SOU 1955:54

Häkten och arrester

Sammanfattning

Använda betec ' ar

RB : rättegångsbalken.

SL = strafflagen. SP _ förordningen den 16 februari 1864 (nr 11) om nya strafflagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall.

FK kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter angående för- varing av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester.

= kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 303) med vissa bestämmelser angående

häktad.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen i socialstyrelsen Torsten Eriksson att — i samband med fullgörande av den 15 juni 1951 meddelat uppdrag att överse gällande bestämmelser om arrestlokaler m. 111. —— verkställa utredning rörande vilka lokaler, som bör ifrågakomma för förvaring av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholmiss- brukare. Samtidigt förordnades byråinspektören i socialstyrelsen Daniel Wiklund att vara sekreterare åt utredningen.

Utredningen har antagit benämningen polisarrestutredningen.

Härmed får vi vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag an- gående hehandling av häktade med flera (häkteslag), förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse), förslag till kungörelse angående ändring i instruktio- nen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna samt förslag till kungörelse angående ändring i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954. Genom dessa författningsförslag ersättes 19 5 21—29 förord— ningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i av- seende därå iakttagas skall och 9 5 lagen den 20 december 1946 om införan- de av nya rättegångsbalken samt kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande av ritning till härads— eller stadsfängelse, kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester och kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

Betänkandet drager jämväl upp vissa riktlinjer för fortsatt utredning angående en viss centralisering inom länen av häkten och arrester.

Under utredningsarbetet har vi studerat vissa stads— och häradshäkten och polisarrester i olika delar av landet, varjämte samråd ägt rum med representanter för polismyndigheter samt med byggnadsteknisk, social- hygienisk och psykiatrisk expertis. Vid utarbetandet av författningsför— slagen har vi erhållit visst biträde av hovrättsassessorn Bengt Hult samt f. d. byråchefen i fångvårdsstyrelsen Henry Lindberg.

Stockholm den 8 december 1955.

Torsten Eriksson

Daniel Wiklund

F ö r e l 8 g till Lag om behandling av häktade med flera (häkteslag)

15.

Har någon på grund av misstanke om brott eller av annan anledning omhänder- . tagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller stadshäkte eller polisarrest, skall beträffande hans behandling gälla vad nedan föreskrives.

25.

Omhändertagen må icke underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen i förvaringslokalen eller allmän säkerhet. Finnes det erforderligt att belägga honom med fängsel, skall anteckning om åtgärden göras i särskild liggare.

35.

Vid ankomst till förvaringslokalen skall den omhändertagne kroppsvisiteras. Därvid skall all den personliga hänsyn iakttagas, som är möjlig utan hinder för åtgärdens behöriga genomförande.

Vid visitationen skall om möjligt annan person än den som verkställer åtgärden vara närvarande. Visitation av kvinna skall förrättas av kvinna eller av läkare.

Tillhörigheter som kunna erfordras för omhändertagens identifiering eller kunna äventyra ordning eller säkerhet under hans vistelse i förvaringslokalen eller under hans transport till eller från sådan lokal skola i samband med visita- tionen fråntagas honom. Sådan egendom skall för hans räkning förvaras av den som förestår förvaringslokalen.

45.

Ej må mer än en omhändertagen annat än undantagsvis placeras i samma rum. Omhändertagna av olika kön skola hållas skilda från varandra. Med mindre särskilda skäl äro därtill må ej omhändertagen som misstänkes för brott eller lösdriveri hållas tillsammans med annan omhändertagen eller häktad person till- sammans med den som avtjänar frihetsstraff.

55.

Omhändertagen skall förvaras under sådana förhållanden, att men icke uppstår för hans hälsa. För tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd skall förvarings- lokalen regelbundet besökas av läkare.

Företer omhändertagen tecken till sjukdom eller höggradig omtöckning av

medvetandet eller avviker hans beteende eljest påtagligt från det normala, skall han utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes föreskrifter. Är omhändertagen i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom.

Är häktad som är intagen i fångvårdsanstalt sjuk, när han skall lämna anstalten, må han, om det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt sjukvård på fångvårdens bekostnad.

Avlider omhändertagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

65.

Medför kvinna vid intagning spätt barn eller föder hon därefter barn, äger den som förestår förvaringslokalen, medgiva henne att behålla barnet hos sig under' amningstiden. Om sådant medgivande skall underrättelse omedelbart lämnas barnavårdsassistenten i länet.

7å.

Omhändertagen skall erhålla sund och tillräcklig kost. Han må själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god ordning.

Om ej särskilda skäl äro däremot, må omhändertagen beredas tillfälle till tobaksrökning.

85.

Omhändertagen äger såvitt hinder ej möter dagligen vistas utomhus minst en timme. Om hans hälsotillstånd det påkallar, hör han få vistas utomhus utöver den tid som i regel medgives.

95.

Ej må omhändertagen tvingas till arbete. Vill han arbeta, skall den som förestår förvaringslokalen söka bereda honom lämpligt arbete. Han må ock själv skaffa sig tjänligt arbete.

Omhändertagen som är intagen i fångvårdsanstalt erhåller för arbete som han icke själv skaffat sig gottgörelse enligt fångvårdsstyrelsens bestämmelser. över gottgörelsen äger han fritt förfoga. Av gottgörelsen må ersättning uttagas för vad den omhändertagne uppsåtligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör av för- varingslokalens tillhörigheter.

10 5.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må omhändertagen skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar eller annat dylikt.

Är fråga om tillstånd för den som omhändertagits på grund av misstanke om brott att läsa periodisk skrift, skall, innan ärendet avgöres av den som förestår förvaringslokalen, vederbörande åklagare avgiva yttrande.

11 &.

Tillfälle skall beredas omhändertagen att omedelbart efter intagningen i för- varingslokalen eller överflyttning till annan sådan lokal underrätta närstående om sin vistelseort. Sådant tillstånd må dock förvägras den som är gripen eller anhållen för brott, om underrättelsen uppenbarligen kan medföra undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredning rörande brott.

12 &.

Brev må icke av omhändertagen avsändas eller mottagas utan tillstånd av den som förestår förvaringslokalen.

Tillstånd må ej vägras i fråga om skrift till eller från svensk myndighet och ej heller eljest om den omhändertagne medgiver att brevet må läsas och därvid finnes att det ej innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet i för- varingslokalen eller medföra undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredning rörande brott.

Om brev till omhändertagen kvarhålles, skall han underrättas därom. Har han medgivit att brevet må läsas, skall innehållet däri meddelas honom i den mån hinder ej möter med hänsyn till vad i andra stycket stadgas. Kvarhålles brev som omhändertagen velat avsända, skall han underrättas därom.

13 %.

Omhändertagen är berättigad att mottaga besök i den mån det är förenligt med ordning och säkerhet i förvaringslokalen och kan ske utan att medföra undan- röjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredning rörande brott. Tiden för besöket bestämmes av den som förestår lokalen. Denne äger, om det prövas er- forderligt, låta en eller flera personer närvara vid besöket.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är anhållen eller häktad för brott stadgas i rättegångsbalken .

14 %.

Myndighet som beslutit omhändertagande äger meddela omhändertagen till- stånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begrav- ning, så ock att i annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen för viss kort tid, allt såframt missbruk får anses uteslutet.

15 &.

Vid transport av omhändertagen skall såvitt möjligt iakttagas att han ej utsättes för obehörigas uppmärksamhet. Det skall särskilt tillses att, om han är belagd med fängsel, detta döljes under hans dräkt. Transport å järnväg bör i regel före- tagas i vanlig personvagn.

Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare. Är den omhändertagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra skada för hans hälsa, må sådan ej äga rum utan läkares medgivande. Vad sist sagts gäller även beträffande kvinna som är havande.

16 3”.

Den som förestår förvaringslokalen skall underrätta omhändertagen, som an- hållits eller häktats för brott, om hans rätt att erhålla offentlig försvarare i målet. Om den omhändertagne begär sådan försvarare, skall anmälan därom genast göras hos rätten. Inlaga i målet skall, om den omhändertagne begär det, utan dröjsmål översändas till rätten.

17 &.

I förvaringslokalen skall ett exemplar av denna lag finnas anslaget på väl synlig plats. Omhändertagen skall på begäran beredas tillfälle att taga del av lagen.

18 5.

De närmare föreskrifter som kunna erfordras för tillämpning av denna lag ävensom bestämmelser rörande beskaffenhet av förvaringsrum i härads- och stadshäkten samt i polisarrester meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft etc.

Genom lagen upphäves 19 5 21—29 förordningen d. 16 febr. 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende dårå iakttagas skall; 9 5 lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken; kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter ang. förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester; samt kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 303) med vissa bestämmelser ang. häktad.

Förslag till

Kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och stadshäkten

samt polisarrester (häkteskungörelse)

Härigenom förordnas, med stöd av 18 5 häkteslagen, som följer.

15.

Förvaringsrum i härads- eller stadshäkte eller i polisarrest skall vara så beläget att solljus når in i rummet någon tid på dagen och att obehörigas insyn hindras. Rummet skall hava en golvyta av minst sex kvadratmeter och dess höjd må icke understiga den som i byggnadsstadgan föreskrives för boningsrum. Golvet skall ligga på sådan höjd över den angränsande markens yta att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses. Golvbeläggningen skall utgöras av tätt material av sådan beskaffenhet att renhållningen underlättas. Rummet skall uppföras av icke bränn- bart material. Tak och väggar skola ytbehandlas.

Förvaringsrum skall vara försett med fönster med en yta mätande minst 1/8 av golvytan, mätt i karmdagern. Fönstret skall bestå av splitterfritt glas jämte erfor- derliga förstärkningsanordningar. Glaset skall vara genomskinligt, såvida ej mattat glas eller liknande material på grund av förvaringsrummets belägenhet erfordras för att hindra obehörigas insyn i rummet. Fönstret skall kunna öppnas och vid stängning låsas.

Dörr till förvaringsrum skall hava hållfast och ljudisolerande konstruktion och vara utåtgående. Å dörren skola finnas ändamålsenliga lås samt anordning för insyn utifrån.

Förvaringsrum skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat och i övrigt så inrättat, att obehörig förbindelse mellan omhändertagen och annan såvitt möjligt förhindras. För ändamålet särskilt lämpade anordningar skola finnas för upp- värmning, luftväxling och belysning. Därjämte skall finnas lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet samt dricksfontän. Dessa an- ordningar skola erhålla sådant utförande att omhändertagen icke är i stånd att begagna dem till skada för sig själv eller annan.

25.

Till förvaringsrum skall höra utanför rummet belägen vattenklosett och tvätt- eller badrum. För större häkten och arrester beräknas minst en klosettstol för varje påbörjat tiotal förvaringsrum och ett tvättställ för varje påbörjat antal av fem sådana rum.

35.

Förvaringsrum skall inredas med stol med ryggstöd, bord, hylla och säng jämte erforderlig sängutrustning. Härutöver må förekomma annan lämplig inredning.

4

&. För förvaring av omhändertagen som är omtöcknad, orolig eller våldsam skall finnas särskilt inrättat rum. Golvet i sådant rum skall hava en yta av minst tio kvadratmeter och givas svag lutning samt förses med golvbrunn. Ingången till rummet skall vara försedd med dubbla, utåtgående dörrar av hållfast och ljud— isolerande konstruktion. Den inre dörren skall vara så anordnad att den medgiver vaktpersonalen full insyn utifrån. Beträffande rummets beskaffenhet i övrigt skall gälla vad i 1 & stadgas.

I förvaringsrum som avses i denna paragraf skall finnas utifrån spolbar vatten- klosett. I stället för inredning som föreskrives i 3 5 skall i mitten av rummet fin- nas golvfast brits av slätt material eller säng med en höjd av högst en halv meter ovan golvet och med huvudändan något högre än fotändan. Britsen eller sängen skall vara så utförd att den är lätt att tvätta. Till sängplatsen skall höra madrass överklädd med hållfast, vattentätt och tvättbart material.

5 %. Förvaringsrum skall vid användning dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, skall det hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.

65.

Till förvaringslokalerna skola höra vaktrum, förhörsrum, matrum för vakt- personalen och behövliga förrådsutrymmen. Därjämte skall finnas särskilt ut- rymme med lämpliga anordningar för vård av de omhändertagnas kläder och övriga tillhörigheter.

Till häkte och arrest skall vidare höra promenadgård som är så belägen eller inhägnad på sådant sätt att obehöriga ej få insyn eller kunna träda i förbindelse med omhändertagen.

75. '

För att vid behov användas av omhändertagen under den tid som han kvar- hålles skola i häktet eller arresten finnas lämpliga beklädnadspersedlar för vistelse inomhus och utomhus, nattdräkter av vanligt slag och toalettartiklar.

Till nykommande må icke utlämnas persedlar, som ej blivit väl rengjorda efter senaste begagnandet.

8

Häkte eller arrest må ej uppföras, innan ritning därtill fastställts av läns- styrelsen.

Länsstyrelsen skall verka för att sådana lokaler anordnas gemensamt för länet eller delar därav i den mån detta med hänsyn till kommunikationsförhållanden och andra omständigheter kan anses ändamålsenligt.

När synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen för viss tid medgiva undantag

elr;

helt eller delvis från bestämmelserna i 1, 2, 4 och 6 åå. Avskrift av beslut om så- dant undantag skall ofördröjligen insändas till inrikesdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft 19 , från och med vilken dag kun— görelsen den 13 oktober 1921 (nr 610) angående fastställande av ritning till härads- eller stadsfängelse skall upphöra att gälla.

Förslag till

Kungörelse angående ändring i instruktionen den 21 juni 1946

(nr 395) för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 1 & instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Utredningens förslag

I. FÅNGVÅRDSSTYRELSEN.

Äinbetsbefattning. 1 5.

Fångvårdsstyrelsen åligger ...... frihetsstraff m. 111. Hos styrelsen ...... villkorligt dömda.

Styrelsen skall förvalta statens fång- Styrelsen skall förvalta statens fån g vårdsanstalter samt öva tillsyn över vårdsanstalter. stads— och häradsfängelser.

Under styrelsen ...... och skyddsassistenter.

Denna kungörelse träder i kraft etc.

Förslag

till

Kungörelse angående ändring i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457)

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 66 & utlänningskungörelscn den 4 juni 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

Utredningens förslag

Tagande i förvar

66 5.

I fråga om behandlingen av utlänning som hålles i förvar skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om be— handlingen av den som är häktad. Läns- styrelsen eller, om utlänningen är in- tagen i fångvårdsanstalt, fångvårdssty- relsen äger därutöver bevilja utlänning- en de lättnader och förmåner som kun- na medgivas med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten samt för- varsåtgärdens syfte. Beslut enligt 19 5 28 punkten andra stycket förordningen om strafflagens införande skall, om at— länningen är intagen & fångvårdsanstall, ankomma på fångvårdsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft etc.

Ifråga om behandlingen av utlänning som hålles i förvar skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om be— handlingen av den som är häktad. Läns- styrelsen eller, om utlänningen är in- tagen i fångvårdsanstalt, fångvårdssty- relsen äger därutöver bevilja utlänning- en de lättnader och förmåner som kun- na medgivas med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten samt för- varsåtgärdens syfte.

År 1950 företog riksdagens justitieom- budsman en utredning rörande beskaf- fenheten av arrestlokalerna i riket. Ut- redningen föranledde vissa under 1951 års riksdag motionsvis framförda yr- kanden om en översyn av gällande be- stämmelser rörande sådana lokaler m. m. Beträffande denna utredning, vars omfattande grundmaterial genom- gåtts av oss, och justitieombudsman- nens uttalande med anledning av resul- tatet av densamma hänvisas till dennes ämbetsberättelse till 1951 års riksdag sid. 250—261.

I sitt utlåtande nr 14 vid samma års riksdag lämnade första lagutskot- tet en sammanfattning av de vik- tigaste punkterna i utredningen, vil- ken blottade allvarliga missförhållan- den i olika hänseenden ifråga om åt- skilliga arrestlokalers anordnande. Des- sa missförhållanden måste anses som så mycket mer anmärkningsvärda som justitieombudsmannen redan långt tidi- gare företagit en liknande aktion för att få till stånd tillfredsställande för- hållanden på detta område. I en skri- velse redan den 18 april 1933 framhöll sålunda den då tjänstgörande justitie- ombudsmannen önskvärdheten av att närmare bestämmelser utfärdades rö- rande beskaffenheten av arrestlokaler, som icke omfattades av den då gällande kungörelsen den 21 augusti 1925 (nr 398) med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser, samt rörande tillsynen

FÖRSTA KAPITLET

Justitieombudsmannens kritik av arrestlokalerna i riket

och behandlingen av personer, som förvarades i sådana lokaler. I justitie- ombudsmannens skrivelse, som föran- ledde Kungl. Maj:t att ersätta förenämn- da kungörelse med den nu gällande kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med viss ändring den 31 oktober 1947 (nr 845), meddelades, att inspektioner givit vid handen att de myndigheter, som hade närmaste tillsynen över hä- rads- och stadsfängelser, ofta förbisett stadgandena i den då gällande kungö- relsen. Med hänsyn härtill hemställdes, att kungörelsen på lämpligt sätt bragtes i erinran hos vederbörande myndig- heter.

Genom skrivelse den 4 maj 1934 från socialdepartementet till fångvårdssty- relsen och samtliga länsstyrelser till— mötesgick Kungl. Maj:t justitieombuds- mannens begäran. I denna skrivelse gjordes vissa uttalanden angående häk- tens och arrestlokalers anordnande, varjämte, som redan ovan framhållits, en ny kungörelse med större räckvidd utfärdades. Genom Kungl. Maj:ts åtgär— der år 1934 torde dessa lokaler ha för- bättrats i standardavseende. Läget är dock nu åter sådant, att justitieombuds- mannen funnit sig böra ännu en gång rikta uppmärksamheten på allvarliga missförhållanden beträffande dylika lo- kaler mångenstädes i landet.

Här återgives det av första lagutskot- tet i förenämnda utlåtande lämnade re- feratet av de viktigaste punkterna i ju-

stitieomhudsmannens nu aktuella kritik av arrestlokalerna:

»Genom länsstyrelserna och polismästa- rcn i Stockholm hade justitieombudsman- nen låtit infordra uppgifter, enligt uppställt formulär, rörande samtliga arrestlokaler i riket. Svar inkommo beträffande samman- lagt 639 arrester. Ehuru undersökningen i första hand tagit sikte på förvaringsrum för andra än fyllerister, lämnades i bety- dande utsträckning uppgifter även rörande s. k. fylleristfinkor. Tillhopa redovisades 1863 celler, därav, såvitt kunde utläsas av svaren, 328 fylleristfinkor.

Cellernas allmänna skick hade av upp- giftslämnarna, i regel vederbörande polis- chef, graderats såsom mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt. Omkring 21 pro- cent av cellerna betecknades såsom mycket goda, 45 procent såsom goda, 23 procent mindre goda och 11 procent såsom dåliga. Justitieombudsmannen har härvid an- märkt, att hans allmänna intryck varit, att uppgiftslämnarna väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga av de celler, som betecknas som goda eller mindre goda, be- funne sig efter vad uppgifterna i övrigt gåve vid handen i ett mycket otillfredsstäl- lande skick.

Av de dåliga cellerna hade 46 av läkare eller hälsovårdsnämnd betecknats såsom direkt hälsovådliga. _

Nära 40 procent av de redovisade celler- na ha en golvyta, som understiger 6 mg, i vissa fall högst avsevärt. Sålunda under- stiger golvytan 3 m” i icke mindre än 25 celler. 8 celler äro så små, att en högvuxen man icke kan ligga rak i någon av dem, annat än möjligen diagonalt över cellen. Den minsta av dessa celler mäter 1,78 m i längd och 1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehålla även för liten luftrymd. I 205 celler understiger sålunda rymden 12 m”. Ej mindre än 49 celler inne- hålla icke ens 8 m”.

Mångenstädes råda vidare dåliga ventila- tionsförhållanden. Ovanligt är icke, att man i uppgifterna klagat över att cellerna besvä- ras av osund lukt eller stank.

Cellfönstren understiga mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna minimistor- leken, 1 m”. Ej sällan är fönstret blott en liten glugg, i storleken 40X40 cm eller ännu mindre. Icke alldeles sällan förekom- mer det, att cellfönstren ej äro placerade i ytterväggen utan vetta mot något angrän-

sande rum. Justitieombudsmannen anknyter till den sistnämnda uppgiften den reflexio- nen, att anordningen, på grund av de hygie- niska vådor som äro förenade därmed, icke hör godtagas ens i celler, som äro avsedda enbart för fyllerister.

Elektrisk eller annan artificiell belysning saknas i 16 celler, avsedda även för an- hållna.

I fråga om uppvärmningen av cellerna brister det på flera häll. över 18 procent av cellerna uppgivas sålunda vara mer eller mindre kalla. I 97 celler uppgives före- komma fukt.

Beträffande klosettanordningen upplyses, att celler, som användas för förvaring av anhållna. icke sällan äro utrustade med wc- stol. Justitieomhudsmannen har på denna punkt anfört, att det enligt hans mening icke är tillfredsställande, att den intagna så- lunda skall nödgas förrätta sina naturbehov i samma rum, där han intager sina måltider och sover. Ännu mera otillfredsställande är enligt justitieombudsmannens åsikt den i många arrestlokaler förekommande anord- ningen med torvmullsklosetter i cellerna. Dessa sprida nämligen, enligt vad från många håll omvittnas, en från och osund lukt.

I ett stort antal arrester saknas särskild tvättanordning. Ofta får man nöja sig med ett vanligt tvättfat, insatt i cellen.

Justitleombudsmannen framhåller, att det är önskvärt att särskilda celler användas för fyllerister och särskilda för andra kate- gorier av intagna. Allenast en tredjedel av de i runt tal 1500 celler, i vilka anhållna åtminstone stundom förvaras, är emeller- tid reserverad uteslutande för annat klien- tel ån fyllerister. Återstoden av cellerna an- vändes för alla kategorier av intagna; de ojämförligt flesta -— mer än 800 — synas vara inrättade i första hand med tanke på fylleristförvar. Justitieombudsmannen an- för i anslutning härtill:

”Att anhållna på detta sätt i betydande omfattning måste inhysas i celler, som in- retts för förvaring av fyllerister —— med stengolv, mången gång golvbrunn och i re— gel en hård och obekväm träbrits som ligg— plats, låt vara mestadels försedd med ma- drass —— är icke tillfredsställande. Ännu större äro de olägenheter som följa, då fyl- lerister förvaras i celler som inretts för ett annat klientel. Ofta klagar man sålunda över att det är svårt eller omöjligt att ren- göra cellerna, om de förorenats. I glesa trä-

golv rinna uppkastningarna ned i springor- na, där de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande lukt. Understnndom äro säng- arna så inrättade, att en effektiv rengöring under dcm icke är möjlig. Uppkastningar, som sipprat ned under sängen, kunna dä icke avlägsnas ordentligt. I några fall har anmärkts, att madrasser, som icke varit försedda med skydd, blivit förorenade av fyllerister. I sådana illaluktande och ohy- gieniska lokaler kunna nu anhållna få vis- tas under en veckas tid eller ännu längre.”

I mera än hälften av fallen äro cellerna icke försedda med föreskriven möblering. Mer än två tredjedelar av arrestlokalerna sakna förråd av kläder för de intagna. En— dast i ett fåtal fall är arrestlokal utrustad med inhägnad promenadgård.

Sammanfattningsvis anför justitieom- budsmannen, att de inkomna uppgifterna förstärkt det intryck han tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes i vårt land icke motsvara de krav, som man ur sanitär och humanitär synpunkt äger rätt att ställa på desamma. Att märka är därvid —— fort- sätter jnstitieombudsmannen — att det ingalunda är i fattiga och glest befolkade landsändar, som arrestbeståndet är sämst. Tvärtom är det genomsnittliga tillståndet särskilt dåligt i de båda Skånelänen under det att förhållandena i Norrland — Norr- bottens län dock undantaget — äro relativt tillfredsställande. Landsbygdens arrestloka- ler äro mången gång bättre än städernas. I många städer och däribland även några av landets största råda allvarliga missförhål- landen på detta område. Som exempel på städer, vilkas arrester äro särskilt dåliga, anför jusitieombndsmannen Norrköping och Hälsingborg.

Vidare anför justitieombudsmannen föl- jande: 'De för arrestlokalerna närmast an- svariga — i regel vederbörande polischef — ha mångenstädes gjort allvarliga ansträng- ningar för att få de brister, som i det ena eller andra avseendet vidlåda arresterna, av- hjälpta. I regel ha dessa ansträngningar emellertid icke lett till något omedelbart re- sultat. Mången gång ha gjorda framställ— ningar strandat på bristande förståelse för frågans betydelse från de kommunala myn- digheternas sida. En hämsko har även varit, att frågan om iordningställande av ny ar- restlokal så ofta sammankopplats med and- ra kommunala byggnadsprojekt såsom upp- förande av kommunalhus eller brandsta- tion. Under senare år har man vidare på flera håll icke velat ingå på några bygg- nadsplaner i avvaktan på den nya kommun— indelningen. Beslut, som fattats om uppfö- rande av nya arrestlokaler, ha slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av den rådande byggnadsregleringen. Åt- skilliga förbättringar borde emellertid kun- na vidtagas även utan ny- eller ombyggnad. Framför allt kunna de brister, som hänföra sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder och dylikt, icke urskuldas med hänvisning till byggnadsregleringen. Med god vilja borde det heller icke vara omöj— ligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna med provisoriska anordningar. Denna utväg synes emellertid i stor utsträckning ha lämnats oprövad.” '

Till sist meddelar justitieombudsmannen, att han beträffande samtliga de arrestloka- ler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt sig till vederbörande länsstyrelse för att söka få arresterna förbättrade eller ned- lagda.»

ANDRA KAPITLET

Utredningsuppdragen

Utredningsuppdragen är föranledda av två skrivelser från 1951 års riksdag till Kungl. Maj:t med hemställan om utred- ning med anledning av vissa motionsvis väckta spörsmål.

Den första skrivelsen är av den 7 april 1951 (nr 89). I denna skrivelse anhöll samma års riksdag i enlighet med beslut med anledning av två inom riksdagen väckta motioner (1:97 och II: 126) och under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 14, att frågan om ändrade bestämmelser rö- rande arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hålles i tillfredsställande skick, måtte tagas under övervägande.

Den andra riksdagsskrivelsen är da— terad samma dag (nr 90) och hade också föranletts av riksdagens beslut med anledning av två inom riksdagen väckta motioner (1:155 och 11:204). I denna skrivelse anhöll riksdagen — under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen god- kända utlåtande nr 15 — om utredning och förslag rörande vilka lokaler, som bör ifrågakomma för förvaring av till- fälligt omhändertagna sjuka personer, alkoholister samt barn och ungdom.

Med anledning av dessa skrivelser uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 respektive den 5 juni 1953 åt utred- ningsmannen att med beaktande av vad första lagutskottet åberopat och anfört dels verkställa en översyn av gällande

bestämmelser om arrestlokaler och ut- reda härmed sammanhängande spörs- mål samt framlägga de förslag till för- fattningsbestämmelser och övriga åtgär— der, som utredningen kunde föranleda, dels verkställa utredning rörande vilka lokaler, som bör ifrågakomma för för- varing av tillfälligt omhändertagna sju- ka personer och alkoholister, samt framlägga de förslag till åtgärder, var- till utredningen föranledde.

Spörsmålet om formerna för tillfälligt omhändertagande av barn och ungdom är föremål för utredning genom barna- vårdskommittén av år 1950 och omfat- tas alltså icke av här ifrågavarande ut— redningsuppdrag. Beträffande ungdom som fyllt 15 år har kommittén framlagt vissa förslag.1

Rörande arten av de lokaler, varom här är fråga, anförde första lagutskottet, att lokalerna dels är härads— och stads- fängelser (även benämnda härads- re- spektive stadshäkten), dels polisarres- ter.

Efter att ha redovisat den av justitie- ombudsmannen verkställda utredning- en samt vissa över motionerna avgivna yttranden anförde första lagutskottet i sitt ovannämnda utlåtande nr 14 föl- jande:

»Den redogörelse för arrestlokalernas be- skaffenhet, som justitieombudsmannen

xSe kommitténs betänkande »Utrednings- hem — Barnavårdskommitténs betänkande I» (S.O.U. 1955: 37).

lämnat i sin ämbetsberättelse till årets riks- dag, giver såsom motionärerna framhållit vid handen, att allvarliga missförhållanden råda på detta område. Även innehållet i de till utskottet inkomna remissyttrandena ut- visar, att arrestbeståndet i riket befinner sig i ett långt ifrån tillfredsställande skick. På många håll i vårt land uppfylla arrest— lokalerna uppenbarligen icke ens tillnär— melsevis de krav, som man ur sanitär och humanitär synpunkt måste ställa på desam- ma. Där förhållandena äro sämst äro loka- lerna trånga, mörka, kalla och fuktiga samt dessutom dåligt ventilerade, varför luften i dem är unken eller illaluktande. Beteck- nande är att icke mindre än 46 celler av lä- kare eller hälsovårdsnämnd utdömts såsom direkt hälsofarliga. Ytterligare ett stort an— tal celler uppvisa betänkliga brister av sani- tär art. Det är vidare ofta illa beställt med möblering och utrustning i övrigt i cellerna.

Såsom motionärerna anfört måste det anses ovärdigt ett kultursamhälle att tole- rera sådana missförhållanden. Även den grövsta brottsling bör vara förskonad att löpa risk till sin kroppsliga eller andliga hälsa på grund av frihetsförlusten. Det bör vidare beaktas, att det ingalunda är enbart brottslingar, som förvaras i arrestlokalerna. Den omständigheten att en person misstän— kes för brott och därför tillfälligt berövas sin frihet utgör i och för sig icke något bevis för att han också verkligen är brotts- lig. Det förekommer icke alldeles sällan, att ett anhållande icke leder till åtal, liksom att ett åtal ogillas. I arresterna förvaras vidare — såsom närmare utvecklas i utskot- tets utlåtande nr 15 till innevarande riksdag —— även personer, som på grund av sinnes- sjukdom eller av annan anledning mer eller mindre utan sin förskyllan måste omhän- dertagas.

De myndigheter och sammanslutningar, som till utskottet inkommit med yttranden över motionerna, ha i allmänhet velat finna främsta orsaken till de rådande missförhål- landena i gällande byggnadsreglering. Så- lunda skulle de lokala enheterna — polis- distrikt, städer och tingslag — i regel icke ha kunnat få. tillstånd att uppföra arrest- lokaler, vilka ofta nog avsetts bliva inrym- da i större byggnader, som även skulle tjäna andra syften. Man har vidare framhållit, att kommunerna i många fall icke velat in- låta sig på några byggnadsplaner i avbidan på den stundande kommunindelningsrefor—

men.

Givet är att med de brister, som arrest- lokalerna nu mångenstädes uppvisa, en ra- dikal och för framtiden bestående förbätt- ring ofta icke står att vinna med mindre nya lokaler byggas för ändamålet. Med de förhållanden, som under senare år rått på byggnadsmarknadcn, är det förklarligt att svårigheter mött att erhålla tillstånd till uppförande av nya arrester, särskilt i de fall då de lokala organ, vilka ha att svara för denna angelägenhet, sammankopplat frå- gan om uppförande av arrest med andra byggnadsprojekt -— något som också mång- en gåug kan vara motiverat av ekonomiska och andra skäl. Man torde även böra räkna med att någon mera omfattande nybygg- nadsverksamhet icke kan komma till stånd på detta område under de närmaste åren.

Det är vidare naturligt, att man i de fall, då större ändringar kunnat emotses i kom- munindelningen, icke velat planera några nybyggnader, innan den nya indelningen blivit fastställd. Numera föreligga för hela riket beslut om ny indelning i borgerliga primärkommuner. Emellertid återstår bl. a. att verkställa omreglering av landsfiskals- distrikten. Såsom landsfogden i Malmöhus län antytt kan det vara lämpligt att låta anstå med en mera omfattande översyn av arrestfrågan till dess den nya indelningen i landsfiskalsdistrikt blivit fastställd.

Emellertid är det uppenbart, att de bris- ter som vidlåda arrestlokalerna icke, annat än till någon mindre del, kunna ha upp- kommit under det senaste decenniet eller alltså under den tid, då byggnadsreglering varit gällande och en genomgripande änd- ring i den kommunala indelningen stått för dörren. I stor utsträckning hänföra sig bris- terna till själva konstruktionen av loka- lerna.

Till det anförda kommer att, även om det under senare år förelegat och alltjämt före- ligger hinder mot att bygga nya arrestloka- ler i någon större utsträckning, det dock uppenbarligen varit och är möjligt att på annat sätt åstadkomma åtskilliga förbätt- ringar i de rådande förhållandena. Många av de sämre arresterna synas kunna försåt- tas i drägligt skick med relativt små medel. Man behöver här endast peka på sådana åt- gärder som att anordna erforderliga venti— ler, eventuellt insätta fläktar samt förstora de fönsteröppningar som äro för små. Att ersätta de mångenstädes förekommande torvmullsklosetterna inne i cellerna med mera hygieniska anordningar kan icke hel-

ler draga någon större kostnad. Likaså bör det vara möjligt att förbättra uppvärm- ningen av kalla celler genom att sätta in elektriska värmeelement. Kunna icke celler- na genom sådana åtgärder bringas i någor- lunda tillfredsställande skick. bör arresten nedläggas och provisoriska utrymmen an- skaffas för ändamålet, eventuellt genom förhyrning av lämplig lokal. Den omstän- digheten att en arrestlokal är avsedd att framdeles bliva ersatt med en bättre utgör slutligen icke någon som helst ursäkt för underlåtenheten att sörja för erforderlig utrustning med möbler, sängkläder och dy— likt. Sådan materiel kan komma till an- vändning även i den nya arresten.

Enligt utskottets mening kan man därför icke med fog göra gällande, att de nuva- rande missförhållandena äro att väsentligen betrakta som en följd av byggnadsregle— ringen eller att de ha sin orsak däri, att man velat avbida den nya kommunindel- ningen. Fastmer synes man höra söka grundorsakerna till de rådande förhållan- dena dels i bristande intresse och förstå— else för dessa spörsmål från de lokala orga- nens sida, dels ock i avsaknaden av en till- räckligt effektiv kontroll över att dessa or- gan fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad sålunda framkom- mit finner utskottet i likhet med motionä- rerna att anledning finnes att ifrågasätta, huruvida gällande författningsbestämmelscr på området äro tillräckligt effektiva. Sär- skilt synas reglerna rörande uppsikten över de olika arrestlokalerna vara i behov av översyn.

Vad angår härads- och stadsfängelser ha, såsom av det anförda framgår, såväl fång- vårdsstyrelsen som länsstyrelserna att sva- ra för tillsyn över dessa lokaler. Enligt ut- skottets mening är det icke ändamålsenligt att ansvaret på detta sätt är delat mellan olika myndigheter. Naturligast och lämpli- gast synes vara, att länsstyrelserna — vilka ensamma svara för uppsikten över polis- arresterna -—- helt övertaga tillsynen även över härads— och stadsfängelserna. Fång- vårdsstyrelsen har också själv ifrågasatt lämpligheten av att styrelsen skall svara för uppsikten över dessa.arrester.

Starka skäl synas vidare tala för den av fångvårdsstyrelsen framförda tanken att till länsstyrelserna decentralisera bestyret med fastställande av ritning till arrestloka- ler, vilket för närvarande ankommer på fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen

gemensamt. I samband därmed synes böra uttryckligen föreskrivas, att fastställelse skall sökas å ritning icke blott till härads- och stadsfängelse utan även till polisarrest.

Under länsstyrelsen bör tillsynen över de olika arrestlokalerna liksom hittills när— mast utövas av landsfogden. Uppenbart är att tillsynens effektivitet i mycket avhänger av det nit och det intresse, som landsfog- den ägnar denna uppgift. Enligt utskottets mening skulle det vara värdefullt, om skyl- dighet stadgades för landsfogde att med jämna tidsmellanrum —— en gång om året eller en gång vart annat år —- besöka samt- liga arrestlokaler inom länet.

De nuvarande bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen av arrest— lokaler synas lämpligen kunna göras något mer ingående och detaljerade. Särskilt blir detta aktuellt, därest prövningen av upprät- tade ritningar till dylika lokaler decentrali- seras till länsstyrelserna. De ovan återgivna bestämmelserna rörande militära arrest— byggnader synas härvid kunna tjäna som förebild.

Slutligen synes det kunna sättas i fråga, om det icke såsom fångvårdsstyrelsen fram— kastat vore ändamålsenligt att sammanföra de för närvarande på ett stort antal för- fattningar spridda bestämmelserna rörande arrestlokaler av olika slag eller åtminstone de viktigaste av dessa bestämmelser till en författning. En sådan koncentration av be- stämmelserna skulle bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som ha att sörja för arresterna.»

Efter att ha lämnat en redogörelse för ett stort antal yttranden över motioner- na om införande av lagregler rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer och alkoholister samt av barn och ungdom anförde utskottet i sitt ovannämnda utlåtande nr 15 föl— jande:

»Såsom av det ovan anförda framgår förekomma i ett flertal lagar bestämmelser enligt vilka ett tillfälligt omhändertagande under frihetsberövande former kan äga rum av sjuka personer av olika slag även- som av alkoholister samt av barn och ung- dom. På det hela taget saknas emellertid regler om i vilka lokaler de, som på detta sätt herövats friheten, skola förvaras.

Av de till utskottet inkomna remissytt-

randena framgår, att stora svårigheter på många håll mött när det gällt att ordna en tillfällig förvaring under någorlunda dräg— liga förhållanden av farliga sinnessjuka och alkoholister. Likaså har det understun- dom varit svårt att bereda tillfällig vård åt barn och ungdom som måst omhändertagas. Behandlingen av övriga av de nu avsedda personkategorierna synes däremot i allmän- het icke ha orsakat särskilda besvärligheter. I regel är också det frihetsberövande, som kommer i fråga beträffande dem, av helt kort varaktighet.

För förvaring av farliga sinnessjuka eller alkoholister i avbidan på deras överförande till sinnessjukhus eller alkoholistanstalt, stå i regel icke andra lokaler till buds än polisarrest. Det förekommer vidare icke all— deles sällan att även barn och ungdom måste inhysas i sådana utrymmen. Även om det i regel icke blir fråga om längre för- varingstider än något eller några dygn -— understundom förekomma dock längre tider än så —— är det enligt utskottets mening mindre tillfredsställande att personer av nu nämnda kategorier skola behöva inhysas i polisarrest. Polisens befattning med perso- ner av nu avsett slag bör nämligen, sedan de väl omhändertagits, inskränkas så myc— ket som möjligt. Detta gäller i synnerhet sjuka personer samt barn och ungdom. Här-

till kommer att arrestlokalerna — såsom närmare utvecklats i utskottets utlåtande nr 14 till innevarande riksdag — mången- städes i vårt land befinna sig i ett synner- ligen otillfredsställande skick. I likhet med motionärerna finner utskottet det direkt stötande, att personer av de nu avsedda kategorierna, om ock tillfälligtvis, förvaras i lokaler, vilka lida av så många och så all- varliga brister som åtskilliga av våra polis- arrester.

Givet är att en stor del av de svårigheter, som för närvarande möta på området, skulle försvinna, därest man kunde i erforderlig mån utbygga de anstalter, som äro avsedda för det slutliga omhändertagandet av de av motionärerna åsyftade personerna. Svårig- heterna ha nämligen till icke ringa del sin orsak i den platsbrist, som nu råder på an- stalterna. Det måste därför betecknas som synnerligen angeläget, att en sådan utbygg- nad kommer till stånd, så snart det ekono- miska läget medgiver. Även med fullt ut- byggd anstaltsorganisation torde det emel- lertid bliva oundvikligt, att dessa personer understundom tillfälligt omhändertagas an-

norstädes än i de anstalter, som äro avsedda för deras slutliga förvaring. Problemet om hur ett tillfälligt omhändertagande skall an— ordnas, vilket med nuvarande knappa an— staltsutrymmen är särskilt brännande, tor- de därför komma att göra sig gällande även för framtiden.

I remissyttrandcna har framförts ett fler- tal uppslag till lösning av förevarande spörsmål, vilka synas vara värda en när- mare granskning. Vissa av dem lida dock av den svagheten, att de förutsätta en om- fattande nybyggnadsverksamhet eller kräva en stor kår av personal för ändamålet. An- ordningar av sådan art kunna uppenbar- ligen icke tänkas bliva genomförda förrän i en avlägsen framtid. Vad som i närva- rande stund behövs är enligt utskottets me- ning sådana åtgärder, som kunna vidtagas med relativt små kostnader och därför sät— tas in utan större tidsutdräkt.

I sakens natur ligger, att en enhetlig lös- ning icke kan eftersträvas för hela landet. I de största städerna ligger sålunda proble- met uppenbarligen helt annorlunda till än för riket i övrigt. Det vill även synas som om åtminstone i någon utsträckning skilda lösningar borde sökas för de olika person- kategorierna.

I storstäderna med deras omfattande klientel av hithörande personer synes det ligga närmast till hands att inrätta särskilda poliskliniker för omhändertagande av sin— nessjuka och alkoholister. Utskottet vill er- inra om att planer på inrättande av en så- dan klinik äro å bane i Stockholm. För barn och ungdom finnas redan nu relativt goda upptagningsmöjligheter i storstäderna. Ytterligare anordningar för sådant ändamål torde dock vara erforderliga. Sålunda synes i storstäderna behov finnas av upptagnings- hem, där barn kunna mottagas under alla tider av dygnet. I dessa städer bör det vara möjligt att i största utsträckning reservera polisarresterna för annat klientel än det här åsyftade. Särskilt bör man där kunna undgå att förvara barn och ungdom i arrestloka- lerna. — Ett spörsmål, som i detta samman- hang även kräver beaktande, har påpekats av socialstyrelsen, i det att styrelsen fram- hållit, att vid de större poliskårerna före- ligger ett uppenbart behov av specialutbil- dad personal med uppgift att taga befatt— ning med omhändertagna sjuka m. fl.

För landsbygden och de mindre städernas del är problemet om sättet för omhänder- tagande av vissa personer betydligt mera

svårlöst. I nuvarande läge lärer det i varje fall icke kunna komma i fråga att här bygga intagningspolikliniker isådant antal, att behovet av förvaringslokaler därigenom skulle bliva täckt. Andra utvägar måste där- för anlitas.

Vad då först angår farliga sinnessjuka måste det, såsom framhållits i flera remiss- yttranden, anses olämpligt att förvara dem annorstädes än 51 sinnessjukhus eller möj- ligen å psykiatrisk klinik. Den från flera håll framförda tanken att 51 varje sinnes- sjukhus reservera ctt antal platser för dessa akuta fall synes därför innefatta ett värde- fullt uppslag.

Jämväl beträffande interimistiskt omhän- dertagna alkoholister synes en liknande an- ordning kunna sättas ifråga, nämligen ge- nom inrättandc av upptagningsavdelningar vid de olika alkoholistanstalterna. Under— stundom torde det vidare vara indicierat att tillfälligt intaga farliga alkoholister å sin- nessjukhus.

Även om de nu antydda åtgärderna skulle genomföras, torde det likväl för landsbyg— den och de mindre städernas del komma att kvarstå behov av särskilda lokaler för till- fällig förvaring av sinnessjuka och alkoho- lister. I vissa fall skulle man måhända för ändamålet kunna anlita landstingens och städernas sjukhus. Däremot bör man enligt utskottets mening undvika att intaga perso- ner av detta klientel på ålderdomshem. I viss utsträckning synes det för överskådlig tid framåt förbliva oundvikligt att tillfälligt inhysa särskilt alkoholister i polisarrest. Om blott arrestlokalerna försättas i dräg- ligt skick, torde alltför stora betänkligheter icke möta häremot.

För barn och ungdom bör den normala placeringsformen vid tillfälligt omhänder- tagande vara å barnhem (upptagningshem), ungdomsvårdsskola eller därmed jämförlig anstalt. Även enskilt hem kan komma i fråga. I nödfall får ålderdomshem anlitas.

Såsom de flesta remissinstanserna framhål- lit måste däremot polisarrest anses vara en synnerligen olämplig plats för förvaring av dessa omhändertagna. I praxis synes man också i största möjliga utsträckning ha uud- vikit att använda polisarresterna för dessa fall. Att såsom från vissa håll ifrågasatts utfärda ett ovillkorligt förbud mot att in- hysa barn och ungdom i arrest skulle dock enligt utskottets mening föra för långt. För- hällandena i nu berörda delar av riket kun— na nämligen vara sådana att annan utväg icke står öppen. Däremot synes det motive— rat att i barnavårdslagen intaga en före- skrift om att polisarrest icke får användas för förvaring av dylika personer, med min— dre annan lokal icke kan uppdrivas eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Sammanfattningsvis får utskottet anföra, att åtskilliga omständigheter tala för att frågan om sättet för tillfälligt omhänder- tagande av de i motionerna avsedda perso- nerna och då närmast av farliga sinnes- sjuka och alkoholister samt av barn och ungdom göres till föremål för en närmare utredning. Såsom ovan utvecklats bör utred- ningen begränsas till åtgärder, som befin- nas möjliga att genomföra i nuvarande läge. I vad angår barn och ungdom synes utredningen lämpligen kunna verkställas av barnavårdskommittén, vars uppdrag omfat- tar närstående spörsmål. I övrigt torde det däremot vara påkallat med en särskild ut- redning på området.-

Såsom redan tidigare påpekats har 1950 års barnavårdskommitté att verk- ställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen i vad den avser barn och ungdom. Kommittén har i sitt ovan åbe- ropade betänkande I framlagt vissa för- slag beträffande tillfälligt omhänderta- gande av ungdom i ålder över 15 år.

A. Befogenhet att företaga tillfälliga frihetsberövanden

Ifråga om för brott misstänkta kan häktning, anhållande samt gripande fö- rekomma. Bestämmelser härom även- som om frigivning av häktade, anhållna respektive gripna är upptagna i RB 24 kap. Häktad skall enligt RB 24: 22 utan dröjsmål föras till allmänt häkte (jfr nedan under B). Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningsändamål kan rätten besluta, att häktad skall för- varas på annan plats än i allmänt häkte.

Innebörden av begreppet »allmänt häkte» är oklar. Uppenbarligen måste därmed i främsta rummet avses samt— liga slutna fångvårdsanstalter, som icke avdelats för specialuppgifter (såsom Hall och Roxtuna), och härads- och stadshäkten. Huruvida polisarrester kan betraktas som »allmänt häkte» är mera tveksamt. I ett utlåtande den 25 februari 1950 till Göta hovrätt har fång- vårdsstyrelsen bestritt att polisarrest kan anses som sådant häkte. Samma in— ställning har framkommit i första lag- utskottets utlåtande nr 41 till 1948 års riksdag. Hovrättsassessorn Ulf Lundvik har emellertid i en undersökning, publi- cerad i Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 sid. 302 ff., hävdat, att under alla omständigheter häktad må förvaras i polisarrest, om de tingshusbyggnads- skyldige träffat avtal med polisdistriktet härom. Om »allmänt häkte» skriver han bl. a. följande:

TREDJE KAPITLET

Gällande bestämmelser

»I lagtext möter uttrycket första gången i SP 19: 14. Lagberedningen, på vars för- slag promulgationslagen går tillbaka, hän- visade i motiven för de i lagen upptagna häktningsreglerna till vad lagkommittén anfört i sitt förenämnda förslag. 'Allmänt häkte” torde alltså beteckna motsatsen till 'enskilU förvaringsrum och kan därför de- finieras som ett av offentlig myndighet ad— ministrerat förvaringsrum för personer som berövats friheten. Att märka är att någon annan form av straffprocessuellt frihetsbe— rövande än häktning icke torde ha varit känd vid tiden för stadgandets tillkomst. Att den häktet administrerande myndigheten skall vara statlig torde säkert icke kunna fordras. Man jämföre stadgandet i SP 19: 23 att häktad av allmänna medel skall förses med sund och nödtorftig kost, vilket stad- gande icke ansetts fritaga städerna från den dem av ålder åvilande skyldigheten att un— derhålla sina häktade.»

Beträffande gripna och anhållna läm- nar lagen inga direkta anvisningar om i vilka lokaler förvaringen skall ske. De vanligaste förvaringsplatserna är polis- arrester samt härads- och stadshäkten.

Om befogenhet att företaga anhållan- de och häktning av lösdrivare finnes föreskrifter i lösdrivarlagen.

Person, som i vissa i RB 5: 9 angivna avseenden stör domstolsförhandling, kan tagas i häkte; han kan dock ej kvarhållas utöver tre dagar. Även per— son, som i egenskap av vittne visar tredska inför domstol, kan häktas (RB 36: 21). Vittne, som insatts i häkte, må kvarhållas högst tre månader och skall senast var fjortonde dag inställas för rätten. Enligt 94 & konkurslagen kan vi-

dare gäldenär, som försummar att full- göra vissa i nämnda lag angivna ålig- ganden eller som överträder visst i sam- ma lag angivet förbud, genom häkte till- hållas att fullgöra sin skyldighet. Likaså kan annan person, som undandrager sig att fullgöra honom enligt 93 & konkurs- lagen förelagd edgång, genom häkte till- hållas att fullgöra sin skyldighet. Den som insatts i häkte skall enligt 95 & lös- givas, då anledning till hans kvarhål- lande ej längre är för handen. Den häktade skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. —— Nu åberopade stadganden tillämpas endast sällan.

Den största gruppen av polisen till- fälligt omhändertagna består av perso- ner, som beträtts med fylleri. De har dock icke omhändertagits på grund av brott eller förseelse utan på grund av den fara de i sitt berusade tillstånd ut- gör för sig själva och andra; deras om— händertagande sker med stöd av 7 5 förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap.

I vissa andra fall, där ej heller miss- tanke om brott ligger till grund för myndighets ingripande, kan också till- fälligt frihetsberövande ifrågakomma. Regler härom återfinnes i ett flertal vårdlagar. De viktigaste av nu åsyftade personkategorier är genom polisens för- sorg omhändertagna sjuka personer och alkoholmissbrukare, varför uppmärk- samheten här huvudsakligen ägnas åt bestämmelser avseende sistnämnda två grupper polisklienter, vilka också ut- redningsuppdraget närmast avser.

Beträffande sinnes-sjuka tillkommer det enligt 28 & sinnessjuklagen polis- myndigheten att föranstalta om inta- gande för observation på sinnessjukhus, om av någons uppträdande uppenbarli- gen framgår, att han är farlig för an- nans personliga säkerhet eller eget liv, och det föreligger anledning till anta-

gande, att han är sinnessjuk. Detta stad- gande medför hefogenhet att omhänder- taga sådana personer för deras intagan- de på dylikt sjukhus. I betydande ut- sträckning omhändertager också polis- myndigheterna enligt detta stadgande sinnessjuka i avvaktan på att formali- teterna för deras placering på sjukhus hinner ordnas och sjukhusplats kan be- redas dem. Det förtjänar nämnas att ej så få sinnessjuka, med vilka polisen ta- ger befattning, ingår på sinnessjukhus på egen eller anhörigas ansökan. I sist- nämnda fall inskränker sig polisens medverkan till förmedlings- och band- räckningsåtgärder.

Ifråga om alkoholmissbrukare gäller, att sådana skall omedelbart tills vidare omhändertagas av polismyndigheten, om de är hemfallna åt alkoholmissbruk och visar sig farliga för annans person- liga säkerhet eller eget liv samt läns- styrelsens beslut om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare icke utan våda kan avvaktas (21 5 nykterhetsvårdslagen). Polismyndighet har enligt samma lagrum enahanda skyldighet beträffande åt alkoholmiss- bruk hemfallen person, som utan att är- ligen försörja sig för ett kringflackande liv och det kan antagas, att han kom— mer att avvika från orten, innan läns- styrelsen prövat ansökan om tvångsin— tagning på allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare. Polismyndighet må jämväl tills vidare omhändertaga den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Beträffande nu nämn- da tre kategorier alkoholmissbrukare kan länsstyrelsen i avbidan på slutligt beslut meddela interimistiskt förord- nande om intagande på allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare (25 5 nyk- terhetsvårdslagen). Om plats på dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, må

alkoholmissbrukaren enligt länsstyrel- sens förordnande omhändertagas och vårdas på annat lämpligt sätt. Beslut härom kan även, när skäl därtill är, meddelas beträffande straffriförklarad alkoholmissbrukare (25 å andra stycket nykterhetsvårdslagen). I allmänhet står för dessa fall endast polisarrester till buds såsom förvaringslokaler. I en del fall har sådan förvaring med stöd av nykterhetsvårdslagen (tidigare alkoho- listlagen) pågått en å två veckor. I Stockholm och Göteborg har genom av- tal med sinnessjukhus vissa provisori- ska anordningar skapats för tillfälligt omhändertagande av sådana personer i sjukhusmässiga former. Även i sådana fall, då länsstyrelsen meddelat slutligt förordnande om anstaltsvård och det åligger länsstyrelsen att verkställa be— slutet, kan, när skäl därtill är, omhän— dertagande och vård på annat lämpligt sätt ifrågakomma, om beslutets omedel- bara verkställande erfordras men an- staltsplats ej genast kan beredas (37 _S nykterhetsvårdslagen); sådan vård må dock ej pågå mer än tre månader. _ Den tid, varunder en person varit om- händertagen enligt 21, 25 eller 37 %% nykterhetsvårdslagen, skall inräknas i den tid han enligt särskilda bestäm- melser i samma lag längst må kvarhål- las efter intagning på allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare.

I ett flertal lagar föreskrives skyldig— het för polisniyndigheterna att meddela handräckning för inställande på sjuk- hus eller anstalt eller hos myndighet eller för undergående av läkarunder— sökning. Som exempel kan nämnas sin- nessjuklagen (51 å), fattigvårdslagen (72 å), nykterhetsvårdslagen (38 och 56 55), lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdo- mar (22 5), tuberkulosförordningen (5 5), lagen den 4 juni 1954 om under- visning och vård av vissa psykiskt ef-

terblivna (24 å), epidemilagen (27 i), lagen den 18 juni 1954 om personunder- sökningi brottmål (4 5) o. s. v.

Utlänning kan jämlikt utlänningsla— gen tagas i förvar under vissa förut- sättningar (35 5).

Tillfällig förvaring kan även ifråga- komma beträffande villkorligt frigivna eller på prov utskrivna från fångvårds— anstalter och detta även utan att ytter- ligare brott blivit begånget (16 5 lagen om villkorlig frigivning, 17 å andra stycket ungdomsfängelselagen och 12 % tredje stycket förvarings- och interne—

ringslagen) . Personer, som utan att misstänkas för brott tillfälligt omhändertagits med stöd av någon av de nu nämnda lagar- na, förvaras i brist på andra lokalnt- rymmen i polislokaler och icke sällan i polisens arrestlokaler, därest behov av förvaring av någon anledning — t. ex. tillfällig platsbrist vid vederbör- lig anstalt — uppkommer. Några be— stämmelser om vilka lokaler, som skall ifrågakomma för förvaring av dessa klientkategorier hos polisen, har ej meddelats. Enligt uttalande av vederbö- rande departementschef i prop. nr 164 till 1931 års riksdag med förslag till lag om behandling av alkoholister er- fordras ingen bestämmelse av innehåll, att en farlig alkoholist får förvaras i arrest- eller fängelselokal. »Även utan särskilt stadgande torde dylik förvaring få anses tillåten, om verkligen ingen möjlighet finnes att på annat betryg— gande sätt ordna omhändertagandet. Det må betonas, att, där den omhänder- tagne insatts i arrest eller fängelse, po- lismyndigheten bör ombesörja över- flyttning till annan lokal, så snart om- ständigheterna det medgiva» (sid. 70 i förenämnda prop.). — Utlänning, som tagits i förvar, kan enligt uttrycklig be- stämmelse förvaras även i fångvårds- anstalt (64 % utlänningskungörelsen).

Slutligen förtjänar nämnas, att polis- man enligt 12 å allmänna polisinstruk- tionen äger befogenhet att tillfälligt om- händertaga den, vars uppträdande inne- fattar ett störande av eller en omedel- bar fara för ordningen, om ett omhän- dertagande är nödvändigt för att upp- rätthålla allmän ordning. Sådant om- händertagande skall även ske, om det eljest erfordras för att avvärja straffbe- lagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Bestämmelsen spc- lar relativt stor roll i samband med be- kämpande av gatuoroligheter. Då någon omhändertagits med stöd av detta stad- gande, skall vederbörande förman skyndsamt underrättas. Denne har att omedelbart pröva, om åtgärden skall bestå. Enligt samma instruktions 13 5 skall vid omhändertagandet tillses, att åtgärden ej orsakar vederbörande stör- re olägenhet än som är oundvikligt eller väcker onödig uppmärksamhet. Förvar av sålunda omhändertagen får endast pågå så länge fara föreligger för fort— satt störande av ordningen. Någon be- stämmelse om vilken förvaringsplats som skall ifrågakomma i detta fall fin— nes icke.

Vad särskilt alkoholmissbrukare be- träffar, har frågan om tillfredsställandc anordningar för tillfälligt omhänderta- gande genom polisen av vissa sådana missbrukare fått ytterligare betydelse, då numera lagen om nykterhetsvård av den 27 juli 1954 satts i kraft. Såsom ovan påpekats kan nämligen enligt den- na lag polismyndighet tillfälligt omhän- dertaga ej endast åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som är s. k. farliga eller kringflackande, utan även sådana personer som är ur stånd att taga vård om sig själva och i trängande behov av omedelbar vård, d. v. s. i sannolikt övervägande antalet fall utpräglat sjuka personer.

Det bör här också erinras om att frå-

gan om ändrade former för förvaring av akut berusade, främst gatufyllerister, vid ett flertal tillfällen aktualiserats. I tidigare officiella framställningar har det närmast varit fråga om en mera än- damålsenlig form för sådana personers förvaring. När detta spörsmål senast på- talades, riktades emellertid uppmärk- samheten även på samhällsreaktionen i övrigt gentemot fyllerister. Sålunda på— yrkade strafflagberedningen i yttrande den 19 december 1953 över straffrätts- kommitténs förslag till brottsbalk (S. 0. U. 1953: 14) ett slopande i prin- cip av straffpåföljden för fylleri på allmän plats samt förordade anordnan— de av särskilda »kliniker» för rationell behandling av akut berusade personer och åtgärder genom vederbörande nyk- terhetsnämnds försorg i anslutning härtill. Strafflagberedningen hemställ- de, att erforderliga lagstiftningsåtgär- der skulle genomföras i samband med prövningen av det förslag till ny nyk- terhetsvårdslagstiftning, som då var un— der beredning inom inrikesdepartemen- tet. Den förordade lagändringen ansåg departementschefen dock vara av så vittgående natur, att prövning av den- samma icke medhunnes i samband med den slutliga prövningen av föreliggande förslag till ny lag om nykterhetsvård. En ordning för fylleristers rationella behandling enligt strafflagberedningens förslag synes av uppenbara praktiska skäl svår att genomföra annorstädes än i större städer. En eventuell lagstift- ning enligt detta förslag synes böra fö- regås av en experimentverksamhet i nå- gon sådan stad, så att erfarenheter kun- na samlas för en lämplig utformning av lagstiftningen och anordningarna för dess tillämpning. På grund av de stora praktiska svårigheter, som är förbund- na med förslagets förverkligande, har vi — ehuru vi i princip anser förslaget böra realiseras _ icke funnit det möj-

ligt att i denna utredning upptaga det- samma till närmare bearbetning.

B. F örvaringslokalers anordnande, beskaffenhet och utrustning

I RB 1:16 stadgas, att det för dom- saga på tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj:t bestämmer, samt i stad med rådhusrätt skall finnas häkte för förvaring av anhållna och häktade. Häktet kan med Kungl. Maj:ts tillstånd vara gemensamt för flera domsagor el— ler för domsaga och stad. Vissa äldre bestämmelser gäller dessutom alltjämt i den utsträckning de ej kan anses upp- hävda genom promulgationslagen till rättegångsbalken. Sålunda stadgar 26: 4 byggningabalken, att det vid varje tings- ställe skall finnas fängelse för förvaring av »missgärningsmän». Lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att del- taga i kostnaden för byggnad och un- derhåll av tingshus och häradsfängelse stadgar rörande kostnaderna för upp- förande och underhåll av sådan insti- tution, att dessa åvilar dem som inom tingslaget har att erlägga kommunal- utskylder. I kungl. brev den 27 novem— ber 1798 stadgas dessutom, att i varje stad bör finnas minst två arrestrum. I stad med länshäkte kan stadshäktet förenas med länshäktet, varvid staden dock blir bidragsskyldig (se kungl. brev den 14 augusti 1841)1. Ritning till härads- och stadsfängelse skall enligt kungörelse den 13 oktober 1921 fast- ställas av fångvårdsstyrelsen och bygg- nadsstyrelsen gemensamt, innan sådant fängelse får uppföras. Denna kungörel- se har enligt senare utbildad praxis till- lämpats även på polisarrester.

Skyldighet att anordna erforderliga arrestlokaler för polisens behov åvilar vederbörande polisdistrikt (8 5 andra stycket lagen om polisväsendet i riket). Såsom ovan påpekats användes hä-

rads— och stadshäkten samt polisarres- ter i huvudsak för förvaring av för brott gripna och anhållna. För brott häktade överföres nämligen i regel till häktesavdelning vid fångvårdsanstalt. Enligt uppgift i justitieombudsmannens ämbetsskrivelse till 1951 års riksiag förvaras dock häktade i ett 10-tal städer i stadshäkte. Ej sällan kommer dock hä- rads— och stadshäktena till användning för rent tillfällig förvaring av häktide i samband med domstolsförhandling. Vidare förvaras i häktena, särskilt hä- radshäktena, samt i polisarresterna i viss omfattning även personer, som av annan anledning än misstanke om brott tillfälligt omhändertagits av polisen. Särskilt gäller detta fyllerister. Häkte, som begagnas för nu antydda ändamål, får anses tjäna som polisarrest (i vissa fall bekräftat genom avtal härom mel- lan tingshusbyggnadsskyldige och re- spektive polisdistrikt) .

Med avseende på användningen av häkten och arrester är sålunda skillna- den mellan dessa båda typer av för- varingslokaler ej alldeles klar ehuru de ur formell synpunkt är av olika karak- tär. År 1937 fanns 64 stadshäkten och 143 häradshäkten (se Sveriges Officiel- la Statistik: Fångvården för nyssnämn- da år, sid. X ff.). Någon inventering av dessa häkten har därefter icke företa- gits. Ett icke ringa antal häkten torde under 1930- och 1940-talen ha nedlagts genom att andra förvaringsutrymmen kunnat ställas till förfogande.

Den närmare beskaffenheten av för- varingsrum i härads- och stadshäkten samt polisarrester regleras genom SP 19 5 samt FK. Sålunda stadgar SP 19 S 22 att häkte skall vara så beskaffat, att det icke är menligt för häktades häl- sa, samt SP 19 5 29 att rum, där an-

' Se även tidigare åberopade undersökning av Ulf Lundvik 'Om allmänt häkte» i För— valtningsrättslig tidskrift 1951 sid. 310 ff.

j 1 1 j

hållen person förvaras, skall fylla skä- liga anspråk på sundhet och bekväm- lighet. I FK har vissa detaljbestämmel- ser meddelats om förvaringsrums be- skaffenhet och utrustning. Sådant rum skall enligt FK 1 5 vara så anordnat, att obehörig förbindelse mellan den om- händertagne och annan så långt detta är möjligt förhindras. I rummet skall finnas stol, hylla och bädd, anord- ningar av ändamålsenligt slag för luft- växling och belysning samt ringledning eller annan lämplig anordning för på- kallande av vakt. Berusad eller våld- sam person får förvaras i enklare ut— rustat förvaringsrum; sådant rum kan ifrågakomma även eljest, då särskilda förhållanden föreligger. Slutligen skall finnas erforderliga toalettanordningar. Förvaringsrum skall enligt FK 2 % vid användning varje dag rengöras och luf- tas och vara uppvärmt till vanlig rums- temperatur. Under den tid rummet icke användes, bör det hållas så uppvärmt, att det kan tagas i bruk utan längre tids- utdräkt. För varje förvaringsrum skall, i den mån detta erfordras, finnas be- klädnadspersedlar och sängkläder för den som kvarhållits för brott (FK 5 5).

Sedan år 1946 finns förslag till rit- ningar till normaltyper av polisarrest att tillgå till polisdistriktens ledning. Dessa ritningar med tillhörande be- skrivning har utarbetats av byggnads- styrelsen i samråd med fångvårdssty- relsen och statspolisintendenten enligt Kungl. Maj:ts uppdrag. I ämbetsskrivel- se den 21 maj 1947 till länsstyrelserna har vederbörande statsråd uttalat önsk- värdheten av att samråd upptages med staispolisintendenten, då uppförande av polisarrest i enlighet med nyssnämnda förslag aktualiseras, och att statspolis- intendenten underrättas om vunna er- farenheter, sedan sådan byggnad varit i bruk någon tid.

Särskilda föreskrifter gäller även rö-

rande tillsynen över häktes— och arrest- lokaler. Enligt instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna åligger det fång- vårdsstyrelsen att utöva tillsyn över stads- och häradsfängelser (1 & tredje stycket). Enligt 6 5 4 länsstyrelsein- struktionen skall länsstyrelse utöva till- syn över häkten, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen. Ifråga om polis- arrester har länsstyrelse såsom länets högsta polismyndighet att tillse att po- lisdistrikten inom länet fullgör sina åligganden, bl. a. anordnande av behöv— liga arrestlokaler (8 5 andra stycket samt 14 5 2 lagen om polisväsendet i ri— ket). Motsvarande bestämmelse gäller för överståthållarämbetet. I 22 5 in- struktionen för landsfogdarna föreskri- ves, att landsfogde skall övervaka att häkten och polisarrester inom länet an- ordnats i överensstämmelse med gäl- lande föreskrifter. Utöver att sörja för häktade och anhållna personers under- håll skall landsfiskal hava tillsyn över inom hans distrikt befintligt häkte med tillhörande inventarier, vilket ej lyder under fångvårdsstyrelsen (16 5 lands- fiskalsinstruktionen). En motsvarande bestämmelse gäller för stadsfiskaler (14 & stadsfiskalsinstruktionen).

C. Tillfälligt omhändertagnas behandling

SP 19 % reglerar ej endast förvarings- rums beskaffenhet utan även häktades och anhållnas behandling. Härutöver finnes bestämmelser i RB 24:11 (an- hållna) och HK. Behandlingsbestäm— melserna i SP 19 % gäller i första hand häktade men enligt 29 punkten i till- lämpliga delar även anhållna.

Enligt SP 19 5 22 får icke flera per- soner sättas i samma förvaringsrum, om detta kan undvikas. Måste flera per- soner placeras i samma rum, skall .de

som häktats för ringare brott hållas skilda från dem som häktats för grövre brott. Män och kvinnor skall också hål- las åtskilda. Ej heller får häktade för- varas tillsammans med dem som avtjä— nar straff. Om särskilt fängsel av säker- hetsskäl måste användas, får enligt SP 19 5 21 sådant ej begagnas på annat sätt eller under längre tid än säkerheten fordrar. S. k. kroppsrannsakan får före- tagas. Vad härvid skall iakttagas regle— ras i FK 3 5 och HK 2 5 (enligt sist- nämnda författningsrum, som liksom HK i dess helhet gäller endast å fång- vårdsanstalt intagna, skall den häktade underkastas visitation). I övrigt finnes bestämmelser i angivna författningar rörande mathållning, utevistelse, syssel- sättning (läsning och arbete), brev—

skrivning, emottagande av besök, sjuk- vård, beklädnad m. rn.

I RB 24: 11 stadgas, att för brott an- hållen skall hållas i förvar men eljest ej må underkastas »annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ända- målet med anhållandet, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säker- het».

Ifråga om ordningsstörande personer, som omhändertagits med stöd av 12 % allmänna polisinstruktionen, föreskri- ves i 13 % samma instruktion, att vid förvaringen annan frihetsinskränkning icke får företagas än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som omhänderta- gits skall så snart som möjligt förhöras.

FJÄRDE KAPITLET

Riktlinj er för reformer

Utredningsuppdragen omfattar dels Spörsmålet om åtgärder — i första hand genom ändrade bestämmelser — för att på kort sikt förbättra den allmänna standarden på de lokaler, som nu an- vändes för förvaring av enligt myndig— hets beslut tillfälligt omhändertagna, dels frågan om arten och beskaffenhe- ten av de lokaler, som ur principiell synpunkt kan anses ändamålsenliga för sådan förvaring, särskilt ifråga om vis- sa kategorier (sjuka och alkoholmiss- brukare). Vi har ansett oss böra se hela det komplex av problem, som utred- ningsuppdragen sålunda aktualiserar, i ett sammanhang och alltså funnit lämp- ligt att ej uppdela detta på det sätt, som skett under riksdagsbehandlingen och vid utredningsuppdragens meddelande.

Då FK också gäller häktade, i den mån dessa förvaras i härads- eller stads- häkte, vilken kungörelse reglerar även sådant häktes anordnande, har vi fun- nit oss böra upptaga jämväl frågan om denna personkategoris ändamålsenliga förvaring. Ett särskilt skäl härtill är att SP 19 5, som huvudsakligen innehåller behandlingsbestämmelser, visserligen främst äger tillämpning på för brott häktade eller anhållna men på grund av att inga andra förvaringslokaler än häkten eller polisarrester står till buds även på andra kategorier omhändertag- na (uttryckligen föreskrivet beträffan- de utlänning, som tagits i förvar _— 66 & utlänningskungörelsen). En viss revision av SP 19 % bleve alltså nöd—

vändig, även om vi vid utarbetande av våra förslag skulle bortse från de häk- tade. Vidare är en tillfredsställande lösning av lokalproblemen visserligen en viktig sida av en human och i övrigt lämplig förvaringsform vid tillfälliga frihetsberövanden men dock icke den enda. Vi har därför funnit er- forderligt att söka få till stånd en ny reglering av behandlingen i vidaste me- ning av alla olika personkategorier, som på grund av myndighets beslut tillfäl- ligt omhändertagits. Våra förslag till be- stämmelser är i detta syfte utformade på sådant sätt, att dessa —— med undan— tag av SP 19 5 13 —— kan ersätta SP 19 5, som ur språklig synpunkt måste anses föråldrad och även av denna an- ledning behöver underkastas en revi— sion, FK och HK. Detta står också i god överensstämmelse med 1951 års riks- dags uttalade önskemål om ett samman- förande av »de för närvarande på ett stort antal författningar spridda be- stämmelserna rörande arrestlokaler av olika slag eller åtminstone de viktigaste av dessa till en författning». En sådan koncentration av bestämmelserna bör — såsom riksdagen med allt fog under- strukit — kunna bidraga till »att göra dem mer lättöverskådliga och därige- nom också bättre kända av de lokala organ, som ha att sörja för arresterna» (första lagutskottets utlåtande nr 14 vid nämnda års riksdag sid. 17).

Enligt första lagutskottets av 1951 års riksdag godkända utlåtande nr 15 bor-

de utredningen rörande frågan om 10- kaler för tillfälligt omhändertagande av vissa särskilda kategorier (sjuka och alkoholmissbrukare) begränsas »till åt- gärder, som befinnas möjliga i nuvaran- de läge». Utskottet fann av praktiska och ekonomiska skäl icke möjligt att för den närmaste framtiden utesluta an- vändningen av polislokaler även i dessa fall, därest de hålles i ett för om- händertagande av människor godtag- bart skick. Den närmast till hands lig- gande åtgärden för att skapa garantier härför är att skärpa bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustnin- en av dessa lokaler och tillsynen över dem. På grund av riksdagens sålunda tillkännagivna ståndpunkt har vi ansett oss höra till en början inskränka oss till att överse, komplettera och samman- föra vissa nu gällande bestämmelser rö- rande häktes- och arrestlokaler i syfte att nå en höjning av dessa lokalers all- männa standard samt rörande behand- lingen av dem som intagits i sådana lo- kaler. Vi har emellertid under utred- ningsarbetet kommit till den övertygel- sen, att hela detta område erfordrar en grundlig och mera definitiv reglering innefattande jämväl en förnyelse av 10- kalbeståndet. Utredning härom bör verkställas genom den mera långsiktiga planering för att lösa hela komplexet av hithörande frågor, vilken vi nedan förordar.

Det klientel, varom här är fråga, kan grovt uppdelas i två huvudkategorier: 1) för brott misstänkta (brottsfall) samt 2) av annan anledning än för brott om- händertagna. Det bör anmärkas, att gränserna mellan dessa kategorier i verkligheten kan vara ganska flytande.

A. Åtgärder på kort sikt

Här skall först uppmärksamheten rik- tas på åtgärder, som på relativt kort

sikt kan förutsättas medföra en förbätt- ring av de nu i flera hänseenden oefter- rättliga förhållanden, under vilka de båda nyssnämnda personkategorierna efter beslut om tillfälligt omhänderta- gande ej sällan förvaras.

1. Brottsfall

a) Av polis- eller åklagarmyndighet omhändertagna (= gripna eller anhåll- na på grund av misstanke om brott).

För förvaring av denna kategori brottsfall användes i allmänhet polisens vanliga arrestlokaler jämte biutrymmen men i viss utsträckning även härads- och stadshäkten. Dessa lokaler befinner sig enligt justitieombudsmannens i I kap. redovisade utredning på många håll i landet i ett ur humanitär synpunkt otillfredsställande skick. Mera detalje- rade och i vissa avseenden skärpta be- stämmelser angående sådana lokaler, bl. a. rörande tillsynen, torde även på kortare sikt kunna avhjälpa en del av nu rådande missförhållanden särskilt vad dessa lokalers anordnande och ut- rustning beträffar.

Om också aktuella nybyggnadsplaner, vilka ej sällan syftar till ett sammanfö- rande av ifrågavarande förvaringsloka- ler med övriga offentliga myndigheters, ofta lägger praktiska hinder i vägen för en snabb sanering av dessa lokaler, bör dock åtskilliga och snara förbättringar kunna ske genom en ej alltför tids- el- ler kostnadskrävande byggnadsteknisk översyn av nu befintliga förvaringsloka- ler syftande till en höjning av deras minimistandard. Denna översyn är på— kallad redan på grund av den av riks- dagen förordade skärpningen av nu gällande bestämmelser. Vidare bör de förhållanden, under vilka tillfälligt om- händertagna förvaras, kunna snabbt förbättras genom meddelande av be- stämmelser om förvaringslokalernas u't- rustning på ett sätt, som motsvarar nu—

lida krav på ändamålsenlighet och hu— manitet. Slutligen bör förbättrade för- hållanden även kunna ernås genom att dessa lokaler givas en sådan utform- ning, att de kan tillgodose primära differentieringsbehov. För brott gripna eller anhållna, vilka förhåller sig lugna, bör som regel förvaras för sig i för dem lämpade lokaler, och omtöcknade och/eller bråkiga (vanligen alkoholpå- verkade lagövcrträdarc eller för enbart fylleri omhändertagna) för sig i för dessa särskilt anordnade lokaler. Brotts- fallen (och lösdrivare) bör vidare av naturliga skäl i princip hållas skilda från övriga omhändertagna. På många håll, i städerna sannolikt genomgående, har en differentiering av arrestbestån— det skett i enlighet med dessa principer, vilka lämpligen bör göras allmängiltiga.

Skärpta minimifordringar ifråga om arrestlokalers (och häktens) allmänna beskaffenhet, utrustning och differen- tieringsanordningar bör sålunda upp- ställas. Formerna för omhändertagan— det av gripen eller anhållen (liksom f. ö. av häktad och med avseende på behandlingen i övrigt) bör präglas av straffverkställighetslagens ord om be- handlingen av på fångvårdsanstalt in- tagen »med aktning för hans människo- värde». Det förtjänar i detta samman- hang erinras om Sveriges anslutning år 1951 till Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (särskilt ar- tiklarna 5 och 6)1. Anspråken ifråga om utformningen av förvaringsrum för brottsfall bör egentligen ställas stränga- re än på motsvarande rum för dem som avtjänar straff, eftersom endast miss- tanke om brott föreligger i de förra fal- len. Att förvaringstiden är kort utgör i och för sig intet skäl, som talar där- emot. För alla brottsfall bör principiellt gälla vad RB 24:11 stadgar för för-

varing av för brott anhållna, nämligen att denna skall ske under sådana yttre former, att den omhändertagnes frihet icke inskränkes mer än som oundgäng- ligen påkallas av syftet med omhänder- tagandet (hindra honom från att av- vika, undanskaffa bevis om det brott, för vilket han är misstänkt, eller eljest försvåra utredningen o. s. v.) eller av det nödvändiga kravet på upprätthål— landet av ordningen inom de lokaler, där han förvaras, samt allmän säkerhet.

En omarbetning av gällande bestäm- melser bör sålunda ej taga sikte enbart på de yttre anordningarna för förva- ringen utan även inriktas på en viss reglering —— utöver vad SP 19 % stadgar — av hur hela denna kategori omhän— dertagna skall behandlas motsvarande reglerna i HK, vilka nu gäller endast häktade, som intagits i fångvårdsan- stalt. En moderniserad lagstiftning rö- rande detta område bör därför lämpli- gen innehålla dels föreskrifter rörande i förvaringsrum intagnas behandling, dels föreskrifter av hygienisk och bygg- nadsteknisk art samt rörande förva- ringslokalers utrustning och ändamåls— enliga utformning i övrigt.

b) Av domstol omhändertagna (= häktade på grund av misstanke om brott).

Av principiella skäl synes det olämp- ligt, att häktade, som nu i största ut— sträckning sker, intages i fångvårdsan- stalt, d. v. s. anstalt för behandling av för brott dömda. Ett sammanförande av dessa två kategorier på samma slag av anstalt kan ur nu angivna synpunkt starkt ifrågasättas, även om dessa på anstalten hålles åtskilda genom att pla- ceras på olika avdelningar. Utveckling-

1Jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 165 till 1951 års riksdag och nr 32 till 1953 års riksdag. Se jämväl referat i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1954 av förhandlingar i Svenska Kri- minalistföreningen rörande de mänskliga rättigheterna.

en går också uppenbarligen i riktning mot ett avskiljande av de häktade från de vanliga fångvårdsanstalterna, vilket är betingat redan av rationaliserings- skäl och i dagens läge med stor plats- brist vid dessa anstalter även av otill- räckliga utrymmen. I prop. nr 131 till 1950 års riksdag angående vissa anslag till fångvården m. m. uttalade chefen för justitiedepartementet, att det kunde »tänkas vara rationellt att anordna sär- skilda förvaringsmöjligheter» för de häktade och »flytta bort alla häktade från de egentliga fångvårdsanstalterna». Detta uttalande föranledde ingen riks- dagens erinran. I sina den 23 april 1954 givna direktiv till fångvårdsbygg— nadsutredningen förordade samme de- partementschef anordnande av särskil- da anstaltsutrymmen för häktade ge- nom användande av fångvårdsanstalter, som ledigställes genom framtida för- nyelse av fångvårdens anstaltsbestånd (i Stockholm genom anordnande av ett särskilt stadshäkte med lämplig belä- genhet i förhållande till rådhusrättens lokaler). Skulle man föreskriva, att de häktade icke vidare finge förvaras i fångvårdsanstalterna, bleve man hänvi- sad till att enbart använda polisens ar— restlokaler eller härads- och stadshäk- tena. Bortsett från att erforderliga ut- rymmen f. n. saknas möter en förva- ring av häktade även i nu nämnda lo— kaler starka principiella betänklighe- ter. En förvaring i polisens arrestloka- ler av häktade skulle visserligen ha vissa fördelar ur polisens synpunkt men torde knappast (oavsett huruvida polis- arrest kan betraktas som »allmänt häk- te» eller ej; se sid. 24) stå i överens- stämmelse med innebörden av polis- verksamhet enligt lagen om polisväsen- det i riket. Icke heller häktades förva- ring enbart i härads- och stadshäkten kan anses som en godtagbar lösning av detta problem, i varje fall icke om des-

sas förvaring skall ske i nu befintliga härads- och stadshäkten och knappast ens om dessa upprustades i standard- hänseende och förvaringsutrymmcna i tillräcklig mån utökades. I fångvårds- styrelsens utredning år 1949 rörande städernas skyldighet beträffande förvar och underhåll av häktade personer re- kommenderade detta ämbetsverk, att de statliga fångvårdsanstalterna skulle i ökad utsträckning emottaga häktade. Motiven härtill var att stadshäktena ofta är små, i avsaknad av vård— och arbetsmöjligheter och i mindre gott skick, samt att häktad person såvitt möjligt icke bör förvaras i häkte, som administreras av myndighet, vilken till- lika har att utreda den häktades even- tuella brottslighet.

Den principiellt måhända riktigaste lösningen av frågan om de häktades placering torde vara att skapa särskilda statliga förvaringsanstalter, vilka har tillräckligt stora upptagningsområden för att kostnaderna skall kunna hållas inom rimliga gränser och står under administration av en för varje anstalt utsedd särskild styrelse (jfr dock un- der B).

Att nå en lösning av förevarande pro- blem är uppenbarligen ej möjligt på kort sikt. Man torde därför t. v. få nöja sig med den nuvarande ordningen, ehuru en viss revision av bestämmelser- na rörande formerna för häktades för- varing bör genomföras, varvid — som ovan förordats — dessa bestämmelser bör Sammanföras med motsvarande be- stämmelser rörande andra tillfälligt om- händertagna.

2. Omhändertagna av annan anledning än för brott

Här åsyftade kategori utgöres av a) sinnessjuka eller förmodat sinnes- sjuka (i första hand fall, för vilka po- lisen har att söka plats på sinnessjuk-

hus, samt på sinnessjukhus inskrivna, som efter avvikande, återfall e. d. begä- res återförda till sådant sjukhus),

h) alkoholmissbrukare (s. k. farliga eller kringflackande samt sådana, som iir ur stånd att taga vård om sig själva och i trängande behov av omedelbar vård, samt på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inskrivna, som ef- ter avvikande, återfall e. d. begäres återförda till vederbörande anstalt eller överflyttade från en anstalt till en an- nan),

e) på arbetshem intagna, som på grund av avvikande begäres återförda till vederbörande arbetshem,

(1) olika sociala verkställighetsfall (exempelvis av nykterhetsnämnd, bar- navårds- eller ungdomsnämnd eller fat- tigvårdsstyrelse begärd handräckning för verkställande av beslut om anstalts- vård, läkarundersökning etc.) och

e) personer, som försvunnit och ge- nom polisens efterspaning eller på an- nat sätt anträffats och skall återföras till sitt hemvist.

Under denna rubrik kan lämpligen även nämnas

f) från fångvårdsanstalt eller ung- domsvårdsskola avvikna eller från så- dan anstalt villkorligt ntskrivna eller frigivna, som på grund av beslut därom tagits i förvar och/eller skall återföras till vederbörande anstalt eller skola. Hit hör även

g) lösdrivare,

h) av olika anledningar omhänder- tagna utlänningar,

i) omhändertagna enligt 12 5 allmän- na polisinstruktionen samt

j) vissa häktade, för vilka häktnings- beslut meddelats med stöd av RB 5: 9 (person, som i vissa avseenden stör domstolsförhandling) eller 36: 21 (vitt— ne, som tredskas) eller konkurslagen.

En av de största grupperna inom den- na kategori utgör slutligen

k) fyllerister, som omhändertagits hos polisen jämlikt 7 & förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap.

Det förefaller som om alla dessa falls allmänna status — med undantag för fångvårdsfallen — vore sådant, att de egentligen måste betraktas som en för den egentliga brottspreventiva och brottsbeivrande polisverksamheten främmande klientgrupp, även om många inom denna grupp emellanåt be- går lagöverträdelser. Polisens medver- kan i de flesta av dessa fall påfordras främst därför att vederbörande hållit sig undan eller mer eller mindre uttalat motsätter sig ett omhändertagande. En— dast i den mån polisverksamheten får en starkare social karaktär och inrikt— ning än hittills, kan det ur antydda syn— punkt anses principiellt godtagbart, att polisen anlitas för här förevarande ar- betsuppgifter, för vilkas genomförande närmare bestämmelser f. n. i stort sett saknas.

Beträffande nu åsyftade klientel, rö- rande vilket polismyndigheten i huvud- sak är organ för förvaringens iscensät- tande, gäller f. ö. i om möjligt ännu mycket högre grad än ifråga om gripna, anhållna eller häktade på grund av misstanke om brott, att omhänderta— gandet av sådan person måste ske med »aktning för hans människovärde». Inga åtgärder får vidtagas, som ej di- rekt erfordras för att hindra avvikande, olämplig kommunikation med andra omhändertagna eller utomstående eller störande av ordning och säkerhet. Som ledande principer i övrigt vid polisens befattning med detta klientel torde böra gälla, a) att denna blir så kort som möj- ligt (jfr riksdagens uttalande härom, sid. 22) och b) att, om viss tids för- varing i polisens regi blir nödvändig, förvaringen så långt detta är praktiskt möjligt omhänderhaves av specialutbil-

dad personal (närmast kan detta endast ifrågakomma i folkrika polisdistrikt) och verkställes i lokaler med ur vård- synpunkt tillfredsställande utformning, vilka dessutom möjliggör sträng åtskill- nad mellan brottsfallen och övriga om- händertagna.

Någorlunda snabbt verkande åtgär— der synes bara vara möjliga ifråga om den först nämnda principen. Sålunda torde platsbristen på de olika sjuk- husen och anstalterna åtminstone vid vissa institutioner och under vissa tider kunna hävas så mycket eller en så- dan omdisponering av de befintliga platserna genom anordnande av särskil- da mottagningsplatser kunna ske, att omhändertagna fall utan misstanke om brott ej, som nu kan förekomma, behö- ver förvaras hos polisen i flera dygn i väntan på ledig plats. I den mån berör- da institutioners mottagningskapacitet genom antydda åtgärder kan ökas, re- duceras också de problem som tillfällig förvaring av här förevarande kategori omhändertagna skapar. Vårdfallen kan onödigt kompliceras och vålla extra vårdsvårigheter på sjukhus eller i an- stalt, om de måste förvaras längre tid i arrest- eller häkteslokaler. Mycket tor- de kunna vinnas, därest berörda sjuk- hus- och anstaltsmyndigheter erinras om att i sin verksamhet beakta också detta spörsmål. Vidare torde polisen i en del fall kunna föra den omhänder— tagne direkt till vederbörande sjukhus eller anstalt och ej behöva taga vägen över vederbörande polisstation. Detta torde kunna ske t. o. m. i vissa sinnes— sjukfall, som ej tillhör något sjukhus, nämligen om polisen söker få läkare till t. ex. den bostad, där den sinnessjuke befinner sig. Sådana tillvägagångssätt torde tillämpas i viss utsträckning re— dan nu och synes böra användas i alla de fall, där detta är praktiskt möjligt. I vissa fall, där den sinnessjuke för-

håller sig lugn, kan polisen med 111- varande goda kommunikationer visser- ligen genast föra med sig den sjuke men behöver icke införa denne till förva- ringslokal inom vederbörande polissta- tion utan i stället föra honom till någon läkarmottagning för att formaliteterna med vårdattest skall snabbt kunna ord- nas och färden sedan fortsättas direkt till sjukhus. För dessa fall behövlig lä— karservice torde kunna i viss mån ef- fektiviseras med relativt enkla åtgärder av organisatorisk art. I huvudsak går dessa åtgärder ut på att träffa erfor- derliga överenskommelser med läkare om den ur de omhändertagnas syn- punkt bästa och för läkare och övrig personal minst tidskrävande formen för deras medverkan i respektive fall. För några kategorier — akut sinnes- sjuka och alkoholmissbrukare, som po— lisen tagit om hand -——- torde i de större städerna tillfällig förvaring kunna ord- nas på sjukhus. Särskilt synes detta gäl- la alkoholmissbrukare. För dessa har _ som redan tidigare påpekats — både i Stockholm och Göteborg ett fåtal plat- ser vid psykiatriskt sjukhus kunnat ställas till förfogande för interimistisk förvaring av sådana fall, vilken formellt torde få anses ske i polisens regi men reellt sker på respektive sjukhus under medverkan av sjukhusets personal. Den i Stockholm planerade medicinska upp- tagningsavdelningen för »polisfall» har ännu ej kommit till stånd beroende på lokalbrist.

3. Tillsyn

För att driva fram en bättre allmän standard på stads- och häradshäkten samt polisarrester och ändamålsenliga förvaringsvillkor i övrigt synes tillsy- nen över dessa lokaler böra koncentre— ras och skärpas. Fångvårdsstyrelsen så- som straffverkställighetsmyndighet tor- de kunna befrias från tillsynen över

sådana häkten och över huvud från be— fattningen med ärenden rörande dessa. Tillsynen över häktena liksom över po- lisens arrestlokaler bör åvila länssty— relserna (samt landsfogden och de 10- kala polischeferna), vilka det också bör åligga att godkänna ritningar för ny- tillkommande häkten och arrester. 1951 års riksdags uttalande om besök av ve- derbörande landsfogde en gång om året eller en gång vart annat år i samtliga häkten och polisarrester inom länet sy- nes böra tjäna som hållpunkt ifråga om intensiteten i landsfogdarnas tillsyn över dessa lokaler. Helst bör dock så- dana besök ske oftare. En decentrali- sering till länsstyrelserna av tillsynen över förvaringslokalerna synes erfordra mer detaljerade bestämmelser särskilt vad beträffar dessa lokalers yttre stan- dard. Vid utformningen av våra förslag till bestämmelser härom har vi beaktat detta behov.

För den mera personliga tillsynen av de omhändertagna, som ofta är affekt- labila eller i övrigt företer akuta eller mera manifesta psykiska abnormdrag, anser vi behövligt och ändamålsenligt, att en ordnad medverkan av läkare kommer till stånd. Bestämmelser härom bör därför utfärdas. Denna medverkan bör i viss mån även gälla tillsynen över förvaringslokalerna.

Erfarenheten synes bekräfta att detta ur rättssäkerhetssynpunkt ytterst ömtå- liga område på något sätt måste bevakas centralt. Detta torde lämpligast ske ge- nom en i inrikesdepartementet särskilt avdelad befattningshavare. I dennes uppgift bör även ingå att verka för att förvaringslokaler anordnas gemensamt för än eller delar av lån.

Förslagen om skärpning av bestäm- melserna om förvaringslokalernas be- skaffenhet och utrustning, läkares med- verkan i tillsynen över de omhänder- tagna och över förvaringslokalerna

samt den särskilda tillsynen från inri- kesdepartementet motiverar att vi ej an- sett erforderligt att, som riksdagen ifrå- gasatt, skärpa bestämmelserna för landsfogdarna om tillsyn över förva- ringslokalerna.

B. Åtgärder på längre sikt

Som en omedelbart erforderlig åt- gärd, vilken i varje fall i städerna torde kunna genomföras tämligen snart och oavsett eventuella nybyggnadsplaner och långtidsprogram, framstår en diffe- rentiering av de förvaringslokaler, som polisen använder för olika kategorier omhändertagna. En lokaldifferentiering är redan genomförd i viss utsträckning —— t. ex. särskilda arrester för fylleris- ter _— men bör genomföras mera gene— rellt samtidigt med att den standard- höjning, varav trängande behov före- ligger på många håll i landet, kommer till stånd.

Då en fullt genomförd differentiering måste bli relativt kostsam och det är rationellt och ur polisens synpunkt principiellt riktigast att enbart special- personal användes för att handhava den tillfälliga förvaringen av ovan när- mare specificerade kategorier omhän- dertagna, blir —— med undantag för de större städerna — det lokala polis- distriktet en för liten enhet att bära kostnaderna. Även ett landsfiskals- distrikt synes i allmänhet bli en för liten enhet att svara för utgifterna för en tillräckligt differentierad för- varingsorganisation. Med beaktande av dessa synpunkter framstår följande skiss till en framtida organisation av den tillfälliga förvaringen av olika kategorier polisklientel och häktade som en första ansats till en lösning av hithörande spörsmål. Självfallet har vi icke tagit definitiv ställning till denna ofullständigt utformade lösning, enär mera ingående utredning erfordras här-

för. En utredning av denna omfattning ingår knappast i vår uppgift utan torde böra verkställas under medverkan av representanter för de olika parter, som här kan ha intressen att bevaka. Sedan nyindelning av riket i landsfiskals- distrikt som en följd av kommunindel- ningsreformen genomförts med giltig- het från den 1 januari 1952 (jfr kungö- relse om rikets indelning i landsfiskals- distrikt den 1 juli 1951, nr 316), före- ligger ej längre något hinder av antydd art för en grundligare reform av ord- ningen för tillfälligt omhändertagnas förvaring.

För vissa personkategorier, vilkas förvaringstid kan väntas bli särskilt kortvarig (t. ex. fyllerister), måste av uppenbara skäl den nuvarande ordning- en —— bortsett från de behov av stan- dardhöjning och lokaldifferentiering, som föreligger och ovan berörts — även i framtiden i stort sett bibehållas. Dessa kategorier måste självfallet förvaras så nära den lokala polisens tjänsterum som möjligt. Den omhändertagne frigi- ves ofta snart. Eftersom han i de flesta fall bor i den ort, vars polis omhänder- tagit honom för t. ex. fylleri, hör han av praktiska skäl rimligen ej föras långt bort från sitt vanliga hemvist. Hur en mera rationell behandling av omhän- dertagna fyllerister främst i större po- lisdistrikt (storstäder) bör ordnas (jfr härom sid. 27) synes böra göras be- roende av viss försöksverksamhet och vidare utredning på grundval av samla— de erfarenheter av sådan verksamhet.

För förvaring av övriga tillfälligt om- händertagna synes med nuvarande go- da kommunikationer den mest rationel- la organisationen vara att i varje län upprätta en central Iänsinsfitution eventuellt med vederbörande landsting som huvudman (anordnande och drift). Den nya landstingslagen synes ej lägga direkt hinder i vägen härför. Skulle ej

landstingen böra svara för dessa institu- tioner, skulle utvägen att sammansluta primärkommuner för denna verksam- het kunna anlitas, därest blivande revi- sion av reglerna för kommunalförbund (efter att kommunalförbundskommittén avslutat sitt arbete) ej gör detta olämp- ligt eller omöjligt. En ytterligare möj— lighet är att kommunerna inom ett län ingår avtal om en dylik länscentrals upprättande och verksamhet. I varje fall torde en sådan länsinstitution läm- pa sig för de sydligare, ej alltför vid— sträckta länen. För de övriga länen skul- le man kunna tänka sig att söka lösa organisationsproblemet genom flera förvaringsinstitutioner i varje län, låt vara av kostnadsskäl enklare anord- nade.

Till en sådan institution skulle alltså i första hand alla personer, som polisen omhändertagit, i den mån de icke ome- delbart efter omhändertagandet kan fö- ras vidare till social vårdanstalt, fång- vårdsanstalt eller sjukhus eller tämligen snart kan frigivas, samt av domstol för brott häktade. Barnavårdskommittén har (.se S.O.U. 1955:37) föreslagit en speciell organisation av »utrednings- hem» för unga, som på grund av brott eller annan social missanpassning måst tillfälligt omhändertagas. Skulle detta förslag ej i avsedd omfattning kunna genomföras, är det enligt vår mening möjligt att giva de föreslagna länscen- tralerna en sådan utformning, att också det klientel förenämnda kommitté åsyf- tar utan olägenhet kan tillfälligt omhän- dertagas i dessa centraler. En bestämd förutsättning är att effektiv åtskillnad skapas mellan det unga och det vuxna klientelet genom att en för unga avsedd avdelning, eller »utredningshem» enligt barnavårdskommitténs terminologi, för- lägges till en separat byggnad. Det vore i varje fall ur kostnadssynpunkt moti- verat att icke skapa en särskild orga—

nisation för förvaring av unga, som måst tillfälligt omhändertagas. Barna- vårdskommitténs undersökningar visar nämligen, att frekvensen av ungdoms- klientel, som på grund av föreliggande omständigheter efter tillfälligt omhän- dertagande behöver kvarhållas, även i de stora städerna är relativt liten.

Härads- och stadshäktena förutsättes skola nedläggas eller användas som läns- centraler i de fall detta efter erforder- liga ändringar och moderniseringar är möjligt. Äldre bestämmelser om härads- och stadshäktens uppförande och un- derhåll samt förplägnaden av häktade bör omarbetas eller ersättas med nya bestämmelser. Hela kostnaden för för- varing av alla häktade på länets förva- ringscentral synes böra bäras av stats- verket, vilket med hänsyn till de häkta- de även bör lämna bidrag till täckande av kostnaderna för sådan centrals an- ordnande. Beträffande övriga katego- rier bör kostnaden för förvaringen bä— ras av vederbörande kommun, därest ej statsverket för vissa fall anses böra sva- ra för denna kostnad.

Länscentral, som förslagsvis skulle administreras av en lokalstyrelse ut- sedd av Kungl. Maj:t och med en doma— re som ordförande, kunde lämpligen or- ganiseras på en häktesavdelning, en förvaringsavdelning och en sjukavdel- ning (eventuellt även ett »utrednings- hem» såsom fristående avdelning; jfr ovan). Effektiva åtgärder för att skilja brottsfall från övriga fall bör vidtagas liksom även ljudisolerande och andra erforderliga åtgärder för en ur vård- synpunkt acceptabel och lämplig för— varing av störande, våldsamma eller

omtöcknade personer. I vissa fall skulle en dylik länsinstitution, som bör vara försedd med förhörsrum, läkarrum och andra sådana specialutrymmen samt rum för den specialpersonal, vilken skall handhava verksamheten vid insti- tutionen, kunna läggas i anslutning till ett sjukhus eller i varje fall i samma stad, där sådant är beläget, så att det- tas behandlingsresurser kan utnyttjas av länsinstitutionen, t. ex. för behand— ling av akuta fall av kroppslig sjukdom, skador etc. I andra fall skulle sådan länsinstitution kunna läggas i anslut- ning till större stads polisstation (jfr Örebro, där avancerade planer på en vårdavdelning med förvaringsutrym— men för polisens behov utarbetats, vil- ken avdelning avses skola förläggas till ett blivande polishus).

För att samla erfarenheter rörande sammansättningen och den behövliga storleken av personalen, yttre anord- ningar etc. kunde man måhända börja med att på försök anordna en länsinsti- tution av nu antydda karaktär.

Av kostnadsskäl inskränker vi oss i detta betänkande till att i huvudsak föreslå åtgärder av lagstiftningskarak- tär för att —— med bibehållande i stort sett av nuvarande organisation — bringa nu använda förvaringslokaler upp på en godtagbar nivå ifråga om de- ras yttre anordnande och utrustning samt för att få till stånd en enhetlig reglering av behandlingen av de olika pcrsonkategorier, som kan bli föremål för tillfälligt omhändertagande genom myndighets försorg.

FEMTE KAPITLET

Specialmotivering till författningsförslagen

Rörande brottsfallen är formen för frihetsberövande åtgärd genom veder- börandes intagande i särskilt förva- ringsrum närmare reglerad främst i RB samt i SP 19 5 21—29. Beträffande öv- riga fall av tillfälligt omhändertagande finnes däremot f. n. i stort sett inga motsvarande bestämmelser. I nykter- hetsvårdslagen nämnes dock, att om- händertagande jämlikt 21 5 eller 25 5 skall ske »på lämpligt sätt». Även be- träffande den som genom länsstyrelses försorg skall intagas på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare enligt slutligt beslut därom äger länsstyrelsen draga försorg om omhändertagande och vård på annat lämpligt sätt, därest Vårdplats ej genast kan erhållas (37 & nykterhetsvårdslagen). Sådan proviso- risk vård må dock ej fortgå längre tid än tre månader.

Egentliga förvaringsbestämmelser sak- nas sålunda rörande andra tillfälligt omhändertagna än brottsfallen. Vi har nu ansett oss böra föreslå vissa regler angående behandlingen samt beskaffen- heten av förvaringslokaler med giltig- het för tillfälligt omhändertagna av alla kategorier att provisoriskt gälla i av- vaktan på mera definitiva lösningar av de problem, som hänger samman med samhällets omedelbara åtgärder till skydd mot ordnings- och säkerhetsstä- rande medborgare. Vårt förslag till så- dana regler avser ifråga om häktade även behandlingen av dem, som intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning.

Av praktiska skäl — särskilt säker- hetsskäl — har man sedan lång tid till- baka utan uttryckligt stöd av några be- stämmelser nödgats i stor utsträckning använda vissa för brottsfall avsedda förvaringsutrymmen (stads- och hå- radshäkten samt polisarrester) även för övriga fall, vilket hittills med hänsyn till omhändertagandets genomsnittligt korta varaktighet ansetts tolerabelt. Främst av kostnadsskäl torde denna ordning t. v. få bestå. Med hänsyn till den låga standarden på många av dessa utrymmen, vilken justitieombudsman- nens i I kap. refererade utredning på- visat, erfordras emellertid skärpta be- stämmelser för att avlägsna de allvarli- ga bristfälligheter som sätter sin prägel på många nu befintliga förvaringsan- ordningar. Som ett särskilt skäl härtill kan anföras, att vissa omhändertagna måste kvarhållas förhållandevis lång tid hos polisen. I en del fall föreligger t. ex. stora svårigheter att någorlunda snabbt bedöma vilken vårdform som är mest adekvat. Platsbrist eller t. o. m. perso- nalbrist kan i andra fall särskilt i sjuk- hus- och anstaltsverksamhetens nuva- rande läge avsevärt fördröja en trans- port till sjukhus eller vårdanstalt. Ett frigivande kan också ibland på grund av särskilda omständigheter dröja läng— re än eljest. Redan av allmänna huma- nitetsskäl har man mot bakgrunden av justitieombudsmannens utredning an- ledning att med skärpa kräva en väsent- lig förbättring av förvaringslokalernas

allmänna standard och de omhänder- tagnas vård. Ej sällan rör det sig här om påtagligt sjuka personer. Mörka och dystra förvaringsutrymmen med otill- räcklig ventilation och belägna under den omgivande markytan är dessutom uppenbart ägnade att provocera till aggressivitet eller förstärka en depres- sion i fall med sådan läggning. Även för att underlätta vaktpersonalens ar- bete med de omhändertagna är det där- för av vikt, att dessa anordningar gives en så human utformning som möjligt.

Våra förslag till allmän reglering av tillfälligt omhändertagnas behandling och förvaring innebär en viss översyn och kodifiering av nu gällande bestäm- melser härom och utgöres av dels för- slag till lag angående behandling av häktade med flera (häkteslag), i vilken gemensamma behandlingsbestämmelser för alla kategorier tillfälligt omhänder- tagna upptagits (varigenom bl. a. SP 19 5 21—29 helt kan slopas), dels ett för- slag till kungörelse med vissa föreskrif— ter angående härads- och stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse), vilken innehåller närmare bestämmel- ser angående beskaffenheten och ut- rustningen av häkten och arrester. Me- dan häkteslagen avser behandlingen av även dem som är intagna i fångvårds- anstalts häktesavdelning, skall häk- teskungörelsen _— såsom framgår av dess rubrik -— icke äga tillämpning på sådan anstalt.

A. Häkteslagen

I vårt förslag till häkteslag har sam- lnanförts en rad bestämmelser, vilka f. 11. har sin plats i SP 19 %, HK-och FK. Ett flertal av dessa bestämmelser, vilka f. n. endast gäller för brott häktade el- ler anhållna samt i förvar tagna utlän- ningar, kommer därigenom att gälla alla kategorier tillfälligt omhändertag-

na. Vissa bestämmelser rörande behand- lingen av dem som avtjänar frihetsstraff (straffverkställighetslagen) har tagits till förebild vid utarbetande av värt för- slag.

1 5.

I denna paragraf avgränsas lagens tillämpningsområde. Lagen avses skola gälla såväl genom häktning eller anhål- lande omhändertagna brottsfall som öv- riga fall av olika slag, vilka jämlikt stadgande i lag tillfälligt omhänderta- gits och därefter intagits i fångvårds- anstalts häktesavdelning eller i härads- eller stadshäkte eller polisarrest. Lagen avses sålunda icke skola gälla häktad eller annan omhändertagen, som t. ex. förvaras på sjukhus. I lagtexten använ- des beteckningen härads- och stads- häkte i stället för den nu i bl. a. FK förekommande benämningen härads- och stadsfängelse.

Vi är medvetna om att det ur psyko- logisk synpunkt kan vara diskutabelt att som här skett skapa regler gemen- samma för dem som häktats eller an- hållits för hrott och övriga tillfälligt omhändertagna. De problem, som ett tillfälligt omhändertagande skapar, är dock i stort sett lika för de olika per- sonkategorier, varom här är fråga. Det gäller ju också ett omhändertagande av i allmänhet relativt kort varaktighet. Vid vår översyn av behandlingsreglerna har vi dessutom eftersträvat att giva dem en utformning, som överensstäm- mer med humanitetskraven. Olikheter ur formell synpunkt i de omhändertag- nas ställning har icke annat än på en- staka punkter inverkat på innehållet i dessa regler.

I den mån tillfälligt omhändertagan- de sker på fångvårdsanstalt, placeras de omhändertagna —— i huvudsak häktade och i förvar tagna utlänningar —— på särskild häktesavdelning. Ifråga om

fångvårdsanstalt har lagens tillämpning därför begränsats till intagna på häk- tesavdelning. På sådana intagna är straffverkställighetslagen ej tillämplig. 2 %.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar närmast SP 19 5 21 samt HK 1 & (jfr även RB 24:11).

De i första stycket av denna paragraf uppdragna gränserna för frihetsin- skränkningarna överensstämmer helt med vad som stadgas i RB 24: 11 ifråga om för brott anhållna samt med 13 & allmänna polisinstruktionen ifråga om personer, som stör allmän ordning och därför tillfälligt omhändertagits. Nyss- nämnda stadganden bör emellertid bi- behållas oförändrade, emedan de äger tillämpning även på omhändertaganden utanför de lokaler, som avses i häktes- lagen.

Häkteslagens bestämmelser är avsed- da att reglera intensiteten i frihetsin- skränkningen men ej dess varaktighet. Regler om längden av frihetsberövandet finnes ifråga om för brott häktade och anhållna i RB. Beträffande övriga per- sonkategorier finnes i allmänhet inga sådana regler. I den mån regler saknas härom ligger det i sakens natur att fri- hetsinskränkningen ej får pågå längre än ändamålet med omhändertagandet motiverar. Den omhändertagnes oviss- het om vad som väntar honom eller om tidpunkten för en viss behandlings på- börjande medför ej sällan, att han blir orolig med ökade svårigheter att vårda honom under väntetiden som följd. Det är därför ett intresse ur både den omhändertagnes och vaktpersona- lens synpunkt, att tiden för omhänder- tagandet ej blir längre än som är ound- gängligen nödvändigt.

Ofta är den omhändertagnas snabba placering, t. ex. på sinnessjukhus eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare, di-

rekt avhängig av en läkarundersökning och dess resultat. En så god läkarser- vice vid häkten och arrester som möj- ligt bör därför eftersträvas (jfr 5 5 lag- förslaget), i mera folkrika polisdistrikt genom anställande av särskild polislä- kare. Det gäller ej endast att läkare så snart som möjligt infinner sig för att företaga erforderlig undersökning utan också att läkarens arbete så mycket som möjligt underlättas (t. ex. genom till- gångi häkte eller arrest till de vanligast förekommande blanketterna, läkares enklare instrument och övriga hjälp- medel etc.). Är beslut meddelat om den omhändertagnes placering men saknas för tillfället ledig plats vid den värd- anstalt, dit han skall överföras, är det angeläget att fortlöpande kontakt uppe- hålles under väntetiden mellan den som förestår häktet eller arresten och ve- derbörande vårdanstalt, där platstill- gången ej sällan växlar relativt snabbt. I vissa fall torde genom förhandling förtursrätt för »polisfall» kunna med- givas, särskilt om den ordningen infö— res, att visst antal platser alltid skall hållas speciellt reserverade för dylika fall (jfr 72 & sinnessjukstadgan, där så— dan förtursrätt direkt stadgas för uppenbart farliga sinnessjuka).

Skulle viss handling, som är erfor- derlig för meddelande av beslut röran— de den omhändertagne (t. ex. prästbe- vis), icke inkomma inom rimlig tid, bör den som handlägger ärendet söka på- skynda handlingens anskaffande och i övrigt medverka till att ett så snabbt avgörande som möjligt kommer till stånd. Även den som förestår häkte elle-r arrest kan medverka härtill genom fortf- löpandc. kontakt med den beslutande myndigheten.

Med begreppet fängsel avses icke em- dast bojor av lämplig konstruktion utaln liksom i 81 % straffverkställighetslagem även andra tekniska hjälpmedel exemi-

pelvis s. k. skyddströja. Den allmänna bestämmelsen att inga andra inskränk- ningar i friheten får förekomma än som påkallas av ändamålet med omhänder- tagandet, ordningen i förvaringslokalen eller allmän säkerhet gäller även befo- genheten att använda fängsel. Sådant får sålunda icke användas på annat sätt eller under längre tid än säkerheten verkligen påkallar. Bestämmelsen om att anteckning i särskild liggare skall göras, då fängsel kommit till använd- ning, syftar till att bereda tillsynsorga- nen möjlighet att kontrollera i vilka fall, när, hur länge och under vilka om- ständigheter tvångsmedel av här före- varande slag begagnats och får därige- nom en återhållande effekt.

Någon särskild bestämmelse angåen— de skyldighet för omhändertagen att iakttaga ordningsregler o. d. motsva- rande den bestämmelse härom, som finns intagen i HK 1 %, har ej ansetts behövlig. En sådan bestämmelse skulle fordra regler jämväl rörande påföljd vid överträdelse av bestämmelsen. För ordningens upprätthållande torde stad— gandet i SL 5:10 samt ett flertal ord- ningsfrämjande stadganden i häktesla- gen vara tillfyllest. En höjning av för- varingsutrymmenas standard torde dessutom av psykologiska skäl i sin mån bidraga till bevarande av lugn och ordning inom förvaringslokalerna.

35.

En regel om obligatorisk kroppsvisi- tation _— motsvarande bestämmelserna i HK 2 5 och FK 3 S (jfr också SP 19 5 21) — anser vi av säkerhetsskäl påkallad. Visitation skall ske vid »ankomst till förvaringslokalen». Med detta uttryck åsyftas även sådana tillfällen, då om- händertagen återkommer till förva- ringslokalen efter att ha tillfälligt, t. ex. för rannsakning, lämnat densamma. Re- dan det skälet, att de omhändertagna

kan ha stora penningsummor eller and- ra värden förvarade i kläderna, moti- verar att kroppsvisitation om möjligt företages i två befattningshavares när- varo till bestyrkande av vad som blivit tillvarataget vid visitationen. I icke så få fall torde personalbrist omöjliggöra detta. I dessa fall kan annan lämplig person såsom vittne ersätta en av be- fattningshavarna. Endast då verkligt hinder föreligger att företaga visitatio- nen i annan persons närvaro må undan- tag från denna regel ifrågakomma. Tredje stycket i denna paragraf in- nebär en viss uppmjukning av gällande bestämmelse i HK 2 5. Det lägges så- lunda enligt det föreslagna stadgandet — bortsett från identifieringshand- lingar — i viss män i visitationsförrät- tarens hand att med hänsyn till om- ständigheterna i varje särskilt fall av- göra vilka tillhörigheter som skall från- tagas den omhändertagne. Tillhörighe- ter, som kan äventyra ordning och sä— kerhet under transport från en förva- ringslokal till en annan eller från för- varingslokal till domstol eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelse vid förhör med omhändertagen alkoholmissbruka- re, och från myndighet åter till förva- ringslokal, skall också fråntagas den omhändertagne. Den långvariga praxis att hängslen och livrem eller skärp, vil- ka persedlar visat sig särskilt lämpade att använda för självmord genom häng- ning eller vid rymningsförsök, omhän- dertages torde alltfort böra strikt till- lämpas. Likaså skall självfallet sådana föremål som knivar och skjutvapen un- dantagslöst tillvaratagas. Hos den om- händertagne anträffade penningmedel torde också i de flesta fall lämpligen bö- ra fråntagas honom. Över omhänderta- gen egendom bör upprättas förteckning _ lämpligen i särskild liggare —— som undertecknas av visitationsförrättaren. När egendomen sedermera återlämnas

till den omhändertagne, bör detta ske mot kvittering på nämnda förteckning. 4 5.

Denna paragraf motsvarar närmast SP 19 5 22 samt första ledet av FK 3 5.

Den i paragrafens första stycke giv— na möjligheten att undantagsvis placera mer än en omhändertagen i samma rum får utnyttjas endast i trängande fall. Ett godtagbart skäl till undantag från hu- vudregeln är exempelvis att någon om- händertagen, t. ex. en psykiskt ömtålig person, uttryckligen begär att erhålla sällskap och annan omhändertagen av samma kön icke motsätter sig att dela förvaringsrum med honom. Om det blir erforderligt att placera flera omhänder- tagna i samma rum, skall iakttagas de regler för differentiering av dem, vilka upptagits i paragrafens andra stycke. Från bestämmelsen att omhändertagna av olika kön skall hållas skilda från varandra kan därvid ej göras undantag. Icke heller de övriga kategorier, som avses i andra stycket, får utan verkligt tvingande skäl sammanföras. Måste, t. ex. på grund av utrymmesbrist, för brott misstänkta förvaras i samma rum, bör noga tillses att person, som på grund av sitt föregående eller sin lägg- ning kan tänkas öva ogynnsamt infly- tande på sin omgivning, ej placeras till- sammans med exempelvis en yngre, me- ra lättpåverkad omhändertagen.

5 5.

Bestämmelsen i första stycket röran— de de yttre förhållanden, under vilka förvaring av omhändertagen får ske, motsvaras av SP 19 € 22 (första me- ningen) och 29 och kompletteras av be- stämmelserna i häkteskungörelsen (se sid. 11).

Den i samma stycke upptagna be- stämmelsen om regelbundna läkarbesök för tillsyn av de omhändertagnas hälso-

tillstånd är en nyhet (jfr dock bestäm- melsen i HK 3 å om obligatorisk läkar- undersökning av häktad, som intagits i fångvårdsanstalt) och kan sägas ut- göra ett exempel på sådana skärpta till- synsbestämmelser, som 1951 års riksdag ansåg behövliga. Vi har ansett angelä— get, att ej endast arrestlokalerna utan även de omhändertagna blir föremål för kontinuerlig tillsyn på ett mera kvali- ficerat sätt än f. 11. De omhändertagna befinner sig av naturliga skäl ej sällan i ett psykiskt upprivet eller deprimerat tillstånd med risk för desperata beteen- den. En viss medicinsk tillsyn över dem bör därför arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i förva- ringslokalen. Självfallet skall effektiv tillsyn över de omhändertagna utövas genom vaktpersonalen. Denna bör dock härvid följa de allmänna råd och anvis— ningar läkaren kan lämna rörande till- synen, vilken bör innefatta mer än ru- tinkontroll över de omhändertagnas uppförande. Särskilt gäller kanske detta fylleristklientelet, beträffande vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt uppgift från läkarhåll skulle kunna vid- tagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen. En omhändertagen fylle— rist, som är bråkig, skulle t. ex. därige- nom kunna bli lugnare och påtagligt lätthanterligare.

Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet» avses även svårare be- rusningstillstånd. Det må i detta sam- manhang erinras om strafflagbered- ningens förslag angående särskilda »kli- niker» för omhändertagande och vård av fyllerister (se sid. 27).

Vid sina besök har läkaren att även observera de hygieniska förhållandena i förvaringslokalerna. Otillfredsställan- de sådana förhållanden måste självfallet inverka ogynnsamt på de omhändertag- nas allmänna hälsotillstånd särskilt i psykiskt hänseende. Iakttagna bristfäl-

ligheter hör av läkaren snarast medde- las vederbörande myndighet. Ifråga om häkten och arrester åvilar särskilt landsfogdarna ett betydande ansvar för att dessa lokaler hålles i tillfredsställan- de skick.

Läkartillsynen avses skola i allmän- het anförtros vederbörande tjänsteläka- re (mot särskilt arvode eller lönekom- pensation). Även annan lämplig läkare bör kunna ifrågakomma, om tjänstelä- kare av någon anledning ej kan anlitas. Tillsynen över tillfälligt omhändertag- na, som intagits i fångvårdsanstalt, bör ombesörjas av anstaltens läkare. Vid förfall för anstaltsläkaren får givetvis annan läkare anlitas.

Erforderlig undersökning av omhän- dertagna för utfärdande av exempelvis läkarbetyg enligt nykterhetsvårdslagen eller av vårdattest enligt sinnessjukla- gen synes naturligen böra ombesörjas av den läkare, åt vilken den fortlöpande läkartillsynen är anförtrodd. Då det en- ligt gjorda erfarenheter på grund av nu- varande brist på läkare ofta torde vara svårt att få en för enbart undersökning av ett enskilt fall kallad läkare att utan längre tidsutdräkt infinna sig, torde ge- nom nu antydda ordning formaliteterna i åsyftade fall för intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare el- ler sinnessjukhus ej oväsentligt under- lättas.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, vilken motsvarar SP 19 5 25, HK 3 5 (första styckets andra led) och FK 6 € första stycket, torde speciellt på mindre orter bli svår att efterfölja be— roende på att även i detta fall läkar- bristen sannolikt kommer att göra sig påmind. Då en rad dödsfall förekommit bland i synnerhet berusade arrestanter, är det emellertid utomordenligt ange- läget att söka i största möjliga utsträck— ning förhindra, att ytterligare sådana händelser inträffar. Kan läkare vid be-

hov av hans medverkan ej snabbt in- finna sig, bör den sjuke utan dröjsmål på lämpligt sätt föras till läkare eller sjukhus. Som en allmän synpunkt må framhållas att, när avtal ingås med lä- kare att han skall fortlöpande besöka förvaringslokal, överenskommelse ock- så bör träffas om tiderna för läkarens regelbundna besök och om de lämpli- gaste formerna för hans medverkan i övrigt. —- Bestämmelsen i styckets sista mening om att sjukhusvård skall bere- das omhändertagen, som är i behov där- av, gäller självfallet även vid behov av vård på sinnessjukhus (beträffande an- sökan om sådan vård se 6 och 8 %% sin- nessjuklagen; jfr också 48 S 1 andra stycket samma lag).

Kostnaden för läkartillsynen vid häk- ten och arrester synes i sin helhet böra stanna på polisdistriktet. Kostnad för läkartillsynen enligt denna paragraf över häktade, som intagits i fångvårds— anstalt, bör ingå i den förvaringskost- nad, som i förekommande fall kan ut- krävas av vederbörande kommun.

Bestämmelsen i tredje stycket, som motsvarar HK 9 €, torde knappast med den allmänna sjukvårdens ökade resur- ser och tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen få någon större prak- tisk betydelse. Bestämmelsen kan dock tänkas undantagsvis bli aktuell beträf- fande häktad, som skall frigivas men som på grund av svår sjukdom ej bör flyttas från fångvårdsanstalts häktesav- delning (eller sjukavdelning) eller vars pågående läkarbehandling av samma anledning ej bör avbrytas.

Vakthållningen över och behandling- en av olika personkategorier, som polis- myndighet tillfälligt omhändertagit, bör i största möjliga utsträckning ombesör- jas av särskild personal, som har spe- ciell utbildning och erfarenhet av människovård. Hur god erfarenhet po- lispersonal än kunnat skaffa sig genom

kontakt i tjänsten med olika slags män— niskor, är denna personal dock ej utan vidare lämpad för en mera vårdmässig tillsyn av människor. Det måste därför i princip vara rationellt och ändamåls- enligt, att specialpersonal med för upp- giften lämpad utbildning — i sjukvård, särskilt mentalsjukvård, och praktisk psykologi — anställes för denna upp- gift. Riksdagen har också funnit frågan om anställande av viss sådan personal vara värd beaktande. Anställande av dylik personal torde av ekonomiska skäl dock ej inom överskådlig tid kun- na ifrågakomma annat än i de större städerna, där frekvensen av omhänder- taganden är relativt stor. Huvudmännen för häkten och arrester i dessa städer liksom tillsynsorganen över dessa loka- ler bör ägna denna fråga all möjlig upp- märksamhet och utifrån de särskilda lo- kala förhållandena söka nå en så till— fredsställande lösning av personalpro- blemet som möjligt.

Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om att polisinstruktionsutred— ningen pä sin tid rekommenderade an— ställande av socialvårdstjänstemän hos de större städernas poliskårer. Härom anförde utredningen i sitt betänkande »Polisen och allmänheten» följande (S.O.U. 1947z45 sid. 77):

»I syfte att främja samarbetet mellan polismyndigheten och socialvårdsorganen torde det förtjäna övervägas, huruvida ej till poliskårerna i de större städerna borde knytas särskilda socialvårdstjänstemän. Dy- lika socialkuratorer, till vilka härför lämp- liga polismän synas böra utbildas, skulle även ur andra synpunkter innebära en vär- defull tillgång för poliskårerna i nämnda städer. Sålunda skulle de kunna fylla bety- delsefulla uppgifter vid handläggningen av de skiftande frågor av mera utpräglat social natur, som ankomma på polisen, såsom be— träffande barn och ungdom som beträdas med brottslighet eller annan asocialitet, al- koholister, lösdrivare, sinnessjuka, hemlösa och andra personer, som söka hjälp hos po— lisen, vidare fattigvårds- och barnavårdsfrå—

gor, fall av hustrumisshandel och familje- tvister m. m. Vidare skulle dessa social- värdstjänstemän kunna tillhandagå allmän- heten med råd och upplysningar i olika so- ciala frågor.:

Enligt polisinstruktionsutredningen skulle ifrågavarande personal ägna sig åt undersökningsuppgifter. Vi finner detta förslag värt allt beaktande men har också velat rikta uppmärksamheten på behovet av större vårdmässighet i själva omhändertagandet. Dessa frågor bör enligt vår mening ägnas noggrann uppmärksamhet vid planeringen av nya förvaringslokaler och av deras perso- nella utrustning.

Bestämmelscu i paragrafens sista stycke motsvarar HK 5 5 andra stycket. Denna bestämmelse avses alltså skola gälla ej endast häktad, som intagits på fångvårdsanstalt, utan alla kategorier tillfälligt omhändertagna.

6 5. Paragrafen motsvarar SP 19 5 24 och HK 3 5 tredje stycket (jfr 27 % straff- verkställighetslagen ) .

7 5.

Denna paragraf har sin motsvarighet i SP 19 5 23 och FK 4 5.

I uttrycket »tillräcklig kost» ligger, att så många mål per dag skall serveras, som kan anses motsvara en normal nä- ringstillförsel. En bestämmelse om an— talet mål (jfr härom FK 4 5) har därför ansetts obehövlig. Den läkare, som anli- tas för tillsyn över de omhändertagna, bör lämna erforderliga anvisningar rö- rande mathållningen i allmänhet samt meddela dietförcskrifter, då sådana i speciella fall kan vara påkallade. Rö- rande annan förnödenhet än mat- och dryckesvaror stadgas i förslaget till häkteskungörelse (särskilt 3 och 7 åå).

Nuvarande bestämmelse om frihet för häktad att påkosta sig bättre underhåll

eller större bekvämlighet än som i all- mänhet bestås den häktade föreslås ut- vidgad till att gälla alla kategorier till- fälligt omhändertagna. Dessa må sålun- da själva skaffa sig eller mottaga under- håll och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god ordning. Al- koholdrycker kan icke anses vara un- derhåll av här avsett slag.

Med uttrycket »särskilda skäl» i andra stycket avses exempelvis omtöck- ning av medvetandet hos den omhän— dertagne genom sjukdom eller berus- ning. Även brandrisk kan i speciella fall åberopas som särskilt skäl att vägra tobaksrökning, t. ex. vid brist på per- sonal för den särskilda tillsyn, som all— tid bör ordnas, då tillstånd till tobaks- rökning medgives.

8 %.

Denna paragraf, som självfallet en— dast kan äga tillämpning på omhänder- tagen, vilken kvarhålles utöver ett dygn, har med nästan oförändrad lydelse hämtats från HK (4 €). Ändringen av förenämnda stadgandes lydelse vid dess flyttning till häkteslagen är enbart be— tingad av vår strävan att skapa för alla kategorier omhändertagna generellt gäl- lande behandlingsregler.

Bestämmelserna i paragrafen kom- pletteras såvitt avser andra kategorier än de i fångvårdsansalt omhändertagna av 6 5 andra stycket i häkteskungörel- sen, där det föreskrives, att till häkte och arrest skall höra promenadgård. Dispens från denna föreskrift kan dock meddelas enligt 8 % tredje stycket i kun- görelsen. Om promenadgård ej anord- nats, måste den dagliga utevistelsen ordnas på annat lämpligt sätt. Med ut- trycket »såvitt hinder ej möter» avses närmast sådana hinder för utevistelse som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglad benägenhet att avvika.

Då den omhändertagnes hälsotill- stånd påkallar att han vistas utomhus utöver den tid, som i regel medgives, bör läkare ge anvisning om den behöv- liga tidsförlängningen.

95.

Första stycket i denna paragraf har sin motsvarighet i SP 19 5 26. Utöver att bestämmelserna i detta stycke före- slås gälla generellt för alla tillfälligt omhändertagna har den ändringen vid- tagits jämfört med förenämnda lagrum, att den som förestår förvaringslokalen skall aktivt medverka till den omhän- dertagnes sysselsättning, om denne vill arbeta. I viss utsträckning torde arbets- objekt kunna hämtas även utanför häkte eller arrest, t. ex. vissa enklare tillverk- ningar, som småindustrin kan erbjuda. Den omhändertagne må själv skaffa sig och ägna sig åt sysselsättning, som kan betraktas som lämplig ur både den om- händertagnes synpunkt och med hän— syn till de yttre förutsättningarna samt till vad som är förenligt med ordning och säkerhet i förvaringslokalen. Även om han erbjudes arbete, må han själv skaffa sig sysselsättning.

Andra stycket motsvarar HK 10 %. Ifråga om omhändertagen, vilken är in- tagen i arrest eller i häkte, som ej till— hör fångvårdsanstalt, har några ut- tryckliga regler om rätt till gottgörelse för arbete som tillhandahålles den om- händertagne icke meddelats. Det har nämligen icke synts lämpligt att genom obligatoriska regler binda de kommu- nala myndigheterna härvidlag. Önsk- värt är emellertid att även omhänder- tagna i härads- och stadshäkten eller arrester beredes sådan gottgörelse. Här- igenom stimuleras de omhändertagnas intresse att utföra arbete och underlät- tas vaktpersonalens uppgifter. Medel för detta ändamål bör därför anslås.

Paragrafens första stycke har ingen motsvarighet i nu gällande bestämmel- ser om behandlingen av häktade och anhållna. Enligt SP 19 5 27 står det dock sådana personer fritt att läsa. Den föreslagna bestämmelsen om rätt för omhändertagen att, i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, skaffa eller mottaga litteratur och publikationer »eller annat dylikt», varmed avses t. ex. spel av olika slag, har till förebild 31 % straffverkställighetslagen.

Andra stycket överensstämmer till innehållet nästan helt med HK 6 %. Skillnaden består i att bestämmelsen i detta stycke göres tillämplig på alla för brott häktade eller anhållna, som omhändertagits i häkte eller arrest, och sålunda ej endast på häktade, som in- tagits i fångvårdsanstalt.

11 5.

Vad som f. n. enligt HK 5 5 första stycket gäller för i fångvårdsanstalt in- tagen häktad angående underrättelse till närstående om vistelseorten föreslås här få generell giltighet, dock med den begränsningen, att sådan underrättelse kan förvägras den som är gripen eller anhållen för brott, om underrättelsen »uppenbarligen kan medföra undanrö- jande av bevis eller på annat sätt för— svåra utredning rörande brott». Vid tveksamhet rörande tillämpningen av undantagsbestämmelsen bör den som förestår förvaringslokalen samråda med vederbörande åklagare.

Om för brott gripen eller anhållen ej omedelbart vid intagningen i förva- ringslokalen kan tillåtas att underrätta närstående, skall tillåtelse därtill läm- nas, när omständigheterna så föränd- rats, att hinder enligt denna paragraf ej längre föreligger.

Hinder för underrättelse till när— stående måste anses föreligga även då

sadant meddelande uppenbarligen skul- le kunna leda till undanröjande av be- vis eller på annat sätt försvåra utred- ningen rörande brott, för vilket annan än den omhändertagne misstänkes.

12 5.

Även omhändertagnas korrespondens bör regleras genom allmänt gällande be- stämmelser motsvarande reglerna här- om i SP 19 5 27 samt HK 7 &.

Omhändertagen må vägras avsända eller mottaga även sådant brev, som kan medföra undanröjande av bevis el- ler på annat sätt försvåra utredning rö— rande brott, för vilket annan än den omhändertagne misstänkes.

Vägrar omhändertagen att till honom ankommet brev eller brev som han ön— skar avsända läses, får brevet icke öpp- nas. Ankommet brev, som ej får läsas och därför ej utlämnats, skall förvaras för den omhändertagnes räkning och överlämnas till honom, då han frigives. Det torde vara lämpligt att i förvarings- lokal uppsätta anslag med uppmaning till sådana omhändertagna, som vägrar medge att ankommande eller avgående brev läses, att göra anmälan härom till den som förestår förvaringslokalen. Ingen annan än den som förestår sådan lokal eller den han förordnar därtill får i förekommande fall taga del av de om- händertagnas korrespondens (jfr dock RB 2719 och 12 angående beslagtagan- de i vissa fall av försändelse och un- dersökning av sådan försändelse).

Vad här stadgats om brevförsändelse bör uppenbarligen gälla även annan försändelse (telegram, paket e. d.) till eller från omhändertagen.

Den som förestår förvaringslokal b-ör på det sätt och i den utsträckning som är möjligt söka underlätta de omhän- dertagnas kontakt med myndigheterna i ärenden, som'bedömes vara av verklig vikt.

Denna paragraf motsvaras av SP 19 % 28 första stycket, vilket stadgande nu föreslås skola gälla alla kategorier till- fälligt omhändertagna. Även besök, som kan medföra undanröjande av bevis el- ler på annat sätt försvåra utredning rö- rande brott, för vilket annan än den omhändertagne misstänkes, kan vägras.

Om rätt för försvarare att samman- träffa med anhållen eller häktad stad- gas i RB 21: 9.

14 5.

Paragrafen motsvarar SP 19 % 28 and- ra stycket, vilket tillkommit genom lag den 21 december 1945 (nr 879) i an- slutning till den samtidigt antagna straffverkställighetslagen.

Den myndighet, som meddelat beslut om det tillfälliga omhändertagandet och därför äger bästa kännedom om de när- maire omständigheterna i varje särskilt fall,, skall pröva och avgöra ärenden av det slag, varom här är fråga. En följd av (en bestämmelse med denna innebörd blir' exempelvis att vederbörande dom- stoll, som meddelat häktningsbeslut, skalll upptaga och avgöra framställning av häktad om permission under viss kort tid.

Bestämmelsen i sista meningen av 66 & utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457), enligt vilken i förvar ta- genl utlännings ansökan om permission me(d tillämpning av SP 19 % 28 andra stycket skall avgöras av fångvårdssty- relssen bör upphävas i samband med mecddelandet av här föreslagna bestäm— mellse. Förslag till kungörelse angående änddring av förenämnda stadgande i ut- läniningskungörelsen har därför utarbe- tatss (se sid. 15).

15 %.

menna paragraf motsvaras av HK 8 % enddast med den skillnaden, att stad-

gandet föreslås få giltighet med avseen- de å alla kategorier tillfälligt omhänder- tagna. Det må framhållas, att även rela- tivt långa transporter av diskretionsskäl och till försvårande av rymning lämp- ligen bör företagas med bil.

16 5.

I HK 12 å och FK 6 5 andra stycket, vilket stycke tillkommit genom kungö- relse den 31 oktober 1947 (nr 845), fin- nes motsvarigheten till det föreslagna stadgandet. Enligt nyss angivna bestäm- melse i FK är den som förestår förva- ringslokalen skyldig att på begäran av häktad eller anhållen anmäla hos rät- ten dennes önskan att erhålla offentlig försvarare. I sådan funktionärs skyldig- heter bör emellertid även ingå att efter mönster av HK 12 & lämna underrättel- se till alla för brott häktade eller an- hållna, som förvaras i någon av här förevarande slag av lokaler, om rätten att erhålla sådan försvarare. Underrät- telsen bör självfallet lämnas snarast möjligt. Visserligen stadgas i 12 5 för- undersökningsknngörelsen den 19 de- cember 1947, att för brott skäligen miss- tänkt i samband med att han underrät- tas om misstanken skall erhålla upplys- ning om att han är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträ- de av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Det kan dock exempelvis hända, att en för brott misstänkt för- klaras häktad i sin frånvaro och efter anträffandet åtminstone tillfälligtvis förvaras i polisarrest belägen på annat håll i landet än där undersökningsleda- ren tjänstgör utan praktisk möjlighet för denne att nå direkt förbindelse med den häktade. Den som förestår polis- arresten är då enligt det föreslagna stadgandet skyldig att snarast lämna den häktade underrättelse om rätten att erhålla offentlig försvarare i målet.

Paragrafen har sin motsvarighet i FK 7 &.

18 &.

Paragrafen motsvarar HK 13 5. Några speciella föreskrifter med stöd av sist- nämnda stadgande har ej meddelats.

Vi föreslår att Kungl. Maj:t med stöd av det föreslagna stadgandet utfärdar en kungörelse med detaljerade före- skrifter angående beskaffenhet och ut- rustning av härads- och stadshäkten samt polisarrester. Vi har därför utar- betat ett förslag till en häkteskungörelse (sid. 11 ff.), vilken kommenteras nedan.

Tillsynen över häkten och arrester är reglerad i annan ordning (se härom sid. 29 ff.). Vi föreslår emellertid, att fångvårdsstyrelsens tillsyn över härads— och stadsfängelser skall upphöra och har därför utarbetat förslag till viss ändring av fångvårdsstyrelsens instruk- tion (se sid. 14). Tillsynen kommer härigenom att koncentreras hos läns- styrelserna och polischeferna. Vi anser ej erforderligt att skärpa bestämmelser- na om tillsynen över lokalerna utan har nöjt oss med ett uttalande om vikten av att denna fullgöres effektivt (se sid. 37) samt ovan föreslagit en bestämmelse om kontinuerlig läkartillsyn över de om— händertagna och förvaringslokalerna (se 5 5 häkteslagen jämte kommentaren till denna paragraf). Dessutom har vi i IV kap. föreslagit att en till inrikes- departementet knuten särskild befatt— ningshavare får till speciell uppgift att handlägga frågor om sådana lokalers anordnande och tillsynen över dessa. SP 19 5 29 erhöll sin nu gällande ly- delse genom 9 5 lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångs— balken. Även denna paragraf kan upp- hävas vid antagande av häkteslagen.

Det har på grund av många härads- och stadshäktens samt polisarresters dåliga skick ansetts erforderligt, att mera ingående och strängare bestäm- melser meddelas än dem FK innehåller angående beskaffenheten samt utrust- ningen av dylika förvaringslokaler. I den föreslagna kungörelsen har sådana bestämmelser sammanförts. Kungörel- sen gäller icke de fångvården tillhöriga förvaringsutrymmen, som användes för tillfälligt omhändertagna (häktade samt i förvar tagna utlänningar). De stan- dardkrav, som Kungl. Maj:t skulle upp- ställa i denna kungörelse ifråga om icke-statliga förvaringslokaler, bör dock självfallet iakttagas även för liknande lokaler, vilkas uppförande och utrust- ning ankommer på den statliga förvalt- ningen.

För att bereda erforderligt rådrum ifråga om de förbättringar av förva— ringslokaler, som häkteskungörelsen aktualiserar, torde det vara lämpligt att kungörelsen icke sättes i kraft förrän något år förflutit efter dem utfärdande. Antalet dispensärenden hos länsstyrel- serna enligt 8 5 tredje stycket i kungö- relsen torde därigenom kunna begrän- sas. Landsfogdarna synes vidare böra genom cirkulär från inrikesdeparte- mentet få i uppdrag att i god tid före kungörelsens ikraftträdande verkställa en fullständig genomgång av dessa 10- kaler och lämna anvisningar om erfor- derliga åtgärder för att snarast få till stånd en sådan standard hos dessa loka— ler, som överensstämmer med före- skrifterna i kungörelsen.

1 %.

Enligt 5 5 första stycket häkteslagen skall omhändertagen förvaras under så- dana förhållanden, att men icke uppstår för hans hälsa. I förevarande paragraf

- %u.-mm

angives hur förvaringslokalen bygg- nadstekniskt skall vara anordnad för att häkteslagens krav i nämnda hänse- ende skall kunna uppfyllas.

Förvaringslokalens beskaffenhet och utseende inverkar i hög grad både psy- kiskt och fysiskt på den omhändertag- ne. Ett minimikrav bör vara, att han, såvitt beror på lokalens utformning, ej genom vistelsen däri tager skada till sin hälsa. Därutöver bör emellertid fordras, att lokalen är ändamålsenligt anordnad, så att den omhändertagnes kvarhållan- de och vårdande underlättas. Mot de nu i bruk varande förvaringslokalerna kan — såsom tidigare framhållits —— i dessa avseenden riktas allvarliga an- märkningar. För att en förändring till det bättre skall kunna åstadkommas, kräves enligt vår mening mera detalje- rade och skärpta bestämmelser ifråga om förvaringslokalernas beskaffenhet är. de som nu gäller. De av oss föreslag- na bestämmelserna har upptagits i den- na och följande paragrafer. Förslaget har i denna del föregåtts av samråd med byggnadsteknisk, socialhygienisk och psykiatrisk expertis.

Det i första stycket angivna minimi- måttet för förvaringsrums golvyta »— sex kvadratmeter —— kan jämföras med vad fångvårdsbyggnadsutredningen an- sett som erforderlig golvyta i bostads- rum för fångvårdens långtidsklientel, nämligen sju kvadratmeter. Det något mindre ytmåttet för förvaringsrum mo- tiveras med att tiden för vistelsen i så- dmt rum i allmänhet är förhållandevis kort.

Ifråga om golvet i förvaringsrum fö- reskrives, att det skall ligga på sådan höjd över den angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses. Detta krav torde i allmän- het uppfyllas, om golvet ligger på c:a 30 centimeters höjd över markytan. Våggarnas ytor hör av psykologiska

skäl hållas i ljus färg. Av samma skäl kan det också vara ändamålsenligt att förse fönster till förvaringsrum med en särskild vädringsruta, som kan öppnas av den omhändertagne själv. Sådan ruta, som självfallet icke bör ifrågakom- ma annat än i de fall, där förvarings- rummets belägenhet i förhållande till omgivningen skänker trygghet för att kommunikation med yttervärlden eller med annan omhändertagen ej kan före- komma genom denna anordning, måste uppenbarligen göras så liten, att avvi- kande ej kan ske genom rutans öpp- ning. Fönstret bör vara stabilt utfört.

Särskilt anordningarna för uppvärm— ning och belysning måste på grund av justitieombudsmannens anmärkningar ägnas skärpt uppmärksamhet. Dessa an- ordningar måste vara av sådan kon- struktion, att de kan anses direkt och särskilt lämpade för sitt ändamål.

Genom kravet att dricksfontän skall vara monterad i förvaringsrummet, un- derlättas i hög grad vaktpersonalens ar- bete. Personalen besväras nu ofta av pockande och obefogade anspråk från omhändertagnas sida på att erhålla vat- ten. Dricksfontänen måste vara så an- ordnad, att den ej kan skadas genom åverkan (vi har sett en sådan lämpligt och stabilt konstruerad fontän monte- rad i polisarresten i Arvidsjaur).

25.

De omhändertagna är ofta starkt ned- smutsade och i trängande behov av grundlig tvättning. Vi har därför ansett erforderligt att föreslå föreskrift om att tvätt- eller badrum — liksom även vat- tenklosett —— obligatoriskt skall anord- nas, dock med dispensmöjlighet enligt 8 & tredje stycket. Torrklosetter i eller utanför förvaringsrum måste nu anses definitivt tillhöra en förgången tid, varför dispens från att anordna vatten-

klosett ej torde böra medgivas i något fall.

35.

I denna liksom i 1 och 2 55 avses för- varingsrum, som skall användas för normalfallen, d. v. s. lugna och balan- serade omhändertagna. Även om inred- ningen i sådant förvaringsrum bör vara av solid konstruktion för att så mycket som möjligt nedbringa slitaget, är där- med icke sagt, att de olika inrednings- föremålen måste vara klumpiga och otympliga till utseendet. Det har från polismannahåll framhållits, att rum av detta slag även kunde förses med enk- lare fönstergardin i syfte att förta nå— got av den tristess, som på grund av sådana rums art ej någonsin torde kun- na helt undvikas. Vi har dock, bl. a. på grund av att sådana gardiner kan an- vändas som självmordsredskap, ansett oss böra avstå från att föreslå en före- skrift om obligatorisk utrustning av förvaringsrum med en inredningsdetalj av nyssnämnt slag.

I jämförelse med vad som föreskrives om förvaringsrums möblering i FK 1 5 innebär de föreslagna bestämmelserna såtillvida en skärpning, att sådant rum även skall inredas med bord.

4 5.

Specialutrymme av det slag, som be- skrives i denna paragraf, avses för för- varing av mera komplicerade fall (per- soner i psykotiska omtöckningstillstånd, bl. a. berusade, samt sådana som utan att kunna betraktas som psykiatriska fall är aggressiva eller visar sig hot- fulla). Isoleringsrum på mentalsjukhus har tjänat som förebild vid utformning- en av förvaringsrum enligt denna para- graf. Enligt vad psykiatrisk sakkunskap på vår tillfrågan upplyst måste det an— ses ändamålsenligt att sådant förva- ringsrum har större golvyta än förva-

ringsrum för normalfall, vilket är an- ledningen till att minimiytan i denna paragraf angivits till tio kvadratmeter mot sex kvadratmeter i 1 &. Omhänder- tagen av här åsyftat slag torde nämligen bättre fördraga förvaringen, om denna försiggår i väl tilltaget utrymme. Därtill kommer att det i vissa fall kan erford- ras medverkan av ett flertal befattnings- havare vid den omhändertagnes infö- rande i förvaringsrummet eller avlägs- nande därifrån. Större golvyta än el— jest är då erforderlig.

Enligt erfarenhet från mentalsjukhus är det lämpligt att placera Sängplatsen i rummets mitt i stället för som nu of- tast är fallet utmed en av rummets lång- väggar. Sängplatsen bör förses med Ina- drass av lämpligt slag. De nu ofta före- kommande väggfasta träbritsarna i de 5. k. fyllfinkorna kan icke anses god- tagbara såsom sängplatser. Föreskriften att sängplatsens höjd skall vara högst en halv meter ovan golvet är betingad av angelägenheten av att förhindra att den omhändertagne skadar sig, om han under vila eller sömn faller ned flrån Sängplatsen.

Polisens arrestlokaler bör inom en snar framtid av uppenbara, hygieniska skäl allmänt erhålla en sådan utryrm- messtandard, att förbud kan medde31as mot placering av flera berusade elller andra omtöcknade i samma förvarimgs- utrymme med en bred, för flera puer- soner avsedd träbotten såsom liggplzats. Jfr bestämmelserna i 4 % häkteslagen. Då nya sådana speciallokaler, av villka behov uppstår genom denna paragraf, icke kan anskaffas omedelbart, lhar dispensmöjlighet lämnats i 8 & tredje stycket.

55.

Denna paragraf motsvarar helt JFK 2 & endast med den skillnaden, att skryl- digheten att hålla förvaringsrum ujpp-

värmt även när det ej användes f. n. icke är obligatorisk.

65.

Dispens från anordnande av de i den- na paragraf nämnda utrymmena kan medges med stöd av 8 5 tredje stycket. Bland de kanske mest angelägna biut- rymmena av de här angivna är särskilt matrum för vaktpersonalen. Det bör icke längre få förekomma att personal tvingas intaga sina måltider i tjänste- lokalen. F. ö. bör personalen ej heller hänvisas att intaga måltid i något ut- rymme tillsammans med omhändertag- na personer. Länsstyrelserna bör med kraft eftersträva att detta slags biutrym- men normalt anordnas åtminstone i de större städerna.

75.

Det bör åligga den som förestår hä- rads- eller stadshäkte eller polisarrest att ansvara för i denna paragraf nämn- da persedlar och artiklar, tillse att des- sa finnes i tillräckligt antal samt för- varas på tillfredsställande sätt. Det måste vidare tillses, att utlånade persed- lar och artiklar återlämnas, speciellt då de använts i samband med förhör eller transporter.

85.

Tillsynen över härads- och stadshäk- ten samt polisarrester med därtill hö- rande personal bör åvila länsstyrelsen

jämte vederbörande polischefer i det län, där lokalerna är belägna. Detta in- nebär den förändringen att fångvårds- styrelsens tillsynsuppgift på detta om— råde avskaffas (se förslag till ändring av fångvårdsstyrelsens instruktion sid. 14). Fångvårdsstyrelsens och byggnads- styrelsens godkännande av ritning till härads- eller stadshäkte bör icke heller längre förekomma (kungörelsen härom föreslås därför skola upphävas). Även denna uppgift kan efter tillkomsten av länsarkitektorganisationen överlämnas till länsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen bör dock alltjämt tillhandahålla nor- malritningar till häkten och arrester.

Den dispensrätt, som inskrivits i tred- je stycket, bör tillämpas restriktivt för att bättre förhållanden på detta område snarast skall kunna ernås. Rörande möj- ligheten för länsstyrelsen att förelägga vederbörande polisdistrikt att vidtaga förbättringsåtgärder beträffande arrest- lokal samt rörande länsstyrelses befo- genhet att använda vite i detta syfte, jfr 8 5 andra stycket och 14 5 2 lagen om polisväsendet i riket.

Såsom vi redan ovan anfört bör i in- rikesdepartementet en särskild befatt- ningshavare avdelas för frågor angåen— de häkten och arrester. Denne befatt- ningshavare bör liksom länsstyrelserna också på lämpligt sätt verka för att ge— mensamhetsanläggningar för förvaring av tillfälligt omhändertagna personer kommer till stånd i de olika länen.

SJÄTTE KAPITLET

Sammanfattning

1. Härads- och stadshäkten samt po— lisarrester användes för tillfälligt om- händertagande av ett mångsidigt sam- mansatt klientel, såsom för brott häk- tade, anhållna eller gripna, sinnessjuka, alkoholmissbrukare, fyllerister, lösdri- vare, sociala verkställighetsfall. Riks- dagens justitieombudsman har i en är 1950 verkställd utredning påvisat, att dessa lokalers allmänna standard i många fall ej fyller rimliga anspråk, trots att det finns författningsbestäm- melser, som ger anvisningar om hur de skall vara anordnade.

2. En allmän och radikal förbättring av de otillfredsställande förhållandena på detta område kan icke uppnås annat än på längre sikt och sammanhänger med möjligheterna att få bygga nytt. En viss snar förbättring torde dock kunna åstadkommas genom skärpning och komplettering av nu gällande be- stämmelser dels angående tillfälligt om- händertagnas behandling och dels an- gående beskaffenheten och utrustning- en av härads- och stadshäkten samt po- lisarrester.

3. Behandlingsbestämmelserna bör omfatta alla kategorier tillfälligt omhän- dertagna och sålunda såväl för brott häktade, anhållna och gripna som så- dana personer, vilka omhändertagits på annan grund än misstanke om brott. Förslag framlägges därför till lag om behandling av häktade med flera (häk- teslag). En viktig nyhet i lagförslaget

är en bestämmelse om att läkare skall utöva viss tillsyn över de omhänder- tagna och förvaringslokalerna. Denna tillsyn bör i övrigt i princip skötas av personal, som har specialutbildning och anställts enbart för denna uppgift.

4. Genom ett förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse) skärpes högst vä- sentligt bestämmelserna om dylika loka- lers beskaffenhet och utrustning. Läns- styrelsernas, landsfogdarnas samt lands- och stadsfiskalernas tillsyn över häkten och arrester effektiviseras. Där- emot befrias fångvårdsstyrelsen från skyldigheten att utöva tillsyn över hä— rads- och stadshäkten.

5. En särskild befattningshavare i in- rikesdepartementet föreslås skola cen- tralt handlägga ärenden angående hä— rads- och stadshäkten samt polisarres— ter.

6. På längre sikt bör planeringen på detta område gå ut på en verklig för- nyelse av förvaringsutrymmena för till- fälligt omhändertagna. Bästa lösningen torde vara att för varje län anordna en välutrustad upptagningscentral med be- hövlig specialpersonal. Inom en dylik länscentral skulle de olika personkate- gorier, varom här är fråga, omhänder- tagas. För sådana personer, vilkas om- händertagande kan väntas sträcka sig över endast några få timmar (t. ex. fyl- lerister) torde dock av praktiska skäl

. .

lokala förvaringsanordningar hos poli- sen erfordras även i framtiden. Vid länscentral bör en kategoriuppdelning ske, så att t. ex. för brott misstänkta åt- skiljes från övriga omhändertagna. Även unga, som måst tillfälligt omhän- dertagas på grund av brott eller social missanpassning av annat slag, skulle

kunna föras till en dylik vårdtekniskt välutrustad länscentral, självfallet dock endast under bestämd förutsättning att unga och äldre hålles strängt åtskilda under förvaringen. Lämpligen torde detta kunna ske genom att en ungdoms- avdelning (»utredningshem») anordnas i särskild byggnad.

KUNGL. BIBL. »GAPR 1956 STOCKHOLM