SOU 1956:1

Åldringsvård

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Den 23 maj 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartemen- tet att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning av vissa spörsmål rörande åldringsvården.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 26 maj 1952 såsom utredningsmän ledamoten av riksdagens andra kammare Thure Andersson, byråchefen i socialstyrelsen Ali Berggren, ledamoten av riks- dagens första kammare Lars Eliasson, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Elsa Ewerlöf och Edvin Jacobsson, direktören i svenska lands- kommunernas förbund Sixten Larsson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Tekla Torbrink. Åt Andersson uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete.

Utredningsmännen har antagit benämningen 1952 års åldringsvårdsut- redning.

Såsom experter åt utredningen har tillkallats rektorn hos svenska social- vårdsförbundet fru Greta Hamrin den 26 maj 1952, fattigvårdsdirektören i Stockholm Helge Dahlström den 1 september 1952, överläkaren vid Vasa sjukhus i Göteborg Sten Eckerström den 7 april 1953 och överläkaren vid Lillhagens sjukhus i Göteborg Hakon Sjögren den 15 februari 1954. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 31 maj 1952 länsassessorn, numera ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd Axel Rönquist.

Från socialdepartementet har till utredningen överlämnats vissa skrivel- ser och handlingar i övrigt rörande olika åldringsvårdsfrågor, varjämte skrivelser i sådana frågor inkommit direkt till utredningen.

Den 28 oktober 1952 har utredningen avgivit betänkande med förslag an- gående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem (i stencil).

Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen vördsamt över- lämna betänkande angående åldringsvård. Betänkandets kapitel 2 och 9 har i huvudsak utformats efter utkast av experten Dahlström efter samråd med experterna Eckerström och Sjögren.

Stockholm den 4 januari 1956.

Thure Andersson

Ali Berggren Lars Eliasson Elsa Ewerlöf

Edvin Jacobsson Sixten Larsson Tekla Torbrink

Axel Rönquist

KAPITEL 1

Inledning

A. Direktiven för utredningen

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 23 maj 1952 i samband med utverkande av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla utredningsmän för att biträda med utredning av vissa spörsmål rörande åldringsvården redo- gjorde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, till en början för tillkomsten av de av 1947 års riksdag godkända grunderna för ålderdomshemsvårdens ordnande. Departementschefen anförde därefter följande.

Hittills har ett 70—tal ålderdomshem ny- eller ombyggts i enlighet med de sålunda antagna normerna. Ett flertal hem äro under byggnad och planeringen av nya hem pågår i många kommuner. Emellertid har under den senaste tiden från olika håll ifrågasatts möjligheten och lämpligheten av att ordna åldrings- vården i enlighet med de 1947 antagna riktlinjerna. Bl. a. har framhållits, att be- hovet av vårdplatser på ålderdomshem överskattats och att det vore ekonomiskt alltför betungande för kommunerna att anordna och driva hem av den storleks- ordning som skulle behövas enligt de i propositionen angivna normerna. Man borde söka lösa åldringsvårdens problem även på andra vägar än anstaltsvård bl. a. genom att vidtaga åtgärder för att göra det möjligt för åldringarna att kvar- stanna i sina hem.

Sådana och vissa andra synpunkter på åldringsvården har kommit till ut- tryck jämväl i motioner till årets riksdag. I motionerna I: 1 och 186 samt 11: 2 och 263 har föreslagits en allsidig utredning rörande åldringsvården och med denna sammanhängande problem. I motionerna har särskilt framhållits bety- delsen av en öppen åldringsvård. Härvid hänvisas till de gynnsamma erfaren- heter man haft i vissa städer, där särskilda personer anställts för att lämna i sina hem boende åldringar viss regelbunden hjälp och tillsyn. Dessa personer utgjordes som regel av husmödrar, som annars ej stodo till arbetsmarknadens disposition. En samordning av denna verksamhet med den sociala hemhjälps- verksamheten och en översyn av sistnämnda verksamhets inriktning och orga— nisation m. m. borde ske. Frågan om krav på utbildning borde beaktas. Vidare har lämpligheten av att upprätthålla en strikt skillnad mellan pensionärshemmen och ålderdomshemmen ifrågasatts. Åt åldringarna i pensionärshemmen borde i begränsad omfattning tillskapas vissa kollektiva anordningar eller också borde de bringas hjälp genom hemvård. Beredandet av vård i enskilt hem borde när- mare prövas. Vidare borde principen att av platsantalet minst hälften borde för— läggas till enkelrum tagas upp till förnyat övervägande. Det hade nämligen gjorts gällande att ålderdomshemmen i stor utsträckning komme att utnyttjas för vård av sängliggande sjuka och ålderdomssvaga personer, för vilka vård i enkelrum av

skilda anledningar vore mindre lämplig. Slutligen har i nämnda motioner lik- som även i motionerna I: 342 och 11: 476 pekats på behovet av forskning rörande åldrandet och ålderdomens sjukdomar.

1 motionerna 1:54 och 11:71 har hemställts att förslag måtte föreläggas riks- dagen om statsbidrag till kroniskt sjuka samt vårdbehövande åldringar över 67 är, vilka enligt läkarintyg äro i behov av ständig vård men som kunna beredas denna av familjemedlem eller annan person.

Å andra sidan har i motionen 11:264 framhållits, att i den offentliga diskus- sionen de olika formerna av hemhjälp kommit att så starkt betonas, att risk före— låge att anstaltsvårdens nödvändighet förbisåges och att behovet av förbättrade ålderdomshem ej beaktades. I nyss nämnda motioner har vidare påpekats den upp- spaltning på olika kommunala och statliga organ, som för närvarande känne- tecknar handhavandet av samhällets åtgärder för tillgodoseende av åldringarnas bostads— och vårdbehov. En samordning såväl kommunalt som centralt påyrkas.

Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 110) med an- ledning av förenämnda motioner bl. a. förutsatt, att vissa av de i motionerna framlagda förslagen, främst sådana som ta sikte på en utbyggnad och förbätt- ring av den öppna åldringsvården, bli föremål för utredning.

Slutligen må nämnas, att ledamoten av riksdagens första kammare, herr Ander- berg, i en till mig riktad interpellation anhållit om en redogörelse för åldrings- vårdens aktuella läge och statsmakternas inställning till de problem, som aktuali- serats i den förda debatten om åldringsvården.

Såsom framgår av det anförda har en viss osäkerhet gjort sig gällande rörande åldringsvårdens utformning. I mitt svar på nyssnämnda interpellation har jag tagit ställning till några av de åldringsvården berörande frågorna. Jag framhöll emellertid även, att vissa problem inom åldringsvården äro av den art att de lämpa sig för översyn av särskilda utredningsmän. Tidpunkten är visserligen icke helt lämplig för en sådan översyn av den anledningen att några för åldringsvår— den betydelsefulla spörsmål befinna sig under utredning i andra sammanhang. Jag syftar på att bostadskollektiva kommittén sysslar med bl. a. den sociala hem- hjälpens framtida uppgifter och organisation, att 1951 års bostadsutredning har frågan om stödet till pensionärshemsbyggandet under omprövning samt att all- männa statsbidragsutredningen ännu icke lagt fram sina förslag. Då emellertid dessa utredningar väntas slutföra sitt arbete inom en relativt snar framtid torde detta inte fördröja eller komplicera den översyn av åldringsfrågorna som här föreslås. Jag förordar därför, att utredningsmän för översyn av vissa spörsmål rörande åldringsvården nu tillkallas.

På utredningsmännen bör i första hand ankomma att skaffa sig en överblick över vårdfrågornas läge när det gäller åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestämmelser och tillämpade riktlinjer samt att i den mån gransk- ningen ger anledning därtill föreslå de förbättringar som med hänsyn till sam— hällets och de enskildas intressen befinnas påkallade. Utan att vilja i detalj binda utredningsmännens uppdrag vill jag anföra följande allmänna synpunkter till led- ning för utredningsarbetet.

Det största problemet inom åldringsvården synes [. n. vara avvägningen mel— lan olika vårdformer. En linje, som f. n. prövas, är att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i sina bostäder genom att bereda dem tillsyn och hjälp i någon form. Härtill ansluter sig det i propositionen 1952: 128 framlagda förslaget om utvidgat statsstöd till upprustning och förbättring av bostäder, främst på landsbygden. En annan linje representeras av pensionärshemmen och pensionärslägenhetcrna, vilka tillkommit för att bereda åldringarna goda, billiga och lättskötta bostäder.

Slutligen utgöra de kommunala inackorderingshemmen —— ålderdomshemmen en tredje form. Delade meningar torde ej råda om att sistnämnda vårdform bör erhålla begränsad användning och att man i första hand bör söka utveckla de i det föregående angivna mindre anstaltsbetonade linjerna. De som äro i behov av ständig omvårdnad och tillsyn måste dock kunna beredas sådan. Utrednings— männen böra med ledning av hittills vunna erfarenheter söka bilda sig en upp- fattning om möjligheterna att utveckla systemet med hjälp och tillsyn i hemmen och de lämpliga formerna härför. Erfarenheter från bostadskollektiva kommit— téns arbete böra här beaktas. Utredningsmännen böra vidare pröva behovet av ändrade riktlinjer beträffande pensionärshemmen. Fördelar och nackdelar ifråga om de i den allmänna bebyggelsen insprängda pensionärslägenheterna i förhål- lande till pensionärshemmen böra i sammanhanget undersökas. Även behovet av kuratorsverksamhet vid pensionärshemmen bör utredas. På sina håll har pen- sionärshemmen utrustats med vissa kollektiva anordningar. Det bör övervägas huruvida man icke bör gå längre på denna väg. Det bör exempelvis icke vara nödvändigt att överflytta någon från pensionärshem till ålderdomshem vid över- gående vårdbehov. Om pensionärshemmen utrustas med kollektiva anordningar medför detta i viss mån ett utsuddande av den gräns mellan dessa hem och ålder- domshemmen, som tidigare upprätthållits. Detta liksom utvecklingen i riktning mot ökade hjälpmöjligheter åt åldringar, som bo kvar i sina hem, kan komma att påverka ålderdomshemmens ställning i vårdsystemet. Medan man tidigare torde ha tänkt sig att inackordering å ålderdomshem skulle lämnas även rela- tivt friska åldringar, torde nämnda utveckling leda till att vård å ålderdoms— hemmen i större utsträckning förbehålles personer, som behöva en mera kva- lificerad vård. Detta kan aktualisera en omprövning av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården och även frågan om gränsdragningen mel- lan ålderdomshemmen och hemmen för kroniskt sjuka. Utvecklingen torde också påverka behovet av platser på ålderdomshem.

Utredningsmännen böra undersöka möjligheterna att till ledning för kommu- nerna och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan de i det före- gående berörda olika vårdformerna. Härvid böra såväl samhällets ekonomiska intressen som arbetstillgången och de enskildas intressen beaktas. Behovet av samordning av samhällets olika åtgärder inom åldringsvården bör vidare upp- märksammas. Främst inom kommunerna men även inom den centrala förvalt- ningen synas brister i detta hänseende föreligga.

Det av särskilda sakkunniga år 1950 framlagda förslaget till bestämmelser om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem bör granskas i ljuset av de nu vunna erfarenheterna och bör förslag i denna del av utredningsarbetet snarast framläggas. Härvid liksom i den mån statsbidragsfrågor i övrigt komma un— der utredningsmännens bedömande _ bör samråd äga rum med allmänna stats- bidragsutredningen.

Behovet av åtgärder för att främja forskning rörande ålderssjukdomar, deras bekämpande och vård bör undersökas. Även frågan om lämplig sysselsättning för åldringarna och formerna härför bör närmare prövas.

Genom beslut den 24 september 1954 uppdrog Kungl. Maj:t åt åldrings- vårdsutredningen att vid fullgörande av utredningsnppdraget särskilt upp- märksamma de frågor rörande vården vid ålderdomshemmen, som närmare anges i följande uttalande av departementschefen till statsrådsprotokollet samma dag.

På sistone har vissa förhållanden vid ett kommunalt ålderdomshem kommit i dagen som visar, att befattningshavare vid hemmet har brustit i respekten för människovärdet. Även i ett par andra fall, som utredes av vederbörande myn- digheter, har grava anmärkningar riktats mot anställdas uppträdande å ålder- domshem.

Det torde inte finnas några skäl som talar för annat än att de aktualiserade fallen får betraktas som undantag från den anda som i allmänhet råder inom vår åldringsvård. Vården på de kommunala ålderdomshemmen kännetecknas numera vanligen av en strävan att bereda de gamla ett gott hem med så långt detta är möjligt den personliga omsorg och hänsyn, SOm detta begrepp innefattar. Inte minst personalen nedlägger här ett i många fall hängivet men av utomstående föga uppmärksammat arbete. Även om de nu inträffade händelserna sålunda av allt att döma kan betraktas som särfall, är det likväl nödvändigt att åtgärder vidtages för att i möjlig mån förebygga att de upprepas.

Ålderdomshemmen är sedan lång tid tillbaka organisatoriskt knutna till fattig- vården. Det närmaste ansvaret för förhållandena inom ett ålderdomshem vilar på anstaltsstyrelsen, som i regel är identisk med kommunens fattigvårdsstyrelse. Från statens sida utövas kontroll över ålderdomshemmen genom länsstyrelserna, vilka i inspektionsarbetet biträdes av statens socialvårdskonsulenter; konsu- lenterna bedriver också en omfattande rådgivande verksamhet. Vidare har social- styrelsen att verka för att vården vid våra ålderdomshem ordnas ändamåls- enligt, och i detta syfte ger styrelsen bl. a. kommunerna råd och anvisningar, vilka dock inte har bindande karaktär.

Personalen vid ålderdomshemmen tillsättes av fattigvårdsstyrelsen. Till före- ståndare eller föreståndarinna får enligt fattigvårdslagen endast antagas person, som äger nödiga förutsättningar att sköta en dylik befattning; i övrigt innehåller lagen inga bestämmelser om personalen. Enligt gällande instruktion för statens socialvårdskonsulenter ankommer det emellertid på dessa att verka för och —— i den mån det är dem möjligt _ övervaka, att vid ålderdomshemmen finns an- ställd tillräcklig och för sina särskilda uppgifter lämplig personal.

Med utgångspunkt i socialvårdskommitténs förslag angående lag om social- hjälp m. m. (SOU 1950: 11) förberedes nu inom socialdepartementet en revision av vår fattigvårdslagstiftning. Vid denna revision torde man komma att få pröva även frågan om ålderdomshemmens ställning som socialvårdsanstalter. Definitiv ståndpunkt till denna fråga torde emellertid inte kunna tagas, förrän det utred- ningsarbete som bedrives av 1952 års åldringsvårdsutredning har avslutats.

Åldringsvårdsutredningen undersöker för närvarande bl. a. i vilket förhållande vården på ålderdomshem bör stå till andra former av åldringsvård. Enligt givna direktiv har utredningen att granska ändamålsenligheten av gällande bestäm- melser och tillämpade riktlinjer på åldringsvårdens område samt att, i den mån granskningen ger anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till samhällets och de enskildas intressen befinnes påkallade. Det synes lämpligt, att åldringsvårdsutredningen härvid ägnar särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att skapa sådana garantier, att de som vårdas på våra ålderdomshem erhåller en från olika synpunkter fullt betryggande vård.

För att säkerställa detta syfte är det självfallet av största vikt, att anstaltssty- relsen kontinuerligt upprätthåller en nära personlig kontakt med ålderdomshem- met. Vidare bör ej blott pensionärernas anförvanter utan även andra intresserade få tillträde till hemmet och samtala med dem som vårdas där ävensom med per- sonalen, närhelst så kan ske utan olägenheter för arbetets behöriga gång. Utred- ningen bör överväga, huruvida den fortlöpande kontrollen från särskilda tillsyns-

organs sida kan göras effektivare. Speciellt bör beaktas förhållandena där åld- ringsvården gränsar till sjukvård eller där den ännu innefattar mera kvalificerad sådan vård. Vidare bör utredningen närmare undersöka, hur personalrekryteringen vid ålderdomshemmen sker, främst ifråga om den ledande vårdpersonalen. Det bör övervägas, vilka garantier som kan skapas för att endast sådan personal an- ställes som är lämplig med hänsyn till åldringsvårdens särskilda uppgifter och krav. Vad denna fråga angår bör man dock hålla i minnet, att händelser sådana som de nyligen inträffade synes bottna i brist på vissa grundläggande person- liga egenskaper och alltså inte kan förebyggas genom uppställande av formella kompetenskrav. De särskilda åtgärder som utredningen kan komma att finna påkallade bör avvågas så, att den kommunala självbestämmanderätten inte onödigtvis trädes för nära.

Detta anförande betecknas i fortsättningen som utredningens tilläggs- direktiv.

B. Av utredningen tidigare avlämnat förslag samt avgivna remissutlåtandeu

Med anledning av departementschefens uttalande i direktiven den 23 maj 1952 i frågan om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem tog åldrings- vårdsutredningen som sin första uppgift att _ utan närmare överväganden beträffande övriga i direktiven angivna problem —— behandla denna stats- bidragsfråga. Efter granskning av 1949 års statsbidragssakkunnigas för ålderdomshem m. m. förslag och de däröver avgivna remissyttrandena av- lämnade åldringsvårdsutredningen den 28 oktober 1952 betänkande (sten— cilerat) med förslag till bestämmelser om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem.

På grund av remisser har utredningen avgivit utlåtanden dels den 6 maj 1953 över bostadskollektiva kommitténs betänkande I »Hemhjälp»,

dels den 31 augusti 1953 över 1948 års läkarutbildningskommittés be- tänkande angående läkarutbildningen,

dels den 5 maj 1955 över socialstyrelsens förslag är 1954 angående in- ackorderingshem för döva.

C. Verkställda specialundersökningar

Intervjuundersökning om ålderspensionärernas Ievnadsförhällanden. Re- dan på ett tidigt stadium av arbetet fann utredningen att det skulle möta stora svårigheter att taga ståndpunkt till de i direktiven angivna frågeställ— ningarna speciellt frågan om avvägningen mellan olika vårdformer utan närmare kännedom om åldringarnas levnadsförhållanden. De beräk- ningar, som tidigare gjorts om t. ex. det genomsnittliga behovet av vårdplat- ser på ålderdomshem eller behovet av långtidsvård på grund av sjukdom, grundade sig inte på representativa statistiska undersökningar utan i stort

sett endast på erfarenhetsmässiga antaganden eller undersökningar utan större allmängiltigt värde. Mera ingående kännedom saknades också om åld- ringarnas bostads-, hushålls- och sysselsättningsförhållanden.

I vårt land hade sålunda tidigare endast några delproblem beträffande levnadsförhållandena hos vissa grupper av åldringar belysts. Socialvårds- kommittén gjorde år 1944 en undersökning angående tilläggspensionärer- nas bostads- och inkomstförhållanden (SOU 1945: 23 »Statistisk undersök- ning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m.»). Undersök- ningen omfattade en tjugonde] av alla personer, som i mars 1944 erhöll statlig tilläggspension, och hade till syfte att tjäna som vägledning vid kommitténs utredning om en reformerad folkpensionering. Bostadsunder- sökningen tog sikte på pensionärernas hushålls- och bostadsförhållanden och avsåg att ge en belysning av bostadskostnaderna inom olika orter. ln- komstundersökningens syfte var närmast att belysa, i vilken utsträckning pensionärerna vid ingivande av pensionsansökan hade egna försörjnings- tillgångar av olika slag.

1947 verkställde inom socialdepartementet särskilt tillkallade sak- kunniga en statistisk undersökning av tilläggspensionärernas bostadsför- hållanden på vissa orter (SOU 1949:12 »Utredning rörande folkpensionä- rernas bostadsförhållanden och bostadskostnader»). Syftet med denna un- dersökning var att söka skaffa bättre uppgifter än de redan tillgängliga för de mindre tätorterna. Dels ville man ha fram uppgifter om dessa pen- sionärers faktiska kostnader för bostad och bränsle, sådana dessa framträdde med de priser och den bostadsstandard, som då rådde på varje ort. Dels ville man ha hyresmedeltal för de vanligaste lägenhetskategorierna, som kunde jämföras med resultatet vid 1945 års hyresräkning och ge stöd vid bedömningen av dennas användbarhet för bostadskostnadsgrupperingen. Därjämte lämnade undersökningen material till en översiktlig bild av pen- sionärernas bostadsförhållanden i allmänhet inom den ifrågavarande orts- gruppen.

Utomlands har sedan mitten av 1940-talet mer omfattande undersök- ningar i form av intervjuundersökningar om åldringarnas levnadsförhållan- den verkställts inom ett flertal länder med Amerikas Förenta Stater och England som de mest aktiva. Men även i Frankrike (1949), Finland (1950) och Norge (1953) har sådana intervjuundersökningar ägt rum.

En del av de resultat och erfarenheter som vunnits genom dessa under- sökningar har måhända ett så allmängiltigt värde, att de kan vara av prak- tiskt intresse även för vårt land. Särskilt gäller detta vissa psykologiska och socialmedicinska synpunkter. Men i stort sett är levnadsbetingelserna för åldringarna så skiftande i olika länder, att det inte är möjligt att grunda några slutliga ställningstaganden för vårt land enbart eller huvudsakligen på grundval av erfarenheter från förhållandena i andra länder.

Det var också ett önskemål för utredningen att på något sätt låta åld-

ringarna själva få komma till tals, att få en direkt medverkan från deras sida.

I februari 1953 tog åldringsvårdsutredningen kontakt med statistiska centralbyrån för undersökning av möjligheterna att få till stånd en in- tervjuundersökning bland åldringarna. Vid dessa förhandlingar deltog även representanter för Stockholms stads fattigvårdsnämnd, där förslag redan tidigare framlagts om en undersökning för Stockholms del. Även stadens statistiska kontor var representerat. Efter samråd med centralbyråns ut- redningsinstitut upprättades ett konkret förslag till genomförande av dels en riksomfattande intervjuundersökning om ålderspensionärernas levnads- förhållanden för åldringsvårdsutredningens räkning och dels motsvarande undersökningar för Stockholms och även Göteborgs del. Genom beslut den 18 september 1953 medgav Kungl. Maj:t att den riksomfattande undersök- ningen skulle få genomföras i enlighet med det framlagda förslaget.

Efter ytterligare förberedelser i form av bl. a. fastställande av definitivt frågeformulär, instruktionskurser för intervjuarna och provintervjuer ut- fördes fältarbetet i februari 1954. I september samma år överlämnade ut- redningsinstitutet den slutliga redogörelsen för riksundersökningen. Denna redogörelse _ med uteslutande av anvisningarna till frågeformuläret och för fältarbetet har fogats som bilaga till betänkandet (bilaga 1).

Undersökningarna för Stockholms och Göteborgs räkning utfördes sam- tidigt med den riksomfattande undersökningen och med anlitande av i hu- vudsak samma frågeformulär men med ett större urval intervjuobjekt. Redo- görelserna för dessa undersökningar har utarbetats av resp. Stockholms stads statistiska kontor och statistiska centralbyråns utredningsinstitut. [ det följande kommer den för åldringsvårdsutredningens räkning utförda undersökningen att i vissa fall för korthetens skull benämnas riksunder- sökningen och de andra Stockholmsundersökningen resp. Göteborgsunder- sökningen. En inom Stockholms stads fattigvårdsnämnd utarbetad jäm- förelse mellan vissa uppgifter från undersökningarna har intagits som bi- laga till betänkandet (bilaga 2).

Kommunenkät om pensionärsbostäder m. m. I början av år 1954 gjorde utredningen genom rundfråga till samtliga kommuner en undersökning om vissa förhållanden beträffande pensionärsbostäder, bostadsförbättrings- verksamhet och åtgärder för hemhjälp åt åldringar. Avsikten var närmast att få till stånd en inventering av pensionärslägenheterna och deras hyres- gäster per den 1 februari 1954 samt att få kännedom om de kommunala erfarenheterna och planerna på ifrågavarande områden.

En redogörelse för undersökningen i vad den avser pensionärsbostäderna och deras hyresgäster ingår som bilaga till betänkandet (bilaga 3). Upp— gifterna i övrigt redovisas på tillämpliga ställen i texten.

Då det i fortsättningen talas om kommunenkäten avses nu ifrågavarande undersökning.

Undersökning av ålderdomshemmen i mars 1955. Närmast med anled- ning av tilläggsdirektiven av den 24 september 1954 aktualiserades frågan om en speciell undersökning beträffande ålderdomshemmen, deras vård- tagare och personal. Vad gäller vårdtagarna hade någon mera ingående undersökning inte gjorts sedan maj 1950. I fråga om personalen förelåg dels socialstyrelsens utredning och förslag av år 1950 om utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem och dels de uppgifter, som socialsty- relsen insamlat för år 1951 i samband med den årliga statistiken över ål- derdomshemmen.

Åldringsvårdsutredningen fann det nödvändigt att ha tillgång till mer aktuella, till tiden sammanfallande och i vissa avseenden utförligare upp- gifter än de sålunda tillgängliga. Med anledning härav insamlades under april 1955 med hjälp av länsstyrelserna uppgifter för samtliga ålderdoms- hem, närmast avseende förhållandena den 1 mars 1955 men även omsätt- ningen av vårdtagare under år 1954. Den statistiska bearbetningen av uppgif- terna verkställdes därefter i huvudsak på socialstyrelsens statistiska byrå.

En redogörelse för resultaten av undersökningen har fogats som bilaga till betänkandet (bilaga 4).

Ålderdomshemmens driftskostnader år 1953. För åldringsvårdsutred- ningens räkning har inom socialstyrelsens statistiska byrå verkställts en bearbetning av de uppgifter om ålderdomshemmens driftskostnader år 1953, som utgör primärmaterialet till socialstyrelsens statistik över ålder- domshemmen samma år. Det har icke ansetts nödvändigt att insamla och bearbeta motsvarande uppgifter för år 1954.

En promemoria angående ålderdomshemmens driftskostnader finns fo- gad till betänkandet (bilaga 5).

KAPITEL 2

Allmänna synpunkter

Befolkningsutvecklingen och åldringsvårdsproblemet

Begreppen åldring och ålderdom är relativa. Sättes av vissa skäl gränsen vid 67 år måste framhållas, att över denna åldersgräns finns många som kan föra ett i det stora hela normalt levnadssätt med god eller relativt god arbetsförmåga. Å andra sidan finns under 67-årsgränsen många som är i förtid åldrade och företer en tilltagande avtrubbning av både fysiska och psykiska krafter och därigenom har en reducerad förmåga att leva ett normalt och oberoende liv.

När utredningen i det följande använder dessa båda begrepp får man därför hålla i minnet att biologisk och kronologisk ålder inte är identiska. Det har likväl varit nödvändigt att utgå från en undre gräns för ålder— domen. Av arbetstekniska skäl har utredningen valt 67-årsgränsen, där icke av statistiska redovisningsskäl annan gräns i stället måst användas.

Befolkningsutvecklingen i vårt land kännetecknas bl. a. av en kraftig förskjutning till de högre åldrarna i befolkningen.

Denna förskjutning framgår av följande tablå.1

Därav i åldrarna 65 år År Hela folkmängden OCh däröver Antal % 1850 3 482 541 167 953 4,8 1900 5 136 441 429 834 8,4 1950 7 041 829 721 093 10,2 1970 7 546 300 1 019 200 13,5

Ökningen av antalet åldringar sker i snabbare takt i städerna än på landsbygden.

I januari 1955 fanns i vårt land omkring 663000 ålderspensionärer, d. v. 5. personer som är 67 år och äldre. Denna befolkningsgrupp beräknas komma att öka med ca 15 000 per år under tiden fram till år 1970. Detta innebär att antalet ålderspensionärer skulle ha stigit till omkring 740 000 vid ingången av år 1960 och till omkring 890 000 vid ingången av år 1970. Ökningen utgör alltså i runt tal 230 000 på 15 år. Det är möjligt att denna beräkning kommer att visa sig ligga i underkant med hänsyn till sjunkande dödlighet. Som jämförelse kan det vara av intresse att erinra om att social-

1 Källor: Historisk statistik för Sverige, I Befolkning 1720—1950, Statistiska centralbyrån 1955. Statistisk tidskrift 1955, nr 1: Prognos för hela befolkningen åren 1955—1970.

vårdskommittén1 i mitten av 1940-talet räknade med att antalet ålders- pensionärer skulle komma att uppgå till i runt tal 690 000 år 1960 och till 800 000 år 1970 mot nyssnämnda antal av 740 000 resp. 890 000.

Beträffande den sjunkande dödligheten vill utredningen återge följande uppgifter.2

Den långsiktiga sänkningen av dödstalen har ju främst satt in i barnaåldrarna, men även inom de arbetande åldrarna. Detta har medfört, att det relativa antalet personer som uppnår den officiella pensionsåldern nu är betydligt större än tidigare. Enligt 1901—10 års dödsrisker kvarlevde av 100 000 nyfödda 47 000 per- soner i åldern 67 år, men enligt 1941—50 års dödsrisker ytterligare 20 000 per- soner eller 67000. Av denna skillnad hade 12000 uppstått genom sänkning av dödligheten i åldrarna upp till 14 är; resten härrörde från minskad dödlighet i arbetsåldrarna. Av 100 000 personer som passerade 14 år återstod enligt 1901—10 års dödstal 57 000 vid 67 års ålder. Enligt 1941—50 års dödstal hade antalet pen- sionsmässiga stigit till 70 000.

Icke blott antalet åldringar ökar utan även åldringarnas andel av befolk- ningen växer, vilket framgår redan av tablån i det föregående. Särskilt ök— ningen av proportionen åldringar i befolkningen är väsentligen resultatet av en sänkning av födelsetalen. Då det årliga antalet födda barn beräknas minska från i runt tal 108 000 under åren 1951/55 till 99 000 under åren 1961/65,a har man av denna orsak att räkna med en fortsatt ökning av pro- portionen åldringar. Endast om födelsetalen skulle stiga markant blir effek- ten i framtiden en temporär minskning av andelen åldringar. Effekten av födelsetalets utveckling på åldersgruppernas storlek i Sveriges befolkning åren 1910, 1950 och 1970 illustreras av kön-ålders-pyramiderna i följande diagram!|

1910 1950 1970

Kvinnor

Kvinnor

'-r————— ___-

50 to 20 0 0 20 40 60 60 40 20 0 0 20 1-0 60 60 40 20 0 0 20 40 60

. . Tusenlll I var]. aldorsar

1 Socialvårdskommitténs betänkande XI (SOU 1945:46) sid. 302. ” I. Svennilson, Arbete eller fritid i de högre levnadsåldrarna? I Industriens utredningsinsti- tuts skrift: industrien och förgubhningen, Stockholm 1955. 3 Prognos för hela befolkningen år 1955—1970, Statistisk tidskrift 1955 nr 1. * Hannes Hyrenius, Befolkning och samhälle, Stockholm 1951, sid. 34, 35 och 165.

Folkmängdens relativa fördelning efter ålder åren 1850—1950 i Sverige belyses av denna sammanställning.1

Åldersgrupper 1850 1870 1900 1930 1950

0—19 ........................ 42,6 43,2 41,9 33,9 29,3 20—59 ........................ 49,7 48,6 46,2 53,3 55,8 60— ........................ 7,7 8,2 11,9 12,8 14,9 Summa 100 100 100 100 100

De högre åldersgruppernas växande procentuella andel av befolkningen är en företeelse som framträder även i andra västerländska befolkningar som resultat av en fortgående anpassning mellan sjunkande födelse- och dödstal, såsom framgår av följande tablå.

Procentuell andel av personer 60 år och däröver i nedanstående länder åren 1850, 1900 och 19502

Länder 1850 1900 1950 Danmark .............. 8,2 9,9 13,3 Finland ................ 7,1 8,2 10,1 Norge .................. 8,8 10,9 13,8 Sverige ................ 7,7 11,9 14,9 Nederländerna .......... 7,7 9,2 13,1 England ................ 7,2 7,5 15,2 Frankrike .............. 10,1 12,4 16,0

Den nu i korta drag skildrade befolkningsutvecklingen i vårt land med- för uppenbarligen konsekvenser av skilda slag för såväl de gamla som befolk- ningen i övrigt.

När följderna av denna utveckling kommenteras, framhålles ofta främst de ekonomiska konsekvenserna för samhället.

Den fortgående ökningen av antalet ålderspensionärer föranleder allt större samhälleliga kostnader för f olkpensioneringen. Redan med nuvarande standard är dessa kostnader betydande. De kan även antagas komma att stiga i snabbare takt än ökningen av antalet ålderspensionärer i och för sig medför, om folkpensionsförmånerna ytterligare höjes jämsides med eller i proportion till en fortgående allmän standardhöjning. Övermäktiga krav skulle härigenom, sägs det, komma att ställas på dem som befinner sig i de aktiva åldrarna.

Detta betraktelsesätt synes emellertid vara alltför ensidigt och förut- sätter bl. a. att den hittillsvarande effektivitetsstegringen genom teknikens och produktionsmetodernas fortgående utveckling skulle avstanna. Även i övrigt bygger sådana resonemang på förutsättningar som vilket i det följande närmare kommer att redovisas inte är hållbara.

1 Historisk statistik för Sverige, I Befolkning 1720—1950, Statistiska centralbyrån 1955. 2 Philip Hauser, Trends in the ageing population. I Cowdryys Problems of ageing, Baltimore 1952. Med kompletteringar för Finland ur Finlands officiella statistik.

Vid en bedömning av hur dels försörjningsbördan för de yngre O(ch dels den allmänna levnadsstandarden påverkas, får man inte bortse från förhållandet mellan antalet personer i pensionsåldern och antalet persao- ner i s. k. produktiv ålder samt antalet barn.

Följande tabell1 bygger på antagandet att antalet personer i åldrarna under 15 år resp. över 70 år är helt beroende av andra för sin försörjning och att åldrarna 15—25 och 60—70 år kan helt täcka sina egna behov samt att de i egentlig mening produktiva åldrarna mellan 25—60 år skall fönr— sörja icke blott sig själva utan också de nyssnämnda yngre och äldre åldersgrupperna.

Försörjningsbördan 1850—1.970

Folkmängd i 1 OOO-tal

(3) (1) (2) »???” (4) Försörjningsbörda per 1 000 Helt för- Försörjda .aååeosi Hela be- personeriåldern 25—60 år År sörjda av genom eget ] s'älvag folk— andra arbete ] ningen och grupp (1) Hela 0—15 70—w 15—25 60—70 25—60 O—w Barn åla så: befolk- r g ningen 1850 1147 94 645 175 1422 3488 807 66 873 2449 1900 1666 267 911 345 1947 5136 856 137 993 2638 1910 1751 298 970 363 2141 5522 818 139 957 2579

1920 1 729 317 1 066 405 2 398 5 904 724 133 857 2 472 1930 1 525 358 1 114 430 2 715 6 142 562 132 694 2 262 1940 1 301 378 1 058 501 3 134 6 371 415 121 536 2 033 1950 1 653 453 866 598 3 450 7 020 479 131 610 2 035

1960 1 669 540 1 031 701 3 369 7 310 495 160 655 2 170 1970 1 491 634 1 135 827 3 308 7 395 451 192 643- 2 235

Tabellen kommenteras av Hyrenius på följande sätt.

Man finner att de gamla förr i världen utgjorde en tämligen liten proportion i förhållande till de aktiva. På 1 000 personer i åldern 25—60 år kom det år 1850 endast 66 åldringar över 70 år. Relationen steg emellertid ända fram till början av 1900-talet och nådde ett maximum år 1910 med 139. Sedan följde en nedgång till talet 121 år 1940, beroende på de stora, av emigration tämligen oberörda födelsekullar, som då befann sig i de aktiva åldrarna.

Under 1940-talet ägde emellertid en omsvängning rum i försörjningsrelationen gentemot åldringarna. Den steg till 131 år 1950, för 1960 kan den beräknas till 160 och för 1970 till inte mindre än 192. Den relativa ökningen i åldringsförsörj- ningsbördan under de närmaste 20 åren blir följaktligen i det närmaste 50 %.

Ökningen i antalet åldringar och i den relativa försörjningsbördan för de aktiva gentemot åldringarna är sålunda påtaglig och kräver en icke obetydlig utvidgning av åldringsvården. Ökningen accentueras ytterligare av att en fortgående genom—

1 Hannes Hyrenius, Befolkning och samhälle, Stockholm 1951.

snittlig höjning av befolkningens levnadsstandard givetvis automatiskt för med sig krav på att den standard, på vilken man bör hålla vår åldringsvård, också bör höjas.

Ser man till den ekonomiska sidan måste man konstatera, att åldringsförsörj- ningen utgör en mycket ringa del av den totala försörjningen, i det att omsorgen om barnen är av avsevärt större omfång. Försörjningen av 100 åldringar kostar därjämte, även med en synnerligen hög standard, betydligt mindre än försörj- ningen av 100 barn. Ökningen av antalet gamla under de närmaste tjugu åren betyder i själva verket bara en ökning av de aktivas totala försörjningsbörda med icke fullt 4 %.

En ökning av de aktivas totala försörjningsbörda med inte fullt 4 % före- faller knappast avskräckande hög mot bakgrunden av den fortgående pro- duktivitetsstegringen. Under förutsättning av en fortsatt fredlig utveckling och ett fasthållande vid den fulla sysselsättningens politik samt fortsatta tekniska och vetenskapliga framsteg, synes det sålunda knappast finnas skäl för farhågor när det gäller åldersförskjutningens inverkan på vår samhällsekonomi och levnadsstandard.

Huruvida ett tillbakahållande av levnadsstandardsstegringen skulle bli en följd av den sålunda ändrade ålderssammansättningen inom befolk- ningen är en fråga som närmare behandlats av I. Svennilson.1 Han anför härom följande.

För det första utgår den från en ofullständig bild av befolkningsutvecklingen. Dels bör denna ses i ett något längre tidsperspektiv, dels bör man, när man diskuterar vårt framtida försörjningsproblem, ej endast ta hänsyn till antalet åldringar utan även till antalet barn, som ännu ej inträtt i arbetslivet.

_ Om man betraktar relationen mellan försörjande och försörjda och i den senare gruppen innefattar åldersgrupperna 0—15 år samt 65 år och äldre som den kommer att te sig 1970, kan man visserligen säga att den är ogynnsam vid en jämförelse med förhållandena omkring 1940. Men en sådan jämförelse är uppenbart missvisande, eftersom vi då hade en exceptionellt gynnsam relation mellan arbetande och icke-arbetande. Bortser man från förhållandena under 30— talet och senare, skall man finna att vi inte vid någon annan tidpunkt haft ett gynnsammare läge än det som kommer att föreligga omkring år 1970. Det finns inte heller någon anledning anta att relationstalen skall försämras nämnvärt efter den tidpunkten.

Det finns heller ingenting som talar för att den förändrade ålderssammansätt- ningen inom den försörjda gruppen skulle innebära större påfrestningar på sam- hällsekonomien. Detta skulle i så fall betyda att det kostade mer ur samhälls- ekonomisk synpunkt att underhålla en grupp åldringar än samma antal barn. Något material som skulle tyda på att det förhåller sig på detta sätt finns dock inte.

Övriga faktorers inverkan på åldringsvårdsproblemet

Den nyssnämnda utvecklingen av befolkningens proportionella förskjut- ning i riktning mot allt högre åldrar har skett samtidigt med och även som följd av vittgående och snabba förändringar i den samhällsekonomiska

1 I. Svennilson, Arbete eller fritid i de högre levnadsåldrarna? I Industriens utredningsinsti- tuts skrift: industrien och förgubbningen, Stockholm 1955.

strukturen. Detta har i sin tur medfört djupgående förändringar inte bara av de ekonomiska förhållandena utan även för familjen.

Under jordbruks- och hantverkssamhällets tid hade familjen även en produktionsmässig uppgift, där samtliga familjemedlemmars insatser inom kollektivet var av betydelse för det samlade arbetsresultatet. I regel tre, ibland flera generationer levde tillsammans i storfamiljshushåll. Inom denna familje- och arbetsgemenskap fanns fullt upp av viktiga arbetsupp— gifter för åldringarna. Vid sjukdom eller orkeslöshet på grund av ålder- dom föll det sig naturligt att familjekollektivet skulle ge erforderlig hjälp och vård.

Industrialiseringens genombrott och kraftiga expansion har helt föränd- rat produktionsprocessen och de övriga förhållanden under vilka männi- skorna lever. De tidigare flergenerationsfamiljerna har i det närmaste försvunnit såsom hushållsenheter. I dag utgör tvågenerationsfamiljen den dominerande hushållsenheten.

Som en följd bl. a. av industrialiseringens och teknikens framsteg på skilda områden har rörligheten på arbetsmarknaden blivit alltmera påtag- lig. De unga har i större utsträckning än tidigare flyttat från hemorten och föräldrarna för att taga anställning i städer eller industriorter. De gamla har lämnats ensamma kvar i en utsträckning, som var okänd tidigare då yrkes- och familjeliv var mera stabila och traditionsbundna.

Jämsides med denna utveckling har bosättningsförhållandena snabbt förändrats. Medan exempelvis är 1900 4 miljoner eller ca 79 % av Sveriges befolkning levde på landsbygden och endast 1,1 miljoner eller 21 % i städer, bodde vid utgången av år 1950 hela 63 % eller omkring 4,4 miljoner per- soner i städer och tätorter med minst 500 invånare. På den egentliga lands- bygden bodde vid samma tidpunkt i runt tal endast 2,6 miljoner eller ca 37 %.

Som framgår bl. a. av resultaten av de i kapitel 1 omnämnda undersök- ningarna rörande ålderspensionärernas levnadsförhållanden utsättes åld— ringarna som lever framförallt i storstadsmiljön men även i övriga städer och i tätorter för större påfrestningar i många hänseenden än de som bor på den egentliga landsbygden. Stadslivet har dessutom medfört många nya behov och ställer större krav på människornas anpassningsförmåga, vilket ytterligare försvårat de äldres naturliga inordnande i samhällslivet och dess gemenskapskontakter.

På den egentliga landsbygden är det sålunda alltjämt vanligare än i städer och andra tätorter att de gamla lever kvar i hushållsgeinenskap med egna barn. I tätorterna är antalet ensamboende personer och ensamma makar väsentligt högre än på landsbygden. Antalet pensionärer, som bor tillsam- mans med egna barn uppgår till 20 % på landet mot endast 7 % i städerna. Storstads- och stadsmiljön är, som undersökningarna visar, redan i sig själv en väsentlig anledning till ökad isolering för de äldre.

Även möjligheterna till kontakter mellan föräldrar och barn samt andra anförvanter har samtidigt försvårats. De trånga stadsvåningarna och de yngres bosättning på annan ort har försvårat möjligheterna även för de yngre att bibehålla kontakten med föräldrarna och att hjälpa dem i mån av behov. Man hör ofta sägas, att viljan hos de yngre att hjälpa sina gamla föräldrar samtidigt avtagit. Utredningen kan dock inte underlåta att påpeka att de siffror som framkommit i intervjuundersökningarna knappast ger belägg för att barnen numera inte skulle ha intresse för om- vårdnaden av sina föräldrar. Tvärtom är antalet gamla som får hjälp av anhöriga påfallande stort. Men även härvidlag visar det sig, att stadsmiljön och framförallt storstadsmiljön är särskilt ogynnsam för de gamla.

Kvinnorna, såväl gifta som ogifta, har i allt större utsträckning efterfrå- gats och givit sig ut på arbetsmarknaden. Antalet kvinnliga yrkesutövare inom andra yrken än husligt arbete har sålunda stigit från ca 156 000 år 1900 till omkring 740 000 år 1950. Industrien, handeln och serviceyrkena har tagit i anspråk större delen av den tillgängliga kvinnliga arbetskraften, medan utpräglad knapphet eller brist föreligger inom exempelvis sjukvård, den sociala hemhjälpen och de husliga yrkena. Inte minst dessa förhållan- den har fört med sig, att även åldringar med god ekonomi har svårt att tillgodose sina behov av betald privat hjälp och vård.

De omnämnda förändringarna inom samhället och familjestrukturen har uppenbarligen medfört, att de gamla i avsevärd omfattning skilts ut ur hushållsgemenskapen med de yngre och hänvisats till att leva och utforma sitt eget liv.

Formerna för samhällets omsorger om åldringarna

Den ovan antydda utvecklingen har haft till följd att behovet av stöd och hjälp för den åldrande människan blivit allt mera framträdande. Medan denna hjälp och tillsyn tidigare oftast lämnades av familjemedlemmarna måste dessa behov numera i stor utsträckning tillgodoses genom samhälle- liga stöd- och hj älpåtgärder. Sedan länge har samhället också i viss utsträck- ning sörjt för att orkeslösa och medellösa gamla tagits om hand för vård och försörjning på särskilda anstalter. Samhällets åldringsvårdande åt— gärder inskränkte sig dock i ett tidigare skede nästan helt till detta och först år 1913 tillskapades en särskild ålders- och invalidpensionsförsäkring, vilken i olika sammanhang därefter utbyggts och reformerats i syfte att bättre tillgodose de äldres rent ekonomiska behov.

Särskilt under senare år har emellertid nya former av stöd och hjälp för åldringar införts, som medfört en allmän omvärdering av vad som hör in under begreppet åldringsvård. De tidigare understöds— och anstaltsmeto- derna har fått ge vika för mera differentierade metoder för tillfredsställande av åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård. Endast för några år sedan

kunde det av den allmänna debatten kring åldringsvården förefalla som om huvudproblemet vore om och i vilken utsträckning ålderdomshem borde inrättas. Numera står det klart att värden på ålderdomshem ehuru i och för sig nödvändig och viktig endast utgör en relativt begränsad del av de åtgärder samhällets organ behöver vidtaga för att skapa trygghet och trivsel för de gamla.

Från sådana utgångspunkter är benämningen åldringsvård knappast något adekvat uttryck för vad det här är fråga om. När utredningen i det följande likväl använder ordet åldringsvård får det närmast betraktas som en arbetsterm, som användes i avsaknad av en bättre benämning.

Problemet om de gamlas hälsa och välbefinnande bör betraktas som en fråga om vilka stöd- och hjälpåtgärder samhället behöver vidtaga för att de gamla skall kunna leva ett meningsfyllt och någorlunda oberoende liv.

Till samhällets åldringsvård får givetvis hänföras tillgodoseendet av de gamlas behov av ekonomisk trygghet, av goda och ändamålsenliga bostä- der, av läkarvård, av sjukhusvård samt av vård på ålderdomshem etc. I flertalet av dessa hänseenden skiljer sig äldre människors behov knappast på något avgörande sätt från de yngres och medelålders. Men samhället måste vara berett att tillgodose även andra väsentliga livsbehov och livsin- tressen för de gamla. Härav följer, att samhällets åldringsvårdande åtgärder inte får bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlings- mönster eller angivas med någon definition eller uppräkning. Med de i framtiden inträffande förändringarna av samhällsförhållandena får såväl arbetsmetoder som åtgärder inom åldringsvården övervägas på nytt och vid behov ändras.

Syftemålet med alla erforderliga, samhälleliga stödåtgärder måste vidare vara, att utan andra ingrepp än som motiveras av hänsyn till liv och hälsa respektera de gamlas personliga integritet, intressen och individuella önske- mål. Tvivel kan inte råda därom, att åtgärderna i första hand och i största möjliga utsträckning måste inriktas på att med alla medel förhjälpa dem till att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem.

Det nutida, industrialiserade samhället erbjuder emellertid speciella problem för de äldre människorna. Ofta är det inte i första hand åldran- det i och för sig, som skapar svårigheterna, utan snarare samhällets sätt att reagera inför ålderdomen. Nutidssamhället erbjuder med sitt effektivi- tetskrav och sitt jäkt en i många hänseenden ogynnsam miljö för gamla människor.

En av de viktigaste förutsättningarna för att de gamla skall kunna na- turligt leva kvar i och anpassas till det moderna samhället och dess sam- levnadsformer, är givetvis att deras ekonomiska behov blir tillgodosedda. Övergången från natura- till penninghushållning har medfört att en mång— fald personliga och sociala behov förvandlats till en fråga om pengar.

Det är därför inte en tillfällighet att samhällets åtgärder för de gamla under de senaste decennierna inriktats på att i första hand trygga deras ekonomiska oberoende.

Även om åldrandet i första hand är ett biologiskt-medicinskt problem får det dock ur samhällets synpunkt sin största räckvidd som social och ekonomisk fråga. De under de senaste åren genomförda förbättringarna av folkpensionsförmånerna är den hittills viktigaste och mest genomgri- pande åtgärden av förebyggande karaktär inom åldringsvården. Genom den statliga folkpensionsreformen och de kommunala bostadstilläggen har åldringarnas ekonomiska trygghet förstärkts.

Men även andra problem än de rent ekonomiska är svåra för åldringarna och deras anhöriga att själva lösa.

En god och ändamålsenlig bostad är för många gamla en lika viktig förutsättning för en självständig tillvaro som en säker ekonomisk existens. Flertalet gamla människor söker sig inte in på ålderdomshem förrän det är absolut ofrånkomligt.

Bostadens beskaffenhet spelar här en avgörande roll. I en omodern och bristfällig lägenhet som saknar vatten och avlopp, med vedeldning och avträde utomhus, har en gammal person mycket svårt att klara sig.

En viktig samhällelig investering i de uppväxandes och de gamlas fram— tida hälsa och välfärd göres genom den statliga och kommunala bostads- politiken. Under tiden 1939—1954 har i vårt land byggts ca 700000 lä- genheter. Om man räknar med att tre personer i genomsnitt bor i varje lägenhet betyder detta att över 2 miljoner människor nu bor i lägenheter uppförda under denna period. För de allra flesta måste detta ha inneburit en mycket betydande höjning av bostadsstandarden. Härtill kommer den omfattande bostadsförbättringsverksamhet som med statligt och i viss mån även kommunalt stöd bedrivits sedan början av 1930-talet och som haft sin särskilda betydelse för landsbygdens bostadsförhållanden.

Den allmänna ekonomiska förbättring och standardhöjning som kommit stora grupper av folkpensionärer till del har dock knappast varit så kraftig att den kunnat medföra en ökad efterfrågan från deras sida av de ny- producerade lägenheterna, om man bortser från i ovannämnda lägenhets- antal ingående 23 000 pensionärsbostäder. Här skulle de kommunala bo- stadstilläggen kunna spela en större roll än de för närvarande gör.

Erfarenheten har visat att man till skillnad mot tidigare fått en betydande kö av ansökningar, när man i en kommun byggt ett nytt ålderdomshem med övervägande antal enkelrum. En intensifierad bostadsförbättringsverksam- het och större tillgång på orten av bekväma lägenheter av mindre storlek jämte bostadstillägg anpassade till de verkliga hyreskostnaderna för sådana lägenheter skulle säkerligen ha kunnat minska denna efterfrågan. I varje fall torde detta ha blivit resultatet, där den gamle inte nödvändigtvis behövt

den värd som ålderdomshemmet kan ge men den dåliga bostaden och ett lågt bostadstillägg i förening gjort valet lätt mellan att bo kvar i den under- måliga bostaden eller att flytta in på ålderdomshemmet. Det är därför utan tvivel en lönande investering att rusta upp befintliga bostäder, att bygga särskilda pensionärsbostäder och att ge bostadstillägg som medger att en modern bostad i öppna marknaden kan förhyras.

En allmän höjning av bostadstilläggens storlek skulle stämma väl överens med de gamlas faktiska behov och önskemål och samtidigt vara samhälls— ekonomiskt och humanitärt riktigt. Många kommuner saknar emellertid de ekonomiska förutsättningarna att ge avsevärt högre bostadstillägg än de för närvarande utgående.

Den allmänna bostadspolitikens resultat har som ovan nämnts varit be- tydande. Om bostadsförbättringsverksaniheten intensifieras samt nypro- duktionen av lägenheter och tillkomsten av nya pensionärsbostäder även framdeles kan hållas vid minst samma nivå som hittills, synes man kunna förutsätta att bostadsförhållandena så relativt snabbt förändras till det bättre, att redan nästa generation av åldringar skall kunna få bo i lägen- heter med centralvärme, kylskåp och badrum.

Bättre bostäder och generösare bostadstillägg utgör några av de ange- lägnaste frågorna inom åldringsvården. Men även den som bor i en bra bostad kan behöva hjälp i annan form. De gamla kan ha svårt att klara upp- köp, grovstädning och tvätt m. m. men i övrigt väl vara i stånd att reda sig själva. Med den principiella inställning till samhällets skyldigheter ut- redningen härovan givit uttryck åt är det självfallet att man inte enbart av sådana skäl skall hänvisa någon att söka sig in på ålderdomshem. Det är därför nödvändigt att genom öppen åldringsvård finna andra former för hjälp och tillsyn åt de gamla för att de skall kunna fortsätta att leva kvar i sin invanda miljö. Olika åtgärder i detta syfte har redan vidtagits i viss omfattning, men den öppna åldringsvården har dock inte på långt när utbyggts i den utsträckning som är önskvärd och som synes vara praktiskt genomförbar.

Hittillsvarande erfarenheter visar, att en väl utbyggd öppen åldringsvård med serviceåtgärder av olika slag medfört en avsevärd begränsning av ålder- domshemsvården och därigenom påtagliga fördelar även ur kommunal- ekonomisk synpunkt med tanke på de stora anläggnings- och driftskost- naderna för ålderdomshem.

Starka skäl talar sålunda för att man noggrant bör pröva behoven av platser från sådana i viss mån omvärderande synpunkter på åldringsvår- dens olika former och uppgifter, innan man ute i kommunerna beslutar sig för att bygga nya ålderdomshem. Enighet torde råda därom, att det från såväl humanitära som samhällsekonomiska utgångspunkter är ange— läget, att så få gamla människor som möjligt behöver vistas på ålderdoms—

i

hem och andra vårdanstalter. Det är också nödvändigt att dessa senare vård- rcsurscr reserveras för de verkligt vårdbehövande.

Som redan tidigare i detta kapitel berörts torde riskerna för social iso— lering i ålderdomen vara större i dagens samhälle än de var tidigare. Att de äldre totalt och relativt sett blir talrikare än förr ger även större tyngd åt frågan, hur de äldres arbete och fritid skall få en så lämplig avvägning som möjligt och hur tiden efter pensionering och avgången ur yrkesar- bete skall kunna bli till bästa gagn för pensionärerna. Medicinska och sociala strävanden på detta område bör i allt högre grad gå ut på att ge fritiden ett aktivare innehåll. Det gäller inte bara att lägga år till livet utan att sam- tidigt ge livet innehåll och mening.

Särskilt övergången från yrkesarbetet till pensionsåldern innebär stora påfrestningar för den enskilde. Systemet med fixerade åldersgränser för pensionering och avgång ur arbete har i olika sammanhang kritiserats. Man påpekar, att åldrandet och dess konsekvenser för arbetsförmågan före- ter mycket stora individuella variationer. Arbetsförmågan avtager inte plöts- ligt från ena dagen till den andra utan företer oftast en successivt fallande kurva. Erfarenheten visar, att passivitet och sysslolöshet kan ge upphov till sjukdomstillstånd. Arbetet är en källa till trivsel och glädje och utgör en viktig faktor för personliga kontakter och känslan av social gemenskap. I samband med pensioneringen blir inkomsterna också mindre, vilket ytterligare försvårar anpassningen till livet som pensionär.

Det måste därför vara en betydelsefull uppgift ur åldringsvårdens syn- punkt att bereda den äldre arbetskraften möjligheter att fortsätta i arbets- livet så länge viljan och förmågan därtill finns.

Sysselsättningsproblemet torde i förevarande sammanhang ha stor be- tydelse även för de gamla som inte är i stånd att ägna sig åt någon form av yrkesarbete.

Ur vissa synpunkter är det betydelsefullast, att de som av någon anled- ning inte kan utöva någon form av arbete mot betalning kan kombinera ålderdomens vila med exempelvis någon form av hobbybetonad sysselsätt- ning. För det stora antalet ensamboende åldringar, vilka dessutom ofta av rörelsesvårigheter eller sjukdom är förhindrade att deltaga i vanligt gemen- skapsliv och kollektiv förströelse m. m., torde erfordras insatser av ena eller andra slaget från samhällets och enskilda föreningars och institutio- ners sida för sysselsättning och förströelse.

Liksom man på det sociala området sökt bygga ut en öppen serviceorga- nisation för åldringarna, har under senare är olika åtgärder försökts för att bereda sjukvård i hemmet för åldringar. Även inom sjukvårdens om- råde bör man i så hög grad som möjligt söka undvika eller uppskjuta sluten vård, om vårdbehoven lika väl kan tillgodoses genom hemsjukvård. Det

är därför ett angeläget behov, att hemsjukvården utbygges. En väl utvecklad sjukvårdsorganisation för öppen vård är en viktig länk även inom åldrings- sjukvården.

Lika viktigt är att utvidgningen av öppna sjukvårdande åtgärder icke leder till, att de mycket framträdande behoven av större resurser inom den slutna sjukvården sättes i andra hand. För att nedbringa antalet lång- varigt sjuka åldringar är det ett viktigt krav, att den slutna sjukvårdens möjligheter att aktivt behandla även dylika sjuka snabbt utökas. Kro- nikersjukvården är likaså i behov av en snabb och omfattande utbyggnad, som bör gå före utbyggnaden av älderdomshemsvården. Som närmare ut- vecklas i ett senare sammanhang anser åldringsvårdsutredningen, att be- greppet kroniskt sjuk bör överges som benämning för de sjuka det här gäller. Enligt nutida medicinsk uppfattning finns det skäl för en mera op- timistisk syn på möjligheterna att förbättra och bota även människor med långvariga sjukdomstillstånd.

Både inom kropps- och mentalsjukvården har man att vänta en kraftig ökning av behoven av sjukhusvård för äldre personer och vissa organisato- riska förändringar inom sjukhusvården synes därför enligt utredningens mening nödvändiga. Ett förstahandsintresse är härvid att den gerontologisk— geriatriska1 forskningens resurser utökas. Härför erfordras bl. a. att geriat- riska kliniker inrättas vid undervisningssjukhusen.

Inom mentalsjukvården synes inrättandet av särskilda geriatriska av— delningar ofrånkomligt, om den starkt ökande andelen av åldringar med psykogeriatriska sjukdomar skall kunna få bättre och aktivare vård.

Åldringsvårdsutredningen har redan tidigare givit uttryck åt sin åsikt att läkarutbildningen ger alltför litet utrymme åt undervisningen i geriatrik. I sitt inledningsvis omnämnda yttrande över läkarutbildningskommitténs förslag till ändrade riktlinjer för läkarutbildningen framhöll utredningen sålunda vikten av att detta ämne ges större plats i undervisningsplanen.

För ålderdomshemsvårdens del är den väsentliga följden av förbättringen av folkpensionerna och utvecklingen av de öppna vårdformerna, att alla öppna vård— och hjälpmöjligheter först bör prövas innan vård på ålderdoms- hem tillgripes. Men om samhällets hjälp i fråga om pensioner, bostäder, hemhjälp, hemsjukvård m. m. förbättras så att allt flera åldringar kan leva kvar i sina hem upp i allt högre åldrar, blir med all sannolikhet de som framdeles behöver tagas emot för vård på ålderdomshemmen mera vård- behövande. I än större utsträckning än hittills kommer vårdfallen därför att förete bilden av åldersskröplighet och sjukdom som så nära samman- hänger med varandra, att det knappast är möjligt att åtskilja vad som är sjukligt eller inte. För sådana fall, som inte kräver vård på sjukvårdsanstalt, måste ålderdomshemmen kunna lämna erforderlig vård.

1 Gerontologi = det vetenskapliga utforskandet av åldrandet och dess individuella och sociala yttringar. Geriatrik = den del av läkekonsten, som särskilt omfattar ålderdomens sjukdomar.

Ålderdomshemmen måste sålunda ha vissa sjukvårdande uppgifter, men dessa uppgifter skall i princip inte avse att lämna aktiv sjukvård, varmed utredningen i detta sammanhang avser sjukvård grundad på de moderna resurserna för diagnostik och behandling vid sjukvårdsanstalter.

Så länge eftersläpningen av resurserna inom sjukhusvården för långvarigt sjuka består synes det ofrånkomligt att ålderdomshemmen måste vara be- redda att åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som på grund av platsbrist inte kan få vård å specialanstalt för långvarigt sjuka. Ålder- domshemmen skall däremot inte behöva annat än i undantagsfall och till- fälligtvis mottaga akut sjuka i behov av sjukhusvård.

Det är enligt utredningens mening viktigt att starkt betona, att på ålder- domshemmen i princip inte bör tagas emot andra åldringar än de, som efter särskild prövning av vårdbehovets art och dess angelägenhetsgrad verk- ligen befinnes vara i behov av vård på ålderdomshem. Det borde sålunda inte ifrågakomma, att varje åldring som så önskar skall kunna inackordera sig på ålderdomshemmet eller att ålderdomshemmen skall vara inackorde- ringshem för personer, som inte behöver ständig tillsyn och vård. Med hän- syn till de växlande förutsättningarna i olika delar av vårt land att upp- bygga ett fullt betryggande system av öppen åldringsvård, torde det dock inte kunna undvikas att åldringar även i framtiden i viss utsträckning måste tagas emot på ålderdomshem av huvudsakligen sociala skäl, utan att något utpräglat vårdbehov föreligger. Principiellt sett bör emellertid gamla människor utan behov av ständig omvårdnad och tillsyn på allt sätt förhjälpas att så länge som möjligt få bo kvar i sina hem. En sådan i vissa hänseenden radikal omvärdering av ålderdomshemmens uppgifter är na- turlig och riktig både för individerna själva och samhället.

Den roll, som ålderdomshemmen enligt åldringsvårdsutredningens mening sålunda kommer att få inom vårdsystemet, medför bl. a. att frågorna om hemmens utformning och personalorganisation samt om läkartillsynen på hemmen måste ses från i viss mån andra synpunkter än hittills.

Omsorgerna om åldringarna i samhället får, som utredningen i det föregående betonat, inte ses som något från övriga medborgares behov iso— lerat och artskilt problem. Det är närmast fråga om hur samhället och dess institutioner i större utsträckning än hittills skall ta hänsyn även till åldringarnas behov och intressen. På alla områden av samhällslivet är denna fråga aktuell.

För närvarande har ett flertal kommunala, landstingskommunala och statliga organ att var för sig handlägga frågor av stor betydelse för åld- ringarna. Särskilt på det kommunala planet är uppsplittringen av hand- läggningen av olika åtgärder inom åldringsvården på skilda organ mycket stor och behovet av en samordning inom kommunerna framstår därför klart.

Behovet av samordning är emellertid inte begränsat till det primärkom- munala planet. Ett rationellt och riktigt utnyttjande av socialvårdens samt hälso- och sjukvårdens resurser kräver också samordning och samar- bete mellan primärkommunernas och landstingens organ för dessa vårdfor- mer. Även inom den centrala förvaltningen föreligger enligt utredningens mening behov av åtgärder för ett mera intimt samarbete än hittills mellan de för olika åldringsvårdsfrågor ansvariga myndigheterna.

Åldringsvårdsutredningen har under utredningsarbetets gång kunnat konstatera att avsaknaden av tillräckligt kunskapsunderlag försvårat ut- redningens ställningstagande i många av de i utredningens direktiv angivna frågorna. Det har därför varit nödvändigt, att utredningen själv tagit ini- tiativ till utredningar och undersökningar av olika slag.

Genom den av utredningen föranstaltade intervjuundersökningen an- gående ålderspensionärernas levnadsförhållanden, den första undersök- ningen av sitt slag i vårt land, har sålunda faktiska uppgifter blivit till— gängliga som är av betydelse bl. a. för att bedöma behoven av ökade sam— hällsinsatser inom åldringsvården. Denna undersökning är närmast av social och sociologisk natur.

För att samhällets åldringsvård skall få den ändamålsenligaste utform- ningen är det önskvärt att åtgärderna över hela fältet baseras på vetenskap- liga grunder. Avvägningen av vårdresurserna inom socialvård och sjuk- vård var för sig men också fördelningen av de totala vårdresurserna på dessa båda vårdformer kräver så uttömmande kunskaper som möjligt bl. a. om vad som är normalt och vad som är sjukligt åldrande. Men för en riktig planering inom båda områdena erfordras också att sjukdomstill— ståndens art och omfattning bland åldringarna är kända.

Våra kunskaper måste sålunda vidgas bl. a. i de nämnda hänseendena. Detta kan inte ske på annat sätt än genom gerontologisk forskning bedriven på bredast möjliga bas. Då åldersforskningen måste bedrivas samtidigt på en mångfald skilda områden, bör någon form av planering och samordning av densamma komma till stånd.

Utifrån dessa allmänna utgångspunkter kommer åldringsvårdsutred- ningen att i följande kapitel redovisa de redan vidtagna åtgärderna samt att upptaga de särskilda, erforderliga samhällsåtgärderna inom åldringsvården till speciell granskning och framlägga de förslag, som rymmes inom de för utredningen uppdragna direktiven.

KAPITEL 3

Ekonomiska förhållanden

A. Förmåner enligt folkpensioner-ingången

Till samhällets åldringsvård i den vida mening, som utredningen i det föregående givit detta begrepp, är givetvis att hänföra tillgodoseendet av de gamlas behov av ekonomisk trygghet. Genom 1946 års folkpensions- reform, indexregleringen av folkpensionerna och standardförhöjningen en- ligt 1953 års lag om höjning av folkpensioner m. m. samt genom de fr. o. m. den 1 januari 1954 införda kommunala bostadstilläggen har också sam- hället givit de gamla ekonomiska förutsättningar att i stort sett reda sig själva.

Det kan vara av intresse att i detta sammanhang nämna några siffror från den för åldringsvårdsutredningens räkning verkställda intervjuunder- sökningen om ålderspensionärernas levnadsförhållanden. Den grupp om 25 % av samtliga de i undersökningen ingående ålderspensionärerna, som saknade inkomst utöver folkpension och som inte heller hade någon väsent- lig naturaförmån, tillfrågades om sin åsikt om möjligheterna att klara lev- nadsomkostnaderna. 30 % förklarade att det gick bra att klara sig och 37 % att det gick någorlunda. 20 % (24 % i städerna och 16 % på lands- bygden) tyckte att det var besvärligt under det att 13 % inte ansåg sig kunna eller vilja avge något preciserat svar i detta avseende.

Den gällande lagen om folkpensionering är av den 29 juni 1946 (nr 431). Den trädde i kraft den 1 januari 1948 och har ändrats vid flera tillfällen, senast genom kungörelser den 3 juni 1955 (nr 394 och nr 400). Den föl- jande redogörelsen omfattar folkpensioneringslagens huvudbestämmelser om allmän ålderspension och indextillägg samt kommunala bostadstillägg. Dessutom lämnas en närmare redogörelse för de kommunala bostadstill- läggens lokala omfattning och utformning.

Allmän ålderspension och indextillägg. Rätt till ålderspension tillkom- mer enligt folkpensioneringslagen envar som fyllt 67 år. Allmän ålders- pension är till storleken oberoende av pensionärens inkomst— och förmögen- hetsförhållanden och utgår enligt hösten 1955 gällande bestämmelser med följande årsbelopp, nämligen för ogift pensionsberättigad och för gift pen- sionsberättigad, vars make ej uppbär folkpension, med 1 800 kronor (grund— belopp 1 000 kronor samt åtta indextillägg å vartdera 50 kronor och stan-

dardförhöjning 400 kronor) samt för gift pensionsberättigad, vars make uppbär ålderspension eller hustrutillägg, med 1 440 kronor (grundbelopp 800 kronor samt åtta indextillägg å vartdera 40 kronor och standardför— höjning 320 kronor). Enligt statsmakternas beslut är 1955 skall fr. o. m. den 1 januari 1956 sex av indextilläggen samt standardförhöjningen in- arbetas i pensionens grundbelopp, som därefter kommer att utgöra för den förstnämnda kategorien pensionstagare 1 700 kronor och för den senare kategorien 1360 kronor. Härtill kommer återstående två och eventuellt ytterligare indextillägg.

Hustrutillägg kan efter inkomstprövning utgå till pensionsberättigads hustru, under förutsättning att hon fyllt 60 år och att makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl därtill föranleder, må dylikt tillägg utgå, oaktat dessa förutsättningar inte föreligger. Hustrutillägg utgår fr. o. m. den 1 januari 1956 med högst samma belopp som allmän ålderspension jämte indextillägg till gift pensionsberättigad.

.lämlikt 18 5 2 mom. folkpensioneringslagen äger kommun (fattigvårds- samhälle) att för tid, under vilken pensionsberättigad är intagen på kom- munen tillhörig anstalt eller mot avgift, som av kommunen erlägges, åt— njuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkom— mande folkpension samt därav tillgodogöra sig vissa kostnader för veder- börandes vård och försörjning. Kommunen är dock skyldig att av pen- sionsbeloppet tillhandahålla den pensionsberättigade visst månatligt belopp för hans personliga bruk eller, om han på grund av sitt tillstånd inte kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för hans per- sonliga nytta. Detta belopp, de s. k. fickpengarna, skall fr. o. m. den 1 januari 1956 utgöra 30 kronor i månaden. Det är givetvis kommunerna obetaget att ställa större belopp till vederbörandes förfogande.

Kommunala bostadstillägg. Folkpensionsbeloppen kan efter inkomstpröv- ning höjas med bostadstillägg. Intill år 1953 fanns dels statliga bostads— kostnadsgrupperade tillägg och dels särskilda bostadstillägg i kommuner som beslutat införa sådant tillägg. Fr. o. m. den 1 januari 1954 har dessa båda tillägg ersatts av de nuvarande kommunala bostadstilläggen. Bestäm— manderätten angående införande av kommunala bostadstillägg och, med vissa nedan angivna undantag, angående grunderna i övrigt för beräk- ningen av sådana tillägg tillkommer vederbörande kommun. Som villkor för erhållande av kommunalt bostadstillägg gäller i första hand att den pensionsberättigade skall vara mantalsskriven inom den kommun, som be- slutat införa sådant tillägg. För rätt till bostadstillägg får däremot inte fordras viss tids bosättning inom kommunen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor.

Reglerna för inkomstprövningen är gemensamma för alla inkomstprö- vade pensionsförmåner och återfinnes i 8 & folkpensioneringslagen. De inne—

bär att kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av den pen- siOHSberättigades årsinkomst i vad den överstiger för gift 750 kronor och för annan pensionsberättigad 1 000 kronor samt med ytterligare en tredje- del i vad årsinkomsten överstiger 1 050 kronor för gift och 1 400 kronor för annan pensionsberättigad. Den avdragsfria inkomsten utgör sålunda 1 500 kronor för makar och 1 000 kronor för ogift. Vissa närmare bestäm- melser om sättet för beräkning av årsinkomst har givits i 13 & folkpensio- neringslagen. Kommun äger inte rätt att besluta om avvikelse från stad- gandena om inkomstprövning och beräkning av årsinkomst.

Enligt kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 396) med vissa bestämmelser om kommunala bostadstillägg må sådant tillägg till den som beretts plats på ålderdomshem eller därmed likställt hem, i vad tillägget är avsett att be- reda täckning för vederbörandes bostads- och bränslekostnader, ej över- stiga 500 kronor om året, där ej annat följer av övergångsbestämmelserna vid de kommunala bostadstilläggens tillkomst eller Kungl. Maj:t för sär— skilt fall medgiver, att bostadstillägg må utgå med högre belopp.

Kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen fördelas mellan stat och kommun, varvid storleken av kommunens andel är avvägd efter dess skatte— underlag, dock lägst 25 och högst 60 %. Fördelningen illustreras av föl— jande exempel.

Skattekronor Statens Kommunens per invånare andel % andel % —12,5 75 25 15 70 30 20 60 40 25 50 50 30— 40 60

Genomsnittsprocenten för kommunernas andel under år 1954 uppgick till omkring 57 %.

Enligt uppgift från pensionsstyrelsen utgjorde antalet pensionstagare med kommunalt bostadstillägg i juli 1955 omkring 330 000. Som jämfö- relse kan nämnas att enligt intervjuundersökningen om ålderspensionärer- nas levnadsförhållanden (riksundersökningen) 49 % av ålderspensionärer- na, motsvarande i absoluta tal omkring 295 000, i februari 1954 uppbar så- dant tillägg. Överensstämmelsen är god om man tar hänsyn till tidsinter- vallet och till att ålderspensionärer, som omhändertagits för varaktig vård, inte ingick i urvalet för intervjuundersökningen.

Med hänsyn till den speciella betydelse som de kommunala bostadstill- läggen såsom närmare kommer att utvecklas i kapitel 4 —— enligt åld- ringsvårdsutredningens mening har för bedömningen av vilka åtgärder, som erfordras för åldringarnas bostadsförsörjning, har det ansetts lämp-

ligt att närmare redogöra för omfattningen och utformningen av dessa tillägg. Redogörelsen grundar sig på de uppgifter, som intill den 1 sep- tember 1955 inkommit till pensionsstyrelsen.

Kommunala bostadstillägg har intill sistnämnda dag införts i samtliga städer och köpingar samt i 802 av de 812 landskommunerna.

De kommunala bostadstilläggen har utformats efter tre alternativ till kommunala grunder. Alternativ I innebär att tillägget utgår med ett gene- rellt belopp oberoende av pensionärens bostadskostnad. Enligt alternativ II anknyts tillägget uteslutande till bostadskostnaden. Alternativ III utgör en kombination av de båda andra alternativen så att en generell del utgår oberoende av bostadskostnaden och en del är anknuten till denna. Alter- nativens tillämpning i olika kommuntyper framgår av följande tablå.

Kommuntyp Alt. I Alt. II Alt. III Ej infört Summa Städer .............. 54 10 69 — 133 Köpingar ........... 70 2 20 — 92 Landskommuner ..... 768 11 23 10 812

Samtliga 892 23 | 112 10 1.037

Bland de kommuner, som tillämpar alternativ I, varierar maximibelop- pet för det generella bostadstillägget avsevärt. I landskommunerna, som till drygt 95 % tillämpar detta alternativ, varierar sålunda beloppet för ogift pensionär från lägst 100 till högst 840 kronor. För de köpingar drygt 75 % där alternativ I tillämpas, varierar beloppet för ogift från lägst 150 till högst 1000 kronor. I de drygt 40 % av städerna, som tillämpar detta alternativ, är motsvarande belopp lägst 120 och högst 1 200 kronor. Inom dessa gränsbelopp 100—1 200 kronor förekommer, om man ser till samtliga kommuntyper, inte mindre än ett sextiotal variationer. Fördelningen inom olika beloppsgränser av maximibeloppet enligt alternativ I för ogift framgår av tabell 3: 1.

Tabell 3: 1. Fördelning inom olika beloppsgränser av kom- munalt bostadstillägg enligt alt. ]; ogift ålderspensionär

Belo .. . Lands- Samtli a krpp Studer Ixopmgar kommuner kommuåer 100—200 5 19 466 490 201—300 14 25 181 220 301—400 4 10 54 68 401—500 6 6 37 49 501—600 6 9 28 43 601—700 11 — 1 12 701—800 4 — — 4 över 800 4 1 1 6 Summa 54 70 768 892

Kommunala bostadstilläggen enligt alternativ I för makar visar motsva- rande variationer; för landskommunerna mellan 150 och 1 120 kronor, för köpingarna mellan 200 och 1 400 kronor samt för städerna mellan 120 och 1 500 kronor. Fördelningen inom olika beloppsgränser av maximibeloppet enligt alternativ I för makar med ålderspension framgår av tabell 3: 2.

Tabell 3: 2. Fördelning inom olika beloppsgränser av kom— munalt bostadstillägg enligt alt. ]; makar med ålderspension

Belop .. .. . Lands- Samtli a kr ]) Stad" Kopingar kommuner kommuåer 120—300 5 22 482 509 301—400 12 19 157 188 401—500 4 12 42 58 501—600 6 6 53 65 601—700 3 2 3 8 701—800 5 8 28 41 801—900 7 — 2 9 901—1 000 7 — — 7 över 1 000 5 1 1 7 Summa 54 70 768 892

I de 23 kommuner, som tillämpar alternativ II d. v. s. med tillägget helt anknutet till bostadskostnaden har denna kostnad emellertid maxi- merats till belopp, som varierar mellan 150 och 840 kronor för ogift pen- sionstagare samt mellan 200 och 1 060 kronor för makar med ålderspen- sion. Variationerna framgår närmare av tabell 3: 3.

Tabell 3: 3. Fördelning inom olika beloppsgränser av maximerade bostadskostnaden vid kommunalt bostadstillägg enligt alt. II

Ogifta Makar Belopp Antal Belopp Antal kr kommuner kr kommuner 150—300 5 200— 400 5 301—600 7 401— 800 9 601—800 11 801—1 060 9

I de kommuner, där alternativ III tillämpas, har de närmare bestämJnel- serna utformats mycket olika. I samtliga dessa kommuner utom en har emellertid totalbeloppet för kommunalt bostadstillägg d. v. s. den gene- rella delen plus bostadskostnaden maximerats. Maximibeloppen kan dock i vissa fall överskridas på grund av särskilda omständigheter såsom sjuk- lighet, hög bränslekostnad, svårighet att anskaffa billigare bostad c. d. Frånsett dessa undantagsbestämmelser är variationerna i fråga om total-

beloppen mycket stora kommunerna emellan; i landskommunerna mellan 360 och 1 308 kronor för ogift samt 360 och 1 700 kronor för makar, i kö- pingarna mellan 300 och 1 030 kronor för ogift samt 400 och 1 500 kronor för makar, i städerna slutligen mellan 450 och 1 925 kronor för ogift samt 650 och 2 100 kronor för makar. Variationerna framgår närmare av tabell 3: 4 och tabell 3: 5.

Tabell 3: 4. Fördelning inom olika beloppsgränser av det maxi— merade totalbeloppet vid kommunalt bostadstillägg enligt alt. III; ogift ålderspensionär

Belopp - .. . Lands- Samtliga

kr Stader Kopmgar kommuner kommuner 250— 600 8 11 14 33 601— 900 27 6 6 39 901—1 200 23 3 2 28 över 1 200 11 1 12 Summa 69 20 23 112

Tabell 3: 5. Fördelning inom olika beloppsgränser av det maximerade totalbeloppet vid kommunalt bostadstillägg enligt alt. III; makar med ålderspension

Belopp .. .. . Lands- Samtliga kr Stader Kopmgar kommuner kommuner 300— 750 8 9 12 29 751—1 100 23 8 6 37 1 101—1 600 28 3 4 35 över 1 600 10 1 11 Summa 69 20 | 23 | 112

I ett inte obetydligt antal kommuner har undantag från eller inskränk- ningar i rätten till kommunalt bostadstillägg föreskrivits beträffande vissa kategorier pensionstagare. Sålunda har pensionstagare, som bor i pensio- närshem, undantagits från rätten till bostadstillägg i 209 kommuner, varav 58 erhållit statsbidrag till anordnande av pensionärshem. I 26 kommuner, samtliga med pensionärshem, har det kommunala bostadstillägget minskats för pensionstagare, som bor i dylikt hem; oftast en reducering med 50 % eller mer.

B. Inkomster utöver folkpension

Intervjuundersökningarna angående ålderspensionärernas levnadsförhål- landen avsåg bl. a. att söka få kännedom om förekomsten av inkomster utöver folkpensionen, antingen i form av tjänstepension eller annan in- komst.

Enligt riksundersökningen hade 29 % av samtliga intervjuade tjänste- pension av varierande storlek; för 10 % var pensionsbeloppet dock under 100 kronor i månaden. En markerad skillnad förelåg mellan städerna, där 43 % av ålderspensionärerna hade tjänstepension, och landsbygden, där motsvarande tal var 20 %. Av städernas pensionärer hade 32 % en tjänste- pension på minst 100 kronor i månaden mot endast 8 % på landsbygden.

Enligt riksundersökningen hade vidare 53 % (48 % i städerna och 58 % på landsbygden) av samtliga intervjuade annan kontant inkomst än folk- pension och i förekommande fall tjänstepension. För 22 % (16 % i stå- derna och 28 % på landsbygden) var dock denna inkomst mindre än 50 kronor i månaden.

En sammanfattning av de vid riksundersökningen framkomna uppgif- terna om inkomster av olika slag utöver folkpensionen visar, att omkring 69 % av samtliga intervjuade, lika för städer och landsbygd, hade sådana inkomster. För 29 % (20 % i städerna och 38 % på landsbygden) under— steg dock inkomsten 100 kronor i månaden. Resultaten från Göteborgs- undersökningen skiljer sig inte nämnvärt från riksundersökningens pro— centtal beträffande städerna. Enligt Stockholmsundersökningen däremot hade omkring 74 % mot 69 % enligt riksundersökningen inkomster utöver folkpension och för endast 13 % mot 20 % enligt riksundersökningens siff— ror för städerna understeg inkomsten 100 kronor i månaden.

Av intresse är givetvis den omfattning, i vilken männen i de högre åld— rarna deklarerar inkomst av förvärvsarbete. Beträffande denna fråga får utredningen hänvisa till kapitel 6 (sid. 114).

KAPITEL 4

Bostadsförsörjningen

A. Inledande synpunkter

Åldringsvårdsutredningen har redan tidigare framhållit bostadsfrågans speciella betydelse för en rätt inriktad åldringsvård med den vidsträckta innebörd utredningen lägger i detta begrepp. Bostadsförsörjningen intar med andra ord enligt utredningens mening en nyckelställning i detta sani- manhang. Ju fler åldringar som bor i en ur standardsynpunkt fullvärdig bostad med vatten och avlopp, centralvärme, varmvatten och wc, desto mindre blir trycket på den slutna vårdens resurser. Att främja utvecklingen mot en sådan bostadsstandard måste vara angeläget ur såväl humanitära som samhällsekonomiska synpunkter.

Intervjuundersökningen visar ifråga om bostadsförhållandena att nära hälften (49 %) av landsbygdens och drygt en tredjedel (35 %) av städer- nas1 ålderspensionärer bodde i egna fastigheter eller lägenheter med bo- stadsrätt. I städerna hyrde 43 % bostäder i öppna marknaden mot endast 8 % på landsbygden. Även beträffande särskilda pensionärsbostäder fram- träder en tydlig skillnad mellan städer och landsbygd, i det 9 % av ålders- pensionärerna i ståderna och 1 % på landsbygden hade denna bostadsform.

Den vanligaste bostadstypen var 2 rum och kök eller kokvrå, 31 %. Där- näst kommer 1 rum och kök eller kokvrå med 28 %. 37 % bodde i 3 eller flera rum och kök. Dessa större bostadstyper är vanligare på landsbygden än i städerna, 42 resp. 33 %. Man kan vidare finna att 93 % av pensio- närerna hade minst ett rum såväl på dagen som natten helt för egen del eller eventuellt tillsammans med make eller maka eller ett eget barn eller ett syskon av samma kön.

Helt ensamma i sina bostäder bodde 27 % av pensionärerna, 19 % av män- nen och 34 % av kvinnorna. För städer resp. landsbygd är procenttalen en- samboende 31 och 24. Tillsammans med maka eller make bodde 30 %, till- sammans med egna barn 16 % — 12 i städerna och 20 på landsbygden.

Lägenheterna har i redogörelsen för intervjuundersökningen med led- ning av uppgifterna i intervjuerna och övriga observationer indelats i fyra

1 I redogörelsen för intervjuundersökningen är »städer» den sammanfattande beteckningen för städer och köpingar.

(

standardgrupper, som i stort sett enligt gänse språkbruk motsvarar fullt moderna, halvmoderna, omoderna samt slutligen bristfälliga till undermå- liga bostäder. Den första gruppen, de fullt moderna bostäderna med bl. a. bad- eller duschrum, omfattade totalt 21 %. Här föreligger en mycket mar- kerad skillnad mellan städer (32 %) och landsbygd (11 %). Denna skillnad är ännu mer markant i den lägsta standardgruppen om 25 %, där lägen- heterna företedde bristfällighet i åtminstone något avseende. Här kommer 11 % på städerna mot 38 % på landsbygden. Samtliga lägenheter i denna lägsta grupp saknade vatten och nästan samtliga även avlopp.

Undersökningen omfattade även förekomsten av hiss, vilket helt natur- ligt visade sig vara nästan uteslutande en stadsfråga. På landsbygden bodde nämligen drygt 97 % av pensionärerna högst en trappa upp. I städerna däremot bodde 24 % två trappor upp eller högre och 15 % av dessa pen-— sionärer i hus utan hiss.

En sammanfattning av vad som iintervjuundersökningen iakttagits beträf- fande bostadsförhållandena, ger vid handen att 8 % av samtliga pensionärer bodde under förhållanden som kan bedömas som otillfredsställande i högre eller lägre grad. Standarden är här sämre på landsbygden (10 %) än i städerna (6 %). Rent undermåliga har 6 ä 7 % av bostäderna ansetts vara.

Svaren på intervjuformulärets frågor om önskemål beträffande bostaden och om trivseln med bostad, omgivning och bostadsort ger allmänt en bild av förnöjsamhet och rotfasthet. 71 % av de tillfrågade önskade sålunda inte någon ändring i sina bostadsförhållanden. 14 % önskade flytta till en modernare bostad eller att få den gamla bostaden förbättrad och 5 % ville flytta till pensionärslägenhet eller i några få fall till ålderdomshem. Ännu mer framträdande är trivseln då det gäller omgivningen kring bostaden och själva bostadsorten. 94 % sade sig trivas med omgivningen och 95 % med bostadsorten.

Av intervjuundersökningen framgår sålunda att ett stort antal av de bostäder som bebos av åldringar är i ett så bristfälligt skick, att bostäderna därigenom måste utgöra en fara för uppkomsten av behov av sluten vård. De 6 ä 7 % undermåliga bostäder motsvarar i realiteten omkring 40 000 lägen- heter. Vatten och avlopp skulle saknas i drygt 150 000 lägenheter, som be- bos av ålderspensionärer.

Om man anser att en gammal människa har större behov av en bekväm och lättskött bostad än en yngre person, att vatten och avlopp, centralvärme och wc skall finnas i en ålderspensionärs bostad, är läget i själva verket sämre än vad intervjuundersökningen utvisar.

60 % eller 360 000 ålderspensionärer saknar wc. 52 % eller 312 000 har inte centralvärme. Motsvarande siffror är för städer och köpingar 42 % (121 000) resp. 65 % (113 000) samt för landsbygden 80 % (250 000) resp. 65 % (200 000). Enligt Stockholmsundersökningen bor i Stockholm drygt 9 000 (16 %) ålderspensionärer i lägenheter som saknar wc och omkring

13000 (23 %) i bostäder utan centralvärme. Enligt Göteborgsundersök- ningen saknar i Göteborg 11 000 (44 %) ålderspensionärer eget wc och nära 9 000 (35 %) centralvärme.

Under sådana förhållanden ter det sig naturligt, att man i första hand inriktar sig på en förbättring av det befintliga bostadsbeståndet. En inten- sifiering av bostadsförbättringsverksamheten synes sålunda vara ett av de främsta medlen för förverkligandet av målsättningen att så långt möjligt låta åldringarna leva kvar i sin vanliga miljö. Den förnöjsamhet med den egna bostaden, som intervjuundersökningen återspeglar, även om bostaden objektivt sett skulle vara behäftad med åtskilliga brister, ger ytterligare tyngd åt en sådan ståndpunkt.

Det kan emellertid förekomma fall då en tillfredsställande lösning av en eller annan anledning inte kan vinnas genom att förbättra bostaden. Den kan t. ex. ligga så avlägset från annan bebyggelse, att en bostadsförbätt- ring med ty åtföljande fastlåsning vid bostaden utan rimlig möjlighet att skaffa erforderlig tillfällig hjälp inte skulle innebära en lösning ens på rätt kort sikt. Av dessa skäl måste man söka även andra vägar för att underlätta lösningen av åldringarnas bostadsfråga.

Trots rådande bostadsbrist har otvivelaktigt de bostadssociala åtgärderna under de senaste årtiondena inneburit en avsevärd höjning av bostadsstan- darden för stora delar av vårt folk. Frågan är om åldringarna fått en rimlig del av denna form av standardhöjning. Åren 1939—1954 har i Sverige byggts drygt 700 000 lägenheter. Dessutom har bostadsförbättrings- verksamheten haft en mycket stor betydelse. Av de 700 000 lägenheterna ut- gör i runt tal 23 000 eller drygt 3 % särskilda pensionärsbostäder, huvudsak- ligen i pensionärshem. Även om en mindre del av den övriga nyproduk- tionen, främst av smålägenheterna, kunnat tagas i anspråk av åldringarna, så har dock onekligen i stort sett hyrorna i de nybyggda husen varit så höga att de näppeligen kunnat inpassas i en ålderspensionärs mycket be- gränsade budget. Genom de från och med år 1952 införda kommunala bo- stadstilläggen har dock möjligheter skapats att i hög grad undanröja denna ekonomiska spärr för åldringarna. Av redogörelsen för bostadstilläggen framgår emellertid, att grunderna för dessa tillägg i många fall inte utfor- mats på ett sådant sätt, att åldringarna kan erhålla tillräckligt stöd för att kunna konkurrera om de nybyggda, moderna och lättskötta smålägenheter- na i den öppna hyresmarknaden. Det synes därför vara i hög grad önskvärt, att grunderna för bostadstilläggen på ett bättre sätt än vad f. n. oftast är fallet närmare anknytes till de faktiska bostadskostnaderna. Härigenom kan man nå det syfte, som enligt utredningens mening bör vara det primära med bostadstilläggen, nämligen att ge möjligheter för de gamla att vid behov flytta till en bättre, fullt modern bostad och inte endast att underlätta be- talningen av hyran för den befintliga, i många fall kanske bristfälliga lä- genheten.

Det växande antalet åldringar medför emellertid uppenbarligen ett allt- mer ökat behov av för denna befolkningskategori lämpliga smålägenheter. Vad beträffar städer, köpingar och municipalsamhällen har bostadspro- duktionen under 1940-talet inneburit en kraftig minskning av antalet så- dana lägenheter. Antalet lägenheter om ett rum och kök eller mindre, som under 1930-talet utgjort ungefär 2/5 av det nytillkomna lägenhetsbestån- det, reducerades sålunda successivt och uppgick under åren 1945—1951 till endast omkring 1/5. Även om denna tendens därefter avtagit något, är det dock andra faktorer som har en ogynnsam inverkan på åldringarnas möjligheter att konkurrera om de för dem lämpliga lägenheterna. En vä- sentlig faktor i detta sammanhang synes vara den ökning av antalet per- soner i åldrarna över 20 år, som kan förutsättas efter år 1960, då de stora födelsekullarna från 1940-talets början når över detta åldersstreck. Då det knappast finns anledning att förmoda, att tendensen ifråga om hus- hållssprängningen kommer att ändras, kan den angivna ökningen väntas komma att medföra hårdare konkurrens om smålägenheterna. All hittills- varande erfarenhet visar att åldringarna i en sådan situation lätt kommer i efterhand.

Bl. a. bostadssociala utredningen hävdade på sin tid att en höjd utrym- messtandard ifråga om familjelägenheter kunde väntas komma att frigöra ett stort antal smålägenheter, som skulle kunna vara lämpliga som bostäder för åldringar, och att man därför måste iaktta försiktighet vid nyproduk- tionen av smålägenheter. Gentemot ett sådant betraktelsesätt måste med bestämdhet hävdas, att just åldringarna är i behov av de moderna, lättskötta smålägenheterna som ingår i nyproduktionen. Utvecklingen har för övrigt visat att de uttalade farhågorna för överproduktion varit ogrundade.

Det synes sålunda uppenbart att möjligheter måste finnas att stimulera tillkomsten av speciellt för åldringar avsedda bostäder. För närvarande kan kommuner och bostadsföretag med viss kommunal anknytning få statsbi- drag för inrättande av pensionärsbostäder, antingen i pensionärshem eller i vanliga flerfamiljshus. Detta statsbidrag bör enligt utredningens mening finnas kvar och, som utredningen i ett senare sammanhang kommer att närmare utveckla, i vissa avseenden vidgas. Kommunerna bör liksom hit- tills sörja för utvecklingen av dessa bostadsformer.

Även siffrorna från kommunenkäten om förekomsten och behovet av särskilda pensionärsbostäder pekar på vikten av fortsatt statsstöd för denna verksamhet. Utredningen återkommer i ett senare sammanhang till dessa siffror. Här må endast nämnas, att sådana bostäder vid årsskiftet 1954—55 fanns inrättade i ungefär hälften av landets kommuner och att antalet lå- genheter vid den tidpunkten kan beräknas ha uppgått till i runt tal 25 000, 18 000 i städer och köpingar samt 7 000 i landskommuner. Härtill kommer närmare 7 000 lägenheter i enskilda stiftelsehus e. d., som till sin utformning är att jämställa med pensionärshem. Det enligt kommunenkä-

ten uppgivna aktuella ytterligare behovet av särskilda pensionärsbostäder håller sig vid omkring 30 000 lägenheter. Ifråga om detta behov är dock att märka, att det i viss mån är avhängigt av hur pass mycket bostadsförbätt— ringsverksamheten kan intensifieras. Enligt enkäten är nämligen inflytt- ning i pensionärshem till 75 % orsakad av dålig och obekväm bostad.

Det uppgivna behovet svarar väl mot resultaten av intervjuundersök- ningen, där 5 % förklarade sig önska flytta till pensionärslägenhet eller i några få fall till ålderdomshem. De fem procenten motsvarar ca 30 000 ålderspensionärer.

Det har på sina håll ifrågasatts om pensionärshemmen verkligen utgör en I lämplig eller i vart fall den lämpligaste formen för bostäder åt åldringar. * Man har visserligen varit fullt på det klara med, att pensionärshemmen i 1 sin hittillsvarande form i stor utsträckning onödiggjort intagning på ålder- 1 domshem eller vårdhem och att de gamla därigenom många gånger undgått |

l 1

de påfrestningar som sådana miljöbyten måste innebära. Å andra sidan har det anförts mot pensionärshemmen att denna bostadsform också skulle ha vissa betydande nackdelar främst av psykologisk art. Det framhålles härvidlag att en anhopning av åldringar till en och samma fastighet eller komplex av fastigheter måste vara ägnad att försvåra kontakten med andra åldersgrupper. Den skulle på ett inte önskvärt sätt markera en särställning för åldringarna. Det skulle därför vara en riktigare princip, har det då sagts, att placera in pensionärsbostäderna i den vanliga hyreshusbehyg- gelsen.

Såsom framgår av redogörelsen för kommunenkäten har de 496 kom- muner, där pensionärshem fanns i februari 1954, tillfrågats huruvida någ- ra nackdelar förmärkts av att i pensionärshem sammanföra så gott som uteslutande åldringar eller om anordningen istället visat sig medföra några fördelar. Frågan om nackdelar förmärkts besvarades nekande av 397 eller 80 % av de tillfrågade kommunerna, under det att 77 eller 15 % för- klarade att vissa nackdelar framträtt. Från ett 20-tal av de sistnämnda kom- munerna framhölls, att pensionärshemmens hyresgäster hade svårt att komma överens. Från andra håll påpekades, att sammanförandet av åld- ringar till pensionärshem visat sig medföra en viss risk för isolering samt svårigheter att ordna erforderlig tillsyn och hjälp. Från två städer med pensionärshemmen lokaliserade till samma plats —— 5 i vartdera fallet —— påpekades att speciella olägenheter för pensionärerna var förknippade med . en sådan anhopning av pensionärshem. I flertalet fall, där man sålunda | ansett sig kunna förmärka nackdelar med sammanförandet av åldringar i 1

| I

pensionärshem, är det emellertid av uppgifterna att döma fråga om sådana individuella företeelser hos hyresgästerna som med all sannolikhet skulle ha givit sig till känna även om vederbörande bott i ett vanligt hyreshus.

Om det alltså från en del håll framhållits vissa svårigheter för hyres- gästerna i pensionärshem att komma överens, risk för isolering samt svå-

tigheter att ordna hjälp och tillsyn, så har å andra sidan från det stora flertalet kommuner som en fördel med pensionärshem omvittnats trivseln och den goda grannsämjan samt hjälpsamheten hyresgästerna emellan. Vi- dare har från flera håll påpekats, att just sammanförandet av åldringar på detta sätt gör det lättare att effektivt utnyttja sådana serviceanordningar för åldringarna som t. ex. hemtjänst av olika slag.

Den belåtenhet med pensionärshemmen som i stort sett framgått av kommunenkäten överensstämmer med de erfarenheter, som åldringsvårds- utredningen varit i tillfälle att göra beträffande denna bostadsform.

I kommunenkäten efterlystes också eventuella synpunkter beträffande fördelar och nackdelar i fråga om pensionärslägenheter i vanliga hyreshus jämfört med pensionärshem. Denna fråga ansågs närmast aktuell för de 74 kommuner, som vid den tidpunkten februari 1954 — åtminstone i någon omfattning prövat båda bostadsformerna. De synpunkter som kom- mit fram i svaren på denna fråga tyder på att man i dessa kommuner i allmänhet anser båda bostadsformerna ha sitt berättigande. Båda anses ha sina fördelar och sina nackdelar. I de insprängda lägenheterna får pensionärerna vara tillsammans med andra kategorier människor men ut- sättes å andra sidan i högre grad än i pensionärshemmen för störningar av barn och av grannar med ofta andra vanor än åldringarna. Pensionärs- lägenheter i vanliga hyreshus passar för en del åldringar under det att andra helst vill bo i pensionärshem.

Det framgår enligt utredningens mening av de gjorda erfarenheterna i fråga om särskilda pensionärsbostäder, att det inte kan ges ett entydigt svar på frågan om företräde för kategorihus av typen de nuvarande pen- sionärshemmen eller för pensionärslägenheter i vanliga hyreshus. Båda for- merna synes ha sitt berättigande, det kan inte gärna bli fråga om ett an- tingen/eller utan svaret måste bli ett både/och. De lokala förhållandena och önskemålen bör i det aktuella fallet få avgöra vilken form som skall väljas. Förekomsten i en kommun av båda formerna underlättar utan tve- kan differentieringen av hyresgästerna; vissa triVS bättre i pensionärshem- mets lugna och homogena miljö under det att andra föredrar att bo med yngre åldersgrupper i vanliga hyreshus.

Det väsentliga för de gamlas trivsel med bostaden torde emellertid som regel snarare vara bostadens lokalisering i staden eller samhället än dess karaktär av lägenhet i vanligt hyreshus eller i pensionärshem. Bostadens karaktär härvidlag torde sakna större betydelse om bostaden är ändamåls- enlig och omgivningen tilltalande. Det är därför enligt utredningens me- ning av stor vikt att pensionärsbostädernas belägenhet särskilt uppmärk- sammas vid samhällsplaneringen, så att de får ett centralt läge bland annan bostadsbebyggelse och inte lägges ute i periferien. Alltför stora pensionärs- hemskomplex bör som regel undvikas. I stället bör hemmen förläggas till olika stadsdelar och till landskommunernas olika tätorter. I storstäderna

kan den centrala belägenheten emellertid ofta böra tillmätas större be- tydelse än pensionärshemmets storlek.

Utredningen vill vidare särskilt framhålla den väsentliga fördelen med pensionärshemmen, som också påpekats i kommunenkäten, att ett samman- förande av åldringar i sådana hus i hög grad underlättar möjligheterna att effektivt utnyttja serviceanordningar av olika slag för åldringar, t. ex. hemhjälp och livsmedelsdistribution ett led således i den allmänna strävan att ge åldringarna allt större möjligheter att stanna kvar i den egna lägenheten.

Det har understundom uttalats att pensionärsbostäderna, i synnerhet pen- sionärshemmen, huvudsakligen skulle bli ett slags genomgångsbostäder i förhållande till ålderdomshemmen. Detta får knappast stöd av kommun- enkätens uppgifter om anledningarna till avgång från pensionärshemmen. År 1953 var denna anledning i drygt 67 % av fallen att vederbörande av- lidit och i endast inte fullt 19 % flyttning till ålderdomshem. Uppgifterna om hyresgästernas genomsnittsålder talar också sitt tydliga språk om möj- ligheterna redan nu för de gamla att stanna kvar i sina lägenheter. Dessa möjligheter blir säkerligen i framtiden än större i den mån systemet med hemtjänst i olika former åt de gamla ytterligare utvecklas.

Från dessa allmänna utgångspunkter föreslår åldringsvårdsutredningen, såsom närmare skall utvecklas i senare avsnitt av detta kapitel, en inten- sifiering av bostadsförbättringsverksamheten samt ett fortsatt och i viss mån vidgat statsstöd åt kommunerna för anordnande av särskilda pensio- närsbostäder. Utredningen vill vidare framhålla betydelsen av att de kom- munala bostadstilläggen i möjligaste mån anknytes till bostadskostnaderna.

B. Bostadsförbättringsverksamheten

Gällande bestämmelser m. m. Gällande bestämmelser om statsstödet till bostadsförbättringsverksamhet återfinnes såvitt angår en- och tvåfamiljs- hus i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbätt— _ ringslån, i vilken med avseende å förbättringslån ändringar gjorts genom kungörelserna nr 332/1950 och 460/1952. Bostadsstyrelsen har i skrivelser till länsbostadsnämnderna den 4 juli 1952 och den 25 mars 1953 meddelat närmare anvisningar beträffande förbättringslångivningen för upprustning av bostäder åt åldringar. Vidare har socialstyrelsen i nr 70, juli 1952, av publikationen »Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor» efter samråd med bostadsstyrelsen närmare behandlat bostadsfrågan för gamla, bl. a. bostads- förbättringsverksamheten. Detta nummer av publikationen har utdelats till bl. a. länsbostadsnämnderna, de kommunala bostadsförmedlingsorganen och fattigvårdsstyrelserna.

Den genom ovannämnda kungörelse reglerade bostadsförbättringsverk- samheten avser enfamiljshus, som skall bebos av låntagaren, eller två-

! 1 ! | i !

familjshus, vars ena lägenhet skall bebos av låntagaren. Fr. o. m. den 1 juli 1950 omfattar verksamheten hela landet utan några inskränkningar; ursprungligen omfattade den principiellt endast landsbygden. Författningen innehåller inte någon föreskrift om att låntagaren skall äga det hus, som skall förbättras.

Genom beslut vid 1952 års riksdag (prop. nr 128) utvidgades fr. o. m. den 1 juli samma år tillämpningsområdet för förbättringslångivningen till att i huvudsak avse mera omfattande upprustning av äldre bostäder med allvarliga brister. Från möjligheterna att erhålla förbättringslån har endast undantagits ombyggnadsföretag, jämförligt med nybyggnad, å ena samt rena underhållsarbeten å andra sidan. Lånevillkoren gjordes samtidigt för- månligare och det framhölls att åldringarnas bostadsproblem skulle ägnas särskild uppmärksamhet i detta sammanhang. Härom anförde departe- mentschefen följande i propositionen.

Det synes vidare angeläget, att åldringarnas bostadsproblem i detta samman- hang särskilt uppmärksammas. För ordnande av åldringarnas bostadsfråga torde för landsbygdens del men också på många småorter upprustning av äldre bostä- der kunna utgöra ett värdefullt komplement till pensionärshemsverksamheten. Många åldringar torde föredra att kvarbo i sina gamla bostäder framför att flytta till pensionärshem, därest deras bostäder rustas upp och förses med moderna bekvämligheter, främst vatten och avlopp samt ändamålsenlig uppvärmnings- anordning. Ur samhällets synpunkt är det också önskvärt att de gamla bostä- derna utnyttjas, framför allt med hänsyn till den rådande bostadsbristen. För kommunerna, vilka som regel få bära en stor del av de årliga kostnaderna för pensionärshem. torde den föreslagna upprustningsverksamheten innebära eko- nomiska fördelar.

Förbättringslån kan alternativt

a) i sin helhet utgöra räntefritt stående lån, som avskrives efter tio år från utlämnandet och därför har karaktären av bidrag;

b) bestå av en räntebärande amorteringsdel och en räntefri stående del;

c) i sin helhet utgöra amorteringslån. Då det gäller upprustning av åldringars bostäder, torde det som regel inte bli fråga om annan form för statsstöd än räntefritt stående lån, varför be- stämmelserna om amorteringslån inte torde behöva närmare beröras.

Räntefritt stående lån må i regel inte överstiga 80 % av den godkända kostnaden för förbättringsarbetena. Det är dessutom maximerat till 2400 kronor om arbetet enbart avser anordnande av vatten och avlopp eller för- bättring av vattentäkt och till 8 000 kronor för annat förbättringsarbete, oavsett om det omfattar anordnande av vatten och avlopp eller ej. Om öm- mande omständigheter föreligger kan lånet utgå med högre procent än 80 under förutsättning att kommunen står för den återstående delen av kostnaden i den mån den inte kan täckas genom låntagarens eget arbete eller på annat sätt.

Räntefritt stående förbättringslån beviljas efter behovsprövning. Lån må sålunda beviljas endast under förutsättning att sökandens eller, om denne är gift, makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst enligt senaste taxering inte överstiger 5 000 kronor samt att varken sökanden eller dennes make har skattepliktig förmögenhet. Om i visst fall särskilda skäl därtill föranleder, kan undantag medgivas beträffande föreskrifterna om inkomst och förmögenhet. Slutligen skall vid behovsprövningen hänsyn tagas till kostnaderna för den tillämnade bostadsförbättringen.

Bostadsstyrelsen har till ledning för behovsprövningen meddelat vissa tillämpningsföreskrifter, där bl. a. genom diagram anges lånets storlek (i procent och kronor) alltefter variationer i fråga om sökandens inkomst och kostnaderna för förbättringsverksamheten. Det framhålles i anvisningarna att diagrammen endast avser normalfall och att även andra omständig— heter än inkomst och kostnader kan inverka på bedömningen.

Räntefritt stående län kan lämnas utan säkerhet intill ett belopp av 2 400 kronor. Om länet överstiger detta belopp skall som regel lämnas god— tagbar säkerhet i första hand i form av inteckning. Med tanke särskilt på åldringarna har det emellertid föreskrivits, att den del av länet som över- stiger 2 400 kronor må om godtagbar säkerhet inte kan ställas ut- lämnas utan säkerhet, därest vederbörande kommun åtager sig att svara för hälften av de förluster, som kan uppkomma på ifrågavarande lånedel.

Kraven på säkerhet för förbättringslån har tillkommit uteslutande för att förhindra missbruk, närmast i samband med överlåtelse av fastighet. Det ankommer på länsbostadsnämnderna att pröva huruvida och i vad mån så avgörande förändringar inträtt i fråga om de förutsättningar för beviljande av lån, som förelåg vid läneansökans ingivande, att lånet fortsättningsvis skall löpa med ränta och amorteras. Under alla förhållanden skall dock en tiondel per år av länet betraktas som redan avskriven. Om sålunda t. ex. ett räntefritt stående lån utestått under fem år och fastigheten därefter över- låtes till person, som inte är i behov av statligt bidrag, skall halva lånet dock anses avskrivet och endast återstoden förräntas och amorteras.

Bestämmelserna om eftergivande av kravet på säkerhet torde ha tillkom- mit med särskild tanke på fall, där det hus som skall förbättras bebos av annan än ägaren. Det är härvidlag i allmänhet fråga om tre typfall, som kan sammanfattas under beteckningarna födorådsbostad (inberäknat hus som av barn eller anhöriga upplåtes utan samband med födoråd), av ar- betsgivare upplåten pensionärsbostad och bostad upplåten av kommun. Då det är nödvändigt att sörja för att det statliga stödet även på lång sikt kommer låntagaren själv till godo och inte ger fastighetsägaren en omotive- rad ekonomisk vinst, bör enligt bostadsstyrelsens anvisningar dispositions- rätten till huset tryggas för tillräckligt lång tid (10—15 år) och den överens- komna hyran eller arrendeavgiften vara skälig. Länsbostadsnämnden bör

vidare tillförsäkra sig möjlighet att genomföra ett återkrav, om ändrade förhållanden beträffande bostadens användning motiverar ett sådant krav.

I 1954 års statsverksproposition, femte huvudtiteln punkt 63, framhöll departementschefen på tal om bostadsförbättringsverksamheten, att för- bättringslån till upprustning av åldringars bostäder dittills endast kunnat beviljas då det vore fråga om en- och tvåfamiljshus samt fortsatte:

Enligt vad jag erfarit kan det i åtskilliga fall vara en lämplig åtgärd för att bereda åldringar tillfredsställande bostad att en äldre byggnad, inrymmande mer än två lägenheter, rustas upp. Enligt min mening bör i dylika fall en möj- lighet finnas att lämna förbättringslån. Jag föreslår alltså, att under nästa budgetår såsom en försöksverksamhet förbättringslån när särskilda skäl därtill föreligger skall kunna lämnas för upprustning av bostäder åt åldringar i hus med mer än två lägenheter. Räntefritt stående förbättringslån bör i anslutning till vad som gäller för tvåfamiljshus icke få överstiga 4 000 kronor per lägenhet. Fastighetens ägare bör förbinda sig att under minst tio år upplåta bostäderna åt pensionärer och att underkasta sig den hyreskontroll, som det lånebeviljande organet kan komma att påfordra. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de när- mare bestämmelser om verksamheten som blir erforderliga.

Förslaget lämnades utan erinran av riksdagen (statsutskottets utl. nr 123, riksdagens skr. nr 294).

Kungl. Maj:t meddelade därefter genom beslut den 3 september 1954 efter förslag av bostadsstyrelsen närmare bestämmelser rörande ifrågavarande verksamhet, vilka därefter av bostadsstyrelsen i skrivelse den 13 oktober 1954 delgivits länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlings- organen.

Förbättringslån för upprustning av hus med mer än två lägenheter må enligt dessa bestämmelser beviljas endast om huset i sin helhet är avsett för pensionärer samt under förutsättning, att behov föreligger av de lägen- heter som skall upprustas och att huset är lämpligt med avseende på belä- genhet och beskaffenhet.

Till skillnad mot vad som gäller beträffande en— och tvåfamiljshus kan i fråga om hus med mer än två lägenheter förbättringslån utgå till enskild person, antingen han skall bo i huset eller ej. Lån kan även lämnas kom- mun eller företagare, som enligt bestämmelserna i 4 & egnahemslånekun— görelsen jämställts med kommun. Då det gäller hus i enskilt företags ägo, rekommenderar bostadsstyrelsen som en lämplig anordning att kommunen erhåller nyttjanderätt till huset och fungerar som låntagare. Det ligger i sakens natur att någon behovsprövning med hänsyn till låntagarens ekono- miska förhållanden inte kan ske i förevarande fall.

Som framgår av propositionen skall fastighetsägaren förbinda sig att under minst 10 år upplåta bostäderna för det avsedda ändamålet samt att underkasta sig den hyreskontroll, som det lånebeviljande organet påfordrar. I samband med beviljande av lån fastställes sålunda vilken hyra som högst får uttagas. Såvida inte särskilda skäl föranleder annat, skall det inom

vederbörande kommun jämlikt lagen om folkpensionering utgående kom— munala bostadstillägget utgöra norm för denna högsta hyra.

I övrigt gäller i tillämpliga delar reglerna för förbättringsverksamheten i allmänhet. Med hänsyn till verksamhetens försökskaraktär har det dock ansetts lämpligt att den faktiska beslutanderätten åtminstone tills vidare ligger hos bostadsstyrelsen. Länsbostadsnämnderna skall sålunda under- ställa ifrågavarande ärenden bostadsstyrelsens prövning.

I 1955 års statsverksproposition, femte huvudtiteln punkt 63, förklarade departementschefen att erfarenhet ännu inte vunnits rörande denna för- söksverksamhet. Den föreslogs därför få fortgå även under budgetåret 1955/56, vilket förslag inte föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Omfattningen och behovet m. m. Utgifterna för förbättringslån i den mån de är ränte- och amorteringsfria bestrides, jämte vissa andra utgifter av mindre storleksordning, från femte huvudtitelns reservationsanslag »Bi- drag till viss bostadsförbättringsverksamhet», vilket anslag för budgetåret 1955/56 uppgår till 30 miljoner kronor. Bostadsstyrelsen hade med hänsyn till beräknad ökning av förbättringslångivningen uppskattat medelsbehovet för detta budgetår till drygt 31 miljoner kronor, innebärande en ökning med en miljon kronor jämfört med anslaget för budgetåret 1954/55. Departementschefen framhöll i statsverkspropositionen till 1955 års riks- dag att stödet till upprustning av bostäder på landsbygden, särskilt i vad det gällde åldringarnas bostäder, var av stor betydelse. Förbättringslångiv— ningen borde därför få fortgå i ungefär oförändrad takt. Departementsche- fen kunde dock inte tillstyrka bostadsstyrelsens förslag om höjning av anslaget.

Under budgetåret 1954/55 har förbättringslångivningen emellertid enligt vad som inhämtats från bostadsstyrelsen minskat något jämfört med näst- föregående budgetår beträffande såväl antalet ansökningar, 12149 mot 12 939, som antalet preliminära beslut, 9 813 mot 10 320. Det sammanlagda beloppet av preliminärt beviljade räntefria lån ökade däremot med 10 % från 23,3 till 25,6 miljoner kronor. Det är inte möjligt att ange i hur stor omfattning denna långivning avsett upprustning av åldringars bostäder. I redovisningen över verksamheten skiljes nämligen inte mellan dessa och andra förbättringslåneärenden. Det är följaktligen inte heller vid en jäm- förelse mellan de sistförflutna två åren möjligt att avgöra, huruvida ifråga- varande del av verksamheten minskat eller ökat.

De anförda uppgifterna avser en- och tvåfamiljshus. Någon ansökan om förbättringslån för upprustning av hus med mer än två lägenheter den för budgetåret nya försöksverksamheten hade inte avgjorts. Under tiden 1 juli—1 september 1955 har emellertid förbättringslån med tillhopa 29200 kronor beviljats i tre sådana ärenden avseende sammanlagt 14 lägenheter.

Genom åldringsvårdsutredningens kommunenkät tillfrågades kommu- nerna i vilken omfattning åtgärder under år 1953 vidtagits för upprustning med förbättringslånestöd av bostäder åt åldringar. Det siffermässiga re- sultatet av enkätsvaren framgår av nedanstående tablå.

Kommuntyp

Antal kommuner

Antal lägenheter

Städer ............... Köpingar ............ Landskommuner ......

Summa

12 22 351

45 103 2 114

385 2 262

| Av de 351 landskommuner, som uppgav att åtgärder av ifrågavarande i slag vidtagits, var det 29 som inte närmare angivit omfattningen av verk- samheten. Antalet upprustade lägenheter bör därför vara något större ' än som angivits i tablån. | För jämförelsens skull kan beträffande den totala förbättringslångiv- l ningen i vad den avser räntefria stående lån nämnas, att antalet ansök- ningar under budgetåret 1953/54 uppgick till i runt tal 13 000 (en ökning med 4 % från nästföregående budgetår) och antalet preliminära beslut till drygt 10000 (Ökning 2 %). Antalet lägenheter är givetvis större då 1 ansökningarna och besluten avser såväl en- som tvåfamiljshus. ! Av enkätsvaren framgår vidare att verksamheten i fråga om upprust- ning av åldringars bostäder som väntat förekommit nästan uteslutande drygt 93 % i landskommuner. Stora ojämnheter förekom inte endast mellan olika län utan också kommunerna emellan inom samma län. Av uppgifterna att döma förefaller det som om denna verksamhet på många l håll då ännu inte hunnit komma igång. Kraftigare kommunala initiativ ' signalerades emellertid från åtskilliga håll.

Redan inledningsvis har intervjuundersökningens uppgifter om beskaf- fenheten av ålderspensionärernas bostäder något berörts. Dessa uppgifter sätter behovet av bostadsförbättringar i en skarp belysning och måste därför ägnas närmare uppmärksamhet.

Ålderspensionärernas bostäder har som tidigare nämnts i redogörelsen för undersökningen indelats i fyra grupper efter bostadens standard. Den lägsta standardgruppen, omfattande bostäder som bedömts vara brist- fälliga till undermåliga, uppgår till 25 %, motsvarande i absoluta tal 150 000 lägenheter. Så gott som samtliga lägenheter i denna grupp saknar vatten och avlopp och företer dessutom andra brister. Av denna lägsta standardgrupp faller 78 % eller 118000 lägenheter på landsbygden och 22 % eller 32 000 lägenheter på städer och köpingar. Olågenheten med av- saknad av vatten i bostaden accentueras ytterligare av det förhållandet att 16 % (17 på landsbygden och 12 i städerna) av dem som saknar denna bekvämlighet har längre väg än 100 meter att gå för att hämta vatten.

De nyss anförda siffrorna hänför sig till bostadens standard, bedömd huvudsakligen efter dess utrustning. Om härtill, såsom skett i intervjuun- dersökningen, lägges ytterligare kriterier, t. ex. trångboddhet, lokalombu— dens bedömning av bostadens beskaffenhet, förekomsten av hiss i flervå- ningshus m. m. har ett mått erhållits på boendestandarden. Det visade sig att 8 % av samtliga ålderspensionärer motsvarande 48000 — bor under förhållanden, som kan bedömas som otillfredsställande i högre eller ! lägre grad. Boendestandarden synes vara sämre på landsbygden med 10 % ' med allmänt låg eller bristfällig standard mot 6 % i städer och köpingar. 6 ä 7 % av bostäderna i absoluta tal omkring 40 000, varav 27 000 på landsbygden och 13 000 i städer har bedömts som direkt undermåliga.

Man måste emellertid se intervjuundersökningens siffror mot bakgrunden av följande fakta.

Med den valda metoden för att mäta boendestandarden blir den högsta standardgruppen så omfattande att nära 80 % av städernas bostäder faller in därunder. Denna indelning synes bli för grov och schematisk för att kunna användas annat än som jämförelse mellan stad och landsbygd. Om man jämför undersökningens siffror rörande »bostadsstandard» med siffrorna för »boendestandard» finner man också att på landsbygden 38 % (118000) av lägenheterna hänförts till gruppen »bristfälliga till under— måliga» vid bedömningen av bostadsstandarden under det att endast 30 % (93000) av lägenheterna fått någon bristbelastning ur boendestandard- synpunkt, oaktat därvid vissa ytterligare kriterier tillkommit.

Länsbostadsnämndernas erfarenheter av och synpunkter på bostadsför- bättringsverksamheten ifråga om åldringarnas bostäder framgår av svaren på en rundfråga som utredningen i slutet av år 1954 ställde till nämn- derna.

En tredjedel av nämnderna förklarade sig inte kunna lämna begärda uppgifter om omfattningen av verksamheten, enär tillgänglig statistik inte utvisade i vilken utsträckning lånen beviljats åldringar. Uppgifterna från övriga nämnder hade begränsat värde med hänsyn till den varierande tolkningen av begreppet åldringar. Vissa nämnder hade nämligen tagit med ärenden, där låntagaren fyllt 60 år, under det att andra åter hållit sig till 65- eller 67-årsgränsen. Där en jämförelse överhuvudtaget är möjlig, stäm- mer dock uppgifterna länen emellan rätt väl överens med dem som fram- går av svaren på kommunenkäten. |

Länsbostadsnämnderna hade som regel på olika sätt genom cirkulär- ' skrivelser till förmedlingsorgan och andra kommunala myndigheter, ge- * nom medverkan vid läns- eller kommunkonferenser, i samband med tjänste- resor m. m. sökt sprida kännedom om bestämmelserna för den på upp- ! rustning av åldringars bostäder inriktade förbättringsverksamheten. De l flesta nämnderna framhöll, att kommunerna i allmänhet var mycket i

positivt inställda till denna verksamhet men att intresset kunde variera

| i ! i ! g ! !

avsevärt kommunerna emellan inom resp. län, beroende på de olika per- sonella och tekniska resurserna inom kommunerna. En länsbostadsnämnd sade sig emellertid inte kunnat märka att de nya direktiven från 1952 medfört den ökade aktivitet i fråga om upprustning av åldringars bostäder, som nämnden ansett sig ha anledning att vänta, och en annan nämnd förklarade att intresset för verksamheten dittills varit tämligen svalt i en stor del av länets kommuner.

En länsbostadsnämnd meddelade att i de kommuner inom länet, där närmare undersökningar om åldringarnas bostadsförhållanden företagits, hade antagandena om stora bristfälligheter i bostadsbeståndet blivit helt bekräftade. Enligt nämndens mening hade förbättringslåneverksamheten inom länet inte tillnärmelsevis en omfattning som svarade mot behoven.

I övrigt framhöll länsbostadsnämnderna rätt allmänt behovet av ökade anslag och större personella resurser hos nämnderna för att överhuvud- taget bli i stånd att medverka till en aktivisering av denna verksamhet.

ÅIdringsvårdsutredningen. Av redogörelserna för kommunenkäten och intervjuundersökningen framgår otvetydigt det omfattande och i många fall trängande behovet av upprustning av åldringars bostäder. Med tanke på det sålunda redovisade behovet och den låt vara relativt obetydliga minskningen i förbättringslångivningen under det sistförflutna budgetåret är det angeläget att kraftigt understryka bostadsförbättringsverksamhetens stora betydelse ur såväl åldringarnas egen som ur samhällets synpunkt.

De nuvarande bestämmelserna om förbättringslånestödet synes liksom bostadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter vara i stort sett ändamålsenliga. Det är endast på ett par punkter, som utredningen anser att ändringar bör övervägas.

Som tidigare nämnts är den för åldringarnas del vanligaste formen av statsstöd för bostadsförbättringar räntefritt stående lån. Detta avskrives under loppet av tio år och har därför karaktären av bidrag. Låneformen torde som tidigare nämnts ha tillkommit för att förhindra missbruk i samband med varaktig överlåtelse av den förbättrade fastigheten. Såvitt utredningen har sig bekant har återkrav förekommit ytterst sällan. Det torde vara ett allmänt känt faktum att åldringar som regel är särskilt obenägna för att dra på sig nya skulder. Det är därför sannolikt att be- nämningen »lån», även om det är ränte— och amorteringsfri'tt för den ur- sprunglige låntagaren, ur psykologisk synpunkt utgör ett visst hinder för åldringarnas del. Det synes därför synnerligen angeläget att statsstödets karaktär av bidrag uttryckligen betonas då fråga uppkommer om för- bättring av bostaden åt en åldring.

Då det i det föregående talats om åldringar i samband med bostads- förbättringar, är det rätt naturligt att tanken närmast fallit på ålderspen- sionärerna. Det är emellertid enligt utredningens mening viktigt att en

bostadsförbättring sättes in redan på ett tidigare stadium, innan vederbö- rande uppnått 67-årsåldern. Detta innebär givetvis inte att utredningen på något sätt underskattar betydelsen av att förbättra bostäderna för dem, som redan kommit upp i de högre åldrarna över ålderspensionsstrecket. Men det går av olika skäl lättare att genomföra en bostadsförbättring, åtminstone av större omfattning, när vederbörande är i 60—65-årså1dern och i all- mänhet utan större svårighet kan göra en insats genom eget arbete än när det är fråga om en människa i högre ålder. Att sätta igång och vara med om en genomgripande upprustning av bostaden vid t. ex. 70-årsåldern kan ofta vara alltför påfrestande både kroppsligt och psykiskt.

En inriktning mot ett sådant tidigare insättande av bostadsförbättring- arna stöter emellertid på vissa svårigheter i bostadsstyrelsens tillämpnings- föreskrifter för behovsprövningen. Det blir i dessa fall i allmänhet fråga om sökande med förvärvsarbete och inkomster, som ur förbättringslåne— synpunkt kan ställa dem i sämre läge än om de väntat med ansökan om förbättringsstöd till dess pensionsåldern inträtt. Utredningen föreslår där- för att i tillämpningsföreskrifterna intages anvisningar om en allmänt gene- rösare behovsprövning i de fall som utredningen syftar på i detta sam- manhang.

Vid förhandsdiskussionen om utvidgning av förbättringslånestödet till att omfatta även hus med mer än två lägenheter rörde det sig huvudsak— ligen om bostadshus, som till följd av strukturförändringar inom industrien och rationaliseringen inom jordbruket blivit obehövliga för sitt ursprung- liga ändamål såsom arbetarbostäder. Den försöksverksamhet, som kom till stånd, har hittills inte fått och torde väl knappast komma att få någon nämnvärd omfattning. Med hänsyn till nödvändigheten att tillvarataga alla resurser för att underlätta åldringarnas bostadsförsörjning, synes verksam- heten emellertid böra fortsätta efter i huvudsak samma riktlinjer som de nu gällande. De bostadshus, som det här gäller, får samma karaktär som pensionärshemmen. Man synes därför böra sträva till att lägenheterna efter förbättringsarbetena får en sådan utrustning och standard i övrigt, att de inte ligger nämnvärt efter lägenheterna i ett pensionärshem. Att kräva en fullt likvärdig standard är måhända att ställa alltför höga anspråk med hänsyn till att tiden för husens användning som pensionärsbostäder kan begränsas till 10 år. Då det gäller kommunägda hus bör det emellertid i samband med bedömningen av standarden uppmärksammas att det maxi— mala beloppet för räntefritt stående förbättringslån _ 4000 kronor per . lägenhet inte torde ligga mycket lägre, stundom kanske till och med högre än det statsbidrag, som skulle ha kunnat utgå vid ombyggnad av huset till pensionärshem. Åldringsvårdsutredningen förutsätter att bostads- styrelsen ägnar uppmärksamhet åt dessa standardfrågor.

För att förbättringslånestödet för upprustning av åldringarnas bostäder skall kunna utnyttjas effektivt fordras en aktiv medverkan från kommu—

nernas sida. Såväl de anslagsbeviljande som de bostadspolitiska kommunala organen har betydelsefulla uppgifter i detta sammanhang. Med hänsyn till den centrala ställning, som den blivande socialnämnden föreslagits få inom socialvården, synes det naturligt att denna nämnd i samråd och samarbete med kommunalnämnd och drätselkammare (förmedlingsorgan) i första hand tar initiativet till en intensifiering av bostadsförbättringsverksamheten bland åldringarna. Det bör i vart fall vara en självklar sak för ett social- vårdsorgan att intaga en aktiv hållning på detta område.

Kommunala inventeringar av åldringarnas bostäder synes vara nödvän- diga för att verksamheten helt skall slå igenom och kunna sättas in systema- tiskt där den bäst behövs. Sådana inventeringar har också företagits i ett mindre antal kommuner i olika delar av landet och enligt samstämmiga uppgifter visat sig vara av mycket stort värde. Det material som erhålles kan användas inte endast för förbättringsverksamheten utan även för plan— läggningen inom andra områden av åldringsvården, t. ex. då det gäller särskilda pensionärsbostäder och hemtjänst samt ålderdomshem.

I flertalet fall torde det vidare vara nödvändigt att åldringarna får hjälp med projekteringen av förbättringsarbetena samt med upprättandet av erforderliga ansökningshandlingar. Kostnaderna för den tekniska medver- kan bör kunna bli rätt obetydliga. En landskommun, som närmare under- sökt möjligheterna att lämna en sådan service, har beräknat projekte- ringskostnaderna till i genomsnitt 150 kronor per ansökningsårende.

Med hänsyn till den centrala plats bland samhällets omsorger för åld— ringarna, som bostadsförbättringsverksamheten enligt åldringsvårdsutred- ningen intar, vill utredningen sålunda kraftigt understryka vikten av en kommunal medverkan i denna verksamhet. Utredningen är medveten om att man i många kommuner inte ägnat denna viktiga fråga tillräcklig upp— märksamhet och att de personella och tekniska resurserna i en del kom- muner för dagen är otillräckliga för en fullt effektiv sådan medverkan. I andra kommuner åter har man sedan lång tid tillbaka anslagit särskilda medel för att bedriva bostadsförhättringsverksamhet. Detta har visat sig ha en starkt stimulerande effekt. Den kommunalekonomiska betydelsen av åtgärder som ytterst syftar till att genom bättre bostäder minska behovet av kollektiv vård i kommunal regi, ålderdomshemsvård, ligger också i så öppen dag att det finnes all anledning för kommunerna att medverka till en effektivisering av verksamheten.

Utredningen vill slutligen i fråga om bostadsförbättringsverksamheten framhålla, att anslagsramarna för statsstödet måste göras så vida att för- bättringsverksamheten kan fortgå inte endast i oförändrad utan åtmin- stone då det gäller äldre människors bostäder i ökad takt. Det är vidare nödvändigt att länsbostadsnämnderna erhåller den ytterligare personal som är erforderlig för att förbättringsverksamheten skall kunna intensi- fieras.

C. Särskilda pensionärsbostäder

Statsstödet till pensionärshem

Gällande bestämmelser och praxis m. m. för statsbidrag. Gällande be- stämmelser återfinnes i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, om stats- bidrag till anordnande av pensionärshem, efter ett flertal ändringar intagna i sin helhet i kungörelsen den 5 juni 1953, nr 489. Bestämmelserna är i huvudsak följande.

Statsbidrag kan utgå till kommun eller kommunalförbund eller till för- ening, stiftelse eller bolag, som blivit godkänt av bostadsstyrelsen såsom allmännyttigt bostadsföretag för ändamålet.

Pensionärshem skall anordnas i särskild byggnad redan befintlig bygg- nad eller nybyggnad —-— och skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnads- ram förses med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum. Pensionärshemmet bör i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet bo- ende vid sjukdoms— eller olycksfall kan få tillsyn och vård.

Till hyresgäst må som regel antagas endast mindre bemedlad person, som antingen uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åt- , njuter folkpension.

Statsbidraget utgår med en för varje fall bestämd procentuell andel av ett likaledes efter prövning i varje särskilt fall fastställt bidragsunderlag. Beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj:t. Ansökningar om statsbidrag inges, innan byggnadsarbetena påbörjas, till bostadsstyrelsen som efter granskning överlämnar handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t. Bostadsstyrelsens yttrande skall innefatta dels förslag rörande procent- satsen och dels angivande av det högsta belopp, å vilket statsbidrag anses böra beräknas _ bidragsunderlaget.

Den procentuella andelen, procentsatsen, bestämmes med hänsyn till den genomsnittliga utdebiteringen per inkomstskattekrona i kommunen av kom- munal- samt i förekommande fall landstings- och municipalskatt. Stats- bidragsskalan år progressiv och har följande utformning.

Utdebitering kr. Statsbidrag % under 10 ...................................... 25 10—10: 99 .................................... 27 11—11: 99 .................................... 30 12—12: 99 .................................... 34 13—13: 99 .................................... 40 14—14: 99 .................................... 48 15—15: 99 .................................... 57 16—16: 99 .................................... 68

17 och ................................

Bidragsskalan kan, om särskilda skäl därtill föranleder, frångås och procentsatsen bestämmas enligt andra grunder. Som exempel på sådana särskilda omständigheter, som skulle kunna motivera en avvikelse från bidragsskalan, har i förarbetena nämnts skatteunderlaget, kommunens skuldbörda och åldringarnas andel i kommunens folkmängd. Procentsatserna i statsbidragsärendena under femårsperioden 1950—1954, fördelade på kommuntyper, framgår av tabell 4: 1.

Tabell 4:1. Procentsatserna i pensionärshemsärendena femårs- perioden 1950—1954

% Städer Köpingar Landskom. Summa 25 10 8 1 10 128 27 15 11 60 86 30 20 10 36 66 34 15 7 23 45 40 8 4 22 34 48 3 1 20 24 57 1 — 19 20 68 1 7 8 80 _ _ 1 1 Summa 72 42 298 412

Siffrorna i tabell 4: 1 ger vid handen att 79 % av samtliga fall ligger inom de fyra lägsta procentsatserna (25—34); för städernas del är motsvarande tal 83 %, för köpingarna 86 % och för landskommunerna 77 %. De två högsta procentsatserna (68—80) har endast tillämpats i 9 fall.

Bidragsunderlaget utgöres enligt 5 & pensionärshemskungörelsen av det belopp, vartill anskaffningskostnaderna för pensionärshemmet skäligen kan uppskattas vid den tidpunkt, då beslutet om statsbidrag meddelas. Kostnaderna för anskaffande av tomt eller för anordnande av väg till tom- ten eller för framdragande av ledningar till tomtgränsen får inte inräknas. Kostnaderna för vaktmästarhostad i pensionärshemmet får enligt praxis ingå om anläggningen omfattar minst 10 a 12 lägenheter. Kostnader för samlingsrum och hobbylokaler för pensionärerna liksom för en sådan utrustningsdetalj som kylskåp godtages också.

Under de senaste åren, framför allt fr. o. m. mitten av år 1950, har de verkliga anskaffningskostnaderna _ utan att i och för sig kunna anses vara oskäliga —- i övervägande antalet fall kommit att väsentligt överstiga det i beslutet om statsbidrag angivna bidragsunderlaget. Detta har med- fört att ansökningar och beslut om ytterligare statsbidrag —— d. v. s. om en höjning av bidragsunderlaget _— blivit allt vanligare. Procentsatsen där- emot omprövas aldrig. Man kan säga att frågan om bidragsunderlaget kommit att som regel prövas två gånger, dels i samband med den ursprung- liga ansökningen och dels sedan pensionärshemmet färdigställts och de verkliga kostnaderna därmed blivit klara.

Beträffande det nuvarande handläggaingsförfarandet kan följande an— föras.

Som förberedelse för uppförande av pensionärshem är det vanligt att vederbörande kommun tar kontakt med bostadsstyrelsen i syfte att åstad- komma bästa möjliga planering av bygget. Preliminära ritningar granskas inom styrelsen och ofta diskuteras under hand med företrädare för kom- munen olika problem, som kan uppkomma vid planeringen, t. ex. frågan om hemmets lämpligaste placering. De synpunkter, som kommit fram vid förhandsgranskningen, beaktas i allmänhet av kommunen vid den slutliga utformningen av projektet. Då statsbidragsansökningen därefter inkommit till bosstadsstyrelsen går handlingarna från den sociala sektionen, där dessa ärenden handlägges, till arkitektsektionen, där ritningarna och spe- ciellt planlösningarna granskas, ett arbete som givetvis underlättas avse- värt då förhandsgranskning ägt rum. Vidare företages en teknisk-ekonomisk granskning på den byggnadstekniska sektionen, där också bidragsunder- laget framräknas enligt bestämmelserna i 5 & pensionärshemskungörelsen. Härefter återgår ärendet till den sociala sektionen, där den slutliga behand- lingen inom bostadsstyrelsen äger rum. Bland annat beräknas med ledning av ansökningens uppgifter om skattetrycket i kommunen den procentsats, efter vilken eventuellt bidrag föreslås skola utgå. Sedan ärendet slutbe- handlats överlämnas det till Kungl. Maj:t för avgörande. Som regel torde arbetena inte påbörjas förrän statsbidragsbeslutet föreligger. Inte sällan kan det förflyta en avsevärd tid, stundom flera år, mellan statsbidrags- beslutet och igångsättningen av arbetena. Efter det pensionärshemmet tagits i användning insändes räkenskapssammandrag rörande anskaffningskost- naderna till bostadsstyrelsen, som har att granska sammandraget och låta besiktiga hemmet. Besiktningen verkställes antingen av tjänsteman från styrelsen eller också genom vederbörande länsbostadsnämnds försorg. Om någon anmärkning inte föreligger, fastställer bostadsstyrelsen med ledning av Kungl. Maj:ts beslut det belopp, varmed statsbidrag skall utgå, och ut- betalar bidraget. Som tidigare nämnts föreligger numera oftast två beslut av Kungl. Maj:t om statsbidrag till samma pensionärshem, ett med anled- ning av den ursprungliga ansökningen och ett senare beslut om förhöjt bidragsunderlag.

Verksamhetens omfattning. Av redogörelsen för kommunenkäten fram- går att antalet lägenheter i pensionärshem, som anordnats med statsbidrag, den 1 februari 1954 utgjorde 20 837. Av landets 1 037 kommuner hade 471 — 125 städer, 73 köpingar och 273 landskommuner —— sådana hem. Utan statsbidrag anordnade pensionärshem med sammanlagt 1 010 lägenheter fanns dessutom i 25 kommuner. Med ledning av tillgängliga uppgifter om pågående byggnadsarbeten vid nyssnämnda tidpunkt kan man räkna med att det vid årsskiftet 1954/55 fanns pensionärshem i 518 eller hälften av

i I

! | i I i ! | | | | | i 1 !

landets kommuner och att antalet pensionärshemslägenheter då uppgick till i runt tal 23 200. Med hänsyn till det genomsnittliga antalet hyresgäster i februari 1954 kan man vidare räkna med att i dessa 23 200 lägenheter bodde drygt 29 000 personer, varav omkring 25 000 ålderspensionärer.

Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att påminna om att enskilda stiftelsehus e. d., som till sin utformning är att jämställa med pensionärs- hem, förekommer i ett sjuttiotal kommuner och att antalet lägenheter uppgår till ca 6 600, varav inte mindre än drygt 4 100 i Stockholm. I dessa bostäder, som i regel är avsedda för ensamstående, bor ca 7 000 ålders- pensionärer.

Under de tre sistförflutna budgetåren, 1952/53—1954/55, har, frånsett beslut om höjningar av tidigare bidrag, beviljats sammanlagt ca 22 milj. kronor som bidrag till nybyggnad av pensionsnärshem. Antalet lägenheter, bidragsunderlaget, den genomsnittliga bidragsprocenten och statsbidraget _ fördelat kommuntypvis _ framgår av tabell 4: 2.

Tabell 4:2. Slatsb idrag till nybyggnad av pensionärshem budgetåren 1952/53—1954/55

B'd d 1 _ ' Kommuner ta?... 1 " ., sfär"; sarag g milj. kr. kr. pr lght ' 0 J' ' 29 städer .......... 882 17,3 19600 34 5,7 18 köpingar ........ 313 5,9 19000 29 1,8 137 landskommuner. . 1 944 41,5 21 300 34 14,5 Summa 3 139 64,7 20 600 33 22,0

De i tabell 4: 2 angivna beloppen för bidragsunderlag avser de av Kungl. Maj:t i »förstagångsbeslutet» godkända kostnaderna, vilka som regel är desamma som godtagits vid granskningen inom bostadsstyrelsen. Man torde kunna utgå från att de slutliga kostnaderna i allmänhet ligger något högre. I ungefär hälften av ärendena från budgetåret 1952/53 har beslut redan intill den 1 juli 1955 fattats om förhöjt bidragsunderlag. Sålunda har t. ex. för tre av köpingarna _ beträffande vilken kommuntyp bidragsunder- laget i genomsnitt uppgått till 19 000 kr. per lägenhet _ underlaget höjts så att det i dessa tre fall motsvarar 22 200 kr. per lägenhet mot tidigare 17 700.

Enligt vad utredningen inhämtat från bostadsstyrelsen innelåg den 1 juli 1955 hos styrelsen ansökningar om statsbidrag (förstagångsansökningar) till nybyggnad av pensionärshem med drygt 1 000 lägenheter. Det av sökan- dena uppskattade bidragsbeloppet i dessa ärenden uppgick till närmare 7 milj. kronor. Som jämförelse kan nämnas att bostadsstyrelsen under hela budgetåret 1954/55 tillstyrkte statsbidrag med 6,4 milj. kronor för anord- nande av pensionärshem med sammanlagt 958 lägenheter.

Frågan om bibehållande av statsstödet i form av anläggningsbidrag. Åld- ringsvårdsutredningen har redan tidigare framhållit vikten av fortsatt stats-

stöd för underlättande av åldringarnas bostadsförsörjning genom anord- nande av särskilda, för dem lämpliga och ekonomiskt överkomliga små- lägenheter. Utredningen har vidare givit uttryck åt sin mening att den bostadsform, som representeras av de nuvarande pensionärshemmen, är en av de lämpliga framkomstvägarna.

Det har emellertid de senare åren på sina håll ifrågasatts om den nu- varande utformningen av statsstödet till denna bostadsform lämpligen borde bibehållas. Enligt departementschefens uttalande i proposition nr 128 till 1952 års riksdag skulle det ankomma på 1951 års bostadsutred— ning att verkställa en översyn av bestämmelserna om bidragsgivningen till pensionärshem.

I sitt den 12 december 1952 dagtecknade betänkande förklarade bostads- utredningen att den med hänsyn till åldringsvårdsutredningens arbetsupp- gifter inte kunde lägga fram några detaljförslag. Vissa allmänna synpunkter på frågan om stödet till åldringarnas bostadsförsörjning anfördes dock. Det ifrågasattes sålunda om inte införandet av de kommunala bostadstill- läggen borde medföra en avveckling av det bostadspolitiskt motiverade speciella bidraget till anordnande av pensionärshem. Genom det beslutade folkpensioneringssystemet syntes det kunna bli möjligt för en folkpensionär att genom det kommunala bostadstillägget få kostnaderna för en fullgod bostad täckta. En förutsättning för en sådan generell lösning av frågan 0111 åldringarnas bostadsförsörjning vore emellertid, att bostadstilläggen anpassades efter bostadskostnaderna i de enskilda fallen. Om det skulle visa sig att de kommunala bostadstilläggen inte skulle få en sådan omfatt- ning och utformning, att ett slopande av de speciella bidragen för pensio- närernas bostadsförsörjning möjliggjordes, kunde skäl anföras för en sådan omläggning att engångsbidraget till pensionärshem slopades och ersattes med ett löpande bidrag. De skäl, som ursprungligen varit bestämmande för bidragsgivningens utformning, syntes inte längre föreligga. För huvud- delen av nyproduktionen av flerfamiljshus utgick statliga lån och subven- tioner. Till stora hushållsgrupper utgick dessutom bostadsstöd i form av löpande årliga bidrag. Med hänsyn härtill vore det en naturlig konsekvens att även vid detta alternativ slopa anläggningsbidraget till pensionärshem. Det kunde i så fall ersättas med dels den vanliga låne- och bidragsgivningen till flerfamiljshus och dels löpande årliga bidrag för hyresnedsättning för de lägenheter, som beboddes av åldringar (pensionärsbostadsbidrag).

Åldringsvårdsntredningen vill till en början hänvisa till den redogörelse, som i kap. 3 lämnats för omfattningen och utformningen av de kommu— nala bostadstilläggen. Genom att staten bidrar med viss del, 40—75 % allt efter skatteunderlaget i vederbörande kommun, av kostnaderna för dessa tillägg får kommunerna i den mån tillägget utgår till pensionärs- hemmens hyresgäster årligt bidrag till kostnaderna för pensionärshemmen. Under angivna förutsättning utgöres sålunda f. n. statsstödet till pensionärs-

hemmen av dels ett anläggningsbidrag och dels genom kommunala bostads- tilläggen ett årligt löpande bidrag genom statens andel av bostadstilläggen.

Om de kommunala bostadstilläggen regelmässigt anknutits till de verk- liga bostadskostnaderna och dessutom inte i något fall maximerats till lägre belopp än som kan tänkas som hyra i pensionärshem, beräknad på grund- val av kommunernas självkostnader, skulle staten realiter bidraga till drifts- kostnaderna för pensionärshemmen med 40_75 %, beroende på kommu- nens skatteunderlag.

Av redogörelsen för de kommunala bostadstilläggens utformning fram- går emellertid att endast ett mindre antal kommuner, huvudsakligen städer, hittills infört kommunala bostadstillägg av den storleken att tilläggen kan tänkas täcka hyror, beräknade på grundval av kommunernas årliga själv— kostnader för pensionärshemmen. Bortsett från de kommuner, som an- tingen inte infört kommunalt bostadstillägg (10) eller undantagit pensio- närshemmens hyresgäster från denna förmån (209), så uppgår bostadstill— lägget i flertalet kommuner inte på långt när till belopp, som förslår till hyror beräknade på nyss angivna sätt. Av samtliga landskommuner har sålunda drygt 82 % maximibelopp mellan 100 och 300 kronor för ensam- stående pensionstagare under det att en pensionärshemshyra, motsvarande en kommuns årliga kapital- och övriga driftskostnader, knappast torde kunna understiga 1 000 kronor för år.

Enligt åldringsvårdsutredningens mening har de kommunala bostads- tilläggen åtminstone hittills inte fått en sådan utformning att deras till- komst motiverar ett avskaffande av statsbidraget till anordnande av pen- sionärshem såsom bostadsutredningen ifrågasatt. Bostadsutredningen synes för övrigt ha förbisett en faktor beträffande detta statsbidrag som enligt . åldringsvårdsutredningens mening bör tillmätas avgörande betydelse, näm- ' ligen stimulanssynpunkten. Som framgår av kommunenkäten föreligger det ett mycket stort behov av ytterligare pensionärslägenheter. Drygt 60 % av landskommunerna saknade sålunda den 1 februari 1954 pensionärshem och hade inte heller särskilda pensionärsbostäder i någon annan form. Bristen är förklarligt nog särskilt framträdande i de län, där den kommu- nala indelningen före den 1 januari 1952 dominerats av småkommuner, vilka som regel trots förekomsten av statsbidrag saknat de ekonomiska förutsättningarna för att anordna pensionärshem. I dessa fall aktualiserar den nya kommunindelningen frågan om byggande av pensionärshem i kom- munernas tätorter. Det är knappast realistiskt att tro att denna fråga löses utan den stimulerande verkan som ett statsstöd i form av anläggnings- bidrag utgör. Särskilt i landskommunerna är de kommunala bostadstill- läggen för övrigt, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, relativt blyg- samma. Av samtliga landskommuner som infört bostadstillägg har sålunda drygt 82 % ett maximibelopp av högst 300 kronor för ogift pensionstagare. Även om justeringar uppåt i dessa belopp i vissa fall kan komma till stånd,

kan det dock enligt utredningens mening med hänsyn till kommunernas varierande ekonomiska bärkraft inte räknas med att de kommunala bo— stadstilläggen inom överskådlig tid genomgående skall bli av en storlek, som täcker kommunernas självkostnader för pensionärslägenheter. Utred- ningen vill i detta sammanhang erinra om, att frågan om statsbidragsreg- lerna för de kommunala bostadstilläggen varit föremål för behandling vid 1955 års riksdag. Statsutskottet (utl. nr 5) anförde härvid, att denna fråga inte borde brytas ut ur sitt sammanhang med fördelningen i övrigt mellan stat och kommun av folkpensioneringskostnaderna utan borde behandlas i detta större sammanhang vid en tidpunkt, när man bättre kunde överblicka hithörande förhållanden. Med hänsyn härtill har utredningen inte ansett sig böra taga upp frågan om bostadstilläggens finansiering till prövning.

De av utredningen ovan anförda omständigheterna, nämligen dels den ut— formning som de kommunala bostadstilläggen fått, särskilt på landsbygden, och dels nödvändigheten att stimulera pensionärshemsbyggandet, utgör en- ligt utredningens mening övertygande skäl för att bibehålla systemet med engångsbidrag. Ytterligare ett skäl kan anföras. Till pensionärshemmens hyresgäster hör nämligen inte endast folkpensionärer. Även 60——66—åringar utan folkpension och följaktligen utan kommunalt bostadstillägg kan an- tagas till hyresgäster i pensionärshem. I dessa fall finnes sålunda inte något bostadstillägg, som kan kompensera bortfallet av ett engångsbidrag.

Bostadsutredningen hade alternativt ifrågasatt en sådan omläggning av statsstödet att engångsbidraget skulle ersättas med ett löpande bidrag. Från- sett den omständigheten att stimulanssynpunkten inte heller vid en sådan omläggning synes bli tillräckligt beaktad, har frågan om införandet av ett löpande bostadsbidrag för bl. a. folkpensionärer avvisats av statsmakterna genom beslut vid 1953 års riksdag (prop. nr 138, statsutskottets utl. nr 153, riksdagens skr. nr 296).

Åldringsvårdsutredningen föreslår sålunda att statsbidraget till anord— nande av pensionärshem bibehålles i form av engångsbidrag.

Frågan om eventuell samordning med statsbidraget till ålderdomshem. Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande av år 1946 om ålderdoms- hem m. m. (SOU 1946: 52) att statsbidrag efter vissa riktlinjer skulle utgå för anordnande av ålderdomshem. Kommittén framhöll härvidlag att grän- sen mellan ålderdomshemmens och pensionärshemmens klientel ofta komme att bli svår att närmare fastställa i praktiken. Om statsbidraget till ålder- domshemmen gjordes väsentligt mindre än bidraget till pensionärshem- men, fruktade kommittén att detta skulle innebära en frestelse för kom- munerna att bygga pensionärshem för ålderdomshemsklientelet. Enligt kommittén vore det därför en fördel om statsbidragsbestämmelserna bleve likartade.

Vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag vid 1947 års riksdag

! l l l l 1 | |

fick den närmare utformningen av statsbidragsbestämmelserna anstå. Den ifrågasatta samordningen av bidragsreglerna för ålderdomshem och pen- sionärshem berördes ej.

1949 års statsbidragssalckunniga för ålderdomshem m. m., som enligt sina direktiv även skulle undersöka behovet av en samordning mellan ifrågavarande statsbidrag, fann i sitt betänkande (SOU 1950: 22) att de av socialvårdskommittén uttalade betänkligheterna utan tvivel ägde ett visst berättigande. Därtill kom enligt de sakkunniga att en samordning av stats- bidragen till ålderdomshem och pensionärshem framstode som både natur- lig och lämplig med hänsyn till såväl det nära sambandet dem emellan som bidragens anknytning till byggnadsverksamheten på resp. områden. En sam- ordning skulle även underlätta administrationen av bidragen för både staten och kommunerna. De sakkunniga sökte därför vid utformandet av sitt förslag att åstadkomma såvitt möjligt enhetliga regler för det statliga stödet till anordnande av ålderdomshem och pensionärshem.

Statsbidragssakkunnigas förslag föranledde inte någon åtgärd från stats- makternas sida.

Äldringsvårdsutredningen framhöll i betänkandet den 28 oktober 1952 om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem att den tidigare förordade samordningen mellan de båda statsbidragen i och för sig måhända kunde anses önskvärd. 1951 års bostadsutredning hade emellertid vid den tid- punkten redan fått i uppdrag att verkställa en översyn av gällande be- stämmelser om statsbidrag till pensionärshem. Flera skäl, främst behovet att avvakta åldringsvårdsutredningens slutliga ställningstaganden beträf- fande avvägningen mellan ålderdomshemmen och pensionärshemmen, talade också för att frågan om enhetliga regler borde uppskjutas. Det före- föll för övrigt föga sannolikt att några praktiska svårigheter av betydelse i den av socialvårdskommittén antydda riktningen skulle framträda under den närmaste tiden.

Som tidigare i detta kapitel nämnts lämnade bostadsutredningen efter framhållande av några allmänna synpunkter frågan om omprövning av statsbidraget till pensionärshemmen öppen.

Åldringsvårdsutredningen har redan i annat sammanhang redovisat sin principiella ståndpunkt i fråga om de särskilda pensionärsbostädernas ställ- ning inom ramen för samhällets omsorger om åldringarna. Dessa bostäder, antingen de finnes samlade i pensionärshem eller utgöres av lägenheter i vanliga hyreshus, skall principiellt ha samma karaktär som övriga bostäderi den öppna marknaden, låt vara att pensionärsbostäderna i vissa avseenden måhända inredes och utrustas just med tanke på de hyresgäster som skall bo där. Ålderdomshemmen däremot skall vara avsedda för sådana åld- ringar som av skilda anledningar är i behov av ständig omvårdnad och till- syn. Under sådana förhållanden behöver det inte här uppstå större gräns- dragningsproblem än då det gäller åldringar med bostadsfrågan ordnad på

annat sätt än i pensionärsbostäder, a ena, och ålderdomshemmens vård- tagare, å andra sidan.

Den principiella skillnaden mellan pensionärshemmen och ålderdoms- hemmen bör upprätthållas även då det gäller statsbidraget. Det har sedan gammalt varit en primärkommunal skyldighet att ekonomiskt svara för ålderdomshemsvården, både då det gäller anordnande av ålderdomshem och då det gäller hemmens drift. Ur bostadspolitisk synpunkt däremot är kommunernas skyldigheter i huvudsak inriktade inte på ekonomiska utan på organisatoriska och förvaltande uppgifter. Med hänsyn till dessa faktorer synes det inte vara nödvändigt att binda sig vid enhetliga regler, då det gäller att genom anläggningsbidrag stimulera den kommunala verksam- heten på dessa båda områden. Arten av kommunernas uppgifter på dessa områden kan tvärtom göra det befogat med en generösare bidragsgivning då det gäller pensionärshemmen, i synnerhet till de ekonomiskt mindre bärkraftiga bland kommunerna.

Den av åldringsvårdsutredningen tidigare uttalade förmodan att före- komsten av olika statsbidragsgrunder inte skulle visa sig medföra några praktiska svårigheter av betydelse —— en förmodan som för övrigt delades av departementschefen i prop. nr 69 till 1953 års riksdag —— har inte veder- lagts utan snarare bestyrkts av den hittillsvarande utvecklingen. Som exem- pel kan anföras förhållandena i de 45 kommuner, där uppförande av ålder- domshem pågick den 1 november 1954. Med nuvarande regler skulle det ur statsbidragssynpunkt ha ställt sig ungefär lika förmånligt beträffande sju av kommunerna att uppföra ålderdomshem som pensionärshem. I sexton av kommunerna skulle statsbidraget bli avsevärt större vid uppförande av ålderdomshem än om man skulle ha anordnat pensionärshem. För inte mindre än tjugotvå av kommunerna nära hälften alltså —— skulle stats- bidragsprocenten ha blivit avsevärt högre om man i stället för ålderdoms— hem byggt pensionärshem.

Åldringsvårdsutredningen utgår sålunda från att ifrågavarande båda statsbidrag inte behöver samordnas. Detta utesluter givetvis inte att man vid den närmare utformningen av statsbidragsbestämmelserna för pensio- närsbostäder kan gå efter samma principiella riktlinjer i vissa avseenden. Det gäller härvidlag närmast differentieringsgrunden, sättet för bestäm— mande av bidragsunderlaget samt i någon mån handläggningsförfarandet.

Differentieringsgrunden för statsbidraget. Enligt gällande bestämmelser differentieras statsbidraget till anordnande av pensionärshem med hänsyn till den kommunala utdebiteringen.

Redan kommunalskatteberedningen kritiserade i sitt betänkande den 19 augusti 1943 (SOU 1943: 43) konstruktionen av pensionärshemsbidra- get. Beredningen ansåg inte skattetrycket vara ett fullt adekvat uttryck för kommunernas bidragsbehov. Det vore enligt beredningens mening mest ändamålsenligt att gradera statsbidraget efter skatteunderlaget. Övriga fak—

| [ l

torer borde beaktas endast i andra hand. Beredningen framlade även ett konkret förslag till ändrade grunder, enligt vilka gränserna för bidraget _ 25 resp. 80 % skulle bibehållas men avvägningen inom dessa gränser ske med hänsyn till skatteunderlaget. Beredningens förslag föranledde inte någon statsmakternas åtgärd.

Nästa gång frågan blev aktuell var i samband med socialvårdskommitténs förslag av år 1946 om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem och om samordning av detta statsbidrag och pensionärshemsbidraget. Socialvårds- kommitténs förslag resulterade i principbeslut vid 1947 års riksdag om statsbidrag till ålderdomshem, men den närmare utformningen av stats- bidragsbestämmelserna fick hero.

1 december 1947 tillkallades sakkunniga för översyn av statsbidragsgrun- derna för pensionärshem. Dessa sakkunniga upptog dock inte frågan om ändring av principen för differentiering av bidraget till prövning. De sak- kunniga skulle enligt sina direktiv utreda frågan om ändrad hyressättning i pensionärshemmen och i samband därmed göra en översyn av grunderna för bidragsverksamheten. I statsbidragsfrågan kom de sakkunniga till resul- tat att de gällande bestämmelserna borde lämnas orubbade >>då inga andra skäl än den förändrade hyressättningen anförts för en justering av bidrags- skalan». — I remissyttranden över de sakkunnigas förslag framhöll social- vårdskommittén och svenska landskommunernas förbund att det borde övervägas, om inte statsbidraget till anordnande av pensionärshem borde be- räknas på grundval av skatteunderlaget i stället för att avvägas mot den kommunala utdebiteringen. Departementschefen anförde i prop. nr 231/1948 att den i de två remissyttrandena väckta frågan torde kunna upp- tagas i samband med en prövning av frågan om grunderna för statsbidrag till ålderdomshem i enlighet med 1947 års principbeslut.

1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. föreslog i sitt i juni 1950 avlämnade betänkande (SOU 1950: 22) att bidraget till ålder- domshemmen skulle i likhet med bidragen till pensionärshem och folk- skolehyggnader avvägas med hänsyn till kommunernas ekonomiska bär— kraft. De sakkunniga fann liksom kommunalskatteberedningen att utdebite- ringen i jämförelse med skatteunderlaget inte utgjorde ett fullt adekvat uttryck för kommunernas bidragsbehov. Vid valet mellan en avvägning av statsbidraget till ålderdomshemmen efter skatteunderlaget eller efter utdebiteringen borde kravet på största möjliga rättvisa mellan kommunerna vara utslagsgivande. Statsbidragssakkunniga ansåg att det inte rådde någon tvekan om att en gradering efter skatteunderlaget skulle ge det bästa resultatet. Av samma skäl och med hänsyn till önskvärdheten av likformiga statsbidragsregler för ålderdomshem och pensionärshem borde skatteunderlaget även läggas till grund för avvägningen av statsbidraget till pensionärshem. —— Ur remissyttrandena över förslaget må nämnas att svenska landskommunernas förbund fann det nödvändigt att gradera också

pensionärshemsbidraget efter skatteunderlaget. — Statsbidragssakkunnigas förslag föranledde som i annat sammanhang omnämnts inte någon vidare åtgärd från statsmakternas sida.

I prop. nr 124 till 1951 års riksdag redovisades bl. a. ett av 1950 års be- sparingsutredning framlagt förslag om utbyggnad av bidragsskalan för pensionärshem i syfte att begränsa bidragsgivningen. Departementschefen framhöll i detta sammanhang att de gällande grunderna för ifrågavarande bidrag inte överensstämde med den för statsbidragsverksamheten i allmän- het tillämpade principen, att skatteunderlaget skall vara bestämmande för bidragets storlek. Den fråga, som väckts av besparingsutredningen, borde beaktas i samband med att en allmän omläggning av statsbidragsgrunderna verkställdes. _— I likalydande motionerna I: 461 och II: 595 till samma års riksdag anhölls, under erinran om det av 1949 års statsbidragssakkunnigas för ålderdomshem förordade bidragssystemet, att förslag om ändrade grun- der för statsbidrag till pensionärshem måtte föreläggas 1952 års riksdag. — Statsutskottet (utl. nr 155) ansåg att bärande skäl kunde anföras för en översyn av ifrågavarande bidragsskala och att denna översyn borde verkställas av den 1949 tillkallade allmänna statsbidragsutredningen. —— Riksdagen (skr. nr 299) beslöt i enlighet med vad statsutskottet föreslagit.

I direktiven för åldringsvårdsutredningen (23 maj 1952) erinrar departe— mentschefen bl. a. om att allmänna statsbidragsutredningen då ännu inte lagt fram sina förslag. Den väntades emellertid komma att slutföra sitt arbete inom en relativt snar framtid.

I ett den 1 december 1952 dagtecknat betänkande (SOU 1952: 44) har allmänna statsbidragsutredningen behandlat frågan om de statliga drifts- bidragen till kommunerna. Utredningen har sedermera i november 1953 fått i uppdrag att överarbeta frågan om utformningen av systemet för dessa bidrag. Även frågan om systemet för s. k. anläggningsbidrag har enligt vad som inhämtats diskuterats inom utredningen, dock utan något slutligt ställningstagande.

Åldringsvårdsutredningen anförde vid behandlingen av frågan om diffe- rentiering av statsbidraget till anordnande av ålderdomshem, att anlägg— ningskostnaderna för ålderdomshem sedda i sitt större kommunalekono— miska sammanhang spelade en relativt underordnad roll. Utslagna per vårddag torde sålunda driftskostnaderna vara avsevärt högre än anlägg- ningskostnaderna. Eftersom bidragets skatteutjämnande effekt därför måste bli ringa, skulle det kunna övervägas -— bl. a. för att uppnå en av utredningen eftersträvad enkelhet — att låta statsbidraget utgå med en för samtliga kommuner lika andel av bidragsunderlaget. Emellertid kunde det förutsättas att ett sådant enhetsbidrag skulle bli så pass lågt, om ett visst sammanlagt statsbidragsbelopp fördelades på kommunerna med lika belopp per Vårdplats, att den på vissa kommuner stannande delen av anläggnings— kostnaderna skulle bli för hög i förhållande till de ekonomiska resurserna.

Bidraget skulle då för dessa kommuner inte få den avsedda stimulerande effekten. Även om man betraktade bidraget huvudsakligen som ett stimu- lansbidrag, vore det enligt utredningens mening därför motiverat att ge bidraget en sådan konstruktion att kommuner med svagare ekonomiska resurser finge ett högre procentuellt bidrag än de ekonomiskt bättre ställda kommunerna. I likhet med statsbidragssakkunniga ansåg utredningen att skatteunderlaget per invånare i detta fall vore en godtagbar mätare på kommunernas ekonomiska bärkraft.

Den av utredningen föreslagna graderingen med hänsyn till skatteunder- laget tillstyrktes i det övervägande antalet remissyttranden och förslaget fick i denna del ligga till grund för statsmakternas beslut vid 1953 års riksdag.

De skäl som av åldringsvårdsutredningen anförts för en differentiering av statsbidraget till ålderdomshem torde med än större fog kunna göras gällande beträffande pensionärshemmen. I fråga om dessa spelar nämligen anläggningskostnaderna jämfört med driftskostnaderna ur kommunaleko- nomisk synpunkt inte en lika underordnad roll som då det är fråga om ålderdomshemmen. Överhuvudtaget måste stimulanssynpunkten tillmätas större betydelse när det är fråga om en frivillig uppgift som pensionärshem— men än i fråga om ålderdomshemmen, där kommunerna har en obligato- risk uppgift.

Med hänsyn till bidragets huvudsakliga karaktär av stimulansbidrag torde det inte finnas tillräcklig anledning att komplicera graderingen genom att söka ta hänsyn också till andra faktorer än skatteunderlaget, såsom skattetrycket, kommunens ekonomiska ställning i övrigt, dess ekonomiska eller geografiska struktur eller andra liknande faktorer.

Åldringsvårdsutredningen föreslår sålunda, att statsbidraget till anord— nande av pensionärshem skall graderas uteslutande efter skatteunder- laget i vederbörande kommun, d. v. s. antalet skattekronor per invånare.

Bidragsskala m. m. Den ursprungliga bidragsskalan för pensionärshems- bidraget varierade mellan 15 och 50 % med stigande intervall. Den fr. o. m. den 1 juli 1942 ändrade, nu gällande bidragsskalan, som finnes intagen å sid. 52, varierar mellan 25 och 80 % och är progressiv med intervallen 2-—3—4-—6—8—9—11—12.

1950 års besparingsutredning föreslog i en promemoria år 1950 att bi- dragsskalan skulle utbyggas med fyra steg —— 20, 21, 22 och 23 % —— så att en lägsta procentsats av 20 % skulle utgå vid en utdebitering under 6 kronor per skattekrona, mot gällande gräns av 25 % vid ett skattetryck under 10 kronor per skattekrona. Flertalet av de remissinstanser, som ytt— rade sig över förslaget, bl. a. bostadsstyrelsen och åtskilliga kommuner, tillstyrkte detsamma. Från åtskilliga håll påpekades emellertid dessutom, såsom redan i annat sammanhang återgivits, att skatteunderlaget och inte

uttaxeringen borde vara bestämmande för statsbidragets storlek. Departe- mentschefen framhöll i prop. nr 124/1951 i samband med redovisningen av besparingsutredningens förslag, att frågan om eventuell utbyggnad av bi— dragsskalan borde beaktas i samband med att en allmän omläggning av statsbidragsgrunderna verkställdes.

En ny bidragsskala, differentierad efter skatteunderlaget, bör enligt åldringsvårdsutredningens mening utgå från den procentsats som i en kommun med normalskatteunderlag i fortsättningen betecknad som normalfall — kan anses medföra en skälig fördelning av kostnaderna mel- lan stat och kommun. Med utgångspunkt från denna procentsats kan skalan byggas ut nedåt och uppåt till lämpliga gränser antingen med jämna intervall, exempelvis fem procent såsom ålderdomshemsskalan, eller progressivt med stigande intervall från bottenprocentsatsen såsom den gäl— lande pensionärshemsskalan. Det gäller vidare att bestämma metoden för beräkning av det i varje enskilt fall aktuella skatteunderlaget samt huru- vida möjligheter skall ges till avvikelser från bidragsskalan. Slutligen måste man i detta sammanhang ta ställning till frågan om åtgärder vid eventuella förskjutningar i normalskatteunderlaget.

Medelskatteunderlaget för olika kommuntyper enligt taxeringarna åren 1952—1954 framgår av följande tablå.

Antal skattekronor per invånare

Kommuntyp 1952 1953 1954 Städer ........... 35,6 37,5 38,1 Köpingar ........ . 33,2 32,2 33,1 Landskommuner ...... 25,6 24,8 24,3 Samtliga 27,3 27,1 26,9

Man synes sålunda såsom ett genomsnitt enligt de tre angivna årens taxe- ringar kunna beteckna en kommun med ett skatteunderlag av omkring 27 skattekronor per invånare som ett normalfall.

Kommunernas fördelning efter skatteunderlaget enligt 1954 års taxe- ringar framgår av tabell 4: 3.

1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. övervägde ursprungligen att bestämma statens bidrag till ca 33 % vid fall av normal- skatteunderlag. Den genomsnittliga bidragsprocenten i de 125 fall, där statsbidrag beviljats under år 1949 uppgick nämligen till omkring 33 %. För att uppnå en större differentiering frångick de sakkunniga emellertid denna tanke och stannade i stället för 45 % statsbidrag vid normalfall, trots att som följd härav en höjning av de utgående statsbidragen till pensionärshem syntes oundviklig.

I de 184 fall, där statsbidrag beviljats under de tre senast förflutna budgetåren, 1952/53—1954/55, har bidrag utgått med i genomsnitt 33 %;

Tabell 4:3. Kommunernas fördelning efter skatteunderlag enligt 1954 års taxeringar

Skattekronor Lands— per Städer Köpingar kom- Samtliga invånare muner Under 16 -— —— 35 35 16—17,99 —— —— 57 57 18—19,99 — _— 95 95 20—21,99 2 1 127 130 22—23,99 —— 1 131 132 24—25,99 _ 9 95 104 26—27,99 3 6 99 108 28—29,99 6 9 52 67 30—31,99 12 21 44 77 32—33,99 15 16 26 57 34—35,99 23 9 11 43 36—37,99 20 3 9 32 38—39,99 15 7 15 37 40 och över 37 10 16 63 Summa 133 92 812 1 037

samma siffra sålunda som för år 1949. Det förefaller därför lämpligt att låta staten i normalfall svara för 30 å 40 % av bidragsunderlaget.

Olika alternativ för bidragsskalans utformning har ingående diskuterats. Det har gällt att taga ställning till dels frågan om lämpliga minimi- och maximigränser och dels frågan huruvida skalan skulle utformas med jämna intervall, t. ex. efter mönster från ålderdomshemsskalan, eller med stigande | intervall såsom den gällande pensionärshemsskalan. Utredningen har slut— I l

i i | | !

ligen stannat för att oförändrat bibehålla hela det högra ledet i den nu- varande skalan, d. v. s. gällande minimi- och maximigränser samt intervall.

En utbyggnad av skalans högra led ner till 20 % på sätt besparings- utredningen föreslagit skulle vid en omläggning av differentieringsgrunden till skatteunderlaget huvudsakligen gå ut över städerna. Redan inom den nuvarande skalans ram 25—80 % kommer emellertid omläggningen, såsom senare skall närmare visas, att innebära en som regel väsentligt lägre procentsats för flertalet städer. På grund härav och då den ifrågasatta utbyggnaden av skalan torde sakna större statsfinansiell betydelse har åldringsvårdsutredningen ansett sig böra avvisa förslaget.

Med utgångspunkt från en bidragsprocent av 34 vid normalfall har åldringsvårdsutredningen sålunda uppgjort följande förslag till bidrags- skala.

Antal Stats- skattekronor bidrags- per inv. procent Under 18 ...................................... 80 18—19: 99 .................................... 68 20—21: 99 ....................................

skattekronor bidrags- per inv. procent 22—23: 99 .................................... 48 24_25: 99 .................................... 40 26—27: 99 .................................... 34 28—29: 99 ................................... 30 30—31: 99 .................................... 27 32 och däröver ................................ 25

Kommunernas fördelning på de olika procentsatserna framgår av en jämförelse med den tidigare intagna tabellen 4 : 3.

Om den föreslagna bidragsskalan tillämpas i de pensionärshemsärenden, som _ frånsett beslut om höjningar av tidigare beviljade bidrag _ under budgetåren 1952/53—1954/55 avgjorts av Kungl. Maj:t och som avser ny— byggnader, blir resultatet under förutsättning av oförändrat bidragsunder— lag som framgår av tabell 4:4.

Tabell 4:4. Statsbidrag till nybyggnad av pensionärshem 1/7 1952—30/6 1.955. Bidrags— procent och statsbidragsbelopp enligt gällande och föreslagen bidragsskala

' Genomsnitt]. bidragsproc. Statsbidrag milj. kr. Ixommuner Kungl. Maj:t Förslaget Kungl. Maj:t Förslaget 29 städer ....................... 34 25 5,7 4,4 18 köpingar ..................... 29 28 1,8 1,6 137 landskommuner .............. 34 43 14,5 , Samtliga 33 39 22,0 .. ,

Tabell 4.'5 visar närmare hur den föreslagna bidragsskalan skulle in- verka på ifrågavarande kommuners fördelning efter procentsats jämfört med fördelningen efter den gällande pensionärshemsskalan.

Tabell 4:5. Statsbidrag till nybyggnad av pensionärshem 1/7 1952—30/6 1955. Kom- munernas fördelning eller procentsats enligt gällande och [öreslagen bidragsskala

Bi" Städer Köpingar Landskommuner Samtliga drags— procent Ph1 Åvua Ph Åvu Ph Åvu Ph » Åvu 25 2 23 4 9 41 18 47 50 27 5 6 6 2 29 7 40 15 30 5 _ 4 5 19 1 3 28 18 34 9 _ 3 1 14 15 26 1 6 40 5 _ 1 1 8 29 14 30 48 2 _ _ _ 10 20 12 20 57 1 _ _ _ 11 15 12 15 68 _ _ _ _ 4 17 4 17 80 _ _ _ _ 1 3 1 3 Summa 29 29 18 18 137 137 184 184

1 Ph = gällande bidragsskala enl. pensionärshemskungörelsen. 2 Åvu = den av åldringsvårdsutredningen föreslagna bidragsskalan.

Åldringsvårdsutredningens förslag är i stort sett till fördel för lands- kommunerna. För köpingarnas del skulle omfördelningarna bli relativt obetydliga, under det att förslaget såsom tidigare påpekats skulle innebära en väsentligt lägre procentsats för flertalet av städerna. Dessa konsekven- ser är emellertid en ofränkomlig följd av ändringen av det vänstra ledet i skalan, d. v. s. av omläggningen från den kommunala utdebiteringen till skatteunderlaget som bestämmande för statsbidragets storlek. Av de två sista tabellerna framgår att det huvudsakligen endast skulle ha blivit fråga om en omfördelning av bidraget kommunerna emellan, om de nya grunderna skulle ha tillämpats i de i tabellerna redovisade ärendena från de tre senaste budgetåren.

Enligt pensionärshemskungörelsen bestämmes procentsatsen för stats- bidrag för närvarande med hänsyn till den för de fem senast förflutna kalenderåren genomsnittliga utdebiteringen per inkomstskattekrona i veder- börande kommun.

I fråga 0111 statsbidraget till ålderdomshem bestämmes en kommuns genomsnittliga skatteunderlag _ i likhet med vad som gäller för stats- bidrag till folkskolebyggnader _ på grundval av de sju senaste årens skatteunderlag med bortseende från de två år, som utvisar det högsta resp. det lägsta skatteunderlaget. Denna metod hade föreslagits av 1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. in. För det övervägande antalet kommuner har beräkningssättet inneburit, att det genomsnittliga skatteunderlaget grundat sig på kvoterna för de fem mellersta av sju år. Åldringsvårdsutredningen ifrågasatte också i betänkandet om statsbidrag till ålderdomshem, om det icke vore bättre att i stället välja en enklare grund för beräkningarna, t. ex. skatteunderlaget under de senast förflutna fem eller tre åren. Utredningen ansåg att detta i och för sig vore riktigt men med hänsyn till att statsbidragssakkunnigas förslag byggde på en redan vedertagen grund fann utredningen inte att det förelåg tillräcklig anledning att frångå förslaget.

Vid den nu ifrågasatta omläggningen av grunderna för statsbidraget till pensionärshem synes det emellertid onödigt att använda ett ur administra- tiv synpunkt så pass komplicerat beräkningssätt som det vid statsbidragen till folkskolebyggnader och ålderdomshem. Åldringsvårdsutredningen före— slår därför att det genomsnittliga skatteunderlaget under de i förhållande till tidpunkten för statsbidragsbeslutet senast förflutna tre åren skall bli avgörande för bidragsprocentens storlek. Detta beräkningssätt har också förutsatts vid framräknandet av det normalskatteunderlag, som använts vid uppgörandet av förslaget till bidragsskalan. Därest förslaget om treårs— period skulle visa sig inte stämma överens med vad allmänna statsbidrags- utredningen kan komma att föreslå för samordning av olika statsbidrag, torde det väl låta sig göra att ändra treårsperioden till t. ex. en femårs- period utan att någon justering av bidragsskalan därför behöver företagas.

Med hänsyn till att uppgifter angående skatteunderlaget visst är regel- mässigt föreligger först under senare hälften av påföljande år, torde i likhet med vad som gäller beträffande ålderdomshemsbidraget året närmast före det år bidragsbeslut meddelas inte höra inräknas bland de år, som skall tagas i betraktande vid uträkning av skatteunderlaget per invånare.

Ett på vissa grunder framräknat normalskatteunderlag har som framgår av det föregående fått utgöra riktpunkt för utformningen av bidragsskalan. Vid en allmän höjning eller sänkning av antalet skattekronor per invånare ändras emellertid det faktiska normalskatteunderlaget. Om bidragsskalan under sådana omständigheter bibehålles oförändrad, sker så småningom en förskjutning av de ursprungliga proportionerna mellan statens bidrag och kommunernas andel av kostnaderna. Socialvårdskommittén har i sitt i april 1950 avlämnade betänkande XVII med förslag bl. a. om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål (SOU 1950:11) givit bidragsbestämmelserna en sådan utformning att bidragets anpassning efter förskjutningar i normalskatteunderlaget skulle bli i stort sett automatisk.

Åldringsvårdsutredningen övervägde vid utformningen av statsbidrags—' bestämmelserna för ålderdomshem huruvida en automatik, sådan som socialvårdskommittén föreslagit, borde komma till användning. Bl. a. ut- redningens allmänna strävan efter enkelhet ansågs emellertid tala emot en sådan lösning. Utredningen inskränker sig därför även i nu förevarande statsbidragsfråga till att understryka angelägenheten av att bidragsskalan justeras vid mera väsentliga förskjutningar i normalskatteunderlaget. Enligt åldringsvårdsutredningens mening bör det närmast ankomma på allmänna statsbidragsutredningen att överväga hur man skall tillgodose dessa synpunkter.

Enligt pensionärshemskungörelsen kan bidragsskalan frångås och bi- dragsprocenten bestämmas enligt andra grunder, där särskilda skäl därtill föranleder. Denna undantagsbestämmelse har tillämpats ytterst sällan, under åren 1950—1954 i endast två fall av samtliga 412. Det synes därför inte finnas tillräckliga skäl att bibehålla en sådan möjlighet till avvikelser från skalan. En sådan undantagsbestämmelse skulle för övrigt försvåra strävandena att göra det administrativa förfarandet så litet komplicerat som möjligt.

Bidragsunderlaget. Som inledningsvis nämnts utgöres bidragsunderlaget enligt gällande bestämmelser av det belopp, vartill de verkliga anskaff- ningskostnaderna skäligen kan uppskattas. Tomt- och ledningskostnader får inte inräknas i bidragsunderlaget.

1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. (SOU 1950: 22) föreslog att statsbidraget till anordnande av ålderdomshem skulle, liksom pensionärshemsbidraget, beräknas med de verkliga byggnadskostnaderna

som grund. De sakkunniga ansåg att en bidragsform, där statsbidraget anknöts till de verkliga kostnader, som i varje särskilt fall visades sakligt motiverade, var både effektivare och smidigare än en form, där bidraget bestämdes efter mer eller mindre godtyckliga grunder. Ett på förhand fixerat bidragsunderlag skulle enligt de sakkunnigas mening inte verka tillräckligt stimulerande. Ett standardiserat bidrag måste nämligen ställas i relation till en minsta eller genomsnittlig byggnadskostnad under en given tidsperiod och måste därför enligt de sakkunnigas mening verka åter- hållande på utvecklingen. Vidare skulle vissa svårigheter uppkomma med hänsyn till de betydande kostnadsvariationer, som betingades av lokala förhållanden. Det skulle sannolikt även visa sig nödvändigt att tid efter annan omräkna det fixerade bidragsunderlaget med hänsyn till byggnads- kostnadsutvecklingen.

Statsbidragssakkunnigas förslag att låta de verkliga kostnaderna, i den mån de i varje särskilt fall visade sig sakligt motiverade, utgöra bidrags- underlag kritiserades i vissa remissyttranden. Bl. a. underströks, att ett på detta sätt till de verkliga kostnaderna anknutet statsbidrag måste med— föra en mycket ingående kontroll över den kommunala byggnadsverksam— heten. Därjämte anfördes att kravet på enkelhet vid bidragsgivningen inte kunde tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom det föreslagna syste— met. I stort sett lämnades dock förslaget i denna del utan erinran.

Åldringsvårdsutredningen utgick i sitt betänkande om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem från att kravet på enkelhet borde tillgodo- ses i möjligaste mån. Utredningen sökte därför att komma fram till ett system, som inte skulle behöva föranleda den ingående kontroll och det tämligen vidlyftiga administrativa förfarande, som syntes bli en följd av det av statsbidragssakkunniga föreslagna systemet. Man borde kunna nå det angivna målet genom att sätta en lämplig generell övre gräns för de kostnader, som skulle utgöra bidragsunderlaget. De verkliga kostnaderna borde få utgöra underlag för beräknande av statsbidraget, men endast i den mån de ej överstege ett på förhand fixerat belopp. Som grund för bestämmandet av detta belopp borde läggas platsantalet samt den unge- färliga genomsnittskostnaden per plats. Därest en kommun byggde billigare utan att eftersätta standarden, fordrades självfallet inte någon ingående kontroll från statens sida av byggnadskostnaderna. Å andra sidan fick en kommun, som ville nå en högre standard och därigenom överskred den för statsbidrag fastställda högsta kostnadsgränsen, helt bekosta denna överstandard. En nackdel med den av utredningen förordade konstruk- tionen var, att en kommun helt fick stå även för de kostnader utöver maximum, som föranleddes av andra omständigheter än höjning av stan- darden utöver den vedertagna, såsom t. ex. fördyring på grund av klima- tiska förhållanden, långa transporter m. m. En annan nackdel var att det kunde bli nödvändigt att med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen

justera maximibeloppet. Nackdelarna syntes emellertid väsentligen upp— vägas av de fördelar, som nåddes genom minskat behov av kontroll från statens sida och därigenom möjligheter till förenklad administration samt genom bevarat utrymme för kommunala initiativ.

I proposition nr 69/1953 anförde socialministern i fråga om bidrags- underlaget, att en från åldringsvårdsutredningens förslag något avvikande regel förordats av statskontoret, som ansåg att bidraget borde beräknas efter fasta belopp per Vårdplats. Enligt departementschefens mening var denna konstruktion att föredraga beträffande nybyggnad, då den onödig- gjorde den närmare kontroll av byggnadskostnaderna, som måste bli en följd av åldringsvårdsutredningens förslag. Detta medförde administrativa fördelar såväl för kommunerna som för staten. Han förordade därför att statsbidraget, då det gällde nybyggnad, skulle beräknas på ett fixt belopp per plats. Det av åldringsvårdsutredningen för framtiden föreslagna maxi— mibeloppet kunde te sig relativt ogynnsamt för kommuner med särskilt höga byggnadskostnader. En anordning med olika bidragsunderlag för skilda delar av landet syntes emellertid av praktiska skäl inte höra komma till stånd. Bidragsunderlaget borde givetvis omprövas i framtiden i den mån de faktiska kostnaderna för ålderdomshemmen ändrades.

Statsutskottet (utl. nr 152) förklarade i anslutning till vad som anförts i vissa motioner, att det kunde diskuteras att anknyta beräkningen av bidragsunderlaget till de faktiska kostnaderna i varje särskilt fall i stället för till ett fixt platsbelopp. Mot en sådan konstruktion kunde dock riktas en invändning av mycket väsentligt innehåll, nämligen att den i proposi— tionen eftersträvade enkelheten i det administrativa förfarandet därigenom skulle till större delen gå förlorad. —— Statsutskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Åldringsvårdsutredningen anser att samma skäl, som i fråga om ålder- domshemsbidraget anfördes för och mot ett schematiskt bestämt belopp per enhet som bidragsunderlag, gäller då det nu är fråga om pensionärs- hemsbidraget. Även här synes enligt utredningens mening de skäl som talar för en sådan anordning vara avgjort övervägande.

Det ligger närmast till hands att, liksom man i fråga om ålderdoms- hemmen valt ett fixt belopp per Vårdplats, välja lägenheten som enhet då det gäller pensionärshemmen. En annan tänkbar grund vore ytinnehållet, uttryckt i kvadratmeter per lägenhetsyta. Man kunde även tänka sig en kombination av dessa två metoder och dela in lägenheterna i olika grupper _ förslagsvis två _ med hänsyn till variationer i lägenhetstyp. Som regel har man åtminstone hittills endast haft att göra med två typer: ett rum och kokvrå samt ett rum och kök _ bådadera eventuellt i förening med alkov. En tredje möjlighet kunde vara att välja ett fixerat kubikmeterpris.

Om man skall kunna fullt uppnå den enkelhet i det administrativa för- farandet, som åldringsvårdsutredningen i detta som i andra sammanhang

eftersträvat, är det förstnämnda alternativet, d. v. s. lägenheten som enhet vid beräkningen av bidragsunderlaget, utan tvekan att föredraga. Med de övriga alternativen synes ett relativt ingående gransknings- och uppmät- ningsförfarande inte kunna undvikas. Utredningen har därför främst ur enkelhetens synpunkt stannat för att föreslå lägenheten som enhet i före- varande avseende.

För att få ett begrepp om variationerna i fråga om kostnaderna per lägenhet, lägenhetsantalet i pensionärshemmen och lägenheternas storlek har en undersökning verkställts beträffande de pensionärshemsärenden, som avser från mitten av 1952 och fram till slutet av 1954 färdigställda nybyggnader och som under tiden intill den 1 juli 1955 varit föremål för Kungl. Maj:ts beslut om ytterligare statsbidrag. Resultatet i vad avser antal ärenden och lägenheter samt verkliga och för statsbidrag slutligen godkända kostnader redovisas i tabell 4: 6.

Tabell 4:6. Pensionärshem färdigställda efter 1/ 7 1952 och beträffande vilka ansökningar om förhöjt statsbidrag avgjorts av Kungl. Maj:t före 1/7 1955

Antal Verkl. kostn. Godk. kostn. Kommuner lä enheter g milj. kr. kr. pr lght milj. kr. kr. pr lght 24 städer ........... 746 14,9 19 900 14,7 19 700 12 köpingar ......... 240 5,5 22 800 5,2 21 900 92 landskommuner. . . 1 184 29,6 25 100 28,2 23 800 Summa 2 170 50,0 23 000 48,1 22 200

Lägenhetsantalet i de särskilda pensionärshemmen varierar för städerna från 6 till 115 med ett genomsnitt av 34, för köpingarna från 8 till 24 med ett genomsnitt av 17 och för landskommunerna från 4 till 24 med ett genomsnitt av 12. Då kostnaderna för en mindre byggnad normalt blir proportionsvis högre än för en större byggnad, avspeglar sig variationerna i fråga om lägenhetsantalet de olika kommuntyperna emellan i genomsnitts- kostnaden per lägenhet.

Antal Kostnad Kommun lghtr kr. per lght

Nederkalix ........... 8 42 200 Västland ............. 12 39 750 Tysslinge ............ 8 37 750 Tärendö ............. 8 35 400 Själevad ............. 24 33 600 Nordmaling .......... 10 32 500 Själevad ............. 24 32 400 Mörsil ............... 10 32 100 Älvsbyns köping ...... 16 31 600 Tyresö .............. 8 31 000 Hallingeherg .......... 4 30 750 Hallingeberg .......... 4 30 500

Kostnaden per lägenhet (de uppgivna verkliga kostnaderna) i de sär- skilda pensionärshemmen varierar för städerna, med ett extremt undan- tag, mellan 15 300 och 28500 kronor, för köpingarna mellan 18000 och 31 600 samt för landskommunerna mellan 16200 och 42200 kronor. Det extrema undantaget för städernas del utgöres av ett i förutvarande Ting- stads landskommun, numera ingående i Norrköpings stad, uppfört pen- sionärshem om 4 lägenheter, där kostnaderna uppgick till 35 375 kronor per lägenhet. Även i vissa andra fall förekommer som synes extremt höga byggnadskostnader som förskjuter genomsnittskostnaderna uppåt. Kost- naden per lägenhet överstiger sålunda 30000 kronor i ytterligare 12 fall av det i tabell 4: 6 redovisade materialet; se tablån på föregående sida.

De speciellt höga byggnadskostnaderna i fallen som återgivits härovan kan som regel förklaras av sådana omständigheter som ekonomiskt ogynn- sam planering av plantekniska skäl, ekonomiskt ofördelaktig planlösning i övrigt, ofördelaktiga byggnadsentreprenader eller en betydligt högre standard än som motsvarar genomsnittet. I några fall torde också den geografiska belägenheten ha inverkat.

Kostnaden per kvadratmeter Iägenhetsyta (ly) har jämförts i de pen— sionärshemsärenden som redovisats i tabell 4:6. De uppgivna verkliga kostnaderna uppgår till lägst 523 och högst 1 234 kronor per m2 ly. I ytter— ligare tre fall översteg kostnaderna per m2 ly 1 000 kronor. De av bostads— styrelsen godtagna kostnaderna för beräkning av bidragsunderlaget upp- går till lägst 523 och högst 925 kronor per m2 ly.

Byggnadskostnadernas variationer i dessa pensionärshemsärenden fram- går närmare av tabell 4: 7.

Tabell 4:7. Byggnadskostnadernas variationer för nybyggda pensionärshem juni 1952 —december 1954

Kostnad 500— 600— 700— 800— 900— Över kr/m= ly 599 699 799 899 999 1 000 Verkliga ...... . . . . . 13 38 35 38 7 4 Godtagna .......... 14 49 42 27 2 1

Genomsnittet för de verkliga kostnaderna blir i dessa fall 727 kronor och för de godtagna kostnaderna 687 kronor per 1112 ly. Härvid har bort- setts från de fyra fallen med extremt höga kvadratmeterkostnader.

I fråga om lägenheternas storlek visar en undersökning av de ärenden om statsbidrag till anordnande av nya pensionärshem, som under åren 1953—1954 granskats inom bostadsstyrelsen, avsevärda variationer. I runt tal varierar sålunda lägenhetsytan då det gäller ett rum och kokvrå mellan 22 och 32 m2 samt beträffande ett rum och kök mellan 32 och 42 ni?.

Beträffande lägenhetstyper utvisar kommunenkäten att lägenheter om ett rum och kokvrå, d. v. 5. för ensamstående, dominerar i städerna, där

de utgjorde 74 % av lägenhetsbeståndet i februari 1954. I köpingarna är förhållandet mellan antalet lägenheter för ensamstående och för två eller flera personer i det närmaste 50 _ 50. I landskommunerna överväger lägen- heterna för två eller flera personer, ett rum och kök eller större; de ut- gjorde här 58 % av lägenhetsbeståndet. Den förhållandevis rikligare före- komsten av större lägenhetstyper i köpingarnas och framför allt lands- kommunernas pensionärshem medverkar givetvis jämte de mindre enhe- terna till att de genomsnittliga byggnadskostnaderna blir högre i dessa kommuner än då det gäller städerna.

Åldringsvårdsutredningen kommer, efter övervägande av de skilda fak- torer, som kan tänkas inverka på bestämmandet av bidragsunderlaget i form av ett enhetsbelopp per lägenhet, fram till att detta belopp bör be- stämmas till 20 000 kronor per lägenhet. Liksom då det gällde anläggnings- bidraget till ålderdomshem bör en anordning med olika bidragsunderlag för skilda delar av landet inte komma till stånd.

Om ett bidragsunderlag av 20 000 kronor per lägenhet och den föreslagna bidragsskalan tillämpas i samma ärenden, som utgör material till tabell 4: 6, blir resultatet som framgår av tabell 4: 8.

Tabell 4:8. Jämförelse mellan statsbidrag enligt gällande och enligt föreslagna grunder, avseende under tiden juni 1952—december 1954 färdigställda nybyggnader av pensio-

närshem Genomsnittlig Bidragsunderlag Statsbidrag bidragsprocent milj. kr. milj. kr. Kommuner

Kungl. Åvu:s Kungl. Åvu:s Kungl. Åvu:s Maj:t förslag Maj:t förslag Maj:t förslag 24 städer .......... 30 26 14,7 14,9 4,2 3,8 12 köpingar ........ 32 28 5,2 4,8 1,7 1,3 92 landskommuner. . 31 38 28,2 23,7 9,3 8,8 Samtliga fall 31 35 48,1 43,4 15,2 13,9

Av siffrorna i tabell 4: 8 framgår bl. a. att statens kostnader under ifråga- varande tidsperiod skulle med oförändrad byggnadsvolym ha blivit något lägre enligt de av åldringsvårdsutredningen föreslagna grunderna. Oför- ändrade statsanslag skulle sålunda, om dessa grunder gällt, ha kunnat medgiva bidrag till ytterligare ett par hundra lägenheter.

Särskilt för landskommunerna är det föreslagna bidragsunderlaget avse- värt lägre än de i tabell 4: 6 redovisade genomsnittskostnaderna. En önsk- värd övergång till mindre lägenhetstyper kan emellertid beräknas medföra en framtida minskning av de verkliga kostnaderna per lägenhet i dessa fall. Härtill kommer det förhållandet att omläggningen av differentierings- grunden såsom tidigare påpekats allmänt sett är till fördel för lands— kommunerna.

Det kan bli nödvändigt att med hänsyn till byggnadskostnadsutveck-

lingen justera det fastställda bidragsunderlaget. I den mån de faktiska byggnadskostnaderna undergår någon mera väsentlig förändring och där- igenom grunden för det gällande bidragsunderlaget förskjutes, bör sålunda beloppet för bidragsunderlaget omprövas. Det synes närmast ankomma på bostadsstyrelsen att i förekommande fall taga initiativ till en sådan om— prövning.

Statsbidrag kan enligt gällande bestämmelser även utgå för anordnande av pensionärshem i redan uppförd byggnad, som avsetts för annat ändamål. Denna möjlighet bör bibehållas. Härvid kan emellertid systemet med ett en- hetsbelopp som bidragsunderlag uppenbarligen inte användas, utan bidrags— underlaget måste få bestämmas på grundval av de verkliga kostnaderna för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten intill det för nybyggnad fast— ställda enhetsbeloppet. Statsbidrag bör i dessa fall ej utgå för tomtkost- nader liksom inte heller för eventuellt framdragande av ledningar till tomt- gränsen. Endast sådana om- och tillbyggnadsföretag som i avseende å om— fattning och resultat kan i huvudsak anses likvärdiga med nybyggnad bör ifrågakomma till statsbidrag.

Åtgärder för tillsyn och vård. Kollektiva anordningar och annan service. I ett föregående avsnitt har inledningsvis återgivits pensionärshemskun- görelsens föreskrift att pensionärshem skall inrättas och utrustas så att »de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kan erhålla tillsyn och vård».

Även dessa förhållanden berördes i åldringsvårdsutredningens kommun— enkät, som härvidlag avsåg att få reda på dels hur den föreskrivna till— synen och vården ombesörjdes, dels om något gjorts för att hjälpa pen- sionärerna till rätta med deras ekonomiska och personliga angelägenheter (kurators- eller liknande verksamhet), dels ock om några kollektiva eller andra anordningar vidtagits för att underlätta pensionärernas husliga arbete.

I fråga om anordningar för tillsyn och vård hänvisades i enkätsvaren från ungefär en fjärdedel av de kommuner som anordnat pensionärshem till det förhållandet att Vicevärd, vaktmästare, hemvårdarinna, distrikts- sköterska e. d. var boende i pensionärshemmet. Från 63 % av kommunerna med pensionärshem uppgavs att någon särskild anordning inte vidtagits utöver vad som stod åldringar i allmänhet till buds. Föreskriften i pen- sionärshemskungörelsen om tillsyn och vård ter sig mot bakgrunden av uppgifterna från kommunenkäten tämligen illusorisk. Avsikten med be- stämmelsen torde dock närmast ha varit, inte att möjliggöra kontinuerlig tillsyn och vård utan att ge en anvisning om nödvändigheten att med hän— syn till hyresgästernas ålder åstadkomma vissa garantier för att sjukdoms- och olycksfall skall bli uppmärksammade i tid.

Bortsett från det bistånd i fråga om personliga angelägenheter av skif- tande slag, som helt naturligt lämnas hyresgästerna av de personer, som

| | i l i l | | i l

enligt vad nyss redovisats skall lämna tillsyn och vård vid sjukdom och olycksfall, hade särskilda, mer eller mindre omfattande åtgärder för att lämna sådant bistånd enligt enkätsvaren vidtagits i endast ett tiotal kom— muner. I nedannämnda fem städer har åtgärderna fått en fastare utform- ning.

I Stockholm finns vid varje pensionärshem (komplex av pensionärshem) en vicevärdinna, som enligt fastställd instruktion bl. a. har att vara hyres— gästerna behjälplig att tillvarataga deras intressen, att med råd biträda hyresgästerna vid inträffad sjukdom, lämna den första hjälpen vid olycks- fall samt vid allvarligare sjukdom biträda med erforderlig tillsyn till dess den sjuke kan omhändertagas på annat sätt. Vicevärdinnorna har tjänste- bostad i resp. pensionärshem och särskilt expeditionsrum i anslutning till bostaden. I Uppsala förekommer liknande anordning vid vissa av pen- sionärshemmen i staden. I Norrköping finns åtta s. k. hemvärdinnor an- ställda för ändamålet. De har en viss sjukvårdsutbildning och utför även trappstädning i pensionärshemmen. Landskrona har en för ändamålet sär- skilt anställd socialsyster. Göteborg har anställt fyra kvinnliga kuratorer med bestämd mottagningstid i varje pensionärshem.

Att för tillsyn och vård i den begränsade omfattning som det här måste bli fråga om eller för bistånd med personliga angelägenheter anställa per- sonal, som skall ha sin bostad i pensionärshemmet, kan enligt utredningens mening vara nödvändigt endast då det gäller pensionärshem med ett stort antal lägenheter, i allmänhet i de större städerna. En sådan anordning torde också regelmässigt förekomma i dessa fall. Däremot synes den inte vara erforderlig i fråga om mindre pensionärshem, där hyresgästerna själva torde uppmärksamma om någon granne skulle bli sjuk eller eljest behöva hjälp och där en personlig kontakt med representanterna för det kommu- nala organ, som har hand om pensionärshemmet, ställer sig naturlig. Det kan i detta sammanhang erinras om de många uttalanden från kommun- enkäten som vittnar om hjälpsamheten hyresgästerna emellan i pensionärs- hemmen.

Kollektiva anordningar i egentlig mening finns enligt kommunenkäten i mycket liten omfattning i pensionärshemmen. Med kollektiva anordningar i egentlig mening avser åldringsvårdsutredningen i detta sammanhang anordningar som vidtagits i eller har omedelbar anknytning till pensionärs- hemmet och som uteslutande är avsedda för pensionärshemmets hyres— gäster. En typisk sådan anordning är centralkök med eller utan matsal. En annan form av kollektiv anordning, som visserligen inte förekommer i något pensionärshem av den typ som det här är fråga om, är sjukavdel- ning med sjukvårdskunnig personal. Sådana avdelningar finns vid vissa icke kommunala bostadshus för pensionärer, t. ex. stiftelsen Blomster- fondens fastigheter i Stockholm och Svenska Personal-Pensionskassans (SPP) anläggning Björnbo i Lidingö.

Nära besläktad med sådana egentliga kollektiva anordningar är den service, som på sina håll lämnas i form av t. ex. distribution av lagad mat, städhjälp o. d. och som av en eller annan anledning ofta lokalt betonad — åtminstone tills vidare endast lämnas pensionärshemmens hyresgäster eller i första hand tillgodoser dessas behov.

Då åldringsvårdsutredningen enligt sina direktiv särskilt har att över— väga huruvida man inte bör gå längre i fråga om kollektiva anordningar, torde det vara lämpligt att här mera utförligt redogöra för vad som hittills i huvudsak gjorts på dessa områden och för de erfarenheter som vunnits.

Från ett femtontal kommuner, huvudsakligen de större städerna, har uppgivits att särskild personal anställts för städning av trappor, korridorer, samlingsloka- ler och andra gemensamma utrymmen. Det finns anledning antaga att sådan service i viss utsträckning förekommer även i andra kommuner än de som an— sett sig särskilt böra uppgiva den. I några kommuner finns enligt enkätsvaren möjlighet för pensionärshemmens hyresgäster att få tvätt utförd vid kommunala tvättstugor.

Vid fyra av pensionärhemskomplexen i Stockholm har anställts sammanlagt tre hemsystrar med huvudsakligt åliggande att hjälpa de klenaste hyresgästerna med matlagning, städning o. s. v. —— I november 1954 startades en försöksverksamhet med tillhandahållande av färdiglagad mat vid Svedmyra pensionärshem, som har omkring 400 hyresgäster. Försöksverksamheten har fr. o. m. den 1 mars 1955 utsträckts till pensionärshemmen vid Enskedegård, Enskedefältet och Stureby med sammanlagt omkring 750 hyresgäster och fr. o. m. den 1 september 1955 ' även till pensionärshemmen i de västra förorterna Nockebyhov och Åkeshov med omkring 640 hyresgäster. Maten transporteras portionsförpackad från resp. leve— rantörer till pensionärshemmet, där den får avhämtas av hyresgäst efter i förväg gjord beställning. Priset per portion om en rätt uppgår hösten 1955 till 1:50. I genomsnitt har under tiden 1 mars—31 maj 1955 8 % av hyresgästerna utnytt- jat möjligheterna att på detta sätt få färdiglagad mat. Verksamheten har visat sig fylla ett verkligt behov främst för de skröpliga pensionärer, som har svårt att orka stå i affärer och vid spisen, samt för ensamstående manliga pensionärer överhuvudtaget. Hyresgästerna har överlag förklarat sig tacksamma över möj— ligheten att kunna erhålla färdiglagad mat om deras hälsotillstånd skulle för- sämras. De önskar emellertid klara matfrågan själva så länge de kan. Vid ett pensionärshem om 110 lägenheter, som hösten 1955 färdigställts i Enskede, kom- mer liknande matservice att finnas. —— I det nya Enskedehuset kommer vidare att finnas en fotvårdsavdelning, avsedd att betjäna även hyresgästerna vid tre närbelägna grupper av pensionärshem om sammanlagt 720 lägenheter.

I Djursholm har i en tillbyggnad till ett av stadens pensionärshem anordnats en matservering, driven av enskild person, för såväl pensionärshemmens hyres— gäster som för andra personer. De förra utnyttjar dock inte möjligheten i någon större utsträckning.

I Landskrona kan pensionärshemmens hyresgäster för en kostnad av 1: 25 per portion få hämta mat på stadens ålderdomshem. Denna möjlighet utnyttjas av om- kring 10 % av hyresgästerna, företrädesvis av de ensamstående manliga. Oftast är portionerna så rikliga att hämtningen sker endast varannan dag. —— Hyres- gästerna har också möjlighet att få tvätt utförd på älderdomshemmets tvättinrätt- ning mot en avgift motsvarande självkostnaden. Denna tvättservice utnyttjas emel- lertid inte i någon högre grad.

! » l l l

I Lund har hyresgästerna i ett intill stadens ålderdomshem beläget pensionärs- hem om 82 lägenheter alltsedan pensionärshemmets tillkomst år 1945 fått hämta middagsmålet från ålderdomshemmet. Intresset för denna matservice var till en början rätt stort, men har avtagit under de senaste åren. För närvarande häm- tas omkring 20 portioner per dag av de i runt tal 100 hyresgästerna. Måltiden består av två rätter jämte måltidsdryck och kostar 1: 20 per portion. Denna mat- service är för övrigt numera tillgänglig även för andra pensionärer i staden, men efterfrågan har visat sig vara tämligen obetydlig.

I Ludvika stad anordnades åren 1946—1949 för ensamstående pensionärer matservering i ett av pensionärshemmen, som försetts med köksflygel och mat— sal. Erfarenheterna uppges ha varit mindre goda. Trots möjligheten att bekvämt och billigt kunna erhålla lagad mat, föredrog flertalet av hyresgästerna att själva sköta sin matlagning. Det är betecknande att Ludvika landskommun förklarat sig inte ha vidtagit några kollektiva anordningar i sina pensionärshem just på grund av erfarenheterna från den angränsande staden.

I Burlövs kommun får hyresgästerna i pensionärshemmet hämta middagsmat i det intilliggande ålderdomshemmet mot en ersättning av 1: 25 per portion.

Man har onekligen, genom att så som skett i pensionärshemmen anordna bostäderna för gamla människor samlade, underlättat möjligheterna att vidta vissa gemensamma anordningar till hyresgästernas hjälp utöver de i gällande statsbidragskungörelse anvisade. Med pensionärshemmen har man emellertid velat skapa något som i väsentliga avseenden skiljer sig från ålderdomshemmen. Pensionärshemmen måste betraktas som ett led i strävandena att få fram lämpliga bostäder åt äldre människor, som i huvudsak själva kan klara sitt hushåll. Det är angeläget att pensionärs— hemmen inte förlorar sin karaktär av privatbostäder. Åtgärder, som syftar till mera omfattande tillsyn och omvårdnad av en del av hyresgästerna genom fasta kollektiva anordningar i ett pensionärshem, leder lätt till en ur olika synpunkter mindre lyckad kombination av pensionärshem och ålderdomshem. En dylik blandning av självhushållning och anstaltshus— hållning kan bli organisatoriskt svårskött och ställa sig ofördelaktig även ur ekonomisk synpunkt.

Åldringsvårdsutredningen anser sålunda att gränsen mot ålderdomshem- men för de ständigt vårdbehövande åldringarna inte bör utsuddas genom fasta kollektiva bostadskomplement. Vissa åtgärder synes emellertid kunna vidtagas utan att pensionärshemmens prägel av rena bostadshus behöver äventyras. Utredningen vill här främst framhålla den hemhjälpsverksam- het för gamla som blivit allt vanligare i stora delar av landet och som, där den effektivt utbyggts, visat sig i huvudsak kunna fylla de behov som uppstått. Vidare kan nämnas hjälp med städning av trappor och andra gemensamhetsutrymmen, en anordning som redan förekommer i rätt stor utsträckning. Likaså bör, där så kan ordnas, pensionärshemmens hyres- gäster beredas möjlighet att vid behov få lagad mat hemsänd. Denna möjlighet bör dock lämpligen finnas även för åldringar, som inte bor i pensionärshem. De större städernas, framförallt storstädernas, arrange-

mang med vicevärdinnor eller kuratorer synes vara en lämplig åtgärd med hänsyn till pensionärshemsverksamhetens omfattning i dessa kommuner. Kommunerna måste emellertid, med hänsyn till de växlande förutsätt- ningarna och behoven, lämnas största möjliga frihet vid utformningen av pensionärshemmen och anordningarna för dess hyresgäster.

Utredningen vill även påpeka att den i andra sammanhang understrukit den betydelse som sysselsättningen, aktiviteten, har för äldringens såväl mentala som kroppsliga välbefinnande. Den självverksamhet, som skötseln av det egna hushållet utgör, talar därför också mot fasta kollektiva an- ordningar vid pensionärshemmen.

Då åldringsvårdsutredningen intar en i stort sett avvisande ståndpunkt i fråga om anordningar av nyssnämnt slag, beror detta såsom framgår av det föregående främst på en önskan att bibehålla pensionärshemmens karaktär av vanliga bostadshus. Hyresgästerna i pensionärshemmen bör ha tillgång till samma service, som står andra åldringar till buds i deras hem. Omfattningen av denna service och hur den bör organiseras behand— las i kapitel 5.

Pensionärsbostäder i vanliga flerfamiljshus

Gällande bestämmelser och anvisningar m. m. Genom beslut av 1950 års riksdag (prop. nr 144, statsutsk. ut]. nr 135 och riksd. skr. nr 342) har som försöksverksamhet —— i huvudsak enligt ett av bostadsstyrelsen år 1949 framlagt förslag — införts statsbidrag till pensionärslägenheter i så- dana tidigast den 1 juli 1946 färdigställda flerfamiljshus, som förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag. Byggnadsföretaget skall vidare ha finansierats med hjälp av statligt tertiärlån. Bidraget, som be- nämns pensionärsbostadsbidrag, utgår i form av ett årligt bidrag per m'-' lägenhetsyta. Bidragsbeloppen varierar med hänsyn till utdebiteringen i kommunen och skall i princip ansluta sig till storleken av engångsbidrag. beräknade med tillämpning av gällande grunder för statsbidrag till an— ordnande av pensionärshem.

Bidragsskalan har följande utformning.

Utdebitering Årligt bidrag per m2 kronor lägenhetsyta, kronor Under 10 .................................... 3: 90 10—10: 99 .................................. 4: 20 : 11—11: 99 .................................. 4: 70 12—12: 99 .................................. 5: 30 13—13: 99 .................................. 6: 30 14—14: 99 .................................. 7: 50 15—15: 99 .................................. 8: 90 16—16: 99 .................................. 10:60

17 och däröver .............................. 12: 50

Om tilläggslån utgått minskas bidragsbeloppet med kronor 0:40, 0:80, 1:20 eller 1:60 per 1112, beroende på vilken subventionsgrupp vederbö- rande kommun tillhör. I samband med återkrav av äldre tilläggslån en- ligt statsmakternas beslut är 1953 skall bidraget i motsvarande mån jäm- kas, dock med högst en krona per 1112 lägenhetsyta.

I fråga om villkoren för antagande till hyresgäst i pensionärslägenhet gäller samma bestämmelser som beträffande pensionärshem. Även i övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Beslutanderätten ankommer dock på bo- stadsstyrelsen.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 september 1951 skall det vidare an— komma på bostadsstyrelsen att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämma det högsta antal lägenheter i ett hus, som får tagas i anspråk som pensionärsbostäder. Bostadsstyrelsen intar härvidlag den ståndpunkten att inte gärna mer än en tredjedel av lägenheterna i ett hus bör disponeras för ifrågavarande ändamål om huset, som avsikten år, skall bibehålla sin karaktär av vanligt hyreshus.

Bostadsstyrelsen får vidare enligt Kungl. Maj:ts sistnämnda beslut ut— betala bidragen i den ordning styrelsen finner lämplig. Bidragen utbetalas budgetårsvis i efterskott till vederbörande kommun. Enligt bostadsstyrel- sens anvisningar till förmedlingsorganen skall kommun i samband med ansökan om tertiärlån i förekommande fall meddela hur många lägenheter i varje hus, som kommunen avser att upplåta som pensionärsbostäder. Lägenheterna skall därvid numreras å ritningarna och samma nummer skall sedermera användas i de årligen återkommande ansökningarna om pensionärshostadsbidrag. Beträffande pensionärsbostäder i tidigare _ tidi— gast den 1 juli 1946 färdigställda eller av länsbostadsnämnd tertiär- belånade hus skall ritningskopia med lägenheterna måttsatta och numre- rade insändas till bostadsstyrelsen första gången ansökan göres om pen- sionärsbostadsbidrag för dessa lägenheter.

Även om huset äges eller förvaltas av ett allmännyttigt bostadsföretag är bidragsförfarandet administrativt sett en fråga mellan bostadsstyrelsen och vederbörande kommunala organ. För erkännande som allmännyttigt bostadsföretag gäller de i 2 5 3 st. tertiärlånekungörelsen (SFS 1953: 487) angivna villkoren. Dessa är i fråga om den kommunala anknytningen strängare än pensionärshemskungörelsens villkor för godkännande som allmännyttigt bostadsföretag.

Antal Budgetår kom-

Antal Utbetalade lägenheter bidrag kr.

muner 1951/52 2 18 982 1952/53 15 83 6 463 1953/54 43 484 29 705

1954/55 68 1 025 93 072

Omfattningen av bidragsverksamheten sedan dess början den 1 juli 1950 framgår av ovanstående tablå. Då bidraget utbetalas budgetårsvis i efterskott har någon utbetalning inte skett under budgetåret 1950/51.

Med ledning av den 1 juli 1955 inneliggande ej avgjorda statsbidragsan- sökningar beräknas inom bostadsstyrelsen att bidrag skall komma att ut- betalas för ytterligare omkring 600 lägenheter som tillkommit före den 1 juli 1955.

Behovet av fortsatt statsstöd. Åldringsvårdsutredningen har redan i andra sammanhang uttalat, att det är angeläget att genom fortsatt stats- stöd underlätta tillkomsten av pensionärsbostäder även i vanliga flerfamil j 5- hus. Utredningen har vidare i samband med behandlingen av frågan om bibehållande av anläggningsbidraget till pensionärshem (sid. 55 f.) gått in på 1951 års bostadsutrednings allmänna uttalanden om de kommunala bostadstilläggens inverkan på statsstödet till pensionärsbostäder. Så länge dessa tillägg har en sådan utformning att endast en mindre del av åld- ringarna har möjlighet att konkurrera om de nybyggda, lättskötta lägen- heterna i den öppna hyresmarknaden, är det enligt utredningens mening nödvändigt att i någon form stimulera kommunerna att skaffa mindre be- medlade åldringar ändamålsenliga bostäder även i andra flerfamiljshus än pensionärshem och mot en i förhållande till den begränsade betalningsför- mågan skälig hyra. Även i kommuner med relativt höga, till de faktiska bostadskostnaderna anknutna bostadstillägg huvudsakligen vissa städer och köpingar _— synes ett stimulansbidrag vara väl motiverat med hänsyn till den allmänt rådande bristen på lämpliga lägenheter för ändamålet.

Åldringsvårdsutredningen anser att den nuvarande försöksverksamheten med pensionärsbostadsbidraget bör ges en fastare karaktär med liksom hittills nära anknytning till utformningen av statsstödet till pensionärshem- men. Härav följer att frågorna om bidragets framtida konstruktion måste tagas upp till närmare behandling i det följande.

Bidragsunderlag och differentiering. I enlighet med bostadsstyrelsens förslag konstruerades underlaget för pensionärsbostadsbidraget på så sätt. att underlaget skulle utgöras av skillnaden mellan den för vederbörande lägenhet fastställda tertiärlånehyran, å ena, samt gällande maximihyra enligt pensionärshemskungörelsens dåvarande bestämmelser (pensionärs- hemshyran), å andra sidan. Enligt styrelsens beräkningar år 1948 varie- rade denna hyresskillnad, räknat per 1112 och år, mellan kronor 15: 56 och 18: 15 för lägenheter om ett rum och kokvrå på 27 m2 samt mellan kronor 13: 25 och 15: 97 för lägenheter om ett rum och kök på 38,5 m”, beroende på vilken bostadskostnadsgrupp kommunen tillhörde.

Till grund för bidragsskalan lades genomsnittliga belopp, som ungefär motsvarade skillnaden mellan tertiärlånehyra och pensionärshemshyra för

Uttaxering Procent- Bidrags— Statsbidrag kr. sats underlag kr. kr. per mf/ly Under 10 25 : 60 3: 90 10—10: 99 27 15: 55 4:20 11—11: 99 30 15: 67 4: 70 12—12: 99 34 15: 59 5:30 13—13: 99 40 15:75 6: 30 14—14: 99 48 15: 63 7: 50 15—15: 99 57 15:61 8: 90 16—16: 99 68 15:59 10:60 17 och över 80 15: 63 12:50

en lägenhet om ett rum och kokvrå på 27 m? i bostadskostnadsgrupp 4; enligt bostadsstyrelsens beräkningar kronor 15:56 samt enligt bidrags- skalan kronor 15: 55—15: 75 per 1112 lägenhetsyta såsom närmare fram— går av ovanstående uppställning.

Principen var med andra ord att skillnaden mellan tertiärlånehyran och pensionärshemshyran skulle täckas genom årligt bidrag av stat och kom- mun. Därutöver skulle kommunen betala bränsletillägget.

Från och med den 1 januari 1954 upphävdes emellertid bestämmelserna om maximihyror för pensionärsbostäder (se vidare sid. 92 f.). Härmed bortföll också grunden för beräkningen av pensionärsbostadsbidraget.

Bostadsstyrelsen diskuterade i sitt förslag av år 1949 till pensionärsbo- stadsbidrag ingående frågan om bidraget skulle utformas som engångs— bidrag eller som löpande årligt bidrag. Styrelsen ansåg att om man valde alternativet engångsbidrag skulle det ligga närmast till hands att ge bi- draget formen av tilläggslån eller en räntefri stående del av tertiärlån. Bidraget skulle alltså avse finansieringen av husen. Det funnes emellertid inte någon garanti för att en lägenhet, som från början varit avsedd att utnyttjas som pensionärsbostad, komme att få samma användning under tertiärlånets hela löptid. Det kunde även tänkas att framdeles ett större antal lägenheter än som förutsatts från början kunde behöva tagas i an- språk för pensionärsbostäder. Vare sig antalet lägenheter för pensionärer ökades eller minskades, måste engångsbidragets och tertiärlånets storlek ändras, vilket skulle medföra allvarliga komplikationer ur låneteknisk syn- punkt. Dessa svårigheter utgjorde enligt bostadsstyrelsen vägande skäl mot att ge statsbidraget formen av ett engångsbidrag. Styrelsen stannade i stället för att ge statsbidraget formen av löpande bidrag till kommunernas kost- nader för vissa lägenheter i ett hus, så länge lägenheterna upplåtes för pen- sionärshushåll. Styrelsens förslag i denna del godtogs av statsmakterna.

Åldringsvårdsutredningen vill framhålla, att ett engångsbidrag ur stimu- lanssynpunkt torde vara effektivare än löpande bidrag. Ur administrativ synpunkt medför engångsbidraget jämfört med löpande bidrag stora för- delar både för den bidragsgivande myndigheten och den mottagande. Fram-

6—509114

förallt slipper man den med jämna mellanrum återkommande prövningen av ett såvitt nu kan bedömas alltmer ökande antal ansökningar. Ur budget- teknisk och statsfinansiell synpunkt synes engångsbidragen också vara att föredraga.

Då ett engångsbidrag sålunda ur olika synpunkter medför stora fördelar framför ett löpande bidrag, bör man överväga att låta pensionärsbostads- bidraget utgå som engångsbidrag utan den direkta anknytning till bygg- nadsföretagets finansiering, som medför de tidigare påtalade lånetekniska nackdelarna. Bidraget skulle i så fall kunna tänkas utgå antingen som ett enhetsbidrag per lägenhet, lika för alla kommuner, eller också med belopp, differentierade efter skatteunderlaget i resp. kommun. Av skäl som anförts i samband med frågan om differentiering av bidraget till anordnande av pensionärshem bör man stanna för det sistnämnda alternativet. Nästa steg blir då att välja ett ur stimulanssynpunkt lämpligt underlag för beräk- ningen av de differentierade beloppen.

Bidragsunderlaget måste med nödvändighet bli ganska schematiskt valt. Pensionärsbostadsbidraget konstruerades år 1950, som tidigare nämnts, på sådant sätt att det i princip skulle ansluta sig till storleken av engångsbi- drag. beräknade med tillämpning av gällande grunder för statsbidrag till pensionärshem. Med utgångspunkt från de år 1950 fastställda beloppen för pensionärsbostadsbidraget och med hänsyn till vid den tidpunkten utgående tilläggslån synes ett bidragsunderlag av omkring 12 000 kronor rätt väl ansluta sig till det belopp, 20 000 kronor, som utredningen föreslagit som bidragsunderlag i fråga om pensionärshemmen. Som villkor för att pen- sionärsbostadsbidrag skall utgå gäller bl. a. att byggnadsföretaget skall ha finansierats med hjälp av statligt tertiärlån. Utredningen är medveten om att det nuvarande pensionärsbostadsbidraget i förening med den subventio- nering, som följer med statlig belåning av ifrågavarande byggnadsföretag, gör det ekonomiskt mer fördelaktigt för åtskilliga kommuner att engagera sig för pensionärsbostäder i flerfamiljshus än att anordna pensionärshem. Detta torde främst gälla i fråga om kommuner, som på grund av skatte- underlaget skulle komma in under någon av de fyra lägsta procentsatserna enligt utredningens förslag till bidragsskala. Bidragsgivningen beträffande pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus har emellertid hittills inte fått den omfattning, som man haft anledning att räkna med. Då det enligt utredningens mening är angeläget att denna form av bostäder för åld— ringar ytterligare utbygges, synes bidraget böra behållas vid ungefär den storlek det för närvarande har. På grund härav föreslår utredningen att bidragsunderlaget bestämmes till 12 000 kronor per lägenhet.

En tillämpning av den av utredningen vid behandlingen av statsstödet till pensionärshem föreslagna bidragsskalan på ett bidragsunderlag av 12 000 kronor per lägenhet visar följande.

:.. u...—4 ”ån.—U....- _

Skattekronor Procentuell Statsbidrag per invånare andel kronor

Under 18 80 9 600 18—19: 99 68 8 160 20—21: 99 57 6 840 22—23: 99 48 5 760 24—25: 99 40 4 800 26—27: 99 34 4 080 28—29: 99 30 3 600 30—31: 99 27 3 240 32 och över 25 3 000

Bidragets tillämpningsområde m. m. Bidragsgivningen är för närvarande begränsad till flerfamiljshus, som förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag och som färdigställts tidigast den 1 juli 1946.

I skrivelse den 18 juli 1952 till socialdepartementet anhöll Hyresgäster- nas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund u. p. a. (HSB) om prövning av frågan huruvida inte bestämmelserna om pensionärsbostads- bidrag skulle kunna ändras därhän, att bidrag kunde utgå även för pen- sionärslägenheter i bostadskooperativa hus.

1951 års bostadsutredning, till vilken HSB:s framställning överlämnades, underströk i sitt år 1952 avgivna betänkande om »Samhällets stöd åt bo- stadsförsörjningen» angelägenheten av en utvidgning av pensionärsbostads- bidragets tillämpningsområde. HSB:s framställning och bostadsutredning- ens rekommendationer härvidlag har inte föranlett annan åtgärd än att framställningen under hand överlämnats till åldringsvårdsutredningen.

I en motion till 1954 års riksdag (II: 127) hemställdes om åtgärder i syfte att bereda möjlighet för statsbidrag till pensionärslägenheter även i koope- rativt organiserade bostadsföretag. Statsutskottet (utl. nr 123) avstyrkte motionen under hänvisning till att åldringsvårdsutredningen hade frågan under prövning. Tio reservanter ville att utskottet skulle uttala en för- väntan att denna prövning skedde i en positiv anda och att därvid även angelägenheten att främja inrättandet av pensionärslägenheter i enskilda hyreshus uppmärksammades. —— Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 226, 11: 125 och 11: 281) om utvidgning av bidragsverksamheten till att avse jämväl av bostadsrätts- föreningar förvaltade hus. Vidare uttalades i motionerna I: 329 och II: 415, att bidrag borde kunna utgå till pensionärsbostäder i godtagbara lägen- heter i hyreshus, oavsett företagsform. Statsutskottet (utl. nr 150) av- styrkte motionsyrkandena under hänvisning till att förslag om en utvidg- ning av bidragsverksamheten kunde förväntas från åldringsvårdsutred- ningen.

Det kan slutligen nämnas att önskemål om möjlighet till statsbidrag för kooperativt organiserade bostadsföretag även framkommit i åtskilliga svar på kommunenkäten.

det för pensionärsbostadsbidraget bör i möjligaste mån tillgodoses.

Ett engångsbidrag, sådant som det av åldringsvårdsutredningen nu före- slagna, bör utgå till vederbörande kommun som en garanti för att det skall fylla sitt syfte — billiga och ändamålsenliga bostäder åt mindre bemedlade åldringar. Kommunen bör nämligen ha tillgång till och svara för disposi— tionen av de samlade resurser, som står åldringsvården till buds. Endast härigenom kan dessa resurser utnyttjas på ett rationellt sätt.

På förevarande område, lika väl som då det gäller pensionärshemmen, bör kommunen sålunda genom något sitt organ förfoga över de lägenheter, som kommer i fråga för statsbidrag. Detta föranleder inte något problem då det gäller fastighet, som förvaltas av kommunen själv eller av allmän- nyttigt bostadsföretag i tertiärlånekungörelsens mening; det nuvarande bi- dragsförfarandet är ju alltid administrativt sett en angelägenhet mellan bostadsstyrelsen och vederbörande kommun. Inte heller då det gäller kooperativt organiserade företag som, för att citera tertiärlånekungörelsen, »arbetar utan enskilt vinstsyfte och under kontroll som det lånebeviljande organet finner betryggande» torde det uppkomma några svårigheter. I dessa sistnämnda fall föreslås att kommunen skall förvärva bostadsrätt till de lägenheter i ett flerfamiljshus, som avses att disponeras som pensionärs- bostäder, och i sin tur hyra ut dem till pensionärerna. Gällande bestämmel- ser om bostadsrättsföreningar synes inte lägga något hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt. Kommunenkäten visar för övrigt att det redan till- lämpats i åtskilliga fall.

Med hänsyn till vikten av att kunna garantera kommunernas disposi- tionsrätt till lägenheterna synes kommunerna böra ha visst medinflytande i bostadsföretaget. Tillämpningsområdet för statsbidraget bör därför inte vidgas utöver de ovan angivna företagsformerna. Åldringsvårdsutredningen vill betona att det härvidlag inte är fråga om ett principiellt ställnings- tagande till olika företagsformer. Det är uteslutande praktiska skäl som motiverat utredningens förslag i denna del.

För närvarande gäller den begränsningen till tiden för pensionärsbostads- bidraget att det kan utgå för lägenhet i flerfamiljshus, som färdigställts tidigast den 1 juli 1946; tidpunkten hämtad från bestämmelserna om det numera avskaffade s. k. trekronorsbidraget. Om den angivna tidsgränsen iakttages, möter det sålunda inte något hinder mot att när som helst ta i anspråk en redan befintlig lägenhet som pensionärsbostad _ hyresgästen kan till och med vara densamme och att statsbidrag utgår om övriga villkor är uppfyllda.

Med hänsyn till att det föreslagna engångsbidraget skall ha till huvud- sakligt syfte att stimulera tillkomsten av ytterligare pensionärslägenheter, synes det riktigast att inskränka bidragsgivningen till lägenheter i nypro- ducerade fastigheter. Även ur administrativa synpunkter medför en sådan

Utredningen finner att önskemålen om utvidgning av tillämpningsområ-

'; ! ! ! ; i i I %

...... ...

_! l i *. i

begränsning avsevärda fördelar. Redan vid planeringen av ett byggnadsföre— tag bör därför bestämmas om och i förekommande fall vilka lägenheter, som skall användas till pensionärsbostäder. Ansökan om statsbidrag bör göras i god tid innan byggnadsarbetena påbörjas.

Även om statsbidragsgivningen sålunda inskränkes till att avse nytill- kommande lägenheter, bör emellertid bidrag övergångsvis kunna utgå för de lägenheter, som redan är föremål för det löpande pensionärsbostadsbidra- get. Det nya engångsbidraget bör i dessa fall minskas med hänsyn till beloppet av redan uppburna löpande bidrag efter grunder som Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande bostadsstyrelsen bestämmer.

Det är inte möjligt och kan inte heller vara praktiskt lämpligt att för all framtid binda användningen av en lägenhet, som från början varit av- sedd till pensionärsbostad, vid detta ändamål. Vederbörande kommun bör därför som villkor för statsbidrag förbinda sig att för den händelse en lägenhet, för vilken statsbidrag utgått, varaktigt tages i anspråk för annat ändamål omedelbart anmäla förhållandet till den bidragsbeviljande myn- digheten. Kommunen bör även förbinda sig att i sådana fall återbetala upp- buret statsbidrag eller så stor del därav som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Frågan huruvida några villkor skall uppställas beträffande hyrans stor- lek hehandlas i ett senare avsnitt gemensamt med pensionärshemsbidraget.

För pensionärsbostäderna gemensamma frågor

Storlek och lägenhetstyper. 1938 års pensionärsbostadssakkunniga (SOU 1938: 40) ansåg att de lägenhetstyper, som skulle ifrågakomma för pen- sionärshemmen huvudsakligen borde begränsas till ett rum och kokvrå för en person samt ett större rum och kök eller kokvrå för två eller tre per- soner. Beträffande bostädernas storlek föreslogs som villkor för statsbidrag, att lägenheterna skulle ha en golvyta av minst 20 m2 för lägenhet, avsedd för en person, och 25 m2 för lägenhet, avsedd för två eller tre personer.

I proposition nr 177/1939 uttalade föredragande departementschefen, att de sakkunnigas förslag om storleken av lägenheterna i stort sett syntes väl avvägda. Med hänsyn till den kontroll å byggnadsplanerna, som skulle ske före beviljandet av statsbidrag, kunde emellertid detaljföreskrifterna om storleken utgå ur förslaget. _ Kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem kom inte heller att inne— hålla några bestämmelser om lägenhetstyper eller lägenheternas storlek.

Dåvarande statens byggnadslånebyrå gjorde år 1948 en undersökning be- träffande de pensionärshem med ca 8 000 lägenheter, för vilka statsbidrag utanordnats under tiden intill februari 1948. Av undersökningen framgick att 70 % av lägenheterna var av typen ett rum och kokvrå. Den genomsnitt- liga lägenhetsytan utgjorde för denna lägenhetstyp 24 m2 och för lägenheter om ett rum och kök 29 m2. Lägenheterna i Norrland var i genomsnitt om- kring 2 m? större än i övriga delar av landet.

Bostadsstyrelsen utgick i sitt förslag av år 1949 om statsbidrag till pen- sionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus från en lägenhetsyta av 27 m2 för ett rum och kokvrå och 38,5 m2 för ett rum och kök. Styrelsen föreslog vidare bl. a. att pensionärshushåll om 2—3 personer skulle beredas bostad i lägenheter om minst ett rum och kök. _ I proposition nr 144/1950 för- klarade departementschefen, att bostadsstyrelsens sistnämnda förslag inte föranledde någon erinran från hans sida.

Av åldringsvårdsutredningens kommunenkät framgår i fråga om lägen- hetstyper att av samtliga pensionärshemslägenheter i februari 1954 — 22 259 varav 20 837 i pensionärshem med statsbidrag —— 62 % utgjordes av ett rum och kokvrå och 35 % av ett rum och kök. I städerna (14 298 lägenheter) dominerade ett rum och kokvrå, d. v. s. lägenheter huvudsak- ligen avsedda för ensamstående, med 74 % av lägenhetsbeståndet. I kö- pingarna (2 039 lägenheter) var förhållandet mellan de två lägenhetsty- perna i det närmaste 50-——50. I landskommunerna (5 922 lägenheter) över— vägde ett rum och kök, som där utgjorde 58 % av lägenhetsbeståndet.

Kommunenkäten utvisar följande procentuella förhållande mellan lägen- hets- och hushållstyper.

Lägenhetstyp Hushållstyp Kommuntyp För en För två En Flera person eller flera person personer Städer ........... 74 26 75 25 Köpingar ......... 50 50 68 32 Landskommuner. . 42 58 66 34

Överensstämmelsen mellan lägenhetstyper och hushållsfördelning är så- lunda mycket god då det gäller städerna. I köpingarna och särskilt i lands— kommunerna däremot har lägenheter av den större typen i avsevärd ut- sträckning tagits i anspråk för ensamstående.

En undersökning av de ärenden om statsbidrag till nya pensionärshem, som under tiden januari 1953—april 1954 granskats inom bostadsstyrelsen, visar som redan i annat sammanhang nämnts i fråga om lägenheter- nas storlek variationer mellan i runt tal 22 och 32 m2 för ett rum och kokvrå samt mellan 32 och 42 m2 för ett rum och kök. Av de drygt 1 000 lägenheter, för vilka pensionärsbostadsbidrag utbetalats under budgetåret 1954/55, var ungefär två tredjedelar av typen ett rum och kokvrå. Lägen— hetsytan varierar i stort sett mellan 22 och 33 m2 för ett rum och kokvrå samt mellan 32 och 44 rn2 för ett rum och kök. De största lägenheterna inom resp. typer är ofta försedda med sovalkov. Detta gäller såväl pen- sionärshemmen som pensionärslägenheterna i vanliga flerfamiljshus. I ett pensionärshemsfall t. ex. ryms inom 28,7 m2 lägenhetsyta ett rum och kok- vrå samt sovalkov och sedvanliga biutrymmen.

;. i !

Bostadsstyrelsen brukar i sin rådgivning i fråga om utformningen av pensionärsbostäder rekommendera en lågenhetsyta av 25—29 m? för ett rum och kokvrå, varav 3——4 m2 för kokvrån, samt 33—38 m? för ett rum och kök (för 2—3 personer), varav 7—10 1112 för köket. Avvikelser från dessa normer om lägenheternas storlek förekommer rätt ofta vid den slut- liga utformningen av pensionärsbostäderna och godtages iallmänhet. Endast undantagsvis ges dock avkall från kravet på att ett pensionärshushåll om två personer skall ha lägenhet om minst ett rum och kök. Köket anses nämligen kunna ge möjlighet till en avskild sovplats.

ÅIdringsvårdsutredningen vill till en början påpeka att byggnadsstadgan (SFS 1947: 390) i 61 g 2 inom. innehåller vissa bestämmelser om rums— storlek m. m. Boningsrums golvyta får sålunda med vissa undantag för lägenheter om mer än tre rum och kök inte understiga 10 1112. I bostads- lägenhet om ett rum och kök skall dock golvytan å rummet eller köket vara minst 18 m? och i bostadslägenhet om ett rum och kokvrå skall rum- met vara minst 15 ni?. Kök skall ha en golvyta av minst 7 m2 samt ha fönster som kan öppnas mot det fria. Kokvrå, varmed förstås utrymme för matlagning med en golvyta av högst 4 ni?, får inte ha mindre golvyta än 2 in2 eller mindre bredd än 1,4 m och bör vara försedd med fönster. Enligt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan må undantag från föreskriften om maximistorlek å kokvrå, när skäl därtill är, av bygg- nadsnämnd medgivas beträffande bl. a. pensionärsbostad.

Både i fråga om lägenhetstyper och lägenheternas storlek måste de lokala förhållandena i varje särskilt fall få bli avgörande. För utredningens del kan det därför endast bli fråga om vissa allmänna rekommendationer.

Den tidigare redovisade fördelningen av pensionärshemmens lägenheter på olika lägenhetstyper tyder på att man i städerna i allmänhet bör gå in för en fördelning av pensionärsbostäderna med ungefär tre fjärdedelar på lägenheter för ensamstående och en fjärdedel på lägenheter för flerpersons— hushåll.

Från Stockholms stad har i detta sammanhang framhållits, att de i sta- den först uppförda pensionärshemmen disponerades med halva antalet lä- genheter för makar och halva antalet för ensamstående. Erfarenheten visade dock snart att dessa proportioner inte var lämpliga; de senare uppförda pensionärshemmen innehåller därför inte mer än ca 10 % lägenheter för makar.

Att döma av de nyss åberopade uppgifterna från kommunenkäten torde för köpingar och landskommuner en sådan fördelning av pensionärsbostä- derna på lägenhetstyper böra eftersträvas, att som regel minst två tredje- delar av bostäderna i en kommun skall vara avsedda för ensamstående. Vid denna allmänna bedömning har hänsyn särskilt tagits till att bostadsförbätt- ringsverksamheten på landsbygden huvudsakligen inriktas på bostäder för f amiljehushåll. Det är självfallet inte meningen att rätta till eventuella dis-

proportioner i fråga om lägenhetstyper i t. ex. en landskommun med behov av pensionärsbostäder på flera orter genom överdrifter åt ena eller andra hållet ifråga om valet av lägenhetstyper vid nybyggnad på en av dessa orter. De lokala särförhållandena på den aktuella orten måste i ett sådant fall få bli avgörande.

Då det hittills talats om lägenheter för ensamstående och lägenheter för två personer har som regel avsetts i det förra fallet ett rum och kokvrå och i det senare ett rum och kök.

I fråga om pensionärsbostäder för ensamstående synes den hittills van- liga typen, ett rum och kokvrå, i allmänhet ha visat sig vara lämplig. Den av bostadsstyrelsen rekommenderade storleken, 25—29 m”, synes vara väl avvägd. Kokvrån bör emellertid vara så pass rymlig och utformas på ett sådant sätt att den ger rum för matplats. På grund härav torde maximi- storleken för kokvrå, 4 in?, i allmänhet inte höra underskridas. Under— stundom kan det vara lämpligt att begagna sig av möjligheterna till dis- pens från bestämmelserna om denna maximistorlek, så att kokvrån får en golvyta om 5—6 m'-'. Man synes i så fall utan större olägenhet kunna göra motsvarande minskning av storleken på boningsrummet. En del enpersons- lägenheter har som nämnts försetts med sovalkov. Då denna anordning visat sig vara mycket uppskattad, är det önskvärt att den vidtages i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Lägenheter av typen ett rum och kokskåp har visat sig vara mindre lämpliga för pensionärer. Dessa tillbringar i de flesta fall en stor del av sin dag i bostaden och besväras därigenom mer än andra av det matos, som blir särskilt framträdande vid matlagning i sådana lägenheter.

Beträffande pensionärsbostäder för två personer (i allmänhet makar) kan man överväga olika lägenhetstyper. Det är inte alltid säkert att den nu allmänt förekommande och rekommenderade lägenhetstypen ett rum och kök, eventuellt med sovalkov, är den lämpligaste. Skillnaden i golvyta i förhållande till kokvrån (köket) i enpersonslägenheten torde inte behöva bli större än vad som föranledes av att matplatsen måste dimensioneras för åtminstone två personer. I en lägenhet om ett rum och kök har det ofta visat sig vara mycket svårt att åstadkomma erforderlig isolering vid sjukdom hos den ena familjemedlemmen. Det har därför framstått som önskvärt att kunna ordna med en särskild sovplats, avskild på ett effekti- vare sätt än genom en anordning med sovalkov. En sådan avskild sovplats kan även vara av stort värde för undvikande av de påfrestningar som t. ex. snarkning i många fall medför.

Man kommer från dessa utgångspunkter närmast fram till att två rum och kokvrå skulle vara en väl så lämplig pensionärsbostad för två personer som ett rum och kök jämte sovalkov. En sådan tvårumslägenhet synes kunna rymmas inom en lägenhetsyta av omkring 40 m2.

Fig. 4:1 avser närmast att vara ett exempel på möjligheten att på en

lägenhetsyta under 40 rn2 få in två rum och kokvrå jämte sedvanliga bi- utrymmen.

(||-(uu-

. . . um. : lullllvl .

: um. »

|||-unv-

Fig 4:1. Del av våningsplan i en hösten 1955 pågående nybyggnad av pensionärshem :" Uppsala. Lägenheten om 2 rum och kokvrå m. m. har en lägenhetsyta av 38,6 m".

Pensionärshushåll om tre personer bör beredas bostad i lägenhet om minst två rum och kök. Behovet av denna och större lägenhetstyper synes emellertid av hittillsvarande erfarenheter att döma vara rätt obetydligt.

Det är självfallet att förekomsten av speciella lokala boendevanor och övriga lokala förhållanden i möjligaste mån måste beaktas såväl då det gäller val av lägenhetstyp som då det är fråga om lägenheternas storlek och utformning i övrigt.

Pensionärsbostädernas utrustning och standard i övrigt. Enligt 2 & pen- sionärshemskungörelsen skall lägenheterna i pensionärshem uppfylla de krav, som i hälsovårdsstadgan ställes beträffande bostäders beskaffenhet. Utöver detta allmänna stadgande föreskrives att pensionärshem skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses med vatten- och avlopps- ledningar samt centralvärme och badrum. Pensionärshemmet bör »i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kan erhålla tillsyn och vård». Frågan om tillsyn och vård har behandlats i ett tidigare avsnitt (sid. 74 f.).

Åldringsvårdsutredningens kommunenkät om pensionärsbostäderna m.m. avsåg bl. a. att belysa vissa detaljer i fråga om utrustningen i de pensio—

närshem, som anordnats med statsbidrag. Härvid ansåg sig utredningen med ledning av vissa tidigare undersökningar med säkerhet kunna utgå från, att statsbidragskungörelsens krav beträffande uppvärmningsanord- ningar samt vatten och avlopp var tillgodosedda. Kravet på badrum hade enligt en undersökning från år 1949 i huvudsak tillgodosetts på så sätt, att en gemensam badavdelning inretts i fastigheternas källarvåning. Bad- rum i varje lägenhet förekom vid den tidpunkten endast i 3 % av hemmen. Slutligen förutsattes tvättstuga finnas för varje pensionärshem.

Mot ovannämnda bakgrund gick enkäten ut på att få reda på förekomsten av vissa utrustningsdetaljer och dylikt utöver de normalt förekommande anordningarna. Det gällde sålunda förekomsten av wc i varje lägenhet, bad- eller duschrum i varje lägenhet, kylskåp, telefon avsedd för hyresgästernas bruk, samlingslokaler eller hobbyrum, maskinell tvättstuga, hiss och sop— nedkast. Beträffande den närmare redogörelsen för dessa observationer hänvisas till bilaga 3 (sid. 293 f.). Sammanfattningsvis må här anföras följande.

I 99 % av de pensionärshem, som färdigställts efter 1949, förekom wc i varje lägenhet. Bad- eller duschrum för varje lägenhet förekom däremot i mycket liten omfattning. Kylskåp visade sig ha blivit en allt vanligare utrustningsdetalj. 39 % av de lägenheter som färdigställts under år 1953, hade utrustats med kylskåp mot endast 8 % av det under tiden före år 1950 tillkomna lägenhetsbeståndet. Telefon avsedd för de hyresgäster, som inte hade egen sådan, förekom i rätt stor utsträckning.

Hyresgästerna i pensionärshemmen hade oftast tillgång till samlingsloka- ler eller hobbyrum, ibland bådadera, antingen i det pensionärshem där de bodde eller, i kommun med två eller flera närliggande hem, i något av dem. Tvättstuga med maskinell utrustning förekom i pensionärshem med omkring hälften av det efter 1949 tillkomna lägenhetsbeståndet.

Hiss förekom endast i ett trevånings pensionärshem, färdigställt år 1946, under det att sopnedkast var betydligt vanligare. Den så gott som totala avsaknaden av hiss bör ställas i relation till det förhållandet att 2 450 eller 11 % av samtliga lägenheter i pensionärshemmen var belägna två trappor upp. Enkäten visade emellertid att i fråga om pensionärshem trevånings- husen under de senaste åren allt mer fått vika för tvåvåningshusen.

I fråga om pensionärsbostädernas utrustning gäller i än högre grad än beträffande lägenhetstyper och lägenheternas storlek att åldringsvårdsut— redningen in'te avser att föreslå några detaljföreskrifter utan endast att ut- tala några allmänna rekommendationer med sikte på de människors behov, som skall bebo dessa lägenheter. Rekommendationerna utgår från den grundprincipen att pensionärsbostäderna skall ha en allmän standard som motsvarar den gängse standarden för lägenheter i öppna hyresmarknaden.

Kommunenkäten har visat att det numera är ytterst sällan som ett pen- sionärshem bygges utan att varje lägenhet förses med eget wc. Utredningen

.nu—_. ___..1.... __ . ..,, .

! g 5 g

förutsätter att denna bekvämlighet blir hundraprocentigt förekommande i de pensionärsbostäder, som hädanefter anordnas.

Badmöjligheterna har för pensionärshemmens del hittills vanligen till- godosetts genom gemensamma badrum i källarvåningen, stundom i varje våningsplan. Med tanke på att eget badrum i lägenheten alltmer, i den mån bostadsstandarden höjes, går in i människors vanor och behov synes det naturligt att även pensionärsbostäderna följer med i denna standardutveck- ling. Gemensamma badrum eller badavdelningar synes därför som regel vara lämpliga endast då det kan bli fråga om så stora enheter att det ! kan anordnas särskild badservice. Med hänsyn till hyresgästernas ålder och ofta förekommande rörelsesvårigheter kan det vara lämpligt att förse de separata badrummen med anordningar för att underlätta för vederbörande att taga sig i och ur badkaret.

Tillgång till kylskåp underlättar planeringen av livsmedelsinköp. Sär— skilt för åldringar med rörelsesvårigheter _ intervjuundersökningen visar 15 % med stora sådana svårigheter _ betyder tillgången till kylskåpen avsevärd lättnad, då matinköpen kan koncentreras till ett par gånger i vec- kan mot att de i annat fall måste ske så gott som dagligen. Kylskåpen är ingen utrustningsdetalj speciellt för städernas pensionärsbostäder och de- ras betydelse är inte klimatiskt betingad. I de år 1953 färdigställda pen- sionärshemmen i de fyra nordligaste länens landskommuner har sålunda inte mindre än 55 % av lägenheterna försetts med kylskåp.

Telefonen har som kontaktmedel sin särskilt stora betydelse för åld— ringarna. Hyresgästerna i ett pensionärshem bör därför alltid ha tillgång till telefon inom fastigheten. Då det synes bli allt vanligare att pensionä- rerna skaffar sig egen telefon, bör man vid nybyggnad av pensionärshem och vid anordnande av pensionärsbostäder överhuvudtaget dra stamled- ningar till telefon till samtliga lägenheter. Härigenom kan framtida kost— nader för dragande av separata ledningar undvikas.

Pensionärshem bör inte få uppföras till större höjd än två våningar utan att förses med hiss. I vanliga flerfamiljshus bör pensionärsbostäder i konsekvens härmed inte få förläggas högre än i andra våningen om inte hiss finnes i huset. Detta synes vara ett minimikrav med hänsyn till nöd- vändigheten att i möjligaste mån bespara gamla människor de påfrest- ningar som trappor innebär. Erfarenheterna av de nuvarande pensionärs- hemmen i två våningar utan hiss har visat att kostnader och obehag ge- nom omflyttningar av hyresgäster på grund av deras svårigheter att gå i trappor i många fall skulle ha kunnat undvikas om hiss funnits. Många flyttningar till ålderdomshem har säkerligen sin grund just i svårigheterna att gå i trappor.

Det kan i samband med behandlingen av hissfrågan påpekas att 24 % av städernas ålderspensionärer enligt intervjuundersökningen bodde två trappor eller högre upp. Drygt en tredjedel av dessa pensionärer bodde

emellertid i hus med hiss. Det förefaller sålunda som om pensionärshem- mens hyresgäster skulle vara sämre lottade i detta avseende än de ålders— pensionärer som bor i vanliga flerfamiljshus.

Behovet av samlings- och hobbylokaler torde numera regelmässigt till- godoses vid uppförande av pensionärshem. Det finns självfallet även många andra, här ovan inte berörda detaljer i fråga om pensionärsbostädernas utrustning t. ex. halkfri golvbelägg- ning, lämplig placering och planering av förvaringsutrymmen i kök och kokvrå samt garderobs- och skåputrymmen _ som måste ägnas speciell uppmärksamhet med tanke på den kategori av hyresgäster, som skall an— vända dessa bostäder. Härvidlag liksom vid utformningen i övrigt av pen- sionärsbostäderna torde det närmast böra ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med andra på området sakkunniga myndigheter och institu- tioner svara för erforderlig fortlöpande rådgivning.

Hyresfrågan. Enligt före den 1 januari 1954 gällande bestämmelser i pen- sionärshemskungörelsen var årshyrorna för lägenheter i pensionärshem maximerade till belopp, som alltefter dåvarande bostadskostnadsgruppe- ring enligt folkpensioneringslagen varierade mellan 120 och 320 kronor för lägenhet för en person, mellan 180 och 480 kronor för lägenhet för två eller tre personer samt mellan 210 och 560 kronor för lägenhet för fyra eller flera personer. Hyrorna skulle inbegripa ersättning för tillhandahållande av vatten och uppvärmning av lägenheten. Samma bestämmelser gällde i fråga om statsbidraget till pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, det s. k. pensionärsbostadsbidraget.

I prop. nr 138 till 1953 års riksdag förklarade departementschefen —— i samband med en redogörelse för 1951 års bostadsutrednings förslag om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen att det kunde ifrågasättas, huruvida det längre förelåg behov att för statsbidrag till pensionärsbostä- der uppställa villkor beträffande hyrorna. Kommunerna beslutade om stor- leken av de bostadstillägg som skulle utgå fr. 0. 111. år 1954. Härav följde att det blev kommunerna som avgjorde, hur pensionärernas bostadskost— nader skulle täckas. Under sådana förhållanden borde det också ankomma på kommunerna att bestämma hyrorna för pensionärsbostäder. Detta inne- bure att kommunerna själva inom ramen av självkostnaderna för dessa bostäder finge avgöra, vilka hyror som skulle gälla. Departementschefen förutsatte att kommunerna vid fastställandet av hyrorna skulle ta all rimlig hänsyn till pensionärernas oftast mycket begränsade hyresbetalningsför- måga och att hyrorna i varje fall inte komme att överstiga det bostads- tillägg, som utginge till pensionärerna. Bestämmelserna om maximihyror för pensionärsbostäder borde alltså upphävas fr. o. m. den 1 januari 1954. —— Riksdagen biträdde förslaget och kungörelse om ändring av pensionärs- hemskungörelsen i angiven riktning utfärdades den 5 juni 1953 (nr 489).

Pensionärsbostäderna är vidare enligt beslut vid 1954 års riksdag undan- tagna från hyresregleringslagens bestämmelser om hyreskontroll (se prop. nr 83/1954). Hyresregleringskommittén anförde i en PM den 23 december 1953, som låg till grund för beslutet, att något behov av kontroll från hyres- nämnds sida inte fanns i den mån en hyreshöjning begränsades på sätt statsmakterna förutsatt vid borttagandet av bestämmelserna om maximi- hyror. Någon risk för att kommunerna eller de allmännyttiga bostadsföre- tagen skulle åsidosätta de angivna principerna för hyressättningen ansågs knappast föreligga.

Redogörelsen i kap. 3 för utformningen av de kommunala bostadstill- läggen visar att 58 av de kommuner, som erhållit statsbidrag till anord- nande av pensionärshem, undantagit pensionärshemmens hyresgäster från rätten till sådant bostadstillägg. I en kommun med pensionärshem har kom- munalt bostadstillägg överhuvudtaget inte införts.

Av svaren från kommunenkäten, i några fall kompletterade med senare uppgifter, framgår vidare att pensionärshemshyran överstiger det kommu- nala bostadstillägget i ett femtiotal kommuner. Den ungefärliga differensen mellan hyra och kommunalt bostadstillägg i dessa kommuner vid tiden för enkätsvaren (februari 1954) framgår av följande uppställning (i en kommun var hyran högre endast för makar och i tre kommuner endast för ensamstående).

Hyran överstiger För ensam- För bostadstillägget med stående i makar i

högst 60 kr./år ........ 23 20 61—120 » ........ 17 9 121—180 » ........ 6 12 181—240 » ........ 5 3 241—300 » ....... 1 3 301—360 » ........ — 3 över 360 » ........ 1 1 Antal kommuner 53 51

Största differensen förekom enligt enkätsvaren i Nordmalings kommun med 400 resp. 460 kr./år.1 Från en landskommun, där årshyran för pensionärshemslägenheter är 400 kr. för ensamstående och 540 kr. för makar och där det kommunala bostadstillägget för hyresgäster i pensio- närshem utgör 120 resp. 180 kr., påpekas som jämförelse att en lägenhet i öppna hyresmarknaden med en standard motsvarande en pensionärshems- lägenhet betingar en årshyra av 600—700 kr. för ett rum och kokvrå samt 750—1 000 kr. för ett rum och kök; bostadstillägg utginge i dessa fall med 200 kr. för ensamstående och 300 kr. för makar.

Hyrorna för statsbidragsberättigade pensionärsbostäder i vanliga fler-

1 Fr. o. m. 1 januari 1955 har pensionärshemshyrorna i Nordmalings kommun sänkts till belopp motsvarande det kommunala bostadstillägget.

familjshus följer som regel hyrorna i pensionärshemmen i de kommuner, där båda dessa bostadsformer finnes. I fyra av dessa kommuner översteg dock hyran för insprängd pensionärslägenhet i motsats till pensionärs— hemshyran det kommunala bostadstillägget. I fyra av de åtta kommuner, som vid tiden för kommunenkäten endast hade insprängda pensionärslägen- heter, var hyran högre än bostadstillägget.

Högre pensionärsbostadshyra än maximalt bostadstillägg förekom i sam— manlagt 62 kommuner.

Hyressättningen i pensionärshemmen har, med särskild hänsyftning på förhållandena i Nordmalings kommun, varit föremål för interpellation vid 1954 års riksdag. I interpellationssvaret, som avgavs den 24 mars 1954, anförde socialministern bl. a. att det inte kommit till hans kännedom att kommunerna i mer än ett par undantagsfall skulle ha fastställt eller äm- nade fastställa hyror för pensionärslägenheter, som inte täcktes av beslu- tade kommunala bostadstillägg. Socialministern framhöll emellertid som sin bestämda mening att kommunerna borde använda sådant tillvägagångs- sätt vid hyressättningen och utformningen av de kommunala bostadstill- läggen att resultatet blev det av regering och riksdag förutsatta, nämligen att pensionärens faktiska bostadskostnad täckes av bostadstillägget i den mån inkomstprövningen inte föranleder till annat. Om så inte skedde skulle det enligt socialministern med skäl kunna sägas, att statsmakternas åt— gärd att överlåta bestämmanderätten i dessa frågor till kommunerna varit till förfång för folkpensionärerna.

Enligt det för åldringsvårdsutredningen tillgängliga materialet har den av statsmakterna angivna principen, att hyran för de i pensionärshemmen bosatta pensionstagarna skall täckas av det kommunala bostadstillägget, hittills inte följts i drygt en fjärdedel av de kommuner, som erhållit stats- bidrag till anordnande av pensionärshem. På grund härav faller det sig naturligt att överväga om det inte är nödvändigt att i någon form åter- införa bestämmelser om maximihyror för pensionärsbostäder. Frågan kom- pliceras då det gäller pensionärshemmen av det förhållandet att ett sextiotal kommuner undantagit ifrågavarande hyresgäster från rätten till kommunalt bostadstillägg. Det skulle därför inte vara tillräckligt med den i annat fall rätt naturliga utvägen att föreskriva att hyran inte får överstiga det maxi- mala bostadstillägget.

Med hänsyn till den nyss anförda komplikationen och då flertalet kom- muner lojalt följt den av statsmakterna angivna principen finner åldrings- vårdsutredningen att det tills vidare kan vara tillräckligt att med skärpa framhålla, att kommunerna vid hyressättningen och vid utformningen av de kommunala bostadstilläggen bör iakttaga att hyran för pensionstagarna i pensionärsbostäder skall täckas av bostadstillägget i den mån inkomst- prövningen inte föranleder till annat. Utvecklingen får därefter visa om ytterligare åtgärder blir nödvändiga.

Handläggningsförfarandet. Av den tidigare intagna redogörelsen för hand- läggningsförfarandet (sid. 54) framgår att ansökningar om statsbidrag till anordnande av pensionärshem prövas av Kungl. Maj:t efter förberedande handläggning i bostadsstyrelsen. Endast undantagsvis torde det förekomma att bostadsstyrelsens förslag inte följes. Ärenden om beviljande av pen- sionärsbostadsbidrag däremot avgöres av bostadsstyrelsen.

Enligt pensionärshemskungörelsen i dess ursprungliga lydelse (kung. 22 juni 1939, nr 462) ankom det på dåvarande statens byggnadslånebyrå att meddela beslut i fråga 0111 statsbidrag till pensionärshem. Redan från och med den 1 januari 1940 överflyttades emellertid denna beslutanderätt till Kungl. Maj:t.

Åldringsvårdsutredningen föreslår i annat sammanhang en samordning av bestämmelserna om statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder av typen pensionärshem och det nuvarande s. k. pensionärsbostadsbidraget. Utredningen kan inte finna att det är nödvändigt med en till Kungl. Maj:t centraliserad handläggning av dessa statsbidragsärenden. Utredningen före— slår därför att det skall ankomma på bostadsstyrelsen att meddela beslut 0111 statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder överhuvudtaget.

Anslagsfrågor

Bidrag till anordnande av pensionärshem bestrides från särskilt reserva- tionsanslag under femte huvudtiteln, benämnt »bidrag till inrättande av pensionärshem». Från och med budgetåret 1954/55 anvisas anslag för ifrågavarande verksamhet endast i den mån medel erfordras för utbetalning av bidrag, vilket i regel sker ett par år efter beslutet om bidrag. Vid ut- gången av budgetåret 1953/54 fanns å anslaget en reservation av nära 27 miljoner kronor. Vid utgången av budgetåret 1954/55 hade reservationen minskat till i runt tal 18,3 miljoner kronor. Med hänsyn till befintliga re- servationer har för vartdera av budgetåren 1954/55 och 1955/56 endast an- visats ett formellt belopp av 100 kronor. Samtidigt har emellertid riksdagen medgivit att under dessa två budgetår beslut om bidrag (inkl. höjningar) må meddelas intill ett belopp av 10 miljoner kronor för vartdera året. Bo- stadsstyrelsen hade föreslagit att dessa ramar skulle bestämmas till 12 miljoner kronor.

I samband med anslagsäskandena för budgetåret 1956/57 framhåller bostadsstyrelsen att bidragsramen för budgetåret 1955/56 med hänsyn till den 1 juli 1955 balanserade ärenden och under förutsättning av oförändrad ansökningstakt egentligen skulle behöva vara 19 miljoner kronor. Styrelsen räknar emellertid med att hela det antal ärenden, som skulle rymmas inom denna ram, inte skulle hinna behandlas under budgetåret och föreslår där- för en vidgning av ramen från 10 till 15 miljoner kronor. För budgetåret 1956/57 föreslår bostadsstyrelsen en bidragsram av likaledes 15 miljoner kronor.

En bidragsram av 15 miljoner kronor kan, under förutsättning att 3 mil- joner kronor går till höjningar av tidigare beviljade bidrag och med till- lämpning av åldringsvårdsutredningens förslag i fråga om bidragsskala och bidragsunderlag, beräknas medgiva statsbidrag till anordnande av ca 1 800 lägenheter i pensionärshem mot i genomsnitt 1 000 lägenheter per budgetår under tiden 1 juli 1952—30 juni 1955. En sådan ökning av ramen måste anses vara synnerligen väl motiverad med hänsyn till de föreliggande beho- ven. Som jämförelse kan framhållas att anslaget till ifrågavarande ändamål under budgetåren 1946/47 och 1947/48 uppgick till 12,5 resp. 12 miljoner kro- nor. Tendensen i fråga om antalet färdigställda pensionärshemslägenheter per år minskning åren från och med 1950 i förhållande till toppen åren 1948 och 1949 — bör också beaktas. Det är angeläget att utvecklingen vrids i annan riktning genom vidgade bidragsramar.

Bidraget till pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, det 5. k. pensionärsbostadsbidraget, bestrides från femte huvudtitelns förslagsanslag till »Bostadsrahatter», för budgetåret 1955/56 85 miljoner kronor. Vid an- slagsäskandena för angivna budgetår beräknade bostadsstyrelsen att utbe- talningarna av pensionärsbostadsbidrag skulle komma att uppgå till 85 000 kronor avseende 1600 lägenheter. Någon särskild medelsanvisning härför ansågs inte erforderlig. Såsom i annat sammanhang nämnts har emellertid redan under budgetåret 1954/55 utbetalats bidrag med drygt 93 000 kronor avseende något över 1000 lägenheter. Utbetalningarna under budgetåret 1955/56 torde därför med ett lägenhetsantal av 1 600 kunna beräknas till omkring 150 000 kronor. Det finns enligt utredningens mening anledning att räkna med att antalet pensionärsbostäder av detta slag kommer att öka från omkring 1 600 den 1 juli 1955 till omkring 2 400 den 1 juli 1956. På grund härav skulle med oförändrade bidragsregler utbetalningarna under budgetåret 1956/57 kunna beräknas till caf220 000 kronor.

Om en omläggning av bidragsgivningen i enlighet med åldringsvårdsut- redningens förslag kommer till stånd torde bidrag till pensionärslägen- heter i vanliga flerfamiljshus i fortsättningen böra bestridas från samma anslag som det nuvarande pensionärshemsbidraget. Med hänsyn härtill synes det sistnämnda anslagets benämning lämpligen böra ändras till »bidrag till anordnande av pensionärsbostäder».

En bidragsgivning som tar sikte på ca 1 800 lägenheter i pensionärs- hem och 1 500 andra pensionärslägenheter per år synes vid tillämpning av åldringsvårdsutredningens förslag till bidragsbestämmelser kräva en

5 0 000 årlig bidragsram av i runt tal 19 miljoner kronor (ii—X 1 800 + 100 1 . WX 1 500) . Härtill bör de första åren läggas förslagsvis 1 miljon kronor för eventuell höjning av bidrag, som beviljats enligt tidigare regler. Sådan höjning bör endast medgivas i fall, där bidragsunderlaget (de god-

kända beräknade kostnaderna) i det ursprungliga beslutet understigit det av utredningen föreslagna enhetsbeloppet, och avse en justering av bidrags- underlaget högst intill detta belopp. Den i det tidigare bidragsbeslutet till- lämpade procentsatsen synes inte höra ändras.

Hur stor medelsanvisningen under det nya anslaget behöver vara för det första budgetåret efter omläggningen blir givetvis helt beroende på om någon reservation finns på det gamla anslaget och hur stor denna reserva- tion kan vara. Utredningen förutsätter nämligen att eventuellt förefintlig reservation överföres på det nya anslaget. Utbetalning av beviljade bidrag synes inte heller i fortsättningen böra ske förrän de pensionärsbostäder, till vars anordnande statsbidrag beviljats, tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon annan omedelbar medelsanvisning än en formell sådan torde därför knappast vara erforderlig för de nya bidragsfallens del. Däremot torde redan under det första budgetåret efter omläggningen av bidragsgrunderna medel erfordras för utbetalning av bidrag till avlösning av de löpande pen- sionärsbostadsbidragen. Anslagsbehovets storlek är här främst beroende av antalet lägenheter med dylikt bidrag vid tiden för omläggningen. Vid ett lägenhetsantal av 3 000, för att endast ge ett exempel, torde beloppet komma att röra sig om ca 12 miljon kronor. Hinder torde emellertid inte möta mot att fördela beloppet på flera budgetår om detta skulle visa sig vara lämpligt.

7—609114

KAPITEL 5

Öppen åldringsvård

A. Inledande synpunkter)

Samhällets omsorger om åldringarna måste, som åldringsvårdsutred— ningen redan i annat sammanhang framhållit, syfta till att hjälpa dem att i största möjliga utsträckning leva kvar i sina hem. Folkpensioneringen med de kommunala bostadstilläggen samt åtgärder för underlättande av åldringarnas bostadsförsörjning genom bostadsförbättringar och anord— nande av särskilda pensionärsbostäder är viktiga medel för att förverkliga detta syfte. Många åldringar har emellertid _— även om deras ekonomi är relativt tryggad och bostadsfrågan nöjaktigt ordnad betydande svårig- heter att själva på ett tillfredsställande sätt klara de dagliga sysslorna.

Av intervjuundersökningarna om ålderspensionärernas levnadsförhållan- den framgår att behoven av hjälp i hemmet med olika slags sysslor är myc- ket stora. Av de ensamboende åldringarna saknade sålunda om man ser till landet i dess helhet 12 %, motsvarande 20 000, möjlighet att få erfor- derlig hjälp och tillsyn om något skulle hända dem. Det är härvidlag en påfallande olikhet mellan förhållandet på landsbygden, 6 %, och i städerna, 16 %. Än mer markant är behovet i storstäderna. Enligt Stockholmsunder- sökningen ansåg sig 20 % och enligt Göteborgsundersökningen 23 % av de ensamboende sakna möjlighet att erhålla hjälp vid exempelvis tillfällig sjuk- dom eller liknande omständigheter. Önskemål om ytterligare hjälp med hushållssysslor av olika slag hade i riksundersökningen framställts av 9 % av de intervjuade, motsvarande 54 000 ålderspensionärer. Motsvarande siff- ror enligt Stockholms- och Götehorgsundersökningarna är 13 % (7 400) resp. 11 % (2 750). Av betydelse i detta sammanhang synes även vara de uppgifter om rörelsesvårigheter, som framkommit genom intervjuundersök- ningarna. Enligt riksundersökningen hade 24 % av ålderspensionärerna, motsvarande 144 000, stora svårigheter i detta hänseende och i denna grupp kan urskiljas 9 %, 54 000, med stora svårigheter att röra sig såväl inom— som utomhus. I stort sett motsvarande procentsiffror framkom vid Stockholms- och Göteborgsundersökningarna.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden står det klart för utredningen, att olika former av öppen åldringsvård är nödvändiga för att hjälpa de gamla i deras ansträngningar att leva kvar i sina hem. Som närmare framgår av det följande har åtgärder i form av hjälp med matlagning, uppköp, städ-

ning, hushållstvätt m. m. redan vidtagits i viss omfattning. Andra former av öppna hjälpåtgärder såsom distribution av färdiglagad mat, tvättservice, fotvård m. 111. har organiserats i begränsad utsträckning.

Som ett led i den öppna åldringsvården får även i viss mån betraktas den utbildning av hemsamariter, som bedrives av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med Röda korset. Då denna verksamhet närmast avser att skapa möjligheter till hemsjukvård för att minska sjukhusens belastning, har ut- redningen ansett det lämpligast att behandla densamma i samband med frågan om åldringssjukvård i kapitel 7.

B. Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten Redan i början på 1920-talet startades på enskilt initiativ en social hem— hjälpsverksamhet, avsedd för hem där husmodern tillfälligt blivit ur stånd att sköta hemmet. Under drygt 20 år därefter bedrevs verksamheten utan statsstöd, på en del håll i kommunal regi men i de flesta fall av Röda korset eller kvinnoföreningar. * Efter förslag av 1941 års befolkningsutredning beslöt statsmakterna på * hösten 1943 att statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet skulle utgå , fr. o. m. den 1 januari 1944. I samband härmed meddelades vissa organisa- j toriska föreskrifter (SFS 1943: 947). Verksamheten skulle emellertid ute- , slutande ha till ändamål att tillgodose barnfamiljernas hjälpbehov. % Fr. o. m. den 1 juli 1948 vidgades indikationerna bl. a. såtillvida, att hemhjälp jämväl skulle kunna lämnas ensamboende. Det var härvid i första hand åldringarna man tänkte på. Tillgodoseendet av dessas hjälpbehov skulle emellertid enligt av tillsynsmyndigheten meddelade anvisningar inte få medföra att barnfamiljernas behov bleve åsidosatta.

Bostadskollektiua kommittén avlämnade i november 1952 betänkande angående hemhjälp (SOU 1952: 38). Huvuddelen av betänkandet ägnades den sociala hemhjälpen, som enligt kommitténs mening i sin dåvarande omfattning och form inte var tillfyllest för de föreliggande behoven. Erfa- renheterna hade visat, att bestämmelserna om verksamhetens uppgift och om förutsättningarna för att få hjälp vore väl snävt formulerade. Bestäm- melserna föreslogs därför ändrade i sådan riktning, att hjälp skulle kunna lämnas åt åldringar och invalider inte blott vid tillfälliga behov utan även i form av reguljär korttidshjälp under längre tidsperioder. Ansvaret inom kommunerna för all samhälleligt organiserad hemhjälp borde enligt kom- mittén åvila ett organ — hemhjälpsnämnden —— särskilt med hänsyn till ett rationellt utnyttjande av den totalt tillgängliga arbetskraften. De hel- tidsanställda hemvårdarinnorna borde liksom tidigare utgöra den sociala hemhjälpens kärna. Då man måste räkna med att den heltidsarbetande arbetskraften inte ensam kunde tillgodose de föreliggande behoven, borde den lokala organisationen kompletteras med deltidsarbetande timavlönad arbetskraft, i främsta rummet s. k. hemsamariter och liknande för hem-

sjukvård eller åldringsvård avsedda arbetskrafter. Därjämte borde hem- hjälpsnämnden liksom dittills för tillfälliga uppgifter kunna anlita lämp- lig arbetskraft från den öppna marknaden. Den timavlönade arbetskraf- tens kompetens borde som regel prövas vid de korta prov- och instruk— tionskurser (hemsamaritkurser), som arbetsmarknadsstyrelsen anordnade. Statsbidrag föreslogs i fortsättningen utgå på ett underlag, som i huvudsak motsvarade kommunernas kostnader för avlöning av all hemhjälpspersonal. Frågan om förmedling av den sociala hemhjälpen borde enligt kommitténs mening få avgöras lokalt från fall till fall. Det borde inte föreligga princi- piella hinder för kommunerna att, utan ersättning till staten, överlämna förmedlingen av all subventionerad hemhjälp till den offentliga arbets- förmedlingen.

Åldringsvårdsutredningen avgav den 6 maj 1953 utlåtande över betän- kandet. Utredningen förklarade sig på dåvarande stadium inte beredd att närmare ingå på frågan i vilken utsträckning och under vilka former hem- hjälp i olika former åt gamla borde lämnas. Utredningen höll emellertid för sannolikt och fann även en sådan utveckling riktig — att hemhjäl- pen åt åldringarna i övervägande grad komme att lämnas av sådan deltids- arbetande timavlönad arbetskraft, som kunde rekryteras från arbetskrafts- reserven av typen erfarna och kunniga husmödrar. För denna arbetskraft syntes krav på särskild utbildning inte höra uppställas. Utredningen fram- höll även att initiativ till hemhjälp åt åldringar tagits i allt fler kommu- ner. I allmänhet torde socialvårdens organ ha varit den drivande kraften härvidlag.

I 1954 års statsverksproposition anförde socialministern, efter att ha redo— gjort för bostadskollektiva kommitténs förslag och de däröver avgivna remissyttrandena, bl. a. följande.

Kommitténs förslag kan jag endast delvis biträda. Att bereda hjälp i hemmet vid husmoderns sjukdom eller vid andra likartade anledningar samt åt åldringar och invalider måste betraktas som en utpräglat kommunal angelägenhet. Alldeles särskilt gäller detta åldringarna, beträffande vilka kommunerna i viss utsträck— ning har att välja mellan vård i hemmet med möjlighet att erhålla hemhjälp eller vård å ålderdomshem. Såsom framgår av de nyss angivna siffrorna har man också i ett stort antal kommuner redan börjat eller planerar hemhjälpsverk- samhet utanför den statsunderstödda verksamheten. Det anförda innebär å ena sidan att kommunerna bör lämnas stor frihet att organisera verksamheten efter eget val och å andra sidan att skälen för statsbidrag särskilt till denna verksam- het inte är starka. Statsbidraget till den sociala hemhjälpen har otvivelaktigt haft en viktig funktion när det gällt att stimulera till att sätta i gång sådan verksam- het. Statsbidraget är maximerat i förhållande till folkmängden på sådant sätt att endast ett fåtal kommuner numera har möjlighet att erhålla bidrag till ett större antal hemvårdarinnor än det nu befintliga. Med hänsyn till den kostnadsökning detta skulle medföra för staten och då verksamhetens värde numera är så er- känt att statsbidrag ej längre torde erfordras för att utbyggnaden skall fortsätta, kan tillräckliga skäl för att vidga ramen för statsbidraget utöver den nuvarande emellertid icke anses föreligga. Än mindre synes skäl föreligga för att införa

statsbidrag till verksamhet i syfte att bereda hemhjälp åt åldringar m. fl. Det synes därför rimligt, att den statsunderstödda sociala hemhjälpen får bestå i stort sett i nuvarande former samt att den utbyggnad som nu erfordras fram- förallt med hänsyn till åldringsvårdens behov sker i huvudsak utanför den stats- understödda verksamhetens ram. De kommuner som organiserat hemhjälp åt åld— ringar torde som regel ha förlagt denna verksamhet under annat organ än hem- hjälpsnämnden. Kommunerna bör i framtiden ha full frihet att ordna organisa- tionen på samma sätt men givetvis bör något hinder för att sammanföra hela verksamheten under hemhjälpsnämnden vilket synes kunna ha vissa prak- tiska fördelar _ inte föreligga. Några statliga kompetensbestämmelser för den arbetskraft som anställes utanför den statsunderstödda verksamheten bör inte komma i fråga.

Frågan om hemhjälp åt åldringar torde alltså i detta sammanhang kunna läm- nas å sido, bortsett från utbildningskraven. Jag vill dock inte underlåta att un- derstryka angelägenheten av att kommunerna alltjämt ägnar hemhjälpsfrågan för åldringarna intresse och att den med goda resultat inledda kommunala och en- skilda verksamheten i detta hänseende fullföljes.

I utbildningsfrågan erinrade departementschefen om att arbetsmarknads- styrelsen anordnade kortare s. k. hemsamaritkurser med sikte bl. a. på ut- bildningen av åldringsvårdarinnor. Även där andra än vid sådana kurser utbildade personer anlitats för hemhjälp åt åldringar syntes erfarenhe- terna emellertid ha varit goda. Behovet av särskilda kurser kunde därför möjligen ifrågasättas. I avbidan på ytterligare erfarenhet rörande kommu- nernas intresse för kurserna borde de emellertid fortfarande bedrivas.

Departementschefen förklarade sig vidare inte ha något att erinra mot en sådan ändring av indikationerna för den statsunderstödda sociala hem- hjälpen, att sådan hjälp skulle kunna lämnas åt åldringar och invalider inte blott vid tillfälliga behov utan även i form av reguljär korttidshjälp under längre tidsperioder. Ehuru behovet av hemhjälp i dessa fall enligt departementschefens mening borde tillgodoses utanför den statsunder- stödda hemhjälpens ram, syntes det uppenbart att även den statsunder- stödda organisationen borde kunna utnyttjas för hjälp åt åldringar och in- valider i den mån så vore möjligt utan åsidosättande av denna organisations primära uppgifter.

Statsutskottet (utl. nr 5) anförde att bl. a. resultatet av åldringsvårds- utredningens arbete syntes böra avvaktas innan frågan om en vidgad ram för statsbidraget till den sociala hemhjälpen slutgiltigt löstes. Riksdagen (skr. 27 mars 1954 nr 5) godkände de av departementschefen förordade rikt- linjerna.

Gällande bestämmelser. Enligt 1 & kungörelsen om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SFS 1951: 225) har verksamheten till ändamål att i hem, där på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems sjukdom eller ock därmed jämförbara omständigheter behov föreligger av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna lämna sådant biträde under kortare tid. Hemhjälp

kan också lämnas ensamboende. Efter år 1954 vidtagen ändring i stats- bidragskungörelsen kan hemhjälp lämnas inte endast tillfälligt utan även under regelbundet återkommande perioder. Huvudman för den statsunder- stödda hemhjälpsverksamheten kan vara kommun eller kommunalförbund eller under vissa förutsättningar enskild sammanslutning. Ledningen av statsunderstödd kommunal hemhjälpsverksamhet utövas av kommunal hemhjälpsnämnd. Kommun skall antingen inrätta särskild hemhjälps- nämnd eller uppdraga åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälps— nämnd. Hemhjälpsnämnden åligger bl. a. att anställa hemvårdarinnor och att ha överinseende över deras arbete. Det regionala överinseendet över hemhjälpsverksamheten utövas antingen av en för varje landstingsområde av landstingen särskilt utsedd hemhjälpsstyrelse eller genom något av lands- tingets redan fungerande organ. Hemhjälpsstyrelses uppgift är bl. a. att på förslag av hemhjälpsnämnderna fastställa instruktioner för hemvår- darinnorna samt _ med ledning av det normalförslag, som socialstyrelsen upprättat — taxor för de avgifter, som skall utgå för lämnad hjälp. Det centrala överinseendet över den sociala hemhjälpen i riket utövas av social- styrelsen.

Kompetens som hemvårdarinna kan förvärvas på i princip tre olika Vä- gar. Vederbörande skall antingen ha genomgått 15 månaders hemvårdarinne- utbildning i särskild skola eller ha genomgått socialstyrelsens 3-månaders prov- och kompletteringskurs, varvid förutsättes flera års grundlig och all- sidig praktik i husligt arbete och barnavård såsom villkor för tillträde till kursen, eller också ha en sådan mångårig väl vitsordad praktik i husligt arbete att hon kan jämställas med utbildad hemvårdarinna. I sistnämnda fall kan dispens från särskild utbildning beviljas av socialstyrelsen. Hem- vårdarinnorna kan vara antingen heltids- eller deltidsanställda.

Statsbidraget till den sociala hemhjälpen utgår i form av bidrag till hem- vårdarinnornas avlönande. Såsom villkor för statsbidrag gäller, att bidrag av landstingsmedel utgår med belopp, som är minst hälften av statsbidra- get sedan ålders- och kallortstillägg frånräknats. Dylika tillägg utgår helt av statsmedel. Bidragsreglerna är så utformade, att statsbidrag utgår till en heltidsanställd hemvårdarinna eller motsvarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor per 2 000 invånare i landskommunerna resp. per 4 000 in- vånare i städerna. Från det enligt dessa regler beräknade statsbidraget skall avräknas två femtedelar av influtna avgifter för lämnad hjälp.

Verksamhetens omfattning. År 1954 fanns statsunderstödd social hem— hjälpsverksamhet i 1 027 av landets 1 037 kommuner. Ledningen av verk- samheten utövades i 881 kommuner av särskild hemhjälpsnämnd, i 59 kom- muner av barnavårdsnämnd, i 52 kommuner av fattigvårdsstyrelse resp. socialnämnd och i 35 kommuner av annat kommunalt eller, i ett fåtal fall, enskilt organ. Sommaren 1954 fanns omkring 3000 heltidsanställda och

200 deltidsanställda hemvårdarinnor. Dessa siffror torde i stort sett vara aktuella även är 1955.

Enligt en av socialstyrelsen verkställd undersökning lämnades år 1954 inom den sociala hemhjälpsverksamhetens ram hjälp åt omkring 21 200 åldringar och invalider, 4 500 (21 %) i städer och 16 700 (79 %) i andra kommuner. Drygt 4 300, huvudsakligen i landskommuner, fick regelbundet återkommande hjälp. Sammanlagda antalet arbetstimmar för hjälpen åt åldringar och invalider uppgick till något över 1 000 000, 18 % i städer och 82 % i andra kommuner. Antalet arbetstimmar omräknat i 8-timmarsdagar skulle betyda att i runt tal 131000 dagsverken ägnats åldringar och inva- lider. Då sammanlagda antalet dagsverken år 1954 inom den sociala hem- hjälpen kan beräknas ha uppgått till ca 700 000, kom sålunda ungefär 19 % av verksamheten på nu ifrågavarande två kategorier. Huvudparten torde med säkerhet ha belöpt på åldringarna.

I förhållande till år 1953 ökade hjälpen till åldringar och invalider un- der år 1954 såväl absolut _ från 930 000 till 1 050 000 arbetstimmar _ som procentuellt _ från 17 till 19 %. Ökningen hänför sig uteslutande till till— fälligt lämnad hjälp. Regelbundet återkommande hjälp minskade nämligen från ca 5 100 hjälpfall år 1953 till 4 300 år 1954.

C. Hemhjälp (hemtjänst) för gamla * Under de senaste åren, huvudsakligen sedan år 1950, har vid sidan av den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten på ett flertal håll startats verksamhet uteslutande inriktad på hjälp åt åldringar i deras hem. Initiativet till denna verksamhet har i många fall utgått från Röda korset. Så var förhållandet t. ex. i Uppsala, där i mars 1950 det första mera omfattande försöket påbörjades med den s. k. Rödakorshjälpen för gamla. Hjälpverksamheten i Uppsala avsåg inte endast anskaffande av hemhjälp i egentlig mening utan omfattade även andra stödåtgärder såsom matservice och mer kvalificerad sjukvårdshjälp.

I en cirkulärskrivelse av den 23 oktober 1951 vädjade överstyrelsen för Röda korset till sina lokalorganisationer att, i den mån så inte redan skett, upptaga den öppna åldringsvården på sitt program. I samband med skrivel- sen utsändes även en broschyr »Vi och våra gamla» med närmare anvis- ningar angående de olika linjer efter vilka Rödakorshjälpen för gamla allt efter lokala behov och resurser borde läggas upp — besöksverksamhet, praktisk hjälp med de dagliga husliga sysslorna, sjukvård, utlåning av rullstolar o. d., mattjänst, sysselsättnings- och förströelseverksamhet. I broschyren underströks också vikten av samarbete med de kommunala myndigheterna och institutionerna.

Även andra frivilliga sammanslutningar såsom lokalkretsar av Fredrika- Bremer—förbundet, husmodersföreningar, kooperativa kvinnogillen, politiska kvinnoföreningar m. fl. har på sina håll satt i gång liknande verksamhet.

Slutligen har allt fler kommuner, oftast i socialvårdens regi eller på dess initiativ, startat hemhjälp för åldringar. I vissa kommuner har också en på frivillighetens väg igångsatt verksamhet övertagits av de kommunala myndigheterna.

Åldringsvårdsutredningen sökte i början av år 1954 genom en rundfråga till kommunerna få närmare kännedom om omfattningen av hjälpverksam- heten för gamla. Av svaren på kommunenkäten framgick att sådan verk- samhet den 1 februari 1954 förekom i nära en tredjedel av landets kommu- ner. Därjämte redovisades planer på att sätta i gång verksamhet av detta slag från ett drygt 100-tal kommuner. Antalet aktuella hjälpfall uppgick vid den angivna tidpunkten till omkring 5 000, varav 3 500 i städer. Frånsett viss personal för administrativa uppgifter förekom heltidsanställd arbets- kraft endast i 30 kommuner och antalet heltidsanställda i direkt hjälpverk- samhet uppgick till 33. Antalet deltidssysselsatta uppgick till 2 700. Timpen- ningen till den deltidssysselsatta arbetskraften varierade mellan 1: 25 och 3 kronor.

Socialstyrelsen har i samband med en undersökning angående den stats- understödda sociala hemhjälpsverksamheten under år 1954 även under- sökt omfattningen av speciell hemhjälpsverksamhet för åldringar under samma år och under veckan 24—30 januari 1955.

Enligt socialstyrelsens undersökning om speciell hemhjälp för åldringar skulle sådan verksamhet under år 1954 ha bedrivits i 441 eller 43 % av landets kommuner, 110 städer (83 %) och 331 andra kommuner1 (37 %). Jämfört med förhållandena den 1 februari 1954 innebär detta en ökning med 108 kommuner varav bl. a. framgår att vid den sistnämnda tidpunkten redovisade planer i stort sett omsatts i praktiken senare under året. Ytter- ligare 61 kommuner redovisade till socialstyrelsen aktuella planer att sätta i gång verksamheten under år 1955 och i 57 kommuner angavs frågan vara under utredning.

Huvudmannaskapet för verksamheten låg enligt socialstyrelsens under- sökning (siffrorna inom parentes från åldringsvårdsutredningens kommun- enkät) i 225 (140) kommuner hos hemhjälpsnämnden och i 93 (113) kom- muner hos fattigvårdsstyrelse eller motsvarande socialvårdsorgan. I 126 (59) kommuner var den lokala rödakorsorganisationen huvudman. 20 kommuner hade annan huvudman, i allmänhet för ändamålet särskilt bil- d'ad förening, samarbetskommitté e. d. I 20 kommuner var verksamheten delad på flera huvudmän. Av en jämförelse med siffrorga från kommun- enkäten synes framgå att man i de fall, där hemhjälpsverksamhet under tiden efter den 1 februari 1954 startats i kommunal regi, som regel lagt ledningen hos hemhjälpsnämnden och att i en del andra fall ledningen flyttats från socialvårdsorganet 'till hemhjälpsnämnden. Ökningen beträf- fande rödakorskretsarna har sin naturliga förklaring däri, att liksom

1 Socialstyrelsen skiljer i undersökningen inte på köpingar och landskommuner.

tidigare — initiativet till verksamheten i många fall säkerligen tagits just från dessa organisationer.

Förmedlingen av speciell hemhjälp åt åldringar ombesörjdes enligt upp- gifterna till socialstyrelsen i 181 kommuner av hemhjälpsnämnden, i 42 kommuner av fattigvårdsstyrelsen och i 51 kommuner av arbetsförmed— lingen. I 74 kommuner med centraliserad socialförvaltning sköttes förmed- lingen oavsett vilken kommunal myndighet som handhade ledningen av verksamheten — på socialbyrå eller av vederbörande socialtjänsteman på kommunalkontor. I övriga fall ombesörjdes förmedlingen på olika sätt, ofta av den rödakorskrets, som var huvudman för verksamheten, men också genom distriktssköterska, särskild förening, samarbetsorgan c. d.

Antalet under år 1954 hjälpta åldringar uppgick enligt socialstyrelsens undersökning till i runt tal 18500, 12800 i städer och 5 700 i övriga kommuner.

Uppgifterna angående förhållandena veckan 24—30 januari 1955 ger en måhända bättre bild av utvecklingen än siffrorna för hela året 1954, då antalet hjälpfall kan mera direkt jämföras med kommunenkätens uppgif- ter per den 1 februari 1954. Antalet hjälpfall veckan 24—30 januari 1955 uppgick till i runt tal 7 700 mot omkring 5 000 den 1 februari 1954. Ök- ningen hänför sig till största delen på städerna, från 3 500 till 6 000, eller drygt 71 %. På landsbygden inskränker sig ökningen till 13 % eller från 1 500 till 1 700 hjälpfall, trots att antalet kommuner med speciell hemhjälp för åldringar där ökat med 88. Om man ser på antalet hjälpfall, har verk- samheten tydligen fortfarande en rätt obetydlig omfattning i flertalet kommuner på landsbygden. Genomsnittliga antalet hjälpfall per lands- bygdskommun med hjälpverksamhet under den aktuella veckan var så- lunda endast 5 mot 6 den 1 februari 1954.

Arbetskraften veckan 24—30 januari 1955 utgjordes enligt uppgifterna till socialstyrelsen av 156 heltids- och omkring 3 700 deltidssysselsatta. En- ligt kommunenkäten fanns i hela landet den 1 februari 1954 endast 33 hel- tidsanställda i hemhjälpsverksamheten för gamla. Man får emellertid inte förväxla sådan heltidsanställd arbetskraft med den heltidssysselsatta i socialstyrelsens undersökning. I den sistnämnda ingår nämligen även tim- avlönad arbetskraft som under den aktuella veckan råkat få full arbetsdag.

Formerna för verksamheten och omfattningen växlar avsevärt kommu- nerna emellan. Här nedan lämnas en redogörelse för förhållandena på detta område i några av de kommuner, där verksamheten tagit en större om— fattning och organisationen fått en fastare form, eller där förhållandena av annan anledning har ansetts vara av intresse. Redogörelsen grundar sig huvudsakligen på uppgifter från kommunenkäten i februari 1954. I vissa fall har emellertid mera aktuella uppgifter införskaffats.

I Stockholm bedrives den huvudsakliga verksamheten av ett för ändamålet bildat samarbetsorgan, som antagit benämningen »Hemtjänst för Gamla» och består av representanter för fattigvårdsnämnden och de kooperativa kvinnogil- lena men som i övrigt är helt inorganiserad i stadens socialvård. Verksamheten påbörjades den 3 september 1951. Antalet hjälpfall har ökat från 263 år 1952 till 1 962 år 1954 och antalet arbetstimmar från i runt tal 20 000 år 1952 till 230 000 år 1954. Under de nio första månaderna av år 1955 har antalet arbetstimmar uppgått till 304 000 och antalet hjälpfall till 2 566. Den 14 september 1955 var anta— let aktuella fall 1 493. Antalet hemvårdsbiträden i arbete har ökat från 60 den 31 december 1952 till 591 den 14 september 1955. Hemvårdsbiträdena erhåller från och med den 15 juni 1955 timersättning med 2: 75 kronor och vid restid överstigande 15 minuter viss restidsersättning. Hjälpen lämnas i de flesta fall utan ersättning och kostnaderna bestrids av staden. Nettoutgifterna uppgick år 1952 till 57000 och år 1954 till 662 000 kronor samt under tiden 1 januari— 31 augusti 1955 till 770 000 kronor. Kostnaden per arbetstimme var 2: 88 kronor under år 1954. Föreningen har två expeditioner, en för de norra och en för de södra delarna av staden. På expeditionerna ombesörjes bl. a. förmedlingen av hjälpen och utbetalningen av hemvårdsbiträdenas ersättning.

En närmare undersökning av de aktuella hjälpfallen en viss dag i december 1954 visar att inte mindre än 74 % var ensamstående kvinnor. De ensamstående männens andel var 16 % och makar 10 %. I fråga om åldersfördelningen var 75 % i åldern 70 år och däröver, 17 % i åldern 60—69 är och 8 % slutligen under 60 år. Anledningen till hjälpbehovet har i 74 % av fallen uppgetts vara sjukdom eller invaliditet efter sjukdom och i 26 % åldersklenhet. Hjälptiden per vecka upp- gick till 1—5 timmar i drygt 40 %, till 6—10 timmar i knappt 40 % och till 12—24 timmar i drygt 20 % av hjälpfallen. Vanligaste hjälptiden var 4 eller 6 timmar i veckan. I samtliga fall omfattade hjälpen städning, i 83 % dessutom inköp, i 54 % tillkom även matlagning och i 20 % med fullständig hushållshjälp även person- lig vård.

Omsättningen av arbetskraft under 1954 var relativt stor 755 nytillkomna och 426 avförda _ och ombyten av arbetskraft hos åldringarna har därför måst ske rätt ofta. Några egentliga rekryteringssvårigheter har dock endast framträtt under sommarmånaderna.

I Göteborg går verksamheten helt i kommunal regi. Ledningen handhaves när- mast av en av fattigvårdsstyrelsen utsedd delegation för den öppna åldrings- vården. Verksamheten har egen expedition med föreståndarinnor och 12 assisten- ter (sjuksköterskor eller f. d. ålderdomshemsföreståndarinnor). Assistenterna har inte endast att genom hembesök göra utredningar beträffande åldringar, som anmält sig önska hjälp, och att anskaffa för vederbörande lämpad arbetskraft utan även att utöva inspektionsverksamhet genom återbesök i hemmen. Antalet hjälpfall uppgick år 1953 till 969 och år 1954 till 2 026. Antalet arbetstimmar har ökat från 162000 år 1953 till 403 000 år 1954. Den 1 september 1955 var antalet aktuella hjälpfall 1 452. Antalet åldringsvårdarinnor _ samtliga deltidsanställda mot timlön uppgick sistnämnda dag till omkring 780 mot 540 ett år tidigare. Åldringsvårdarinnorna erhåller timlön med 2: 50 kronor jämte i förekommande fall ersättning för spårvägsresor. Nettoutgifterna för verksamheten uppgick år 1953 till 440 000 kronor och år 1954 till 1 112 000 kronor. I flertalet fall lämnas hjälpen avgiftsfritt. Kostnaden per arbetstimme blev under år 1954 2: 91 kronor.

Av de aktuella hjälpfallen den 1 februari 1955 var 69 % ensamstående kvinnor och 17 % ensamstående män samt 14 % makar (sammanlagt 1 551 personer). I fråga om åldersfördelningen var 73 % i åldern 70 år och däröver, 21 % i åldern

60—69 år samt 6 % under 60 år. Hjälptiden per vecka uppgick till 1_5 timmar i 35 % av fallen, till 6—11 timmar i 35 % och till 12 timmar eller mer i 30 %. Av hjälpfallen hade 63 % åtnjutit hjälp i 6 månader eller längre tid. I 84 % av hjälpfallen lämnades hjälpen avgiftsfritt.

Tillgången på arbetskraft har uppgivits vara relativt god utom under sommar- månaderna, då en mycket kännbar brist brukat uppstå. Omsättningen på arbets- kraft har liksom i Stockholm varit ganska livlig.

I Hälsingborg startades i februari 1951 på initiativ av Fredrika-Bremer-förbun- det och Röda korset samt under medverkan av Kooperativa kvinnogillet »Vän- tjänsten», som omfattar dels s. k. Väntjänst i forln av hjälp med inköp och andra ärenden eller enbart kontaktbesök, dels vanlig hemhjälpsverksamhet, och dels viss mattjänst och tclefontjänst. Hjälpen är avgiftsfri för obemedlade. Kostna- derna bestrids genom anslag av donationsmedel från staden och från Röda korset. Expeditionslokal och personal för expeditionen ställes kostnadsfritt till förfo- gande av den i staden verksamma Föreningen för välgörenhetens ordnande.

I Uppsala förekommer hemhjälpsverksamhet för åldringar dels i kommunal regi genom hemhjälpsnämnden och dels, som tidigare nämnts, sedan mars 1950 i Röda korsets regi _ Rödakorshjälpen för gamla. Den kommunala verksamheten, som sorterar under hemhjälpsnämnden, började i oktober 1952. Någon egentlig kon- takt uppges inte förekomma mellan de båda huvudmännen, vare sig i fråga om rekrytering av arbetskraft eller förmedling av hjälp.

I Norrköping bedriver Norrköpings Kvinnoråd, en enskild sammanslutning med olika sociala verksamhetsgrenar, sedan oktober 1951 hemhjälp för gamla. Kvinnorådet upprätthåller ett intimt samarbete med de kommunala socialvårdande organen och har anslag från staden för sin verksamhet. Hemhjälpen har särskild expedition, vars föreståndarinna tar emot anmälningar om hjälpbehov samt gör hembesök för att närmare utreda behovet och önskemålen, varefter hon fördelar arbetet på de frivilliga timavlönade hemhjälparna, i allmänhet hemmafruar. I januari 1955 uppgick antalet hjälpfall till 177. Under år 1954 utgjorde hemhjälpar- nas antal 27—38 per månad med sammanlagt 15 375 arbetstimmar. Som regel har åldringarna erhållit hjälpen avgiftsfritt.

I örebro handhaves verksamheten av fattigvårdsstyrelsen och startades den 1 september 1951, då två socialvårdssystrar anställdes med uteslutande uppgift att ha tillsyn över och på olika sätt bistå åldringar, som bor kvar i sina hem. De båda socialvårdssystrarna har var sin hälft av staden som arbetsområde och har när- mast under socialbyrån huvudansvaret för den öppna åldringsvården inom sitt distrikt. Anmälningar om hjälpbehov göres till socialbyrån, varifrån de vidare- befordras till vederbörande socialvårdssyster som efter hembesök antingen själv lämnar hjälp eller söker förmedla annan hjälp genom hemsamariter eller annan timavlönad arbetskraft. I Falköping, Skövde och Sundsvall har verksamheten organiserats på i huvudsak samma sätt som i örebro.

I Söderhamn tillsatte rödakorskretsen och stadens husmodersförening i febru- ari 1952 en »samarbetskommitté för hemsamarittjänsten». En tjänsteman från socialbyrån ingick också i kommittén. Särskild expedition har inrättats med en föreståndarinna, som tar emot rekvisitioner av hjälp samt förmedlar och leder hemsamariternas arbete. Hon har även till uppgift att Övervaka samariternas arbete. Kostnaderna för verksamheten bestrides till lika delar av rödakorskret- sen och husmodersföreningen. Antalet aktuella hjälpfall den 1 februari 1954 uppgick till 46.

I Kopparbergs köping har fattigvårdsstyrelsen anställt en hemsyster utan spe- eialutbildning, som har till uteslutande uppgift att hjälpa åldringar i deras hem.

Hjälpen är avgiftsfri. Hemsystern hade i februari 1954 arvode med 300 kronor i månaden.

I Gladhammars landskommun påbörjades hemhjälpsverksamhet för gamla i maj 1953. Verksamheten går i hemhjälpsnämndens regi. Hjälpen lämnas av deltidsarbe- tande kvinnlig arbetskraft, som kallas »hemsamariter» oaktat de inte har någon speeialutbildning. I februari 1954 fanns 5 sådana hemsamariter, som var och en hade sitt lokala arbetsområde med utgångspunkt från sina hem. Ersättning till samariterna utgår efter vanlig timpenning på orten och åldringarna får till kom- munalkontoret betala en avgift som varierar mellan 50 öre och 2 kronor. I varje delkommun, tre stycken, har hemhjälpsnämnden en kvinnlig arbetsledare, leda— mot av nämnden, som har till uppgift att motta anmälningar om hjälpbehov och att fördela arbetet på hemsamariterna inom sitt område. Den 1 februari 1954 var antalet aktuella hjälpfall 18.

I Vä landskommun hjälper en halvtidsanställd hemvårdarinna huvudsakligen åldringar. Dessutom har kommunen anställt två 5. k. kommunsköterskor, vars klientel till 50 % utgöres av åldringar. Kommunsköterskornas hjälp är avgiftsfri.

I Tåsjö landskommun är fattigvårdsstyrelsen huvudman för verksamheten, som är organiserad byvis med timavlönad arbetskraft. Verksamheten påbörjades i juli 1953 och hade ännu i februari 1954 mycket liten omfattning.

I Lövångers kommun har hemhjälpsnämnden för ändamålet sedan april 1953 två heltidsanställda kvinnor, som benämns hemvårdarinnor oaktat de inte har hemvårdarinnekompetens eller fått dispens därifrån. De har lägre löneställning än de egentliga hemvårdarinnorna. Förmedlingen ombesörjes av distriktsskö— terska. Hjälp lämnas dock inte kontinuerligt utan i perioder om vanligen 14 då- gar, och i allmänhet endast vid sjukdomsfall.

Vidare må nämnas den verksamhet, som kommunalfullmäktige i övertorneå kommun i början av år 1955 beslutat starta, och som delvis har karaktären av hemvård av sjuka. Beslutet har föregåtts av en noggrann utredning och invente- ring byvis av hjälpbehovet. Hjälpen skall i regel endast lämnas till »lindrigt sjuka» åldringar över 67 år. Hjälpbehovet skall i princip styrkas med läkarintyg, som skall innehålla uppgift om att vederbörande är i behov av antingen ålder- domshemsvård eller vård på hem för kroniskt sjuka. Hjälp utgår inte till vård- behövande, som har anhöriga i sin närhet, såvida inte dessa är förhindrade att lämna hjälp. Hemsamarit får som regel utföra endast de vanliga löpande hem- sysslorna och hjälptiden får uppgå till högst 4 timmar per vecka. Ersättning ut- går efter på orten vanlig timpenning och avgift erlägges efter samma grunder som gäller för social hemhjälp. Ledningen av verksamheten handhaves av hemhjälps- nämnden och förmedlingen av hemhjälpen sker genom socialvårdsexpeditionen. Omkring 20 hemsamariter beräknas bli erforderliga och avsikten är att de skall utbildas vid två-dagars kurser, anordnade av länsarhetsnämnden och Röda korset.

Åldringsvårdsutredningen vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att det sedan gammalt hos kyrkoförsamlingar och fria trossamfund ofta finns anställda diakonissor, församlingssystrar, slumsystrar eller liknande med uppgift att besöka nödställda i deras hem och lämna hjälp, främst i form av sj ukvård men även i form av hjälp med det direkta hushållsarbetet. Deras arbete är emellertid i allmänhet inte så organiserat att de kan lämna någon mera omfattande hjälp med de egentliga hushållssysslorna. Verksam- heten torde huvudsakligen utföras bland åldringar och främst ha karak- tären av korta hembesök. Några uppgifter om omfattningen och den när-

mare organisationen av denna hjälpverksamhet bland åldringar finns inte tillgängliga. Den lämnar emellertid med säkerhet ett inte oväsentligt till- skott till den öppna åldringsvården. Som exempel kan nämnas, att i Jön- köping, där den kyrkliga hjälpverksamheten bland de gamla torde ha fått särskilt stor omfattning, antalet arbetstimmar hos åldringar uppskattades till lågt räknat 6 OOO—7 000 under januari 1952.

D. Övriga serviceåtgärder för åldringar

, Utredningen har vid behandlingen i kapitel 4 av frågan om kollektiva

1 anordningar i pensionärshemmen (sid. 76 f.) närmare redogjort för den matservice, som i några kommuner anordnats för hyresgäster i pensio— närshem.

[ några kommuner har i viss utsträckning organiserats distribution av lagad mat till åldringar oavsett om de bor i pensionärshem eller har sin bostadsfråga ordnad på annat sätt. Under år 1954 förekom enligt en av socialstyrelsen verkställd undersökning sådan verksamhet i ett 20-tal kom- muner, huvudsakligen städer.

Enligt vad utredningen inhämtat om ifrågavarande verksamhet under år 1954 svarade i allmänhet vederbörande rödakorskrets eller annan sam- manslutning för matdistributionen, även om maten i några fall tillagades på kommunens ålderdomshem. Endast i vissa av de större städerna synes verksamheten ha fått någon avsevärd omfattning. Som exempel kan näm- nas att antalet distribuerade portioner utgjorde år 1954 i runda tal i Norr- köping (kvinnorådets s. k. gamlabespisning) 15 400, i Linköping (Röda korset) 9300, i Uppsala (Röda korset) 7 700, i Eskilstuna (socialvårds- nämnden) 6 600 och i Jönköping (Röda korset) 6 300.

Vidare kan nämnas att Norrköpings kvinnoråd, som enligt vad tidigare nämnts är huvudman i Norrköping för hemhjälpen ät gamla och för mat- distribution, från och med den 15 mars 1954 efter medgivande av folk- skolestyrelsen inrättat försöksbespisning för gamla i barnbespisningsloka- lerna i en av stadens skolor. Även i ett par landskommuner har matdistri— bution i viss omfattning anknutits till skolbarnsbespisningen.

I september 1953 startade fattigvårdsnämnden i Stockholm försöks- verksamhet avseende fotvård för åldringar. Erfarenheter från hemtjänsten för gamla och från övrig verksamhet inom åldringsvården hade nämligen gett vid handen att de gamla ofta led av fotbesvär, som nedsatte deras rörlig- het och minskade deras förmåga att reda sig själva i sina hem.

Fotvården i Stockholm är organisatoriskt anknuten till hemtjänsten för gamla. Behandlingen sker i de vårdbehövandes hem. Arvodet till fotspecia— listerna uppgår till 6 kronor per behandling, men vården är i de flesta fall avgiftsfri för åldringarna. Verksamheten har enligt vad fattigvårdsnämn- den uppgivit visat sig fylla ett mycket stort behov. Under år 1954 fick så-

lunda drygt 1 000 åldringar fotvård och antalet behandlingar uppgick till ca 2 700.

I Norrköping anordnade det förut omnämnda kvinnorådet hösten 1954 en kurs i fotvård för dem, som arbetade inom hemhjälpsverksamheten för gamla.

E. Åldringsvårdsutredningens överväganden

Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamhe'ten spelar utan tvekan en inte oväsentlig roll då det gäller att tillgodose behovet av hjälp åt åld— ringar i deras hem, men dess möjligheter härvidlag är dock begränsade med hänsyn till verksamhetens huvudsyfte att tillgodose barnfamiljernas hjälpbehov. Man kan därför enligt utredningens mening knappast för den öppna åldringsvårdens del räkna med den statsunderstödda soeiala hem- hjälpen i nämnvärt större utsträckning än för närvarande, särskilt inte då det gäller kontinuerligt hjälpbehov under längre tidsperioder. Som tidi- gare nämnts minskade också antalet fall med regelbundet återkommande hjälp från ca 5 100 är 1953 till 4300 år 1954. Det måste därför te sig utomordentligt angeläget att ytterligare utveckla den särskilda hemhjälps— verksamhet för gamla, som sedan början av 1950-talet på sina håll växt fram vid sidan av den statsunderstödda verksamheten.

Av svaren på åldringsvårdsutredningens kommunenkät framgår att erfa- renheterna av hemhjälpsverksamheten för gamla är mycket goda. Det om— vittnas allmänt att verksamheten fyller ett stort behov och att den i hög grad underlättar för åldringarna att längre och under gynnsammare om- ständigheter än tidigare stanna kvar i sina hem. Det framhålles också från åtskilliga kommuner, att behov av anstaltsvård många gånger bortfallit eller kunnat uppskjutas genom hemhjälpen. Det betonas också att många fall av fullständig social isolering från omvärlden brutits genom regelbunden hem- hjälp hos de gamla.

Förutsättningarna för denna form av öppen åldringsvård växlar givetvis kommunerna emellan. Verksamheten kan lättast organiseras i städer och övriga tätorter under det att på landsbygden i många fall svårigheter före— ligger främst i fråga om tillgång på lämplig arbetskraft och genom långa avstånd. Exempel från åtskilliga landskommuner visar dock att dessa svå— righeter kunnat övervinnas. Både humanitära och kommunalekonomiska skäl talar för att man ute i kommunerna mera allmänt bör pröva förutsätt- ningarna för att på ifrågavarande sätt bereda de gamla hjälp och tillsyn i deras hem.

På sina håll har statligt stöd påkallats för hemhjälpsverksamheten för gamla. Enligt åldringsvårdsutredningens mening bör denna verksamhet vara en primärkommunal angelägenhet. Då man, att döma av den omfatt- ning verksamheten redan nu fått, har anledning att lita till det kommunala initiativet på ifrågavarande område och då statsbidrag i detta fall skulle

sakna större kommunalekonomisk betydelse, har utredningen inte ansett sig böra ifrågasätta statsbidrag för ändamålet.

Kommunerna bör självfallet ha full frihet att organisera hemhjälpsverk- samheten för gamla efter eget val. Verksamheten befinner sig i många kom- muner ännu på försöksstadiet och det är därför naturligt att man i dessa fall fortfarande i viss mån trevar sig fram mot den bästa lösningen av organisationsproblemen, närmast då frågorna om ledningen samt förmed— lingen av hjälp.

Av de tidigare i detta kapitel redovisade uppgifterna om den lokala orga- nisationen av hemhjälpen för gamla framgår, att kommunerna, i den mån verksamheten går i kommunal regi, till övervägande del lagt densamma under de särskilda hemhjälpsnämnderna. Med hänsyn till verksamhetens betydelse för möjligheterna att hjälpa åldringarna att leva kvar i sina hem och att därigenom minska trycket på den slutna vården, synes det enligt utredningens mening ligga närmast tillhands att det kommunala organ, som skall svara för den slutna åldringsvården, enligt utredningens förslag den blivande socialnämnden, även har ledningen av den speciella hem- hjälpsverksamheten för gamla. Även om det inte ligger inom ramen för åldringsvårdsutredningens uppgifter att ingå på prövning av frågan om den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamhetens organisation, så kan utredningen dock inte underlåta att framhålla, att det, såvitt utredningen kan finna, föreligger starkare skäl att låta socialnämnden utgöra hem- hjälpsnämnd och därigenom svara även för den subventionerade hem- hjälpen än att förlägga den speciellt för åldringar avsedda hemhjälps- verksamheten under särskild hemhjälpsnämnd. Redan nu är för övrigt i ett 50-tal kommuner fattigvårdsstyrelsen även hemhjälpsnämnd. I vart fall är det nödvändigt att ett intimt samarbete upprätthålles mellan social- nämnden och hemhjälpsnämnden samt i de fall, där det lokala arbetsför— medlingsorganet fått hand 0111 förmedlingsuppgifterna, detta sistnämnda organ.

I åtskilliga kommuner bedrivs hemhjälpsverksamhet för gamla uteslu- tande av enskilda sammanslutningar, oftast rödakorskretsar. I allmänhet får vederbörande organisation bidrag till verksamheten av kommunala medel och ofta torde det även förekomma ett visst organisatoriskt samarbete med socialnämnder, hemhjälpsnämnder och arbetsförmedlingsorgan. Ut- redningen vill betona vikten av ett intimt sådant samarbete. Det bör an- komma på socialnämnden att taga initiativ till och att svara för att ett sådant samarbete upprätthålles. Med hänsyn till den betydelse verksam- heten har även ur kommunalekonomisk synpunkt bör det vara angeläget för kommunerna att ge ifrågavarande organisationer erforderligt ekono- miskt stöd, där det inte anses lämpligare att överföra den egentliga led- ningen och ansvaret för verksamheten i kommunal regi.

Arbetskraften till hemhjälpsverksamheten för gamla rekryteras som re-

gel bland gifta eller förut gifta, icke förvärvsarbetande kvinnor i den övre medelåldern, som vid sidan av arbetet i det egna hemmet kan och önskar åtaga sig några timmars arbete om dagen på ett område, där det inte krävs speciell yrkesutbildning. Man undviker sålunda att konkurrera om arbets— kraft på den öppna marknaden samtidigt som man skapar en möjlighet till lämplig sysselsättning av äldre kvinnlig arbetskraft.

Benämningen på de i verksamheten deltidssysselsatta varierar. Ofta kal- las de hemsamariter, oavsett om de genomgått arbetsmarknadsstyrelsens och Röda korsets hemsamaritkurs eller ej. Andra benämningar är hem— hjälpare, hemvårdsbiträden och åldringsvårdarinnor.

Verksamheten avser i huvudsak att lämna hjälp med vanliga löpande hemsysslor såsom städning, matlagning, inköp etc. I förekommande fall lämnas också hjälp med personlig vård såsom tvättning, klädsel och kam- ning. Däremot skall sjukvård i princip inte lämnas, men i praktiken blir det dock i många fall även fråga om enklare hemsjukvård. Med hänsyn till verksamhetens art och till nödvändigheten av bredast möjliga rekry- teringsbas för arbetskraften bör enligt åldringsvårdsutredningens mening särskilda krav på utbildning inte uppställas för ifrågavarande arbetskraft. Huvudvikten bör i stället läggas på bedömningen av de rent personliga för- utsättningarna för detta slags arbete bland gamla. Det synes dock önsk- värt att, om omständigheterna så medger, åldringsvårdarinnorna ges till- fälle att byta erfarenheter och att de på lämpligt sätt orienteras angående t. ex. åldringspsykologi och enklare hemsjukvård.

Det har framkommit, att åldringsvårdarinnorna i rätt stor utsträckning inte vill vara bundna av sitt arbete inom hemhjälpen under sommarmåna— derna och att det på sina håll föreligger stora svårigheter att skaffa ersät— tare. På grund härav har det stundom varit nödvändigt att under denna årstid minska antalet hjälptimmar eller att i vissa fall till och med till- fälligt upphöra med att lämna hjälp. För de åldringar, som vant sig vid och är i behov av kontinuerlig hjälp, måste det självfallet kännas svårt med dylika avbrott. Det har vidare från kommuner med en mera betydande hemhjälpsverksamhet framhållits, att omsättningen av arbetskraft varit stor och att detta medfört väsentliga svårigheter både för förmedlingen av hjälp och för de gamla, som måst byta åldringsvårdarinna.

Det torde vara ett utbrett önskemål att kunna knyta åldringsvårdarin- norna närmare till verksamheten utan att denna anknytning dock skall behöva få karaktären av fast anställning. Ett förverkligande av detta önske- mål skulle enligt utredningens mening vara till stor fördel såväl för kon- tinuiteten i verksamheten och därmed för de gamla som för åldringsvår- darinnorna själva. _

Den öppna åldringsvården omfattar, som framgått av redogörelserna i föregående avsnitt av detta kapitel, inte endast hemhjälpsverksamhet utan även andra former av hjälp åt de gamla i deras hem. Hemhjälpsverksam-

heten måste dock anses vara den primära hjälpformen, utan vilken syftet med de öppna vårdformerna inte kan helt uppnås. De andra servicebeto- nade åtgärderna, såsom distribution av färdiglagad mat, vänbesök, tele— fontjänst, fotvård etc., måste ehuru i och för sig betydelsefulla dock när- mast betraktas som komplement till hemhjälpsverksamheten. Utredningen vill emellertid framhålla, att varje lokalt initiativ, som syftar till att i någon form bereda de gamla hjälp i deras hem, bör hälsas med tillfredsställelse och ges erforderligt kommunalt stöd.

KAPITEL 6

Sysselsättning och aktivitet

Som utredningen i annat sammanhang framhållit, är det ur åldrings— vårdens synpunkt betydelsefullt att den äldre arbetskraften beredes möj- ligheter att fortsätta i arbetslivet så länge viljan och förmågan därtill fin— nes. Ur samhällets synpunkt måste det också vara angeläget att man i så hög grad som möjligt försöker tillvarataga åldringarnas arbetsförmåga.

Enligt 1945 års folkräkning var antalet män i åldrarna 70 år och där- över med deklarerad inkomst genom förvärvsarbete 53 173, motsvarande 28,5 % av samtliga män i nämnda åldersgrupp; år 1950 hade antalet sjunkit till 49 083 eller 23,7 %. Antalet förvärvsarbetande män i åldrarna 65—70 år var år 1945 71 499 eller 59,8 % av samtliga män i denna ålders- grupp och år 1950 72 027 eller 56,4 %.1

Enligt intervjuundersökningen om ålderspensionärernas levnadsförhål- landen i februari 1954 (riksundersökningen) hade vid intervjutillfället 30 % av männen och 5 % av kvinnorna förvärvsarbete. Av männen i åldern 67—69 år var 45 % förvärvsarbetande och i åldrarna däröver 25 %.

Även om de anförda siffrorna kan sägas visa att åldringarnas arbets- kraft i rätt betydande utsträckning redan tillvaratages, synes det önsk- värt att åtgärder vidtages för att bereda åldringarna ökade möjligheter att kvarstanna i yrkesarbete. Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle det otvivel- aktigt vara till fördel om åldringarna bättre utnyttjades i produktionslivet, men främst får likväl åtgärder i antydd riktning anses motiverade av medicinska och sociala skäl. Det är en påtaglig fördel att den, som vill och kan, får fortsätta att arbeta.

Från medicinskt håll betonas, att för äldre människor i yrkeslivet sådant arbete bör undvikas som kräver särskilt snabbt arbetstempo. Även äldre arbetskraft anses emellertid kunna med fördel omplaceras, helst i sådant arbete där tidigare yrkeserfarenheter kan nyttiggöras. Systemet med fixa åldersgränser anses ur medicinskt-biologiska och psykologiska synpunkter inte vara ändamålsenligt på grund av åldrandets stora individuella varia- tioner och därför att den passivitet, som ofta blir en följd av pensionering efter rent kronologisk ålder, kan vara skadlig.

Åldringsvårdsutredningen vill framhålla angelägenheten av att kunska-

1 Uppgifterna ur statistiska centralbyråns redogörelse för inkomststatistiken i samband med 1945 och 1950 års folkräkningar (beträffande sistnämnda året i manuskript).

perna på ifrågavarande område vidgas genom forskning. Utredningen åter- kommer närmare härtill i kapitel 9.

Genom svenska arbetsgivareföreningens försorg har för vissa avsnitt av arbetslivet en undersökning verkställts om förutsättningarna att redan un- der nuvarande förhållanden främja den äldre arbetskraftens fortsatta yrkes- arbete efter pensionsåldern. I redovisningen för undersökningen, som letts av professor Sven Forssman, har beträffande den äldre arbetskraftens kva- lifikationer och möjligheterna att utnyttja densamma anförts bl. a. följande.1

Man kan sammanfatta resultaten i följande slutsatser och förslag. Utnyttjande av de äldres arbetskraft är ett viktigt problem, då de äldre är så många och ett så stort antal har en av hälsoskäl nedsatt arbetsförmåga. Förebyggande åtgärder mot hjärtsjukdomar, blodtrycksförhöjning och ledgångsreumatism bör intensi- fieras. En omflyttning av äldre till arbete som motsvarar deras arbetsförmåga är enligt undersökningen möjlig att genomföra i företag av den storlek och inom de branscher, som omfattas av undersökningen. Deltidsarhete har i relativt liten utsträckning framförts såsom ett önskemål men bör undersökas såsom en ytter— ligare möjlighet att tillgodose de äldres placering i arbete. Det är påtagligt att de flesta äldre önskar kvarstanna i arbete och det är med hänsyn till deras fy- siska och psykiska hälsa önskvärt att bereda dem arbete.

Slutligen bör framhållas, att övergången från arbete till pensionering bör ske successivt och icke plötsligt, eventuellt bör övergångsperioden kombineras med längre semester, perioder av deltidsarbete eller permittering. Information och upplysning om de problem, som de pensionerade ställs inför, bl. 3. hur man skall motarbeta deras isolering, om hobbyarhete o. s. v., bör lämnas i god tid före avgången och kan då vara av stort värde.

Trots att resultaten från arbetsgivareföreningens undersökning på grund av urvalets beskaffenhet inte är statistiskt representativa för riksförhållan— den eller för industrien i stort, har åldringsvårdsutredningen ansett sig böra omnämna dem, då de enligt utredningens mening ger värdefulla upp- lysningar om på vilka vägar åtgärder bl. a. för att underlätta en förläng- ning av den äldre arbetskraftens yrkesverksamhet bör kunna praktiskt ge- nomföras. Utredningen vill också påpeka, att denna undersökning givit i stort sett samma resultat som vissa utländska undersökningar av liknande karaktär.

Frågan om omflyttning av äldre arbetskraft har uppmärksammats i 1955 års statsverksproposition. Socialministern har i samband med behandlingen av den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna omskolningsverksamheten framhållit, att det även torde vara lämpligt att inom ramen för en sådan verksamhet lämna möjlighet till omskolning eller utbildning av medelålders och äldre arbetskraft, för vilken fortsatta försörjningsmöjligheter inom det egna yrket inte kunde anses föreligga och vilken, utan att kunna hän- föras till gruppen partiellt arbetsföra, vore svårplacerad på arbetsmarkna- den. Socialministerns förslag har av riksdagen lämnats utan erinran.

1 S. Forssman. De gamla och industriarbetet. I Industriens utredningsinstituts skrift: industrien och förgubbningen, Stockholm 1955.

För många ålderspensionärer torde viljan att fortsätta yrkesarbetet i hög grad påverkas av hur arbetsinkomsten inverkar på de inkomstprövade folk- pensionsförmånerna, främst de kommunala bostadstilläggen. Med hänsyn härtill har avdragsreglerna i folkpensioneringslagen från och med den 1 januari 1954 gjorts generösare än tidigare. Avdragsreglerna bestämmer dels hur stor årsinkomst vederbörande får ha utan att det påverkar pensions— förmånerna, den avdragsfria inkomsten, och dels med vilken andel av det överskjutande årsinkomstheloppet de inkomstprövade förmånerna skall minskas, avdragsfaktorn. En närmare redogörelse för avdragsreglerna har lämnats i kapitel 3.

Åldringsvårdsutredningen vill vidare framhålla, att frågan om utred- ning angående åldringarnas anpassning i produktionslivet varit föremål för behandling senast vid 1955 års riksdag i anledning av motioner (I: 378 och II: 463). Allmänna beredningsutskottet (utl. nr 17) anförde efter en redogörelse för inhämtade yttranden från arbetsmarknadsstyrelsen, so- cialstyrelsen, 1951 års pensionsutredning, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges aka- demikers centralorganisation _ bl. a. följande.

Problematiken på förevarande område är givetvis i stor utsträckning gemen— sam för alla kulturländer. Det är sålunda av stor vikt att man i Sverige noggrant observerar de utredningar och övriga åtgärder som vidtages i andra länder och inom det internationella samarbetet. Uppgifter om sådana utredningar och åt- gärder har lämnats i motionerna och i arbetsmarknadsstyrelsens yttrande. Här- till må fogas, att Internationella arbetsorganisationen (ILO) i början av detta år hållit en konferens för de europeiska medlemsstaterna för behandling av frågor rörande åldringarna i produktionslivet. Protokollen från denna konferens har icke varit tillgängliga för utskottet. Av programmet för konferensen framgår emel- lertid att man avsåg att giva dessa spörsmål en ingående behandling. Bland de många på programmet upptagna frågorna kan här som exempel nämnas »syssel- sättning av äldre arbetare», »arbetslöshet bland äldre arbetare», »hög ålder och duglighet för arbete», »utsträckning av den tid, en människa kan göra en insats i produktionen (extension of working life)».

Av de ovan lämnade, summariska uppgifterna torde framgå, att det material, som nu föreligger och under överskådlig tid kan förväntas framkomma för klar- läggande av problemen, hur den äldre arbetskraften bäst skall kunna inpassas i produktionslivet, är synnerligen omfattande. Detta förhållande i förening med den betydelse man från såväl humanitära som samhällsekonomiska synpunkter måste fästa vid att den äldre arbetskraften blir bättre utnyttjad, utgör enligt ut- skottets uppfattning starka skäl för att en sammanställning och bearbetning av materialet kommer till stånd i syfte att detsamma må kunna på bästa sätt ut- nyttjas. Sammanställandet och bearbetningen torde böra ske fortlöpande allt— eftersom pågående utredningar blir färdiga och åtgärder och erfarenheter från andra länder blir kända. Med hänsyn till bl. a. att de förhållanden på arbets- marknaden, som är av betydelse för bedömningen av hithörande frågor, mycket snabbt skiftar, torde man enligt utskottets mening kunna ifrågasätta, om icke dessa uppgifter hellre hör anförtros ett permanent organ än en utredning. Myc- ket synes utskottet tala för att de här avsedda uppgifterna ävensom de uppgif- ter i övrigt, vilka motionärerna velat lägga på den föreslagna utredningen, bör

anses falla inom ramen för den verksamhet, som arbetsmarknadsstyrelsen enligt sin instruktion har att utöva. Styrelsen har som centralt organ för arbetsmark- naden och arhetsvården god överblick över förevarande område och har enligt utskottets mening ådagalagt stort intresse för de spörsmål, varom här är fråga. Enligt vad utskottet erfarit är man vidare inom styrelsen icke främmande för tanken att genom propaganda söka påverka arbetsgivarnas inställning till den äldre arbetskraften.

Utskottet, som behjärtar motionernas syfte, har på ovan angivna skäl funnit detta syfte kunna i huvudsak tillgodoses utan att en särskild utredning tillsättes. Frågan är emellertid av den vikt, att utskottet ansett sig böra hemställa, att riks- dagen i anledning av de likalydande motionerna 1:378 och 11:463 i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet ovan anfört.

Riksdagen (skr. nr 252) anmälde härefter till Kungl. Maj:t att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med vad allmänna beredningsutskottet före- slagit.

Genom beslut den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknads- styrelsen att vid den verksamhet, som styrelsen bedriver för att tillvarata den arbetskapacitet, som förefinnes hos personer i medelåldern eller i högre ålder, iakttaga vad allmänna beredningsutskottet anfört i ovannämnda ut- låtande. Enligt åldringsvårdsutredningen finnes det anledning förmoda, att frågan om sysselsättning av den äldre arbetskraften härigenom kommer att ägnas den uppmärksamhet, som frågans betydelse både för den enskilde och för samhället bör föranleda. Utredningen vill härjämte ånyo betona angelägenheten av vetenskaplig forskning på detta område.

Ur åldringsvårdens synpunkt får sysselsättningsfrågan särskild betydelse då det gäller de åldringar, som av olika omständigheter inte är i tillfälle att ägna sig åt yrkesarbete. Dessa åldringar saknar de kontaktmöjligheter, som yrkesarbetet ger, och har därför ofta kommit att leva mer eller mindre isolerat. Behovet av åtgärder för att motverka sysslolöshet och isolering framstår därför klart och på sina håll har sådana åtgärder redan vidtagits i Viss omfattning. Ett ökat stöd från samhällets sida för sysselsättning åt åldringar är ett aktuellt behov. Genom ett sådant stöd kan den isolering och passivitet, som ofta påtvingas gamla människor, i avsevärd grad brytas till förmån för ett aktivare liv.

Behovet av åtgärder i förevarande hänseende och möjligheterna att ge- nomföra dem växlar allt efter de lokala förhållandena. I städerna, särskilt de större, och i övriga större tätorter är frågan sålunda av en helt annan storleksordning än på landsbygden. Med hänsyn till de växlande förhål- landena och då åtgärderna för sysselsättning på grund av åldringarnas vitt skilda intressen måste ges en differentierad karaktär, synes det inte vara lämpligt eller möjligt att lämna generella anvisningar eller rekommenda- tioner på detta område.

Åldringsvårdsutredningen anser sig därför endast höra i korthet nämna

något om de olika former för ifrågavarande verksamhet, som hittills på sina håll prövats åtminstone i någon omfattning. Frågan om sysselsätt- ningens betydelse på ålderdomshemmen beröres närmare i kapitel 7.

I åtskilliga kommuner anslås medel för förströelse och underhållning, anordnande av utflykter etc. Främst har det härvidlag varit pensionärs- hemmens hyresgäster och de gamla på ålderdomshemmen, som kommit i åtanke. Ofta har ekonomiskt stöd i angivna syfte utgått även till folkpen— sionärernas egna sammanslutningar, som på sina håll visat stor livaktig- het då det gällt att anordna utflykter och samkväm etc. för sina med- lemmar.

Åtgärder för hobbyverksamhet förekommer i viss utsträckning. Dessa åt- gärder syftar till att väcka intresse för och underhålla en hobbybetonad självverksamhet bland de gamla genom råd och anvisningar om lämpliga arbetsobjekt och sysselsättningsformer.

På sina håll förekommer bildningsverksamhet, oftast i samverkan mel- lan folkpensionärsföreningar, bibliotek och studieförbundens lokala orga- nisationer. Om denna verksamhet organiseras i form av studiecirklar kan statsbidrag till verksamheten erhållas. Bildningsverksamheten omfattar fö- reläsningar, studiecirklar och praktiskt betonat grupparbete, varigenom en viss självverksamhet åstadkommes.

Slutligen må nämnas de klubbar för gamla, som närmast efter engelskt och amerikanskt mönster bildats på några håll för att skapa en samhörig— hetskänsla och ökade kontakter mellan de gamla. Klubbarna har även för- ströelse och hobbyverksamhet på sitt program.

Åldringsvårdsutredningen finner det angeläget att kommunerna på allt sätt uppmuntrar och ekonomiskt stöder de lokala initiativ, som tages till åtgärder för åldringarnas sysselsättning. Den kommunala medverkan sy- nes särskilt böra inriktas på att söka avhjälpa de svårigheter i fråga om anskaffande av lämpliga lokaler, som ofta visat sig vara en hämmande faktor. Pensionärshemmens och ålderdomshemmens samlings- och hobby- lokaler bör kunna ställas till förfogande för ändamålet. Ungdomsgårdar och skollokaler torde under vissa tider på dagen kunna disponeras även för åldringarnas sysselsättning, likaså kyrkliga samlingslokaler, bygde- gårdar, folkets-hus- och andra föreningslokaler.

KAPITEL 7

Äldringssjukvård och vård på ålderdomshem

A. Inledande synpunkter

Åldringsvårdsutredningen har i föregående kapitel sökt att närmare ange olika åtgärder, som bör och kan vidtagas för att i så hög grad som möjligt undvika eller i vart fall fördröja sluten vård. Frågan om hemsjukvården har dock därvid endast i korthet berörts. De angivna åtgärderna _— den öppna åldringsvården och hemsjukvården har emellertid sin givna begränsning även i de fall, där organisationen är utbyggd i full utsträck- ning. Av såväl humanitära som personella och ekonomiska skäl kan det bli nödvändigt att tillfälligtvis eller mer eller mindre definitivt tillgripa sluten vård. Då tillfälliga sjukdomar är av sådan art eller de sociala förhål- landena är sådana, att det inte är möjligt att vårda den sjuke i hemmet, kan vård på akutsjukhus erfordras. Likaså kan långvariga sjukdomstillstånd i de högre åldrarna få en sådan karaktär, att de sjuka, ehuru inte i behov av vård på akutsjukhus, dock kräver en mer aktiv medicinsk värd än den som kan lämnas i den sjukes hem, vare sig av anförvanter eller ge— nom av samhället organiserad hemsjukvård. Man har slutligen att räkna med en grupp, där skröpligheten med åldern, ofta i förening med sjukdom, till- tagit i sådan grad, att möjligheter måste finnas till omvårdnad och till- syn praktiskt taget dygnet runt.

Det kan måhända synas som om det inte skulle möta några oöverstig— liga svårigheter att dra upp åtminstone schematiska gränslinjer mellan de tre angivna grupperna och därefter passa in dem i var sin vårdform; den första på akutsjukhusen för kropps- eller mentalsjuka, den andra på sjukvårdsanstalter för kroniskt kropps- eller mentalsjuka, såsom kroniker— hem, konvaleseenthem, vårdhem för lättskötta sinnessjuka eller sinnesjuk- husens sekundäravdelningar, och den tredje slutligen på ålderdomshem. Problemet är emellertid inte så enkelt. Den måhända största svårigheten erbjuder gränsdragningen mellan de 5. k. kroniskt sjuka och de normalt ålderdomssvaga, i stort sett alltså mellan grupperna två och tre. Det kan därför vara skäl att i detta sammanhang beröra begreppet kroniskt sjuka; till själva benämningen »kronisk» återkommer utredningen i det följande (sid. 132).

Statens sjukhusutredning gick i sitt betänkande II av år 1947 (SOU 1947: 61) närmare in på frågan om definitionen av detta begrepp. Med hän-

syn till såväl beläggningen på kronikeranstalterna som till rätten till stats- bidrag skulle det enligt sjukhusutredningen vara av praktisk betydelse att definitionsmässigt avgränsa det kroniska sjukvårdsklientelet från å ena sidan de akut sjuka och å andra sidan sådana ålderdomssvaga, som behövde vård å anstalt. Sjukhusutredningen föreslog därför en ny definition av det författningsmässiga begreppet kroniskt sjuk, i vilken definition patientens tillstånd (sjukdomsstadiet) och arten av den värd han behövde framställdes såsom det för avgränsningen väsentliga. Statsbidragsberättigade anstal- ter för kroniskt sjuka skulle vara avsedda för sådana långvarigt _— dock icke tuberkulöst —— kroppssjuka, vilka på grund av sitt tillstånd var i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas vårdbehov konstituerades av krav på personlig skötsel men icke eller endast i mindre grad av krav på sådan diagnostik eller terapi, som erfordrade de resurser i fråga om personal och apparatur, som utmärkte lasarett och sjukstugor. I förkortad form återkom definitionen i sjukhusutredningens förslag till ändring av 2 5 sjukhuslagen, där till kroniker hänfördes »långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka icke lida av tuberkulos».

I proposition nr 20/1951, där sjukhusutredningens betänkande redovisa- des, anförde departementschefen i fråga om bestämningen av begreppet kro- niskt sjuk att han visserligen i och för sig inte hade något att erinra mot den föreslagna definitionen. Varken denna eller den mer utförliga be- stämning som låg till grund för definitionen syntes emellertid att döma av vissa kritiska remissyttranden vara helt klargörande. Departementschefen fortsatte:

I så måtto kan jag ansluta mig till denna kritik, att utredningen enligt min me- ning väl starkt betonat behovet av personlig skötsel i förhållande till behovet av diagnostik och terapi såsom konstitutivt för kronikerna. Jag delar även den upp- fattningen, som kommit till uttryck i ett yttrande från läkarhåll, att de kroniskt sjuka ofta äro i lika stort behov av terapi i vissa former som många andra kropps- sjuka, som vårdas å lasarett. Med dessa modifikationer kan jag emellertid till- styrka utredningens förslag till definition av begreppet kroniskt sjuk. Jag för- ordar sålunda att till kroniskt sjuka skola hänföras »sådana långvarigt dock icke tuberkulöst _— kroppssjuka, vilka på grund av sitt tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas vårdbehov konstitueras mera av krav på per- sonlig skötsel än av krav på de diagnostiska och terapeutiska resurser i fråga om personal och apparatur, som utmärka lasarett och sjukstugor». Denna definition torde emellertid icke behöva införas i statsbidragsförfattningarna utan det lär vara tillfyllest, att dessa upptaga en hänvisning till den nyssnämnda bestämmel- sen i sjukhuslagen och att den får tjäna till ledning vid tolkningen av samma bestämmelse. Härutinnan må endast framhållas, att den precisering som skett framför allt torde innebära en utvidgning av klientelets omfattning. — Det svåraste är givetvis avgränsningen mot de ålderdomssvaga. Här torde någon fullt tillfredsställande gräns aldrig kunna dragas upp. Man lär emellertid kunna räkna med att vid intagningen på kronikeranstalterna företräde kommer att ges åt dem, som äro i trängande behov av sjukhusvård,” och att dessa komma att vara så tal-

rika att det åtminstone med det nuvarande och planerade platsantalet på dessa anstalter icke kommer att uppstå något avgränsningsbehov av antydd art.

Även gränsen mellan de akut sjuka och de långvarigt sjuka kan, som fram- går av det föregående, ofta vara svår att dra. Vid våra sjukhus av lasaretts- typ och vid mentalsjukhusen vårdas, som i annat sammanhang framhållits, ett stigande antal åldringar med akuta sjukdomar men otvivelaktigt också ett växande antal åldringar med vad som kan betecknas som kroniska sjukdomar eller specifika ålderssjukdomar. För dessa sistnämnda kate— gorier uppstår i regel stora svårigheter då det gäller att ändamålsenligt ordna den fortsatta vården. De huvudsakligen för akutsjukvård avsedda sjukhusen ställes inför ett bekymmersamt problem med hänsyn till kraven på en ur medicinsk synpunkt önskvärd fortsatt vård av de gamla.

En väl utvecklad hemsjukvård är utan tvekan av synnerligen stort värde. En intensifiering av åtgärderna på detta område får emellertid inte verka därhän, att en behövlig utbyggnad och rationalisering av den slutna åld- ringssjukvården hålles tillbaka. Jämsides med åtgärder för en öppen åld— ringssjukvård bör därför skapas ökade resurser för genomförandet av en rationellt organiserad sluten åldringssjukvård, där målsättningen bör vara att klassificera sjukdomarna och den speciella arten av vårdbehovet samt skapa möjligheter för en aktiv medicinsk behandling och för rehabilitering. Detta synes vara den oundgängliga förutsättningen för att i största möjliga mån kunna nedbringa antalet sjuka åldringar, som utan sådana åtgärder skulle bli i behov av varaktig anstaltsvård. Avsevärda framsteg har gjorts i försöken att från olika utgångspunkter angripa dessa medicinska problem, att minska invaliditeten och få åldringarna i ett sådant tillstånd, att de helt eller med någon hjälp kan reda sig för längre eller kortare tid utan- för sjukhus eller sjukhem.

Om resurser kan sättas in för en aktiv åldringssjukvård efter de angivna principerna, har man anledning att vänta sig en avsevärd reducering av antalet sjuka och sängliggande åldringar, som nu i stor utsträckning bloc- kerar sjukvårdsanstalter och delvis också ålderdomshem. En sådan avlast— ning av anstaltsvården för åldringar framstår som synnerligen betydelsefull ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för åldringar som behöver sjukhus- vård, men detta betyder givetvis inte att ålderdomshemmen är befriade från sjukvårdsuppgifter. Det kan härvidlag räcka med att erinra om de förut berörda svårigheterna att få en praktiskt godtagbar gränsdragning mellan de långvarigt sjuka åldringarna och de åldringar som är så skröp- liga att de behöver ålderdomshemsvård. Man får med hänsyn härtill räkna med, att ålderdomshemmen behövs för att ta emot en stor del av dessa gränsfall, särskilt de fall där vårdbehovet främst hänför sig till personlig omvårdnad och tillsyn. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla

att det är utomordentligt angeläget att en ändring snarast åvägabringas av den orealistiska underdimensioneringen av utbyggnaden av sjukvårdsanstal— ter för långvarigt sjuka i jämförelse med utbyggnaden av ålderdomshem. Såväl den konstaterade platsbristen på ifrågavarande sjukvårdsanstalter som den av humanitära och sociala skäl ojämförligt högre angelägenhets— graden i fråga om hithörande sjukvårdsbehov talar för att en kraftig ök- ning av sjukvårdsanstalternas utbyggnad utan dröjsmål kommer till stånd.

De anförda svårigheterna i fråga om gränsdragningen mellan kroniskt sjuka och ålderdomsskröpliga framträder emellertid inte endast när be- hovet av sluten vård i någon form först uppträder. De gör sig också lika starkt gällande i många fall, där det kan bli fråga om förflyttning av en åldring från ålderdomshem till specialanstalt för långvarigt sjuka, därför att hans hälsotillstånd undan för undan försämrats. Ett sådant miljöbyte kan för åldringen mången gång bli en personlig tragedi av stora mått och förflyttningen torde därför i praktiken ofta få bero.

Utredningen vill slutligen starkt betona de svårigheter, som möter när det gäller dels att draga upp riktlinjer för hur vårdbehövande åldringar på ändamålsenligaste sätt skall fördelas på bl. a. akutsjukhus, sjukvårds— anstalter för långvarigt (kroniskt) sjuka och ålderdomshem och dels att åstadkomma den rationellaste avvägningen av dessa vårdformers roll inom åldringsvården. Dessa svårigheter, vartill utredningen återkommer i ett senare sammanhang (kapitel 9), måste sägas i huvudsak bero därpå, att kunskaperna om åldrandets processer och deras komplikationer genom sjukdomar ännu är alltför otillräckliga. Det är därför nödvändigt att genom bl. a. geriatrisk forskning samt socialmedicinska och sociologiska undersök— ningar skaffa tillförlitligare uppgifter i förenämnda hänseenden för att en riktig planering skall kunna ske inom åldringsvården. Då erforderligt kun- skapsunderlag sålunda inte föreligger i många betydelsefulla avseenden, har utredningen varit hänvisad till att grunda sina bedömningar om bl. a. ålderdomshemmens roll inom åldringsvården och åldringssjukvården samt differentieringen av de vårdbehövande mellan olika vårdformer på erfaren— hetsniässiga avgöranden.

B. Åldringssjukvården

Det kan till en början fastslås, att de socialmedicinska synpunkterna måste tillmätas speciellt stor betydelse då det gäller vård av sjuka åld— ringar. Detta gäller inte endast den öppna åldringssjukvården, vare sig det är fråga om kroppslig eller psykisk sjukdom, utan även vården av åld- ringar å sjukvårdsanstalter av olika slag. I det senare fallet visar det sig ofta vara olämpliga bostads- eller näringsförhållanden och andra omstän- digheter, som försvårar eller omöjliggör vården av de sjuka åldringarna i deras hem och nödvändiggör intagning på sjukvårdsanstalt, utan att något verkligt medicinskt behov av sådan form av sjukvård behöver föreligga. Av

liknande orsaker kan otvivelaktigt en förlängd värd å sjukvårdsanstalt framtvingas i fall där ur medicinsk synpunkt sjukhusvård från början varit väl motiverad. En efter utskrivning från sjukhus erforderlig fortsatt vård i hemmet kan försvåras eller omöjliggöras av övervägande sociala skäl. Detta medför att patienter utan att verkligt medicinskt behov före- ligger måste få kvarstanna inte blott vid lasarettsavdelningar eller mental— sjukhus utan framförallt vid annexsjukhus och kronikeranstalter. Detta måste bli till förfång för andra vårdbehövande. En viss del av platsbristen vid våra sjukhus, både inom kropps- och mentalsjukvården, kan säkerligen återföras på angivna förhållanden.

Med det tilltagande antalet åldringar ställes vårt samhälle inför ständigt ökade svårigheter i dessa avseenden, vilket gör det så mycket mer angeläget att söka åstadkomma en så rationell lösning som möjligt. Som utredningen i andra sammanhang framhåller är en fullt tillfredsställande lösning knap- past möjlig utan en intensifierad gerontologisk forskning.

Även om det är svårt att närmare ange åldringarnas speciella behov av läkarvård, så tyder dock vissa i USA utförda undersökningar på, att detta behov för personer i 65-årsäldern och däröver skulle vara det dubbla mot det som gör sig gällande för de yngre ålderskategorierna. Då dessa äldre ålderskategorier för närvarande utgör omkring 11 % av befolkningen i vårt land, betyder detta att de skulle ta 22 % av läkarkåren i anspråk. Antalet personer i 65-årsåldern och däröver beräknas år 1970 utgöra 13 år 14 % av landets befolkning. Efter samma beräkningsgrund och under förutsätt— ning av en oförändrad sjukdomsfrekvens skulle de då komma att kräva omkring 27 % av all läkarvård. I vart fall synes det ställt utom allt tvivel att kraven på ökade resurser för läkarvård åt åldringar kommer att allt- mer tillta. Läkarna måste därför i större utsträckning än för närvarande inrikta sig på de geriatriska problemen och läkarutbildningen snarast kom- pletteras med utbildning i geriatrik.

Vården av långvarigt kroppssjuka är i stor utsträckning en fråga om vård av sjuka åldringar. Statens sjukhusutredning beräknade sålunda i sitt tidi- gare omnämnda betänkande av år 1947 att drygt 80 % av de i dåvarande statsbidragsbestämmelsernas mening kroniskt sjuka var i åldrarna 65 år och däröver. Med ledning av vissa i betänkandet refererade undersökningar syntes frekvensen 3 a 4 0/00 av hela befolkningen ange storleksordningen av det klientel, som borde räknas till gruppen kroniskt sjuka. Dessa promille- tal torde enligt sjukhusutredningen gälla även om man strängt begränsade sig till sådana kroniskt sjuka som avsåges i statsbidragsförfattningarna. En stark ökning av antalet kroniskt sjuka såväl absolut som relativt till folk- mängden kunde emellertid väntas i framtiden, allt eftersom de högre ålders- klasserna tillväxte. Då det gällde att med den angivna frekvensen som ut- gångspunkt beräkna vårdplatsbehovet fick man enligt sjukhusutredningens mening besinna, att icke alla kroniskt sjuka kunde förutsättas söka vård å

kronikeranstalt. Sjukhusutredningen ansåg därför att man för den närmaste tiden borde räkna med en utbyggnad till gränsen 3 0/00, vilket i absoluta tal vid den tiden år 1947 _ motsvarade ungefär 20 000 vårdplatser i hela riket. Med hänsyn till de avsevärda olikheter, som rådde beträffande plats- behovet inom olika sjukvårdsområden, borde emellertid den angivna pro- millesiffran endast betraktas som ett genomsnitt, kring vilket betydande fluktuationer kunde förekomma. Då det tillgängliga vårdplatsantalet enligt verkställda inventeringar uppgick till omkring 8 000 i hela riket, varav en- dast 1 865 på av landsting drivna anstalter, fann sjukhusutredningen att det var uppenbart, att kronikervårdens akuta byggnadsbehov var synnerligen stort.

Den av sjukhusutredningen beräknade frekvensen kroniskt sjuka har i stort sett verifierats av ett par senare utförda inventeringar — i Uppsala och Södermanlands län, där gruppen kroniskt sjuka visade sig uppgå till drygt 3 0/00 av befolkningen.

Centrala sjukvårdsberedningen har i en i januari 1953 utgiven, av medi- cinalstyrelsen granskad och godkänd publikation »Råd och anvisningar rörande planläggning av anstalter för kroniskt sjuka» framhållit, att det inte torde vara möjligt att inom rimlig tid förverkliga ett program, som innebar utbyggnad av kronikervården intill genomsnittligen 30/00 av be- folkningstalet. Beredningen ansåg det därför lämpligt att närmast sikta på en genomsnittlig utbyggnad motsvarande minst 20/00 av befolkningstalet men med möjlighet till fortsatt utbyggnad till ett platsantal motsvarande ca 3 0/00.

Enligt normen 2 0/00 tillämpad på befolkningstalet inom landstingsområ- dena den 1 januari 1955 skulle vårdplatsbehovet vara omkring 11 300. Nor- men 30/00 skulle innebära ett platsbehov av omkring 17 000. Antalet till- gängliga vårdplatser å landstingen tillhöriga vårdhem eller lasarettsanslutna kronikeravdelningar uppgick den 1 maj 1955 till drygt 6 500. De vid sist- nämnda tidpunkt beslutade utbyggnadsplanerna omfattade omkring 4 100 vårdplatser. Inte ens om dessa utbyggnadsplaner förverkligas skulle normen 2 0/00 sålunda bli uppnådd.

Även de strukturella förändringarna inom samhället, som utredningen i annat sammanhang berört, medför att åldringarna ofta kommer i en svår situation vid sjukdomar, framförallt långvariga sådana. Särskilt kvinnornas ökade inträde i förvärvsarbetet gör det också allt svårare för den enskilda familjen att svara för hemvård av sjuka åldringar ens under relativt kort tid.

Alla de omständigheter som sålunda påverkar åldringarnas behov av sjuk— vård gör det enligt äldringsvårdsutredningens mening nödvändigt, att lä- karna erhåller en speciell utbildning i geriatrik, att större möjligheter skapas för öppen åldringssjukvård och att den slutna åldringssjukvården utbygges och får en rationellare organisation än vad som f. n. i allmänhet är fallet.

Även frågan om samordning av de olika vårdformerna måste ägnas större uppmärksamhet.

Sjukvårdsorganisationen är emellertid för närvarande föremål för en allmän prövning av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Denna kommitté har bl. a. att framlägga förslag till en på uppskatt- ning av vårdbehov och vårdmöjligheter i öppen och sluten vård grundad, ur medicinsk och ekonomisk synpunkt lämplig avvägning mellan dessa båda vårdformer. Kommittén har vidare att söka samordna hälso- och sjukvår— dens olika grenar inbördes och att i samråd med sjukhuslagstiftningskom- mitten undersöka möjligheterna att få till stånd en lämplig samordning av sjukvårdsarbetet i den öppna och den slutna vården. Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda förelagts kommittén för översyn av hälso- och sjuk- vården i riket, har åldringsvårdsutredningen ansett sig höra i huvudsak begränsa sin uppgift på nu förevarande område till en redogörelse för de hittills vidtagna åtgärder, som mera direkt har avseende å åldringarna, och till vissa allmänna reflexioner kring åldringssjukvården.

Utredningen återkommer till läkarutbildningen i samband med behand- lingen i kapitel 9 av frågan om åtgärder för vetenskaplig forskning.

Öppen åldringssjukvård. Vid sidan av den öppna sjukvård, som regel- mässigt bedrives av tjänsteläkare och distriktssköterskor eller motsva- rande, har vissa åtgärder vidtagits i fråga om hemsjukvård av åldringar.

Utredningen har i avsnittet om speciell hemhjälpsverksamhet för gamla framhållit, att denna verksamhet egentligen inte avser att lämna sjukvård. Då hjälpbehovet oftast visat sig uppstå just på grund av sjukdom, blir det emellertid i många fall fråga om enklare hemsjukvård även i denna verk- samhet. Man kan med säkerhet utgå ifrån, att också långvarigt kropps- sjuka åldringar i viss omfattning kommer i åtnjutande av någon vård på detta sätt.

I januari 1950 startade arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med Röda korset en kursverksamhet för utbildning av hemsamariter. Syftet var ur— sprungligen att i möjligaste mån minska sjukhusens belastning, framför— allt då det gällde lindrigt sjuka som kunde vårdas i sina hem. Hemsama- riterna har emellertid i allt större omfattning även tagits i anspråk för den öppna åldringsvården. Hemsamariterna skall sålunda som regel kunna lämna hjälp till lindrigt sjuka oavsett deras ålder men även till av annan anledning hjälpbehövande åldringar. Rekryteringen av hemsamariter bör enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar främst inriktas på de arbets- kraftsreserver som finns bland gifta och förut gifta kvinnor, som inte kan binda sig för heltidstjänstgöring. Vid rekryteringen skall vederbörande länsarbetsnämnd samråda med enskilda organisationer och kommunala myndigheter.

Kurserna för hemsamariter genomförs i länsarbetsnämndernas regi och

omfattar såväl teoretisk som praktisk undervisning i hemsjukvård (20 tim.), olycksfallsvård (10 tim.) och husligt arbete (42 tim.). I kursen ingår även föreläsningar i psykologi (6 tim.), speciellt åldrandets psykologi och barnpsykologi. Den sammanlagda kurstiden är sålunda 78 timmar. Kur- serna är avgiftsfria och bekostas av arbetsmarknadsstyrelsen. För under- visningen i hemsjukvård och olycksfallsvård anlitas Röda korsets kurs- ledarinnor.

Intill utgången av mars 1955 har anordnats 134 kurser, spridda över hela landet, med sammanlagt 1 775 deltagare. Kursdeltagarna har i all- mänhet varit i åldern 45—50 år. Hemsamariterna avkrävs inte någon skriftlig förbindelse att tjänstgöra, men man utgår från att de skall ställa sig till förfogande för åtminstone viss minimitjänstgöring i den män inte personliga förhållanden eller andra omständigheter lägger hinder i vägen. Man får räkna med att vid varje tillfälle en viss, inte obetydlig del av de utbildade hemsamariterna åtminstone temporärt är förhindrade att tjänst- göra.

Förmedlingen av hemsamariter skall handhavas av arbetsförmedlingen, som härvid har att samråda med läkare, distriktssköterskor och sjukvårds— anstalter. Kontakt skall även upprätthållas med hemhjälpsnämnder och andra kommunala organ. Varje lokalt arbetsförmedlingsorgan har för- teckning över hemsamariterna inom sitt verksamhetsområde.

På de flesta håll har, som nyss nämnts, hemsamariterna tagits i anspråk inte endast för sin ursprungliga enbart sjukvårdande uppgift utan även i allt större utsträckning för den öppna åldringsvården i övrigt. Undantag från denna regel utgör Stockholm och Göteborg, där hemsamaritverksam- heten klart avgränsats till sjukdomsfall med organisationen nära anknu- ten till den kommunala sjukvården.

I Stockholm fungerar som huvudman för hemsamaritverksamheten Stockholms hemsamaritkommitté, i vilken ingår representanter för arbets- nämnden, vissa kvinnoorganisationer och Stockholms stads sjukhusdirek- tion. Hemsamarit beställes hos stadens sjukhuscentral och hemsamarit- kommitténs expedition handhar fördelningen av arbetsuppgifterna bland samariterna.

I Göteborg sorterar hemsamaritverksamheten under sjukhusdirektionen och förmedlingen handhaves av Göteborgs sjuksköterskebyrå.

Hemsamaritverksamheten i Stockholm och Göteborg tenderar enligt upp- gift att mer och mer gå över till vård av kroniskt sjuka. Av de i april 1955 aktuella fallen omkring 160 i Stockholm och 120 i Göteborg uppges ca 50 % höra till kategorien kroniskt sjuka, flertalet i åldrarna 65 år och däröver.

Bristen på vårdplatser för långvarigt kroppssjuka har föranlett de flesta landsting att vidtaga åtgärder i syfte att skapa vårdmöjligheter i hemmen

för huvudsakligen sådana kroppssjuka, som på grund av angiven orsak inte kan få den slutna vård som deras tillstånd eljest skulle berättiga dem till. År 1949 beslöt sålunda Värmlands läns landsting att lämna bidrag till kostnaderna för vård i hemmen av kroniskt sjuka, som på grund av plats- brist inte kan intagas å kronikeranstalt. År 1950 följdes exemplet av Uppsala läns och år 1951 av Göteborgs och Bohus läns landsting. I septem— ber 1955 finnes dylik bidragsverksamhet i större eller mindre omfattning i samtliga landstingsområden utom sju. Åtminstone ett landsting (Värm- lands) har kompletterat verksamheten med utlåning av skumgummi- madrasser och sängbord. Bestämmelserna för verksamheten varierar något inom de olika landstingsområdena. I huvudsak gäller dock följande.

Som regel kan bidrag för hemvård endast utgå då fråga är om sådan kroniskt sjuk person, som är berättigad till vård å anstalt eller avdelning för kroniskt sjuka. Vissa landsting har dock föreskrift om att även annan långvarigt kroppssjuk (dock icke tuberkulös) kan få bidrag för vård i hemmet.

Bidrag utgår i allmänhet såväl då vården ombesörjes av anhöriga, som då den lämnas av annan person. Bidragens storlek varierar mellan 651—100 kronor för månad då det gäller vård genom anhörig samt mellan kronor 2—2: 50 per timme då vården lämnas av annan. I sistnämnda fallet utgår dock ersättning för högst 4—5 timmar per dag. I några landsting, där bidrag principiellt skall kunna lämnas även för vård genom anhörig, kräver man emellertid att det skall kunna styrkas att den anhörige går miste om inkomst av förvärvsarbete genom att ombesörja vården.

Som regel kräves att vederbörande vårdare, antingen det är en anhörig eller annan, skall vara åtminstone i någon mån sjukvårdskunnig och att tjänsteläkare eller distriktssköterska vitsordar vederbörandes lämplighet för ändamålet.

Några landsting har inrättat särskild förmedlingscentral för fördelning av kronikersjukvårdsfallen på sluten vård eller hemsjukvård. I övriga landstingsområden utövas beslutanderätten i fråga om bemvårdsbidrag av sjuk— eller hälsovårdsstyrelsen eller av delegation inom vederbörande sty- relse. Ansökan om bemvårdsbidrag skall i allmänhet ha granskats av ve- derbörande distriktssköterska, som också skall handha ledningen, övervak- ningen och kontrollen av verksamheten inom sitt område.

I de nio landstingsområden där verksamheten tagit fastare form läm- nades i maj 1955 bemvårdsbidrag i drygt 1600 fall. Till övervägande del, 60—70 %, var det fråga om vård av personer över 65-årsåldern. I sju av de ifrågavarande nio landstingsområdena ombesörjdes vården huvudsakligen av anhöriga.

Slutligen bör som en åtgärd för underlättande av hemsjukvård nämnas den utlåningsverksamhet av sjukvårdsutensilier, som i viss omfattning bedrives av Röda korsets lokalföreningar.

Åldringsvårdsutredningen har redan i det föregående framhållit vikten av att åtgärder vidtages för att i ökad utsträckning lämna en god hem- sjukvård åt åldringarna. På sociala indikationer varken kan eller bör åld— ringarna i så stor utsträckning som hittills omhändertagas och kvarbli inom den slutna vården. Å andra sidan får hemsjukvården åt åldringar inte avse att ersätta sluten sjukvård, där sådan är medicinskt betingad. Ökade möjligheter till hemsjukvård får sålunda inte tagas till intäkt för att uppskjuta eller inskränka den ur medicinska synpunkter nödvändiga utbyggnaden av den slutna sjukvården.

Landstingens förutnämnda bidragsverksamhet syftar närmast till att skapa vårdmöjligheter i hemmen för sådana långvarigt kroppssjuka, som konstaterats vara i behov av vård på kronikersjukhus eller kronikerhem men som på grund av platsbrist inte kan erhålla sådan vård. Då det gäller ensamstående sjuka åldringar som tillhör denna kategori, innebär möjlig- heten att på detta sätt erhålla hemvård otvivelaktigt en lättnad i deras svåra situation, även om vården högst får omfatta 4—5 timmar per dag. Hemvården kan dock inte ersätta den vård på sjukvårdsanstalt, som prin- cipiellt förutsättes vara erforderlig för att bemvårdsbidrag skall utgå. Då det gäller bidrag till hemvård genom anhöriga torde värden som sådan i stort sett inte röna någon större påverkan av att bidrag utgår. Det är enligt utredningens mening angeläget att understryka, att den platsbrist inom den slutna sjukvården för långvarigt kroppssjuka, som närmast givit anled- ning till bidragsverksamheten, snarast avhjälpes.

Det är naturligt att landstingen vill begränsa sin ekonomiska medverkan i fråga om hemvården till sådana vårdfall, som kan hänföras till kroniskt sjuka i statsbidragsbestämmelsernas mening, d. v. s. sådana fall där behov av vård på sjukvårdsanstalt föreligger. I praktiken lämnas emellertid bemvårdsbidrag från landstingen även i fråga om många långvarigt kropps— sjuka åldringar, vilkas sjukdomstillstånd inte kräver vård på special— anstalt. Det har från landstingshåll påpekats att bidragsverksamheten här- igenom kommit att i stor utsträckning tangera och stundom intränga på området för den primärkommunala öppna åldringsvården och att detta medfört, om inte direkta kompetenskonflikter, så dock åtskilliga praktiska olägenheter. Man möter här återigen de inledningsvis i detta kapitel be- rörda svårigheterna att åstadkomma en rationell gränsdragning mellan de långvarigt — kroniskt kroppssjuka enligt lagens definition å ena och de ålderdomssvaga å andra sidan.

Då det är fråga om hjälp i hemmet åt sådanatillfälligt eller långvarigt kroppssjuka åldringar, som enligt läkares bedömning inte är i behov av vård på sjukvårdsanstalt, måste man enligt utredningens mening göra en principiell skillnad mellan ansvaret för att hjälp överhuvudtaget lämnas och för att den hemsjukvård, som inkluderas i hjälpen eller erfordras vid sidan därav, blir ur medicinsk synpunkt tillfredsställande. I det första

avseendet bör ansvaret främst vila på det socialvårdande organet, i det senare helt på det sjukvårdande. Ett intimt samarbete måste därför äga rum mellan dessa organ. I vart fall bör hemsjukvård inte lämnas inom den sociala öppna åldringsvårdens ram, utan att läkare först konstaterat att sjukhusvård inte är erforderlig. Det är dock även i dessa fall nödvändigt med en kontinuerlig tillsyn och medverkan av läkare och distriktssköterskor eller annan inom den öppna sjukvården tillgänglig sjukvårdskunnig per- sonal. Vid mera kvalificerat sjukvårdsbehov bör hemvården helt övertagas av den öppna sjukvården. Om t. ex. en åldring, som erhåller hjälp genom den sociala öppna åldringsvården, blir sjuk men efter läkares bedönming kan vårdas i hemmet bör vården sålunda som regel övertagas av den öppna sjukvården om det är fråga om ett fortlöpande behov av mera kvalificerad vård. Om det medicinska vårdbehovet däremot kan tillgodoses genom till- fällig medverkan av sjukvårdsutbildad personal, synes dock hinder inte möta mot att den sociala öppna åldringsvården fortfar, men med erforder- lig komplettering genom den öppna sjukvårdens försorg. Vid lindrigare, tillfälliga sjukdomstillstånd såsom förkylningssjukdomar e. (1. kan det vara tillräckligt med enklare hemsjukvård genom den sociala öppna åldrings- vården, givetvis dock under läkares överinseende och på hans ansvar.

Behovet av hemsjukvård visar stora variationer i de enskilda fallen. Många sjuka åldringar, t. ex. sockersjuka i behov av insulinbehandling eller de som lider av betydande rörelsesvårigheter, behöver daglig tillsyn. Andra åter, t. ex. vissa hjärtsjuka eller åldringar med lättare psykiska sjukdomssymtom, kan reda sig med hjälp i mindre omfattning. Om pass- ning och hjälp är nödvändig även nattetid, torde hjälpbehovet endast un- dantagsvis kunna tillgodoses inom den öppna åldringssjukvårdens ram. I dessa fall bör åtminstone temporärt en överflyttning ske till sluten vård.

En utbyggnad av den öppna åldringssjukvården ställer stora krav på tjänsteläkare- och distriktssköterskeorganisationen både kvalitativt och kvantitativt. Frågan om läkarnas specialutbildning i geriatrik har redan berörts. Men även för sjuksköterskorna, i detta fall närmast distrikts- sköterskorna, föreligger ett angeläget behov av utbildning i geriatrik. Det är vidare nödvändigt, att den del av distriktsvården som innefattar sjukvård bygges ut för att de sjuka, deras anhöriga och de socialvårdande myn- digheterna skall få det stöd de behöver och har rätt att fordra. Läkarna måste också inför denna utökning av den öppna åldringssjukvården få till-— gång till andra medhjälpare, såsom kuratorer, arbetsterapeuter, sjukgym- naster och hemsamariter.

Åldringsvårdsutredningen vill slutligen understryka nödvändigheten av ett organiserat samarbete mellan socialvårdsmyndigheterna och huvud— männen för den öppna och slutna åldringssjukvården. Ett intimt samarbete mellan den sociala öppna åldringsvården och den öppna sjukvården, mel- lan dessa båda och den slutna åldringsvården och den slutna åldrings-

sjukvården samt mellan alla dessa vårdformer sinsemellan i syfte att hålla förbindelselinjerna i alla riktningar öppna, är en nödvändig förut- sättning för att den sjuke åldringen vid varje tillfälle skall få den hjälp och tillsyn och den värd han bäst behöver.

Sluten åldringssjukvård. De högre åldersgruppernas starka tillväxt med- för ett allt större sjukvårdsbehov, som under de närmaste årtiondena kom- mer att göra sig mycket kraftigt kännbart, i synnerhet inom sjukhusvår- den, såväl den somatiska som den psykiatriska. Akutsjukhusvårdens re- surser kommer att i allt större utsträckning tagas i anspråk av ett äldre klientel. En allt större del av sjukhusplatserna inom såväl kroppssjuk- vården som mentalsjukvården kommer att beläggas av åldringar. Den slutna vården av långvarigt _— kroniskt kroppssjuka, som till huvud- saklig del består av åldringar, befinner sig redan nu i ett påtagligt bristläge.

Dessa omständigheter synes påkalla förändringar inom sjukhusorgani— sationen. Åldringsvårdsutredningen anser emellertid inte, att det ligger inom ramen för dess uppgifter att på detta område framlägga konkret ut- formade förslag. Utredningen begränsar sig därför till att ange de huvud- sakliga riktlinjer, efter vilka de hithörandeproblemen synes böra lösas.

Läkarvetenskapens utveckling har sedan länge kunnat utvisa en allt- mera stegrad specialisering. De nya och ständigt stegrade kraven på hälso- och sjukvården har föranlett tillkomsten av specialistutbildade läkare och nya specialavdelningar inom sjukhusen. Med några få undantag finns emellertid inga geriatriska avdelningar vid sjukhusen i vårt land.

Det har från flera håll gjorts gällande, att sjukhusvården för åldringar måste följa och tillämpa en annan rytm än den nuvarande akutvården på våra sjukhus. Detta sammanhänger med, att det åldriga sjukhusklientelet vanligen kräver längre vårdtider än det yngre klientelet. Den hittillsvarande utvecklingen inom sjukhusvården mot allt kortare vårdtider, som givetvis i och för sig är önskvärd, kan med hänsyn härtill sägas vara direkt ogynn- sam för äldre sjuka människor. Diagnostiken är ofta svårare och behand- lingen måste ske i ett långsammare tempo, då det gäller sjuka åldringar än i fråga om yngre patienter. Härtill kommer att vårdpersonalen vid skötseln av de sjuka åldringarna måste vara väl förtrogen med dessas speciella individuella reaktioner, t. ex. vid förberedelser till och utförande av en röntgenundersökning, vid ordnande av sysselsättningsterapi m. 111. Även åtgärder för rehabilitering efter genomgången sjukdom måste ske efter ett speciellt och lugnare tempo än hos yngre och ofta förläggas till sjukhuset. För den medicinskt skolade personalen erbjuder åldringen så- lunda i betydligt större utsträckning än den yngre patienten stora in- dividuella reaktioner under en sjukdoms förlopp och medicinska behand- ling. Man har ofta även att räkna med en större risk för komplikationer av olika art.

De socialmedicinska synpunkterna blir speciellt viktiga att beakta, då det gäller sjukhusens åldriga patienter. Åtgärder för eftervård måste vid- tagas i intimt samarbete mellan sjukhuset och den öppna sjukvårdens or— gan samt med socialvårdsmyndigheterna och en nära kontakt med sjuk— huset måste upprätthållas även efter utskrivningen. Sjukhusens kurators- verksamhet blir härigenom av särskilt stor betydelse.

Ovannämnda förhållanden är några av de viktigaste motiv som anförts för inrättande av speciella avdelningar för sjuka åldringar geriatriska avdelningar _ vid kroppssjukhusen under ledning av för ändamålet spe- cialutbildade läkare. Sådana avdelningar finns sedan åtskilliga år tillbaka vid ett flertal större sjukhus i USA och England.

I stort sett torde dessa synpunkter också gälla för den psykiatriska sjuk— husvårdens del. Även här har man kunnat registrera en allt större till'— strömning av äldre klientel, som på sina håll gjort det nödvändigt att till— skapa särskilda geriatriska avdelningar.

Statens sinnessjukvårdsberedning beräknade i sitt år 1950 avlämnade förslag till generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende, att antalet patienter i åldern 65 år och däröver i behov av vård på de statliga sinnes- sjukhusen komme att växa under åren 1950—65 från i runda tal 3 900 till närmare 5 500, innebärande att upp till 70 % av patienttillväxten skulle utgöras av åldringar. I det förslag till reviderad generalplan, som i decem- ber 1954 framlagts av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande, räknas med att antalet vårdbehövande i angiven ålderskategori inom de statliga sinnessjukhusens upptagningsområden skall öka från i runda tal 4 000 vid utgången av år 1953 till 7 000 vid utgången av år 1970, vilket ut- gör 79 % av den beräknade totala ökningen. Enligt inom åldringsvårds- utredningen verkställda undersökningar angående antalet patienter med psykogeriatriska sjukdomar, vårdade vid samtliga mentalsjukhus vid års- sluten 1940—1953, har medeltalet sådana patienter ökat från 2 800 under femårsperioden 1940—1944 till nära 4800 under femårsperioden 1949— 1953.

Vad först beträffar mentalsjukhusen anser åldringsvårdsutredningen att det föreligger ett trängande behov av särskilda geriatriska avdelningar för att den stora gruppen åldringar skall få bättre möjligheter till en aktiv läkarvård i anslutning till den moderna geriatriska forskningens erfaren- heter på detta område. Erfarenheterna från de utländska och svenska men- talsjukhus, där särskilda geriatriska kliniker inrättats, vittnar om, att en intensivare behandling och ökad aktivitet på forskningens område i på- fallande grad lämnar rum för en ljusare prognostisk syn på åldrandets och ålderdomens psykiska sjukdomar. Det måste tyvärr konstateras, att hittills framlagda generalplaner för sinnessjukvården inte tagit hänsyn till behovet av geriatriska avdelningar.

Vad angår kroppssjukhusen anser åldringsvårdsutredningen det ställt utom allt tvivel, att det för den geriatriska forskningen och för läkarutbild- ningen är oundgängligen nödvändigt, att särskilda geriatriska avdelningar anordnas vid undervisningssjukhusen. Utredningen återkommer närmare till denna fråga i kapitel 9. Även inom de större städernas egen sjukhus— organisation synes geriatriken böra tillgodoses genom specialavdelningar eller specialkliniker.

Vård av långvarigt kroppssjuka åldringar, d. v. s. de som enligt gällande terminologi kallas kroniskt sjuka, lämnas f. n. antingen vid lasaretts- anslutna kronikeravdelningar eller vid fristående kronikerhem. Åldrings- vårdsutredningen vill till en början ifrågasätta, om inte beteckningarna »kroniskt» sjuk och »kroniker» i detta sammanhang nu är mogna för av— skrivning. Begreppet »kroniker» torde ofta av den sjuke fattas som lik- tydigt med »obotlig» och blir härigenom säkerligen i hög grad en psyko— somatisk belastning. Då de långvarigt kroppssjuka som här åsyftas till huvudsaklig del utgöres av åldringar, anser utredningen att beteckningen »geriatriska avdelningar för långvarigt kroppssjuka» är mer adekvat för de lasarettsanslutna avdelningarna. De fristående hemmen synes lämp— ligen kunna betecknas »sjukhem för långvarigt kroppssjuka».

Vid varje centrallasarett bör finnas en direktansluten geriatrisk avdel- ning för långvarigt kroppssjuka under ledning av en lasarettsläkare. En sådan avdelning bör ha tillgång till ett modernt lasaretts alla resurser för diagnostik, behandling och rehabilitering. Avdelningen bör även från sjuk- husets akutavdelningar mottaga de patienter, vilkas sjukdomstillstånd kräver speciell geriatrisk erfarenhet ifråga om diagnostiseringen eller be- dömes övergå till att bli mera långvarigt. Även för eftervård och efter- behandling kan överflyttning av åldringar behöva ske till den geriatriska avdelningen. Av lätt insedda skäl måste en överflyttning i motsatt riktning också kunna äga rum.

Den slutna sjukvården för långvarigt kroppssjuka måste emellertid kompletteras med perifera sjukhem för sådana vårdfall, som inte kräver den lasarettsanslutna avdelningens större diagnostiska och terapeutiska resurser men som dock fordrar en mera kvalificerad medicinsk värd än den som kan lämnas genom hemsjukvård eller på ålderdomshemmen.

Den lasarettsanslutna geriatriska avdelningen bör vara förmedlings- central för vården av långvarigt kroppssjuka inom sjukvårdsområdet. Dess uppgift bör i detta avseende vara att differentiera och avväga intag- ningen av de sjuka med hänsyn till vårdbehovet och platstillgången inom området. Ett intimt samarbete måste också äga rum med den öppna sjuk- vården och den sociala åldringsvården för att dels underlätta mottagande från hemvård och ålderdomshem, då sjukhusvård erfordras, och dels möj- liggöra en lämplig placering av sådana åldringar, som visserligen behöver omvårdnad och tillsyn men som dock inte längre är i behov av den slutna

sjukvårdens resurser och därför kan överföras till hemvård eller vård på ålderdomshem.

Då det gäller kroppssjukhusen på landstingsplanet, närmast då central- lasaretten, synes det vara tveksamt om särskilda geriatriska avdelningar annat än i viss begränsad omfattning skall vara nödvändiga för åldringar med akuta sjukdomar. De här ovan redovisade huvudsakliga motiven för en sådan anordning synes visserligen i och för sig starka, men det finns även skäl, som talar för en viss försiktighet vid bedömningen av denna fråga. Det har bl. a. gjorts gällande, enligt utredningens mening inte utan berättigande, att det av psykologiska skäl inte skulle vara lämpligt att skilja de åldriga patienterna från de yngre. Det kan också anföras, att många sjukdomstillstånd hos åldringar med fördel kan diagnostiseras och behandlas på de vanliga akutavdelningarna.

Det synes därför vara skäl att avvakta erfarenheterna från de geriatriska avdelningarna vid undervisningssjukhusen och från de större städernas specialavdelningar och specialkliniker, innan man definitivt tar ställning till frågan om anordnande vid centrallasaretten av geriatriska avdelningar för åldringar med akuta sjukdomstillstånd.

Åldringsvårdsutredningen vill slutligen understryka vikten av att en sjuk åldring snabbt beredes sjukhusvård, om sådan visar sig erforderlig. Ju tidi- gare diagnosen kan ställas och behandlingen sättas igång desto mindre blir riskerna för följdtillstånd på grund av för sent insatt sjukhusvård och desto mer ökas möjligheterna för den gamle att i förbättrat tillstånd kunna utskrivas från sjukhuset.

C. Ålderdomshemmen Ålderdomshemmens ställning och uppgifter

Gällande bestämmelser m. m. I 31 å lagen den 14 juni 1918 om fattigvår- den föreskrives, att fattigvårdssamhälle —— varmed i fattigvårdslagen avses varje stad, köping och landskommun skall ha anstalt för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård samt ej lämpligen kan under- stödjas i hemmet eller utackorderas. Sådan anstalt benämnes ålderdoms- hem, försörjningshem eller vårdhem. Flera fattigvårdssamhällen kan förena sig om gemensam anstalt. Under vissa närmare angivna omständigheter kan fattigvårdssamhälle befrias från skyldigheten att ha anstalt.

I 32 & fattigvårdslagen återfinnes bl. a. vissa bestämmelser om anord- ningarna vid fattigvårdsanstalt, avsedda att garantera en lämplig fördelning av vårdtagarna inom anstalten. Där stadgas även, att tillfälle bör beredas till arbete på anstalten för sådana understödstagare, som är i någon mån ar— betsföra. Vidare föreskrives att till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten endast må antagas person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik befattning.

Enligt 34 5 fattigvårdslagen skall plan för uppförande av fattigvårds- anstalt underställas länsstyrelsen, som prövar huruvida anstalten är så in- rättad att den uppfyller det ändamål, som enligt fattigvårdslagen avses därmed.

I 35 å fattigvårdslagen stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov av vård på särskild anstalt, såvitt ske kan skall beredas dylik vård. Fattigvårdsstyrelsen har att vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa honom inträde på sådan anstalt.

I fattigvårdslagens 9 kap. finnes vissa bestämmelser om de disciplinära förhållandena på fattigvårdsanstalterna. Bl. a. stadgas sålunda i 69 5, att den som åtnjuter fattigvård står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Vidare föreskrives, att om någon, som intagits på kommunal fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen på anstalten, fattigvårds- styrelsen eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, denna styrelse äger att tillrättavisa honom. Enligt 70 å är den, som inte endast tillfälligt åtnjuter fattigvård enligt lagens 1 & (obligatorisk fattigvård) eller som för egen för- sörjning är intagen på fattigvårdsanstalt, skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas.

I fråga om tillsynen över fattigvårdsanstalterna gäller enligt 43 & fattig- vårdslagen, att länsstyrelserna skall ha att vaka över att fattigvården inom länen ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande kommer i åtnjutande av det underhåll och den värd, som omständigheterna påkallar. Jämte detta länsstyrelsernas övervakande ankommer det enligt 44 5 på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling.

1947 års riksdag fattade med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 243 beslut av principiell karaktär i vissa frågor rörande ålderdomshems- vårdens framtida ordnande. Åldringsvårdsutredningen återkommer längre fram till den närmare innebörden av detta principbeslut, som emellertid inte föranledde någon ändring av fattigvårdslagens bestämmelser.

Till följd av beslut vid 1953 års riksdag på grundval av proposition nr 69 utfärdades kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till an- ordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Beslut rörande så- dant statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen. Statsbidragskungörelsen innehåller som villkor för stats- bidrag endast att ålderdomshemmet skall vara anordnat enligt av länssty- relsen i särskild ordning godkänd plan. Enligt departementschefens utta- lande i propositionen skulle det tills vidare ankomma på socialstyrelsen att till vägledning för kommunerna utfärda råd och anvisningar angående ålderdomshemmens standard.

I januari 1955 har socialstyrelsen med anledning av uttalandet i proposi-

tionen nr 69/1953 meddelat råd och anvisningar benämnda »De kommunala ålderdomshemmens uppgifter» (Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 89). Åldringsvårdsutredningen får anledning att vid behandlingen av olika ålderdomshemsfrågor återkomma härtill.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om folkpensioneringslagens bestämmelser om rätt för fattigvårdssamhälle att i vissa fall uppbära vård- tagares folkpension. Enligt 18 5 2 mom. folkpensioneringslagen äger sålunda fattigvårdssamhälle, att för tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å bl. a. ålderdomshem, uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården. Fattigvårdssamhället skall dock vara skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade vissa belopp, sammanlagt 200 kronor om året, för per- sonligt bruk. Sistnämnda belopp skall enligt beslut vid 1955 års riksdag fr. o. m. den 1 januari 1956 höjas till 360 kronor om året, (1. v. s. 30 kronor för månad.

Socialvårdskommitténs förslag och 1947 års principbeslut. Socialvårds- kommittén avlämnade i juli 1946 betänkande med utredning och förslag an- gående ålderdomshem m. m. (SOU 1946:52). Kommittén uttalade i be- tänkandet att ålderdomshemmen borde upphöra att vara fattigvårdsanstal- ter och inte heller bli socialhjälpsanstalter utan ställas utanför en blivande socialhjälpslag. Vård på ålderdomshem borde inte vara automatiskt sam- mankopplad med en viss hjälpform. Kommunerna borde genom en särskild lag åläggas huvudmannaskapet för ålderdomshemmen och de befintliga fat— tigvårdsanstalterna i huvudsak förvandlas till inackorderingshem för åld- ringar, som var i behov av anstaltsvård men dock inte av sjukvård på spe- ciell vårdanstalt. Ett ålderdomshem borde vara en anstalt, på vilken vård erbjödes för en så låg kostnad att praktiskt taget alla som behövde sådan vård själva kunde betala för sig. Ålderdomshemmen borde alltså få samma ställning som t. ex. ett sjukhus och mot viss avgift stå öppna för var och en som tillhörde det klientel, för vilket dessa hem vore avsedda.

Ålderdomshemmens huvuduppgift skulle enligt socialvårdskommittén vara att motta åldringar, som utan att vara i behov av vård på sjukvårds- anstalt, dock inte lämpligen kunde bo i en bostad för sig själva eller som ej bereddes bostad hos anhöriga. Ett förverkligande av denna målsättning krävde först och främst att vårdfrågan ordnades för de sinnesabnorma och de kroniskt sjuka. Men liksom det var nödvändigt att ha tillgång till sjuk- vårdsinrättningar för att ålderdomshemmen inte skulle beläggas med sjuka personer, så var det också nödvändigt att ha tillgång till bostadslägenheter för åldringar för att ålderdomshemmen inte skulle beläggas med »mera krya åldringar».

Socialvårdskommittén gick även in på frågan om avgränsningen av be- greppet kroniskt kroppssjuka. Kommittén fann att gällande anvisningar

var för snäva och understundom hindrade intagning av patienter, som var i bestämt behov av vård å hem för kroniskt sjuka. Om smidigare former inte skapades för bestämmande av kronikerhemmens klientel, komme ål- derdomshemmen att få svårt att undgå att mottaga vissa fall som dock var av utpräglad sjukvårdskaraktär.

Socialvårdskommittén framhöll vidare att fattigvårdsanstalterna i prak- tiken fick tjänstgöra som upptagningsanstalter i den meningen att där in- togs fall, som omedelbart måste beredas anstaltsvård men för vilka sådan vård inte kunnat ordnas på de speeialanstalter, som lämpade sig i det sär- skilda fallet. Enligt kommitténs mening var det ur flera synpunkter inte tilltalande att låta de nya, från socialhjälpen fristående ålderdomshemmen fungera som upptagningsanstalter. Den renodling av klientelet, som på allt sätt skulle eftersträvas, kunde då inte uppnås. Å andra sidan kunde det inte förnekas att det framförallt på landsbygden ofta inte fanns någon annan vårdanstalt än ålderdomshemmet inom sådant håll att vederbörande genast kunde föras dit. Kommittén fann att denna rent praktiska synpunkt måste bli avgörande och att ålderdomshemmen sålunda trots de allvarliga olägen— heterna måste i viss utsträckning _ endast i nödfall och då i varje fall endast för kort tid — tjänstgöra som upptagningsanstalter. En ofrånkomlig förutsättning för att antalet upptagningsfall skulle kunna hållas inom snäva gränser vore självfallet, att tillgången på specialvårdplatser bleve tillräcklig. För en grupp av vårdbehövande fann kommittén dock angeläget, att möjlig- heten till tillfällig intagning på ålderdomshem inte hölls öppen, nämligen de sinnessjuka.

I proposition nr 243/1947 angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.

Vid tiden för fattigvårdslagens tillkomst torde man ha räknat med att personer, som vore i stånd att försörja sig själva, skulle kunna på egen hand tillgodose det behov av vård, som kunde uppstå för dem som gamla. Man synes sålunda ha förutsatt, att vård som regel skulle kunna erhållas genom hjälp i hemmet. De åld- ringar, som vistats på ålderdomshemmen, ha sålunda tidigare i huvudsak varit personer, som saknat andra medel för sin försörjning än folkpensionen. Pen- sionsbeloppet har helt eller så gott som helt lämnats som ersättning för vården. Då folkpensionen endast täckt en mindre del av vårdkostnaden har vården även för folkpensionärerna erhållit karaktär av understöd.

De allt större svårigheterna för ålderstigna personer att erhålla nödig hjälp i sitt hem, ha emellertid medfört att under senare år ålderdomshemmen kommit att anlitas av personer, som haft möjlighet att erlägga viss, av kommunen fastställd avgift för vården. Även om denna avgift ofta ej motsvarat hela vårdkostnaden, ha dessa personer ej betraktats som understödstagare utan närmast som inackor- deringsgäster.

Genom de av 1946 års riksdag beslutade förbättringarna av folkpensionerna, ha ökade möjligheter skapats för att även folkpensionärer skola kunna erlägga en skälig avgift för vård på ålderdomshemmen, även om de ej ha annan inkomst än folkpensionen. Härigenom föreligga förutsättningar för ett fullföljande av nyss berörda utveckling. I och med att en avgift erlägges, vilken täcker en förhållande—

vis stor del av vårdkostnaden, finnes ej längre anledning att icke likställa värden på ålderdomshem med den värd, som lämnas på andra av det allmänna drivna vårdinrättningar. Jag delar socialvårdskommitténs uppfattning, att ålderdomshem- men böra få karaktären av kommunala inackorderingshem för åldringar och in- valider, som äro i behov av omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen skulle härigenom förlora sin fattigvårdskaraktär. Av denna uppfattning följer, att be- stämmelser om ålderdomshemmen icke längre böra höra hemma i fattigvårdslagen utan upptagas i särskild lagstiftning.

Departementschefen förklarade vidare att han i princip anslöt sig till so- cialvårdskommitténs uppfattning att ålderdomshemmen borde reserveras för åldringar och invalider, som vore i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock inte erfordrades vård å sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt. Den förordade avgränsningen av ålderdoms- hemmens klientel förutsatte dock utbyggandet av vårdmöjligheterna för sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka.

Rörande ålderdomshemmens framtida ställning anförde departements- chefen vidare följande.

I fråga om hemmens uppgift som upptagningsanstalter delar jag kommitténs uppfattning att man ej kan helt undgå att hemmen tillfälligtvis anlitas för om- händertagande av personer, som ej tillhöra det klientel, för vilket ålderdomshem- men i enlighet med vad förut sagts böra avses, men som av en eller annan an- ledning behöva beredas vård eller eljest omhändertagas i avvaktan på ett mera definitivt ordnande av förhållandena. I princip är jag även ense med kommittén om att sinnessjuka personer ej ens tillfälligtvis böra få emottagas på hemmen. Av vad jag förut anfört framgår emellertid att man tills vidare torde vara nöd- sakad att finna sig i att så sker. I likhet med kommittén anser jag en viss kontroll erforderlig till förhindrande av att ålderdomshemmen i onödan utnyttjas som upptagningsanstalter samt att de tillfälligt intagna kvarstanna där längre tid än som kan anses erforderlig. Denna kontroll bör i första hand ankomma på läns- styrelserna med biträde av fattigvårdskonsulenterna.

Riksdagen godkände de i propositionen förordade grunderna (statsut- skottets utl. nr 184, riksdagens skr. nr 361).

Förslaget till lag om socialhjälp. Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjålp m. m. (SOU 1950: 11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpformen socialhjälp. Del II, som utgör en komplet— tering av 1946 års betänkande med förslag om ålderdomshem m. m., be- handlar vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen handlar om socialvårdens kommunala organisation. Kommittén erinrar i del II om sitt år 1946 av- givna betänkade nr XIV med förslag angående ålderdomshem m. m. och framhåller, att anstaltsfrågorna såvitt angår ålderdomshemmen därmed blev slutbehandlade för kommitténs del. Vidare påpekas, att nämnda för— slag låg till grund för 1947 års riksdagsbeslut i fråga om ålderdomshemmen.

I den del betänkandet nr XIV innefattade utredning om försörjningshem och vissa andra anstalter blev förslagen emellertid inte prövade av statsmakterna, och efter ett referat av sitt förslag i denna del samt däröver avgivna ytt- randen återkommer kommittén med slutliga förslag angående försörjnings- hem m. fl. anstalter. Kommittén föreslår att bestämmelser rörande ålder- domshem, försörjningshem och för det störande klientelet avsedda vårdhem undantages från socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om vissa socialvårdanstalter.

I proposition nr 177/1955, som i väsentliga delar bygger på socialvårds- kommitténs slutbetänkande, har föreslagits, att 1918 års fattigvårdslag skall avlösas av en ny lag om socialhjälp. Härigenom skall den nuvarande samhälleliga hjälpformen fattigvård utmönstras ur lagstiftningen och er- sättas av en ny generell hjälpform betecknad socialhjälp. Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som f. n. är fallet be- träffande fattigvården, handläggas och bekostas av kommunerna. I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i princip samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens inre or- ganisation föreslås regler, som nära ansluter sig till den nya kommunal- lagens beståmmelser om kommunens styrelse. I likhet med vad som nu gäl- ler enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig att lämna, och frivillig hjälp, som det står kom- munen fritt att lämna. I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från vad som nu gäller. De nuvarande reglerna om hem- ortsrätt och om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet har i hög grad förändrats. Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning åvilar hjälptagarna, har föreslagits begränsad. Ersättning för obligatorisk socialhjälp skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagare annat än i vissa undantagsfall. Ersättning för frivillig socialhjälp åt person som fyllt 16 år skall däremot kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu gäller. Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga, föreslås inskränkt. En av de viktigaste nyheterna i detta avseende innebär, att ersättning inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras föräldrar.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reg- lerna om bl. a. ålderdomshem ansetts böra göras till föremål endast för en huvudsakligen formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1957. Förslaget har behandlats vid höstsessionen av 1955 års riksdag.

I fråga om ålderdomshemmen anför departementschefen i propositionen bl. a. följande.

Riksdagsbeslutet år 1947 innebar, att ålderdomshemmens karaktär av fattig- vårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning ansågs följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hemma i fattigvårdslag-

stiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning. Denna revision av lag— stiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvårdskommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett fullföljande av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålderdomshem som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående lag om vissa socialvårds- anstalter m. m. I avvaktan på åldringsvårdsutredningens slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, införes i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna anstaltsvård.

Fattigvårdskaraktären hos ålderdomshem och liknande anstalter har i första hand bestått däri, att hjälpen till den understödsbehövande utgått i form av om- händertagande på anstalt och att vårdtagaren i och med intagningen enligt lagen ställts under fattigvårdsstyrelsens tillsyn och haft att underkasta sig viss arbets- plikt och vissa disciplinära bestämmelser, vilka genom sin utformning förlänat anstaltsvården en i någon mån frihetsberövande karaktär. Utvecklingen har emel- lertid radikalt förändrat de anstaltsvårdades ställning. Den höjd som folkpen— sionerna nu uppnått och de regler som vunnit insteg för avgiftssättningen på de kommunala socialvårdsanstalterna har medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter i regel kan betala för sig med sin pension och inte är att anse som understödsfall. Då någon, som inte är folkpensionär, på grund av sjukdom mer eller mindre tillfälligt vistas på en kommunal anstalt, är det min förhopp- ning att den allmänna sjukförsäkringen mestadels skall visa sig kunna lösa vård- tagarens ekonomiska problem. I den mån personer på grund av bristande för- sörjningsförmåga av andra skäl måste söka sig till kommunala anstalter, bör frågan om vårdkostnaden enligt min mening betraktas som en sak och tillgodo- seendet av vårdbehovet som en annan. De kommunala socialvårdsanstalterna bör vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande tages emot, då de av fri vilja om också ofta under de yttre omständigheternas tryck söker sig dit. Detta hindrar helt naturligt inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera lugn och trevnad på anstalten. Lagstiftningen bör emellertid befrias från föreskrifter av den typ, som närmast betingat vad man kallat fattigvårdskaraktären.

Från här angivna utgångspunkter är det enligt min mening lämpligast att nu i socialhjälpslagen endast intages vissa grundläggande bestämmelser i detta hän- seende. &

ÅIdringsvårdsutredningen. 1947 års principbeslut om ålderdomshemmen förutsatte att ålderdomshemmens rättsliga ställning skulle regleras utan- för den blivande socialhjälpslagen. Utvecklingen på detta område efter 1947 har lett till att denna fråga nu icke har nämnvärd praktisk betydelse. Sättet för den legala regleringen av ålderdomshemmen torde i själva verket inte komma att påverka ålderdomshemmens ställning i praktiken. De prin- cipiella skäl, som för ett tiotal år sedan anfördes för ålderdomshemmens de- finitiva avskiljande från fattigvården, har icke längre samma tyngd. Hänsyn måste här tagas till den fortgående humanisering av fattigvården som ägt rum redan innan denna formellt förvandlas till socialhjälp.

Då åldringsvårdsutredningen efter olika överväganden likväl främst av psykologiska skäl stannat för att föreslå att ålderdomshemmens rättsliga ställning regleras i en fristående lag, har utredningen dock icke tvekat

att därvid förutsätta att ålderdomshemmen skall förvaltas av socialnämn- derna.

Åldringsvårdsutredningen föreslår sålunda att bestämmelserna om ål- derdomshem utbrytes ur socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om ålderdomhem.

1947 års principbeslut om ålderdomshemsvårdens ordnande har tidigare på sina håll missförståtts såtillvida, som man ibland velat göra gällande att ålderdomshemsvården skulle vara avsedd för och till och med förbe- hållen åtminstone relativt friska, vad man kallat normalt åldrande männi- skor, och att annan än rent tillfällig sjukvård inte borde få förekomma på ålderdomshemmen.

Det kan vara av intresse att i detta sammanhang referera vad ledamoten av socialvårdskommittén, generaldirektören Karl J. Höjer, som närmast omhänderhaft utarbetandet av ålderdomshemsbetänkandet, anförde i ett diskussionsinlägg vid en av svenska socialvårdsförhundet anordnad kon— gress i november 1949.1 Höjer anförde bl. a. följande.

Inom socialvårdskommittén hade man varit klart inställd på, att på ålderdoms- hemmen skulle inga andra in än de som verkligen behövde en anstalts omvård- nad och tillsyn. I själva verket bleve det nog så även i fortsättningen och borde även så bli, att de gamla komme till ålderdomshemmen, då de blivit ganska på- fallande ålderdomssvaga, eller då de inte kunde bo ensamma, därför att de riske- rade att få en blödning e. (1. För egen del vore han på det klara med, att både i avseende på kroppsligt och psykiskt tillstånd skulle vi på våra ålderdomshem ha människor, som vore ganska dåliga. Man skulle inte ha för bråttom att flytta över dem till särskilda sjukavdelningar. Därvid uppstode vissa problem inte minst med hänsyn till personalen, bland annat därför att man hade enrum, men problemen måste lösas. Man borde inte genom ett missvisande ordval ge stöd för den föreställningen, att den svenska socialpolitikcn med avseende på åldringarna skulle syfta till att få in friska och normala åldringar på ålderdomshemmen. De funnos där icke och det vore ej avsikten att de skulle finnas där. &

Innan utredningen går närmare in på frågan om vilka kategorier, som kan väntas behöva utnyttja ålderdomshemmens resurser, synes det vara nödvändigt att något beröra resultatet av de undersökningar om vårdtagarna på ålderdomshemmen, som företagits dels av socialstyrelsen i maj 1950 och dels av åldringsvårdsutredningen angående förhållandena den 1 mars 1955. En närmare redogörelse för den sistnämnda undersökningen lämnas i bilaga 4.

Enligt socialstyrelsens undersökning, som utfördes under medverkan av läkare, var antalet vårdtagare på ålderdomshemmen i maj 1950 32 652, varav 4 689 på godkända sjukavdelningar och 27 963 på de s. k. egentliga ålderdomshemmen och icke godkända sj ukavdelningar. Av dessa sistnämnda vårdtagare var 16 499 eller 59 % sinnessjuka, sinnesslöa, kroniskt sjuka eller

1 Svenska socialvårdsförbundets tidskrift 1949, nr 6.

lytesbehäftade. Endast 41 % av vårdtagarna var sålunda fria från nyss- nämnda sjukdomar eller lyten. Kroniskt sjuka bedömdes 8 312 (30 %) vara samt sinnessjuka eller sinnesslöa 5 606 (20 % ). Det framhölls i redogörelsen för undersökningen att gränsen mellan normalt ålderdomssvaga och kro- niskt sjuka många gånger var svår att dra. Avgörande för huruvida vård- tagare skulle betecknas som kroniskt sjuk hade i dessa fall blivit om han uppgivits vara i behov av vård på kronikerhem eller om han var varaktigt sängliggande.

Omkring 7 400, d. v. s. 26 % av vårdtagarna på de egentliga ålderdomshem- men och de icke godkända sjukavdelningarna, ansågs vara i behov av vård på specialanstalter av olika slag. Detta betyder att av de i runt tal 16 500 kroppssjuka, sinnesabnorma eller lytesbehäftade 9000 ansågs kunna få erforderlig vård på ålderdomshemmen.

Om man ser till samtliga vårdtagare, alltså även till dem på godkända sjukavdelningar, var i runda tal 13 500 (41 %) kroniskt kroppssjuka eller lytesbelastade och 7 100 (22 %) sinnesabnorma. Åldringsvårdsutredningens undersökning per den 1 mars 1955 visar ifråga om vårdtagarnas hälsotill- stånd att 16 877 eller 47 % av de 35 560 vårdtagarna å samtliga ålderdoms- hemsavdelningarna, alltså även de godkända sjukavdelningarna, bedöm- des som kroppssjuka, under det att 4 882 eller 14 % ansågs vara sinnes- abnorma. Antalet svårskötta plus de lättskötta men varaktigt sängliggande kroppssjuka uppgick till 7 681 och motsvarande kategori för de sinnes- abnorma till 1 476 (22 % resp. 4 % av samtliga vårdtagare). Antalet svår- skötta sinnesabnorma var 1 296 (3,6 % av samtliga vårdtagare).

Medverkan av läkare förekom endast undantagsvis vid åldringsvårds- utredningens undersökning. Bl. a. på grund härav måste en jämförelse mellan de båda inventeringarna göras med stor försiktighet. Enligt social- styrelsens undersökning utgjorde de kroniskt sjuka jämte de lytesbelas- tade vårdtagarna 41 % och de sinnesabnorma 22 % av samtliga vårdtagare. Närmast motsvarande siffror enligt åldringsvårdsutredningens undersök— ning är 47 % kroppssjuka och 14 % sinnesabnorma. Härav skulle man närmast vara benägen att dra den slutsatsen att den relativa andelen kropps- sjuka ökat och andelen sinnesabnorma minskat. Särskilt i det förstnämnda fallet är emellertid jämförelsen ytterst osäker. Vad som i 1955 års under- sökning avsetts med kroppssjuka är endast delvis identiskt med vad 1950 års undersökning avsåg med kroniskt sjuka även om man lägger till de lytta. Också beträffande de sinnesabnorma spelar de subjektiva värde- ringarna in, även om riskerna för skiljaktigheter i bedömningen härvidlag torde vara mindre.

Det kan vara av intresse att något beröra även en av kommittén för översyn av hälso— och sjukvården i riket föranstaltad inventering av an- talet kroniskt kroppssjuka och psykiskt sjuka på ålderdomshemmen 'den 8 december 1954. Vid denna inventering medverkade läkare i viss om-

fattning, men till stor del fick bedömningarna, liksom då det gäller åld- ringsvårdsutredningens undersökning, göras av vederbörande ålderdoms- hemsföreståndarinna. Det måste vidare observeras att omkring 1 500 vård- tagare av någon anledning inte kom med vid bedömningen.

Inventeringen per den 8 december 1954 kom att omfatta 33 489 vårdtagare. Av dessa var 10 432 eller 31,1 % kroniskt kroppssjuka och 4 816 eller 14,4 % psykiskt sjuka. Summan av svårskötta kroppssjuka och svårskötta psykiskt sjuka uppgick till 4219 (12,6 %) resp. 1126 (3,4 % av samtliga vård- tagare). Som synes är överensstämmelsen mellan undersökningen i decem- ber 1954 och undersökningen i mars 1955 anmärkningsvärt god då det gäl- ler bedömningen av de psykiskt sjuka.

Av intresse i förevarande sammanhang är även omsättningen av vård- tagare på ålderdomshemmen. Av åldringsvårdsutredningens undersök- ning om förhållandena i detta avseende under år 1954 (bilaga 4, sid. 301 f.) framgår i korthet följande. Antalet vårdtagare utgjorde den 1 januari 1954 34 200 och vid samma års slut 34 973. Under året hade 20 589 vårdtagare inflyttat och 10 380 avflyttat från ålderdomshemmen. Antalet avlidna under året uppgick till 9 456. Omsättningen mätt i antalet nyinflyttade i förhål- lande till antalet vårdtagare vid årets början utgjorde sålunda 60 % och antalet avlidna uppgick till 28 %. Avflyttningarna torde i mycket liten om- fattning ha skett till det egna hemmet, i övervägande antalet fall kan man utgå ifrån att det varit fråga om förflyttning till sjukvårdsanstalt.

Även om det kan vara svårt att göra en i alla avseenden rättvisande jäm- förelse mellan de ovannämnda undersökningarna, så torde det i allt fall av det anförda framstå som klart, att det i stor omfattning är fråga om vård av mer eller mindre sjuka människor på ålderdomshemmen. I den mån det är fråga om vårdtagare på ålderdomshemmens för stats- eller landstings— bidrag godkända sjukavdelningar för kroppssjuka, torde den värd som läm— nas i stort sett knappast vara underlägsen den som kan erbjudas vid åt- minstone vissa icke lasarettsanslutna kronikerhem i sjukvårdsmyndig— hetens regi. Även vårdtagarna på de relativt fåtaliga specialavdelningarna för sinnessjuka vid ålderdomshemmen torde få en i stort sett godtagbar vård.

Det framgår vidare av socialstyrelsens undersökning, att en stor del av de vårdtagare, som bedömts vara kroniskt sjuka eller sinnesabnorma, ansetts kunna få en tillfredsställande vård på ålderdomshemmen. Men det torde också stå tämligen klart, att en inte obetydlig del av de kropps- sjuka och sinnesahnorma vårdtagarna skulle vara i behov av en mera kvalificerad sjukvård, av en mera aktivt inriktad medicinsk värd än den, som endast i undantagsfall kan lämnas på ålderdomshemmen.

Ålderdomshemmens roll som upptagningshem måste också beaktas i detta sammanhang. Det avgörande härvidlag är primärkommunernas skyl- dighet mot den enskilde att, såväl när det gäller kroniskt sjuka som sinnes—

sjuka, lämna vård om sådan inte kan beredas på specialanstalt. Den plats- brist som råder på sjukvårdsmyndigheternas specialanstalter för lång- varigt kroppssjuka och för sinnessjuka gör därför att ålderdomshemmen måste vara beredda att åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som egentligen skulle behöva vård på dessa specialanstalter. Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att en av sjukvårdsmyndigheternas angelägnaste uppgifter måste vara att genom utbyggnad av värden för dessa kategorier sjuka reducera ålderdomshemmens roll som upptagnings- hem. Alldeles speciellt gäller detta vårdresurserna för de sinnesabnorma, som ännu i många fall utgör ett störande inslag på ålderdomshemmen.

Ytterligare en betydelsefull faktor för bedömningen av ålderdomshem- mens klientel torde behöva framhållas. En intensifiering av samhällets bistånd och åtgärder i olika former åt åldringar _ bostadsförbättringar, hemhjälp m. m. kommer med all sannolikhet att leda till att de åld- ringar, som framdeles måste omhändertagas för vård på ålderdomshem, är skröpligare. Man torde kunna räkna med att sådana vårdfall, där ålder- domsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätats med varandra att det är svårt att skilja dem åt, kommer att bli allt vanligare.

Socialstyrelsen framhåller i sina förut omnämnda råd och anvisningar från januari 1955 om de kommunala ålderdomshemmens uppgifter, att man inte får släppa ur sikte, att ålderdomshemmen är till för gamla som kräver ständig omvårdnad och tillsyn och att det särskilt i nyanordnade ålder- domshem är angeläget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehövande åldringar. Åldringsvårdsutredningen kan reservationslöst instämma i dessa uttalanden. Utredningen vill emellertid tillägga att det är angeläget, att ålderdomshemsplatserna överhuvudtaget och inte endast då det gäller de nyanordnade hemmen förbehålles de verkligt vårdbe- hövande.

Åldringsvårdsutredningen måste med hänsyn till de faktiska förhållan- dena i fråga om ålderdomshemmens vårdtagare, sådana dessa förhållan- den ter sig enligt de förutnämnda undersökningarna, och med tanke på den kommande utvecklingen inom den öppna åldringsvården fråga sig vad det är som närmast framkallar det behov av ständig omvårdnad och tillsyn som skall utgöra indikationen för ålderdomshemsvård. Utredningen kan då inte komma till annat än att sådant behov främst härrör från avancerad ålderdomssvaghet, i synnerhet då den är kombinerad med sjukdom, för vil- ken inte kräves vård på sjukvårdsanstalt, eller med defekter efter sjuk- dom. Det är därför nödvändigt att lämna sjukvård på ålderdomshemmen.

Man kommer enligt åldringsvårdsutredningens mening rätt nära en prak- tisk definition på ålderdomshemmens sjukvårdande uppgift, om man säger, att ålderdomshemmen inte skall behöva lämna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Det förhåller sig exempelvis inte så, att alla långvarigt

kroppssjuka behöver vård på sjukvårdsanstalt, utan en betydande del av dessa sjuka skulle kunna beredas erforderlig omvårdnad och tillsyn i hemmet. I de fall, där de personliga eller ekonomiska resurserna för en sådan hemsjukvård inte finns, bör, såvitt åldringsvårdsutredningen kan finna, ålderdomshemmen stå redo att träda i det egna hemmets ställe. Ålderdomshemmen måste dessutom vara rustade för den sjukvård, som följer med uppgiften att i viss mån vara upptagningsanstalter.

Åldringsvårdsutredningen vill till sist i denna fråga understryka, att det ingalunda är utredningens mening, att primärkommunerna skall betungas med sådana sjukvårdande uppgifter som rätteligen ankommer på staten och landstingen. Utredningen har tvärtom i annat sammanhang framhållit nödvändigheten av en utbyggnad och rationalisering av den slutna åldrings- sjukvården. De vårdtagare på ålderdomshemmen, som är i behov av aktiv sjukvård, bör så snart som möjligt överföras till specialanstalt.

De slutsatser åldringsvårdsutredningen sålunda kommit till i fråga om sammansättningen av klientelet på ålderdomshemmen, både det som nu finnes där och det som kan väntas i framtiden, medför att vissa frågor som berör ålderdomshemmens utformning och standard samt personal även- som frågan om fortlöpande kontroll över verksamheten måste tagas upp till närmare behandling. Med hänsyn till tilläggsdirektiven av den 24 sep- tember 1954 har personalfrågorna och frågan om fortlöpande tillsyn äg- nats speciell uppmärksamhet.

Ålderdomshemmens utformning och standard

I fråga om ålderdomshemmens allmänna standard innebar 1947 års prin- cipbeslut, att man i möjligaste mån borde sträva efter att undvika anstalts- prägeln och i stället söka få fram en trivsam hemmiljö.

Beträffande hemmens storlek uttalade föredragande departementsche- fen i proposition nr 243/1947, att man som regel borde upprätthålla en .minimistorlek av 20—25 platser. I fråga om de olika rumskategorierna och deras inbördes avvägning framhölls, att pensionär som så önskade i regel skulle kunna erhålla eget rum. Med hänsyn härtill borde minst hälften av platsantalet vara förlagt till enkelrum. I övrigt hänvisades i propositionen till att de med ålderdomshemmens standard sammanhäng- ande spörsmålen då var föremål för prövning av 1945 års vårdhemssakun- niga.

Vårdhemssakkunniga, som hade att med ledning av vissa tidigare förslag ompröva frågan om utformningen av bl. a. ålderdomshem, avgav i juli 1947 betänkande med råd och anvisningar för utformningen av ålderdomshem m. m. (SOU 1947: 74). I fråga om ålderdomshemmen hade samråd ägt rum med socialvårdskommittén. De sakkunniga ansåg att bindande normer för standarden, oavsett om de utformades som maximiföreskrifter eller .som minimibestämmelser inte lämpligen borde komma ifråga. Beträffande

såväl ålderdomshemmens allmänna standard som hemmens storlek samt de olika rumskategorierna och deras inbördes avvägning, följde sakkunniga riktlinjerna i principbeslutet år 1947. Ifråga om hemmens storlek framhölls dock, att ett hem med ca 30 platser torde vara att föredraga ur ren driftssynpunkt, då man vid ett hem av denna storlek kunde på ett helt annat sätt än vid mindre hem ordna personalfrågan med hänsyn till vakt- och beredskapstjänstgöring nattetid m. m. Enligt de sakkunnigas mening måste man emellertid räkna med att hem med 20—25 platser bleve rela- tivt vanliga å landsbygden även efter den nya kommunindelningen.

1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. fann i sitt betänkande av år 1950 (SOU 1950: 22) inte anledning att frångå 1947 års riktlinjer i fråga om hemmens allmänna standard. I frågan huruvida krav borde uppställas på byggnadernas utformning och inredning anförde de sakkunniga följande.

I princip äro de sakkunniga av den meningen att bindande krav böra upp— ställas endast i vissa begränsade avseenden, som äro avgörande för byggnadens karaktär, men att i övrigt lämpliga anvisningar av den granskande myndigheten böra utfärdas rörande byggnadens utrustning med exempelvis sanitära anord- ningar och gemensamhetsutrymmen.

Till motivering för denna ståndpunkt vilja de sakkunniga erinra om att det i fortsättningen liksom hittills skall ankomma på primärkommunerna att anordna ålderdomshem. Att ålderdomshemmet sålunda är en angelägenhet för den kom- munala självstyrelsen innebär bl. a., att de initiativ och det planeringsarbete, som ålderdomshemsreformens genomförande kräver, liksom ansvaret för att ålder— domshemmet rätt fyller sin uppgift, i första hand vilar på kommunens organ. Härtill kommer att de olika orterna i vårt land äro mer eller mindre skiljaktiga i fråga om klimat, befolkningsstruktur, boendevanor, byggnadssätt och ekono- miska förutsättningar. Allmängiltiga tvingande normer skulle under dessa för— hållanden, i högre grad ju mer detaljerade de voro, försvåra lokala initiativ och överhuvudtaget otillbörligt begränsa den kommunala självstyrelsen samt lämna de lokala behoven och skiljaktigheterna-utan nödigt beaktande.

Att märka är vidare att utvecklingen i fråga om planerandet av ålderdoms- hemsbyggnader f. n. går mycket raskt framåt. För framtiden har man också att räkna med framsteg i fråga om arkitektur och byggnadsteknik. Ett fastläggande av byggnadernas planering genom detaljerade normer skulle, liksom tidigare kun- nat iakttagas i fråga om typritningar, leda till att nya uppslag och idéer ginge ålderdomshemmen förbi och skulle sålunda verka hämmande på den framtida utvecklingen.

Angående de standardkrav, som från dessa allmänna synpunkter borde uppställas i fråga om ålderdomshemmens storlek och rumskategorierna anförde statsbidragssakkunniga i huvudsak följande:

En minimistorlek av 20—25 platser borde i regel upprätthållas. Ett mindre platsantal än 20 ansågs medföra olägenheter bl. a. i fråga om personalkostnader och byggnadens planlösning. Beträffande maximistorleken rekommenderades med stöd av dittills vunna erfarenheter att ålderdomshem i regel icke planerades för mera än 70—75 platser.

Minst hälften av platsantalet i ett ålderdomshem borde vara förlagt till enkel- rum. Detta krav hade allmänt iakttagits vid nybyggnader under de senaste åren. Övriga rum borde anordnas som dubbelrum. I de större hemmen, d. v. 5. med mer än 40 platser, kunde det dock vara arbetsbesparande att sammanföra ett lämpligt antal platser till en grupp för att utnyttjas som sjukavdelning vid till- fälliga och lindrigare sjukdomsfall eller för vård av pensionärer, som av ålder- domssvaghet vore sängliggande.

Äldringsuårdsutredningen framhöll i sitt betänkande om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem, att utredningen vid det stadiet av sitt arbete inte var beredd att ta definitiv ställning till standardfrågan.

Utredningen vill nu till en början starkt betona vad som redan anfördes i statsbidragsbetänkandet, nämligen att vid utformningen av ålderdoms- hemmen särskild hänsyn måste tagas till de växlande förutsättningarna och behoven i olika kommuner. Kommunerna måste lämnas största möj- liga frihet att utbygga ålderdomshemmen med beaktande av de lokala vård- behoven i varje kommun. Ett strikt följande av några allmänna normer, som närmast får betraktas som råd och anvisningar, bör sålunda inte få uppställas som villkor för godkännande av plan för ett ålderdomshem. Ut- redningen förutsätter emellertid, att kommunerna vid planlösningen av ålderdomshem skall taga hänsyn till vad utredningen tidigare anfört om klientelets sammansättning och på grund därav beakta nödvändigheten av sådana anordningar som möjliggör en ändamålsenlig vård. Utredningen vill vidare framhålla önskvärdheten av att ålderdomshemmen placeras centralt bland bostadsbebyggelsen.

Från dessa allmänna utgångspunkter, som utredningen tillmäter stor principiell betydelse, är det endast ytterligare ett par spörsmål som ut- redningen anser sig böra något stanna vid, främst då frågorna om ålder- domshemmens storlek och om rumskategorierna.

Vad först beträffar ålderdomshemmens storlek torde erfarenheten i stort sett ha verifierat vårdhemssakkunnigas uppfattning, att ca 30 plat- ser skulle vara en ur olika synpunkter lämpligare storlek än 20—25 plat- ser. Även i ett hem på ca 30 platser möter emellertid vissa svårigheter att sammanfoga personalens tidsschema. Det har hittills inte annat än i undantagsfall förekommit att biträdande föreståndarinna anställts i hem av denna storleksordning (se bil. 4 tab. 9). Inte förrän i hem på 40 å 50 platser synes personalorganisationen i regel kunna medge att den kvalifi- cerade personalens avlösning ordnas på ett ur såväl personalens egen som vårdtagarnas synpunkt fullt tillfredsställande sätt.

Då det gäller frågan om maximistorleken synes någon lämplig allmän norm inte vara möjlig att sätta. Förutsättningarna i varje särskilt fall måste bli avgörande härvidlag efter avvägning av de ekonomiska synpunk- terna och vårdsynpunkterna mot trevnadsvärdena.

Frågan om hemmens storlek är avhängig av frågan om beräkningen av

behovet av ålderdomshemsplatser. Ålderdomshemsvården är en primär- kommunal uppgift. Behovet och omfattningen av åtgärder för de gamlas stöd och hjälp i den ena eller andra formen växlar starkt kommunerna emellan och är inte heller något för framtiden konstant. Det är därför en- ligt utredningens mening angeläget, att behovet av ålderdomshemsplatser bedömes från fall till fall, inte endast på grundval av befolkningsprognoser utan främst med tanke på vad ökade åtgärder för t. ex. bostadsförbätt- * ringar och hemtjänst i olika former kan betyda för att minska eller i vart ; fall fördröja behovet av ålderdomshemsvård. Å andra sidan spelar även den slutna åldringssjukvårdens resurser inom det aktuella området en avgörande roll vid bedömningen av omfattningen och arten av vårdbeho- vet på ålderdomshem. Med hänsyn till den intensifiering av åtgärder för såväl öppen åldringsvård som för en rationell utbyggnad av geriatrisk sjuk- husvård, som man har all anledning att vänta sig och hoppas på, synes en i viss försiktighet vara att rekommendera vid bedömningen av platsbehovet ; på ålderdomshem. Utredningen vill härvid åberopa vad den framhöll i j sitt föregående betänkande, nämligen att den i propositionen till 1947 års | riksdag angivna relationen 10 ålderdomshemsplatser per 1 000 invånare 1 l l

endast var att betrakta som en vid den tidpunkten aktuell utgångspunkt för beräkning av behovet i stort och icke som en för varje enskild kommun gällande norm. Tillämpad som tumregel i enskilda fall var denna relation enligt utredningens mening i vidaste laget redan från början och den torde under de senaste åren ha föranlett en överdimensionering av vissa ålder— domshem. Om en motsvarande tumregel nu skulle uppställas, skulle den med hänsyn till den väntade utvecklingen i fråga om bostadsförsörjningen samt inom den öppna åldringsvården och åldringssjukvården bli avse- värt snävare. Utredningen avstår emellertid från en precisering härvidlag, eftersom sådana regler erfarenhetsmässigt leder till en inte önskvärd schematisering.

Ovan har som lämplig ålderdomshemsstorlek ur vård- och driftseko— nomiska synpunkter angivits 30—50 platser. I ett ålderdomshem med mindre än 20425 platser kommer det enligt utredningens mening att bli allt svårare att inom en rimlig kostnadsram ge en fullgod vård. Inte desto mindre är det realistiskt att räkna med att det även i fortsättningen- skall finnas ett inte obetydligt antal 'ur angivna synpunkter alltför små ålderdomshem. Åtskilliga av de många nuvarande småhemmen kommer att få fylla sin funktion under en tämligen lång övergångstid. Därtill kom-- mer att om varje kommun i fortsättningen på egen hand skall lösa sin ål- derdomshemsfråga ett betydande antal alltför små hem kan väntas komma till stånd. Ty givetvis skall inte en kommun stimuleras att bygga mer än vad som svarar mot det verkliga behovet endast för att komma upp i en ur andra synpunkter lämpligare hemstorlek. . En ur vård- och driftskostnadssynpunkt rationell utbyggnad av ålder-'

domshemsvården förutsätter därför ett mycket omfattande samarbete över kommungränserna. Av de nuvarande 1 037 kommunerna har såsom av nedanstående uppställning framgår inte mindre än 723 eller 70 % lägre invånarantal än 5 000.

.. .. . Lands- Samtliga Invånarantal 1/1 1955 stader Kopmgar kommuner kommuner

under 1 000 .................... 1 —— 4 5 1 OOO—1 999 .................... 3 3 75 81 2 OOO—2 999 .................... 4 17 236 257 3 OOO—3 999 .................... 9 23 203 235 4 OOO—4 999 .................... 6 19 120 145 5 OOO—5 999 .................... 10 11 75 96 6 OOO—9 999 .................... 25 14 78 117 10 000 och över .................. 75 5 21 101

Summa 133 92 812 1 037

Formerna för det interkommunala samarbetet är föremål för utredning inom kommunalförbundskommittén. Det torde inte ankomma på ifråga- varande kommitté att ta ställning till frågan om tvångsföreskrifter för att säkerställa önskvärt samarbete ifråga om en specialuppgift som ålderdoms- hemmen. När åldringsvårdsutredningen för sin del avstår från att härvid- lag föreslå tvingande föreskrifter, sker detta inte därför att utredningen är förvissad om att frivilligt samarbete omedelbart skall komma till stånd i önskvärd omfattning utan därför att det skulle rimma illa med utred- ningens allmänna inställning om den kommunala självbestämmanderätten i detta fall skulle beskäras. I själva verket torde den moderna kommunal- förvaltningen kräva interkommunalt samarbete inom ett flertal förvalt- ningsområden. En samarbetsvilja måste därför växa fram, och även ål— derdomshemsorganisationen kan väntas komma att successivt få nytta av detta samarbete. Till dess så sker kommer uppenbarligen en del alltför små ålderdomshem att byggas. Det kan framhållas att utredningens un- dersökning från mars 1955 (bil. 4 tab. 14) visar att 12 % av de planerade ålderdomshemmen får högst 25 platser.

I fråga om de olika rumskategorierna och deras inbördes avvägning hör till en början framhållas, att enkelrummen visat sig vara synnerligen uppskattade. Utredningen ifrågasätter därför inte att riktlinjerna i 1947 års principbeslut frångås i detta avseende. Även i fortsättningen måste sålunda behovet av enkelrum kunna tillgodoses.

Fördelningen av pensionärsrummen på enkelrum och rum för flera per- soner kan i förstone förefalla att vara enbart en standardfråga. Den pen- sionär som önskar bo i enkelrum och som där kan få sitt vårdbehov till- godosett utan alltför stora anspråk på personal och övriga vårdresurser bör få det. Men om —— såsom utredningen i flera sammanhang framhållit —— ålderdomshemmen belägges med ett skröpligt klientel, som kräver en mera

kvalificerad omvårdnad och tillsyn, kan det bli svårt att ge en tillfredsstäl- lande vård på ett hem med nästan uteslutande enkelrum. Enkelrummet blir då inte utan vidare ett kriterium på att hemmet kan bereda en god värd, att det är av hög standard.

Det har tidigare förutsatts att enkelrummen som regel skulle komplet- teras med rum för två vårdtagare. Tvåpersonsrummen har vanligtvis mo- tiverats med att de skulle erfordras för makar. Erfarenheten visar emel- lertid att makar blir allt sällsyntare på ålderdomshemmen. Detta beror väl närmast på att makar har större möjligheter att klara sig på egen hand än en ensamstående person, men sannolikt också därpå, att folkpensionerna och den öppna åldringsvården förbättrat dessa förutsättningar. Då de vanliga tvåpersonsrummen inte heller i övrigt visat sig vara särskilt lämpliga eller eftersökta, synes de i sin traditionella utformning inte ha någon större uppgift att fylla i ålderdomshemmen och bör därför inrättas endast i begränsad omfattning.

En annan och för ålderdomshemmen väsentlig funktion har däremot så- dana tvåpersonsrum att fylla, som fått bilda en vårdbetonad enhet tillsam- mans med ett eller flera andra dylika rum och som är anordnade för per- soner i behov av mera kvalificerad omvårdnad och tillsyn. Erfarenheterna av en sådan kombination av två eller flera tvåpersonsrum med bekväm till- gång till gemensamt bad- och sköljrum, wc m. in. har så långt utredningen kunnat finna varit goda. För de större ålderdomshemmen kan det visa sig ändamålsenligt ur vårdsynpunkt att anordna vårdbetonade enheter i form av fyrapersonsrum för vårdtagare som är i behov av mera kvalifi- cerad omvårdnad och tillsyn.

En ålderdomshemsanläggning, som består av flera byggnader -- närmast ett storstadsförhållande —'bör enligt utredningens mening betraktas som en enhet vid bedömningen av rumskategoriernas inbördes avvägning. Om de kvalificerade vårdbehovens omfattning och behovet av differentiering av vårdtagarna så motiverar, bör det ur angivna avvägningssynpunkt inte möta något hinder att t. ex. i en av de byggnader, som tillhör anläggningen, anordna fyrapersonsrum i erforderlig utsträckning även om den tidigare angivna proportionen enkelrum inte skulle uppnås i denna speciella byggnad.

Det kan i detta sammanhang knappast framhållas tillräckligt starkt, att det här i främsta rummet inte rör sig om en standardfråga av rent lokalmässig natur. Här är tvärtom i första hand fråga om hur de kvalifi- cerade och trängande vårdbehoven bäst skall kunna tillgodoses inom ramen för tillgängliga personella och materiella resurser och hur man bäst skall kunna hushålla med dessa resurser.

Utredningen förutsätter, som tidigare i detta avsnitt antytts, att man vid planlösningen av ett ålderdomshem beaktar sådana anordningar som möjliggör en ändamålsenlig vård. Av lätt insedda skäl kan utredningen

inte ingå på detaljer i detta avseende. Utredningen vill emellertid som ex- empel peka på angelägenheten av att hiss anordnas i ålderdomshem med mer än ett våningsplan avsett för vårdtagare samt att hiss ävensom dörrar till pensionärsrum, toaletter och badrum dimensioneras med tanke på ut— rymme för rullstol.

Till ålderdomshemmens allmänna standard kan även räknas åtgärder för underlättande av vårdtagarnas sysselsättning. I sådant syfte bör behovet av hobby- eller sysselsättningslokaler på lämpligt sätt tillgodoses.

Ålderdomshemmens personal

Personalfrågan ägnades inte någon större uppmärksamhet i socialvårds— kommitténs tidigare i olika sammanhang omnämnda betänkande av år 1946 om ålderdomshem. I det vid betänkandet fogade förslaget till lag om ålderdomshem fanns visserligen en bestämmelse att vid ålderdomshem- men skulle finnas anställda »befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en tillfredsstäl- lande vård», men anvisningar om vad kommittén närmare avsåg med den-

na bestämmelse saknas. I proposition nr 243/1947 anförde departementschefen följande i denna

fråga.

I några yttranden har understrukits betydelsen av en förbättrad utbildning av personalen på ålderdomshem samt berörts frågan om personalanskaffningen. Jag vill erinra om att utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem hittills om- händerhafts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet, som härför åtnjutit bidrag av statsmedel. Förbundet har utbildat ca 20 föreståndarinnor årligen. Enligt vad jag inhämtat förslår detta antal endast för att tillgodose behovet vid de största hemmen. En ökad utbildning synes därför erforderlig, varjämte kom- pletterande kurser för de föreståndarinnor, som ej erhållit särskild utbildning, synes böra komma till stånd. En närmare utredning om dessa frågor torde emel- lertid vara erforderlig. Jag har därför för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att upp- draga åt socialstyrelsen att verkställa en sådan och så snart sig göra låter in- komma med därav föranledda förslag.

Socialstyrelsen överlämnade därefter i september 1950 en på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd utredning rörande utbildningen av förestånda- rinnor vid ålderdomshem. Åldringsvårdsutredningen återkommer senare till detta förslag och dess vidare behandling.

Propositionen nr 177/1955 med förslag till lag om socialhjälp innehål- ler som tidigare nämnts endast vissa provisoriska bestämmelser om ålder- domshemmen. Frågan om personalen behandlas i 19 % tredje stycket av socialhjälpslagen som föreslagits få följande lydelse: »Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande vård och tillsyn». I specialmotiveringen till lagen ges inga andra kommentarer

till detta stadgande än att det tar sikte på samtliga befattningshavare vid hemmet.

Av det ovan refererade framgår att föreskrifter i stort sett saknas om personalens storlek, sammansättning, rekrytering och utbildning. Endast frågan om föreståndarinnornas utbildning har ägnats någon större upp- märksamhet från statsmakternas sida utan att den dock författningsmäs- sigt reglerats.

Anledningen till avsaknaden av närmare bestämmelser om ålderdoms- hemspersonalen är uppenbarligen en medveten önskan från statsmakternas sida att inte onödigtvis ingripa på ett område, där primärkommunerna bär praktiskt taget hela det ekonomiska och moraliska ansvaret.

Det bör enligt åldringsvårdsutredningens mening rättvisligen konsta- teras att kommunerna som regel på ett intresserat och ansvarsmedvetet sätt sökt lösa personalfrågan på ett tillfredsställande sätt utifrån hittillsvarande utgångspunkter i fråga om älderdomshemsvården. Enstaka missförhållan- den torde inte jäva ett sådant påstående. Utredningen finner därför att * den nuvarande friheten för kommunerna på detta område bör bestå. * Den utveckling, som kan väntas mot allt skröpligare klientel på ål- derdomshemmen, gör det emellertid nödvändigt att ägna vissa frågor i samband med personalorganisationen en närmare uppmärksamhet.

Beträffande personalens antal och därmed sammanhängande frågor —— personalorganisationen har socialstyrelsen i råd och anvisningar från januari 1955 (nr 89) om de kommunala ålderdomshemmens uppgifter an- fört följande.

Beträffande personalens storlek i förhållande till pensionärernas antal finns icke någon pålitlig norm att följa. Personalens antal och specialisering varierar med omfattningen av hemmets uppgifter, förekomsten av sjukvårdsbehövande patienter och flera andra faktorer. I allmänhet har det visat sig att behov före- ligger av en anställd per 415 mera normalt åldriga pensionärer; med stor före- komst av sjukvård behövs det flera.

Det är emellertid av den största betydelse, att varje ålderdomshem har ett till- räckligt antal anställda för att hemmets uppgifter skall kunna fullgöras helt be- tryggande. Personalens erfarenhet, kunskaper, fysiska kondition och personliga förutsättningar i övrigt inverkar direkt på personalbehovets storlek. Goda arbets-, bostads- och fritidsförhållanden, ett gott förhållande till föreståndarinnan och andra arbetskamrater samt till styrelsen är av direkt värde för en god effekt av arbetet.

Det har sagts förut och socialstyrelsen understryker det här, att pensionärer icke får utnyttjas i ekonomiskt syfte för att spara personal; att en och annan av pensionärerna frivilligt och mot lämplig ersättning hjälper till med passande göromål är däremot en annan sak. Att hålla personalen vid en så liten numerär att blott de allra nödvändigaste uppgifterna kan fullgöras är dålig ekonomi, sär- skilt om personalbegränsningen därjämte leder till svårigheter för personalen att komma i åtnjutande av legitim och välbehövlig vila på fritid. Socialstyrelsen vill särskilt påpeka vikten av att personalen kan få tid jämte rutinarbetet att ägna sig

åt pensionärerna och att sysselsättnings- och förströelseuppgifterna kan ägnas erforderlig tid från personalens sida.

Föreståndarinnornas fritidsbehov är icke sällan allvarligt förbisett. Socialsty- relsen är därför angelägen att påpeka hur viktigt det är att föreståndarinnan har möjlighet till avkoppling på ledig tid. På hem med omkring 40 platser och mer här en biträdande föreståndarinna anställas. Erfarenheten visar att en dylik för- stärkning av den kvalificerade personalen väl betalar sig. Men även på mindre hem måste föreståndarinnan ha ett kvalificerat biträde såsom ersättare som kan överta arbetet under hennes fritid. För nattvak bör extra hjälp anlitas. Frivilliga krafter bör också intresseras för vissa lämpliga delar av hemmets verksamhet. Vad här sagts om fritid gäller även semesterledighet.

Åldringsvårdsutredningen kan i stort sett instämma i vad socialstyrel— sen anfört i dessa frågor. Det synes inte lämpligt eller möjligt att ge några allmängiltiga normer för personalens storlek eller sammansättning. Där— till är förhållandena och vårdbehoven alltför varierande kommunerna och ålderdomshemmen emellan. Det får också beaktas att förhandlingar mel- lan vederbörande arbetsmarknadsparter på längre sikt kan väntas bidraga till en ändamålsenlig lösning av de frågor som sammanhänger med perso- nalorganisationen.

Åldringsvårdsutredningens undersökning om ålderdomshemmen i mars 1955 visar beträffande de förhållanden, som berörts i ovan intagna avsnitt av socialstyrelsens råd och anvisningar, i korthet följande.

Antalet biträdande föreståndarinnor uppgick till 94, varav 73 vid ålder- domshem med mer än 40 platser. Examinerade sjuksköterskor, anställda på heltid, redovisades till ett antal av 251. Drygt 76 % av dessa sjukskö- terskor fanns på ålderdomshem med över 100 platser, vilket torde sam- manhänga med att större sjukavdelningar i allmänhet anordnats vid hem av denna storleksordning.

Beträffande personalkategorierna i övrigt hänvisas till bilaga 4 tab. 9. Om man bortser från föreståndarinnor, biträdande föreståndarinnor och examinerade sjuksköterskor utgör vårdbiträdena 66 % och kökspersona- len 21 % av den övriga heltidsanställda personalen.

Den genomsnittliga personaltillgången växlade efter hemmens storleks- ordning mellan 4,7 och 3,3 vårdtagare per personalenhet. För samtliga ålderdomshem var genomsnittet 4,0. En närmare undersökning av perso- nalförhållandena på de 172 ålderdomshemmen med högst 10 vårdplatser visar att föreståndarinnan var ensam heltidsanställd på 42 av dessa hem. Detsamma var också förhållandet på 7 ålderdomshem med platsantal över 10. Antalet vårdtagare på dessa ålderdomshem varierade mellan 2 och i ett fall —— 12. Det genomsnittliga antalet vårdtagare per heltids- anställd personalenhet var för hemmen i storleksordningen 11—15 platser 4,3 och i gruppen 16—20 platser 4,5. En närmare granskning av antalet vårdtagare och personalstaterna för hemmen i dessa två grupper visar, att 76 eller en tredjedel av hemmen med 11—13 vårdtagare samt 19 hem med

mer än 13 vårdtagare hade endast två heltidsanställda _— en föreståndarin- na och ett vård- eller köksbiträde.

Nattpassningen var mycket olika ordnad, främst sammanhängande med ålderdomshemmens storlek. Vid 277 eller 20 % av hemmen skötte förestån- darinnan nattpassningen ensam. Det rör sig härvidlag till övervägande del (247) om små hem med högst 20 platser. Vid 725 eller 53 % av hemmen tu- rades föreståndarinnan och personalen om att sköta nattpassningen. Endast vid 26 % av hemmen var föreståndarinnan befriad från att deltaga i natt- passningen.

Frågan om ställföreträdare för föreståndarinnan under de fyra dagar per fyraveckorsperiod, som hon enligt arbetarskyddslagens föreskrifter skall vara ledig, hade på 45 % av ålderdomshemmen ordnats på så sätt att antingen kokerskan eller det äldsta eller mest kvalificerade vårdbiträdet — på de mindre hemmen ofta lika med det enda biträdet _ var ställföreträ- dare. På 24 % av hemmen, däribland givetvis de där föreståndarinnan var ensam heltidsanställd, anlitades någon utomstående. På 21 % av ålder- domshemmen fanns ingen särskild ställföreträdare. I dessa fall svarade personalen kollektivt för hemmet under föreståndarinnans lediga dygn. Om biträdande föreståndarinna eller examinerad sjuksköterska fanns an- ställd, svarade denna automatiskt för föreståndarinnan vid dessa tillfäl- len. Ställföreträdarfrågan var ordnad på sistnämnda sätt på inte fullt 10 % av samtliga ålderdomshem.

Ersättarfrågan för föreståndarinna under hennes semester hade i betyd- ligt större omfattning än när det gällde att anskaffa ställföreträdare under hennes övriga lediga dagar lösts genom anlitande av vikarie, som inte till- hörde den ordinarie personalen. Vid 46 % av ålderdomshemmen hade man sålunda ordnat med kontinuerligt återkommande vikarie utifrån. Av dessa vikarier hade drygt en fjärdedel fullständig föreståndarinneutbildning eller sjuksköterskeexamen. Vid 23 % av hemmen var något av vårdbiträdena eller i enstaka fall kokerskan semestervikarie. Biträdande föreståndarinna eller vid hemmet anställd examinerad sjuksköterska vikarierade på inte fullt 10 % av hemmen. Kollektivt ansvar åvilade personalen under tiden för föreståndarinnans semester endast beträffande inte fullt 2 % av hemmen. För 20 % av hemmen lämnades icke någon uppgift om hur denna ersättar— fråga ordnats.

Enligt åldringsvårdsutredningens uppfattning bör personalorganisationen vid ålderdomshemmen vara sådan att den garanterar såväl betryggande vård åt de gamla som goda arbetsförhållanden för de olika personalkatego- rierna. Av den föregående redogörelsen för förhållandena vid ålderdoms- hemmen i mars 1955 framgår emellertid, att personalorganisationen vid åtskilliga hem inte till fullo kan anses motsvara dessa fordringar. Det är uppenbart att svagheterna i personalorganisationen gör sig mest gällande i fråga om de små hemmen med upp till 20 platser, som den 1 mars 1955

utgjorde 62 % av samtliga ålderdomshem. Även om man kan vänta sig en successiv reducering av antalet ålderdomshem i åtminstone storleksord- ningen 10—15 vårdplatser och mindre _ den 1 mars 1955 40 % av samt- liga ålderdomshem kommer det dock, som utredningen i tidigare sam- manhang framhållit, att inom överskådlig tid finnas kvar ett stort antal sådana hem. Det synes nödvändigt att hemmens styrelser söker underlätta föreståndarinnornas arbete vid dessa småhem bl. a. genom att i större utsträckning än hittills anlita extra personal från orten, hemsamariter eller kunniga och erfarna husmödrar c. d., för nattpassning och för tjänstgöring under föreståndarinnans fritid. Kontakter med rödakorsföreningar och hus- moderssammanslutningar torde ofta kunna ge möjligheter att skaffa sådan extra personal, som besitter viss grad av sjukvårdskunnande.

Vid större hem än de nyss åsyftade är det självfallet att föreståndarinnan bör vara befriad från nattpassning. Vid sådana större hem synes också per- sonalorganisationen kunna utan svårighet avvägas så att hon beredes er- forderlig fritid. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör biträdande förestån- darinna anställas vid ålderdomshem med omkring 40 platser och mer. Åld- ringsvårdsutredningen anser att man i nuvarande utvecklingsskede inom åldringsvården bör vara försiktig med att anknyta dylika rekommendatio- ner till en viss platsstorlek. Man torde dock böra vara beredd på att det kan komma att visa sig nödvändigt att anställa biträdande föreståndarinna vid ålderdomshem, som är mindre än den av socialstyrelsen angivna storleks- ordningen. Som socialstyrelsen påpekat visar erfarenheten att en förstärk- ning av den kvalificerade personalen med biträdande föreståndarinna är väl motiverad. Enligt utredningens mening medför en sådan förstärkning framförallt ökad garanti för att en betryggande vård lämnas på hemmet.

Den av utredningen i andra sammanhang berörda utvecklingen mot ett allt skröpligare klientel på ålderdomshemmen kommer med all sannolikhet att efter hand medföra ökat personalbehov för vårduppgifterna. De i allt större utsträckning förekommande enkelrummen på ålderdomshemmen krä- ver också större personalinsatser för att vårdtagarna skall kunna få den personliga omvårdnad och tillsyn samt sysselsättning som är nödvändig. Dessa förhållanden måste iakttagas vid uppgörande och revidering av per- sonalstater för hemmen.

Utredningen har nyss framhållit att man bör eftersträva en personalorga- nisation, som ger trygghet för vårdtagarna på ålderdomshemmet. Som ytter- ligare garanti för hetryggande vård måste emellertid krävas att personalen, särskilt den ledande vårdpersonalen, har tillräckliga kunskaper och färdig- heter för sina uppgifter. Härmed kommer utredningen närmare in på per- sonalens rekrytering och utbildning, speciellt då det gäller föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor.

Föreståndarinnans uppgifter behandlas ingående i socialstyrelsens före- nämnda råd och anvisningar nr 89. Hon är chef för ålderdomshemmet och

— *. m_nm—.u-sa_apwn__..um ...nu-w ___-.. _ ._

wämmm'_nnx_

inför dess styrelse närmast ansvarig för hemmets verksamhet. Hennes ar- bete griper in i verksamhetens alla detaljer och det sätt på vilket ett ålder- domshem fyller sina uppgifter beror väsentligen på föreståndarinnan. Till hennes viktigaste uppgifter och ansvar hör att garantera en god omvårdnad och säkerhet för pensionärerna och en god trivsel på hemmet samt att i detta syfte leda och stimulera personalen i dess arbete.

Med tanke på de viktiga uppgifter och det ansvar som sålunda åvilar föreståndarinnorna är det naturligt att frågan om deras utbildning träder i förgrunden.

Undervisning, som särskilt inriktats på utbildning av föreståndarinnor till ålderdomshem, har hittills endast anordnats av svenska socialvårdsför- bundet. Den första utbildningskursen kom till stånd år 1908 och omfattade en tid av ett halvt år samt avsåg huvudsakligen praktisk tjänstgöring men även en del teoretisk undervisning förekom. Fram till år 1950 hade samman- lagt ca 1000 föreståndarinnor utbildats genom förbundets försorg. Utbild- ningen omfattade då en tid av omkring 3 år. Under åren 1936—1949 hade efter genomgången utbildning i medeltal 30 elever per år lämnat förbun— dets kurser.

Som tidigare nämnts överlämnade socialstyrelsen i slutet av år 1950 en utredning rörande utbildningen av föreståndarinnor på ålderdomshem. En- ligt en av styrelsen verkställd undersökning hade endast omkring en tredje- del av de i mars 1948 i tjänst varande 1 360 föreståndarinnorna genomgått socialvårdsförbundets treåriga utbildning. En tiondel hade sjuksköterske- examen eller diakonissexamen. Flertalet av de övriga hade ej förvärvat nå- gon specialutbildning, men hade som regel viss anstaltspraktik. Styrelsen uppskattade det årliga rekryteringsbehovet för tiden fram till och med år 1963 till 75 a 80 föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor. Utbild- ningskapaciteten skulle därför behöva mer än fördubblas. Socialstyrelsen berörde i samband härmed frågan om ändrade kompetenskrav och föreslog att för anställning som föreståndarinna skulle uppställas krav på erfor- derlig utbildning för yrket, varmed då avsåges socialvårdsförbundets ut- bildning. Styrelsen föreslog vidare vissa ändringar i kursplanen med syfte bl. a. att öka tillströmningen till kurserna samt att styrelsen skulle få i uppdrag att anordna kompletteringskurser för föreståndarinnor, som anså- ges ha en otillräcklig utbildning.

Socialstyrelsens utredning och förslag redovisades i 1952 års statsverks- proposition (Bil. 7: Femte huvudtiteln, 21). Beträffande huvudmannaska- pet för utbildningen förordade departementschefen att svenska socialvårds- förbundet tills vidare skulle handha denna uppgift. Då det vore ovisst, när antalet utbildade föreståndarinnor kunde ökas så mycket att det täckte behovet, ansåge sig departementschefen inte kunna biträda förslaget om att införa skärpta kompetenskrav. Mot socialstyrelsens förslag om vissa ändringar i den dittills tillämpade kursplanen hade departementschefen i

stort sett intet att erinra. Beträffande kostnaderna för ifrågavarande ut- bildning förklarade departementschefen att det vore skäligt att staten även i fortsättningen stödde denna utbildning och att bidraget fastställdes till att i huvudsak motsvara viss andel av socialvårdsförbundets kostnader för utbildningens anordnande. En lämplig norm syntes vara att staten påtoge sig ungefär hälften av dessa kostnader. Principen om ett 50—procentigt statsbidrag till kurskostnaderna — vilken borde gälla även om kurserna dubblerades —— hade godtagits av förbundet. Förslaget att socialstyrelsen med bidrag av statsmedel skulle erhålla i uppdrag att anordna komplette- ringskurser för i tjänst varande föreståndarinnor kunde departementsche- fen inte tillstyrka. Enligt vad han inhämtat, hade socialvårdsförbundet för avsikt att anordna sådana kurser, varvid kostnaderna helt avsåges skola gäldas av de deltagande föreståndarinnorna samt de kommuner, hos vilka dessa vore anställda. Vad departementschefen sålunda anfört föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. _

Utbildningen bedrives för närvarande i huvudsaklig överensstämmelse med ett av socialstyrelsen i skrivelse den 13 december 1952 till Kungl. Maj:t redovisat förslag till kursplan, upprättat efter samråd med socialvårdsför- bundet. Utbildningen skall enligt Kungl. Maj:ts beslut stå under tillsyn av socialstyrelsen.

Den gällande kursplanen upptager, förutom provtjänstgöring på ålder- domshem under 3 månader före undervisningens början, dels teoretisk ut- bildning i tre läskurser om sammanlagt 51/2 månad och dels praktik på ålderdomshem 6 månader, på lasarett 12 månader och på sinnessjukhus 3 månader samt hospitering på ålderdomshem 4 månader. Den sammanlagda utbildningstiden, ferier om 21/2 månad inberäknat, utgör sålunda 3 år. Under läskurserna, varav den första om 5 veckor är förlagd till internat och de två andra till Stockholm, meddelas undervisning i — förutom frå- gor som mera direkt sammanhänger med ålderdomshemsvården bl. a. hälso- och sjukvård, psykologi, medborgarkunskap, allmän socialvård, hus- lig ekonomi och sysselsättningsmetodik. Hela antalet undervisningstim- mar i läskurserna utgör omkring 600. Under praktiken på lasarett meddelas även teoretisk undervisning om 30—40 timmar i sjukdomslära.

Undervisningen är kostnadsfri. För bestridande av utgifterna för kost under den första läskursen tilldelas elev stipendium om för närvarande 200 kronor. Dessa stipendier är icke behovsprövade och utgår av statsmedel. Under de två andra läskurserna har eleverna att själva sörja för sitt uppe- hälle. Möjlighet finnes dock att genom statens studiehjälpsnämnd erhålla studielån och behovsprövade stipendier.

Till den första läskurs, som började i maj 1955, har antagits 37 elever. Socialvårdsförbundet räknar med att ungefär samma antal elever skall an- tagas till den första läskurs, som avses att påbörjas vid samma tid år 1956. Då tillströmningen av lämpliga elever visar tendenser att öka, anser för-

___—___...

bundet att en dubblering av kurserna skall kunna bli aktuell under budget- året 1956/57, varför förbundet räknar med en första läskurs om 25—30 elever med början i november 1956 och en första läskurs med samma an- tal elever i maj 1957.

Innan åldringsvårdsutredningen går närmare in på frågorna huruvida den gällande kursplanen bör ändras i något avseende och huruvida rekryte- rings- och utbildningsmöjligheterna kan ökas, torde det vara nödvändigt att i korthet redogöra för resultatet av den av utredningen i mars 1955 genom- förda undersökningen om bl. a. föreståndarinnornas utbildning m. m. (bil. 4 sid. 310—314).

Av de 1 373 föreståndarinnor, som var i tjänst vid undersökningstillfället den 1 mars 1955, hade 467 eller 34 % socialvårdsförbundets treåriga ut- bildning, 72 eller drygt 5 % sjuksköterskeexamen, 13 eller inte fullt 1 % diakonissexamen utan sjuksköterskeexamcn och 121 eller nära 9 % hem- vårdarinneutbildning. 51 % av föreståndarinnorna saknade utbildning av angivna slag och hade före den första anställningen som föreståndarinna oftast endast praktik som vårdbiträde vid ålderdomshem eller sjukvårds- anstalt. En jämförelse med förhållandena enligt den av socialstyrelsen redo- visade undersökningen från år 1948 visar att antalet föreståndarinnor med socialvårdsförbundets utbildning ökat något. Antalet med sjuksköterske- examen eller diakonissexamen har däremot minskat, relativt sett från 10 till inte fullt 6 % av samtliga föreståndarinnor. Antalet med hemvårdarinne— utbildning har mer än fördubblats.

Av de vid undersökningstillfället den 1 mars 1955 i tjänst varande 85 biträdande föreståndarinnorna hade 29 % socialvårdsförbundets utbild- ning och 13 % sjuksköterskeexamen. De övriga, 58 %, saknade specialut- bildning.

Under den närmaste femårsperioden, 1956—1960, skulle enligt åldrings- vårdsutredningens undersökning normalt omkring 300 föreståndarinnor pensioneras. Enbart på grund härav skulle under denna tid ca 60 förestån- darinnor behöva nyanställas årligen. Om man för beräkning av nyanställ- ningsbehovet i övrigt använder samma grunder, som socialstyrelsen vid sin motsvarande uppskattning år 1950, och dessutom tar hänsyn till ett visst nyanställningsbehov av biträdande föreståndarinnor, kommer man fram till att det sammanlagda ersättningsbehovet för de närmaste fem åren kan beräknas till omkring 500, d. v. s. 100 per år. Härvid har emellertid inte räknats med någon förändring i fråga om ålderdomshemmens antal. Av undersökningen om planerade lokala förändringar inom ålderdoms- hemsvården (bil. 4 sid. 315) framgår visserligen att förändringar i sam- band med nedläggning av ålderdomshem skulle komma att medföra en minskning av antalet hem inom den närmaste femårsperioden med 77. Då nybyggnader utan samband med nedläggning av redan bestående ålder- domshem inte ingår i undersökningsmateriatet, synes det emellertid säk—

rast att vid bedömningen av utbildningsbehovet i fråga om föreståndarin— nor räkna med ett i stort sett oförändrat antal ålderdomshem under den aktuella perioden.

Mot bakgrunden av de uppgifter om hälsotillståndet hos vårdtagarna på ålderdomshemmen, som framkommit vid olika undersökningar, senast vid den av åldringsvårdsutredningen genomförda, och inte minst med hänsyn till utvecklingen mot ett allt skröpligare klientel på ålderdomshemmen, framstår det för utredningen som ett i och för sig självklart krav att hem- men bör förestås av personer, som erhållit specialutbildning för ändamå- let. Det är också uppenbart att denna specialutbildning i hög grad måste inriktas på att bibringa vederbörande kunskaper och färdigheter i sjukvård. Bristen på sjukvårdskunnig personal i ledande ställning medför att många sjuka människor på ålderdomshemmen inte får den värd de behöver.

Det är i detta läge rätt naturligt att frågan om kompetenskrav för ålder- domshemsföreståndarinnor kommer upp. Som tidigare nämnts avvisade statsmakterna år 1952 ett av socialstyrelsen framlagt förslag om sådant kompetenskrav. Svenska socialvårdsförbundets kamratförening, en sam- manslutning av föreståndarinnor som utbildats genom förbundet, har i skri- velse i juni 1954 till åldringsvårdsutredningen hemställt att utredningen måtte taga upp denna fråga till behandling.

Då frågan om skärpta kompetenskrav avvisades år 1952 berodde detta, som framgår av det tidigare, närmast på ovissheten om, när antalet utbil— dade föreståndarinnor kunde ökas så mycket att det täckte behovet. Social- vårdsförbundets utbildning har hittills inte haft större kapacitet än om- kring 30 utbildade föreståndarinnor årligen. Under förutsättning att den av förbundet beräknade dubbleringen av kurserna kommer till stånd un- der budgetåret 1956/57 och därefter fortsätter, kan antalet genom förbun- dets försorg utbildade föreståndarinnor från och med år 1960 beräknas komma att uppgå till ca 60 per år. Även om en ny utbildningslinje med sjuksköterskeexamen som grund, vartill utredningen återkommer, skulle komma till stånd, synes det dock. vara mycket osäkert om det för den när- maste tiden erforderliga årliga rekryteringsbehovet om ca 100 förestån- darinnor skall kunna fyllas genom på angivna sätt utbildade personer. Enbart av denna anledning synes ett vidlyftigt dispensförfarande bli er— forderligt om skärpta kompetenskrav skulle införas.

Åldringsvårdsutredningen anser att man genom vidgade utbildningsmöj- ligheter samt goda arbetsförhållanden bör kunna utan formellt kompetens- krav nå samma mål som detta krav syftar till, nämligen ökad tillström— ning till yrket av lämpliga och kompetenta personer. Som regel torde kom- munerna också anställa föreståndarinna med särskild utbildning i den mån lämplig sådan anmäler sig till ledig befattning.

Åldringsvårdsutredningen finner sig sålunda böra avstå från att fram-

lägga förslag om ändrade kompetenskrav för ålderdomshemsförestån- darinnor.

Utredningen har tidigare framhållit, att föreståndarinneutbildningen i hög grad måste inriktas på att bibringa vederbörande kunskaper och färdigheter i sjukvård. Vid granskning av den för socialvårdsförbundets utbildning gäl- lande kursplanen har utredningen funnit att en viss omläggning i angivna syfte bör vidtagas. Utredningen föreslår sålunda i fråga om den praktiska j utbildningen att hospiteringstiden på ålderdomshem minskas med 2 måna- der samt att i stället tjänstgöring 1 månad inom öppen åldringsvård och 3 månader på geriatrisk sjukavdelning eller sjukhem lägges in. Tiden för den teoretiska utbildningen föreslås oförändrad, 51/2 månad, men större plats bör därunder beredas undervisningen i hälso- och sjukvård. Undervis- ningen i vissa andra, allmänna ämnen synes kunna inskränkas i motsva- rande grad. Den sammanlagda utbildningstiden, ferier och provtjänstgöring inräknade, skulle med de av utredningen föreslagna ändringarna bli 2 månader längre än den nuvarande. Omläggningen inom den teoretiska ut- bildningen torde föra med sig att kraven på sökandenas förkunskaper måste i viss mån skärpas.

Åldringsvårdsutredningen har inte ansett sig böra framlägga detaljerat förslag till kursplan med fördelning inom den teoretiska undervisningen av läroämnen och undervisningstimmar. Utredningen förutsätter att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar, att efter förslag av tillsynsmyndigheten över utbildningsverk- samheten och huvudmannen för verksamheten fastställa definitiv kursplan.

Med hänsyn till att värden på ålderdomshemmen i hög grad har och i än högre grad kan väntas få sjukvårdskaraktär anser åldringsvårdsutred- ningen att det är ett synnerligen angeläget önskemål att öka rekryteringen av föreståndarinnor från sjuksköterskekåren. En utbildningslinje med sjuksköterskeexamen som botten och med någon påbyggnad på husmors— sidan skulle enligt utredningens mening i hög grad svara mot önskemålen om ökade sjukvårdskunskaper hos den ledande vårdpersonalen. Påbygg— naden skulle fylla den dubbla uppgiften att dels ge möjlighet att bedöma huruvida vederbörande utöver sjukvårdskunskaperna har de personliga egenskaper, som är nödvändiga för en föreståndarinna för ett ålderdoms- hem, och dels bibringa sjuksköterskan de speciella kunskaper, som erford- ras för en föreståndarinnebefattning. Utredningen föreslår på grund härav att en teoretisk föreståndarinnekurs om ca 2 månader anordnas för exami- nerade sjuksköterskor. Före kursen bör fullgöras 1 månads tjänstgöring på ålderdomshem och efter kursen hör hospitering på ålderdomshem ske under 3 månader. Vid den teoretiska föreståndarinnekursen bör huvud- sakligen behandlas skilda åldringsvårdsfrågor samt anstaltsekonomiska frågor. Kursavgift bör icke utgå. Då utbildningstiden för sjuksköterskeexa—

men i genomsnitt uppgår till 33 månader, 26 månaders praktisk och 7 må- naders teoretisk utbildning, skulle den sammanlagda utbildningstiden till ålderdomshemsföreståndarinna enligt denna linje bli i genomsnitt 39 må- nader. Genom den föreslagna påbyggnaden skulle ökade möjligheter skapas för de sjuksköterskor, som av en eller annan anledning så önskar, att få en mer personligt betonad och ledande uppgift inom sluten vård. Påbyggnaden synes lämpa sig inte endast för utbildning till ålderdomshemsförestån- darinna utan även för kvalificering till motsvarande befattningar vid vissa sjukvårdsanstalter, såsom sjukhem för långvarigt kroppssjuka och vårdhem för lättskötta sinnessjuka. En ökad yrkesrörlighet inom hela vårdområdet blir härigenom möjlig.

Man torde inte kunna räkna med att en sjuksköterska, som erhåller ledighet från sin anställning för att utbilda sig till föreståndarinna och därefter som regel övergå till annan huvudman, under utbildningstiden får behålla sin lön eller någon del därav. Det kan förutsättas, att hon under praktik- och hospiteringstiden, sammanlagt 4 månader, erhåller, förutom fritt vivre, viss ersättning av huvudmannen för det ålderdomshem, där tjänstgöringen fullgöres. Under den teoretiska kursen om 2 månader synes hon däremot inte kunna påräkna några ekonomiska eller naturaförmåner. För att överhuvudtaget få rekrytering till denna utbildningslinje anser ut- redningen det vara nödvändigt att tilldela deltagarna i den teoretiska kur- sen icke behovsprövade stipendier och att dessa stipendier inte sättes alltför låga jämfört med de löneförmåner, som vanligen tillkommer sjuksköterskor. Utredningen finner för sin del, att stipendiebeloppet bör sättas till 1 600 kronor och att stipendierna bör helt utgå av statsmedel. En föreståndarinne— kurs för sjuksköterskor torde inte kunna komma till stånd förrän under budgetåret 1957/58. Om antalet kursdeltagare beräknas till 30, skulle för stipendier erfordras (30 x 1600) 48 000 kronor. Utredningen föreslår att för angivna budgetår anvisas ett anslag av 48 000 kronor för ifrågavarande ändamål.

Beträffande den närmare utformningen av planen för föreståndarinne- kursen för examinerade sjuksköterskor får utredningen hänvisa till vad som anförts i motsvarande fråga rörande den sedvanliga föreståndarinne- utbildningen.

Svenska socialvårdsförbundet har sedan snart 50 år haft som en av sina viktigaste uppgifter att utbilda föreståndarinnor för ålderdomshem. Enligt åldringsvårdsutredningens mening finns för närvarande inte skäl för annat än att förbundet även i fortsättningen skall vara huvudman för denna ut- bildningsverksamhet. En förutsättning för att förbundet skall kunna påtaga sig den ökade uppgift, som följer av en dubblering av den nuvarande kurs- verksamheten och av den föreslagna nya utbildningslinjen för sjukskö- terskor, torde emellertid vara att förbundet kan påräkna erforderligt ekono-

miskt stöd av staten inom ramen för den av statsmakterna år 1952 antagna grunden för fördelningen av kostnaderna för utbildningsverksamheten.

Socialvårdsförbundet har i skrivelse den 22 juli 1955 till Kungl. Maj:t gjort framställning om anslag för budgetåret 1956/57, under vilket budgetår en dubblering av den första läskursen beräknas bli aktuell. Förbundet har beräknat kostnaderna för den ordinarie utbildningsverksamheten med an— givna dubblering till 101 000 kronor. För stipendier till elever under de första läskurserna har beräknats högst 11 250 kronor. Anslagsbehovet an— ges på grund härav till 61 750 (50 500 + 11 250) kronor. Utredningen, som haft tillfälle att taga del av förbundets framställning, finner kostnads- beräkningarna vara väl motiverade. Eventuell omläggning av kursplanen enligt de av utredningen föreslagna riktlinjerna torde inte i och för sig påverka kostnaderna.

En utökning av utbildningsverksamheten med en årlig föreståndarinne- kurs för sjuksköterskor torde åtminstone kunna igångsättas inom ramen för den personalorganisation som angivits i förbundets förenämnda skri— velse den 22 juli 1955, nämligen rektor och två heltidsanställda assistenter. Däremot tillkommer kostnader för anskaffande av lokal och för lärararvo- den samt för resor till praktikplatser ävensom ökade byråkostnader, så- som skrivhjälp, porton, telefon etc. Lokalkostnaderna och de ökade byrå- kostnaderna synes kunna uppskattas till ca 2 000 kronor och kostnaderna för lärararvoden —— omkring 230 timmar är 30 kronor —— till 7 000 kronor.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för föreståndarinnekåren i mars 1955 saknar mer än hälften av föreståndarinnorna specialutbildning för yrket och deras kompetens ligger därför i huvudsak på det praktiska planet. Det är enligt utredningens mening angeläget att dessa föreståndarin— nor beredes tillfälle att även få åtminstone en kortare tids teoretisk under- visning. Utredningen rekommenderar därför anordnande av fortbildnings- kurser för huvudsakligen denna grupp av föreståndarinnor. Med hänsyn till utvecklingen på området bör givetvis även sådana kurser förekomma för redan utbildade föreståndarinnor. Vid kurserna synes huvudvikten böra läggas vid psykologiska och medicinska synpunkter på vården av gamla, handledning av personal samt sysselsättnings- och kostfrågor. Någon kurs- avgift bör inte uttagas av kursdeltagarna och utredningen anser sig kunna förutsätta att de av arbetsgivaren-kommunen skall erhålla full lön under tiden för kursen ävensom ersättning för resor till och från platsen för kursen. Även denna fortbildningsverksamhet synes lämpligen böra hand- havas av socialvårdsförbundet. Kostnaderna i form av lärararvoden och er- sättning till kursledare torde för närvarande för en tvåveckorskurs med 30—40 deltagare kunna beräknas till omkring 6 000 kronor per kurs. Hän- syn har då inte tagits till de ökade administrationskostnader som denna form av utbildningsverksamhet kan medföra för socialvårdsförbundet. Då det är angeläget att fortbildning snarast ges till största möjliga antal före-

11—509114

ståndarinnor, som ännu inte erhållit någon teoretisk utbildning för sitt yrke, vilken grupp omfattar omkring 700 föreståndarinnor, synes tills vi- dare fyra kurser böra anordnas årligen. Enligt vad utredningen inhämtat torde det inte vara möjligt för socialvårdsförbundet att genomföra en in- tensifierad fortbildningsverksamhet utan en tillfällig förstärkning av per— sonalorganisationen för den övriga utbildningsverksamheten. Hur stora kostnaderna konnner att bli för en sådan förstärkning är givetvis svårt att nu närmare bedöma. Då kommunerna förutsättes betala full lön till kurs- deltagarna under tiden för kursen samt ersättning för deltagarnas resor till och från kursplatsen, synes det enligt utredningens mening skäligt att de egentliga kurskostnaderna gäldas av statsmedel.

Åldringsvårdsutredningen föreslår därför att för budgetåret 1957/58 an- visas ett reservationsanslag av 24 000 kronor för fortbildning av ålderdoms— hemsföreståndarinnor. Medel ur anslaget torde efter ansökan böra utbeta- las till svenska socialvårdsförbundet. Den fortsatta medelsanvisningen för ifrågavarande ändamål torde få bli beroende på erfarenheterna av det första årets kursverksamhet.

För verksamheten vid ålderdomshemmen är det självfallet av vikt att inte endast den ledande vårdpersonalen utan även övrig personal är lämp- lig och kunnig. Biträdespersonalen saknar emellertid i de flesta fall särskild utbildning för sitt yrke. Detta medför speciella nackdelar vid de ålderdoms- hem, där föreståndarinnan inte har tillräcklig utbildning för att på rätt sätt instruera och handleda personalen.

Kursverksamhet för biträdespersonal vid ålderdomshemmen har hittills bedrivits i mycket liten omfattning. Under år 1955 har i två län anordnats kurser, en i vartdera länet, av resp. läns socialvårdsförbund och lands- tingens skolor för yrkesundervisning efter en av överstyrelsen för yrkes— utbildning fastställd undervisningsplan. Kurstiden omfattade 4 veckor och antalet kurstimmar utgjorde 184, fördelade med 160 på praktiskt arbete och 24 på teoretisk undervisning. Då ambulerande yrkesundervisning finns organiserad inom ifrågavarande län utgick statsbidrag.

Det bör enligt utredningens mening vara en angelägen uppgift för läns- förbunden även i övriga län att taga initiativ till liknande kurser och att därvid söka samarbete med resp. landstings skolor för yrkesundervisning.

Då utredningen är medveten om att överstyrelsen för yrkesutbildning omfattar denna kursverksamhet med stort intresse, anser sig utredningen inte höra komma med konkreta förslag i denna fråga.

Sysselsättningsfrågan

Svenska socialvårdsförbundet har under vissa tider åren 1949—1953 ställt en sysselsättningsterapeut till förfogande för besök på ålderdoms- hemmen. Förhundet svarade för den fasta lönen, medan resekostnader beta-

lades av de olika länsförbunden och de kommuner, vilkas ålderdomshem besöktes, svarade för kost och logi. Förbundet har vid olika tillfällen, se- nast för budgetåret 1953/54, anhållit om statsbidrag till lönekostnaderna för terapeuter, men dessa framställningar har inte bifallits av statsmak- terna. Socialstyrelsen hänvisade i yttrande över en av dessa framställ— ningar, den för budgetåret 1952/53, till att styrelsen själv anhållit om me- del för anställande av en konsulent för sysselsättningsterapi. Denna kon- sulent skulle enligt styrelsens mening få en större betydelse för verksam- heten vid ålderdomshemmen än en av förbundet anställd terapeut. Inte hel- ler socialstyrelsens framställning vann emellertid bifall.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund har i skrivelse den 24 mars 1954 till statsrådet och chefen för civildepartementet, vilken skrivelse av statsrådet och chefen för socialdepartementet överlämnats till åldrings— vårdsutredningen, anfört i huvudsak följande.

Det visade sig ofta att ålderdomshemmens sysselsättningslokaler stode obegag- nade. Den främsta anledningen härtill torde vara att föreståndarinnan till följd av sin tunga arbetsbörda icke hade tid att sätta igång och utöva fortlöpande tillsyn över klientelets sysselsättning. I många fall hade hon inte heller insikt i den terapi, som för skilda fall skulle vara lämplig. En konsulent i sysselsättnings- terapi skulle här kunna ge den nödiga stimulansen och bidraga till ett bättre tillgodoseende av de gamlas behov av sysselsättning. Förbundet hemställde där- för om tillsättande av statligt anställda konsulenter i sysselsättningsterapi för åldringar.

Socialstyrelsen har senast för budgetåret 1955/56 upprepat sin framställ- ning om medel för anställande av en konsulent i sysselsättningsterapi. I 1955 års statsverksproposition anförde departementschefen i denna fråga följande.

Vid anmälan av frågan om socialstyrelsens avlöningsanslag för budgetåret 1953/54 underströk jag behovet av att lämplig sysselsättning beredes pensionä- rerna på ålderdomshemmen. Jag kunde emellertid inte tillstyrka medelsanvisning för den föreslagna tjänsten. Jag förutsatte, att sysselsättningsfrågan det oaktat ge- nom huvudmännens försorg och med utnyttjande bl. a. av lokala krafter skulle kunna få en tillfredsställande lösning. Jag anser mig inte heller nu böra förorda, att ifrågavarande tjänst inrättas. Däremot vill jag ånyo understryka angelägen- heten av att huvudmännen ägnar frågan om sysselsättning för pensionärerna ökad uppmärksamhet.

Departementschefens uttalande föranledde icke någon erinran från riks- dagens sida.

Åldringsvårdsutredningen har i tidigare sammanhang framhållit syssel- sättningens betydelse för åldringar överhuvudtaget. Då det gäller de gamla på ålderdomshemmen kan man inte räkna med att de själva annat än undantagsvis skall taga initiativ till sysselsättning. Det måste därför höra till omvårdnaden på ett ålderdomshem att vårdtagarna får hjälp med lämp— lig sysselsättning. I den av socialvårdsförbundet bedrivna föreståndarinne-

utbildningen ingår även undervisning i sysselsättningsmetodik och särskilda sysselsättnings— eller hobbylokaler finns anordnade vid många ålderdoms— hem. Flertalet ålderdomshemsföreståndarinnor saknar emellertid special- utbildning på detta område och på alltför många ålderdomshem torde också omfattningen av det dagliga rutinarbetet leda till att sysselsättningsfrågan skjuts i bakgrunden.

Utredningen anser det angeläget att åtgärder vidtages för att stimulera till ökad sysselsättning för ålderdomshemmens vårdtagare. Vid de av ut- redningen tidigare föreslagna fortbildningskurserna för föreståndarinnor bör därför sysselsättningsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet. Men även andra åtgärder synes nödvändiga för att påtagliga resultat skall kunna nås inom rimlig tid. Det bör inte möta alltför stora svårigheter för ålderdoms- hemmens huvudmän att intressera lokala krafter att hjälpa till på detta område och länsförbunden för socialvård bör kunna finna en angelägen uppgift i att medverka till att dessa lokala krafter erhåller erforderliga in— struktioner till verksamheten. Man bör också kunna räkna med länsför- bundens medverkan då det gäller att genom exempelvis kortare instruk- tionskurser ge ålderdomshemsföreståndarinnorna ytterligare stöd och sti— mulans för denna viktiga del av deras arbete. Utredningen har sig bekant att Stockholms läns socialvårdsförbund redan anställt en instruktris för hobbyverksamhet på ålderdomshemmen i länet och att åtminstone ytter— ligare ett länsförbund överväger en liknande åtgärd i samverkan med lands- tinget. Några landsting har för övrigt själva tagit upp frågan om ett sam— arbete med primärkommunerna på detta område. Utredningen förutsätter slutligen att svenska socialvårdsförbundet även i fortsättningen skall ägna uppmärksamhet åt sysselsättningsfrågan.

Då det enligt utredningens mening finns stora förutsättningar för att denna fråga skall kunna få en tillfredsställande lösning genom de angivna åtgärderna, anser utredningen att den av Sveriges husmodersföreningars riksförbund ifrågasatta anordningen med statliga konsulenter i sysselsätt- ningsterapi inte är erforderlig.

Tillsynen över verksamheten vid ålderdomshemmen

Enligt 43 & fattigvårdslagen har länsstyrelserna att vaka över att fattig- vården inom länen ordnas och handhaves enligt gällande författningar, så att de behövande kommer i åtnjutande av det underhåll och den värd, som påkallas av omständigheterna. Därvid skall länsstyrelserna biträdas av särskilda tjänstemän, numera betecknade socialvårdskonsulenter.

I 44 å fattigvårdslagen stadgas att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling.

Bland fattigvårdslagens besvärsbestämmelser stadgas under 78 5 2 mom. dels att länsstyrelsen skall, oavsett huruvida besvär anförts, ej blott till-

hålla fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då sådan erfordras, att fullgöra sin skyldighet, utan även, där eljest miss- förhållande föreligger, förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande, dels ock att envar äger att om under- låtenhet eller missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos länssty- relse, fattigvårdsinspektören eller socialvårdskonsulent.

I det genom propositionen nr 177/1955 framlagda förslaget till lag om socialhjälp har under rubriken »om tillsyn», som omfattar 52 och 53 55 i förslaget, upptagits bestämmelser som motsvarar de ovan återgivna he- stämmelserna i 43 och 44 åå fattigvårdslagen. I 52 5 har dessutom upp- tagits bestämmelser motsvarande reglerna i 78 5 2 mom. fattigvårdslagen.

Åldringsvårdsutredningen har vid behandlingen av frågan om ålderdoms- hemmens rättsliga ställning föreslagit att bestämmelserna om ålderdoms- hem skall utbrytas ur socialhjälpslagen och sammanföras i en särskild lag. Utredningen har emellertid, såsom tidigare utvecklats, inte avsett att där- igenom förändra ålderdomshemmens ställning i praktiken. Utredningen anser därför att den statliga tillsynen över verksamheten vid ålderdoms- hemmen även framdeles bör utövas av länsstyrelserna med biträde av social- vårdskonsulenterna. Utredningen utgår även ifrån att socialstyrelsen lik- som hittills skall vara det centralt rådgivande organet i fråga om denna verksamhet.

Omfattningen och mångfalden av de arbetsuppgifter, som åvilar läns- styrelserna, torde mestadels lägga hinder i vägen för en fortlöpande tillsyn över verksamheten på ålderdomshemmen genom länsstyrelsernas egna tjänstemän. Länsstyrelsernas tillsyn genom dessa tjänstemän torde därför som regel bestå i enstaka besök på ålderdomshem, oftast i samband med andra tjänsteförrättningar på orten eller till följd av klagomål över för- hållandena på det ålderdomshem besöket gäller. Beträffande socialvårds- konsulenternas tillsynsverksamhet må erinras om att riket är indelat i 13 konsulentdistrikt, av vilka de flesta omfattar två län. Antalet ålderdoms— hem inom distrikten varierar mellan 60 och 160, det förstnämnda inom 13:e distriktet som omfattar Västerbottens och Norrbottens län. Enbart på grund av antalet ålderdomshem och de geografiska förhållandena torde det vara omöjligt i många konsulentdistrikt att hinna med ens en årligen återkom- mande planmässig genomgång av ålderdomshemmen.

Fråga om ändring av konsulentorganisationen har väckts vid ett flertal tidigare tillfällen, bl. a. under förarbetena till den år 1953 genomförda nya organisationen av länsstyrelserna. Vidare har socialstyrelsen senast i sam- band med anslagsäskandena för budgetåret 1955/56 framhållit att det vore motiverat att varje län erhölle en egen socialvårdskonsulent. Departements- chefen har i 1955 års statsverksproposition (V ht p. 7) anfört att han hade för avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen av- slutats, taga upp frågan om konsulentorganisationen till omprövning.

Enligt utredningens mening är det inte möjligt eller lämpligt med en utbyggnad av konsulentorganisationen i sådan omfattning att en fortlöpande tillsyn över verksamheten vid ålderdomshemmen därigenom skall kunna komma till stånd. En sådan tillsyn måste för övrigt med hänsyn till vård— tagarnas hälsotillstånd och höga ålder främst inrikta sig på frågan huru- vida vårdtagarna beredes en ur medicinsk synpunkt betryggande vård.

Allmänna läkarinstruktionen stadgar beträffande förste provinsialläkare, att han skall vara skyldig att utöva tillsyn över bl. a. fattigvårdsanstalter. I läkarinstruktionen sägs vidare att provinsialläkare under tjänsteresor inom sitt distrikt »när tid och omständigheter det medgiva» bör undersöka hälsovårdsförhållandena på anstalter inom distriktet. Dessa allmänna före- skrifter har, såvitt utredningen kunnat finna, saknat praktisk betydelse för läkarvården och läkarkontrollen på ålderdomshemmen.

Socialstyrelsen har vid flera tillfällen —— särskilt i Råd och anvisningar nr 28 år 1945, nr 81 år 1953 och nr 89 år 1955 —— framhållit angelägenheten av att ålderdomshemmens styrelser träffar avtal med läkare om regel- bundna besök på ålderdomshemmet. En av styrelsen verkställd undersök- ning om förhållandena i detta avseende år 1951 visade, att sådana avtal då träffats vid 28 % av ålderdomshemmen. Samtliga hem med mer än 100 platser och drygt hälften av hemmen med 31—40 platser men endast en knapp tiondel av de minsta hemmen (med 10 platser eller mindre) hade regelbunden läkarkontroll.

Den av åldringsvårdsutredningen genomförda undersökningen 0111 ålder- domshemmen i mars 1955 (bil. 4, tab. 8) visar att dagens läge i nu föreva- rande hänseende är avsevärt bättre än för fyra år sedan. Den 1 mars 1955 hade avtal med läkare om regelbundna besök träffats för 63 % av ålder- domshemmen mot, som ovan nämnts, endast 28 % år 1951. Den största förändringen har ägt rum i fråga om de mindre hemmen. Den relativa före- komsten av avtal om regelbundna läkarbesök hade sålunda ökat för de minsta ålderdomshemmen _ med 10 platser eller mindre —— från 9 % år 1951 till 49 % år 1955 och för hemmen med 11—20 platser från 17 % till 61 %.

Den vanligaste formen för regelbunden läkarkontroll bestod enligt åld- ringsvårdsutredningens undersökning i ett besök per månad, vilket förekom på 61 % av ålderdomshemmen med dylik kontroll. Regelbundna läkarbesök en gång i veckan eller oftare förekom på 21 % av ifrågavarande ålder- domshem.

Åldringsvårdsutredningen finner visserligen att läkarfrågan vid ålder— domshemmen under de senaste åren ägnats allt större uppmärksamhet av hemmens styrelser men förhållandena i detta avseende kan dock inte anses vara tillfredsställande. På många ålderdomshem, framförallt de mindre, medför uppenbarligen fortfarande frånvaron av regelbunden läkartillsyn risk för att många sjuka människor på dessa hem inte får den värd de

behöver. Utredningen anser det därför nödvändigt med föreskrift om skyl- dighet för ett ålderdomshems styrelse att överenskomma med läkare om regelbundna besök på ålderdomshemmet. Sådana besök bör göras minst en gång i månaden.

Statsbidragsfrågan m. m.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anord- nande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem äger kommun eller kom- munalförbund erhålla bidrag för nybyggnad samt mera omfattande om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Bidrag utgår, beroende på skatteunder— laget, med 10—50 % av ett belopp per Vårdplats, som vid nybyggnad ut- gör 18 000 kronor för ålderdomshem färdigställda efter år 1951. Vid om— eller tillbyggnad bestämmes bidragsunderlaget på grundval av de verkliga kostnaderna, men underlaget får dock inte överstiga 18000 kronor per vårdplats.

Åldringsvårdsutredningen framhöll inledningsvis i sitt den 28 oktober 1952 avgivna betänkande med förslag till bestämmelser om statsbidrag till ålderdomshem, att det förslag, som allmänna statsbidragsutredningen kunde komma att framlägga beträffande de till kommunerna utgående an- läggningsbidragen, kunde nödvändiggöra en omprövning av de av åldrings- vårdsutredningen föreslagna grunderna för statsbidraget till ålderdoms- hem. Även åldringsvårdsutredningens egna ställningstaganden framdeles beträffande de olika formerna för åldringsvården kunde nödvändiggöra för- slag till vissa ändringar i statsbidragsbestämmelserna.

Liknande synpunkter anfördes av departementschefen i propositionen nr 69/1953, där åldringsvårdsutredningens statsbidragsbetänkande redovi- sades.

Statsutskottet (utl. nr 152/1953) tillstyrkte de i propositionen förordade bidragsgrunderna i avvaktan på att statsbidragsfrägan omprövades, sedan resultatet av allmänna statsbidragsutredningens översyn av de till kom- munerna utgående anläggningsbidragen förelåge. —— Riksdagen (skr. nr 295) beslöt i enlighet med statsutskottets förslag.

Åldringsvårdsutredningen vill till en början erinra om att allmänna stats- bidragsutredningens arbete med översyn av de till kommunerna utgående anläggningsbidragen ännu (december 1955) inte slutförts.

Statsbidraget till anordnande av ålderdomshem har enligt utredningens mening visat sig väl fylla sitt ändamål som stimulansbidrag. Under år 1954 färdigställdes sålunda 31 hem med sammanlagt 1 226 vårdplatser mot 15 hem med 738 platser år 1952 och 22 hem med 989 platser är 1953. I mitten av september 1955 var enligt vad utredningen inhämtat omkring 70 ålder- domshem med sammanlagt ca 2 900 vårdplatser under uppförande. Någon anledning att ur stimulanssynpunkt ändra de gällande bidragsgrunderna synes därför inte föreligga.

De ställningstaganden, som åldringsvårdsutredningen kommit fram till i fråga om de olika formerna för åldringsvård och som redovisats i det före- gående, ger inte heller utredningen anledning att föreslå några ändringar i statsbidragsbestämmelserna, som ju nära ansluter sig till det av utred- ningen tidigare framlagda förslaget.

Till åldringsvårdsutredningen har, för att tagas i övervägande vid utred— ningsarbetet, överlämnats en av svenska missionsförbundets 'sociala kom— mitté till Konungen ställd skrivelse den 20 oktober 1952 angående stats- bidrag till sådana ålderdomshem, som drives av religiösa sammanslutningar eller enskilda stiftelser.

Utredningen framhöll i betänkandet om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem, att den i likhet med 1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem m. m. begränsade sitt förslag till sådana hem, som avsåges med 1947 års ålderdomshemsreform, d. v. s. de kommunala ålderdomshem- men. Utredningen förklarade sig emellertid ha för avsikt att senare upp- taga till behandling frågan huruvida statsbidrag borde utgå till anordnande av ålderdomshem, som drives av andra huvudmän än kommunerna.

Socialstyrelsen anmärkte i remissyttrande över statsbidragssakkunnigas för ålderdomshem m. m. betänkande (SOU 1950: 22), att betänkandet inte behandlade frågan om statsbidrag till stiftelser av olika slag för uppförande av hem med likartad uppgift som de kommunala ålderdomshemmen. Den föreslagna statsbidragsgivningen gällde endast rent kommunala ålderdoms— hem. Med hänsyn till att ett icke oväsentligt antal ålderdomshem drives av religiösa föreningar eller andra stiftelser, vilka ofta erhållit penningtill- skott genom testamenten eller donationer men icke hade möjlighet att verk- ställa sådana standardförbättringar, att de kunde komma i klass med de kommunala ålderdomshemmen, borde statsbidrag kunna utgå till sådana enskilda ålderdomshem. I varje fall vore sådana bidrag befogade, så länge dessa hem komme att vara behövliga för tillgodoseende av efterfrågan på vårdplatser. Styrelsen ansåge att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att fixera statsbidragets storlek i varje särskilt fall.

Svenska missionsförbundets sociala kommitté refererar i sin förenämnda skrivelse till detta socialstyrelsens yttrande och anför vidare i huvudsak följande.

Genom det krav på standardhöjning, som samhället numera med all rätt ställde på sociala välfärdsinrättningar, bleve emellertid det ekonomiska ansvarstagandet för dylika institutioner i många fall tyngande. På många andra samhällsområden trädde ju staten numera emellan med ett större eller mindre ekonomiskt stöd, vilket i sin tur möjliggjorde en kvalitativt god och ur samhällets synpunkt syn- nerligen önskvärd insats även från enskilda stiftelsers och kristna församlingars sida. I likhet med socialstyrelsen ansåge kommittén det vara gagneligt för den svenska åldringsvårdens upprustning, om ett dylikt stöd kunde givas även åt

andra än de kommunala ålderdomshemmen. Inom missionsförbundet funnes re- dan ett 15-tal sådana hem för gamla, av vilka några åtnjöte kommunala anslag. I första hand vore hemmen avsedda för medlemmar av respektive församlingar men i mån av utrymme öppna även för icke medlemmar. Även i förstnämnda fal- let skedde ju genom dessa åldringars mottagande på ett missionsförbundets hem för gamla en avlastning av motsvarande beläggning på de kommunala ålderdoms- hemmen. Det syntes sålunda vara ett samhällsintresse att stödja även dessa en- skilda företag, så att de i standardhänseende kunde mäta sig med de kommunala. Även inom frikyrkorörelsen i övrigt förekomme liknande verksamhet till stöd för gamla och ensamma, varför kommitténs hemställan hade aktualitet inom ett långt vidare fält.

Åldringsvårdsutredningen är fullt medveten om att frikyrkorörelsen gjort en bestående insats inom åldringsvården bl. a. genom anordnande av åt- skilliga hem för gamla. Som utredningen i olika sammanhang framhållit bör emellertid ålderdomshemsvården vara en kommunal angelägenhet. Kommun skall sålunda vara skyldig att sörja för att behovet av sådan vård inom kommunen blir tillgodosett. I den mån förekomsten inom en kom- mun av icke-kommunala ålderdomshem, som till sin allmänna standard och i fråga om intagningsprinciper motsvarar de kommunala ålderdoms- hemmen, medför en lättnad i fråga om den kommunala skyldigheten på detta område, bör det enligt utredningens mening närmast vara kommunens sak att ekonomiskt stödja nu förevarande ålderdomshem, om så finnes lämpligt med hänsyn till ålderdomshemsvårdens ändamålsenliga ordnande inom kommunen. Åldringsvårdsutredningen anser sig sålunda inte höra föreslå statsbidrag till anordnande eller upprustning av sådana ålderdoms- hem, som avses i framställningen från svenska missionsförbundets sociala kommitté.

I ett avseende har åldringsvårdsutredningen emellertid funnit sig böra avvika från sin principiella inställning till frågan om statsbidrag till andra ålderdomshem än de rent kommunala. Utredningen syftar härvidlag på vissa s. k. inackorderingshem för döva. I utlåtande den 5 maj 1955 över ett av socialstyrelsen år 1954 framlagt förslag angående inackorderingshem för döva förklarade utredningen sålunda bl. a. att det vore motiverat med statsstöd för upprustning av de fem redan bestående dylika hemmen till en standard, som motsvarade de kommunala ålderdomshemmens. Då två av hemmen, de i Jonstorp och Lidingö, enligt vad socialstyrelsen uttalat i det närmaste fyllde samma krav, som ställs på kommunala ålderdomshem, ansåg utredningen att frågan om statsbidrag åtminstone tillsvidare kunde begränsas till de övriga tre hemmen. Utredningen framhöll vidare att det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning besluta om statsbidrag i varje särskilt fall. Ett upprustningsbidrag borde förbindas med de villkor i fråga om personalorganisation, intagningsprinciper och tillsyn m. in., som i det särskilda fallet kunde finnas erforderliga.

Åldringsvårdsutredningen har i samband med behandlingen av frågan om statsbidrag till icke-kommunala ålderdomshem uppmärksammat, att dessa ålderdomshem i stort sett är undandragna offentlig tillsyn. Endast i de fall, där kommunala bidrag utgår till hemmen, torde nämligen kontroll över verksamheten förekomma och då genom vederbörande kommunala organ. Utredningen har emellertid inte ansett sig höra komma med förslag i dessa avseenden, utan föreslår att frågan om tillsyn av icke—kommunala ålderdomshem göres till föremål för särskild undersökning.

KAPITEL 8

Samordningsfrågor

På snart sagt varje område av åldringsvården, som behandlats i det före- gående, har behov framstått av samarbete och samordning mellan olika av åldringsvårdsfrågor berörda myndigheter och institutioner. Som utred— ningen redan i annat sammanhang framhållit är uppsplittringen av dessa frågors handläggning särskilt stor på det kommunala planet och behovet av samordning inom kommunerna är därför speciellt framträdande.

Folkpensionsfrågorna, inbegripet de ur åldringsvårdens synpunkt särskilt betydelsefulla kommunala bostadstilläggen, handlägges i första hand av de lokala pensionsnämnderna. I de fall, där folkpensioner och bostadstillägg kan visa sig inte vara tillräckliga, har fattigvårdsstyrelsen att lämna erfor- derlig hjälp.

Beträffande handläggningen av frågor om åtgärder för åldringarnas bo- stadsförsörjning växlar förhållandena starkt mellan olika kommuner. Även inom en och samma kommun förekommer det inte sällan att olika organ är inkopplade på dessa frågor.- Frånsett den befattning med bostadsfrågor- na, som författningsmässigt tillkommer de kommunala förmedlingsorganen, i allmänhet drätselkammare eller kommunalnämnd, handhar på sina håll fattigvårdsstyrelserna vissa frågor i samband med bostadsförbättringsverk- samheten. Pensionärshemsverksamheten sorterar, enligt en av utredningen verkställd undersökning, i hälften av kommunerna under drätselkammare resp. kommunalnämnd, därvid dock ofta samråd med vederbörande fattig- vårdsstyrelse äger rum vid antagandet av hyresgäster. I övrigt handhaves denna verksamhet av särskild kommunal pensionärshemsstyrelse, styrelse för enskild stiftelse, fattigvårdsstyrelse, fastighetsnämnd eller pensions- nämnd. Då pensionärshem anordnats av enskild stiftelse, erkänd som all— männyttigt bostadsföretag i pensionärshemskungörelsens mening, förekom- mer det att uthyrning av lägenheter sker utan samråd med något kommu- nalt organ. För handläggningen av frågor om anskaffande och uthyrning av pensionärsbostäder i vanliga flerfamiljshus gäller i allmänhet samma ordning som för pensionärshemmen.

I fråga om den öppna åldringsvården, särskilt hemhjälpsverksamheten, är organisationen, såsom framgått av redogörelsen i kapitel 5, mycket väx- lande inom kommunerna. Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksam—

heten ledes i flertalet fall av särskilda hemhjälpsnämnder under det att i andra fall fattigvårdsstyrelse eller stundom barnavårdsnämnd även funge- rar som hemhjälpsnämnd. I vissa kommuner har arbetsförmedlingsorganet fått sig anförtrott uppdraget att förmedla hjälp. Där speciell hemhjälps- verksamhet för gamla förekommer i kommunal regi, sorterar verksamheten som regel antingen under hemhjälpsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen. Även beträffande denna verksamhet förekommer det att förmedlingen av hjälp ombesörjes av vederbörande arbetsförmedlingsorgan. På sina håll drives hemhjälpsverksamhet för gamla av enskilda föreningar eller andra sammanslutningar ofta utan annan kommunal anknytning till verksam- heten än ett visst ekonomiskt stöd. Det förekommer också fall, där inom samma kommun hjälpverksamhet av ifrågavarande slag bedrives av olika huvudmän utan egentlig kontakt dem emellan, vare sig det gäller rekryte- ring av arbetskraft eller förmedling av hjälp.

Slutligen må nämnas att de kommunala ålderdomshemmen sorterar un- der fattigvårdsstyrelserna.

Åldringsvårdsutredningen ifrågasätter inte en samordning på det kom- munala planet i den formen, att alla eller ens de flesta åtgärderna för åldringsvård inom en kommun skall sammanföras under ett kommunalt organ, även om utredningen är medveten om att några kommuner funnit det av praktiska skäl vara lämpligt att vidtaga en sådan organisatorisk åtgärd som att hänföra frågor rörande pensionärsbostäder, hemhjälpsverk- samhet och andra öppna hjälpåtgärder samt ålderdomshemsvård under ett organ. Den kommunala självbestämmanderätten måste enligt utredningens mening i möjligaste mån lämnas fritt spelrum härvidlag. Då de åldrings- vårdande åtgärderna inom en kommun i så hög grad som möjligt måste supplera och komplettera varandra, är det emellertid angeläget att ett organ inom kommunen har huvudansvaret för den nödvändiga samordningen av de olika åtgärderna och för initiativ till nya och vidgade åtgärder på om- rådet. Med den centrala ställning, som de föreslagna socialnämnderna kom- mer att få inom socialvården, är det naturligt att ansvaret i angivna hän- seenden skall vila på dessa nämnder. 6 & sista stycket i förslaget till social- hjälpslag har också fått en utformning som möjliggör detta.

Det må vidare framhållas, att den centraliserade socialvårdsförvaltning i form av socialbyrå c. d. som förekommer i ett avsevärt antal kommuner har stor praktisk betydelse då det gäller frågan att på det kommunala planet samordna de åldringsvårdande åtgärderna.

Utredningen har vid behandlingen i kapitel 7 av åldringssjukvården och värden på ålderdomshem framhållit angelägenheten av ett intimt samarbete mellan socialvårdsmyndigheterna och huvudmännen för den öppna och slutna sjukvården. Ett organiserat sådant samarbete måste anses utgöra en nöd- vändig förutsättning för ett rationellt och riktigt utnyttjande av de samlade vårdresurserna. På det kommunala planet bör socialnämnderna svara för

initiativet till åtgärder i detta avseende. Landstingens sjukvårdsstyrelser och sjukhusdirektionerna eller motsvarande kommunala organ i städerna utanför landsting bör å sin sida medverka till att ett samarbete möjlig- göres och underlättas. De förmedlingscentraler för vården av långvarigt kroppssjuka, som redan inrättats i några landstingsområden och som ut- redningen förutsätter skall komma att finnas inom samtliga dessa områ- den, hör kunna bli ett viktigt led i samarbetet.

Då en kommuns behov av ålderdomshemsplatser i hög grad är beroende av bl. a. sjukvårdsresurserna inom området, synes det angeläget att kom- munerna, då fråga uppkommer om utbyggnad av ålderdomshemsvården, tager kontakt med vederbörande landstings sjukvårdsstyrelse för att få kännedom om de åtgärder i fråga om öppen och sluten sjukvård, som kan tänkas få betydelse för dimensioneringen av ålderdomshemmen.

I fråga om ålderdomshemmen är det också, som utredningen i ett tidigare sammanhang närmare utvecklat, önskvärt att ett samarbete över kommun- gränserna kommer till stånd i större omfattning än hittills.

Även inom den centrala förvaltningen föreligger enligt vad utredningen kunnat finna ett visst behov av samordning på förevarande område. Arbets- marknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen och socialstyrelsen har sålunda var för sig att handlägga frågor av stor be- tydelse för samhällets åldringsvård. Framför allt när det gäller att centralt planera och praktiskt utforma samhälleliga stödåtgärder inom åldrings- vården bör ett mera intimt samarbete än vad som för närvarande är fallet komma till stånd. Utredningen har övervägt huruvida det inte med hänsyn härtill skulle vara ändamålsenligt att inrätta en fristående nämnd för åldringsvårdsfrågor, i vilken nämnd de angivna myndigheterna och även kommunförbunden borde vara representerade. Ehuru vissa fördelar skulle kunna vinnas genom en dylik anordning, har utredningen dock funnit sig böra avstå från att föreslå inrättandet av ett dylikt samordningsorgan. Ut- redningen förutsätter emellertid att vederbörande centrala myndigheter skall göras uppmärksamma på vikten av samarbete i åldringsvårdsfrågor.

Beträffande behovet av samordning i frågor rörande forskning hänvisas till vad utredningen därom anför i kapitel 9.

KAPITEL 9

Gerontologisk forskning

I kapitel 7 har åldringssjukvården bedömts ur medicinska synpunkter och ett förslag till principlösning framlagts. Därvid har framhållits, att en geriatriskt inriktad sjukvårdsorganisation förutsätter, att läkarutbild- ningen kompletteras med utbildning i geriatrik.

De studerande som år 1955 påbörjat sina medicinska studier kommer, när de blir legitimerade läkare, att i sin verksamhet möta geriatriska sjuk- vårdsproblem i väsentligt större omfattning än läkarna i dagens situation. Det är därför, om man vill undvika en bekymmersam utveckling inom åldringsvården, redan hög tid att en komplettering av läkarutbildningen kommer till stånd genom särskild utbildning i geriatrik.

Åldringsvårdsutredningen har i sitt yttrande över läkarutbildningskom— mitténs förslag till ändrade riktlinjer för läkarutbildningen (SOU 1953: 7) utvecklat sina synpunkter i denna fråga. Utredningen anförde i detta sam- manhang följande.

Åldringsvårdsutredningen har enligt sina direktiv att bl. a. undersöka behovet av åtgärder för främjande av forskning rörande ålderssjukdomar, deras bekäm— pande och därmed sammanhängande vårdfrågor. Utredningen har ännu icke kom- mit så långt i sitt arbete på dessa områden att den kunnat taga slutlig ställning till det komplex av frågor som har samband med denna viktiga del av utred- ningens arbetsfält. Så mycket står dock klart, att befolkningsutvecklingen med den allt kraftigare ökningen av de äldre åldersgrupperna med nödvändighet med- för, att gerontologien och geriatriken måste ägnas avsevärt större uppmärksam- het i vårt land än hittills. Detta gäller inte minst då man kommer in på frågan om utbildningen av läkare. Det är ofrånkomligt att ålderdomens sjukdomar eller kanske rättare sjukdomar hos åldringar i allt större utsträckning kommer att möta läkaren.

Enligt åldringsvårdsutredningens mening ger LKzs1 förslag alltför litet utrymme åt undervisningen i geriatrik. Den första avdelningen av licentiatstudierna skall enligt förslaget omfatta bl. a. en översiktskurs i medicin om 45 timmars föreläs- ningar inklusive patientdemonstrationer. LK påpekar visserligen att geriatriken bör beröras redan i detta sammanhang och har även i ett exempel på upplägg- ningen av en sådan kurs upptagit 3 timmar för geriatrik. Som jämförelse för en bedömning av den vikt, som i förslaget tillmätts geriatriken, kan emellertid näm— nas att en motsvarande översiktskurs för elever vid en av landets sjuksköterske-

1 LK = läkarutbildningskommittén.

skolor upptar 6 timmars föreläsningar i detta ämne. Åldringsvårdsutredningen förmenar att en kurs av det slag och med det syfte, som avses i LK:s förslag, bör omfatta åtminstone 12 timmar geriatrik, även om detta skulle behöva med- föra någon förlängning av kursen.

I den andra avdelningen av licentiatstudierna skall enligt LK läroämnet medi- cin ingå med en inledande fem månaders kurs. Vissa till medicinen hörande Specialämnen skall behandlas i anslutning till undervisningen i huvudämnet. LK förklarar sig i detta sammanhang ha övervägt lämpligheten av en särskild kurs i geriatrik och anför härom följande.

»Otvivelaktigt har detta ämne under de senaste decennierna fått allt större betydelse genom den tilltagande livslängden. Utvecklingen talar för, att denna betydelse i framtiden kommer att öka, varför de blivande läkarna bör få en god utbildning i ämnet. Kommittén har emellertid icke velat belasta studieordningen inom ämnet medicin med ytterligare en extra kurs men förutsätter, att ämnet beaktas i den ordinarie undervisningen. För att garantera ett visst antal tim— mar ät ålderdomssjukdomarnas problem vill kommittén föreslå visitronder på sjukavdelningarna på ålderdomshem och på kroniska sjukhem. Dessutom bör några konferenser ägnas åt geriatriska problem, som på ett mycket lämpligt sätt kan behandlas i denna form av undervisning. Det är sannolikt, att geriatriken i framtiden får en mera självständig plats som medicinsk specialitet. Därvid bör också ämnet få ökat utrymme på undervisningsschcmat.»

Åldringsvårdsutredningen har ansett det lämpligt att citera denna passus, som är det ställe i betänkandet där geriatriken ägnas den största uppmärksamheten. Utredningen är såsom torde framgå av vad den redan tidigare anfört — helt överens med LK att geriatriken fått och kommer att få allt större betydelse. Att de blivande läkarna med hänsyn till denna utveckling bör få en god utbildning i ämnet förefaller att vara ett tämligen självklart krav. Erfarenheterna på många håll inom den nuvarande åldringsvården vid ålderdomshem och vårdhem pekar oförtydbart hän på önskvärdheten av att läkarna och annan expertis genom helst en längre tids praktisk tjänstgöring inom denna vårdgren förskaffar sig tillräckliga erfarenheter och kunskaper om bland annat åldrandets sjukdomar och dess yttringar, orsaker och utvecklingsförlopp samt möjligheterna till ända- målsenliga, helst profylaktiskt inriktade behandlingsformer. Utredningen kan emellertid inte finna, att det utrymme som LK velat anslå åt geriatriken, tillfreds- ställer det angivna kravet. De visitronder, som —— kompletterade med några kon- ferenser _ skall utgöra huvuddelen av den geriatriska utbildningen under kur- sen, synes näppeligen kunna bibringa de blivande läkarna de speciella insikter som på detta område erfordras i fråga om diagnostik och terapi. Med hänsyn till befolkningsprognoserna för de närmaste årtiondena förefaller det anmärknings— värt att som LK ställa på »framtiden» frågan om ökat utrymme för geriatriken på undervisningsschemat. Sådant utrymme bör enligt åldringsvårdsutredningens mening redan nu beredas detta ämne. Utredningen föreslår därför att en kurs i geriatrik om minst 2 månader passas in i utbildningsplanen i anslutning till undervisningen i medicin i den andra avdelningen av licentiatstudierna.

Även i fråga om ett annat huvudämne än medicinen, nämligen psykiatrien, spelar problemen i samband med sjukdomar i de högre åldrarna en framträ- dande roll. Enligt åldringsvårdsutredningens mening bör vid undervisningen i psykiatri särskild uppmärksamhet ägnas åt ålderspsykiatrien. LK har icke berört denna fråga. Redan den nuvarande åldersfördelningen hos klientelet på sinnes— sjukhusen och anstalterna för lättskötta sinnessjuka ger med all tydlighet vid handen vilken stor betydelse som måste tillmätas de högre åldrarnas psykiska sjukdomar.

Åldringsvårdsutredningen hälsar med tillfredsställelse att LK givit socialmedi- cinen en framskjuten ställning i undervisningen. Utredningen förutsätter att de gerontologiska problemen, som här har sin naturliga plats, ägnas den uppmärk- samhet som deras växande betydelse kräver, även om detta icke särskilt fram- hållits vid LK:s behandling av undervisningsämnet.

Det ökade utrymme åt geriatriken, som åldringsvårdsutredningen anser vara nödvändigt, medför givetvis ett ökat behov av dels lärarkrafter och dels geriat— riska avdelningar vid i första hand undervisningssjukhusen. Vad det sistnämnda behovet beträffar synes några större problem icke behöva uppkomma för under- visningen i Stockholm och Göteborg. I Uppsala och Lund däremot torde särskilda åtgärder för anordnande av geriatriska kliniker bli erforderliga. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att den är övertygad om att utvecklingen kom- mer att inom en snar framtid tvinga fram geriatriska avdelningar vid central- lasaretten. I den mån sådana avdelningar tillkommer, underlättas också möjlig— heterna att ägna viss del av den föreslagna obligatoriska assistenttjänstgöringen åt geriatriken. Åldringsvårdsutredningen anser, att möjligheterna för att skapa ökat intresse och vidgad förståelse för profylaktiska synpunkter på åldrandets sjukdomar och för geriatriska problem över huvud inom sjuk- och läkarvården vidgas om en anknytning, på sätt utredningen skisserat, sker till kroppssjukvår— ! den samtidigt som man vinner att sjukvårdsresurserna för äldre förbättras.

Åldringsvårdsutredningen vill slutligen tillstyrka LK:s förslag om längre ut- bildningstid för tjänsteläkare. I den mån tillgången på geriatriska avdelningar vid sjukhusen gör det möjligt, bör en del av den föreslagna sjukhustjänstgöringen ' fullgöras vid sådan avdelning. Vid den obligatoriska tjänsteläkarkursen bör ;

I

geriatriken och gerontologien ägnas speciellt utrymme. Tjänsteläkarna kommer nämligen i sin verksamhet att i särskilt hög grad möta problem, som samman- hänger med åldrandet.

Utredningen vidhåller behovet av en omläggning av läkarutbildningen med hänsyn till åldringssjukvården, men måste konstatera, att dess fram- förda synpunkter inte vunnit beaktande vid utformningen av de nya grun- derna för läkarutbildningen. Då det emellertid är angeläget, att den sam- manlagda utbildningstiden inte förlänges, vill utredningen inskränka sig 'till att understryka att läkarutbildningskommittén framhållit önskvärdhe- ten av en utökning av undervisningen i geriatrik. Åldringsvårdsutredningen föreslår att frågan om det utrymme, som kan beredas detta ämne, blir föremål för snar omprövning.

För undervisning och utbildning i geriatrik kräves, att vid undervis- ningssjukhusen inrättas geriatriska kliniker. Även för geriatrisk special- utbildning av läkare är detta nödvändigt. Men inte enbart undervisnings- och utbildningsskäl talar härför.

En viktig förutsättning för att samhällets åldringsvårdande åtgärder skall få önskvärd effekt och ge bästa möjliga resultat är, att de inom såväl sjukvård som socialvård baseras på riktiga grunder. De nuvarande svårig- heterna att få en riktig avvägning mellan sjukvårdens och socialvårdens uppgifter inom åldringsvården måste, som förut nämnts, sägas till huvud- saklig del bero på att kunskaperna om åldrandets processer och sjukdomar under ålderdomen ännu är otillräckliga. Men dessa svårigheter bottnar ock—

så däri, att problemen på detta område inte blott är av medicinsk natur utan även har psykologisk och social innebörd. Åldringsvården berör i stor omfattning också socialekonomiska frågor. Samhällets åtgöranden måste därför, för att få den mest ändamålsenliga och effektiva inriktningen och utformningen, baseras på forskning på alla dessa områden.

Trots forskningens snabba utveckling finnes inom dessa fält många olösta problem. Åldersforskningen har hittills intagit en undanskymd ställ- ning i vårt land. Det är ett framträdande samhällsintresse att denna forsk— ning i hela dess vidd snabbt intensifieras och får det ekonomiska stöd av statsmakterna som dess betydelse för samhället motiverar.

Ett av de avsnitt inom gerontologien där viktiga forskningsuppgifter föreligger är geriatriken. Det låter sig givetvis inte göra att i detta sam- manhang uttömmande ange, på vilka konkreta uppgifter den geriatriska forskningen bör inriktas. Vissa huvudlinjer kan emellertid framhållas: åderförkalkningens problem, hos åldringar förekommande rubbningar inom cirkulationsorganen, nervsystemet, rörelseorganen samt frågor i samband med åldringarnas näringsbehov och ämnesomsättning.

Att dessa områden nämnes särskilt innebär inte att forskningen skall begränsas till dessa avsnitt. Den har, som antytts, anknytning till så många vetenskapliga discipliner att en sådan begränsning är varken ändamåls- enlig eller möjlig. Utredningen vill för att belysa detta, citera vad professor Bror Rexed anfört om den vetenskapliga forskningens möjligheter att bi- draga till lösningen av speciella, praktiska problem:1

Vi kan heller inte med säkerhet veta, var kunskapen kommer att sökas i sådan grad att den ger oss möjlighet att lösa speciella problem. Vi kan natur- ligtvis säga var problemen finns t. ex. inom åldersforskningen, och vi är på den säkra sidan om vi ger pengar till de kliniker, som håller på med åld- ringsvård och till forskare som sysslar med hithörande problem. Men det kan också hända, att en kemist som håller på med ett fullständigt fristående pro- blem inom ämnesomsättningen, som ingen kan tänka sig skulle ha någon bety- delse för ålderssjukdomarna, plötsligt ger upptakten till klarläggandet av en process i organismen som visar sig ge upphov till dessa sjukdomar. Sådana saker har hänt. Det betyder, att forskningen inte kan planeras i den meningen, att vi i varje ögonblick skulle kunna förutse vilka problem som skall uppställas. Vi kan bara säga, att om vi genomgående ger goda resurser åt forskningen och dessutom koncentrerar forskningen på vissa områden med hänsyn till de prak- tiska tillämpningarna, har vi de största utsikterna att ta till vara alla resurser för lösningen av speciella problem.

Åldringsvårdsutredningen föreslår, att _ inom ramen för den befintliga sjukhusorganisationen —— vid lämpliga, till de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt till Karolinska institutet anknutna un- dervisningssjukhus inrättas geriatrisk—somatiska kliniker samt att vid vissa av mentalsjukhusen inrättas geriatrisk-psykiatriska kliniker.

1 B. Rexed, Den medicinska forskningen och undervisningen som förutsättning för rationel hälso- och sjukvård, Svenska Läkartidningen 1954, nr 24.

Då det inte är möjligt för åldringsvårdsutredningen att närmare angiva vid vilka sjukhus dylika geriatriska kliniker lämpligen bör inrättas, före— slår utredningen, att en särskild undersökning snarast verkställes i detta hänseende. Utredningen vill erinra om, att statsrådet och chefen för eckle— siastikdepartementet i juni 1955 tillkallat sakkunniga för att verkställa ut- redning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas upp- gifter och behov. De sakkunniga — 1955 års universitetsutredning —— är enligt sina direktiv oförhindrade att successivt framlägga avgränsade förslag.

För att förstärka den kliniska forskningen har för budgetåret 1955/56 beviljats anslag under åttonde huvudtiteln för fem extraordinarie forsk- ningsläkartjänster i lönegrad Ce 30. Statens medicinska forskningsråd an- förde i sin petitaskrivelse följande rörande behovet av dessa tjänster.

Rådet har under sitt arbete uppmärksammat ett behov, som det nu framstår som en nödvändighet att fylla, nämligen behovet att kunna för en längre sam- manhängande tidsperiod tillförsäkra en forskare ett personligt understöd av rimlig storlek för hans uppehälle. Med den nuvarande utformningen av rådets arbetssätt är detta icke möjligt. Rådet disponerar icke, såsom fallet är beträf- fande vissa andra länders motsvarande forskningsråd, egna laboratorier med fasta tjänster, som tillsätts av rådet. Eftersom rådets anslag i budgeten beviljas år från år, kan rådet icke heller vid ett givet tillfälle tillförsäkra en forskare ett personligt anslag för ett eller flera följande år.

Beh0vet av personliga understöd som löper under längre tid uppställer sig särskilt, när det gäller att få en forskare att i heltidsarbete engagera sig för en större uppgift, vars slutförande måste beräknas kräva längre tid. Särskilt inom områdena för rådets initiativforskning torde sådana tillfällen regelbundet upp- träda. Det kan emellertid även inträffa, att en sökande förelägger rådet en forsk- ningsplan, vars fullföljande kräver odelat arbete under längre tid. För sådana uppgifter, vilka redan genom sin omfattning visar, att de är av den art, att deras fullföljande kräver arbete av högt kvalificerade forskare, skulle ofta veten- skapsmän i ett visst skede av sin karriär vara särskilt lämpade. Det gäller här docenter, vilka redan under några år självständigt bearbetat betydelsefulla forsk- ningsfält. De har emellertid ej kunnat placeras på någon av de relativt fåtaliga fasta akademiska tjänsterna och står kanske inför tvånget att övergå till prak- tiskt kliniskt arbete med tanke på nödvändigheten att någorlunda tidigt börja meriteringen för sluttjänster på detta område. Genom att bereda en säker och meriterande utkomst åt sådana forskare under några år skulle rådet dels kunna fylla egna angelägna behov och dels i åtskilliga fall hålla kvar begåvade män i medicinsk forskningsverksamhct både inom de teoretiska och de kliniska disciplinerna.

Den lämpligaste formen för personligt understöd av den art, som ovan skild- rats, finner rådet vara forskardocent av den typ, som de medicinska fakulte- terna och karolinska institutet disponerar, men tillsatta på förslag av statens medicinska forskningsråd. Forskardocenturerna bör alltså tilldelas vetenskaps- mannen för en tid av tre år med möjlighet till förordnande för en ny treårsperiod. Förslag till besättande av ledigbliven docentur bör ingivas till rådet av dess medlemmar. De föreslagna forskarnas lämplighet bör därefter granskas av sär- skilda av rådet tillkallade sakkunniga, varefter rådet föreslår innehavare. Tjäns-

.. i a.. -—.._..:_._-_ _

_ )."...

ternas benämning skall vara statens medicinska forskningsråds forskardocenturer. Rådet anhåller att senare få inkomma med utformat förslag till bestämmelser för dessa docenturers tillsättning m.m.

Departementschefen anförde i 1955 års statsverksproposition härom bl. a. följande.

_____ för behörighet till tjänsterna bör krävas docentkompetens. Tjänsteinnehavarna synes i administrativt avseende böra stå under överinseende av kanslern för rikets universitet. För tjänsteårsberäkning i merithänseende bör innehav av forskartjänst räknas lika med innehav av docentur. Medel till avlöning m. m. för forskartjänsterna torde böra anvisas under ett särskilt förslagsanslag med den rubrik, som jag inledningsvis angivit. Anslaget bör disponeras av uni- versitetskanslern _____

För ett ändamålsenligt utnyttjande av forskartjänsterna och för inriktning av forskningen på växlande uppgifter i enlighet med forskningsrådets intentioner synes i huvudsak följande ordning vid tillsättande av forskartjänst kunna till- lämpas. Forskningsrådet avger till universitetskanslern förslag beträffande det ämnesområde, i vilket tjänsten bör ledigförklaras. Kanslern beslutar därefter om tjänstens ledigförklarande. På grundval av inkomna ansökningar avger forsk- ningsrådet, eventuellt efter hörande av särskilda sakkunniga, förslag till kanslern rörande tjänstens tillsättande. Kanslern förordnar därefter innehavare av tjänsten för tid tillsvidare, dock längst för tre år.

De beslutade forskningsläkartjänsterna har tilldelats följande ämnesom- råden: neuropsykiatri (2), ämnesomsättningsforskning (1), cirkulations- forskning (1) och klinisk blodforskning (1).

I sin petitaskrivelse för budgetåret 1956/57 anför forskningsrådet efter att ha framhållit att landets medicinska forskningsresurser väsentligt vid— gats genom inrättande av de ovannämnda tjänsterna bl. a. följande.

I sin ovannämnda föregående petitaskrivelse framhöll statens medicinska forsk- ningsråd, att långsiktiga planer för en utvidgning av docenttjänstinstitutionerna inom medicinen framförts med motiveringar, som närmade sig de av rådet fram- förda för forskningsläkartjänsterna. Enligt dess förslag borde antalet docent— tjänster ökas med tjugofem stycken, som skulle tillsättas på förslag av fakulte- terna. Statens medicinska forskningsråd skulle få ett lika stort antal motsva- rande tjänster till sitt förfogande. En sådan förstärkning skulle icke fullt ge de medicinska vetenskaperna paritet med naturvetenskaperna och humaniora i fråga om relationen i antal mellan universitetens ordinarie lärare och antalet docenttjänster och motsvarande tjänster. Rådet uttalade sin livliga tillstyrkan av dessa förslag, vilkas genomförande skulle få stor betydelse för utvecklingen av landets kliniska forskning och dess sjukvård. För rådets del innebar planerna, att det under budgetåret 1955/56 inrättades fem forskningsläkartjänster, som skulle tillsättas på förslag av rådet. Detta förslag har blivit verklighet med 1955 års statsverksproposition. Rådet vill nu kraftigt understryka betydelsen av att den framlagda planen förverkligas även i sina övriga delar. Detta innebär att under budgetåret 1956/57 ytterligare fem forskningsläkartjänster inrättas.

Statens medicinska forskningsråd får under hänvisning till vad som ovan an- förts hemställa om ett förslagsanslag på 227 760 kronor avseende kostnaderna för tio tjänster som forskningsläkare. (Lönen beräknad efter Ce 30 i högsta dyrort.)

Med hänsyn till samhällets framträdande intresse av att den kliniska forskningen snabbt främjas även på det geriatriska området, får åldrings- vårdsutredningen föreslå, att ytterligare två forskningsläkartjänster i löne- grad Ce 30 inrättas, för vilka tjänster bör gälla samma kvalifikationer och villkor i övrigt som för de redan inrättade. En av dessa av utredningen föreslagna forskningsläkartjänster bör tilldelas ämnesområdet somatisk geriatrik och en psykiatrisk geriatrik. Den sammanlagda kostnaden för dessa två tjänster skulle komma att uppgå till ca 45 000 kronor under ett budgetår.

Innehavarna av dessa två läkartjänster bör som huvuduppgift få att be- driva klinisk forskning inom resp. områden av geriatriken. För detta än- damål måste behovet av kliniskt forskningsunderlag tillgodoses. Då detta knappast omedelbart kan ske på annat sätt, föreslår åldringsvårdsutred— ningen att inom ramen för den nuvarande organisationen antingen vid nå- got av undervisningssjukhusen eller vid annat lämpligt sjukhus reserveras dels en geriatrisk-somatisk och dels en geriatrisk-psykiatrisk forsknings— avdelning.

För driften av sistnämnda två avdelningar erforderliga anslagsmedel, så— som för teknisk personal, apparatur och utrustning, förutsättes komma att bestridas från statens medicinska forskningsråds anslag för främjande av medicinsk forskning. I det följande återkommer utredningen till de ökade anslag som åldringsvårdsutredningen anser böra beviljas rådet.

För att försöka få en uppfattning om det aktuella läget inom landet på åldersforskningens område inhämtade åldringsvårdsutredningen hösten 1954 uppgifter från de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, Karolinska institutet i Stockholm samt från tandläkar- högskolorna i Stockholm och Malmö ävensom från sjukhuscheferna resp. styresmännen för de statliga och kommunala sinnessjukhusen, Stockholms stads sjukhus samt centrallasaretten i länen beträffande pågående och planerat medicinskt forskningsarbete rörande gerontologiska och geriatriska problem samt om anslagsbehov för ändamålet.

Av de inkomna 230-tal svaren framgår, att olika forskningsuppgifter är planerade och att forskning på många håll pågår, men att i flertalet fall medel saknas för arbetenas fullföljande. Från några institutionschefer har vidare framförts önskemål om anslag för att möjliggöra undersökningar av aktuell och hög angelägenhetsgrad inom åldersforskningen ehuru precise- rade belopp inte angivits. I sistnämnda fall rör det sig om medel till forsk- ningsdocenturer, teknisk assistans, apparatutrustning m. m.

En fullständig förteckning över de genom rundskrivelsen inhämtade upp- gifterna rörande pågående och planerade forskningsarbeten har är 1955 un- der hand överlämnats till statens medicinska forskningsråd.

Ovan har föreslagits att av statens medicinska forskningsråds anslag för

' _.5'. mg:..—

främjande av medicinsk forskning skulle bestridas vissa kostnader för de två forskningsläkartjänster som utredningen i detta sammanhang föreslår. Redan detta nödvändiggör, att ifrågavarande anslag höjes. Emellertid bör forskningen även utanför de medicinska fakulteterna och Karolinska insti- tutet i största möjliga utsträckning stödjas. Sälunda visar utredningens en- kät att intresse för åldersforskning föreligger även hos läkare vid länslasa- rett och mentalsjukhus samt vissa laboratorier, men att genomförandet eller påbörjandet av forskningsarbeten måst uppskj utas på grund av att erforder- liga medel inte kunnat erhållas. En framträdande svårighet har visat sig vara _ i fall då forskningsuppgiften kan bedömas taga exempelvis 2 a 3 år att slutföra att man inte kunnat räkna med ersättning för förlorade löneförmåner m. m. för hela den tid, som beräknas åtgå för arbetsuppgif- ten ifråga. I sin framställning om anslag för budgetåret 1955/56 har forsk— ningsrådet också påpekat detta.

Rådet har under en följd av år hemställt om en betydande höjning av anslaget för forskningsändamål bl. a. till medicinsk och psykiatrisk forsk- ning. För budgetåret 1955/56 höjdes också anslaget med 500000 kronor.

I sin ovannämnda petitaskrivelse för budgetåret 1956/57 understryker forskningsrådet ånyo den stora, samhälleliga betydelsen av ökade anslag till den medicinska forskningen. Rådet anför härom bl. a.

Behovet av ökade anslag för medicinsk forskning framträder även om man granskar situationen på olika fält av medicinen. I sina senaste petitaskrivelser har statens medicinska forskningsråd anfört en rad omständigheter härvidlag som rådet alltjämt finner vara giltiga och tungt vägande. En förutsättning för hela utvecklingen inom medicinsk forskning och sjukvård utgör en bred och djupgående teoretisk forskningsverksamhet, vars grundforskningsresultat alltid måste utgöra en bas, varifrån framryckningen mot praktiska resultat sker. ökade möjligheter till understöd av medicinsk grundforskning i alla dess aspekter krä- ves således. På den kliniska sidan har rådet tidigare särskilt uppmärksammat behovet av ökad forskning inom psykiatrien och rådet vill återigen framhålla detta. En intensifierad psykiatrisk forskning är en viktig faktor när det gäller att dra kompetent folk till de ledande platserna inom sinnessjukvården. Medi- cinsk forskning torde enligt rådets mening förbli den säkraste vägen att förbil- liga sinnessjukvården liksom den influerat på den medicinska vården i allmän- het. Senare tiders medicinska upptäckter har revolterat sjukvården, förkortat vårdtiden på sjukhusen och gjort sjukhusvård onödig vid många sjukdomstill- stånd, och liknande framgångar torde stå att vinna för sinnessjukvårdens del. Ett annat kliniskt fält där samhällsntvecklingen utvisar ett snabbt ökande be- hov av medicinsk forskning utgör åldringsvården. Den geriatriska forskningen har f. n. blygsamma resurser i vårt land. Här behövs en kraftig utvidgning av forskningen rörande hjärt- och kärlsjukdomar, reumatiska sjukdomar och de högre åldrarnas psykiska sjukdomar. Utbyggningen av den medicinska åldringsvården kräver vetenskapligt utbildade läkare. Enligt vad rådet under hand erfarit torde sådana synpunkter komma att framhävas i åldringsvårdsutredningens kommande betänkande. I nära anslutning till de nämnda områdena ligger socialmedicinen, som enligt den beslutade läkarutbildningsreformen skall utbyggas med social- medicinska institutioner vid de medicinska lärosätena. De socialmedicinska un-

dersökningarna är i regel kostnadskrävande och fordrar medverkan av sociolo- ger, psykologer och statistiker.

Med hänsyn till den synnerliga vikten av att den geriatriska vetenskap- liga verksamheten stimuleras, föreslår åldringsvårdsutredningen, att ansla- get till främjande av medicinsk forskning förstärkes med 500 000 kronor. Utredningen anser, att detta förstärkningsanslag bör reserveras för bidrag till geriatrisk forskning och till kostnader förenade med den verksamhet, som vid geriatrisk klinik skall bedrivas av de av utredningen föreslagna forskningsläkarna.

De medicinska fakulteterna och Karolinska mediko-kirurgiska institutet har de största resurserna för att bedriva forskning på ålderssjukdomarnas område, men även många läkare utanför dessa institutioner är ägnade att fullfölja forskningsuppgifter.

Den intervjuundersökning som genomförts för utredningens räkning har givit viktiga faktiska uppgifter om åldringarnas levnadsvillkor. Dessa upp- gifter har väsentligt vidgat kunskaperna och därmed också bidragit till en sakligare bedömning av problemen inom den samhälleliga åldringsvården. Utredningen anser det vara av vikt att kompletterande socialmedicinska undersökningar utföres.

Genom intervjuundersökningen har utredningen sökt få belyst vissa frå- gor om bl. a. frekvensen av sjukdomar m. m. hos de gamla. Bedömningen av dessa frågor är dock så vansklig, att det är nödvändigt att anlita särskild medicinsk och social sakkunskap för att erhålla tillförlitliga uppgifter i dessa avseenden.

Det är ofrånkomligt, att väsentliga medicinska och sociala fakta inom åldringsvården kartlägges så att bl. a. bedömningen av vårdresursernas dimensionering och fördelning kan baseras på säkrare grunder än hittills. Man kan nämligen knappast utan sådana undersökningar få klarlagt, hur behovet av platser för vårdbehövande äldre människor fördelar sig på bl. a. sjukhusvård, kronikervård och ålderdomshemsvård. Detta bör i sina hu- vuddrag vara känt för att en planering i stort för såväl sjukvården som socialvården skall kunna ske. Bidrag till genomförande av sådana social- medicinska undersökningar synes därför också böra lämnas från det före— slagna förstärkningsanslaget. På denna sektor är det viktigt att tjänste- läkarnas erfarenheter kan tillvaratagas.

Som åldringsvårdsutredningen ovan betonat berör den gerontologiska forskningen ett flertal problem inom skilda områden av de medicinska disciplinerna såsom morfologi, klinisk fysiologi och näringsfysiologi, bio- kemi, farmakologi, klinisk medicin, psykiatri och ärftlighetslära. Den fordrar vidare nära kontakt med angränsande vetenskaper såsom statistik, psy- kologi och sociologi, varav framgår att forskningen varken bör eller kan centraliseras.

En samordning av åldersforskningen på alla ifrågavarande områden är dock ofrånkomlig. Inte minst den somatiska och psykiatriska medicinska forskningen bör för att få önskvärd effekt och målmedvetenhet dirigeras och ledas av ett sakkunnigt organ. Statens medicinska forskningsråd har tillskapats just för sådana syften. Rådet har också möjlighet att taga ini— tiativ till »sådan forskning som är av särskild betydelse för samhället». För olika forskningsuppgifter har rådet tidigare tillsatt subkommittéer bestående av expertis inom resp. områden. Det synes åldringsvårdsutred- ningen lämpligt, att även för den geriatriska forskningen bildas en sådan kommitté med uppgift att samordna och planera forskningen. Härigenom skulle en vetenskapligt högt kvalificerad ledning kunna utövas över och en samordning ske av denna forskning.

Utredningen har i det föregående påpekat, att den gerontologiska forsk- ningen inte bara berör medicinen och socialmedicinen, Även på det socio— logiska området är kunskaperna om åldrandet och dess yttringar ännu bristfälliga. Här öppnar sig ett vidsträckt fält för ytterligare forskning. Det gäller bl. a. att få till stånd vetenskaplig undersökning av olika frågor, som har relationer till förhållanden på arbetsmarknaden, till pensionering, arbetsförmåga, omskolning, återinpassning i arbetslivet samt rehabilite- ring. Konkreta åtgärder på de områden, som berörs av dessa frågor, måste grundas på kännedom om hur stor förmågan att fortsätta yrkesarbetet och viljan att göra det år bland äldre människor. De många faktorer, som på- verkar frågan om på vilket sätt den äldre arbetskraften inom produktio- nen bäst skall kunna utnyttjas inom ramen för individens förmåga, är inte heller hittills tillfredsställande klarlagda i vårt land.

Förhållandet åldringen och familjen rymmer även faktorer värda en in- gående sociologisk undersökning. Den för åldringsvårdsutredningens räk- ning utförda intervjuundersökningen om ålderspensionärernas levnads- förhållanden ger en belysning av betydelsefulla faktorer som lämpligen bör bli föremål för närmare studium.

Främjandet av sociologisk forskning tillhör i administrativt avseende statens samhälls— och rät'tsvetenskapliga forskningsråd. För budgetåret 1955/56 har till främjande av samhälls- och rättsvetenskaplig forskning anvisats ett reservationsanslag av 450 000 kronor, varav ett belopp av 360000 kronor enligt departementschefens uttalanden i statsverkspropo— sitionen är avsett för samhällsvetenskaplig forskning. Med hänsyn till den stora betydelse som den sociologiska gerontologien har, synes det nöd- vändigt att söka åstadkomma en vidgad och intensifierad forskning även inom detta område. Åldringsvårdsutredningen har inte ansett det möjligt, att på sätt som skett i fråga om den medicinska forskningen, utröna om- fattningen och kostnaderna för pågående och planerade sociologiska forsk- ningsarbeten av betydelse för gerontologien. Kostnaderna för åldringsvårds-

utredningens intervjuundersökning och de samtidigt därmed genomförda Stockholms- och Göteborgsundersökningarna uppgick till omkring 100 000 kronor. Mot bakgrunden härav synes en höjning av forskningsanslaget med 100 000 kronor vara ett minimum.

Åldringsvårdsutredningen föreslår en ökning av medelsanvisningen till främjande av samhällsvetenskaplig forskning med 100 000 kronor och för- utsätter att denna ökning kommer den sociologisk-gerontologiska forsk- ningen till godo.

Samarbete i grupparbetets form har ofta bidragit till vetenskapliga fram- steg av betydelse för förbättring av förhållandena för människorna. På åldringsvårdens område är sådant samarbete en förutsättning för snabba framsteg och praktiska resultat. Den socialvårdande verksamhetens repre- sentanter måste därför beredas tillfälle att deltaga i det samordnade forsk- ningsarbetet på ovan angivna områden. En av förutsättningarna för de prak- tiska vårdfrågornas lösning är, som ovan framhållits, att ett nära sam- arbete upprätthålles mellan företrädarna för medicinsk vård och socialvård.

Sammanfattning

Allmänna synpunkter

Befolkningsutvecklingen med förskjutningen till allt högre åldrar samt förändringarna i den samhällsekonomiska strukturen har haft till följd att behovet av stöd och hjälp åt åldringarna blivit allt mera framträdande. Medan denna hjälp och tillsyn tidigare oftast lämnades av familjemedlem- marna, måste behoven numera i stor utsträckning tillgodoses genom sam- hällets försorg.

Sedan länge har samhället också i viss utsträckning sörjt för att vård- behövande medellösa gamla tagits om hand på särskilda anstalter. Särskilt under senare år har emellertid nya former av stöd och hjälp åt åldringar medfört en allmän omvärdering av vad som hör in under begreppet åld— ringsvård. De tidigare understöds- och anstaltsmetoderna har fått ge vika för eller kompletterats med mera differentierade metoder för tillfredsstäl- lande av åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård.

Till samhällets åldringsvård får främst hänföras tillgodoseendet av de gamlas behov av ekonomisk trygghet, av goda och ändamålsenliga bostäder, av hjälp i hemmen, av sysselsättning, av sjukvård och av vård på ålder- domshem. Samhällets åldringsvårdande åtgärder kan emellertid inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster eller angivas med någon definition eller uppräkning. Såväl arbetsmetoder som åtgärder inom åldringsvården får vid inträffande förändringar i samhälls- förhållandena övervägas på nytt och vid behov ändras.

Ätgärderna inom åldringsvården måste i första hand och i största möj- liga utsträckning inriktas på att med alla medel förhjälpa de gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar få leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem.

En av de viktigaste förutsättningarna för att det angivna målet skall nås är att åldringarnas ekonomiska behov blir tillgodosedda. De senaste årens förbättringar av folkpensionsförmånerna är den hittills mest genom- gripande åtgärden av förebyggande karaktär inom åldringsvården. Genom den statliga folkpensionsreformen och de kommunala bostadstilläggen har åldringarnas ekonomiska trygghet sålunda förstärkts.

186 Bostadsförsörjningen Bostadsförsörjningen intar enligt utredningens mening en nyckelställ- ning inom åldringsvården. Ju fler åldringar, som bor i en ur standardsyn- punkt fullvärdig bostad desto mindre blir trycket på den slutna vårdens resurser. Att främja utvecklingen mot en sådan bostadsstandard måste vara angeläget ur såväl humanitära som samhällsekonomiska synpunkter. Av den för åldringsvårdsutredningens räkning genomförda omfattande intervjuundersökningen om ålderspensionärernas levnadsförhållanden, den första undersökningen i sitt slag i vårt land, framgår att ett stort antal av de bostäder, som bebos av åldringar, är i ett mycket bristfälligt skick. Bostädernas dåliga beskaffenhet gör att behov av sluten vård uppstår i större omfattning än som är betingat av direkta vårdbehov. Under sådana förhållanden ter det sig naturligt, att man i första hand inriktar sig på en förbättring av det befintliga bostadsbeståndet. Utredningen understry- ker på grund härav bostadsförbättringsverksamhetens stora betydelse ur såväl åldringarnas egen som ur samhällets synpunkt. Den för åldringarnas del vanligaste formen av statsstöd för bostadsför- bättringar utgöres av räntefritt stående lån, som avskrives under loppet av tio år och därför har karaktären av bidrag. Då åldringar som regel är sär- skilt obenägna att dra på sig nya skulder och benämningen »lån» därför sannolikt ur psykologisk synpunkt utgör ett visst hinder, framhåller ut- redningen angelägenheten av att statsstödets karaktär av bidrag uttryck- ligen betonas då fråga uppkommer om förbättring av bostaden åt äldre personer. Det är enligt utredningens mening viktigt att en bostadsförbättring sät- tes in på ett tidigt stadium, innan vederbörande uppnått alltför hög ålder. Av olika skäl går det lättare att genomföra en bostadsförbättring, åt- minstone av större omfattning, när vederbörande är i 60—65-årså1dern och i allmänhet utan större svårighet kan göra en insats genom eget arbete än när det är fråga om personer i högre ålder. För att underlätta en inrikt- ning mot ett sådant tidigare insättande av bostadsförbättringar för de bo- städer som lämpligen bör upprustas, föreslår utredningen, att i bostads- styrelsens tillämpningsföreskrifter för behovsprövningen i samband med förbättringslånestöd intages anvisningar om en allmänt generösare behovs- prövning i de här åsyftade fallen. Den försöksverksamhet beträffande upprustning med förbättringslånestöd av hus med mer än två lägenheter, som kom till stånd genom statsmakter- nas beslut år 1954, bör fortsätta efter i huvudsak samma riktlinjer som de nu gällande. Man synes böra sträva efter att lägenheterna genom förbätt— ringsarbetena får en sådan utrustning och standard i övrigt, att de inte ligger nämnvärt efter lägenheterna i ett pensionärshem. Utredningen förut- sätter att bostadsstyrelsen skall ägna uppmärksamhet åt dessa standard- frågor.

i i

* ..Nu—kw... __”;—

Med hänsyn till den centrala plats bland samhällets omsorger för åld- ringarna, som bostadsförbättringsverksamheten bör intaga, understryker utredningen vikten av kommunal medverkan. I vissa kommuner har man sedan lång tid tillbaka anslagit särskilda medel för att bedriva bostadsför— bättringsverksamhet. Detta har visat sig ha en starkt stimulerande effekt. Den kommunalekonomiska betydelsen av åtgärder som syftar till att ge- nom bättre bostäder minska behovet av kollektiv vård i kommunal regi, ålderdomshemsvård, ligger i så öppen dag att det finns all anledning för kommunerna att medverka till en effektivisering av verksamheten. Kom- munala inventeringar av åldringarnas bostäder synes vara nödvändiga för att verksamheten helt skall slå igenom och kunna sättas in systematiskt där den bäst behövs. I flertalet fall torde det vidare vara nödvändigt att åldringarna får hjälp med projekteringen av förbättringsarbetena samt med uppsättandet av ansökningshandlingar.

Utredningen framhåller vidare att anslagsramen för statsstödet måste göras så vid att här ifrågavarande förbättringsverksamhet kan fortgå i ökad takt. Länsbostadsnämnderna bör erhålla den ytterligare personal, som är erforderlig för att verksamheten skall kunna intensifieras.

Man måste enligt utredningens mening även söka andra vägar för att underlätta lösningen av åldringarnas bostadsfråga. Hyrorna för de ny- byggda, moderna och lättskötta smålägenheterna i den öppna hyresmark— naden har i stort sett varit så höga att de näppeligen kunnat inpassas i en ålderspensionärs vanligen mycket begränsade budget. Genom de från och med år 1954 införda kommunala bostadstilläggen har möjligheter skapats att i hög grad undanröja denna spärr. Grunderna för dessa tillägg har dock i många fall inte utformats på ett sådant sätt att åldringarna kan erhålla tillräckligt stöd för att kunna konkurrera om de moderna lägenheterna. Utredningen framhåller därför betydelsen av att de kommunala bostads- tilläggen i möjligaste mån anknytes till bostadskostnaderna.

Det växande antalet åldringar medför uppenbarligen ett alltmer ökat be- hov av för denna befolkningskategori lämpliga smålägenheter. Den ökning av antalet personer i åldrarna över 20 år, som kan förutsättas efter år 1960, då de stora födelsekullarna från 1940-talets början når över detta ålders- streck, kan väntas komma att medföra hårdare konkurrens om smålägen— heterna. Då all hittillsvarande erfarenhet visar att åldringarna i en sådan situation lätt kommer i efterhand, är det enligt utredningens mening uppen- bart, att möjligheter måste finnas att stimulera tillkomsten av speciellt för åldringar avsedda bostäder, antingen i pensionärshem eller i vanliga fler- familjshus. Kommunerna bör liksom hittills sörja för utvecklingen av dessa bostadsformer och erhålla statsbidrag för ändamålet.

Utredningen framhåller att erfarenheterna i fråga om särskilda pensio- närsbostäder ger vid handen, att det inte kan ges ett entydigt svar på frå- gan om företräde för kategorihus av typen de nuvarande pensionärshem-

men eller för pensionärslägenheter i vanliga hyreshus. Båda formerna sy- nes ha sitt berättigande. De lokala förhållandena och önskemålen bör i det aktuella fallet få avgöra vilken form, som skall väljas. En väsentlig fördel med pensionärshemmen är, att ett sammanförande av åldringar i sådana hus underlättar möjligheterna att effektivt utnyttja serviceanordningar av olika slag för åldringar, främst hemhjälp.

Utredningen föreslår att statsbidraget till anordnande av pensionärshem bibehålles i form av engångsbidrag. Bidraget differentieras för närvarande med hänsyn till den kommunala utdebiteringen. Enligt utredningens för- slag skall det graderas efter skatteunderlaget i vederbörande kommun, (1. v. s. antalet skattekronor per invånare. Bidragsskalan har konstruerats med utgångspunkt från en bidragsprocent av 34 vid normalskatteunderlag och håller sig i övrigt inom gränserna 25 % i fall, där skatteunderlaget är 32 skattekronor per invånare eller däröver, och 80 %, då antalet skattekro- nor per invånare understiger 18.

Utredningen föreslår att den nuvarande försöksverksamheten med stats- bidrag till pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus ges en fastare ut- formning med liksom hittills nära anknytning till statsstödet till pensio- närshemmen. Bidraget skall utgå i form av engångsbidrag och samma bi— dragsskala tillämpas som i fråga om pensionärshemmen. Bidragets tillämp- ningsområde föreslås utvidgat till lägenheter även i kooperativt organiserade bostadsföretag. Då vederbörande kommun genom något sitt organ bör för- foga över de lägenheter, som kommer i fråga för statsbidrag, skall bidraget utgå till kommunen. Med hänsyn till bidragets huvudsakliga syfte att sti- mulera tillkomsten av ytterligare pensionärslägenheter, skall bidragsgiv- ningen endast avse lägenheter i nyproducerade fastigheter.

Bidragsunderlaget skall beträffande pensionärshem utgöra 20 000 kronor per lägenhet och i fråga om pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus 12 000 kronor per lägenhet. '-

Utredningen föreslår, att beslutanderätten i ärenden rörande statsbidrag till pensionärshem, som för närvarande tillkommer Kungl. Maj:t, förlägges till bostadsstyrelsen.

I fråga om pensionärsbostädernas typ och storlek framhåller utredningen att de lokala förhållandena måste få bli avgörande. Utredningen nöjer sig därför med vissa allmänna rekommendationer, särskilt i fråga om fördel— ningen på lägenhetstyper.

I frågan om kollektiva anordningar i pensionärshemmen påpekar utred— ningen, att man med pensionärshemmen velat skapa något som i väsentliga avseenden skiljer sig från ålderdomshemmen. Pensionärshemmen måste be- traktas som ett led i strävandena att få fram lämpliga bostäder åt äldre personer, som i huvudsak själva kan klara sitt hushåll. Det är angeläget att pensionärshemmen inte förlorar sin karaktär av privatbostäder. Åtgär- der som syftar till mera omfattande tillsyn och omvårdnad av en del av

hyresgästerna i ett pensionärshem, leder lätt till en ur olika synpunkter mindre lyckad kombination av pensionärshem och åldersdomshem. Utred- ningen anser sålunda att gränsen mot ålderdomshemmen för de ständigt vårdbehövande åldringarna inte bör utsuddas genom fasta kollektiva bo- stadskomplement. Vissa åtgärder synes emellertid kunna vidtagas utan att pensionärshemmens prägel av bostadshus därför behöver äventyras. Ut- redningen syftar då närmast på hemhjälpsverksamheten för gamla. Kom- munerna bör med hänsyn 'till de växlande förutsättningarna och behoven lämnas största möjliga frihet vid utformningen av pensionärshemmen och anordningarna för dessas hyresgäster.

Öppen åldringsvård

Många åldringar har även om deras ekonomi är relativt tryggad och bostadsfrågan nöjaktigt ordnad — betydande svårigheter att själva på ett tillfredsställande sätt reda sig. Olika former av öppen åldringsvård är där— för nödvändiga för att hjälpa de gamla i deras bemödanden att vara kvar i sina hem. Åtgärder i form av hjälp med matlagning, uppköp, städning m. ni. har redan vidtagits i viss omfattning. Andra former av öppna hjälp- åtgärder såsom distribution av färdiglagad mat, tvättservice, fotvård m. ni. har organiserats i begränsad utsträckning.

Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten spelar en inte oväsentlig roll då det gäller att tillgodose behovet av hjälp åt åldringar i deras hem, men dess möjligheter härvidlag är dock begränsade med hän- syn till verksamhetens huvudsyfte att tillgodose barnfamiljernas hjälp- behov. Man kan därför enligt utredningens mening knappast för den öppna åldringsvårdens del räkna med den statsunderstödda sociala hemhjälps- verksamheten i nämnvärt större utsträckning än för närvarande, särskilt inte då det gäller kontinuerligt hjälpbehov under längre tidsperioder. Det måste därför te sig utomordentligt angeläget att ytterligare utveckla den särskilda hemhjälpsverksamhet för gamla, som sedan början av 1950-talet på sina håll växt fram vid sidan av den statsunderstödda verksamheten.

Erfarenheterna av hemhjälpsverksamheten för gamla är mycket goda. Verksamheten har i hög grad underlättat för åldringarna att längre och under gynnsammare omständigheter än tidigare stanna kvar i sina hem. Behovet av anstaltsvård har många gånger bortfallit eller kunnat uppskju- tas genom hemhjälpen. Många fall av fullständig social isolering från om- världen har också brutits genom regelbunden hemhjälp hos de gamla.

Förutsättningarna för denna form av öppen åldringsvård växlar givetvis kommunerna emellan. Verksamheten kan lättast organiseras i städer och övriga tätorter under det att på landsbygden i många fall svårigheter före- ligger, främst genom brist på lämplig arbetskraft och genom långa av- stånd. Exempel från åtskilliga landskommuner visar dock att dessa svårig— heter kunnat övervinnas. Både humanitära och kommunalekonomiska skäl

talar för att man ute i kommunerna mera allmänt bör pröva förutsätt- ningarna för att på ifrågavarande sätt bereda de gamla hjälp och tillsyn i deras hem.

Enligt utredningens mening bör den särskilda hemhjälpsverksamheten för gamla vara en primärkommunal angelägenhet och kommunerna ha full frihet att organisera verksamheten efter eget val. Med hänsyn till dess bety— delse för möjligheterna att hjälpa åldringarna att leva kvar i sina hem och att därigenom minska trycket på den slutna vården, ligger det närmast till hands att det kommunala organ, som skall svara för ålderdomshemmen, enligt utredningens förslag den blivande socialnämnden, även har ledningen av den speciella hemhjälpen för gamla.

I åtskilliga kommuner bedrivs hemhjälp för gamla uteslutande av en— skilda sammanslutningar. I allmänhet får dessa bidrag av kommunala me- del och ofta torde det även förekomma ett organisatoriskt samarbete med socialnänmder, hemhjälpsnämnder och arbetsförmedlingsorgan. Ut— redningen betonar vikten av ett intimt sådant samarbete. Det bör ankomma på socialnämnden att taga initiativ till och att svara för att ett sådant sam- arbete upprätthålles. Med hänsyn till den betydelse verksamheten har även ur kommunalekonomisk synpunkt, bör det vara angeläget för kommu- nerna att ge ifrågavarande organisationer erforderligt ekonomiskt stöd, där det inte anses lämpligare att överföra den egentliga ledningen och ansva- ret för verksamheten i kommunal regi.

Hemhjälpsverksamheten måste anses vara den primära hjälpformen, utan vilken syftet med de öppna vårdformerna inte kan helt uppnås. Andra ser- vicebetonade åtgärder måste ehuru i och för sig betydelsefulla dock när- mast betraktas som komplement till hemhjälpsverksamheten. Utredningen framhåller emellertid, att initiativ, som syftar till att i någon form bereda de gamla hjälp i deras hem, bör hälsas med tillfredsställelse och ges erfor- derligt kommunalt stöd.

Sysselsättning och aktivitet

Det är betydelsefullt att den äldre arbetskraften beredes möjligheter att fortsätta i arbetslivet så länge viljan och förmågan därtill finnes. Även om åldringarnas arbetskraft i rätt betydande utsträckning redan tillvaratages, synes det önskvärt, att åtgärder vidtages för att bereda åldringarna ökade möjligheter att kvarstanna i yrkesarbete. Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle det otvivelaktigt vara till fördel om åldringarna bättre utnyttjades i produktionslivet, men främst får likväl åtgärder i antydd riktning anses motiverade av medicinska och sociala skäl. Det är en påtaglig fördel att den, som vill och kan, får fortsätta att arbeta.

Konkreta åtgärder på ifrågavarande område måste grundas på känne- dom om hur stor förmågan att fortsätta yrkesarbetet och viljan att göra det är bland äldre människor. Kunskaperna härvidlag är ännu bristfälliga.

De många faktorer, som påverkar frågan om på vilket sätt den äldre ar- betskraften inom produktionen bäst skall kunna utnyttjas inom ramen för individens förmåga, är inte heller hittills tillfredsställande klarlagda. Utredningen framhåller därför angelägenheten av att kunskaperna på detta område vidgas genom forskning.

Ur åldringsvårdens synpunkt får sysselsättningsfrågan enligt utredning- ens mening särskild betydelse då det gäller de åldringar, som av olika om- ständigheter inte är i tillfälle att ägna sig åt yrkesarbete. Dessa åldringar saknar många av de kontaktmöjligheter, som yrkesarbetet ger, och har därför ofta kommit att leva mer eller mindre isolerat. Behovet av åtgärder för att motverka sysslolöshet och isolering framstår därför klart och på sina håll har sådana åtgärder redan vidtagits i viss omfattning. Det är angeläget att kommunerna uppmuntrar och ekonomiskt stöder de initiativ, som tages till åtgärder för åldringarnas sysselsättning. Den kommunala medverkan synes särskilt böra inriktas på att söka avhjälpa de svårigheter i fråga om anskaffande av lämpliga lokaler, som i många fall visat sig vara en häm- mande faktor. Genom ett ökat stöd från samhällets sida kan den isolering och passivitet, som ofta påtvingas gamla människor, i avsevärd grad brytas till förmån för ett aktivare liv.

Åldringssjukvård

De högre åldersgruppernas starka tillväxt medför ett allt större sjuk- vårdsbehov, som under de närmaste årtiondena kommer att göra sig myc— ket kännbart i synnerhet inom sjukhusvården. En allt större del av sjuk- husplatserna inom såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården kommer att beläggas av åldringar. Den slutna vården av långvarigt —— kroniskt kroppssjuka, som till huvudsaklig del består av åldringar, befinner sig redan nu i ett påtagligt bristläge.

Liksom man på det sociala området sökt bygga ut en öppen serviceorga- nisation för åldringarna, har under senare är olika åtgärder försökts för att bereda dem sjukvård i hemmet. Utredningen framhåller att en väl ut- vecklad organisation för öppen sjukvård är en viktig länk även inom åld- ringsvården. På sociala indikationer varken kan eller bör åldringarna i så stor utsträckning som hittills omhändertagas och kvarbli inom den slutna vården. Å andra sidan får hemsjukvården åt åldringar inte avse att er- sätta sjukhusvård, där sådan är medicinskt betingad. Jämsides med åtgär- der för en öppen åldringssjukvård bör därför skapas ökade resurser för genomförandet av en rationellt organiserad sluten åldringssjukvård, där målsättningen bör vara att klassificera sjukdomarna och den speciella ar- ten av vårdbehovet samt skapa möjligheter för en aktiv medicinsk behand- ling och för de åtgärder, som rymmes inom det socialmedicinska begrep- pet rehabilitering. Om resurser kan sättas in för en aktiv åldringssjukvård efter de angivna principerna. har man enligt utredningens mening anled-

ning att vänta sig en reducering av antalet sjuka och sängliggande åld- ringar, som nu i stor utsträckning belägger sjukvårdsanstalter och del— vis också ålderdomshem. En sådan avlastning av anstaltsvården framstår som synnerligen betydelsefull ur såväl den enskildes som samhällets syn— punkt.

Vad beträffar mentalsjukhusen anser utredningen, att det föreligger ett trängande behov av särskilda geriatriska1 avdelningar för att den stora gruppen åldringar skall få bättre möjligheter till en aktiv läkarvård i an- slutning till den moderna geriatriska forskningens erfarenheter på detta område.

Vad angår kroppssjukhusen är det enligt utredningens mening ställt utom tvivel att det för forskningen och för läkarutbildningen är nödvändigt, att särskilda geriatriska avdelningar anordnas vid undervisningssjukhusen. Även inom de större städernas sjukhusorganisation synes geriatriken böra tillgodoses genom specialavdelningar eller specialkliniker.

Vid varje centrallasarett bör finnas en geriatrisk avdelning för långvarigt kroppssjuka. Utredningen anser att beteckningen »kroniskt» sjuk och »kro— niker» i samband med vården av långvarigt kroppssjuka är mogen för av- skrivning. Den geriatriska avdelningen bör stå under ledning av en lasa- rettsläkare och ha tillgång till ett modernt lasaretts alla resurser för dia- gnostik, behandling och rehabilitering. Den slutna sjukvården för lång- varigt kroppssjuka måste emellertid kompletteras med perifera sjukhem för sådana vårdfall, som inte kräver den lasarettsanslutna avdelningens större diagnostiska och terapeutiska resurser men som dock fordrar en mera kva— lificerad medicinsk vård än den som kan lämnas genom hemsjukvård eller på ålderdomshemmen.

Den lasarettsanslutna geriatriska avdelningen bör vara förmedlingscentral för vården av långvarigt kroppssjuka inom sjukvårdsområdet. Dess upp- gift bör i detta avseende vara att differentiera och avväga intagningen av de sjuka med hänsyn till vårdbehovet och platstillgången inom området. Ett intimt samarbete måste härvid äga rum med den öppna sjukvården och sociala åldringsvården.

Då det gäller kroppssjukhusen på landstingsplanet, närmast då central- lasaretten, är det enligt utredningens mening tveksamt om särskilda geri- atriska avdelningar för åldringar med akuta sjukdomar skall vara nödvän— diga annat än i viss begränsad omfattning. Det synes vara skäl att av- vakta erfarenheterna från de geriatriska avdelningarna vid undervisnings- sjukhusen och från de större städernas specialavdelningar Och special- kliniker, innan man definitivt tar ställning till frågan om anordnande vid centrallasaretten av geriatriska avdelningar för åldringar med akuta sjuk- domstillstånd.

Utredningen framhåller att en geriatriskt inriktad sjukvårdsorganisation

1 Beträffande begreppet geriatrik se not å sid. 26.

förutsätter, att läkarutbildningen kompletteras med utbildning i detta ämne. Utredningen föreslår att frågan om det utrymme, som kan beredas ämnet, blir föremål för snar omprövning.

Vård på ålderdomshem

För ålderdomshemsvårdens del kommer en intensifiering av samhällets bistånd och åtgärder i olika former bostadsförbättringar, hemhjälp m. ni. —— med all sannolikhet att leda till att de åldringar, som framdeles måste omhändertagas för vård på ålderdomshem, kommer att befinna sig i skröp- ligare tillstånd. Man torde kunna räkna med att sådana vårdfall blir allt vanligare, där ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätats med varandra att det är svårt att skilja dem åt.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för åldringar som behöver sjukhus— vård, men detta betyder inte att ålderdomshemmen är befriade från sjuk- vårdsuppgifter. Utredningen erinrar härvidlag om svårigheterna att över- huvudtaget få en praktiskt godtagbar gränsdragning mellan de långvarigt sjuka åldringarna och de åldringar som är så skröpliga att de behöver ålderdomshemsvård. Man får med hänsyn härtill räkna med, att ålder- domshemmen behövs för att ta emot en stor del av dessa gränsfall, särskilt de fall där vårdbehovet främst hänför sig till personlig omvårdnad och tillsyn. Utredningen framhåller att det är utomordentligt angeläget att en ändring snarast åvägabringas av den orealistiska underdimensioneringen av utbyggnaden av sjukvårdsanstalter för långvarigt sjuka i jämförelse med utbyggnaden av ålderdomshem. Såväl den konstaterade platsbristen på ifrågavarande sjukvårdsanstalter som den av humanitära och sociala skäl ojämförligt högre angelägenhetsgraden i fråga om hithörande sjukvårds- behov talar för att en kraftig ökning av sjukvårdsanstalternas utbyggnad utan dröjsmål kommer till stånd. Alldeles speciellt gäller detta vårdresur- serna för de sinnesabnorma, som ännu i många fall utgör ett störande in- slag på ålderdomshemmen.

Så länge eftersläpningen av resurserna inom sjukhusvården består synes det emellertid ofrånkomligt att ålderdomshemmen måste vara beredda att åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som på grund av platsbrist inte kan få vård på sjukvårdsanstalt.

Angelägenheten understrykes av att ålderdomshemsplatserna förbehålles de verkligt vårdbehövande. På ålderdomshemmen bör i princip inte tagas emot andra åldringar än de, som efter särskild prövning av vårdbehovets art och dess angelägenhetsgrad verkligen befinnes vara i behov av ständig omvårdnad och tillsyn. Det borde sålunda inte ifrågakomma att varje åld— ring som så önskar skall kunna inackordera sig på ålderdomshemmet eller att ålderdomshemmen skall vara inackorderingshem för personer, som inte behöver ständig tillsyn och vård. Med hänsyn till de växlande förutsätt- ningarna i olika delar av vårt land att uppbygga en betryggande öppen åld-

ringsvård, torde det dock inte kunna undvikas att åldringar även fram- deles i viss utsträckning måste tagas emot på ålderdomshem av huvudsak- ligen sociala skäl, utan att utpräglat vårdbehov föreligger. Principiellt sett bör emellertid gamla människor utan behov av ständig omvårdnad och till- syn på allt sätt förhjälpas att så länge som möjligt få bo kvar i sina hem.

Utredningen föreslår, att bestämmelserna om ålderdomshem utbrytes ur socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag. Ålderdomshemmen skall dock stå under socialnämndens förvaltning.

I fråga om ålderdomshemmens utformning och allmänna standard fram- håller utredningen att särskild hänsyn måste tagas till de växlande förut- sättningarna och behoven i olika kommuner. Ett strikt följande av allmänna normer, som närmast får betraktas som råd och anvisningar, bör sålunda inte få uppställas som villkor för godkännande av plan för ett ålder- domshem.

Frågan om ålderdomshemmens storlek är avhängig av frågan om beräk— ningen av behovet av ålderdomshemsplatser. Ålderdomshemsvården är en primärkommunal uppgift. Behovet och omfattningen av åtgärder för de gamlas stöd och hjälp i den ena eller andra formen växlar starkt kommu- nerna emellan och är inte heller något för framtiden konstant. Det är där— för enligt utredningens mening angeläget, att behovet av ålderdomshems- platser bedömes från fall till fall, inte endast på grundval av befolknings- prognoser utan främst med tanke på vad ökade åtgärder för t. ex. bostads— förbättringar, pensionärsbostäder och hemtjänst i olika former kan be- tyda för att minska eller i vart fall fördröja behovet av ålderdomshemsvård. Å andra sidan spelar även den slutna åldringssjukvårdens resurser inom det aktuella området en avgörande roll vid bedömningen av omfattningen och arten av vårdbehovet på ålderdomshem. Med hänsyn till den pågående intensifieringen av åtgärder för såväl öppen åldringsvård som för utbygg- nad av sjukhusvården synes en viss försiktighet vara att rekommendera vid bedömningen av platsbehovet på ålderdomshem. Utredningen framhål- ler, att den i samband med 1947 års principbeslut om ålderdomshemsvården angivna relationen 10 ålderdomshemsplatser per 1 000 invånare endast är att betrakta som en vid den tidpunkten aktuell utgångspunkt för beräk— ning av behovet i stort och inte som en för varje enskild kommun gällande norm. Tillämpad som tumregel i enskilda fall var denna relation enligt utredningens mening i vidaste laget redan från början och den torde under de senaste åren ha föranlett en överdimensionering av vissa ålderdomshem. Om en motsvarande tumregel nu skulle uppställas, skulle den med hänsyn till den väntade utvecklingen ifråga om bostadsförsörjningen samt inom den öppna åldringsvården och åldringssjukvården bli avsevärt snävare. Utredningen avstår emellertid från en precisering härvidlag, eftersom så- dana regler erfarenhetsmässigt leder till en inte önskvärd schematisering. Ur vård- och driftsekonomiska synpunkter synes 30 50 platser vara en

å ? I

lämplig ålderdomshemsstorlek. I ett ålderdomshem med mindre än 20—25 platser kommer det enligt utredningens mening att bli allt svårare att inom en rimlig kostnadsram ge en fullgod vård. Inte desto mindre är det realis- tiskt att räkna med att det även i fortsättningen skall finnas ett inte obe- tydligt antal ur angivna synpunkter alltför små ålderdomshem. Åtskilliga av de många nuvarande småhemmen kommer att få fylla sin funktion un- der en tämligen lång övergångstid. Därtill kommer att om varje kommun i fortsättningen på egen hand skall lösa sin ålderdomshemsfråga ett bety- dande antal alltför små hem kan väntas komma till stånd. En kommun skall givetvis inte stimuleras att bygga mer än vad som svarar mot det verkliga behovet endast för att komma upp i en ur andra synpunkter lämp- ligare hemstorlek. En ur vård- och driftskostnadssynpunkt rationell ut— byggnad av ålderdomshemsvården förutsätter därför ett omfattande sam- arbete över kommungränserna.

I fråga om de olika rumskategorierna i ålderdomshemmen och rumskate- goriernas inbördes avvägning framhåller utredningen att enkelrummen vi- sat sig vara synnerligen uppskattade. Utredningen ifrågasätter därför inte att riktlinjerna i 1947 års principbeslut, som innebär att minst hälften av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum, frångås. Den pensionär, som önskar bo i enkelrum och som där kan få sitt vårdbehov tillgodosett utan alltför stora anspråk på personal och övriga vårdresurser, bör få det. Men om, såsom utredningen i flera sammanhang framhållit, ålderdomshemmen belägges med ett skröpligare klientel, som kräver en mera kvalificerad om— vårdnad och tillsyn, kan det bli svårt att ge en tillfredsställande vård på ett hem med nästan uteslutande enkelrum. Enkelrummet blir då inte utan vidare ett kriterium på att hemmet kan bereda en god värd, att det är av hög standard.

Tvåpersonsrummen synes i sin traditionella utformning inte ha någon större uppgift att fylla i ålderdomshemmen och bör därför inrättas endast i begränsad omfattning. En annan och för ålderdomshemmen väsentlig funktion har däremot sådana tvåpersonsrum att fylla, som fått bilda en vårdbetonad enhet tillsammans med ett eller flera andra dylika rum och som är anordnade för personer i behov av mera kvalificerad omvårdnad och tillsyn. För de större ålderdomshemmen kan det visa sig ändamåls- enligt ur vårdsynpunkt att anordna vårdbetonade enheter även i form av fyrapersonsrum.

Beträffande ålderdomshemmens personalframhåller utredningen att per- sonalorganisationen vid ålderdomshemmen bör vara sådan att den garan- terar såväl betryggande vård åt de gamla som goda arbetsförhållanden för de olika personalkategorierna. En av utredningen verkställd undersökning om förhållandena vid ålderdomshemmen visar emellertid att personalorga- nisationen vid åtskilliga hem inte till fullo kan anses motsvara dessa ford- ringar. Svagheterna i personalorganisationen gör sig av naturliga skäl mest

gällande i fråga om de små hemmen med upp till 20 platser, som den 1 mars 1955 utgjorde 62 % av samtliga ålderdomshem. Det synes nödvän- digt att hemmens styrelser genom olika åtgärder söker underlätta förestån— darinnornas arbete vid dessa små hem och därigenom höja standarden på vården.

Biträdande föreståndarinna bör enligt socialstyrelsens uppfattning an— ställas vid ålderdomshem med omkring 40 platser och mer. Utredningen anser att man i nuvarande utvecklingsskede inom åldringsvården bör vara försiktig med att anknyta dylika rekommendationer till en viss platsstor- lek. Man torde dock böra vara beredd på att det kan komma att visa sig nödvändigt att anställa biträdande föreståndarinna vid ålderdomshem, som är av mindre storleksordning än den angivna. Enligt utredningens mening medför en sådan förstärkning av den kvalificerade personalen framför allt ökad garanti för att en betryggande vård lämnas på hemmet.

Den av utredningen berörda utvecklingen mot ett allt skröpligare klien- tel på ålderdomshemmen kommer med all sannolikhet att efter hand med- föra ökat personalbehov för vårduppgifterna. De i allt större utsträckning förekommande enkelrummen kräver också större personalinsatser för att vårdtagarna skall kunna få den personliga omvårdnad och tillsyn samt sys- selsättning som är nödvändig. Dessa förhållanden måste iakttagas vid upp- görande och revidering av personalstater för hemmen.

Som ytterligare garanti för betryggande vård på ålderdomshemmen måste krävas att personalen, särskilt den ledande vårdpersonalen, har tillräckliga kunskaper och färdigheter för sina uppgifter. Härmed kommer utredningen in på frågan om personalens rekrytering och utbildning, speciellt då det gäller föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor.

Mot bakgrunden av de uppgifter om hälsotillståndet hos vårdtagarna på ålderdomshemmen och inte minst med hänsyn till utvecklingen mot ett allt skröpligare klientel, framstår det för utredningen som ett självklart krav att hemmen bör förestås av personer, som erhållit specialutbildning för ändamålet. Det är också uppenbart att denna speeialutbildning i hög grad måste inriktas på att bibringa vederbörande kunskaper och färdig- heter i sjukvård. Utredningen anser, att man genom vidgade utbildnings- möjligheter samt goda arbetsförhållanden bör kunna utan formellt kom- petenskrav nå samma mål som ett sådant krav syftar till, nämligen ökad tillströmning till yrket av lämpliga och kompetenta personer.

En viss omläggning föreslås av den plan, som gäller för svenska social- vårdsförbundets utbildning av ålderdomshemsföreståndarinnor. Omlägg— ningen syftar främst till att bereda större plats för undervisning och prak— tik i sjukvård. Med hänsyn till att värden på ålderdomshemmen i hög grad har och i än högre grad kan väntas få sjukvårdskaraktär, anser utred- ningen att det är ett synnerligen angeläget önskemål att öka rekryteringen av föreståndarinnor från sjuksköterskekåren. En utbildningslinje med sjuksköterskeexamen som grundval och med påbyggnad främst för hus-

morsuppgifterna skulle enligt utredningens mening i hög grad svara mot önskemålen om ökade sjukvårdskunskaper hos den ledande vårdpersona- len. Utredningen föreslår på grund härav att en teoretisk föreståndarinne- kurs om ca 2 månader, kompletterad med viss tids praktisk tjänstgöring på ålderdomshem, anordnas för examinerade sjuksköterskor. Kursavgift bör inte utgå och deltagarna i den teoretiska kursen hör tilldelas icke be— hovsprövade stipendier.

Enligt utredningens mening bör svenska socialvårdsförbundet även i fort- sättningen vara huvudman för utbildningen av ålderdomshemsförestån- darinnor. En förutsättning för att förbundet skall kunna påtaga sig en ut— ökning av den nuvarande kursverksamheten torde emellertid vara att för- bundet kan påräkna erforderligt ekonomiskt stöd av staten inom ramen för den av statsmakterna antagna grunden för fördelningen av kostnaderna för utbildningsverksamheten.

Det är angeläget att de föreståndarinnor, som saknar specialutbildning för yrket, beredes tillfälle att få åtminstone en kortare tids teoretisk un- dervisning. Utredningen rekommenderar därför anordnande av fortbild- ningskurser för dessa föreståndarinnor. Med hänsyn till utvecklingen på området bör sådana kurser även förekomma för redan utbildade förestån- darinnor. Fortbildningsverksamheten synes lämpligen böra handhavas av socialvårdsförbundet. Då kommunerna förutsättes betala full lön till kurs- deltagarna under tiden för kursen samt ersättning för deltagarnas resor till och från kursplatsen, är det enligt utredningens mening skäligt att de egentliga kurskostnaderna gäldas av statsmedel.

Utredningen framhåller att det för verksamheten vid ålderdomshemmen självfallet är av vikt att inte endast den ledande vårdpersonalen utan även övrig personal är lämplig och kunnig. Det bör enligt utredningens mening vara en angelägen uppgift för länens socialvårdsförbund att taga initiativ till kurser för biträdespersonal vid ålderdomshemmen.

Till omvårdnaden på ett ålderdomshem måste höra att vårdtagarna får hjälp med lämplig sysselsättning. Utredningen rekommenderar vissa åt- gärder i syfte att stimulera till ökad sysselsättning för vårdtagarna.

I fråga om tillsynen över verksamheten vid ålderdomshemmen anser ut- redningen att den statliga tillsynen även framdeles bör utövas av länssty- relserna med biträde av socialvårdskonsulenterna. Omfattningen och mång- falden av de arbetsuppgifter, som åvilar länsstyrelserna, torde mestadels lägga hinder i vägen för en fortlöpande tillsyn genom länsstyrelsernas egna tjänstemän. Enligt utredningens mening är det inte möjligt eller lämpligt med en utbyggnad av konsulentorganisationen i sådan omfattning att en fortlöpande tillsyn därigenom skall kunna komma till stånd. Utredningen framhåller att en sådan tillsyn för övrigt med hänsyn till vårdtagarnas hälsotillstånd främst måste inrikta sig på frågan huruvida de beredes en ur medicinsk synpunkt betryggande vård.

under de senaste åren ägnats allt större uppmärksamhet av hemmens sty— relser men förhållandena i detta avseende kan dock inte anses vara tillfreds- ställande. Utredningen anser det därför nödvändigt med föreskrift om skyldighet för ett ålderdomshems styrelse att överenskomma med läkare om regelbundna besök på ålderdomshemmet.

Utredningen utgår ifrån att socialstyrelsen som hittills skall vara det centralt rådgivande organet i fråga om verksamheten på ålderdomshemmen.

I de gällande bestämmelserna angående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem föreslås ingen ändring. Bidrag bör liksom hittills endast kunna utgå då det gäller kommunala ålderdomshem.

Samordningsfrågor

På snart sagt varje område av åldringsvården framstår behov av sani— arbete och samordning mellan olika av åldringsvårdsfrågor berörda myndig— heter och institutioner. Uppsplittringen av dessa frågors handläggning är särskilt stor på det kommunala planet och behovet av samordning på om- rådet inom kommunerna är därför speciellt framträdande.

Då de åldringsvårdande åtgärderna inom en kommun i så hög grad som möjligt måste komplettera varandra, är det angeläget att ett organ inom kommunen har huvudansvaret för den nödvändiga samordningen av de olika åtgärderna och för initiativ till nya och vidgade åtgärder på området. Med den centrala ställning, som socialnämnderna kommer att få inom socialvården, är det enligt utredningens mening naturligt att ansvaret i angivna hänseenden skall vila på dessa nämnder.

Utredningen framhåller att ett organiserat samarbete mellan socialvårds— myndigheterna och huvudmännen för den öppna och slutna sjukvården är en nödvändig förutsättning för ett rationellt och riktigt utnyttjande av de samlade vårdresurserna. På det kommunala planet bör socialnämnderna svara för initiativet till åtgärder i detta avseende. Landstingens sjukvårds— styrelser och motsvarande organ i de inte landstingsanslutna städerna bör å sin sida medverka till att ett samarbete möjliggöres och underlättas.

Även inom den centrala förvaltningen finnes ett visst behov av sam- ordning på förevarande område. Framför allt när det gäller att centralt planera och praktiskt utforma samhälleliga stödåtgärder inom åldrings— vården bör ett mer intimt samarbete än vad som för närvarande är fallet komma till stånd. Utredningen förutsätter att vederbörande centrala myn- digheter göres uppmärksamma på vikten av samarbete i åldringsvårdsfrågor.

Gerontologisk1 forskning

En viktig förutsättning för att samhällets åldringsvårdande åtgärder skall få önskvärd effekt och ge bästa möjliga resultat är, att åtgärderna

1 Beträffande begreppet gerontologi se not å sid. 26.

inom såväl sjukvård som socialvård baseras på riktiga grunder. De nuva- rande svårigheterna att få en riktig avvägning mellan sjukvårdens och socialvårdens uppgifter inom åldringsvården beror till huvudsaklig del på att kunskaperna om åldrandets processer och sjukdomar under ålderdomen ännu är otillräckliga. Men dessa svårigheter bottnar också däri, att proble- men på detta område inte blott är av medicinsk natur utan även har psy- kologisk och social innebörd. Samhällets åtgöranden måste därför, för att få en ändamålsenlig och effektiv inriktning och utformning, baseras på forskning på samtliga dessa områden. Det är enligt utredningens mening ett framträdande samhällsintresse att åldersforskningen, som hittills in- tagit en undanskymd ställning i vårt land, snabbt intensifieras och får det ekonomiska stöd av statsmakterna, som dess betydele för samhället motiverar.

Utredningen föreslår att —— inom ramen för den befintliga sjukhusorga- nisationen —— geriatrisk-somatiska kliniker inrättas vid lämpliga undervis- ningssjukhus och geriatrisk-psykiatriska kliniker vid vissa mentalsjukhus. En särskild undersökning bör snarast verkställas angående de närmare förutsättningarna för en sådan anordning.

Vidare föreslås att två forskningsläkartjänster inrättas, av vilken den ena bör tilldelas ämnesområdet somatisk geriatrik och den andra psykiat- risk geriatrik.

Anslaget till främjande av medicinsk forskning föreslås förstärkt med 500 000 kronor. Förstärkningsanslaget bör reserveras för bidrag till geriat- risk forskning och till kostnader förenade med den verksamhet, som skall bedrivas av de föreslagna forskningsläkarna. Även bidrag till genomfö- rande av socialmedicinska undersökningar bör kunna lämnas från detta anslag.

Även på det sociologiska området är kunskaperna om åldrandet och dess yttringar ännu bristfälliga. Bl. a. bör vetenskapliga undersökningar komma till stånd av olika frågor, som har relationer till förhållanden på arbets- marknaden, till pensionering, arbetsförmåga, omskolning, återinpassning i arbetslivet samt rehabilitering. Förhållandet åldringen och familjen rym- mer även faktorer Värda en ingående sociologisk undersökning.

Utredningen föreslår en ökning av medelsanvisningen till främjande av samhällsvetenskaplig forskning med 100 000 kronor och förutsätter att denna ökning kommer den sociologisk-gerontologiska forskningen till godo.

Anslagsfrågor

I anslagshänseende innebär utredningens förslag, utöver vad som an- givits i fråga om forskningen, följande.

I fråga om statsbidraget till anordnande av pensionärsbostäder synes en bidragsgivning, som tar sikte på ca 1 800 lägenheter i pensionärshem och 1 500 andra pensionärslägenheter, vid tillämpning av utredningens förslag

till bidragsbestämmelser kräva en årlig bidragsram av 19 miljoner kronor. Härtill bör de första åren läggas förslagsvis 1 miljon kronor för eventuell höjning av bidrag, som beviljats enligt tidigare regler. Storleken av medels— anvisningen för det första budgetåret blir beroende på om någon reserva- tion finns på det gamla anslaget. Redan under det första budgetåret efter omläggningen av bidragsgrunderna erfordras medel för utbetalning av bi- drag till avlösning av de löpande pensionärsbostadsbidragen. Vid ett be— räknat lägenhetsantal av 3 000 torde anslagsbehovet för sistnämnda ända- mål uppgå till ca 12 miljoner kronor.

Kostnaderna för utökning av utbildningsverksamheten för ålderdoms- hemsföreståndarinnor med en årlig kurs för sjuksköterskor beräknas till omkring 9000 kronor för år, varav staten enligt vedertagen fördelnings- grund skall svara för hälften.

Till stipendier för deltagare i föreståndarinnekurs för sjuksköterskor föreslår utredningen att för budgetåret 1957/58 anvisas ett anslag av 48 000 kronor.

För fortbildning av ålderdomshemsföreståndarinnor föreslås för budget- året 1957/58 ett reservationsanslag av 24 000 kronor. Den fortsatta medels- anvisningen för detta ändamål anses böra bli beroende på erfarenheterna av det första årets kursverksamhet.

Författningsförslag

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder

1 &.

Statsbidrag till anordnande i särskild byggnad (pensionärshem) av bil- liga hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och in- valider, må under de villkor, som nedan stadgas, utgå till kommun eller till företag, vilket på sätt i 10 & sägs blivit för här avsett syfte godkänt som allmännyttigt bostadsföretag.

Kommun må ock enligt bestämmelserna i denna kungörelse erhålla stats- bidrag till kostnaderna för anordnande av pensionärsbostäder i flerfamiljs- hus, som finansieras med stöd av tertiärlån, varom i kungörelsen den 30 juni 1948 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus förmäles, och som uppföres eller ombygges av kommun eller av allmännyttigt bostadsföretag i tertiärlånekungörelsens mening eller av kooperativt organiserat företag, vilket arbetar utan enskilt vinstsyfte och under kontroll, som det låne- beviljande organet finner betryggande.

Vad enligt denna kungörelse gäller om kommun skall äga motsvarande tillämpning beträffande kommunalförbund.

2 &.

Till hyresgäst i lägenhet, som avses i 1 5, må som regel antagas endast person, vilken dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att hava upp- nått nämnda ålder åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan antagas vara ur stånd att själv förskaffa sig nöjaktig bostad.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må till hyresgäst i pensionärshem antagas även annan mindre bemedlad person än i första stycket avses.

Hyresgäst må kunna erhålla bostad ——* förutom för sig själv jämväl för person, som tillhör hans hushåll och lämpligen alltjämt bör sammanbo med honom.

3 5. Vid uthyrning av pensionärsbostad bör på i öppna hyresmarknaden bruk- ligt sätt upprättas kontrakt med ömsesidig uppsägningsrätt.

4 5. Statsbidrag utgår, på sätt i 5 och 6 Så närmare angives, med en procen- tuell andel av det bidragsunderlag, som för varje fall fastställes.

5 &.

Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till antalet skatte- kronor och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i den kommun, för vilken pensionärsbostäderna avses. Därvid skall följande tabell lända till efterrättelse.

Antal skattekronor Statsbidrags- per invånare procent Under 18 .......................... 80 18—19,99 .......................... 68 20—2l,99 .......................... 57 22—23,99 .......................... 48 24—25,99 .......................... 40 26——27,99 .......................... 34 28——29,99 .......................... 30 30—31,99 .......................... 27 32 och däröver ...................... 25

Antalet skattekronor per invånare enligt förestående tabell skall utgöras av medeltalet av skatteunderlagen per invånare i kommunen för de tre se- nast förflutna kalenderåren, året närmast före det år då beslut enligt 8 & meddelas oräknat. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början.

6 5.

Vid nybyggnad av pensionärshem beräknas bidragsunderlaget efter 20 000 kronor för varje lägenhet, som är avsedd till pensionärsbostad eller till bostad åt vaktmästare eller fastighetsskötare för pensionärshemmet.

Vid anordnande av pensionärshem i byggnad, som ej för ändamålet upp— förts, bestämmes bidragsunderlaget av de verkliga kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som kunna erfordras för byggnadens utnyttjande som pensionärshem. Bidragsunderlaget må dock icke överstiga 20 000 kro- nor per lägenhet. Har byggnad inköpts för ändamålet, må dessutom, under förutsättning att det angivna beloppet per lägenhet icke överskrides, i bi- dragsunderlaget inräknas köpesumman, i vad den avser själva byggnaden. Till kostnad för om- och tillbyggnad må icke räknas kostnad för anskaf- fande eller iordningställande av tomt eller anordnande av väg till tomten

eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraft- ledningar.

Vid tillbygnad till pensionärshem skall bestämmelserna i nästföregående stycke i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

Vid anordnande av pensionärsbostäder i flerfamiljshus, som avses i 1 5 andra stycket, skall bidragsunderlaget utgöra 12 000 kronor per lägenhet.

7 5.

Ansökan om statsbidrag skall, ställd till bostadsstyrelsen, ingivas till länsbostadsnämnden i god tid innan planerade byggnadsarbeten påbörjas.

Vid ansökan skola fogas:

a) redogörelse för läget å bostadsmarknaden i orten samt uppgifter till styrkande av att pensionärsbostäderna äro behövliga;

b) huvudritningar jämte beskrivning;

c) uppgift beträffande varje lägenhet för vilket antal personer lägen— heten är avsedd;

d) specificerad kostnadsberäkning, därest fråga är om om- eller till- byggnad;

e) upplysning i de hänseenden, som avses i 5 & sista stycket;

f) förbindelse av sökanden att icke utan Kungl. Maj:ts medgivande an— vända pensionärsbostäderna för annat ändamål än det därmed avsedda, att för pensionärsbostädernas del underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ord— ning meddelade, samt att, därest något av nu nämnda åtaganden icke full- göres, återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Är bostadsföretag sökande, skall tillika vad i 12 & föreskrives lända till efterrättelse.

Formulär för ansökan fastställes av bostadsstyrelsen.

8 5.

Sedan ansökan om statsbidrag inkommit till länsbostadsnämnden, har nämnden att skyndsamt till bostadsstyrelsen insända ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom eget yttrande. Bostadsstyrelsen har där- efter att meddela beslut i ärendet.

Där ej ansökningen avslås, skall bostadsstyrelsen enligt i 5 & angivna grunder bestämma efter vilken procentsats statsbidrag skall utgå. Bostads- styrelsen skall vidare preliminärt fastställa det bidragsunderlag, å vilket statsbidrag må beräknas.

9 5. Sedan byggnadsföretaget fullbordats har den, åt vilken statsbidrag be- viljats, att till bostadsstyrelsen anmäla detta. Vid om— eller tillbyggnad av

pensionärshem skall bifogas räkenskapssammandrag rörande kostnaderna. Sammandraget skall vara till riktigheten bestyrkt utav minst två av de för granskning av vederbörande kommuns räkenskaper utsedda revisorerna.

Bostadsstyrelsen har därpå att föranstalta om besiktning av pensionärs- bostäderna. Föreligger ej skäl till anmärkning, har bostadsstyrelsen att fast— ställa det belopp, med vilket statsbidrag skall utgå, samt att utbetala belop- pet till bidragstagaren.

10 5.

Såsom allmännyttiga bostadsföretag för i 1 5 första stycket, denna kun- görelse avsett syfte må av bostadsstyrelsen erkännas redan bestående eller för ändamålet bildade föreningar, stiftelser och bolag.

Villkor för erkännande som allmännyttigt bostadsföretag äro:

att företagets utdelning på eget kapital genom föreskrift i gällande stad— gar eller bolagsordning begränsats på sätt, som bostadsstyrelsen finner skäligt;

att anställningsvillkoren för ledare och annan personal i enahanda ord- ning reglerats så, att ekonomiska fördelar utöver skälig ersättning för ut— fört arbete äro uteslutna; samt

att i stadgarna eller bolagsordningen intagits ej mindre förbehåll om att delägare vid upplösning av företaget må erhålla endast det ursprungligen tillskjutna nominella kapitalet, med avdrag av tidigare kapitalåterbäring, jämte uppskjuten utdelning, än även sådana bestämmelser rörande an- vändningen av därefter befintligt överskott, som bostadsstyrelsen finner kunna godkännas.

I fråga om stiftelse må dock rörande nu angivna villkor jämkningar be- viljas efter bostadsstyrelsens prövning.

11 5.

Bostadsföretag må kunna erhålla statsbidrag till anordnande av pen- sionärshem endast under förutsättning att vederbörande kommun förbin— der sig att bestrida kostnaderna för anskaffande av tomt eller anordnande av väg till densamma eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, av- lopps-, gas- eller kraftledningar.

Där kommun på sätt i första stycket sägs lämnar bostadsföretag ekono- miskt bistånd, äger kommunen betinga sig en mot värdet av vad kommu— nen tillskjutit svarande fordran hos bostadsföretaget. För denna fordran skall företaget, därest kommunen så önskar, ställa godtagbar säkerhet, i första hand inteckning i vederbörande fastighet. Så länge fastigheten bibe- hålles i företagets ägo och användes till pensionärshem i enlighet med före- skrifterna i denna kungörelse, må ej ränta beräknas å kommunens ifråga- varande fordran och ej heller betalning för fordringen krävas.

.: 'kååej—nu

. km.-å'buv—r—l .-= '

Bostadsföretag, som vill ansöka om statsbidrag till anordnande av pen- sionärshem, har, förutom att ställa sig till efterrättelse de i 7 5 andra styc- ket a)—f) meddelade bestämmelserna, jämväl att vid ansökningen foga:

a) därest företaget icke redan enligt 10 & erkänts som allmännyttigt bo- stadsföretag, för dylikt erkännande erforderliga uppgifter och handlingar;

b) sådan förbindelse av vederbörande kommun, som i 11 & avses, jämte uppgift å fordran och säkerhet, som kommunen med stöd av föreskrif— terna i samma paragraf må hava betingat sig;

c) kommunens yttrande rörande behovet av statsbidrag; samt (1) förbindelse av bostadsföretaget att med avseende å förvaltningen av det planerade hemmet underkasta sig tillsyn från kommunens sida och av kommunen godkänd revision samt att, därest företaget skulle upplösas eller pensionärshemsfastigheten eljest skulle övergå i annans ägo, i den mån Kungl. Maj:t så påfordrar, återbära uppburet statsbidrag.

. 13 &.

Över bostadsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse må klagan föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndighets beslut är bestämd.

14 &. Bostadsstyrelsen äger meddela de föreskrifter, som må befinnas erfor- derliga för tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den då kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärs- hem1 skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda kungörelse skall äga tillämpning även efter förstnämnda dag beträffande ärenden, vari Kungl. Maj:t dessförinnan meddelat beslut om statsbidrag.

Beträffande sådana pensionärslägenheter, för vilka löpande pensionärs- bostadsbidrag ntgått före kungörelsens ikraftträdande, må statsbidrag utgå med tillämpning av bestämmelserna i denna kungörelse. Vid bestäm- mande av bidragsunderlaget skall dock, enligt de närmare föreskrifter som av Kungl. Maj:t meddelas, hänsyn tagas till värdet av redan uppburet bidrag.

1 Senaste lydelse 1953:489.

206. Förslag till

Lag om ålderdomshem

1 5”.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård och tillsyn som icke eljest tillgodoses. Sådant hem benämnes i denna lag ålderdomshem.

Två eller flera kommuner må genom avtal eller annorledes gemensamt anordna och driva ålderdomshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kom— mun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava ålderdomshem. Har så skett, åligger det likväl kommunen att sörja för att sådant behov av vård och tillsyn, som avses i första stycket, blir tillgodosett.

2 5.

Innan ålderdomshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom om— eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för an— nat ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från socialstyrelsen, hava godkänt plan för hemmet.

Ålderdomshem skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav på omvårdnad och trevnad tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter möjliggöres.

3 5. Angående statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålder- domshem gäller vad därom är särskilt stadgat.

4 &. Kommunens socialnämnd skall utgöra hemmets styrelse och i denna sin egenskap handhava förvaltningen av ålderdomshemmet.

5 5.

Vid ålderdomshem skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att de som beretts plats å hemmet kunna erhålla tillfredsställande vård och tillsyn.

Socialnämnden skall överenskomma med läkare om regelbundna besök på ålderdomshemmet.

6 5. Den som vill erhålla värd å ålderdomshem skall därom göra ansökan hos socialnämnden. Beslut i anledning av sådan ansökan meddelas, efter

läkares hörande, av socialnämnden eller den som av nämnden därtill kan hava förordnats.

7 &. För vård å ålderdomshem må uttagas avgift enligt grunder som kom- munen eller efter dess bemyndigande socialnämnden beslutar.

8 5. Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårds- konsulenterna utöva tillsyn över verksamheten vid ålderdomshemmen. Yppas missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd, som fin- nes erforderlig för dess avhjälpande.

9 &. Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhj älpsinspektör genom råd och upplysningar verka för att ålderdomshemsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.

10 å. Över länsstyrelses beslut i frågor, som avses i 1 & tredje stycket, 2 5 första stycket eller 8 5 andra stycket, må ändring sökas hos Konungen ge— nom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Denna lag träder i kraft den Lagen äger tillämpning jämväl på sådan anstalt, som tidigare godkänts som anstalt enligt 31 5 lagen om fattigvården eller som ålderdomshem en- ligt 19 5 lagen om socialhjälp.

Specialmou'vering

Åldringsvårdsutredningen har i kapitel 7 vid behandlingen av frågan om ålderdomshemmens ställning och uppgifter föreslagit, att bestämmel— serna om ålderdomshem skall utbrytas ur socialhjälpslagen och samman- föras i en särskild lag om ålderdomshem. Beträffande de olika punkterna i detta utredningens lagförslag må framhållas följande.

1 5.

Första och tredje styckena i denna paragraf är, bortsett från ett par nöd- vändiga formella justeringar, likalydande med 18 å i förslaget till lag om socialhjälp.

I fråga om ålderdomshemmens uppgifter hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 139—144.

Beträffande andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 147—148.

2 5.

Denna paragraf innehåller bestämmelser motsvarande dem som är upp- tagna i 19 5 1 och 2 st. samt 20 5 1 st. i förslaget till lag om socialhjälp.

Se vidare den allmänna motiveringen sid. 144—150. I 20 5 2 st. förslaget till lag om socialhjälp har intagits en rekommen- dation 0111 beredande av tillfälle till sysselsättning för dem som så önskar. Vidare har i motiveringen härtill anförts att denna rekommendation avser ej blott vad som i dagligt tal menas med arbete utan även mera fritids- betonad sysselsättning. Åldringsvårdsutredningen anser för sin del att det inte är nödvändigt att i lagen om ålderdomshem införa anvisningar i detta hänseende. Utredningen har vid behandlingen av frågan om ålderdoms- hemmens allmänna standard framhållit, att dit även kan räknas åtgärder för underlättande av vårdtagarnas sysselsättning och att behovet av hobby- eller sysselsättningslokaler i sådant syfte bör tillgodoses på lämpligt sätt. Utredningen har vidare på sid. 162——164 närmare behandlat sysselsättnings- frågan för ålderdomshemmens vårdtagare.

3 &. Paragrafen syftar på kungörelsen den 5 juni 1953, nr 339, om statsbidrag till anordnande samt om— och tillbyggnad av ålderdomshem.

4 5. Se den allmänna motiveringen sid. 139—140.

5 5.

Första stycket i denna paragraf är likalydande med 19 5 3 st. i förslaget till lag om socialhjälp och tager liksom detta stadgande sikte på samtliga befattningshavare vid hemmet.

I fråga om ålderdomshemmens personal hänvisas i övrigt till den all— männa motiveringen sid. 150—162.

Beträffande andra stycket i denna paragraf hänvisas till vad utred- ningen å sid. 166—167 anfört om läkarfrågan vid ålderdomshemmen.

6 5.

Genom bestämmelserna i denna paragraf framhålles dels att flyttning till ålderdomshem inte skall kunna ske utan åldringens egen vilja och aktiva medverkan och dels att en prövning av den sökandes vårdbehov bör äga rum med hänsyn till angelägenheten av att åldringshemsplatserna såvitt möjligt förbehålles dem som är i behov av ständig omvårdnad och tillsyn.

Läkarens medverkan avser närmast att ge socialnämnden stöd för dess bedömning av vederbörande sökandes vårdbehov. Det slutliga avgörandet skall sålunda alltid ligga hos nämnden eller den som av nämnden därtill

kan ha förordnats. Beträffande nämndens delegationsrätt må hänvisas till 8 5 2 st. i förslaget till lag om socialhjälp.

Beslut enligt denna paragraf kan, då fråga är om person i behov av socialhjälp, överklagas jämlikt bestämmelserna i 54 5 socialhjälpslagen. Däremot föreligger inte klagorätt då beslutet avser person, som inte är i behov av sådan hjälp. Motsvarande förhållanden gäller för närvarande enligt fattigvårdslagen.

7 &.

Socialvårdskommittén framhöll i sitt betänkande XIV angående ålder- domshem m. m. (SOU 1946: 52) att driftskostnaderna för ålderdomshem- men i första hand borde finansieras med avgifter, vilkas belopp då det gällde obemedlade eller mindre bemedlade vårdtagare borde bestämmas efter folk- pensionernas storlek.

I den av 1947 års riksdag godkända propositionen nr 243 angående grun- der för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. anförde departementschefen, att han i princip anslöt sig till den av flera remiss- instanser uttalade tanken att avgifterna borde vara lika för alla, oberoende av inkomst- och förmögenhe'tsställning. Frågan om utfärdande av för kom- munerna bindande föreskrift härom syntes emellertid böra närmare prö- vas i samband med det från socialvårdskommittén väntade förslaget 0111 statsbidrag till kommunernas kostnader för socialvården överhuvud. Tills vidare borde det därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta beslut i avgiftsfrågan.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt år 1950 avlämnade betänkande XVII med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) att statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialvårdsändamål, bl. a. till driftskostnaderna för ålderdomshem. Kommittén föreslog i anslutning här- till att avgift för inackordering å ålderdomshem skulle få uttagas i enlig- het med vad Konungen därom förordnade.

Socialvårdskommitténs statsbidragsförslag har avvisats i propositionen nr 177/1955 med förslag till lag om socialhjälp, m. m.

Åldringsvårdsutredningen har inte ifrågasatt att statsbidrag skall utgå till kommunernas kostnader för driften av ålderdomshem. De kommunala myndigheterna bör därför ha full frihet att själva bestämma storleken av avgifterna för vård på ålderdomshem. Härvid måste dock iakttagas före- skrifterna i 18 5 2 mom. lagen om folkpensionering beträffande storleken av det belopp, som i varje fall skall förbehållas pensionär, de 5. k. fick- pengarna.

I fråga om praxis då det gäller bestämmande av grunder för ifrågava- rande avgifter må nämnas att enligt en av svenska socialvårdsförbundet år 1953 verkställd stickprovsundersökning,1 omfattande 47 städer och 56

1 Svenska socialvårdsförbundets tidskrift 1954, häfte 1. 14—509114

landskommuner, enhetliga avgifter, i regel fixerade till belopp motsvarande folkpensionen minskat med fickpengarna, förekom i ca 40 % av såväl landskommunerna som städerna. Övriga 60 % av kommunerna tillämpade differentierade avgifter.

8——10 55

Dessa paragrafer har sin motsvarighet i 52 5 1 och 3 st., 53 5 1 st. och 62 & förslaget till lag om socialhjälp.

I propositionen nr 177/1955 har departementschefen vid behandlingen av förevarande frågor framhållit, att det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören eller socialvårdskonsu- lent göra anmälan om missförhållande, därest sådant skulle föreligga. An- ser någon som vistas på ålderdomshem, att han utsättes för olämplig be- handling, står det givetvis honom fritt att när som helst anmäla förhål- landet till vederbörande tillsynsmyndighet, som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att avhjälpa eventuella missför- hållanden.

Förslag till

Lag angående ändring i lagen om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att överskriften framför 18 5 lagen om so- cialhjälp skall utgå, dels att 18, 19, 20 och 21 55 samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att 14 & samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

14 5 14 & Socialhjälp bör —————— de sina. Hjälpen bör ——————— behörig användning. Kommunens fullmäktige —————— för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall so- Föreligger behov av vård, skall so—

cialnämnden, efter vad med hänsyn till vårdbehovets art och omständig— heterna i övrigt prövas lämpligt, för— anstalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så er— fordras, att han inackorderas i en-

cialnämnden, efter vad med hänsyn till vårdbehovets art och omständig- heterna i övrigt prövas lämpligt, för- anstalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så er— fordras, att han inackorderas i en-

Gällande lydelse skilt hem eller vårdhem eller att skilt hem eller vårdhem eller att plats beredes honom å sjukvårdsin- plats beredes honom å sjukvårdsin- rättning eller å annan vårdanstalt lättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem, som avses i 18 5. eller & ålderdomshem. Inackordering Inackordering i enskilt hem eller i enskilt hem eller vårdhem må ej vårdhem må ej ske med mindre ske med mindre nämnden förvissat nämnden förvissat sig om att den sig om att den behövande därstädes behövande därstädes kommer att få kommer att få en god omvårdnad. en god omvårdnad.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om socialhjälp är en följd av utbrytningen av bestämmelserna om ålderdomshem ur sistnämnda lag. Bestämmelser i huvudsak motsvarande stadgandena i 18—20 55 förslaget till socialhjälpslag har upptagits i utredningens förslag till lag om ålder- domshem.

I 21 & förslaget till lag om socialhjälp stadgas att om någon som be- retts plats i hem, som avses i 18 &, finnes med hänsyn till sitt beteende inte lämpligen kunna behållas därstädes, landstingskommunen eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun, staden skall draga för- sorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom på annat sätt.

Härom har departementschefen i propositionen nr 177/1955 anfört i hu- vudsak följande.

De personer det här gällde kunde för närvarande intagas på arbetshem. För sådan intagning erfordrades emellertid, att vårdtagaren vore i någon mån arbets- för. Såsom belysts av en undersökning, vilken socialläkaren G. Inghe år 1946 företagit av arbetshemmens klientel, utgjordes de s. k. störande understödsta- garna på dessa hem i stor utsträckning av personer, som egentligen borde vårdas på olika specialanstalter men för vilka plats inte kunde beredas på sådana an- stalter. Orsaken härtill torde inte sällan vara att de på grund av hög ålder eller av andra skäl betraktades som fall, för vilka ingen bättring vore möjlig.

Arbetshemmen erbjöde kommunerna en möjlighet till differentiering av vård- tagarna på ålderdomshem och liknande hem. Vid sidan om de största städerna, som själva torde kunna organisera den differentiering av vårdtagarna som vore nödvändig för trivseln på ålderdomshemmen, vore emellertid behovet av platser för detta klientel mycket litet — i all synnerhet om de störande vårdtagarna placerades på de typer av specialanstalter där flertalet av dem egentligen hörde hemma. Varje möjlighet att placera vårdtagaren i sådan anstalt borde naturligt- vis tillvaratagas.

Som ett provisorium borde den landstingen ålagda skyldigheten att sörja för

vården av dessa personer tills vidare bestå. I vilka former denna vård skulle ordnas ansåge departementschefen inte höra fastslås i lag.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna vore helt öppna anstalter, på vilka vårdtagarna vistades av fri vilja, innebure enligt departementschefens mening också, att vårdtagaren underkastade sig de regler, som för trevnaden på hemmet vore nödvändiga. Den som bröte mot dessa regler utsatte sig för risken att ej längre få vistas på hemmet. I praktiken innebure detta, att socialnämnden kunde bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte sällan bereddes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda hem, där hans be- teende inte behövde innebära någon fara eller vantrevnad för omgivningen. Det rörde sig här endast i sällsynta undantagsfall om personer, som utgjorde en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana fall förekomme torde andra vårdformer än vård på ifrågavarande socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kunde enligt fattig- vårdslagen ske med polishandräckning. I den mån överförande skulle ske, borde det enligt departementschefens mening vara möjligt att undvika att anlita dylik handräckning. I fall då på ett ålderdomshem uppenbar risk för övriga vårdtaga— res säkerhet förelåge, torde polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske utan bestämmelse därom i socialhjälpslagen. Några bestäm- melser om rätt till handräckning torde sålunda ej vara behövliga.

Åldringsvårdsutredningen delar helt de synpunkter i fråga om de s. k. störande vårdtagarna på ålderdomshemmen, som sålunda kommit till ut- tryck. Då inte heller utredningen ifrågasätter något handräckningsförfa— rande, har utredningen inte ansett det vara erforderligt att i lagen om ålderdomshem upptaga något stadgande motsvarande det i 20 & förslaget om lag till socialhjälp.

Bilaga 1

Ålderspensionärernas levnadsförhållanden

Februari 1954

En intervjuundersökning verkställd av statistiska centralbyråns utredningsinstitut

på uppdrag av 1952 års åldringsvårdsutredning

Förord

Statistiska centralbyråns utredningsinstitut erhöll på sommaren 1953 av 1952 års åldringsvårdsutredning i uppdrag att verkställa en undersökning med syfte att belysa Sveriges ålderspensionärers levnadsförhållanden.

Undersökningens syfte var att ge en statistisk grundval för kommittén när den i enlighet med sina direktiv skall utreda vissa spörsmål inom åldringsvården, främst avvägningen mellan olika vårdformer.

Planläggningen av undersökningen gjordes i samråd med representanter för Stockholms och Göteborgs stad där liknande utredningsbehov förefanns. I dessa städer företogs på grundval härav en materialinsamling analog med den riksom- fattande som gjordes för 1952 års åldringsvårdsutrednings räkning.

Den redogörelse för den riksomfattande undersökningen som här framlägges baseras på en bearbetning efter de riktlinjer som uppdragits i samråd med åld- ringsvårdsutredningen.

Utöver de uppgifter som lämnas i redogörelsen och som bedömts vara relevanta för uppdragsgivaren kan i Viss utsträckning ytterligare synpunkter belysas genom fortsatt bearbetning. Undersökningen är den hittills enda som kan lämna differen- tierade upplysningar på en rad viktiga punkter om levnadsförhållandena för den stora och ständigt växande befolkningsgrupp som ålderspensionärerna utgör.

En redogörelse analog med den föreliggande har av utredningsinstitutet utarbe- tats även för det material som berör speciellt Göteborgs stad. Materialet för Stock- holms stad har bearbetats av Stockholms stads statistiska kontor och resultaten redovisas i en särskild av kontoret utarbetad redogörelse.

Utredningsman för undersökningen har varit 1:e aktuarie Rolf Frankenberg. Samråd har på alla väsentliga punkter skett med representanter för 1952 års åldringsvårdsutredning.

Stockholm i september 1954.

Tore Dalenius

Rolf Frankenberg

Sammanfattning av huvudresultaten

Följande sammanfattning göres med speciell hänsyn till de i första avsnittet nämnda huvudsakliga frågeställningarna, alltså de som behandlar pensionärernas bostads—, hushålls- och hälsoförhållanden. I tidigare avsnitt har de olika områdena behandlats var för sig utan att de fått gripa in i varandra och bilda kombinerade grupper på det sätt som illustrerats i avsnittet om frågeställningen. Skall dylika kombinationer kunna göras med någon mening, bör varje område vara så litet differentierat som möjligt. I annat fall uppstår alltför många delgrupper för att de observationer som finns i materialet skall räcka till att fylla grupperna i önsk- värd grad. Vart och ett av de tre huvudområdena har därför indelats i två eller tre karakteristiska grupper, varvid huvudsynpunkten varit att spalta vid den gräns, där ett behov eller en brist antages bli aktuell.

För bostadsförhållandena avser spaltningen att bilda dels en grupp av pensio- närer som bor under sådana förhållanden, att någon påtaglig brist inte föreligger och dels en grupp, där brist finnes. Den senare gruppen har därefter spaltats i två, varav den ena upptar pensionärer med något bristfälliga boendeförhållanden och en grupp som bor under sämre förhållanden.

För hushållsförhållandena har spaltningen skett i en grupp som har hjälp med huvudparten av alla hushållssysslorna och en som själv utför dem utan hjälp. För att i fråga om hushållsförhållandena kunna urskilja en eventuell behovsgrupp får man emellertid inte avskilja hela den grupp som själv utför sysslorna, ty i många fall är förmågan därtill fullgod. Det är nämligen främst två faktorer, dels hälsotillståndet och dels ekonomin, som är bestämmande för förmågan att själv sörja för sina hushållssysslor. Är hälsotillståndet bra, spelar ekonomin i detta avseende en mindre roll, men om hälsan är dålig, är ekonomin av desto större be- tydelse, ty det gäller då att skaffa hjälp, vilket i allmänhet kan ske om betalnings- förmåga finns. För att lösa problemet att urskilja en »behovsgrupp» inom hus- hållsförhållandena har därför personer med inkomster utöver folkpensionen med 100 kronor eller mer i månaden borttagits från den grupp som själv utför huvud- parten av hushållssysslorna. Av de återstående är en del redan vid intervjutillfället klena, medan resten är vid god hälsa. Hur många dessa är framgår av kombinatio- nen med rörelseförmågan, som här är ett substitut för hälsotillståndet. De som med avseende på hushållssysslorna kan betraktas som en redan aktualiserad behovs- grupp kan sägas vara sådana som har rörelsesvårigheter samt saknar ekonomiska möjligheter att själva skaffa den hjälp de behöver. Den grupp av pensionärer som visserligen för tillfället är vid god hälsa och kan sköta sitt hushåll själva men som saknar ekonomiska möjligheter att skaffa hjälp, om ett behov därav skulle uppstå, kan i viss mån betraktas som en latent behovsgrupp, där behovet av hus- hållshjälp i många fall kan komma att så småningom göra sig gällande.

Vad därefter hälsotillståndet beträffar approximeras detta liksom tidigare med rörelseförmågan, vilken spaltas i tre grupper; en för dem som inte har några rörelsesvårigheter, en för dem med endast lindriga och slutligen en för dem med stora rörelsesvårigheter antingen inomhus, i trappor eller utomhus.

I nedanstående tabell med sina 18 celler har hela urvalet fördelats procentuellt. Man finner där storleken av den pensionärsgrupp man för speciellt syfte är in- tresserad av. Procenttalcn har här angivits med en decimal emedan materialet spaltats i så många grupper att avrundningsfelen kan få besvärande stor betydelse.

I—lushålls- Hälso- Boendeförhållanden Summa forhållan- . o

d t1llstånd Å:

en Bo Bl B,

26,2 11,8 12,0 8,2 6,5 2,7

Summa % 67,4 24,8 100 % = 1 064

++++++

l?—o : boendeförhållanden1 utan märkbara brister B,: » med märkbara men inte direkt allvarliga brister

Bg— _ » » allvarliga brister =pensionären har hjälp till huvudparten av hushållssysslorna eller i annat fall mer än 100 kr/mån i inkomst utöver folkpensionen

H,: pensionären utför själv huvudparten av hushållssysslorna utan hjälp och har mindre än 100 kronors inkomst i månaden utöver folkpensionen

S,, : inga rörelsesvårigheter

S; : lindriga » S., : stora »

Betrakta t. ex. de pensionärer som har en åtminstone ganska bra bostad (grup- pen BO) men som utgör en bristgrupp beträffande hushållsförhållandena. De med åtminstone ganska bra bostäder återfinnes i den kolumn som i tabellens vågräta övre marginal är betecknad med 8... De som har bristfälliga hushållsförhållanden uppsökes i den lodräta vänstra tabellmarginalen. I varje fall hör den rad som upptar beteckningen H1 + S, dit, ty där återfinnes pensionärerna med det sämsta hälsotillståndet. Men även raden H1+S1 skulle kunna höra dit. Det beror på vilken bedömningsnivå man vill tillämpa. Om man önskar en maximiuppskatt- ning, bör båda grupperna medräknas och vill man ha en minimiuppskattning, bör endast den cellen där S2 ingår, betraktas. Man får då alternativt 9,2 % eller 2,7 % pensionärer som har relativt bra bostad, har brister i hälsotillståndet men ändå sköter huvudparten av alla hushållssysslor själva utan hjälp.

För att direkt anknyta till ett exempel som användes som illustration vid pre- sentationen av frågeställningen kan man göra en beräkning av antalet pensionärer,

1 I stort sett är spaltningen i boendeförhållanden gjord enligt poängvärderingen av bostads- standarden enligt tab. 20. De i gruppen B., har 0 poäng och i stort sett har gruppen 131 1 poäng. Här har emellertid en modifikation skett så att alla som saknar vatten och avlopp i bostaden förts till 131 samt även de som bor i endast ett kök. Gruppen B2 är identisk med den grupp som enligt tab. 20 har 2 poäng eller fler.

för vilka pensionärslägenheter vore en lämplig bostadsform. Därvid skall först framhållas, att det är fråga om ett rent räkneexempel, där ingen ståndpunkt tas till om de kriterier som väljes är realistiska eller ej. Antag således att de på sid. 221 uppräknade kriterierna gäller och bilda den pensionärsgrupp, som dessa är tillämpliga på. Kriterier och skattningar är följande:

Kriterier Skattningar %

Max. ' . Max. Min.

B,+H,+s, B1+H1+So B1+H1+S1 B,+Ho+s., B,+HO+S., B,.+H,+So B,+H,+S., B,,+H,+S1 B,,+I-I,+S1

Summa %

Man får därvid observera, att de som redan nu bor i pensionärslägenheter ingår i urvalet med sin rätta proportion 5 % av samtliga — och att de siffror som nyss framräknats gäller den proportion av samtliga som därutöver skulle behöva sådana lägenheter. Om vi antar att kriteriesammansättningen i exemplet är rea- listisk skulle det således vara lägst omkring 9 % (5 % + 3,6 %) och högst 24 % (5 % + 18,7 %) av samtliga pensionärer som skulle vara i behov av bostäder av pensionärshemstyp. Ett alternativ till pensionärslägenhet vore att förbättra den bostad pensionären redan har och detta torde väl i allmänhet komma att gälla bostäder i Bl-gruppen. För att fortsätta spekulationerna kring räkneexemplet kan vi antaga, att hälften av Bl-gruppen får bostadsförbättring. Man skulle då få drygt 15 %, för vilka pensionärslägenheter är bästa lösningen, medan 8—9 % i stället bör få bostadsförbättring.

Fördelningen av de enskilda sammanfattningsfaktorerna på kön, civilstånd samt städer och landsbygd framgår nedan för bostads- (boende-) och hushålls- förhållandena. För hälsotillståndet (rörelseförmågan) framgår fördelningen av tab. 29.

Boende- förhållanden

Kvinnor Städer

71 81 23 13 6 6

100 570

H ushdlls- förhållanden

Som sammanfattning av bostads-, hushålls- och hälsoförhållandena kan sägas, att 34 % av samtliga pensionärer är helt fria från märkbara brister på något av dessa områden. 12——18 % står denna grupp ganska nära och har endast smärre brister med hänsyn till hushåll och hälsa. Ställer vi mot dessa den grupp som har det sämst, finner vi där först dem som bor i undermåliga bostäder, d. v. s. hela grup- pen B2 på 7 %, samt vidare i varje fall dem som har stora rörelsesvårigheter och är utan hjälp i hushållet, d. v. s. 5 %, varav dock 1 % redan ingår i de 7 nyss- nämnda. Detta ger med decimalavrundning ca 12 % som allmänt kan sägas leva under svåra betingelser i dessa avseenden. Återstår därefter en grupp på 35—40 %, som har mer eller mindre svåra brister i något avseende.

Betraktar man speciellt hushållshjälpen, finner man, att det faktiskt är mycket få endast 5 % som inte har hjälp fast de oundgängligen skulle behöva sådan utifrån. Detta behöver dock ej betyda, att situationen är odelat gynnsam för dem som har hjälp, ty de förhållanden varunder hjälpen lämnas är måhända inte alltid tillfredsställande ur t. ex. trivselsynpunkt.

Appendix

Om noggrannheten i uppskattningarna m. m.

Vid statistiska undersökningar måste man generellt ta i betraktande tillförlit- ligheten av de erhållna resultaten. »Fel» av olika slag kan förekomma och deras storlek är lika med skillnaden mellan de genom undersökningen observerade vär— dena och de faktiska (sanna) värdena för den studerade massan. De observerade värdena är således att anse som approximationer till de faktiska värdena.

I fråga om urvalsundersökningar av det slag vi här rör oss med är resultaten behäftade med fel som uppstår dels genom 1) systematiskt verkande felkällor och dels genom 2) slumpmässigt verkande felkällor. Dessa felkällor gör sig gällande under undersökningens alla faser: urvalet av intervjuobjekt, insamling av upp- gifterna och bearbetningen av primärmaterialet.

Speciella åtgärder har vidtagits för att så långt det varit ekonomiskt möjligt och lönande reducera inflytandet från de systematiskt verkande felkällorna. Urvalet är sålunda gjort med metoder som inte leder till systematiska fel. Lokalombuden erhöll en utbildning som gjorde dem väl ägnade att genomföra sin arbetsuppgift. Bearbetningen har skett under ständig övervakning.

Ingenting tyder på att de framkomna resultaten är behäftade med systema- tiska fel.

Beträffande de slumpmässigt verkande felkällorna är det möjligt att numeriskt beräkna den samlade effekten av slumpfelen. Sådana beräkningar har gjorts för tre olika resultat i undersökningen i syfte att exemplifiera slumpfelens storlek. Beräkningarna gäller:

1) Procentuella antalet pensionärer med telefon i bostaden; 49 % enligt tab. 15. »Felmarginalen» är i 1,6 %.

2) Procentuella antalet pensionärer som är »ej aktiva»; 21 % enligt avsnitt om aktivitetsindex sid. 245. »Felmarginalen» är 11,1 %.

3) Procentuella antalet pensionärer som har en bristfällig boendestandard; 8 % enligt tab. 20. »Felmarginalen» är i 0,6 %.

Innebörden av beräkningarna skall tolkas så att om samtliga landets pensionärer undersökts på motsvarande sätt som gjorts i denna undersökning skulle det sanna procenttalet för resp. tre kategorier ovan »nästan säkert» ligga i det intervall kring

det beräknade procenttalet som utgöres av 3 gånger »felmarginalen». Det sanna Värdet för telefon i bostaden ligger således »nästan säkert» i intervallet 44,2 %— 53,8 %, för »ej aktiva» i intervallet 17,7 %—24,3 % samt för bristfällig boende- standard i intervallet 6,2 %—9,8 %.

Felmarginalerna har beräknats med användning av en teknik som något över- skattar storleken. (Tekniken finnes beskriven i bl. &. Hansen, Hurwitz & Madow: Sample Survey Methods and Theory, New York 1953, Vol. I, ch. 9.)

Om det numeriska värdet av felmarginalerna införes i ett diagram erhålles följande bild:

”Fel- .. marginal %

0.5

50 50 'o Uppskattat

Värde '/-

N O___—___....___

10

()m beräkningar av slumpfelen företagits på ett stort antal procenttal kunde värdena därav ha inprickats i ett diagram av ovanstående slag och man kunde ha dragit en utjämnande kurva som gjort det möjligt att avläsa slumpfel även för procenttal för vilka felen ej beräknats. I detta fall har vi endast tre värden och med hänsyn härtill ger ovanstående kurva endast en grov bild av felens storlek för andra procenttal än de beräknade. Orsaken till att endast tre felmarginaler beräknats beror på att beräkningarna är ganska arbetskrävande i ett urval av den karaktär som här använts. För illustrerande syfte torde dock noggrannheten för mellanliggande värden vara tillräcklig.

Slutligen kan nämnas att värdet på de ovan beräknade felmarginalerna nära ansluter sig till dem som erhållits om undersökningen i stället gjorts inom ett obundet slumpmässigt urval av samma storlek som i den föreliggande undersök- ningen. Jämförelse kan göras i nedanstående tablå.

.. _ Felmarginal Felmarginal ligålårtläl enligt vid obundet p undersökningen urval

49 % i,l 6 % i 1,5 % 21 % il ,1 % i 1,2 % 8 % iO, 6 % i 0,8 %

Överensstämmelsen kan bero på tillfälligheter men kan även tänkas vara ett uttryck för en förhållandevis hög effektivitet hos statistiska centralbyråns bas- urval.

Vid intervjutillfället kan man beräkna totala antalet pensionärer som ej vistas på något slag av vårdanstalt till ca 600 000. Till ledning för den läsare som önskar uttrycka värdena för olika pensionärsgrupper i undersökningens tabeller i antal pensionärer i stället för i procentuella andelar har nedanstående tablå uppgjorts.

Beräknat Beräknat procentuellt absolut antal antal

5 % 30 000 15 % 90 000 25 % 150 000 35 % 210 000 45 % 270 000 55 % 330 000 65 % 390 000 75 % 450 000 85 % 510 000 95 % 570 000

Om de tre grupper av pensionärer för vilka felmarginalerna beräknats uttryckas i absoluta tal finner man att ca 300 000 pensionärer har telefon i bostaden, ca 120 000 är »icke aktiva» och ca 48 000 bor i bristfälliga bostäder.

Tabeller

Tabellerna är, med undantag av de tre första, uppställda efter genomgående samma indelningsgrunder för varje begrepp som beskrives. Begreppen är inde- lade i karakteristiska grupper angivna i tabellernas vänstra marginal. Gruppens andel i hela antalet observationer tillhörande indelningsgrunden angives (utom i tab. 1 och 2) i procenttal vilka avkortats till närmaste hela tal. Genom avkort- ningen kan bråkdelar av procent hopa sig i någon bestämd riktning med följd att summan av procenttalen ibland kan överstiga och ibland understiga 100 med någon enhet. Summan är dock alltid angiven till exakt hundra. Antalet observa— tioner tillhörande indelningsgrunden angives i tabellernas sista rad med beteck— ningen »100 % =».

I flertalet tabeller förekommer som sista grupp »övrigt», vilken innehåller den rest av massan som ej täckes av de specificerade grupperna. »övrigt» innehåller även ej kodbara uppgifter i de fall sådana förekommer. Antalet av dessa angives därvid i en fotnot till tabellen.

I tab. 1 och 2 är materialets fördelning angivet i absoluta tal för de olika begreppen.

Tabell 1. Materialets fördelning på ålder med hänsyn til kön, civilstånd1 samt städer och landsbygd2

Män Kvinnor Totalt

Ålders- grupper 08 G Og G Og

St Lb St Lb St Lh St Lb St Lb

67—69 ...... 13 40 45 111 22 41 39 33 144 54 44 70—74 ...... 28 49 52 161 33 60 36 43 186 88 79 75—79 ...... 24 37 45 148 30 57 18 12 81 98 80—84 ...... 12 17 9 14 52 11 20 31 5 5 61 32 48 85— ........ 5 12 1 4 22 4 16 16 2 2 36 21 28

Summa 82 116 136 160 494 100 194 181 100 95 570 Procent 17 23 28 32 100 34 32 18 17 100 26 28 22 24

1 Civilstånd: Og = ogift, änka/änkling, frånskild. G = fortfarande gift. ' Städer = St = alla städer och köpingar. Landsbygd = Lh = annat än städer och köpingar.

Tabell 2. Materialets fördelning på kön, civilstånd samt städer och landsbygd

Kvinnor Totalt

Civilstånd Sum- Sum- Lb ma ma Lb

Ogift ........... 42 80 Gift ............ 95 Änka/änkling. . . . Frånskild ....... 2

Summa Procent 48

Tabell 3. Materialets fördelning på Stockholm, Göteborg och riksområden

Antal %

Stockholms stad ................................................ 106 10 Göteborgs stad .................................................. 51 5 Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län. . . 179 17 Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län ..... 180 17 Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län ................. 186 17 Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län ....... 172 16 Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län ........ 142 13 Västerbottens och Norrbottens län ................................ 48 5

Summa 1 064

Tabell 4. Fördelning enligt valstalislikens socialgruppsindelningl (Fråga nr 61)

Socialgrupp Totalt M Kv Og

I .................... 6 6 6 II .................... 49 48 50 III .................... 45 46 44

Summa % 100 100 100 100 % = 21 062 493 569

1 Grupperingen för gifta enligt mannens yrke. ” I två fall är gruppering ej möjlig.

Tabell 5. Fördelning på företagare, förvaltningspersonal och arbetare inom dels jordbruk, skogsbruk och fiske och dels övriga näringsgrenar

(Fråga nr 61)

Yrkestillhörighet Totalt M

Jordbruk, skogsbruk och fiske

Företagare ......................... Förvaltningspersonal ................ Arbetare ...........................

Övriga näringsgrenar Företagare ......................... 1 3 Förvaltningspersonal ................ 17 15 19 Arbetare ........................... 36 35 37

Summa % 100 100 100 100 % = 11 060 494 566

1 3 st. är yrkeslösa och i 1 fall har gruppering ej kunnat göras.

Tabell 6. Antal barn till i undersökningen ingående pensionärer (Fråga nr 20: a + 48)

Antal barn Totalt M Kv Og G

Inga barn .......................... 22 19 25 32 11 1—2 barn .......................... 32 35 30 26 40 3—4 barn .......................... 22 23 21 20 25 5 el. fler barn ....................... 23 23 23 22 24

Summa % 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491

Observera att i gruppen »ogiftao ingår änkor, änklingar och frånskilda.

Tabell 7. Lägenhetsföreständare (Fråga nr 17)

Föreståndare Totalt M

Pensionären själv (ev. gemensamt med

annan person) .................... Pensionärens barn ................... Släkting till pensionären ............. Annan person ....................... Övrigtl ............................

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall.

Tabell 8. Hushållsföresländare (Fråga nr 18)

Föreståndare Totalt M

Pensionären själv (ev. gemensamt med

annan person) .................... 87 Pensionärens barn ................... 9 Släkting till pensionären ............. 2 Annan person ....................... 1 1 Övrigt1 .............................

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall. 17—509114

Tabell 9. Bostadens upplåtelseform (Fråga nr 21)

Upplåtelseform Totalt M

Pensionären äger själv bostaden el. är

medlem i bostadsrättsförening e. dyl. Förhyrd i öppna marknaden .......... Pensionärslägenhet .................. Upplåten av släkting ................ Upplåten av arbetsgivare ............ Övrigt1 ............................

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall.

Tabell 10. Bostadskoslnad för pensionärer som själva ej äger sin bostad (Fråga nr 22: a)

Kostnad per månad Totalt M Kv Og

Mindre än 20 kr per mån,1 ........... 27 27 27 30 20—69 » 28 28 28 26 70—149 » 24 23 25 21 150—249 » 5 6 4 3 250 el. mer » » 2 4 2 0 Inneboende el. inackorderad .......... 11 10 11 17 Övrigt el. uppgift saknas ............. 2 2 2 2

Summa % 100 100 100 100 100 % = 648 267 381 404

1 Gruppen »mindre än 20 kr per månad» är osäker såtillvida som den i en del fall är svår att skilja från gruppen »inneboende eller inackorderad».

Tabell 1]. Bosiadsutrymme fördelade på nedanstående grupper (Fråga nr 19:a + b)

Bostadsutrymme Totalt M

Endast kök ........................ Endast 1 rum ...................... Kokvrå + 1 rum .................... Kokvrå +2 rum .................... Kök + 1 rum ....................... Kök + 2 rum ....................... Kök + 3 rum ....................... Kök + 4 rum ....................... Kök +5 el. fler rum ................. Övrigt ............................

Summa % 100 % =

Tabell 12. Disposition av bostaden (Fråga nr 19:a + b och 20:a + b)

Utrymme som står till pensionärens för- Totalt M Kv Og tagande

Minst 1 rum helt för egen del eller till- sammans med maka/make el. 1 syskon el. 1 eget barn av samma kön som pen- sionären ......................... Samma som föregående disp. 1 rum en— dast om natten ................... Mindre utrymme än närmast föregående

Summa % 100 % =

Tabell 13. Procentuell fördelning med hänsyn till ensamboende och samboende pensionärer

(Fråga nr 16 + 20:a)

Ensamboende samt närmaste släktskap

mellan pensionären och samboende Totalt M

Ensamboende .......................... 27 Med endast maka/make ................. 30 Med eget/egna barn ..................... 16 Med syskon ............................ Med annan släkting .................... Med annan än släkting .................. Med maka/make + eget/egna barn ......... Med maka/make +någon släkting ........ Med maka/make +annan än släkting ...... Övriga förhållanden ....................

Summa % 100 % =

Tabell 14. Bostadens utrustning (Fråga nr 23:a + b)

I bostaden finnes Totalt M

Bad- eller duschrum ................. 21 20 Ej ovanstående men centralvärme och/ eller vattenklosett ................. 33 31 Ej ovanstående men särskild kok- och uppvärmningsanordning samt vatten, avlopp och elektricitet ............. 21 21 Sämre än närmast ovanstående i något avseende ......................... 25 28

Summa % 100 % =

Tabell 15. Förekomst av radio och telefon (Fråga nr 23:a + b)

Radio —— telefon Totalt M Og

Radio och telefon i lägenheten ........ 49 49 46 Endast radio i lägenheten, telefon i bos- tadshuset ......................... 15 14 15 Radio i lägenheten, ej telefon i bostads— huset ............................ 30 30 31 Varken radio el. telefon i bostadshuset. 2 2 3 Övrigt ............................. 4 4 6

Summa % 100 % =

Tabell 16. Vdningsplan samt förekomst av hiss (Fråga nr 72: b)

Antal trappor Totalt M Og

Med hiss 0—-—1 trappa ........................ 2 trappor .......................... 3 el. fler trappor ....................

Utan hiss 0—1 trappa ........................ 2 trappor .......................... 3 el. fler trappor .................... Övrigt1 ............................

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 8 fall.

Tabell 17. Avstånd till vatten för de pensionärer som saknar sådant i bostaden (Fråga nr 24: a)

Avstånd Totalt M Og

Mindre än ca 100 m ................. 84 85 84 Mer än ca 100 m .................... 16 15 16 Ingen kodbar uppgift ................ 1 1

Summa % 100 100 % = 279

Tabell 18. Avstånd till telefon för de pensionär er som saknar sådan i bostaden (Fråga nr 24:b)

Avstånd Totalt M Og

Mindre än ca 300 m ................. 83 83 85 Mer än ca 300 m .................... 16 17 14 Ingen kodbar uppgift ................ 2 —— 1

Summa % 100 100 % = 348

Tabell 19. Avstånd till närmaste postanstalt (Fråga nr 27)

Avstånd i kilometer Totalt M Og

Mindre än 1 km ..................... 50 45 50 1—4 km ........................... 37 40 36 5—9 km ........................... 10 12 11 10—19 km ......................... 2 3 2 20 km eller mer ..................... 1 1 1 Övrigt1 ............................ o o 0

Summa % 100 % = 1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall.

Tabell 20. Boendestandardpoäng (Se textavsnittet om boendestandard sid. 231 f.)

Poängbelastning Totalt M Kv Og G

0 poäng = inga påtagliga brister ...... 74 72 76 71 78 1 poäng = brist i något avseende ...... 18 18 19 20 16 2 poäng = allmänt låg standard ....... 5 6 3 5 5 3—5 poäng = allmänt bristfällig stan-

dard ............................. 3 4 2 4 2

Summa % 100 % =

Tabell 21. Önskemål angående bostaden (Fråga nr 57)

Uttalanden av typen Totalt M Og

Ingen ändring önskas ................ 72 Önskar flytta till annan ort eller annan

del av nuvarande bostadsort ........ 2 Önskar modernare bostad eller den nu-

varande förbättrad ................ 14 Önskar flytta till pensionärshem1 ...... 6 Diverse önskemål ................... 6

Summa % 100 % =

TI några få fall ålderdomshem.

Tabell 22. Trivsel med bostaden (Fråga nr 54)

Uttalanden Totalt M

Trivs med bostaden ................. 90 91 Trivs ej med bostaden ............... 8 8 Svårtolkade ........................ 2 2

Summa % 100 % =

Tabell 23. Trivsel med omgivningen kring bostaden (Fråga nr 56)

Uttalanden Totalt M Og

Trivs med omgivningen .............. 94 96 93 Trivs ej med omgivningen ............ 4 3 5 Svårtolkade ........................ 1 1 2

Summa % 100 % =

Tabell 24. Trivsel med bostadsorten (Fråga nr 55)

Uttalanden Totalt M

Trivs med bostadsorten .............. 95 97 Trivs ej med bostadsorten ............ 3 2 Svårtolkade ........................ 1 1

Summa % 100 % =

Tabell 25. H ushållssysslor som pensionären utför själv eller deltar i (Fråga nr 28)

Antal hushållssyååiogjåtivm pensionären ut- Totalt M

Inga sysslor ........................ 23 37 0 eller 1 dagliga +O eller 1 icke dagliga 11 18 0 eller 1 dagliga +2 eller 3 icke dagliga 0 0 2 eller 3 dagliga +0 eller 1 icke dagliga. 33 21 2 eller 3 dagliga +2 eller 3 icke dagliga. 24 6 Endast vatten- el. bränslebäming ..... 9 18 Övriga förhållanden1 ................. 0 —

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall.

Tabell 26. Hushållssysslor som pensionären får hjälp med (Fråga nr 29)

Antal hushållssysslor som pensionären får

hjälp med Totalt M

Inga sysslor ........................ O el. 1 dagliga +O el. 1 icke dagliga. . . . 0 el. 1 dagliga +2 el. 3 icke dagliga . . . . 2 el. 3 dagliga +0 el. 1 icke dagliga. . . . 2 el. 3 dagliga +2 el. 3 icke dagliga. . . . Endast vatten- el. bränslebärning ..... Övriga förhållanden1 .................

Summa % 100 % =

1 Ingen kodbar uppgift i 2 fall.

Tabell 27. Beskrivning av vem som hjälper pensionären i hushållet (Fråga nr 29)

Hjälp lämnas av Totalt M Og

Maka el. make ...................... 16 27 Maka/make och barn el. släkting ...... 9 11 Barn el. släkting .................... 33 25 Annan person än släkting ............ 19 13 Hembiträde el. dyl. ................. 2 3 Hemvårdarinna, hemsamarit, åldrings-

vårdarinna el. dyl ................. 1 1 Kombinationer av ovanstående1 ....... 19 21 Övrigt” ............................ 1 0 Summa % 100 100 100 % = 960 477

1 Hembiträde och hemsamarit ingår ej i kombinationerna. 2 Ingen kodbar uppgift i 3 fall.

Tabell 28. Ensamboende pensionärs möjligheter till tillsyn vid hastigt påkommen sjukdom etc. (Fråga nr 38)

Person som kan se till pensionären Totalt M Kv St Lh Ingen. .__. .............................. 12 13 11 16 6 Pensmnarens barn el. släktingar .......... 54 52 55 50 58 Granne el- :.mmm person ................. 24 28 22 22 26 Hemvårdannnn, hemsamarit, åldringsvår-

darmna &. dyl ........................ 10 7 11 12 8 Ingen kodbar uppgift ................... 1 2 1 2 Summa % 100 100 100 100 100

100 % = 295 95 200 165 130

Tabell 29. Rörelsesvårigheter (Fråga nr 36)

Pensionären har uppgivit följande rörelse- Totalt M K v Og G St Lb

Svårigheter Inga alls ._ .......................... 49 55 44 45 54 49 49 Endast 1 h_ten utsträckning ........... 28 26 29 30 25 27 23 Stora svanEheter i trappor ........... 6 5 7 6 6 8 5 ' ' utomhus ............ 2 1 2 2 1 2 1 ' _ ' i trappor och utomhus 7 6 8 8 6 7 7 Stora SVål'lghEter överallt ............ 9 8 10 9 s 8 10 Övngt1 ............................ 0 _ 0 0 —— 0

Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552 1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall.

Tabell 30. Lokalombudets intryck av pensionärens hälsotillstånd (Fråga nr 68)

Bedömning1 Totalt M Kv Og G St Lb ] fysiskt avseende Gott._ .............................. 62 68 57 61 64 59 65 Tanglheen gott ...................... 26 22 29 27 25 28 24 Dåhst ............................. 10 8 11 10 9 11 9 Ingen kodbar uppgift ................ 2 1 3 2 2 3 2

Summa % 100 100 100 100 100 100 100 I psykiskt avseende Gott.. .............................. 80 82 79 78 84 78 82 Tanjhgen gott ...................... 14 14 15 17 12 15 14 Dållgt ............................. 3 3 3 4 2 4 2 Ingen kodbar uppgift ................ 2 1 3 2 2 3 2 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

Gott såväl fysiskt som psykiskt ....... 58 64 53 55 61 55 61 Dåhet såval fysiskt som psykiskt ...... 2 2 1 2 1 2 2 Övrigt ............................. 40 34 46 43 38 43 37 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 1 018 474 544 545 473 488 530

Tabell 31. Hjälpmedel vid förflyttning hos dem som har några rörelsesvårigheter (Fråga nr 37)

Använder följande hjälpmedel Totalt M Kv Og G St

Inga alls ........................... 56 49 60 53 59 59 52 Käppar, kryckkäppar, kryckor etc ..... 38 45 32 40 35 34 41 Rullstol ............................ 1 2 1 1 1 2 1 Annan persons hjälp ................. 4 2 5 4 3 4 4 Övrigt ............................. 2 2 1 1 2 1 2

Summa% 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 532 218 314 309 223 256 276

Tabell 32. Omfattning av promenader/utevistelse (Fråga nr 41:a)

Brukar vistas ute Totalt M Kv Og G St Lh Inte alls ........................... 12 8 16 12 12 11 13 1 mindre omfattning1 ................ 44 30 56 49 38 50 39 1 större omfattning3 ................. 43 61 27 38 48 37 48 Ingen uppgift ....................... 1 1 1 1 1 1 1 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 I mindre omfattning = gå och handla nödvändighetsvaror i närliggande butik, besöka grannar, sitta i parken etc. Utevistelsen innebär en förflyttning på totalt högst 2 ä 3 km. " I större omfattning = större uteaktivitet än under 1.

Tabell 33. Hur ofta pensionärerna brukar promenera/vistas utt1 (Fråga nr 41:b)

Brukar vistas ute Totalt M Kv Og G 513 Lb Aldrig el. nästan aldrig ............... 12 8 16 12 12 11 13 Sällan på vintern men annars ......... 5 3 6 7 3 4 6 ; Mindre än 2 ggr/vecka ............... 6 2 10 7 6 6 7 Ett par tre ggr/vecka ................ 13 8 16 12 13 12 14 l Ungefär dagligen .................... 63 78 51 61 66 67 60 + Övrigtl ............................ 1 0 1 1 0 0 1 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 Ingen kodbar uppgift i 2 fall.

Tabell 34. Synförmåga (Fråga nr 39)

Pensionären kan läsa en daglig tidning Totalt

Ohehindrat ........................ Med någon ansträngning ............. Med stor ansträngning ............... Ej alls (blind el. nästan blind) ........

Summa % 100 % =

79 12 12 11 7 5 8 3 2 4 1 00 100 100 1 064 494 570

Tabell 35. H örselförmåga

(Fråga nr 40)

Pensionären hör enl. lokalombudet Totalt M Kv Ohehindrat ........................ 65 59 70 Med någon ansträngning ............. 25 31 19 Med stor ansträngning ............... 6 6 6 Ej alls (döv el. nästan döv) .......... 2 2 2 Ingen uppgift ....................... 2 2 2 Summa % 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 Tabell 36. Behov av sjukvårdshjälp (Fråga nr 34) Hjälpens omfattning Totalt M Kv Og G St Lb | Ingen alls .......................... 77 82 74 78 76 74 80 Enklare sjukvård, medicinering etc. . . . 19 15 22 17 20 22 16 Omfattande tillsyn och passning, stort behov av läkarvård etc ............. 4 4 4 4 4 4 4 Övrigt1 ............................ 0 1 1 0 1 0 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552 1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall. Tabell 37. Läsning av daglig tidning (Fråga nr 43) Brukar läsa Totalt M Kv Og G St Lb Aldrig el. nästan aldrig ............... 6 4 7 6 5 4 7 Högst 1 gång/vecka ................. 1 1 1 1 1 0 1 Ett par, tre gånger/vecka ............ 4 3 5 5 3 3 6 Ungefär dagligen .................... 89 92 87 87 91 92 86 Övrigt ............................. 0 =- — 0 —— _ 0 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 12

Tabell 38. Läsning av böcker, tidskrifter, veckotidningar etc.

(Fråga nr 44)

Brukar läsa Totalt M Kv Og G St Lb Ingenting eller endast daglig tidning. . . 24 31 18 21 27 22 26 Böcker och tidskrifter av olika slag. . . . 29 33 26 28 29 36 22 Främst religiösa böcker och tidskrifter . 29 20 37 34 24 21 37 Ej böcker, men veckotidningar etc.. . . . 18 16 19 16 20 21 15 Övrigt1 ............................ 0 0 0 1 — 0 0 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552 1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall. Tabell 39. Radiolyssnande (Fråga nr 46) Brukar lyssna Totalt M Kv Og G St Lb Ingenting eller nästan ingenting ....... 6 5 6 7 4 5 6 Mindre än 1 timme/dag .............. 24 22 25 24 24 21 26 1—3 timmar/dag .................... 54 58 51 51 58 54 54 Mer än 3 timmar/dag ................ 13 12 14 13 12 15 10 Övrigt1 ............................ 4 4 4 5 2 4 4 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552 1 Ingen kodbar uppgift i 1 fall. Tabell 40. Medlemskap i olika slag av föreningar (Fråga nr 52) Medlem 1 Totalt M Kv Og G St Lb Kamratförening, ordenssällskap, fritids- el. hobbyförening etc. ............. 3 3 3 2 4 4 3 Religiös, religiöst ideell förening el. verk— samhet etc ........................ 8 3 12 10 6 8 9 Intresse-, yrkes—_. politisk, ideell (ej reli- giös) förening el. sammanslutning . . . 12 16 8 8 16 15 8 Både kamrat- och intresseförening ..... 1 2 1 1 1 2 1 Både religiös och annan förening ...... 1 1 2 2 1 1 2 Deltar ej i något slag av föreningsverk- samhet ........................... 72 72 73 75 70 69 76 Ingen kodbar uppgift ................ 2 2 2 2 1 2 2 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

Tabell 41. Deltagande i föreningsverksamhet (Fråga nr 52)

Brukar delta Totalt M Kv Og G St Lh Deltar ej i något slag av föreningsverk- samhet .......................... 2 2 0 76 1 förening mindre än 1 gång/månad . . . 7 8 5 5 9 6 7 1 förening 1 eller fler gånger/månad . . . 9 7 11 10 8 10 9 Mer än 1 förening mindre än 1 gång] månad ........................... 2 3 1 2 2 3 1 Mer än 1 förening 1 el. fler gånger] månad 5 5 5 5 5 7 3 | Ingen kodbar uppgift ................ 5 5 4 4 6 5 4 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 ] 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552 |

Tabell 42. Omfattningen av de sysslor utanför den vardagliga rutinen som pensionären brukar syssla med

(Fråga nr 51: a)

Sysslor Totalt M Kv Og G St Lb Inga alls ........................... 29 41 19 29 30 30 29 ; Lättare sysslor ...................... 50 23 74 56 44 54 47 1 Mer krävande sysslor ................ 18 32 5 13 23 14 21 i Tycker sig ha nog med det dagliga arbe- * tet .............................. 2 3 2 2 3 2 3 ; Ingen kodbar uppgift ................ O 0 — 0 — 0 —— 1 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 ! 100 % = i

Tabell 43. Vid intervjutillfället förvärvsarbetande samt icke förvärvsarbetande pensionärer (Fråga nr 59)

Typ av arbete Totalt M Kv Og G St Lb

Ej förvärvsarbete ................... 83 70 95 87 78 84 83

Fysiskt mindre deltid ........... 7 11 3 6 8 9 4 krävande heltid ........... 4 6 2 3 4 4 3 Fysiskt mer deltid ........... 3 6 0 2 3 1 5 krävande heltid ........... 4 7 0 2 6 2 5

Summa % 100 100 100 100 100 100 100

Ålder då pensionären slutade sitt huvudsakliga förvärvsarbete

! ' Före 60 år .......................... 7 6 7 8 5 7 7 | 60—66 år .......................... 20 31 11 18 24 23 17 , 67 år el. senare ..................... 20 36 5 19 20 16 23 i Fortsätter ännu1 .................... 8 14 2 5 11 8 8 ! »Hemmafru» ........................ 37 1 67 38 34 36 37 ! Ingen kodbar uppgift ................ 9 11 7 11 7 9 9 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 Denna grupp ingår i det antal som enligt tabellens övre hälft redovisas som vid intervju- tillfället förvärvsarbetande.

Tabell 44. Inställning till kontakten med släkt och bekanta (Fråga nr 53)

Uttalanden av typen Totalt M Kv Og G St Lb Tycker det är bra som det är ......... 85 88 83 85 86 84 87 Önskar större kontakt ............... 14 11 16 14 14 16 12 Önskar mindre kontakt .............. 0 0 — -— 0 0 — Ingen kodbar uppgift ................ 1 1 1 1 0 0 1 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 989 464 525 524 465 475 514

Tabell 45. Avstånd till närmast boende barn, som ej bor i samma bostad som pensionären

(Fråga nr 48)

Närmast boende barn till pensionären Totalt M Kv Og G St Lb

I samma kommun ................... 72 71 72 71 72 74 69 I kommun inom ca 10 mil från pensio-

närens ........................... 17 17 17 18 16 12 22 I kommun längre bort än ca 10 mil från

pensionärens ..................... 11 11 11 10 11 13 9 Ingen kodbar uppgift ................ 1 1 0 1 1 1 1

Summa% 100 100 100 100 100 100 100 100% =

Tabell 46. Besök av barn som ej bor i samma bostad som pensionären (Fråga nr 49)

Besök brukar förekomma Totalt M Kv Og G St Lb

Aldrig el. nästan aldrig .............. Mera sällan än 1 gång/år eller sporadiskt 2 2 2 3 1 3 1 Minst 1 gång/år men ej 1 gång/mån. . .. 16 18 16 17 16 17 16 Minst 1 gång/mån. men ej 1 gång/vecka 21 24 19 21 21 16 25 Minst 1 gång/vecka .................. 59 54 63 57 60 62 56 Övrigt1 ............................ 0 1 0 1 0 1 0

100 % = 774 374 400 367 407 373 401

1 Ingen kodbar uppgift i 2 fall.

Tabell 47. Besök av andra personer än pensionärens egna barn

1 | | 1 Summa% 100 100 100 100 100 100 mol ] 1 1 l _ 1 (Fraga nr 50) !

Besök brukar förekomma Totalt M Kv Og G St Lb Aldrig el. nästan aldrig ............... 5 7 4 6 4 7 4 Mera sällan än 1 gång/år eller sporadiskt 5 5 5 5 5 6 5 Minst 1 gång/år men ej 1 gång/mån. .. . 18 21 15 17 19 16 19 Minst 1 gång/mån. men ej 1 gång/vecka 27 25 29 25 30 30 25 Minst 1 gång/vecka .................. 44 41 45 45 42 40 47 Övrigt1 ............................. 1 1 1 2 O 1 1

Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 Ingen kodbar uppgift i 7 fall.

Tabell 48. Förekomst av tjänstepension samt pensionens storlek (Fråga nr 62)

Tjänstepension Totalt M Kv Og G St Lb

Ingen pension ....................... 71 70 72 75 66 59 82 Mindre än 50 kr/mån ................. 5 4 5 6 4 5 5 50—99 kr/mån ...................... 5 6 3 3 7 5 4 100—299 kr/mån .................... 6 4 8 7 6 10 4 300—499 kr/mån .................... 6 6 5 4 7 10 2 500—799 kr/mån .................... 4 6 3 3 6 8 1 800 kr eller mer/mån ................. 2 4 0 O 4 4 1 Beloppet ej preciserat ................ 1 0 2 1 1 1 1 Övrigt1 ............................. 1 O 1 1 0 —— 2 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 Ingen kodbar uppgift i 3 fall.

Tabell 49 a. Sammanfattning av inkomster utöver folkpension

(Frågor nr 62 och 63)

Inkomst kr. per månad Totalt M Kv Og G St Lb

Ingen .............................. 31 23 38 39 21 31 31 —99 .............................. 29 31 27 31 27 20 38 100—299 ........................... 12 13 12 11 14 13 12 300—799 ........................... 13 16 10 8 18 20 6 800— .......................... 5 8 2 1 9 8 2 Opreciserat ......................... 10 9 10 9 10 8 11 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

Tabell 49 b. Förekomst av annan inkomst än tjänstepension; av arbete, räntor etc. (Fråga nr 63)

Inkomst av annat slag än tjänstepension Totalt M Kv Og G St Lb Ingen inkomst ...................... 47 38 54 53 40 52 42 Mindre än 50 kr/mån ................. 22 23 20 23 20 16 28 50—99 kr/mån ...................... 7 8 6 6 8 6 7 100—299 kr/mån .................... 9 11 6 7 10 8 9 300—499 kr/mån .................... 3 4 1 1 5 3 3 500—799 kr/mån .................... 2 3 2 1 4 4 1 800 kr eller mer/mån ................. 2 3 1 0 3 3 1 Beloppet ej preciserat ................ 9 9 9 8 9 8 9 Övrigt1 ............................ 0 O 1 0 1 1 0

Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

1 Ingen kodbar uppgift i 5 fall.

Tabell 50. Pensionsform enligt Pensionsstyrelsens utbetalning till pensionärerna

Pensionsform Totalt M Kv Og G St Lb

Endast allmän ålderspension .......... 52 56 48 44 61 56 48 Allmän ålderspension med bostadstillägg och inkomst mindre än 300 kr/år för gift och 400 kr/år för ogift .......... 26 20 30 34 15 25 26 Allmän ålderspension med bostadstill— lägg och inkomst mellan 300/400 och 999 kr/år ......................... 20 19 20 18 21 16 23 Allmän ålderspension med bostadstill—

lägg och inkomst 1 000 kr eller mer/år 3 4 2 4 2 4 3

Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 1 064 494 570 573 491 512 552

Tabell 51. Pensionärens åsikt om möjligheterna att klara levnadsomkostnaderna1 (Fråga nr 66:a + b)

Vid intervju- Jämfört med

tillfället febr. 1953 Totalt M Kv Og G St Lb svar av typen

sämre ........... 4 8 2 2 7 5 4 Det är besvärligt. . lika ............. 10 12 8 7 14 13 7 bättre ........... 6 3 7 7 4 6 5

sämre ........... 3 3 2 2 3 4 1 Det går någorlunda lika ............ 21 18 24 21 22 23 20 bättre .......... 13 14 12 15 8 13 12 sämre ........... —— -—— _ _— Det går bra ....... lika ............. 18 18 17 17 18 15 20 bättre .......... 12 11 13 13 11 12 12 Ingen uppgift ....................... 14 14 14 15 12 9 19 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 268 102 166 169 99 131 137

1 Tillfrågade är endast sådana som helt saknar kontanta inkomster eller nämnvärda natura- förmåner utöver folkpensionen.

Tabell 52. Några huvudmotiv till att pensionären inte har telefon i lägenheten (Fråga nr 25)

Motiv Totalt M Kv Og G St Lb

Ekonomiska skäl .................... 54 53 54 50 60 62 49 Inget behov1 ........................ 37 38 36 42 30 32 40 Motvilja mot telefon ................. 1 2 0 1 0 1 1 Väntar på installation ............... 3 2 3 2 4 3 3 Övrigt ............................. 5 5 5 4 6 2 7 Ingen uppgift ....................... 1 1 1 — 0 1 Summa % 100 100 100 100 100 100 100

100 % = 530 243 287 304 226 208 322

1 Detta skäl är ofta baserat på att pensionären har tillgång till telefon i bostadshuset.

Tabell 5 3. Uttalanden om de avgifter som är förknippade med innehavet av telefon från den grupp av pensionärer som uppgivit ekonomiska skäl till att de ej ha telefon i lägenheten (Fråga nr 26:a + b)

Avgiften ansesförhög enligt nedanstående Totalt M Kv Og G St Lb

Inträdesavgiften .................... 19 16 21 18 20 21 17 Abonnemangsavgiften ................ 3 3 3 2 4 2 4 Båda .............................. 76 78 74 76 76 76 76 Vet inte ............................ 2 3 2 4 — 1 3

Summa % 100 100 100 100 100 100 100

För erhållande av telefon önskar pensionärerna högst betala:

Ingen avgift alls .................... 30 28 32 32 28 32 29 1—5 kr/månaden .................... 22 22 23 21 24 26 19 Mer än 5 kr i månaden ............... 27 28 25 26 28 24 29 Säger sig ej vilja ha telefon ........... 11 12 10 11 10 8 13 Vet inte ............................ 10 11 10 11 10 10 10

Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 % = 284 130 154 149 135 128 156

P. M. angående intervjuundersökningarna om ålderspensionärernas levnadsförhållanden år 1954

Allmänna synpunkter

På uppdrag av 1952 års åldringsvårdsutredning samt Stockholms stads fattig- vårdsnämnd och Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse har statistiska centralbyråns utredningsinstitut verkställt en intervjuundersökning angående ålderspensionä- rernas levnadsförhållanden. Det därvid framkomna materialet har bearbetats och sammanställts beträffande riket i dess helhet och Göteborg av statistiska central- byråns utredningsinstitut och beträffande Stockholm av stadens statistiska kon- tor. För att underlätta en jämförelse mellan resultaten av de tre undersökningarna har vissa av uppgifterna sammanställts i bifogade tabeller, varvid för att få fram med Stockholm och Göteborg jämförbart material riket uppdelats i landsbygd samt städer och köpingar. I det följande kommer de tre undersökningarna att be- tecknas riksundersökningen RU, Stockholmsundersökningen SU och Göteborgs- undersökningen GU.

I tabellerna har för varje kategori angivits dels de procentsiffror, som finns angivna i översikterna, och dels de med ledning av dessa procentsatser framräk- nade absoluta talen, som anger hur stor del av den i varje fall aktuella popula- tionen, som faller på ifrågavarande kategori. Då redan i översikterna vissa approximationer är gjorda procentsiffrorna är som regel endast angivna i hela tal har det ansetts lämpligt att även angiva de absoluta talen med viss avrundning. Sålunda har dessa siffror som regel angivits för hela riket i jämna 1000-tal, för Stockholm i jämna 100-tal och för Göteborg i jämna 50-ta1 per— soner.

Samma intervjuformulär har, med undantag för vissa speciella frågeställningar för Stockholms del, använts vid de tre undersökningarna, men bearbetningen har beträffande RU och GU verkställts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut och beträffande SU av stadens statistiska kontor. Även om man bortser från de skiljaktigheter, som betingas av speciella Stockholms- respektive landsbygdsför— hållanden, har därvid i vissa fall olika linjer följts vid bearbetningen, vilket medfört att i några fall direkt jämförbara siffror ej kunnat direkt utläsas av översikterna. Härigenom har vissa svårigheter uppkommit vid utarbetandet av översikten. I de flesta fall har dock kompletterande uppgifter kunnat erhållas ur primärmaterialet, men en viss reservation beträffande uppgifternas jämförbar- het synes dock ligga i det förhållandet, att kodningen och bearbetningen av SU skett av annan personal än de övriga utredningarna.

Beträffande RU och GU, vilka båda utredningar är fullständigt parallella, har praktiskt taget samtliga inhämtade uppgifter bearbetats och sammanställts i tabellform under det att i SU endast vissa avsnitt bearbetats på detta sätt och återstoden mer eller mindre fylligt behandlats i textdelen. Enligt uppgift från Stockholms stads statistiska kontor finns dock praktiskt taget samtliga uppgifter

från SU i råtabeller, varför eventuellt erforderliga ytterligare tabeller relativt snabbt kan framställas.

Kommentarer

I tabellerna har materialet sammanförts i följande avsnitt: . Demografiska data.

Åldersfördelning.

. Bostadsstandard. . Boendestandard.

Hiss och våningsplan. Trivsel i bostaden. . Möjlighet till tillsyn för ensamboende pensionärer. . Hälsotillstånd.

Kontakter m. m. . Yrkesverksamhet och inkomster. . Pensionsformer.

exemmwwcow>

Beträffande några asvnitt kan följande anföras.

C. Bostadsslandard

Även i detta avsnitt skiljer sig SU från RU och GU. SU ger en indelning med klart avgränsade standardskillnader, av vilken man får en tämligen klar bild av bostadsförhållandena ur standardsynpunkt. RU har däremot med hänsyn till de stora variationerna inom utredningsområdet indelat bostäderna i fyra kvalitets- grupper under det att förekomsten respektive frånvaron av vissa utrustnings- detaljer, som är avgörande för bostadens standard, endast delvis berörs i texten. Den lägenhetsuppdelning man med RUzs metod erhåller synes för städernas del vara mycket grov och schematisk, vilket bäst framkommer vid en jämförelse mel- lan grupperna C. 3—4 och C. 5. Enligt C. 3—4 är det ingen större standardskill— nad mellan Stockholm och Göteborg, men om man direkt jämför frekvensen av olika bekvämligheter enligt C.5 blir skillnaden avsevärd, vilket sammanhänger med att de båda högsta kvalitetsgrupperna 1—2 gjorts för omfattande. Sålunda tillhör i Göteborg 71 % av lägenheterna dessa båda grupper medan endast 56 % av lägenheterna har en så elementär bekvämlighet som we.

I RU och GU redovisas förekomsten av wc, cv och vv var för sig men ej i kombinationer av dessa standarddetaljer och SU har ej skilt mellan wc i lägen- heten och i huset, vilket i varje fall för gamla och sjuka medför en avsevärd skill— nad i bostadens lämplighet. Det torde dock med användning av primärmate- rialets uppgifter vara möjligt att få fram en uppdelning enligt ovan angivna grunder.

D. Boendestandard

RU har genom en poängbelastningsmetod sökt få fram en bedömning av boende- standarden där hänsyn ej enbart tages till bostadens kvalitet utan även till så- dana ting som avstånd till vatten och postanstalt, trångboddhet, lokalombudets bedömning av bostaden samt antal trappor.

E'. Hiss och våningsplan

Uppgifterna angående bostädernas belägenhet bör koordineras med uppgif- terna angående pensionärernas rörelsesvårigheter. SU visar att 44 % bor i hus med hiss och 56 % i hus utan hiss, därav cirka 20 % i villa eller på nedre bot-

ten. Av de 36 % som bodde 1 trappa eller högre i hus utan hiss hade cirka 8 % motsvarande cirka 4 500 åldringar betydande svårigheter eller total oförmåga att gå i trappor. Inte mindre än 5 %, motsvarande cirka 2800 åldringar, av dessa kategorier bodde 2 trappor eller högre.

F. Trivsel i bostaden

Beträffande SU kan påpekas att gruppen 2 d) motsvarande cirka 3400 pen- sionärer även innehåller sådana som önskar bostad i församlingshem, vilket kan förklara skillnaden mellan denna siffra 3400 och det faktiska antalet ansök- ningar om bostad i pensionärshem, cirka 1 200 st.

H. Hälsotillstånd

Här har i RU och GU även lokalombudets uppfattning om ålderspensionärer- nas hälsotillstånd sammanställts. Statistiska kontoret har dock funnit dessa uppgifter för Stockholms vidkommande för osäkra för att bli föremål för bear- betning. Man finner att lokalombuden bedömt hälsotillståndet vida gynnsam- mare än pensionärerna själva, men bedömningen torde vara väl subjektiv för att man skall kunna anse den ha värde annat än som jämförelsematerial.

Som ett mer lättbedömt mått på hälsotillståndet har i grupp H. 3 vederböran- des rörelsesvårigheter utomhus, i trappor och inomhus behandlats. Härav fram- går t. ex. att i Stockholm cirka 11 000 personer med större eller mindre rörelse- svårigheter bor minst 1 trappa upp i hus utan hiss. En fylligare sammanställning av rörelsesvårigheter och bostadsförhållanden skulle ha varit av värde.

Gränserna mellan de olika graderna av rörelsesvårigheter (H. 3) har vidare ej klart angivits varför grupperna b—e flyter in i varandra. Säker avgränsning synes därför endast kunna erhållas mellan de två grupperna »inga rörelsesvårig- heter» och »rörelsesvårigheter av något slag», d. v. s. a) resp. b—e) i samman- ställningen.

I intervjuformuläret punkt 34 frågas: »Behöver Ip något slag av sjukvårds- hjälp?» Utan närmare kommentarer är denna fråga icke entydig då den kan uppfattas som att avse »hjälp över huvud taget» eller »hjälp utöver den som redan erhålles». Den förklaras närmare genom punkt 35, men man kan med hänsyn till svarens fördelning fråga sig om den ej i viss utsträckning missuppfattats. I jämförelse med uppgiften att 66 % av pensionärerna är sjuka förefaller det egendomligt att behov av sjukvårdshjälp i någon form, t. ex. medicin, ej skulle föreligga för mer än 23 % av de intervjuade. För en säker bedömning torde en kompletterande socialmedicinsk undersökning vara erforderlig.

I. Kontakter

Som ett mått för ålderspensionärernas kontaktmöjligheter har använts fre- kvensen av de besök de erhåller såväl av barn som andra. Här har i RU och GU en uppdelning skett mellan besök av barn och besök av andra personer men däremot ej någon kombination av båda. Det går därför ej utan ny genomgång av materialet för RU och GU att få fram med SU fullt jämförliga siffror. Det synes dock vara relativt få fall av total isolering d. v. 5. där besök antingen av barn eller andra praktiskt taget aldrig erhålles.

I fråga om inställningen till kontakt (I. 1) har i RU och GU svaren »Bra som det är» ej uppdelats. Av SU framgår dock att en stor del av dessa svar inte ut— trycker en positiv tillfredsställelse med situationen utan snarare resignation in- för det oundvikliga faktiska förhållandet. Man får därför antaga att de angivna siffrorna för önskemål om ytterligare kontakt är avsevärt för låga.

Såsom framgår av tabellerna är det i Stockholm procentuellt avsevärt fler åldringar som arbetar än i riket i övrigt.

Delvis sammanhänger väl detta med åldersfördelningen 66% i åldrarna 67—74 år i Stockholm mot 57 % i riket men beaktas bör att Göteborg har samma åldersfördelning i stort sett men avsevärt lägre sysselsättningssiffror. Det synes därför som om sysselsättningsmöjligheterna för åldringar skulle vara något bättre i Stockholm än i riket i övrigt, vilket även kan avläsas på inkomstsiffrorna.

Riket

Stockholm Göteborg Landsbygd Städer och köpingar

A. Demografiska data 1 Total befolkning . . . . . 7 192 000 3 268 000 3 922 000 769 000 368 000 a. män............. 3584000 1703000 1881000 357000 179000 b. kvinnor. . . . . . . . 3 609 000 1 565 000 2 044 000 412 000 189 000 Antal personer över 67 är boende i sina hem = populationen. . . . . . . . . ca 600 000 (8,3 %) ca 311 000 (9,5 %) ca 289 000 (7,4 %) 57 100 (7,4 %) 25 000 (6,8 %) a. män . . . . . . . . . . . . .. ca 276 000 ca 155 000 ca 124 000 21 700 10 500 b. kvinnor. ca 324 000 ca 156 000 ca 165 000 35 400 14 500 Antal intervjuade . . .. 1 064 552 512 1 000 761 a. män.. . . . . . . . . . . .. 494 (46 %) 276 (50 %) 218 (43 %) 381 (38 %) 318 (42 %) b. kvinnor. . . . . . . . . . . 570 (54 %) 276 (50 %) 294 (57 %) 619 (62 %) 443 (58 %) På sjukhus eller vård- hem................ 57 (S%) 23 (S%) (= 30 000 av samtliga) (= 750 av samtliga)

Absoluta Absoluta Absoluta Absoluta tal Procent tal Procent tal Procent tal

Absoluta

tal Procent

Procent

B. Åldersfördelning (inom grupp A2) 67—69 år. . . . 144 000 68 000 70—74 år. . . . 198 000 100 000 75—79 år. . . . 162 000 87 000 80—84 år. . . 66 000 37 000 85— år. . . 30 000 19 000

Bostadsslandard Antal pensionärer bo-

ende i 1. Fullt modern bostad (med cv, vv, och bad- eller duschrum) . . . . . 126 000

2. Halvmodern bostad

(med cv, vv, och/eller wc, men ej bad- eller

duschrum). . Omodern bostad (med vatten, avlopp, el. ljus och kokmöjlighet, men ej cv eller vv) ..... . Bristfällig under- målig bostad utan vat- ten och avlopp (sämre än grupp 3).........

Antal pensionärer bo- ende i lägenheter som saknar

a. wc. . b. centralvärme. . . .

c. badrum. . .. d. kylskåp. . . . e. hiss.......

varmvatten

Boendestandard

(betr. poängberäkning se sid. 231—232) 0 poäng............ (inga påtagliga brister) 1 poäng............ (brist i något avseen- de) 2 poäng............ (allm. låg standard) 3—5 poäng......... (allm.bristfällig stand.)

1 Uppgiften osäker.

60 % 52% 79 % ej angivet 93 %

198 000 126 000 150 000 360 000 312 000 474 000 558 000 444 000 108 000

30 000 18 000

118 000 250 000 200 000 277 000 308 000 220 000

62 000 19 000 12 000

42% 39%

68 % högst 80 %1 86 %

116 000 121 000 113 000 197 000 249 000 223 000

49 000 12 000

6 000

36 % 20 600 21 % 12 000

3 % 1 700 (Åldringar boende i då— liga bostäder kan upp- skattas till 2 700——

4 300).

16% 23% 40% 69% 56% 36%

Ingen motsvarande poängberäkning gj ord

44% 35%

65 % högst 84 %1 88 %

Riket Totalt Landsbygd Städer och köpingar

Absoluta Absoluta Absoluta tal tal tal

Stockholm Göteborg

Absoluta Absoluta

Procent Procent Procent tal Procent tal

Procent

E. Hiss och våningsplan

Antal pensionärer bo- ende mer än 1 tr. upp 12 % 72 000 1 % 69 000 32 500 a. i hus med hiss. . . . 4 % 24 000 0 % 26 000 18 800 b. i hus utan hiss. . . 8 % 48 000 1 % 43 000 113 700 därav boende mer än 2 tr. upp 6% 36000 0% 37000 20600 a. i hus med hiss. . . . 3 % 18 000 0 % 20 000 13 700 b. i hus utan hiss. .. 3 % 18 000 0 % 17 000 6 900

Trivsel i bostaden

a. »Trivs» i bostaden 90 % 540 000 91 % 283 000 254 000 48 000

Angivet skäl därav därav

I. »Van vid bo-

den» o. d.. . . . 47 % 254 000 57 % 161 000 , 94 000 12 000 II. nBra läge». . . 8 % 43 000 6 % 17 000 25 000 4 300

III. 'Bra bostad-. 22 % 119 000 14 % 40 000 79 000 10 100

IV. Kombination

av ovanst.. . . 5 % 27 000 4 % 11 000 15 000 11 500

V Ingen motive-

ring. .. . . . . . . 17 % 92 000 17 % 48 000 46 000 10 100

b. »Trivs ej» i bosta-

den.............. 8% 48000 7% 22000 26000 7400

c. Svårtolkade svar.. 2 % 12 000 2 % 6 000 9 000 1 700 Önskemål

a. Önskar ingen änd—

ring. . . . . . . . . . . .. 71 % 426 000 74 % 230 000 196 000 38 000

b. Önskar flytta till annan ort eller an—

nan del av orten . 3 % 18 000 4 % 12 000 9 000 1 700

e. Önskar annan stör—

re eller mindre eller

1 Av dessa har ca 11 000 (motsvarande 19,4 %) rörelsesvårigheter.

modernare bostad eller förbättring av nuvarande bostad. d. Önskar flytta till pensionärshem. . . . 6. Övriga önskemål..

G. Möjlighet till tillsyn för ensamboende pensionär

3. Ingen............ b. Av barn eller släk- ting............. e. Av granne eller an- nan person. . . . . .. d. Av hemvårdarinna, hemsamarit e. d... e. Övrigt (osäkert).. .

H. H älsotillstdnd

1. Pensionärens egen uppgift om hälsotill- stånd a. Samtliga

1. Friska...

2. Sjuka . . . b. Mån

1. Friska. . .

2. Sjuka. . . c. Kvinnor

1. Friska. . . .

2. Sjuka.........

2. Lokalombudets om- döme a. Gott hälsotillstånd

I. Män......... II. Kvinnor. . . . . .

b. Dåligt hälsotill- stånd............

14% 5% 6% antal intervj.

295

12 %

54% 24% 10% 1% 34% 66% 42% 58% 28% 72% 58% 64% 53%

2%

84 000 30 000 36 000

166 000 20 000

90 000 40 000 17 000 2 000

204 000 396 000 116 000 160 000

91 000 233 000

348 000 176 000 172 000

12 000

15% 4% 44% antal intervj.

130

6 %

58 % 26 %

3% 2%

38% 62% 43% 57% 32% 68% 61%

2%

47 000 12 000 ”12 000 73 000 4 000 42 000 19 000

6 000 1 000

118 000 193 000

67 000 88 000 50 000 106 000

190 000

6 000

31% 69% 40% 60% 25% 75 % 55%

2%

35 000 20 000 26 000 94 000 15 000 47 000 20 000 11 000 1 000

90 000 199 000 50 000 74 000 41 000 124 000

159 000

6 000

13% 6% 12%

antal intervj. 311 20 % 32 % 17 %

14 % 116 %

41% 59% 49% 51% 36% 64%

54 % %ej uppdel.

3,5 %

7 400 3 400 6 900

17 800 3 600

5 700 3 000 2 500 2 800

23 400 33 700 10 600 11 100 12 700 22 700 30 800

2 000

43% 57 % 54% 46% 35% 65% 61% 76% 51%

1%

3 000 2 250 2 500 7 400 1 700 3 550 1 700

300 75

10 750 14 250

5 650 4 850 5 100 9 400

15 250 8 000 7 400

250

1 Huvudsakligen kombinationsfall.

Riket

Totalt

" Landsbygd

Städer och köpingar

Stockholm

Göteborg

Absoluta

Procent tal

Absoluta

Procent tal

Absoluta

Procent tal

Absoluta

Procent tal

Procent

Absoluta tal

6 000 3 000 240 000 94 000 149 000

I. Män. . . . . II. Kvinnor. 0. Övrigt. . . . .. I. Män....... II. Kvinnor. .

Rörelsesvårigheter

a. Inga alls.. . . ..

b. Någon svårighet i trappor och/eller utomhus......... Mycket svårt i trappor och/eller utomhus......... Oförmögen att gå i trappor och/eller utomhus . . . . Stor svårighet over- allt (även inomhus)

294 000 168 000

90 000 54 000

Användning av hjälp- medel Vid förflyttning för personer med rörel- sesvårigheter

Antal in- tervjufall = 532 (50 %) 56 %

306 000 (enl. H 3)

a. Inga alls......... 171 000 b. Käppar, kryckor 0.d..............

c. Rullstol..........

116 000 3" 000

38% 1%

115 000 152 000

87 000 40 000 31 000

153 000 (enl. H 3)

Antal in- tervjufall =276 (50 %)

52 % 82 000 41 % 1 %

65 000 2 000

124 000 142 000

78 000 49 000 23 000

150 000 (enl. H 3)

Antal in— tervjufall = 256 (50 %>

59 % 88 000 51 000 3 000

34% 2%

] ej uppdel. 42,5 % ]— ej uppdel.

48 % 27 400 23 % 16 000 19 % 10 800 4,5 % 2 600 0,5 % 300 194 åldringar med rö— relsesvårigheter har minst 1 trappa upp utan hiss (motsvarar ca 11 000 av samtliga åld- ringar)

29 700 (enl. H 3)

Antal in- tervjufall =521 (52 %) 62 % 18 400 9 800 100

33 % 0,4 % (2 fall)

0

1% 38% 24% 48%

54% 22% 15%

9% Antal in-

tervjufall = 337 (44 %) 65 %

30% 1%

11 500 (enl. H 3) 7 500

3 450 100

d. Annan hjälp ..... 4 % f. Övrigt........ Hörselsvårigheter a. Hör obehindrat. . . 65 % b Hörseln något ned-

satt............. 25% c. Hörseln mycket

nedsatt.......... 6% d. Döv eller nästan döv.............. 2% 6. Ingen uppgift.. . . . 2 f. Använder hörapp.2 3 %

16

6. Behov av sjukvårds- hjälp Hjälpens omfattning a. Ingen alls........ 77% b. Enklare sjukvård, medicin o.d.. . ... 19 % c. Omfattande tillsyn och passning. . . . . 4 % d.Övrigt........... 0%

I. Kontakter m. m.

1. Inställning till kontakt med andra a. »Bra som det är». . 85 %

12 000 4 % 6000 2 %

390000 Ej MF

150 000 dem

36 000

Ej för—

1 2 000 delat 12 000 18 000

462 000 80 % 114 000 16 %

24000 4 %

510 000 87 %

6 000 3 000

249 000

50 000 12 000

271 000

84%

6 000 1 000

214 000 64 000

12 000 3 000

243 000

Vid intervjutillfället hade 306 st nedsatt hörsel varav 21 st an- vände hörapparat

Säker be- dömning kan ej ske enbart med ledning av intervju- motsv. svaren 2 900 utan kompl. so- cialmedi- cinsk ut- redning er- fordras. 51 personer ansersigha den sjuk- vårdshjälp de behöver

80 % 45 700

86%

450

17 500 4 750 1 750

500 250 1 000

19 500 4 500

750 250

21 500

1 = hjälp både enligt b. och d.

? Förekomsten av hörapparat ej efterfrågad, varför 3 % betecknar hörapparat i användning vid intervjutillfället.

Riket

Stockholm Göteborg Totalt Landsbygd Städer och köpingar

Absoluta Absoluta tal Procent tal Absoluta Absoluta

Absoluta tal Pro cent tal

tal Procent

Procent Procent

b. Inga önskemål gesilgnerad?)k. . . .. ej angivet ej angivet ej angivet 5 % 2 900 ej angivet c. ns ar mer on- takt............. 14% 84000 12% 37000 16% 8000 13% d. Oklart....... . 6000 1% 3000 0% 600 1% Litteratur, radio o.d. a. Läser daglig tidning I. dagligen. . . . . 534 000 86 % 267 000 92 % 286 000 52 500 94 % II. ej dagligen. . . 30 000 7 % 22 000 3 % 9 000 2 900 3 % III. aldrig. . . . . . .. 36 000 7 % 22 000 4 % 12 000 1 800 3 % b. Läser annan lektyr I. Böcker 0. tid- skrifter. . . . . . 348 000 59 % 183 000 57 % 165 000 32 500 55 % II. Enbart tid- skrifter. . . . . 108 000 15 % 47 000 21 % 61 000 12 600 20 % III. Ingenting eller enbart daglig tidning. . . . . . 144 000 26 % 81 000 22 % 64 000 12 000 24 % c. Lyssnar på radio . . 564 000 94 % 292 000 95 % 275 000 56 500 93 % d. Föreningsverksam- het I. Medlem i för- ening........ 150000 23% 30% 23% 11. Deltar i för- eningsverk- samhet (besö- ker samman- träden o. d. minst 1 gång per månad). .

K. Yrkesverksamhel och inkomster

1. I förvärvsarbete vid interviutillfället.. . . . . 102 000

a. Män............. I. heltidsanst.. . . II. deltidsanst.. . . b. Kvinnor......... I. heltidsanst.. . . II. deltidsanst.. . . c. Antal som fortsät- ter sitt tidigare ar- bete............. 2. Inkomster

a. Antal pensionärer med tjänstepension 1. totalt........ II. med mindre än 50 kr per man. i tjänstepen- sion.........

b. Sammanlagd in- komst utöver folk- pension

1. Ingen........ 11. 1—99 kr/mån. 111. 100—299 kr/ män.........

IV. 300—499 kr/ mån......... V. 500—799 kr/ mån......... VI. 800 kr. eller mer per mån. VII. ofullständiga uppgifter . . . .

L. Pensions/arma Pensionären uppbär a. enbart allm. ålders- pension.......... b. allm. åp +kommu- nalt bostadstillägg. c. d:o med inkomst under 1 000 lir/är..

därav ' därav 39 % heltid 8 % heltid 6 % 25 % deltid 9 % deltid 10 % 14 % 10 % 5 % 5 %

ca 10%

174 000 120 000 43 %

(9 % mind— re pens. än 100 kr.] mån.)

186 000 26 % 174 000 13 % 72 000 14 % 78 000 11 % 30 000 11 % 60 000 14 %

324 000 149 000 162 000 296 000 162 000 130 000 276 000 152 000 118 000

(5 100)

35 400 21 700 ca 19 000

Bilaga 3

Redogörelse för undersökning om pensionärsbostäderna och deras

hyresgäster den 1 februari 1954.

I skrivelse den 15 februari 1954 till drätselkamrarna i samtliga städer utom Stockholm och Göteborg ävensom till kommunalnämnderna i samtliga köpingar och landskommuner begärde åldringsvårdsutredningen vissa uppgifter angående bl. a. pensionärsbostäder. Under hand gjordes sedermera liknande framställ- ningar till Stockholm och Göteborg. Uppgifterna skulle i allmänhet avse för- hållandena den 1 februari 1954. Svar inkom från samtliga 1 037 kommuner.

I det följande lämnas en sammanställning _— delvis i tabellform —— av upp- gifterna i enkätsvaren i vad avser pensionärsbostäder. Härjämte förekommer i en del avsnitt uppgifter och jämförelser grundade på annat material, som erhål- lits från tillgänglig statistik eller under hand från vissa myndigheter.

I redogörelsen har hänsyn tagits till att två landskommuner, Gnesta i Söder- manlands län och Näsby i örebro län, ombildats till köpingar, Gnesta resp. Frövi, fr. o. m. den 1 januari 1955.

Pensionärshem fanns den 1 februari 1954 enligt enkätsvaren i 496 av landets 1 037 kommuner. Dessutom var pensionärshem under uppförande i 22 kommuner, som dittills saknat sådan bostadsform. Sammanlagda antalet för pensionärshems- klientelet avsedda lägenheter i pensionärshemmen uppgick till 22 259, därav 20 837 i pensionärshem som anordnats med och 1 422 i hem som anordnats utan statsbidrag. I 69 kommuner (inberäknat de 22 nyssnämnda) var pensionärshem med sammanlagt 1 010 lägenheter under uppförande. Man kan därför räkna med att det vid årsskiftet 1954/55 fanns pensionärshem i 518 eller hälften av landets kommuner och att antalet pensionärshemslägenheter då uppgick till i runt tal 23 200.

Tidpunkten för färdigställandet av de med statsbidrag anordnade 20 837 pen— sionärshemslägenheterna framgår av följande uppställning.

Är för färdig- ställandet

Är för färdig-

ställandet Antal lghter Antal lghter

1938 .......... 24 1947 .......... 1 784 1939 .......... 59 1948 .......... 2 702 1940 .......... 254 1949 .......... 2 100 1941 .......... 681 1950 .......... 1 521 1942 .......... 1 087 1951 .......... 1 123 1943 .......... 1 227 1952 .......... 1 511 1944 .......... 1 222 1953 .......... 1 632 1945 .......... 1 796 1954 jan ....... 174 1946 .......... 1 940 20 837

Statsbidragskungörelsen trädde i kraft den 1 juli 1939. För de under 1938 färdigställda 24 lägenheterna har statsbidrag beviljats med stöd av övergångs-

bestämmelser. Bidragsprocenten höjdes fr. o. m. den 1 juli 1942 beträffande pen- sionärshem, vars uppförande påbörjats efter den 30 juni 1942 eller —— vid sär— skilda skäl — efter den 31 december 1941. Höjdpunkten av produktionen ligger som synes på åren 1945—1949 med 1948 — 2702 lägenheter — som markant topp. År 1951 med 1 123 och år 1954 med i runt tal 1 200 (174 + 1 010) färdig- ställda lägenheter innebär i förhållande härtill en återgång till de låga produk- tionstalen åren närmast före 1945. I förhållande till den totala bostadsproduk- tionen i riket ligger åren 1948 och 1949 främst 5,6 resp. 5,1 %. Lägst ligger hittills 1944 och 1951 — 2,7 resp. 2,8 %. 1954 års andel kan beräknas till 2 a 2,4 %. Av uppgifter från bostadsstyrelsen att döma kan nybyggnadsverksamheten i fråga om pensionärshem emellertid väntas stiga och resultera i att antalet färdig- ställda lägenheter under 1955 och 1956 väsentligt ökar.

Insprängda pensionärslägenheter i vanliga hyreshus fanns i 82 kommuner, varav 8 saknade pensionärshem. Antalet lägenheter uppgick till 1 180; därav 852 i städer, 134 i köpingar och 194 i landskommuner. I några fall har det uttryck— ligen anmärkts att man i antalet inräknat sådana insatslägenheter i bostadskoope- rativa företag, som förvärvats av kommunen men där statsbidrag inte kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Det finns anledning förmoda att flera sådana fall förekommer utan att det särskilt angivits. Det sammanlagda antalet _ 1 180 lägen- heter är därför något för högt om man i detta sammanhang endast tänker på sådana lägenheter, som kan bli föremål för statsbidrag. Sannolikt bör man i så fall minska med 200—300.

Största antalet lägenheter fanns i Stockholms stad (265), Malmöhus län (142), Stockholms län (126) och Gävleborgs län (71). Lägst kom i detta avseende förutom Gotlands län som saknade sådana lägenheter —— Västmanlands län (9), Jämtlands län (6) och Västerbottens län (1). Ytterligare 14 kommuner skulle komma att få sådana lägenheter i fastigheter, som var Linder uppförande. Sam- manlagda nytillskottet under tiden 1 februari—31 december 1954 beräknades till 672 lägenheter i 45 kommuner (inberäknat de nyssnämnda 14). Vid årsskiftet 1954/55 borde sålunda finnas insprängda pensionärslägenheter i 96 kommuner och antalet lägenheter inklusive ett mindre antal i bostadskooperativa företag uppgå till i runt tal 1 850.

Endast 8 av de 133 städerna och 18 av de 92 köpingarna saknade den 1 februari 1954 pensionärshem. I en av dessa åtta städer och i två av de aderton köpingarna fanns dock ett mindre antal insprängda pensionärslägenheter. Av de 812 lands- kommunerna hade 297 (36,7 %) pensionärshem och i 5 av de övriga fanns in- sprängda lägenheter.

Vid den aktuella tidpunkten saknade sålunda 7 städer, 16 köpingar och 510 landskommuner pensionärsbostäder i någondera av dessa två former. På grund— val av de redovisade nytillskotten under tiden 1 februari—31 december 1954 kan man räkna med att sistnämnda dag 7 städer, 15 köpingar och 489 landskom- muner eller sammanlagt 511 kommuner kommer att sakna sådana pensionärs- bostäder.

Församlingshem, enskilda stiftelsehus o. d., som till sin utformning är att jäm- ställa med pensionärshem enligt statsbidragskungörelsen, har redovisats i 75 kom- muner, huvudsakligen städer. Antalet lägenheter i dessa hem uppgick till i runt tal 6 600, varav inte mindre än drygt 4100 i Stockholm.

Beträffande pensionärshemmen framgår fördelningen den 1 februari 1954 — länsvis och på kommuntyper _ av antalet kommuner med pensionärshem och

Tabell I. Fördelningen 1/, 1954 — länsvis och på kommuntyper av antalet kommuner med pensionärshem och antalet lägenheter av olika typer (efter kommunindelningen 1/1 1955).

Kommuner Pensionärshemslägenheter

. ett ett .. . samtliga med ph rokv r 0 k ovriga

Stockholms stad ........ 1 1 1 225 413 Stockholms län ......... 55 29 570 304 Uppsala län ............ 25 12 349 235 Södermanlands län ...... 39 27 871 208 Östergötlands län ....... 47 27 911 323 Jönköpings län ......... 54 22 381 258 Kronobergs län ......... 44 21 272 161 Kalmar län ............. 50 25 328 272 Gotlands län ........... 14 1 102 Blekinge län ............ 25 12 308 182 Kristianstads län ....... 58 18 181 284 Malmöhus län .......... 72 35 1 045 642 Hallands län ........... 39 8 239 65 Göteborgs o. Bohus län.. 44 8 1 853 187 Älvsborgs län ........... 67 18 439 299 Skaraborgs län ......... 56 17 285 288 Värmlands län .......... 52 31 605 561 Örebro län ............. 33 26 383 511 Västmanlands län ....... 28 20 751 363 Kopparbergs län ........ 50 25 406 422 Gävleborgs län .......... 42 21 529 393 Västernorrlands län ..... 44 33 . 926 689 Jämtlands län .......... 35 9 89 124 Västerbottens län ....... 33 22 307 226 Norrbottens län ......... 30 28 397 484

Samtliga 1 037 496 345 13 752 7 894

Städer ................. 133 125 157 10 438 3 550 Köpingar ............... 92 74 49 982 1 012 24 Landskommuner ........ 812 297 139 2 332 3 332 91

'Guk—ngl IHSQI lutea—z»! hl

Tabell II. Pensionärsbostäder 1/, 1954 fördelade på kommuntyper.

Antal lägenheter i

Kommunt . .. . . .. yp pensionars- mspr.1vanl. forsam1.-hem

hem hyreshus o. d.

Städer .............. 14 298 852 16 227 Köpingar ............ 2 067 134 28 Landskom ........... 5 894 194 369

Samtliga 22 259 1 180 16 624

1 Därav 4 137 i Stockholm.

antalet lägenheter av olika typer m. m. av tabell I. I tabell II anges fördelningen på kommuntyper av pensionärsbostäder av olika slag (ang. fördelningen på en- persons- och flerpersonshushåll se tabell III).

Som väntat var antalet pensionärsbostäder i förhållande till folkmängden avse— värt större _— mer än dubbelt så stort —— i städer och köpingar (4,1 och 4,7 0/00)

289 än i landskommunerna (1,8 o/oo). Genomsnittet för hela riket uppgick till 3,1 'o/on. Även regionalt förekommer stora differenser. Antalet pensionärshemslägenheter i förhållande till folkmängden var sålunda avsevärt lägre i Jämtlands, Göteborgs och Bohus (exkl. Göteborgs stad), Gotlands, Hallands och Kristianstads län 1,5 å 1,8 "/oo — än i Södermanlands, Västmanlands och Västernorrlands län — 5,0 å 5,7 0/00.

De största differenserna i fråga om pensionärshemmen hänför sig till förhål— landena i de olika länens landskommuner. Detta framgår närmare av nedan- stående uppställning, där promilletalet avser pensionärshemslägenheter i förhål- lande till folkmängden inom landskommunerna. Gotlands län saknade pensionärs- hem på landsbygden.

Län Län 0 x e e

Västernorrlands ................ Västmanlands ................. Örebro ........................ Södermanlands ................. Upplands ..................... Norrbottens ................... Värmlands .................... Gävleborgs .................... Kopparbergs ................... Stockholms .................... Västerbottens .................. Östergötlands ..................

Kalmar ....................... Blekinge ...................... Kronobergs .................... Jämtlands ..................... Malmöhus ..................... Skaraborgs .................... Kristianstads .................. Jönköpings .................... Göteborgs o. Bohus ............ Älvsborgs ..................... Hallands ...................... Gotlands ......................

HHPPPPPPP??? meo—wqwoouaxm

I fråga om lägenhetstyper dominerade i städerna enkelrum samt ett rum och kokvrå, d. v. s. lägenheter huvudsakligen avsedda för ensamstående. De utgjorde 74 % av lägenhetsbeståndet. Ett mindre antal 300 å 400 _ av lägenheterna om ett rum och kokvrå är visserligen av en större typ och avsedda för äkta makar men detta förhållande ändrar inte dominansen. I köpingarna var förhållandet mellan antalet lägenheter för ensamstående och för två eller flera personer i det närmaste fifty-fifty. I landskommunerna övervägde lägenheterna avsedda för två eller fler personer, ett rum och kök eller större, och utgjorde 58 % av lägenhets- beståndet.

En jämförelse mellan lägenhetstyper och hushållstyper förekommer i nästa avsnitt.

Enkäten innehöll även vissa frågor om pensionärsbostädernas hyresgäster. Med hyresgäster i pensionärshemmen skulle avses endast sådana i pensionärs- hemmen boende personer, som tillhör pensionärshemsklientelet enligt statsbidrags- kungörelsen, d. v. s. dels ålderspensionärer, dels andra folkpensionärer och dels 60—66—åringar utan folkpension.

I pensionärshemmen bodde den 1 februari 1954 28 089 personer tillhörande någon av ovannämnda tre kategorier. Av dessa personer var 23 665 ålderspen- sionärer. I runt tal 26 300 personer, därav omkr. 22 100 ålderspensionärer, bodde i hem som anordnats med statsbidrag.

Fördelningen av hyresgästerna kommuntypvis efter olika kategorier, kön och hushållstyper framgår av tabell III.

Ålderspensionärerna utgjorde för riket i dess helhet drygt 84 % av pensionärs- hemmens hyresgäster. Det förekommer härvidlag rätt stora differenser länen emellan. I Norrbottens och Västerbottens län var andelen ålderspensionärer så- 19—509114

Tabell III. Pensionärshemmens hyresgäster 1/, 1954 fördelade kommuntypvis efter olika kategorier, kön och hushållstyper.

Antal boende i pensionärshem Hushållstyp

Kommuntyp ålders- andra pens. folkpens.

övri a summa män kvinnor enpers. flerpers. g hush. hush.

Städer ........ 15 018 2 168 444 17 630 4 781 12 849 10 659 3 586 Köpingar ...... 2 280 324 95 2 699 895 1 804 1 405 649 Landskom.. . . . 6 367 1 067 326 7 760 2 685 5 075 3 829 2 005

Samtliga 23 665 3 559 865 28 089 8 361 19 728 15 893 6 240

lunda endast 75 resp. 76 % mot i Malmöhus län 91 %. Även kommunerna emellan förekom givetvis sådana differenser, vilket bl. a. avspeglar sig i frågan om hyres- gästernas genomsnittsålder på pensionärshemmen i de olika kommunerna.

Genomsnittsålder; Antal år kommuner

Under 67 ............ 18 67—69 ............... 65 70—72 ............... 219 73—75 ............... 163 76 och över .......... 31

Summa 496

I Stockholm var genomsnittsåldern nära 72 år, i Göteborg 74 och i Malmö 76 år. I Norrbottens och Västerbottens län var genomsnittsåldern över 72 år i endast 2 av de 50 kommunerna med pensionärshem under det att i Malmöhus län 25 av de 35 aktuella kommunerna hade en genomsnittsålder av över 72 år bland hyres- gästerna i sina pensionärshem.

I fråga om könsfördelningen dominerar kvinnorna, som då det gäller riket i dess helhet utgjorde drygt 70 % av hyresgästerna i pensionärshemmen. Denna dominans är särskilt markerad i städerna, såsom närmare framgår av följande uppställning.

Kommuntyp Män % Kvinnor %

Städer ............ 27,1 72,9 Köpingar .......... 33,2 66,8 Landskom ......... 34,6 65,4

Samtliga 29,8 70,2

Som jämförelse kan nämnas att av ålderspensionärerna i juli 1953 utgjorde männen 46,2 och kvinnorna 53,8 %.

Hushållsfördelningen i enpersons- och flerpersonshushåll i pensionärshemmen framgår i absoluta tal av den förut omnämnda tabell III. I städerna utgjorde en- personshushållen ungefär tre fjärdedelar av det totala antalet, i köpingarna och landskommunerna var andelen enpersonshushåll något mindre. Förhållandena härvidlag ävensom i fråga om proportionerna mellan lägenheterna avsedda för de två hushållstyperna framgår närmare av följande uppställning.

Enpers.- Lght för Flerpers.- Lght för Kommuntyp hush. 1 pers. hush. 2 el. flera

Städer ........... 75 74 25 26 Köpingar ......... 68 50 32 50 Landskom ........ 66 42 34 58

Då det gäller städerna var överensstämmelsen mycket god mellan hushålls- fördelning och lägenhetstyper. Från Stockholms stad har framhållits att de först uppförda pensionärshemmen disponerades med halva antalet lägenheter för makar och halva antalet för ensamstående. Erfarenheten visade dock snart att dessa proportioner var fel; ett pensionärshem borde inte innehålla mer än ca 10 % lägenheter för makar.

I fråga om köpingarna och i synnerhet landskommunerna var överensstäm- melsen sämre. Där användes en stor del av de för två eller flera personer avsedda lägenheterna till bostad åt ensamstående.

Omsättningen på hyresgäster i pensionärshemmen under år 1953 framgår när- mare —— med fördelning på kommuntyper — av tabell IV, som upptar anled- ningarna till avgång och inflyttning under året. I fråga om inflyttningarna har i tabellen inte medtagits de fall, där inflyttning skett i pensionärshem som färdig- ställts under året den första inflyttningen alltså. Dessa fall redovisas separat här nedan.

Tabell IV. Omsättningen på hyresgäster i pensionärshemmen under år 1953.

Anledning till avgång från pensionärshem Anledning till nyinfl. i (1953) pensionärshem (1953) Kommuntyp . . . dålig . till till annan .. annan avhdna åld.hem sjv.-anst. anledn. summa obekvam anledn. summa bostad Städer ........ 826 206 84 113 1 229 906 315 1 221 Köpingar ...... 99 44 6 7 156 102 42 144 Landskom.. . .. 355 106 18 40 519 379 109 488 Samtliga 1 280 356 108 160 1 904 1 387 466 1 853

Procentuellt sctt fördelar sig orsakerna till avgång sålunda: avlidna 67,2 %, flyttning till ålderdomshem 18,7 %, intagning på sjukvårdsanstalt 5,7 %, avgång av annan anledning 8,4 %.

Orsaken till inflyttning i pensionärshem var i 75 % av fallen dålig, obekväm bostad. De andra 25 % »annan anledning» i tabellen — innefattar sådana fall, där den tidigare bostaden varit för stor, för dyr eller olämpligt belägen (9 %) och fall, där flyttningen hetingats av andra förhållanden, ej sällan tvungen flytt- ning från tjänstebostad (16 %). Det förekommer givetvis att frågan om flyttning till pensionärshem kan ha varit beroende på en kombination av orsaker, t. ex. dålig, obekväm och även olämpligt belägen bostad. I sådana fall har endast den huvudsakliga anledningen beaktats.

Den första inflyttningen i de under år 1953 färdigställda pensionärshemmen har i 80 % av fallen berott på att den tidigare bostaden varit dålig och obekväm, i 7 % på för stor, dyr eller olämpligt belägen bostad och i 13 % på annan orsak.

Enkäten innehöll en fråga, som gick ut på att ge upplysning huruvida de i statsbidragskungörelsen angivna villkoren för att antagas till hyresgäst i pen- sionärshem på något sätt genom kommunala föreskrifter specificerats eller kom- pletterats. Endast 15 kommuner har besvarat frågan jakande. Tio av dessa kom- muner hade fastställt vissa inkomst- och förmögenhetsgränser för underlättande av bedömningen av kungörelsens begrepp »mindre bemedlad». Fem kommuner hade uppställt villkor i fråga om mantalsskrivning eller hemortsrätt. En av de sist åsyftade kommunerna hade dessutom en övre åldersgräns av 80 år.

Enkätsvaren visar i fråga om administrationen av pensionärshemsverksamheten att denna verksamhet i hälften av kommunerna sorterade under drätselkammare eller kommunalnämnd. Därnäst vanligast var särskild kommunal pensionärs- hemsstyrelse, vilken anordning förekom i drygt en fjärdedel av kommunerna. Vid antagandet av hyresgäster äger i dessa fall ofta samråd rum med veder- börande socialvårdsorgan.

Den närmare fördelningen framgår av följande uppställning.

Antal (7

kommuner

Drätselkammare eller kommunalnämnd ..................... 249 50 Fattigvård, fattigvårdsstyrelse eller socialnämnd ............. 45 9 Annan ordinarie nämnd eller styrelse (t.ex. fastighetsnämnd,

pensionsnämnd) .................. . ...................... 26 5

Särskild kommunal pensionärshemsstyrelse .................. 126 26 Stiftelse .................................................. 50 10

Summa 496 100

Kommunerna hade vidare tillfrågats dels hur den i 2 & statsbidragskungörelsen föreskrivna tillsynen och vården ombesörjdes, dels om något gjorts för att hjälpa pensionärerna till rätta med deras ekonomiska och personliga angelägenheter o.d. (kuratorsverksamhet), dels om några kollektiva anordningar vidtagits för att underlätta det husliga arbetet och dels om vissa utrustningsdetaljer beträffande de särskilda pensionärshemmen.

I fråga om anordningar för tillsyn och vård fördelar sig svaren på följande sätt.

.. .. . Antal Sattet for tillsyn och vård kommuner

Vicevärd eller vaktmästare (vaktmästarfru) e. d. boende i pensionärshemmet 105 Vicevärd eller tillsyningsman e. d. boende utom pensionärshemmet ......... 27 Hemvårdarinna, distriktssköterska e. d. boende i pensionärshemmet ........ 26 Hemvårdarinna, församlingssyster e. d. boende utom pensionärshemmet men sär-

skilt avdelad för dess hyresgäster ..................................... 13 Personalen i närbeläget ålderdomshem ................................... 15 Ingen särskild anordning ............................................... 310

Summa 496

Bortsett från det bistånd i fråga om personliga angelägenheter av skiftande slag, som helt naturligt lämnas hyresgästerna av de personer, som enligt vad nyss redovisats skall lämna tillsyn och vård vid sjukdom och olycksfall, hade sär- skilda åtgärder för att lämna sådant bistånd enligt enkätsvaren endast vidtagits i 10 kommuner.

I Stockholms stad finns vid varje pensionärshem (komplex av pensionärshem) en vicevärdinna, som enligt fastställd instruktion bl. a. har att vara hyresgästerna behjälplig att tillvarataga deras intressen, att med råd biträda hyresgästerna vid inträffad sjukdom, lämna den första hjälpen vid olycksfall samt vid allvarligare sjukdom biträda med erforderlig tillsyn till dess den sjuke kan omhändertagas på annat sätt. Vicevärdinnorna har tjänstebostad i resp. pensionärshem och sär— skilt expeditionsrum i anslutning till bostaden. I Uppsala förekommer liknande anordning vid vissa av pensionärshemmen i staden.

I Norrköping finns åtta s. k. hemvärdinnor anställda för ändamålet. De har en viss sjukvårdsutbildning och utför även trappstädning i pensionärshemmen. En av hemvärdinnorna, som tidigare haft fotvårdsklinik, lämnar hyresgästerna fot- vård till reducerade priser.

Landskrona har en för ändamålet särskilt anställd socialsyster. Göteborg har anställt fyra kvinnliga kuratorer med bestämd mottagningstid i varje pensionärs- hem. I fem andra kommuner har ordnats med regelbundna besök av ordförande i pensionärshemsstyrelse, Vicevärd c. d.

Kollektiva anordningar i egentlig mening för att underlätta det husliga arbetet för pensionärshemmens hyresgäster fanns i mycket liten omfattning. Från 15 kommuner, huvudsakligen städer, uppgavs att särskild personal anställts för städ- ning av trappor och andra gemensamma utrymmen. Det finns anledning antaga att sådan service i viss utsträckning förekommer även i andra kommuner än de som ansett sig särskilt böra uppgiva den. I några kommuner fanns möjlighet för pensionärshemmens hyresgäster att få tvätt utförd vid kommunala tvättstugor.

I Djursholm hade i en tillbyggnad till ett av pensionärshemmen anordnats en matservering, driven av enskild person, för såväl pensionärshemmets hyresgäster som för andra personer. De förra frekventerade den dock inte i någon större utsträckning. I Landskrona kunde pensionärshemmens hyresgäster mot en mindre avgift få hämta mat på stadens ålderdomshem. Dessutom fanns möjlighet att få tvätt utförd på ålderdomshemmets tvättinrättning mot en avgift motsvarande självkostnaden. Denna anordning bedömdes vara av stor betydelse. I Lund fick hyresgästerna i ett pensionärshem, som är beläget i omedelbar närhet av stadens ålderdoms— och sjukhem, hämta färdiglagad mat där. Hyresgästerna i övriga pensionärshem i staden hade också denna möjlighet men på grund av avstånden kunde möjligheten inte utnyttjas i någon nämnvärd omfattning. I Burlövs kom- mun fick hyresgästerna i pensionärshemmet hämta mat till middagsmål i det intilliggande ålderdomshemmet mot en ersättning av 1:25 per mål. I Ludvika stad anordnades åren 1946—1949 matservering i ett av pensionärshemmen, som försetts med köksflygel och matsal. Erfarenheterna var enligt enkätsvaret dåliga. Det är betecknande att Ludvika landskommun i sitt svar förklarat sig ej ha vid- tagit några kollektiva anordningar just på grund av erfarenheterna från den an- gränsande staden.

I fråga om pensionärshemmens utrustning redovisas här endast vissa detaljer beträffande med statsbidrag anordnade hem. Statsbidragskungörelsens krav be- träffande uppvärmningsanordningar samt vatten och avlopp torde med säkerhet överallt vara tillgodosedda. Kravet på badrum hade enligt en undersökning 1949 i huvudsak tillgodosetts på så sätt, att en gemensam badavdelning inretts i fastig- heternas källarvåning. Endast i 3 % av hemmen hade vid den tidpunkten varje lägenhet försetts med badrum. Tvättstuga torde finnas för varje pensionärshem.

Frågorna i enkäten gick mot ovannämnda bakgrund ut på att få reda på före- komsten av vissa utrustningsdetaljer och dylikt utöver de normalt förekommande

anordningarna. Det gällde sålunda förekomsten av wc i varje lägenhet, bad- eller duschrum i varje lägenhet, kylskåp, telefon avsedd för hyresgästernas bruk, sam- lingslokaler eller hobbyrum, maskinell tvättstuga, hiss och sopnedkast. De i det följande redovisade observationerna avser i de flesta detaljerna pensionärshem, som färdigställts fr. o. m. 1950.

WC i varje lägenhet förekom i 421 pensionärshem med 5 906 lägenheter av de fr. o. m. 1950 färdigställda 431 hemmen med 5961 lägenheter. Det är sålunda numera mycket sällan som pensionärshem bygges utan att varje lägenhet förses med eget wc.

Bad- eller duschrum för varje lägenhet förekom i mycket liten omfattning; av samtliga pensionärshem var sålunda endast 26 med 338 lägenheter försedda med denna bekvämlighet.

Kylskåp har blivit en allt vanligare utrustningsdetalj. 2039 av de 5 961 lägen- heter, som färdigställts fr. o. m. 1950 — 34 % -— har utrustats med kylskåp. Mot- svarande siffror för tiden före 1950 är 1 223 av 14 876 -— 8 %.

Telefon avsedd för de hyresgäster, som ej har egen sådan, förekom i rätt stor utsträckning. I de hem, där vaktmästare e. (1. fanns anställd, var det vanligt att han hade telefon som mot avgift tillhandahölls hyresgästerna. I en del hem före- kom i stället anordning med telefonhytt.

Hyresgästerna i pensionärshemmen hade oftast tillgång till samlingslokaler eller hobbyrum eller ibland bådadera, antingen i det pensionärshem där de bor eller, i kommun med två eller fler närliggande hem, i något av dem. Även denna anordning har blivit allt vanligare med åren. Av de under år 1953 färdigställda 102 pensionärshemmen (1 632 lghter) hade 81 (1 271 lghter) sådana lokaler mot t. ex. 75 (1 696 lghter) av de under år 1948 färdiga 153 hemmen (2 702 lghter). Då är ändock att märka att bland hemmen från 1948 med samlingslokaler och hobbyrum ingår två så stora komplex som Älvsjö och Stureby i Stockholm med sammanlagt 421 lägenheter. Någon motsvarighet härtill föreligger inte beträf- fande 1953.

Tvättstuga med maskinell utrustning fanns i pensionärshem med omkring lm- ten av det fr. o. m. 1950 tillkomna lägenhetsbeståndet. Här gäller dessutom samma förhållande som nyss anförts beträffande samlingslokaler, nämligen att i kom— muner med två eller fler närliggande pensionärshem ett av dem kan vara försett med anordning avsedd även för de övriga hemmens hyresgäster. Vidare har som tidigare nämnts några kommuner sökt att på annat sätt lösa tvättfrågan.

Svaren på frågorna om förekomsten av hiss och sopnedkast får ses i samband med uppgifterna om antalet lägenheter i olika våningsplan. I detta avseende har även de utan statsbidrag anordnade pensionärshemmen1 (120 med 1 422 lghter) tagits med. Av samtliga 22 259 pensionärshemslägenheter var 736 i en-planshus, 181 i en- och ett halvtplanshus, 13 899 i två-våningshus, 269 i två- och ett halvt- planshus, 7 104 i tre-våningshus samt 70 i ett fyra-våningshus. Detta innebär att omkr. 9500 lägenheter var belägna en trappa upp, 2450 lägenheter två trappor upp samt några lägenheter tre trappor upp. Tre-våningshusen har under de senaste åren allt mer fått vika för två-våningshusen.

Hiss förekom endast i ett i Sundbyberg 1946 färdigställt tre-vånings pensionärs- hem om 72 lägenheter.

Sopnedkast var betydligt vanligare. I två-våningshusen förekom sopnedkast i 18 % av hela lägenhetsbeståndet i sådana hus, i två- och ett halvt-planshusen i 49 % och i trevåningshusen i 46 %. Motsvarande siffror för år 1953 är 36, 50

1 Utrustningen i dessa pensionärshem är allmänt sett av mycket sämre standard än i de som anordnats med statsbidrag.

och 65 %. Av de pensionärshem som anordnats utan statsbidrag hade endast ett (tre-våningshus) med 32 lägenheter sopnedkast. Det tidigare omnämnda fyra- våningshuset saknade även denna bekvämlighet.

För att utröna behovet av och planerna på ytterligare pensionärsbostäder till- frågades de kommuner, där särskilda pensionärsbostäder i någon form anord- nats, ungefär hur många hyressökande tillhörande pensionärshemsklientelet som eventuellt inte kunnat få lägenhet. Kommuner utan särskilda pensionärsbostäder tillfrågades om det ungefärliga behovet. Vidare frågades om aktuella planer i fråga om anordnande av pensionärshem och pensionärslägenheter i vanliga hyres- hus, s. k. insprängda lägenheter.

Den siffermässiga sammanställningen av svaren på dessa frågor med för- delning på kommuntyper finns i tabell V.

f Tabell V. Behovet 1/,, 1954 av ytterligare pensionärsbostäder samt pågående nybygg- nader och för igångsättning 1954 eller 1955 aktuella planer.

! ! Behov av Pensionärshemslägenheter Insprängda lägenheter i ytterligare

I Kommuntyp Sååå—(igt under aktuella under aktuella antal lghter byggnad planer byggnad planer

Städer ........... 19 000 286 515 422 525 Köpingar ......... 2 000 74 103 51 74 Landskom ........ 11 000 650 1 067 199 197

Samtliga 32 000 1 010 1 685 672 796

I Det i tabellen redovisade totala ungefärliga behovet av ytterligare pensionärs- ' bostäder, 32 000 lägenheter, innefattar det uppgivna behovet från 832 kommuner. 205 kommuner har lämnat denna fråga obesvarad; det är i dessa fall mestadels ; fråga om landskommuner (196) med övervägande egnahemsbebyggelse, där he- hovet av denna bostadsform inte torde ha gjort sig särskilt starkt gällande.

Av tabellen framgår att det föreligger aktuella planer beträffande omkr. 1 700 pensionärshemslägenheter och 800 insprängda lägenheter. Dessa planer har redo- visats från 153 kommuner, varav 46 (1 stad, 2 köp. och 43 lk) f. n. saknar pen- sionärsbostäder i någon av dessa två former.

De 496 kommuner, där pensionärshem anordnats, tillfrågades även huruvida nackdelar förmärkts av att i pensionärshem sammanföra så gott som uteslutande , åldringar eller om anordningen i stället visat sig medföra fördelar. * Frågan huruvida nackdelar förmärkts besvarades nekande av 397 och jakande av 72 kommuner. Från 5 kommuner svarades att både nackdelar och fördelar framträtt, 10 kommuner förklarade sig inte kunna besvara frågan på grund av för kort tids erfarenhet och 12 kommuner slutligen lämnade utan särskild för- klaring frågan obesvarad.

Från 80 % av ifrågavarande kommuner uppgavs sålunda att några nackdelar inte förmärkts av anordningen med pensionärshem. Flertalet framhöll att anord- ningen i stället medförde vissa fördelar.

Redogörelse för undersökning om ålderdomshemmen i mars 1955

På uppdrag av 1952 års åldringsvårdsutredning har inom socialstyrelsens sta- tistiska byrå utförts en bearbetning av vissa genom åldringsvårdsutredningens försorg införskaffade uppgifter om ålderdomshemmen samt deras vårdtagare och personal. Insamlandet av uppgifterna skedde via länsstyrelserna. Den efter sam- råd mellan åldringsvårdsutredningen och statistiska byrån utarbetade blanketten översändes sålunda genom vederbörande länsstyrelses försorg till samtliga kom— muner med ålderdomshem. Uppgifterna underkastades en viss första granskning hos länsstyrelserna, framförallt för kontroll att uppgifterna lämnats beträffande samtliga ålderdomshem. Sedan ytterligare granskning verkställts inom åldrings- vårdsutredningens sekretariat överlämnades materialet till socialstyrelsens sta- tistiska byrå där den huvudsakliga bearbetningen utförts.

Antal hem och vårdplatser. Den 1 mars 1955 fanns i riket 1 375 ålderdomshem, vilka samtliga medtagits i undersökningen. Av hemmen var 1 102 belägna i lands— kommuner, 88 i köpingar och 185 i städer. I undersökningen har medräknats alla ålderdomshem, till skillnad mot socialstyrelsens årliga statistik, där vissa specialavdelningar i städer utom landsting numera ej medräknas. (Se Soc. Medd. 1953, sid. 228.) Av denna anledning är sifferuppgifterna i det följande ej fullt jämförbara med socialstyrelsens statistik fr. o. m. 1951; däremot ingår dessa avdelningar i 1950 års specialundersökning om ålderdomshemmen och deras vårdtagare. Som nya i enlighet med 1947 års ålderdomshemsreform har räknats 127 hem. Ser man på hemmens fördelning efter storlek finner man att 12,5 % av hemmen (172 st.) hade högst 10 platser. Ca hälften av alla hem låg i stor- leksgruppen mellan 11 och 20 platser.

Då det gäller antalet vårdplatser har uppgifter insamlats dels beträffande an— talet platser enligt godkänd plan och dels beträffande antalet platser enligt den faktiska rumsdispositionen den 1 mars 1955 i sådana fall då platsantalet enligt beslut av fattigvårdsstyrelsen skall vara lägre än det godkända (s. k. glesbelägg— ning). Det sammanlagda platsantalet enligt godkända planer var 39 169 och en- ligt den faktiska rumsdispositionen 38 275. En kalkyl visar att det i genomsnitt inte föreligger någon större skillnad mellan platsantalen enligt de båda beräk- ningssätten. Då den senare siffran bättre torde belysa ålderdomshemmens stor- lek, har i det följande uppgifterna om platsantalet enligt den faktiska rums— dispositionen använts vid beräkning av medeltal m. m.

I tab. 1, 2 och 3 redovisas dels ålderdomshemmen fördelade efter län och stor— lek (1) samt efter kommuntyp och storlek (2) och dels kommunerna, exkl. städer med 25 000 och däröver, fördelade länsvis efter antalet ålderdomshem (3).

En sammanfattning av antal hem, antal platser samt antal vårdtagare på hem- men den 1 mars 1955 redovisas i tab. 4 och 5, där en uppdelning gjorts även efter hemmens storlek, läge och ålder.

Av de 607 hem, som tagits i bruk före 1921, var 410 nybyggda. Under 1920—talet togs 329 hem i bruk, varav 250 nybyggda, samt under 1930-talet 295, varav 253

Tabell 1. Ålderdomshemmen fördelade efter län och storlek.

Hemmets storlek

O T

31—40 41—50 101—200 201— Samtliga

9 76 35 66 88 75 53 72 8 26 70 99 47 63 95 80 76 52 49 40 45 58 33 33 27

1 375

Stockholms stad. . . . . . . . . Stockholms län. . . . . . . . .. Uppsala län ......... . . . . Södermanlands län ...... . Östergötlands län ........ Jönköpings län .......... Kronobergs län. . . . . ..... Kalmar län...”... Gotlands län. . . . . . ...... Blekinge län .. Kristianstads län. . . . . . . . Malmöhus län ...... . . . . . Hallands län........... Göteborgs o. Bohus län. Älvsborgs län. . . . . . . . .. Skaraborgs län ..... . . . . . . Värmlands län .......... . Örebro län. . ............ Västmanlands län. . . . . . Kopparbergs län. . . . Gävleborgs län. . . . . . . Västernorrlands län. . . . Jämtlands län ........... Västerbottens län. ....... Norrbottens län.. ........

|*”l

HMIHHI Im v—I lämazäwwal

H

ismnwmhgacoooowv

HFQGMHWDNHMHHBQMOMQMQ[*me MNHVHHLQMGOHHOOGDCDLOHDOOQCOMM

H H

Hovwwvomc—lv HH meon [NMHv—tv—t

HWINHHHHlv-JIIOHNHI [Fn-tl [NI [ | Ä

HHHMHI | ] [ |v-n-c [ol—NNO] lv-(mv—Hl &? HNv—tv—tv-(I INHNHMNNHMMHNOGW [COQ %

NHN IHNHNWQMNQ' län-1 cg

00 CD 01 h v—t

Samtliga

Tabell 2. Ålderdomshemmen fördelade efter kommuntyp och storlek.

Hemmets storlek

Kommuntyp 31—40 41—50 76—100 101—200 Samtliga

Stockholm. . ............ 9 Göteborg................ 5 Malmö . . . . 5 Övr. städer över 25 000 inv. 45 Städer under 25 000 inv. . Köpingar. . . . . . . . 88 Landskom...............

Samtliga

Tabell 3. Antal kommuner exkl. städer med 26 000 inv. och däröver, fördelade efter antalet ålderdomshem inom kommunen, länsvis.

Antal .. kommu- Darav Hela ner (exkl. an- .. städer talet La" med "ta" ålder- 25 000 inv. ålder- med med med med med med doms— .. doms- 1 hem 2 hem 3 hem 4 hem 5 hem 6 hem 0. dar— h hem .. em over) Stockholms ........... 52 37 10 4 1 — —— 73 Uppsala .............. 24 1 16 5 2 —- — _— 32 Södermanlands ........ 38 1 17 13 6 1 —— 65 Östergötlands ......... 44 1 16 15 11 —— — 1 85 Jönköpings ........... 53 2 32 15 4 — —— —— 74 Kronobergs ........... 44 3 31 8 2 — — —— 53 Kalmar .............. 49 1 32 9 7 — 71 Gotlands ............. 14 6 8 —— _ —— 8 Blekinge ............. 24 4 16 3 1 _— — 25 Kristianstads ......... 58 10 32 11 5 —— _ 69 Malmöhus ............ 68 11 31 24 2 —— _ — 85 Hallands ............. 38 4 23 10 1 _— 46 Göteborg 0. Bohus. . . . 42 7 20 9 5 1 —— —— 57 Älvsborgs ............ 65 5 37 16 4 2 1 — 94 Skaraborgs ........... 56 3 31 19 1 2 — 80 Värmlands ........... 51 4 27 14 5 1 — — 74 Örebro ............... 31 1 19 5 5 1 —— 48 Västmanlands ........ 27 —— 15 6 6 _ —— —— 45 Kopparbergs .......... 50 11 38 1 —— — —— _ 40 Gävleborgs ........... 41 4 35 2 —— —— 39 Västernorrlands ....... 43 1 31 9 2 —— —— -—- 55 Jämtlands ............ 35 8 20 7 — — — -— 34 Västerbottens ......... 33 3 27 3 — —— —— — 33 Norrbottens .......... 29 5 22 2 —— 26 Samtliga 1 009 96 613 216 73 1 1 1 311 Dzo i % 100 9,5 60,8 21,4 7,2 0,9 0,1 0,1

nybyggda. Sammanlagt 24 % av de byggnader, som vid undersökningstillfället var i bruk som ålderdomshem, hade ursprungligen uppförts för annat ändamål.

Antal vårdtagare och beläggningen. Hela antalet vårdtagare den 1 mars 1955 på ålderdomshemmen uppgick till 35 560, vilket innebär att hemmen vid den tid- punkten utnyttjades till 93 %. Några större skillnader mellan beläggningarna på hem av olika ålder och storlek förekom inte enligt följande sammanställning.

Hem med nedan- Beläggning Hem som togs Beläggning stående platsantal i % i bruk i %

—10 90 före 1921 92 11—15 89 1921—1930 93 16—20 90 1931—1940 93 21—25 95 1941—1946 95 26—30 93 1947 o. senare 94 31—40 92 41—50 94 51—75 97 76—100 94 101— 95

' Tabell 4. Antal hem, platser och vårdtagareinom olika kommuntyper och hem av olika ålder.

Absoluta tal Procent Antal Antal Antal Antal Kommuntyp Antal platser 132322; vård- Antal platser 32:21:1- vård- hem enl. den tagare hem enl. den tagare godkand 1/3 55 den godkänd 1/3 55 den plan 1/3 55 plan 1/3 55 Stockholm ..... 9 3 430 3 352 3 206 0,6 8,8 8,8 9,0 Göteborg ...... 5 1 073 1 073 957 0,4 2,7 2,8 2,7 Malmö ........ 5 967 962 988 0,4 2,5 2,5 2,8 Övr. städer över 25 000 inv.. . 45 4 600 4 540 4 331 3,3 11,7 11,9 12,2 Städer under . 25 000 inv. . . 121 5 003 4 866 4 507 8,8 12,8 12,7 12,7 ' Köpingar ...... 88 2 297 2 239 2 094 6,4 5,9 5,8 5,9 Landskom.. . . . 1 102 21 799 21 243 19 477 80,1 55,6 55,5 54,7 Summa 1 375 39 169 38 275 35 560 100,0 100,0 100,0 100,0 Därav i hem tagna i bruk före 1921. . . . 607 18 513 17 912 16 533 44,1 47,3 46,8 46,5 1921—1930. . 329 8 879 8 740 8 167 23,9 22,7 22,8 23,0 1931—1940. . 295 6 096 5 994 5 557 21,5 15,6 15,7 15,6 1941—1946. . 17 759 757 717 1,3 1,9 2,0 2,0 1947— ...... 127 4 922 4 872 4 586 9,2 12,5 12,7 12,9 1 Tabell 5. Antal hem, platser och vårdtagare i hem av olika storlek. i ! Absoluta tal Procent ll Antal Antal Antal Antal Antal Antal 1 Antal platser Ant al platlser platser tvård- Antal platlser platser tvård- * hem en ..' den ägare hem en _' den agare godkand 1,3 55 den godkand 113 55 den * plan 1/3 55 plan 1/3 55 _ 10 ....... 172 1 547 1 454 1 303 12,5 3,9 3,8 3,7 ! 11— 15 ....... 380 5 155 5 001 4 464 27,6 13,2 13,0 12,6 ' f 16— 20 ....... 303 5 499 5 376 4 834 22,0 14,0 14,0 13,6 21— 25 ....... 159 3 716 3 627 3 440 11,6 9,5 9,5 9,7 I 26— 30 ....... 98 2 810 2 758 2 573 7,1 7,2 7,2 7,2 1 31— 40 ....... 103 3 647 3 591 3 293 7,5 9,3 9,4 9,3 *, 41— 50 ....... 43 1 998 1 960 1 848 3,1 5,1 5,1 5,2 51— 75 ....... 55 3 423 3 353 3 244 4,0 8,7 8,8 9,1 ? 76—100 ....... 28 2 465 2 400 2 253 2,1 6,3 6,3 6,3 * 101-— .......... 34 8 909 8 755 8 308 2,5 22,8 22,9 23,3 1 Summa 1 375 39 169 38 275 35 560 100,0 100,0 100,0 100,0

Inte heller kommuntyperna emellan förekom några större variationer i den genomsnittliga beläggningen; i Göteborg med 89 % var dock beläggningen lägre än i Stockholm med 96 % och i Malmö med 103 %. I landskommunerna var den genomsnittliga beläggningen 92 %.

Såväl över- som underbeläggning förekom i större utsträckning vid de små hemmen än vid de större. För 56 hem rapporteras en beläggning som understeg 60 % och för 89 hem var beläggningen högre än 110 %.

Ganska betydande skillnader framträder om man fördelar hemmen efter den utsträckning i vilken de utnyttjats; se följande tablå.

Antal hem (i %) med en procentuell beläggning av

110 o. högre

högst 80 80—89 90—109

Hem som tagits i bruk

före 1921 .................... <