stora netto- tillgångar och likaså fler som har stora nettoskulder. !
137
En fördelning efter olika poster på tillgångs- och skuldsidan har gjorts i nedan— stående tablå, där de sökande uppdelats på jordbrukare och övriga. Uppgifter om de ensamstående har ej medtagits, då ansökningshandlingarna för dem inte innehåller några uppgifter om tillgångarnas resp. skuldernas sammansättning. Här nedan har angetts dels det antal personer som har tillgång eller skuld av ifrå- gavarande slag, dels det genomsnittliga värdet.
Jordbrukare Icke jordbrukare T i l 1 g a n g a r S k u ] d Postens ' Postens e r Antal medelvärde Antal medelvärde Tillgångar: Fastighet ...................... 118 21 629 240 13 595 Banktillgodohavanden .......... 17 4 184 43 2 561 Övriga fordringar ............... 18 5 170 43 8 306 S:a tillgångar 128 21 222 304 12 239 Skulder Inteckningar ................... 104 15 379 194 14 642 Skuld till närstående ............ 36 5 517 98 2 052 Skatteskuld .................... 19 631 86 453 Bosättningsskuld .......... . . . . . 9 1 534 396 1 202 Övriga skulder ................. 94 5 370 352 3 483 S:a skulder 142 15 228 800 5 798 Samtliga med nettoförmögenhet ............... 91 + 8 771 164 + 4 543 nettoskuld ..................... 57 — 7 199 675 _ 2 632
Sammanlagt 1008 sökande har lämnat fullständiga uppgifter om sina till- gångar eller skulder. Av dessa har 91 jordbrukare och 164 övriga en nettoför- mögenhet på i genomsnitt 8 771 resp. 4 543 kr., medan 57 jordbrukare och 675 övriga har en nettoskuld på 7 199 resp. 2 632 kr. Samtliga jordbrukare har i ge- nomsnitt en nettoförmögenhet på 3 205 kr., samtliga icke jordbrukare däremot en nettoskuld på 1081 kr. Det är framförallt värdet av fastighet som förorsakar denna skillnad; värdet av jordbrukarnas fastigheter är ca 8 000 kr. högre än de övrigas, medan någon större skillnad i inteckningarnas storlek inte föreligger. Samtliga sökande hade en nettoskuld på 401 kr.; för dem som fått avslag på sina ansökningar var nettoskulden 480 kr. och för dem som fått sina ansökningar beviljade 279 kr.
Sjukdom, medlemskap i sjukkassa, bostadsförhållanden m. in. Som en faktor av betydelse för prövningen av ansökningarna har i en del fall åberopats sjuk- dom hos sökanden eller hennes familj. Vid bearbetningen har hänsyn tagits en- dast till allvarligare eller mer långvariga sjukdomar.
Vad de gifta sökandena beträffar förekom sjukdom hos sökanden själv, hos mannen eller hos barnen i 319 fall eller drygt 20 % av samtliga. I vilken ut- sträckning detta förhållande påverkat prövningen av ansökningarna, är omöj- ligt att avgöra, men då en längre tids sjukdom får betydelse för inkomstens storlek, har därigenom förekomsten av sjukdom indirekt påverkat prövningen. Av samtliga mödrahjälpssökande kvinnor (även ensamstående) har 226 eller 11,6 % uppgivit att de själva är sjuka eller varit sjuka under det senaste året. Av de gifta/samboende sökande som beviljats mödrahjälp har 23,6 % uppgivit sjukdom i familjen, av dem som fått avslag 16,7 %. I nedanstående tablå redo- visas den procentuella andelen fall där sjukdom förekom inom olika inkomst- klasser i fråga om dels beviljade, dels avslagna ansökningar.
Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar S t
am -
I 11 k 0 m 5 t k ' a 5 & Lands— S tä de Hela Lands- Städer Hela liga
bygd ' ' riket bygd riket
Under 2 000 kr ......... 44,0 (50,0) 44,8 (0,0) (0,0) (0,0) 41,9 2 000—3 999 » ......... 16,0 32,0 19,1 15,4 (0,0) 13,3 18,5 4 000—5 999 » ......... 18,1 35,8 21,8 11,1 (0,0) 9,1 19,9 6 000_7 999 » ......... 19,7 27,8 21,8 12,8 24,6 16,7 20,0 8 000—9 999 » ......... 32,0 33,9 33,0 22,5 18,9 20,7 25,3 10 000— » ......... (16,7) 28,6 25,9 15,5 15,4 15,4 16,8 Samtliga 20,3 32,2 23,6 15,8 17,7 16,7 20,9
Det framgår av tablån att det inom den lägsta inkomstklassen förekommer en större relativ andel sjuka än i de övriga grupperna. Det relativa antalet sjuka är genomgående större bland dem som beviljats mödrahjälp än bland dem som fått avslag på sin ansökan.
I nedanstående tablå har de fall, där sjukdom uppgivits, fördelats efter vem eller vilka i familjen som varit sjuka.
A n t al f a l l Beviljade Avslagna Förekomst av sjukdom ansökningar ansökningar
totalt i % i % i % Sökanden sjuk ................... 143 44,8 38,1 59,4 Mannen sjuk ..................... 129 40,4 48,6 22,8 Barnen sjuka .................... 24 7,5 6,0 10,9 Sökanden + mannen sjuka ........ 15 4,7 5,0 3,9 Sökanden + barnen sjuka ......... 5 1,6 1,4 2,0 Mannen + barnen sjuka ........... _ _ —— — Sökanden+n1annen+ barnen sjuka . 3 1,0 0,9 1,0
Vanligast förekonunande var sjukdom hos sökanden själv. Av de fall där sjuk- dom redovisats och som fått mödrahjälp, var emellertid i nära hälften mannen sjuk, medan bland dem som fått avslag sökanden ensam var sjuk i nära 60 %. Denna skillnad förklaras av att mannens sjukdom i avsevärt högre grad än sö- kandens påverkar familjens inkomstförhållanden. Bland de fall där sjukdom förekommit i familjen har mödrahjälp beviljats i något större utsträckning än i övriga fall. Av de 319 sökandena med sjukdom har nämligen 218 eller 68,3 % be- viljats mödrahjälp. Bland samtliga gifta beviljades mödrahjälp till 60,4 % av de sökande.
Bland de ensamstående redovisas 60 sjuka, vilket utgör 14,0 % av samtliga. På landsbygden är andelen sjuka 9,6 %, och i städerna 19,0 %. Någon närmare analys av de olika sjukdomarnas förekomst kan inte göras, då fallen är alltför få för att kunna uppspaltas ytterligare. Av de ensamstående som var sjuka erhöll 95,0 % mödrahjälp, medan bland samtliga ensamstående mödrahjälp beviljades till 93,0 %.
I utredningshandlingarna finns angivet om sökanden är medlem :" sjukkassa och huruvida moderskapshjälp eller moderskapspenning erhållits. Av de sökande som beviljats mödrahjälp är närmare 75 % medlemmar i sjukkassa, på landsbyg- den 79 % och i städerna 62 %, bland de gifta/samboende 78 % och bland de en- samstående 64 %. Det stora flertalet av dessa medlemmar, nämligen 95 %, har fått moderskapshjälp; återstående 5 % torde ha varit uteslutna därifrån på grund av väntetidsbestämmelserna. Av dem som icke är medlemmar i sjukkassa har drygt
två tredjedelar erhållit moderskapspenning. Helt utan något slag av bidrag från sjukkassa blev 120 av de 1 321 beviljade fallen, motsvarande 9,1 %.
Av dem som fått avslag är ca 84 % sjukkassemedlemmar och av samtliga sö- kande 77,2 %. Som jämförelse kan nämnas att enligt statistiken över erkända sjukkassor var år 1951 78,1 % av alla kvinnor mellan 15—45 år medlemmar i er- känd sjukkassa.'
I nedanstående tablå har, för dels de fall som beviljats mödrahjälp och dels de som fått avslag, beräknats den procentuella fördelningen av sjukkassemed- lemmar och icke medlemmar.
Medlemmar i sjukkassa som fått Icke medlemmar som Beviljade -— avslagna _ _ ansökningar moderskaps- moderskaps- . fatt *” fått . ingendera hjalp penning moderskapspenning Beviljade Ensamstående ..... 60,4 2,7 0,5 28,1 8,3 Gifta/samboende. . . 73,6 3,2 1,0 13,7 8,5 Landsbygd ........ 75,2 3,5 0,7 14,8 5,8 Städer ............ 59,0 2,3 1,1 24,4 13,2 Samtliga 69,8 3,1 0,8 18,0 8,3 Avslagna Ensamstående ..... 60,0 3,3 —- 23,4 13,3 Gifta/samboende. . . 81,1 2,8 1,5 7,3 7,3 Landsbygd ........ 80,8 3,3 1,2 8,7 6,0 Städer ............ 79,4 2,3 1,7 7,3 9,3 Samtliga 80,2 2,8 1,4 8,0 7,6 Samtliga sökande 73,2 3,0 1,0 14,8 8,0
I tab. 15 redovisas procentuella antalet medlemmar i sjukkassa inom olika inkomstgrupper. I stort sett är tendensen den att det relativa antalet med- lemmar ökar med stegrad inkomst. I de lägsta inkomstklasserna är mellan 50 och 60 % medlemmar, i inkomstklasserna mellan 2000 och 6 000 kr. mellan 70 och 80 % samt i inkomstklasserna över 6000 kr. mellan 80 och 85 %. Däremot före—
Tab. 15. De sökande fördelade efter medlemskap ! sjukkassa inom olika inkomstklasser.
Medlemmar i sjukkassa Icke medlemmarsom ”tillfället? Antal som fått medlem- Inkomst skaps- mar i de senaste fått ,, tt hjälp el. . 12 månaderna moder— moder— ingen- , få _Penning i ”&"?st skaps- skaps- dera . % av ' 4! av hjälp penning moderskapspenning samtliga samtliga
Ingen inkomst ........... 39 2 — 22 6 91,3 59,4
— 999 kr ......... 15 1 1 10 4 87,1 54,8
1 000—1 999 » ......... 50 1 — 29 5 94,1 60,0 2 000—2 999 » ......... 92 6 — 30 12 91,4 70,0 3 000——3 999 » ......... 117 7 1 29 15 90,5 74,0 4 OOO—4 999 » ......... 1-75 4 2 36 25 88,8 74,8 5 OOO—5 999 » ......... 163 7 1 37 13 93,7 77,4 6 000—6 999 » ......... 218 7 1 26 14 94,4 85,0 7 OOO—7 999 » ......... 172 ' 11 7 30 14 91,0 81,2 8 OOO—8 999 » ......... 150 4 2 16 15 90,9 83,4 9 OOO—9 999 » ......... 80 4 —— 11 15 86,4 76,4 10 000— » ......... 160 5 5 13 19 83,1 84,2 Summa 1 431 59 20 289 157 91,0 77,2
140
ligger ingen större skillnad mellan olika inkomstklasser, om man beräknar det relativa antal som fått moderskapshjälp eller moderskapspenning. Dessa procent- tal varierar mellan 86 och 94.
Tab. 16 a. De beviljade ansökningarna, fördelade efter sökandens bostadsförhållauden, åldersgrup- per, civilstånd och barnantal.
Ålder Bostadsförhållanden Civilstånd har egen bor hos inne- 6 i Summa Bamantal bostad föräldrar boende " g” Åldersgrupp 20 år och lägre ..................... 54 170 22 16 262 21—25 år ......................... 194 119 42 19 374 26—30 » ......................... 218 36 17 5 276 31—35 » ......................... 193 18 4 9 224 36—40 » ......................... 116 2 3 1 122 41 år och högre .................... 56 —— 3 4 63 Summa, totalt 831 345 91 54 1 321 i %.. 62,9 26,1 6,9 4,1 100,0 Därav gifta/samboende, antal .............. 792 91 26 13 922 i % ............... 85,9 9,9 2,8 1,4 100,0 ensamstående, antal ................ 39 254 65 41 399 i % ................. 9,8 63,6 16,3 10,6 100,0 med 0 barn ....................... 181 293 69 36 579 » 1 » ....................... 207 42 14 6 269 » 2 » ....................... 181 7 6 6 200 » 3 » ....................... 116 1 1 3 121 » 4 » ....................... 74 1 -— 1 76 » 5 och flera barn ............... 72 1 1 2 76
Tab. 16 b. De avslagnu ansökningarna, fördelade efter sökandens bostadstörhållanden, ålders- grupper, eivilstånd och barnantal.
Ålder Bostadstörhållanden Civilstånd har egen bor hos inne- .. . Summa Bamantal bostad föräldrar boende "mga Åldersgrupp 20 år och lägre ..................... 38 28 5 —- 71 21—25 år ......................... 205 34 15 3 257 26—30 » ......................... 123 7 6 2 138 31—35 » ......................... 99 1 2 3 105 36—40 » ......................... 51 1 1 1 54 41 år och högre .................... 10 — —— —— 10 Summa, totalt 526 71 29 9 635 i %. . . 82,8 11,2 4,6 1,4 100,0 Därav gifta/samboende, antal .............. 526 54 22 3 605 i % ............... 87,0 8,9 3,6 0,5 100,0 ensamstående, antal ................ — 17 7 6 30 i % ................. —— 56,7 23,3 20,0 100,0 med 0 barn ....................... 189 60 22 4 275 » 1 » ....................... 207 9 7 2 225 » 2 o ....................... 84 2 —— 1 87 » 3 » ....................... 32 —— — 1 33 | 4 » ....................... 10 —— — 1 11 » 5 och flera barn ............... 4 — —— -—— 4
I fråga om sökandens bostad lämnas i ansökningshandlingarna dels uppgifter om vederbörande bor i egen bostad (d. v. s. antingen eget hem eller förhyrd bo- stad), hos föräldrar eller ärinneboende, dels även uppgifter om bostadens kvalitet. Dessa sistnämnda uppgifter är emellertid så ofullständiga, att de ej medtagits här. I allmänhet har den barnavårdsnämnd som utrett fallet företagit hembesök, och iakttagelserna vid detta finns antecknade på blanketten. En översikt av bostads- förhållandena på grundval av dessa uppgifter lämnas i tab. 16 a—b. I tabel- lerna har några fall hänförts till en grupp övriga. Dessa består dels av ett par fall då uppgifter om bostadsförhållandena helt saknas, dels av några fall då veder- börande bott på anstalt, t. ex. ålderdomshem eller mödrahem. Ett fåtal av de ensamstående bodde vid ansökningstillfället på upptagnings— eller mödrahem. Av samtliga sökande som beviljats mödrahjälp har 63 % egen bostad, för dem som fått avslag är motsvarande siffra 83 %. De sökandes procentuella fördelning med avseende på hur bostadsförhållandena ordnats framgår av följande sam- manställning.
Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar Bostadstorhnllanden Ensam- Gifta/sam- S mtlid'i Ensam- Gifta/sam- Samtli 'I stående boende a ”* stående boende g. Har egen bostad .......... 9,8 85,9 62,9 — 87,0 82,8 Bor hos föräldrarna ........ 63,6 9,9 26,1 56,7 8,9 11,2 Ar inneboende ............ 16,3 2,8 6,9 23,3 3,6 4,6 Övrigt ................... 10,3 1,4 4,1 20,0 0,5 1,4
En avsevärd skillnad i bostadsförhållandena råder mellan gifta/samboende och ensamstående. Det övervägande flertalet av de förra har egen bostad (86 %), me- dan av de ensamstående ca 60 % bor hos föräldrarna. Av de gifta är 3 % inne- boende och av de ensamstående 20 %. Det bör påpekas, att som inneboende räknats även hembiträden, som bor hos arbetsgivaren.
En viss skillnad råder vidare mellan bostadsförhållandena på landsbygden och i städerna. Detta framgår av nedanstående sammanställning, som visar att rela- tivt sett något fler bland de gifta och samboende har egen bostad på landsbygden än i städerna, medan de ensamstående i större utsträckning har egen bostad i städerna. De ensamstående i städerna är också i högre grad inneboende (hem- biträden).
Landsbygden Städerna Bostadstorhållanden Ensam- Gifta/sam- S' tliv'i Ensam- Gitta/sam- Samtli en stående boende am "” stående boende g Har egen bostad .......... 3,1 88,1 72,0 16,0 83,1 65,0 Bor hos föräldrarna ........ 77,3 8,7 21,6 47,0 10,9 20,7 inneboende ............... 9,6 1,9 3,4 25,0 5,4 10,7 Övrigt ................... 10,0 1,3 3,0 12,0 0,6 3,6
I utredningshandlingarna finns vissa allmänna uppgifter om sökandens resp. mannens sinnestillstånd och livsföring. Blott några få fall har redovisats med anmärkning i detta avseende. De uppgår till ca 2 % av de gifta och 4 % av de ensamstående. De flesta fallen gäller alkoholmissbruk hos maken eller barnafa- dern, i övrigt redovisas i några fall debilitet eller lättsinnigt liv.
Barnantal Summa 0 1 2 3 4 5 o. 11. Totalt % Mödrahjälp förut ......... 22 322 215 133 77 76 845 43,2 Ej mödrahjälp förut ...... 828 147 69 16 10 4 1 074 54,9 Obekant ................ 4 25 3 5 — — 37 11,9 Summa, totalt 854 494 207 154 87 80 1 956 100,0 1 % ........... 43,7 25,2 14,7 7,9 4,4 4,1 100,0
Tab. 17 b. De sökande (exkl. nollbarnsfamiljerna) fördelade efter tidigare mödrahjälp på lands- bygd och städer samt civilstånd.
Landsbygd Städer Summa Glfta O' sam— Ensamstående boende
Bevilj. Avsl. Bevilj. Avsl. Bevilj. Avsl. Bevilj. Avsl. Bevilj. Avsl.
Mödrahj. förut. . . . 471 110 135 107 606 217 555 213 51 4 Ej mödrahj. förut . 77 74 44 51 121 125 113 124 8 1 Obekant ......... 4 — 11 18 15 18 13 17 2 1
Summa 552 184 190 176 742 360 681 354 61 6
Det antal mödrar, som tidigare erhållit mödrahjälp redovisas i tab. 17 a. Av samtliga sökande har 43 % tidigare erhållit mödrahjälp. Av de barnlösa familjerna har givetvis de allra flesta inte fått någon mödrahjälp tidigare. Att ändock 22 fall redovisas i denna grupp beror på att här räknas med det nuvarande antalet hemmavarande barn. Det barn för vilket mödrahjälp tidigare erhållits kan an- tingen ha avlidit, vara överlämnat till adoptivhem eller till fosterhem. Av sökande med ett hemmavarande barn har 65 % tidigare fått mödrahjälp, av tvåbarnsfamil- jerna 75 %, av trebarnsfamiljerna 86 %, av fyrabarnsfamiljerna nära 90 % samt av familjerna med fem eller fler barn 95 %. På grund av det större barnantalet på landsbygden har där nära hälften tidigare fått mödrahjälp men i städerna blott en tredjedel. Av de gifta och samboende har 52 % tidigare erhållit mödrahjälp, av de ensamstående blott 13 %. I tab. 17 b har de sökande som tidigare inte har några barn frånräknats, och för de övriga redovisas antalet som fått sina ansök- ningar beviljade resp. avslagna. Den relativa andelen beviljade ansökningar dels bland sökande som tidigare fått mödrahjälp och dels för sådana som tidigare fått avslag framgår av nedanstående sammanställning, där även motsvarande rela- tivtal beräknats enbart för dem som förut har barn.
.. . Gifta/sam- Ensam- Landsbygd Stader Hela riket boende stående Samtliga.- Mödrahjälp förut ............. 80,0 56,0 73,4 72,0 92,9 Ej mödrahjälp förut .......... 64,8 62,7 63,9 48,4 93,2 De barnlösa frånräknade: Mödrahjälp förut ............. 81,8 55,8 73,6 72,3 92,7 Ej mödrahjälp förut .......... 51,0 46,3 49,2 47,7 (88,9)
Framförallt på landsbygden och bland gifta/samboende är frekvensen av bi- fallna ansökningar större i fråga om sökande som tidigare fått mödrahjälp än för sådana som tidigare fått avslag.
De sökande har i tab. 18 fördelats efter den tidpunkt före nedkomsten då de slutat eller då de uppgivit sig ha för avsikt att sluta sitt förvärvsarbete, och i tab. 19 belyses frågan om och när de ämnar återuppta arbetet.
Tab. 18. Sökande med förvärvsarbete fördelade efter den uppgivna tidpunkten för arbetets upp- hörande före nedkomsten oeh barnantal.
När kvinnan slutade förvärvsarbeta före nedkomsten (i mån.) Barnantal erän 0—1 1—2 2—3 3—4 4—6 '” okänt Summa 6 mån. 0 ....................... 109 104 91 73 107 104 27 615 1 ....................... 16 23 12 8 23 25 18 125 2 ....................... 7 3 1 1 5 2 13 32 3 ....................... 1 — 1 1 1 2 4 10 4 ....................... — 1 —— — —— —— 3 4 5 o. fl. .................. 1 2 — — _ — 3 6 Summa 134 133 105 83 136 133 68 792 Därav landsbygd ............. 47 47 36 41 72 78 51 372 städer ................. 87 86 69 42 64 55 17 420 ensamstående .......... 89 68 58 36 45 46 17 359 gifta/samboende ........ 45 65 47 47 91 87 51 433 beviljade .............. 113 89 75 56 81 87 49 550 avslagna .............. 21 44 30 27 55 46 19 242
Tab. 19. Sökande med förvärvsarbete fördelade efter tidpunkten för arbetets återupptagande efter nedkomsten och barnantal.
Förvårvsarhetet Summa- Barnantal återupptages säkert återupp- förvärvs- återuppta— inom 3 efter 3 mån. tidpunkt ej ges event. tageisniäkert arbetande månader eller mer fastställd e 0 ................. 40 55 142 161 217 615 1 ................. 6 8 23 34 54 125 2 ................. 3 1 7 14 7 32 3 ................. 1 — 1 5 3 10 4 ................. — 1 _— 1 2 4 5 o. fl ............ 1 — —— 4 1 6 Summa 51 65 173 219 284 792 Därav
landsbygd ....... 18 18 74 103 159 372 städer .......... 33 47 99 116 125 420 ensamstående. . . .' 37 45 151 95 31 359 gifta/samboende. . 14 20 22 124 253 433 beviljade ........ 38 55 161 145 151 550 avslagna ........ 13 10 12 74 133 242
I dessa tabeller överensstämmer inte summan av de förvärvsarbetande med an- talet yrkesverksamma i tab. 3 1). Detta beror på att i materialet förekommer några fall, där vederbörande visserligen hade ett yrke men icke varit förvärvsarbetande under 1952. Av samtliga sökande hade 792 (40 %) ett förvärvsarbete före nedkoms- ten. I nedanstående tablå har framräknats den relativa andelen förvärvsarbe— tande bland sökande med olika barnantal och bland ensamstående resp. gifta m. m.
Barnantal: 0 ............. 72,0 %
1 ............. 25,3 %, 2 ............. 11,1 % 3 o fl ......... 6,2 % Landsbygd .............. 30,6 % Städer .................. 56,8 % Ensamstående ........... 83,7 % Gifta/samboende ......... 28,4 % Beviljade ............... 41,6 % Avslagna ................ 38,1 % Samtliga ................ 40,5 %
Den relativa andelen förvärvsarbetande kvinnor avtar mycket starkt vid ökat barnantal. Av dem som inte har några barn hade 72 % förvärvsarbete, av dem som har 3 eller fler barn endast 6 %. Man kan också konstatera att förvärvsarbete är vanligare i städerna än på landsbygden och vanligare bland ensamstående än bland gifta/samboende.
Av de förvärvsarbetande slutade en tredjedel sitt arbete inom 2 månader före nedkomsten, knappt 25 % mellan 2 och 4 månader före, 17 % mellan 4 och 6 må- nader före samt ungefär lika många mer än sex månader före. För de åter- stående 9 % har frågan ej besvarats. Här nedan har gjorts en relativ fördelning av fallen efter den tidpunkt före nedkomsten då de sökande slutat sitt förvärvs— arbete.
Förvärvsarbetet Barnlösa Sokande med Lands- Stå der Ensam- Gifta/sam- avbröts 2 o. fl. bygd stående boende 1 barn barn Inom 2 mån.. . . . 34,7 31,2 28,9 25,3 41,2 43,7 25,4 2—4 mån ....... 26,6 16,0 7,7 20,7 26,4 26,2 21,7 4—6 mån ....... 17,4 18,4 11,5 19,3 15,2 12,5 21,0 mer än 6 mån.. . 16,9 20,0 7,7 21,0 13,1 12,8 20,1 okänt .......... 4,4 14,4 44,2 13,7 4,1 4,8 11,8
Uppgifterna om tidpunkten för förvärvsarbetets återupptagande är givetvis mer osäkra, då det i många fall inte vid ansökningstillfället är fullt klart för vederbörande om hon skall börja att arbeta igen och i så fall hur långt efter nedkomsten. I tab. 19 har därför de förvärvsarbetande sökandena uppdelats i tre grupper, dels de som säkert ämnar återuppta arbetet, dels de som svarat att det är ovisst om arbetet upptas samt de som inte tänker återuppta arbetet. De som ämnar börja arbeta igen har sedan uppdelats i tre undergrupper, de som ämnar börja inom tre månader, efter mer än tre månader samt de som ej uppgivit exakt tidpunkt. Av de 792 som hade förvärvsarbete har 289 eller 36 % uppgivit att de tänker uppta arbetet igen. Ytterligare 219 (28 %) har svarat att de eventuellt kommer att börja arbeta igen. Av dem som förut hade arbete kan man alltså beräkna, att 36 %, eller drygt en tredjedel, säkert inte återupptar det inom den närmaste tiden efter nedkomsten. Den procentuella andelen som svarat att de säkert resp. eventuellt återupptar förvärvsarbetet framgår av denna tablå.
Förvärvsarbetet återupptas säkert säkert eller eventuellt Landsbygd .............. 29,6 57,3 Städer .................. 42,6 70,2 Ensamstående ........... 64,9 91,4 Gifta/samboende ......... 12,9 41,6 Beviljade ................ 46,2 72,5 Avslagna ................ 14,5" 45,0 Familjer som förut har 0 barn ................ 38,5 64,7 56,8 , 75,0
Samtliga fall 36,5 64,1
Det är alltså relativt fler på landsbygden än i städerna som definitivt ämnar sluta sitt förvärvsarbete. Likaså är det betydligt fler bland de gifta än bland de ensamstående och fler bland dem som fått avslag på sin ansökan än bland dem som beviljats mödrahjälp. I de barnlösa familjerna (de som nu väntar sitt första barn) tänker 38,5 % av kvinnorna säkert återuppta arbetet, i ettbarnsfamiljerna 29,6 %, i tvåbarnsfamiljerna 34,4 %, samt i familjerna med tre eller flera barn 20,0 %.
Vissa uppgifter om de ensamstående. Som nämnts i inledningen har i fråga om de ensamstående vissa speciella uppgifter bearbetats. Det gäller bl. a. frågan om faderskapets fastställande och om huruvida giftermål med barnafadern kommer att ske.
I fråga om närmare hälften av de ensamstående är faderskapet redan fastställt och för ytterligare omkring en fjärdedel kommer det säkert att kunna fastställas. I ca 10 % av fallen har angetts att faderskapet är under utredning. Hit har räknats bl. a. sådana fall där rättegång pågår. Antalet ensamstående sökande fördelade efter utsikterna till faderskapets fastställande framgår av tab. 20. I tab. 21 har redovisats hur de sökande bedömer utsikterna till giftermål med barnafadern. Ca 40 % har angett att giftermål säkert kommer att ske och drygt 10 % att det troligen skall bli giftermål. Icke mindre än en fjärdedel har svarat »vet icke». Beträffande barnets vård finner man av tab. 22, att 87 % uppgivit, att de själva tänker ta hand om barnet. Ungefär 5 % har svarat »vet icke», medan 3,5 %
Tab. 20. Ensamstående sökande fördelade efter faderskapets fastställande, ålder och barnantal.
Åldersgrupp Antal Barnantal
Faderskapet 3 0.
21—25 26—30 31—35 Totalt % 1 2 flera
redan fastställt ..... 69 27 12 203 kommer säkert att fastställas ....... 41 9 3 105 kommer troligen att fastställas ....... 6 29 kommer troligen inte att fastställas. . . . 13 33 kommer säkert inte att fastställas. . . . 9 19 under utredning. . . . 14 40
Summa
%
barnantal. Ålder Summa Barnantal Giftermål 20 år 36 år 21— 26— 31— o, , 3 0. ?”h 25 år 30 år 35 år 9.011 "ml *" 0 1 ") flera lagre hogre kommer säkert att ske . 76 57 21 7 5 166 38,7 144 14 4 4 kommer troligen att ske 30 13 3 2 —— 48 11,2 44 4 — — kommer troligen inte att ske ................ 6 9 5 2 1 23 5,3 17 3 1 2 kommer säkert inte att ske ................ 37 43 13 11 4 108 25,2 84 18 G —— vet ej ................ 37 30 10 2 5 84 19,6 73 6 2 3 Summa 186 152 52 24 lä 1.29 100,0 362 45 13 9
Tab. 22. Ensamstående sökande fördelade efter inkomst och hur värden av barnet skall ordnas.
Barnet vårdas av Summa Inkomst sökanden föräldrar 352332; förläts; vet inte totalt ');, Ingen inkomst .......... 54 1 3 1 _ 59 13,8 —1 999 kr ......... 86 1 2 3 2 94 22,0 2 OOO—2 999 » ......... 74 3 3 _ 4 84 19,7 3 OOO—3 999 » ......... 65 2 4 1 ($ 78 18,3 4 OOOf—i 909 » ......... 50 2 2 2 4 60 14,0 5 000; » ......... 43 2 1 2 4 52 12,2 Summa 372 11 la) 9 20 427 100,0 % 87,1 2,6 3,5 2,1 4,7 100,0 Därav landsbygd ............ 202 7 6 3 9 227 % ................... 89,0 3,1 2,6 1,3 4,0 100,0 städer ................ 170 4 9 6 11 200 % ................... 85,0 2,0 4,5 3,0 5,5 100,0
tänker lämna barnet till adoptivhem, 2,6 % skall lämna det till föräldrar eller släktingar och 2,1 % till fosterhem. De som bor hos föräldrarna och där sköter om barnet har i detta sammanhang själva ansetts vårda barnet, även i de fall då de ämnar återuppta förvärvsarbetet. Räknar man ut den relativa andelen bland de ensamstående som själva ämnar vårda barnet inom olika inkomstklasser får man följande tal:
Ingen inkomst ........... 91,5 %
—1 999 kr .......... 91,5 % 2 OOO—2 999 » .......... 88,1 % 3 OOO—3 999 » .......... 83,3 % 4 OOO—4 999 » .......... 83,3 % 5 000— » .......... 82,7 %
Det förefaller som om relativt färre i de högre inkomstklasserna själva skulle behålla och vårda sitt barn. De absoluta talen är emellertid ganska små, varför en viss grad av osäkerhet råder. Relativt sett fler i städerna (7,5 %) än på lands— bygden (3,9 %) ämnar adoptera bort barnet eller lämna det till fosterhem.
I tab. 23 har de ensamstående fördelats efter förekomsten av lön under borto- varon från arbetet. Endast 14 % av dem som förvärvsarbetade fick någon lön
Tab. 23. Ensamstående sökande med arbetsanställning fördelade efter ålder samt lön under ledig- heten l samband med nedkomsten.
Lön under ledigheten Å [ d e r 5 g " " P P S " m m " (per mån.) —20 21—25 26—30 31—35 36—415 Totalt i ?.,
Ingen lön ............... 144 105 31 11 9 300 86,0 — 99 kr ............ 1 3 1 2 — 7 2,0 100—199 » ............ 2 3 2 4 2 13 3,7 200—299 » ............ 1 () 1 1 — 9 2,6 300—399 » ............ 4 3 5 1 _ 13 3,7 400— » ............ —— 5 1 1 — 7 2,0 Summa 152 12": 41 20 11 349 100,0
under bortovaron. I allmänhet har sådan utgått endast under några månader och till reducerat belopp.
Som förut nämnts har mödrahjälpsnämndcrna i några fall tagit hänsyn till föräldrarnas inkomster för sådana sökande som ej har egen inkomst och bor i föräldrahemmet. Uppgifterna om inkomstförhållandena bland de ensamståendes föräldrar har sammanställts i tab. 24. Tyvärr är dessa uppgifter mycket ofullstän- diga; i mer än 60 % av fallen är nämligen föräldrarnas inkomster okända för sö- kanden. Någon skillnad i den relativa andelen beviljade fall för dem, vilkas för- äldrar har höga inkomster, jämfört med övriga kan inte konstateras.
Tab. 24. Ensamstående sökande, fördelade efter föräldrarnas inkomster.
Landsbygd Städer Hela riket Föräldrarnas inkomster (per år) Hela därav beviljade Hela därav beviljade llela därav beviljade antalet totalt | i % antalet totalt i % antalet totalt i % okänd ................ 119 113 95,0 138 124 90,0 257 237 92,2 —1999 kr ....... 4 3 (75,0) 1 0 (0,0) 5 3 (60,0) 2 OOO—3 999 » ....... 16 16 100,0 6 5 (83,3) 22 21 95,5 4 OOO—5 999 » ....... 34 34 100,0 8 8 (100,0) 42 42 100,0 6 000—- » ....... 56 52 92,9 47 44 93,6 103 96 93,2 Summa 229 218 95,2 200 101 90,5 429 399 93,0
Beviljat belopp. De bifallna ansökningarna har i tab. 25 fördelats efter de belopp som beviljats. Av de 1 321 fallen har 362 eller 27,4 % (på landsbygden 26 % och i städerna 30 %) fått maximibeloppet 400 kr. De i de särskilda fallen bevil— jade beloppen är mycket varierande. På landsbygden har drygt 7 % av mödrarna fått mindre än 100 kr.; i städerna ca 10 %. Mellan 100 och 200 kr. har drygt 20 % fått på landsbygden; i städerna 18 %. Av de ensamstående har på landsbygden hälften och i städerna ca 44 % fått maximibeloppet 400 kr. Bland de gifta/sam- boende var denna siffra 18 resp. 21 %.
En betydande skillnad i beviljat belopp föreligger mellan de ensamstående och de gifta. I genomsnitt för hela riket har de förstnämnda fått 334 kr. och de senare 244 kr. Det förefaller att finnas ett starkt samband mellan dessa bägge serier, så att de mödrahjälpsområden som beviljar relativt höga belopp ger sådana till båda kategorierna av sökande. Det kan nämnas, att såväl i fråga om de ensam- stående som de gifta har Stockholms stad det högsta genomsnittsbeloppet och Göteborgs stad det lägsta.
Tab. 25. Mödrarnas fördelning efter beviljat belopp, barnantal och civilstånd. Barnantal Summa Civilstånd Beviljat _ belo )p . _ :> 0- ,,,, . , , Ensam- , 1 0 1 2 3 L flera totalt ," Gifta ,o stående % Landsbygd —049 kr ..... _ 2 1 _ — — 3 0,3 3 0,5 —— _— 050—099 » ..... 20 22 12 5 3 1 63 7,1 63 9,5 _— — 100—149 » ..... 37 24 22 9 2 1 95 10,8 86 13,0 9 4,1 150—109 » ..... 20 26 19 13 3 6 87 9,9 81 12,2 6 2,8 200—249 » ..... 36 30 21 15 4 2 108 12,3 94 14,2 14 6,4 250_290 » ..... 38 24 18 12 10 5 107 12,1 82 12,3 25 11,5 300 » ..... 31 8 12 8 4 6 69 7,8 52 7,8 17 7,8 301 319 » ..... 24 11 10 3 6 3 57 6,5 40 6,0 17 7,8 350—309 » ..... 22 11 11 8 7 4 63 7,1 42 6,3 21 9,6 400 » ..... 102 22 21 2'. 25 37 229 26,0 120 18,1 109 50,0 401_500 . ..... _ 1 _ _ 1 0,1 1 0,1 _ _ Summa 330 Illl 147 95 64 65 882 100,0 (itt—'i 100,0 211! 100,0 Städer _019 kr ..... 2 2 2 _ _ —— 6 1,4 4 1,6 2 1,1 050—099 » ..... 15 10 7 4 _ — 36 8,2 30 11,6 6 3,3 100—149 » ..... 29 10 5 3 2 1 50 11,1 38 14,7 12 6,6 150—199 » ..... 16 6 8 2 —— — 32 7,3 30 11,6 2 1,1 200—249 » ..... 26 8 4 3 2 1 44 10,0 32 12,4 12 6,6 250—f299 » ..... 24 10 2 3 1 —— 40 9,1 24 9,3 16 8,8 300 » ..... 12 5 2 3 _— — 22 5,0 15 5,8 7 3,9 301 349 » ..... 25 4 1 3 — 2 35 8,0 16 6,2 19 10,5 350,399 » ..... 27 7 5 — 1 _ 40 9,1 15 5,8 25 13,8 400 » ..... 72 26 17 5 6 7 133 30,3 34 21,0 79 43,7 401_500 » ..... 1 _ _ _ _ _ 1 0,2 _ _ 1 0,6 Summa 249 88 53 26 12 1 439 100,0 258 100,0 181 100,0 I ml). 26 har genomsnittsbeloppen fördelats efter olika inkomstklasser. I stort sett synes beloppet sjunka med stigande inkomst. Ett undantag utgör de en- samstående som saknar inkomst, för vilka beloppet ligger lägre än för dem som
Tab. 26. De beviljade mödrahjälpsbeloppens genomsnittliga storlek 1 kr inom olika inkomstklasser. på landsbygd och i städer samt för ensamstående oeh gifta.
Ensamstående Gifta / samboende Samtliga Inkomst de senaste L d H 1 L (1 I 1 L d 11 1
f; : . an s- , .. ea an s- , .. ica an s- .., Aea
L, manaderna bygd Studer riket bygd btader riket bygd stader riket
Ingen inkomst .......... 335 311 329 378 362 374 342 317 335
—— 999 kr ........ 366 331 355 358 — 358 365 331 355
1 OOO—1 999 » ........ 338 350 342 307 366 314 330 352 336 2 OOO—2 999 » ........ 344 333 340 317 351 325 333 339 335 3 OOO—3 999 » ........ 333 336 335 301 355 309 312 340 322 4 OOO—4 999 » ........ 328 328 328 258 294 266 267 311 282 5 OOO—5 999 » ........ 305 338 331 251 232 248 254 277 260 6 OOO—6 999 » ........ 222 244 227 224 243 229
7 OOO—7 999 » ........ l ] 188 210 195 188 212 196
8 OOO—8 999 » ........ 400 242 266 181 212 197 181 214 198 9 OOO—9 999 » ........ ] _213 181 192 213 181 192 ' 10 000— » ........ 187 178 180 187 178 180 | Samtliga 339 828 3371 2115 242 244 268 277 271
Tab. 27. De beviljade mödrahjälpsbeloppens genomsnittliga storlek 1 kr för ensamstående resp. gilla med olika barnantal på landsbygd och i städer.
Ensamstående Gifta Samtliga Barnmlml Lands- ., Hela Lands- .. Hela Lands- .. Hela bygd sma" riket bygd Stad" riket bygd Stad" riket 0 ............. 337 319 329 210 230 218 282 284 283 1 ............. 334 381 355 209 236 217 224 267 238 2 ............. (400) (361) 374 236 234 236 241 253 244 3 ............. (400) (400) (400) 261 236 256 264 243 259 4 ............. (400) (240) (320) 316 326 317 317 319 318 5 o. fl ......... (400) (325) (375) 336 347 337 338 345 339 Samtliga 339 328 334 245 242 244 268 277 271
har upp till 4000 kr. inkomst. Troligen är det hemmadöttrarna som orsakar detta, då i en del av dessa fall mödrahjälpsnämnderna tagit hänsyn till föräldrar- nas inkomster vid bedömande av ansökningarna.
Fördelar man materialet efter barnantal och beviljat belopp får man fraln de genomsnittsvärden som framgår av tab. 27. Beloppet stiger i stort sett med ökat barnantal. Ett undantag härifrån utgör de barnlösa familjerna.
Slutligen har i tab. 28 fallen fördelats efter dyror'tsgrupp och beviljat belopp. Det genomsnittliga utbetalade beloppet är 258 kr. i ortsgrupperna 1 och 2, 273 kr. i grupperna 3 och 4 samt 301 kr. i grupp 5. Anmärkningsvärt är att i städerna, såväl för de ensamstående som för de gifta, det utbetalade beloppet är lägre i ortsgrupperna 3 och 4 än i 1 och 2. Emellertid grundar sig medelvärdet för städerna i de sistnämnda ortsgrupperna endast på 11 ensamstående och 15 gifta/samboende, varför dessa medelvärden är ganska osäkra.
Tab. 28. De beviljade mödrahjälpsbeloppens genomsnittliga storlek 1 kr i olika ortsgrupper på landsbygd och i städer
Ortsgrupp Civilstånd Hela riket 1 och 2 3 och 4 5 Ensamstående Landsbygd .................... 330 343 366 339 Städer ........................ 341 320 347 328 Hela riket ..................... 331 329 354 334 Gifta Landsbygd .................... 234 251 277 245 Städer ........................ 274 237 256 242 Hela riket ..................... 235 244 271 244 Samtliga Landsbygd .................... 255 277 299 268 Städer ........................ 302 269 304 277 Hela riket ..................... 258 273 301 271
Någon påtaglig skillnad i det beviljade beloppets storlek för jordbrukare och' icke jordbrukare synes icke föreligga. Av tab. 29, där även en uppdelning efter inkomstklasser gjorts, framgår att de förra i genomsnitt fått 274 kr., de senare 271 kr. Emellertid är dessa bägge grupper ej fullt jämförbara, då i gruppen icke
jordbrukare medräknats även samtliga i städerna och dessa har en helt annan sammansättning i fråga om civilstånd, ålder m. m. än jordbrukarna.
Tab. 29. Det beviljade mödrahjälpsbeloppets genomsnittliga storlek (i kr) i olika inkomstklasser bland jordbrukare och icke jordbrukare
Inkomst Jordbrukare Ej jordbrukare Ingen inkomst ........... (400) 333 -— 999 kr ......... (338) 357 1 000—1 999 » ......... (333) 336 2 OOO—2 999 » ......... 333 335 3 000;3 999 » ......... 295 326 4 000—4 999 » ......... 263 285 5 000—5 999 » ......... 251 261 6 000—6 999 » ......... 268 225 7 000—7 999 » ......... (188) 197 8 OOO—8 999 » ......... (188) 199 9 OOO—9 999 » ......... (204) 191 10 000— » ......... _ 180 Samtliga 274 271
Bättre blir jämförelsen om man i stället delar upp de på landsbygden boende i jordbrukare och övriga gifta/samboende och jämför dessa bägge grupper. Man finner då, som framgår av nedanstående sammanställning, att skillnaden i det beviljade beloppets storlek är större än vad som framgick av tab. 29.
Landsbygd lnkomstklass Jordbrukare Ej jordbrukare Under 1 000 kr ........... (369) (374) 1 000—2 999 kr .......... 329 305 3 OOO—4 999 » .......... 274 273 5 OOO—6 999 » .......... 263 231 7 000 kr 0. högre ......... 177 189 Samtliga 272 238
Jordbrukarna har alltså fått 272 kr. i genomsnitt, de övriga på landsbygden 238 kr.
Olika hjälpformer. I tab. 30 har redovisats de genomsnittliga belopp, som ut- gått för olika ändamål. Den dyraste hjälpformen är inackordering, som i genom- snitt beviljats med 178 kr. per fall. Därnäst kom moderns utrustning med 139 kr. och kostförbättring med 112 kr. De ensamstående får i medeltal högre belopp än de gifta inom alla hjälpformer, utom utrustning åt sökanden. Det beviljade be- loppet för sistnämnda hjälpform stiger med ökat barnantal och utgår därför i högre grad till gifta.
De belopp som utgått till olika ändamål, har här nedan fördelats i procent på resp. landsbygd och städer, gifta och ensamstående.
Det föreligger ganska stora skillnader mellan ensamstående och gifta i fråga om fördelningen av det beviljade beloppet. De förstnämnda har i avsevärt större utsträckning fått bidrag till inackordering, medan de gifta i relativt högre grad fått bidrag till moderns utrustning. Även mellan landsbygd och städer råder
Tab. 30. De beviljade mödrahjälpsbeloppen i genomsnitt (i kr) inom olika hjälpformer, civilstånd och barnantal.
Civilstånd Kostför- Hem- Inackor- Utrustning M ,. . _ Barnantal bättring hjälp dering ' Tandm'd Ö""gl summa barnet sökanden Gifta/samboende 107 86 1 55 97 143 106 55 244 Ensamstående. . 124 (91) 179 106 126 117 101 334 Barnantal 0 ........... 125 70 181 108 120 106 86 283 1 ........... 106 80 163 99 133 107 82 238 2 ........... 115 93 (208) 88 142 124 (55 244 3 ........... 105 75 (134) 93 141 121 (48) 259 4 ........... 91 92 (74) 94 172 99 (51) 318 5 0. fl ....... 92 101 (158) 92 190 127 (48) 339 Hela riket ..... 112 86 178 100 139 110 75 271 Landsbygd. . . . 96 86 163 96 142 110 62 268 Städer ........ 134 (146) 196 109 127 109 115 277 . . . . Gifta] _ _. Ändamål Samtliga Ensamstående Landsbygd Studer samboende Kostförbättring. . . . 8,6 7,6 9,2 6,4 12,9 Hemhjälp ........... 5,0 0,3 7, 7 7,3 0,5 Inackordering ........ 10,4 26,6 0,8 7,9 15,3 Utrustning åt barllet . 27,0 26,2 27, 3 25,8 29,4 Utrustning åt sökanden 30,4 1 9, 3 36,8 36,6 18,1 Tandvård ........... 16,6 16,7 16,6 14,1 21,5 Övrigt .............. 2,0 3,1 1,4 1,9 2,3
vissa skillnader. Sålunda upptar tandvården, inackordering och kostförbättring ett procentuellt större belopp i städerna. På landsbygden åter kommer en rela- tivt störrc del på hemhjälp och moderns utrustning.
Fördelar man de till mödrahjälp anslagna medlen efter barnantal får man föl- jande resultat.
| .tntalbarn Ändamål
O 1 2 3 -l 5 o. fl.
Kostförbättring ........... 8,2 8,6 9,9 9,4 8,3 8,2 Hemhjälp ................ 0,9 4,7 9,9 8,0 12,2 1 1,4 Inackordering ............. 19,7 5,4 2,1 0,4 0,9 1,2 Utrustning åt barnet ....... 29,5 28,4 22,2 26,7 22,3 21,9 Utrustning åt sökanden ..... 20,3 32,5 36,8 39,5 47,9 48,8 Tandvård ................ 19,1 18,0 17,0 15,1 7,3 7,4 Övrigt ................... 2,3 2,4 2,1 0,9 1,1 1,1 Summa 100 100 100 100 100 100
I fråga om hemhjälpen ökar den relativa delen som utgått till detta ändamål med större barnantal, medan beloppen till inackordering minskar. Utrustning åt sökanden utgår likaledes i relativt större utsträckning till den som har flera barn, medan däremot tandvården minskar.
Tab. 31. De beviljade mödrahjälpsbeloppen I genomsnitt (i kr) inom olika hjälplormer och beloppens storlek för ensamstående.
Beloppcns Kostiör- Hem- Inackor- Utrustning åt Tand- ÖV- Summa storlek battrmg hjalp dermg barnet | sökanden vård rigt _049 kr. .. _ _ _ _ _ (41) _ (41) 050—099 » _ _ _ (85) _ (64) _ (78) 100—149 » . . . (60) — (101) 82 (75) 93 — 117 150—199 » _ _ (120) (86) (101) (96) _ (182) 200_249 » (107) _ (136) 105 88 126 (67) 224 250—299 » . . . (134) — 152 104 108 113 (92) 273 300 » (76) _ 172 107 139 (171) (100) 300 301—349 » . . . (148) — 155 106 122 120 (66) 325 350—399 » . . . 136 (65) 174 107 110 119 (110) 374 400 » . . . 124 (100) 194 109 138 118 112 400 401—500 » (136) _ _ (220) _ (144) _ (500) Summa 124 (91) 179 106 126 117 101 334
Tab. 32. De beviljade mödrahjälpsbeloppen i genomsnitt (i kr) inom olika hjälpformer och beloppets storlek för gilla och samboende.
. . Kostför- Hem- Inackor— Utrustning åt Tand- Öv- chlut ”depp bättring hjälp dering vård rigt summa barnet sökanden
_049 kr. .. _ _ _ (41) _ (35) _ (38) 050—099 » ... (77) 67 _ 63 60 72 (68) 71 100—149 » . .. (70) (73) (108) 93 80 93 (47) 115 150—199 » . . . (84) 81 — 91 97 118 (38) 167 200—249 » . . . (106) 79 (100) 93 108 107 (45) 216 250—299 » . . . 98 70 (180) 101 140 108 (58) 269 300 » . . . 104 93 (100) 89 145 106 — 300 301—349 » . . . 91 95 (40) 125 170 116 (66) 323 350—399 » . . . 110 99 — 99 146 137 (67) 368 400 » . . . 119 95 (189) 105 189 117 59 400 401—500 » . . . — — — (251) (192) — — 443 Summa 107 86 155 97 1113 108 55 244
Tab. 33. De beviljade mödrahjälpsbeloppen i genomsnitt (1 kr) inom olika hjälplormer och beloppets storlek för samtliga fall.
. . Kostiör- Hem- Inackor- Utrustning åt Tand— Öv- BevrlJat belopp bättring hjälp dering vard rigt Summa barnet sökanden
—049 kr. . . _ _ — (41) —— (37) —- (38) 050—099 » . . . (77) 67 -— 66 60 72 (68) 72 100—149 » . . . (69) (73) (103) 91 79 93 (47) 115 150—199 » .. . (84) 81 (120) 91 97 116 (38) 168 200—249 » . . . 106 79 (132) 95 106 110 50 218 250—299 » . . . 103 76 154 102 134 110 69 270 300 » . . . 98 93 166 94 144 122 (100) 300 301—349 » .. . 112 95 149 117 155 118 66 324 350—399 » . . . 117 97 174 103 133 129 (91) 371 400 » . . . 121 95 194 107 168 117 91 400 401—500 » . . . (136) _ — (236) (192) (144) —— (472) Summa 112 86 178 100 139 110 75 271
I tab. 31—33 redovisas för olika beviljade totalbelopp, hur dessa fördelar sig på olika hjälpformer. Särskilt beträffande de ensamstående (tab. 31) är upp- spaltningen emellertid så stor, att genomsnittsbeloppen blir rätt osäkra. De genom- snittsbelopp, som satts inom parentes, grundar sig på mindre än 10 fall.
I nedanstående sammanställning har antalet mödrahjälpsfall efter det bevil- jade beloppets storlek fördelats efter olika hjälpbehov.
D ä r a v i % s 0 m ! å t t
Beviljat belopp Antal (i kr) fall kostför— hem- inackor— utrustning åt tand- öv- bättring hjälp dering barnet sökanden vård rigt ———099 kr. . . 108 2,8 11,1 _ 35,2 9,3 44,4 1,9 100—149 » . .. 145 5,5 5,5 2,1 47,6 23,4 44,8 4,1 150—199 » . . . 119 5,9 16,0 1,7 63,9 47,9 37,0 3,4 200—249 » . . . 152 7,2 17,8 5,9 75,0 63,8 41,4 7,9 250—299 » 147 18,4 23,1 11,6 75,5 70,1 35,4 8,2 300 » . . . 91 24,2 18,7 13,2 86,8 83,5 27,5 2,2 301—349 » . . . 92 23,9 20,7 19,6 81,5 59,8 44,6 12,0 350—399 » . . . 103 36,9 18,4 28,2 83,5 71,8 56,3 6,8 400—500 » . . . 364 37,4 14,0 33,0 86,8 75,8 40,1 11,0 Summa 1 321 20,7 15,6 15,9 73,0 59,2 41,0 7,3
Den vanligast förekommande formen av mödrahjälp är bidrag till barnets utrustning. I 73 % av samtliga fall har hjälp utgått till detta ändamål. Närmast kommer moderns utrustning och tandvård med resp. 59 och 41 %. Kostförbättring har utgått till 21 % samt inackordering och hemhjälp till vardera 16 % av fallen.
Gustaf Holmstedt Thore Grönqvist
