SOU 1955:50

Justitieombudsmannainstitutionen m. m.

N 4-0 ('?

oå (-

_ CD m

&( *. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Justitiedepartementet

JUSTITIEOMBUDSMANNA- INSTITUTIONEN M. M.

BETÄNKANDE AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

Stockholm 1955

Statens offentliga utredningar 1955

Kronologisk förteckning

La; (rn jordbrukskasserörelsen m.m. Kihl- strim 160 5. Jo. Sttd it den mindre och medelstora skepps- farten Idun. 280 5. H. . 4. Vordiska post- och teletaxor. Idun. 37 5. U. Prssätningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. Marcus. 101 s. 10. Vatervården. Baggström. 133 s. Jo.

De mindre jordbrukets möjligheter att uppnå batre lönsamhet. Berlingska Boktryckeriet,

Lmd 402 5. Jo. Tvätt. Kihlström. 368 s. 5. Fri ai om statsinlösen av stamaktierna | L I. Marcus. 181 s. Fi. Viilytiga rättegångar. Norstedt. 72 :. Ju.

gäikdoEgisk utbildning och forskning. Idun. s . gålonälisering av sjukhusdriften. Kihlström. s .

Utanlstransaktionerna och den svenska eko- utmii. Av B. Metelius. Idun. 245 s. Fi. Ytkeskolornas handelsundervisning m. m. Mircts. 489 8. E. Detaldistributörerna samt deras råkraftkost- hade: och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. Kihl- ström 47 s. K. Pris och prestation i handeln. Idun. 478 s. H. Sekretessen vid förundersökning i brottmål. Khlsröm. 92 s. I. Uldesökningar rörande små avloppsrenings- anläggningar. Victor Petterson. 105 5. I. Aémhistrativt rättsskydd. Kihlström. 104 s. J u. Det (öva barnets språk- och talutveokling. Idun 88 s.. 2 pl. E. Teknska skolutbildningen. Idun. 592 5. E. Detaldlstributörerna samt deras råkraftkost- naiv och priser vid distribution av elektrisk klat't Västernorrlands. J ämtlands och Väster— butteis län. Kihlström. 60 s. K. Bussinjeutredningcn. 2. Betänkande rörande öierwn av vissa bestämmelser i 1940 års för- ordnng angående yrkesmässig automoblltra- i; n. m. jämte förslag till lag angående före- tag. gom driva yrkesmässig trailk med omni- bts. (atalog och Tidskriftstryck. 142 s. K. Ny lagerilag. Arbetstidsutredningens betän- kandz. 6. Beckman. 98 s. S. Fnaispolitikens ekonomiska teori. Av B. Hansen. Almqvist&Wiksell.Uppsala. 403 s. Fi. Fiygbtogrammetrisk verksamhet. Gummes- son. 216 s., 5 kartor. 10- Förslag till ny förordning om erkända arbets- lösheskassor m. m. Norstedt. 264 s. & Simlngslokaier. Beckman. 190 s.. 14 s. pl. s.

Samhället och barnfamiljerna. Iduni. 294 S. S. Tjänstebostäder. Idun. 266 s. C- Skolväsendets lokala och regionalia lednin samt läranillsättningen. Kihlström. 582 s.. kartor. E. Allmän pensionsförsäkring. Norsteedt. VIII, 476 8. H- Nordiska vägtraflkbestämmelser m.. m. Idun. 155 s., 3 s. pl. U. Arbetskraftsbehovet inom oil'entlig verksam- het. Idun. 266 8. S. Hyresregleringens avveckling rn. m. 'Gummes- son. 165 s. Ju. Lag angående jordfästning och gravsättning m. m. I un. 3 s. Ju. Utredningshem. Beckman. 126 s. 5— Tobakshandelsregleringen. Katalog: och Tid- skriftstryck. 194 s. Fi. Statsstöd för samlingslokaler. Idun,. 128 s. 5. Räjongplanens fullföljande. Kihlström. 112 s. Ju." Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesiinspektio- nen. Kihlström. 172 s. S. Luftfartslag. Norstedt. 238 s. Ju. Om riksbankens sedelutgivningsrättt och där- med sammanhängande penningpollitiska frå,- gor. Idun. 160 s. Fi. Betänkande med förslag till läkemedelsför- ordning. Victor Petterson. 496 5. l.. Konkurrens och priser. Marcus. 2119 5. H. Besittningsskydd för hyresgäst. Ic'dun. 21 5. U.

Kyrkomötets grundlagsenliga heliogenheter

m. m. Kihlström. 822 5. E. Nya skatteskalor. Idun. 130 s. Fi. Värme- och sanitetsbranschen. Av P. Holm. Victor Petterson. 344 S. S. Justitieombudsmannainstitutionen m. m. Beckman. 147 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra legynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgiwits. t. ex. eckesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:50

Justitiedepartementet

JUSTITIEOMBUDSMANNA- INSTITUTIONEN M. M.

Betänkande av

tillkallade sakkunniga

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

STOCKHOLM 1955

Till Herr Statsrådet och Chefen för

Kungl. J ustitiedepartementet

Sedan Kungl. Maj:t den 30 april 1954 bemyndigat Herr Statsrådet att dels tillkalla högst fem utredningsmän att inom justitiedepartementet verkställa av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 april 1954 (nr 156) begärd utredning angående justitieombudsmannainstitutionen och därnzed sammanhängande spörsmål, dels ock uppdraga åt en av utred- ningsmännen att vara ordförande ävensom att förordna sekreterare åt utrecningcn, har Herr Statsrådet såsom sakkunniga för utredningen till— kallat borgmästaren Olov Rylander, tillika ordförande, kommunalborg- mästaren Lars Lindén, advokaten Birger Gezelius och lantbrukaren Ivar Nilzm i Ringarum, varjämte hovrättsfiskalen, numera hovrättsassessorn, BertiL Holmquist förordnats till sekreterare åt de sakkunniga.

De sakkunniga, vilka under fullgörandet av sitt uppdrag haft över— läggrjngar med de nuvarande innehavarna av riksdagens ombudsmans- ämbeten, får härmed vördsamt avlämna betänkande i ämnet.

Stwkholm den 10 december 1955.

Olov Rylander

Lars V. Lindén Birger Gezelius Ivar Nilzon

/ Bertil Holmquist

Förslag till ändrad lydelse av åå 96 och 99—101 regeringsformen

(Gällande lydelse) . 5 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene såsom justitieomhudsman och den andre såsom militicombudsman, att i egen— skap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera ut- färdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieom- landsmannen i vad de skola tillämpas imål, som iden ordning 87 g 1 mom. stadgar förklarats vara att hänföra lill militära mål, samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän med avlö- ning från de till försvarsväsendet (inslagna medel och justitieombuds- mannen i vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ord- ning tilltala dem, som uti sina äm— betens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighci begått eller underlåtit att sina äm— betsplikter behörigen fullgöra. Om— budsmännen vare i all måtto under- kastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsord- ning för aktorer utstaka.

5 99.

Justitieombudsmannen och mili- tieombudsmannen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nö- digt anser, kunna övervara högsta

(Föreslagen lydelse) g 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i egen- skap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för dem ut— färdat, hava tillsyn över lagars och författningwars efterlevnad i vad de skala av dem, som äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas samt vid vederbörliga domstolar i laga ord- ning tilltala dem, som uti sina äm- betens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina äm- betsplikter behörigen fullgöra. Om- budsmännen vare i all måtto under- kastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsord- ning för aktorer utstaka.

5 99. Justitieomhudsmannen och mili— tieombudsmannen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nö- digt anser, kunna övervara alla dom-

(Gällande lydelse) domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hom-ätternas, kol- legiernas eller i dessas ställe inrät- tade verks, och alla lägre domstolars överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och handlingar. Konungens ämbets- män i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen och niilitieombudsmannen laglig hand- räckning, samt alla fiskaler, att me- delst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

g 100.

Justitieonibudsmannen och mili— tieombudsm'annen åligge, att, var för sig, till riksdagen avlämna årlig re- dogörelse för förvaltningen av de dem förtro-dda ämbeten samt däruti, en var med avseende på det område, som genom 96 5 är bestämt för hans ämbetsutövning, utreda lagskipning- ens tillstånd i riket, anmärka lagar- nas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbätt- ring.

& 101.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöa ter en eller flere funnes hava av egennytta, vrängvisa eller försumlig- het så orätt dömt, att därigenom nå- gon, emot tydlig lag och sakens ut- redda och behörigen styrkta förhål— lande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller

(Föreslagen lydelse)

slolars och myndigheters överlägg- ningar och beslut, doek utan rättig- het att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och hand- lingar. Konungens ämbetsmän i all- mänhet vare skyldige att lämna justi— tieombudsmannen och militieom- hudsmannen laglig handräckning. samt alla fiskaler, att medelst aktio— ners utförande en var av dem bi- träda, då han det äskar.

g 100.

Justitieombudsmannen och mili— tieomhudsmannen åligge, att, var för sig, till riksdagen avlämna årlig re— dogörelse för förvaltningen av de dcm förtrodda ämbeten samt däruti, en var med avseende på området för hans ämbetsutövning, utreda lag— skipningens tillstånd i riket, märka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

an-

g 101.

Skulle den oförmodadc händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamö— ter en eller egennytta, vrångvisa eller försumlig—

flere funnes hava av

het så orätt dömt, att därigenom nå— gon, emot tydlig lag och sakens ut- redda och behörigen styrkta förhål- lande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller

flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit så- dant förhållande komma sig till last, vare juvstitieomhudsmannen eller, om målet utgjort sådant militärt mål som i 96 g avses, militieombuds- mannen pliktig, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under till- tal ställa, samt till ansvar efter ri- kets lag befordra.

flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit så— dant förhållande komma sig till last, vare justitieombudsmannen eller, om målet utgjort militärt mål, militie— ombudsmannen pliktig, ävensom Konungens justitiekansler berätti- g-ad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den fel— aktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

Nu gällande instruktioner för riksdagens ombudsmän

JO:s instruktion 1 5 första stycket.

Riksdagens justitieombud-sman å- ligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och in- struktioners efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän samt, om de i sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplik— ter, dem vid vederbörliga domstolar i laga ordning därför tilltala eller låta tilltala; dock vare de som hava att taga befattning med militära mål, såvitt angår denna ämbetsutövning, samt ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvar'sväsendet anslagna medel jämväl i övrigt, så ock Konungens justitiekansler och riksdagens militieombudsman un- dantagna från justitieombudsman- nens tillsyn.

11 5 andra stycket.

Står domare, ämbets- eller tjäns- teman, över vars åtgärd klagan föres hos justitie-ombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan under till— syn, må justitieombudsmannen giva den klagande anvisning att, där ho— nom så gott synes, hänvända sig till militieombudsmannen.

militieombudsmanncns

MO:s instruktion 1 5 första stycket.

Riksdagens militieombudsman å— ligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och in- struktioners efterlevnad i militära mål samt eljest av ämbets- och tjäns- temän med avlöning från de till för— svarsväsendet anslagna medel även- som att, om ämbets- eller tjänste- man i sitt ämhetes utövning i mili- tärt mål eller i annan ämbetsutöv— ning, för vilken åtnjutes avlöning från nämnda medel, av våld, man— namån eller annan orsak begått nå- gon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplik- ter, honom därför i laga ordning till— tala eller låta tilltala vid vederbörlig domstol; dock vare Konungens justi- tiekansler undantagen från militie- ombudsmannens till-syn.

9 5 andra stycket.

Står domare, ämbets— eller tjäns- teman, över vars åtgärd klagan föres hos militieombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan under justitieombudsmannens till- syn, mä militieombudsmannen giva den klagande anvisning att, där ho- nom så gott synes, hänvända sig till justitieombudsmannen.

Kursivering har icke gjorts då olikheter i lydelserna allenast är en följd av att utredningen föreslår gemensam instruktion för ombudsmännen utan endast för att påvisa sakliga skillnader.

Förslag till instruktion för riksdagens ombudsmän

1 g.

Riksdagens ombudsmän åligge att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänste- män med avlöning från de till för— svarsväsendet anslagna medel även- som av dem som under ämbetsansvar verka inom stiftelser och kårer, som äro försvarsväsendet närstående, och justitieombudsmannen i vad de el— jest skala av dem, som äro un- derkastade ämbetsansvar, tillämpas, samt att enligt den fördelning nu är sagd vid vederhörliga domstolar i laga ordning tilltala eller låta tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan or- sak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter; dock vare ombuds- männen, envar i förhållande till den andre, så ock Konungens justitie- kansler undantagna från tillsyn.

Står den, över vars åtgärd klagan föres hos ombudsman, för sin äm- betsutövning ej under hans utan un- der den andre ombudsmannens till- syn, skall ärendet Överlämnas till denne.

1 5 andra stycket.

Har jämte ämbets- eller tjänste- man, vars ämbetsutövning står under justitieombudsmannens tillsyn, an- nan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under militie- ombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd, som justitieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för sådan åtgärd anställa och ut- föra talan även mot sist nämnde ämbets- eller tjänsteman.

1 5 andra stycket.

Har jämte ämbets- eller tjänste— man, vars ämbetsutövning står under militieombudsmannens tillsyn, an— nan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsntövning står under justitie- ombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd, som militieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för sådan åtgärd anställa och ut- föra talan även mot sist nämnde ämbets— eller tjänsteman.

2 5.

Vid fullgörande av vad enligt ] s åligger militieombudsmannen skall han särskilt övervaka efterlevna- den av

strafflagstiftningen för krigsmak— ten, militära rättegångslagen och därmed sammanhängande författ- ningar;

värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten an- ordnade uthildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns bc- handling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna mc- del samt av försvarsväsendet till- hörande fastigheter;

bestämmelser om statens upp- handlings- och entreprenadväsende,

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän

Utan hinder av vad ovan sägs äge ombudsman, då han finner särskilda skäl" därtill, icke blott avgöra hos honom på grund av förd klagan eller av annan anledning uppkommen fråga, som enligt den nyss angivna fördelningen ej tillhör hans utan den andre ombudsmannens verksamhets- område, utan även till den andre ombudsmannen hänskjuta fråga, som eljest ej tillhör dennes verk- samhetsområde.

Ombudsman är skyldig att avgöra ärende som till honom överlämnats.

2 5.

Vid fullgörande av vad enligt 1 & åligger militieombudsmannen skall han särskilt övervaka efterlevna- den av

strafflagstiftningen för krigsmak- ten, militära rättegångslagen och därmed sammanhängande författ- ningar;

värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten an- ordnade utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns be— handling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna me- del samt av försvarsvåsendet till- hörande fastigheter;

bestämmelser om statens upp- handlings- och entreprenadväsende,

14 Gällande lydelse av JO:s instruktion

25.

Justitieomhudsmannen bör för- nämligast anmärka och beivra så- dana av domare, ämbets- och tjäns— temän begångna fel, som synas ho- nom antingen härröra från egen— nytta, vrångvisa, våld eller grov för- sumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för heter.

medborgares rättig-

3 g.

Finner justitieombudsmannen nå— gon domare, ämbets- eller tjänste- man, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.

Gällande lydelse av MO :s instruktion

i vad de äga tillämpning inom för- svarsväsendet, om anskaffande, un— derhåll och vård av materiel, anskaf— fande och användande av andra för- nödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrust- ning och annat, som avser krigshe- redskap; samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och till- handahållande såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra handlingar.

3 g.

Militieombudsmannen bör för- nämligast anmärka och beivra så- dana av domare, ämbets- eller tjäns- temän begångna fel, som synas ho- nom antingen härröra från egen- nytta, vrångvisa, våld eller grov för— suinlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättig— heter eller kunna föranleda, att an- stalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.

4 5.

Finner militieombudsmannen nå- gon domare, ämbets- eller tjänste— man, vars äinbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av Ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse. eller avgiven förklaring eller val eljest förekommit i saken.

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän i vad de äga tillämpning inom för- svarsväsendet, om anskaffande, un- derhåll och vård av materiel, anskaf— fande och användande av andra för- nödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrust— ning och annat, som avser krigshe- redskap; samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och till- handahållande såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra handlingar.

3 g.

Ombudsman bör förnämligast an- märka och beivra sådana fel, som synas honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättig- heter eller, såvitt angår militieom- budsmannen, kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.

45.

Finner ombudsman någon, vars ämbetsutövnin'g står under hans till— syn, hava felat endast av ovarsam- het, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller av- given förklaring eller vad eljest före- kommit i saken.

16. Gällande lydelse av JO:s instruktion

4 5. Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konung-v

ens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava i mål, som icke utgjort militärt mål, av egennytta, vrångvisa eller för— sumlighet så orätt dömt, att där- igenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen styrk- ta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess ledamöter funnes hava vid prövning av be- svärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare justitie- ombudsmannen pliktig att vid riks- rätt den eller de felande under till- tal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och före justitieombuds- mannen då alltid själv talan.

5 5.

Då riksdagens konstitutionsut- skott enligt 5 106 regeringsformen ställt någon statsrådets ledamot un- der tilltal av justitieombudsmannen, åligge honom likaledes att inför riksrätten själv föra talan.

65.

Har riksdagen, dess bankoutskott eller revisorer förordnat om åtal mot fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret eller mot direk— tionsledamot i riksbanken eller riks- gäldsdirektören och chefen för riks— gäldskontoret, där dessa icke äro

Gällande lydelse av MO:s instruktion

5 5.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konung- ens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava i militärt mål av egennytta, vrång- visa eller försulnlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och be- hörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig fri- het, ära eller egendom, vare militie- ombudsmannen pliktig att vid riks- rätt den eller de felande under till- tal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och före militieombuds- mannen då alltid själv talan.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän 5 5.

Skulle antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess leda- möter en eller flera finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlig- het så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen styrkta för- hållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära eller egen- dom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess ledamöter finnas hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare ombudsman såvitt rör hans verksamhetsområde pliktig att vid riksrätt den eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och före ombuds- mannen då alltid själv talan.

65.

Då riksdagens konstitutionsut- skott enligt 5 106 regeringsformen ställt någon statsrådets ledamot un- der tilltal av justitieombudsmannen, åligge honom att inför riksrätten själv föra talan.

7 5.

Har riksdagen, dess hankoutskott eller revisorer förordnat om åtal mot fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret eller mot direk— tionsledamot i riksbanken eller riks— gäldsdirektören och chefen för riks— gäldskontoret, där dessa icke äro

Gällande lydelse av JO:s instruktion

fullmäktige, eller hava, i sistberörda händelse, fullmäktige i riksbanken beslutit ställa direktionsledamot i banken under tilltal eller fullmäk- tige i riksgäldskontoret förordnat om åtal mot riksgäldsdirektören och chefen för riksgäld-skontoret, åligge det justitieombudsmannen att sådan talan utföra. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår eller revisorerna icke äro församlade, äge justitieombudsman- nen utan särskilt förordnande väcka åtalet.

7 5.

Beslutar riksdagen beivra sådan förbrytelse mot riksdagens, dess kamrars eller utskotts eller någon enskild riksdagsmans frihet, varom förmäles i 5 110 första stycket tred— je punkten regeringsformen, åligge det justitieombudsmannen att utföra åtalet.

Där kammares talman hos justi- tieombudsmannen för beivran anmä- ler störande uppträdande av åhörare till dess överläggningar, ankomme å justitieombudsmannen att tillse, att saken varder i laga ordning be- handlad.

8 5.

J ustitieombudsmannen äge i and- ra fall än de i 4 och 5 55 nämnda att antingen själv eller genom om- bud utföra de åtal mot domare, ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten. I mål, som bli— vit vid underrätt anhängiggjort, bör justitieombudsmannen fullfölja åtal

6 5.

Militieombudsmannen äge i andra fall än det i nästföregående 5 nämn— da att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot domare, ämbets- och tjänstemän, vartill ban finner sig föranlåten. I mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort, bör militieombudsmannen fullfölja

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän fullmäktige, eller hava, i sistberörda händelse, fullmäktige i riksbanken beslutit ställa direktionsledamot i banken under tilltal eller fullmäk- tige i riksgäldskontoret förordnat om åtal mot riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret, åligge det justitieombudsmannen att sådan talan utföra. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår eller revisorerna icke äro församlade, äge justitieombudsman- nen utan särskilt förordnande väcka åtalet.

8 5.

Beslutar riksdagen beivra sådan förbrytelse mot riksdagens, dess kamrars eller utskotts eller någon enskild riksdagsmans frihet, varom förmäles i 5 110 första stycket tred- je punkten regeringsformen , åligge det justitieombudsmannen att utföra åtalet.

Där kammares talman hos justi- tieombudsmannen för beivran anmä- ler störande uppträdande av åhörare till dess överläggningar, ankomme å justitieombudsmannen att tillse, att saken varder i laga ordning be— handlad.

9 5.

.I andra fall än de i 5 och 6 55 nämnda äge ombudsman att anting- en själv eller genom ombud utföra de åtal, vartill han finner sig föran- låten. I mål, som blivit vid under- rätt anhängiggjort, bör ombudsman fullfölja åtal hos högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill

Gällande lydelse av JO:s instruktion

hos högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro. Innan rättegång anställes, bör justitieom- budsmannen lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, till- fälle att, inom kort av honom före— skriven tid, inkomma med de upp— lysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lag- liga handräckning, som de efter 5 99 regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela. Vid infordrande av förklaring eller upplysning äge justitieombudsmannen förelägga vite till högst etthundra kronor; försuttet vite skall på justitieomhudsmannens begäran uttagas.

9 5.

Skulle, emot förmodan, justitie— ombudsmannen någon domare, äm- bets- eller tjänsteman utan skäl till- tala eller låta tilltala eller genom obehöriga tillmälen och olagliga på- ståenden förolämpa, vare han, lika med åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar. För åtal och påståen- den, som justitieombudsmannens ombud utföra och framställa" i en- lighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han ansva- rig.

Gällande lydelse av MO:s instruktion

åtal hos högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro. In- nan rättegång anställes, bör militie- ombudsmannen lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna an— se sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lag- liga handräckning, som de efter 5 99 regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela. Vid infordrande av förklaring eller upplysning äge militieombudsmannen förelägga vite till högst etthundra kronor; försuttet vite skall på militieombudsmannen-s begäran uttagas.

7 5.

Skulle, emot förmodan, militie- ombudsmannen någon domare, äm— bets- eller tjänsteman utan skäl till- tala eller låta tilltala eller genom obehöriga tillmälen och olagliga på- ståenden förolämpa, vare han, lika med åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar. För åtal och påståen- den, som militieombudsmannens ombud utföra och framställa i en— lighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han ansva-

rlg.

dagens ombudsmän äro. Innan rättegång anställes, bör ombudsman lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, till— fälle att, inom kort av honom före- skriven tid, inkomma med de upp- lysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må ombudsman fordra den lagliga handräckning, som de efter 5 99 regeringsformen äro skyl- diga att honom lämna, samt av alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka han bör dem meddela. Vid infordrande av förklaring eller upp- lysning äge ombudsman förelägga vite till högst femhundra kronor; försuttet vite skall på ombudsmans begäran nttagas.

10 5.

Skulle ombudsman någon utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom obehöriga tillmälen och olag- liga påståenden förolämpa, vare han, lika med åklagare i allmänhet, för- fallen till ansvar härför efter lag och författningar. För åtal och på- ståenden, som ombudsmans ombud utföra och framställa i enlighet med och således icke utöver hans före— skrifter, vare han ansvarig.

10 5. Justitieomhudsmannen må, när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, övervara domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, äm— betsverks samt ämbets- och tjänste- mäns protokoll och handlingar.

8 5.

Militieombudsmannen må, han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, övervara domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, äm- betsverks samt ämbets- och tjänste- mäns protokoll och handlingar.

när

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän 11 5.

Anmäles till ombudsman någon, som för sin ämbetsutövning står under hans tillsyn, för utom tjäns— ten förövat brott eller göres eljest i ärende, anhängigt hos ombudsman, påstående eller yppas misstanke om sådant brott, har ombudsmannen, därest vederbörande, om han skulle vara skyldig till brottet, kan anses i avsevärd mån ha skadat det an— seende som innehavaren av tjänsten bör äga, att till behörig åklagarmyn- dighet överlämna till ärendet hö— rande handlingar av betydelse för sakens bedömande.

12 5. Ombudsman åligge att biträda klagande med utredning om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, oaktat straff för brottet förfallit. Sådan skyldighet föreligger dock ej om anspråket är preskriberat eller, då talan därom skall upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa betydelse för klaganden att hans talan vinner prövning.

13 5.

Ombudsman må, när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, övervara domstolars och myndig- heters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, myndigheters samt ämbets- och tjänstemäns proto- koll och handlingar.

11 5 första stycket.

som hos justitieom- budsmannen anföras, böra vara skriftligen avfattade samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.

Klagomål,

11 5 tredje stycket.

Då klagande sådant begär, låte justitieombudsmannen meddela ho- nom bevis att han emottagit klago- skriften.

12 5.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av en- skild person anmäld klagan, utgöre detta icke hinder för justitieombuds- mannen att, om saken tillhör om- rådet för hans ämbetsutövning, giva klaganden det lagliga biträde, som justitieombudsmannen må finna ut- av omständigheterna påkallat.

13 5.

Justitieomhudsmannen skall år- ligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt, som tillhöra området för hans ämbetsutövning.

Justitieomhudsmannen må även förordna tjänsteman vid sin expedi- tion att företaga tjänsteresa för verkställande i visst fall av under- sökning eller utredning, som befin- nes önskvärd för justitieombuds- mannens ämbetsverksamhet.

9 5 första stycket. militieom— budsmannen anföras, höra vara skriftligen avfattade samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.

Klagomål, som hos

9 & tredje stycket.

Då klagande sådant begär, låte militieombudsmannen meddela ho- nom bevis att han emottagit klago- skriften.

10 5.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av en- skild person anmäld klagan, utgöre detta icke hinder för militieombuds- mannen att, om saken tillhör om- rådet för hans ämbetsutövning, giva klaganden det lagliga biträde, som militieombudsmannen må finna ut- av omständigheterna påkallat.

11 5. Militieombudsmannen skall år- ligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga underrättad om de förhållanden, som tillhöra områ- det för hans ämbetsutövning.

Militieombudsmannen må även förordna tjänsteman vid sin expedi- tion att företaga tjänsteresa för verkställande i visst fall av under— sökning eller utredning, som befin- nes önskvärd för militieombuds- mannens ämbetsverksamhet.

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän 14 5.

Klagomål, som hos ombudsman anföras, böra vara skriftligen av- fattade samt såvitt möjligt med handlingar och bevis styrkta.

Då klagande sådant begär, låte ombudsman meddela honom bevis att han emottagit klagoskriften.

15 5.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av en- skild person anmäld klagan, utgöre detta icke hinder för ombudsman att, om saken tillhör området för

hans ämbetsutövning, giva klagan- den det lagliga biträde, som om- budsmannen må finna utav om- ständigheterna påkallat.

16 &.

Ombudsman skall årligen före- taga inspektionsresor för att göra sig noga underrättad om lagskip- ningens tillstånd och om de förhål- landen i övrigt,-som tillhöra områ- det för hans ämbetsutövning.

Ombudsman må även förordna tjänsteman vid sin expedition eller särskilt anlitad utredningsman att företaga tjänsteresa för verkställan- de i visst fall av undersökning eller utredning, som befinnes önskvärd för ombudsmannens ämbetsverksam- het.

14 5. (första punkten)

Det åligge justitieombudsman- nen att årligen till riksdagen av- lämna en allmän redogörelse för sin förvaltning av det honom an- förtrodda ämbetet samt däruti med avseende på området för sin ämbets— utövning utreda lagskipningens till- stånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar samt avgiva förslag till deras förbättring.

(an-dra punkten)

Han vare ock skyldig att årligen för riksdagen uppgiva, såväl vilka av föregående riksdagar fattade be- slut och gjorda framställningar bli- vit under det sistförflutna året av Konungen gillade och föranlett be— stämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, som även vilka beslut och framställningar icke blivit för Ko- nungen föredragna eller av Konung- en prövade.

(tredje punkten)

Justitieombudsmannens ovan- nämnda redogörelse och berättelse böra genast vid riksdagens början ingivas för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskott, dit ' jämväl i samma ändamål till justi- tieombudsmansexpeditionen hörande ämbetsdiarier, protokoll och registra- tur inlämnas.

12 5. (första punkten)

Det åligge militieombudsman- nen att årligen till riksdagen av- lämna en allmän redogörelse för sin förvaltning av det honom an- förtrodda ämbetet samt däruti med avseende på området för sin ämbets- utövning utreda lagskipningens till- stånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar samt avgiva förslag till deras förbättring.

(andra punkten)

Nämnda redogörelse bör genast vid riksdagens början ingivas för att kunna i tid hänvisas till gransk- ning av lagutskott, dit jämväl i samma ändamål till militieombuds- mansexpeditionen hörande ämbets- diarier, protokoll och registratur in- lämnas.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän

17 5.

Det åligge ombudsman att år- ligen till riksdagen avlämna ämbets- berättelse, innefattande en allmän redogörelse för förvaltningen av det honom anförtrodda ämbetet, samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning utreda lagskip- ningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar samt avgiva förslag till deras för— bättring.

Justitieombudsmannen vare ock skyldig att i sin berättelse för riks— dagen uppgiva, såväl vilka av före- gående riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar blivit under det sistförflutna året av Konungen gillade och föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, som även vilka beslut och framställ— ningar icke blivit för Konungen föredragna eller av Konungen prö- vade.

Ombudsmans ämbetsberättelse bör genast vid riksdagens början in- givas för att kunna i tid hänvisas till granskning av lagutskott, dit jämväl i samma ändamål till om- budsmansexpeditionen hörande äm— betsdiarier, protokoll och registra- tur inlämnas.

15 5.

Finner justitieombudsmannen att inom området för hans ämbetsut- övning föreligga brister i lagar och författningar eller att eljest någon anstalt är nödig till främjande av allmänt gagn, må han därom göra framställning omedelbarligen till Konungen; redogöre ock i sin berät- telse till riksdagen för alla dylika framställningar.

16 5.

De lagförklaringar, som högsta domstolen på inkomna förfrågningar av domare och ämbetsmän givit, skola av föredraganden i högsta domstolen opåmint tillställas jus- titieombudsmannen, vilken det ålig- ger att anmäla dem hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner någon sådan förklaring vara olämplig eller under nanm av för- klaring ny lag stiftad.

17 5.

Justitieomhudsmannen bör nog- grant övervaka tillämpningen av la— gar och författningar angående fri- hetsberövanden inom området för hans verksamhet. Det åligge honom ock att besöka fängvårds- och lik— nande anstalter för att göra sig underrättad om de där intagnas skötsel och underhåll. De fänglistor, som enligt särskilda författningar inkomma till justitieombudsmannen, skala av honom granskas.

13 5.

Finner militieombudsmannen att inom området för hans ämbetsut— övning föreligga brister i lagar och författningar eller att eljest någon anstalt är nödig till främjande av allmänt gagn, må han därom göra framställning omedelbarligen till Konungen; redogöre ock i sin berät- telse till riksdagen för alla dylika framställningar.

14 5.

Militieombudsmannen bör grant övervaka tillämpningen av la- gar och författningar angående fri- hetsberövanden inom området för hans verksamhet. Det åligge honom ock att besöka militärhäkten och arrester för att göra sig underrättad om där förvarade personers skötsel och underhåll. De fånglistor för militärhäkten och arrester samt de andra fånglistor, som enligt särskil- da författningar inkomma till mili- tieombudsmannen, skala av honom granskas.

nog-

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän 18 g.

Finner ombudsman att inom om- rådet för hans ämbetsutövning före— ligga brister i lagar och författ- ningar eller att eljest någon an- stalt är nödig till främjande av all- mänt gagn, må han därom göra framställning omedelbarligen till Konungen; redogöre ock i sin berät— telse till riksdagen för alla dylika framställningar.

19 5.

Av högsta domstolen given lag- förklaring skall av föredraganden opåmint tillställas ombudsmännen, och åligge det den ombudsman, som har att utöva tillsyn över till— . lämpningen av den lag förklaringen avser, att anmäla förklaringen hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner densamma olämplig eller under namn av förklaring ny lag stiftad.

20 5.

Ombudsman bör noggrant över- vaka tillämpningen av lagar och för- fattningar angående frihetsberövan- den inom området för hans verk- samhet. Det åligge ock ombudsman att besöka, militieombudsmannen militärhäkten och arrester samt jus- titieombudsmannen övriga anstalter och inrättningar, där personer vilka berövats friheten äro intagna, för att göra sig underrättad om de intagnas eller förvarades skötsel och under- håll.

18 &. Justitieomhudsmannen hör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande av tryck- friheten är stadgat.

19 5.

Över alla mål, som anmälas hos justitieombudsmannen, och alla åt- gärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes registratur av utgåen— . de expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad som förekom— mit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 13 5.

21 5 andra stycket.

För att bliva i tillfälle bereda ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet, vilket krä- ver justitieombudsmannens odelade arbetskraft under viss samman— hängande tid, må justitieombuds- mannen uppdraga åt sin ställföre- trädare att förrätta övriga å ämbetet ankommande göromål, dock högst under sammanlagt en månad år- ligen; och åligge det justitieom- budsmannen att i sin berättelse till riksdagen fullständigt uppgiva, för vilka ärenden och under vilka tids- perioder han begagnat sig av sådan tjänstledighet.

Gällande lydelse av MO :s instruktion

15 5.

Över alla mål, som anmälas hos militieombudsmannen, och alla åt- gärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes registratur av utgåen- de expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad som förekom- mit vid sådana inspektions- och tjänsteresor, som avses i 11 5.

17 5 andra stycket.

För att bliva i tillfälle bereda ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet, vilket krä- ver militieombudsmannens odelade arbetskraft under viss samman- hängande tid, må militieombuds- mannen uppdraga åt sin ställföre- trädare att förrätta övriga å ämbetet ankommande göromål, dock högst under sammanlagt en månad är- ligen; och åligge det militieom- budsmannen att i sin berättelse till riksdagen fullständigt uppgiva, för vilka ärenden och under vilka tids- perioder han begagnat sig av sådan tjänstledighet.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän De uppgifter, som enligt 54 5 Kungl. kungörelsen den 19 november 1948 ang. den militära rättsvården inkomma till militieombudsmannen, skala av honom granskas.

21 5.

Ombudsman bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten är stadgat.

22 5.

Över alla ärenden, som inkomma till ombudsman, och alla åtgärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar och likaledes registratur av utgående expeditioner. Särskilt protokoll skall föras över vad som förekommit vid

sådana inspektions- och tjänstere- sor, som avses i 16 5.

23 5.

Där arbetets behöriga gång det kräver ävensom då särskilda skäl därtill eljest föreligga må ombuds- man uppdraga åt sin ställföreträdare att i den utsträckning som för ända- målet erfordras förrätta å ämbetet ankommande göromål, dock högst under sammanlagt tre månader är- ligen; och åligge det ombudsman att i sin ämbetsberättelse fullständigt uppgiva, under vilka tidsperioder och av vilken anledning ställföre- trädaren sålunda tjänstgjort.

Gällande lydelse av JO:s instruktion

20 5 andra stycket.

När justitieombudsmannen för ämbetsresa lämnar huvudstaden, skall han bemyndiga en tjänsteman vid sin expedition därstädes att un- der tiden öppna till ämbetet ankom- mande brcv och besörja sådana upp- skov ej tålande anteckningar och meddelanden, som ej innefatta be- slut eller annan justitieombudsman— nen tillhörande ämbetsåtgärd.

22 5.

Å justitieombudsmansexpeditio- nen äro anställda de ordinarie be— fattningshavare som angivas i gäl- lande personalförteckning och där- utöver, i mån av behov, icke ordi- narie personal.

23 5. Justitieomhudsmannen antager tjänstemännen vid sin expedition. Av tjänstemännen tillsättes byrå- chefen genom förordnande tills vi- dare och den övriga ordinarie per- sonalen genom konstitutorial

24 5. Tjänstemännen vid justitieom- budsmansexpeditionen vare skyldiga att efterkomma justitieomhudsman- nens föreskrifter i tjänsten, och äge han att mellan dem fördela göro- målen.

16 5 andra stycket.

När militieombudsmannen för ämbetsresa lämnar huvudstaden, skall han bemyndiga en tjänsteman vid sin expedition därstädes att un- der tiden öppna till ämbetet ankom- mande brev och besörja sådana upp— skov ej tålande anteckningar och meddelanden, som ej innefatta be- slut eller annan militieombudsman— nen tillhörande ämbet'såtgärd.

18 5.

Å militieombudsmansexpeditio- nen äro anställda de ordinarie be- fattningshavare som angivas i gäl- lande personalförteckning och där- utöver, i mån av behov, icke ordi- narie personal.

19 5. Militieombudsmannen antager tjänstemännen vid sin expedition. Av tjänstemännen tillsättes byrå- chefen genom förordnande tills vi- dare och den övriga ordinarie per- sonalen genom konstitutorial.

20 5. Tjänstemännen vid militieom- budsmans—expeditionen vare skyldiga att efterkomma militieombudsman- nens föreskrifter i tjänsten, och äge han att mellan dem fördela göro— målen.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän 24 5.

När ombudsman för ämbetsresa lämnar sin expedition och ej finner skäl att uppdraga åt sin ställföre- trädare att förrätta övriga å ämbetet ankommande göromål, skall han be- myndiga en tjänsteman vid expedi- tionen att under tiden besörja så- dana uppskov ej tålande anteck- ningar och meddelanden, som ej innefatta beslut eller annan ombuds— mannen tillhörande ämbetsåtgärd.

25 5.

Å ombudsmans expedition äro an- ställda de ordinarie tjänstemän som angivas i gällande personalförteck- ning och därutöver, i mån av behov, icke-ordinarie personal.

26 5.

Ombudsman antager tjänstemän— nen vid sin expedition.

Av tjänstemännen tillsättas kans- lichef genom förordnande för viss tid, militär byråchef hos militieom- budsmannen genom fullmakt, övriga byråchefer ävensom sekreterare ge- nom förordnande tills vidare och or- dinarie personal i övrigt genom kon- stitutorial.

27 5.

Tjänsteman vid ombudsmans ex- pedition vare skyldig att efterkomma ombudsmannens föreskrifter i tjäns- ten, och äge denne att mellan tjänste- männen fördela göromålen. Ombuds- man må bemyndiga kanslichef och byråchef att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande.

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän

28 5.

1. För tjänsteman med full tjänst- göring skall, i den mån ej annat för- anledes av resor i tjänsten eller ne- dan annorlunda stadgas, arbetstiden å tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, då vecka innehåller mindre än sea: arbetsdagar, ett iför- hällande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar. Arbetet skall förläggas till tider, som bestämmas i arbetsordning eller eljest av veder- börande ombudsman, med iakttagan- de av att arbetstiden icke någon ar- betsdag må understiga 41/2 timmar. I arbetstiden må ej inräknas måltids- rast. Om och i den mån omständighe-' terna det tillåta, må ombudsman för högst tre månader under tiden juni —-—september medgiva att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden ä lördagar må begränsas till 31/2 timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton är arbetet inställt, såvida icke annat särskilt bestämts. Viss inskränkning i arbetstiden må av ombudsman kunna medgivas vid sär- skilda tillfällen. För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande med- delat allmänt uppdrag må enligt om- budsmans bestämmande erforderlig inskränkning ske i arbetstiden å tjänsterummet. Därest i särskilda fall arbete fin- nes med fördel kunna utföras utom tjinsterummet, må medgivande till

Gällande lydelse av JO:s instruktion

20 5 första stycket. Justitieombudsmansexpeditionen, vilken är förlagd till huvudstaden, skall varje söckendag hållas öppen för allmänheten under den tid justi- tieombudsmannen bestämmer.

Gällande lydelse av M 0 :s instruktion

16 5 första stycket.

Militieombudsmansexpeditionen, vilken är förlagd till huvudstaden, skall varje söckendag hållas öppen för allmänheten under den tid mili- tieombudsmannen bestämmer.

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän

därav föranledd inskränkning i ur- betstiden å tjänsterummet lämnas av vederbörande ombudsman.

Med iakttagande av föreskrifterna i 32 5 avlöningsreglementet för riks- dagens verk och i anslutning därtill meddelade bestämmelser må om- budsman, då göromålens gång det kräver, påfordra utsträckning av arbetstiden samt expeditionsvakt åläggas den tjänstgöring nattetid, som erfordras för bevakning av äm- betets lokaler.

2. Tjänsteman, som icke har full tjänstgöring, skall utföra sitt arbete vi tid och plats som bestämmes av vederbörande ombudsman.

29 5.

Ombudsmans expedition skall va- ra förlagd till huvudstaden och bål- las öppcn för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag å bestämd tid; dock må ombudsman, där så fin- nes utan olägenhet kunna ske, in— skränka expeditionstiden å dag före sön- eller helgdag till 31/2 timmar för högst tre månader under tiden juni _september och till lil/2 timmar för övriga nio månader av året.”

För ombudsman och kanslichef skall viss» daglig, för allmänhetens mottagande avsedd tid vara bestämd. Om så finnes erforderligt, skall viss mottagningstid bestämmas även för annan tjänsteman.

Expeditions- och mottagningstider skola tillkännagivas genom anslag i ämbetets lokal.

Under expeditionstiden skall all-

25 5 första punkten. Byråchefen och övriga befallt- ningshavare å justitieombudsmans- expeditionen äga åtnjuta dem till- kommande semester å tid som justi— tieombudsmannen bestämmer.

21 5 första stycket.

Under den tid justitieombudsman— nen åtnjuter semester, liksom ock då justitieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av hans ställföreträdare.

Gällande lydelse av MO :s instruktion-

21 5 första punkten. Byråchefen och övriga befatt- ningshavare å militieombudsmans— expeditionen äga åtnjuta dem till- kommande semester å tid som mili- tieombudsmannen bestämmer.

17 5 första stycket.

Under den tid militieombudsman- nen åtnjuter semester, liksom ock då militieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av hans ställföreträdare.

Förslag till instruktion för riks— dagens ombudsmän

mänheten mottages av ombudsman och tjänstemän i den mån icke tjäns- tegöromålen lägga hinder i vägen.

30 5.

Ombudsman äger själv bestämma till vilken tid hans semester skall förläggas. Utöver semester må om- budsman begagna sig av ledighet un- der högst femton dagar årligen å tid, som han likaledes själv äger bestäm- ma. Fråga om ledighet under längre tid skall avgöras av delegerade för riksdagens verk.

Fördelningen av semester mellan tjänstemännen bestämmes av veder- börande ombudsman.

Annan ledighet än semester äger ombudsman bevilja kanslichef och byråchef under högst fyrtiofem da- gar för år. Fråga om ledighet under längre tid skall hänskjutas till av- görande av delegerade för riksdagens verk.

Övrig personal må av ombudsman beviljas ledighet efter omständighe- terna.

31 5.

Under den tid ombudsman åt— njuter semester eller annan ledighet, liksom ock då ombudsman eljest är av laga förfall hindrad att utöva sitt ämbete, skall detta förestås av hans ställföreträdare.

Gällande lydelse av JO :s instruktion

25 5 andra punkten.

Erfordras vikarie för befattnings- havare eller är befattning ledig, må justitieombudsmannen förordna lämplig person att uppehålla befatt- ningen, dock att ledigbliven ordi- narie befattning skall tillsättas inom två år.

26 5 1 mom.

Åtal mot byråchefen för fel eller försummelse i tjänsten anställes in- för Svea hovrätt.

26 5 2 och 4 mom.

Gör annan ordinarie befattnings— havare ä justitieombudsmanserpedi- tionen sig skyldig till fel eller för- summelse i tjänsten eller visar han vanvördnad mot förman eller olyd- nad, äge justitieombudsmannen ef- ter omständigheterna antingen till- dela honom varning eller döma ho- nom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön.

Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffen- het, varde antingen ställd under åtal

Gällande lydelse av MO :s instruktion

21 5 andra punkten.

Erfordras vikarie för befattnings- havare eller är befattning ledig, må militieombudsmannen förordna lämplig person att uppehålla befatt- ningen, dock att ledigbliven ordi- narie befattning skall tillsättas inom två år.

22 5 1 mom.

Åtal mot byråchefen för fel eller försummelse i tjänsten anställes in- för Svea hovrätt.

22 5 2 och 4 mom. Gör annan ordinarie befattnings- havare å militieombudsmansexpedi— tionen sig skyldig till fel eller för- summelse i tjänsten eller visar han vanvördnad mot förman eller olyd- nad, åge militieombudsmannen ef- ter omständigheterna antingen till- dela honom varning eller döma ho- nom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön.

Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffen- het, varde antingen ställd under åtal

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän

Erfordras vikarie för tjänsteman och hava delegerade för riksdagens verk, i fall då delegerade beviljat ledighet, medgivit att vikarie får för- ordnas eller är tjänst ledig, må om- budsman förordna lämplig person att uppehålla tjänsten, dock att le— dighliven ordinarie tjänst skall till- sättas inom två år.

32 5. Ansökan om avsked eller entle- digande prövas av ombudsman.

33 5.

Beträdes kanslichef eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman med ämbetsbro-tt, som i 25 kap. 1—4 55 strafflagen omför- mäles, sker åtal därför vid Svea hovrätt.

34 5.

Åsidosätter annan tjänsteman än i 33 5 sågs av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, denna instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet eller vi- sar han klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvördnad mot för— man må den ombudsman, under vil- ken han lyder, efter omständighe- terna döma honom till varning eller till löneavdrag under högst trettio dagar eller till suspension i högst tre månader från tjänst och lön. Har tjänsteman gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet eller har

Gällande lydelse av JO:s instruktion

inför vederbörande underrätt eller av justitieombudsmannen skild från tjänsten.

Därest annan befattningshavare än ovan nämnts ådagalägger för- sumlighet, oskicklighet eller klan— dervärt uppförande eller eljest visar sig olämplig, äge justitieombudsman— nen att tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen. Vid svårare förseelse sker åtal inför ve— derbörande underrätt.

26 5 3 mom.

Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äge justitieombudsmannen av- stänga den felande från tjänstens ut- övning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annor- lunda förordnar. Har justitieombuds- mannen fattat beslut om befattnings— havares suspension eller skiljande från tjänsten, äge justitieombuds— mannen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den fe- lande från utövning av tjänsten.

Gällande lydelse av MO :s instruktion

inför vederbörande underrätt eller av militieombudsmannen skild från tjänsten.

Därest annan befattningshavare än ovan nämnts ådagalägger för- sumlighet, oskicklighet eller klan- dervärt uppförande eller eljest visar sig olämplig, äge militieombudsman— nen att tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen. Vid svårare förseelse sker åtal inför ve- derbörande underrätt.

22 5 3 mom.

Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äge militieombudsmannen av- stänga den felande från tjänstens ut- övning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annor- lunda förordnar. Har militieombuds- mannen fattat beslut om befattnings- havares suspension eller skiljande från tjänsten, äge militieombuds— mannen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den fe- lande från utövning av tjänsten.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän han icke låtit sig rätta av tidigare ådömd bestraffning, må han dömas till avsättning.

Löneavdrag skall bestämmas till belopp motsvarande A-avdrag enligt avlöningsreglementet för riksdagens verk.

Innan ombudsman prövar fråga om disciplinär bestraffning av tjäns- teman, skall denne beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han det påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför ombudsmannen, uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita biträde av försvarare.

35 5.

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfa- rande mot tjänsteman, äger ombuds- man, om särskilda skäl därtill äro, avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

36 5.

Vad i 34 och 35 55 stadgas om tjänsteman gäller icke den som i sin tjänst hos ombudsman är underkas- tad ansvar såsom krigsman.

Gällande lydelse av JO:s instruktion

27 5.

Över justitieombudsmannens be- slut rörande befattningshavares var- ning, avstängande från tjänstgöring, dömande till mistning av lön, sus- pension eller skiljande från befatt- ningen må besvär anföras hos riks- dagens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av talans förlust, hava inkommit till justitieombudsmannen sist å tret- tionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. Besvärshand- lingar, som inkomma med pos— ten, skola anses ingivna av den som undertecknat besvärsskriften. Handlingarna skola anses ingivna den dag, då handlingarna eller avi om försändelse, i vilken handling- arna finnas inneslutna, inkommo till justitieombudsmannen. Justitieom- hudsmannen har att så snart ske kan överlämna besvären jämte eget utlå- tande till bankoutskottet.

J ustitieombudsmannens beslut om befattningshavares avstängande från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Gällande lydelse av MO:s instruktion

23 5.

Över militieombudsmannens be- slut rörande befattningshavares var- ning, avstängande från tjänstgöring, dömande till mistning av lån, sus- pension eller skiljande från befatt— ningen må besvär anföras hos riks- dagens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av talans förlust, hava inkommit till militieombudsmannen sist å tret— tionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. Besvärshand- lingar, som inkomma med pos- ten, skola anses ingivna av den som undertecknat besvärsskriften. Handlingarna skola anses ingivna den dag, då handlingarna eller avi om försändelse, i vilken handling- arna finnas inneslutna, inkommo till militieombudsmannen. Militieom- budsmannen har att så snart ske kan överlämna besvären jämte eget utlå- tande till bankoutskottet.

Militieombudsmannens beslut om befattningshavares avstängande från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Förslag till instruktion för riks- dagens ombudsmän 37 &.

Över ombudsmans beslut rörande tjänstemans avstängande från tjänst- göring och dömande till varning, lö- neavdrag, suspension eller avsätt- ning må besvär anföras hos riksda- gens bankoutskott.

Besvären skola, vid äventyr av ta- tans förlust, hava inkommit till om- budsmannen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Besvärshandlingar må till ombuds- man inlämnas genom bud eller in- sändas med posten i betalt brev och skola anses ingivna av den som un- dertecknat besvärsskriften. Hand- lingarna skola anses inkomna då handlingarna eller avi om försändel— se, i'vilken handlingarna finnas in- neslutna, avlämnats till ombudsman- nen eller dennes expedition. Om- budsmannen har att så snart ske kan överlämna besvären jämte eget utlåtande till bankoutskottet.

Ombudsmans beslut om tjänste— mans avstängande från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Förslag till ändringar i tjänsteförteckningen för riksdagens verk

(Gällande lydelse) Justitieomhudsmannen och hans expedition Expeditionsvakt .................. Ca 11 Kansliskrivare .................. Ca 15 Byrådirektör ..................... Ca 33 Byråchef ........................... Cr 13 Justitieombudsman ............ Cp 21

Militieombudsmannen och hans expedition Expeditionsvakt .................. Ca 11 Kansliskrivare .................. Ca 15 Byrådirektör ..................... Ca 31 Byråchef ........................... Cr 13 Militieombudsman ............... Cp 21

(Föreslagen lydelse) Justitieomhudsmannen och hans expedition Expeditionsvakt .................. Ca 11 Kanslibiträde ..................... Ca 11 Kansliskrivare .................. Ca 15 Sekreterare ............... högst Cr 8 Byråchef ........................... Cr 13 Kanslichef ........................ Gp 15 Justitieombudsman ............ Cp 21

Militieombudsmannen och hans expedition Expeditionsvakt .................. Ca 11 Kansliskrivare .................. Ca 15 Byråchef ........................... Ca 37 Byråchef ........................... Cr 13 Kanslichef ........................ Cp 15 Militieombudsman ............... Cp 21

Förslag till ändringar i personalförteckningen för riksdagens verk

(Gällande lydelse) Justitieomhudsmannen och hans expedition Tjänstemän å ordinarie stat Byråchef ........................ Cr 13 Byrådirektör .................. Ca 33 Kansliskrivare ............... Ca 15 Expeditionsvakt ............... Ca 11

Militieombudsmannen och hans expedition Tjänstemän å ordinarie stat Byråchef ........................ Cr 13 Byrådirektör .................. Ca 31 Kansliskrivare ............... Ca 15 Expeditionsvakt .......... _ ..... Ca 11

(Föreslagen lydelse) Justitieomhudsmannen och hans expedition

Tjänstemän å ordinarie stat Kanslichef ..................... Cp 15 Byråchefer ..................... Cr 13 sekreterare! ............ högst Cr8 Kansliskrivare ............... Ca 15 Kanslibiträde .................. Ca 11 Expeditionsvakt ............... Ca 11

Tjänstemän å övergångsstat

byrådirektör

Militieombudsmannen och hans expedition Tjänstemän å ordinarie stat 1 Kanslichef ..................... Cp 15 1 Byråchef ........... _ ............. Cr 13 1 Byråchef ........................ Ca 37 1

Kansliskrivare ............... Ca 15

1 Expeditionsvakt ............... Call

1 Därest innehavaren av den å övergångsstat förda byrådirektörstjänsten ej erhåller å ordi- narie stat uppförd tjänst eller efter innehav av sådan tjänst återgår till den å övergångsstat förda tjänsten, må allenast en sekreteraretjänst tillsättas. Äro för sådant fall båda sekreterare- tjänsterna tillsatta, skall förordnandet för den ene sekreteraren återkallas.

Inledning

Vid 1954 års riksdag väcktes flera motioner berörande JO:s verksam- het m. m. I två likalydande motioner (I: 134 och II: 316) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgär- der för effektivisering av JO:s kontroll över förvaltningen och om fram- läggande för riksdagen av de förslag vartill utredningen kunde föranleda. I två jämväl likalydande motioner (1:229 och II:307) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam utredning av de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas i syfte att åstadkomma en effektivisering av JO-ämbetet. Vidare hemställdesi två likalydande motioner (I: 391 och II: 499), såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning rörande lämpligaste sättet för åvägabringande av ökad kontroll över krisorganens verksamhet.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott # i betänkandet be- nämnt sammansatta utskottet 1954 — som behandlade motionerna, för- klarade i sitt däröver avgivna utlåtande (nr 1) att vissa frågor rörande JO och hans verksamhet vore i behov av utredning, att en sådan utred- ning därför syntes böra komma till stånd samt att, då likformigheten mellan de båda om-budsmannainstitutionerna borde bevaras, även försla- gens återverkningar på MO-ämhetet bl. a. i organisatoriskt avseende måste beaktas.

Utskottet uttalade som sin mening att JO-institutionen icke borde för- ändras till sin allmänna natur och att ämbetet sålunda borde bibehållas vid sina dittillsvarande uppgifter att öva tillsyn över lagars och författ- ningars efterlevnad och att verka för lagstiftningens förbättring. Utskottet berörde vidare närmare vissa spörsmål.

Vad angår JO:s verksamhetsområde uttalade utskottet — i anslutning till att i vissa motioner ifrågasatts, huruvida JO:s befogenheter icke borde utsträckas till viss del av den kommunala förvaltningen — att det vid en översyn av JO—ämbetets ställning syntes naturligt att även överväga, huruvida skäl förelåge att bibehålla skillnaden mellan JO:s och JK:s kom- petens i nyss omförmält hänseende samt huruvida och i vilken omfatt— ning de kommunala förtroendemännen, i de fall då dessa vore under- kastade ämbetsansvar, med avseende å JO:s tillsyn borde intaga en sär- ställning. Utskottet framhöll att en förändring i vad som nu gällde icke finge ske på sådant sätt att därigenom den kommunala självstyrelsen in- skränktes. I ett avseende syntes det utskottet vara tydligt att skäl före- låge för en utvidgning av JO:s verksamhetsområde, nämligen i fråga om frihetsberövanden. Det syntes böra övervägas, huruvida icke alla anstalter,

där frihetsberövanden verkställdes, borde oavsett huvudmannaskapet vara ställda under JO:s tillsyn. En sådan utvidgning av dennes äm-betsområde syntes dock böra föregås av en granskning beträffande det straffrättsliga ansvar, som åvilade befattningshavare vid dylika anstalter. I detta sam- manhang berörde utskottet även frågan, huruvida vissa andra personer, som vore underkastade straffrättsligt ansvar enligt 25 kap. strafflagen, skulle ställas under JO:s tillsyn.

Beträffande inriktningen av JO:s verksamhet anslöt sig utskottet till vissa tidigare uttalanden därom att behovet av en sådan utanför byrå- kratien stående kontrollinstans som JO-ämbetet gjort sig i ökad grad gäl- lande beträffande den statliga förvaltningen och ansåg därför att frågan om i vilken omfattning JO borde ägna uppmärksamhet åt administratio- nen borde bliva föremål för utredning. Utskottet uttalade att det, om en ökad kontroll från JO:s sida över förvaltningen skulle kunna förverkligas, vore av avgörande betydelse att JO:s arbete kunde organiseras så, att JO finge erforderlig tid att icke blott behandla inkomna klagomål utan även fullgöra sådana uppgifter, som berodde på hans eget initiativ. Framför allt måste han beredas tid att på olika områden av förvaltningen förrätta inspektioner och där granska förhållandena ur rättslig synpunkt. Bland de åtgärder, som därvidlag kunde komma i fråga, nämnde utskottet ut- ökning av den underordnade kvalificerade personalen, överflyttning av vissa tidsödande rutingöromål, som icke hade närmare samband med äm- betets egentliga verksamhetsområde, från ämbetet till annan myndighet och reducering av den på domstolsväsendet inriktade inspektionsverksam- heten. Vidare borde enligt utskottet en förlängning övervägas av den tid om en månad årligen, varunder ställföreträdaren kunde, medan JO helt ägnade sig åt ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet, för- rätta övriga å JO-ämbetet ankommande göromål. Skulle det visa sig, att lindring i JO:s arbetsbörda utan olägenhet i någon mån kunde vinnas genom vissa ärendens överflyttning till MO, borde även en sådan åtgärd kunna övervägas.

I fråga om en i vissa motioner framförd tanke om uppdelning av äm— betet förklarade utskottet att även denna fråga syntes kunna komma under omprövning vid en utredning, ehuru utskottet vore av den uppfattningen att en sådan åtgärd borde ifrågakomma allenast därest den befunnes ound- gängligen nödvändig. Likaledes syntes den i vissa motioner berörda frå- gan, om åtgärder som i en kristid kunde visa sig erforderliga för förstärk- ning av kontrollen över myndigheter tillhörande krisförvaltningen, kunna komma under beaktande i samband med det av utskottet förordade ut- redningsarbetet.

Vad angår två i vissa motioner berörda regler, vilka JO tillämpar i sin verksamhet, nämligen att ärende, som avser preskriberat brott, omedel- bart avskrives och att ärende, som gäller av tjänsteman förövat brott utom

tjänsten, avskrives utan åtgärd fann utskottet desamma vara förtjänta av övervägande vid utredningen.

Vidare fann utskottet, i anslutning till i vissa motioner framförda önske- mål beträffande de av JO brukade formerna för utredning, att frågan om åtgärder för en rationalisering av verksamheten hos ämbetet borde bliva föremål för närmare utredning.

Vad beträffar JO:s mandattid fann sig utskottet under hänvisning till vad som uttalats av sakkunniga som 1939 avgav betänkande angående bl. a. JO:s allmänna ämbetsställning m. m. (SOU 1939: 7), vartill utskottet anslöt sig, ej kunna godtaga ett i vissa motioner framfört förslag i denna del. Någon utredning härutinnan har sålunda icke ansetts påkallad.

Utskottet förklarade hinder icke böra möta att vid utredningen upptaga andra spörsmål rörande JO-ämbetet än de av utskottet berörda, därest sådana under utredningsarbetets gång kunde få aktualitet.

Slutligen hemställde utskottet att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående JO-institutionen i ovan angivna hän— seenden och därmed sammanhängande spörsmål samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt och i enlighet därmed avläts den skrivelse till Kungl. Maj:t av den 3 april 1954 (nr 156), vilken föranlett tillkallandet av de sakkunniga.

4—1755 55

J Ozs verksamhetsområde

Ambetsansvar

Vid behandlingen av JO:s verksamhetsområde anknyter utredningen till personkretsen för änibetsansvaret och dettas omfattning. Utredningen har därför ansett sig höra lämna en kortfattad redogörelse för vilka som är underkastade ämbetsansvar och för omfattningen av föreliggande ansvar då detta ej är fullständigt.

Av dem som är underkastade ämbetsansvar är de flesta upptagna i 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen. Detta stycke lyder.

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menighe- ters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrätt- ningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

För vinnande av bättre överskådlighet intages följande uppställning över den sålunda angivna personkretsen för ämbetsansvaret.

Domare Andra Kommunala Förvaltare av allmänna Vissa som erhållit upp- (statliga och statens förvaltnings- av Konungen stadfästade drag att förrätta en till sin i stadskom- ämbetsmän organ kassors m.fl. angelägen- art offentlig verksamhet in_uns tjänst) heter #

»de tjänstemän som under ämbets- eller åtminstone vissa under- förvaltningsmyndigheterna lyda» lydande tjänstemän

»andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende»

Närmare kommentar till gruppen »andra statens ämbetsmän» torde ej erfordras. Av lagtextens lydelse framgår i stort, vilka som avses, och om tvekan i något fall skulle föreligga, huruvida en statlig befattningshavare är att anse som ämbetsman, saknar detta förhållande i nu förevarande sam- manhang intresse, enär vederbörande i allt fall är underkastad ämbetsansvar i ledet »de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda».

Beteckningen »kommunala förvaltningsorgan», d. v. s. de som enligt lagtexten »äro satta att förvalta städers, menigheters —— — _— angelägen— heter», fordrar däremot en förklaring. I princip kan denna kanske lättast ges negativt genom att man säger att därunder icke inbegripes den kom— munala självstyrelsen eller med andra ord kommunalrepresentationens verksamhet och ej heller verksamheten av jury eller beskattningsnämnd.

För dessa verksamhetsformer finnes särskilt stadgande i paragrafens andra stycke, vilket senare skall beröras. Under beteckningen faller däremot administrativa och förvaltande organ, såsom barnavårdsnämnd, byggnads- nämnd, drätselkammare, fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, kommunal— nämnd, kommunalborgmästare, nykterhetsnämnd och stadskollegium.

Gruppen »de tjänstemän som under ämbets— eller förvaltningsmyndig— heterna lyda» torde allenast tarva den kommentaren att gränsen ned- åt för äinbetsansvaret i praxis kommit att bestämmas huvudsakligen av två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar ej an— setts föreligga då en tjänst uteslutande innefattat osjälvständig verk- samhet såsom arbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål. För det andra har tjänst med osjälvständig verksamhet likväl ansetts grunda äm- betsansvar, då verksamheten antingen innefattar någon offentlig maktut- övning eller inom kommunikationsverken angår förhållandet till allmän— heten. Som exempel å det anförda kan nämnas att vaktmästare vid folk- skola och vid kyrka, sjuksköterskebiträde — men ej sjuksköterska — och eldare ej ansetts underkastade ämbetsansvar, medan däremot sådant an- svar, oaktat den osjälvständiga verksamheten, ansetts föreligga för t. ex. exekutionsbetjänt och polisman samt vid statens järnvägar för stations- karl och stationskarlsaspirant.1

Till »andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende» hör såväl vikarier å viss tjänst som de vilka förordnats att förrätta särskilda ärenden som hör till någon tjänst, t. ex. den som förordnats att såsom åklagare utföra Visst åtal.

De hittills behandlade fallen ligger inom det hierarkiska systemet med över— och underordnade och omfattar sålunda den befintliga tjänsteorga- nisationen. I praxis har emellertid i viss utsträckning tjänsteärende ansetts föreligga utanför ramen av organiserade tjänster. Detta har varit fallet vid uppdrag att förrätta en till sin art offentlig verksamhet, t. ex. såsom rättens ombudsman i konkurs (NJA 1939 s. 216) och av länsstyrelse ut- sedd kontrollant att vid visst mejeri öva tillsyn enligt pastöriseringslagen den 6 juni 1925 (NJA 1933 s. 203). Var gränsen härvid skall dragas är osäkert.

Vad beträffar andra organisationer än stat och kommun gäller ämbets- ansvar i första rummet inom vissa kassor, verk eller andra inrättningar eller stiftelser, under förutsättning att dessa dels är allmänna dels ock är av Konungen stadfästade. Härom anföres i straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 433) följande.

För att bedöma om en inrättning är allmän kunna anläggas sådana synpunkter som att densamma utövar någon offentlig funktion, t. ex. de enskilda högskolorna,

" Se SOU 1944:69 s. 432.

eller att inrättningen tjänar ett allmännyttigt ändamål och icke drives för att bereda affärsvinst, t. ex. hushållningssällskapen och ett flertal allmänna kredit- anstalter, såsom Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bostadskrcditkassan och Svenska skeppshypotekskassan; däremot icke enskilda banker och försäkring.? inrättningar. Betydelse tillkommer även det förhållandet att inrättningen grun— dats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel. I vilken omfattning funktionärerna vid dessa inrättningar och stiftelser äro under- kastade ämbetsansvar har varit föremål för olika meningar. Enligt lagens lydelse skall detta ansvar otvivelaktigt tillämpas å de förvaltande organen, styrelse och ledande funktionärer. Men det har gjorts gällande, att de underlydande tjänste- männen icke skulle omfattas av ansvaret, enär det i paragrafen använda ut- trycket förvaltningsmyndighet icke skulle kunna inbegripa förvaltningsorganen vid de enskilda anstalterna. Emellertid har i rättspraxis ämbetsansvaret ansetts omfatta åtminstone sådana underlydande tjänstemän, vilkas verksamhet enligt organisatoriska föreskrifter avsåge uppfyllandet av den offentliga eller allmänna funktion som ligger till grund för ämbetsansvarets tillämplighet å den enskilda anstalten (NJA 1937 s. 656).

I andra stycket av 25 kap. 11 & strafflagen stadgas ett visst ämbets- ansvar för den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd. Detta ansvar är emellertid partiellt i så måtto att det endast gäller brott mot samma kap. 2 och 3 55, d. v. s. tagande av muta och brott mot tystnads- plikt. Bestämmelserna om tjänstemissbruk och tjänstefel är således icke tillämpliga å dessa befattningshavare. Däremot kan den omständigheten, att vid ett allmänt brott en tjänsteplikt åsidosatts, föranleda förhöjning av straffet för det allmänna brottet enligt stadgande i 25 kap. 5 g strafflagen, varjämte avsättning under vissa förutsättningar kan ådömas även vid andra brott än de i 25 kap. 2 och 3 55 angivna. Härutöver må nämnas att t. ex. ordförande i taxeringsnämnd, med den inskränkning som följer av 5 113 regeringsformen, är underkastad fullständigt ämbetsansvar. Detta be- ror emellertid på att han är att anse som tjänsteman.

I tredje stycket av paragrafen är upptaget ett stadgande av innebörd att befattningshavare vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konung- ens förordnande åtnjuter ämbetsskydd, om han åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, kan ådömas högre straff än som eljest skulle följa å gärningen ävensom avsättas eller suspenderas. Detta s. k. trafikansvar är emellertid icke att anse som ämbetsansvar.

Stadganden om ämbetsansvar finnes även annorstädes än i strafflagen. Dessa fall synes emellertid ej vara av den art att de kan ha någon inverkan av betydelse på utredningens ställningstagande, vilket —— såsom nedan när— mare angives —— innebär att alla som är underkastade ämbetsansvar skall stå under tillsyn av ombudsman. De förbigås därför av utredningen, dock med undantag av två fall, där det är fråga om kommunala befattnings- havare, vilka fall ansetts böra redovisas på grund av det speciella intresse

som det kommunala området enligt utredningens uppfattning äger. De be— fattningshavare, varom sålunda är fråga, är överförmyndare, för vilken ämbetsansvar stadgats i 19 kap. 14 g föräldrabalken, och notarius publicus, vilken är underkastad ämbetsansvar enligt 4 g Kungl. Maj:ts stadga den 18 maj 1945 om notarius publicus.

Kommunala organ och tjänstemän

I den följande framställningen ämnar utredningen redovisa även JK:s behörighet i det hänseende varom är fråga.

I 5 27 regeringsformen, vars ursprungliga lydelse i denna del icke ändrats, heter det att JK å Konungens vägnar skall »hava tillsyn över rätt- visans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva». I nu gällande instruktion för JK beskrives personkretsen som »domare och andra som äro underkastade ämbetsan- svar» medan den tidigare angivits bestå av domare och andra ämbetsmän. Någon saklig ändring i detta hänseende har icke skett genom ändringen i sista instruktionen. JK:s behörighet i nu förevarande avseende har icke ändrats. Han har alltid ansetts behörig ingripa mot alla som är under- kastade ämbetsansvar, sålunda även mot kommunala befattningshavare.

Om JO heter det i 5 96 regeringsformen att han skall »hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad —— — — i vad de eljest — d. v. s. utanför MO:s åmbetsområde — skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas — — _». Ursprungligen talades i 5 96 allenast om domare och ämbetsmän. Tillägget av »tjänstemän», som skedde vid inrättandet av MO-ämhetet 1915, torde ha varit av redaktionell karaktär. Redan i JO:s första instruktion av den 27 februari 1810 beskrevs person- kretsen som »domare, ämbets- eller tjänstemän» och någon ändring i an- givandet av personkretsen har icke skett i de instruktioner för JO, som därefter antagits. Någon saklig skillnad i fråga om JK:s och JO:s be- hörighet i förevarande hänseenden framgår sålunda icke av ordalagen i grundlagsstadgandena och i bestämmelserna i instruktionerna. Vid till— komsten av 1809 års regeringsform fanns — utom domare —— kommunalt anställda befattningshavare endast i begränsad utsträckning, såsom vid polis- och åklagarväsendet. Befattningshavare hos dessa myndigheter un- dantogs icke från JO:s tillsyn utan har alltsedan 1809 varit underkas- tade dennes granskning. Efter hand som under 1800-talet en kommunal- förvaltning av modernt slag uppstod, intogs emellertid i praxis den stånd- punkten att denna i princip icke omfattades av JO:s tillsyn. I fråga om ämbetsansvaret likställde man däremot genom 1864 års strafflag i huvud— sak den statliga och den kommunala förvaltningen. Att kommunalförvalt- ningen-"sålunda icke anses falla under JO:s behörighet har emellertid _ej

hindrat att kommunal tjänsteman, vilken liksom tjänsteman vid polis- eller åklagarväsendet haft att fullgöra statliga uppgifter, ansetts vara föremål för JO:s tillsyn beträffande handhavandet av dessa uppgifter. Som exem- pel från ämbetsberättelsen kan nämnas kronokassör (1908 s. 64 ff), exeku- tionsbetjänt (1914 s. 24 ff), stadsstyrelses ordförande (1919 s. 102 ff), stadsstyrelse (1919 s. 108 ff) och kommunalborgmästare (1948 s. 36 ff). Detsamma gäller otvivelaktigt kronokamrerare. Även härutöver har emel- lertid en viss utvidgning av JO:s åmbetsområde skett såvitt angår kom- munala befattningshavare. Med anledning av att JO i beslut 1904 uttalat, att det icke tillkom honom att föra talan mot lasarettsläkare vid läns- lasarett, förklarade vid 1905 års riksdag lagutskottet »— utan att vilja be— strida riktigheten av uppfattningen att JO:s tills-yn vore inskränkt till statens ämbets- och tjänstemän — sig ha trott det böra ifrågasättas, huru- vida icke en tjänsteman, vilken, såsom fallet är med lasarettsläkare, i allt fall utnämnes av Kungl. Maj:t, år att räkna bland dem, vilka otvivel- aktigt är underkastade JO:s tillsyn och åtalsrätt.

JO har därefter ansett sig höra till saklig prövning upptaga även klago- mål mot kommunalt anställda, av Kungl. Maj:t utnämnda läkare.

Av kommunala funktionärer i övrigt har JO ansett ordförande i val- nämnd å landet och ordförande i pensionsnämnd, vilka båda utses av läns- styrelse och i egenskap av ordförande »otvivelaktigt utföra en statlig funk- tion», »uti sin ifrågavarande tjänstutövning» falla under hans tillsyn (se JO:s ämnbetsskrivelser 1916 s. 189 ff, 1917 s. 10 ff, 1918 s. 123 ff, 1920 s. 383 ff och 1923 s. 168 ff; jfr dock reservation till lagutskottets utlåtande nr 1 vid 1916 års riksdag och till första lagutskottets utlåtande nr 1 vid 1920 års riksdag).

Man kan nu närmast fråga sig varför JK och JO i praxis ej fått samma behörighet. Därvid må till en början nämnas att ett ofta återkommande skäl mot JO-ämbetets införande vid diskussionen i de fyra stånden var att JO:s och JK:s verksamhetsområden skulle sammanfalla. Det har emel- lertid, och säkerligen med rätta, gjorts gällande att denna inställning bott- nade i bristande insikt om vad man avsåg att tillgodose genom JO-ämbetets införande. Man måste ha klart för sig att det statsskick som infördes år 1809 var uppbyggt på den samtida kontinentala teorien om statsmakternas uppdelning mellan olika av varandra oberoende statsorgan. Lagstiftnings— uppgifterna kom därvid att i särskild grad koncentreras å riksdagen, me- dan den verkställande makten uppdrogs åt regeringen. Denna separation av de statliga befogenheterna kompletterades av ett system för ömsesidig kontroll. Därvid kom av naturliga skäl riksdagens övervakning av de övriga statsorganen att spela den största rollen. Bland riksdagens kontrollorgan var JO-ämbetet ett. JO skulle sålunda utgöra en av de konstitutionella garantierna. Han hade att hålla ett vakande öga på riksstyrelsen så att denna icke genom missbruk av" sin auktoritet inspirerade underlydande

ämbetsmän till olagligheter och övergrepp. JO:s aktion korn visserligen i dylika fall till det yttre att rikta sig mot vederbörande ämbetsman men i själva verket mot den regering som ansågs ha föranlett lagbrottetl. Syftet med JO-ämbetet var sålunda ytterst ej att garantera medborgarna rätts- säkerhet mot övergrepp, som ämbetsmän av egen vilja gjorde sig skyldiga till, om än helt naturligt JO med hänsyn till ämbetets konstruktion såsom kontrollorgan mot ämbet-smännens åtgärder kom att ha myndighet över alla deras ämbetsåtgärder. Detta var även ett av ämbetets tillskyndare önskat resultat.

Hur man nu än vill värdera de motiv som varit vägledande vid ämbetets inrättande, kommer man emellertid icke ifrån att ämbetet skulle rikta sin verksamhet mot de regeringen underlydande ämbetsmännen. Och det torde vara i detta förhållande man har förklaringen till att JO i princip icke ansetts behörig att ingripa mot andra än statliga befattningshavare, oaktat ordalydelsen i 5 96 regeringsformen och i JO:s instruktion, såsom ovan he- rörts, närmast inbjuder till samma tolkning som beträffande JK.

Man kan naturligtvis härefter fråga sig varför denna skillnad i de båda änibetenas uppgifter ej kommit till uttryck, vare sig i de samtidigt för dem antagna paragraferna eller senare. Först må därvid framhållas att det förhållandet att ändring senare ej skett torde ha sin förklaring i att Illan ansett tolkningen klar. Vad de ursprungliga författningstexterna an- går kan förklaringen helt enkelt vara den, att JO:s behörighet i nu före- varande hänseende vid ämbetets tillkomst icke ansågs skilja sig från JK:s. Icke heller denne torde då haft anledning befatta sig med tillsyn över andra kommunala befattningshavare än sådana som även ansågs stå under JO:s tillsyn.

Är då den praxis som utvecklats beträffande JO:s befogenhet att in- gripa godtagbar? Enligt utredningens förmenande är så icke fallet. Åt- minstone förefaller det oegentligt att JO skulle sakna behörighet att in- gripa mot kommunala självförvaltningsorgan eller med andra ord mot så- dana kommunala organ som fullgör rent statliga uppgifter. De organ det här är fråga om är barnavårdsnämnd, byggnadsnämnd, fattigvårdsstyrelse, folk— skolestyrelse, hyresnämnd, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensions- nämnd, sjukvårdsberedning, styrelse för rättshjälpsanstalt, valnämnd m. fl. Att JO dock enligt rådande uppfattning ej är behörig att ingripa mot dessa organ torde ha sin ursprungliga förklaring i att organens ledamöter icke förordnas av Kungl. Maj:t, som sålunda ej har någon påvisbar möjlighet att genom maktspråk eller på annat sätt påverka organen, varför någon konstitutionell kontroll, som det ju är JO:s uppgift att utöva, ej behöves. Dock må erinras om det förhållandet att verksamhet av nu ifrågavarande slag ofta är beroende av statsunderstöd och att med lämnande av sådant understöd torde kunna förknippas vissa villkor för verksamheten. Särskilt

1 Se SOU 1939: 7 s. 25 f.

tveksam om riktigheten i det angivna betraktelsesättet synes man ha skäl att vara då ledamot av kommunalt självförvaltningsorgan förordnats av Kungl. Maj:t underordnad myndighet. Som exempel på sådana fall kan anföras att statens hyresråd förordnar ordförande i hyresnämnd samt länsstyrelse ordförande i pensionsnämnd och i valnämnd å landet. Som ovan nämnts har JO ansett de båda sistnämnda i deras verksamhet som ordförande falla under hans tillsyn, varemot hyresnämndsordförande ej alls anses vara underkastad hans granskning. Det är svårt att finna skäl för en sådan skillnad. Det må för övrigt framhållas att till och med den 30 juni 1942 ordförande i hyresnänmd förordnades av Kungl. Maj:t. Ej heller sådan ordförande har emellertid ansetts falla under JO:s tillsyn. Det torde visserligen vara uppenbart att skillnad i tillsynshänseende ej bör göras mellan de fall då hyresnänmdsordförande förordnats av Kungl. Maj:t _ den 1 november 1955 fanns 53 av Kungl. Maj:t förordnade hyres— nämndsordförande —— och de fall då sådan ordförande efter Kungl. Maj:ts delegation förordnat-s av statens hyresråd. Men det synes å andra sidan icke följdriktigt att i nu förevarande hänseende behandla en av Kungl. Maj:t förordnad hyresnämndsordförande på annat sätt än en kommunalt anställd, av Kungl. Maj:t utnämnd läkare, vilken ju enligt vad ovan an- förts är föremål för JO:s tillsyn. Det må även framhållas att det synes föga konsekvent att t. ex. det kommunala polisväsendet men icke andra kom— munala områden med lika klart statliga uppgifter, t. ex. nykterhetsvården, anses hänförliga under JO. Länsnykterhetsnämnds verksamhet anses vis- serligen underkastad JO:s tillsyn men så är icke fallet med verksamhet av kommunal nykterhetsnämnd, oaktat båda nämnderna gentemot den en- skilde i princip har samma befogenheter. Anledningen till skillnaden i tillsynshänseende torde vara dels att kostnaderna för länsnykterhets- nämnds verksamhet helt bestrides av statsmedel och dels att socialstyrelsen utser ordförande och en ledamot samt länsstyrelse en ledamot i sådan nämnd. Emellertid är att märka, att kommunal nykterhetsnämnd för sin verksamhet erhåller statsbidrag med i princip 60 %. Vidare utses vissa ledamöter av länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnds leda— möter på samma sätt. Landsting utser en eller två ledamöter och stad, som ej deltager i landsting, en ledamot av länsnykterhetsnämnd medan den kommunala nykterhetsnämndens ledamöter utses av kommunen. Av stad, som ej deltager i landsting, utsedd ledamot av länsnykterhetsnämnd står alltså under JO:s tillsyn medan så ej är fallet med av samma stad utsedd ledamot i den kommunala nykterhetsnämnden. I detta sammanhang må vidare erinras om att JO ej ens från början blev av den betydelse för den konstitutionella kontrollen, som man tänkt sig. Och betydelsen minskade mer och mer efterhand som den av 1809 års grundlagsstiftare förutsatta dualismen mellan regering och riksdag uppmjukades. Målsmän harej heller saknats för uppfattningen att, sedan det parlamentariska systemet

vunnit burskap i vårt land, ombudsmannainstitutet vore överflödigt. Då den svenska opinionen förvisso icke skulle vilja ansluta sig till ett förslag om JO-ämbetets avskaffande, beror väl detta väsentligen på att ämbetet vunnit sitt berättigande på ett annat område än den konstitutionella kon— trollens. Som ovan berörts torde redan vid ämbetets tillkomst önskemålet att bereda befolkningen ett skydd mot byråkratien i allmänhet —— alltså alldeles oavsett om denna stödde sig å riksstyrelsen eller ej _— ha spelat en icke ringa roll. Det föll sig naturligt att kontrollen över ämbetsmännen icke utgick från regeringen utan från folkrepresentationen. Genom sin verksamhet efter denna linje har också ämbetet vuxit sig fast i det all- männa medvetandet. JO har blivit en modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna påräkna hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsman- naväldel. Av det anförda — fler exempel nämnes nedan under administra- tiva frihetsberövanden — torde framgå att JO:s tillsyn icke är enhetligt av- passad. Förklaringen härtill är tämligen självfallen. "Sedan ämbetsansvaret genom 1864 års strafflag utsträckts till i princip hela det kommunala området och man —— dock utan att ändra tidigare praxis beträffande t. ex. kommunala polismyndigheter —— ansett att kommunala organ och tjänste- män i princip ej står under JO:s tillsyn samt de tillämpade principerna godtagits av riksdagen, har någon enskild JO ej kunnat göra ändring här- utinnan. Emellertid har det med den fortsatta samhällsutvecklingen visat sig att principen ej helt kunnat upprätthållas. Skilda ombudsmän har ansett sig icke kunna underlåta att under sin tillsyn föra vissa fall av kommunalt bedriven verksamhet. Därvid har man varit nödsakad att på något sätt karakterisera verksamheten eller dess utövare som statlig. Vissa inkonsekvenser har varit ofrånkomliga och skilda ombudsmän har haft olika uppfattningar om hur långt man har kunnat gå. Sedan en JO ansett sig behörig öva tillsyn synes senare JO dock ej ha brutit denna praxis. Det ovan anförda torde visa att den använda vägen ej är framkomlig om man vill nå sakligt tillfredsställande resultat. Man måste i stället söka genom lagstiftning få ett enhetligt och efter tillsynsbehovet avpassat äm- betsområde. Målet bör härvid vara att fullfölja den utveckling som ägt rum och understryka JO:s betydelse som kontrollorgan, direkt riktat mot myndigheter och tjänstemän, genom att ge den enskilde skydd av JO mot övergrepp även från andra myndigheter och tjänstemän än statliga?

Utredningen kommer närmast att behandla frågan, huruvida JO bör ha tillsyn över den kommunala förvaltningsverksamheten, d. v. s. över verk— samheten av de kommunala organ och tjänstemän som har fullständigt ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen.

Det starkaste skälet för att låta JO:s tillsyn omfatta även dessa kate-

1 Se SOU 1939: 7 s. 26. — 2 Tidigare har varit fråga om att utsträcka JO:s tillsyn att avse även den kommunala förvaltningen i visst hänseende. Se betänkande med

förslag till tryckfrihetsordning 1912 s. 266 samt utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars "offentlighet, SOU 192752, 5. 84: '

gorier synes vara att den enskilde medborgaren bör ha samma skydd mot samma eller likartade övergrepp av myndigheter eller tjänstemän, oavsett varifrån övergreppen kommer. Att så bör vara fallet framstår särskilt starkt då det gäller frihetsberövanden, varom hänvisas till vad nedan under rubriken administrativa frihetsberövanden anföres. Första lagut- skottet uttalade i utlåtande nr 15 vid 1949 års riksdag # efter att ha fram- hållit att avgränsningen av JO:s verksamhetsområde till statliga befatt- ningshavare fått till resultat, att de enskilda medborgarnas rättsskydds— behov vore i olika mån tillgodosett beroende på om den tjänsteman med offentligrättslig ställning, som förmenades i denna egenskap ha förgripit sig på den enskildes rätt, kunde sägas vara statlig befattningshavare eller ej _ att en anpassning på vissa punkter av ämbets- och tjänstemannabe- greppet i bestämmelserna 0111 JO till motsvarande begrepp i strafflagen icke torde kunna undvikas. Utskottet var emellertid icke berett att då upp- taga detta spörsmål till vidare behandling. Vid 1952 års riksdag uttalade sig konstitutionsutskottet (utlåtande nr 11) i något annan riktning vid be— handling av motion om inrättande av en befattning som socialförsäkrings- ombudsman. Utskottet framhöll att tanken att ombudsmännens kontroll bor— de utsträckas till att omfatta även den kommunala verksamheten gåve anled- ning till kritiskt bedömande. I varje fall fanns enligt utskottet ej anledning att utsträcka riksdagens kontroll genom ombudsmannainstitution till att omfatta den kommunala verksamheten på socialvårdens område. Självfallet är angelägenheten av tillsyn ej lika stor inom hela det kom- munala förvaltningsområdet. Som följd av samhällsutvecklingen efter in— förandet av 1809 års statsskick har av skilda skäl offentligrättsliga upp- gifter i allt större omfattning ansetts böra anförtros åt kommunala organ. Att den sålunda framvuxna kommunala självförvaltningen i tillsynshän- seende ej bör behandlas på annat sätt än om staten själv ombesörjt dessa uppgifter förefaller välmotiverat. Den omständigheten att staten åt annan myndighet än statlig delegerar viss uppgift, som det ytterst ankommer på staten att svara för, bör ej föranleda till att kontrollen över uppgiftens riktiga fullgörande anses mindre angelägen än om uppgiften handhafts av statlig myndighet. Härtill kommer att de myndigheter, hos vilka talan får föras mot beslut av de kommunala självförvaltningsorganen, är statliga och står under JO:s tillsyn. Det synes svårt att med sakliga skäl försvara ett bibehållande av den nuvarande ordningen enligt vilken en enskild, som hos JO klagar över beslut i samma ärende av t. ex. byggnadsnämnd och länsstyrelse, kan få klagomålet prövat i vad det avser länsstyrelsen men icke i vad det avser byggnadsnämnden. Den omständigheten att högre myndighet, hos vilken klagan kan föras, står under tillsyn av JO är icke något skäl till att undantaga den lägre myndigheten flån tillsyn. I så fall skulle samma skäl kunna åberopas till stöd för att från JO: s tillsyn

undantaga jämväl underordnade'myndigheter, som_nu._.står underjh'ans tillsyn.

Liksom alla andra tvungna eller frivilliga föreningar för handhavande av medlemmarnas gemensamma intressen har kommunen egna eller en- skilda angelägenheter, vilka sammanhänger med dess karaktär av privat- rättsligt subjekt med egen förmögenhet och i följd därav är av ekonomisk natur. När kommunen bygger ett hus, säljer gas eller elektrisk kraft till allmänheten, anställer kontorspersonal o. s. v. handlar den på samma sätt som vilken enskild sammanslutning som helst. Denna förvaltningsverk— samhet benämnes oftast >>egenförvaltning».1 Något behov av tillsyn av JO över den kommunala egenförvaltningen torde knappast kunna anses före— ligga. Utredningen föreslår emellertid det oaktat att även denna kommu— nala förvaltning ställes under tillsyn av JO. Skälen härtill är flera. Först må framhållas det i och för sig naturliga i att tillsynen sammanfaller med ämbetsansvaret. Så länge sådant ansvar föreligger synes man nämligen ej med fog kunna göra någon invändning mot att en anmälan till JO 0111 fel- aktigt förfarande vinner saklig prövning liksom en anmälan till JK eller till allmän åklagare i samma sak skulle göra. De invändningar, som kan göras, bör i stället riktas inot det förhållandet att ämbetsansvar föreligger. En annan sak är att en kontroll är mindre angelägen, där intresset av ämbets- ansvar är mindre. Detta tager utredningen även hänsyn till då utredningen nedan vid behandlingen av frågan om inriktningen av JO:s verksamhet framhåller att bl. a. den kommunala egenförvaltningen ej bör göras till före— mål för inspektioner av JO i annat fall än om särskild anledning därtill förekommer. Ytterligare skäl att ej undantaga egenförvaltningen från JO:s tillsyn är att kommunala förvaltningsorgan kan taga befattning både med frågor, som tillhör självförvaltningen och frågor som är hänförliga till egenförvaltningen. En uppdelning av tillsynen över förvaltningsorganen så, att de i vissa hänseenden skall vara underkastade tillsyn och i andra ej, torde vara mindre lämplig, då hela verksamheten sker under ämbets- ansvar. Slutligen må framhållas, vilket gäller såväl självförvaltningen som egenförvaltningen, att JK utövar tillsyn däröver och att det, då tillsyn redan finnes, ej synes föreligga anledning att vända sig mot hur tillsynen anordnas. Det är ju detsamma som att visserligen erkänna tillsynens be— rättigande men bestrida att den får göras effektivare än den är. Det orim- liga i och för sig i en sådan tankegång framgår redan av att intet torde kunna sägas om att JK genom personalförstärkning beredes möjlighet att göra sin kontroll effektivare. Härtill kommer att JO, såsom ovan anförts, vuxit sig fast i folkmedvetandet som en modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna påräkna hjälp och stöd mot godtyckligt ämbets— mannavälde. Utredningens förslag ansluter till den utvecklingen. Den en- skilde skall ej behöva grubbla över i vilka hänseenden han kan gå till JO och när han allenast har JK att vända sig till. Mot det anförda kan dock invändas att man, när det redan finns en myndighet som kontrollerar, ej

l—vl'SeSundberg', Kommunalrått, allmänna delen, Pite-upplagan, -s. 35.1

bör skaffa sig ännu en. Denna synpunkt har naturligtvis visst fog för sig. Dock faller dess bärkraft på att, om man skall ha endast en kontrollmyn- dighet, denna synes böra vara JO och icke JK. Det synes nämligen riktigast att kontrollen utgår från ett riksdagens organ. Vill man sedan inskränka JK:s befogenheter ankommer det närmast på Kungl. Maj:t att taga initia— tiv därtill. Det må för övrigt erinras om att JK har mycket arbetskrävande uppgifter vid sidan av kontrollen över ämbetsmännen och att antalet hos honom anförda klagomål är avsevärt mycket mindre än antalet hos JO anförda klagomål. I detta sammanhang må även framhållas att någon in— vändning ej gärna skulle kunna riktas mot att JO upplyste en klagande om möjligheten att vända sig till JK. Tvärtom synes vissa skäl tala för att den enskilde med nuvarande ordning borde få denna hjälp, om hans klago- mål ej framstode som uppenbart ogrundade. Därest i det ovan anförda exemplet om klagomål mot byggnadsnämnd och länsstyrelse för beslut i samma ärende länsstyrelsen fastställt ett byggnadsnämndens beslut och JO finner beslutet lagstridigt, synes det ej tillfredsställande att JO vidtager åtgärd mot länsstyrelsen men avskriver ärendet i vad det rör byggnads- nämnden utan att ens upplysa klaganden om att ärendet i den delen kan prövas av JK. Man kan till och med gå ett steg längre och fråga sig om icke ärendet borde av JO överlänmas till JK för kännedom. Godtager man nu dessa tankegångar kan man knappast ha något emot det mer praktiska förfarandet att JO får pröva ett sådant ärende i dess helhet.

Utredningen övergår härefter att behandla frågan om JO — liksom JK — bör utöva tillsyn även över verksamheten av de kommunala organ som omfattas av stadgandet i 25 kap. 11 5 andra stycket strafflagen. Den vik- tigaste frågan rör här kommunalrepresentationens verksamhet eller vad man brukar kalla den kommunala självstyrelsen. I direktiven har fram- hållits att en utvidgning av JO:s verksamhetsområde ej får ske på sådant sätt, att därigenom den kommunala självstyrelsen inskränkes. Utredningen delar dennä uppfattning. Frågan om verkan av JO:s tillsyn ligger emeller— tid till på ett speciellt sätt när det gäller ledamöter av beslutande kommu- nal församling och övriga kategorier som är underkastade allenast partiellt ämbetsansvar. Det i 25 kap. 5 5 strafflagen upptagna stadgandet att den omständigheten, att ämbetsman som begått allmänt brott därvid åsidosatt tjänsteplikt, skall beaktas vid bestämmande av straff för det allmänna brottet, torde i förevarande sammanhang sakna praktisk betydelse. Vad angår de självständiga ämbetsbrott som det partiella ämbetsansvaret om- fattar — tagande av muta och brott mot tystnadsplikt — torde knappast annan påföljd än åtal kunna ifrågakomma. Utrymme torde därför ej finnas för »skrapor» av den typ JO vanligen ger, då han anser att någon tjänsteman felat men finner felet icke vara av den beskaffenhet att åtal behöver följa därå. I sak torde sålunda icke föreligga någon skillnad mellan vad JO skulle kunna göra,! om han tillades. tillsynsbefogenghet i_ dessafall,

61 och vad allmän åklagare kan göra i motsvarande fall. Det kan därför må- hända tyckas ohehövligt att föra nu ifrågavarande kategorier under JO:s tillsyn. Å andra sidan vinner man så mycket i enkelhet i tillämpningen genom att låta JO —— liksom JK -— ha tillsyn över alla som är underkastade ämbetsansvar, oavsett om detta ansvar är fullt eller partiellt, att man, då ” någon olägenhet av tillsynen ej är att befara, bör införa denna ordning även om betydelsen därav blir ringa. Man måste i detta sammanhang även hålla i minnet att regeringsformens stadganden bör vara sådana, att de om möjligt ej behöver ändras på grund av ändringar i annan lagstiftning. Droge man nu en gräns vid det fulla ämbetsansvaret, d.v.s. efter 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen, kanske man inom en ej alltför avlägsen framtid bleve ställd inför frågan 0111 ny gränsdragning på grund av ändrade regler för det partiella ämbetsansvarets omfattning eller rörande de kate- gorier som skall vara underkastade sådant ansvar. För att utvidga JO:s tillsyn att omfatta även dem som är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 andra stycket strafflagen talar i övrigt i viss mån samma skäl som tidigare anförts beträffande den kommunala förvaltningen, bl. a. att den enskilde ej skall behöva grubbla över i vilka hänseenden han kan gå till JO och när han allenast har JK att vända sig till. Då ämbetsansvar före- ligger och JK äger utöva tillsyn inskränkes ej den kommunala självsty- relsen av att även JO erhåller tillsynsbefogenhet. Övervägande skäl synes sålunda tala för att även de organ och personer som omfattas av andra stycket i 25 kap. 11 & strafflagen bör stå under JO:s tillsyn. Det ligger i sakens natur att JO — lika litet som JK —— skall företaga inspektioner be- träffande verksamhet av valda förtroendemän annat än då särskild anled— ning därtill föreligger, såsom på grund av en hos JO gjord anmälan.

Under åren 1950—1954 anfördes hos JO klagomål mot respektive 41, 34, 41, 32 och 37 kommunala organ och tjänstemän, vilka var underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 strafflagen men vilkas verksamhet ej stod under tillsyn av JO. Av de sålunda anförda klagomålen riktade sig de ojämförligt flesta mot självförvaltningsorgan och tjänstemän. Hos JK anföres årligen 10—20 klagomål mot kommunala organ och tjänstemän, som ej står under JO:s tillsyn.

Överförmyndare, vilken väljes av kommuns fullmäktige, står såsom kommunalt organ ej under tillsyn av J O. Däremot är överförmyndare före- mål för JK:s tillsyn. Från det sagda gäller såvitt angår JO för närvarande det undantaget att förmyndarkammaren i Stockholm, vilken för nämnda stad har att fullgöra vad som åligger överförmyndare, står under JO:s till— syn. Skälet härtill är att förmyndarkammaren består av borgmästaren och assessorer vid rådhusrätten, vilka alla är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen. Genom lag den 17 juni 1955 om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken (SFS nr 409), vilken lag träder i kraft den 1 januari 1957, har emellertid förmyndarkammaren i Stockholm

ersatts av en stadens nämnd, kallad överförmyndarnämnden, vars leda- möter väljes på samma sätt som överförmyndare och liksom överför- myndare är underkastade ämbetsansvar enligt stadgande i föräldrabalken. Med nuvarande utsträckning av JO:s verksamhetsområde skulle sålunda överförmyndarverksamheten i Stockholm från och med år 1957 undan- dragas hans tillsyn. Behovet av JO:s tillsyn torde emellertid knappast minska genom den nya ordningen (jfr prop. nr 187 vid 1955 års riks- dag s. 21 ff). Utredningen finner intet skäl varför den enskilde ej lika väl skall få vända sig till JO som till JK med klagomål över överförmyndares åtgärder. Att tillsyn över huvud bör finnas synes uppenbart.

Notarius publicus förordnas i Stockholm av överståthållarämbetet. l annan stad skall den ledamot i eller tjänsteman vid magistraten som be- stämmes i arbetsordningen eller, i stad utan magistrat, kommunalborg- mästaren vara notarius publicus. Enligt JO:s praxis från senare tid faller notarius publicus, oaktat denne måste anses vara kommunal befattnings- havare, under JO:s tillsyn, varför notarius publicus ej medför något problem i förevarande sammanhang.

Vissa enskilda

De »som äro satta att förvalta —— — — allmänna av Konungen stad- fästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägen- heter» samt vid sådana inrättningar anställda tjänstemän, för vilka äm— betsansvar gäller, står under JK:s tillsyn men är ej underkastade kontroll av JO, enär det ej är fråga om statliga befattningshavare. Beträffande en särskild grupp av nämnda allmänna inrättningar är synnerligen önskvärt att kontroll från JO:s sida äger rum. Här avses av stat eller kommun ej ägda anstalter eller inrättningar, där frihetsberövande i någon form äger rum, t. ex. de erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Denna grupp behandlas nedan under rubriken administrativa frihetsberövan- den dår tillsynsbehovet i varje särskilt fall särskilt undersökes. Oaktat något särskilt utpräglat behov av tillsyn av JO över övriga allmänna av Konungen stadfästade inrättningar måhända ofta ej föreligger, synes skäl att undantaga dessa dock ej heller finnas. Därvid må åter betonas att reglerna för gränserna för tillsynen bör vara så klara och enkla som möjligt. Sålunda bör från tillsyn ej undantagas någon myndighet eller tjänsteman, som är underkastad ämbetsansvar, med mindre det finnes ett klart påvisbart skäl till sådant undantag. Den enskilde, som ej vet skillnaderna mellan JK:s och JO:s behörighet att utöva tillsyn, skall ej behöva tveka i valet mellan att vända sig till JK eller JO.

Det i 25 kap. 11 & tredje stycket strafflagen stadgade s. k. trafikansvaret är, såsom ovan anförts, icke att anse som ämbetsansvar och medför så-

lunda icke tillsyn, vare sig från JK eller JO. Sådan tillsyn synes ej heller påkallad enär det här ej är fråga om medborgarnas rättssäkerhet.

I detta sammanhang vill utredningen i korthet beröra den ämbets- ansvar underkastade kategori som utgöres av dem som erhållit i uppdrag att förrätta en till sin art offentlig verksamhet. Huruvida dessa bör jäm- ställas med statliga eller kommunala befattningshavare eller med enskilda synes tveksamt och beroende av omständigheterna i de särskilda fallen. Här må nämnas att JO ansett sig behörig pröva åtgärder av rättens om- budsman i konkurs (se JO:s ämbetsberättelser 1916 s. 189 och 1939 s. 113 ff). Verksamhet som barnavårdsman torde icke utövas under ämbetsansvar med mindre den är förknippad med anställning att efter barnavårdsnämndens för varje särskilt fall meddelade förordnande tjänst- göra som barnavårdsman (se NJA 1927 B 383 och 1928 s. 324). Med utred- ningens förslag att JO:s tillsyn skall sammanfalla med ämbetsansvaret kommer sålunda barnavårdsman i vissa fall att vara föremål för tillsyn av JO och i andra ej. Även andra likartade fall kan tänkas. Detta är visser- ligen ej tillfredsställande men utredningen vill ej överge den enkla och klara gräns för tillsynen som ämbetsansvaret utgör. Ämbetsansvarets ut— sträckning på detta område är en från kriminalpolitisk synpunkt så tvek- sam fråga att det ej heller kan ankomma på utredningen att —— såsom ut- redningen gör beträffande administrativa frihetsberövanden —— för vin- nande av önskad tillsyn av JO komma med något förslag till lösning av frågan, huruvida eller i vilken utsträckning ämbetsansvar bör stadgas för 1111 ifrågavarande kategorier.

Administrativa frihetsberövanden

I utlåtande nr 15 vid 1949 års riksdag anförde första lagutskottet _— efter det utskottet mer allmänt berört JO:s verksamhetsområde med av- seende å tjänstemän med offentligrättslig ställning — följande.

I vissa fall framstår den förefintliga skillnaden med avseende å möjligheten att påkalla justitieombudsmannens ingripande som särskilt irrationell. Det torde exempelvis icke kunna sakligt motiveras, varför 'en person, som berövats sin frihet genom intagande på ett kommunalt sinnessjukhus, skall vara sämre ställd i förevarande hänseende än den, som intagits å en statlig anstalt.

Sammansatta utskottet 1954 anförde.

Såsom första lagutskottet uttalat i sitt nyssnämnda utlåtande vid 1949 års riks— dag, kan det icke anses försvarligt att personer, som berövats sin frihet och äro intagna på andra anstalter än statliga, skola vara sämre ställda beträffande rätts- skyddet än de, som tvångsintagits på statens inrättningar. På denna punkt synes det böra övervägas huruvida icke alla anstalter, där frihetsberövanden verk- ställas, böra oavsett huvudmannaskapet vara ställda under justitieombudsman-

nens tillsyn. En sådan utvidgning av dennes åmbetsområde torde dock böra före- gås av en granskning beträffande det straffrättsliga ansvar, som åvilar befatt- ningshavare vid dylika anstalter.

Utredningen vill redan nu som sin mening uttala att all frihetsberövande verksamhet bör vara underkastad tillsyn av riksdagens ombudsmän, varvid kontrollen över de administrativa frihetsberövandena i allt väsentligt faller på JO. Vid granskningen av det straffrättsliga ansvaret på sätt samman- satta utskottet 1954 förutsatt kommer utredningen att närmare pröva be— hovet av tillsyn i varje särskilt fall.

Begreppet administrativa frihetsberövanden torde icke i svensk rätts- vetenskap ha en fullt entydig innebörd. Emellertid synes den uppfattning som andra lagutskottet i utlåtande nr 16 vid 1947 års riksdag angivit såsom den allmänt förhärskande kunna i princip godtagas. Om denna uppfatt— i ning angående innebörden av begreppet administrativa frihetsberövanden anförde utskottet.

| | |

Enligt denna sammanföras under ifrågavarande beteckning sådana frihetsbe- rövanden, som beslutade i första instans av annan myndighet än domstol full— följa ett självständigt ändamål vanligen av social natur — såsom att meddela vård eller verka uppfostrande och utbildande — och icke äro allenast av proviso- risk art. Härigenom avskäras å ena sidan de judiciella frihetsberövandena, om vilka beslut fattas av domstolarna i den för brottmål stadgade ordningen, och å andra sidan de personella säkringsmedlen såsom häktning och förvar, vilka såsom hjälpmedel anknutits till olika administrativa förfaranden och oftast äro av kort varaktighet. Till de administrativa frihetsberövandena, sålunda bestämda, plåga föras tvångsintagning å sinnessjukhus, å sinnesslöanstalt, å allmänt sjukhus, å epidemisjukhus och å alkoholistanstalt, tvångsarbete, intagning och kvarhållande . å fattigvårdsanstalt, frihetsberövande efter arbetsföreläggande och omhänder- i tagande för skyddsuppfostran. Tveksamt är om inskränkningarna i rörelsefriheten vid intagning ä läroanstalt för blinda och vid inkvartering i nomadskola äro av den art, att dessa åtgärder böra hänföras till frihetsberövandena.

Av de administrativa frihetsberövandena vill utredningen först behandla dem som sker med stöd av lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (SFS nr 483). Denna lag har från och med den 1 januari 1955 ersatt lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, enligt vilken lag tvångsintagning å sinnesslöanstalt skedde. Att utredningen väljer att först behandla frihetsberövanden som | sker med stöd av lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efter- blivna betyder ej att tillsyn av JO synes mer önskvärd beträffande dessa än beträffande andra administrativa frihetsberövanden. Tvärtom torde till- synsbehovet vara större inom vissa andra områden där frihetsberövandet "ej reglerats så noggrant som i den nu ifrågavarande lagen. Utredningen har emellertid funnit lämpligt att börja med frihetsberövandena enligt denna lag, dels enär dessa är särskilt utförligt reglerade och dels på grund av att antalet enskilda inrättningar inom detta område är ojämförligt mycket större än inom övriga områden, där administrativa frihetsberövanden sker.

Enligt lagen finnes två typer av anstalter eller inrättningar, där frihets— berövande sker, nämligen Särskolor och vårdanstalter. I februari 1955 fanns 24 av landsting drivna och 4 enskilda såsom internat inrättade s. k. rentrahinstalter, vilka avsågs bli Särskolor, samt omkring 130 sinnesslöan- stalter, vilka skulle utgöra lagens vårdanstalter. Av dessa sistnämnda anstal— ter var omkring 70 enskilda. Enligt vad som vid samma tidpunkt upplystes från medicinalstyrelsen kunde det dock tänkas att av dessa enskilda an— stalter några komme att nedläggas och några att köpas av landsting.

[ samband med behandlingen av lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna kommer utredningen att föreslå en lösning, var- igenom frihetsberövanden vid alla enskilda särskolor och vårdanstalter kan bli föremål för tillsyn av JO. Denna lösning blir tillämplig även på övriga frihetsberövanden å enskilda anstalter och inrättningar, varför dessa icke göres till föremål för en lika ingående behandling som t'rihetsberövandena enligt nyssnämnda lag. Sålunda angives bl. a. ej om beslut, såsom ofta är fal— let, må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft och redogörelse lämnas—i allmänhet ej heller för det slutliga frihetsberövandet föregående mnhändertaganden av provisorisk eller därmed jämförlig karaktär, enär dessa åtgärder alltid blir föremål för tillsyn av JO, då så blir fallet med det definitiva frihetsberövandet.

'l'vångsintagning å skola eller anstalt för psykiskt efterblivna

Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna avser bildbara och obildbara psykiskt efterblivna (sinnesslöa) i alla åldrar. En— ligt lagen, som ej äger tillämpning å dem som är intagna på eller försöks- utskrivna från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna, åligger det i princip landsting att svara för att de psykiskt efter- blivna inom landstingsområdet erhåller undervisning och vård enligt lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter (1 och 2 55). Anstalterna för undervisning och vård enligt nu ifrågavarande lag utgöres av specialskolor (särskolor) och vårdanstalter. Landstinget skall låta upprätta en plan, vari skall upptagas Särskolor och vårdanstalter med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Planen skall prövas och fastställas av Kungl. Maj:t. I plan upptagen särskola eller vårdanstalt benämnes plananstalt (2 5 samt 1 & tillämpningskungörelse den 10 december 1954, SFS nr 734). I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att an— ordna och driva de Särskolor och vårdanstalter som upptages i planen (3 5). Enskild särskola eller vårdanstalt, som icke upptagits i fastställd plan, må av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av veder- börande huvudtillsynsmyndighet — skolöverstyrelsen eller medicinalsty- relsen _ godkännas såsom riksanstalt för mottagande av efterblivna elever eller patienter från hela riket (2 och 9 55 samt 1 5 tillämpningskungörel-

06 sen). I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd central— styrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrel- sen skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den under- visning, anstaltsvård och öppna vård, för vilken landstinget enligt lagen svarar, samt handha ledningen av den verksamhet, som utövas av de för sådant ändamål av landstinget drivna skolorna och anstalterna samt av organen för den öppna vården. Centralstyrelsen skall därjämte ha lokal tillsyn över i planen ingående enskilda Särskolor och vårdanstalter. Lokal tillsyn över riksanstalt utövas av en av vederbörande huvudtillsynsmyn- dighet utsedd tillsynsman (6 5 samt (i g tillämpningskungörelsen). Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Där skall även finnas en för den medicinsk-psykiatriska undersökningen, behandlingen och värden ansvarig läkare. Föreståndaren för någon av landstingets Särskolor skall av centralstyrelsen utses till rektor för dessa skolor med den därtill anknutna öppna vården. Föreståndaren för någon av landstingets vårdan- stalter eller annan lämplig person skall utses att vara styrelsens vårdföre- ståndare. Styrelsen skall vidare utse skolläkaren eller anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller anstalt eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara centralstyrelsens lä- kare (7 och 8 gg). Överinseendet över den undervisning och vård som meddelas enligt lagen utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrel- sen efter viss fördelning. För varje särskola och vårdanstalt skall som ovan berörts en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet (9 5). Vad i lagen säges om landsting och landstingsområde äger motsvarande tillämp— ning å stad, som icke deltager i landsting (25 5).

De frihetsberövande eller därtill anknutna åtgärder som förekommer en— ligt lagen är inskrivning vid och utskrivning —_ på försök och slutlig —— från särskola och vårdanstalt (14 och 18—21 55), förlängning av skolplikten från det kalenderår varunder den intagne fyller tjuguett år till och med det då han fyller tjugutre år (10 5), intagning å särskola för observation under högst sex månader och kvarhållande därefter för ytterligare observation under i princip högst lika lång tid, allt före det beslut om inskrivning med- delas (15 5), samt provisorisk intagning å vårdanstalt i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt, varvid vad nyss sagts om intagning och kval-hållande för observation skall äga motsvarande tillämpning (19 5). Härtill kommer efter beslut om inskrivning följande intagningsbeslut, vil— ket emellertid, såsom nedan närmare angives, är av speciell karaktär.

Gentralstyrelsens befattning med ärenden av nyss angivna slag utom sistberörda beslut om intagning utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete, samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra av styrelsen inom sig utsedda ledamöter (6 5). ,

Enligt i 12 g givna regler göres till centralstyrelsen anmälan för inskriv-

67 ning av elev eller patient från landstingsområdet vid särskola eller vård— anstalt. Inskrivniugen sker vid skola eller anstalt som kollektivt begrepp. Anmälan överlämnas, om den gäller barn, till rektor, som har att, efter samråd med centralstyrelsens läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under lagen samt, därest så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. På begäran av läkaren ävensom då rektor finner in- skrivning böra ske men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, skall ärendet hänskjutas till delegationen, som jämväl äger pröva om barnet i stål- let bör inskrivas vid vårdanstalt (6 s och 14 5 första stycket). Finner rektor vid sin prövning barn vara hänförligt under lagen men icke kunna tillgodo— göra sig undervisning vid särskola, ankommer det på centralstyrelsens läkare och 'ärdföreståndaren att besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Är läkaren och vårdföreståudaren ej ense eller har vård- nadshavaren ej medgivit åtgärden, skall inskrivningsfrågan prövas av delegationen, därvid denna jämväl äger förklara barnet ej vara hänförligt under lagen eller besluta om dess inskrivning vid särskola (6 5 och 14 5 andra stycket). Anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt aderton år överlämnas till vårdföreståndaren, som jämte centralstyrelsens läkare har att pröva, huruvida inskrivning skall ske. Därvid skall vad i 14 5 andra stycket sägs om delegationens prövning av fråga om inskrivning äga motsvarande tillämpning; och skall hänskjutande till delegationen ske jäm- väl på yrkande av den, vars inskrivning begäres, ävensom, beträffande den som är över tjuguett år, därest han själv eller hans förmyndare icke medgi- vit åtgärden (6 g och 14 5 tredje stycket). Huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande vederbörande centralstyrelse kan i fråga om viss särskola eller vårdanstalt föreskriva att vad som stadgas om rektor eller vårdföreståndare helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens före- ståndare (7 g). Således kan föreståndare för i plan ingående enskild sär- skola eller vårdanstalt komma att medverka i inskrivningsbeslut. Detta torde dock endast komma att ske i undantagsfall. 1951 års sinnesslövårdsutred- ning föreslog att rektors befogenheter skulle kunna tilldelas föreståndare för viss särskola men föreslog ej motsvarande stadgande beträffande före- ståndare för vårdanstalt. I motiven framhölls att detta t. ex kunde komma i fråga särskilt inom område där externatskola funnes inrättad, att beslutande- rätten i fråga om in- och utskrivning, intagning m. in. då borde kunna till- komma dess föreståndare samt att inkomna anmälningar dock borde granskas gemensamt med rektor och beslut i inskrivningsfrågan fattas i sam- råd med denne. I propositionen (nr 26 till 1954 års riksdag) tillades motsva- rande möjlighet att ge föreståndare för vårdanstalt vårdföreståndares befo- genheter. Därom sades att därigenom en för huvudmannan godtagbar ord— ning torde kunna ernås t. ex. vid vissa anstalter med kvalificerad personal. I remissyttrande hade nämligen framhållits att vid dessa anst-alter huvud- mannen genom sin kvalificerade personal borde få möjlighet att bestämma, huruvida en elev eller patient vore lämplig för intagning eller icke.

Den som inskrivits vid särskola skall i första hand intagas å externat- skola (17 5). På motsvarande sätt gäller beträffande den som inskrivits vid vårdanstalt att han, där han ej är i oundgängligt behov av anstaltsvård, skall utaekorderas i familjevård eller försöksutxskrivas till öppen värd (19 5).

Beslut om intagning å viss skola eller anstalt är närmast att karakteri- sera som en verkställighetsåtgärd och inskrivningsbeslutet är grunden för frihetsberövandet. Detta framgår bl. a. av att man vid förarbetena tänkt sig att redan vid inskrivningsbeslutet frågan om vilka åtgärder, som i det sär- skilda fallet skall vidtagas, bör upptagas till prövning och om möjligt be— slut i intagningsfrågan meddelas. Det må även nämnas att bl. a. central— styrelsen och icke delegationen med sin särskilt kvalificerade ordförande eljest är den beslutande (17 och 19 55). Intagning kan ske i plananstalt eller riksanstalt. Den befattning anstaltens föreståndare i vissa fall kan komma att taga med denna fråga torde framgå av vad som nyss anförts.

Om förlängning av skolplikten kan endast delegationen besluta (6 och 10 55). Detsamma gäller beträffande kvarhållande för ytterligare observa- tion å särskola medan intagning för observation å sådan skola beslutas av centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare (6 och 15 55). Proviso- risk intagning och kvarhållande å vårdanstalt beslutes av delegationen eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstalts- läkaren (6 och 19 55, jfr 8 g tillämpningskungörelsen). Av vad nyss an- förts om tilldelande åt föreståndare av rektors eller vårdföreståndares befo- genheter torde framgå att föreståndare endast i undantagsfall kan tänkas erhålla dessa befattningshavares befogenheter med avseende å intagning för observation å särskola eller provisorisk intagning å vårdanstalt.

Fråga om försöksutskrivning #- till enskilt hem eller inackorderingshem eller eljest till öppen vård »— är föreståndare för särskola i princip behörig att själv avgöra. Försöksutskrivning från vårdanstalt till öppen vård be- slutes i princip av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare. Medgivande att meddela sådant beslut kan dock av_huvudtillsynsmyndig- heten eller, efter dess bemyndigande, centralstyrelsen tilldelas vårdföre- ståndaren, centralstyrelsens läkare, föreståndare för vårdanstalt eller anstaltsläkare (18 och 19 gg samt 8 & tillämpningskungörelsen). Be— slut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor efter skol- läkarens hörande och beslut om sådan utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd. Dock skall alla utskriv- ningsfrågor prövas av delegationen därest detta yrkas av inskriven som fyllt sexton är, hans förmyndare eller vårdnadshavare eller av rektor, före— ståndare eller läkare vid skola eller anstalt, vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare. Delegationen skall vidare utan särskild framställ- ning pröva frågan om utskrivning från särskola då där intagen uppnått aderton års ålder samt må även under vissa förutsättningar utan yrkande upptaga utskrivningsfrågor i övrigt till prövning (6 och 21 55).

Det torde vara att vänta att föreståndare för riksanstalt tilldelas rektors eller vårdförcståndarcs befogenheter beträffande utskrivning. Möjligen blir detsamma fallet beträffande föreståndare för i plan ingående sär— skola eller vårdanstalt. Anledningen härtill är att den som meddelat under- visning ellcr vård har bäst möjlighet att bedöma resultatet därav.

Till sist skall anges att, om riksanstalt står under ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, lmvudtillsynsmyndigheten äger förordna att stad- gandena om delegationens befattning med utslu'ivningsfrågor i stället skall avse nämnda styrelse (21 5 sista stycket). I propositionen, där stadgandet första gången förekonnncr, förutsättes att styrelsens ifrågavarande beslutan- derätt utövas av en delegation på motsvarande sätt som gäller för central— styrelsen.

Över beslut rörande inskrivning, intagn'ing eller utskrivning eller rörande överflyttning från en skola eller anstalt till en annan ävensom över beslut rörande den öppna vården må klagan föras hos vederbörande huvudtill- synsmyndighet. I vissa fall må hos regeringsrätten ändring sökas i huvud— lillsynsmyndighetens beslut, vilket dock går i verkställighet utan hinder av att klagan föres (23 g).

Huvudtillsynsmyndighcterna, regeringsrätten, centralstyrelse, dess dele— gation och dess läkare samt rektor och vårdföreståndare ävensom de vid de av landsting drivna skolorna och anstalterna verksamma tjänstemännen är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen. Så torde även vara fallet med av huvudtillsyusmyndighet utsedd tillsynsman.

Styrelse för och föreståndare vid enskild skola eller anstalt samt där verksamma tjänstemän är ej underkastade ämbetsansvar i annat fall än om skolan eller anstalten blivit av Konungen stadfästad. Det kan måhända ifrågasättas att de enskilda plananstalterna skulle kunna anses vara av Konungen stadfästade på grund av att Kungl. Maj:t stadfäster planerna, vari de är upptagna. Då verksamheten vid sådan anstalt utan tvivel bör karakteriseras som allmän, skulle densamma under sådana förhållanden kunna anses vara underkastad ämbetsansvar. Man synes dock knappast vara berättigad att göra en sådan tolkning, enär i 2 & tillämpningskun- görelsen föreskrives att plananstalt ej må drivas utan godkännande av vederbörande huvudtillsynsmyndighet efter prövning i vissa i paragrafen särskilt angivna hänseenden. Denna föreskrift tyder otvivelaktigt närmast på att »stadfästandet» av själva anstalten sker av tillsynsmyndigheten och ej av Konungen. Utredningen måste sålunda utgå från att verksamheten vid enskild skola eller anstalt, som ingår i plan, ej är underkastad ämbets— ansvar. Beträffande riksanstalt ligger saken annorlunda till. Har sådan anstalt godkänts av Kungl. Maj:t, utövas verksamheten vid anstalten under ämbetsansvar, medan motsatsen blir fallet då anstalten godkänts av vederbörande huvudtillsynsmyndighet. Enligt vad utredningen inhämtat i februari 1955 torde de fyra enskilda centralanstalterna komma att god-

kännas som riksanstalter, medan det vill synas som om de flesta enskilda sinnesslöanstalterna kommer att upptagas som plananstaltcr.

JO äger utöva tillsyn över huvudtillsynsmyndigheterna och regerings— rätten samt sannolikt även över tillsynsman men har i övrigt icke tillsyns— befogenhet i fråga om verksamheten enligt den nu behandlade lagen, enär varken kommunala myndigheter eller tjänstemän eller enskilda står under hans tillsyn. Utvidgar man emellertid JO:s åmbetsområde att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar, kommer såväl centralstyrelses och dess delegations verksamhet som verksamheten av de befattningshavare, vilka är knutna till av landsting drivna skolor och anstalter ävensom till av Kungl. Maj:t godkända riksanstalter, under hans tillsyn. Frågan blir då om det föreligger behov av att även föra verksamheten vid övriga enskilda skolor och anstalter under JO:s tillsyn.

Vad då till en början angår inskrivning, intagning för observation å sär- skola och provisorisk intagning å vårdanstalt må erinras om de möjlig— heter lagen, såsom ovan angivits, öppnar att tilldela föreståndare rektors eller vårdföreståndares befogenheter. Emellertid blir föreståndaren aldrig ensambestämlnande i fråga om inskrivning vid vårdanstalt, och fråga om inskrivning vid särskola skall hänskjutas till delegationen bl. a. om central- styrelsens läkare, med vilken föreståndaren alltid skall samråda, så begär. Det finnes sålunda alltid någon som för sin befattning med inskrivnings— fråga är underkastad ämbetsansvar. Fråga om intagning för observation å särskola kan däremot föreståndaren komma att få ensam avgöra. Emellertid är, såsom ovan anförts, att förmoda att föreståndare för särskola endast i undantagsfall kommer att erhålla rektors befogenheter med avseende å in- tagning för observation å sådan skola. Härtill kommer beträffande särsko- lorna ytterligare att någon enskild sådan skola, enligt vad som från skol- överstyrelsen uppgivits, med all sannolikhet icke kommer att ingå i plan, och det torde endast vara föreståndare för i plan ingående skola som kan tänkas få med nu ifrågavarande åtgärder att göra. Provisorisk intagning å vårdanstalt kan ske allenast efter framställning eller medgivande av vård— nadshavare eller förmyndare eller, beträffande barn som redan är omhän- dertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av barnavårdsnämnd (19 tj). På grund av det anförda anser utredningen att tillsyn av JO över förestån- dares befattning med frågor om inskrivning, intagning för observation och provisorisk intagning icke är oundgängligen nödvändig. Av det ovan om in- tagning efter föregående inskrivning anförda torde framgå att tillsyn av JO ej heller i denna del kan anses oundgängligen nödvändig.

Beträffande frågor om utskrivning kan man, såsom ovan berörts, vänta att föreståndare för åtminstone vissa enskilda skolor och anstalter kommer att få rektors respektive vårdföreståndares befogenheter. Det oak- tat synes emellertid ej heller beträffande utskrivningsf-rågor oundgängligen nödvändigt med tillsyn av JO, i synnerhet som man har ganska goda garan—

tier genom att delegationen, som enligt utredningens förslag kommer under JO:s tillsyn, alltid skall pröva utskrivningsfrågor på begäran av inskriven, som fyllt sexton år, eller av dennes förmyndare eller vårdnadshavare eller av åtskilliga ovan angivna befattningshavare hos centralstyrelsen, skolorna och anstalterna.

Emellertid kan, såsom ovan angivits, huvudtillsynsmyndigheten för— ordna att delegationens befattning med frågor om utskrivning skall, be- träffande riksanstalt som står under ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, handhavas av denna styrelse. För sådant fall finnes i första hand icke annan garanti än som ligger i valet av styrelseledamöter och i att det är flera som bestämmer. Och detta är icke starkare garantier än som ofta föreligger vid administrativa frihetsberövanden. Härtill kommer att ange— lägenheten av JO:s tillsyn över delegation av nu ifrågavarande styrelse torde vara större än i fråga om centralstyrelsens delegation, vars ord— förande skall utses av länsstyrelsen och vars övriga ledamöter väljes av centralstyrelsen bland dess ledamöter. Dock må erinras om att riksanstalt skall godkännas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av vederbörande huvudtillsynsmyndighet och att huvudtillsynsmyndig- heten står under JO:s tillsyn. Huruvida nu angivna förhållanden kan anses utgöra erforderlig garanti i förevarande hänseende synes emellertid i hög grad tveksamt.

Förhandenvaron av den kontroll som ligger i att anstalt skall god- kännas, att den står under myndighets tillsyn och att JO äger granska sådan myndighets åtgärder kan icke anses tillfyllest när det gäller behandlingen av de intagna. Åtminstone i detta hänseende synes tillsyn av JO erforderlig.

Som sammanfattande resultat av undersökningen av frihetsberövanden vid enskild skola eller anstalt, där verksamheten ej utövas under ämbets- ansvar, fkan alltså sägas att man icke kan godtaga att verksamheten ej är underkastad tillsyn av JO åtminstone i visst hänseende. Emellertid kan tillsynen självfallet ej uppdelas så att t. ex. föreståndare och läkare under- kastas tillsyn i fråga om behandlingen av intagna men ej i andra lika vik- tiga avseenden. Ej heller synes tillfredsställande 0111 JO:s tillsyn skulle omfatta endast viss del av verksamheten vid anstalt vilken fullgör samma uppgift som anstalt, vars verksamhet i sin helhet står under hans tillsyn. Då det sagts att tillsyn ej synes oundgängligen nödvändig innebär ju detta ock- så att tillsyn helst bör finnas.

Utredningen har i det föregående vid bedömande av behovet av tillsyn för enkelhetens skull talat allenast om JO. Vad frågan gäller är emellertid huruvida behov överhuvud föreligger av ett kontrollorgan, JO eller något annat. Åt JO är allenast anförtrodd tillsyn över göranden och låtanden under ämbetsansvar och en ändring härutinnan skulle påverka ämbetets karaktär i .sådan grad att den måste anses utesluten. Finnes ej skäl att underkasta den frihetsberövande verksamhet, varom är fråga, ämbets-

ansvar, synes sålunda behovet av kontroll däröver få tillgodoses på annat sätt. Hur detta i så fall skall ske faller helt utanför utredningens upp- drag. Det må emellertid erinras om att i motioner till 1947 års riksdag föreslogs inrättande av en riksdagens ombudsmannahefattning för övervak- ning av frihetsberövanden å anstalter av olika slag men att motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 23) och avslogs av riks- dagen. I utskottsutlåtandet framhölls bl. a. att övervalmingen av frihets— berövanden å anstalter av skilda slag utgjorde en betydande del av JO:s arbete, att de resultat, som därvid vunnits, otvivelaktigt var värdefulla samt att det var möjligt att för en ytterligare effektivisering av denna övervakning en utökning av JO-ä-m'betets arbetskraft kunde visa sig erfor— derlig. Det är enligt utredningens uppfattning naturligt att, då tillsyn visar sig erforderlig över jämväl andra frihetsberövanden än dem som förut varit föremål för JO:s till-syn, utöka JO:s tillsynsskyldighet att omfatta även dessa av honom hittills icke granskade frihetsberövanden. Detta måste emellertid, såsom ovan berörts, ske genom att ämbetsansvar stadgas i de fall då sådant ansvar ej redan finnes. Ämbetsansvaret bör dock, såsom straffrättskommittén framhållit, i princip bestämmas enligt kriminalpoli- tiska grunder (SOU 1944:69 s. 434). Från denna utgångspunkt gick kommitténs förslag ut på att all frihetsberövande verksamhet borde bliva underkastad ämbetsansvar. Att så bör vara fallet står även enligt utred- ningens uppfattning utom tvivel. Något skäl att från ämbetsansvar undan- taga dem, åt vilka anförtrotts makt över andra medborgares personliga frihet, synes svårligen kunna anföras. Stadgas sålunda ämbetsansvar för den frihetsberövande verksamhet, varom är fråga, kommer den enligt ut- redningens förslag även att omfattas av JO:s tillsyn.

Utredningen vill härefter undersöka hur en sådan utsträckning av ämbetsansvaret bör genomföras. Därvid må först erinras om det förslag till ändring i ifrågavarande hänseende av då gällande 25 kap. 22 & straff- lagen — motsvarande nuvarande 25 kap. 11 g samma lag »— som upptogs i straf'frättskommitténs nyss—berörda betänkande. Där föreslog-s att ämbets- ansvaret s'kulle utsträckas att omfatta »den som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verk— samhet för vård av dem, som äro berövade -friheten,—————eller är satt att deltaga i vår»den————>>. Det föreslagna stadgandet upptogs emeller- tid icke i propositionen (nr 80 till 1948 års riksdag), enär departements— chefen —— under framihållande av att det straffrättsliga ämbetsansvaret i åtskilliga viktiga hänseenden tillagts betydelse vid utformningen av arbetsrätten —— fann en allmän översyn av ämbetsansvarets återverkningar inom detta område påkallad och förty i avvaktan därpå fann riktigast att i fråga om kretsen av dem som är under-kastade ämbetsansvar icke då föreslå några ändringar, som kunde få återverkningar inom anhets- rätten.

Vad som bestämde departementschefens ståndpunkt torde främst ha varit att ämbetsansvaret enligt kommitténs förslag omfattade även de kategorier, som normalt är kollektivavtalsanställda __ framför allt osjälv— ständiga hiträden _ och för vilka måhända kollektivavtal icke skulle kunna ingås, därest de underkastades ämbetsansvar. Problemet ställer sig i allt fall väsentligt annorlunda om ämbetsansvaret icke utsträckes till dessa kategorier. När det gäller frihetsberövanden är visserligen av hän- syn till den medborgerliga rättssäkerheten önskvärt att alla som tager he- fattning därmed underkastas ämbetsansvar, men "för vinnande av syftet med JO:s tillsyn är detta icke så oundgängligen nödvändigt att intresset av undvikande av återverkningar inom arbetsrätten måste träda tillbaka. Finnes överhuvud tillsyn av JO över den frihetsberövande verksamheten torde nämligen, även vid påstående om eller upptäckt av fel eller över- grepp av någon som ej är underkastad ämbetsansvar, undersökning alltid komma att ske för att utröna huruvida föreståndare eller annan fullgjort vad på honom ankommit för att övergreppet eller felet ej skolat före- komma. Skulle det därvid visa sig att den överordnade icke kan i något avseende klandras, torde JO dock hålla ett öga på att denne, med anledning av vad som förevarit, gentemot den felande underordnade vid— tager de åtgärder som åligger honom, antingen enligt särskilda föreskrifter eller enligt sakens natur. Det anförda torde medföra att man _ i avvaktan på den allmänna översynen av ämbetsansvarets återverlmingar inom arbetsrätten med därav måhända följande ändringar i fråga om kretsen av dem som är underkastade ämbetsansvar —— skulle kunna nöja sig med det rättsskydd som skapas för den enskilde, oaktat den av ämbetsansvaret av— hängiga tillsynen av JO icke kommer att inbegripa dem som är kollektiv— avtalsanställda. Dock må framhållas att detta såtillvida är en nödlösning som självfallet arbetsuppgifterna allena och icke därjämte anställnings- formen bör vara bestämmande för frågan om ämbetsansvar skall föreligga eller ej. Emellertid är de kollektivavtalsanställda, som är osjälvständiga biträden, ej underkastade ämbetsansvar ens 0111 de är anställda vid statlig; eller kommunala anstarlter eller inrättningar och någon ändring härutinnan kan, oaktat alla som tager befattning med frihetsberövanden synes böra vara underkastade ämbetsansvar, av hänsyn till det ovan anförda ej nu ifråga- komma. Skillnaden i fråga om ämbetsansvarets utsträckning mellan å ena sid-an statliga och kommunala och å andra sidan allmänna anstalter och in- rättningar i enskild ägo torde därför ej bli så stor.

Vad angår de sistnämnda inrättningarna inbördes medför det anlagda be- traktelsesättet att anställda vid inrättningar som ej stadfästs av Konungen och anställda vid sålunda stadfästade inrättningar måhända icke alltid kommer att vara underkastade ämbetsansvar i exakt samma omfattning, enär ämbetsansvaret bestämmes för de förra med hänsyn ej endast till arbetsuppgifterna utan även till anställningsformen men för de senare

från synpunkten, huruvida deras verksamhet enligt organisatoriska före- skrifter avser uppfyllandet av den offentliga eller allmänna funktion som ligger till grund för ämbetsansvarets tillämplighet å inrättningcn. Skillna- den, där sådan kommer att finnas, torde emellertid i praktiken bli ringa och utan reell betydelse för den grundläggande frågan om medborgarnas rättssäkerhet. Genom det sätt på vilket utredningen, såsom strax skall an- givas, tänker sig att lagtekniskt lösa den föreliggande frågan synes även öppnas möjlighet att ernå samma omfattning av ämbetsansvaret för verk- samheten vid alla i enskild ägo befintliga allmänna inrättningar av samma slag.

I straffrättskommitténs betänkande hade, såsom ovan angivits, upp- tagits en särskild bestämmelse beträffande frihetsberövanden vid inrätt- ningar, som godkänts eller särskilt tillåtits av Konungen. Däremot hade i betänkandet frågan om ämbetsansvar för tjänstemän vid inrättningar, som godkänts eller tillåtits av Konungen underordnad myndighet, gjorts beroende av förordnande därom av Konungen i det att kommittén föreslagit att i berör-da paragraf skulle intagas ett särskilt stycke av följande lydelse: >>I övrigt skall ämbetsansvar gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.» Anledningen till detta för- faringssätt var icke att kommittén såg något krimin'alpolitiskt skäl att göra skillnad mellan likartade frihetsberövanden vid av Konungen och av Konungen underordnad myndighet godkända inrättningar. Frihetsberövan- det som sådant är självfallet avgörande för frågan om ämbetsansvar skall krävas och icke den omständigheten, att den ena eller andra myndig— heten godkänt inrättningen, där frihetsberövandet sker, och möjligen även formerna för detta. Motiveringen för kommitténs förslag var i stället att kommittén ansåg, att gränsen för de allmänna, av Konungen stadfästade inrättningarna och stiftelserna på grund av sin obestämdhet berett tillämp- ningen så uppenbara vanskligheter, att den icke kunde upprätthållas i ny lagstiftning. Överhuvud ansågs det icke vara möjligt att genom en allmän regel ändamålsenligt bestämma ämbetsansvarets omfattning på detta om- råde. Sedan man bl. a. föreslagit uttryckligt stadgande beträffande vissa frihetsberövanden, på sätt ovan nämnts, ansåg man därför att frågan om ansvar för verksamheten vid såväl allmänna, av Konungen underordnad myndighet godkända eller särskilt tillåtna inrättningar av nu ifrågavarande slag som vid övriga sådana inrättningar borde göras beroende på individuell prövning, varigenom även syntes vinnas en säkrare garanti för att ansvaret icke komme att utsträckas över den gräns, där inrättningens offentliga funk- tion vore fullt jämställd med den statliga och kommunala verksamheten och därför i motsvarande grad påkallade ämbetsansvar.

Ett sätt att lagtekniskt lösa det förevarande problemet är att ändra lydelsen av 25 kap. 11 g första stycket andra punkten strafflagen på sådant sätt att därunder kommer att innefattas även de fall då stadfästande skett

av Konungen underordnad myndighet. Detta sätt att lösa frågan lider emel— lertid av två väsentliga olägenheter. Dels inkräktas därigenom på arbets— rätten och dels införes ämbetsansvar icke blott för verksamheten vid an— stalter och inrättningar, där frihetsberövande sker, utan även för verksam— heten vid åtskilliga andra allmänna inrättningar, där så icke är kriminal- politiskt motiverat. Att i lagtexten efter ordet >>stadfästade>> tillägga >>eller under myndighets tillsyn ställda» (jfr Thyréns förslag i hans utkast till strafflag, VII 20 5), torde medföra i huvudsak samma olägenheter. Det nu diskuterade alternativet synes sålunda icke godtagbart.

Av vad ovan upptagits torde framgå att det ej ens är lämpligt att i 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen göra den i sak mindre omfat- tande ändringen, att paragrafen bringas att direkt inbegripa allenast dem som taga befattning med frihetsberövanden. Däremot kan väl i paragrafen intagas det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet, att ämbetsan— svar i övrigt skall gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss all- män inrättning förordnar därom. Därmed beredes möjlighet att från för— ordnande om ämbetsansvar då så finnes påkallat undantaga genom kollek- tivavtal anställda befattningshavare, varigenom sålunda en smidigare an- passning av ämbetsansvaret enligt förut angivna riktlinjer kan ske än som vore möjlig vid direkt stadgande om ämbetsansvar i paragrafen. En sådan * lösning av frågan ger även möjlighet att förordna om ämbetsansvar vid i allmänna, av Konungen stadfästade inrättningar för tjänstemän, vilka ej *, redån har sådant ansvar, varigenom — såsom ovan berörts — full likfor- l mighet torde kunna ernås beträffande ansvaret för enahanda frihetsberö— l vande verksamhet vid skilda allmänna inrättningar. Att det ifrågasatta stad— gandet sålunda — såvitt angår frihetsberövanden -— får något vidare inne— börd än vad straffrättskommittén avsett har sin förklaring i att kommittén föreslog direkt stadgande om ämbetsansvar för alla som var satta att del- taga i vården vid av Konungen godkända inrättningar, där frihetsberö 'an— den skedde. Väljer man den nu angivna lösningen synes skäl ej föreligga att begränsa Kungl. Maj:ts möjlighet att förordna om ämbetsansvar till att avse allenast frihetsberövande verksamhet. Vidare är ej tillfyllest att för- ordnande om ämbetsansvar kan ges för befattningshavarna vid allmän in— rättning. Styrelse beslutar i vissa fall _ ett fall har ovan nämnts — om åt- gärder med avseende å frihetsberövanden och dess avgöranden i övrigt är ofta av stor betydelse för verksamhetens bedrivande vid inrättningen. Detta gäller även innehavare av allmän inrättning, särskilt då styrelse, såsom undantagsvis är fallet, ej finnes. Förordnande om ämbetsansvar bör därför kunna ges även för innehavare av och styrelse för allmän inrättning.

Nu kan frågas om man icke, i stället för att göra ämbetsansvarets in— trädande beroende av Konungens förordnande, i lagen 0111 undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna och i andra lagar och författningar, vilka reglerar frihetsberövanden som bör stå under JO:s tillsyn, bör

intaga särskilda stadganden om ämbetsansvar. Utredningen vill dock ej förorda en sådan lösning. Det främsta skälet härtill är svårigheten att där— vid iakttaga den ovan angivna hänsynen till de kollektivavtalsanställda. En sådan lagstiftningsåtgärd skulle även kunna innebära ett olämpligt före— gripandc av den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Som av det anförda torde framgå stannar utredningen för att föreslå att till 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen göres ett tillägg av följande ly- delse: »I övrigt skull ämbetsansvar gälla såvitt Konungen för innehavare av, styrelse för eller befa”ningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.»

Den som lämnar öppen vård, t. ex. i enskilt hem, kommer ej att om- fattas av det föreslagna stadgandet. Att för dessa fall föreskriva ämbets- ansvar torde ej låta sig göra. Man får här nöja sig med att JO har tillsyn över dem som beslutar i frågor om den öppna vården.

Den- av utredningen valda lösningen kan måhända förefalla inkon- sekvent, enär man fastslår ett behov av tillsyn från ett riksdagens organ men överlåter åt Kungl. Maj:t att ge de föreskrifter som erfordras för att tillsynen skall kunna verkställas. Enligt utredningens förmenande kommer emellertid detta förfaringssätt ej att medföra några olägenheter. För övrigt må erinras om att Kungl. Maj:t även utan riksdagens medverkan kan för— ordna om ämbetsansvar såsom ock skett i Kungl. Maj:ts stadga om nota— rius publicus. Det kan även nämnas att riksdagen ej saknar inflytande på Kungl. Maj:ts göranden och lätanden, enär dessa granskas av konstitutions- utskottet och kan bli föremål för interpellationer.

Huruvida förordnande skall ges beträffande innehavare av viss eller vissa angivna befattningar eller me 'a generellt torde få ankomma på Kungl. Maj:t att under beaktande av de ovan angivna synpunkterna avgöra.

Som ovan angivits är från den nu behandlade lagens tillämpning de undantagna, som är intagna på eller försöksutslu'ivna från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna. Beträffande frihets- berövandet emot de förra gäller vad som nedan sägs om tvångsintagning å sinnessjukhus och de senare medför i förevarande sammanhang cj något problem, enär befattningshavare vid statliga anstalter redan står under JO:s tillsyn.

Tvångsin lagning å sinnessjukhus

Sinnessjukhusen är statliga, kommunala och enskilda. Dock finnes endast två enskilda sinnessjukhus, nämligen Betaniastiftelsens sjukhem i Göteborg och Lunnagårds sjukhem i Eksjö.

Reglerna om tvångsintagning å sinnessjukhus och därtill anknutna fri- hetsberövande åtgärder återfinnes i sinnessjuklagen den 19 september 1929. Ansökan om intagning skall göras skriftligen ho-s sjukvårdsläkaren, var-

med förstås den vid sinnessjukhus för sjukvården ansvarige läkaren (4 och 9 55). Rätt att göra ansökan tillkommer, förutom den sjuke själv, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant ävensom ordföranden i hälso— vårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas. och polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk som är i militär- tjänst, vederbörande befälhavare. Nämnda myndigheter är pliktiga att föranstalta 0111 erforderlig vård åt den sjuke, där ej förmyndare, god man, make eller annan vidtager åtgärd härför. Beträffande sinnessjuk som är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten, å skola till- hörande barna- och ungdomsvården, å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tvångsarbetsanstalt, anstalt som står under fångvårdsstyrelsens inseende, militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse åvilar skyldighet att för- anstalta om vård endast den som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja därför och denne är ensam behörig att göra ansökan om den sjukes intagande för vård å sinnessjukhus (6 och 8 55).

Den som har rätt att göra ansökan om annan persons intagande å sin- nessjukhus äger också föranstalta om att han undersökes av läkare för ut- rönande av frågan huruvida behov av vård föreligger (16 5).

Då ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård göres av annan än den sjuke själv, skall vid ansökningen fogas dels ett av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning som verkställts högst en månad före den dag då ansökningen göres samt innefattande för- klaring, att den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest), och dels av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana den sjukes förhållanden, som är av betydelse för be- dömande av hans sinnestillstånd (levnads-berättelse). Om det i vårdattesten intygats att den sjuke är i trängande behov av vård på sinnessjukhus, må dock intagning ske oaktat levnadsberättelse ej bifogats ansökningen (10 5 1 mom. och 11 5 1 mom.). Prästbevis angående den sjuke bör vara fogat vid ansökningen (10 g 3 mom.). Göres ansökning om omyndigs intagande å sinnessjukhus icke av någon, som enligt vad ovan sagts har att föranstalta om erforderlig vård, eller av den, som enligt lag har att sörja för hans person, fordras vidare, att skriftligt medgivande till åtgärden av den sist- nämnde skall fogas vid ansökningen (10 5 2 mom.).

Därest polismyndighet gjort ansökan om intagning av någon och det i bifogat läkarintyg intygas, att han på grund av sinnessjukdom är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, kräves icke att vårdattest och levnadsberättelse ingives samtidigt med ansökningen. Sådant läkarintyg skall vara utfärdat efter personlig undersökning som verkställts högst fjor— ton dagar före ansökningens ingivande samt angiva de iakttagelser, å vilka intygsgivarens åsikt grundas. Polismyndigheten är pliktig att senast andra dagen efter intagningen tillställa sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter som föranlett ansökningen (11 5 2 mom.). Likartade regler gäller för viss militär personal (11 5 3 mom.).

Har vid ansökan om intagning cj fogats prästbevis eller levnadsberät- telse, är sjulwårdsläkaren, då intagniug skett, pliktig att skyndsamt tillse att komplettering av intagningshandlingarna sker i sagda hänseenden (10 5 3 mom. och 11 5 4 mom.).

Beslut om intagning meddelas av sjulwårdsläkaren, som sist å fjortonde dagen ——i vissa fall sist å tionde dagen »A efter den, då sinnessjuk för vård intagits, på grund av verkställd läkarundersökning av den intagne skall ha prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus (12 5). Den som intagits är berövad sin frihet och kan underkastas det tvång som finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen (4 5). På sjukvårdsläkaren ankommer i allmänhet att besluta om utskrivning, varjämte den av Konungen förordnade överinspektören för sinnessjukvården äger besluta därom i samma utsträckning som sjukvårdsläkaren. Befogenheten att be- sluta om utskrivning av straffriförklarade och vissa på grund av sin far- lighet intagna sjuxka har dock förbehållits sinnessjuknämnden, som emel— lertid kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela beslut (20 5). Nämnden består av chefen för mcdicinalstyrelsen och fyra av Konungen utsedda ledamöter (2 5). Finner sjukvårdsläkaren anledning till utskriv— ning föreligga i fall där beslutanderätten tillkommer nämnden, har han att ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Överinspektören äger även göra sådan anmälan (21 5). Utskrivning må påkallas av den intagne själv, hans förmyndare, gode man, make m. fl. (22 5). Har sjukvårdsläka- ren lämnat framställning om utskrivning utan bifall kan frågan därom av envar, som enligt 22 5 äger påkalla utskrivning hänskjutas till sinnessjuk— nämndens prövning (23 5). Beträffande sinnesslöhet och sinuesslö gäller i tillämpliga delar vad i lagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk; dock att beträffande sinnesslövården vad som stadgas 0111 överinspektören för sinnessjukvården i stället skall gälla en av Konungen förordnad inspek- tör för sinnesslövården (7 5).

Genom lag den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om ut- skrivning från sinnessjukhus har öppnats möjlighet för Konungen att för visst sinnessjukhus förordna att vad lagen innehåller skall gälla i stället för sinnessjuklagens bestämmelser om utskrivning (1 5). Sådant förord- nande har meddelats beträffande samtliga statens och flera kommunala sinnessjukhus. Enligt 1949 års lag skall vid sinnessjukhus, som avses med nyssnämnda förordnande, för prövning av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivningsnämnd) bestående av sjukvårdsläkaren samt av Konungen utsedda, en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv (2 5). Åt utskrivningsnämnden har anförtrotts att besluta om utskrivning i de fall ,som enligt sinnessjuklagen förbehållits sinnessjuknämnden, varjämte det är sjukvårdsläkaren obetaget att hänskjuta övriga utskrivningsfrågor till

utskrivningsnämndens prövning. Sjukvårdsläkaren och överinspektören ha sam-ma befogenheter att besluta om utskrivning som enligt sinnessjuk— lagen (3 5). Utskrivningsnämnden må ej besluta om utskrivning med mindre nämndens ledamöter är ense därom. Är ledamöterna ej ense skall ärendet på ledamots begäran hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning (4 5). Utskrivning må påkallas av samma personer som enligt 22 5 sinnes- sjuklagen (5 5). Om framställning därom lämnats utan bifall kan utskriv- ningsfrågan av envar av nämnda personer hänskjutas till sinnessjuknämn— dens prövning (7 5). Finner sjukvårdsläkaren anledning till utskrivning föreligga i fall där beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, har han att ofördröjligen gör: anmälan därom hos nämnden, varjämte över- inspektören, där beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, äger påkalla nämndens prövning av frågan (5 5). Under vissa förutsättningar kan överinspektören för sinnessjukvården eller statsåklagare hänskjuta frågor om utskrivning av straffriförklarade och vissa på grund av sin far- lighet intagna sjuka till sinnessjuknämndens prövning (8 5). Vad i lagen stadgas om överinspektören för sinnessjukvården skall beträffande sinnes- slövården gälla inspektören för sinnesslövården (10 5).

Reglerna för utskrivning gäller i båda lagarna såväl försöksutslu'iv- ning som slutlig utskrivning.

Överinseendet över sinnessjukvården och sinnesslövården utövas av medicinalstyrelsen. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av Överin—

spektören för sinnessjukvården och inspektören för sinnesslövården (1, 3 och 7 55). Därjämte finnes särskilda av medicinalstyrelsen förordnade in— spektörer för de enskilda Sinnessjukhusen (114 5 Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 angående sinnessjukvården i riket, SFS nr 328).

Såsom torde framgå av vad som tidigare anförts är tillsynsmyndighe— terna och befattningshavarna vid de statliga och kommunala sinnessjuk- husen jämlikt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen underkastade ämbets- ansvar medan så icke är fallet med befattningshavarna vid de enskilda Sinnessjukhusen, enär dessa sjukhus godkännes av medieinalstyrelsen och icke av Konungen. Ämbetsansvar föreligger för ledamöterna av sinnes- sjuknämnden och utskrivningsnämnderna; dock synes beträffande utskriv- ningsnämnd vid enskilt sinnessjukhus ovisst huruvida sjukvårdsläkaren, vilken såsom sjukvårdsläkare icke är underkastad ämbetsansvar och som icke såsom de båda övriga nämndledamöterna förordnats av Konungen, i sin egenskap av nämndledamot är underkastad sådant ansvar. Konungen har dock ännu ej förordnat om tillämpning av 1949 års lag å enskilt sinnes- sjukhus.

Tillsynsmyndigheterna och befattningshavarna vid de statliga sinnes- sjukhusen står under JO:s tillsyn. Av befattningshavarna vid de kommu- nala Sinnessjukhusen anses däremot endast de som utnämnts av Kungl. Maj:t vara underkastade sådan tillsyn. Detta betyder att sjukvårdsläkaren

vid kommunalt sinnessjukhus med fler än 150 vårdplatser, vilken är en av Kungl. Maj:t utnämnd läkare, står under JO:s tillsyn, medan däremot så icke är fallet beträffande sjukvårdsläkaren vid sinnessjukhus med 150 eller färre vårdplatser, enär denne är tillsatt av landstingets sjukvårdsbered- ning. För Stockholms stad gäller vidare den särskilda bestämmelsen att sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus, uteslutande avsett för sinnessjuka av visst eller vissa slag (sekundärsjukhus), om antalet vårdplatser ej över- stiger 150, tillsättes av en särskild för flera sjukhus gemensam direktion, varför sålunda ej heller denne sjukvårdsläkare står under JO:s tillsyn. Det sagda betyder sålunda att beträffande kommunala sinnessjukhus JO i vissa fall saknar all tillsynsbefogenhet och i andra fall har sådan bc- fogenhet såvitt angår sjukvårdsläkaren men ej beträffande övriga befatt- ningshavare, t. ex. förste läkare, biträdande läkare m. fl. För fullständig— hetens skull må erinras om att JO icke äger utöva tillsyn över befattnings— havare vid enskilda sinnessjukhus.

JO har tillsynsrätt gentemot sinnessjuknämndens ledamöter samt de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna av utskrivningsnämnderna. Därest sjukvårdsläkaren är en av Kungl. Maj:t utnämnd läkare, har JO enligt sin tidigare praxis från jämförbara fall — tillsynsrätt även beträffande läkarens verksamhet i utskrivningsnämnden, enär läkaren i sin tjänst lyder under JO och den berörda verksamheten härrör av en läkaren såsom tjänsteman i lag ålagd skyldighet. Däremot synes ej klart huruvida sjuk- vårdsläkare, som i denna egenskap ej står under JO:s tillsyn, för sin verk— samhet i utskrivningsnämnd är underkastad tillsyn av JO.

Något närmare poängterande av det orimliga i det nuvarande systemet för JO:s tillsynsrätt är överflödigt. Det nyss redovisade faktiska läget talar tillräckligt tydligt utan kommentar. Framhållas må allenast att det synes särskilt betänkligt att förhållandena är sådana inom ett område som är föremål för så svåra och ömtåliga och samtidigt för den enskilde så be- tydelsefulla avgöranden. Det torde stå klart för en var att frihetsberövande ä sinnessjukhus icke i något fall bör vara undandraget JO:s till— syn. Med föreslagen utvidgning av JO:s verksamhetsområde att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar löses problemet såvitt avser de kommunala Sinnessjukhusen. Beträffande de enskilda sinnessjukhusen fordras därjämte förordnande om ämbetsansvar av Konungen med stöd av det föreslagna tillägget till 25 kap. 11 5 strafflagen.

Tvångsintagning å allmänt sjukhus

Tvångsintagning å allmänt sjukhus kan förekomma enligt lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (nedan kal— lad könssjuklagen). Närmaste befattningen med de åtgärder, som avser att förekomma könssjukdomar-nas utbredning, handhaves under hälsovårds- myndighetens inseende i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Häl-

singborg av förste stadsläkaren eller av en av hälsovårdsnämnden utsedd särskild läkare och å annan ort av förste provinsialläkaren i länet. Läkare, som här avses, benämnes i lagen sundhetsinspektör (2 5). Tvångsintagning får företagas gentemot den som underlåtit att efterkomma sundhetsinspek- törs anmaning att inställa sig hos läkare för undersökning eller behandling eller att låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus (21 5). Under vissa förut- sättningar kan tvångsintagning ske även utan föregående anmaning från sundhetsinspektör (16 5). Beslut om tvångsintagning fattas av hälsovårds- myndigheten, som i nyssnämnda städer är hälsovårdsnämnden och i övriga delar av landet vederbörande länsstyrelse (2 och 21 55). Besvär kan anföras över hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelse och över länsstyrelses beslut hos regeringsrätten (26 5).

De om tvångsintagning beslutande myndigheterna och sundhetsinspek— törerna är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 strafflagen och 28 5 könssjuklagen.

För besvarande av frågan huruvida behandlingen av tvångsintagna sker under ämbetsansvar måste först undersökas vad som förstås med allmänt sjukhus. Man synes härvid lämpligen kunna gå till lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Enligt stadgande i 4 5 sagda lag förstås med all— mänt sjukhus »sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt ävensom sjukvårds- inrättning varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verk- samhet». Statsbidrag för drift av sjukvårdsinrättning utgår icke till någon enskild sådan inrättning. De sjukvårdsinråttningar pensionsstyrelsen för— fogar över drives icke av styrelsen. Enligt särskilda avtal belägger styrelsen visst antal platser — stundom alla —— och betalar för vården efter viss taxa men har icke någon bestämmanderätt över personalen vid sjukhusen m.m. Det är i de flesta fallen fråga om av landsting drivna sjukhus. Dock för- fogar styrelsen över tre av aktiebolag drivna och över ett av stiftelse drivet sjukhus, det sistnämnda uteslutande avsett för barn. De kategorier som vårdas å dessa sjukhus utgöres av reumatiskt och nervöst sjuka samt per- soner som lider av astma. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen förekommer icke å någon sjukvårdsinrättning, varöver styrelsen förfogar, intagning en- ligt könssjuklagen. Uppenbart är att så ej heller i framtiden kan bliva fallet beträffande de berörda enskilda sjukhusen. Av det sagda torde så— ledes framgå att vid alla sjukvårdsinrättningar, där tvångsintagning en- ligt könssjuklagen kan ske, personalen är underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen.

JO äger utöva tillsyn över sundhetsinspektörs verksamhet då denna handhaves av förste provinsialläkare, som ju är statstjänsteman, eller av förste stadsläkare i någon av nyssnämnda fem städer, vilken läkare utnäm- nes av Kungl. Maj:t. Av hälsovårdsnämnd till sundhetsinspektör utsedd sär-

skild läkare är däremot undandragen JO:s tillsyn. Över hälsovårdsmyndig- heternas beslut om tvångsintagning har JO tillsynsrätt utom såvitt angår nyssberörda städer, där hälsovårdsmyndigheten är kommunal. Den som tvångsintages i någon av dessa städer har alltså sämre rättsskydd än den som intages å annan ort i landet. Framhållas må även det föga konsekventa i att den, som anser sig förfördelad genom beslut av hälsovårdsmyndig- heten i någon av nyssberörda städer och efter besvär till länsstyrelse och därefter till regeringsrätten, vilka myndigheter står under JO:s tillsyn, anser sig lika förfördelad av länsstyrelsens och regeringsrättens beslut, kan bringa dessa men icke hälsovårdsnämndens beslut under JO:s granskning. Någon tvekan torde icke föreligga om att även kommunalt utsedda sund- hetsinspektörer och hälsovårdsnämnderna i de ovanberörda städerna bör stå under JO:s tillsyn. Så blir också fallet genom den av utredningen före- slagna utvidgningen av JO:s åmbetsområde.

Vad angår behandlingen av tvångsintagna har JO tillsynsrätt allenast beträffande de statliga sjukhusen —— med nedan angivna undantag — samt över vid kommunala sjukhus av Kungl. Maj :t utnämnda läkare. Något star- kare behov av tillsyn över den vård som lämnas torde ej föreligga. Vid den nyssberörda utvidgningen av JO:s åmbetsområde kommer dock tillsyns— rätten att omfatta behandlingen även vid de kommunala sjukhusen.

Härefter må nämnas att i lagen särskilda föreskrifter givits för militär- läkare och läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte om skyl— dighet att, för det fall att de från sundhetsinspektör erhåller anmälan att i tjänst varande krigsman av manskaps grad eller person som är intagen i sådan anstalt som nyss sagts eller i häkte lider av könssjukdom eller misstänkes för brott av visst slag, föranstalta om undersökning och nödig sjukbehandling (23 5). De nämnda läkarna har emellertid ej befogenhet att förordna om tvångsintagning och den angivna verksamheten är därför ej av intresse i nu förevarande sammanhang.

Slutligen kan ytterligare nämnas att vård enligt könssjuklagen å nisonssjukhus och å Karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar vid nisonssjukhuset i Stockholm står under MO:s tillsyn.

gar- gar-

Tvångsintagning å epidemivårdanstah m. m.

Epidemivårdanstalterna, vilka utgöres av epidemisjukhus och epidemi- sjukstugor, är samtliga kommunala. Dessutom finnes emellertid en särskild vårdavdelning för epidemiskt sjuka vid garnisonssjukhuset i Boden.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 kan tvångsintagning ske i fråga om den som är eller misstänkes vara behäftad med smittsam sjukdom, som angives i lagen eller beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat om epidemilagens tillämpning. Vidare kan den som misstänkes föra smitta av sådan sjukdom isoleras. Beslut fattas av den lokala hälsovårdsnämnden

(2, 3 och 24 55). Över dess beslut får besvär anföras hos länsstyrelse, i vars beslut ändring sökes hos regeringsrätten (32 5). Högsta tillsynsmyndighet är medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna skall övervaka bl. a. att hälsovårds— nämnder och vederbörande läkare fullgör sina åligganden enligt lagen (26 g). Närmare föreskrifter om förfarandet i intagningsärenden saknas. Tvekan kan måhända råda, huruvida isolering är att anse som frihetsbe- rövande. En isolering torde emellertid vara att till sin natur jämställa med ett egentligt frihetsberövande.

'Epidemivårdanstalten kallas epidemisjukhus om den är avsedd för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art och eljest epidemisjukstuga. För sjukvården ansvarig läkare kallas vid epidemisjuk- hus epidemisjukhusläkare och vid epidemisjukstuga epidemisjukstugu— läkare. Epidemisjukhusläkare utnämnes av Konungen medan epidemisjuk- stuguläkare tillsättes av landstingets sjukvårdsberedning.

Befattningshavare vid epidemivårdanstalt samt hälsovårdsnämnd, läns— styrelse och regeringsrätten är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen. Däremot lyder endast epidemisjukhusläkare, länsstyrelse och regeringsrätten under JO:s tillsyn. Här återkommer alltså i stort sett enahanda oformligheter som de, vilka redovisats vid behand- lingen av tvångsintagning enligt könssjuklagen. Intages man på epidemi— sjukstuga har man sämre rättsskydd än om man intages å epidemisjukhus, och man kan ej få första instansens, hälsovårdsnämndens, beslut om tvångs— intagning prövat av JO men väl länsstyrelsens och regeringsrättens må- hända blanka fastställelser av hälsovårdsnämndens beslut. Därest liian följer utredningens förslag att vidga JO:s tillsyn att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar, avhjälpes de angivna missförhållandena.

Slutligen må erinras om det ovan i korthet berörda förhållandet att å garnisonssjukhuset i Boden vård å särskilt härför avsedd avdelning meddelas epidemiskt sjuka. Detta sker enligt därom med Norrbottens läns landsting träffat avtal. Denna vård torde stå under tillsyn av MO.

De i epidemilagen meddelade föreskrifterna skall i tillämpliga delar gälla jämväl till förhindrande av att i riket införes sjukdom, som enligt lagen kan föranleda tvångsintagning. Därutöver äger Konungen förordna om de - åtgärder som kan finnas erforderliga för att förhindra smittsamma sjuk— domars införande i riket (14 5). Så har skett genom Kungl. kun- görelse den 24 april 1953 om sanitär kontroll över den internationella trafiken (karantänskungörelse, SFS nr 222).

Enligt karantänskungörelsen skall vissa hamnstäder vara karantäns- stationer och kan andra vara det efter tillstånd av medicinvalstyrelsen (3 5). Vid karantänsstation och internationell flygplats skall finnas av hälso— vårdsnämnden förordnad karantänsläkare (4 g). Jämväl enligt kungörelsen är den lokala hälsovårdsnämnden den beslutande myndigheten (2 5). Över nämndens beslut får besvär anföras hos länsstyrelse (74 5). Karantäns-

läkare, provinsialläkare, extra provinsialläkare och stadsläkare är skyldiga att biträda hälsovårdsnämnd vid fullgörande av uppgifter, som enligt kun- görelsen ankommer på nämnden (5 g). Nämnden äger uppdraga åt läkare som är ledamot av nämnden —— regelmässigt tjänsteläkare —— eller karan- tänsläkare eller annan tjänsteläkare i orten att å nämndens vägnar vidtaga åtgärder som enligt kungörelsen eljest ankommer på nämnden (6 5). Den frihetsberövande eller därmed jämställda åtgärd som förekommer enligt kungörelsen benämnes isolering (23, 45, 47, 49, 53, 55 och 56 gg). Var och hur isoleringen skall ske utsäges icke. Man torde dock ha anledning räkna med att eventuella isoleringar i första hand kommer att ske på epidemi- vårdanstalt. Hur därmed än kommer att förhålla sig synes det bli epidemisjukhusläkare, epidemisjukstuguläkare, karantänsläkare eller annan tjänsteläkare (jfr 4——6 55) samt dem underställd personal som ombesörjer isoleringen. Högsta tillsynen över tillämpningen av bestämmelserna i ka- rantänskungörelsen tillkommer medicinalstyrelsen (68 5).

Vad som vid behandlingen av tvångsintagning enligt epidemilagen så— vitt angår epidemisjukhusläkare, epidemisjukstuguläkare och hälsovårds- nämnd sagts om ämbetsansvar och om JO:s tillsyn äger motsvarande till- lämpning å isolering enligt karantänskungörelsen. Verksamhet enligt kungörelsen av karantänsläkare och annan tjänsteläkare utövas under äm- betsansvar. Som karantänsläkare förordnas av hälsovårdsnämnden, torde hani denna egenskap ej stå under JO:s tillsyn. Annan tjänsteläkares verk- samhet enligt karantänskungörelsen faller —— enligt den ovan beträffande verksamhet i utskrivningsnämnd av sjukvårdsläkare, som utnämnts av Kungl. Maj:t, angivna principen — under JO:s tillsyn om läkaren eljest är underkastad tillsyn av JO, d. v. s. om läkaren är statlig befattningshavare eller förste stadsläkare i någon av rikets fem största städer, vilken läkare, såsom ovan angivits, utnämnes av Kungl. Maj:t. Däremot torde läkare, som ej eljest står under JO:s tillsyn, ej heller i verksamhet enligt karantänskun- görelsen bli föremål för sådan tillsyn. Ytterligare må pekas på det sär- egna förhållandet att verksamhet enligt kungörelsen av den i första hand beslutande myndigheten, hälsovårdsnämnden, ej faller under JO:s tillsyn, medan så är fallet med sådan verksamhet av t. ex. provinsialläkare och nyss angivna stadsläkare, varemot övriga stadsläkare, vilka ålagts samma skyl- digheter som de nyssnämnda läkarna, icke torde falla under JO:s tillsyn. Angivna missförhållanden avhjälpes om JO:s åmbetsområde bestämmes på sätt utredningen föreslår.

Tvångsintagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare

I lag den 27 juli 1954 om nykterhetsvård (SFS nr 579), vilken trätt i kraft den 1 oktober 1955 och ersatt 1931 års alkoholistlag, har benäm— ningen alkoholistanstalt utbytts mot vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Tvångsintagning kan allenast ske å allmän sådan anstalt (18 5). Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är dels anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål, och dels av landsting, kom- mun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning där- av, vilken av Konungen erkänts såsom allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare. Allmän vårdanstalt skall stå under ledning av en styrelse och vid sådan anstalt skall finnas föreståndare (40 5). De allmänna vård- anstalterna står under tillsyn av socialstyrelsen (41 5).

Vid årsskiftet 1954—1955 fanns fem statliga och femton erkända an- stalter. Dessutom fanns en enskild anstalt. Denna saknar emellertid intresse för utredningen, enär tvångsintagning, såsom av det anförda framgår, icke kan förekomma där.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnderna står under tillsyn av socialstyrelsen, varjämte länsnykterhetsnämnd övar tillsyn över de kom- munala nykterhetsnämnderna (3 och 4 55). Med nykterhetsnämnd avses nedan, då ej annat angives, den kommunala nämnden. Länsnykterhets- nämnd har dock, utöver övriga uppgifter, i princip samma befogenheter som kommunal nykterhetsnämnd (4 5).

Beslut om tvångsintagning fattas av länsstyrelse. För att tvångsintag- ning skall få ske kräves att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk samt till följd därav befinneå vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Tvångs- intagning får jämväl ske av den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och som blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 26 kap. 13 eller 14 (; strafflagen sägs (krigsmans övergivande av post och onykterhet i tjänsten), därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker (rattfylleri och förande av motorfordon oaktat alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 0,8 men ej till 1,5 promille), eller som utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv. Utöver förhandenvaron av någon av sålunda angivna indikationer stadgas såsom villkor för tvångsintagning att hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att veder- börande kunnat återföras till ett nyktert liv, eller att hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa, eller att försök med hjälp— åtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet icke kan av- vaktas ( 18 g). Beträffande den som skall tvångsintagas är läkarundersök-

ning obligatorisk (22 5). Ansökan 0111 tvångsintagning skall i allmänhet göras av nykterhetsnämnd. I vissa fall äger polismyndighet göra sådan ansökan. Länsstyrelse äger även, utan att ansökan därom gjorts, om för- utsättningar därför eljest föreligger, besluta om tvångsintagning därest åt alkoholmissbruk hemfallen begått brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar och vid prövning i vederbörlig ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus (19 5). An- sökan om tvångsintagning skall innehålla redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits (22 g). Ansökningshandlingarna skall utställas till förklaring med den om vars in- tagning är fråga. Förklaring kan lämnas skriftligen eller muntligen (23 5). Förhör med alkoholmissbrukaren skall, där ej särskilda skäl är däremot, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bli muntligen hörd. Även om alkoholmissbrukaren icke begärt det, kan länsstyrelsen hålla förhör med honom (27 5). Länsstyrelsen äger höra personer upplys- ningsvis utan att den som ansökningen avser är närvarande. Konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder länsnämnden, skall kallas till förhör, som hålles inför länsstyrelsen. Det- samma gäller representant för den kommunala nykterhetsnämnden (28 5). Länsstyrelsen äger även förordna om vittnesförhör vid underrätt (29 5). Om verkställighet av beslut om tvångsintagning för'anstaltar i vissa i 34 5 angivna fall länsstyrelse och i övriga fall nykterhetsnämnd. Den myndighet, som har att föranstalta om verkställighet, äger bevilja villkorligt anstånd med tvångsintagningen. Därjämte må länsstyrelse, ändå att intagnings- beslut skall verkställas genom nykterhetsnämnds försorg, där särskilda skäl föreligger i beslutet om tvångsintagning förordna om villkorligt an- stånd. Den myndighet, som förordnat om villkorligt anstånd, äger förklara anståndet förverkat. Länsstyrelse äger bemyndiga nykterhetsnämnd att be- sluta om förverkande av anstånd, som medgivits av länsstyrelsen (35 5). Längsta tid för kvarhållande av tvångsintagen (vårdtid) är i allmänhet ett år. Har vederbörande förut varit intagen å allmän vårdanstalt och är intagningsbeslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen är dock vårdtiden två år. Härutöver kan vårdtiden i vissa fall —— bl. a. be- träffande den som är farlig för annans personliga säkerhet och den som förut minst tre gånger varit intagen å allmän vårdanstalt och som ånyo intagits enligt beslut som meddelats inom ett år från sena-ste utskrivningen _ förlängas med två år. Beslut om sådant kvarhållande meddelas av an- staltens styrelse för högst sex månader i sänder och skall underställas socialstyrelsens prövning (44 och 45 55). Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar anstaltens styrelse. När skäl därtill är må även social— styrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning (53 5). Intagen må av anstaltsstyrelsen medgivas att under återstoden av vård- tiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (försöks-

permission). Styrelsen äger även uppdraga åt föreståndare för anstalten att besluta om sådan permission. Skyldighet för styrelse eller föreståndare att upptaga framställning om försökspermission föreligger icke, med mindre fyra månader förflutit av vårdtiden (49 5). Försökspermitterad skall i allmänhet ställas under övervakning och vissa lydnad-sföreskrifter må meddelas honom såsom villkor för permission, t. ex. att han skall full- ständigt avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker (51 g). Undan- drager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot med- delade föreskrifter äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande. Vid återhämt- ning skall den tid, varunder vederbörande vistats utom anstalten, ej in- räknas i vårdtiden (52 g). Därest den som slutligt utskrivits missbrukar alkoholhaltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter —— enligt 54 & äger vad i 51 & stadgats för försökspermission motsvarande tillämpning vid utskrivning —— må läns-— styrelsen, om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt (55 5). Beslut av nykterhetsnämnd om förverkande av anstånd med verkställighet må av den beslutet rörer överklagas hos läns— styrelsen (59 5). Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare må i de fall som nu är av intresse av den beslutet rörer överklagas hos socialstyrelsen (60 5). Detsamma gäller länsstyrelses beslut, därvid doc-k talan föres hos regeringsrätten (61 5). Över beslut av socialstyrelsen må ändring likaledes sökas hos regeringsrätten (62 g).

Nykterhetsnämnder, länsstyrelse, socialstyrelsen och regeringsrätten är underkastade ämbetsansvar och står redan nu under JO:s tillsyn, dock med det undantaget att av nykterhetsnämnderna, såsom ovan berörts, alle- nast länsnykterhetsnämnd anses underkastad JO:s tillsyn. Godtages utred- ningens förslag om vidgning av JO:s åmbetsområde, kommer emellertid även kommunal nykterhetsnämnd under tillsyn av JO.

Befattningshavarna vid de statliga vårdanstalterna är underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen. Så är även fallet med befattningshavarna vid och styrelserna för de erkända vårdanstalterna, antingen redan på grund av att sådan anstalt är kommunal — för närva— rande finnes dock ej någon erkänd vårdanstaltikommunal ägo ——ell-er enär den erkännes av Konungen och i sin verksamhet har att följa av Konungen meddelade bestämmelser (40 g), i vilket fall anstalten är hänförlig till kategorien allmänna, av Konungen stadfästade inrättningar. Beträffande styrelserna för de statliga anstalterna kan däremot ett utta- lande av straffrättskommittén föranleda viss tvekan. Kommittén föreslog nämligen i sitt ovanberörda betänkande (SOU 1944:69) i fråga om kretsen av dem som är underkastade ämbetsansvar att vad som sades om ämbets- man även skulle gälla den som eljest, för stat eller kommun, handhade för-

valtningsuppgift (25 kap. 12 5) samt uttalade i motiven (s. 437) att i för- slaget —— i förhållande till då gällande och sedermera ej ändrade regler _— tillagts de som handhade förvaltningsuppgift för staten, t. ex. ledamöter i styrelse för statlig alkoholistanstalt. Straffrättskommitténs förslag och ut- talande kan emellertid icke tagas som bevis för att kommittén ansett sty- relsen ej vara underkastad ämbetsansvar i sin befattning med frihetsbe- rövanden. JO har också i sin praxis ansett styrelse för statlig alkoholist- anstalt vara underkastad ämbetsansvar i dessa hänseenden. Utredningen vill som sin uppfattning uttala att styrelse för statlig vårdanstalt för alkohol- missbrukare -— vilken förordnas av Kungl. Maj :t — i sin verksamhet med frihetsberövanden —— en till sin art uppenbarligen offentlig verksamhet _ är underkastad ämbetsansvar.

Med den av utredningen intagna ståndpunkten till frågan om ämbets- ansvar för styrelse för statlig vårdanstalt är frihetsberövande vid sådan anstalt i sin helhet underkastat JO:s tillsyn. För närvarande är däremot, såsom framgår av vad som tidigare anförts, de erkända vårdanstalterna undandragna JO:s tillsyn. Att ett sådant sakernas tillstånd icke kan god- tagas är självfallet. Om emellertid JO:s åmbetsområde vidgas att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar, kommer även verksamheten vid de erkända alkoholistanstalterna under hans tillsyn.

Tvångsarbete

Tvångsarbete, som till skillnad från övriga administrativa frihetsberö- vanden är tidsbestämt, kan ådömas i två olika förfaranden.

Enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling (nedan kallad lösdrivarlagen) behandlas som lösdrivare var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, ävensom den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter för- måga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, allt förut- satt att han ej är under tjuguett år (1 5). Till tvångsarbete kan dömas lös- drivare, som, innan en tid av två år från erhållen varning för lösdriveri eller från det han frigivits från tidigare undergånget tvångsarbete förflutit, åter beträdes med lösdriveri (3 och 4 55). Tvångsarbete ådömes av läns- styrelse eller i stad med poli-skammare av poliskamrnaren, dock för sist- nämnda fall under förutsättning att stadsfiskal _— vilken har befogenhet att tilldela varning som därefter skall omprövas av den om tvångsarbete beslutande myndigheten -— icke är ledamot av poliskammaren (3 och 16 55). Lösdrivaren höres alltid personligen inför den beslutande myndig- heten, bland annat rörande sina levnadsomständigheter. Utredningen i målet utgöres vidare av ett av stadsfiskal eller landsfiskal upprättat förhörspro- tokoll samt präst- och läkarbetyg. Häktning är obligatorisk såsom säk- ring-smedel. Tvångsarbete ådömes från och med en månad till och med ett

år. Har vederbörande förut undergått tvångsarbete eller förekommer eljest försvårande omständigheter må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år (3 5). Över beslut om ådömande av tvångsarbete sökes ändring genom besvär till hovrätt (6 och 16 55), i vars beslut ändring kan sökas hos högsta domstolen. Tvångsarbete enligt lösdrivarlagen skall förrättas i all- män tvångsarhetsanstalt, varjämte möjlighet öppnats att låta tvångsarbete förrättas i av fattigvårdssamhälle inrättad tvångsarbetsanstalt, som står under offentlig myndighets tillsyn, under förutsättning att anstaltens stad- gar medger det och den om tvångsarbete beslutande myndigheten så för- ordnar (9 och 16 55). Arbetsanstaltens styrelse eller, efter dess bemyn- digande, föreståndaren för anstalten äger under vissa förutsättningar med- dela den som undergår tvångsarbete tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid. Har föreståndaren ej funnit skäl bifalla framställning om sådant tillstånd, äger den intagne påkalla styrelsens beslut i saken, vars beslut i sin tur kan överklagas hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut må talan föras hos regeringsrätten (9 a 5). Den som undergår enligt lösdrivar- lagen ålagt tvångsarbete må frigivas i förtid sedan hälften av den i domen bestämda tvångsarbetstiden, dock minst två månader, förflutit. Fråga om förtida frigivning prövas utan framställning från den dömdes sida av arbetsanstaltens styrelse och skall upptagas till prövning å sådan tid, att den dömde kan friges då hälften av tvångsarbetstiden gått till ända. Sker ej frigivning då, skall frågan ånyo prövas så ofta det finnes påkallat, dock minst var tredje månad. Beträffande fullföljd mot styrelsens beslut i ärende om förtida frigivning äge vad i 9 a 5 stadgas motsvarande tillämp- ning (9 b 5). Kommer den som undergår tvångsarbete i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är av nöden, äger länsstyrelsen i det län, där anstalten är belägen, förordna att han skall fri- ges från anstalten (13 5).

Tvångsarbete kan jämväl ådömas enligt lagen den 14 juni 1918 om fattig— vården (nedan kallad fattigvårdslagen). Om någon, som intagits å fattig- vårdsanstalt eller inställt sig eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandragit sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd läm- nat arbetet eller visat tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gjort sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, samt ej låtit sig rätta av varning, som tilldelats av bl. a. fattigvårdsstyrelse eller styrelse för fattigvårdsanstalt, kan den felande, därest han fyllt tjuguett år och ej är arbetsoförmögen, ådömas tvångsarbete. Beslut härom fattas av länsstyrelse efter framställning av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för fattigvårdsanstalt (74 och 75 55). Över framställningen, vid vilken skall fogas bland annat tillgänglig utredning i ärendet, skall den felande lämnas tillfälle att yttra sig, varjämte förhör, där sådant är av nöden, skall äga rum inför länsstyrelsen. För vinnande av erforderlig utredning äger länsstyrelsen jämväl förordna om förhör vid domstol. I avbidan på målets avgörande eller

utslagets lagakraftvinnande mä under vissa förutsättningar häktning ske. Tiden för tvångsarbetet skall bestämmas till minst en och högst sex månader (75 5). Ändring i länsstyrelses utslag sökes på samma sätt som enligt lös- drivarlagen (83 5). Tvångsarbetet skall förrättas i allmän tvångsarbetsan- stalt eller under vissa förutsättningar i kronohäkte. I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad i 9 a 5 och 13 5 lösdrivarlagen stadgas (76 5).

Enligt stadgande i 72 5 sista stycket lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall vad i nyssberörda paragrafer i fattigvårdslagen är stadgat i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse beträffande fullgörande av arbetsskyldighet, som förelagts en- ligt barnavårdslagcn, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda para- grafer åligger fattigvärdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårds— nämnden. Ändring i länsstyrelses utslag sökes på samma sätt som ovan nämnts (85 5 1 mom.).

För närvarande finnes endast två tvångsarbetsanstalter, en för män och en för kvinnor, vilka båda är statliga.

Såsom framgår av vad som tidigare anförts är såväl de om frihetsbe- rövande beslutande myndigheterna som de som handhar behandlingen å tvångsarbetsanstalterna eller å kronohäkte underkastade ämbetsansvar en— ligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen och står —— i egenskap av stat- liga ämbets- eller tjänstemän samt, såvitt angår poliskammare, på grund av det ovan anförda skälet att polisen fullgör en rent statlig uppgift _— under kontroll av JO. Dock må framhållas att beträffande styrelserna för tvångsarbetsanstalterna vad som ovan sagts om styrelse för statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare äger motsvarande tillämpning. Det förhåller sig för övrigt så att tvångsarbetsanstalt och i anslutning därtill inrättad vårdanstalt har gemensam styrelse.

Därest tvångsarbetsanstalt skulle inrättas av fattigvårdssamhälle, vilket dock icke är att vänta, blir anstaltens styrelse och befattningshavare så- som kommunala organ underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen och kommer under JO:s tillsyn, om dennes äm- betsområde vidgas på sätt utredningen föreslår.

Intagning och kvarhållande å fattigvårdsanstalt

Tvångsintagning på fat'tigvårdsanstalt kan ske beträffande den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri och som på grund av arbets— oförmåga icke kan förvärva sitt livsuppehålle och till följd av sitt fattig— vårdsbehov med stöd av 7 5 lösdrivarlagen av länsstyrelse överlämnats till vederbörande fattigvårdsstyrelse. Beslutar fattigvårdsstyrelsen att för vård intaga sådan perso-n å fattigvårdsanstalt, är den intagne ej berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga att han utanför anstalten skall årligen försörja sig. Om varaktigheten av kvar-

hållandet beslutar även fattigvårdsstyrelsen (73 5 fattigvårdslagen). Under— stödstagaren kan överföras till arbetshem om han är svårhanterlig och stö- rande. Dock förutsättes härför även att han skall vara i någon mån arbets- för. Beslut om sådan överflyttning fattas av fattigvårdsstyrelse, men 'om in- tagning i arbetshemmet beslutar dess styrelse (33 5). Fattigvårdsstyrelse torde därför icke vidtaga åtgärd för understödstagarens överförande till arbetshem, innan styrelsen för arbetshe—mmet förklarat sig beredd mottaga vederbörande. Kvarhållande å arbetshem kan, oavsett om fattigvården upp- hört, ske, intill dess grundad anledning föreligger till antagande att under- stödstagaren skall söka efter förmåga försörja sig, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse (71 5).

Närmare bestämmelser 0111 förfarandet vid intagning och kvarhållande saknas.

Besvär över beslut beträffande kvarhållande, d.v.s. i praktiken avslag å ansökan om utskrivning, får anföras hos länsstyrelse och därifrån till kam— marrätten som sista instans. Över intagningsbeslut av fattigvårdsstyrelse torde på samma sätt talan kunna föras, enär beslutet avser sättet för fattig- värds meddelande (78 5 1 mom., 81 5 1 mom. och 82 5). Däremot torde på detta sätt talan ej kunna föras mot beslut om överflyttande. Emellertid kan understödstagare på annan väg få ett överflyttningsbeslut prövat. Om han vägrar att frivilligt underkasta sig överförandet, åligger det nämligen veder- börande polismyndighet, som har att på begäran meddela handräckning för överförandet (72 5), att pröva, huruvida beslutet om överförande är lagligen grundat. Polismyndighetens beslut i sådant ärende kan överklagas till länsstyrelse och därifrån till regeringsrätten (79 och 84 55). Mot arbets- hemsstyrelses beslut rörande understödstagares intagande i hemmet får talan ej föras av denne.

Uppsikt över kommunernas fattigvård övas av länsstyrelserna med bi- träde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter (43 5). På socialstyrelsen ankommer bl. a. att med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård öva uppsikt över arbetshemmen (44 5).

Det finns tre arbetshem avsedda för män och ett för kvinnor. Ett äges av stad, ett av landsting och två av kommunalförbund. De fattigvårds— anstalter, där kvarhållande kan ske, är kommunala. Alla myndigheter och tjänstemän som tager befattning med frihetsberövanden av nu ifråga- varande slag är sålunda underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen men står —- med undantag av polismyndighet samt statliga myndigheter och tjänstemän _ icke under JO:s tillsyn. Att även dessa frihetsberövanden bör i sin helhet vara underkastade kon- troll av JO torde icke behöva närmare utveckla-s. Så blir också fallet 'om JO:s åmbetsområde vidgas på sätt utredningen föreslår.

Formellt finnes möjlighet för annan än landsting eller stad att upprätta

arbetshem. Sådana enskilda arbetshem har funnits. men finnes ej längre. Det är ej heller, enligt vad ”utredningen inhämtat från socialstyrelsen, att vänta att nya arbetshem, vare sig kommunala eller enskilda, skall till- komma. Skulle det oaktat något enskilt arbetshem upprättas, torde dess styrelse och befattningshavare, enär hemmet skall vara försett med av Konungen fast—ställt reglemente (33 5), vara underkastade ämbetsansvar såsom knutna till en allmän av Konungen stadfästad inrättning; och med den föreslagna utvidgningen av JO:s åmbetsområde kommer de att stå under hans tillsyn.

Frihetsberövande efter arbetsföreläggande

Föreläggande att fullgöra å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete kan meddelas den, som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minder— åriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 5 fattigvårdslagen (s. k. obligatorisk fattigvård) —— om ock allenast tillfällig —— måste lämnas någon av dem, eller den, som av lastbarhet, vårds- löshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste bere- das detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av den honom härför ålig- gande ersättningsskyldighet eller som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt av två personer bevittnat avtal är pliktig att till full- görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder" sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhålls- skyldighetens fullgörande. Beslut om föreläggande fattas av fattigvårds- styrelse respektive barnavårdsnämnd (71 5 fattigvårdslagen och 72 5 barnavårdslagen). Föreskrifter om förfarandet saknas. Arbetsföreläggande verkställes för närvarande undantagslöst å arbetshem, enär arbete under erforderlig ledning och övervakning endast kan anordnas där. Intagningen på hemmet beslutas, liksom då det gäller understödstagare enligt 73 5 fattig- vårdslagen, av hemmets styrelse, som därvid har att pröva att förutsätt- ningar för intagande föreligger. Fattigvårdsstyrelsen eller barnavårds- nämnden torde därför visserligen besluta om föreläggande-t men icke vid- taga åtgärd för den försörjn—ingspliktiges intagande på arbetshem, innan styrelsen för hemmet efter gjord ansökan meddelat att plats ställes till för- fogande. Den försörjningspliktige må, oavsett om fattigvård upphört, kvar- hållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina eller fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Han må dock ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år. Om utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse (71 5 fattigvårdslagen och 72 5 barnavårdslagen).

Varken mot beslut om arbetsföreläggande eller intagning får talan föras av den försörjningspliktige. Dock kan den som ej frivilligt efterkommer ett arbetsföreläggande erhålla prövning av lagligheten därav vid begäran om handräckning på samma sätt som angivits ovan i fråga om beslut om över- förande till arbetshem från fattigvårdsanstalt. Mot arbetshemsstyrelses b-e- slut beträffande kvarhållande får besvär anföras hos länsstyrelse och där- ifrån till kammarrätten som sista instans (78 5 1 mom., 81 5 1 mom. och 82 5 fattigvårdslagen samt 81 5 1 mom. och 84 5 1 och 4 mom. barnavårds- lagen).

Uppsikt övas av de myndigheter som angivits i avsnittet om intagning och kvarhållande å fattigvårdsanstalt. Länsstyrelserna biträdes vid uppsikt en- ligt barnavårdslagen av barnavårdskonsulenter — fattigvårdskonsulent är jämväl barnavårdskonsulent — och barnavårdsassistenter (43 och 44 55 fattigvårdslagen samt 20 och 21 55 barnavårdslagen).

Polismyndighet samt angivna statliga myndigheter och tjänstemän är un- derkastade ämbetsansvar och står under JO:s tillsyn. Fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd är även underkastade ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen men står såsom kommunala organ ej under JO:s tillsyn. Detsamma gäller om styrelse för och befattningshavare vid arbetshem och fattigvårdsanstalter. Hur det skulle förhålla sig med det straffrättsliga ansvaret för den som hade att övervaka och leda eller på annat jämförligt sätt taga befattning med fullgörande av arbetsföreläg- gande, om föreläggandet innebure skyldighet att utföra arbete å annan plats än arbetshem eller fattigvårdsanstalt, kan icke avgöras, enär närmare reglering av denna form för fullgörande av arbetsskyldighet saknas. Emel- lertid har det icke någon praktisk betydelse hur därmed förhåller sig, enär ju alla arbetsförelägganden för närvarande fullgöres i arbetshem, och möj- ligheten att fullgöra arbetsföreläggande annorstädes än å arbetshem enligt förslaget till lag om socialbjälp, m. m. (prop. nr 177 till 1955 års riksdag) kommer att avskaffas.

Behovet av JO:s kontroll torde ej heller beträffande nu ifrågavarande frihetsberövanden tarva närmare utveckling. Genom utsträckningen av J Ozs tillsynsbefogenhet till alla som är underkastade ämbetsansvar kommer också dessa frihetsberövanden i sin helhet under hans tillsyn.

Omhändertagande för skyddsuppfostran

Reglerna i fråga om omhändertagande för skyddsuppfostran återfinnes i barnavårdslagen. Föremål för dylikt ingripande kan bliva dels barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa eller som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat, dels barn under aderton år, som be— finnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder kräves för dess

tillrättaförande, dels ock person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida kräves för hans tillrättaförande, allt under förutsättning att vissa lindrigare åtgärder prövats vara gagnlösa eller vidtagits utan att rättelse vunnits. Beslutet fattas av barnavårdsnämnd. Om beslutet gäller person som fyllt aderton år skall det underställas länsstyrelses prövning. Så skall även ske då beslutet avser någon som ej fyllt aderton år och dennes föräld- rar ej samtyckt till omhändertagandet eller ej kan anträffas för avfordrande av förklaring, huruvida de samtycker därtill. Förfarandet inför barns- vårdsnämnden och länsstyrelsen har reglerats så att den, vars omhänder— tagande ifrågasättes, om han fyllt femton år, ävensom hans föräldrar, därest de vistas på känd ort inom riket, erhåller tillfälle att yttra sig i ärendet, varjämte förhör kan hållas med föräldrarna och den under- årige. Då ärende underställts länsstyrelses prövning kan förhör jämväl anställas inför domstol med person, som kan lämna upplysningar i saken (22—26 55).

Därest omhändertaget barn ej är vanartat skall barnet, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat, utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem. Barnet kan emellertid även överlämnas till barnhem (34 5). Annan för skyddsuppfostran omhändertagen skall genom barna- vårdsnämndens försorg intagas i skola tillhörande barna- och ungdoms- vården. Han må emellertid under vissa förutsättningar i stället överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig an— stalt (35 5). Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den lämpligaste vårdformen för omhändertaget barn, bör barnet, där så ske kan, tills vidare intagas i upptagningshem. Om plats å sådant hem ej omedelbart står till buds, må barnet för tillfället intagas i fattigvårdsanstalt men må ej utan medgivande av länsstyrelsen vårdas där under längre tid än en månad (33 5).

Om intagning i skola tillhörande barna— och ungdomsvården skall skrift- lig ansökan av barnavårdsnämnd göras till chefen för socialstyrelsens skol— byrå (skolbyråchefen), vilken verkställer den ytterligare utredning som kan vara erforderlig för bedömande av frågan om lämpligaste vårdform för den omhändertagne samt meddelar beslut i ärendet (12 och 13 55 Kungl. Maj:ts stadga den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, SFS nr 582). Medgivande till intagning å barnhem lämnas för varje särskilt fall av hemmets styrelse eller, om sådan ej finnes, av dess innehavare eller ock av den, som därtill förordnats av styrelsen eller inne- havaren (41 a 5). Om intagning å arbetshem beslutar, såsom ovan angivits, hemmets styrelse. Intagning å arbetshem av för skyddsuppfostran omhän— dertagen torde dock ej förekomma.

För skyddsuppfostran omhändertagen må, där så prövas lämpligt, tills

vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Sådan utskrivning av elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården får i princip ske tidigast ett år efter intagningen (45 5). När för skyddsuppfostran omhändertagen anses ej vidare vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig utskrivning). Sådan utskrivning av barn skall äga rum senast då barnet fyller aderton år. Har barnet intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården efter fyllda femton år, må dock utskrivningen uppskjutas till dess tre år förflutit från intagningen. Slutlig utskrivning av person, som vid omhändertagandet fyllt aderton år, skall i princip ske senast då två år förflutit från omhändertagandet (46 5). Beslut om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen meddelas beträffande den, som intagits som elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämnden (45 och 46 55).

Över länsstyrelses beslut i underställt ärende angående omhänder- tagande för skyddsuppfostran får klagan föras hos regeringsrätten. Be- svär över beslut om avslag å framställning om slutlig utskrivning anföres i fråga om beslut av barnavårdsnämnd och skolstyrelse hos länsstyrelse och över länsstyrelses beslut hos regeringsrätten (81 5 1 mom. och 85 5 2 mom.). Över beslut av skolbyråchefen får besvär anföras hos socialstyrelsen (11 5 Kungl. Maj:ts instruktion den 28 juni 1946 för statens inspektör för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, SFS nr 584; jfr 3 5 nyssnämnda stadga, SFS nr 582/1946). I socialstyrelsens beslut kan ändring sökas hos regeringsrätten.

Uppsikten över harnavård-snämndernas verksamhet har tidigare berörts. Tilläggas må att den närmaste tillsynen över verksamheten vid skolor till- hörande barna- och ungdomsvården, såsom av det nyss anförda torde ha framgått, utövas av skolbyråchefen i egenskap av statens inspektör för dessa skolor och att tillsyn över barnhemmens verksamhet utövas av barnavårds- nämnderna och av socialstyrelsen med biträde av statens inspektör för fattigvård ()ch barnavård. Tillsynen över verksamheten vid arbetshemmen har tidigare angivits.

Nu existerande skolor tillhörande barna- och ungdomsvården är samt- liga statliga och deras styrelser och befattningshavare sålunda under— kastade ämbetsansvar. Barnavårdslagen öppnar dock möjlighet även för annan än staten att upprätta sådan skola (43 5). Enligt vad utredningen inhämtat från socialstyrelsen är emellertid icke att vänta att så blir fallet. Skulle det oaktat någon sådan skola komma att inrättas av annan än staten, blir dess styrelse och befattningshavare underkastade ämbetsansvar antingen i egenskap av kommunalt utsedda eller anställda eller _ enär skolan skall godkännas av Konungen (44 5) — såsom knutna till en allmän av Konungen stadfästad inrättning. Av det anförda torde framgå att verksamheten vid de skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, som för närvarande finnes, står under JO:s tillsyn samt att, om dylik skola skulle upprättas

av annan än staten, verksamheten därvid komm-er att omfattas av JO:s kontroll, därest denne—s åmbetsområde vidgas på sätt utredningen föreslår.

Den som för vård och uppfostran i enskilt hem mottager för skydds- uppfostran omhändertagen är självfallet icke underkastad ämbetsansvar. Barnavårdsnämnden skall emellertid övervaka att han fullgör sina skyldig— heter (34 5 3 mom.) och nämnden är underkastad ämbetsansvar samt kommer vid den föreslagna utvidgningen av JO:s åmbetsområde under dennes tillsyn. Därmed torde man i dessa fall få nöja sig då det ej gärna kan komma i fråga att stadga ämbetsansvar för den som i enskilt hem vårdar och fostrar för skyddsuppfostran omhändertagen.

Styrelse för och befattningshavare vid arbetshem är, såsom ovan anförts, väl underkastade ämbetsansvar men står ej under J Ozs tillsyn. Vidgas emel- lertid JO:s åmbetsområde på sätt utredningen föreslår blir de, såsom lika- ledes ovan anförts, underkastade hans kontroll.

Det om arbetshem sagda gäller jämväl de kommunala barnhemmen. Emellertid finnes även barnhem, som innehaves och drives av enskilda. Så- dant barnhem får ej upprättas utan tillstånd. Fråga därom avgöres, om statsbidrag samtidigt sökes, av Konungen och eljest av socialstyrelsen (41 5 2 mom. samt 5 5 Kungl. Maj:ts stadga den 22 juni 1945 om barnavårds— anstalter, SFS nr 506). Därest tillstånd till hems upprättande meddelas av Konungen, torde hemmet vara att anse som en allmän av Konungen stad- fästad inrättning och dess befattningshavare och för verksamheten eljest ansvariga organ — innehavare eller styrelse —— förty vara underkastade ämbetsansvar i den utsträckning som ovan angivits för dylika inrättningar i allmänhet. Om däremot tillståndet meddelats av socialstyrelsen torde ämbetsansvar icke förefinnas. Med det av utredningen föreslagna tillägget till 25 kap. 11 5 strafflagen beredes emellertid möjlighet för Konungen att förordna om ämbetsansvar och verksamheten vid de enskilda barnhemmen kommer, om så sker och JO:s åmbetsområde ökas att omfatta alla som är underkastade ämbetsansvar, att föras under JO:s tillsyn.

Upptagningshem är en särskild form av barnhem (39 5), varför vad som ovan sagts om barnhem även gäller upptagningshemmen.

Vad som innefattas under »annan därmed jämförlig anstalt» är ej fullt klart. I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut, varigenom möjlighet till intagning å sådan anstalt öppnades (prop. nr 212 till 1934 års riksdag), nämndes allenast (s. 34 och 43) ungdomshem som exempel. Ungdomshem kallas stundom pojkhem eller flickhem. Beteckningen inackor- deringshem torde även vara synonym med ungdomshem. Dessa hem torde närmast vara att jämföra med barnhem men tager troligen genomsnittligt mot något äldre omhändertagna än vad barnhemmen gör. Hem av detta slag har uppkommit vid sidan av _barnavårdslagens regler och är sålunda ej underkastade någon tillsyn enligt nämnda lag. Deras ställning är över- huvud icke alls reglerad i lag eller författning. Frågan därom ävensom om

eventuell tillsyn har barnavårdskommittén att ta ställning till, vilket ännu ej skett. Det är därför icke möjligt för utredningen att göra bestämda ut- talanden om annat än det nuvarande straffrättsliga ansvaret för personer, som deltager i verksamheten vid dessa hem. Uttalandena torde vara till— lämpliga även på andra liknande anstalter. Först må då konstateras att beträffande verksamheten vid de hem av nu ifrågavarande slag, som är kommunala, vanliga regler gäller, (1. v. s. att de som deltager däri har ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen men för när- varande ej står under JO:s tillsyn. Verksamheten vid enskilda hem av nu ifrågavarande slag utövas icke under ämbetsansvar och står följaktligen ej heller under JO:s kontroll. Huruvida så i framtiden kommer att bliva fallet, är beroende av hur hemmens ställning regleras. Det torde emeller— tid vara ett oeftergivligt krav att även frihetsberövanden vid nu ifråga— varande anstalter föres under JO:s tillsyn. Genom förordnande om ämbets- ansvar ernås, liksom beträffande enskilda barnhem, detta resultat.

Barnavårdsnänmds ställning i fråga om ämbetsansvar och i förhållande till JO har redan angivits. Att nämndens verksamhet bör stå under JO:s tillsyn torde ingen vilja bestrida. Så blir också fallet om JO erhåller till— synsrätt beträffande alla, som är underkastade ämbetsansvar.

De statliga myndigheter och tjänstemän som tager befattning med om- händertagande för skyddsuppfostran är underkastade ämbetsansvar och till— syn av JO.

Frihetsberövanden i vissa andra fall

Andra lagutskottet har i sitt ovanberörda utlåtande nr 16 vid 1947 års riksdag ansett det vara tveksamt om inskränkningarna i rörelsefriheten vid intagning å läroanstalt för blinda och vid inkvartering i nomadskola år av den art, att dessa åtgärder bör hänföras till de administrativa frihets- berövandena. Som det i dessa fall är fråga om åtgärder till säkrande av fullgörandet av en medborgerlig plikt anser utredningen att åtgärderna knappast bör hänföras till administrativa frihetsberövanden i den ovan an- givna meningen. Utredningen vill emellertid i korthet beröra även dessa och två andra likartade fall.

Enligt 5 51 Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 an— gående folkundervisningen i riket (SFS nr 604; ändrad lydelse genom SFS nr 306/1925) kan skolpliktigt barn skiljas från föräldrar eller måls- man och överlämnas till vårdande åt andra personer. Förutsättning för så— dan åtgärd är att föräldrarna tredskas att låta barnet fullgöra skolplikten. I 5 46 Kungl. Maj:ts stadga den 17 juni 1932 för statens läroanstalter för blinda (SFS nr 347; ändrad lydelse genom SFS nr 810/1952) heter det, att vid tredska mot folkskolestyrelses före-skrifter förfares i enlighet med be- stämmelserna i 5 51 folkskolestadgan. Även i Kungl. Maj:ts stadga den 3 maj 1940 angående dövstumundervisningen (SFS nr 347), 5 21, hänvisas på

motsvarande sätt till 5 51 folkskolestadgan. Kungl. Maj:ts stadga den 17 juni 1938 angående nomadundervisningen (SFS nr 479) innehåller i 5 32 mom. 2 en bestämmelse av i princip samma innebörd som den i 5 51 folk- skolestadgan upptagna.

Ovan angivna åtgärder beslutas av skolråd eller folkskolestyrelse, utom såvitt angår nomadundervisningen, i vilket fall länsstyrelse är beslutande. Nämnda myndigheter är alla underkastade ämbetsansvar men endast läns- styrelse står under JO:s tillsyn. Vidgas emellertid JO:s åmbetsområde på sätt utredningen föreslår, kommer även skolråd och folkskolestyrelse under hans tillsyn. Tvångsintagning av blinda och dövstumma barn skall i princip ske vid de för sådana barn avsedda läroanstalterna, vilka är statliga. Per- sonalen där är underkastad ämbetsansvar enligt vanliga regler och står även under tillsyn av JO. Detsamma synes gälla då nomadskolepliktigt barn inkvarteras vid nomadskola. Inackordering i enskilt hem torde kunna ske beträffande samtliga ovan angivna kategorier barn. Den som sålunda mot- tager barn är ej underkastad ämbetsansvar och därmed ej heller tillsyn av JO. Någon ändring härutinnan kan emellertid ej gärna ifrågakomma.

De myndigheter, hos vilka talan mot beslut om tvångsintagning eller tvångsmässig inkvartering må föras, är statliga och är förty underkastade ämbetsansvar och tillsyn av JO.

MO: s verksamhetsområde

Av vad utredningen anfört vid behandlingen av frågan om utsträck- ningen av JO:s verksamhetsområde torde framgå, att alla som är under- kastade ämbetsansvar enligt utredningens mening bör stå under tillsyn av ombudsman. Detta medför vissa återverkningar såvitt angår MO:s ämbets- område. MO:s behörighet att utöva tillsyn är liksom JO:s i princip in- skränkt till domare och statliga befattningshavare. Någon kommunal myn- dighet, som till följd av utredningens förslag kan tänkas böra föras under MO:s tillsyn, torde ej finnas. Däremot finnes vissa »allmänna av Konungen stadfästade» inrättningar, vilkas verksamhet, därest ombudsmännens sam- manlagda behörighet kommer att omfatta alla som är underkastade äm— betsansvar, synes böra stå under MO:s och icke under JO:s tillsyn. Detta gäller — i den mån ämbetsansvar kan anses föreligga — organisationer, vilkas verksamhet är nära anknuten till försvarsväsendet, såsom För- eningen svenska röda korset, Riksförbundet Sveriges lottakårer och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. I detta sammanhang vill utred- ningen ej underlåta att nämna att MO med gällande lydelse av 5 96 regeringsformen ansett sig behörig att pröva viss åtgärd av överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer (se MO:s ämbetsberättelse 1945 s. 343 ff). Denna tolkning av paragrafen och motsvarande föreskrift i MO:s instruktion synes emellertid alltför vidsträckt. Visserligen torde överstyrelsen ha ämbetsansvar men den är icke statlig och lär därför — med gängse tolkning av området för ombudsmännens tillsyn -— icke falla under ombudsmans behörighet. Även om lottaorganisationen skulle kunna hänföras till försvarsväsendet torde den sålunda icke stå under MO:s tillsyn. Nuvarande M0 har också i jämförbara fall intagit den ståndpunkten, att ombudsman ej är behörig utöva tillsyn. Så skedde år 1954 beträffande överstyrelsen för Föreningen svenska röda korset (ärende nr 6) och år 1955 beträffande en lokalavdelning av Sveriges kvinnliga bil- kårers riksförbund (ärende nr 34).

Brott utom tjänsten

Det har varit en fast praxis under hela den tid JO funnits, att han ej till allmän åklagare överlämnat till honom inkomna klagomål, som icke avsett tjänstemäns förhållanden i tjänsten. Det har sålunda förekommit anmälningar om att tjänstemän utom tjänsten begått sådana brott som t. ex. förskingring, åberopande av falsk handling i rättegång och mened, vilka anmälningar icke föranlett någon åtgärd utan omedelbart avskri— vits. Tankegången bakom denna praxis är att det endast är tjänstemän— nens göranden och låtanden i tjänsten som kan bliva föremål för JO:s ingripande. JO betraktas sålunda som ett värn för den enskilde mot tjänstemäns godtycke men står lyft över enskildas tvister med varandra. Riktigheten av rådande praxis hos JO har ansetts vinna stöd av en sam- tidigt med MO-ämbetets införande tillkommen bestämmelse i JO:s instruk- tion 11 5, där det heter: »Står domare, ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres hos justitieombudsmannen, för sin ämbetsutöv- ning ej under hans utan under militieombudsmannens tillsyn, må justitie— ombudsmannen giva den klagande anvisning att, där honom så gott synes, hänvända sig till militieombudsmannen.» Som det i denna paragraf un- derstrykes, att det endast är ämbetsåtgöranden som faller under JO:s till- syn, borde, har det sagts, om riksdagen haft den åsikten att JO ägt att taga någon som helst befattning även med åtgöranden av tjänsteman utom tjänsten, i samma eller annan paragraf ha angivits, att JO »må» över- lämna till vederbörande myndighet de anmälningar, som icke rör tjänste- mäns förhållanden i tjänsten men som innebär tillvitel-se om brott, som kan bli föremål för allmänt åtal. Det har vidare påståtts att JO, därest han överlämnade anmälningar av nu ifrågavarande slag till allmän åkla- gare, skulle kunna ådraga sig angivaransvar.

Inom MO:s åmbetsområde har utvecklingen gått i motsatt riktning. Så- lunda har, åtminstone under senare ombudsmäns ämbetstid, anmälningar mot tjänstemän om brott som förövats utom tjänsten av MO översänts till vederbörande allmänne åklagare för kännedom. Självfallet har MO därvid icke gjort något som helst uttalande i sak om anmälningen. Alla sådana anmälningar har ej heller vidarebefordrats. Undantag har gjorts i fall då anmälan gällt en obetydlig förseelse eller varit uppenbart obe— fogad. Därutöver har emellertid icke någon prövning skett av MO. San- nolikheten av anmälans riktighet _ där anmälan icke redan vid genom- läsningen framstått som uppenbart obefogad — har sålunda lämnats där- hän. Till stöd för denna MO:s nuvarande praxis torde i huvudsak kunna anföras följande. Det står visserligen utom tvivel att det endast är tjänste— männens göranden och låtanden i tjänsten som kan bliva föremål för prövning av MO. Detta hindrar emellertid i och för sig icke att MO vid—

tager den åtgärden att han vidarebefordrar en anmälan eller en uppgift han ej själv äger pröva till prövningsbehörig myndighet. Ej heller måste man av stadgandet i 9 5 MO :s instruktion, vilket motsvarar ovaninrtagna stadgande i 11 5 JO:s instruktion, nödvändigtvis draga den slutsats som ovan angivits. Det föll sig naturligt att vid MO-ämbetets inrättande reg— lera just det fall då en klagande misstog sig om gränsen mellan ombuds- männens verksamhetsområden och vände sig till den ene, oaktat ärendet rätteligen hörde under den andres prövning. Att en sålunda feladresserad anmälan bör överlämnas — så sker numera i praxis i stället för att hän- visning ges — till den ombudsman, till vars åmbetsområde ärendet bör, synes självklart. Stadgandet hade sålunda knappast varit erforderligt om man därmed icke — såsom skett genom ordet »må» — velat ge den om- budsman, som mottager en uppenbart obefogad anmälan tillhörande den andres åmbetsområde, möjlighet att för sin del avföra ärendet. Man måste därför icke nödvändigtvis av ifrågavarande föreskrift draga slutsatsen att ombudsmännen i andra fall skulle vara förhindrade att till vederbörlig myndighet vidarebefordra en anmälan (jfr prop. nr 5 till 1915 års riks— dag, s. 27 f). Med detta betraktelsesätt blir det närmast en lämplighets- fråga, huruvida ett ärende skall överlämnas till behörig åklagarmyndig- het eller ej. Man kan för övrigt fråga sig om icke för alla myndigheter gäller en allmän skyldighet att, där myndigheten icke själv är prövnings- berättigad, till vederbörande myndighets prövning överlämna sådant som man kan säga från allmänna synpunkter ej går an att tiga med. Så torde åtminstone vara fallet vid grövre brott, men en generell gräns, vid vilken skyldighet att överlämna ej längre föreligger, torde icke vara möjlig att ange. Frågan mäste bedömas från fall till fall under beaktande av brottets art och tjänstemannens ställning m. m.

Ovan har allenast talats om anmälningar som gjorts hos ombudsman. Det därom sagda gäller emellertid självfallet även då ombudsman på annat sätt än genom anmälan fått vetskap eller misstanke om av tjänsteman utom tjänsten förövat brott.

Ombudsmännen bör givetvis tillämpa samma principer beträffande brott av tjänsteman utom tjänsten och uttryckliga föreskrifter måste ges, därest man önskar att vissa _— eller alla —— ärenden av nu ifrågavarande slag av ombudsmännen skall överlämnas till behörig åklagarmyndighet."

Det synes icke kunna komma i fråga att ombudsman skall vara skyldig befatta sig med varje av tjänsteman utom tjänsten begången förseelse, som kommer till hans kännedom. Å andra sidan är det icke tillfredsställande att uppkommen fråga om allvarligare brott utom tjänsten icke föranleder någon åtgärd. I synnerhet gäller detta om det i ett hos ombudsman anhängigt ärende blir känt eller skäligen kan misstänkas att en tjänsteman begått brott utom tjänsten av beskaffenhet att kunna tänkas föranleda avsätt— ning eller suspension. Man kan emellertid ej nöja sig med att endast

dessa fall på ena eller andra sättet göres till föremål för åtgärd. Då en anmälan göres hos ombudsman är läget nämligen ytterst sällan sådant att ens skälig misstanke mot tjänstemannen kan anses föreligga. Om så är fallet kan regelmässigt konstateras först efter utredning. Så gott som alla fall där tjänsteman kan tänkas ha begått brott utom tjänsten av ovan angiven svårhetsgrad skulle därför falla utanför om man föreskreve någon form av åtgärd från ombudsmans sida allenast då han har vetskap eller skälig misstanke om sådant brott. För att nå ett från allmänna synpunk- ter tillfredsställande resultat måste man därför gå ett steg längre än till skälig misstanke och tillse att alla fall, där påstående om allvarligare brott av tjänsteman utom tjänsten ej är uppenbart ogrundat — så är t. ex. ofta fallet med sinnessjukas anmälningar till JO —— blir föremål för prövning i någon form. Däremot torde ombudsman ej böra åläggas att vidtaga någon åtgärd då det ifrågasatta brottet icke är av sådan svår- hetsgrad att det kan tänkas föranleda avsättning eller suspension.

Mot den nu angivna tankegången synes ej med fog kunna invändas, att ombudsman grundlagsenligt allenast har befogenhet att pröva tjänste- mäns göranden och låtanden i tjänsten. En sådan invändning är väl av intresse för frågan, hur utredning skall komma till stånd då ombudsman fått kännedom eller misstanke om ett av tjänsteman utom tjänsten förövat brott, men kan ej gärna riktas mot att ombudsman möjliggör att utredning företages om det påstådda brottet. Ombudsman, vars främsta uppgift är att öva tillsyn över tjänstemännen, bör rimligen icke underlåta att medverka till att ett påstått brott av en tjänsteman utom tjänsten, vilket kunde göra denne ovärdig att kvarstå i eller för viss tid utöva sin tjänst, blir före— mål för utredning. Däremot synes någon sådan medverkan från ombuds- mans sida i allmänhet icke påkallad då brott utom tjänsten påstås eller misstänkes men brottet icke kan ha någon betydelse för tjänstemannens värdighet för tjänsten.

Ett sätt att lösa det förevarande problemet är att ålägga ombudsman att själv avgöra frågor om av tjänstemän utom tjänsten förövade brott av ovan angiven svårhetsgrad. Detta alternativ synes dock uteslutet att välja redan på grund av att, såsom sammansatta utskottet 1954 fram— hållit, institutionernas karaktär i viktiga avseenden skulle påverkas. Av det förut anförda torde för övrigt framgå att en sådan lösning även skulle kräva grundlagsändring, något som skulle erbjuda betydande svårig- heter. Tilläggas må att det även skulle stöta på stora praktiska svårig— heter med ombudsman som undersökningsledare för brottsutredning i landsorten, i synnerhet då snabba beslut kräves såsom t. ex. i fråga om anhållande och häktning. Att överlåta all utredning och alla beslut på förundersökningsstadiet åt allmän åklagare och sedan låta ombudsman- nen själv besluta i åtalsfrågan torde likaså i tillämpningen stöta på stora praktiska svårigheter, åtminstone om den misstänkte är häktad. Bl. a.

skulle åtal ej kunna väckas lika snabbt som om allmänne åklagaren haft att besluta även i denna fråga och ej heller så snabbt som om ombuds- mannen själv dessförinnan varit undersökningsledare.

Ett annat sätt att lösa frågan är att ombudsman i avskrivningsbeslut upplyser den klagande om vart denne har att vända sig för att få sin an- mälan sakligt prövad. En sådan lösning är emellertid från två synpunkter otillfredsställande. Man har sålunda icke någon garanti för att den en- skilde verkligen vänder sig till behörig myndighet. Som exempel kan näm— nas det fallet att tjänstemannen gottgör den enskilde på villkor att denne avstår från att göra anmälan. Att sålunda lägga i den enskildes hand att _ sedan ombudsman fått kännedom om ett måhända relativt allvar- ligt brott av en tjänsteman utom tjänsten — avgöra huruvida en ovärdig tjänsteman skall få fortsätta att utöva sin tjänst och icke avsättas eller suspenderas, kan ej gärna komma i fråga. Vidare duger denna lösning ej för det fall att vederbörande ombudsman annorledes än genom anmälan får kännedom eller misstanke om brott av nu ifrågavarande slag.

En tredje möjlighet att lösa problemet är att ålägga ombudsman att till behörig åklagarmyndighet för kännedom vidarebefordra av honom innehavda handlingar angående av tjänsteman utom tjänsten förövat brott av ovan angiven svårhetsgrad. Detta tredje sätt att lösa problemet synes avgjort vara att förorda. Det har icke de nackdelar som redovisats ovan beträffande de båda andra alternativen och synes ej heller i övrigt — varom mera nedan vid detaljgranskningen —— vara behäftat med olägen- heter av betydelse.

Utredningen övergår härefter att undersöka hur en skyldighet bör regle- ras för ombudsman att i ovan angivna utsträckning vidarebefordra anmäl- ningar och annat material beträffande påstådda eller eljest ifrågasatta brott av tjänstemän utom tjänsten ävensom av den verkan en sådan regle- ring i vissa hänseenden kan medföra.

Såsom torde framgå av vad ovan anförts synes ombudsmans skyldighet att överlämna anmälningar m. m. böra vara beroende av om anledning förekommer att utredning om det ifrågasatta brottet kan bliva av bety- delse för bedömande av vederbörandes värdighet som tjänsteman i den innehavda befattningen. Skyldigheten att överlämna anmälningar m. m. torde sålunda icke böra anknytas till brottets svårhetsgrad i den meningen att man t. ex. föreskreve sådan skyldighet beträffande alla brott, å vilka frihetsstraff kan följa. Därigenom komme nämligen å ena sidan att in- begripas fall där avsättning eller suspension ej kan tänkas ifrågakomma såväl på grund av brottets beskaffenhet i och för sig som på grund av tjänstemannens ställning medan å andra sidan brott, för vilka allenast stadgas bötesstraff, skulle falla utanför överlämningsskyl-digheten, oaktat tjänsteman måhända tillvitats sådant brott att det med hänsyn till hans ställning kan tänkas vid fällande dom föranleda avsättning eller suspen—

sion. Lämpligast torde vara att anknyta till det i 25 kap. 7 5 strafflagen för att suspension skall få ådömas angivna villkoret att vederbörande ge- nom brottet i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av be- fattningen bör äga. Då anledning förekommer att en utredning om det ifrågasatta brottet kan ådagalägga att så är fallet bör sålunda vederbö- rande ombudsman ha att överlämna saken för kännedom till behörig åklagare. Detta synes vara en naturlig följd av ombudsmans allmänna skyldighet att utöva tillsyn över tjänstemännen. Det måste nämligen vara ett grundläggande krav på tjänstemännen att de icke sakna det anseende som utövandet av deras befattningar fordrar. Behovet och värdet av en allmän tillsyn i detta hänseende torde ligga i öppen dag. Det bedömande ombudsman enligt det förut anförda har att göra måste med nödvändig— het bliva summariskt. Det får inskränka sig till i första hand ett konsta- terande att påståendet om det ifrågavarande brottet icke är uppenbart ogrundat och därefter, därest så icke är fallet, huruvida vederbörande, om han vid en utredning skulle befinnas skyldig till brottet, får anses där— igenom i avsevärd mån ha skadat det anseende han såsom tjänsteman i sin ifrågavarande befattning bör äga. Vad som sålunda skulle ankomma på ombudsman innebär allenast ett hänskjutande till behörig åklagarmyn- dighet, som har att på eget ansvar handlägga och avgöra ärendet, därvid denna myndighet självfallet är helt obunden i sin prövning. En sådan skyldighet som för ombudsman nu angivits påkallar ej ändring i 5 96 rege- ringsformen men bör regleras i instruktion. Ombudsman får däremot givet- vis icke företaga någon som helst utredning i ärendet, enär en sådan skulle falla utanför hans i nämnda paragraf angivna behörighet.

Genom att ombudsman i instruktion ålägges nu behandlade överläm- ningsskyldighet kan för honom vid fullgörande av denna skyldighet an— svar enligt 13 kap. 7 5 strafflagen icke ifrågakomma. För den enskilde, som hos ombudsman anmäler en tjänsteman för brott utom tjänsten, är det i fråga om angivaransvaret av avgörande betydelse, huruvida ombuds- mannen är skyldig att till behörig åklagare vidarebefordra hans anmälan eller ej. För att falsk angivelse skall anses föreligga kräves nämligen att angivelsen sker till vederbörlig åklagare, till annan åklagare, som har att föra den vidare till behörig sådan, eller till polismyndighet. Föreligger sådan skyldighet att vidarebefordra kan för anmälaren ansvar enligt 13 kap. 7 5 strafflagen ifrågakomma, eljest ej. Att göra undantag från detta ansvar för det fall att'anmälan skett till ombudsman och av denne vidare- befordrats till vederbörlig åklagare torde vara uteslutet. Den som går till ombudsman med allvarliga anklagelser mot en tjänsteman bör få stå sitt kast. Den enskilde bör icke tillåtas att utan påföljd utkasta lösa beskyll— ningar mot tjänstemän. En motsatt lösning skulle å ena sid-an betyda att den enskilde genom att vända sig till ombudsman skulle nå samma effekt som genom anmälan till allmän åklagare, men att han det oaktat

skulle slippa eventuellt ansvar för sin anmälan. Å andra sidan skulle tjänstemannen avskäras från den andra medborgare tillkommande rätten att väcka rekonventionstalan på grund av falsk angivelse. Mot det an— förda skulle visserligen kunna sägas att hos den enskilde, som ej känner gränsen mellan ämbetsbrott och andra brott, skulle kunna skapas en rädsla för att överhuvud vända sig till riksdagens ombudsmän om där— med vore förbundet risk för rekonventionstalan och att en sådan utveck- ling ej är önskvärd. Denna tankegång torde emellertid sakna praktisk be- tydelse, enär rekonventionstalan dels förekommer ytterligt sällan och dels kan förekomma även beträffande en anmälan som ombudsman har att pröva. Ett särskilt problem i detta sammanhang är emellertid det för- hållandet att man från straffrättslig synpunkt torde vara benägen att hos en anmälare förutsätta en mindre omsorgsfull prövning vid anmälan till ombudsman än till polismyndighet eller allmän åklagare. Man kan då fråga sig om den som så att säga via en av ombudsmännen anmäler en tjänsteman för brott utom tjänsten bör göras till föremål för mildare bedömande än om han för sådant brott anmält tjänstemannen direkt till allmän åklagare eller polismyndighet. Så synes knappast böra vara fallet. Emellertid är detta en fråga som straffrättskipningen får lösa. Vad nu sagts om angivaransvar tar närmast sikte på falsk angivelse men gäller i tillämpliga delar även falsk tillvitelse och motsvarande båda brott av grov oaktsamhet.

Av vad ovan anförts har framgått att brott av enskilda ej avses skola bli föremål för någon som helst åtgärd av ombudsman. Att på detta sätt för enahanda brott enskilda kan sägas komma lindrigare undan än tjänste— män är ej heller orimligt, eftersom samhället bör ha rätt att ställa krav på högre standard hos sina egna tjänstemän än hos enskilda. Det sagda hindrar icke att hos ombudsman kan uppdagas eller påstås brott av en- skild av sådan art att vederbörande ombudsman finner sig icke kunna eller böra underlåta bringa saken till behörig åklagares kännedom. Ett så— dant görande faller emellertid utom det föreslagna instruktionsstadgandet och sker helt på ombudsmannens eget bedömande. Givetvis bör en sådan åtgärd redovisas i ombudsmannens diarium och icke ske under hand. Det är ju fråga om ett förhållande, som uppdagats i ombudsmannens tjänst, och hans ämbetsåtgöranden skall granskas av första lagutskottet.

Enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott för vilket straff förfallit

Som allmän regel gäller att gärning, för vilken straff förfallit, ej får göras till föremål för utredning genom polis- eller åklagarmyndighets för- sorg. Vad angär utredning om preskriberat ämbetsbrott av hänsyn till ett på gärningen grundat icke preskriberat enskilt anspråk har JO och MO tillämpat olika praxis. Medan MO, oavsett att brott preskriberats, anser sig oförhindrad att företaga utredning så snart ett enskilt anspråk kan föreligga, bistår JO den enskilde allenast i fall då den mot vilken anspråket riktas har forum i överrätt. Då saken är tveksam och det ej kan anses tillfredsställande att ombudsmännen förfar olika i detta hän— seende, bör den nu upptagas till reglering, vilket också förutsatts i direk— tiven.

Målsägande är oförhindrad att själv föra talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas av underrätt. Skall däremot åtal för sådant brott upptagas omedelbart av högre rätt, må måls- ägande ej väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet med mindre åtal därför äger rum — ett fall som i nu förevarande sammanhang ej är av intresse — eller talan biträdes av åklagaren, d. v. s. av åklagare som varit behörig att åtala brottet. Detta stadgande, vilket upptagits i 22 kap. 8 5 rättegångsbalken, är en rättegångsföreskrift och innebär i och för sig icke någon reglering av formerna för ombudsmännens verksamhet då be- gäran om talans biträdande framställes. Stadgandet säger med andra ord intet om att ombudsman, därest den enskilde ej förebringar till- fredsställande utredning om saken, har att föranstalta om sådan utred- ning. Från allmänna synpunkter synes dock i sådant fall utredning böra ske genom vederbörande ombudsmans försorg. Väckes fråga huruvida ombudsman bör biträda en talan om enskilt anspråk, är det avgjort mest tillfredsställande att han har erforderlig utredning till sitt förfogande för att kunna ge ett materiellt välgrundat beslut i frågan om biträdande av talan. Dessa synpunkter torde också ha varit avgörande då ombudsman lämnat sitt biträde med utredning i fall av förevarande art. Det må på— pekas att det kan synas tveksamt huruvida ombudsman bör lämna bi- träde åt en klagande i fall då anspråket visserligen framstår som befogat men det —— med hänsyn till skadans ringa omfattning, till Övergreppets art eller till att lång tid förflutit — måste bedömas vara av ringa bety- delse för klaganden att hans talan vinner prövning. Som emellertid den enskilde saknar varje möjlighet att själv föra talan mot tjänsteman med forum i överrätt, synes det mest tillfredsställande att utredning sker ge-

107 nom ombudsmans försorg även om förhållandena är sådana som nyss angivits.

[ fyra fall har JO efter verkställd utredning uppdragit åt advokatfiskal att utföra ersättningstalan (JO:s ämbetsberättelser 1889 s. 23 ff, 1898 s. 66 ff, 1928 s. 11 ff och 1938 s. 40 ff). Vid tiden för dessa ärendens av- görande gällde beträffande enskilds talerätt mot tjänsteman med forum i överrätt punkt 40 i Kungl. förklaring den 23 mars 1807, vilken hade i princip samma innebörd som 22 kap. 8 5 rättegångsbalken. Något fall av förevarande slag från den nya rättegångsbalkens giltighetstid torde ej ha förekommit hos JO. MO har däremot i något fall företagit utredning, vilken dock ej lett till talans väckande.

Såsom ovan anförts är målsägande oförhindrad att själv föra talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av tjänsteman som har forum i underrätt. Det torde vara på grund härav och med beaktande av den allmänna principen att preskriberade gärningar ej får göras till föremål för utredning som JO i sin hittillsvarande praxis ansett sig icke höra till prövning upptaga anmälan om enskilt anspråk på grund av preskriberat ämbetsbrott av tjänsteman med forum i underrätt.

Av det anförda framgår att målsägande, som gör gällande enskilt an- språk på grund av preskriberat ämbetsbrott, kan erhålla JO:s bistånd med utredning av saken därest hans anspråk riktar sig mot någon som har forum i överrätt, medan han får söka klara sig utan sådant bistånd om hans anspråk riktar sig mot någon som har att svara i underrätt. Att den enskildes möjligheter i det senare fallet är mycket begränsade är uppenbart. Han har ej möjlighet att få bistånd av polismyndighet eller allmän åklagare, han har ej själv maktmedel varigenom en utredning skulle kunna ske och han kan ej gärna väcka talan inför domstol utan föregående utredning på grund av de konsekvenser av ekonomisk och annan art som kan följa om hans anspråk icke bifalles. Det är icke till- fredsställande att den enskildes möjligheter att göra ett anspråk gällande på detta sätt skall vara beroende av om talan om anspråket skall väckas i ena eller andra instansen. Det är ej heller tilltalande att ombudsman, som ju skall vara den enskildes värn mot tjänstemäns övergrepp och godtycke, icke är skyldig att biträda med utredning om ett påstått fel— aktigt förfarande av en tjänsteman i tjänsten så länge därå grundat skade- ståndsan-språk ej preskriberats, om än straff därför förfallit. Särskilt .st-arkt framträder det otillfredsställande i att den enskilde saknar möjlighet att erhålla utredning i fall då Kronan kan tänkas vara ansvarig i skadestånds— hänseende. Från tjänstemannahåll torde invändning ej kunna göras mot att tjänstemän med forum i underrätt i förevarande hänseende likställes med tjänstemän med forum i överrätt. Det allmänna intresset av att und- vika undersökningar om preskriberade brott är enligt utredningens upp- fattning ej heller så starkt då det gäller ämbetsbrott att icke utredning bör

få göras, oavsett om tjänstemannen har forum i överrätt eller i under- rätt. Genom sitt myndighetsutövande gentemot de enskilda intager tjänste- männen en särställning och det synes därför ingalunda orimligt att under— sökning sker om deras åtgärder i tjänsten, så länge dårå grundade ersättningsanspråk ej preskriberats. För den enskilde, som hänvänder sig till ombudsman, torde det regelmässigt vara av mindre intresse att en felande tjänsteman ådömes straff än att klaganden erhåller gottgörelse. För övrigt intar tjänstemännen även i straffrättsligt hänseende i viss mån en särställning, enär för ämbetsbrott lägsta preskriptionstiden är fem år.

Skyldighet för ombudsman att bistå med utredning även då det en- skilda anspråket riktar sig mot tjänsteman med forum i underrätt bör föreskrivas i instruktion. Det synes dock varken lämpligt eller nödvän- digt att ålägga ombudsman att i alla fall av nu. förevarande art lämna sitt bistånd. Är saken uppenbart ogrundad skall sålunda självfallet lika litet här som i överrättvsfallen någon undersökning igångsättas. Ej heller bör så ske där anmälan ej uppbäres av något intresse av viss betydelse. Det synes nämligen mindre angeläget att ombudsman föranstaltar om ut- redning då den påstådda skadan framstår som obetydlig, och i synnerhet är detta fallet då jämförelsevis lång tid förflutit från det skadan inträf- fade. Även övergreppets art kan göra en utredning mindre angelägen. Om t. ex. en klagande hos ombudsman påstår sig för sex år sedan ha blivit förolämpad av. en tjänsteman i dennes ämbetsutövning torde skäl knappast föreligga att lämna bistånd med utredning. Att sålunda ombuds- mans bistånd föreslås ej få samma omfattning i underrättsfallen som i överrättsfallen får ses mot bakgrunden av att den enskilde i underrätts- fallen är oförhindrad att väcka talan utan biträde av ombudsman.

Instruktionsstadgandet torde för underrättsfallen kunna avfattas så att ombudsman, så länge ett enskilt anspråk ej är preskriberat, har att på begäran lämna biträde med utredning därom, utom för det fall att det måste anses vara av ringa betydelse för den enskilde att hans talan vinner prövning.

Såsom ovan nämnts tillämpas redan nu i över—rättsfallen den ordning utredningen för dem funnit lämplig. Då emellertid en reglering måste ske beträffande underrättsfallen synes lämpligt att även överrättsfallen regleras.

Hittills har, då beträffande en tjänstemans förfarande utredning verk- ställts och ersättningstalan väckts, ombudsman icke ingått i prövning av skäligheten i framställda ersättningsanspråk i vidare mån än som direkt följt av gjorda uttalanden om felaktigheten i det ifrågavarande förfaran- det. Utredningen vill som sin mening uttala att ombudsman icke bör ge bistånd åt den enskilde i vidare omfattning än som sålunda hittills skett. I underrättsfallen, där den enskildes rätt att föra ersättningstalan är oin-

skränkt, kan till och med vara tveksamt om ombudsman över huvud, sedan utredningen slutförts, skall uttala sig om, huruvida något fel be- gåtts, eller om utredningen allenast skall förklaras avslutad och det där- efter skall stå den enskilde öppet att begagna sig därav. Övervägande skäl synes dock tala för att ombudsman bör avsluta även dessa utredningar med att uttala sin uppfattning om de förfaranden, som påståtts vara fel- aktiga. Det vore från allmänna synpunkter icke tilltalande om en av om- budsman eller genom dennes försorg verkställd utredning —— i synnerhet om utredningen enligt hans uppfattning ådagalade att den enskildes an- språk vore obefogat —— ställdes till dennes förfogande utan något utta— lande. Den enskilde finge då icke någon som helst vägledning i frågan om han borde vidtaga ytterligare åtgärder för att söka genomdriva sitt ersättningsanspräk. Han komme alltså icke i samma ställning som den som erhåller bistånd gentemot tjänsteman med forum i överrätt, i vilket fall uttalande alltid göres om huruvida det påtalade förfarandet är fel- aktigt eller ej. För övrigt kunde det förhållandet att utredningen verkställts av ombudsman eller genom dennes försorg komma att ge ett sken av be- fogenhet åt den enskildes talan även i fall då denna vore obefogad. I så- dant fall vore även från tjänstemannens synpunkt betänkligt om ombuds- man ej uttalade sin uppfattning, enär tjänstemannen eljest lätt framstode som klandervärd. Reglering av nu berörda spörsmål i instruktion torde emellertid ej böra ske. Beträffande formerna för utredningar synes ej lämp— ligt att ombudsman bindes genom föreskrifter.

För fullständighetens skull må till sist nämnas att vad som i nu före— varande del sagts äger tillämpning även för det fall att en tjänsteman av- lider innan ett av honom begånget ämbetsbrott hunnit preskriberas.

Inriktningen av JO:s verksamhet

Såsom sammansatta utskottet 1954 framhållit har JO-ämbetet ända sedan sin tillkomst haft att verka som ett skydd för befolkningen mot ämbets- och tjänstemännen över huvud tag-et. Redan 1904 uttalade lag- utskottet Önskvärdheten av att JO måtte ägna uppmärksamhet jämväl åt de administrativa verkens och myndigheternas ämbetsförvaltning. Sak— kunniga som 1939 avgav betänkande angående bl. a. JO:s allmänna äm— betsställning m. m. uttalade som sin uppfattning att, i och med att den statliga verksamheten spände över allt fler områden av samhällslivet och därmed den statliga förvaltningen vidgades, behovet av en sådan utanför byråkratien stående kontrollinstans gjorde sig i ökad grad gällande (SOU 1939: 7 s. 27). Under senare år *har såväl konstitutionsutskottet (se ut— låtande nr 22 vid 1947 års riksdag i anledning av motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering, förvaltning och rättsskipning samt utlåtande nr 11 vid 1952 års riksdag i anledning av motion beträffande fråga om en riksdagens socialförsäkringsombudsman) som första lagutskottet (se utlåtande nr 1 vid 1948 års riksdag angående verkställd granskning av JO:s ämbetsförvaltning) understrukit behovet av vidgad kontroll över förvaltningen genom JO. I utlåtande nr 3 vid 1949 års riksdag anförde första lagutskottet i anledning av verkställd gransk- ning av JO:s ämbetsförvaltning.

För förvaltningsförfarandets vidkommande saknas motsvarighet till det fasta regelsystem, som enligt bl. a. rättegångsbalken med tillhörande författningar gäller för domstolsförfarandet. Emellertid ha så småningom på området utbildats vissa grundläggande principer, som antagit sedvanerättslig karaktär. I justitie- ombudsmannens åliggande att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad ingår även att till skydd för den enskildes rätt med de medel, som stå till hans förfogande, verka för att dessa grundsatser bliva vederbörligen upprätthållna inom administrationen.

Sammansatta utskottet 1954 har förklarat sig kunna ansluta sig till dessa uttalanden. Av statistiken över JO:s verksamhet under de sistför- flutna fem åren (se bilaga) framgår i hur alldeles övervägande grad den på J Ozs eget initiativ bedrivna verksamheten varit inriktad på domstolsväsen- det och åklagarväsendet medan tillsynen över förvaltningen i huvudsak varit beroende av i vilken utsträckning klagomål inkommit till ämbetet. En viss ökning av den på JO:s eget initiativ utövade tillsynen över för- valtningen synes dock ha skett under år 1954. I sammanhanget måste fasthållas att JO:s möjligheter att själv påverka inriktningen av sin verk- samhet varit begränsade. Inriktningen bestämmes till mycket väsentlig del av de klagande. Detta förhållande medför emellertid att det blir av desto större betydelse vilken inriktning den på JO:s eget initiativ be- drivna kontrollverksamheten får. Denna bör naturligen vända sig mot

områden där behovet av kontroll framstår som särskilt stort. Det kunde synas ligga nära till hands att antaga att tillsynsbehovet är störst inom de områden där klagomålen är talrikast. Ett sådant antagande torde emeller- tid vara förhastat. Redan på grund av att antalet tjänstemän inom ett om- råde är avsevärt mycket större än inom ett annat 'har man icke ringa an- ledning att förutsätta fler misstag vid lagars och författningars tillämpning inom det förra området än inom det senare. Det förefaller sålunda icke troligt att de vid domstolarna anställda omkring 2 000 tjänstemännen och de ej fullt så många tjänstemännen vid åklagarväsendet begår fler miss- tag än de utanför sagda områden samt utanför polisväsendet, exekutions- väsendet och anstaltsväsendet inom den statliga allmänna civilförvalt- ningen — de affärsdrivande verken således ej heller medräknade an- ställda omkring 47 000 tjänstemännen. Den allmänna samhällsutveck- lingen under de senaste decennierna har medfört en kraftig ansvällning av förvaltningsgöromålen och olika administrativa organ har kommit att få allt större inflytande över den enskildes livsföring och ekonomi i olika av— seenden. Ingreppen kan ofta vara väl så kännbara som till följd av dom- stolsbeslut. Utöver de sålunda anlagda kvantitativa synpunkterna måste även betonas att det inom domstolsväsendet och i viss utsträckning också inom åklagarväsendet tillämpade kontradiktoriska och muntliga förfarandet ger större rättssäkerhetsgarantier än förvaltningsförfarandet, som ju regelmäs- sigt är skriftligt. Härtill kommer att man inom förvaltningen mer än annor- städes kommer in på förut oprövade områden med de svårigheter detta för med sig. Här må erinras om vad som framkom vid JO:s undersökning härom året av lantbruksnämndernas verksamhet. Det har även gjorts gällande (se första kammarens protokoll 1941 nr 13 s. 14) att man 3 priori har skäl att antaga, att det inom förvaltningsorganen, med hänsyn till deras rekrytering, skall finnas större risker för ett bristfälligt iakttagande av lagar och författningar än hos domstolspersonalen. MO, vars verk- samhet med anledning av stadgandet i 2 g MO-instruktionen i högre grad än JO:s kommit att avse förvaltningen, har funnit anledning till talrika erinringar inom detta område. MO har ändock funnit en utökning av till- synen över den militära förvaltningen i omfattning och intensitet vara påkallad, särskilt med hänsyn till de stora ekonomiska värden som hand- haves av de militära myndigheter det här gäller (5. 123 nedan). Det finnes ej någon anledning att antaga annat än att, om JO:s verksamhet kunnat på motsvarande sätt omspänna den civila förvaltningen, han skulle funnit skäl till en mångfald erinringar av olika slag inom detta vidsträckta område. I detta sammanhang vill utredningen nämna att den i Danmark efter vårt mönster nyligen införda ombudsmannainstitutionens uppgift är att kon- trollera förvaltningen medan domstolarnas judiciella verksamhet undan- tagits från tillsyn.

Det sagda betyder ej att utredningen anser att kontrollen över dom-

stolsväsendet och åklagarväsendet kan eftersättas. Utredningen har alle— nast sökt visa att behovet av tillsyn över förvaltningen ej gärna kan an— tagas vara mindre.

Stoff till egna initiativ finner JO i pressen och genom sin inspektions- verksamhet. Pressen som informationskälla bör ej underskattas. Genom inspektionsverks—amheten har dock JO sin bästa möjlighet att utöva tillsyn. Inspektionsverksamheten har emellertid länge varit i huvudsak inriktad på domstolar, polismyndigheter, fångvårdsanstalter och länsstyrelser. Det torde först vara den nuvarande JO som vid inspektioner ägnat uppmärk- samhet åt åklagarmyndigheter, andra anstalter för frihetsberövanden än fångvårdsanstalter samt i viss mån förvaltningen i övrigt. JO:s resurser har emellertid uppenbarligen ej räckt till för en på förvaltningen inriktad inspektionsverksamhet av önskvärd omfattning. Svårigheterna att utöva tillsyn över administrationen har med den fasta personal JO haft till sitt förfogande varit överväldigande. Med den ansvällning statsförvaltningen nu fått erfordras för en sådan tilllsyns utövande ingående sakkunskap på de mest skilda områden. Utredningen kommer att föreslå, att personal med erfarenhet från förvaltningen i ökad utsträckning — JO har nyligen anställt en byrådirektör med förvaltningserfarenhet — ställes till JO:s förfogande, att JO, liksom hittills, skall vara oförhindrad att anlita särskild expertis samt att JO:s rätt att uppdraga åt sin ställföreträdare att förvalta del av ämbetet till tiden utsträckes från en till tre månader. Härigenom bör ökade möjligheter till inspektioner erhållas. För närvarande inspekterar JO och hans ställföreträdare under cirka fyra veckor årligen. Utredningen anser att med den nya organisationen omkring åtta veckor bör kunna anslås åt inspektionsverksamhet. I vilken omfattning JO därvid bör själv inspek- tera medan ställföreträdaren förvaltar ämbetet i övrigt får självfallet bero av omständigheterna. Den ökade inspektionsverksamheten bör helt läggas på förvaltningen. Det torde även vara möjligt att något reducera den på domstolarna inriktade inspektionsverksamheten utan att effektiviteten av kontrollen därigenom eftersättes. Sålunda har den nya rättegångsbalken medfört väsentliga ändringar, innebärande ökad rättssäkerhet bl.a. genom den muntliga, kontradiktoriska processformen. Därtill kommer att allmän— heten nu biträdes av advokater i helt annan utsträckning än tidigare varit fallet. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att riksdagen år 1955 utgått från att JK efter något år skall kunna medhinna de på ämbetet ankommande uppgifterna, däri inbegripet inspektionsverksamhet i den mån sådan erfordras (se sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2, dagtecknat 2% 1955). Den tid som kan vinnas genom en minskning av inspektionsverksamheten gentemot domstolarna synes lämp- ligen böra användas till intensifierad tillsyn över frihetsberövanden.

Om inriktningen av inspektionsverksamheten är vidare att säga att JO självfallet ej skall inspektera den kommunala egenförvaltningen eller verk-

samheten av kommunala förtroendemän annat än om särskilt skäl därtill föreligger, såsom att en inkommen anmälan ger anledning därtill. Det- samma torde i allmänhet gälla de affärsdrivande verken.

Enligt utredningens uppfattning bör inspektionerna ske stickprovs— mässigt. Värdefullt kan vara att följa viss lagstiftnings tillämpning. Sär- skilt gäller detta förhållandevis ny lagstiftning, där J Ozs uttalanden kan vara betydelsefulla och vägledande. Som exempel må här ånyo nämnas den av JO nyligen företagna undersökningen av lantbruksnämndernas verk- samhet. '

Ännu ett sätt att öka JO:s tillsynsmöjlighet skulle vara att ålägga myn- digheter uppgiftsskyldighet till J 0 i vissa hänseenden, Ett sådant förfarings- sätt vill emellertid utredningen bestämt avråda från. Om en sådan uppgifts- skyldighet skulle medföra resultat av betydelse skulle den få göras ganska omfattande och arbetet därmed skulle då bliva alltför betungande för alla parter. Utvecklingen har också gått i motsatt riktning. Här må erinras om att JO från och med år 1955 befriats från skyldighet att granska de s. k. an— hållningsliggarna, en verksamhet som visserligen var värdefull genom de uttalanden JO i ett mycket stort antal fall gjorde men som samtidigt var mycket betungande. Denna kontrollverksamhet handhaves nu av stats— åklagarna.

Innan utredningen lämnar kapitlet om inriktningen av JO:s verksamhet vill utredningen beröra de av sammansatta utskottet 1954 antydda möjlig- heterna att överflytta vissa göromål till annan myndighet och vissa ären— den till MO. Sedan JO, såsom ovan nämnts, befriats från granskningen av an- hållningsliggare torde någon ytterligare arbetsbesparing av betydelse ej vara att vinna genom överflyttning av göromål till annan myndighet. För över- flyttning lämpliga göromål lär för övrigt knappast finnas. Såsom nedan under specialmotiveringen angives (s. 138) finner utredningen ej anled- ning föreslå att den JO åvilande skyldigheten, att för riksdagen redovisa Kungl. Maj:ts åtgärder i anledning av beslut och framställningar av riks- dagen, överflyttas till annan myndighet eller uppdelas mellan JO och MO. Som likaledes nedan närmare beröres (s. 132) finner utredningen ej heller lämpligt att ändra gränsen mellan JO:s och MO:s ämbetsområden.

8—1755 55

Organisation och arbetsformer

J O-ämbetet

Enligt personalförteckningen för riksdagens verk är å JO:s expedition anställda en byråchef i Cr 13, en byrådirektör i Ca 33, en kansliskrivare i Ca 15 och en expeditionsvakt i Ca 11. Dessutom tjänstgör å expeditionen dels stadigvarande å halvtid en jurist —— för närvarande ett pensio— nerat kansliråd —— mot ett arvode av 600 kronor för månad och dels sedan år 1949 under stor del av året — 1952 och 1953 hela åren —— en yngre hov- rättsjurist mot ett arvode som i allmänhet motsvarar lön efter två löne- klasser högre än den, efter vilken vederbörande skulle åtnjutit lön vid tjänstgöring i hovrätten. Härutöver anlitar JO i viss utsträckning jurister utanför sin expedition för särskilda utredningsuppdrag mot arvode, som bestämmes i varje särskilt fall. För maskinskrivning anlitas även arbets— krafter utanför JO:s expedition.

Den halvtidsanställde juristen föredrager dagens post för JO, uppsätter förslag till redogörelser över klagomålens innehåll för införande i diariet samt undertecknar i vissa fall besked om utgången i ärende. Byråchefen, byrådirektören och hovrättsjuristen är huvudsakligen sysselsatta med be- redning och föredragning av ärenden för avgörande samt med uppsättande av förslag till JO:s beslut och skrivelser. Byrådirektören eller hovrätts— juristen åtföljer JO vid inspektioner och uppsätter förslag till protokoll övervad därvid förekommit. Byråchefen handhar redigeringen av ämbets- berättelsen samt biträder JO i personalärenden. JO fattar själv alla beslut, såväl förberedande som slutliga. Han avgör sålunda ej endast ärendena utan bestämmer även om införskaffande av handlingar, inhämtande av upplysningar eller yttrande, verkställande av utredning och ärendes utstäl- lande till påminnelser. JO justerar även förslagen till inspektionsprotokoll och till redogörelser i diariet över ärendenas innehåll. Såsom av det an— förda torde framgå handlägges ärendena i regel skriftligen. Annan än tjänsteman höres emellertid i allmänhet muntligen. Dessa förhör omhän- derhaves av den lokala polismyndigheten, i första hand landsfogden. Undantagsvis hålles förhör inför JO själv. Det förekommer även att tjänste- man hos JO inställer sig hos vederbörande för att avhålla förhör.

JO:s arbetsbörda är redan nu mycket stor. Man kan därför fråga sig om icke ämbetet med hänsyn till den föreslagna utvidgningen och inten— sifieringen av verksamheten bör uppdelas. Sammansatta utskottet 1954 har emellertid ställt sig avvisande till en sådan tanke under framhållande av att JO—institutionen ej bör förändras till sin allmänna natur, vilket stånd- punktstagande dock självfallet ej borde leda till en avvisande hållning

gentemot sådana jämkningar, som en ny tids förhållanden kunde påkalla. Utskottet framhöll även det personliga momentet såsom något för ombuds- mannainstitutionen väsentligt — för allmänheten vore ämbetet icke en opersonlig myndighet utan en bestämd person, till vilken var och en kunde vända sig i vetskap om att denne komme att själv taga befattning med hans sak — och förklarade sig vilja se detta karakteristiska drag bevarat. En uppdelning av ämbetet borde enligt utskottet ifrågakomma allenast därest den befunnes oundgängligen nödvändig.

Jämväl konstitutionsutskottet har avvisat tanken på en uppdelning av JO-ämbetet och i stället förordat en utökning av de till JO:s förfogande stående arbetskrafterna. Så skedde dels 1947 (utlåtande nr 22) och dels 1952 (utlåtande nr 11).

Utredningen vill ej föreslå en uppdelning av JO-ämbetet utan ämnar på andra vägar söka nå en minskning av JO:s arbetsbörda i vissa hän- seenden för att han skall få möjlighet att utöva den ytterligare verksamhet utredningen föreslår. En uppdelning av ämbetet synes i varje fall böra anstå tills man sett hur förhållandena utvecklar sig om utredningens för- slag genomföres. Däremot torde JO lämpligen kunna i princip fritagas från befattning med ärendenas förberedande behandling och sålunda be- redas möjlighet att i huvudsak allenast ägna sig åt deras avgörande. Utred- ningen anser vidare att den tid, varunder JO äger uppdraga åt ställföre— trädaren att förvalta del av ämbetet, bör ökas med två månader årligen. JO bör dessutom, om han så önskar, slippa befatta sig med personalären- den. Erhåller JO därjämte tillräcklig kvalificerad arbetskraft till sitt för— fogande synes det utredningen möjligt att undvika ämbetets uppdelning.

Den förberedande behandlingen av ärendena ställer icke ringa krav på den som skall handha densamma, särskilt med hänsyn till angelägenheten av likformighet i tillämpningen. Nu ifrågavarande arbetsuppgifter synes därför böra anförtros en högt kvalificerad tjänsteman med fast anknyt- ning till JO:s expedition för vinnande av nödig kontinuitet. Lämpligt synes vara att denne tjänsteman även är personalchef och handhar fördelningen av arbetet mellan tjänstemännen. Han bör vidare svara för redigeringen av ämbetsberättelsen och bör själv bereda, föredraga och avfatta förslag till beslut och skrivelser i svårare och viktigare ärenden, särskilt då dessa för- utsätter förtrogenhet med tidigare praxis hos JO. För nu angivna göromål föreslår utredningen inrättande av en ny tjänst hos JO, vars innehavare lämpligen synes kunna ges titeln kanslichef. Utredningen vill emellertid ej ge uttryckliga föreskrifter, vare sig om dennes eller övriga tjänstemäns åligganden. Det synes nämligen böra vara JO obetaget att _ med be- aktande av de synpunkter utredningen anför _ själv i detalj bestämma över arbetets uppläggning inom ämbetet.

Med hänsyn till önskemålet om vidgad tillsyn över förvaltningen synes JO böra tillföras erforderlig personal med erfarenhet från detta område.

Handläggningen av ämbetets ärenden torde i princip böra efter ärendenas art uppdelas mellan två avdelningar inom ämbetet. Till den ena avdelningen synes lämpligen kunna hänföras ärenden som rör domstolar, polis- och åklagarmyndigheter, exekutiva myndigheter samt myndigheter och tjänste- män som tager befattning med frihetsberövanden. Till den andra avdel- ningen skulle övriga ärenden, d. V. s. i huvudsak ärenden rörande förvalt- ningen i mer inskränkt mening, hänföras. Den förra avdelningen bör före- stås av en domstolsjurist och den senare av en förvaltningsjurist, båda med byråchefs tjänsteställning och med huvudsaklig uppgift att bereda och före- draga ärenden, som ej handlägges av kanslichefen, samt att avfatta förslag till beslut och skrivelser i av dem handlagda ärenden. Till sitt förfogande bör byråcheferna ha var-sin biträdande jurist, för vilken utredningen före- slår titeln sekreterare. Åt sekreterarna bör byråcheferna — i den mån detta ej ombesörjes direkt av kanslichefen —— överlämna ärenden, som lämpar sig härför, för ombesörjande beträffande dessa ärenden av åtgärder som eljest ankommer på byråcheferna. Sekreterarna bör även kunna anlitas av kanslichefen för föredragning av ärende för förberedande åtgärd. Å byrå— chefer eller sekreterare torde i allmänhet ankomma att biträda JO vid in- spektioner. Såsom nyss berörts anser utredningen att JO ej bör genom ut- tryckliga föreskrifter bindas vid den föreslagna indelningen. Avsteg där- ifrån kan av skilda skäl vara påkallade, t. ex. på grund av arbetsbördans fördelning.

Den sålunda förordade organisationen med avseende å kvalificerad per- sonal synes vara ett minimum om man vill nå åsyftat resultat med vidg- ningen av JO:s verksamhet. Det må erinras om att de ärenden som enligt utredningens förslag bör sortera under domstolsbyråchefen för närvarande utgör omkring 3/4 av samtliga ärenden och att i stort sett tre jurister är sysselsatta med beredning och föredragning m. in. av hos ämbetet anhängiga ärenden. Å vad man kan kalla domstolssidan kommer sålunda vid nuva- rande organisation mer än två kvalificerade arbetskrafter. Då såsom ovan anförts verksamheten i denna del knappast kan i högre grad inskränkas och förvaltningssidan ej bör vara föremål för mindre uppmärksamhet från JO än domstolssidan, erfordras, oaktat kanslichefen i viss omfattning kommer att bereda och föredraga ärenden, åtminstone två kvalificerade arbetskrafter å vardera sidan. Utvecklingen av JO:s verksamhet på för- valtningsområdet om utredningens förslag genomföres får bliva bestäm- mande för huruvida ytterligare kvalificerad arbetskraft erfordras inom detta område. I så fall torde åtminstone tills vidare behovet härav kunna tillgodoses genom att JO anlitar extra personal. Liksom hittills bör näm- ligen JO, såsom ovan berörts, ha rätt att anlita extra arbetskraft. Att JO bör äga tillgång härtill synes ofrånkomligt ej endast för att han skall kunna anpassa arbetskrafterna efter arbetsbördan utan även för att kunna till- godose uppkommande behov av särskild expertis.

I detta sammanhang vill utredningen närmare beröra den i direktiven omförmälda frågan om åtgärder som i en kristid kan visa sig erforderliga för förstärkning av kontrollen över myndigheter tillhörande krisförvalt— ningen (se motionerna I: 391 och II: 499 vid 1954 års riksdag). I sagda motioner anföres —— efter det behovet av utökad kontroll i detta hänseende närmare belysts — följande.

En på angivet sätt utökad kontroll över krisförvaltningen torde böra utövas av en riksdagens förtroendeman. Man kan tänka sig inrättande av ett särskilt ämbete för ändamålet. En annan möjlighet kan vara att till justitieombudsman- nens förfogande ställa en särskild befattningshavare med åliggande att granska krisförvaltningen, eventuellt med befogenhet att självständigt pröva framkomna anmärkningar. Även andra lösningar torde erbjuda sig.

Utredningen har vid övervägande av denna fråga funnit den lämpligaste anordningen vara att det behov av sådan särskild kontroll, varom här är fråga, tillgodoses genom de arbetskrafter med sakkunskap på förvaltnings— området som JO enligt utredningens förslag erhåller. Då kontrollbehovet, såsom i en kristid, blir särskilt framträdande synes det naturligt att till JO-ämbetet knytes t. ex. en extra byråchef och eventuellt ytterligare erfor- derliga arbetskrafter med speciell erfarenhet från krisförvaltning samt att JO:s ställföreträdare, om så erfordras, får tjänstgöra i vidare omfattning än som för normala förhållanden avsetts. En ändring av instruktionen för sådant ändamål är lätt att genomföra.

Kansliskrivarens arbetsuppgifter utgöres i huvudsak av diarieföring och registrering, expedierande och i de flesta fall även underskrivande av be- sked om utgången i ärenden, där särskilda skrivelser ej uppsättas, samt maskinskrivning. Dessa arbetsuppgifter är redan nu för omfattande för en arbetskraft och för maskinskrivning måste i viss omfattning anlitas arbets- krafter utanför J0:s expedition. Behov av ytterligare biträdespersonal kommer att ännu kraftigare framträda som följd av vidgningen av JO:s verksamhet och ökningen av antalet hos honom anställda jurister. Utred- ningen finner det sålunda klart att behov kommer att förefinnas av åt- minstone ytterligare ett biträde. Då det emellertid icke låter sig göra att med erforderlig säkerhet bedöma huruvida än större biträdespersonal kan erfordras, förordar utredningen att ökning nu sker med en arbetskraft.

Den nuvarande byråchefstjänsten hos JO är liksom motsvarande tjänster hos MO, JK och RÅ placerad i Cr 13. Tjänsten tillsättes sålunda genom förordnande tills vidare. Så bör i fortsättningen ske med båda byråchefs— tjänsterna och den hittills använda löneställningen torde vara väl avvägd. Byråchefstjänsterna bör vara tjänster i karriären och synes i allmänhet ej böra vara besatta med samme innehavare under längre tid än 3—5 år. Härigenom vinnes att byråcheferna städse har erfarenhet av tämligen nära- liggande tjänstgöring inom det område deras verksamhet hos JO kommer

att beröra. Förutsättningen för en sådan anordning är att vederbörande vid förordnande som byråchef hos JO, vilket förordnande för övrigt ej medför rätt till pension, ej behöver avgå från den tjänst han imnehar utan får åtnjuta ledighet från denna så länge förordnandet varar. Då den ur— sprungliga tjänsten får förutsättas vara ordinarie eller extra ordinarie låter sig detta med hänsyn till löneställningen allenast göra om byråchefstjänsten är en icke pensionsbcrättigande Cr—tjänst.

Kanslichefstjänsten måste med hänsyn till arbetsuppgifterna placeras i högre lönegrad än byråchefstjänsterna. Utredningen förordar 'att tjänsten placeras i lönegrad 15 å löneplan 2 eller med andra ord två lönegrader högre än byråchefstjänsterna. Beträffande anställningsformen kan viss tvekan råda. Inom riksdagens verk finnes ej anställning genom fullmakt å löneplan 2. Att införa denna anställningsform allenast för kanslichef hos ombudsman synes ej böra ifrågakomma. Ej heller synes lämpligt att välja samma anställningsform som för byråcheferna, enär kanslichefs— tjänst och byråchefstjänst av utredningen avses skola vara av väsentligt skild natur. Som ovan nämnts skall nämligen kanslichefen vara den kon- tinuitetsbevarande kraften inom ämbetet medan byråcheferna skall ha ny— ligen förvärvad erfarenhet från olika delar av JO:s verksamhetsområde. Intresset av kontinuitet torde i tillräcklig grad tillgodoses om kanslichefs— tjänsten göres till Cp—tjänst, d. v. s. tillsättes medelst förordnande på viss tid. Denna tid synes böra vara sex år om ej särskilda skäl, t. ex. att kortare tid återstår till uppnådd pensionsålder, föranleder till annat. Väljes Cp— anställning är man ej heller, såsom vid fullmaktstjänst, ovillkorligen bun- den vid tjänstemannen. En Cp-tjänst går i princip ej att förena med annan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, varför den som mottager förordnande som kanslichef måste avgå från sin tidigare tjänst. Å andra sidan medför CP-tjänst full pension efter tolv tjänsteår och uppnådd ålder av 55 år. Denna anställningsform är också ofta förekommande för högre tjänster. Det bör därför ej vara svårt att med Cp-anställning erhålla kvalificerad kraft till kanslichefstjänsten. Utredningen förutsätter att den som antager tjänst som kanslichef ej därigenom förlorar möjligheten att i vanlig ordning komma i fråga till tjänst i sin ursprungliga karriär. Tjänstgöring som kanslichef hos ombudsman bör i merithänseende ej värderas lägre än t. ex. tjänstgöring i domstol eller departement.

Sekreterarna bör liksom byråcheferna ha erfarenhet av näraliggande tjänstgöring inom det område deras verksamhet hos JO kommer att be- röra. Der-as tjänstgöring hos JO bör därför vara av kort varaktighet. I all— mänhet synes 2—3 år vara lämplig tjänstgöringstid. Sekreteraretjänsterna skulle, med hänsyn till den tilltänkta lönesättningen och till nödvändig- heten av att sekreterare ej nödgas avgå från sin ursprungliga tjänst utan erhåller ledighet från denna, väl kunna inrättas såsom extra tjänster. Löneskalan för extra anställning är tillräcklig och högre extra tjänst går

att förena med ordinarie och extra ordinarie tjänst. Att göra sekreterare- tjänsterna till extra tjänster är dock mindre lämpligt, bl. a. enär tjänsterna då ej uppföres i tjänsteförteckning och personalförteckning. Som sekrete- raretjänsterna avses skola bliva stadigvarande tjänster, bör de uppenbar- ligen upptagas i nyssnämnda förteckningar. Tjänsterna kan ej göras till extra ordinarie, enär sådan tjänst, till skillnad från extra tjänst och icke pensionsberättigande Cr-tjänst, i princip ej går att förena med annan extra ordinarie tjänst och sekreterarna i sin tidigare anställning åtminstone i flertalet fall kommer att vara extra ordinarie tjänstemän. På grund av det anförda och då sekreterarnas arbetsuppgifter är likartade byråchefernas, synes Cr vara den lämpligaste anställningsformen. Utredningen utgår från att tjänsterna i allmänhet skall rekryteras med, på domstolssidan hovrätts— fiskal och på förvaltningssidan byråsekreterare eller tjänsteman i jäm— förlig ställning. Sekreterarna måste ha viss, icke alltför ringa erfarenhet från sin ordinarie verksamhet, varför man torde böra räkna med att de har lön efter 27—29 löneklassen å löneplan 1. För att dugande krafter skall kunna erhållas synes sekreterare hos JO böra kunna påräkna en lön som med minst två löneklasser överstiger lönen i hans ursprungliga tjänst. En sådan lönehöjning torde vara vanlig vid tjänstgöring utom den vanliga karriären, såsom i departement, kommittéer m. m. Med hänsyn jämväl till arten av sekreterarnas arbetsuppgifter synes lönen knappast böra sättas lägre än enligt Cr 5, vilket motsvarar löneklass 31 å löneplan 1. Det kan emellertid vara erforderligt att lön i vissa fall får utgå med högre belopp än enligt Cr 5. Utredningen tänker särskilt på det fall att, då hovrätts- fiskal som tjänstgör som sekreterare hos JO erbjudes adjunktion i hov- rätten, JO av hänsyn till arbetets behöriga gång ej utan olägenhet kan låta honom omedelbart sluta som sekreterare. I sådan händelse bör veder— börande självfallet tillerkännas minst de ekonomiska förmåner han skulle erhållit vid adjunktion. Därutöver synes emellertid ytterligare viss ekono- misk kompensation böra ges, enär vederbörande ej får tillgodoräkna sig den förlorade adjunktionstiden för assessorsförordnande. I dessa fall synes därför lön böra utgå enligt Cr 8, vilket betyder att vederbörande erhåller lön'som med något mer än en löneklass överstiger vad han skulle erhållit vid adjunktion med vikariatslön. Med denna anordning torde även öppnas möjlighet att, om så vid något tillfälle skulle vara önskvärt, erhålla hovrätts- assessor som sekreterare. Den angivna högre lönesättningen synes även böra ifrågakomma beträffande särskilt kvalificerad sekreterare på förvalt- ningssidan. Utredningen föreslår sålunda att sekreteraretjänsterna placeras i högst Cr 8, därvid JO i varje särskilt fall får avgöra vilken lönegrad som skall komma till användning.

Den föreslagna nya biträdestjänsten synes böra göras till kanslibiträdes- tjänst och sålunda placeras i lönegrad Ca 11. Biträdets arbete kommer

visserligen till väsentlig del att bestå av maskinskrivning, men veder- börande måste även vara kunnig stenograf, vara kapabel att biträda kansli- skrivaren i dennas kvalificerade arbetsuppgifter samt kunna vikariera för kansliskrivaren (jfr prop. nr 14 till 1952 års riksdag s. 31). Det måi sammanhanget nämnas att MO utom kansliskrivare har ett halvtidsanställt kanslibiträde i Cg 11.

All personal vid JO:s expedition bör som hittills antagas av JO. Huru- vida ansökningsförfarande bör ifrågakomma torde få ankomma på JO att avgöra.

I detta sammanhang må erinras om att 1948 års riksdag bemyndigat Kungl. Maj:t att i fall, där innehavare av pensionsberättigande befattning i statens tjänst, uppförd på vederbörligen fastställd personalförteckning, förordnas att innehava medelst förordnande tills vidare tillsatt byråchefs- befattning hos JO eller hos MO eller under tiden för dylikt förordnande befordras till annan pensionsberättigande statlig tjänst, föra den pensions- berättigande tjänsten över stat och återbesätta den på stat befintliga tjäns- ten. Samma skäl som talade för detta bemyndigande och för motsvarande bemyndiganden av 1946 års riksdag beträffande dels den Kungl. Maj:t underställda civila statsförvaltningen och dels riksdagens verk var för sig, nämligen att betydande olägenheter vore förbundna med det dåvarande förhållandet att befattningar i succession efter innehavare av tillsvidareför- ordnanden icke kunde återbesättas i vanlig ordning, talar för att riksdagen, såvitt angår den nya byråchefsbefattningen hos JO, bör ge Kungl. Maj:t enahanda bemyndigande som 1948 års riksdag gav beträffande då befint— liga byråchefstjänster hos JO och MO. '

Den nuvarande byrådirektörstjänsten synes böra föras å Övergångsstat. Skulle byrådirektören ej utses att innehava annan tjänst eller skulle han efter förordnande å sådan tjänst återgå till den å övergångsstat förda byrå- direktörstjänsten, bör sekreteraretjänsten å förvaltningssidan ej tillsättas eller förordnande å denna tjänst återkallas.

De ändringar utredningen föreslår i organisatoriskt hänseende har sam- manförts i förslag till ändringar i tjänsteförteckningen för riksdagens verk och i förslag till ändringar i personalförteckningen för samma verk. Det ankommer å delegerade för riksdagens verk att efter bemyndigande av riksdagen ombesörja erforderliga ändringar i dessa förteckningar.

Till sist må några ord nämnas om formerna för utredningar hos ämbetet. Sammansatta utskottet 1954 har härom anfört.

Självfallet skulle det enligt utskottets mening vara en vinning, om de allmänt erkända grundsatserna om muntlighet och omedelbarhet kunde vinna ökad till— iämpning vid utredningar inom ämbetet. Å andra sidan finnas uppenbarligen åtskilliga fall, där ett skriftligt förfarande ger ett bättre resultat. Även om så icke skulle vara fallet, måste skriftligheten i många fall föredragas av praktiska och ekonomiska skäl.

Någon väsentlig ändring i de nuvarande formerna för utredningar torde ej kunna göras. Muntliga förhör synes dock om möjligt böra hållas inför JO i större utsträckning än hittills. Ofta torde sålunda sådant förhör böra hållas då fråga uppkommer om anställande av åtal. Vid förhör inför JO kan det stenografikunniga kanslibiträdet anlitas. Det synes emellertid även lämpligt att använda ljudupp-tagningsapparat. En sådan synes böra an- skaffas för gemensamt bruk av JO och MO. '

Vad särskilt angår inspektionsverksamheten är angeläget att denna nog- grant planlägges och i övrigt förberedas. Det synes ej erforderligt att JO själv i detalj deltager i all inspektionsverksamhet. Åtföljes t. ex. JO å in- spektionsresa av en byråchef eller sekreterare från domstolssidan och en från förvaltningssidan kan vara lämpligt att JO inleder ifrågakommande inspektioner av skilda myndigheter men därefter överlåter granskningen i vissa delar åt sina medhjälpare och själv ägnar sig åt granskning av de delar av myndighets verksamhet som han anser sig böra själv kontrollera. JO bör dock personligen avsluta alla inspektioner med hänsyn till dels att framställda erinringar bör vara J Ozs och dels till värdet av de påpekanden och diskussioner som kan förekomma bl. a. beträffande praktiska spörsmål som ej lämpa sig för intagning i inspektionsprotokollet, vari numera icke redovisas allt vad som förekommit vid inspektionerna. Det av utredningen nu sagda torde närmast kunna betraktas som ett konstaterande av det sätt varpå inspektionsverksamheten nu hedrives. Möjligheterna till praktiska arrangemang av angivna och andra slag blir större sedan den till JO:s för- fogande stående personalen utökats.

Självfallet bör JO ej genom föreskrifter bindas beträffande formerna för sin verksamhet. Det måste ankomma på JO att, under hänsynstagande till såväl vad hans verksamhet i stort kräver som till särskilda spörsmål i enskilda fall, avgöra i vilka former verksamheten bör bedrivas.

MO-ämbetet

Som framgår av det till grund för direktiven liggande utlåtandet av sammansatta utskottet 1954 avser utredningens undersökning JO—ämbetet. I utlåtandet uttalades emellertid att, då likformigheten mellan de båda om- budsmannainstitutionerna borde bevaras, återverkningarna av utredningens förslag på MO-ämbetet bl. a. i organisatoriskt avseende måste beaktas. Till följd av det anförda har utredningen ansett sig icke ha anledning ingå på MO:s verksamhet i andra fall än då det gällt frågor som har betydelse för båda ombudsmännen. Sedan JO-ämbetet's organisation närmare övervägts har utredningen, särskilt som utredningen såvitt angår militära förhållan- den icke haft möjlighet att göra egna undersökningar, delgivit MO utred- ningens förslag till ändring av JO-ämbetets organisation samt hemställt att

MO måtte för utredningen ange, vilka återverkningar MO funne att utred- ningens förslag angående JO-ämbetets organisation borde ha å MO— ämbetet. I skrivelse till utredningen har MO härom anfört.

Å den för militieombudsmansexpeditionen nu gällande personalförteckningen äro uppförda följande ordinarie befattningshavare, nämligen en byråchef i löne- grad Cr 13, en byrådirektör i lönegrad Ca 31, en kansliskrivare i lönegrad Ca 15 och en expeditionsvakt i lönegrad Call. Härutöver tjänstgör vid expeditionen för närvarande följande icke ordinarie personal, nämligen dels på heltid en dom— stolsjurist såsom biträdande byråchef med avlöning i form av arvode (ersätt- ning för mistade avlöningsförmåner jämte s. k. kommittétillägg) och dels på halvtid ett extra kansli-biträde i lönegrad Cg 11 varjämte -— mot ersättning i form av arvode _ i förekommande fall anlitas militär, civilmilitär och civil personal för biträde vid inspektioner och i samband med annan militieombudsmannen åliggande granskning samt eljest i mån av behov. Befattningen såsom byråchef har sedan år 1936 innehafts av domstolsjurister. Såsom byrådirektör (tidigare byråintendent) ha tjänstgjort före detta aktiva officerare med militär förvaltningSJ utbildning. Den nyssnämnda extra befattningen såsom biträdande byråchef har funnits inrättad oavbrutet sedan början av det andra världskriget och har såväl under kriget som även därefter tidvis varit dubblerad. Denna tjänst, som allt- sedan tillkomsten »bestritts av domstolsjurister, skulle med oförändrat antal högre befattningshavare å ordinarie stat icke heller i fortsättningen kunna undvaras. Det extra kanslibiträdet har — med undantag för några få månader — stadig- varande tjänstgjort vid militieombudsmansexpeditionen sedan år 1941, t'. o. m. är 1947 å heltid och därefter å halvtid.

Det synes naturligt att organisationen av riksdagens båda ombudsmansäm— beten uppbygges efter inbördes ensartade riktlinjer med allenast de avvikelser som betingas av de olika ämbetsområdenas art och av arbetsuppgifternas om- fattning. Så har i princip varit fallet alltsedan militieombudsmansämbetets till- komst år 1915, och det måste otvivelaktigt alltjämt vara av betydelse att ämbetena i fråga om förutsättningarna att kunna med erforderlig effektivitet genomföra sina arbetsuppgifter äro inbördes likställda.

Den för justitieombudsmansämbetets del övervägda organisationen med en kanslichef och två byråchefer synes — på sätt nedan närmare utvecklas _ lämp- lig jämväl med avseende å militieombudsmansämhetet och ägnad att möjliggöra en rationellare fördelning av arbetsuppgifterna mellan befattningshavarna. Icke heller skulle genomförandet av en sådan organisation för militieombudsmans- ämhetet innebära någon faktisk utökning av det nu förefintliga antalet av tre högre befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen (byråchef, biträ- dande byråchef och byrådirektör).

Därest den närmast militieombudsmannen stående befattningshavaren utgöres av en kanslichef i lönegrad Cp 15 _— innehavare av Cp-befattning erhåller rätt till full pension efter i regel tolv års tjänstetid och må i princip icke med be- fattningen förena annan pensionsberättigande tjänst — torde detta, liksom för— utsatts i fråga om justitieombudsmansämbetet, komma att medföra att befatt- ningen i regel upprätthålles av samma person under en med hänsyn till önsk- värdheten av kontinuitet i ombudsmansämbetets verksamhet längre tidrymd än som torde bliva fallet i fråga om en tjänst i Cr-lönegrad. Sådan befattning är nämligen icke förenad med pensionsrätt och befattningshavaren innehar regel- mässigt annan pensionsberättigande tjänst. Det må i detta sammanhang nämnas att den nuvarande byråchefs-befattningen vid militieombudsmansexpeditionen ——

som nämnts en Cr-tjänst — under de senaste femton ären innehafts eller på minst årslånga förordnanden uppehållits av sammanlagt sex domstolsjurister. Kanslichefsbefattningens placering i lönegrad Cp 15 skulle vidare medföra att vid besättandet av denna befattning med den väl kvalificerade arbetskraft, vartill löne— sättningen bör giva möjlighet, det särskilt kunde beaktas att vederbörande fyller högt ställda anspråk på erfarenhet och insikter beträffande förvaltningsverk- samhet i allmänhet. Härigenom skulle militieombudsmansämbetets tillsyn över förvaltningsmyndigheterna inom försvaret kunna ökas i omfattning och inten- sitet, vilket är av vikt icke minst med hänsyn till de stora ekonomiska värden som handhas av ifrågavarande myndigheter. Vidare skulle kanslichefen vid mili- tieombudsmansexpeditionen kunna, i likhet med vad som avses för motsvarande befattningshavare vid justitieomhudsmansexpeditionen, anförtros att självständigt besluta i vissa spörsmål under ärendenas förberedande handläggning.

Inrättandet av en befattning såsom byråchef i lönegrad Cr13 i stället för den nuvarande extra tjänsten såsom biträdande byråchef innebär endast att den faktiskt tillämpade organisationen härvidlag kommer till uttryck jämväl 1 per- sonalförteckningen för militieombudsmansexpeditionen. Befattningen skulle även framgent vara avsedd för en domstolsjurist och alltså motsvara den för sådan tjänsteman avsedda byråchefsbefattningen vid justitieombudsmansexpeditionen.

Ett utformande av organisationen inom militieombudsmansämhetet till största möjliga överensstämmelse med den för justitieombudsmansämbetet ifrågasatta skulle vidare innebära att den i fråga om sistnämnda ämbete tilltänkta byrå- chefsbefattningen för i förvaltningsverksamhet förfaren person komme att hos militieombudsmansämhetet motsvaras av en för militärt skolad befattningshavare avsedd byråchefstjänst. Den speciella sakkunskap rörande särskilt truppförban— dens militära och förvaltningsmässiga organisation samt verksamheten inom de- samma, vartill militieombudsmannen för sin ämbetsutövning jämväl måste äga tillgång, torde bäst tillgodoses med en militärt utbildad och i militära förhållan- den insatt tjänsteman. Ävenså kräver beredningen av åtskilliga av de ärenden militieombudsmannen har att handlägga biträde av befattningshavare med så- dan fackutbildning. Hit höra frågor rörande den militära tjänsterutinen, ären- den rörande de värnpliktigas inskrivning, redovisning och tjänstgöring, mobili— seringsplanläggning och andra krigsberedskapsärenden med mera. För planläggan- det i detalj av militieombudsmannens inspektioner, för medverkan på områden där inspektionerna gälla med personalvården sammanhängande förhållanden, såsom förläggning, utrustning, förplägnad och sjukvård, ävensom för bearbet- ningen av de iakttagelser som vid inspektionerna gjorts på nämnda områden måste stadigvarande tillgång finnas till en militär fackman. _ En förändring av den nuvarande byrådirektörsbefattningen till en byråchefstjänst är —— även med bortseende från Önskvärdheten av likformighet mellan ombudsmansämbe- tena väl motiverad. De arbetsuppgifter, som tillagts byrådirektören vid mili- tieombudsmansexpeditionen, ha efter hand och särskilt under de senaste åren blivit så kvalificerade och omfattande att de böra ankomma på en byråchef. Den nu ifrågavarande befattningshavaren intager nämligen och kommer även efter den ifrågasatta organisationsförändringen att med avseende å sina ämbetsområ- den intaga enahanda ställning inom militieombudsmansinstitutionen som den i en ny organisation ingående domstolsjuristen-byråchefen i fråga om de områden som omfattas av hans speciella sakkunskap. Ärendenas fördelning mellan de båda byråcheferna kommer i så fall att betingas av huruvida ärendena äro av främst militär eller juridisk art. Härtill kommer att den militärt skolade befatt— ningshavaren vid militieombudsmansexpeditionen har att närmast utöva den

samordnande ledningen beträffande de av militieombudsmannen anlitade sär- skilda sakkunniga, i allmänhet av överstes eller överstelöjtnants grad eller tjänste—o klass, som biträda militieombudsmannen i samband med dennes inspektions- verksamhet. —— Med hänsyn till att innehavare av nu ifrågavarande byråchefs- befattning icke torde kunna kvarstå å aktiv tjänst inom krigsmakten, synes be- fattningen böra förenas med pensionsrätt och i enlighet med gängse praxis placeras som en fullmaktstjänst i lönegrad Ca 37. Härigenom skulle ytterligare tillgodoses behovet av kontinuitet i militieombudsmansämbetets verksamhet och möjligheterna betydligt ökas att till innehavare av tjänsten förvärva väl kvali- ficerad befattningshavare från krigsmakten. Det må i detta sammanhang näm- nas att för militärer eller civilmilitärer avsedda byråchefsbefattningar inom för- svarets centrala förvaltningsmyndigheter regelmässigt äro placerade i lönegrad Ma 37 respektive Ca 37 och innehas av militärer eller civilmilitärer med överstes grad eller tjänsteklass samt att överstelöjtnant har lön enligt lönegrad Ma 33 och major enligt lönegrad Ma 30.

En ändring av militieombudsmansämbetets organisation sålunda att i stället för de nuvarande befattningarna såsom byråchef, biträdande byråchef och byrå- direktör inrättades en kanslichefs- och två byråchefstjänster skulle, såsom i det föregående utvecklats, medföra avsevärda fördelar. Huruvida militieombudsmans- ämhetet därjämte bör i likhet med justieombudsmansämbetet erhålla två sekre- terare å ordinarie stat synes — med utgångspunkt från att militieombudsmannen liksom justitieombudsmannen medgives att jämväl framgent i mån av behov anlita extra arbetskraft — icke behöva upptagas till övervägande i detta sammanhang. Vid sådant förhållande torde icke heller nu böra tagas ställning till frågan huru- vida den nuvarande extra befattningen för halvtidstjänstgörande kanslibiträde bör ordinariesättas såsom heltidstjänst.

Utredningen, som även muntligen diskuterat förevarande spörsmål med MO, finner de av MO anförda skälen för de av honom föreslagna ändring- arna i ämbetets organisation övertygande. Utredningen ansluter sig där— för till vad MO anfört. För MO-ämbetets del framlägger utredningen så- lunda de ändringsförslag beträffande tjänsteförteckningen för riksdagens verk och personalförteckningen för sagda verk som ovan intagits.

Beträffande arbetsformerna gäller i allt väsentligt vad som anförts ovan. under JO-ämbetet.

Kostnader JO-ämbetet

De totala utgifterna enligt budgetredovisningen för »Justitieombudsman- nen och hans expedition» uppgick under budgetåret 1954/55 — enligt vad utredningen inhämtat från riksgäldskontoret —— till 167 960 kronor 46 öre, varav 154 833 kronor 33 öre åtgått till avlöningar och 13 127 kronor 13 öre till omkostnader. Lönekostnaderna utgjorde, för JO och hans ställföreträ- dare 48 604 kronor 70 öre, för kvalificerad arbetskraft i övrigt 79 204 kronor 18 öre, för kansliskrivare, vikarie för denna och extra skrivhjälp 15 613 kronor 60 öre samt för expeditionsvakt och vikarie för denne 11 410 kronor 85 öre. Som budgetåret 1954/55 ger det aktuellaste jämförelsematerialet och avvikelserna i förhållande till närmast föregående budgetår är obetyd— liga och i huvudsak beroende av olika storlek å dyrtidstillägg samt i visst fall ändrad lönegradsplacering, anser utredningen siffrorna från budget- året 1954/55 väl lämpade att i första hand jämföras med motsvarande kostnader, sådana de kan beräknas gestalta sig om utredningens förslag följes. Dock bör kostnaderna för avlöningar justeras med hänsyn till att dyrtidstillägget höjts först från och med andra hälften av budgetåret. Där- vid torde man nå ungefär rättvisande resultat genom att höja avlönings- beloppen för JO och hans ställföreträdare samt för den kvalificerade arbets— kraft JO anlitat med fyra procent, beloppet för kansliskrivarens lön m. m. med fem procent samt beloppet för lön åt expeditionsvakten och dennes vikarie med likaledes fem procent.

Efter justering av lönekostnaderna på angivna sätt erhålles i runda tal följande belopp. JO och hans ställföreträdare ............................................. kr. 50 600 Kvalificerad arbetskraft i övrigt ....................................... » 82 400 Kansliskrivare, vikarie för denna och extra skrivhjälp ......... » 16400 Expeditionsvakt och vikarie för denne ................................. » 12 000

Summa kronor 161 400

Även omkostnaderna torde böra justeras på grund av fördyringar. Här- vid synes tillräckligt att för jämförelsen höj-a detta utgiftsbelopp med fem procent eller från 13127 till i runt tal 13 800 kronor. De omräknade totala utgifterna för ämbetet bliva då 175 200 kronor, vilket belopp alltså kan sägas utgöra beräknade kostnader för budgetår vid oförändrad orga— nisation.

Beträffande posten avlöningar åt JO och hans ställföreträdare synes ut- redningens förslag icke medföra annan ändring än att avlöningskostnaden för JO:s ställföreträdare kan väntas stiga med hänsyn till att han torde komma att tjänstgöra samtidigt med JO i större utsträckning än som

hittills varit fallet. Den av utredningen föreslagna utökningen med två månader av tiden för JO:s rätt att åt sin ställföreträdare uppdraga att hand- hava vissa ämbetet tillkommande göromål medför, om den i sin helhet utnyttjas, en kostnadsökning av i det närmaste 7 000 kronor. Kostnaderna för den kvalificerade arbetskraft JO enligt utredningens förslag kommer att ha till sitt förfogande framgår av följande uppställning.

lön åt kanslichef, Cp 15 ................................................... kr. 34 380 lön åt två byråchefer, Cr 13 ............................................. >> 63 768 lön åt två sekreterare, Cr5 ............................................. » 47 352 vikariatsersättningar 2 223 arvoden åt experter utom JO:s expedition ........................... >> 4 000

Summa kronor 151 723

Till sekreterare torde lön i de ojämförligt flesta fallen utgå enligt Cr 5. Vikariatsersättningarna har beräknats för byråchefs tjänstgöring å kansli- chefsbefattningen under kanslichefens semester, 45 dagar, samt för sekre- terarnas tjänstgöring å byråchefsbefattning dels under byråchefernas semestrar, tillhopa beräknade till 90 dagar, och dels under den tid byråchef vikarierar för kanslichefen under dennes se111ester.'Vikarier för sekrete- rarna under deras semestrar och under den tid de uppehåller byråchefs- befattning torde ej erfordras. Arvode åt experter är svårt att med tillför- litlighet beräkna. Det kommer att variera från år till år.

Därest utredningens förslag följes kan således kostnaderna för den kvalificerade arbetskraft som står till JO:s förfogande beräknas stiga med cirka 69 400 kronor per år.

För biträdespersonalen blir kostnaderna enligt utredningens förslag följande.

lön åt kansliskrivaren, Ca 15:18 .......................................... kr. 12 252 lön åt kanslibiträde, Ca 11:11 ............................................. >> 9 516 vikariatsersättning m. m. ................................................... >> 1 513

Summa kronor 23 281

Vikariatsersättningen har beräknats för tjänstgöring av kanslibiträdet å kansliskrivartjänsten under kansliskrivarens semester, 35 dagar. Där- jämte har beräknats lön åt extra arbetskraft under kanslibiträdets semester och under den tid hon vikarierar för kansliskrivaren, tillhopa 55 dagar.

Kostnaderna för biträdespersonalen kan således, om utredningens för- slag följes, beräknas stiga med cirka 6 900 kronor årligen.

Kostnaderna för lön åt expeditionsvakt och vikarie för denne blir oför- ändrade.

Vidare måste, beträffande omkostnader, beaktas att kostnaderna för inspektionsresor kommer att stiga om utredningens förslag godtages. In— spektionsresorna har under de tre sista budgetåren genomsnittligt för år kos-

tat i det närmaste 3 800 kronor. Som en ökad inspektionsverksamhet i huvud- sak skulle avse förvaltningen och därför till större del än övriga inspek- tioner ske i Stockholm, torde ökningen av kostnaderna i nu förevarande hänseende kunna beräknas till omkring 2 000 kronor.

Slutligen får man räkna med att omkostnaderna i övrigt vid JO:s expedi- tion stiger något. I detta hänseende to-rde vara tillfyllest att räkna med en ökning av 1 000 kronor.

Totalt skulle sålunda utredningens förslag medföra en beräknad kost- nadsökning å cirka 86 300 (7 000 + 69 400 + 6 900 + 2 000 + 1 000) kronor. Kostnaderna för JO och hans expedition skulle därmed stiga från de be- räknade kostnaderna vid oförändrad organisation, 175200 kronor, till i runt ml 261 500 kronor. Riksgäldskontoret har för budgetåret 1955/56 be- räknat kostnaderna för ämbetet till totalt 186000 kronor, varav 172000 kronor beräknats för avlöningar och 14 000 kronor för omkostnader. I för- hållande till riksgäldskontorets beräkning skulle utredningens förslag allt- så medföra en kostnadsökning å 75 500 kronor.

JO-ämbetet har för närvarande sina lokaler i en staten tillhörig bygg— nad. Genomföres den av utredningen föreslagna organisationen för ämbetet kräves ytterligare två rum. Härav föranledd kostnadsökning kan ej närmare angivas, enär man ej vet om JO-ämbetet kan få disponera fler rum i den byggnad där ämbetets lokaler nu är inrymda eller om ämbetet måste få lokaler i annan byggnad.

Engångskostnaden för anskaffning av ytterligare kontorsinventarier har utredningen, särskilt som denna kostnad i viss mån är beroende av lokal- frågans lösning och dessutom är av underordnad betydelse, ej funnit an- ledning att närmare undersöka.

MO-ämbetet

De löneökningar i förhållande till nuvarande löneläge, vilka kommer att bliva följden av den nu ifrågasatta organisationsändringen framgår av följande, MO:s ovannämnda skrivelse vidfogade uppställning.

Ändrad organisation.

Kanslichef Cp 15 ......................................................... 34 380 Byråchef Cr 13 ............................................................ 31 884 Byråchef Ca 37 (löneklass 37) ....................................... 28 836 95 100

Oförändrad organisation.

Byråchef Cr 13 ............................................................ 31 884 Biträdande byråchef, arvode (f. n. motsvarande löneklass 35

+ 3 600) ............................................................... 30 7912 Byrådirektör Ca 31 (f. n. löneklass 34) ........................... 26 364 89 040

Löneökning vid ändrad organisation 6 060

Tilläggas må att vikariatsersättning åt byråchef vid tjänstgöring å kanslichefstjänsten under kanslichefens semester, 45 dagar, uppgår till högst 450 kronor samt att annan vikariatsersättning eller lön åt vikarie ej torde ifrågakomma i vidare mån än som tidigare må ha varit fallet.

MO anför i sin skrivelse att löneökningen utgör icke fullt tre och en halv procent av ämbetets samm-anlagda avlöningsanslag för budgetåret 1955/56 å 178 000 kronor samt att det för övrigt synes sannolikt att ifråga- varande tjänsteuppflyttningar med den förstärkning av MO-ämbetet i kvali- tativt hänseende, som därav kan förväntas, skall medföra icke oväsentlig inbesparing av utgifter för anlitade extra arbetskrafter.

Specialmotivering

Regeringsformen

Spörsmålet huruvida den av utredningen föreslagna vidgningen av om- budsmännens ämbetsområden tarvar grundlagsändring kräver en särskild undersökning. Som ovan angivits har JK i 5 27 regeringsformen ålagts att »hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva», vilket stadgande tolkas så att JK har att öva tillsyn över alla som är underkastade ämbetsansvar. Den i 5 96 regeringsformen använda terminologin, att JO _ från MO bortses i detta sammanhang _ har att »hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad — _ _ i vad de _ _ _ skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att _ _ — vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra», synes även i och för sig kunna täcka tillsyn över alla, som är underkastade ämbetsansvar. Det är svårt att av ordalagen finna någon saklig skillnad mellan vad som sålunda före— skrives för JK och för JO. Hinder borde därför från denna synpunkt icke möta att i detta hänseende tolka 5 96 på samma sätt som skett med 5 27. Det ligger under sådana förhållanden nära till hands att fråga sig om man skall behöva ändra & 96 eller om det kan vara tillfyllest att i JO:s instruk- tion ändra ämbetsområdct så att det uttryckligen omfattar alla, som är underkastade ämbetsansvar. Liksom man, då i samband med RÅ-ämbetets införande ny instruktion antogs för JK—ämhetet, i stället för att som i den tidigare instruktionen och i förslaget till den nya tala om domare och andra ämbetsmän, begagnade uttrycket »domare och andra som äro under— kastade ämbetsansvar» kunde måhända göras gällande att det skulle räcka med motsvarande ändring i JO:s instruktion. Emellertid är utgångsläget ej detsamma som det var då den nyssberörda nu gällande instruktionen för JK antogs. JK hade ju redan dessförinnan ansetts behörig att öva tillsyn över alla som var underkastade ämbetsansvar och ändringen i terminologin i hans nya instruktion var sålunda allenast av redaktionell karaktär. Med JO är däremot förhållandet det rakt motsatta. Hans behörighet har _ med vissa undantag _ alltid ansetts inskränkt till statliga befattningshavare. En motsvarande ändring i hans instruktion skulle medföra en väsentlig saklig ändring, och man kan starkt ifrågasätta om en sådan ändring över- huvud är tillåten utan att 5 96 regeringsformen samtidigt ges motsvarande innehåll. Riksdagen torde visserligen vara oförhindrad att uttala sin me- ning om hur ett lagbud bör tolkas, men det får ej ske med anspråk på att den uttalade meningen skall lända dem det vederbör till efterrättelse. I

5 83 regeringsformen föreskrives att någon för framtiden gällande för- klaring av grundlag ej får stadgas, »utan på det sätt, som vid ändringar i dem iakttagas bör». Göres nu allenast instruktionsändring och i motiven uttalande om anledningen därtill, sker detta givetvis med anspråk på att ändringen och uttalandet skall följas. Ändringen torde därför knappast vara tillåten. Det skulle ju innebära att man kringgick det villkor som uppställts för förklaring och ändring av grundlag, nämligen att beslut där- om skall fattas av två riksdag—ar mellan vilka val skett till andra kam- maren. Lagligheten av en av riksdagen beslutad instruktionsändring skall för övrigt prövas i samband med att den av Kungl. Maj:t påbjudes till efterlevnad. Däremot synes, såsom nyss berörts, hinder knappast möta att riksdagen utan att föreslå ändring i JO:s instruktion _ och ej heller i 5 96 regeringsformen _ uttalar uppfattningen att grundlagsstadgandet bör förstås så, att JO har att öva tillsyn över alla som är underkastade ämbets- ansvar och som ej faller under MO:s åmbetsområde. Ett sådant uttalande sker då till den verkan det hava kan och är till intet förbindande för dem som ha att tillämpa lagstadgandet. Detta betyder dock givetvis ej att ett sådant uttalande icke skulle kunna få den effekten, att de lagtillämpande myndigheterna övertygades om att tolkningen vore riktig och därför följde uttalandet. Som nyss sagts skulle emellertid något tvång därtill ej före- ligga och uttalandet skulle därför mycket väl kunna bli verkningslöst.

Utredningen anser det anförda visa att man ej kan komma från att antingen ändra 5 96 regeringsformen eller på det för ändring av grund— lag föreskrivna sättet stadga förklaring av paragrafen. Då enligt utred— ningens uppfattning ändring av ordalydelsen i paragrafen för att beträf— fande JO:s tillsyn nå det önskade resultatet i och för sig ej skulle vara erforderlig, skulle det kunna ligga nära till hands att förorda lagförklaring. Emellertid torde detta institut aldrig ha använts beträffande grundlagarna och har i övrigt helt kommit ur bruk. Det är under sådana förhållanden enligt utredningens uppfattning ej anledning att nu tillgripa institutet. För vår tids uppfattning är naturligare att ändra lagen så att den ej ger ut— rymme för tvekan om hur den bör förstås. En sådan ändring fyller sin upp- gift och kan ej anses vara självändamål. Utredningen föreslår sålunda att ändring sker i 5 96 regeringsformen. Som en följd därav erfordras vissa ändringar i 55 100 och 101, varjämte ändring synes böra ske jämväl i 5 99.

En särskild fråga är huruvida ombudsman, därest utredningens förslag antages, äger utöva tillsyn över verksamhet som ägt rum före ändringarnas ikraftträdande. Enligt utredningens förmenande ligger det i sakens natur att så bör vara fallet. Det är ju allenast fråga om en utökad möjlighet att göra gällande ett redan bestående ämbetsansvar.

Utredningen har, såsom redan av det anförda framgått, vid sitt arbete kommit i beröring med institutet lagförklaring. Detta institut torde vara obsolet och bör måhända därför avskaffas. Frågan härom faller emellertid

utanför utredningens uppdrag. Spörsmålet har berörts med hänsyn till att det är av betydelse för det i 19 5 instruktionen föreslagna stadgandet.

5 96.

Som framgår av förslaget anges i paragrafen ej hur tillsynen skall för- delas mellan ombudsmännen utan hänvisas därutinnan till instruktionen. Vilken av riksdagens båda ombudsmän som i det enskilda fallet har att utöva den tillsyn som skall äga rum synes nämligen icke behöva anges i regeringsformen. Där torde vara tillfyllest att stadga att två ombudsmän skall finnas. Dock kan vara lämpligt att även i huvudsak ange ombudsmän- nens verksamhetsområden. Detta sker genom prefixen justitie och militie. Genom att gränsdragningen regleras i instruktionen öppnas möjlighet att in- föra vissa särskilda bestämmelser för fall där den gräns man måst draga framstår som mindre lämplig, något som knappast skulle låta sig göra i regeringsformen. Därjämte medför frågans reglering i instruktionen att man utan större omgång kan ändra gränsen då särskilda förhållanden påkallar att så sker. Så kan vara fallet vid väsentliga förskjutningar i om- budsmännens arbetsbördor, t. ex. under en kristid.

Utredningen har bibehållit uttrycket »uti sina ämbetens utövning». Mot- svarande uttryck i instruktionen har ej heller ändrats. Visserligen passar detta uttryck mindre väl beträffande verksamhet av enskilda som är under— kastade ämbetsansvar och utredningen har övervägt att i stället använda uttrycket »handlande under ämbetsansvar», men då någon tvekan om vad som förstås med ämbetsutövning ej gärna kan uppkomma har utredningen stannat för att i denna del ej föreslå någon ändring.

5 99.

Det har ansetts följdriktigt att, sedan ändring föreslagits i 5 96, föreslå ändring även av 5 99. Den i paragrafen i dess nuvarande lydelse gjorda uppräkningen får ej anses uttömmande.1 Ombudsman äger tillträde till sessionerna hos alla domstolar och myndigheter som står under hans till- syn (se 10 5 JO:s instruktion och 8 5 MO:s instruktion). Som emellertid uppräkningen i 5 99 avser allenast domstolar och statliga myndigheter synes paragrafen böra ges sådan avfattning att därav uttryckligen framgår att ombudsman äger tillträde även till övriga under hans tillsyn stående myndigheters sessioner. Det sagda gäller även ombudsmans rätt att taga del av myndigheternas handlingar.

55 100 och 101.

Ändringarna i dessa paragrafer är en följd av att ombudsmännens verk- samhetsområden enligt utredningens förslag anges i instruktionen och ej i 5 96 regeringsformen.

1 Jfr Malmgren, Sveriges grundlagar, vid 5 99 regeringsformen.

Instruktionen

Utredningen har, såsom ovan nämnts, funnit avgörande skäl tala för att en gemensam instruktion för riksdagens ombudsmän utfärdas.

Instruktionen har, såsom nedan i förekommande fall närmare angives, i görlig mån anpassats efter den av Kungl. Maj:t den 7 januari 1955 utfärdade allmänna verksstadgan (SFS nr 3).

Den tidigare ordningsföljden mellan paragraferna har i Viss u-stråckning ändrats. Anledningarna härtill torde framgå utan närmare motivering. I motiveringen behandlas icke de ändringar som allenast är en följd av sam- manslagningen av de gällande instruktionerna. Då saklig ändring ej gjorts i tidigare stadgande har i allmänhet ej heller skälen för att bibehålla stad- gandet angivits. I instruktionen har, liksom i verksstadgan, genomgående använt-s termerna tjänst och tjänsteman i stället för befattning och befatt- ningshavare. De nu gällande instruktionernas språkliga uttryckssätt har i stort sett bibehållits. Såsom första lagutskottet i utlåtande nr 8 vid 1941 års riksdag, då nu gällande instruktioner antogs, anfört skulle en grund- ligare revidering ur formell synpunkt innebära en nästan genomgående omformulering av de olika bestämmelserna utan att medföra nämnvärda sakliga fördelar.

1 5.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har utredningen funnit att ombudsmännens tillsyn bör täcka det område inom vilket ämbetsansvar föreligger. Någon anledning att nu rucka på den gällande fördelningen av tillsynen över statliga myndigheter och tjänstemän, vilken i praktiken icke vållat några svårigheter, synes ej föreligga. Väl kunde tänkas att civilför- svaret överflyttades från JO till MO. Härför talar att civilförsvaret är en del av det totala försvaret och att spörsmålen inom detsamma jämförelsevis ofta är likartade motsvarande problem inom det militära försvaret. Emel- lertid är civilförsvarets organisation m. m. för närvarande under utred— ning och man vet ännu intet om vad denna utredning kommer att resul- tera i. Möjligen kommer de nu bestående likheterna med militärförsvaret att försvagas. Hur därmed än må förhålla sig synes man dock under på- gående utredning ej böra på denna punkt göra ändring i fråga om ombuds- männens tillsyn. Ytterligare skäl att för närvarande ej överflytta denna tillsyn till MO är att den i fredstid ej spelar stor roll i arbetsbördehänse— ende — årligen har hos JO förekommit allenast ett eller annat ärende be- rörande civilförsvaret — och att vid krigsfall eller därmed jämförliga för- hållanden MO-ämbetet, även utan att ha tillsyn över civilförsvaret, som då kan väntas ge betydligt fler ärenden, torde få en för ämbetets normala

organisation alltför stor arbetsbörda. Utredningen stannar således för att ej nu föreslå ändring i den gällande kompetensfördelningen mellan om- budsmännen.

Angivandet av området för J Ozs tillsyn torde ej tarva någon kommentar. Tillägget såvitt angår MO är betingat av att utan sådant tillägg alla en- skilda, som är underkastade ämbetsansvar, skulle stå under JO:s tillsyn. De försvarsväsendet närstående stiftelser och kårer varom kan vara fråga —— Föreningen svenska röda korset, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund m. fl. — ligger självfallet närmast till hands att MO utövar tillsyn över. Såsom ovan nämnts har MO också vid ett tillfälle —— ehuru troligen ej med rätta — ansett sig äga tillsynsrätt gentemot överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer. Det i para— grafen i denna del använda uttrycket >>försvarsväsendet närstående» är något vagt men utredningen har ej kunnat finna något bättre. Uttrycket torde dock ej medföra några praktiska olägenheter enär, såsom nedan anges, vid tvekan om vilken ombudsman som bör handlägga ett ärende, samråd mellan ombudsmännen alltid bör ske och en av dem alltid blir skyldig att handlägga ärendet. Någon kommunal myndighet som, utöver vad som redan gäller, bör vara föremål för tillsyn av MO torde ej finnas.

Som utredningens förslag innebär att ombudsmännens tillsyn skall om- fatta alla som är underkastade ämbetsansvar må här erinras om att om- budsmännens tillsynsskyldighet gentemot högsta domstolens och rege- ringsrättens ledamöter är stadgad i 5 101 regeringsformen och att statsråd enligt 5 106 regeringsformen ej får åtalas annat än efter beslut av konstitu- tionsutskottet (jfr 5 och 6 55 instruktionsförslaget). JO och MO bör själv- fallet icke äga åtala varandra eller JK. Att MO ej äger åtala JO har hittills följt av det sätt, varpå ombudsmännens äinbetsområden begränsats. Med hänsyn till det i tredje stycket förevarande paragraf föreslagna stadgandet synes det tänkbart att JO kan komma att taga befattning med militärt mål. JO har därför uttryckligen undantagits från MO:s tillsyn.

I paragrafens andra stycke upptages, med viss saklig ändring, de stad- ganden som nu återfinnes i 11 5 andra stycket JO:s instruktion och 9 5 andra stycket MO:s instruktion. Bestämmelsen är visserligen av expedi- tionell natur men har med hänsyn bl. a. till stadgandet i tredje stycket förevarande paragraf ansetts böra intagas i denna paragraf. De i denna del nu gällande stadgandena har i praktiken tillämpats så, att ombudsman, då han erhållit en anmälan mot någon som står under den andre om— budsmannens tillsyn, till denne överlämnat ärendet. Detta är självfallet mer tillfredsställande än att klagande, som misstagit sig om gränsen mellan ombudsmännens ämbetsområden, efter anvisning skall behöva ha besvär med insändande av ny klagoskrift till den prövningsberättigade ombuds- mannen. Som tidigare anförts avsågs med ordet »må» att utmärka att, då ombudsman mottager klagomål, som tillhör den andre ombudsmannens

åmbetsområde och klagomålet uppenbarligen ej förtjänar avseende, det bör vara den förre ombudsmannen obetaget att för sin del avföra ärendet. Ombudsmännen torde emellertid ej ha begagnat sig av denna möjlighet. Det synes ej heller lämpligt att så sker. Ett klagomål kan visserligen i och för sig framstå som uppenbart ogrundat men jämfört med andra klagomål mot samme tjänsteman är saken kanske ej så klar. Har då dessa andra klagomål anförts hos den prövningsberättigade ombudsmannen _ det är sällan klagomål anföres hos fel ombudsman »4 vet den icke prövnings- berättigade ombudsmannen intet därom. Utredningen föreslår på grund av det anförda att »må» utbytes mot »skall».

Det i paragrafens tredje stycke upptagna stadgandet avser fall då ärende eller del därav enligt de tidigare stadgandena i paragrafen skall pröva-s av där angiven ombudsman men det av sakliga skäl synes lämpligare att den andre ombudsmannen avgör ärendet eller frågan. Stadgandet omfattar så- väl de fall då klagomål omedelbart synes böra handläggas av ombudsman, som utan stadgandet ej skulle vara prövningsberättigad, som de fall då lämpligheten av att så sker framträder först sedan viss utredning före- tagits. Det föreslagna stadgandet innebär en av praktiska skäl betingad uppmjukning av gränsen mellan ombudsmännens områden, vilken väl låter sig göra sedan fördelningen av tillsynen flyttats från regeringsformen till instruktionen. Den nu föreliggande möjligheten för ombudsman att, då flera deltagit i åtgärd och någon eller några av dem står under ombuds- mannens tillsyn men annan eller andra under den andre ombudsmannens tillsyn, anställa och utföra åtal mot alla synes ej tillfyllest. Att man ej gått längre torde få ses mot bakgrunden av att tillsynen fördelats i rege- ringsformen. Redan den i stadgandet upptagna åtalsbefogenheten torde strida mot regeringsformens fördelning men har givetvis betingats av prak- tiska skäl. Man har ej velat ha olika åklagare då åtalen bör handläggas gemensamt (jfr prop. nr 5 vid 1915 års riksdag s. 21 f). Från saklig syn— punkt kan man emellertid fråga sig om icke i huvudsak samma skäl, som talar för den sålunda stadgade åtalsrätten, även gör sig gällande då det är fråga om att framställa en erinran eller om att överhuvud handlägga ären- det. Om t. ex. en befattningshavare vid krigsmakten kommenderas till viss civil förrättning med bibehållen lön från fjärde huvudtiteln och vid den civila förrättningen deltager i åtgärd, över vilken klagan föres hos JO, synes det vara lämpligast att ärendet i sin helhet handlägges av JO oavsett om åtal skall ske eller ej. Huruvida så skall bli fallet visar sig för övrigt knappast förrän utredningen är klar och JO bör självfallet för vinnande av fullständig utredning i lika mån kunna undersöka förfarandet av alla som deltagit i åtgärden. Nu anförda synpunkter synes även kunna läggas på det fall att vederbörande visserligen ej deltagit i åtgärden men hans handlande har nära samband med denna. Som exempel på fall där åtgärder sålunda, oaktat de ej företagits av flera gemensamt, kan höra bedömas av

samme ombudsman må nämnas det fall att krigsman och tjänsteman vid civilförsvaret under manöver företagit vissa varandra närstående, likartade åtgärder. Ett fall från MO:s praxis må i detta sammanhang nämnas. Det låg till på följande sätt. Militär myndighet anställde en person innan före- skriven personalkontroll slutförts. Resultatet av personalkontrollen visade sig sedermera vara sådant att den anställde avskedades. Denne klagade hos M0 och framställde skadeståndsanspråk. Vid utredningen visade det sig att av polismyndighet vid personalkontrollen lämnade upplysningar var missvi- sande och att klaganden, om fullständiga upplysningar lämnats, ej torde ha avskedats. MO behandlade och avgjorde ärendet såvitt angick den militära myndigheten och överlämnade därefter ärendet i övrigt till JO. Det sålunda använda tillvägagångssättet, vilket ju var det enda möjliga, vållade väl i det aktuella fallet ej några större olägenheter men det hade självfallet varit enklare om MO kunnat avgöra ärendet i dess helhet och detta synes ej heller ha kunnat medföra några olägenheter.

Som ytterligare exempel på fall, då det synes vara lämpligt att om- budsman avgör ärende eller del därav oaktat han enligt de tidigare stad— gandena i paragrafen ej är prövningsberättigad, må nämnas följande. Klagomål anföres hos JO mot domare under påstående att domaren upp- träder kränkande mot parter och vittnen, därvid som exempel nämnes handläggningen av såväl militära som andra brottmål. JO synes i sådant fall böra avgöra klagomålet i dess helhet. —— Hos MO anföres klagomål så— väl mot kassachef vid militärt förband och försvarets civilförvaltning som mot kammarrätten över beslut i samma ärende. Kammarrätten står visser- ligen ej under MO:s tillsyn men det synes naturligt att MO med sin sak- kunskap beträffande militära kassaärenden avgör klagomålet även i vad det avser kammarrätten. Rör klagomålet såvitt angår kammarrätten ej av- görandet av ärendet utan allenast bristande iakttagande av någon form- föreskrift, kan däremot måhända vara lämpligast att ärendet i denna del överlämnas till JO för avgörande. Uppdelning av ärenden synes dock såvitt möjligt böra undvikas.

Som exempel på fall, då det kan vara påkallat att ombudsman till den andre ombudsmannens avgörande överlämnar ärende, oaktat det enligt huvudregeln faller under den förre ombudsmannens tillsyn, kan nämnas att hos JO klagan föres allenast över kammarrättens avgörande i militärt kassaärende. Det synes i sådant fall lämpligt att MO, som har erfarenhet och sakkunskap å området i fråga, avgör ärendet.

Sammanfattande kan utredningens förslag i denna. del sägas vara ut- tryck för tanken att, då riksdagens ombudsmän skall utöva tillsyn över alla som är underkastade ämbetsansvar, denna tillsyn bör så fördelas att ombudsmännens sakkunskap och erfarenhet på bästa sätt utnyttjas, varjämte fördelningen även i övrigt bör ske enligt praktiska grunder.

Med den föreslagna formuleringen av stadgandet i tredje stycket blir det

alltid den ombudsman, hos vilken frågan uppkommer, som bestämmer vilken av ombudsmännen som skall avgöra ärendet eller viss del därav. Utredningen förutsätter givetvis att detta sker efter samråd med den andre ombudsmannen då denne enligt utredningens förslag blir bunden av den förre ombudsmannens beslut. Ombudsman blir enligt stadgandet i fjärde stycket även bunden av ett överlämnande som skett med stöd av andra stycket. 4 5- ,

Stadgandena i 3 5 JO:s instruktion och 4 5 MO:s instruktion torde ha tillämpats så, att då ombudsman funnit felaktigt förfarande föreligga och detta icke varit av så svår beskaffenhet som i den närmast föregående paragrafen av vardera instruktionen anges, ombudsmannen underlåtit åtal om felet medgivits och rättelse utlovats för framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet samt inträffad skada gottgjorts. Även härutöver synes emellertid ombudsman vid i och för sig lindriga förseelser i viss ut- sträckning ha ansett sig kunna underlåta åtal (se JO:s ämbetsberättelser 1916 s. 193 och 1917 s. 10 samt lagutskottets utlåtande nr 1 vid 1916 års riksdag s. 5 f). Av det anförda torde framgå att åtal i vissa fall ansetts kunna underlåtas även vid uppsåtliga fel medan fel av oaktsamhet ansetts böra åtalas bl. a. om de härrört av grov försumlighet. Utredningen anser att ändring icke bör ske i den praxis som sålunda tillämpats. Emellertid synes uttrycket >>ovarsamhet, utan vrång avsikt,» mindre väl överens- stämma med nutida språkbruk. I ovarsamhet torde nämligen icke kunna inläggas någon som helst avsikt. Utredningen har därför övervägt att ändra avfattningen av det ifrågavarande stadgandet. Det kunde därvid ligga nära till hands att välja det uttryck som för motsvarande fall använts i 2 5 JK:s instruktion. JK äger enligt detta stadgande, om någon gjort sig skyldig till »fel i ämbetet», underlåta åtal om felet »är av ringare beskaffenhet». Detta uttryck synes emellertid ej helt lyckat. Huruvida fall är av den beskaffen- heten, att åtal ej bör ske, synes böra bero på en bedömning av samtliga om— ständigheter, sålunda ej endast åtgärden eller underlåtenheten att handla i och för sig utan även följderna därav. Tvekan kan emellertid råda om, huruvida »fel» inbegriper jämväl följderna. Även andra lösningar har över- vägts, såsom att utbyta »ovarsamhet, utan vrång avsikt», mot >>obetänksam- het». Detta har emellertid synts mindre lämpligt, enär ordet obetänksam- het torde medföra en icke önskvärd begränsning, särskilt med avseende på de fall där handlandet skett av oaktsamhet. Som utredningen ej funnit något helt träffande uttryck, har utredningen stannat för att ej föreslå ändring av paragrafens avfattning. '

95.

Utredningen föreslår en höjning av högsta vitesbeloppet från 100 till 500 kronor. Maximum av 100 kronor har gällt sedan 1878. Dessförinnan fick

vite föreläggas å 5—30 riksdaler. Veterligen har ombudsmännen ej behövt . begagna sig av rätten att förelägga vite. Möjligheten därtill synes dock ej böra borttagas. Ett maximum av 100 kronor synes med vår tids penning- värde alltför lågt. Det kan ifrågasättas om icke högsta vitesbeloppet bör sättas högre än utredningen föreslår.

11 och 12 55.

Angående dessa paragrafer hänvisas till vad som ovan anförts om brott utom tjänsten och om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket straff förfallit.

13 5.

Ändringarna är en följd av motsvarande ändringar i 5 99 regerings- formen. 14 5. Andra stycket i motsvarande tidigare paragrafer har flyttats till 1 5.

16 5.

Enligt 5 100 regeringsformen åligger det båda ombudsmännen bl. a. att utreda lagskipningens tillstånd i riket. Om den hittills föreliggande olik- heten i instruktionernas avfattningar i denna del innehåller förarbetena intet av intresse. Någon anledning att bibehålla olikheten föreligger uppen- barligen icke.

Ombudsman synes böra ha möjligheter att för i andra stycket av para— grafen angivna ändamål anlita även annan än tjänsteman vid sin expedi- tion, t. ex. en tillkallad expert.

17 5.

Utredningen föreslår att i paragrafen användes den gängse beteckningen å den redogörelse ombudsman enligt 5 100 regeringsformen har att av- lämna till riksdagen, nämligen ämbetsberättelse. Ett särskilt skäl härtill är att ordet berättelse nu endast förekommer i JO:s instruktion, nämligen i 14 5 tredje punkten, där ordet icke syftar på ämbetsberättelsen såsom sådan utan allenast på de särskilda uppgifter som JO enligt andra punkten av samma paragraf har att lämna riksdagen, vilka uppgifter alltid fogas som bilagor till ämbetsberättelsen. I regeringsformens nämnda paragraf och i 5 42 riksdagsordningen, där ombudsmännens redogörelser jämväl omförmäles, synes ej erforderligt att införa termen ämbetsberättelse.

JO:s nyssnämnda särskilda uppgiftsskyldighet har varit föremål för övervägande inom utredningen. Det kunde i och för sig ligga nära till hands att denna uppgiftsskyldighet fördelades mellan ombudsmännen så att envar hade att inom sitt åmbetsområde fullgöra densamma. Detta skulle emellertid stöta på praktiska svårigheter bl. a. enär en sådan skyldighet för MO skulle omfatta ej endast riksdagsskrivelser som överlämnats till för-

svarsdepartementet utan även vissa sådana skrivelser som överlämnats till annat departement. En uppdelning mellan ombudsmännen av uppgifts- skyldigheten skulle med all säkerhet ej heller medföra någon arbetsbespa- ring för JO då själva uppdelningen kan väntas medföra icke ringa arbete. Härtill kommer att de av JO lämnade uppgifterna är det enda register som finnes över de åtgärder riksdagsskrivelser föranlett och det är därför mest praktiskt att uppgifterna är samlade på ett ställe.

Arbetet med sammanställande av de ifrågavarande upp-gifterna är be- tungande för JO-ämbetet. De bör föreligga i tryck vid riksdagens början och då skall även åtgärder sista konseljdagen av det gångna året redovisas. JO erhåller från departementen uppgift om vad som under året åtgjorts i anledning av riksdagens skrivelser. Dessa uppgifter kontrolleras mot skrivelserna. Därvid ökar tidsnöden ju längre riksdagens höstsession på- går. Det skulle kunna ifrågasättas om icke nu ifrågavarande uppgifter skulle kunna inflyta i den >>berättelse om vad i rikets styrelse sedan näst- föregående riksdags början sig tilldragit», som Konungen enligt 5 34 riks- dagsordningen har att vid riksdagens öppnande avge. En redovisning i riksdagsberättelsen torde emellertid böra kontrolleras av något riksdagens organ. Utredningen anser att det i och för sig skulle vara önskvärt att JO k'unde befrias från den nu ifrågavarande up-pgiftsskyldigheten och det där- med förenade kontrollarbetet men stannar dock för att ej föreslå någon ändring, enär något annat riksdagens organ som lämpligen kan handha detta bestyr ej finnes.

19 5.

Enligt 5 100 regeringsformen liksom enligt 17 5 förslaget till instruktion (jfr 18 5 förslaget) och motsvarande tidigare stadganden åligger det MO lika väl som JO bl. a. att avge förslag till förbättring av lagar och för- fattningar inom sitt åmbetsområde. JO har i 16 5 av sin instruktion ålagts att för riksdagen tillkännage om han finner någon lagförklaring olämplig eller under namn av förklaring ny lag stiftad, varemot något motsvarande åliggande för MO icke finnes. JO skall sålunda uttala sin mening om lag- förkl'aringar även inom MO:s åmbetsområde. Vid MO-ämbetets inrättande fann man detta arrangemang lämpligt men gav ej någon motivering därför. Måhända ansågs lagförklaringsinstitutet, åtminstone såvitt angick lagför- klaring av högsta domstolen, redan då obsolet, varför man ej ville införa stadgande om skyldighet att taga befattning därmed i MO:s instruktion. Såsom utredningen i annat sammanhang anfört kan det ifrågasättas om det numera finnes behov av stadgande om lagförklaring. Så länge emeller- tid stadganden härom kvarstår i regeringsformen, synes en bestämmelse i anslutning därtill böra finnas i instruktionen. Utredningen finner för sin del lämpligast att envar av ombudsmännen uttalar sig om lagförklaringar inom sitt område liksom de har att avge förslag till lagars och författningars förbättring inom var sitt område.

Stadgandet i paragrafen har avfattats så att föredraganden i högsta domstolen skall tillställa båda ombudsmännen varje lagförklaring. Om- budsmännen får i samråd avgöra vem som skall anmäla lagförklaring till riksdagen.

20 5.

I fråga 0111 skyldigheten för JO att göra sig underrättad om skötsel och underhåll av dem som berövats friheten har enligt utredningens förslag alla anstalter, där personer som berövats friheten är intagna, likställts.

Sedan skyldigheten att till JO och MO insända avskrift av anhållnings- liggare upphävts såvitt avser tid efter år 1954, erhåller JO ej några >>fång- listor» för granskning. MO erhåller däremot vissa uppgifter enligt militära rättsvårdskungörelsen. Den granskningsskyldighet, som MO enligt 14 5 i sin instruktion har beträffande sådana uppgifter, synes ej böra avskaffas. Granskning är erforderlig och annan lämplig granskningsmyndighet än MO synes ej finnas. Förevarande paragraf andra stycket har anpassats efter de nuvarande förhållandena.

21 5. Den omständigheten att endast JO uttryckligen ålagts att iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten stadgats får ses mot bakgrunden av att JO, då den gällande instruktionen för MO tillkom, var självskriven ordförande i tryckfrihetskommittén. Sedan denna med utgången av år 1949 slutat sin verksamhet, finnes ej någon anledning att i nu förevarande hänseende göra skillnad mellan JO och MO.

22 5.

Då det synes mindre korrekt att tala om »mål, som anmälas hos» om- budsman har uttrycket utbytts mot det i förslaget angivna. Föreskrift om sätt för expeditioners undertecknande (jfr 14 5 JK:s instruktion) synes ej påkallad.

23 5.

Den hittillsvarande möjligheten för ombudsman att uppdraga åt sin ställföreträdare att förvalta del av ämbetet är för snävt tilltagen. Sålunda bör möjlighet öppnas för ombudsman att överlämna ärende av vidlyftig eller invecklad beskaffenhet till sin ställföreträdare. Även om ombudsman- nen i allmänhet synes böra själv avgöra sådana ärenden, kan dock fall tänkas förekomma då det är lämpligt att ställföreträdaren avgör ärendet, t. ex. på grund av att ombudsmannen är sysselsatt med andra betydelse- fulla ärenden. Vidare torde ofta vara lämpligt att ställföreträdaren hand— lägger ärende som han tidigare tagit befattning med, t. ex. då fråga upp- kommer om fullföljande i högre instans av ett av ställföreträdaren beslutat- åtal. Med nuvarande ordning låter sig detta icke göra om icke ombudsman—

nen är av laga förfall hindrad att utöva ämbetet eller begagnar sig av rätten att uteslutande syssla med ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad be- skaffenhet. Ytterligare år det av vikt att ställföreträdaren kan utnyttjas för inspektioner även å annan tid än som med den nuvarande ordningen är möjligt. Likaså bör ombudsman, då han själv företager inspektion, om så finnes påkallat, kunna uppdraga åt ställföreträdaren att förrätta övriga å ämbetet ankommande göromål. Slutligen är det icke minst av stort värde att ombudsman och ställföreträdare tjänstgör samtidigt då balansen av ärenden är sådan att ärendenas avgörande eljest skulle avsevärt fördröjas eller arbetets behöriga gång i övrigt äventyras.'Det föreslagna stadgandet täcker även det fall att ombudsman är jävig.

Tiden för ombudsmans rätt att uppdraga åt ställföreträdaren att förvalta del av ämbetet ökas enligt förslaget från en till tre månader. Att utsträcka tiden synes erforderligt särskilt för att bereda större möjligheter till in- spektionsverksamhet.

Utredningen vill icke underlåta att erinra om att de vidgade möjligheter till samtidig tjänstgöring av ombudsman och ställföreträdare utredningen sålunda förordar väsentligt avviker från vad som ansågs erforderligt då man år 1941 införde den nu gällande rätten för ombudsman att uppdraga åt sin ställföreträdare att förvalta del av ämbetet. I överensstämmelse med vad sakkunniga framhållit (SOU 1939: 7 s. 117) uttalade första lagut- skottet (utlåtande nr 8 s. 9) att med bestämmelsen icke avsågs att ombud-s- man regelmässigt borde uttaga denna möjlighet att låta ställföreträdaren träda i tjänstgöring utan att det förutsattes att stadgandet tillämpades en- dast i undantagsfall. Dåvarande JO hade för de sakkunniga framhållit be- tydelsen av att ställföreträdaren kunde få inträda och övertaga utövningen av de löpande göromålen då J O företog ämbetsresor i landsorten. Sakkun- niga fann emellertid icke nödigt att medge JO rätt att under ämbetsresor åtnjuta befrielse från handläggningen av övriga göromål. Därvid framhölls bl. a. att ämbetsresorna fördelade sig på mindre tidsperioder och antyddes möjligheten att eftersända post till JO så att han i brådskande fall under äm- betsresa kunde fatta beslut att expedieras av tjänsteman å hans expedition »enligt uppdrag». Av bl. a. kostnadsskäl ansågs tiden för rätt att låta ställ- företrädare tjänstgöra samtidigt med ombudsman — i sakkunnigas förslag allenast JO — böra begränsas till en månad årligen.

Den uppfattning i denna fråga som sålunda kom till uttryck är 1941 är enligt utredningens mening numera förlegad. Då, såsom nu, önskemålet är att vidga och effektivisera JO:s verksamhet är det ofrånkomligt att skapa ökade möjligheter för tjänstgöring av ställföreträdaren samtidigt med J 0. Gör man icke det synes allenast återstå att uppdela ämbetet, vilket såsom ovan angivits om möjligt torde böra undvikas. MO-ämbetet omfat- tades, såsom ovan nämnts, icke av sakkunnigas förslag i denna fråga. Det var den av kriget föranledda ökningen av MO:s arbetsbörda som gjorde att

utskottet föreslog samma stadgande för MO som för JO. Om än behovet av att ställföreträdare tjänstgör samtidigt med ombudsman i normala tider kan antagas vara mindre inom MO-ämbetet än inom JO—ämbetet, finnes enligt utredningens förmenande ej anledning att draga gränsen för denna möjlighet olika för de båda ämbetena. Utredningens förslag innebär ju självfallet ej att tremånaderstiden av ombudsman alltid skall utnyttjas. Hur lång tid ställföreträdare skall tjänstgöra samtidigt med ombudsman får bero av arbetsbördan och övriga ovan angivna särskilda omständig— heter. Missbruk från ombudsmans sida av den nu ifrågavarande rätten be- höver säkerligen icke befaras.

I ämbetsberättelsen bör såsom hittills redovisas den samtidiga tjänst- göring av ombudsman och ställföreträdare som ägt rum. Det synes emel- lertid följdriktigast att ange av vilken anledning ställföreträdaren tjänst- gjort och icke av vilken anledning ombudsmannen »begagnat sig av sådan tjänstledighet». Det är här ej fråga om en tjänstledighet för ombudsman i vanlig mening enär ombudsmannen ju själv är i tjänst, utan om en sär- skild rätt för honom att organisera ämbetets arbete. Frågan om rätt för ombudsman att utöver semester åtnjuta tjänstledighet föreslås reglerad i 30 5.

24 &.

I paragrafen har några smärre ändringar vidtagits i förhållande till vad som nu gäller. Föreskriften i paragrafen göres sålunda tillämplig icke när ombudsman lämnar huvudstaden utan när han lämnar sin expedition. Det synes nämligen ej finnas anledning till olika förfarande om ombudsman inspekterar t. ex. Södertörns domsaga, som har sina ämbetslokaler vid Högbergsgatan i Stockholm, eller Solna domsaga med dess omedelbart utanför Stockholms stads gräns liggande ämbetslokaler. Enligt förslaget omfattar det av ombudsmannen givna bemyndigandet ej att öppna till ämbetet ankommande brev. Det har nämligen ifrågasatts att den hittills- varande föreskriften i detta hänseende skulle medföra hinder för ombud-s— man att i andra fall än då han lämnar huvudstaden överlåta åt tjänsteman att öppna posten. Så bör givetvis ej vara fall-et. Det kan_även synas tvek- samt om särskilt bemyndigande erfordras för rätt att vidtaga de åtgärder som därmed avses. Genom bemyndigandet blir det dock en viss tjänsteman som svarar för ifrågavarande åtgärder och detta kan vara lämpligt. Det må erinras om att enligt utredningens förslag —— 27 5 —— möjlighet öppnas för ombudsman att ge kanslichef och byråchef stående bemyndiganden av än vidsträcktare innebörd. Därest så skett erfordras självfallet ej bemyn- digande enligt förevarande paragraf liksom ej heller under den i para- grafen angivna förutsättningen att ställföreträdaren förvaltar ämbetet i övrigt.

I det ovanberörda betänkandet SOU 1939: 7 (s. 116) förklarade de sak- kunniga sig ha övervägt, huruvida icke ombudsman skulle äga att, när

han för ämbetsresa lämnade huvudstaden, överlåta åt en tjänsteman å sin expedition rätten att infordra vederbörande ämbets- eller tjänstemans yttrande i anledning av anförda klagomål. Sakkunniga, som särskilt tänkte på fall som påkallade viss brådska, fann sig emellertid med hänsyn till den betydelse som, icke minst i pressen, tillmättes kommunikationsåtgärden icke kunna biträda denna tanke.

Som framgår av utredningens förslag om rätt för ombudsman att upp- draga åt kanslichef och byråchef att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande hyser utredningen i den angivna frågan icke samma be- tänkligheter som de sakkunniga. Emellertid synes skäl knappast föreligga att ålägga ombudsman att ge bemyndigande i nu ifrågavarande hänseende, vare sig då han för ämbetsresa lämnar sin expedition eller eljest. Däremot öppnas, såsom ovan nämnts, i den föreslagna 27 5 möjlighet att ge bemyn- digande varom nu är fråga.

26 &. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts ovan i kapitlet om organisation och arbetsformer.

27 5. Vid 24 5 har i korthet berörts möjligheten för ombudsman att bemyn— diga kanslichef och byråchef att på eget ansvar vidtaga åtgärd för ärendes beredande. Angående skälen härtill hänvisas i övrigt till kapitlet om organisation och arbetsformer. Där har i nu ifrågavarande hänseende allenast talats om kanslichef. Emellertid hör byråchef kunna ges ena- handa bemyndigande beträffande av honom handlagda ärenden. Att kanslichef och byråchef sålunda kan komma att besluta om kommu- nikationsåtgärder, vilka kan medföra viss publicitet, finner utredningen, såsom ovan sagts, ej behöva inge betänkligheter. Till kanslichefer och byråchefcr kommer att utses högt kvalificerade tjänstemän och i tvek— samma fall kommer de självfallet att samråda med vederbörande ombuds- man. Det kan dock måhända vara lämpligt att ombudsman själv beslutar om remisser och_ utredningar i fall som kan tänkas väcka särskild upp- märksamhet i pressen och hos allmänheten.

Såsom ovan anförts anser utredningen att ombudsman ej bör bindas med föreskrifter i fråga om arbetsformerna. Utredningen har emellertid funnit nödvändigt att intaga föreskrift om möjlighet att ge nu ifråga— varande bemyndiganden, enär ombudsman eljest icke torde kunna över- låta sin beslutsrätt ens beträffande ärendes beredande.

Att ombudsman äger fördela göromålen mellan tjänstemännen hindrar självfallet ej att han, såsom ovan angivits, helt eller delvis uppdrager denna arbetsuppgift åt kanslichefen.

Det synes ej nödvändigt att —— såsom i 8 & verksstadgan förutsättes bliva fallet beträffande Kungl. Maj:t underställda myndigheter å vilka stadgan skall tillämpas _- ombudsman utfärdar arbetsordning.

28—30 55.

] förevarande paragrafer har upptagits föreskrifter av i huvudsak samma innehåll som verksstadgans bestämmelser i dessa hänseenden (jfr 12, 13, 17 och 18 55 verksstadgan). Det kan i detta sammanhang även förtjäna omnämnas att för JK finnes liknande bestämmelser (jfr 15, 16 och 19 55 JK:s instruktion). Den i 30 5 intagna föreskriften att delegerade för riksdagens verk skall avgöra fråga om ledighet för ombudsman — ut- över semester —— under längre tid än 15 dagar avser givetvis icke det fall att ombudsman med stöd av 23 5 uppdrager vissa göromål åt sin ställföre- trädare. Möjligheten härtill har uttömmande reglerats i nämnda paragraf, därvid ombudsman själv anförtrotts bestämmanderätten. En utökning av den i 23 5 angivna tiden kräver ändring av instruktionen för ombudsmän- nen och kan ej medges av delegerade i form av partiell tjänstledighet.

Delegerade för riksdagens verk intager gentemot dessa verk i princip samma ställning som Kungl. Maj:t gentemot den Kungl. Maj:t under- ställda statsförvaltningen. De i 30 5 föreslagna bestämmelserna synes ej tarva ändring i instruktionen för delegerade.

31 5.

Som en följd av de i 30 5 föreslagna bestämmelserna om annan ledighet för ombudsman än sem-ester har i förevarande paragraf efter ordet semester inskjutits orden >>eller annan ledighet».

Enligt 19 5 verksstadgan förordnar Kungl. Maj:t vikarie då Kungl. Maj:t beviljat ledighet. Med hänsyn till att ombudsman själv antager sina tjänstemän hör han även äga att själv antaga vikarier. Emellertid bör, då delegerade för riksdagens verk beviljat ledighet, vikarie få förordnas alle- nast om delegerade medgivit att så får ske. Därigenom vinnes även viss likformighet med verksstadgan.

32 5. Stadgandet kan synas överflödigt men har medtagits för vinnande av likformighet med verksstadgan (205). Jämför även 21 5 JK:s instruktion.

33 5.

Med hänsyn till ombudsmans rätt att anlita personal utanför sin expedi— tion har forumregeln gjorts tillämplig även beträffande med kanslichef eller byråchef jämställd eller högre tjänsteman.

I övrigt har paragrafen anpassats efter den nya lagstiftningen om ämbetsbrott. Jämför 22 5 verksstadgan.

34 5.

I 26 5 JO:s instruktion och 22 5 MO:s instruktion handlar 2 mom. om ordinarie tjänstemän — utom byråchef — och 4 mom. om icke ordinarie tjänstemän. I verksstadgan, 23 5, har den disciplinära bestraffningsrätten

gjorts enhetlig och, oavsett anställningsform, tillämplig å alla som ej har forum i hovrätt. Utredningen finner goda skäl föreligga för en sådan stånd- punkt och ansluter sig därtill. Området för den disciplinära bestraffnings- rätten synes, såsom skett i verksstadgan, i första hand lämpligen böra an- passas efter 25 kap. 4 5 strafflagen. Därutöver torde, såsom även skett i verksstadgan, klandervärt uppförande i tjänsten och vanvördnad mot för- man höra kunna göras till föremål för disciplinär bestraffning även då sådant handlande ej såsom tjänstefel faller under 25 kap. 4 5 strafflagen. Däremot synes olydnad ej böra särskilt anges som disciplinär bestraff- ningsgrund. Underlåtenhet att efterkomma föreskrift i tjänsten torde alltid vara straffbar enligt 25 kap. 4 5 strafflagen. Oläniplighet synes i princip ej höra utgöra grund för disciplinär bestraffning.

I förslaget utbytes mistning av lön mot löneavdrag, vilken bestraffnings- form verksstadgan använder. Mistning av lön anses lindrigare än suspen— sion men kan i verkligheten vara betydligt kännbarare. Den suspenderade får visserligen ej någon lön men disponerar å andra sidan sin arbetskraft. Den som dömes till mistning av lön tvingas däremot att lämna arbets- givaren sin arbetsprestation utan något vederlag. Ett sådant straff ter sig stötande för modern rättsuppfattning och bör ej upptagas i den nya in— struktionen. Vad gäller den till införande föreslagna strafformen löneav- drag synes böra stadgas att löneavdraget skall bestämmas till belopp mot— svarande A-avdrag enligt avlöningsreglementet för riksdagens verk. Viss ändring torde även bliva nödvändig i nämnda avlöningsreglemente om ut— redningens förslag godtages.

I paragrafens tredje stycke föreskrives liksom i verksstadgan vissa rät— tigheter för tjänsteman med avseende å förfarandet i disciplinärende. Att tjänsteman bör ha dessa rättigheter torde vara självklart.

Något stadgande om skyldighet för ombudsman att anmäla tjänsteman till åtal finner utredningen ej påkallat. Verksstadgan innehåller visserligen bestämmelse härom i 25 5 men beträffande ombudsmännen är läget spe- ciellt. JO torde sålunda ha åtalsrätt mot alla vid ombudsmännens expedi- tioner anställda tjänstemän, som är underkastade ämbetsansvar, och MO torde, under samma förutsättning, ha åtalsrätt mot krigsmän, som Aan— litats för särskilt uppdrag.

35 5.

En följd av att den disciplinära bestraffningsrätten gjorts enhetlig och tillämplig å alla tjänstemän som ej har forum i hovrätt är att rätten att avstänga tjänsteman från utövning av tjänsten får samma omfattning. Liksom enligt 26 5 verksstadgan föreslår utredningen att tjänsteman får avstängas då mot honom vidtages åtgärd för att anställa åtgl eller då disciplinärt förfarande inledes. För sistnämnda fall innebär detta en ut— ökning av nuvarande möjlighet att avstänga, vilken inträder endast vid

suspension eller skiljande från tjänsten och först då beslut om sådan be- straffning fattats. Genom kravet på att särskilda skäl skall föreligga för beslut om avstängning utmärkes dock att avstängning bör tillgripas med största försiktighet. Detta gäller särskilt i disciplinärförfarandet. I allmänhet torde avstängning icke böra ifrågakomma i andra fall än då tjänsteman kan antagas bliva ådömd frihetsstraff, avsättning eller suspen- sion. Det ankommer på ombudsman att besluta om avstängningens upp- hörande. Huruvida tjänsteman skall vara avstängd eller icke är ett admi- nistrativt spörsmål, varom domstol icke äger uttala sig. Den i gällande instruktioner förutsatta möjligheten att domstolen skulle kunna meddela förordnande i avstängningsfråga har därför icke upptagits i förslaget. Avstängning bör uppenbarligen ej vara av längre varaktighet än som är påkallat av hänsyn till tjänstens krav. Beslut om avstängnings upphörande bör därför fattas så snart skäl därtill föreligger. I paragrafen torde emeller— tid allenast behöva angivas den tidpunkt då åtgärden senast skall upphöra. I åtalsfallet synes avstängningen böra kunna bestå intill dess lagakraft- ägande dom föreligger, även om dom i lägre instans varit friande. Även i mål, som handlägges disciplinärt, torde lämplig gräns vara den tidpunkt, då beslut i målet vunnit laga kraft. Det förutsättes därvid att beslut alltid skall träffas, således även om disciplinär bestraffning ej finnes böra ifråga- komma.

I paragrafen säges intet om vem som vidtagit åtgärd för åtals anstäl- lande. Tjänsteman kan sålunda avstängas även då allmän åklagare eller enskild vidtagit åtgärd för åtals anställande.

36 5.

Beträffande ingripande mot krigsman i disciplinär ordning gäller be- stämmelserna i militära rättegångslagen m. fl. författningar. Stadgandet i paragrafen synes erforderligt för det fall att krigsman under kommende- ring till tjänstgöring hos ombudsman, t. ex. för att biträda MO vid inspek- tion av militärt förband, gör sig skyldig till förfarande som finnes böra föranleda disciplinär åtgärd. Jämför 28 5 verksstadgan.

37 5.

Bestämmelserna i andra stycket har anpassats efter motsvarande stad- ganden i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut och 33 kap. 3 5 rättegångsbalken (jfr lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommu- nalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m.).

Motsvarighet till stadgandet i tredje stycket saknas i verksstadgan. An- ledningen härtill torde ha varit att man befarat att av ett sådant stadgande skulle dragas slutsatsen att andra beslut, t. ex. om semester, ej skulle kunna gå i omedelbar verkställighet. Över ombudsmans beslut kan klagan

föras allenast i de i paragrafen angivna fallen. Någon olägenhet kan därför ej väntas av att avstängningsbeslut förklaras skola gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Ett sådant stadgande synes även erforderligt enär ett avstängningsbeslut eljest kan bliva meningslöst. Utan särskilt stadgande synes det ej vara möjligt att låta beslutet gå i omedelbar verk- ställighet.

Bilaga. Tabell över inriktningen av JO:s verksamhet under åren 1950—1954. 1

Antalet under JO:s tillsyn stående myndigheter och tjänstemän, beträffande vilkas verksamhet Verksamhetsområdeu JO på eget initiativ inlett

klagomål anförts undersökningar

1950 | 1951 | 1952 1953 | 1951 | 1952

| 1953

Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ” Åklagarväsendeta Polisväsendet * . . . . Exekutionsväsendet . Anstaltsväsendet. . . . . fångvårdt....... . sinnessjukvård ' . . . . nykterhetsvård . . . . . . . . . . barna- och ungdomsvård . . . . . . . Allmänna civilf'"rvaltningen i övrigt " . . . . . . . medicinalväsendet (utom sinnessjukvården) förvaltningsdomstolar . . . . . . . . . . . . . . . . . .. centrala verk och nämnder' .. taxeringsväsendet”. . . . . . . . . . . . . . .. länsstyrelser”.................... andra lokala förvaltningsorgan . . . . Statens affärsdrivande verk. . . . . . . . . Kyrkliga myndigheter och tjänstemän.

66 69 90 16 288 86 62 103 22 262 139 1 15 79 77 108 20 181 100 77 4 13 97 93 92 26 186 1 10 70 60 72 33 45

”'i ” " | || 3 " l * I

vån.-ccs] CBI—1

1 Tabellen har uppställts med ledning av JO:s diarier.

' Härunder har även förts rättens ombudsman i konkurs.

I vissa

fall har upplysning även hämtats ur akterna. Ett fåtal fall, där på grund av klagomåls oredlighet eller av annan anledning ej varit möjligt att avgöra mot vem klagomålen riktats, har måst utelämnas.

* Då av klagomål framgått att detta riktats mot åklagare i egenskap av polismyndighet, har klagomålet förts under polisväsendet. ' Till fångvården har även hänförts fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden ; se även not 5. 5 Sinnessjukavdelningar vid fångvården har förts under fångvård. e 7

Härunder innefattas även viss kommunalt bedriven verksamhet, t. ex. av kommunalborgmästare.

Se not 4.

" Härunder har förts beskattningsnämnder och länsstyrelses taxeringsavdelning. Klagomål som under hänvisning till'stadgandet i 5 113

regeringsformen ej föranlett åtgärd har medräknats.

' Länsstyrelse såsom överexekutor upptages ej här; se även not 8.