SOU 1956:33

Skogsindustrins utbyggnad

Förkortningar.

mask = skogskubikmeter msf = kubikmeter fast mått mat = kubikmeter travat mått u.b. (i.b.) = under bark (inom bark)

Herr Statsrådet och Chefen för

Kungl. Handelsdepartementet

Enligt de direktiv, som lämnats för Södra Sveriges skogsindustriutred- nings arbete, har utredningens uppgift varit att undersöka möjligheterna att genom ett mera rationellt utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten. I enlighet därmed har utredningen låtit verkställa undersök- ningar om Virkestillgångarna inom landet samt om sågverksindustrins struktur och produktionskapacitet. Vidare har frågan om möjligheterna att använda barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall utretts. Resultatet av dessa undersökningar har framlagts i utredningens betänkanden om barrskogstillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörjning (SOU 1952: 15) , om sågverksindustrin i södra Sverige (SOU 1953: 19) och om klenvirke (SOU 1954: 29). I sitt fortsatta arbete har utredningen ägnat särskild upp— märksamhet åt frågan om möjligheterna att öka cellulosaproduktionen och vissa problem som äger nära samband med ett rationellt utnyttjande av Virkestillgångarna. Exportutvecklingen har ingående behandlats. Resul- tatet av utredningens undersökningar i dessa avseenden föreligger nu.

I detta arbete har utredningen biträtts av professorerna vid Statens skogsforskningsinstitut L. Tirén och U. Sundberg, som självständigt ut- arbetat kapitel 5 om möjligheterna att genom val av skötselprogram på- verka skogsproduktionens kvantitet och kvalitet respektive kapitel 6 om . rundvirkestransporterna i södra Sverige.

Avsnittet om nutida svensk massa- och papperstillverkning, vilket fogats till betänkandet som Bilaga I, har utarbetats av civilingenjören E. Bosaeus.

Till grund för kapitel 7 om exportutvecklingen för den svenska skogs- industrins produkter ligger en inom Statens handels- och industrikommis- sion upprättad promemoria.

I vissa frågor rörande skogsbrukets struktur och arbetskraft har upp- lysningar inhämtats från lånsjägmästarna i Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde och Älvsborgs län.

Vid undersökningarna har såsom särskild sakkunnig i statistiska frågor medverkat e. o. byråchefen i Statens handels- och industrikommissiom, t. f. kommerserådet B. A. Eriksson. I vissa transportfrågor har såsonn sak- kunnig anlitats jägmåstaren E. Lindahl. Vidare har utredningen i skogliga frågor biträtts av assistenten hos Kungl. Skogsstyrelsen forstmästaren Ragnar Eriksson.

Utredningen har samrått med representanter för Kungl. Arbetsmark- nadsstyrelsen och Statens skogsforskningsinstitut. Skogsforskningsiinstitu- tet har enligt uppdrag av Kungl. Maj:t efter hemställan av utredningen verkställt särskilda beräkningar rörande skogsavverkningarna i övre och mellersta Norrland.

Utredningen har förhandlat med representanter för de norrländska och västsvenska massaindustrierna rörande överföring av virke från överskotts- områdena i södra Sverige till dessa industrier för förädling.

Utredningen får sålunda överlämna betänkande angående »Skogsindu- strins utbyggnad».

Reservation har avgivits av herrar Edström och Olhammar. Herr Hagberg har förklarat sig inte kunna instämma i de synpunkter som utredningens majoritet framfört i kapitel 3 om skogsbrukets struktur. Utredningen anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag.

Stockholm den 1 oktober 1956.

Erik Severin

Hj. Adiels Åke Danielsson Gösta Edström Ragnar Franzén Erik Hagberg Otto Heijne Sten E. Holgersson Gösta Olhammar Yngve Persson

B. Sundfeldt Tage E. Thomasson

] Per Eklund

I direktiven för utredningens arbete förklarades att utredningen vid sina undersökningar rörande möjligheterna att rationellt utnyttja skogstillgångarna borde närmare undersöka om den sven- ska cellulosaproduktionen kunde ökas antingen genom en överföring av massa— ved i större omfattning till cellulosa- industrin i norra Sverige, där denna industris försörjningsmöjligheter i vir— keshänseende ansågs mindre goda, eller genom investeringar i södra Sverige. Utredningen anbefalldes att förhandla med berörda intressenter om åtgärder i undersökningens syfte. Enligt direkti- ven borde även skogsvårdsfrågorna upp- märksammas.

Resultaten av utredningens undersök- ningar i nämnda avseenden framläggs i förevarande betänkande.

För att få ett så aktuellt underlag som möjligt för bedömandet av skogsindu— strins utbyggnad har utredningen med ledning av resultaten av de senaste riks- skogstaxeringarna överarbetat de i ut- redningens betänkande om barrskogs— tillgångarna och skogsindustrins råvaru- försörjning (SOU 1952:15) framlagda virkesbalanserna.

I sistnämnda betänkande framhöll ut- redningen att man, när man bedömde balanserna, måste beakta förefintlighe- ten av vissa faktorer, som påverkade balanserna i positiv eller negativ rikt- ning men som inte läte sig siffermäs- sigt beräknas. Utredningen förklarade sig ämna senare behandla dessa fakto-

KAPITEL 1

Utredningens uppdrag. Områdesindelning

rer. I betänkandet om användningen av barrklenvirke, lövvirke och sågverks- avfall (SOU 1954:29) sade sig utred- ningen avse att i sitt slutbetänkande beakta frågan om den inverkan skogs- brukets struktur kunde ha då det gäll- de en utbyggnad av skogsindustrin. Med anledning härav har utredningen nu till behandling upptagit frågorna om skogsbrukets struktur och arbetskraft. Skogsbrukets transportfrågor har äg- nats ett särskilt kapitel. I enlighet med utredningens syfte — att undersöka möjligheterna att bättre utnyttja lan— dets skogliga tillgångar och därmed främja exporten av skogsprodukter _ har relativt stort utrymme ägnats åt ex- portutvecklingen för den svenska skogs— industrins produkter.

För underlättandet av jämförelser mellan skogsindustrins virkesbehov och de tillgängliga Virkestillgångarna har utredningen liksom i tidigare betänkan— den funnit ändamålsenligt att indela landet i redovisningsområden. I före— varande betänkande indelas landet i följande fem redovisningsområden:

övre och mellersta Norrland: Norr— bottens, Västerbottens och Västernorr- lands län samt landskapet Jämtland av Jämtlands län. Detta område samman- faller i stort sett med riksskogstaxe- ringens flodområdesgrupper I—V.

Dala-Hälsingeområdet: landskapet Härjedalen i Jämtlands län samt Gävle- borgs och Kopparbergs län.

östra Mellansverige: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, örebro, östergötlands och Gotlands län.

Västsverige: Värmlands, Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

Sydsverige: Jönköpings, Kronobergs. Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmö— hus och Hallands län. Detta område har i ett par fall uppdelats på Smålands- länen och Skåne, Halland och Blekinge.

.nu—a_—

KAPITEL 2

Rundvirkestillgångarna

I betänkandet om »Barrskogstillgång- arna och skogsindustriens råvaruför- sörjning» (SOU 1952:15) lämnade ut- redningen i kapitel 3 en redogörelse för en av statens skogsforskningsinsti- tut för utredningens räkning verkställd prognos över skogsavverkningarna i södra Sverige under en fyrtioårsperiod. Utgångspunkten för denna period va- rierade för skilda landsdelar. Sålunda var prognosens första år i Skåne och Blekinge 1945, i Halland 1946, i små- landslänen 1947 och 1948, i Västsverige 1949 och 1950 samt i övriga områden 1950. Vad Övre och mellersta Norrland beträffar grundade sig utredningens beräkningar på en av professor Henrik Petterson till ledning vid norrlands- kommitténs överväganden rörande skogsindustrins råvaruförsörjning ut- arbetad fyrtioårsprognos. Denna bygg-

de på den under åren 1938—1941 inom detta område företagna andra riks- skogstaxeringen.

Övre och mellersta Norrland

Genom beslut den 15 april 1955 upp- drog Kungl. Maj:t åt skogsforsknings- institutet att med utgångspunkt från 1953 och 1954 års riksskogstaxeringar och i samråd med utredningen verk- ställa beräkningar rörande skogsav- verkningarna i Övre och mellersta Norrland.

Med anledning härav upprättade skogsforskningsinstitutet två alternativa förslag till avverkningsberäkningar, som av uppskattningstekniska skäl uppdela- des på två regioner: region I omfattan- de Norrbottens och Västerbottens län och region II omfattande Västernorr- lands län och Jämtlands landskap.

Tabell ]. Årligen utfallande virkesnttag enligt skogs/orskningsinstituiets förslag till avverkningsberäkningar (1 000 mask)

Norrbottens läns lappmark

skap)

Hela området (Övre och mellersta Norrland)

Alternativ a ............................. » b .............................

Region I (Norrbottens kustland och Västerbottens län) Alternativ a ............................. | b .............................

Region II (Västernorrlands län oeh Jämtlands land—

Alternativ a ............................. » b .............................

Alternativ a ............................. | b .............................

Övrigt

Tall Gran Bjork löv ...... 1 097 613 443 50 ...... 1 248 643 450 42 ...... 3 185 3 168 2 181 292 ...... 3 375 3 434 2 260 301 ...... 1 993 4 671 1 881 652 ...... 2 047 4 956 1 929 653 ...... 6 275 8 452 4 505 994 ...... 6 670 9 033 4 639 996

Tabell 2. Årligt virkesuttag inom Övre och mellersta Norrland med fördelning på trädslag och diameterlclasser (1 000 mask)

Diameterklasser

Trådslag

5——- cm 10—14,9 cm 15—24,9 cm 25+ cm Samtliga

Tall ................ Gran ............... Björk ............... Övrigt löv ...........

Samtliga

426 1 1 18 1 056 203

2 803

695 1 806 1 482 227

4 210

2 092 3 388 1 592

359

7 431

3 213 2 170 382 197

5 962

6 426 8 482 4 512

986

20 406

Tabell 3. Barrskogskvantiteternas med bark fördelning på grovleksklasser inom bark i topp enligt teoretisk aptering (1 000 mask)

Grovleksklass

'—-3' (tall) 8”——3" (gran)

Trädslag

8” + 6” + ( 3” Samtliga

Tall ................ Gran ...............

1 966 5 279

7 245

699 1 672

2 371

6 426 8 482

14 908

3 761 1 531 _

1 531 3 761

Summa

På grund av de särskilda förhållan- den, som råder i Norrbottens lappmark, avskildes detta område från region 1, och en separat beräkning lades fram för detsamma.

Enligt förslagen till avverkningsbe- räkningar, som bifogas som Bilaga A, fördelade sig de årligen utfallande vir- kesuttagen i 1 OOO-tal mask på sätt fram- går av tabell 1.

Skogsforskningsinstitutet remitterade avverkningsberäkningarna till domän- styrelsen och Skogsstyrelsen. Skogssty- relsen inhämtade i sin tur yttranden från vederbörande skogsvårdsstyrelser. Med ledning av de i anledning härav inkomna remissyttrandena, som vidfo- gas som Bilaga B—D, verkställde skogs- forskningsinstitutet ovanstående sam- manställningar (tabellerna 2 och 3) av de framlagda avverkningsberäkningarna.

I skrivelse till utredningen anförde skogsforskningsinstitutet.

»Institutet vill framhålla, att efter- som avverkningsberäkningarna endast

bygga på två års resultat från den nu pågående nya riksskogstaxeringen, vil- ken icke avser att lämna tillförlitliga sådana för län eller länsdelar förrän efter 10 år, resultaten icke böra utlä— sas för varje i beräkningen redovisat område utan endast för de båda regio- nerna tillsammantagna. Emellertid har institutet vid sammanställningen tagit hänsyn till i remissvaren framförda synpunkter på möjligheten att omhän- dertaga enligt kalkylerna beräknade kalmarksarealer. Detta har medfört, att institutet, trots att det nuvarande skogs- tillståndet enligt institutets förmenande fullt motiverar ett huggningsprogram genomgående enligt det högre alterna— tivet bf förordar att detta alternativ en— dast skall gälla för Norrbottens lapp- mark, under det att för Norrbottens kustland liksom för Västerbottens och Västernorrlands län samt Jämtland för- ordas alternativ a.

1 Kursiverat av utredningen

Sedan institutet framlagt sina av- verkningsberäkningar för här berörda områden, har uppskattningsresultat jämväl från 1955 års taxering hunnit framräknas. Innefattas även nämnda års taxeringsresultat i medeltalet för regio- nerna, blir detta något lägre. Avvikel- sen är dock icke större än 11/2 %, och skillnaden anses icke behöva medföra en justering av de tidigare beräkning- arna.»

Skogsforskningsinstitutet gjorde en jämförelse mellan de nu framlagda be- räkningarna å ena sidan samt den i samband med riksskogstaxeringen före- tagna stubbinventeringen och fyrtioårs- prognosen å den andra sidan. Institutet anförde.

»Stubbinventering har företagits un— der sommarsäsongerna 1953, 1954 och 1955 och avser kvantiteter för avverk- ningssäsongerna 1952/53, 1953/54 och 1954/55. I nedanstående jämförelse har avverkningssäsongen 1952/53 uteslutits, enär denna, på grund av den exceptio- nellt höga avverkningen 1951/52, visade en alltför markerad nedgång.

Region I + II

Kvantiteter i milj. mask. Träd- . b _ a o slag Afålsegråmfcg) Avverknings- a Å) 1954/55 beraknmg (b)

Tall. . 5,5 6,43 + 17 Gran. 7,1 8,48 + 19

S:a 12,6 14,91 + 18 Löv. . 1,6 (5,59)

Institutet vill i detta sammanhang er- inra om att utfallet av lövskog inga- lunda motsvarar vad som i praktiken för närvarande kan utnyttjas. Det är endast att betrakta som en kvantitet, vilken —— oavsett avsättningsläge ur skogsvårdssynpunkt är möjlig att ut- taga.

Av ovanstående balansräkning synes framgå att avverkningen av gran skulle kunna höjas något mera än avverk— ningen av tall. Här bör dock påpekas att det relativt höga granuttaget till stor del sammanhänger med att avveckling- en av huggningsklasserna D:3 och E medför kvantiteter, vilka till alldeles övervägande del utgöras av gran. Detta framgår av tabell 4. Ett undantag här- ifrån utgör Norrbottens lappmark, som dock icke redovisats särskilt i tabellen.

Efter den närmaste 20-årsperi0dens slut komma huggningsklasserna Bz2— D:2 att bestämma virkesuttagets sam- mansättning under de därpå följande decennierna. Med hänsyn härtill måste granöverskottet1 vara att betrakta som temporärt. Jämförelsen med den tidi- gare framlagda 40-årsprognosen fram- går av nedanstående sammanställning.

»Avverkning» i milj. maskib. Region I + II

Avverkning Avverk- Träd- eålåtliågåb ningsberäk- 40-års- slag g ning prognosen

1953/54 och 1953/54

1954/55 Tall. . 4,7 5,5 4,8 Gran. 5,9 7,0 6,2 S:a 10,6 12,5 11,0

Av sammanställningen framgår att avverkningen enligt stubbinventeringen under åren 1953/54 och 1954/55 sanno— likt icke överstigit den beräknade av- verkningen enligt 40-årsprognosen. Det nu föreliggande förslaget till avverk- ningskvantiteter ligger däremot ca 14 % högre än prognosen.

Denna utarbetades enligt särskilt uppdrag av professor Henrik Petterson

1 Härmed avses det granöverskott, som en- ligt de nu verkställda avverkningsberäk— ningarna framträtt i förhållande till verkställd avverkning under åren 1953—54 och 1954—55.

Tabell 4. Sammanställning över avverkningskvantiteternas fördelning på tall och gran samt på olika huggningsklasser Region I + II

Huggnmgsklasser ,Total- Trädslag summa fy Ao.B:1 B:2-—D:2 D:3+E 0 1 000 m=sk % 1 000 mask % 1 000 mask % 1 000 maSk Tall .......... 173 59 4 296 48 1 957 35 6 426 43 Gran ......... 121 41 4 663 52 3 698 65 8 482 57 Summa 294 100 8 959 100 5 655 100 14 908 100

för att vara till ledning vid Norrlands— kommitténs överväganden rörande skogsindustriens råvaruförsörjning. De ovan angivna uppgifterna enligt 40-års- prognosen bygga på »medelstark» gall- ring och »sen» slutavverkning för flod- områdesgrupperna I—III samt på en kompromiss mellan »medelstark tidig» och »medelstark sen» för flodområdes- grupperna IV—V. Med hänsyn till slut— avverkningarnas jämnhet hade enligt Petterson alternativet »tidig» slutav- verkning, som medfört höjning av av- verkningen, varit att föredraga på lång- re sikt. Detta alternativ skulle dock ha medfört mycket omfattande föryng- ringsarbeten. Det valda skogsskötsel- programmet var det alternativ som Pet- terson ansåg borde föredragas ur skog- lig synpunkt och som även Norrlands- kommittén i princip rekommenderade.»

Övriga Sverige

Då utredningen förmodade, att resul- taten av 1953—1955 års taxeringar kun- de motivera vissa justeringar av den av skogsforskningsinstitutet år 1951 verk- ställda avverkningsberäkningen, som utredningen redovisade i sitt första be- tänkande och på vilken utredningen då grundade sina bedömningar av försörj- ningsläget för skogsindustrin i södra Sverige, anhöll utredningen hos skogs— forskningsinstitutet om en översyn av

den nämnda avverkningsberäkningen.

I det nämnda betänkandet angavs de i tabell 5 upptagna årliga avverknings- kvantiteterna.1 Dessa grundade sig, så- som inledningsvis till detta kapitel nämnts, på de uppgifter rörande virkes- förrådets storlek och sammansättning, som fanns tillgängliga år 1950 enligt i stort sett under åren 1945—1950 gjorda uppskattningar. För vissa län, som taxe- rats tidigare i början på 1940-talet nämligen Östergötlands och örebro län inom Östra Mellansverige samt hela Dala-Hälsingeområdet, hade tillståndet emellertid approximativt räknats fram att gälla 1950.

I skrivelse till utredningen anförde skogsforskningsinstitutet.

»Den tredje riksskogstaxeringens re— sultat för åren 1953—55 visar genom- gående för de fem skilda redovisnings- områdena en väsentlig ökning av dessa förråd, vilket synes motivera en höj- ning av de i betänkandet redovisade avverkningskvantiteterna. I efterföljan- de tabell 6 ha medtagits de länsgrup— per, som uppvisa de mest framträdan- de ökningarna. Dessa uttryckas i pro- cent av tidigare redovisade virkesför- råd per hektar och ha särskilts på träd- slagen tall och gran.

För Värmlands, Örebro och Skara- borgs län visar 1953—55 års taxerings-

1 SOU 1952: 15 sid 44—45

Tabell 5. Möjlig årsavverkning av tall och gran i södra Sverige enligt år 1950 verkställd avverkningsberäkning.

- 10-års— Tall Gran Summa område ”Ch lä" ””låg period 1 000 mask 1 000 m'sk 1 000 mask

Skåne, Halland och Blekinge Malmöhus ................... Skogs- 1945—54 22,7 93,2 115,9 Kristianstads ................ och 1945—54 267,0 267,9 534,9 % Blekinge .................... hag- 1945—54 145,1 242,3 387,4 ? Hallands .................... mark 1946—55 243,1 232,4 475,5 " Imp. 18,0 3,3 21,3 Summa 695,9 839,1 1 535,0 Smålandslänen Jönköpings .................. Skogs- 1947—56 837,5 1 066,3 1 903,8 Kronobergs .................. och 1947—56 678,3 804,4 1 482,7 Kalmar Norra ............... hag- 1948—57 672,1 374,8 1 046,9 Kalmar Södra ............... mark 1948—57 402,6 391,8 794,4 Öland ...................... 17,6 4,3 21,9 Imp. 83,5 20,3 103,8 Summa 2 691,6 2 661,9 5 353,5 Västsverige Göteborgs— o. Bohus ......... Skogs- 1949—58 152,7 241,8 394,5 Älvsborgs ................... och 1949—58 667,5 1 037,9 1 705,4 Värmlands .................. hag— 1950—59 1 378,6 2 722,6 4 101,2 Skaraborgs .................. mark 1950—59 653,5 487,9 1 141,4 Imp. 105,2 28,6 133,8 Summa 2 957,5 4 518,8 7 476,3

Östra Mellansverige

Stockholms .................. Skogs- 1950—59 Södermanlands ............... och 1950—59 Uppsala ..................... hag- 1950—59 2 ”45,7 1 936” 3 981'7 Västmanlands ............... mark 1950—59 Örebro ...................... 1950—59 844,7 984,3 1 829,0 Östergötlands ................ 1950—59 913,5 562,0 1 475,5 Gotlands .................... 1950—59 209,0 46,4 255,5 Imp. 97,2 72,8 170,0 Summa 4 110,1 3 601,5 7 711,6

Dala-Hälsingeområdet

Kopparbergs (exkl. Särna—Idre) Skogs- 1950—59 2 181 2 466 4 647 Särna-Idre .................. och 1950—59 211 103 314 Gävleborgs .................. hag— 1950—59 1 502 1 919 3 421 Härjedalen .................. mark 1950—59 567 284 851 Imp. 99 74 173

Summa 4 560 4 846 9 406

resultat ej någon påtaglig förändring av förrådsökningen föreslår institutet föl- virkesförrådet. jande procentuella höjning av i utred- Med anledning av den konstaterade ningen framlagda, beräknade avverk-

Tabell 6. Den procentuella ökningen av virkesförråden enligt riksskogstaxeringarna 1953—55 i förhållande till 1950 års beräkningar

Redovisningsområde Tall Gran Samtliga tradslag Malmöhus, Kristianstads, Hallands och Blekinge län 13 25 18 Smålandslänen ................................ 6 28 15 Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län ........ 2 20 13 Östra Mellansverige exkl. Örebro län ........... 9 13 12 Dala-Hälsingeområdet ......................... 20 15 18

Tabell 7. Den procentuella ökningen av avverkningsmöjligheterna i förhållande till 1950 års beräkningar (jämför tabell 5)

Redovisningsområde Tall Gran Malmöhus, Kristianstads, Hallands och Blekinge län ......... 10 20 Smålandslänen ............................................ 5 20 Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län .................... 15 Östra Mellansverige exkl. Örebro län ....................... 5 10 Dala-Hälsingeområdet ..................................... 15 10

ningskvantiteter för tall och gran (ta- bell 7).1

Institutet vill framhålla, att en höj- ning av årsavverkningskvantiteterna, innefattande såväl den höjning som ti- digare avverkningsberäkning inneburit som den nu föreslagna ytterligare upp— räkningen, ingalunda betyder, att den hittills konstaterade ökningen av vir- kesförråden i södra och mellersta Sve— rige, utgörande ca 1,5 % per år, därmed skulle upphöra. Höjningen av årsav- verkningskvantiteterna medför endast att ökningen av virkesförråden minskar med ca 0,5 % per år.

Den totala bruttoårsavverkningen av barrskog per år med ovanstående för- höjningsprocenter utgör för samman- lagda området fr. o. m. Dala-Hälsinge- området och söderut för tall 16,1 och för gran 18,1 milj. mask. Avverkningen enligt den under åren 1953—1955 ut- förda stubbinventeringen visar i medel- tal för säsongerna 1952/53, 1953/54 och

1954/55 en årlig avverkning av tall å 12,0 milj. och av gran å 17,4 milj. mask.

Beträffande de tre jämförelseåren må framhållas, att avverkningssäsongen 1952/53 visade en markerad nedgång på grund av den exceptionellt höga av- verkningen 1951/52. Avverkningssäsong- erna 1953/54 och 1954/55 förete på grund av den starka stormhärjningen i södra delarna av Dala-Hälsingeområ- det liksom i östra Mellansverige där- emot en ofrivilligt forcerad avverkning just dessa år inom angivna områden, vilken bidragit till att öka avverknings- kvantiteterna för hela området från och med Dala-Hälsingeområdet och söderut.»

1 Att skogsforskningsinstitutet ansett sig böra föreslå en i förhållande till virkesförrå- dens ökning mindre höjning av avverknings- kvantiteterna har sin grund däruti att en viss osäkerhet vidlåder bestämningen av förråds- ökningen, enär denna grundas på resultat från endast tre års inventeringar och varje års- inventering motsvarar en tiondel av totalin- venteringen för området.

!

I klenvirkesbetänkandet (SOU 1954: 29) framhöll utredningen, att det vore en angelägenhet av utomordentlig vikt, att skogsindustrin i de områden, där överskott på virke förelåge, byggdes ut i sådan omfattning att icke endast barr- gagnvirket utan även vad utredningen i nämnda betänkande betecknade som klenvirke, nämligen barrvirke av kle- nare dimensioner, lövvirke av alla di- mensioner, tekniskt skadat virke samt sågverksavfall, komme att till fullo ut- nyttjas som råvara inom skogsindustrin, i den mån detta vore ekonomiskt lön- samt.

Utredningens majoritet framförde den uppfattningen, att vissa svårigheter för en önskvärd utbyggnad av skogsindus- trin i södra Sverige syntes ligga i skogs- brukets struktur.

Herrar Danielsson, Franze'n, Heijne och Holgersson ansåg, att det borde närmare undersökas vad som kunde göras för att snabbt befordra en ökning på frivillig våg av cellulosaindustrins kapacitet i södra Sverige, samt framhöll, att det måste finnas någon anledning varför denna icke hållit takt med råva- rutillgångens ökning såsom förhållandet vore i övriga delar av landet. De nyss— nämnda ledamöterna anförde vidare.

»Om man undersöker skogsbrukets struktur i landets olika delar, finner man att i stort sett norr om linjen Gö— tcborg—Stockholm, där industrien är högst utvecklad, är också skogen i be- tydligt mindre grad splittrad än söder därom. Norr om denna linje är staten stor skogsägare liksom skogsindustri—

KAPITEL 3

Skogsbrukets struktur

bolagen äga betydande skogsarealer. Bondeskogen är mindre splittrad och transportlederna, flottlederna, bidraga till att hålla samman det avverkade vir— ket oaktat det kommer från flera ägare. Söder om denna linje är såväl staten som skogsindustribolagen tämligen små skogsägare och bondeskogen i hög grad splittrad. Allmännings- och godsskogar, som här förekomma i större utsträck- ning än norrut, förändra ej bildens ka— raktär. Transportväsendet bidrager ej heller till att här hålla samman virket.

De Ökade skogstillgängarna i södra Sverige i förhållande till behovet, för- orsakade av bättre skogsvård, minskad betesgång, minskad lokal förbrukning, kvarhållande av äldre bestånd o. s. v., ha kommit till synes först under de senaste årtiondena. Även om man anser att skogsindustrien ej haft tillräcklig tid att anpassa sig, kommer man dock icke förbi den uppfattningen, att skogsbru- kets struktur har ett dominerande in- flytande för skogsindustriens utveck- ling. Det är helt naturligt att stora svå— righeter föreligga att åstadkomma så kapitalkrävande anläggningar som en cellulosaindustri eller ett storsågverk ut- göra, om ingen rimlig garanti finnes för att erhålla råvara så att produktio- nen kan upprätthållas såväl när tider- na äro goda som dåliga. Den bästa ga- rantien härför är helt naturligt, att skogsindustriföretagen hämta en skälig kvantitet råvara från egna skogar.

Nu gällande lagstiftning rörande för- värv av skogsegendomar lägger hinder i vägen för en sådan utveckling till men

framför allt för den sydsvenska skogs- industrien.

En ändring av de lagar, som reglera förvärv av skogsegendomar, så att skogs- industrien beredes möjlighet att på lika villkor förvärva skogsmark, skulle öpp- na vägen för en koncentration inom skogsbruket och skogsindustrien i södra Sverige, befordra en önskvärd integra- tion samt skapa förutsättningar för ett storskogsbruk till båtnad för skogsvår- den. Därmed skulle enligt vår mening grunden vara lagd för att på frivillig väg snabbt få till stånd de betydande investeringar, som erfordras för att nyt- tiggöra redan nu tillgängliga råvaru- kvantiteter.»

Utredningen förklarade, att den i sitt slutbetänkande ämnade ta ställning till de problem, som ägde samband med skogsbrukets splittring, därvid utred- ningen avsåge att beakta frågan om den inverkan denna splittring kunde ha då det gällde en utbyggnad av skogsin- dustrin.

I detta syfte kommer utredningen här nedan att lämna en redogörelse för skogsmarkens fördelning på ägaregrup- per samt antalet skogsbruksenheter och deras storlek. Vidare skall utredningen i någon mån söka belysa även virkes— förrådens storlek och avverkningarnas omfattning med fördelning på fastighe— ter av olika slag. Uppgifter om arbets— kraft och arbetsåtgång kommer att läm- nas i följande kapitel, som ägnats åt frågan om skogsbrukets arbetskraft.

Skogsmarksarealens fördelning på ägare- gmrrerl

Av skogsmarksarealen i vårt land sammanlagt ca 225000 km2 _ utgöres ungefär 19 procent av kronoskogar, 6 procent av övriga allmänna skogar, 25 procent av aktiebolagsskogar och 50 procent av övriga enskilda skogar. Den närmare fördelningen av Skogsmarks—

arealcn på olika ägarekategorier år 1951 framgår av tabell 1.

Kronans innehav av skogsmark är störst i de norra delarna av landet. Det- samma är förhållandet med aktiebola- gens skogsinnehav. Det bör dock upp- märksammas att aktiebolagcn äger för- hållandevis betydande skogstillgångar jämväl i östra Mellansverige och Väst— sverige. >Övriga enskilda skogar», som huvudsakligen består av bondeskogar, dominerar helt i de sydligare områdena men är till arealen störst även i de nord— ligaste områdena. »Övriga allmänna sko— gar» _ ecklesiastika skogar, härads- och sockenallmänningar, allmänna inrätt- ningars och stiftelsers skogar, städers skogar m. fl. —— är relativt jämnt förde- lade över landet, mest betydande är de i Östra Mellansverige, där Skogsmarks- arealen till ungefär 10 procent utgöres av sådana skogar.

En mera ingående belysning av skogs- marksarealens fördelning på ägarekate— gorier ger Bilaga E, tab. 1, som redovi- sar fördelningen länsvis. De i tabellbila- gan angivna siffrorna talar för sig själva, Ett par påpekanden synes dock böra göras. Endast i Norrbottens län äger kronan huvudparten av skogsmar— ken. I alla andra län —— med undantag för Jämtlands och Västernorrlands län, där aktiebolagen är de största skogs— ägarna är bondeskogarna sammanlagt störst till arealen. De dominerar i syn— nerhet i Götalandslänen. Aktiebolags— skogarna är i södra Sverige av relativt stor betydelse endast i Kopparbergs och Värmlands samt i örebro, Västmanlands och Uppsala län.

Antalet skogsbruksenheter I det föregående avsnittet har visats, att Skogsmarksarealens fördelning på

1 Uppgifterna i detta avsnitt bygger huvud- sakligen på statistiskt material, publicerat i Skogsstatistisk årsbok 1953.

Allmänna skogar Enskilda skogar

Område Statens Övriga all- Aktiebolags— Övriga en- skogar männa skogar skogar skilda skogar km= % km2 % kmz % kms % *

Övre och mellersta Norrland1 33 002 29 6 473 6 31 351 27 43 441 38 Dala-I—Iälsingeområdet1 ...... 3 545 11 2 762 8 12 274 36 15 404 45 Östra Mellansverige ........ 2 386 9 2 555 10 5 183 20 16 122 61 Västsverige ................ 999 4 1 362 6 5 318 22 16 602 68 Smålandslänen ............. 1 182 6 889 5 1 443 8 15 456 81 Skåne, Halland och Blekinge. 368 5 375 5 214 3 6 156 87 Hela riket 41 482 19 14 416 6 55 783 25 113 181 50

1 Det bör uppmärksammas att till Övre och mellersta Norrland i detta sammanhang hån— föres hela Jämtlands län, således även landskapet Härjedalen, som utredningen eljest inräknar i Dala-Hälsingeområdet.

olika ägarekategorier växlar ganska av- sevärt mellan olika landsdelar men att vissa allmänna drag är lätt urskiljbara, såsom att bonde- och godsskogarna do— minerar i södra Sverige, medan stats- skogarna och aktiebolagsskogarna till- sammans är arealmässigt av större bety- delse än bondeskogarna i de nordligare delarna av landet. Om man vill ha en mera allsidig bild av det svenska skogs- brukets struktur, räcker det givetvis in- te att fästa uppmärksamheten allenast på Skogsmarksarealens fördelning i nu nämnt avseende utan man måste också undersöka skogsbruksenheternas antal och storlek samt uppenbarligen även virkesförrådens storlek på olika slag av fastigheter.

Att skogsmarksarealen är mera splitt— rad i södra Sverige än i Norrland är all— mänt känt. Av rikets cirka 240 000 bruk- ningsdelar tillhörande enskilda ägare utom aktiebolag kommer sålunda inte mindre än drygt 70 procent på Svealand och Götaland och övervägande delen av dessa enheter är av ringa areal, under 25 hektar. Fördelningen på storleks- grupper och geografiska områden fram- går av tabell 2.

Tabell 2 ger vid handen, att antalet små skogsbruksenheter inom bonde- skogarna är störst i södra Sverige. Så— lunda är antalet brukningsdelar med en areal av 25 ha och därunder i de två nordligaste områdena inte fullt 40 000, medan man i de söder om Dalarna och Gästrikland belägna områdena återfin- ner inte mindre än något mer än 105 000 sådana enheter. Särskilt framträdande är splittringen i Västsverige samt Skåne, Halland och Blekinge, där över tre fjär- dedelar av brukningsenheterna består av fastigheter med en skogsmarksareal av 25 ha eller mindre. Det må nämnas att den sammanlagda arealen av skogs- bruksenheter med en areal av 25 hektar och därunder utgör 18 347 kvadratkilo- meter eller något mer än 16 procent av hela den skogsmarksareal, som de en- skilda skogarna — aktiebolagsskogarna undantagna —— omfattar, eller något mer än 8 procent av landets totala skogs— marksareal.

Betydande olikheter i fråga om Skogsmarksarealens fördelning på fas— tigheter av olika storlek föreligger ofta icke endast mellan de i tabell 2 angivna geografiska områdena utan även mellan

Tabell 2. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar atom aktiebolagsskogar år 1951 med fördelning på storleksgrupper. Absoluta tal.

Storleksgrupper

25—50 ha

50—100 ha

1 00—200 ha

200—400 ha

Samtliga enheter

Övre och mellersta Norrland1 .......... Dala-Hälsingeområdetl. Östra Mellansverige . . . Västsverige ........... Smålandslänen ........ Skåne, Halland och Blekinge ...........

12 305 7 597 12 685 29 512 7 943

12 942 7 031 9 731 16 748 10 255

14 071 6 099 6 244 9 250 9 541

11 737 6 473 3 811

60 690 27 515 33 313 60 675 33 352

23 904

Hela riket 81 779 63 180 49 016

239 449

1 Se not vid tabell 1.

olika län. Det synes därför vara moti- verat, att redovisa skogsbruksenheter- nas fördelning på olika storleksgrupper jämväl länsvis. Detta har skett 1 Bilaga E, tab. 2. Vid studiet av denna tabellbi- laga och tabell 2 bör observeras att om man vill jämföra enheterna ur pro- duktionssynpunkt — endast län med ungefär samma medelbonitet (enligt ta- bell 5 och Bilaga E, tab. 4) bör jämföras.

Ur arealsynpunkt är splittringen av skogsmarken helt naturligt mycket stark i de förhållandevis mindre skogsrika jordbrukslänen, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Malmöhus län. I de nyssnämnda länen är således 80 till 90 procent av brukningsenheter- na att hänföra till enheter med en areal understigande 25 ha. Men även i Örebro och Älvsborgs län dominerar de små skogsfastigheterna starkt; de utgör här omkring tre fjärdedelar av totalantalet fastigheter. I Värmlands, Uppsala, Söder- manlands, Gotlands och Blekinge län är mer än två tredjedelar av fastigheter— na av nu nämnd storleksordning. Också i Norrland utgöres en betydande andel av brukningsenheterna av fastigheter med en mindre areal än 25 ha, i Väster— bottens län 40 procent, i Jämtlands 42

procent, i Gävleborgs 49 procent och i Västernorrlands län 54 procent. Det må framhållas, att såvitt gäller södra Sveri- ge är förekomsten av små bruknings— enheter mindre i Kalmar och Jönkö- pings län än i övriga län. Här faller sålunda endast 47 resp. 53 procent av brukningsenheterna på enheter om 25 ha och därunder. Endast i de två nord- ligaste länen utgör skogsbruksenheter- na av nyss nämnd storlek mindre än 40 procent av hela antalet enheter.

Det kan förtjäna att framhållas, att under tiden från och med 1944 då före- gående räkning av antalet skogsbruks- enheter verkställdes, fram till 1951 har detta minskat med något mer än 11 pro- cent eller från cirka 271 000 till cirka 240 000 enheter.

Bilaga E, tab. 3 utvisar de privatägda skogarnas fördelning på storleksgrup- per efter arealomfattning länsvis. Man finner av denna tabellbilaga att inom en och samma länsgrupp kan spridningen vara rätt avsevärd. Så är särskilt fallet beträffande Västsverige som jämte Skå- ne, Halland och Blekinge har en be- tydligt större areal inom den lägsta

storleksgruppen än övriga områden. Bland de län, som tillhör Östra Mellan- sverige, lägger man särskilt märke till den höga arealförekomsten i Söderman- lands län inom gruppen över 400 ha. Inom den sydligaste länsgruppen avvi- ker Malmöhus län i samma avseende. Or- saken härtill är godsskogarnas betydan- de omfattning i dessa län.

Man måste emellertid vid studiet av tabell 2 och Bilaga E, tab. 3 observera att en viss skogsmarksareal i norra Sve— rige ur produktionssynpunkt ej kan jämföras med samma areal i södra de— larna av landet. Av tabell 5 framgår att idealboniteten för bondeskogen i Övre och mellersta Norrland är 2,9 m3 sk och att denna bonitet stiger till 6,0 m3 sk i Skåne, Halland och Blekinge. Om ideal— boniteten omräknas till normalbonitet, vilken senare kan anses vara mer repre— sentativ för den produktion, som i prak- tiken uppnås, blir boniteten resp. 1,8 och 5,1 m3 sk för de bägge landsändar- na. För att nå samma årliga produktion fordras det alltså nära tre gånger så stor skogsmarksareal i övre och meller- sta Norrland som i de sydligaste länen.

Genom vägning av arealen med nor- malboniteten erhålles ett uttryck för skogsmarkens produktionsförmåga i

m3 sk per år. En klassindelning efter denna grund har bildats i tabell 3. En procentuell fördelning av antalet skogs- bruksenheter inom dessa klasser ger för bedömningen av skogsbrukets struktur en bättre jämförelsegrund än fördel— ningen enbart efter arealomfattning. Nå- gon nämnvärd skillnad kan enligt den- na tabell ej spåras mellan bondeskogar- na inom de olika redovisningsområdena frånsett Smålandslänen, som uppvisar ett relativt mindre antal brukningsen- heter inom den lägsta storleksgruppen än övriga områden. Med hänsyn till att en väsentligt större areal erfordras för att nå samma produktion i norra Sverige som i södra delarna av vårt land har bondeskogsbruket i norra Sverige ur denna synpunkt en oförmånligare ställ- ning än bondeskogsbruket i södra delen av landet.

Av intresse är även att ta del av hur skogsmarksarealen fördelar sig på stor— leksgrupper efter skogsmarkens produk- tionsförmåga. Underlaget för tabell 4 utgörs av 1951 års jordbruksräkning. I likhet med vad som skett vid upprät- tandet av tabell 3 har arealen vägts med normalboniteten och materialet omgrup- perats att avse produktionsförmåga i m3 sk per år. I detta sammanhang har

Tabell 3. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar år 1951 procentuellt fördelade i storleksgrupper efter skogsmarkens produktionsförmåga

i m3sk per år (areal )( normal bonitet).

mask per år område _50 50— 100— 200— 300— 500— 1000

100 200 300 500 1 000 +

Övre och mellersta Norrland1 .......... 45 23 18 7 4 3 0 Dala-Hålsingeområdet1 ................ 44 23 19 7 4 3 0 Östra Mellansverige ................... 42 24 19 7 4 2 2 Västsverige ........................... 54 22 15 5 3 1 0 Smålandslänen ........................ 25 23 29 12 7 3 1 Skåne, Halland och Blekinge .......... 48 20 19 7 3 2 1 Hela riket 43 23 19 7 4 3 1

1 Se not vid tabell 1.

Tabell 4. Arealen procentuellt fördelad i storleksgrupper efter skogsmarkens produk- tionsförmåga i m3slc per år (areal )( normal bonitet)

mask per år Total

Område Ägaregrupp

100—

skogs- marksareal 1 000

200—— 300

300—

200 500

procent hektar

Allmänna. . . Aktiebolag. . Enskilda. . . Samtliga . . .

Övre och Mellersta Norrland1

Allmänna.. . Aktiebolag. . Enskilda. . . Samtliga. . .

Dala-Hälsinge- området:1

01000

Östra Mellan- sverige

Allmänna.. . Aktiebolag. . Enskilda . . . Samtliga . . .

mono»—

Allmänna.. . Aktiebolag. . Enskilda . . . Samtliga . . .

Västsverige

Allmänna.. . Aktiebolag.. Enskilda. . . Samtliga. . .

Smålandslänen

ÅMOO COCOOH

Allmänna.. . Aktiebolag. . Enskilda . . . Samtliga . . .

Skåne, Halland 0. Blekinge

1 0 9 7 2 O 3 1

v—n—x

Hela riket Allmänna.. . Aktiebolag. .

Enskilda . . .

H

(”OOO GOOD-t &IÄOO

Samtliga . . .

96 3 948,1 98 3 135,2 10 4 344,1 64 11 427,4

H 01010— ...

91 630,6 98 1 227,4 10 1 539,9 57 3 397,9

..;

COWHW QUOH H [OCD Gabbi-lik UIOHM

79 490,0 96 518,3 26 1 612,23 50 2 620,6

).. >.: I—lb-Å 003

68 236,0 96 531,8 13 1 660,1 37 2 427,9

H Nut?—

H ... WMP-lx] osv-AH»

H ,.- :o

H ,J— 77 207,1 90 144,33 14 1 545,6- 27 1 897,0

OCDHN (Omv—lå H »

p—n—A HH UWQNHÄ H

03 G!

).; 00 60 73,0 74 22,7 18 615,6 24 711,3 H OOxlw

92 5 584,8 97 5 579,7 21 14 11 317,6 11 54 22 482,1

1 Se not vid tabell 1.

det varit möjligt att göra jämförelser mellan allmänna skogar, aktiebolagssko- gar och enskilda skogar.

Av tabellen framgår att inom hela ri- ket faller endast 5 procent av arealen inom lägsta storleksgruppen. Arealen inom denna storleksgrupp utgöres till alldeles övervägande del av enskilda skogar. För de enskilda skogarna utvi- sar endast Västsverige med 13 procent och Smålandslänen med 5 procent någon mera väsentlig avvikelse från genom-

»;

slifittet för riket i dess helhet. I den näst lägsta gruppen produktionsför- måga 50—100 m3 sk återfinnes en— dast 7 procent av arealen. Även inom denna grupp är det de enskilda skogar- na med i genomsnitt 14 procent, som svarar för huvudparten av arealen. De allmänna skogarna och aktiebolagens skogar har över 90 procent av arealen med produktionsförmåga över 1 000 m3 sk under det att de enskilda skogarna endast har 14 procent inom denna stor-

leksgrupp. Herrgårds- och godsskogar- na framför allt i Östra Mellansverige samt i Skåne, Halland och Blekinge —— inverkar höjande i denna storleksgrupp för de enskilda skogarna.

Tabellen visar en påtaglig skillnad mellan de allmänna och aktiebolagens skogar å ena sidan och de enskildas skogsinnehav å den andra sidan. Medan bondeskogen beträffande mer än halva arealen har en produktionsförmåga av 300 m3 sk per år eller därunder, ligger praktiskt taget hela arealen av de all- männa och akticbolagens skogar i hög— sta storleksgruppen, 1 000 ml; sk per år och däröver.

Virkesförråcl

I tabell 5 redovisas virkesförrådet på skogsmark inklusive hagmark områdes- vis för skilda skogsägaregrupper. I Bi- laga E, tab. 4 finner man motsvarande uppgifter för de särskilda länen. Siffer— materialet är såvitt gäller de i tabell 5 angivna geografiska områdena och de i dessa områden ingående länen hämtade från 1946—1952 års riksskogstaxering- ar.1 Vid sidan av kubikmassesiffrorna lämnas för att en jämförelse mellan oli- ka ägarekategorier skall bli mera rätt- visande uppgifter jämväl rörande mar- kens godhetsgrad, bonitet. I samma syfte kommer också en redogörelse att lämnas för skogens sammansättning beträffande ålder och trädslag.

Det måste understrykas, att man vid en jämförelse mellan olika ägarekatego- rier beträffande virkesförrådens storlek måste beakta att de i tabellen och ta- bellbilagan redovisade taxeringsresulta- ten helt naturligt till följd av riksskogs- taxeringens karaktär av stickprovsun- dersökning kan vara behäftade med vis— sa felaktigheter, som varierar såväl för de olika ägaregrupperna som för redo- visningsområdena i tabellen och länen i

tabellbilagan. Vid ett studium av tabell- bilagan måste ihågkommas, att man här rör sig med större medelfel än i ta- bell 5, ty ju mindre områden resultaten avser desto större blir givetvis deras osäkerhet. Medelfelen är i allmänhet av relativt ringa storleksordning, då det gäller redovisningsområdena i ta- bell 5. För de fyra sydligaste områdena har i tabellen angivits medelfelet efter uppgiften om kubikmassa per hektar. Endast för aktiebolagsskogar inom Skå- ne, Halland och Blekinge överstiger me— delfelet 4 ms sk/ha. Inte heller för de övriga redovisningsområdena torde fel— marginalerna vara av någon betydelse. För de särskilda länen blir dock felmar- ginalerna väsentligt större. De varierar sålunda såvitt gäller Västsverige mellan i 1,5 och i 9,1 och Östra Mellansverige mellan i 1,8 och i 13,6 rn3 sk/ha bero- ende på omfattningen av de olika ägare- gruppernas skogsinnehav.

Beträffande indelningen i olika ägare- kategorier må framhållas, att med gods- skogar avses skogar med ett skogsmarks- innehav i de mellansvenska länen —- örebro, Västmanlands, Uppsala, Stock- holms och Södermanlands län över- stigande 400 ha och i övriga län 200 ha. Enskilda skogar med ett innehav av skog under de nu angivna gränserna räknas som bondeskogar. I Värmland har en uppdelning på godsskogar och bonde- skogar skett endast i de södra delarna av länet, varvid skiljelinjen satts vid 400 ha. Motsvarande uppdelning av de enskilda skogarna i Norrland och Kop- parbergs län har inte skett.

1 De i tabellerna angivna siffrorna samt upp- gifterna i övrigt i detta avsnitt är huvudsak— ligen hämtade dels från Erik Hagberg och Carl Tersmeden: »Riksskogstaxeringen av Östra Mellan-Sverige åren 1950—1952» och »Riks- skogstaxeringen av Västsverige åren 1949— 1951» (Meddelanden från statens skogsforsk- ningsinstitut Band 45 nr 4 resp. Band 44 nr 4) dels från av statens skogsforskningsinstitut meddelade uppgifter.

Tabell 5. Genomsnittlig idealbonitet och genomsnittligt virkesförråd per ha (m3sk) & skogsmark inkl. hagmark för skilda skogsägaregrupper. Områdesvis.

(För de fyra sydligaste områdena har efter virkesförrådet per ha angivits motsvarande

medelfel). AÅLIZZZ?a Akstlåbgtgfgs Godsskogar Bondeskogar Sååå? Område

Bä?" mask/ha Bä?" mask/ha Big?" mask/ha Bä?" mask/ha lig?" mask/ha Övre o mel- lersta Norr— land1 ........ 2,4 56 3,0 62 — — 2,9 64 2,8 61 Dala-Häl- singeområdetl 2,9 79 3,4 97 —— —-— 3,6 94 3,4 92 Östra Mellan- sverige ...... 4,8 131123 4,9 124i2,5 5,0 120i2,8 4,8 109i1,3 4,9 117i1,1 Västsverige.. 5,0 127i3,2 4,6 110;i;1,9 5,3 117jz3,5 4,9 102i1,0 4,9 107iO,8 Smålands- länen ....... 5,5 119i2,5 3,4 105125 5,5 101i2,1 5,6 93i0,9 5,6 97i0,8 Skåne, Hall- land och Ble- kinge ....... 6,7 10812,4 6,4 103;|;4,6 7,1 119113 6,0 75;j;0,8 6,2 863303

1 Se not vid tabell 1.

Tabell 5 utvisar, att virkesförråden i de fyra sydligaste områdena är högst på de allmänna skogarna, om man bort— ser från det sydligaste området, där godsskogarna har den största kubikmas- san. Anledningen till de stora virkesför— råden på de allmänna skogarna torde främst vara, att man inriktat sig på att uppnå jämförelsevis höga virkesförråd. Bondeskogarna uppvisar den lägsta ku- bikmassan. Inom de två nordligaste om- rådena är virkesförrådet per hektar å bondeskogarna och aktiebolagsskogarna tämligen lika. De allmänna skogarna uppvisar de lägsta förråden; deras bo- nitet är betydligt lägre än bondeskogar- nas. Vid studium av Bilaga E, tab. 4, som redovisar virkesförråden länsvis för olika ägaregrupper, må erinras om de icke oväsentliga medelfel som vidlå- der de på län fördelade uppgifterna, då det gäller skogsägaregrupper med rela- tivt liten andel av länets skogsmarks- areal. En jämförelse för varje enskilt län kan i allmänhet i södra Sverige en- dast göras mellan bondeskogarnas vir-

kesförråd och länsmedeltalet. Virkes- förrådet å bondeskogarna i södra och mellersta Sverige är med undantag för Stockholms och Gotlands län genomgå- ende något lägre än länsmedeltalet. Ge- nomsnittliga idealboniteten är å dessa skogar mycket nära överensstämmande med länsmedeltalet. Största avvikelsen uppvisar Örebro län med 4 procent över medelboniteten för samtliga skogar _— 5,11 mot 4,93 — och Kristianstads län där boniteten ligger 4 procent under medelboniteten 5,97 mot 6,24.

Orsaken till de lägre förråden fram- för allt i sydligaste Sverige är till vä- sentlig del att finna i den rikligare förekomsten av hagmarker inom bonde- skogarna.

Av tabell 6 framgår dels den avsevärt större andelen hagmark av den totala skogsmarksarealen på bondeskogarna i södra Sverige jämfört med övriga ägare- grupper dels det låga förrådet per hek- tar å hagmarkerna i förhållande till den totala skogsmarken.

Följande exempel gällande bondesko—

Tabell 6. Förekomst av hagmarksareal och virkesförråd & skogsmark inkl. hagmark samt å hagmark

Hagmarksareal i % av skogsmark, , inkl. hagmark m sk/ha å Område 0 . S 1' k k Bon de- .. vriga amt iga s a_gsmar sko ar agare— agarc- inkl. hagmark

g grupper grupper hagmark Östra Mellansverige ............ 7,3 2,3 4,7 117,1 54,0 Västsverige .................... 6,9 1,5 4,9 106,9 54,9 Smålandslänen ................. 11,7 4,0 9,5 97,1 46,8 Skåne, Halland och Blekinge 22,8 6,1 18,1 85,7 46,2

gar i Skåne, Halland och Blekinge må tjäna till vägledning vid bedömningen av sifferuppgifterna. Ett virkesförråd av i genomsnitt 75 1113 per hektar skogs- mark inklusive hagmark motsvarar cir- ka 83 1113 per hektar skogsmark och 46 m3 per hektar hagmark.

Enligt Bilaga E, tab. 4 är virkesför- råden på de allmänna skogarna samt på aktiebolagens och godsskogarna i regel högre än på bondeskogarna. Jämförel-

sen mellan skogsägaregrupperna inom länen måste dock som förut sagts ske med yttersta försiktighet. Olikheterna kan ha sin grund i representationsfel. Som exempel härpå kan andragas: I ta- bellen redovisas för godsskogarna inom Västmanlands län ett virkesförråd av 116 m3 sk. Detta är betydligt lägre än genomsnittsförrådet för länet, som är 127 mi' sk. Emellertid vidlådes siffran 116 av ett medelfel av i 10,5 och läns—

Tabell 7. Procentaell förekomst av areal kalmark samt yngre, medelålders och äldre skog inom olika skogsägaregrupper. Skogs— och hagmark.

Åldersklass Område Skogsägaregrupp Kalmark 0—20 år 21—40 år 41—80 år 80 år— Östra Mellansverige Allmänna skogar. . . . 5 9 16 45 25 Aktiebolagsskogar. . . 5 12 19 46 18 Godsskogar ......... 6 13 18 43 20 Bondeskogar ........ 6 11 18 48 17 Samtliga skogar .. .. 6 11 18 46 19 Västsverige Allmänna skogar. . . . 4 10 19 46 21 Aktiebolagsskogar. . . 6 8 16 45 25 Godsskogar ......... 5 10 20 52 13 Bondeskogar ........ 7 9 20 48 16 Samtliga skogar ..... 7 9 19 47 18 Smålandslänen Allmänna skogar. . . . 4 15 19 40 22 Aktiebolagsskogar. . . 5 16 23 41 15 Godsskogar ......... 5 16 23 44 12 Bondeskogar ........ 6 17 24 45 8 Samtliga skogar ..... 5 17 23 45 10 Skåne, Halland och Allmänna skogar. . . . 5 25 30 33 7 Blekinge Aktiebolagsskogar. . . 4 24 24 41 7 Godsskogar ......... 6 22 24 38 10 Bondeskogar ........ 10 24 28 35 3 Samtliga skogar ..... 8 24 28 36 4

medeltalet av i 2,7. Skillnaden uppgår ej till de sammanlagda enkla medelfelen och hör av denna anledning icke uttol- kas som en skillnad, enär den med stor sannolikhet kan bero på enbart repre- sentationsfel. För andra kategorier än bondeskogar är därför den områdesvisa redovisningen i tabell 5 mera vägle- dande.

Som förut nämnts är skogens ålders- sammansättning av betydelse för virkes- förrådens storlek. Den procentuella fö- rekomsten av kalmark, yngre (0—20 och 20—40 år), medelålders och äldre skog inom olika skogsägaregrupper framgår av tabell 7, där redovisning lämnas för de fyra sydligaste redovis- ningsområdena.

Vad skogens trädslagssammansättning beträffar må framhållas följande. I östra Mellansverige förekommer tallskog mest på de allmänna skogarna, medan granskogarna är rikligast företrädda på bondeskogarna. Lövskogarna är vanli-

gast inom godsskogarna, men förekom- mer i ganska stor omfattning även på bondeskogarna. Såvitt gäller blandsko- garna förefinns inga större olikheter mellan de skilda ägaregrupperna. Vad Västsverige angår är tall— och gran- skogar förhållandevis likformigt förde- lade inom de olika ägarekategoricrna, dock förekommer granskog i större om- fattning å bolagsskogar, vilket närmast sammanhänger med förhållandena inom Värmland. Lövskog är vanligast på godsskogarna, medan barrblandskogen främst återfinns på de allmänna sko- garna. I Småland framträder kronosko- garna med högre procent tallskog, bon- deskogarna med högre procent gran- skog men i övrigt har icke konstate— rats någon större skillnad mellan träd- slagssammansättningen hos olika äga- regrupper. Den högre procenten tall- skog för allmänna skogar är särskilt markerad i Kalmar läns norra lands-

tingsområde. I det sydligaste området, Skåne, Halland och Blekinge, är varia- tionerna mellan de olika ägaregrupper-- na ifråga om trädbeståndet större än i de övriga tre sydliga redovisnings- områdena, i varje fall om man studerar frågan länsvis. Inom området framträ- der godsskogarnas höga procent _ i det närmaste 30 _ av lövskog med ädla lövträd. Detta har sin grund i att inom Malmöhus län nära halva arealen hos denna ägaregrupp är bevuxen med ek och bok. I övrigt förekommer rena gran— bestånd främst inom detta senare län. Ren tallskog finns inom detta område på en relativt liten areal — 15 procent _ och i första hand i Hallands län, där en fjärdedel av arealen är bevuxen med ren tallskog.

Virkesuttag

Jämförelser i fråga om avverkningar- nas omfattning på olika slag av skogar kan göras för avverkningssäsongerna 1952/53, 1953/54 och 1954/55 på grund- val av företagna stubbinventeringar. Härvid har för avverkningssäsongerna 1953/54 och 1954/55 uteslutits det om- råde inom regionerna III och IV, som berördes av stormfällningen i januari 1954.

Med hänsyn till de relativt stora me- delfel, som vidlåder uppgifterna för äga- regrupper med mindre skogsmarksinne- hav, kan en jämförelse ske endast mel- lan avverkningen under varje enskild säsong å bondeskogarna contra samt— liga skogar. För övriga ägaregrupper tillåter materialet endast en redovis- ning av avverkningen i medeltal för de tre säsongerna, i vissa fall icke ens det.

De sammanställningar, som framlagts i tabell 8, visar att avverkningarna per ha å bondeskogarna på ett undantag när är lägre än genomsnittet för var och en av de olika ägarekategorierna under varje redovisad säsong. Avverkningarna

Tabell 8. Avverknlng i mäsk per ha på skogar tillhörande olika ägarekategorier.

Allm. skogar

Avverknings-

. 1 Område säsong

Bonde- skogar

Samtliga

Aktiebolag skogar Godsskogar

Region III 1952/53 1953/542 1954/552

1952/53—1954/552

Region IV 1952/53 1953/542 1954/552

1952/53———1954/552

Region V 1952/53 1953/54 1954/55

1952/53—1954/55 2,7

.. ».

u

30:03:10 mmmw

v

JONMJQ proton: 00me tooqo Mugen awoom

v

s.

HN'IOUl M_IQMH IPOOUWOO

4,0 3,3

1 Region III Gävleborgs och Kopparbergs län, Härjedalen av Jämtlands län, Region IV Östra Mellansverige med undantag av Gotlands län, Västsverige med undantag av Göteborgs och Bohus län samt Smålandslänen, Region V Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Skåne, Halland och Blekinge. 2 Exklusive avverkning i anledning av stormfällningarna i januari 1954.

i medeltal under de tre säsongerna var inom Dala—Hälsingeområdet Region III —— lägst å allmänna skogar med 1,7 m3 sk per ha mot å aktiebolagens skogar 3,1 och bondeskogarna 2,2 m3 sk per ha. Den låga siffran för de allmän— na skogarna kan bero på att de allmän— na skogarna ingår i materialet med en- dast ca 15 procent och att siffran där- med vidlådes av ett betydligt högre medelfel än siffrorna för de båda övriga grupperna men torde även samman- hänga med att en stor del av dessa skogar är belägna i de minst produktiva områdena av norra Dalarna. Inom Re- gion IV i huvudsak Östra Mellansve— rige, Västsverige och Småland var avverkningarna lägre å bolagsskogarna än å de allmänna skogarna. Den största avverkningen i medeltal förekom här å godsskogarna, vilket är naturligt med hänsyn till deras belägenhet inom de mest produktiva områdena inom regio- nen. Inom det sydligaste området var avverkningarna per ha å godsskogarna 3.3, å allmänna skogarna 2,7 och å bon— deskogarna endast 2,1. Den angivna av-

verkningen för aktiebolagsskogarna grundar sig på ett material, som endast utgör 2 år 3 procent av totala materialet inom regionen, varför angiven siffra saknar värde för jämförelse.

Då det är av intresse att få närmare kännedom om växlingarna i virkesutta- gen, har utredningen hänvänt sig till länsjägmästarna i Kronobergs län, Kal- mar läns norra landstingsområde och Älvsborgs län med hemställan om un— dersökning i förevarande avseende. Un- dersökningen, som ger vid handen att variationerna i uttagen är betydande, har gett följande resultat.

För Kalmar läns norra landstingsom- råde finns enligt länsjägmästaren i området inga tillförlitliga uppgifter om avverkningarnas totala omfattning un- der olika år. Då emellertid skogsvårds- styrelsen i länet utstämplar en mycket stor del förmodligen mellan 70 och 80 procent av all skog, som saluav- verkas å bondeskogarna, kan uppgifter- na om den kubikmassa, som utstämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg, an-

ses klart avspegla variationerna i de totala virkesutbuden inom området. Länsjägmästaren lämnar följande sam- manställning över de under budgetåren 1948/49—1953/54 sålunda utstämplade kubikmassorna.

Utstämplad År kubikmassa % ca mask

410 000 100 390 000 95 545 000 133 497 000 122 321 000 78 409 000 100

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

mindre skogsarealen är. Detta är ett di- rekt uttryck för periodiciteten i uttagen, som alltså är större ju mindre fastighe— ten är.

Av den totala avverkningen å enskilda skogar i Älvsborgs län utstämplas i me- deltal ca 50 procent genom skogsvårds- styrelsens försorg. Under åren 1946— 1954 utstämplade sålunda skogsvårds- styrelsen i länet följande virkeskvan- titeter.

Areal varå utstämpling % skett hektar

Utstämplad År kubikmassa ca mask

Länsjägmästaren har vidare under- sökt variationerna i utlagen per bruk— ningsenhet under avverkningssäsonger- na 1952/53, 1953/54 och 1954/55. Un- dersökningen visar, att uttagen växlar starkt och att den utstämplade kubik- massan per hektar skogsmark är större ju mindre brukningsenheternas skogs- marksareal och åkerareal är. Nedanstå- ende sammanställning, som avser 1 500 brukningsenheter där utstämpling skett ifrågavarande säsonger, visar detta.

Utstämplad kubikmassa i m3sk per ha skogsmark.

Genom- snittlig Skogsareal utstämp- ha ling per 15,1— ha skogs— mark

Åkerareal, ha

0—25. . . . 26—75. . . . 76— ...... Genom- snittlig ut- stämpling per ha

skogsmark 1,9 2,4

Av sammanställningen framgår att i genomsnitt utstämplats 2,4 m3 sk per ha produktiv skogsmark. Variationen i uttagen är stor: mellan 1,8 och 8,3 m3 sk. Genomgående är uttagen större ju

19 100 136 18 100 120 16 200 120 10 500 75 14 800 105 20 600 147 14 400 103 14 000 100 15 500 111

554 000 488 000 487 000 304 000 428 000 598 000 418 000 406 000 450 000

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Även länsjägmästaren i Kronobergs län har för utredningens räkning verk- ställt vissa undersökningar av växling- arna i virkesutbudens storlek och an- ledningarna härtill. Han lämnar föl- jande siffror rörande (le virkeskvantite- ter, som genom skogsvårdsstyrelsens försorg utstämplats under avverknings- säsongerna 1947/48—1953/54. Någon statistik över i vilken omfattning de av skogsvårdsstyrelsen utstämplade kvanti- teterna avverkats samma år som de ut— stämplats föreligger inte heller beträf- fande Kronobergs län.

Areal varå utstämpling skett hektar

Utstämplad År kubikmassa ca måsk

22 900 14 400 12 800 18 700 17 900

9 700 12 800

381 000 297 000 309 000 480 000 368 000 198 000 336 000

1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

Enligt utsago av länsjägmästarna i de län, där undersökningarna av variatio- nerna i avverkningarna företagits, är orsaken till växlingarna i första hand att finna i konjunkturerna. Ju högre pris som erbjudes desto större avverk- ningar. Detta framgår ju också klart av de utav länsjägmästarna framlagda siff- rorna. De största utstämplingarna har skett under högkonjunkturen 1950— 1951.

Länsjägmästaren i Norra Kalmar län anser emellertid att variationerna i de totalt utstämplade kubikmassorna är mycket måttliga i jämförelse med de in- dividuella variationerna per bruknings- enhet såsom framgår av hans undersök- ning härom. Orsakerna till de stora in- dividuella variationerna i årsuttagen är enligt länsjägmästarens åsikt säkerligen många och av skiftande natur. Utbuden av massaved varierar däremot starkt med priserna på detta sortiment. Vid låga massavedspriser försågas nämli- gen vid småsågarna klenare virke i be- tydligt större utsträckning än då massa- och propspriserna i relation till såg— varans priser är höga.

Länsjägmästaren i Älvsborgs län kon— staterar, att uttagen på enskilda skogar ökar under goda konjunkturer. Det är också så, att vid goda avsättningsför- hållanden för sågat virke, icke endast grövre utan även klenare dimensioner apteras till sågtimmer, varigenom mas- savedsproduktionen minskas. Det är därför helt naturligt, att under vissa år massaindustrin kan ha svårt att erhålla tillräckliga mängder råvara. En jämna- re prissättning på massaveden med av- vägning i förhållande till priset på tim- ret framstår som en nödvändighet, därest en jämnare massavedsproduktion skall kunna påräknas från de enskildas skogar.

Såsom orsaker till variationerna i ut- tagens storlek nämner länsjägmästaren

i Älvsborgs län _— förutom konjunktur- växlingarna, prissättningen och skatte- tänkandet även den skiftande avkast— ningen från jordbruk, i de fall då sådant är sammankopplat med skogsbruket, och behovet av medel för inköp av maski- ner för jordbruksrationaliseringen. Inom länet är dock numera skogsbruket huvudnäringen, varför variationerna i inkomsten från åkerbruket knappast har någon större betydelse för virkesut- budens storlek. Då det främst torde vara virke av sämre beskaffenhet, som kommer till användning för husbehov, torde utbudet till avsalu i ganska ringa mån påverkas av avverkning för husbe— hov. Uttagen påverkas vidare av en strä- van att höja levnadsstandarden; skogs— ägaren skaffar sig bil m. m. för att öka sin komfort.

Länsjägmästaren i Kronobergs län nämner ungefär samma orsaker till väx- lingarna i utbuden som de båda övriga länsjägmästarna. Han konstaterar så- lunda att utstämplingarnas omfattning påverkas _— förutom av konjunkturva- riationerna och prispolitiken med de starka skiftningarna i massavedspriset —— av skattetänkandet, penningvärdeför- sämringen samt kombinationen mellan skogsbruk och jordbruk. Han anser en viss konjunkturhuggning vara fullt na— turlig och en följd av den prispolitik, som skogsindustrierna fört. Det finns ett naturligt samband mellan exempelvis priset på massaved och efterfrågan på detta sortiment. Genom sin starkt väx- lande efterfrågan på virke frambringar industrin konjunkturhuggningen. En jämnare inköpspolitik med åtföljande mindre variationer i prissättningen skulle i stor utsträckning minska varia- tionerna i huggningarna. Om betydel— sen i förevarande avseende av att skogs- bruk och jordbruk drives i förening framhåller han, att uttagen i viss mån påverkas av skörderesultatet, ehuru det—

ta endast under år då jordbrukets av- kastning är särskilt låg gör sig speciellt märkbart. I realiteten torde det vara så _ anför länsjägmästaren vidare _ att skogen ger regelbundna tillskott till ett magert och icke bärkraftigt jordbruk, medan topparna i uttagen hänför sig till reparationer av jordbrukets byggnader, anskaffande av maskinpark, bil etc. Be- hovet av husbehovsvrrke torde där- emot under normala förhållanden icke påverka virkesutbudens. storlek. Läns- jägmästaren erinrar emellertid om att byggnadsbeståndet inom stora delar av länet är gammalt och bristfälligt varför virkesutbuden i framtiden kan komma att påverkas av detta förhållande.

Utredningens synpunkter

Huvudsyftet med utredningens arbete är enligt de för detsamma givna direk- tiven att utreda möjligheterna att genom ett mera rationellt utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten av skogsprodukter. Utredningen har därför ansett det vara ofrånkomligt att något beröra ett par spörsmål, som synes intimt sammanbundna med frågan om skogstill- gångarnas rationella utnyttjande, näm— ligen dels hur man inom småskogsbru- ket skall kunna tillvarata de fördelar som är förknippade med stordrift, dels betydelsen av en ökad frihet för skogs- industribolagen att förvärva skog, dels skogsbrukets yttre rationalisering, trots att dessa frågor delvis är föremål för undersökningar i andra sammanhang. Först vill emellertid utredningen anföra några ord om skogarnas skötsel.

Skogarnas skötsel

I Kungl. Maj:ts proposition till 1948 års riksdag med förslag till skogsvårds- lag framhöll vederbörande departe- mentschef att det med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och de träförädlande industrierna hade bå-

de för näringslivet inom landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder —— vore i högsta grad an- geläget att skogarnas produktionsför— måga utnyttjades effektivt, så att förut- sättningar skapades för ett uppehållan- de och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka vore beroende av skogen för sin råvaruförsörjning.

Som allmän riktlinje för skogsbruket intogs i skogsvårdslagen den bestäm- melsen, att skogsmark med dårå växan— de skog bör genom utnyttjande på lämp- ligt sätt av markens virkesalstrande för- måga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning er- hålles. Annorlunda uttryckt innebär det- ta, att skogsbruket bör bedrivas som ett ekonomiskt företag syftande till en till— fredsställande lönsamhet. Av utform- ningen av denna principdeklaration i skogsvårdslagen, att skogsskötseln skall uppläggas och bedrivas efter ekonomis- ka linjer, så att man uppnår en tillfreds- ställande lönsamhet och alltså icke nöd— vändigtvis högsta tänkbara avkastning, framgår att lagstiftaren ansett sig böra ta hänsyn även till andra faktorer än de rent ekonomiska. I förutnämnda pro- position till 1948 års riksdag med för- slag till skogsvårdslag heter det sålunda: »I viss utsträckning måste ju alltid beak— tas sådana spcciella förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogs- ägaren och göra att ett visst handlings- sätt framstår som välmotiverat även om det ej överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska vid marginal lämnas för den enskilde Skogsägarens bedömande av vad han finner ändamålsenligt. Detta synes

emellertid kunna ske därigenom att så- som riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet skall bliva det bästa tänkbara utan att ett till- fredsställande ekonomiskt resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härige- nom lämnas, synes möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till sådana med den en— skilde skogsägarens intressen samman— hängande förhållanden som nyss be- rörts.»

Det är givet att den frihet, som enligt vad nyss sagts lämnats skogsägaren vid skötseln av skogen, icke innebär, att samhällsintresset av en rationell skogs- vård satts i efterhand för den enskilde Skogsägarens egna intressen. Tvärtom har denna handlingsfrihet enligt vad uttryckligen framhållits under förarbe— tena till skogsvårdslagen givits skogs- ägaren bl. a. för att stimulera honom till insatser på skogsvårdens område, enär det ansetts att resultatet av skogsvårds- arbetet ytterst måste bli beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. La- gens syfte är att få till stånd en skogs- vård som ur det allmännas synpunkt kan anses som tillfredsställande. Skogs— vårdslagen måste med andra ord anses kräva att skogsägaren vårdar sig om sin skog på ett sådant sätt att förutsätt- ningar skapas för en skoglig produk- tion, som tryggar inte endast den nuva- rande skogsindustrins utan även en ut- byggd skogsindustris råvaruförsörjning.

I den diskussion, som under senare år pågått om olika skogsbruksformers för- delar och nackdelar, har ytterst olika uppfattningar framförts. I debatten har man främst ställt förhållandena inom bondeskogsbruket och inom storskogs— bruket mot varandra. Enighet har synts råda därom att skogsvården lämnar åt- skilligt övrigt att önska på alla skogar. Från vissa håll har man dock gjort gäl- lande, att tillståndet i förevarande av-

seende vorc sämre på bondeskogarna än på övriga skogar. Till stöd härför har -— förutom personliga erfarenheter åberopats viss statistik, som fram- lagts i skogsstatistisk årsbok för åren 1951—1953. Av denna statistik synes kunna utläsas, att man inom bonde- skogsbruket inte vidtar reproduktions- åtgärder och andra skogsvårdsåtgärder i samma omfattning som inom stor- skogsbruket. Utredningen vill emellertid understryka, att i förenämnda statistik inte ingår alla utförda skogsvårdsåtgär- der. Statistiken torde nämligen endast i ringa mån omfatta sådana åtgärder, som verkställs av skogsägarna själva utan medverkan av förrättningsmän från vederbörande skogsvårdsstyrelser. Utöver redovisade åtgärder torde i icke obetydlig utsträckning förekomma dels hyggesrensning och röjning i samband med vedhuggning dels en del plante- ringar. Detta medför att statistiken i viss grad blir missvisande.

En av orsakerna till att en viss efter- släpning av hyggesrensningar och kul- turåtgärder alltjämt kan konstateras, är bristen på plantor. Detta förhållande torde mera lända bondeskogsbruket till men än storskogsbruket, som i stor om- fattning är självförsörjande i detta hän- seende. Trots att under senare år en inte obetydlig import av plantor och frö ägt rum har man inte lyckats till- godose den stigande efterfrågan.

Härtill kommer ytterligare en omstän— dighet som inte kan förbigås i detta sammanhang, nämligen att den skogs— vetenskapliga forskningen är en rela- tivt ny vetenskap och därför endast i begränsad omfattning kunnat belysa verkan av olika skogsvårdande åtgärder, vilket givetvis minskar förutsättningar- na för den enskilde skogsägaren att be- döma vilka åtgärder som bör vidtagas. I praktiken har för övrigt svårigheter förelegat att förmedla resultaten av ve—

tenskapliga undersökningar till de skog- ägande bönderna, eftersom dessa saknat tillgång till egen fackkunnig personal. Genom skogsvårdsstyrelsernas och på senare tid även i någon mån skogsägare- föreningarnas målmedvetna arbete på skogsvårdens område har man emeller- tid i ökande omfattning lyckats göra den vetenskapliga forskningens rön kän- da för skogsägarna, vilket haft till följd en intensifiering av skogsvården på bondeskogarna.

Åt statens skogsforskningsinstitut har uppdragits att på grundval av riksskogs- taxeringens material söka bedöma sköt- seln av våra skogar. Anledning synes därför inte föreligga för utredningen att närmare än här skett behandla denna fråga.

Småskogsbruket och stordriften

Bondeskogens uppdelning på många små brukningsenheter, som i sin tur vanligen är splittrade i två eller flera skiften, medför obestridligen vissa svå- righeter för ett rationellt skogsbruk. Inom ett skogsbruk med större samlade skogsområden föreligger särskilda för- utsättningar för en specialisering och mekanisering av driften. Arbetet kan inom storskogsbruket planläggas och ge- nomföras på ett mera effektivt sätt än inom småskogsbruket. Tillgången till fackutbildat skogsfolk är lättare att ord- na inom det större skogsbruket, arbets- kraftsfrågor kan i vissa avseenden lät- tare bringas till sin lösning 0. s. v.

Alla dessa frågor har blivit föremål för en växande uppmärksamhet från skilda håll. Sveriges skogsägareför— eningars riksförbund har i en den 15 december 1954 dagtecknad skrivelse till Konungen, i vilken skrivelse hemställes om vissa åtgärder för att inom bonde- skogsbruket ernå en ökad verksamhet på skogsvårdens område, understrukit

att genom samarbete mellan de mindre skogsägarna blir det möjligt att tillföra skogsägarna och bondeskogsbruket be— tydande fördelar samtidigt som man er- når en rationalisering av arbetet inom bondeskogsbruket. Riksförbundet har framfört bland annat följande synpunk— ter på förevarande problem.

»En ofta påtalad svaghet hos vårt bondeskogsbruk är den starka parcelle- ringen av skogsskiftena med långsmala eller avlägset belägna skogsskiften. I vissa fall har, då det gäller planläggan- det av stämplingarna, en organiserad samverkan i sådana fall varit möjlig att åstadkomma. Om stämplingarna kan läggas samtidigt över flera skiften, kan här en besparing i stämplingskostna- derna göras och kanske kan också virket från de olika skiftena utforslas på en gemensam basväg, i vissa fall kan kanske basvägskörningen klaras genom gemen- sam traktordrift o. s. v. Här finns möj- ligheter att öka avverkningens ekono- miska utbyte genom att i sådan samver- kan mellan skogsägarna genom förening- ens försorg förbilliga såväl själva för— beredelsearhetet som också drivnings- arbetet.

I fråga om bostäder på skogarna är småskogsbruket på många håll handi- kapat därför att skiftesenheterna är för små för att ekonomiskt kunna bära fas— ta kojor och till och med transportabla sådana. Det kan visa sig ändamålsenligt att flera grannar gemensamt ordnar för- läggningen och det ligger nära till hands att föreningarna omhänderhar just så- dana detaljer, där ett samgående tarvas.

Goda erfarenheter har redan på sina ställen ernåtts av avverkningar i för- eningsregi. Detta innebär sålunda att vissa skogsägare, som av en eller annan anledning inte själva kan ombesörja av— verkningen av sin skog på grund av för hög ålder, sjukdom, sterbhus etc. överlåter detta till föreningen, som till

självkostnadspris ombesörjer utdriv- ningen av virket —— —— —.

När det gäller det direkta arbetet ute i skogen med markberedning, sådd eller plantering och liknande åtgärder bör ingenting hindra skogsägareföre'ningar— nas fackutbildade personal att i mån av tid ge skogsägarna de råd och anvisning— ar och även den ledning som fordras för att dessa kullurarbeten skall bli utförda på ett riktigt sätt. Det finns ju möjligheter att gemensamt genom för- eningens försorg anskaffa maskiner och större redskap, som till självkostnads- pris kan ställas till medlemmarnas för— fogande —— _.

Frågan om arbetskraften inom skogs- bruket kommer allt mer och mer att bli avgörande för det enskilda skogsbrukets möjligheter att existera. Man har vid flera tillfällen diskuterat spörsmål om fast anställning av skogsarbetare och det har också visat sig att på sina håll ett par eller flera hemmansägare redan anställt sådan fast skogsarbetare. Att detta skulle kunna ske genom förening— arnas förmedling ligger ganska nära till hands då ju även genom föreningarnas fackmän en viss kontroll över de an- ställda skogsarbetarnas utförda arbeten kan åstadkommas. Anställningens ka- raktär av fast vinner säkert på att för- eningarna engageras som arbetsgivare och icke den enskilde skogsägaren. Respekten för gällande arbetsavtal bör också bättre kunna upprätthållas av för- eningen än av den enskilde. För den an- ställde arbetaren bör större trygghet kunna beredas genom föreningens för- sorg — _ _.

Om flera skogsägare skall intresseras för gemensam planläggning av arbeten, så finns det möjlighet att planera så- dana på ett betydligt bättre sätt än på de enstaka små skogsskiftena — — planeringen av större arbetsuppgifter kan göras på ett smidigare och med

hänsyn till årstiden bättre sätt än då det gäller enstaka smärre arbeten.»

En allmän anslutning bland de min- dre skogsägarna till en samverkan i oli- ka avseenden skulle enligt utredningens uppfattning öka förutsättningarna för ett rationellt och effektivt skogsbruk samt möjligheterna att övervinna åt- minstone vissa av de nackdelar, som är förknippade med skogsmarkens upp— delning på många ägare med relativt små skogslotter och dessas splittring i ännu mindre skiften. En så långtgående samverkan som möjligt är därför av all- ra största värde. En vidgad samverkan skulle utan tvivel påskynda en önsk- värd koncentration och utbyggnad av den sydsvenska skogsindustrin. Möjlig— heterna att få till stånd avtal mellan skogsägarna och skogsindustrin om vir— kesleveranser avseende längre tid:-ym— der, varigenom industrins råvaruför- sörjning tryggas, ökas, vilket skapar be- tingelser för en mera omfattande ut- byggnad av skogsindustrin än vad eljest skulle vara fallet. Med hänsyn till att skogsindustrin i södra Sverige endast i ringa mån kan täcka sitt råvarubehov från egna skogar är sådana långtidsav- tal enligt utredningens uppfattning nöd— vändiga om det skall bli möjligt att till fullo utnyttja våra skogstillgångar.

Skogsindustribolagens förvärv av skog

Den sydsvenska skogsindustrin köper i huvudsak sitt virke från de mindre skogsägarna. Endast i relativt liten om- fattning har den möjlighet att hämta sitt virke från egna skogar.

En fördel som man brukar tillskriva det mindre småskogsbruket är dess för- måga att smidigt anpassa sig efter de växlande konjunkturerna för skogspro- dukter. Eftersom den mindre skogsäga- ren i regel inte har kapital, i varje fall inte något betydande sådant, placerat inom träförädlingsindustrin, kan han

utan olägenhet minska avverkningarna vid fallande konjunkturer och invänta bättre tider för avverkningarnas åter- upptagande. Detta kan ske så mycket lättare eftersom han disponerar över sin egen arbetskraft och har möjlighet att begränsa eller öka arbetsinsatserna i skogen efter eget gottfinnande. Vid säm- re konjunkturer inom skogsbruket kan han ägna sin arbetskraft åt jordbruket eller någon annan näringsgren. Det mås- te ur samhällelig synpunkt vara en stor förmån att skogsarbetet till betydande del kan utföras av arbetskraft, som har utkomstmöjligheter även vid sämre kon- junkturer inom skogsbruket. Å andra sidan kan givetvis det förhållandet att den mindre skogsägaren minskar sitt utbud av virke i en fallande konjunktur med sjunkande priser vara en allvarlig fara för en träförädlingsindustri, som för sin virkesförsörjning är beroende av småskogsbruket. Härigenom kan ska- pas svårigheter för företaget att hålla verksamheten i gång med risk för ar- betslöshet och dess konsekvenser. Att småskogsbruket dominerar inom ett om- råde kan därför vara ett hinder för skapandet av en Skogsindustri inom om- rådet med en i förhållande till råvaru- tillgångarna avpassad produktionska- pacitet.

1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att för- värva fast egendom — bolagsförbudsla- gen _ innehåller ett principiellt för— bud för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande plan- lagda området. Kungl. Maj:t kan med— giva tillstånd till förvärv i vissa fall.

1951 års jordrationaliseringsutred— ning framlade i betänkande med förslag till jordrationaliseringslag (SOU 1954: 16) även ett förslag till ny bolagsför- budslag. Enligt sistnämnda förslag skall förbudet för bolag, förening och stiftel-

se att förvärva såsom jordbruksfastighet taxerad egendom alltjämt äga bestånd. Tillstånd till förvärv föreslås kunna medges av lantbruksnämnd, när sär- skilda omständigheter föreligger. En- ligt förslaget skall såsom dylik omstän- dighet anses, att förvärvaren till gagn för jordbruksnäringen avhänder sig an— nan ungefär likvärdig mark eller att fånget avser ringa ytvidd och medför ändamålsenligare arrendering.

Jordrationaliseringsu[redningen var inte enhällig i sitt förslag rörande ny bolagsförbudslag utan en av dess leda- möter (verkställande direktören för Svenska Cellulosa aktiebolaget A. G. T. Enström) har i en särskild reservation uttalat som sin mening, att bolagsför- budslagen borde upphävas utan att er— sättas av annan lagstiftning än den som innefattas i den av utredningen före- slagna jordrationaliseringslagen, som stadgar förbud för förvärv bl. a., om an- ledning finnes till antagande att egen- domen skall bliva vanskött i förvärva— rens ägo eller att förvärvaren :ned fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodo- göra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma (ller andel däri, så ock om fånget finnes med- föra uppenbar olämplig ändring av in— delningen i brukningsenheter.

Som skäl för sin ståndpunkt anfi'rde Enström bl. a. »De särskilda bestämmel- serna rörande förbud mot bolagsförxärv av jordbruksfastighet tillkommo för att förhindra en vidare expansion av bo- lagsskogsbruket på den självägande bondeklassens bekostnad. Denna lag-— stiftning var naturlig och nödvändg i ett läge, då den övervägande delen av landets befolkning för sin utkomst var bunden till jordbruket och det stöd till detsamma, som skogsinnehavet kulde

ge, samt då likvärdig eller bättre ut— komst på annat håll icke stod att få.» Enström framhöll vidare. »Förhållandena ha. numera helt för- ändrats. För industrins och serviceyr- kenas del kännetecknas sålunda läget av en ur utvecklingssyupunkt beklaglig brist på arbetskraft, medan jordbruks- produktionen till följd av ofullständig rationalisering alltjämt binder en stör- re del av de arbetsföra åldrarna än vad som i och för sig är erforderligt för uppfyllande av den genom 1947 års riksdagsbeslut givna produktionsramen. En av grundförutsättningarna för den hittillsvarande bolagsförbudslagstift- ningen har därmed bortfallit. Även i ett annat avseende är förhållandena i dag helt förändrade i jämförelse med läget vid tillkomsten av 1925 års lag och översynen därav år 1937. Vid sistnämn- da tidpunkt saknades en lagstiftning, som reglerade förvärv av jordbruksfas- tigheter i gemen. Det behov av kontroll över bolagsförvärven, som sålunda icke kunde tillgodoses på annat sätt än ge— nom särskild lag, fylldes av förbudsla- gen. År 1945 infördes emellertid jord- förvärvslagen och två år senare lagen om kronans förköpsrätt. Genom denna lagstiftning skapades en allmän kon- troll av jordbruksförvärven, vilken till syftet står bolagsförbudslagen nära. Även utformningen av denna lagstift- ning liksom av den nu föreslagna tids- begränsade jordrationaliseringslagen är sådan att särbestämmelser för bolagen numera synes överflödiga.»

Även om förhållandena i dag och säkerligen även för framtiden klart tala för att jordbruket bevaras hos en självägande bondeklass och att dennas intressen i detta avseende måste beva- kas, bör dock —— anser Enström vad gäller skogsbruket, som inom stora delar av landet i dag är att betrakta såsom en i förhållande till jordbruket självstän-

dig näring, mycket ingående övervägan— den ske om de ur sysselsättningssyn- punkt och ekonomisk verkningsgrad riktigare brukningsformerna. Enström tillägger.

»Skogsbrukets centrala ställning i svenskt näringsliv, såväl på grund av dess egen omfattning som till följd av dess betydelse såsom underlag för lan- dets viktigaste exportindustri, talar för att skogsbruket icke kan inlemmas i frå- geställningarna och riktlinjerna för jordbrukets rationalisering utan utred- ningar och överväganden vilka äro di- rekt inriktade på skogsbrukets behov och arbetsformer samt verkställda med biträde av samtliga av skogsbruket be- rörda parter och intressen. En riktig tillämpning av den föreslagna jordra- tionaliseringslagen förutsätter att så sker. Även utan stöd av sådan utredning torde emellertid vara uppenbart att en rationell och effektiv skogsskötsel av- sevärt kommer att försvåras av en för- budslagstiftning, vars utformning inne- bär att skogsförvärv av bolag endast undantagsvis skall godkännas.»

I Kungl. Maj:ts proposition nr 165 till 1955 års vårriksdag, framlades endast förslag till ny jordförvärvslag. Försla- get, som godkändes av riksdagen, före- skrev att jordbruks- och skogsfastighe- ter inte finge förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruks- nämnd. Bestämmelserna avser bl. a. att hindra spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp.

Propositionen upptog däremot inte till behandling frågan om bolagens jord- förvärv. Departementschefen ansåg nämligen, att frågan om bolagsförbuds- lagstiftningens utformning ägde sådant samband med den av jordrationalise- ringsutredningen ännu icke slutbehand- lade skogskompletteringsfrågan, att det- ta spörsmål icke borde lösas i föreva- rande sammanhang.

Såsom förut omnämnts har den om- ständigheten, att de virkesförädlande industrierna i södra Sverige för sin virkesförsörjning i hög grad är beroen- de av småskogsbruket, uppgivits vara den främsta orsaken till att skogsindus- trin i denna del av landet inte utbyggts i samma takt, som Virkestillgångarna tillvuxit. Skogsindustrins svårigheter att trygga sin virkesförsörjning har ac- centuerats av bolagsförbudslagen. En ändring av denna lagstiftning, så att skogsindustrin beredes möjlighet att på lika villkor som andra förvärva skogs- mark, skulle _ har det gjorts gällande öppna vägen för en koncentration inom skogsbruket och skogsindustrin i södra Sverige, befordra en önskvärd integration samt skapa förutsättningar för ett storskogsbruk till båtnad för skogsvården. Därmed skulle grunden vara lagd för att på frivillig väg snabbt få till stånd de betydande investeringar, som erfordras för att nyttiggöra nu och framdeles tillgängliga virkeskvantiteter.

De motiv, som föranledde tillkomsten av 1925 års bolagsförbudslag och dess föregångare, att bevara en självägande bondeklass, torde alltjämt äga giltighet, även om de kanske inte framträder lika starkt som tidigare. Om kapitalstarka aktiebolag fritt tillätes förvärva jord- bruksfastigheter, skulle följden utan tvivel bli, att priserna å dessa steg i höjden med ökade svårigheter för jord- bruksbefolkningen att behålla sina fas- tigheter. Om skogsindustrin skulle läm- nas tillfälle att efter eget skön för- värva jordbruksfastigheter, skulle den kunna förvärva en maktställning, vars konsekvenser skulle kunna bli skadliga i olika avseenden. Vid gynnsamma kon- junkturer på marknaden för skogspro- dukter torde bondefastigheterna i ökad omfattning komma att övergå i bolags- besittning. Under sämre konjunkturer med till följd av depressionen låga pri-

ser å jordbruksfastigheter kan man be- fara att skogsbolag med solid ställning utnyttjar möjligheterna att inköpa så- dana fastigheter. Man synes sålunda in- te kunna blunda för de faror, som ett upphävande av bolagsförbudslagen skul- le kunna medföra. Det har framhållits att med den kontroll som utövas med stöd av den nya jordförvärvslagen skul- le man nå samma syfte som med för- budslagen utan att helt utestänga ak— tiebolagen från förvärv av jordbruks- fastigheter. Enligt 3 5 i jordförvärvs- lagen skall förvärvstillstånd vägras om anledning finns till antagande att egen- domen skulle bliva vanskött i förvärva- rens ägo eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten till- godogöra sig skogstillgäng, som är be- hövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av den- samma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande. I 4 % stadgas, att förvärvstillstånd skall vägras, där anledning finns till antagan- de att förvärvaren vill åtkomma egen- domen i kapitalplaceringssyfte e. dyl. Vidare söker man förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter. Det skydd, som dessa lagbestämmelser innebär för de självägande bönderna, är uppenbarligen inte av samma omfatt- ning som det bolagsförbudslagen ger.

Å andra sidan kan man inte bortse från det faktum, att förbudet för aktie- bolag att förvärva skogsfastigheter hind- rar i varje fall i viss mån _ en efter- strävansvärd ökning av skogsindustrins produktionskapacitet. Det har också sagts, att förbudet är ett hinder för skogsbrukets rationalisering. Särskilt har visats på förhållandena i södra

Sverige där splittringen av skogsfastig-

heterna är stor.

Enligt utredningens uppfattning bör em lagstiftning, som bereder skydd åt de slkogägande bönderna alltjämt finnas. Å andra sidan bör med hänsyn till den utomordentliga angelägenheten av att en utbyggnad av skogsindustrin kom- mer till stånd och av att denna indus- tr'is krav på en jämn och säker för- sörjning med virke tillgodoses skogs— imdustribolagens önskemål om förbätt- rade möjligheter att genom förvärv av skogsmark trygga sin råvaruförsörjning såvitt möjligt tillmötesgås. En samver- kan mellan skogsägarna och skogsindu— stribolagen genom ingående av leverans- avtal avseende längre tid skulle givetvis vara av synnerligt stort värde, sär- skilt som man genom en sådan samver- kan kan nå omedelbara resultat. Huru- vida sådana avtal kan komma till stånd är dock ovisst och de bereder uppenbar- ligen skogsindustriholagen inte samma trygghet i försörjningshänseende som innehavet av egna skogar. Möjlighet sy- nes därför böra öppnas för skogsin- dustribolagen att förvärva skogsfastig- heter i de fall, där sådant förvärv kan ske utan att man åsidosätter sociala intressen. Genom mindre restriktiva för- budsbestämmelser skapas bättre beting- elser inte endast för en utbyggnad av skogsindustrin utan även för ett ratio- nellare skogsbruk genom att vägar öpp- nas för en förbättrad arrondering.

Det är emellertid uppenbart att en ökad frihet för skogsindustribolagen att förvärva skog i södra Sverige _ där skogsmarkens splittring är störst och där ägolotterna i stor utsträckning är mycket små endast kan verka på re- lativt lång sikt. En mera omedelbart verkande utväg är såsom redan antytts att överenskommelser mellan skogsägar- na och skogsindustriföretagarna om långtidsleveranser av virke träffas. Ge- nom sådana avtal synes för övrigt för- utsättningarna för en rationell skogs-

vård på de mindre skogsägarnas fastig- heter förbättras.

Skogsbrukets yttre rationalisering

I detta sammanhang vill utredningen också beröra en annan fråga, som är av utomordentlig betydelse för att få till stånd ett rationellt skogsbruk, nämligen angelägenheten av att förbättra arron- deringen av skogsfastigheterna.

Det är en allmän erfarenhet, att bruk- ningsenheternas uppdelning på mindre skiften, ofta långt belägna från varandra och från boningsplatsen och dessutom av olämplig form, är till hinder för ett rationellt skogsbruk; driftkostnaderna blir större och tidsspillan ofrånkomlig. Denna svaghet hos skogsbruket återfin- nes både hos småskogsbruket och ehuru i mindre mån hos storskogs— bruket. Stora fördelar skulle utan tvivel vinnas genom en förbättrad arronde- ring. Takten i rationaliseringen i före- varande avseende är för närvarande allt- för långsam. I hög grad torde detta be- ro på det nuvarande invecklade skiftes- institutet. Det är därför av synnerlig angelägenhet att ett förbättrat regle- ringsinstitut tillskapas, så att en ända- målsenligare ägoanordning stimuleras. Då förevarande problem är föremål för behandling av fastighetsbildningskom- mittén, anser sig utredningen inte ha anledning att gå närmare in på det- samma. Utredningen vill dock utöver vad nu sagts framföra ett par syn- punkter.

Enligt instruktionen för lantbruks- styrelsen åligger det styrelsen bl. a. att, i den mån sådant ej ankommer på annan myndighet, utöva ledningen av och kon- trollen över de statliga åtgärderna för att förbättra brukningsdelar i fråga om storlek, ägosammansättning eller ägo- anordning (yttre rationalisering). De lantbruksstyrelsen underställda lant- bruksnämnderna åligger att handha de

statliga åtgärderna för jordbrukets yttre rationalisering. Av lantbruksnämnder- nas ledamöter utses tre, därav ord- föranden, av Kungl. Maj:t och två av hushållningssällskapet. Lantbruksdirek- tören och hushållningssällskapets sekre- terare är självskrivna ledamöter av nämnden. För närvarande synes skogs— industrin vara helt orepresenterad i såväl de egentliga lantbruksnämnderna som i de särskilda delegationerna för jordbrukets yttre rationalisering. Det skulle enligt utredningens uppfattning med hänsyn till den stora angelägen- heten av att åstadkomma bättre arron- deringsförhållanden inom skogsbruket och till betydelsen härav även för skogsindustrin — vara värdefullt att i lantbruksnämnderna inginge en repre- sentant för skogsindustrin. Denne synes böra utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande handelskammare.

I 1947 års jordbruksprogram fastslogs som princip, att ofullständiga jordbruk, d. v. s. jordbruk som inte beräknas kunna ge en familj full sysselsättning, skall göras bärkraftiga genom komplet- tering med skog från statens, bolagens eller större skogsägares egendomar. Då förevarande fråga är föremål för be- handling inom jordrationaliseringsut-

redningen, anser Sig skogsindustriutred- ningen inte höra närmare behandla den- samma. Skogsindustriutredningen vill dock inte underlåta att understryka att ur skogspolitisk synpunkt en eventuell komplettering av ofullständiga jordbruk med skog principiellt bör ske genom sammanslagning utan att vare sig sta— tens eller bolagens skogsmark tas 1 an- språk. Möjligheter härtill torde under de närmaste decennierna öppnas genom att mindre fastigheter på grund av äga— rens ålder och en fortsatt utflyttning till tätorterna kommer att stå utan brukare. Dessa fastigheter synes böra utnyttjas för såväl fortsatt yttre rationalisering av brukningsdelarna som komplettering av ofullständiga jordbruk med skog. En ytterligare uppdelning av skogsmar- ken på flera ägare kan och bör därför enligt utredningens bestämda mening undvikas. Det är visserligen förutsatt, att den komplettering av mindre jord- bruk med skog, som det kan bli fråga om, inte kan komma att få någon större omfattning, men varje avsöndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möj- ligheter till ett rationellt utnyttjande av skogsmarken med ty åtföljande nack- delar för skogsindustrin och det svenska folkhushållet.

KAPITEL 4

Skogsbrukets arbetskraft

Såsom framgår av utredningens första betänkande (SOU 1952:15) inhämtade statens skogsforskningsinstitut från skil- da myndigheter och organisationer ytt- randen över de av institutet upprättade avverkningsberäkningarna. I flera av dessa yttranden betonades att skogsbru- kets arbetskraftsfråga vore ett allvarligt problem. Samma uppfattning har även senare i skilda sammanhang kommit till uttryck. Utredningen har därför an- sett sig böra söka bedöma huruvida av- verkningarna kan genomföras med hänsyn till arbetskraftstillgången.

I enlighet med sitt uppdrag kommer utredningen att huvudsakligen bedöma arbetskraftsfrågan med hänsyn till syd— svenska förhållanden. Därav följer att utredningen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt de skogägande bön- dernas möjligheter att själva utföra det erforderliga skogsarbetet.

Skoglig arbetskraft; behov och tillgång Utredningen har hänvänt sig till ar- betsmarknadsstyrelsen för att få del av dess synpunkter på förevarande fråga. Arbetsmarknadsstyrelsen har i anled— ning härav lämnat utredningen vissa uppgifter för vilka redogöres här nedan.

Arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att svårigheterna att beräkna tillgången och efterfrågan på skogsarbetare under de närmast kommande åren är mycket stora, bl. a. med hänsyn till de approxi—

mationer, som måste göras beträffande avverkningarnas omfattning och beträf- fande arbetsåtgången vid olika slag av skogsarbeten. Dessa svårigheter accen— tueras därjämte av att större delen av de i skogen sysselsatta arbetarna en- dast får en del av sin utkomst från skogsarbete.

Som utgångspunkt för beräkningarna har arbetsmarknadsstyrelsen tagit de av skogsforskningsinstitutet framlagda av- verkningsprognoserna, vilka redovisats i utredningens första betänkande. Så- som genomsnittligt mått på arbetsåt- gången har angivits 0,7 dagsverken per avverkad skogskubikmeter. Med hänsyn till att antalet spilldagar inom skogs- bruket är förhållandevis stort har ar- betsmarknadsstyrelsen räknat med att varje arbetare i genomsnitt utför 20 dagsverken per månad eller 240 dags- verken per år.

Vid beräkningen av arbetskraftsbeho- vet har hänsyn tagits till alla slag av arbeten, som har samband med skogs- vård, avverkning och skogsprodukter- nas tillvaratagande, alltså, förutom hugg- ning inklusive förekommande barkning och körning, olika skogsvårdsåtgärder, stämpling, skogsvägbyggnad, skogens byggnadsarbeten och flottning i egen regi. Arbetet hos flottningsföreningar- na, havsflottningen och den yrkesmäs- sigt bedrivna lastbilstrafiken ligger lik- som förvaltningsarbetet utanför kalky- lerna. Den fortgående rationaliseringen av skogsarbetet har beaktats och styrel-

Tabell 1. Beräknad total årlig avverkning jämte uppskattning av det årliga arbets- kraftsbehovet under den 40—årsperiod, som skogsforskningsinstitutets avverkningsbe- räkningar avser.

Årsarbetare i % av anta- let förvärvs- arbetande män inom jordbruk med binäringar år 1950

Antal årsarbe- tare (240 dags- verken per år)

Genom- snittlig årlig av- verkning i 1 000- tal m3 sk.

Redovis— nings-

16 700 16 919 10 099 4 524 7 297 3 090

48 708 45 49 346 55 29 454 24 13 196 15 21 283 30

9 013 9

58 629 171 000 30

1 Redovisningsområde I avser Övre och Mellersta Norrland, II Dala—Hälsingeområdet och Värmland, 111 Östra Mellansverige, IV Västsverige, V Smålandslänen och VI Skåne, Halland och Blekinge.

sen har antagit att rationaliseringen sannolikt kommer att fortsätta i ökad takt under den närmaste framtiden. Mellan de olika ägaregrupperna inom skogsbruket torde _ fortsätter arbets- marknadsstyrelsen —— f. n. föreligga icke obetydliga variationer i arbets- kraftsförbrukning per kubikenhet. Dags- verksåtgången torde sålunda vara hög- re i bondeskogsbruket än i storskogs- bruket, där förutom de större drifts— enheterna den i många fall lämpligare arronderingen i stor utsträckning möj— liggör mekaniserad drift och mera ra- tionellt utnyttjande av arbetskraften. Om bondeskogsbruket skall uppnå sam- ma rationaliseringsgrad som storskogs- bruket, kräver detta, att rationalisering- en under en övergångstid går snabbare inom bonde- än inom storskogsbruket. En relativt snabb rationalisering av bondeskogsbruket bör emellertid vara möjlig. Inte minst kan det väsentligt

ökade traktorbeståndet väntas medföra en fortgående reducering av tidsåtgång- en för skogskörslorna. Bondeskogsbru- ket har möjligheter till rationalisering genom utvidgat samarbete mellan en- skilda skogsägare på likartat sätt som skett på jordbrukets område.

Arbetsåtgången varierar inte bara mellan olika ägarekategorier utan även mellan olika landsdelar, säger arbets- marknadsstyrelsen vidare och åberopar norrlandskommitténs uttalande1 att ar- betsåtgången per kubikenhet vid avverk— ning med all sannolikhet vore högre i södra och mellersta Sverige än i Norr— land beroende bl. a. på sämre arbets- teknik och på att den större intensite- ten i skogsvårdsarbetet i södra delen av landet enligt norrlandskommitténs upp- fattning verkar höjande på arbetsåt- gången utslagen på avverkad kubikme- ter. Vad gäller arbetsåtgången bör dock understryker arbetsmarknadsstyrel- sen beaktas, att ökningen av virkes- förrådet i de södra delarna av landet särskilt omfattar grövre dimensioner, som vid avverkningarna är de minst arbetskrävande i förhållande till kubik— massan.

Arbetsmarknadsstyrelsen framlägger en tabell (tabell 1) över det beräknade arbetskraftsbehovet under den 40-års- period,2 som skogsforskningsinstitutets avverkningsprognos avser. I tabellen an- ges behovet av årsarbetare inom skogs- bruket i procent av antalet förvärvsar- betande män inom jordbruk med binä— ringar 1950. De angivna siffrorna be- träffande behovet av arbetskraft måste

1 SOU 1949: 2, sid. 45. 2 Utgångspunkten för skogsforskningsinsti tutets 40—årsprognos varierar något. Sålunda är prognosens första år i Skåne och Blekinge 1945, i Halland 1946, i Smålandslänen 1947 och 1948, i Västsverige 1949 och 1950 samt i övriga områden 1950. Den för Övre och Mel- lersta Norrland utarbetade prognosen bygger på den under åren 1938—1941 inom området företagna andra riksskogstaxeringen.

betraktas som uppskattningar, varför särskilt när det gäller de olika område- na — viss försiktighet måste iakttagas vid användningen av desamma.

Vid en prestation av 240 dagsverken per år uppgår såsom framgår av tabel- len behovet av skogsarbetare under 40- årsperioden för hela landet i genom- snitt till 171 000 årsarbetare. Härav be- löper omkring 73000 på den del av landet, som ligger söder om Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Som jämförelse må nämnas, att avverkning- arna under säsongen 1953/54 enligt se- naste riksskogstaxeringen uppgick till ca 51,3 milj. måsk, vilket erfordrar en arbetsstyrka av i det närmaste 150000 man.

Sedan arbetsmarknadsstyrelsen sålun- da belyst behovet av arbetskraft inom skogsbruket, söker styrelsen som en bakgrund för diskussionen om den framtida arbetskraftstillgången ge en bild av förändringarna i antalet skogs- arbetare under och efter det andra världskriget, skogsarbetarstammens ål- derssammansättning samt arbetskraf- tens rörlighet mellan skogsbruk och andra näringsgrenar. Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar till att börja med att det enda material, som finns beträffande förändringarna hos skogsarbetarkåren är folkräkningar- na. Folkräkningssiffrorna beträffande skogsarbetarna avser endast det antal personer, som vid uppgiftstillfället på hösten har sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete. I siffrorna ingår alltså inte det avsevärda antal jordbrukare, jord- bruksarbetare, diversearbetare och and- ra, som under längre eller kortare tid av året utför skogsarbete men har an- nan huvudsysselsättning vid mantals- skrivningen. Detta förhållande måste särskilt beaktas, när det gäller att be- döma arbetskraftsförhållandena i södra Sverige, där den övervägande delen av

den skogliga arbetskraften har sin hu- vudsakliga sysselsättning inom andra näringar än skogsbruket.

Minskningen av skogsarbetarstammen har varit betydande under 1940-talet och folkräkningarna ger vid handen att minskningen skett i ökad takt under decenniets senare del. Sålunda var an- talet skogsarbetare 1940 ca 91 500, 1945 ca 82800 och 1950 ca 64 600. Minsk- ningen under de första fem åren var 9,5 procent eller i genomsnitt 1,9 pro- cent per år och under de sista fem åren hela 22 procent eller 4,4 procent år— ligen. Den stora minskningen under den senare hälften av årtiondet torde enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning delvis bero på ett minskat arbetskrafts- behov till följd av vedavverkningarnas successiva upphörande efter krigets slut. Arbetsmarknadsstyrelsen finner dock att utvecklingen måste betecknas som synnerligen ogynnsam: skogsbruket har inte kunnat tillgodogöra sig skogsbyg- dens födelseöverskott och har fått vid— kännas en icke obetydlig reducering av antalet arbetare.

Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar vidare, att skogsarbetet såsom huvud- saklig sysselsättning haft särskilt svårt att hävda sig i södra Sverige, där an- talet förvärvsarbetande i skogsbruket minskat med ca 26 procent medan mot- svarande siffror för de i tabell 2 upp- tagna nordligare områdena är 14 resp. 12. Anledningen härtill torde huvud- sakligen vara den starka konkurrens om arbetskraften, som stadsnäringarna utövat inom södra Sverige. Styrelsen framlägger för att närmare belysa nu nämnda förhållande i tabell 2 angivna siffror från folkräkningarna 1945 och 1950 beträffande antalet skogsarbetare inklusive företagare och förvaltnings— personal.

Enär arbetskraftsförsörjningen inte enbart är beroende av antalet arbetare

Tabell 2. Antalet förvärvsarbetande inom skogsbruket enligt 1945 och 1950 års folkräkningar.

Område

% %

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och

Västernorrlands län .................... Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län De 17 södra länen (inkl. Stockholms stad)..

37 875 29 713 25 118

41 32 27

32 464 26 138 18 599

42 34 24

Hela riket 92 706 100 77 201 100

utan också av arbetsinsatsen per man, belyser arbetsmarknadsstyrelsen även förändringarna i skogsarbetarkårens ål- derssammansättning. Ålderssammansätt- ningen är ju av särskild vikt, när det gäller att bedöma den framtida arbets— kraftstillgången. Tabell 3 anger skogs- arbetarnas åldersfördelning enligt folk- räkningarna åren 1940, 1945 och 1950.

Minskningen av skogsarbetarkåren belöper huvudsakligen på åldersgrup- pen under 30 år. Denna grupp har minskat med inte mindre än nära 50 procent sedan 1940.

En jämförelse beträffande ålderssam- mansättningen hos skogsarbetarna och arbetarna inom industri och hantverk ger såsom framgår av tabell 4 vid han- den att utvecklingen under 1940—talet varit mera ogynnsam för skogsbruket än för industrin och hantverket. Sär- skilt betänkligt är, understryker arbets- marknadsstyrelsen, att de båda högsta

åldersgrupperna bland skogsarbetarna ökat sin andel av den totala arbetsstyr— kan från 15 till 26 procent. Skogsarbetarkårens ålderssammansätt- ning belyses även av en särskild under- sökning av sysselsättningsförhållandena under 1953, som arbetsmarknadsstyrel— sen låtit företaga. Denna undersökning, som såsom senare skall visas dock företer vissa brister i fråga om repre- sentativitet, lämnade det resultat, som framgår av tabell 5. Då bondeskogen dominerar i södra Sverige, har även skogsägarnas fördelning på olika ålders— grupper medtagits i tabellen. Tabellen ger vid handen att ålderssammansätt- ningen är mer ogynnsam i det södra området än i det norra. Medan i det sydligaste området endast 25 procent av skogsarbetarna är under 35 år, är motsvarande procenttal för de båda andra områdena 27 respektive 38. I det södra området är 23 procent, i de nor-

Tabell 3. Skogsarbetarkårens ålderssammansältning enligt 1940, 1945 och 1950 års folkräkningar.

1940

1945 1950

Antal

Ändring Ändring

Under 30 år ......... 30—50 år ........... 50—65 » ........... över 65 år .........

43 578 34 224 11 243

2 416

—— 11 328 5 128 + 1 295 + 1 135 + 704 + 488

-—9 907 -—1 087

Summa 91 461

— 8 995 14 833

Tabell 4. Åldersfördelningen

i procent hos skogsarbetarkåren samt hos arbetare inom

industri och hantverk.

Skogsarbetare

Arbetare inom hantverk och industri

1940 1945 1950 1 940 1945

47,6 37,4 12,3

2,7

40,8 40,2 15,2

3,8

33,0 41,4 20,2

5,4

38,3 43,8 15,3

2,6

33,9 46,0 16,8

3,3

ra områdena endast 17 respektive 10 procent äldre än 54 år.

På grund av att Sveriges befolknings- mängd i stort sett är statisk, är kon- staterar arbetsmarknadsstyrelsen möjligheterna att erhålla tillskott av ar- betskraft genom naturlig folkökning för närvarande starkt begränsade. De ål— dersgrupper, som i första hand bildar rekryteringsunderlaget för skogsbruket, är vikande.

En fortsatt utflyttning från landsbyg- den i oförändrad takt kommer enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening att innebära en stark reducering av arbets- krafttillgången på landsbygden med minskade möjligheter för det egentliga

jordbruket att avstå arbetskraft till skogsbruket. Utrymmet för en syssel- sättningsstegring är sålunda starkt be- gränsat. Inom skogsbruket torde man trots en intensiv rationaliseringsverk— samhet inte kunna räkna med att mins- ka arbetarantalet utan sannolikt behö- ver man ytterligare tillskott av arbets- kraft. Utsikterna att erhålla erforderlig arbetskraft blir beroende av hur de knappa reserverna kommer att dispo- neras.

Beträffande möjligheterna för skogs- bruket att rekrytera arbetskraft från olika säsongbetonade näringar anför arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. följande.

Den mindre sågverksindustrin byter

Tabell 5. Skogsägare och skogsarbetare procentuellt fördelade efter ålder (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953).

Ålder

25—34 år 35—44 år 45—54 år 55—64 år

Södra området ...... Mellersta »

Södra området ...... 9 Mellersta » 9 Norra 1 3

16 18 25

Skogsc'igare2

28 29 24 31 32 29

Skogsarbetare2

22 30 18 5 27 29 16 1 29 23 9 1

1 Södra området: Götaland och Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, mellersta om- rådet: Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt norra om- rådet: Västerbottens och Norrbottens län. Siffrorna avser 1 076, 630 och 352 skogsägare samt 303, 718 och 367 skogsarbetare i södra, mellersta respektive norra området.

i viss mån arbetskraft med skogsbruket. Då småsågarna, som i stor omfattning ligger ute på själva skogsbygden relativt nära skogsarbetarnas bostäder, drives endast under en del av året och då såg- verksägarna ofta har egna avverkning- ar, är en viss växling mellan skogs— arbete och sågverksarbete naturlig. Ef- tersom man har att vänta en fortlöpan- de rationalisering av sågverksindustrin med ett avtagande behov av arbetskraft förefaller det rimligt att räkna med ett minskat utbyte av arbetskraft mellan sågverken och skogsbruket. En liknan- de utveckling har man att vänta även beträffande andra yrkesområden. Både inom tegelindustrin och inom byggnads- och anläggningsverksamheten har man kunnat konstatera en säsongutjämning. Detta medför en minskning av arbets— kraftsutbytet mellan dessa näringar och skogsbruket. Inte heller från det egent- liga jordbruket, som har givit ett större tillskott av arbetskraft till skogsbruket än någon annan näring och som för- modligen även framdeles kommer att göra detta, kan man såsom framgår av vad förut sagts påräkna att erhålla lika mycket arbetskraft till skogsbruket som tidigare.

Vidare berör arbetsmarknadsstyrelsen även möjligheterna att överföra arbets- kraft från utlandet. Det nuvarande an- talet utlänningar i skogsbruket skulle om de året runt vore sysselsatta i sko- gen svara för 5 procent av den totala arbetsinsatsen. Då det totala behovet av årsarbetare inom skogsbruket såsom för— ut visats kan uppskattas till ca 170 000 och då antalet utlänningar i skogsbru- ket uppgår till 8 000—9 000, är det klart att skogsbrukets behov av arbetskraft på lång sikt icke kan tillgodoses på denna väg.

Slutsatsen blir fastslår arbetsmark- nadsstyrelsen -— att skogsbruket för framtiden mer än tidigare måste lita

till egen helårssysselsatt arbetskraft främst därför att möjligheterna att re- krytera arbetskraft från andra säsong- betonade näringar synes minska. Det är också möjligt att arbetare, som en- dast under en del av året är sysselsatta i skogen, i framtiden får ökade svårig- heter att erhålla kompletterande syssel- sättning inom andra yrkesområden. Till och med under efterkrigstidens extre- ma högkonjunktur har arbetslöshetsten- denser tidvis gjort sig gällande bland skogsarbetarna i vissa glesbygder i nor- ra delarna av landet. I ett arbetsmark- nadsläge som i stort sett präglas av full sysselsättning torde det i längden bli svårt att trygga arbetskraftsförsörjning- en för näringar, som endast tidvis ger arbetskraften sysselsättning, såvida inte kompletterande sysselsättning är någor— lunda säker. De allmänna utvecklings- tendenserna på arbetsmarknaden under de senaste åren skärper behovet av en jämn och hög sysselsättning för skogs- arbetarna.

Skogsägarnas möjligheter att själva utföra skogsarbetet

Arbetsmarknadsstyrelsen har i genom- snitt för hela landet räknat med en ar- betsåtgång av 0,7 mansdagsverkc per skogskubikmeter. Arbetsmarknadssty- relsen framhåller, att arbetsåtgången emellertid varierar betydligt dels mel— lan olika ägarekatcgorier inom skogs- bruket dels mellan olika landsdelar. Ar- betsmarknadsstyrelsen anser det sanno- likt att det sydsvenska skogsbrukets ar- betskraft ännu inte generellt besitter den yrkeskunskap, som ger nyss nämnd prestationsförmåga.

Det är givet, att det är mycket svårt att beräkna arbetsåtgången i skogsbru- ket. Här inverkar ett flertal skilda fak- torer, såsom graden av arbetssvårighet vid huggning av olika sortiment och olika dimensioner, drivningsförhållan—

Tabell 6. Länsjägmästarens i Kronobergs län beräkning av antalet dagsverken per år för det enskilda skogsbruket inom länet.

Vid nuvarande avverkning (0,8 dagsverken per avverkad skogskubikmeter)

Vid önskvärd avverkning (0,7 dagsverken per avverkad skogskubikmeter)

totalt antal dagsverken

varav utav lejd arbetskraft

totalt antal dagsverken

varav utav lejd arbetskraft

288 000 192 000 288 000

Huggning ........... Körning ............. Övrigt ..............

115 000 30 000 173 000

360 000 180 000 300 000

144 000 27 000 180 000

768 000 318 000 840 000 351 000

dena, skogsvårdsarbetets omfattning, ar- betskraftens yrkesskicklighet, driftsen- heternas storlek och arrendering samt omfattningen av skogsbrukets mekani- sering. Andra omständigheter, som ock— så är av betydelse i förevarande av- seende, är arbetarens fysiska och psy— kiska hälsotillstånd samt väderleksför- liållandena.

Av intresse är att i detta sammanhang ta del utav en av länsjägmästaren i Kro— nobergs län gjord undersökning av ar- betskraftsbehovet. Undersökningen har utförts med ledning av de av skogs- forskningsinstitutet verkställda avverk—

ningsberäkningarna. Länsjägmästaren har funnit att en avverkning av den omfattning, som skogsforskningsinstitu- tet anser möjlig ur skogsvårdssynpunkt, jämte en normal insats i skogsvård krä- ver en ökning av den lokala arbetsin- satsen med 10,5 procent. Länsjägmästa- ren har härvid angivit den nuvarande avverkningen till 1 200 000 mäsk, därav å enskilda skogar 960 000 m3sk, och den önskvärda avverkningen till 1 500 000 mask, varav å enskilda skogar 1 200 000 m3sk. Länsjägmästarens kalkyl över an- talet dagsverken för det enskilda skogs- bruket framgår av tabell 6.

Vid beräkningarna har länsjägmästa- ren utgått från att för huggning av en skogskubikmeter krävs i dag 0,3 dags-

verke, för körning 0,2 dagsverke och för övrigt arbete 0,3 dagsverke men att dessa siffror vid en prognos med hän- syn till en väntad utveckling bör sänkas till 0,3, 0,15 och 0,25. Han har vidare antagit att den lejda arbetskraften utför 40 procent av huggningen, 15 procent av körningen och 60 procent av det öv- riga arbetet. Den totala tillgången på fasta skogsarbetare inom Kronobergs län anges till 500 och tillgången på så— songarbetare till 1 600.

En ökning av avverkningarna till det önskvärda innebär för bonde- och gods- skogen en total ökning av arbetsinsat- sen med ca 72 000 dagsverken, varav med lejd arbetskraft 33 000, d. v. s. 125 fasta skogsarbetare vid 265 dagsverken per arbetare och år. Härvid antas allt- så att avverkningen för närvarande krä— ver 0,8 dagsverke per avverkad skogs- kubikmeter eller 0,1 dagsverke mer än arbetsmarknadsstyrelsen räknar med men att arbetskraftsbehovet framdeles kommer att sjunka till 0,7 dagsverke per avverkad skogskubikmeter, vilket alltså innebär att bondeskogsbruket be- räknas uppnå praktiskt taget samma rationaliseringsgrad som storskogsbru- ket. Beräkningarna bygger vidare på den förutsättningen, att skogsägaren ökar sin arbetsinsats i motsvarande mån som insatsen med lejd arbetskraft ökar eller med närmare 11 procent. För

tidsperioden 1951—1991 räknar man med i det närmaste en fördubbling av avverkningskvantiteten. Detta innebär —— säger länsjägmästaren att enbart organiserandet av arbetskraftsförsörj- ningen till länets bondeskogsbruk synes bli en så krävande och svårbemästrad uppgift, att den ensam torde kräva utomordentliga insatser från skogsäga- reorganisationernas sida. Han tillägger, att det gäller att finna vägar, som ger utrymme för såväl användning av ma- skiner som fast anställd, väl utbildad manuell arbetskraft med social trygg- het samt att med hänsyn till skogsmar- kens uppdelning på många små bruk- ningsdelar en samverkan mellan skogs- ägarna synes ofrånkomlig. Länsjägmästaren åberopar vidare en undersökning av förhållandena i Däde- sjö socken i Kronobergs län, vid vilken skogsvårdsstyrelsen medverkat. Enligt denna undersökning saknas arbetskraft till skogen och jorden. Skogsvårdssty— relsen beräknar, att det åtgår tre dags- verken per ha skogsmark och år och att det sammanlagt behövs närmare 16000 dagsverken per år. Enligt lant- brukarnas egna uppgifter kan icke den arbetskraft, som för närvarande finns på brukningsenheterna, fullgöra mer än något över 8 000 dagsverken per år el- ler i medeltal 80 dagsverken per bru- kare och år, medan det erfordras 155 dagsverken. Det skulle alltså fattas mel- lan 7 500 och 8 000 dagsverken för av- verkning och rationell skötsel av sko- gen. I viss omfattning har denna brist kunnat täckas med lejd arbetskraft men inte alls i tillräcklig grad. Endast i de allra minsta jordbruken med en åkerareal av högst 2 ha _ finns ett icke utnyttjat arbetskraftsöverskott. Med de goda inkomstmöjligheter, som för när- varande finns i tätorterna, och i be— traktande av att den arbetskraft, som eventuellt kan lösgöras från andra nä—

ringar, icke på långt när är kompetent till arbete inom skogsbruket, så är — enligt länsjägmästarens uppfattning _ utsikterna att erhålla tillräckligt med arbetskraft till skogarna mycket små.

Av avgörande betydelse för skogsbru- kets framtid i södra Sverige blir enligt utredningens uppfattning i vilken grad skogsarbetet kan utföras av skogsägar- na själva och den till jordbruket knut— na arbetskraften.

Innan utredningen går närmare in på frågan om i vilken utsträckning skogsägarna själva kan utföra skogs— arbetet, vill utredningen i korthet läm- na en redogörelse för en undersökning av sysselsättningsförhållandena under 1953 inom skogsbruket, som arbets- marknadsstyrelsen låtit utföra. Denna undersökning, vilken skett som ett led i styrelsens utredning om skogsbrukets arbetskraft, har företagits bland skogs- ägareföreningarnas medlemmar ne- dan benämnda skogsägarna _ och skogs- och flottningsarbetareförbundets medlemmar — nedan kallade skogsar- betarna. Undersökningens syfte har bl. a. varit att söka ge en uppfattning om hur lång tid skogsägarna respektive skogs- arbetarna ägnat åt olika arbetsuppgif- ter. Undersökningen har beträffande södra Sverige Götaland och Svealand med undantag av Värmlands och Kop— parbergs län berört 1 105 skogsägare och 307 skogsarbetare. Arbetsmarknads- styrelsen framhåller att några generella slutsatser inte bör dragas av materialet, då dess representativitet inte är fullt tillfredsställande.

Av skogsägarna arbetade 94 procent inom eget jordbruk, de flesta större de- len av året. Under någon tid på året —— i flertalet fall högst 12 veckor hade 91 procent av skogsägarna utfört arbete på egen skog. För annans räkning hade

(enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953 avseende 1 105 skogsägare).

Antal veckor Summa Medel-

Arbetsuppgift

antalet veckor

skogs-

13—24 25—40 ägare

Elget jordbruk ..................

» skogsbruk ................. Slkogsarbete i annans tjänst ...... J—ordbruksarbete i annans tjänst. . Byggnads- och anläggningsverk-

samhet ....................... 130 Annat arbete ................... 64

814 184 141

36 436 163 26 17 3 6 2

1 039 1 007 207 149

6 5 145 6 2 77

skogsarbete utförts av 19 procent, i flertalet fall högst fyra veckor. Fördel- ningen framgår av tabell 7. Beträffande skogsarbetarna visade undersökningen, att 95 procent av des- sa arbetat i skogen för annans räkning i genomsnitt 39 veckor. Endast undan- tagsvis hade de arbetat i egen skog. Ungefär en tredjedel av skogsarbetarna hade eget jordbruk och närmare fjärde- delen av dessa hade arbetat i detta mer än 24 veckor. Även sysselsättning i an- nans jordbruk förekom men endast un- der kortare tid. Sysselsättningsförhål- landena framgår närmare av tabell 8. Arbetsmarknadsstyrelsen inhämtade vidare vissa uppgifter om arten av det skogsarbete, som utförts för annans räkning. Uppgifter har, såvitt gäller södra Sverige, inhämtats från 197 skogs- ägare och 271 skogsarbetare rörande ar- betets fördelning på körning, huggning

och annat arbete. Av de lämnade upp- gifterna (tabell 9) framgår, att skogs- ägarna företrädesvis arbetat med kör- ning och skogsarbetarna med huggning.

Undersökningen ger vidare vid han- den att skogsarbetarna1 vanligen varit anställda hos mer än en arbetsgivare. De flesta hade dock någon tid arbetat hos skogsindustribolag eller domänver— ket. De skogsägare, som utfört skogs- arbete för annans räkning, angav oftast sågverksägare eller virkeshandlare som arbetsgivare.

Vidare hade uppgifter begärts av skogsägarna om i vilken omfattning de i deras egen regi bedrivna avverkning- arna hade verkställts av eget folk eller av lejd arbetskraft. Resultatet av för— frågan framgår av följande samman-

1 Det bör observeras att såsom förut nämnts undersökningen avser endast medlemmar i skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Tabell 8. Skogsarbetare i södra Sverige fördelade efter antal veckor per arbetsuppgift (enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953, avseende 307 skogsarbetare).

Antal veckor Summa

Arbetsuppgift skogsarbe-

1 3—24 23—40 tare

Skogsarbete i annans tjänst ....... Eget skogsbruk ..................

» jordbruk ................... Jordbruksarbete i annans tjänst. .. Byggnads- och anläggningsverksam-

het ........................... Annat arbete ....................

47 92 292 — 7 27 98 10 61

11 39 7 96

Tabell 9. Skogsarbete i annans tjänst i södra Sverige med fördelning på körning, huggning och annat skogsarbete (enligt arlietsmarknadsstyrelsens undersökning för 1953, avseende 197 skogsägare och 271 skogsarbetare).

Arbetsuppgift

Summa

Antal veckor skogsägare

respektive

13—24 25—40 41—52 skogsarbetare

Körning ......................... Huggning ....................... Annat skogsarbete ...............

Körning ......................... 15 Huggning ....................... 31 Annat Skogsarbete ............... 43

Skogsägare

1 1

Skogsarbet

22 20 60 49 77 47 204 36 19 20 1 18

ställning Siffrorna avser procent av hela arbetet.

Skogsareal

25—100 ha

Huggning, . . . __ 73,3 Korning ......

90,6

Såsom framgår av vad förut anförts lltfÖI'es skogsarbetet dels av egentliga Skogsarbetare dels av arbetskraft från Skilda, mer eller mindre säsongbetona- de näringar, huvudsakligen jordbruk. I förevarande avseende framträder en markant skillnad mellan de områden av Vårt land, där storskogsbruket domi- nerar, främst Norrland, Dalarna och Värmland, och de landsdelar, där små- SkOElePuket är förhärskande. Inom stor- SkOngPuket utföres skogsarbetet till stor del av arbetskraft, som är fast knuten till vederbörande arbetsgivare, medan inom småskogsbruket för avverkningar och andra skogsarbeten måste i den mån arbetet ej utföres av ägaren själv och hans familjemedlemmar i stor Omfattning anlitas mer eller mindre till— fällig arbetskraft.

Inom landet finns för närvarande en- ligt uppgift från arbetsmarknadsstyrel- sen omkring 30 000 årsanställda skogs- arbetare inom storskogsbruket. Härtill kommer 25 000—30 000 säsongarbetare, som under avverkningssäsongerna helt ägnar sig åt skogsarbete. Dessa skogs- arbetare är nästan uteslutande anställda vid storskogsbruk i Norrland, Dalarna och Värmland. I de sydligare delarna av landet finns endast ett fåtal skogsarbe- tare med årsanställning.

Fasta skogsarbetarlag förekommer än- nu endast i ringa utsträckning inom bondeskogsbruket i södra Sverige. Läns- jägmästaren i Älvsborgs län anger or- saken härtill vara att de små skogsägar- na i allmänhet drar sig för de kontant- utgifter, som är förbundna därmed. Skogsvårdsstyrelsen i länet försöker att förmå 5—6 skogsägare att byvis bilda ett arbetslag, som står under ledning utav en av styrelsen förordnad förman, för utförande i första hand av ung- skogsröjningar och annat skogsvårds- arbete. Under den senaste tiden har styrelsen dessutom satt upp ett antal röjningslag om 2 man, utrustade med röjningsmotorsågar. För närvarande finns 11 sådana lag men avsikten är att

ett sådant lag skall finnas inom vart och ett av de 18 länsskogvaktaredistrik- ten. Dessa lag skall stå till sådana skogs- ägjares disposition, som är i behov av hjälp. Skogsägareföreningen inom länet har inom en storkommun på försök satt upp ett fast lag för diverse arbetens ut- förande. Länsjägmästaren i Norra Kal— mar län meddelar att _— med undantag under de senaste åren för initiativ i denna riktning från vederbörande skogs- ägareförenings sida —- fasta arbetslag organiserats endast av skogsvårdssty- relsen, som alltsedan 1946 haft anställd en kår 0111 40—60 man, vilka tjänstgjort dels som förmän vid skogskultur, plant- skogs- och ungskogsröjning, dels som hantlangare vid stämpling och soul ar- betare vid skogsvårdsal'beten. I Krono- bergs län har gjorts försök med fasta avverkningspatruller men några arbets- lag finns inte.

Samverkan mellan ägare av mindre skogsfastigheter för att få skogsarbetet utfört förekommer egentligen inte i an- nan form än genom skogsägareförening— arna.

Skogsmarken i södra Sverige ägs i stor utsträckning av enskilda skogsäga- re med ett förhållandevis litet skogs- marksinnehav. Vid behandling av frå- gan om möjligheterna att få arbetskraft till såväl de ökade framtida avverk- ningarna som erforderliga investerings- och underhållsarbeten måste man där- för såsom redan nämnts helt naturligt lägga särskild vikt vid spörsmålet, i vil- ken omfattning skogsarbetet kan utföras av skogsägarna själva. Har de möjlig- heter att med insats av egen arbetskraft och med hjälp av familjemedlemar och vid gårdarna fast anställd personal om- besörja det skogsarbete som erfordras?

Bondeskogsbruket utmärkes av att det är förenat med jordbruk och kreaturs- skötsel, som i flera avseenden ställer

4—605023

bestämda krav på skogsägaren-jordbru- karen beträffande tidpunkten för an- vändning av tillgänglig arbetskraft. Av arbetsuppgifterua i skogen utföres hu- vuddelen avverkningsarbetena —— under vinterhalvåret. Andra skogliga arbeten _ återväxtåtgärder, ungskogs- vård, stämpling, dikning, vägbyggnad m. m. _ kan eller bör utföras under sommarhalvåret. Dessa konkurrerar Så— ledes direkt med de brådskande som- mararbetena i jordbruket om gårdens tillgängliga arbetskraft. Vissa svårig- heter föreligger därför att i praktiken få de skogliga investerings— och under- hållsarbetena utförda. Någon större svå- righet att få arbetskraft till avverkning- arna torde däremot hittills icke ha före— legat.

Det finns ett par omständigheter, som förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang. Den ena är minskningen och föråldringen av arbetskrafttillgång' en på landsbygden överhuvudtaget. För- åldringen av arbetskraften inverkar menligt på skogsarbetets utförande, ef- tersom detta arbete är tyngre än jord- bruksarbetet och därför i högre grad än jordbruksarbetet kräver yngre ar- betskraft. Den andra omständigheten är den förskjutning i arbetsuppgifterna inom jordbruket som ägt rum under senare år, nämligen att kreaturens sköt- sel i stigande omfattning kommit att omhänderhas av den manliga arbets- kraften.

Möjligheter finns att disponera jord- brukets arbetsuppgifter så att kravet På manuell arbetskraft varieras inom myc- ket vida gränser. De utpräglade topp- belastningarna på jordbrukets arbets- kraft kommer under vårbruket, slåttern och skörden. Den snabba mekanisering— en under senare år tjänar väsentligen till att avlasta dessa toppar i arbets- kraftsbehovet och gör det möjligt att sköta jorden och djuren med i hUVUd'

sak endast den till gården fast knutna arbetskraften. Behovet av manuell ar- betskraft på den enskilda gården kan minskas och har väl också i viss mån minskats genom att man vid val av växtslag tagit hänsyn till de varierande kraven för groning och mognad och därigenom kunnat sprida ut arbetet med sådd och skörd under en längre tid.

För närvarande torde det inte vara möjligt för ägarna av mindre och me- delstora gårdar att själva utföra vinter- säsongens kontinuerliga skogsarbeten vid ett medelstort sydsvenskt bonde- skogsbruk, då senhösten icke utnyttjas för dessa arbeten. Under förutsättning att den som arbetar i skogen besitter önskvärd yrkesskicklighet och att vin- tersäsongen utnyttjas bättre än vad nu är fallet, torde dock arbetskraftsfrågan i framtiden på dessa gårdar inte bliva något problem. Om man utgår från att det såsom arbetsmarknadsstyrelsen för- utsatt vid sina beräkningar behövs 0,7 mansdagsverke för produktion och av- verkning av en skogskubikmeter och att hela vintersäsongen från november till mars kan disponeras för skogliga göro- mål, så innebär detta att en enda man på en gård med medelstort skogsinne- hav — 30—40 ha skogsmark i Götaland och Svealand bör hinna med både avverknings— och skogsvårdsarbetet, även om man tar hänsyn till det dag- liga ladugårdsarbetet morgon och kväll.

När det gäller gårdar med mer än medelstor skogstillgång och således med ett större behov av arbetskraft, har går- dens ägare icke möjlighet att själv ut- föra skogsarbetet utan måste anlita ar- betskraft utifrån, om han inte har fa- miljemedlemmar, som kan hjälpa ho— nom. De större gårdar, som har sär- skilt mycket skog i förhållande till åkerarealen, har givetvis svårare än andra att klara skogsarbetena med en-

dast egen arbetskraft. De med skog för- enade större jordbruken med mer än 50 ha åker, har ofta mer skog per ha åker än de mindre enheterna. Då dessa större gårdar har särskilt stora möjlig- heter att genom mekanisering och ar- betsuppdelning nedbringa jordbrukets behov av manuell arbetskraft, så inne- bär den större skogstillgången per areal— enhet åker att för skogsarbetenas ut- förande erfordras tillgång på särskild arbetskraft utöver den vid jordbruket bundna.

Som förut nämnts föreligger vissa svårigheter att få de skogliga investe- rings- och underhållsarbeten utförda som konkurrerar med sommararbetena i jordbruket. En del skogliga sommar- arbeten har dock större utsikter att bli verkställda än andra, t. ex. hyggesrens— ning, ungskogsröjning och stämpling; de först nämnda därför att de utan skogliga eller tekniska hinder kan ut- föras när som helst då skogsägaren har några timmar lediga och därför att de — särskilt hyggesrensningen icke erfordrar så stor specialkunskap eller särskild utrustning. Stämplingsarbetet på en medelstor fastighet tar vanligtvis endast någon dag i anspråk och kan därför utföras utan att andra arbeten behöver eftersättas.

Vidare måste observeras att det före- ligger ett konstant behov av arbetskraft, orsakat av ojämnheterna i avverkning— arna, dödsfall, sjukdom, militärtjänst- göring, vistelse vid utbildningsanstalter o. s. v. Som exempel på orsaker, som tillfälligt kan öka behovet av arbets- kraft kan nämnas arbeten, föranledda av stormfällningar, brand och insekts- skador.

Sammanfattningsvis kan sägas, att hela behovet av arbetskraft för avverk- ningar och skogsvårdsarbete inte kan täckas av skogsägarna själva och den till jordbruket fast knutna arbetskraf-

Tabell 10. Förvärvsarbetande befolkningens inom det egentliga jordbruket1 fördelning år 1945 och 1950 på brukningsenheler av olika storlek.

Brukningsenhet

Minskning i %

1945 1946—1950 1950

Jordbruk med över 100 ha ........... 50—100 30—50 20—30 10—20 5—10 2—5 högst 2 ha ............

33 228 25 055 33 939 41 522 109 194 145 960 131 296 58 046

26 332 20 922 28 866 34 393 95 742 131 426 105 102 38 497

-—20,8 —16,5 —14,9 ——17,2 —12,3

Samtliga

578 240 481 280

ten. Utvecklingen synes som framgår av nedanstående siffermaterial från 1950 års folkräkning ge vid handen att svå- righeterna för skogsägaren att med egen och till gården knuten arbetskraft täcka arbetskraftsbehovet blir allt större. Ägaren måste i första hand sätta in sin arbetskraft i jordbruket och får i brist på lejd arbetskraft allt svårare att klara skogsarbetet. Behovet kommer efter hand att allt mer accentueras till följd av nödvändigheten av ökade avverk- ningar och kravet på en intensivare skogsvård.

Främst är det uttunningen av lands- bygdsbefolkningen genom utflyttningen till städer och andra tätorter, som för- orsakar bekymmer vad beträffar skogs- brukets förseende med arbetskraft i framtiden. Det kan vara av värde att med några siffror från den senaste folkräkningen 1950 års _— belysa jordbrukets och skogsbrukets arbets- kraftsförhållanden.

Vid 1950 års utgång var 1 436 699 personer sysselsatta inom jordbruk med binäringar. Av dessa tillhörde 1 240 534 jordbruk och boskapsskötsel och 161 288 skogsbruk. Av de inom det egentliga jordbruket1 sysselsatta var 481 280 per— soner förvärvsarbetande. Detta innebär en minskning i jämförelse med det vid 1945 års folkräkning redovisade antalet med 16,8 procent.

Befolkningens fördelning på jord— bruksenheter av olika storlek och för- ändringarna 1946—1950 framgår av tabell 10. Man finner av denna tabell att under de ifrågavarande fem åren har befolkningen i de fyra lägsta grup- perna, varifrån huvuddelen av säsong— arbetarna inom skogsbruket härrör, minskat med tillsammans 73 729 perso— ner. Som en bidragande orsak till minskningen i de två lägsta grupperna kan nämnas den nedläggning och sam- manslagning av de minsta jordbruks- enheterna, som ingår som ett led i jord— brukets rationalisering.

Den förvärvsarbetande befolkningen inom skogsbruket har enligt 1950 års folkräkning nedgått med 16,7 procent till 77201 personer. Minskningen har helt träffat de med skogsavverkning och skogsvård sysselsatta medan flott- ningen uppvisar en viss ökning. Antalet arbetare inom skogsavverkning och skogsvård redovisas till 60 485 och in- om flottning till 3854. Resterande 12 862 personer utgöres av företagare och tjänstemän.

1 Med egentligt jordbruk förstås jordbruk med boskapsskötsel med undantag för träd- gårdsskötsel, djurskötsel och annan utanför dessa grupper fallande jordbruksverksamhet. Av den i jordbruk med boskapsskötsel syssel- satta befolkningen kom år 1950 ungefär 90 procent på det egentliga jordbruket.

Den här ovan lämnade redogörelsen ger vid handen, att det sydsvenska skogsbruket kan komma att få allvar- liga problem att brottas med då det gäl- ler arbetskraftsfrågans lösande. Även om ägarna av mindre och medelstora gårdar och deras folk under förut- sättning bl. a. att vintersäsongen ut- nyttjas bättre än vad nu är fallet har möjligheter att utföra det erforder- liga skogsarbetet på dessa gårdar, för- slår inte, såvitt angår bondeskogsbruket i dess helhet, skogsägarnas och deras familjemedlemmars insatser för såväl avverknings- och transportarbete som skogsvårdsarbete. Uppenbarligen kom- mer svårigheterna att än mer accentue- ras allteftersom landsbygdsbefolkning— ens uttunning fortgår, såvida inte lämp- liga motåtgärder vidtagas. Det synes utredningen angeläget att påpeka, att en lösning av förevarande arbetskrafts- problem fordrar en i mycket förändrad inställning till problemet. Det förut- sättes att man även i södra Sverige väl följer utvecklingen mot mera rationella och effektiva metoder inom skogsbruket och skogsarbetet, om man skall lösa den stora uppgift som det här är fråga om. En rationell driftsform, varigenom man kan utföra både avverkning och skogs- vårdsarbeten vid den för de skilda ar- betena lämpligaste tidpunkten, är inte möjlig med mindre åtgärder vidtages som säkerställer behovet av arbetskraft för längre tid.

De utvägar som står till buds att lösa problemet synes främst vara dels en ökad rationalisering av skogsbruket däri inbegripet säkerställandet av till- gången på yrkeskunnig arbetskraft —— dels en förlängning av avverknings- säsongen.

Frågan om skogsbrukets rationalise- ring har av utredningen berörts i kapi-

tel 3, där utredningen rekommenderar en långtgående samverkan mellan de enskilda skogsägarna, varigenom möj- ligheter skapas att anskaffa maskiner och andra mera kostsamma redskap, som det för den enskilde skogsägaren inte är ekonomiskt att skaffa sig.

Det är givet att i framtiden liksom nu en stor del av bondeskogsbrukets be- hov av arbetskraft kommer att täckas av arbetskraft från andra säsongbeto- nade näringsgrenar, vilket givetvis måste vara av utomordentligt värde inte endast för arbetarna inom jordbruket och andra näringsgrenar, för vilka den huvudsakliga arbetssäsongen infaller under den varmare årstiden, utan även för det svenska hushållet överhuvud- taget. Med hänsyn till befolkningsut- vecklingen på landsbygden och det växande behovet av arbetskraft för av- verkning och skogsvård kommer inte det behov av arbetskraft, som erfordras utöver skogsägarnas och deras eget ar- betsfolks insatser, att kunna i sin hel- het täckas av säsongarbetare. Då de en- skilda skogsägarna endast undantagsvis har möjligheter att själva ge arbetskraf- ten i skogen kontinuerlig sysselsättning, synes en samverkan mellan skogsägar- na erforderlig, om man skall lyckas säkerställa tillgången på den arbets— kraft, som erfordras för att utföra de skilda skogliga arbetena. För detta ända— mål torde det också bli ofrånkomligt att i erforderlig utsträckning fast :an- ställa välutrustade yrkeskunniga skogs- arbetare.

Ett viktigt område som i detta salm- manhang måste uppmärksammas är ra- tionaliseringen av skogsarbetet. Som förut framhållits hör detta arbete till de allra tyngsta. Detta omdöme gäller alltjämt trots att under senare år mottor- sågar, traktorer och andra maskinlella redskap kommit till användning isktogs-

arrbetet i ökande omfattning och trots attt arbetstekniken förbättrats. Anled- niing finns att vänta en ytterligare me- kzanisering med åtföljande minskning aw påfrestningarna på arbetarens fysik. Ul'nder senare år har särskilt en del sttörre skogsbolag gjort stora ansträng- niingar för att minska det manuella ar- beetet och göra det mindre tungt. Vad smm hittills företagits på detta område än' emellertid otillräckligt och rationali- sezringen sker i ett för långsamt tempo. Geenom det fr. o. m. den 1 juli 1956 till- kcomna samordningsorganet för arbets- sttudier m. ni. har man emellertid anled— niing räkna med att även bondeskogs- brruket skall komma i åtnjutande av re- sniltatet av arbetsstudieorganens verk- samhet på ett snabbare och mera till- frredsställande sätt.

Möjligheterna till yrkesutbildning bör äggnas den största uppmärksamhet. Den raltionalisering, som pågår inom skogs- br'uket, kommer att ställa allt större fo>rdringar pä skogsarbetarens yrkes- kuinnighet.

En av anledningarna till att skogs- arbetaren tidigare har lämnat sitt yrke hair varit att skogsarbetet socialt sett oftta värderats lågt. Denna underskatt- niing har emellertid allt mera försvun- nitt sedan man kunnat bereda honom fölrbättrad standard och genom förbätt- ratd yrkesutbildning skapat ett yrkes- mtedvetande hos honom.

Det kan emellertid konstateras, att yr'keskunskaperna hos dem som arbetar i skogen ofta är bristfälliga i många av- sezenden och att stort behov av förkov- raln föreligger. Viss grundutbildning, särskilt i arbetsteknik, synes nödvändig fölr alla skogsarbetare. Därtill erfordras spneciell utbildning för olika kategorier aV' skogsarbetare. Målet är att nå en awsevärt högre kunskapsnivå och pres- tattionsförmåga än vad man nu finner

hos skogsarbetarna i allmänhet. En vä- sentlig förbättring av yrkesutbildning— en hos de inom skogsbruket arbetande är nödvändig för att minska bristen på arbetskraft i skogen.

Vad beträffar behovet av yrkesutbild- ning har arbetsmarknadsstyrelsen fram- hållit bl. a. följande. Skogsarbetets öka- de mekanisering medför behov av flera specialutbildade skogsarbetare. Det har hittills inte varit möjligt att välja skogs— arbetare efter lämplighet, varför ojämn- heten inom skogsarbetarkåren är myc— ket stor. Fortsatt utveckling och ratio— nalisering av skogsbruket är intimt be- roende av en planmässig och omsorgs- full arbetskraftsrekrytering. Rekryte- ringen bör baseras på yrkesorientering, utbyggd yrkesvägledning och yrkestit- bildning.

Utredningen vill understryka den utomordentliga betydelse, som en ut- vidgad yrkesutbildning har för att täcka det behov av arbetskraft, som kommer att erfordras för att genomföra de av- verkningar, som framdeles blir möjliga. Då under senare tid efter utredningar av Skogsstyrelsen och arbetsmarknads- styrelsen ökade medel anslagits för att åstadkomma en bättre yrkesutbildning av skogsarbetarna, har utredningen inte ansett sig böra framlägga några förslag i detta avseende. Utredningen vill dock framhålla att en ytterligare utvidgning av skogsarbetarnas möjligheter till ut- bildning är i hög grad önskvärd. Detta behov framträder i synnerhet vid en jämförelse med utbildningsmöjligheter- na inom andra yrkesgrenar. Det behövs en samverkan mellan samhället och skogsbruket om man skall nå de önsk- värda resultaten. Möjligheterna till yr- kesutbildning bör bli föremål för en successiv utbyggnad.

Med hänsyn till att skogsbruket i söd— ra Sverige till större del utgöres av bondeskogsbruk är det givetvis av stor

vikt att även skogsägarna själva ökar sin yrkesskicklighet genom att utnyttja tillgängliga utbildningsmöjligheter. En så långtgående yrkesutbildning, att skogsägaren själv kan utföra icke endast avverkningsarbetet utan även lämpliga delar av skogsvårdsarbetet är önskvärd.

Mycket stora brister föreligger, när det gäller utnyttjandet av vintersäsong- en. Ur skoglig arbetsteknisk synpunkt måste den ideala tidsfördelningen av vinterarbetet vara, att huggningsarbetet utföres under senhösten och förvintern med början i de yngre och medelålders bestånden, innan snö och kyla försvå- rat fällningsarbetet och barkningen av massaveden, och att körningsarbetet ut- föres under de för detta arbete gynn- sammaste väderleksbetingelserna under högvintern och vårvintern. Avverkning- en i den grövre skogen försvåras i mindre grad av vintervädret och dess- utom har man vid denna tid på säsong- en säkrare kännedom om virkespriser- na och därmed bättre möjligheter att göra en förmånligare aptering av det grövre och värdefullare virket.

Vintersäsongen utnyttjas emellertid i allmänhet inte på det ideala sätt som nu sagts. Av rapporter, som under ett flertal år lämnats till Skogsstyrelsen om avverkningsarbetenas fortgång, framgår att avverkningarna inte brukar komma igång för fullt förrän efter nyår. Detta gäller främst bondeskogsbruket och av- verkningarna i södra Sverige. Rappor— terna ger inte vid handen, att någon förskjutning av avverkningssäsongen till en tidigare tidpunkt på hösten ägt rum under de är rapporteringen skett. Det står emellertid alldeles klart, att en för- längning av drivningssäsongen i skogen skulle ha en mycket gynnsam inverkan på utnyttjandet av den tillgängliga ar- betskraften inom bondeskogsbruket i södra Sverige för avverkningsarbete.

En önskvärd förlängning av avverk- ningssäsongen har hittills i praktiken stött på stora svårigheter. Utstämplings- arbetet börjar sålunda för närvarande ta fart först efter månadsskiftet septem- ber—oktober, vilket medför svårigheter för skogsvårdsstyrelsernas personal att hinna utföra de begärda utstämpling- arna under den korta tid som återstår innan avverkningssäsongens början. Be- tydande fördelar skulle uppnås om kro- noskogsauktionerna och prissättningen i övrigt skedde så tidigt som möjligt, varigenom stämplingarna skulle i mot— svarande mån kunna tidigare påbörjas. Skogsvårdsstyrelsen skulle därigenom få ökade möjligheter att i önskad tid utföra detta arbete och avverkningssä- songen skulle kunna påbörjas tidigare.

Att lösa skogsbrukets arbetskraftspro- blem med hjälp av från utlandet över- förd arbetskraft torde inte vara möjligt. I regel är det fråga om sådan utländsk arbetskraft som endast för kortare tid står till buds. Ofta besitter den ej heller erforderlig yrkeskunnighet. Även om de utländska arbetarna skulle stanna kvar i landet, står man snart, också när det gäller dem, inför samma problem som beträffande den inhemska arbetskraf- ten: de kan inte hindras att söka andra, mera bekväma och bättre betalda ar- beten. Utländsk arbetskraft har emeller- tid vid vissa tillfällen varit ofrånkomlig för att trygga tillförseln av råvara till skogsindustrin och för utförande av det mest angelägna skogsvårdsarbetet. När det gäller södra Sverige, där bonde- skogsbruket dominerar, synes det dock endast i ringa mån vara möjligt att med hjälp av främmande arbetare tillgodose sådan mera tillfällig efterfrågan på ar- betskraft.

Skogsindustrin är vårt lands viktigas- te exportindustri och ett fullständigt

utnyttjande av våra skogstillgångar in- nebär stora möjligheter till en förbätt- rad levnadsstandard för vårt folk i dess helhet. En av de mest angelägna upp- gifterna är därför att skapa sådana be- tingelser för vårt skogsbruk att dess behov av arbetskraft säkerställes. En

fortsatt rationalisering av skogsbruket, vidgade möjligheter till yrkesutbildning och en förlängning av avverkningssä- songen är enligt utredningens uppfatt- ning de vägar på vilka skogsbrukets ar— betskraftsfråga kan lösas.

KAPITEL 5

Möjligheterna att genom val av skötselprogram påverka

skogsproduktionens kvantitet och kvalitet

Av de med skogsskötscln samman- hängande faktorer, som kan påverka den framtida virkesproduktionen i söd- ra och mellersta Sverige, är det åtmin- stone tre, som särskilt torde böra fram- hållas, nämligen valet av trädslag på olika marker, metoderna vid de nya be- ståndens anläggning och vård under ungdomsstadiet och de gallringspro- gram, som sedermera kommer att domi- nera skogsskötseln. Det torde från bör- jan böra framhållas, att en ingående utredning av dessa stora och svåra frå- gor icke ännu är genomförbar. Större delen av de nämnda problemen är i själva verket ofullständigt utforskad och för närvarande kan därför endast syn- punkter pä frågorna anföras och i kort- het diskuteras och belysas.

Om intet annat sägs avses i fortsätt- ningen med »Södra Sverige» redovis- ningsområdena: Västsverige, Östra Mel- lansverige, Smålandslänen och Halland, Skåne och Blekinge (jfr SOU 1952: 15, sid. 10). Som bakgrund till det följande erinras om att den ojämna åldersklass— fördelningen i detta område har haft en allmän förrådsökning till följd, ge- nom att vidsträckta arealer av yngre åldersklasser vuxit över till medelålders. ökningen av förråden och den årliga avverkningen torde enligt statens skogs- forskningsinstituts avverkningsberäk— ningar komma att fortsätta åtminstone under en fyrtioårsperiod framåt. Man har därvid tagit hänsyn till önskvärd-

heten att så vitt möjligt söka åväga- bringa en jämn åldersklassfördelning för att därigenom på lång sikt uppnå ökad jämnhet i avkastningen, medan man i övrigt förutsätter, att för närva- rande gängse skogsbrukssätt även i fort- sättningen kommer att tillämpas.

Den utförda avverkningsberäkningen visar, att den årliga avverkningen å skogsmark och hagmark inom södra Sverige beräknas stiga från 3,3 m3 sk/ha under första tioårsperioden till 3,9 m3 sk/ha under den fjärde tioårsperioden (SOU 1952:15, 4 kap. tab. 1 och 3 kap. tab. 1). Ökningen utgör 0,6 m3 sk/ha eller 18 procent av första periodens av- verkning.

Trädslagsvalets betydelse

På mark kännetecknad av samma öv- re höjd vid 100 år ger granen i södra Sverige enligt professor Henrik Petter- sons produktionsundersökningar högre årlig medelproduktion vid 100 år än tallen. Skillnaden är dock mycket stör- re på goda marker (stor övre höjd) än på svaga (låg övre höjd). Av erfarenhet vet man vidare, att granen uppnår stör- re höjd på goda marker än tallen, me— dan förhållandet är det motsatta på svaga marker. I riksskogstaxeringens rapporter från södra Sverige finner man, att betydande arealer av goda bo- niteter är bevuxna med ren tall och barrblandskog samt även att stora area- ler av svaga boniteter är bevuxna med

ren gran och barrblandskog. Genom att föryngra de goda markerna med gran och de svagare med tall torde man så- ledes för framtiden kunna öka dessa arealers medelproduktion på lång sikt. Som exempel på trädslagsvalets bety- delse kan nämnas följande: Om de rena tallskogarna på I och II boniteter er- sätts med gran och de rena granskogar- na på VI boniteten och sämre ersätts med tall, kan man enligt de nämnda produktionsundersökningarna vänta sig en genomsnittlig ökning av den fram- tida medelproduktionen på dessa mar- ker, vilken i sydligaste Sverige, Små- landslänen och Västsverige (de enda län för vilka uppgifter om arealens fördel- ning på boniteter och trädbestånd är tillgängliga) uppgår till ungefär 6 pro- cent, motsvarande mellan 0,20 och 0,25 m” sk per år och ha. I denna beräkning ingår Värmlands län, som innehåller små arealer tallskog på god mark men mycket stora arealer granskog på svag mark. Om Värmland utelämnas, blir ök- ningen för de övriga länen i gruppen mycket betydande, nämligen över 20 procent, motsvarande mer än 1 m” sk per ha och år. Det torde böra anmärkas, att kalkylen bland annat bygger på den förutsättningen att boniteten förblir oförändrad vid övergång till annat trädslag. I själva verket har man, som ovan antytts, anledning vänta sig att exempelvis mark som åsatts bonitet VI, när den är bevuxen med gran, efter föryngring med tall skulle uppvisa ett bestånd av högre bonitet. Avlysning av gran från svaga marker spelar därför sannolikt större positiv roll, än vad som framgått av ovanstående. I analogi här- med torde även effekten av att ersätta tallskogar på goda marker med gran vara försiktigt beräknad. De nämnda siffrorna är även av andra skäl mycket osäkra. Bland annat föreligger mycket stora svårigheter att exakt jämföra de

olika honiteringssystem som använts vid riksskogstaxeringen resp. produk— tionsundersökningarna med varandra. Vidare kan motsvarande beräkningar icke göras för den i södra Sverige vik- tiga blandskogen, om vars produktions— förhållanden man vet ytterst litet. Av- sikten har som nämnts ej heller varit att utreda den mycket komplicerade och ofullständigt klarlagda frågan om trädslagsvalet, utan endast att i den mån omedelbart tillgängliga hjälpmedel med- ger söka framhäva betydelsen av att vid föryngringen ägna trädslagsvalet stor uppmärksamhet.

Detta problem är aktuellt även i fråga om de ädla lövträden, ehuru det är av mindre omfattning och betydelse för södra Sverige i sin helhet än frågan om tall och gran. De ädla lövträden gör sig bäst gällande på de bördigaste marker- na, där utrymme finns för en ökad pro— duktion av ädla lövträd, medan å andra sidan de ädla lövträdsbestånden på sämre mark otvivelaktigt bör ersättas med mindre anspråksfulla trädslag.

Medan en minskning av de ädla löv- träden på svaga marker torde vara en ekonomiskt fördelaktig åtgärd, är det däremot knappast klarlagt, om detsam— ma kan sägas om en ökning av dem på de goda markerna. De ädla lövträden når sin nordgräns inom södra Sverige, och ur såväl biologisk som ekonomisk synpunkt befinner de sig därför utan— för den optimala delen av sitt utbred- ningsområde. Kvantitativt sett kan löv- trädens virkesproduktion icke mäta sig med granens ens på de bättre marker- na, och kvalitativt sett står den ofta till- baka för det importerade virket. I större delen av södra Sverige utanför bok- skogsregionen torde vidare farhågorna för en sjunkande produktion i en and- ra grangeneration vara i viss mån över- drivna. Mycket talar sålunda för att granen i allmänhet ur ekonomisk syn-

punkt bör lämnas företräde framför de ädla lövträden.

Emellertid tillkommer det betydelse- fulla faktum, att rotrötan på många håll i södra Sverige visat en oroväckande tendens att sprida sig i granskogarna, varigenom det ekonomiska resultatet av granskogsdriften på många håll lider ett visst avbräck. Klarläggandet av röt- problemet erbjuder tyvärr utomordent- liga svårigheter och säkra botemedel mot rötan i granbestånd är icke kända. Det anses dock sannolikt, att dess härj- ningar kan mildras genom att på de bästa markerna i sydligaste Sverige dra upp granen i blandning med ädla löv— träd. I övriga fall kan bland annat sil- vergran, tall eller björk tänkas som in- blandning. På många starkt rötinfekte- rade marker kan man överväga att helt ersätta granen med mera resistenta trädslag, såsom bland annat ädla löv- träd, silvergran, lärk eller douglasgran allt efter boniteten.

De anförda synpunkterna kan sam- manfattas på följande sätt. Någon ome- delbar anledning syns icke finnas att förorda en mera allmän övergång från barrskogs- till lövträdsproduktion inom större delen av södra Sverige. Däremot torde det vara lämpligt att söka till- godose granens och tallens särskilda ståndortskrav, varigenom virkesproduk- tionen bör kunna ökas. På de medel- goda markerna, där gran och tall är ekonomiskt mera likvärda, kan det vara fördelaktigt bland annat ur rötsynpunkt att dra upp den i blandbeständ. En måttlig inblandning av lövskog i nyan- lagda barrskogsföryngringar torde även i allmänhet kunna förordas. Även på goda, starkt rötinfekterade marker bör blandbestånd av gran och tall eller and- ra mera resistenta trädslag kunna kom- ma i fråga, såvitt icke granen helt kan ersättas av andra trädslag. I sydligaste Sverige erbjuder i båda fallen de ädla

lövträden en utväg. Eljest kan även sil- vergran, lärk och douglasgran i vissa fall förtjäna beaktande. Vid införande av nya trädslag måste man emellertid till en början ta hänsyn till svårigheten att vinna avsättning för virket, speciellt om detta kräver särskild behandling vid den industriella förädlingen. Silvergra- nen synes ur denna synpunkt ha vissa fördelar, emedan den torde kunna ko— kas till sulfit tillsammans med vanlig gran.

För närvarande torde det vara omöj- ligt att säga, om genomsnittligt sett rö- tan på de goda granniarkerna skulle komma att medföra större nedsättning i det eljest normala, »rötfria», ekono- miska resultatet än den nedsättning, som kan motses vid ökad användning av ädla lövträd och andra mera re— sistenta trädslag på samma marker. I förhållande till det nuvarande tillstån- det torde skillnaden i stort sett icke kunna bedömas som avsevärd, även om den lokalt kan bli betydande.

Plantbeståndeus anläggning och vård

Virkesproduktionen

I första hand torde böra anmärkas, att stora arealer hagmark och hugg- ningsklass E (skog av onormal samman- sättning och i övrigt av beskaffenhet att den snarast bör avverkas), vilka lämnar föga virkesproduktion, finns i södra Sverige. Genom att iståndsätta dessa marker torde man kunna öka medel- produktionen på skogsmark och hag— mark per ha och år rätt väsentligt. En betydande ökning torde vidare kunna åstadkommas genom att man succes- sivt ersätter även andra glesa och tra- siga bestånd, som icke försvarligt ut- nyttjar markarealen, med fullslutna så- dana.

Det har kunnat påvisas, att virkes- o-ch värdeproduktionen i planteringar under vissa förhållanden är större än i tätt uppkomna naturliga föryngringar, som ej blivit röjda på ett tidigt stadium. Ehuru frågan om röjda sådders och röjda naturliga föryngringars utveck— ling är otillräckligt utforskad, speciellt i fråga om södra Sverige, kan det dock anses klarlagt, att dylika bestånd i allt väsentligt utvecklar sig på likartat sätt som planterade bestånd. Anläggnings- sättet spelar således i och för sig icke någon avgörande roll för den framtida produktionen. I fråga om naturliga för- yngringar är därvid naturligtvis en för— utsättning, att de från början är så plantrika att de efter röjning erhåller ungefär samma plantantal och stam- fördelning som kulturerna. Detta kan ofta uppnås genom markberedning.

De ovan berörda frågorna är som nämnts ännu icke i tillfredsställande grad klarlagda. Vår nuvarande känne- dom om dem synes likväl berättiga till följande allmänna uppfattning: På de marker, som icke redan är kultiverade eller plantröjda, bör en övergång till plantering eller till sådd med efterföl- jande plantröjning eller slutligen till naturlig föryngring med tidig plantröj- ning kunna medföra en betydande ök- ning av den framtida virkesavkast- ningen. I sistnämnda fall torde av skäl, som ovan nämnts, den naturliga föryng— ringen ofta höra underhjälpas genom maskinell markberedning. Vill man när- mare söka belysa storleken av den vän- tade produktionsökningen, kan detta ske med hjälp av professor Henrik Pel— tersons produktionstaheller. Flera av de tabeller, som är av betydelse för frå- gans belysning, måste dock enligt pro- fessor Petterson betraktas som av ett eller annat skäl svagt grundade. Mate- rial har bland annat saknats för plante- rad tall och naturligt föryngrad (icke

planterad) gran i södra Sverige. Med uttrycklig reservation för den osäker- het, som har uppstått genom de bedöm— ningar och konstruktioner, som måst tillgripas såsom ersättning för dessa brister i materialet, har det framgått, att planterad gran visar en årlig medel- produktion vid 100 år, som på bättre marker uppgår till 18 procent mer än i motsvarande oröjda naturföryngring- ar med samma utgångsläge och skötta enligt samma gallringsprogram. På sva- gare mark är detta procenttal 16. För tall är de motsvarande procenttalen 14 resp. 12. Röjda sådder och naturföryng- ringar torde enligt vad tidigare sagts kunna uppnå samma produktion som planteringar. Plantering eller plantröj— ning medför således på samma tid en massaproduktion, som ligger 12—18 procent högre än vid naturlig föryng- ring utan plantröjning.

Till denna ökning av massaproduk- tionen kommer den ekonomiskt viktiga fördelen att planteringar och röjda för- yngringar på samma tid uppnår grövre medeldimension än oröjda naturföryng- ringar eller om man vill uttrycka det så, uppnår samma dimension som na- turföryngringar på kortare tid. Gran på god mark når sålunda t. ex. vid 50 år 2,9 cm grövre medeldiameter på bark. Vid 100 år är medeldiametern 4,8 cm, d. v. s. nära 2 tum grövre. Plante- ringarna når den dimension som de oröjda föryngringarna besitter vid 50- resp. 100-årsåldern ungefär 10 år tidi— gare, eller vid 41 resp. 90 år. Tidsvins- ten för tall är av ungefär samma storlek.

Till följd av den snabbare dimen- sionsutvecklingen i planteringar och röjda plantbestånd skördar man grövre och värdefullare virke i dessa än i and— ra bestånd redan från och med första gallringen. Vidare utfaller skördarna tidigare, vilket i hög grad förbättrar skogsbrukets lönsamhet. Den ekonomi-

ska förbättringen kan inte för närva- rande belysas med material från södra Sverige, men ett exempel från norr- ländsk tallskog torde dock ha intresse i sammanhanget. På god tallmark (H100 =28 m) ger planteringar (och röjda sådder) vid en räntefot av 3 procent ett nuvärde av alla framtida nettoav- kastningar, som är mer än 2 gånger så stort som nuvärdet i täta, oröjda natur- föryngringar med 10 års föryngrings- tid. Tidigt röjda naturliga föryngringar torde ge i det närmaste samma resul- tat, om de grundläggs under skärm- ställningar, som kan betala markräntan under föryngringstiden. I södra Sve- rige är dock 10 års föryngringstid i allmänhet för mycket. Om vi antar, att föryngringstiden bortfaller helt, ger planteringen likväl ett omkring 1,6 å 1,7 gånger så stort nuvärde som de täta, oröjda natur—föryngringarna. I söd- ra Sverige torde nuvärdesökningen där- för kunna beräknas uppgå till 60 a 80 procent av nuvärdet utan röjning.

Ur ekonomisk synpunkt står således på lång sikt mycket att vinna på en rationellt skött föryngringsverksamhet. På grund av den snabbare dimensions- utvecklingen och de förkortade tiderna är vinsten vida större än den, som här- flyter endast ur en ökning av massa- produktionen.

Dct har redan förut framhållits, att denna ekonomiska förbättring inte nöd- vändigtvis förutsätter kalhuggning med sådd eller plantering. Även olika for- mer av naturlig föryngring kan leda till samma goda resultat. Det är därvid dock nödvändigt, att den naturliga åter- växten är fullgod och att den från bör- jan vårdas på ändamålsenligt sätt ge- nom plantröjning. För att verkligen uppnå en fullgod naturlig föryngring måste man emellertid även i södra Sve- rige i många fall tillgripa hjälpåtgärder, framför allt markberedning.

Kvalitetsfrågor

Kvalitetsproblemens betydelse torde framträda starkast i fråga om sågtim- mer av tall. På kvaliteten inverkar många faktorer, bland vilka främst bör nämnas markens bonitet, årsringsut- vecklingens och kvistrensningens gång. God bonitet medför grövre kvistar, var- igenom kvistrensningen fördröjes. Det- ta resulterar i lägre krongräns— och torrgrenshöjd och försämrad kvalitet vid samma timmerdimension. Kvalitets- synpunkten stöder således den tidigare framförda uppfattningen, att tallen icke lämpar sig särskilt väl för de högsta boniteterna. Av betydelse för timmer- kvaliteten är vidare en jämn årsrings- utveckling utan snabba övergångar från fina till breda årsringar. Denna kvali- tetsegenskap kan liksom kvistrensning- en påverkas av skogsskötselåtgärder.

I täta plantskogar, som gallras först framemot 30—40-årsåldern, tillbakahål- les årsringsbredden, till dess den efter första gallringen hastigt ökar. Den här- igenom uppkommande ojämnheten tor- de sannolikt kunna motverkas genom ti- dig plantröjning, som häver trängsel- verkan och möjliggör en jämn årsrings- utveckling. Genom att något fördröja plantröjningen och göra den måttligt hård bör man vidare kunna undvika att på de bättre markerna i ungdomsstadiet få extremt breda årsringar. Härigenom vinnes också en i viss mån förbättrad kvistrensning och finare kvistbildning, vilket är av vikt, emedan beståndets framtida kvalitetsdaning grundlägges just under denna tid. Alla dessa frågor är dock otillräckligt eller icke alls ut- redda.

Slutligen torde man i stamkvistning ha ett verksamt medel att grundlägga en högklassig timmerkvalitet hos de träd (ca 300—400 st./ha), som man av- ser skola stå kvar till dess timmerdi- mension uppnåtts. Uppkvistning så ti-

digt som möjligt till en stocklängds höjd Synes så vitt nu kan bedömas vara det säkraste medlet att uppnå god kvalitet. Därigenom blir man även mindre be- roende av boniteten och kan mera full— ständigt tillgodogöra sig plantröjning- ens fördelar. Det förtjänar nämnas i detta sammanhang, att den sydsvenska tullens anlag för kvistighet till stor del anses vara ärftligt betingad. Det är där- för ofta mycket svårt att genom täta kulturer utan plantröjning och kvist- ning framtvinga en kvistren, högklassig kvalitet. I regel torde försök i denna riktning icke utfalla ekonomiskt gynn- samt, i det att kulturkostnaden blir stor och diametertillväxten svag, sam- tidigt som resultatet är rätt osäkert. I fråga om stamkvistningens ekonomi saknas dock tyvärr moderna undersök- ningar.

De synpunkter som ovan framhållits med hänsyn till tallen gäller väsentligen även för granen. I korthet samman- fattat innebär de, att man genom lämp- ligt trädslagsval, moderat plantröjning samt vid behov stamkvistning torde ha möjligheter att producera fullt till- fredsställande timmerkvaliteter i södra Sverige.

Cellulosautbytet per kbm massaved påverkas av ett stort antal faktorer, vil- kas verkan och svåröverskådliga inbör- des sammanhang icke närmare kan av- handlas här. Fullbordade undersökning— ar föreligger för övrigt endast ifråga om gran. Beträffande tallmassans kvalitet föreligger ännu inga resultat. Av intres- se ur skogsskötselsynpunkt är framför allt cellulosauthytets och cellulosakva- litetens samband med årsringsbredden och torrvolymvikten, vilka kan påver- kas av skogliga åtgärder.

Cellulosautbytet från d e n n 11 v a- r a n d e granen i södra Sverige ligger genomsnittligt något högre än för gra- nen i norra Sverige. Sambandet mellan

utbyte och årsringsbredd eller torrvo- lymvikt är dock enligt mera ingående analyser så starkt, att klimatlägets po— sitiva inflytande kan neutraliseras, om skillnaden mellan södra och norra Sve- rige i fråga om dessa variabler blir för stor, d. v. s. närmast om årsrings- bredden i södra Sverige tillåtes bli allt— för stor i förhållande till vad den sam- tidigt är i norra Sverige.

I fråga om sulfitmassans kvalitet vi— sar den nuvaran de sydsvenska granen genomsnittligt större rivstyrka, men mindre sprängtryck och slitlängd än den nordsvenska. Kvalitetsegenska- perna väger därför snarast över till förmån för den norrländska granen om än inte starkt.

Emellertid torde som förut nämnts årsringsbredden och därmed torrvolym- vikten i viss mån kunna påverkas av skogsskötseln. Vad som härigenom kan vinnas i fråga om cellulosauthytet och dess kvalitet torde det dock vara svårt att bedöma utan speciella under- sökningar. Omdömesmässigt sett syns dock inga allvarliga nackdelar vara för- enade med skogen i södra Sverige ur massavedsproduktionens synpunkt.

Gallringsprogramet

Många av beståndets senare utveck- lingsmöjligheter har tillskapats eller grundlagts redan under tiden före för- sta gallringen. För att utnyttja dessa möjligheter på ändamålsenligt sätt mås- te man sköta beståndet genom gallringar ända fram till dess avveckling. Bero- ende på vilket gallringspro- gram, som därvid väljes, kan utveck- lingen ledas i olika riktningar.

Konsekvenserna av olika gallrings- program kan för närvarande endast belysas för självsådd norrländsk tall, för vilken professor Henrik Petters- sons produktionsundersökningar läm- nar upplysningar, som torde kunna tjä-

na till viss vägledning även i fråga om södra Sveriges barrskogar. Undersök- ningarna avser likåldriga bestånd. Ana— logivis torde dock resultaten kunna till- lämpas även vid mer eller mindre bläd- ningsartad skogsskötsel.

Det kan anses klarlagt, att starka gall- ringar sänker massaproduktionen. Å andra sidan befordrar de dimensionsut- vecklingen, så vitt de icke systematiskt ingriper i beståndets grövre diameter— klasser (höggallring). Emedan grövre virke ger högre ekonomiskt netto per kubikmeter än klenare, är det klart att det i olika fall ekonomiskt ändamålsen— liga gallringsprogrammet endast kan framkomma såsom resultat av en för hela omdrevstiden genomförd värde— beräkning. Sådana beräkningar har än- nu endast utförts i några få full, och det är därför på frågans nuvarande stånd- punkt knappast möjligt att i detalj sif— fermässigt väga olika gallringsprograms för- och nackdelar mot varandra. Emel- lertid har det otvetydigt framgått, att en beståndsvård, som kännetecknas av re- lativt starka gallringar insatta med la- gom mellanrum, leder till goda ekono- miska resultat och förbättrad lönsam- het. Det torde böra framhållas, att om- kring hälften av hela virkesskörden på ett hektar under en omloppstid tas ut genom gallring. Genom att nettovins- terna vid gallringarna utfaller tidigt, kommer dessa att spela en mycket stor roll för skogsbrukets ekonomi, ofta till och med en större roll än själva slutav- verkningen. Underlåtenhet att väl skö- ta gallringarna måste därför starkt framhållas som ett allvarligt felgrepp i skogsskötseln. '

Det är naturligt att beståndet under de tidigare skedena av sin utveckling endast eller till väsentlig del lämnar utbyte av massaved. Även sedan be- ståndet uppnått timmerdimension, ut- faller ändå en del av skörden från

varje enskilt timmerträd i form av mas- saved. Möjligheterna att regionalt åstad- komma större förskjutningar i propor- tionerna mellan timmer och massaved är därför relativt begränsade. Visserli- gen kan man t. ex. genom svaga gall- ringar tillbakahålla dimensionsutveck- lingen och därigenom något öka skör- darna av massaved, men så länge klen massaved ger avsevärt sämre netto än grövre massaved och timmer, kan detta knappast vara ekonomiskt. Å andra si- dan leder mycket starka gallringar till grova slutdimensioner, men genom de kraftiga gallringsuttagen, till stor del bestående av massavedsdimensioner, däremot icke till ökning av timrets to- tala kubikmassa. Förlängning av om- loppstiden utöver den ekonomiskt opti- mala leder till en relativ ökning av timmermängden, men samtidigt till ned- satt lönsamhet. Vid förkortning av om- loppstiden åter ökar massaveden, men åtföljes av försämrat ekonomiskt resul- tat. För en närmare utredning av dessa skötselåtgärders inverkan i olika av- seenden fordras som nämnts ingående ekonomiska kalkyler, som emellertid för närvarande icke kan genomföras.

Den gränsdimension, vid vilken det under normala förhållanden blir mera lönande att ta ut timmer än massaved, påverkas givetvis av avsättningsmöjlig- heterna och prisbildningen för de oli- ka sortimenten, ävensom av transport- kostnaderna, och man torde få utgå ifrån, att den ekonomiska skogsskötseln i varje enskilt fall självmant anpassar sig därefter. Med hänsyn till att sko- gens produktion av naturliga skäl är sorterad, synes det därför vara lyckli- g'ast, om båda dess huvudprodukter blir objektivt värderade. Undervärdering av ett sortiment, t. ex. genom brist på avsättning eller av andra orsaker, mås- te i längden leda till en försämring av skogsbrukets ekonomi.

Det nämndes tidigare, att man genom plantröjning och stamkvistning kunde tänkas påverka kvalitetsdaningen i gynnsam riktning samtidigt som massa- och värdeproduktion ökas. Det vore måhända icke orimligt att i dessa båda åtgärder tillsammans med en effektivt skött gallringsvcrksamhet se ett medel till förbättring av Skogsskötselns eko- nomi. Plantröjningen måste komma ti- digt och ske med hänsyn till plantornas fördelning, storlek och utseende. Kvist- ningen kommer senare och kan och bör helst göras i två etapper. Vid den första kan de utsedda framtida kvalitetstim- merträden frihuggas lagom starkt så att de får något bättre utvecklingsmöj- ligheter, än de eljest skulle haft. Kvist- ningen fullbordas senare vid den andra etappen. Man får på detta sätt ett för-

råd av förstklassigt timmer utan att, så vitt man nu kan bedöma, förlora i massavedsproduktion. Självfallet inne- bär detta skötselalternativ icke, att gall— ringen i områdena mellan huvudstam- marna kan försummas, ej heller att alla okvistade träd nödvändigtvis måste gå som massaved eller att alla kvistade träd blir timmer. >Under beståndets ut- veckling inträffar alltid händelser och förändringar, som nödvändiggör fort— löpande modifikationer i skötseln. Som förut antytts är det emellertid tyvärr så, att kännedomen om grundfakta i dessa frågor är ytterst bristfällig. Ut- ökad och fördjupad forskning torde därför vara det första steg, som måste tas för att vinna en bättre uppfattning om vad som kan uppnås i dessa avse— enden och hur det bör ske.

KAPITEL 6

Rundvirkestransporterna i södra Sverige

Med avseende på transporten av rund- virke från skogen till förädlingsverket kan Sverige uppdelas i två områden, ett nordligt och ett sydligt, inom vilka skilda transporttekniska förutsättningar råder. Inom det nordliga området, om- fattande förutom hela Norrland även Dalälvens, Värmlands- och Dalslandsäl— varnas vattensystem, föreligger utomor- dentligt goda förutsättningar för flott- ning: stora älvar, som börjar i fjällen vid vår västra gräns och slutar vid Bot— tenhavet i oftast väl skyddade mynning- ar, gynnsamma topografiska och klima- tologiska förhållanden, som ger en lämplig vårflod med relativt riklig vat- tenföring under hela sommaren o. s. v. I det söder härom belägna området är topografi och klimat annorlunda och lösflottning av virke förekommer för närvarande endast i undantagsfall. Dessa förhållanden har ända sedan vår skogsindustris egentliga uppbygg- nadstid till senaste tid satt sin prägel på skogsindustrins lokalisering och struk- tur. Sedan denna uppbyggnadstid för 50—100 år sedan har endast en ringa nyetablering av fabriker kommit till stånd. Transportteknikens utveckling framför allt landsvägstransporternas genombrott under de senaste decennier- na — har påtagligt förändrat transport- möjligheterna, ett förhållande som så- kerligen kommer att inverka vid en expansion av skogsindustrin.

t

Transportförhållandena

En granskning av rundvirkestranspor- terna i södra Sverige kan vara givande att göra mot bakgrunden av transport- förhållandena i norra Sverige.

I Norrland, Dalarna och Värmland flottas årligen normalt en kubikmassa av 13—14 milj. mat 11. b., vilket mot— svarar mer än hälften av den totala av- verkningen. Om hänsyn tages till den lokala förbrukningen av virke, framgår att den övervägande delen av den för industriell förädling använda råvaran transporteras i vattendragen till fabri- kerna. De flottade kvantiteterna visar ingen tendens att minska. Det är troligt, att _ även om flottningcn relativt sett kommer att gå tillbaka något —— den flottade volymen i absoluta tal kommer att stiga speciellt i mellersta och övre Norrland i den mån som det förbätt- rade skogliga tillståndet medger ökade virkesuttag och kustindustriernas kapa- citet anpassas härefter. Däremot har flottningen upphört i många småvatten- drag och ersatts med bil- eller traktor- transport. Denna anpassningsprocess är säkerligen endast påbörjad.

Transportflödet i det nordliga områ- det är »enkelriktat» och lättöverskåd- ligt —— virket går från fjällkedjan mot kustindustrierna. Av statistik från vir- kesmätningsföreningar och flottnings- föreningar kan man snabbt erhålla en överblick över industrins virkesförsörj-

ning. Fabrikerna har sina naturliga fångstområden och har i allmänhet ut- byggts till en kapacitet, som någorlunda korresponderar mot resp. fångstområ- dens avkastningsförmåga. Avvikelser från denna regionala balans finns dock. Norrbotten är ur råvarusynpunkt ett överskottsområde, medan Sundsvalls- distriktet åtminstone hitintills varit ett underskottsområde; Utjämningar mel- lan under- och överskottsområden av tillfällig eller varaktig karaktär sker på ett i stort sett ändamålsenligt sätt genom havsbogsering längs kusten. Långtransporter på lastbil eller järnväg är av relativt ringa omfattning. Sålunda fraktades enligt en undersökning är 19521 under månaderna mars, april samt september och oktober totalt i riket 7 485 ton rundvirke med lastbil längre avstånd än 100 km. Härav kom på Norr- land samt Kopparbergs och Värmlands län endast 587 ton, motsvarande 8 pro- cent av den totala kvantiteten.

I södra Sverige —-— alltså Sverige söder om Dal- och Klarälvarnas vattenområ- den — blir bilden genom industrins struktur och lokalisering mera kompli- cerad. De tydligt avgränsade »naturli- ga» transportområdena saknas. Sågver- ken är mindre men desto talrikare och massa- och pappersindustrierna ligger mer eller mindre jämnt utspridda, till stor del i inlandet. Även om älvflottning i större utsträckning saknas i södra Sve- rige bör observeras, att framför allt vis- sa delar av kusten och en del sjöar och vattendrag är mycket lämpade för rund— virkestransporter genom bogsering i havsflottar eller i s. k. bilbuntar. Även transport med skuta eller liknande far- tyg bör uppmärksammas. Hela ostkusten söder om Gävlebukten ända ned till Hanöbukten är utomordentligt väl läm- pad för virkesbogsering även om vissa svårigheter föreligger vid passage av vissa avsnitt, exempelvis för nordgåen-

de foror genom Kalmarsund. Dessa transporter kommer att närmare kom- menteras i ett efterföljande avsnitt. Det kan emellertid redan nu nämnas, att även transporter från Mälarbäckenet kan försiggå med lastbil till Mälaren, varifrån bogsering kan ske till indus- trier belägna vid ostkusten. Västkusten, som med undantag för Bohuslän och Göteborgsområdet har en så gott som helt oskyddad kust, torde ej kunna kom- ma ifråga för havsbogseringar, annat än för kortare lokala transporter. Det är även tänkbart, att vissa av de större insjöarna skulle kunna användas för virkesbogsering i större omfattning än vad nu sker.

Med vattentransporter i buntar är ibland förbundet ett förhållande, som kan vara av stort värde i vissa samman- hang, nämligen att man har möjligheter att —— utan större kostnad för lagrings- utrymme och virkesvård _ förvara vir- ke i avvaktan på förädling. Som exem- pel härpå kan nämnas, att ett av de största massavedsförbrukande företagen i södra Sverige, beläget vid ostkusten, helt saknar vedgård. Den lokala virkes- tillförseln sker med bil, vars last tas in direkt i fabriken. Denna tillförsel kom- pletteras i mån av behov med dit bogse- rat virke, som lagrats i bogseringsbnn- tarna.

Av det sagda har framgått, att lång- transporterna av virke i södra Sverige måste ske med lastbil eller järnväg, med undantag för områdena närmast ost— kusten och Mälaren, från vilka transport från flottläggningsställen vid strand bil- ligt kan ske till kustindustrier på avse- värda avstånd.

Kostnaderna för olika transporter Det kan vara av intresse, att redan nu ge en överblick över kostnaderna

1 Industriens utredningsinstitut. Svenskt. transportväsende. Sthlm 1952.

Kr. per möt. ub. t'l- Traktortrp. rå massav.

10—

Lastbilstrp. ra massav. Lastbilstr'p. torr massav. ]ärnväostrp. torr massav.

HavsonserinQ i bilbunt Hava—bogsering?

r. Norrl. söderut

! |

10 20 30 4'0 mil

Transportsträcka

Fig. 1. Diagram ulvisande transportkaslnadens stegring vid ökad våglängd för olika transportmetoder.

för olika transporter. Det bör härvid observeras, att dessa kostnader för ett och samma transportmedel kan förete en avsevärd variation till följd av skif- tande betingelser för transporten. Re- dogörelsen här nedan har så vitt möj- ligt tagit sikte på normala förhållanden.

Av fig. 1 framgår hur kostnaden för olika transporter stiger vid en ökande våglängd. Det har förutsatts, att alla fordon varit lastade och färdiga för start, där resp. kurvor börjar vid 0 km. Kurvorna visar alltså de olika transport- metodernas »känslighei» för en ökning av våglängden och tjänar här endast syftet att lämna vägledning vid en bedömning av dessas lämplighet för korta, medellånga och långa transport- avstånd.

Emellertid är kostnaden för lastning och iordningställande av lasten olika för olika transporter. Härtill kommer att valet av transportmetod i regel påver- kar även kostnaden för den föregående

transporten och ofta också lossnings- och mottagningskostnaden vid fabrik. Ett obegränsat antal alternativ finns härvidlag. En jämförelse mellan några transportmetoder för några normalfall kan dock vara av värde. Härigenom er- hålles en ungefärlig uppfattning om, vid vilka vägavstånd gränserna mellan de olika transportmetodernas använd- barhet ur ekonomisk synpunkt ligger.

Jämförelse hjullraklor _ lastbil. Enär traktorn är billigare än lastbilen under väntetiden vid lastning samt last- höjden på traktorvagnen i regel är något lägre än på lastbilen, blir lastning- en av virket på traktorfordonet vanligen något billigare. Beträffande anknytning— en till närmast föregående transport särskiljes tre fall:

a) hjultraktorn hämtar virket från upp- lag vid bilväg och transporten sker helt på bilväg;

Kr. per m3f. ub. 1'2'

Traktor-hp rå massav.

Lastbilstrp. rä massav.

1

2

Åmil Transportsträcka

Fig. 2. Jämförelse mellan kostnaderna för Iaslbilstransporl och olika former av hjullraklor— transporter.

b) hjultraktorn »går in» på basvägar i skogen och förkortar _ och för— billigar _ härigenom hästkörningen (jämfört med framkörning till bil- väg); hjultraktorn »går in» i skogen och hämtar virket direkt vid stubben, kör ut till bilväg och fortsätter transporten direkt ( f. n. endast möj- ligt i lätt terräng).

I fig. 2 återges denna kostnadsjämfö— relse. Det framgår av diagrammet, att ju närmare stubben traktorn kan komma i förhållande till lastbilen, desto mer kon- kurrenskraftig hjultraktorn vid landsvägskörning. Endast i undantags— fall torde det emellertid vara ekono- miskt att utföra traktortransporter på längre avstånd än 20 km.

är

Jämförelse lastbil järnväg. Det van- ligaste utgångsläget är, att virket fram-

köres med häst till bilväg, varifrån det kan vidaretransporteras antingen med lastbil direkt till fabrik eller med last- bil (eller traktor) till järnväg för vidare befordran till fabrik. Vid jämförelsen bör därför järnvägstransporten belas- tas med en »fast» begynnelsekostnad för framkörningen (exkl. lastning vid bil- väg) samt omlastning på järnvägsvagn. Beroende på hur de tre punkterna —— lastningsplatsen vid bilväg, järnvägs- stationen och fabriken ligger i för- hållande till varandra samt hur bilv£'- gar och järnvägar sammanbinder dessa punkter, kommer i olika fall transport- vägarnas verkliga längd att skifta. I jäm- förelsen i fig. 3 har dock förutsatts, att bilkörningsvägen från skogen till industrin är densamma som avståndet från järnvägsstationen till fabriken. Järnvägstransporten har enligt ovanstå- ende som »fast» begynnelsekostnad be- lastats med framkörning med lastbil till järnväg 10 km samt omlastning

Kn per m5£ ub. u. —

Lastbilstrp. torr massav

121

Järnväostrp. inkl. framkörninQ med bil till järnväg) samt om- lastninQ, torr massaved.

O

0 5 m 15

*1 '20 mil Transportsträcka Fig. 3. Jämförelse mellan kostnaderna för lastbilstransport och järnvägstransport av torr massaved. ( I kostnaderna för iärnvägstransport ingår jämväl kostnaderna för framkörning med bil till järnväg och för omlastning.)

mellan lastbil och järnvägsvagn.1 En- ligt dessa förutsättningar ligger skär- ningspunkten mellan de två transport- alternativen vid ca 90 km men det fram- går, att skillnaden i kostnad är relativt ringa vid transportavstånd mellan 5—15 mil. Det torde sålunda kunna förekom- ma, att vid avstånd upp till 150 km eller längre biltransporter kan vara mera ekonomiska än järnvägstransporter li— kaväl som järnvägstransporter på 50 km eller därunder understundom kan vara motiverade. Det kan tilläggas, att de valda förutsättningarna ger ett resul- tat, som kanske är något gynnsammare för järnvägstransporterna än vad lik- nande kalkyler i praktiken visar. Last- bilens konkurrenskraft på längre av- stånd kan även väntas öka i den mån som större fordonsenheter kommer i bruk.

Jämförelse järnvägstransport last- bil havsflottning i bilbunt — havs- flottning i särskilt flottlagda buntar.

Under senare år har man i stegrad om- fattning börjat bogsera virke i s. k. bil- buntar. En lastbils hela last —— med sam— manhållande kättingar _— tippas härvid i vattnet och dessa buntar kopplas se- nare ihop till större släp för vidarebog- sering. Vid framkomst till fabrik kan dessa buntar _— om vissa anordningar finns vara till nytta vid mottagning och lagring av virket. Det konventionel- la förfarandet vid havsbogsering inne— bär, att större flottar hopfogas av myc- ket stora och långa buntar, som lagts av enskilda timmerbitar i härför särskilt

1 Vid beräkning av kostnaderna för järn- vägstransporter har SJ:s taxa 13 minskad med 20 procent använts. Den torra massavedens vikt har satts till 400 kg/m3t.

Krr. par in”. ub. l? '

10

10 20 30 1.'0 mil

Transporisträcka Fig. 4. Jämförelse mellan kostnaderna för a) Iastbilstransport av rå massaved, b ) Iastbilstransporl av torr massaved, c ) järnvägstransport av torr massaved inkl. framkörning med bil till järnväg och omlastning, d) havsbogsering i flottlagda buntar inkl. framkörning med bil, flottläggning, rangering m. m., e) havsbogsering i bilbunt, inkl. framkörning med bil, rangering m. m.

byggda flottläggningsverk. Denna se- nare metod är ännu den vanligaste och förekommer speciellt på långa bogse- ringsavstånd, bl. a. av den orsaken, att havsflottarna erhåller en lämpligare form, som ger lägre dragmotstånd, vari- genom större kvantitet kan tagas i varje släp. Havsflottning i bilbunt är således för närvarande en transportme- tod för korta bogseringar. Med »korta» bogseringar avses här transportavstånd på 20—30 mil. Det är dock tänkbart, att bilbuntsmetoden genom tekniska för- bättringar kan komma att utsträckas även över längre transportavstånd. Transportalternativen jämförs i fig. 4. I figurtexten har även de valda förut- sättningarna för de olika alternativen angivits. Det framgår, att havsflottning- en, särskilt när den utföres i bilbunt, är en synnerligen billig transport. Härtill kommer att även obarkat barrvirke kan

transporteras på detta sätt utan att så- dana sjunkningsförluster uppstår, som är vanliga när obarkad massaved lös- flottas. Havsflottning av björkmassaved har även börjat ske i större skala under senare år. Erfarenheterna är i huvud— sak gynnsamma men det torde ännu va- ra för tidigt att avgöra om metoden kan komma att få en mera omfattande an- vändning. Sålunda saknas exempelvis tillräckliga erfarenheter från södra Sve- rige.

De i det föregående gjorda jämförel- serna ger anvisningar om inom vilka ungefärliga räjonger olika transporter är ekonomiska. Det framgår således, att lastbilstransporterna i allmänhet är att föredraga på avstånd understigande 8—10 mil samt att virke från en ganska bred räjong längs hela ostkusten och i Mälarbäckenet med fördel kan havs- bogseras till en kustindustri, därest vir-

50 100 km

Fig. 5. Karta utvisande de områden i södra Sverige, som ligger inom en 5-milsräjong från gran- massavedsförbrukande industrier.

ket skall transporteras längre avstånd än 4—5 mil.

Mot denna bakgrund har följande två utredningar utförts, för att närmare be- lysa med massavedstransporterna för- bundna frågor:

vilka områden i södra Sverige lig- ger inom resp. utom massaindustri— ernas bilkörningsräjonger?

hur stora områden erfordrar de be- fintliga industrierna vid nuvarande kapacitet under förutsättning att de erhåller en viss kvantitet virke per hektar?

Massaindustriemas bilkörningsräjonger Den första frågan belyses av kartorna fig. 5 och 6, där för de fabriker, som

so ' 100 km

Fig. 6. Karta utvisande de områden i södra Sverige, som ligger inom en 5-milsräjong från tall- massavedsförbrukande industrier.

förbrukar gran- resp. tallmassaved, in- lagts en »hemmaräjong- i form av en cirkel med 50 km radie.l Det »fågel- vägsavstånd» av 50 km från skogen till fabriken, som cirkeln ger från sin perl- feri, torde motsvara en maximal kör— sträcka av ca 70 km på landsväg, d. v. s. sådana avstånd, där järnvägstransport kan börja övervägas.

De vita fläckar, som finns på kartan, utgör således sådana områden från vilka långtransporter annat än på lastbil sär- skilt kan komma ifråga. Kartan, fig. 5, som avser granmassaveden, ger vid han- den att det framför allt är följande om—

1 Vissa mindre fabriker utan större bety- delse i detta sammanhang har ej medtagits.

råden, som ligger på långt avstånd från granmassavedsförbrukande fabriker: 1) hela Skåne söder om en linje mellan Ängelholm och Kristianstad;

2) ett område i Västergötland, som un- gefärligen begränsas av bandelarna Limmared—Borås, Borås—Herr- ljunga, Herrljunga—Falköping och Falköping—Limmared; ett område på gränsen mellan Små- land och östergötland (berörande Dals, Lysings, Göstrings, Kinda och Nza Tjusts härader); 4) ett område i Södermanland mellan Nyköping—Flen—Strängnäs och Trosa; 5) Uppsala län utom dess norra och östra delar.

De här angivna områdena är dock relativt små. Vid en ökning av radien för resp. industriers »hemmaräjonger» från 50 till 60 km försvinner de till allra största delen med undantag för södra Skåne, varifrån avstånden till närmaste fabrik är betydande. Som tidigare på- pekats kan massaved från sådana om- råden som Nza Tjusts härad, Nyköping —Trosatrakten samt Mälarbäckenet även transporteras sjövägen.

Motsvarande karta för tallmassaveden (fig. 6) företer en annan bild. Här täcks av sulfatfabrikernas hemmaräjonger en- dast en mindre del av södra Sverige, nämligen ett 7—8 mil brett område från Jönköping i norr till Hässleholm i söder samt ett ungefär lika brett band från Västervik—Valdemarsvik i sydost över centrala östergötland, Närke och norra Västergötland upp mot västra Bergsla- gen i nordväst.

Av den här genomförda granskning- en torde den slutsatsen kunna dragas, att det — med undantag för södra och mellersta Skåne endast finns smärre skogsområden i södra Sverige, som lig— ger utanför den räjong, där järnvägs- transport enligt nuvarande taxor skulle

medföra en påtagligt sänkt transport- kostnad för granmassavcden. Enligt det- ta betraktelsesätt skulle alltså gran- massaveden företrädesvis transporteras med lastbil samt genom havsbogsering.

Annorlunda förhåller det sig för tall- massaveden. Stora delar av södra Sveri- ge ligger här på så långa avstånd från närmaste sulfatfabrik, att lastbilstran- port är utesluten. Detta gäller t. ex. Hal— land, Bohuslän, Våstergötland, betydan- de delar av östra Småland, Blekinge, Sö- dermanland, Uppland och Västmanland.

Vad som ovan sagts om tallmassaved torde även i huvudsak gälla för björk- massaved.

Härav skulle följa, att ett påtagligt be— hov av järnvägstransport av tallmassa- ved och björkmassaved skulle föreligga. Emellertid torde det för ögonblicket va- ra så, att ett visst överskott på tallmas— saved finns i hela Sverige med påföljd, att de befintliga tallmassavedsförbru- kande industrierna kan täcka sitt vedbe— hov från en hemmaräjong och alltså ej behöver bedriva sina köp på mycket långa avstånd från fabrik. Ett förverk- ligande av de planer på uppförande av nya sulfatfabriker, som för närvarande föreligger, kommer givetvis att förändra avsättningsförhållandena för betydande områden men det vill synas, som om vissa områden, exempelvis Skåne, Hal- land, Bohuslän, västra Västergötland samt delar av Södermanland, Uppland och Västmanland fortfarande skulle va- ra i det läget att järnvägstransporter vore motiverade.

Likaså torde det knappast vara tro- ligt att så många fabriker i södra Sve— rige i framtiden kommer att förbruka björkmassaved, varav följer, att bety- dande kvantiteter av detta sortiment _ liksom kanske även av det klenvirke, som kommer att användas som industri- råvara kommer att behöva transpor- teras långa avstånd på järnväg.

**x/X—' ___- ..

x .,,x

? 50 100 km

Fig. 7. Karta ulvisande de försörjningsräjonger som vid nuvarande avverkning och vid en produk- lion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av granmassaved. ( Räjonger för dalslandsindustriema är ej inlagda på kartan. )

Produktionskapacitet och försörjnings- områden

I den hittills genomförda granskning- en har ingen hänsyn tagits till de olika fabrikernas kapacitet. Vad som visats är endast vilka och hur stora skogsom— råden, som ligger utanför en hemma- räjong med 5 mils radie från fabriker-

na. Denna överblick är således mycket schematiserad och överensstämmer var- ken med det sätt varpå transporten be- drivs eller med det sätt på vilket den borde kunna bedrivas. För att erhålla en något mera riktig uppfattning om hur transporterna med nuvarande av- verkningar och industrikapacitet idealt

skulle tänkas kunna ske, har en beräk- ning1 utförts över hur omfattande områ- den de befintliga fabrikerna behöver för att vid den nuvarande avverkningen trygga sin råvaruförsörjning. Tillväga- gångssättet för denna beräkning beskri- ves i detalj i Bilaga F. Resultaten fram- läggs här på det sättet att för resp. fabrik eller grupp av närbelägna fa— briker utlagts ett cirkulärt område, som är så stort, att de nuvarande av- verkningarna av massavedssortimentet inom detta område motsvarar behovet för fabriken (eller gruppen av fabri- ker) av ifrågavarande sortiment. Av fi- gurerna 7 och 8, som avser gran— resp. tallmassaveden, framgår, att ett antal cirklar _ i vissa fall brutna av vatten- områden —— erhålls. I de fall två dylika cirklar delvis täcker varandra innebär detta en överlappning av två fabrikers försörjningsområden, för vilken den ena eller den andra fabriken eller båda — måste söka kompensation ge- nom utvidgning av sin försörjnings- räjong åt ett annat håll.

De här framlagda båda kartorna ger givetvis endast en ytterligt schemati- serad geografisk bild av balansen mel- lan industriernas kapacitet och härför erforderliga försörjningsområden. Ett närmare studium av dessa kartor torde dock i någon mån klarlägga de svårig- heter, som i praktiken för närvarande föreligger att ordna virkesförsörjningen och därmed virkestransporterna på ett rationellt sätt.

Studeras först kartan avseende gran— massaveden (fig. 7) finner man, att överlappning förekommer mellan ett flertal fabriker men att kompensations— områden på nära håll i regel finns att tillgå. Om man tänker sig en sådan kom- pensation, finner man, att de vita fläc— kar, som blir kvar, kommer att omfatta ungefär följande områden: södra och mellersta Skåne, norra och södra delar-

na av Kalmar län, ett område öster om Vättern på gränsen mellan Småland och Östergötland, nordöstra delen av Sörm- land samt närliggande områden norr om Mälaren i Uppland. Vid en jämförelse med kartan fig. 5 kommer man fram till, att de områden, som samtidigt som de ligger utanför den erforderliga för- sörjningsräjongen även ligger på långa transportavstånd till närmaste fabrik _ områden där efterfrågan på granmas- saved alltså borde vara minst blir följande: södra och mellersta Skåne, området öster om Vättern på gränsen Östergötland—Småland, norra delen av Kalmar län samt det ovannämnda områ— det i Södermanland och Uppland. Som tidigare påpekats, kan områdena i norra delen av Kalmar län, Södermanland och Uppland med fördel avtappas genom havsbogseringar. Området på gränsen mellan Småland och Östergötland är ganska litet. Slutsatsen blir, att om man betraktar de här berörda frågorna ur skogsägaresynpunkt, föreligger det ej något problem i så måtto, att det ej skul— le finnas granmassavedsförbrukande fa- briker på rimliga ekonomiska transport- avstånd till vilka virket kan avsättas. Undantag får här göras för södra och mellersta Skåne. Sett från den indus- triella sidan skulle motsvarande slut— sats bli, att något påtagligt behov av att transportera massaved oskäligt långa avstånd ej skulle förefinnas.

Som tidigare påpekats, är den här framställda bilden av avsättnings- resp. försörjningsförhållandena för granmas- saveden i södra Sverige schematiser-ad och idealiserad. I praktiken torde en mängd komplikationer föreligga, som gör en direkt anslutning till denna elller

1 Vid denna beräkning har fabrikerna i Dalsland, Fredriksberg och Skutskär uteslu— tits, enär uppgift om storleken av deras virkes— fångst i södra Sverige ej kunnat anskattfas. Se även texten sid. 76.

frin /a'/7 l m. ae

. [ of" från lo.» _ 7; U

U

I från /a en 562”

Fig. 8. Karta utvisande de försörjningsräjonger som vid nuvarande avverkning och vid en produk' tion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av tallmassaved. (Räjonger för fabrikerna i Skutskär, Fredriksberg, Fengersfors och Billingsfors är ej inlagda på kartan.)

varje annan idealiserad transportbild svårgenomförbar. En sådan komplika- tion torde exempelvis vara, att såväl avverkningarna av som efterfrågan på massaved ej är konstanta år från år. En annan är att det kan inträffa, att en större virkesleverantör, exempelvis do-

mänverket eller en skogsägareförening och en industri, ej kan enas om leverans av massaved, som ligger inom denna in- dustris hemmaräjong. Aven rundvirkes- exporten kan ha betydelse i detta sam- manhang. Det inses, att störningar häri- genom kan uppkomma, som antingen

måste fortplanta sig som en fortlöpande anpassning till det nya läget från områ- de till område eller medför, att nämn- da industri måste köpa från områden på avsevärda avstånd från fabriken.

Genom massaindustrins branschor- ganisation —— Sydsvenska Virkesför- eningen har en uppdelning i inköps- områden av stora delar av södra Sveri- ge skett för de olika fabrikerna, en upp- delning, som i stort synes ansluta sig till de transportekonomiska förutsätt- ningarna. Dessa inköpsområden gränsar inte alltid direkt mot varandra, utan mellanliggande partier finns, där två eller flera fabriker uppträder som köpa- re, varigenom en jämkning av köpen tor- de äga rum. Byten i efterhand av redan inköpt ved i syfte att förbilliga transpor- terna torde även förekomma i ej obetyd- lig omfattning.

Balansen mellan den tallmassaveds- förbrukande industrin och de nuvaran- de tallmassavedsavverkningarna fram- går av kartan, fig 8.1 Tallmassavedsöver- skottet kommer här till tydligt uttryck. Utmärkande är även, att sulfatindus- trin i södra Sverige är en inlandsin- dustri med påföljd, att överskottsområ- dena är orienterade mot kusterna. Propsexporten torde, som följd härav företrädesvis komma från kusttrakter- na och behovet av mycket långa tran- porter av tallmassaved kommer att be- gränsas. De nya sulfatindustricr, som planeras i södra Sverige, kommer att ytterligare minska behovet av långtrans- porter.

Den i det föregående genomförda schematiska granskningen baserar sig, som tidigare påpekats, på nuvarande in- dustrikapacitet och avverkningar. I ka- pitel 2 har på basis av statens skogs- forskningsinstituts avverkningsberäk- ningar utförts en uppskattning av den för skogsindustrin tillgängliga nettoårs- avverkningen, som innebär betydande

ökningar av massavedsavverkningarna. En motsvarande beräkning av erforder- liga försörjningsräjonger baserade på nuvarande kapacitet och den sålunda uppskattade möjliga nettoårsavverk— ningen framgår av kartorna, fig. 9a, 9 b och 10. Tillvägagångssättet för be- räkning av de tillgängliga nettoårsav- verkningarna beskrives i detalj i Bi- laga F. Det framgår härav, att två al- ternativ valts beträffande den beräkna- de tillgången av granmassaved. I det ena alternativet har allt granvirke mel- lan 3 och 8 tum ansetts utgöra massa- ved. Resultatet enligt detta apterings- alternativ framgår av kartan, fig. 9 a. I det andra alternativet (fig. 9b) har granmassaved uttagits endast ur virke av dimensionen 3 till 6 tum, vartill lagts den del av virkeskvantiteten mel— lan 6 och 8 tum, som ej ansetts duglig till sågtimmer på grund av exempelvis tekniska skador. Det bör tilläggas, att be- räkningen ej innefattar någon realistisk bedömning av om dessa avverknings- kvantiteter i verkligheten kommer att huggas.

Av kartan fig. 9 a framgår, att om granvirke mellan 3 och 8 tum uttages till massaved bortfaller vid en oföränd- rad industrikapacitet praktiskt taget alla överlappningar mellan olika fabri— kers eller fabriksgruppers räjonger, var- vid samtidigt stora överskottsområden bildas, relativt jämnt fördelade över hela södra Sverige. På kartan fig 9 b (granmassaved 3—6 tum) finnes några mindre, lätt kompenserbara överlapp- ningar och överskottsområdena är fort- farande betydande.

Vid de i det föregående genomförda beräkningarna över balansen mellan råvaran och industrikapaciteten, illus- trerade av kartorna fig. 5—10, har som tidigare påpekats, hänsyn tagits

1 Den approximationen har gjorts, att all propsexport ansetts vara tallvirke.

? 50 100 km

Fig. 9a. Karta utvisande de försörjningsräjonger som vid möjlig nettodrsavverkning och vid en produktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers ( industrigruppers ) behov av granmassaved. Apteringsalternalivet granmassaved 3”—8”. (Räjonger för dalslandsindustrierna är ej inlagda.)

till de massavedskvantiteter, som till- föres södra Sverige från Värmland, Da- larna och Norrland. Den del av fabriks- kapaciteten hos industrierna vid Göta älv, Norrköping och Hallstavik, som ha- serar sig på användning av :importe-

rad» råvara är alltså överhuvud taget inte medtagen i framställningen. Sam— tidigt pågår dock en betydande »export» från södra Sverige. Denna sker till över- vägande del från de norra länen i södra Sverige till närbelägna industrier i Gäst-

x_f”-

*)— ” :.

? ao tagit!-

Fig. 9 b. Karta utvisande de försörjningsräjonger som vid möjlig nettoårsavverkning och vid en pro— duktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av granmassaved. Apteringsalternativet granmassaved 3”—6”. (Dalslandsindustrierna är ej inlagda.)

rikland, Dalarna, Värmland och Dals- land. Betydande skogsarealer i södra Sverige äges för övrigt av sådana in- dustriföretag. Ett hänsynstagande till dessa förhållanden hade förutsatt att lik-

nande beräkningar över balansen råva- ra industrikapacitet hade genomförts även för Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Detta har inte ansetts nödvändigt, vartill kommer att aktuella

'. I

X,»,_- -——

i F:; "! er.: of 7,1. I!) gr;

», 't ., x , i. |.

i? if

;

() 50

l—L._.l_l_.t_.l_1_l_.t._l._l

Fig. 10. Karta utvisande de försörjningsräjonger som vid möjlig nettoårsavverkning och vid en pro- duktion av 1954 års omfattning erfordras för att täcka resp. industriers (industrigruppers) behov av tallmassaved $'”—6”. ( Rajonger för fabrikerna i Skutskär, Fredriksberg, Fengersfors och Billings- fors är ej inlagda.)

uppgifter hade varit så starkt påverka- ra och västra gränsen mot Dal- och de av stormfällningen i januari 1954, Klarälvarna. att beräkningarna blivit missvisande. Man bör därför vid läsningen av kar— torna fig. 5—10 ihågkomma, att en be- tydande avtappning av massaved norr- ut och västerut sker längs hela den nor-

Här berörda frågor får ej betraktas alltför statiskt. Tillgången på massaved kommer exempelvis på ett utslagsgivan— de sätt att influeras av var gränsdimen- sionen mellan timmer och massaved i

praktiken kommer att ligga. Detta fram— går bl. a. vid en jämförelse av de två apteringsalternativen i fig. 9 a och 9 b. Gränsdimensionen mellan timmer och massaved kommer i sin tur att influeras av resp. industriers konkurrenskraft samt av behovet från massaindustrier- nas sida att konkurrera med sågverks- industrin om råvaran. En expanderan- de massaindustri torde således bidraga till, att större kvantiteter massaved blir tillgängliga. Här behandlade förhållan— den kan illustreras av en jämförelse mel- lan de nuvarande massavedsavverk- ningarnas storlek per hektar produktiv skogsmark i de 17 södra länen, samt i Värmlands och Kopparbergs län.

Uppskattade avverkningar av massaveds- sortiment år 1954 i de 17 södra länen, Värmlands samt Kopparbergs län1

Tall- massa- ved

Gran- massa- ved

maf 11. b. per ha prod. skogsm.

0,32 1,26 0,61

0,13 0,43 0,25

De 17 södra länen ..... Värmlands län ......... Kopparbergs län .......

1 Beräkningarna grundar sig på avverk- ningarna av massaved åren 1946—49 enligt utredningens betänkande SOU 1952: 15. Enär avverkningarna av massaved enligt kommers- kollegii statistik (prel.) sedan dess ökat med ca 15 procent för granmassaved och 20 procent för tallmassaved har 1946—49 års siffror höjts med dessa procenttal för samtliga områden.

Beträffande sågverksindustrin har föl- jande beräkningar gjorts. För att pro.

ducera en standard sågat virke erfordras i södra Sverige, enligt beräkningar ut- förda på grundval av 1953 års sågverks- inventering,2 en areal av något mindre än nio hektar vid nuvarande omfatt- ning av avverkningarna. Den försörj— ningsräjong, som sågverk av olika ka- pacitet skulle erfordra för sitt råvaru- behov, utgör om skogsmarksarealen sät- tes till 50 procent följande:

Radie på försörjningsrä- jongen om sågverket inom

Sågverkets denna räjong tar hand om produktion standard

all timmer— råvara

50 % av tim- merråvaran

2 000 4 000 6 000 10 000

11 km 15 km 21 km 23 km

15 km 19 km 27 km 33 km

Härav framgår, att även stora sågverk i södra Sverige knappast torde behöva gå utanför bilkörningsräjongen för att trygga sitt råvarubehov. Den ökning i avverkningarna, som för framtiden kan förutses, kommer även att reducera de ovan beräknade försörjningsräjongerna.

Lösandet av transportfrågorna är en- ligt utredningens uppfattning av utom— ordentlig betydelse för ett effektivt ut- nyttjande av skogstillgångarna. Utred- ningen tar därför upp dessa frågor till behandling i kapitel 10.

** Sågverksdriften i Sverige år 1953. Sveriges Officiella Statistik, Stockholm 1955.

KAPITEL 7

Exportutvecklingen för den svenska skogsindustrins produkter

Indelning

Föreliggande undersökning avser att belysa utvecklingen av den svenska skogsvaruexporten under åren 1927— 1954, dels totalt dels med fördelning på större länderområden (valutaområden) och på i förevarande avseende betydel— sefulla enskilda länder. Vid undersök- ningen har särskild vikt fästs vid en jämförelse med exportutvecklingen för motsvarande produkter från de övriga skogsvaruexporterande nordiska län- derna, Finland och Norge. Siffermate- rialet har vad utrikeshandeln beträffar främst hämtats från vederbörande län- ders handelsstatistik.

Länderuppdelning. Importländerna har sammanförts i större länderområ- den motsvarande i huvudsak den inom Parisorganisationen, OEEC, tillämpade redovisningen på ländergrupper. För- sta gruppen »OEEC-länder exkl. ster- lingländer» omfattar de västeuropeiska staterna (inkl. kolonier) med undantag för Storbritannien, Irländska republi- ken och Island, vilka sammanförts i 2:a gruppen »Sterlingländer inom OEEC». 3ze gruppen »Sterlingländer utom OEEC» omfattar länderna tillhörande det yttre sterlingområdet, såsom Syd- afrikanska Unionen, Australiska Stats- förbundet, Nya Zeeland, Pakistan, In- dien m. fl. Dollarländerna, som bildar 4:e gruppen, omfattar U. S. A., Canada, Mexico och övriga mellanamerikanska länder samt de sydamerikanska länder- na Colombia, Venezuela, Ecuador och

Bolivia. Övriga sydamerikanska stater bildar den 5:e gruppen. öze gruppen utgöres av de östeuropeiska staterna samt Kina. Bland betydelsefullare län- der inom den 7:e gruppen, vilken har karaktär av restgrupp, kan nämnas Spa- nien, Egypten, Israel, Japan. Hit har även hänförts Finland och Jugoslavien.

Det är som synes en mycket grov uppdelning som valts. Den valda grup- peringen har dock ansetts ge en täm— ligen god uppfattning om utvecklingen

ANVÄNDA KÄLLOR

Sverige SOS: Handel 1927—1954, SOS: Industri SOS: Skogsstatistisk årsbok Finland Finlands Officiella Statistik, Utrikes— handel 1927—1954, Finlands Officiella Statistik, Industri Norge Norges Offisielle Statistikk, Norges Handel 1927—1954, Norges Offisielle Statistik, Industri Storbritannien The Trade of the United King-

dom 1927—1935, Accounts relating to the Trade and Naviga- tion of the United Kingdom 1936—1953, Monthly Digest of Statistics (Central Sta- tistical Office) USA Foreign Commerce and Navigation of the United States Wood Pulp Statistics, United States Pulp Producers Association (August 1952) Canada Newsprint Data 1953, Newsprint As— sociation of Canada

Internationell statistik:

Yearbook of Forest Products Statistics, 1952—1954 (FAO), Timber Statistics for Europe, Vol. VI, (FAO/ECE) European Timber Statistics 1913—1950 (FAO/ECE) OEEC, Pulp and Paper Committee 1951-— 1954 Statistical Tables.

i stort under den iakttagna tidsperio- den. Då grundmaterialet är länderför- delat, har det emellertid varit möjligt att för vissa särskilt intressanta länder ge en mera ingående behandling, såsom framgår av det följande.

Som nämnts har siffermaterialet hämtats från respektive länders han- delsstatistik. Härjämte har jämförelser, då så varit möjligt, gjorts med uppgifter i tillgänglig internationell statistik, främst med den av FAO:s Forestry Di— vision och ECB:s Timber Committee publicerade. I vissa fall har det icke varit möjligt att nå full överensstäm- melse, sannolikt beroende på smärre omgrupperingar av statistiken, föränd- ringar i omräkningstal o. dyl. Avvikel- serna har dock varit relativt obetydli- ga och torde sakna betydelse i föreva- rande sammanhang.

Innan exportutvecklingen för de skil- da varuslagen på olika länder och län- dergrupper närmare kommenteras, skall i korthet en belysning ges av skogs- varuexportens betydelse i stort samt utvecklingen under den undersökta pe— rioden av exporten av de olika huvud- grupperna sågade och hyvlade träva- ror (inkl. bjälkar, sparrar och syllar), massa, papp och papper samt wall- board. Härvid skall exportens relation till produktionen särskilt beaktas. Som jämförelseår vid denna översikt har valts dels utgångsåret för föreliggande undersökning 1927 dels 1936 som ett »normalt» förkrigsår och dels slutligen 1950 och 1954 (alternativt 1953 då statistik ej stått att erhålla för 1954). I detta avsnitt har, förutom ifrågava- rande länders industristatistik, ovan- nämnda internationella statistik begag- nats främst beträffande produktions- uppgifterna för olika länder. Vidare kommer i detta avsnitt att behandlas vissa drag i utvecklingen, som förefal- ler att vara av strukturell natur.

Skogsindustriproduktemas andel av exporten Nordens betydelse i skogsvaruproduk- tionen

De nordiska länderna utgör tillsam- mans ett mycket betydande produk- tionsområde för skogsvaror. Sålunda torde de år 1954 ha svarat för ca 40 procent av Europas (exkl. Öststaterna) produktion av trävaror (sågade barr- trävaror). Andelen torde dock ha sjun- kit något jämfört med förkrigstiden. öststaternas (exkl. Sovjet) produktion har beräknats vara av samma storlek som de nordiska ländernas.

På massaområdet är Norden än mer dominerande i förhållande till det öv- riga Europa (exkl. Öststaterna). Sve- riges, Finlands och Norges sammanlag- da produktion år 1954 av massa (me— kanisk och kemisk) kan beräknas ha ut— gjort drygt 7200 tusen ton eller in- emot 70 procent av (len europeiska (exkl. Öststaterna). Öststaterna (exkl.

Sovjetunionen) har beräknats produce-

ra något mer än 10 procent av den eu- ropeiska produktionen. Som jämförelse kan nämnas, att U. S. A:s massapro— duktion år 1954 uppgick till 10 000 tu- sen ton och den canadensiska till drygt 8500 tusen ton. Det bör anmärkas, att medan Canadas massaproduktion till 55 procent utgjordes av mekanisk mas- sa, så var motsvarande siffror för U. S. A. och de nordiska länderna 20 resp. 31 procent.

Av papp och papper producerade de nordiska länderna är 1954 cirka 3100 tusen ton eller nära 25 procent av Europas (exkl. öststaterna) pappers- produktion. Öststaternas (exkl. Sovjet) produktion har skattats till nära 15 procent av de europeiska, U. S. A:s produktion uppgick samma år till nära 23 000 tusen ton och Canadas till cirka 6900 tusen ton. Av Canadas pappers- produktion utgjordes 80 procent av tid- ningspapper, medan motsvarande andel

hos U. S. A. och Norden var 5 resp. 31 procent. Den svenska tidningspappers- produktionen uppgick till 24 procent av den totala pappersproduktionen.

Beträffande wallboard slutligen sva- rade de nordiska länderna är 1954 för en produktion om 580 tusen ton eller 60 procent av den europeiska, som år 1954 utgjorde något över 960 tusen ton, U. S. A. producerade cirka 1 370 tusen ton och Canada cirka 170 tusen ton.

Sveriges andel i de nordiska länder- nas skogsvaruproduktion framgår av följande uppställning.

Tabell 1. Procenluell fördelning av skogs- varuproduktionen år 1954 inom de nor— diska länderna.

Papp 0. Wall— papper board

Trävaror

(sågade) Massa

Land

Sverige . . . 150 50 46 62 Finland. . . 137 33 36 22 Norge .. .. 13 17 18 16

1 För Sverige och Finland ingår icke den ej statistikförda produktionen vid mindre såg— verk.

Skogsprodukternas andel av det totala exportvärdet

Exporten av skogsprodukter utgör en mycket betydande del av de skandina- viska ländernas totala export. Under den här undersökta perioden har skogs- produkterna i stort sett behållit samma värdemässiga andel av exporten. För Sveriges del har den utgjort 41—47 procent, för Finlands del 74—80 pro- cent och för Norges del 25—31 pro- cent. Utvecklingen har emellertid varit olika för de skilda sortimenten. Pap- persexportens andel av den totala ex— porten har stigit i jämförelse med de närmaste förkrigsåren i samtliga nor— diska länder. Att skogsvaruexporten i Finland uppvisar en lägre andel av to- talexporten än under förkrigsåren

sammanhänger med en minskad andel för trävaruexporten, som inte fullt kompenseras av uppgången för pap- persexporten.

Tabell 2. Sveriges, Finlands och Norges export av skogsprodukter i procent av det totala exportvårdel.

Trä- varor

Medeltal Mas"

Summa skogsprod.

Sverige.. 1927/30 8 1931/33 11 1934/38 9 1948/54 11 1927/30 13 1931 /33 16 1934/38 14 1943/54 19 1927/30 13 1931 /33 11 1934/38 10 1948/54 13

Finland .

Trots att exportprisutvecklingen för de svenska skogsprodukterna under större delen av 30-talet var ogynnsammare än för den totala exporten, kunde massan och papperet genom en volymmässig expansion öka sin andel i det totala exportvärdet. För trävarorna däremot har, oaktat priserna här snarast ut- vecklat sig förmånligare under 30-talet än för massa och papper, exportande- len minskat som följd av att volymen nedgått. Under efterkrigsåren har pris-* utvecklingen utvecklat sig gynnsamma- re för skogsvarucxporten än för den to— tala exporten. Massaexporten intog så- lunda en större andel av det totala ex- portvärdet åren 1948—1954 än under förkrigsåren, trots att volymen varit mindre. Beträffande papperet har även en volymstegring bidragit till att öka exportandelen jämfört med före kriget. I fråga om sågade trävaror kan sägas att de senaste åren för Sveriges del uppvisat stigande exportsiffror. År 1955

översteg exporten 1 milj. standards, vilket gör att man får gå tillbaka ända till 1930 för att finna en högre siffra.

Exportens andel av trävaru_ och massaproduktionen

Redan av föregående avsnitt kan man sluta sig till att en mycket stor del av skogsvaruproduktionen i de nor- diska länderna avsättes på export. Un— der (len här undersökta perioden har emellertid utvecklingen lett till en min- skad andel för exporten. För trävarorna (sågade) torde sålunda år 1927 de ex- porterade kvantiteterna ha utgjort nära 80 procent av den sammanlagda pro- duktionen i Sverige, Norge och Finland mot cirka 65 procent år 1936 och cirka 60 procent år 1954. Av massan exporte— rades år 1954 56 procent av den sam- manlagda produktionen, av papp och papper 64 procent samt av wallboard 52 procent.

Massaexportens andel av produktio- nen i de nordiska länderna framgår av följande tabell:

Tabell 3. Massaexportens andel i procent av produktionen åren 1927, 1936, 1950 och 1954.

Land 1927 1936 1950 1954

Sverige ...... 69 72 66 61 Finland ...... 60 69 57 48 Norge ........ 59 60 54 54 Länderna till-

hopa ....... 65 69 61 56

Trots att ökningen i förbrukningen av massa för inhemsk produktion av papp och papper snarare var större mellan åren 1927 och 1936 än mellan åren 1936 och 1950, kunde exportande- len för massa öka mellan de två först- nämnda åren. Mellan dessa år ägde nämligen en stark expansion av massa- produktionen rum. Särskilt stark var

den i Finland. Här ökade sålunda mas- saproduktionen under åren 1927 till 1936 med 150 procent, medan ökningen i Sverige under motsvarande år upp- gick till 50 procent och i Norge till 25 procent. Mellan åren 1936 och 1950 där— emot var produktionen närmast oför- ändrad i alla tre länderna. Då pappers— produktionen mellan dessa år fortsatte sin expansion ökade den inhemska massaförbrukningen och exportandelen sjönk, vilken utveckling fortsatt under 1950-talet. Under senaste är har en fort- satt utbyggnad ägt rum av pappers- industrins kapacitet såväl i Sverige som i Finland. Av kända planer att döma torde denna utveckling antagas fortsätta. I vad mån detta kommer att leda till en ytterligare minskning av exportandelen för massa är ovisst. Den ytterligare utbyggnad även av massa- produktionens kapacitet som inletts i Finland och planeras i Sverige och som såvitt angår Sverige kan grundas på re- viderade beräkningar över rävarutill- gångarna talar emellertid för att ut— rymme skall finnas även för en expan- sion av massaexportcn.

Exportens andel av pappers— produktionen.

På pappersområdet har en fortgående expansion under perioden ägt rum be— träffande såväl produktion som export. Mellan åren 1927 och 1936 ökade den sammanlagda pappersproduktioncn i de tre länderna från 1 315 tusen ton till 1 952 tusen ton eller med 50 procent. Ökningen mellan åren 1936 och 1950 uppgick till 35 procent. Exportökning- en under motsvarande perioder utgjor- de 50 resp. 20 procent. Exportandelen har sålunda sjunkit något under perio- den. Utvecklingen för de olika länder- na framgår av följande tabell, där siffror medtagits även för 1954.

Tabell 4. Pappersexportens andel i pro- cent av produktionen åren 1927, 1936, 1950 och 1954.

Land 1927 1936 1950 1954

68 79 78

65 85 67

62 77 65

54 77 62

Sverige ...... Finland ...... Norge ........ Länderna till-

hopa ....... 74 72 67 64

Av tabellen framgår att en fortgående minskning skett i expertens andel av produktionen. För Sveriges del är ut- vecklingen mera markant än för de nor- diska länderna i genomsnitt. För Fin- land föreligger dock en avvikelse mel- lan åren 1927 och 1936, då exportande- len relativt kraftigt ökade. Detta sam- manhänger med den kraftiga expansio- nen av den finska tidningspapperspro— duktionen under 1930-talet.

Exportandelen för tidningspapper är högre än för annat papp och papper. För Finlands del ligger den vid cirka 90 procent. Mellan åren 1936 och 1950 har produktionsökningcn för tidnings— papper varit blygsammare och mindre än för annat papp och papper.

Produktionsökningen för tidnings- papper och annat papp och papper i de olika länderna framgår av tabell 5.

Produktion och export av wallboard Wallboardproduktionen, som växte fram under 30-talet, har först under kri- get och därefter fått större betydelse.

Den ojämförligt största expansionen har ägt rum i Sverige, som år 1954 sva- rade för 63 procent av den sammanlag- da produktionen i Norden. Produktion och export i de olika länderna år 1954 framgår av tabell 6.

Tabell 6. Produktion och export av wall- board år 1954 i Sverige, Finland och Norge. (1000 ton)

Export i % av prod.

Produk- Export

tion

368 126 91

58 47 26

Sverige ...... Finland ...... Norge ........

Förskjutningar i skogsvaruerportens sammansättning.

Av det föregående har framgått flera märkbara förskjutningar i skogsvaru- exportens sammansättning från för- krigstiden. Sålunda har trävaruexpor- tens värdemässiga andel av totalexpor- ten avtagit, medan massaexporten när— mast är oförändrad och en ökning skett för papp och papper. Hemmaförbruk- ningen har tagit en större andel av pro— duktionen under efterkrigsåren jämfört med åren före kriget såväl för trävaror som för massa och papper. För träva- rorna var denna utveckling särskilt markant de första förkrigsåren sam- manhängande bl. a. med utvecklingen av bostadsproduktionen här hemma. En ökad andel för exporten synes kun-

Tabell 5. Procentuell förändring i produktionen av tidningspapper och annat papp och papper mellan åren 1927 och 1936 samt 1936 och 1954.

Tidningspapper

Annat papp och papper

Land

1927—36 1936—54 1927—36 1936—54

+ 23 + 98 —21 + 31

Sverige ......................... Finland ......................... Norge ........................... Länderna tillhopa ................

+ 71 +140 + 60 + 85

+30 +21 + 3 +20

+60 +86 +52 +63

na väntas i betraktande av de allra se- naste årens erfarenheter. Expansionen inom pappersindustrin har lett till att en större del av massaproduktionen förbrukas på hemmamarknaden. Även för papperet har exportandelen avtagit, ehuru i mindre grad, under den här iakttagna perioden.

Speciella strukturella förändringar i den svenska ea'portutvecklingen

Utöver dessa drag i den allmänna ut- vecklingen skall här endast fästas upp- märksamheten på några speciella struk- turella förändringar i den svenska ex- portutvecklingen.

Inom trävaruområdet kan en märkbar skillnad i utvecklingen avläsas dels för sågade dels för hyvlade trävaror. De hyvlade varorna, som i slutet av 20-talet utgjorde en rätt avsevärd del av träva- ruexporten, har successivt avtagit i be- tydelse. Tabell 7 belyser denna utveck- ling hos den svenska exporten jämfört

med utvecklingen i Finland och Norge.

Tabell 7. Exporten av hyvlade trävaror :" procent av exporten av sågade och hyvlade trävaror.

Land 1927 1936 1950 1954

Sverige ...... 25 24 10 6 Finland ...... 2 5 1 2 Norge ........ 63 51 55 36

Den finska och norska exporten av hyvlade trävaror har varit av mindre omfattning än den svenska, vilket fram- går av tabell 8.

Tabell 8. Exporten av hyvlade trävaror åren 1927, 1936, 1950 och 1954. (1 000 stds)

Land 1927 1 936

Sverige ...... 277 218 Finland ...... 25 55 Norge ........ 62 22

Beträffande massaomrädet är det sär- skilt förhållandet mellan sulfit och sul- fat samt mellan oblekta och blekta kva— liteter, som påkallar intresse. Såsom framgår av tabellerna 9 och 11 har ut- vecklingen lett till en ökad betydelse för såväl sulfatmassan som för de blekta massorna.

Tabell 9. Produktion av sul/almassa i procent av produktionen av sulfit- och sul/almassa exkl. dissolving åren 1927, 1936, 1950 och 1953.

Land 1927 1936 1950 1953

Sverige ....... 48 51 Finland ...... 35 47 Norge ........ 20 25

Som tabell 9 utvisar, har sulfatmas- san kraftigt ökat sin andel av produk- tionen av papperscellulosa i samtliga de tre nordiska länderna. Särskilt stark har utvecklingen av sulfatmassaproduk- tionens kapacitet varit i Finland under de senaste åren. I jämförelse med för- krigsåren har dock en minskad andel av sulfatmassaproduktioncn efter kriget avsatts på export, medan en kraftig ök- ning skett i hemmaförbrukningen av kraftpapper. Expansionen av kraftpap- persproduktionen belyses av tabell 10.

Som framgår av tabell 10, har pro- duktionsökningen för kraftpapper va— rit betydligt starkare än för pappers- produktionen totalt.

Vad utvecklingen för de oblekta resp. blekta massakvaliteterna beträffar, fö- religger en klar skillnad i de tre nor- diska ländernas produktion.

Av tabell 11 framgår, att medan pro- duktionsökningen av blekta kvaliteter varit mycket kraftig i Sverige mellan åren 1936 och 1950 och varit relativt måttlig i Norge, kan en minskning av- läsas för Finland. Detta sammanhänger bl. a. med produktionsutvecklingen för

Tabell 10. Procentuell förändring i produktionen av kraftpapper jämförd med för- ändringen i den totala produktionen av papp och papper (exkl. tidningspapper).

Kraftpapper

Papp och papper (exkl. tidningspapper)

1927—1936 1936—1950 1927—1936 1936—1950

+ 100 + 120 + 60

Sverige......... Finland ......... Norge ...........

+ 75 + 125 + 47

+41 +7O +35

+60 +86 +52

textilcellulosa (dissolving), som ökat kraftigt i Sverige, medan den minskat i Finland. Även produktionsökningen av blekt sulfatcellulosa i Sverige har betytt mycket i denna utveckling mot en star- kare betydelse för blekta kvaliteter. Finlands och Norges produktion av des- sa är relativt obetydlig. Efter 1950 har emellertid även i Finland en uppgång för de blekta kvaliteterna skett.

Tabell 1]. Produktion av blekta massa- kvalileter i procent av den totala produk— tionen av kemisk massa.

Land 1927 1936 1950 1953

Sverige ...... 17 41 Finland ...... 21 . 127 Norge ........ . . 53 65

1 År 1952.

Skogsvaruexportens fördelning på länder och länderområden (valutaområden) Skogsvaruexporten har såsom i inled— ningen omnämnts uppdelats på sju län- derområden. I det följande skall vissa sammanställningar göras, belysande ut- vecklingen i stort och möjliggörande jämförelser av utvecklingen av exporten från de tre nordiska exportländerna Sverige, Finland och Norge. Härutöver skall för vissa intressanta och betydel- sefulla marknader ges en mera detalje- rad redogörelse, där ländernas export på ett enskilt land under olika tidspe- rioder blir närmare belyst. Denna redo- görelse får närmast karaktär av en över—

siktlig framställning av de tendenser, som kunnat avläsas i tillgängligt statis- tiskt material. En närmare analys av orsakerna till iakttagna förändringar går framställningen icke in på. Redogörelsen kommer att uppdelas på fyra underavdelningar, trävaror, pappersmassa, papp och papper samt wallboard. Då det i första hand är frå- ga om att ge en bild av utvecklingsten- denserna i stort, har det icke ansetts lämpligt att knyta jämförelserna till en— staka år, utan årsmedeltal har i stället uträknats för olika perioder. Som jäm- iförelseperioder har i princip valts upp-

svingsåren 1927—1930, depressionsåren 1931—1933, återhämtningsåren 1934— 1938 samt som representativa för efter- krigstiden åren 1949+1953. Som jämfö- relse har emellertid även insatts expor-V ten under år 1954.

Trävaror

Rundvirkc1

Såsom framgår av tabell 12 uppgick den svenska exporten av rundvirke un— der åren 1927—1930 till i medeltal 953 000 mil per år. Under 1930-talet sjönk den betydligt men steg under pe- rioden 1949/53 till 861000 in” per år. År 1952 uppnådde exporten den höga siffran av 1308 000 1113. 1954 uppgick

1 I utredningens betänkande om »Barrskogs- tillgångarna och skogsindustrins råvaruför— sörjning» (SOU 1952: 15) finns en redogörelse för utrikeshandeln med rundvirke för åren 1925-—1950, sid. 57—59.

exporten till 1 102 000 m3 och steg 1955 till inte mindre än 1676 000 m3. Det kan förtjäna att omnämnas, att genom- snittet för åren 1952—1955 ligger på 1251000 m3, alltså betydligt över ge- nomsnittet för åren 1927—1930. Anled- ningen till den höga siffran år 1952 är att söka i den utomordentligt omfattan- de propsexporten, som detta år uppgick till inte mindre än 1 000000 mä. Under de tre följande åren har propsutförseln minskat medan en betydande ökning skett av i första hand massaved men även av »övrigt rundvirke».

Tabell 12 utvisar även exportens för- delning på ländergrupper. I tabellen re- dovisas endast ländergrupperna 1 och 2 då exporten på övriga grupper varit av mycket ringa omfattning. För åren 1949/53 uppgick exporten till länder- grupperna 1 och 2 till ungefär 99 pro— cent av den totala rundvirkesexporten. Beträffande 1954 må uppmärksammas en icke obetydlig export av rundvirke till Östeuropa (ländergrupp 6). Då ut- fördes det från vårt land 83 000 m3, var-

Tabell 12. Exporten av rundvirke med för- delning på Iändergrupper.

Ländergrupper

År (medel— tal)

Totalt Grupp 1 Grupp 2

10001000010000 m. m. /.. m. %.

1927/30 953 320 599 1931/33 460 121 329 1934/38 476 240 223 1949/53 861 409 443 1954 1 102 850 164

1927/30 3 199 2 147 1 025 1931/33 1 823 967 810 1934/38 3 285 1 795 1 437 1949/53 3 613 2 471 801 1954 3 560 2 550 498

1927/30 182 46 136 1931/33 85 26 59 1934/38 82 30 52 1949/53 133 26 107 1954 119 49 68

Sverige

Finland

av huvuddelen massaved till Ungern. — Beträffande Finland må framhållas, att detta land under åren 1949/53 haft en betydande rundvirkesexport till Öst- europa, i medeltal 338000 1113 per år.

Då utvecklingen av exporten av props och massaved synes särskilt intresse, har i tabell 13 gjorts en sam— manställning, i vad avser Sverige och Finland.

Utvecklingen av (len finska rundvir- kesexporten företer såsom framgår av tabellerna 12 och 13 en annan utveck- ling än (len svenska. Under depressions- åren i början av 1930-talet sjönk ex- porten men ej i samma omfattning som vår utförsel. Redan under åren 1934/38 var (len finska rundvirkesutförseln stör— re än före 1931 och har under efter- krigsåren stigit ytterligare. Detta sam- manhänger med den förut nämnda ök- ningen av handeln med Östeuropa. Det må även framhållas att ökningen i den finska utförseln av rundvirke under ef— terkrigsåren helt faller på massaveden; propsexporten har sedan förkrigsåren minskat med nära 50 procent.

Den norska rundvirkesexporten är av liten omfattning och föranleder ingen kommentar. Anmärkas bör dock att upp- gifterna rörande den norska exporten, som hämtats ur den norska handelssta- tistiken samt överensstämmer med mot- svarande uppgifter i internationell sta— tistik, icke innefattar (let flottade virket.

vara av

Bjälkar, sparrar och syllar

Exporten av dessa sortiment är icke särskilt betydande. För Sveriges del uppgick den i slutet av 20-talet till cir— ka 320000 n13, sjönk under 30-talet och utgjorde i medeltal för åren 1934—1938 cirka 100 000 m3. Efter kriget har ten- densen varit stigande och medeltalet för åren 1949—1953 utgjorde cirka 200 000 m3. I övrigt hänvisas till tabell

Ländergrupper

År

Sortiment (medeltal)

Grupp 1

1 000 m3

oxo

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

Finland

wx'ltotow COWMHP—

aqmm qu—l

419 543

(A? ,.n

Massaved Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

Finland

116 21 107 189 529

1 193 96 351 28 1 157 37 1 662 83 1 693 104

_. www—iq con-loco

14. Ländcrgrupperna 3—6 har ej med- tagits i tabellen, då utförseln till dessa grupper från de nordiska länderna va- rit ytterst ringa. Uppmärksammas må dock att Finland under perioden 1949/ 53 haft en årlig utförsel till Östeuropa (ländergrupp 6) av 51000 mil. Norges export, som är ytterst obetydlig, har ej medtagits i tabellerna. Den svenska exporten av bjälkar och sporrar kommer till drygt 75 procent på Västeuropa (grupp 1), medan nära 20 procent avsättes på den engelska marknaden och endast cirka 5 procent på gruppen »Övriga länder» (grupp 7), huvudsakligen på Egypten. Någon export till andra områden (dollarlån- der, Sydamerika och Östeuropa) har icke förekommit. Under 30—talet öka- de Västeuropas andel i exporten under det en minskning ägde rum för Stor- britannien och Egypten. Under efter- krigsåren 1949—1953 har i stort sett

samma relationer gällt som under åren 1927—1930. På den europeiska mark- naden kommer Danmark främst, följt av Västtyskland och Norge. Till Grek- land, Frankrike och Nederländerna har exporterats förhållandevis små kvan- titeter. Exporten till Storbritannien, som under 30-talet avtog markant i för- hållande tiil åren 1927—1930, har även under efterkrigsåren varit obetydlig med undantag av år 1951, då den upp— gick till 113000 1113 för att året där- på sjunka till 18 000 1113. Den höga siff- ran för 1951 förklarar att medeltalet för efterkrigsåren blivit förhållandevis högt. Exporten till Egypten av bjälkar och sparrar har för Sveriges del icke samma omfattning som för Finlands men har dock vissa år uppgått till icke helt obetydliga kvantiteter.

Exporten av syllar går så gott som helt till Västeuropa (grupp 1) och Stor- britannien m. fl. (grupp 2). Nya mark-

Tabell 14— Exporten GU bjälkar, sparrar och syllar med fördelning på ländergrupper.

Ländergrupper

År

anadenan Tbta" Grupp 1 Grupp 2 Grupp 7

1 000 m3 1 000 ms 1 000 m3 1 000 m3

319 136 105 201 165

282 65

224 112

89 150 156

77 25 136 50 168 19

85 3

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

Finland

74 22 13 40

4

21

nader, ehuru obetydliga, har efter kri— get varit Israel och Egypten. En skift— ning har emellertid därutöver ägt rum i länderfördelningen såtillvida att före kriget huvudparten exporterades till Storbritannien, medan den större delen nu går på Västeuropa. Danmark, Väst- tyskland och Nederländerna är nu hu— vudkunderna. Bland dem kan Nederlän— derna betraktas som en ny marknad efter kriget.

För Finland, där exporten av dessa varor betyder proportionsvis mindre i den totala trävaruexporten, har nivån från perioden 1934—1938 icke uppnåtts under perioden 1949—1953 för bjälkar och sporrar. Beträffande syllar uppvisa- de den finska utvecklingen en rätt mar- kant ökning efter kriget. Under för- krigstiden var exporten av syllar emel- lertid rätt obetydlig. Denna ökning sammanhänger med en förändring i ex— portens inriktning i förhållande till för- krigsåren. Under förkrigsåren var den finska exporten av syllar praktiskt ta- get helt koncentrerad till den tyska marknaden. Under efterkrigsåren har den tyska marknaden icke betytt nå- got, medan däremot en expansion efter år 1949 skett på de östeuropeiska län— derna Polen och Ungern.

Länderfördelningen i den finska ex- porten av bjälkar och sparrar skiljer sig i avsevärd mån från den motsva- rande svenska. Medan de västeuropeis- ka länderna på detta område för Sve- riges del tar över 75 procent av expor- ten har de endast tagit cirka 30 pro- cent före kriget och endast 15 procent efter kriget av den finska exporten. Den engelska marknaden är nu för dessa va- ror även för Finlands del obetydlig. Det stora avsättningsområdet har för Fin- lands del varit Egypten. Under perio- den 1927—1930 exporterades i medeltal årligen till Egypten 200 000 ut3 eller cirka 75 procent, under 1934—1938 85 000 m3 eller cirka 65 procent, under 1949—1953 nära cirka 90 000 m3 eller drygt 80 procent. På den västeuropeiska marknaden, dit sålunda endast en min- dre del gått, har avsättningsländerna så gott som uteslutande varit Västtyskland och Danmark. Till Grekland har dock under åren 1949—1950 gått resp. 2 000 och 10 000 m3. Att märka är att Neder- länderna praktiskt tagct icke betytt nå- got för den finska exporten. Före kriget var den tyska marknaden av större vikt än den danska, där speciellt under åren 1934—1938 avsattes små kvantiteter.

Den norska exporten av bjälkar, spar-

Tabell 15. Exporten av sågade barrträvaror (inkl. lådbräder) med fördelning på länder- grupper.

Ländergrupper

År

(me del- Totalt

Grupp

2 Grupp 3 Grupp 5

tal) 1 000

stds

1 000 stds %

1 000 stds

1 000

0 0 stds /0 /”

890 645 661 713 852

1 105 796 967

280 240 298 268 368

453 416 574 260 308

34

Sverige 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 664

1954 714

1927/30 4 1931/33 26 20 1934/38 20 15 1949/53 11 5

1954 15 11

Finland

32 37 45 19 38 29 43 9

41 31 52 15 59 23 39 14 43 2

74 76 75 45 73

25 19

lo o—oooo H n-A

0505. UYCOO

iiilOQSOOOHwHHM iiOOO HNOOO OOOOO

! | | ll

HIGH qmomq omm-now v—nawww OOOOM GOOD—Wik Manx!

rar och syllar är helt obetydlig. De små kvantiteter som levererats har i hu- vudsak avsatts på den engelska mark— naden.

Sågade trävaror

och hyvlade barr—

Som inledningsvis antytts har rätt av- sevärda förändringar under den ifråga- varande tidsperioden ägt rum i de nor- diska ländernas trävaruexport. I för- hållande till perioden 1927—1930 är den nordiska trävaruexporten under efterkrigsåren 1949—1953 betydligt läg- re. Som nyss visats har en återhämt- ning för Sverige dock kunnat ske för sortimenten bjälkar, sparrar och syllar i förhållande till de närmaste förkrigs- åren. En motsvarande utveckling har genom de senaste årens höga export även ägt rum för kategorien sågade och hyvlade varor. I förhållande till för- krigsåren 1934—1938 uppgick exporten av sågade och hyvlade barrträvaror un- der perioden 1949—1953 i Sverige till

90 procent, i Finland till 66 procent och i Norge till 60 procent. I absoluta tal är emellertid den norska trävaru- exporten liten. Medan den svenska och finska exporten under åren 1949—1953 ligger i genomsnitt vid cirka 770000 resp. 675 000 stds årligen, uppgår den norska till endast cirka 20 000 stds och torde i de följande resonemangen om liindcrfördelningen i stort sett kunna utelämnas. Då utvecklingen mot en minskad betydelse för de hyvlade va— rorna varit ett markant drag i den svenska exporten, har det ansetts vara av intresse att vid diskussion av för- ändringarna i exportens länderfördel- ning behandla de sågade och hyvlade produkterna var för sig.

Av tabell 15 framgår utvecklingen i stort av exporten av sågade barrträva- ror (inkl. lådbräder), fördelade på län- dergrupper. (Någon export på länder- grupp 4 har inte förekommit.)

Enligt tabellen har den svenska ex- porten efter kriget i jämförelse med de närmaste förkrigsåren ökat på Väst-

europa (grupp 1) och det yttre ster— lingområdet (grupp 3), minskat på Storbritannien (grupp 2) samt på grupp 7 (»Övriga länder»). Någon ökning har även skett på grupp 5 (Argentina-export under år 1951). Minskningen på Stor- britannien, som även återfinnes i den motsvarande norska och finska export- utvecklingen, beror främst på den re- striktiva politik, som där förts efter kri- get, såväl beträffande import som in- hemsk förbrukning av trävaror. Siff- rorna för 1954 och 1955 års export vi- sar här på en ändring. I takt med lätt- naderna i restriktionerna har exporten på den engelska marknaden expanderat.

Ökningen på grupp 1 (Västeuropa) sammanhänger med en markant ökning på Nederländerna. Ökning förekommer också på Västtyskland och Belgien samt Grekland. Den ökade exporten till grupp 3 (yttre sterlingområdet) inne- fattar en ökad export till Australien och Sydrhodesia. Den sydafrikanska mark- naden har efter kriget tagit mindre så- gade lådämnen än under förkrigsåren men ökade sin import från Sverige av övriga sågade varor. Förändringarna inom grupp 7 (övriga länder) samman- hänger i huvudsak med ändringar i ex- porten på Spanien och Grekland. Ex- porten på Spanien, som i början och mitten på 30—talet var avsevärd (mellan 65 000—100 000 stds), avtog i slutet av 30-talet och är nu obetydlig (1000— 2 000 stds). Denna nedgång har endast obetydligt kompenserats genom en upp- gång på Egypten, som före kriget mot- tog cirka 10 000 stds mot cirka 14000 stds under perioden 1949—1953.

Den finska utvecklingen under efter- krigsåren jämfört med förkrigsåren 1934—1938 visar en minskning på så- väl Västeuropa som Storbritannien samt det yttre sterlingområdet. Särskilt kraf- tig har nedgången varit i exporten på Storbritannien. Inom ländergrupp 5

(Sydamerika) har exporten ökat; främst gäller detta Argentina, som år 1951 mot— tog nära 30000 stds. Inom grupp 6 (östeuropa) ligger ökningen nästan helt på Sovjet, som under åren 1949—1953 mottagit följande kvantiteter: 60 000, 18000, 57 000, 118000 och 66 000 stds. Ökningen på grupp 7 slutligen samman— hänger med en ökning på Egypten, men därtill synes — i motsats till den sven- ska utvecklingen — den spanska mark— naden ha kommit tillbaka.

Minskningen i exporten på Västeuro- pa faller främst på Västtyskland och Belgien. Även på Frankrike har expor- ten avtagit i jämförelse med förkrigs— tiden och detta land är nu en rätt liten marknad. Före kriget var Belgien jämte Tyskland den största marknaden för (len finska exporten i Västeuropa. Uri— der efterkrigsåren har de största mot- tagarländerna varit Nederländerna jäm- te Danmark. Åren 1952—1954 har dock exporten till Västtyskland överstigit le- veranserna till Danmark.

Av tabellen framgår vidare Norges rätt obetydliga export, av vilken Väst- europa numera tar ungefär samma an- del som Storbritannien. Nedgången i norska exporten jämfört med förkrigs— perioden sammanhänger huvudsakligen med cxportminskningen på Storbritan- nien, som före kriget helt domineradie norska exportmarknaden.

För de hyvlade varorna framgår erx- portutvecklingen på de olika länder- grupperna av tabell 16.

Av tabellen framgår den ovan diskm- terade fortgående minskningen i expor- ten av hyvlade varor. Storbritanniens minskade import av dessa varor har V:a- rit den dominerande faktorn i utveclk— lingen. Här skall endast fästas upjp- märksamheten på ett par drag i utveclk- lingen, nämligen den markanta upjp- gången i den finska exporten efter kr-i- get på grupp 1 (Västeuropa) samt den

___—__.»_-_

Tabell 16. Exporten av hyvlade barrlrå'varor (inkl. hyvlade Iådbrå'der) med fördelning på ländergrupper.

Ländergrupper Land År Totalt Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 6 Grupp 7 (medeltal) 1 000 1 000 o/ 1 000 V 1 000 O/ 1 000 0/ 1 000 0/ stds stds " stds 0 stds ” stds 0 stds 0 Sverige 1927/30 245 47 19 161 66 34 14 —— —— 3 1 (nom. stds) 1931/33 197 31 16 158 80 7 4 _ 1 0 1934/38 197 20 10 168 86 8 4 _ 1 0 1949/53 59 11 19 18 30 30 51 — 1 0 1954 55 12 22 25 45 18 33 O O O 0 Finland 1927/30 25 2 8 18 72 5 20 — — 0 0 1931/33 34 3 9 28 82 3 9 — 0 O 1934/38 49 5 10 39 80 5 10 0 0 0 0 1949/53 10 1 10 1 10 4 40 4 40 O 0 1954 15 1 7 2 13 6 40 6 40 O 0 Norge 1927/30 63 1 47 75 15 24 — — 1931/33 30 0 0 26 87 4 13 _ — — — 1934/38 19 0 0 15 79 4 21 —— _— 0 0 1949/53 12 2 17 6 50 4 33 —— 0 0 1954 9 0 0 6 67 3 33 —— — —

svenska uppgången på det yttre ster- lingområdet.

Uppgången på Västeuropa efter kri- get av den finska exporten är koncentre- rad till ökningar på Nederländerna och främst på Danmark. Det bör i detta sammanhang understrykas, att den ned- gång som framträtt i Sveriges export på Västeuropa främst synes vara en följd av en nedgång på Danmark.

Den svenska exporten av hyvlade va— ror har ökat rätt väsentligt på det yttre sterlingområdet. Det är i första hand Australiska Statsförbundet, som tagit emot ökade kvantiteter efter kriget, men även exporten till Sydafrikanska unio- nen företer en tydlig ökning.

Då länderna kring östra Medelhavet torde kunna sägas utgöra ett i viss mån särpräglat avsättningsområde med lik- artad struktur och då intressanta för- ändringar i exportutvecklingen beträf- fande dessa länder kunnat konstateras, lämnas i tabell 17 en särskild redovis— ning för exporten till dessa länder.

Tabell 17. Exporten av sågade och hyvlade barrträuaror (inkl. lådbrå'der) på vissa medelhavsländer. ( I 000 stds).

År .' . ' = _: 7;

Land (medel- ? E '5 E & 5 & "': &

tal) OEFÄLV'äE !:

Sverige 1927/30 5 0 13 0 0 1931/33 6 — 6 1 0 1934/38 7 o 11 1 1 1949/53 21 2 16 3 2

Finland 1927/30 0 — 8 —- — 1931/33 0 — 5 — 1934/38 1 __ 4 _ ()

1949/53 4 3 11 2 4

Som framgått av den tidigare fram- ställningen utgör den engelska markna- den det främsta avsättningsområdet för den nordiska trävaruexporten. Med hän- syn till den betydelse, som denna mark- nad har, kan det vara av intresse att se, hur den svenska andelen i den engel- ska trävaruimporten förändrats under här iakttagen tidsperiod, jämförd med övriga viktiga leverantörländers andel.

Tabell 18. Fördelning av Storbritanniens import av sågade och hyvlade barrträvaror (inkl. lådbräder) åren 1927—1953.

År Import totalt

Import i procent från nedanstående länder

(medeltal) (1 000 stds) Sverige Finland Sovjet Canada Övriga

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1 760 1 618 2178 1195

19,8 20,1 18,6 21,8

24,5 33,9 4,4 25,4 35,3 6,5 25,3 24,2 18,1 19,6 9,4 23,4

17,4 12,7 13,8 25,8

Källor: The Trade of the United Kingdom (åren 1927—1935). Accounts relating to the Trade and Navigation of the United Kingdom (åren 1936—1953).

Som framgår av tabell 18 har Sverige kunnat öka in andel på den under efter- krigsåren minskade engelska markna- den. Finland liksom framförallt Sovjet— unionen har däremot en mindre andel än närmast före kriget. Importandelen för »Övriga länder» har ökat avsevärt. Främst torde den förklaras genom att Jugoslavien åren 1949—1953 uppträtt som exportör på Storbritannien med relativt betydande kvantiteter. Med un- dantag för obetydliga kvantiteter i slu- tet av 20-talet har nämnvärd import icke förekommit under förkrigstiden från Jugoslavien. Ser man till åren 1954 och 1955 har emellertid importen från Jugoslavien praktiskt taget upphört. Å andra sidan uppvisas stigande import— siffror från Sovjetunionen, varifrån år 1955 importerades cirka 15 procent. Från Sverige togs nämnda är cirka 27 procent. Andra leverantörländer under efterkrigstiden har varit Frankrike, Tjeckoslovakien och österrike, ehuru med mindre kvantiteter.

Det kan slutligen nämnas, att på den andra stora avsättningsmarknaden för den nordiska trävarnexporten, Neder— länderna, den svenska andelen är vä- sentlig. År 1954 uppgick den sålunda till 39 procent; motsvarande tal för Finland var 19 procent. Med hänsyn till den expansion, som under de senaste

åren ägt rum på den holländska mark- naden, där den totala importen åren 1950—1953 kommit upp till eller över- stigit importen under de närmaste för- krigsåren, är det skäl att se hur expor- ten från Sverige och Finland förskju— tits under de olika perioderna.

Tabell 19. Export till Nederländerna av sågade och hyvlade barrirävaror (inkl. lådbrå'der) från Sverige och Finland. (1 000 stds).

År Export fran

(medeltal)

Sverige Finland

1927/30 ....... 1930/33 ....... 1934/38 ....... 1949/53 ....... 1954 ..........

Sammanfattning: Vid en sammanfatt— ning av utvecklingen i stort för den nordiska trävaruexporten bör först framhållas följande beträffande total» siffrorna. För samtliga länder visar pe- rioden 1949—1953 lägre siffror för trä- varuexporten än förkrigstiden 1934/38. Den norska exportnedgången under 30- talet har fortsatt och Norge konkurrerar nu på trävaruexportens område endast i ringa grad. Den finska exporten har minskat betydligt mer än den svenska både i absoluta och relativa tal räknat. Att märka är emellertid att i Sverige

Tabell 20. Exporten av mekanisk massa med fördelning på ländergrupper. (torrtänkt vikt)

Ländergrupper A

Land (medel- Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7 tal) 10001000,y 1000,y 10000/ 1000 ,, 1000, 10000/ 1000,,/ ton ton ” ton ” ton ” ton fo ton 43 ton ” ton 0 Sverige 1927/30 282 109 39 137 49 1 0 9 3 7 2 2 1 17 6 1931/33 267 76 28 147 55 2 1 10 4 4 2 3 1 25 9 1934/38 320 75 24 205 64 1 0 21 7 4 1 1 0 13 4 1949/53 283 74 26 178 63 3 1 11 4 11 4 1 0 5 2 1954 358 93 26 220 61 5 1 12 4 13 4 11 3 4 1 Finland 1927/30 140 42 30 48 34 0 0 11 8 6 4 27 20 6 4 1931/33 182 30 16 107 59 0 0 25 14 7 4 8 4 5 3 1934/38 266 42 16 193 72 1 0 21 8 4 2 0 0 5 2 1949/53 179 43 24 94 53 1 1 19 11 7 4 14 8 1 1 1954 193 48 25 99 51 — — 20 10 21 11 3 2 2 1 Norge 1927/30 281 51 18 220 78 0 0 7 3 1 0 0 0 2 1 1931/33 287 57 20 223 78 —— 2 1 1 0 0 0 4 1 1934/38 274 60 22 209 77 0 O 1 0 1 0 0 0 3 1 1949/53 306 94 31 205 67 0 0 5 2 0 O 0 0 3 1 1954 386 97 25 279 72 —— 1 0 -——- _ — —- 9 3

faller den totala minskningen i över- vägande grad på de hyvlade produk- terna, medan de sågade varorna i stort hävdar sin förkrigsposition och under de senaste åren uppnått mycket höga siffror. För Finland faller nedgången i rätt betydande grad även på de sågade varorna.

Vad länderfördelningen beträffar har den svenska trävaruexporten kunnat väl hävda sin andel på den betydelse- fulla engelska marknaden samt kunnat öka sin export på kontinenten, där främst en gynnsam utveckling på den nederländska marknaden faller i ögo- nen. Ökningarna på länder kring östra Medelhavet är också intressanta drag i utvecklingen.

Vad Finland beträffar är det i första hand den med krigsskadeståndsleveran- serna inledda och sedan fortsatta ex- porten till Sovjetunionen, som är ett be- tydelsefullt drag. Även finsk trävaru- export till andra öststater har, som vi- sats bl. a. för syllar, upptagits efter kri- get. I den mån denna nya inriktning

av finsk export på marknader, som för svensk export icke är traditionella blir bestående och eventuellt utvecklas sy- nes konkurrenscn kunna väntas bliva mindre på övriga marknader, där myc— ket goda svenska framgångar efter kri- get redan kunnat iakttagas.

Mekanisk och kemisk massa

Mekanisk massa

Exporten av mekanisk massa från de tre nordiska länderna uppgår totalt till drygt 20 procent av den totala massa- exporten. År 1953 var den mekaniska massans andel störst i Norge, cirka 50 procent; i Finland uppgick den till 20 procent och i Sverige till 14 procent.

De stora avsättningsområdena för me- kanisk massa i Europa är främst Stor- britannien (nära 60 procent av Euro- pas totala import), Frankrike, Belgien, Västtyskland och Nederländerna. Utom Europa är det i första hand USA, som importerar större kvantiteter, till över— vägande del från Canada.

Exporten från de nordiska länderna till skilda länderområden framgår av tabell 20.

Den engelska marknaden är domine- rande för de nordiska ländernas ex- port. Sålunda importerar Storbritan- nien från dessa länder cirka 90 procent av sitt totala behov av mekanisk massa, vilken andel i stort sett stått sig under hela perioden. De förändringar, som kunnat konstateras i exportutveckling- en, har sålunda i stort sett följt föränd- ringarna på det engelska avsättnings- området. Utvecklingen har emellertid icke varit parallell för Sverige, Norge och Finland. Av utvecklingen för grupp 2 (huvudsakligen Storbritannien) i ta- bell 20 framgår, att minskningen i ex- porten på Storbritannien under efter- krigsåren 1949——1953 i förhållande till perioden 1934;1938 i absoluta tal va- rit obetydlig för Norge och väsentligt mindre för Sverige än för Finland, vil- ket lands export under 30-talets upp- gångsår expanderade starkt på denna marknad.

Det bör i detta sammanhang fram- hållas, att den minskning, som skett i den engelska importen från de nordiska länderna sedan förkrigstiden, samman- hänger med en i stort sett motsvarande minskning i totalimporten och icke in- nebär någon väsentlig överflyttning till andra marknader. Den övervägande de- len av den mekaniska massan åtgår för framställning av tidningspapper. Det minskade engelska importbehovet torde i huvudsak hänga samman med en ned- gång i tidningspappersproduktionen jämfört med förkrigsåren och beror icke på en ökning av den inhemska till- verkningen av mekanisk massa. För- ändringarna i den engelska tidnings- pappersproduktionen jämfört med för- ändringarna i importen av mekanisk massa belyses i tabell 21.

Vad länderfördelningen i den engel-

Tabell 21. Förändringarna i den engelska importen av mekanisk massa jämfört med

förändringarna i tidningspappersproduk— tionen. Procent.

År Import av Produktion mekanisk av tidnings- (medeltal) massa papper 1927/30—1931/33 + 13 + 18 1931/33—1934/38 + 30 + 24 1934/38—1949/53 _ 21 _ 37

ska importen beträffar kan vidare sä- gas, att en mindre ökning registrerats i importen från Canada, nämligen från cirka 15000 ton i genomsnitt årligen för perioden 1934—1938 till 31 000 ton årligen 1949—1953 samt att tendensen närmast varit stigande under senaste åren. Hur den svenska andelen i den engelska importen av mekanisk massa förändrats jämfört med övriga expor— terande länders andelar framgår av ta— bell 22.

Vad förändringarna i övrigt beträffar i länderfördelningen kan följande påpe- kas. På grupp 1 (Västeuropa) har den relativa andelen av exporten för de. nordiska länderna ökat efter kriget och har under perioden 1949——1953 varit drygt 25 procent. I absoluta tal visar den svenska och finska exporten prak— tiskt taget oförändrade siffror vid en jämförelse mellan perioderna 1934—38 och 1949—53, medan Norge ökat från 60 000 ton i årsmedeltal till inemot 100 000 ton. Den norska ökningen ligger främst på Nederländerna och Danmark; men även den tyska marknaden, dit ex- porten var obetydlig före kriget, har under 1949;1953 dykt upp som motta- gare av mekanisk massa. Vissa föränd- ringar i länderfördelningen kan även konstateras för Sverige och Finland, för vilka länder exporten till detta område totalt förändrats mycket litet. På Frank- rike har exporten minskat, rätt betyd- ligt för Sveriges del bl. a. som följd av

Ar Import totalt

Import i procent från nedanstående länder

(medeltal) (1 000 ton) Sverige Norge Finland Canada Övriga

1927/30 446 1931/33 505 1934/38 657 1949/53 516

29,3 27,5 31,1 33,9

51,5 45,8 34,5 40,5

en ökad inhemsk produktion av meka- nisk massa. ökningen har för Finlands del förekommit på Belgien och för Sve— riges del på Nederländerna. Beträffande märkbara förändringar på övriga ländergrupper kan nämnas, att nedgången mellan perioderna 1934 —1938 och 1949—1953 för Sverige och Finland på grupp 4 (dollarområdet) faller på exporten på USA. Uppgången mellan samma perioder på grupp 5

(Sydamerika) för Sverige och Finland härstammar främst från en ökad export till Argentina under åren 1950 och 1951. Uppgången för Finland på grupp 6 (öststaterna) är koncentrerad till Sov- jetunionen. Nedgången slutligen på grupp 7 (Övriga länder) för Sverige är en följd av en stark nedgång i exporten på Spanien.

Kemisk massa

Beträffande den kemiska massan ut- gör de nordiska länderna ett mycket betydande exportområde. År 1954 ex- porterades sålunda drygt 3 100 000 ton, varav Sverige ensamt svarade för 1 871000 ton. Samma år exporterades från Canada cirka 1 760 000 ton, varav cirka 80 procent till enbart USA. År 1954 ökade den förut relativt obetyd— liga massaexporten från USA till drygt 400 000 ton från 147 000 ton år 1953. I övrigt torde endast österrike behöva nämnas som massaexportör med en ex— port 1954 om 145000 ton med Italien och Tyskland som huvudsakliga avnä- mare. Bland betydande importländer

kan nämnas USA och i Europa främst Storbritannien samt Frankrike, Väst- tyskland, ltalien, Belgien och Neder- länderna. I Sydamerika är det Brasi- lien och Argentina och i Asien Japan, som kommer främst som importländer. De nordiska ländernas export av ke- misk massa fördelad på olika länder- grupper framgår av tabell 23.

För Sverige och Norge har en stark minskning skett i dollarexporten. I stor utsträckning har massan i stället av— satts inom andra områden, som sålunda fått en betydligt större andel av total- exporten efter kriget än före. Nedgång- en i den finska exporten på dollarom- rådet har icke varit lika stor, främst som följd av som nedan skall visas _ att exporten av snlfatmassa på dol- larområdet kunnat bibehållas i stort sett oförändrad.

Det mest framträdande draget i den svenska exportutvecklingen beträffande kemisk massa mellan förkrigsåren 1934 ——1938 och efterkrigsperioden 1949— 1953 är utan gensago den nyss nämnda starka nedgången i dollarexporten. Som framgår av tabellen tog dollarområdet (grupp 4) omkring 46 procent av total- exporten 1934—1938 mot endast 17 pro- cent under perioden 1949—1953. År 1954, då exporten av kemisk massa upp- gick till 1871 000 ton, kom endast 11 procent eller 208 000 ton på dollarlån— derna. Till en del har denna nedgång kompenserats genom en tydlig uppgång på grupp 1 (Västeuropa) och på grupp 5 (Sydamerika). Den ökade exporten

Ländergrupper

År Land (medel— Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7

tal)

1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1000

ton ton % ton % ton % ton % ton % ton % ton % Sverige 1927/30 1270 297 24 271 21 25 2 615 48 17 1 3 0 42 4 1931/33 1325 324 24 206 16 35 3 660 50 29 2 7 0 64 5 1934/38 1863 479 26 321 17 38 2 857 46 58 3 12 1 98 5 1949/53 1675 713 43 410 24 39 2 285 17 148 9 21 1 59 4 1954 1871 864 46 535 29 57 3 208 11 147 8 4 0 56 3 Finland 1927/30 450 117 26 141 31 2 O 128 29 15 3 39 9 8 2 1931/33 728 156 21 317 44 4 0 194 27 23 3 10 2 24 3 1934/38 1001 259 26 453 45 10 1 234 23 8 1 7 1 30 3 1949/53 827 238 29 324 39 6 1 142 17 48 6 48 6 21 3 1954 955 307 32 316 33 11 1 105 11 105 11 68 7 43 5 Norge 1927/30 251 57 23 86 35 10 4 74 29 5 2 0 0 19 7 1931/33 210 44 20 58 28 6 3 71 34 2 1 10 5 19 9 1934/38 294 67 23 79 27 6 2 83 28 8 3 2 0 49 17 1949/53 233 87 37 94 40 2 1 26 11 3 1 2 1 19 8 1954 288 117 41 130 45 3 0 13 5 8 3 _ —— 17 6

till Västeuropa får till en del sin för- klaring genom den ökade exporten av textilcellulosa (dissolving). Totalt kan dissolvingexporten beräknas ha upp- gått till cirka 165000 ton i årsgenom— snitt 1934/1938, mot cirka 328000 ton under perioden 1949—1953. Under den- na period har nära 60 procent av dis— solvingexporten avsatts inom Västeuro- pa (grupp 1). Italien har emellertid icke nu längre samma dominerande ställning på detta område som före kri— get, dels är exporten till Italien lägre än tidigare,dels har de övriga dissolving— importerande länderna, såsom Frank- rike, Västtyskland, Nederländerna och Belgien, ökat sin import jämfört med före kriget. Av massan för papperstill- verkning har sulfitcellulosan ökat rela- tivt obetydligt på dessa länder, medan uppgången för sulfatcellulosan är mar— kant.

Den rätt avsevärda ökningen på Syd— amerika (grupp 5) från perioden 1934 —1938 till 1949—1953, kommer i hu- vudsak på Brasilien och Argentina. Ned-

gången inom grupp 7 är koncentrerad på Japan.

Storbritannien har importerat en större andel från Sverige under perio- den 1949—1953 än under 1934—1938 eller nära 40 procent av sin totalimport under efterkrigsperioden, mot cirka 30 procent före kriget. Motsvarande siffror för Finland är cirka 32 procent under perioden 1949—1953 mot drygt 45 pro- cent 1934—1938.

En belysning av hur utvecklingen ge- staltat sig för de olika massakvaliteter— na, sulfat- och sulfitmassa, ges i tabel- lerna 24 och 25.

Totalsiffrorna för sulfatmassaexpor- ten visar en minskning för Sverige och Norge _ vilket senare lands export är mycket obetydlig under tiden 1949] 53 i förhållande till förkrigsåren 1934/ 38. Minskningen var för Sveriges Vid- kommande cirka 15 procent. Denna minskning föll nästan helt på dollar- området (grupp 4) och Japan (grupp

Ländergrupper

År (medel- tal)

Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6

1 000 ton %

1 000 1 000 ton %

1 000 ton % ton

281 68 324 61 436 57 155 24

Sverige 1927/30 15 1931/33 25 1934/38 28 1949/53 23

COM (Duk—H

1954

Finland 1927/30 1931/33 1934 /38 1949/53 1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

130 17

34 31 59 29 75 26 76 23 69 19

70 79 75 7 5

Utzon—:ma— O'BBNMO kiwi-50003 OHOOO ).: w HHOOH oomwczoa U'Qooaå MMHWOO NHJBJBH

[ o o I I o o I

7). Nedgången på dollarområdet låg uteslutande på den oblekta sulfatmas- san, medan den blekta ökade något. Nedgången i utförseln till dollarområ- det och Japan kompenserades i viss mån av en ökad expert på vissa andra marknader, främst Västeuropa (grupp 1) samt Storbritannien (grupp 2) och Sydamerika (grupp 5).

För Sveriges del har, som framgår av tabellen, en mycket markant ökning skett av sulfatmassaexporten på Väst- europa eller med drygt 100 000 ton, en nära 80-procentig ökning, mellan pe- rioderna 1934—38 och 1949—1953; en ökning som därefter fortsatt. I absoluta tal kommer den största exportökningen på de betydelsefulla marknaderna Frankrike och Västtyskland, men rela- tivt har ökningen varit större på t. ex. Danmark, Belgien och Nederländerna. Det bör också framhållas, att ökning- arna varit relativt starkast för den blekta sulfatmassan.

Den finska exporten har såsom fram— går av tabellen ökat under efterkrigs-

åren. Finland har i stort sett inte haft något bortfall på dollarområdet och har ej heller, då landet inte haft någon ja— pansk marknad, berörts av osäkerheten efter kriget på denna marknad. Samti- digt med en bibehållen export på dol- larområdet har Finland deltagit i ex— pansionen på den västeuropeiska mark- naden. Liksom Sverige har Finland ock- så kunnat öka på Sydamerika, medan exporten på den brittiska marknaden icke ökat.

Beträffande sulfitmassan har den re— lativa nedgången i totalsiffrorna mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 varit större för Finland och Norge än för Sverige. Detta sammanhänger till stor del med det ovannämnda förhål— landet att för Sverige nedgången i ex- porten av sulfitmassa för papperstill- verkning motvägts av en kraftig upp— gång i dissolvingexporten, som icke haft sin motsvarighet i Finlands och Norges export. Även beträffande sulfit-

Ländergrupper

År (medel- tal)

Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 7

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

% % % % %

858 793 1 095 1 018 1 119

233 232 337 458 537

10 10 10 16 29

39 42

38 43 64 50 43

Sverige 1927/ 30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

27 29 31 45 48

227 148 212 257 343

26 19 19 25 31

334 336 421 38 130 13

78 7

Finland 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

339 527 707 500 580

228 196 270 221 269

73 103 175 138 153

55 43 64 81 108

22 20 25 28 27

24 22 23 37 40

118 242 331 202 205

82 56 77 89 123

35 46 47 40 35

36 28 28 40 46

94 28 135 26 159 22

66 15 36 6

58 26 60 31 68 25 24 11 12 4

H 5 18 27 16 35

18 19 49 18 16

ugn-Auc; omr-nuo

o-A

HH mooooooo 030-7wa #U'IGODUI

HHMW» OOOOO NMHI—lb-l WHGOHN CHOOH-lkuk 0.10th OJMG'DOÖO [OHOJ—553 IHF—imo

massan har Sverige och Norge fått vid— kännas en kraftigare minskning än Fin— land i sin dollarexport. Å andra sidan har Sveriges expert på Storbritannien (grupp 2) och framförallt på Väst- europa hävdat sig bättre än den finska, som speciellt på Storbritannien gått till- baka. Detta gäller även om exporten av sulfitmassan för papperstillverkning renodlas. Liksom för sulfatmassan har beträffande sulfitmassan en ökning skett mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 på den sydamerikanska marknaden för såväl Sverige som Fin— land, men ej för Norge. Den svenska ökningen mellan samma perioder på Östeuropa (grupp 6) gäller i huvudsak dissolvingmassa till Polen. Även ök— ningen för Finland på detta område kommer i första hand på Polen. Sammanfattning. Inom massaområdet har, som under tidigare avsnitt fram- hållits, minskningen i exporten på fram— förallt USA varit det framträdande dra— get under efterkrigsperioden 1949— 1953 jämfört med förkrigstiden. Under slutet av 20—talet och hela 30-talet ex-

porterade vi mellan 45 och 50 procent av vår export av kemisk massa till dol— larområdet. Under den nu undersökta efterkrigsperioden var motsvarande an-

del av exporten endast cirka 17 procent ' och under år 1954 ej mer än 11 pro- cent. För Norges del men icke i samma utsträckning för Finlands har nedgång- en varit av samma ordning. USA:s minskade betydelse som en export— marknad för vår del har delvis hängt samman med att Canada under och ef- ter kriget fått en ökad betydelse som tillförselkälla för USA. Den ojämförligt största rollen i denna utveckling har emellertid spelats av den ökade pro— duktionen inom USA. Under åren 1937 —1938 producerades sålunda i genom— snitt cirka 5,7 milj. ton mot 16—17 milj. ton under år 1954. Medan im- porten i procent av tillförseln (produk- tion + import—export) åren 1937— 1938 utgjort cirka 25 procent, var mot- svarande tal för 1954 endast cirka 111 procent. Av den import, som nu före- kommer till USA (1952—1953) fall—er cirka 75 procent på Canada (inkl. New

Foundland). Att den övriga impor— ten i stort sett måste ha karaktär av en marginalimport synes uppenbart av dessa siffror. Med hänsyn härtill har det kanske ur stabiliseringssynpunkt va- rit fördelaktigt _ från dollarinkomst- aspekten bortses här — med den star- kare koncentration till våra »grann— marknader» Storbritannien och Väst- europa, som ägt rum efter kriget.

Den kraftiga uppgången i vår export på de västeuropeiska länderna synes i viss mån hänga samman med att vi i förhållande till våra konkurrenter kun- nat exportera mera av de nu eftertrak- tade blekta kvaliteterna, bl. a. dissolving och blekt sulfat. Till sist bör väl också understrykas den ökade betydelse, som de sydamerikanska länderna fått efter kriget som ett massaimporterande om- råde, speciellt den expanderande bra- silianska marknaden.

Wallboard

NVallboardindustrin har, som tidi- gare framhållits, först under kriget och därefter vuxit till större betydelse. Som exportör ligger Sverige främst i världen med en export år 1954 på 213 000 ton. Bland övriga exportländer kan nämnas Finland med en export samma år på 59 000 ton och Norge med 24 000 ton. Canada, som år 1950 exporterade en- dast 6 000 ton, har dock under femårs- perioden 1949—1953 exporterat i ge- nomsnitt 18 000 ton, varav huvudparten till USA. De senaste åren har även Väst— tyskland uppträtt som exportör, var— jämte ökade kvantiteter exporterats av Österrike, år 1954 uppgående till 17 000 ton.

Importländer är i Europa främst Stor— britannien, Nederländerna, Belgien och Danmark. USA har under efterkrigs- åren importerat mellan 20000 och 25000 ton, varav mellan 10000 och

15 000 ton sammanlagt från Sverige och Finland.

Den ojämförligt största marknaden för svensk wallboard är Storbritannien (med kronkolonier), dit under perio- den 1949—1953 exporterats nära 50 procent av vår totala wallboardexport. Till Västeuropa (grupp 1) har gått cirka 25 procent av exporten och till »Yttre sterlingområdet» (grupp 3) cirka 15 procent.

Inom Västeuropa är det främst Neder— länderna, Belgien och Danmark, som mottagit svensk wallboardexport. På Nederländerna har exporten vuxit från 11600 ton år 1949 till 16900 ton år 1953 och 28 700 ton år 1954, till Belgien från 5100 ton år 1949 till drygt 7000 ton åren 1953 och 1954 medan den le- gat tämligen oförändrad på Danmark under perioden 1949—1953 med omkring 3000 ton för att stiga något under år 1954. En stegring visas även på Frank- rike från 500 ton år 1949 till cirka 4 500 ton åren 1953 och 1954. Därjämte har franska kolonier mottagit en ökad mängd, från endast cirka 300 ton år 1949 till 2100 ton 1953.

Storbritannien har under perioden 1949—1953 importerat cirka 70 procent av sin wallboard från Sverige och mel- lan 10 och 15 procent från Finland. Ut- vecklingen årsvis på denna stora mark- nad för de olika nordiska ländernas ex- port framgår av nedanstående samman— ställning.

Wallboardexporten till Storbritannien. (1 000 ton)

Land 1950 1951 1953

Sverige. . 47,2 Finland 5,6 Norge.. . , 3,3

På det yttre sterlingområdet (grupp 3) har utvecklingen i viss mån varit

analog med den på Storbritannien med en stark ansvällning av exporten under åren 1950—1951. Från 11 600 ton år 1949 steg exporten här till 19 800 ton år 1950 och till 33 100 ton år 1951 för att år 1953 sjunka till 6 500 ton. De starka svängningarna på dessa sterlingmark- nader torde bl. a. hänga samman med de kraftiga förändringar som inträffat i sterlingområdets valutatillgångar i samband med Korea-kriget och anpass— ningen därefter. Även den finska expor- ten har en motsvarande utvecklingskur- va på det yttre sterlingområdet.

På den sydamerikanska marknaden fram till 1952 har främst Argentina stått som mottagare av svensk wallboard. En jämförelse med den finska utveckling- en lämnas i följande serie.

Wallboardexporten till Argentina. (1 000 ton)

Land 1949 1950 1951 1953

Sverige ..... 7,9 1,1 Finland.... 2,6 2,5

För Finland är det den västeuropeis- ka marknaden, som har den största be- tydelsen med drygt 40 procent av to- talexporten. I motsats till den svenska utvecklingen har den finska exporten till Nederländerna avtagit, från 8800 ton år 1948 till 7000 ton är 1953 och 8 100 ton år 1954. Däremot har expor- ten på Västtyskland ökat från endast 150 ton år 1948 till 4500 ton år 1953 och 2 700 ton år 1954, medan den sven- ska exporten till Västtyskland ökat från 3000 ton år 1948 till 4100 år 1953 och 6900 ton år 1954. Den finska ex— porten till Danmark har förändrats från 3 200 ton år 1948 till 5 700 ton är 1953 med ett toppår 1951 vid 9 900 ton, som emellertid överskreds år 1954 då siffran var 10900 ton.

Den norska exporten slutligen har

ungefär lika fördelats under perioden 1949—1953 mellan Storbritannien m. fl. (grupp 1) och Västeuropa (grupp 2). Inom Västeuropa är det i första hand Danmark och Nederländerna som varit köpare.

Papp och papper

Tidningspapper. År 1954 uppgick de nordiska ländernas export av tidnings- papper till 712 000 ton eller nära 12 procent av den beräknade världsex- porten. Tillsammans med Canada, som utgör den ojämförligt främsta produ- centen och exportören av tidningspap- per (år 1954 drygt 5 000 000 ton), täck- te de nordiska länderna drygt 92 pro- cent av världsexporten, som beräknas 1954 ha uppgått till 6200 000 ton. De främsta avsättningsområdena är USA, som importerar sitt tidningspapper i första band från Canada (1954 cirka 97 procent), Storbritannien, Australien, Argentina, Brasilien, Sydafrikanska Unionen och Indien. På europeiska kon- tinenten är huvudilnportörerna Väst- tyskland, Danmark, Frankrike och Bel- gien. Exporten från de nordiska länder- na liar ökat från ett årsmedeltal 1927— 1930 om 520 000 ton till 724 000 ton för perioden 1949—1953. Starkast ökade den finska exporten under 1930-talet. Om man ser på hela 25-ärsperioden från 1927—1930 till 1949—1953, har den svenska exporten stigit obetydligt med cirka 20000 ton och den norska min- skat med cirka 30 000 ton, medan den finska ökat med icke mindre än 210 000 ton eller över 100 procent. Denna ex— pansion kan sägas i huvudsak ha ägt rum på dollarområdet och Sydamerika. Utvecklingen för de tre ländernas ex- port på de olika ländergrupperna fram— går av tabell 26.

Totalt har den svenska tidningspap- persexporten icke förändrats särskilt mycket sedan de närmaste förkrigsåren

(1934 1938). En ökning föreligger från ett årsmedeltal för perioden 1934—1938 om 187000 ton till 204000 ton under perioden 1949—1953. I exportens län- derfördelning har emellertid skett rätt stora förändringar. Vad som främst på- kallar intresset är den starka nedgång— en på dollarområdet (grupp 4) jämförd med den motsvarande uppgången på sterlingområdet, omfattande dels grupp 2, främst Storbritannien, (5. k. inre sterlingområdet), dels grupp 3 (det yttre sterlingområdet). En rätt kraftig uppgång på den sydamerikanska mark- naden är också nämnvärd. På dollar- området framträder en stigande kon- kurrens från bl. a. Canada, som fort- satt sin under kriget starka frammarsch på denna marknad. Samtidigt har emel— lertid den särskilt efter 1949 kännbara dollarbristen gjort sterlingländerna me- ra benägna att köpa från annat håll. Speciellt åren 1950—1951 sjönk den engelska importen från Canada väsent- ligt. Den starka uppgången på yttre sterlingområdet för den svenska ex- porten är i huvudsak lokaliserad till en

markant uppgång på Australien med en ökning från ett par hundra ton un- der perioden 1936—1938 till i medeltal 26000 ton under 1949—1953. Exporten från övriga nordiska länder till Austra- lien visar även ökning men icke i sam- ma grad. För utvecklingen på den eng- elska marknaden lämnas nedan en re- dogörelse.

På den sydamerikanska marknaden (grupp 5) har exporten ökat totalt med cirka 15000 ton i årsmedeltal mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953. Ökningen beror huvudsakligen på en markant uppgång i exporten på Brasi- lien och Uruguay. Vår Argentinaexport var i stort sett oförändrad under åren 1949—1951 jämfört med perioden 1934 -—1938. Sammanhängande med de kän- da valutasvårigheterna i Argentina sjönk Sveriges export år 1952 till 196 ton från 28 500 ton 1951; år 1953 upp- gick den till 4 000 ton.

Förändringarna i exporten från de nordiska länderna sedan förkrigstiden till de viktigaste sydamerikanska mark— naderna belyses av tabell 27.

Tabell 26. Exporten av tidningspapper med fördelning på ländergrupper.

Ländergrupper

År (medel-

Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5 Grupp 6 Grupp 7

tal)

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

% % % %

Svenge 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1927/30 1931/33 1934/38

Finland

10

35 22

61 63 80 43 27 13

7 4

34 20 47 23 104 32

34 34

23 27 31 48 43

20 25 45

7 3

2 3 1

oxo.-A_- tour-usa: Gemma: mtOCDODUI

19 29

13 11 14 32 26

69 54

36 27 35 28 21

145 38 117 30

12 7 17 13 20 13 9 6 1 1

1949/53 ' 1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

QAQWQ WNNWH one—cout»

HM (DO—76000 &]

Tabell 27. Exporten av tidningspapper till Argentina, Brasilien och Uruguay 1934— 1938 och 1949—1953. (1 000 ton)

Uru- guay

Export från/till

Argen- Brasi- tina lien

Sverige 1934/38 24 1949/53 17 Finland 1934/38 31 1949/53 37

1934/38 22 1949/53 13

Norge

På den europeiska kontinenten, där exporten totalt sett för Sveriges del va- rit oförändrad från perioden 1934-— 1938 och till 1949—1953, har en ned— gång skett i den svenska exporten till Danmark med i genomsnitt 8000 ton och på Frankrike med cirka 5 000 ton. Å andra sidan har den tyska markna- den, som icke betydde något före kri- get, mottagit cirka 10 000 ton i genom- snitt för perioden 1949—1953 med en årligen ökande tendens. Vad Finland och Norge beträffar har dessa länders export till Danmark något ökat efter kriget, under det att deras export lik- som Sveriges minskat på Frankrike. Vi- dare må nämnas, att den norska expor- ten nedgått på Belgien och Portugal samt att den finska minskat rätt be- tydligt på Belgien. Beträffande den finska exportutvecklingen på öststater- na (grupp 6) kan framhållas, att ök-

ningen mellan perioderna 1934—1938 och 1949—1953 faller på Sovjetunionen, som närmast efter kriget importerat av- sevärda kvantiteter från Finland. Un- der åren 1946—1949 exporterades från Finland resp. 95 000, 34 000, 39 000 och 27000 ton. För åren 1950—1952 har ej angivits någon finsk export på Sovjet— unionen. 1953 var exporten 10 000 ton. Den betydande nedgången sedan för— krigstiden i den engelska pappersim— porten har gått ut över Finland och Norge samt framförallt Canada. Det är endast Sverige, som i absoluta tal kun- nat uppvisa en stegring i exporten på Storbritannien under perioden 1949— 1953 i förhållande till förkrigsperioden 1934—1938. Storbritanniens totala im- port samt resp. exportländers andel i importen redovisas i tabell 28.

Den kraftigaste nedgången har drab- bat Canadas export, vilken i absoluta tal sjunkit från drygt 300000 ton i genomsnitt perioden 1936—1938 till en- dast 90000 ton för perioden 1949— 1953. Åren 1953 och 1954 visar dock en återhämtning för Canadas export till Storbritannien med siffrorna 154000 och 226 000 ton.

Det kan nämnas, att den engelska produktionen av tidningspapper sam- tidigt med nedgången i pappersimpor— ten uppvisar en minskning från i ge— nomsnitt 875000 ton under perioden

Tabell 28. Storbritanniens tidningspappersimport med fördelning pa" exportländer.

År Totalt Import i procent från

(medeltal)

(1 000 ton)

Sverige Norge Finland

Canada1

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

324 331 420 201 333

7 5 3 7 1 1 1

15,5 20,5 18,6 27,4 14,7

60,9 65,4 71,9 45,8 67,8

1 Inkl. Newfoundland. Källa: The Trade of the United Kingdom.

Tabell 2.9. Exporten av papp och papper (exkl. tidningspapper) med fördelning på ländergrupper.

Ländergrupper

År (medel- Total Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4

tan 1 000

ton

1 000 ton

1 000 ton

% %

1 000 ton

1 000 ton

ox /o

%

266 308 376 468 587

118 150 203 259 460

147 122 147 165 221

53 72 77 161 242

34 41 61 100 157

19 17 24 50 67

Svenge 1927/30 1931/33 1934/38 1949/53

1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

20 23 20 34 4 1

29 27 30 39 34

13 14 17 30 30

147 164 200 129 166

48 69 106 57 82

70 58 73 52 66

55 53 53 28 28

40 46 52 22 18

48 48 50 32 30

Finland

25 29 47 92

10 9 13 20 17

1

10

9 15 24 22

10 11

ÄMNE—JM cocoa-hu '#&#ka NAWMÅ wleCJ—J wacom—w &&)wa dumma-> HiQ-BUU!

1934—1938 tilll 545000 ton 1949—1953 samt att exporten varierat mellan 60 000 och 130 000 ton och avsatts på sterling— området, främst Australien. Minskning- en i importen är sålunda att hänföra till en starkt minskad förbrukning av — tidningspapper som följd av en bibe- hållen ransonering.

Papp och papper (exkl. tidningspap- per). Vid undersökningen av export- utvecklingen på pappersområdet har gruppen papp och papper behållits som en enhet och endast tidningspapper har, som tidigare framgått, exkluderats. Med hänsyn till kraftpappersexportens cen- trala betydelse för Sveriges export har emellertid härutöver en specialredovis- ning skett av detta sortiment (se ta- bell 30).

På pappersområdet har en fortgåen- de expansion i de tre nordiska länder- nas export ägt rum sedan 1927, dock med undantag för Norge mellan perio- derna 1927—1930 och 1931—1933. För Sverige har ökningen från förkrigspe- rioden 1934—1938 till efterkrigsåren

1949—1953 uppgått till drygt 24 pro- cent, för Finland till nära 28 procent och för Norge till drygt 12 procent. Ökningen i kraftpappersexporten sedan före kriget har för Sverige och Finland varit starkare än den totala pappers- cxportens ökning, för Sverige nära 50 procent och för Finland över 200 pro- cent. Däremot har en minskning ägt rum av den norska kraftpappersexpor- ten sedan förkrigsperioden 1934—1938. Det bör framhållas, att kraftpapper har en betydligt större andel i den sven- ska pappersexporten än i den finska och norska. Under perioden 1949—1953 utgjorde sålunda kraftpappersexporten 49 procent av den totala papp- och pap— persexporten från Sverige, medan mot- svarande siffror för Finland och Norge var 29 resp. 9 procent. Produktionen av kraftpapper är också betydligt större i Sverige än i de övriga nordiska län- derna. De senaste årens starka expan- sion i Finland bör emellertid under- strykas.

Fördelningen av papp- och pappers—

exporten (inkl. kraftpapper) på länder- grupper under olika perioder framgår av tabell 29.

Beträffande exportutvecklingen mel- lan förkrigsperioden 1934—1938 och efterkrigsperioden 1949—1953 kan som allmänt omdöme sägas att den i stora drag tett sig likartad för de tre nordis- ka länderna även när man ser till län- derfördelningen. Inom nästan samtliga ländergrupper med undantag för grupp 2 (Storbritannien m. fl.) redovisas en uppgång i exporten. Nedgången i ex- porten på Storbritannien från förkrigs- tiden är ett markant drag i de tre län- dernas export. Under perioden 1934— 1938 gick sålunda 52 procent av de nordiska ländernas papp- och pappers- export till den brittiska marknaden mot endast 27 procent under perioden 1949—1953. Nedgången har propor- tionsvis varit störst för Finland och minst för Norge. Denna starka nedgång på den betydelsefulla brittiska mark-

naden får ses delvis som en följd av den importbegränsning, som uppehållits under denna efterkrigsperiod. Totalt har den brittiska importen minskat med cirka 18 procent sedan förkrigsperioden 1934—1938. En rätt betydande ökning i den engelska pappersproduktionen har därtill ägt rum mellan motsvarande perioder.

Utöver denna allmänna bild av ut— vecklingen skall här endast understry- kas några särdrag i exportutvecklingen på skilda länder. Till Västeuropa har den svenska och norska exporten ökat med över 100 procent mellan perioder- na 1934—1938 och 1949—1953 och den finska med drygt 60 procent.

Av en ökning för Sveriges del på 84 000 ton kommer 61 000 ton på ök- ning av kraftpapper d. v. s. nära 75 procent av den totala ökningen på om- rådet. Finland har mellan motsvarande perioder ökat sin kraftpappersexport

från 6 000 ton till 26 000 ton. De bety- delsefullaste ökningarna på Västeuropa faller på Nederländerna, Belgien och Danmark. Den tyska marknaden lur också ökat i vikt och exporten dit lllI' de senaste åren visat en starkt uppåt- gående tendens. På grupp 3 (Yttre ster- lingområdet) har Sveriges export sti- git med omkring 100 procent. Uppgång- en har inom detta område främst fallit på Sydafrikanska Unionen samt Austra- lien. För Norge har ökningen på denna ländergrupp också varit betydande. Finlands export är däremot obetydlig till det yttre sterlingområdet men visar år 1954 på en klar stegring. Den sven— ska uppgången på dollarområdet (grupp 4) är nettoresultatet av en nedgång på USA samt en starkare ökning på övriga dollarländer, främst Colombia. Export- stegringen på Sydamerika (grupp 5), som är kraftig för såväl Sverige som Finland, ligger praktiskt taget helt för de båda länderna på Argentina. För Fin- land redovisas cn ökning för Östeuropa (grupp 6), som i första hand avser Sovjetunionen men även, ehuru i min- dre grad, Tjeckoslovakien och Polen. Den svenska exporten på grupp 7 har ökat rätt betydligt; i främsta hand gäl- ler detta Egypten och länder i främre Orienten, såsom Syrien m. fl. En min- dre uppgång visas också för Spanien med kolonier.

Fördelningen av kraftpappersexpor- ten på olika ländergrupper redovisas i tabell 30.

Sammanfattning. Pappersexporten har, som tidigare framgått, under den här iakttagna perioden kunnat fortlö- pande expandera. På den betydelsefulla brittiska marknaden har vi beträffande tidningspapper kunnat väl hävda vår export medan vår andel något minskat för annat papp och papper i jämförelse med förkrigstiden. På sterlingområdet i övrigt samt på Västeuropa och den syd-

Tabell 30. Exporten av kraftpapper med fördelning på ländergrupper.

Ländergrupper

År (medel-

Grupp 3 Grupp 4

tal)

1 000 ton

1000 % ton %

1927/30 1931/33 1934/38 1949/53 1954

Finland 1927/30 1931/33 . 1934/38 25 1949/53 76

1954 201

1927/30 1931/33 . . 1934/38 27 15 1949/53 15 33 1954 16 38

Sverige

amerikanska marknaden har exportök- ningarna varit betydande och mer än kompenserat nedgången på Storbritan- nien och USA. En betydelsefull roll för exportökningen efter kriget har spelats av exporten av kraftpapper, för vilken vara Sverige är det dominerande ex- portlandet.

På lång sikt synes efterfrågan i värl- den på pappersområdet böra bedömas optimistiskt. Paralleller med utveckling- en inom USA synes styrka antagandet om en starkt ökad efterfrågan på papp och papper (kanske i särskilt hög grad på sulfatpapper) i takt med en fortsatt utveckling av industri och näringsliv i stort. Ett viktigt problem är, hur re— lationerna i fortsättningen kommer att

utveckla sig mellan massaexport och pappersexport. En jämförelse med för- krigsperioden 1934—1938 och åren 1949 -_1953 visar att massaexporten från de nordiska länderna snarast minskat, me- dan pappersexporten expanderat. I vad mån även i fortsättningen ett överfö- rande av exporten till mera förädlade produkter skall ske blir beroende av många komplicerade faktorer, som icke här skall beröras. En betydande utbygg- nad av pappersindustrin förekommer eller planeras emellertid runt om i värl- den, i Australien, i Indien, i Asieu och i Sydafrika, alla marknader, som är av betydande intresse för svensk ex- port.

KAPITEL 8

Massaindustrin i norra och södra Sverige

I avsnittet i kapitel 9 om massa- och wallboardindustrins produktionskapaci- tet lämnas en redogörelse för massain- dustrins utbyggnadsplaner för de när- maste åren. Av denna redogörelse fram— går att den planerade kapacitetsök- ningen väsentligen är att hänföra till utbyggnad, rationalisering och infö- rande av kontinuerlig drift vid redan nu befintliga anläggningar. Enligt den verkställda enkäten syns några nya an— läggningar vad angår slipmassa och sulfitcellulosa, d. v. s. industrier som traditionellt utgår från granmassaved som råvara, icke vara planerade för närvarande. Däremot finns planer på tvenne större nyanläggningar inom sul- fatindustrin och dessutom några anlägg- ningar för s. k. halvkemisk massa, vil- ka samtliga avses skola förläggas till de södra delarna av landet. Utvecklingen inom massaindustrin syftar således en- ligt de redovisade planerna för den när— maste framtiden dels mot större pro- duktionsenhetcr dels mot ett intensivt utnyttjande av den tillgängliga produk— tionsapparaten. Nu nämnda och andra omständigheter kan också väntas sam— verka till en icke oväsentlig höjning av massaindustrins produktivitet. Eftersom den framtida produktions- höjningen kommer att möjliggöras hu- vudsakligen genom utbyggnad av kapa- citeten hos redan nu befintliga anlägg- ningar, har det ansetts av intresse att med utgångspunkt från samma områ- desindelning som i avsnittet angående

redogörelsen för industrins utbygg- nadsplaner belysa, hur anläggningarna och de tekniska produktionsenheterna för framställning av olika slag av massa samt produktionen för närvarande för- delar sig på norra och södra Sverige. Med norra Sverige avses i det följande Norrland och Dalarna, med södra Sve- rige området söder därom. Denna geo- grafiska indelning har sålunda valts för att få den ovan angivna bakgrunden. Uppgifterna har framkommit genom en specialbearhetning av industristatisti— kens material och gäller förhållandena 1953. Under de senaste åren har pro- duktionen legat betydligt över 1953 års nivå och därvid erhållit en större om— fattning än någonsin tidigare. Parallellt härmed har givetvis inträffat olika för- skjutningar i bland annat produktio- nens fördelning på geografiska områ- den, men förändringarna härutinnan torde icke vara så stora att de mera av- sevärt rubbar den allmänna bild, som erhålles genom den efterföljande fram- ställningen. Det bör också ihågkommas att även kapaciteten höjts i icke ovä- sentlig omfattning under samma period, bland annat genom den pågående över- gången till kontinuerlig drift.

Antalet anläggningar och lokalt inte— grerade produktionsenheter för massa- framställning.

I bland annat produktionshänseende är det av intresse att inom slipmassa— och cellulosaindustrin skilja mellan an-

Tabell 1. Antalet träsliperier, sulfitfabriker och sulfat/abriker i olika kombinationer sinsemellan samt med pappersbruk.

Fri- Summa stående trä- sliperi, sulfit- fabrik el. sulfat— fabrik

,Trä- Sliperi- sulfit- fabr.-sul- fatfabr.; sulfit- fabr.-sul- fatiabr.

Sulfit- fabrik och/eller sulfat fabrik— pappers- bruk1

Trä— Sliperi- sulfit- fabrik- pappers- bruk

Därav massa— fabrik kombi- nerad med pap-

Trä— sliperi- pappers- bruk

Område och slag av

produktionsenhe t Totalt

persbruk

Norrland och Dalarna Antal anläggningar ...... Därav med: träsliperi

sulfitfabr.. . . sulfatfabr. ..

Övriga Sverige Antal anläggningar ......

Därav med: träsliperi sulfitfabr. . . . sultatfabr. ..

Hela riket

Antal anläggningar ......

18 28 13

Därav med: träsliperi.. . . sulfitfabr.. . . sulfatfabr. . .

21 21

55

26 23 15

29

45 54 31

18 15

1 I summan för hela riket ingår 4 anläggningar, varav 3 i Norrland och Dalarna samt 1 i södra Sverige, som avser integrationstormen pappersbruk med såväl sulfitfabrik som sulfat— t'abrik. Alla övriga är enkelt integrerade d. v. 5. består av pappersbruk-sulfitfabrik eller pappers— bruk-sulfatfabrik.

läggningar, som enbart tillverkar massa till avsalu inom landet eller för export, och sådana som helt eller delvis fram- ställer massa för vidare förädling till papp och papper vid den egna anlägg- ningen. Inom var och en av dessa två grupper kan vidare urskiljas produk- tionsenheter för framställning av slip- massa samt sulfit— och sulfatcellulosa i sinsemellan olika kombinationer. Svårigheten att i praktiken göra en klar lokal avgränsning ifråga om vissa anläggningar medför dock att kvanti- tetsuppgifter angående förekomsten och omfattningen av skilda anläggningskom- binationer får anses vaga i enstaka fall. I hela landet finns såsom tabell 1 vi- sar sammanlagt 117 anläggningar för

framställning av slipmassa och cellu- losa. Bland de anläggningar, som är helt inriktade på framställning av av- salumassa, dominerar till antalet de fri- stående produktionsenheterna, varmed här avses sådana som framställer en- bart antingen slipmassa, eller sulfit— massa eller sulfatmassa. Av de 59 fri- stående enheterna av nu nämnt slag är omkring två tredjedelar belägna i norra Sverige. Orienteringen mot Norrland och Dalarna framträder i detta fall star— kast ifråga om sulfat- och slipmassain— dustrierna. Förutom dessa fristående fa— briker finns bland anläggningarna för avsalumassa två slag av kombinationer av produktionsenheter, nämligen dels träsliperi-sulfitfabrik-sulfatfabrik dels

sulfitfabrik-sulfatfabrik. I båda kom- binationerna föreligger en form av in- tegration från råvarusidan såtillvida att företagen i vissa fall disponerar bety- dande skogstillgångar och anläggningar— na såsom råvarubas för den egna pro- duktionen kräver såväl granmassaved som tallmassaved. Denna form av inte- gration förekommer dock mera sällan i praktiken. Den förstnämnda kombina- tionen är nämligen endast represente- rad mcd en anläggning i norra Sverige, den senare med en anläggning i norra och en i södra Sverige. Alla tre anlägg- ningarna, som tillhör de större massa- industrierna i Sverige, är belägna i de skogrika delarna av landet, vid kusten och intill flottled.

Flertalet pappersbruk, vilka inalles utgör över ett sjuttiotal i hela Sverige, framställer sina produkter helt eller delvis av slipmassa och cellulosa, som tillverkas vid bruket. Antalet med massaframställning lokalt integrerade bruk kan nämligen angivas till 55, var— av de flesta, drygt fyra femtedelar, i södra Sverige. De vanligast förekom- mande formerna av vertikal integration utgörs av de enkla kombinationerna trä- sliperi—pappersbruk, sulfitfabrik-pap- persbruk samt sulfatfabrik-pappersbruk, i nu nämnd ordning uppgående till ett antal av 21, 14 och 11. I den först- nämnda ingår flera av de med avseende på slipmasseproduktionen små anlägg- ningarna i södra Sverige, vilka inköper större eller mindre kvantiteter sulfit- eller sulfatmassa för komplettering av råvarubehovet vid det egna pappers— bruket. Hit räknas också några större tidningspappersbruk, som således är hänvisade till att komplettera sitt rå- varubehov med sulfitmassa genom in- köp från andra anläggningar. Det bör i detta sammanhang påminnas om att kombinationerna av produktionsenhe- ter enligt uppställningen i tabell 1 en-

dast avser lokalt integrerade enheter (arbetsställen). Huruvida ett pappers- bruk har möjlighet att komplettera sitt råvarubehov med olika slag av massa från företaget tillhöriga anläggningar på annat håll kan sålunda icke utläsas ur uppställningen. Beträffande de två övriga av de förut nämnda enkla inte— grationsformerna, nämligen sulfitfabrik— pappersbruk och sulfatfabrik-pappers— bruk, uppgår antalet anläggningar till 25, varav samtliga utom ett med sulfit- framställning och två med sulfatfram— ställning integrerade bruk är belägni i södra Sverige. Det är en vanlig före- teelse att även dessa bruk har ett till- verkningsregister, som för olika pap— perskvaliteter kräver inköp av kom— pletteringsmassa i form av cellulosa el- ler slipmassa från utomstående anlägg- ningar.

Förutom de hittills nämnda formerna av vertikal integration förekommer i mindre utsträckning även andra kombi— nationer, nämligen träsliperi-sulfitfa- brik-pappersbruk samt sulfitfabrik-sul- fatfabrik-pappersbruk. Till den först- nämnda räknas två av landets största tidningspappersbruk, som således för sin pappersframställning äger tillgång inom den egna anläggningen till såväl slipmassa som sulfitmassa. Beträffande den sistnämnda kombinationen, sulfit— fabrik-sulfatfabrik-pappersbruk, före— ligger vad angår de största anläggning— arna en form av integration både från produktsidan och från råvarusidan. Tillhörande pappersbruk förbrukar i dessa fall avsevärda mängder egen mas- sa för papperstillverkningen, men an— läggningarna framställer dessutom stora kvantiteter som går till avsalu för ex— port utan någon ytterligare förädling inom landet. I likhet med avsaluanlägg- ningarna hörande till den i det föregå- ende angivna kombinationen sulfitfa— brik-sulfatfabrik är de nu nämnda dub—

helt integrerade anläggningarna beläg- na i skogrika delar av landet och intill flottled.

Huru antalet träsliperier, sulfitfabri- ker och sulfatfabriker fördelar sig på olika grupper med hänsyn till produk- tionens storlek 1953 belyses av Bilaga H, tab. 1—3. Grupperingen hänför sig till omfattningen av de särskilda fa- briksenheternas produktion och sålunda icke, vid anläggningarna med kombine- rad tillverkning, till den sammanlagda produktionen av olika slag av massa. För att erhålla ökad jämförbarhet har de enskilda fabrikernas produktion vid klassificeringen av enheterna på stor— leksgrupper här genomgående räknats på oblekt basis.

Träsliperiernas produktion.

Under år 1953 utgjorde produktionen av slipmassa vid avsalufabrikerna 328 tusen ton och vid de med pappersbruk integrerade fabrikerna 405 tusen ton, vilket inalles utgör 733 tusen ton. Av totalproduktionen fördelade sig 55 pro- cent på Norrland och Dalarna och 45 procent på södra Sverige. Den övervä- gande delen av avsalufabrikernas pro- duktion härrörde från anläggningar i norra Sverige. Förutom ett större sli- peri finns i södra Sverige endast smärre

anläggningar för framställning av slip— massa på avsalubasis.

Beträffande de med pappersbruk in- tegrerade fabrikerna ligger tyngdpunk— ten för produktionen av slipmassa i södra Sverige. Detta sammanhänger till stor del med att två av landets största tidningspappersbruk, som själva inom den egna anläggningen framställer sitt behov av slipmassa, är förlagda inom området.

Huru produktionen av slipmassa för- delar sig på storleksgrupper av produk- tionsenheter i norra och södra Sverige belyses ganska ingående genom uppgif— terna i Bilaga H, tab. 1. I samband med massaindustrins utbyggnad i olika län- der tilldrar sig produktionsenheternas storlek naturligt nog ett betydande in- tresse. För enskilda anläggningar kan enheternas storlek därvid utan svårig- het angivas på ett rättvisande sätt. Då det gäller att få en översiktlig bild av hela den befintliga industrins storleks— struktur, möter emellertid stora svårig- heter, eftersom sammanfattande mått- bestämningar innebär risk för starka förenklingar av den bakomliggande verkligheten. För att i möjlig mån und- gå sådana förenklingar har i tabell 2 därför framräknats några karakteris- tiska mått, som således är avsedda att

Tabell 2. Års— och dygnsproduktion hos träsliperier, sulfit— och sulfatfabriker 1953 i ton ( torrtänkt vikt).

Trä slip erier Sulfitfabriker Sulfatfabriker

Slag av mått

tion

Årsproduk-

Dygns- pro- duk- tion1

Dygns- pro- duk- tion1

DngS- pro- duk- tion1

Årsproduk- tion

Årsproduk- tion

Nedre kvartil ................... Median ........................ Övre kvartil .................... Genomsnitt per anläggning: avsalu- fabriker ...................... med pappersbruk komb. fabriker samtliga .....................

2 440 7 340 19 500

17 300 15 130 16 300

9 13 900 50 26 20 100 72 70 34 120 122

19 250 69 30 870 110 45 740 163

145 108 127

62 29 910 107 54 19 600 70 58 25 500 91

40 630 30 320 35 600

1 Evalverad efter en genomsnittlig driftstid av 280 årsdygn.

på olika sätt översiktligt belysa produk- tionens storleksstruktur.

Såsom utgångspunkt för dessa beräk- ningar har tjänat fabrikernas uppgifter om årsproduktionen 1953. På grundval härav har också framräknats uppgifter för dygnsproduktionen, varvid har an- tagits en genomsnittlig driftstid detta år av 280 årsdygn. En sådan schematise- ring har ansetts tillåten, då uppgifterna i första hand belyser produktionsför- hållanden och endast sekundärt struk- turen i kapacitetshänseende. För att få en mera tillförlitlig bild av kapacitets- förhållandena skulle bland annat ha tarvats ingående uppgifter om drifts- tidens längd, vilka saknas i det mate— rial som stått till buds för denna utred- ning. Eftersom driftstiden inom massa— industrin, speciellt vad gäller några av de minsta anläggningarna, kan variera i ganska betydande grad bland annat till följd av tidvis lokalt begränsad vat- ten- och krafttillgång samt ifråga om med pappersbruk integrerade massa- fabriker på grund av uppkommande ojämnheter i behovet av vissa massa- kvaliteter, ligger uppgifterna om års- produktionen även under gynnsamma år i mer eller mindre grad under den tekniska årskapaciteten.

Genomsnittsproduktionen per anlägg- ning utgör såsom antytts i det föregå— ende ett ganska grovt mått på de varie- rande storleksförhållandena och ger ta- gen för sig knappast en rättvisande bild av den svenska massaindustrins stor-

leksstruktur. Detta gäller i särskild grad, ifall att alla med pappersbruk in- tegrerade produktionsenheter för massa inräknas i uppgifterna. För att erhålla en mer nyanserad bild av förhållan- dena har därför i tabell 2 också medta- gits s. k. kvartil- och medianvärden för produktionen. Nedre kvartilen, media- nen och övre kvartilen angiver därvid i nu nämnd ordning den produktions-

kvantitet, som uppnåtts av tre fjärde- delar, hälften samt en fjärdedel av fa— brikernas antal. Angivna värden har beräknats endast för landet i dess hel- het och utan uppdelning på avsalufabri- ker och på anläggningar integrerade med pappersbruk, eftersom uppgifterna på grund av det begränsade antalet en- heter knappast tillåter ytterligare upp- delningar.

Beträffande träsliperierna uppgick genomsnittsproduktionen per anlägg— ning till 16 300 år 1953. Motsvarande tal för de med pappersbruk integrera- de anläggningarna understiger i detta fall ganska obetydligt avsalufabriker- nas. Förhållandet har huvudsakligen sin förklaring däri att tidningspappersbru— ken själva framställer slipmassa för eget behov och att bland de med bruken in- tegrerade sliperierna räknas några av de största produktionsenheterna för slipmassa i Sverige.

Flertalet anläggningar, speciellt isöd- ra Sverige, är med avseende på slip- massaproduktionen små enheter. Års- produktionen vid en fjärdedel av träsli- perierna (nedre kvartilen) understiger sålunda 2400 ton. Eftersom Sliperier ofta är förenade med pappersbruk kan anläggningarna sett ur den samman- lagda produktionens synpunkt dock i åtskilliga fall vara ganska betydande enheter, även då bruk icke är vertikalt integrerade med ccllulosafabriker. Här- vid avses således anläggningar vid vilka köpmassan spelar en ansenlig roll i brukets totala råvaruförsörjning.

Halva antalet fabriker (medianen) i landet når upp till en produktion av 7300 årston. Hos en fjärdedel av an- talet (övre kvartilen) överstiger års- produktionen 19500 ton. Spännvidden mellan det nedre och det övre kvartil— värdet, mellan vilka kvantiteter pro- duktionen vid hälften av träsliperierna varierar, är sålunda ifråga om slipmas-

san betydande. I verkligheten varierar produktionen i särskilda fall från nå— got 100-ta1 årston upp till 90—100 tu- sen ton. I det senare fallet svarar pro— duktionen mot ett dygnsbehov av om- kring 800 ms f.n.b. råvara.

Det hör till sist påpekas, att slip— masseproduktionen sedan 1953 beräk— nas ha stigit med drygt 20 procent. Vissa av de här lämnade uppgifterna torde därför ligga icke oväsentligt hög- re i dagens läge. Även med beaktande av att kapaciteten sedan 1953 succes- sivt utbyggts, ger bland annat de se- naste årens utveckling också anvisning om att kapaciteten nämnda år i vissa delar var outnyttjad.

Sul/itfabrikernas produktion.

Den sammanlagda produktionen av sulfitmassa uppgick 1953 till 1 378 tu— sen ton. Härav föll 964 tusen ton på avsalufabrikerna och 414 tusen ton på de med pappersbruk vertikalt integre— rade sulfitfabrikerna. Drygt 60 procent av den totala produktionen härrörde från anläggningar i Norrland och Da- larna. Utslagsgivande för denna andel är den oblekta massan och framför allt den blekta papperssulfiten. Däremot vi- sar det sig att dissolvingmassan genom den stora produktionen vid Värmlands- industrin väger ganska jämnt, då det gäller fördelningen på norra och södra delarna av landet. Beträffande enbart avsalufabrikerna svarade anläggningar— na i norra Sverige för en ännu större andel av produktionen i landet, nämli— gen för omkring 72 procent. Förhål- landet är bland annat ett uttryck för att sulfitindustrin, även med bortseende från dissolvingmassan, i dessa delar är en exportindustri i framträdande grad. De med pappersbruk vertikalt integre- rade sulfitfabrikerna uppvisar vad an— går den geografiska fördelningen en an— nan bild, i det att anläggningarna i söd-

ra Sverige i detta fall bidrog med in- emot 65 procent av landets produk— tion.

1 Bilaga H,tab.2 lämnas kompletteran- de uppgifter om huru dels avsalufabri- kernas dels de med pappersbruk inte- grerade sulfitfabrikernas produktion fördelar sig på storleksgrupper av an- läggningar i norra och södra Sverige. Till uppgifterna i tabellen bör fogas den anmärkningen, att de översta stor- leksgrupperna skulle visa en mera do- minerande andel, om dissolvingmassa och andra blekta massor omräknades till oblekt vikt. Produktionsenheterna för sulfitmas— sa är enligt de olika måttbestämning- arna i tabell 2 genomgående avsevärt större än för slipmassa. Sulfitindustrin utgöres alltså i mer utpräglad grad än träsliperierna av storindustri. Förhål- landet gäller givetvis i vidare mån för råvarubehovet än för produktionen. Den genomsnittliga årsproduktionen exempelvis utgör för sulfitmassa 25 500 ton, medan den såsom nämnts i det fö- regående för slipmassan stannar vid 16 300 ton. En från slipmasseindustrin avvikande bild föreligger även därutin— nan, att spännvidden i genomsnittspro- duktionen för med pappersbruk inte- grerade sulfitfabrikcr och för enheter, som enbart framställer sulfitmassa för avsalu, är ganska betydande. I det förra fallet utgör nämligen genomsnittet för årsproduktionen av sulfitmassa 19600 ton, i det senare 29900 ton. Till jäm- förelse härmed kan nämnas att hälften av sulfitfabrikerna, med bortseende från om integrationsförhållande föreligger eller icke, uppnår en årsproduktion av mer än 20 000 ton och att en fjärdedel av antalet passerar en nivå av 34100 ton. För samma antal fabriker som i senast angivet fall ligger produktions- nivån vid omkring 14 000 ton eller där— under. I enstaka fall varierar årspro-

Område och slag av fabriker st

Antal kokare

Årsproduk-

tion per ms

kokarevolym ton

Nettorymd per kokare

Sammanlagd nettorymd

m3 m3

Norrland och Dalarna

Med pappersbruk kombinerade fa- briker .......................... Avsalufabriker ..................

Samtliga .......................

Övriga Sverige

Med pappersbruk kombinerade fa- briker ........................ Avsalufabriker .................

Samtliga ......................

Hela riket

Med pappersbruk kombinerade fa- briker ......................... Avsalufabriker .................

85 186

31 31

14 565 30 383

171 163

Samtliga ...................... 271

Därav storleksgrupp (1 000 ton): —-20. . . . 20—50. . . . 50— ......

72 143 56

44 948 166 31

26 33 31

155 155 207

11 155 22 210 11 583

duktionen ifråga om hela sulfitindu- strin från något tusental ton till om— kring 90 tusen ton, därest alla produk— ter räknas i oblekt vikt. Sistnämnda uppgift motsvarar ett dygnsbehov av ca 1 500 m3 f.n.b. råvara.

I det föregående har uppmärksamhe- ten fästs vid att den faktiska produk- tionen under ett enstaka år kan ge en ganska ofullständig bild av kapacitets- förhållandena. En i kapacitetshänseen- de önskvärd komplettering kan beträf- fande cellulosaindustrin erhållas genom uppgifter angående antalet kokare och dessas storlek. I tabell 3 har med ut— gångspunkt från industristatistikens ma- terial sammanställts vissa data, som be— träffande sulfitindustrin belyser kapaci- teten i nu nämnt hänseende och utnytt- jandet av densamma 1953.

Beträffande uppgifterna i tabellen bör här först framhållas att såsom mått på

i vilken utsträckning kapaciteten ut- nyttjats använts den faktiska årspro- duktionen i ton räknat per 1113 kokare- volym (netto). Produktionen är härvid angiven till sin faktiska vikt i torrtänkt skick, d. v. 5. utan omräkning av oblekt och blekt massa till ett enhetligt mått. En sådan omräkning skulle icke, en— ligt vad en överslagskalkyl utvisar, nämnvärt påverka relationen mellan uppgifterna i tabellens sista kolumn, med undantag för den särskilda uppgif- ten angående anläggningar med en pro— duktion av 50 tusen ton eller däröver. Dessa anläggningar svarar nämligen för den övervägande delen av landets pro— duktion av dissolvingmassa och blekt papperssulfit. Motsvarande uppgift i tta- bellen får därför ur denna synpunkt anses ganska starkt undervärderad. Genomsnittsstorleken av sulfitkokar- na visar sig uppgå till 166 m3 (netto)

med ganska obetydliga variationer ifrå- ga om fabrikerna i norra och södra Sve— rige, därest avsaluanläggningarna i sist- nämnda delar av landet undantages vid jämförelsen. För kokarna vid dessa fabriker är volymen i genomsnitt 20 procent lägre. Vidare kan konstateras att rymden hos kokarna ligger nivå— mässigt högt hos anläggningarna med en produktion överstigande 50 tusen årston.

Även kapacitetsutnyttjandet, beräknat på i det föregående angivna sättet, vi— sar i genomsnitt små avvikelser för norra och södra Sverige, trots att detta mått influeras av flera i praktiken va— riabla faktorer, såsom antalet drifts— dygn under året, massakvalité, olikheter i teknisk utrustning m. m. Beträffande hela landet utnyttjades kokarna med 31 årston per kubikmeter nettovolym. Kvantiteten motsvarar i råvara omkring 150 m3 f.u.b. I samband härmed bör nämnas att kapaciteten hos sulfitindu- strin icke var helt utnyttjad under 1953. Produktionen låg nämligen ett par år tidigare ganska avsevärt högre. För 1955 beräknas den faktiska produktionen till inemot 20 procent större kvantitet än 1953.

Sulfatfabrikernas produktion.

Sulfatfabrikernas produktion uppgick 1953 till sammanlagt 1 105 tusen ton i hela landet. Denna kvantitet fördelade sig med 650 tusen ton på avsalufabri— ker och 455 tusen ton på fabriker, som är lokalt integrerade med pappersbruk.

Norrland och Dalarna svarade för omkring 63 procent av landets totala produktion av sulfatmassa med unge- fär samma relation för såväl blekta som oblekta kvaliteter. Södra Sveriges bi- drag är ifråga om sulfatcellulosa rela- tivt sett lägre än för slipmassa och även för sulfitcellulosa. Dess andel för olika

sorters massa belöper sig i nu nämnd ordning till 37, 45 och 40 procent.

Avsaluproduktionen och därmed ock- så produktionen för export är ifråga om sulfatmassa i hög grad koncentrerad till norra Sverige. Beträffande de med pappersbruk integrerade sulfatfabri- kerna är förhållandet omvänt, i det att produktionen vid anläggningarna isöd— ra Sverige har en ganska betydande övervikt.

Enligt de i tabell 2 återgivna uppgif- terna kan konstateras att anläggningar- na inom sulfatmasseindustrin i produk- tionshänseende är genomgående betyd- ligt större än motsvarande enheter inom sulfitmasseindustrin, i flertalet fall om- kring 40—50 procent. Årsproduktionen i ton utgör per anläggning för sulfat- industrin i dess helhet 35 600 ton. Mot- svarande värde för de med pappers- bruk integrerade sulfatfabrikerna upp- går till 30 300 ton och för avsalufabri- kerna till 40 600 ton. Vid hälften av fa- brikerna ligger årsproduktionen, om ingen åtskillnad göres ifråga om av- salufabriker och med pappersbruk inte— grerade enheter, mellan 19 200 ton (nedre kvartilen) och 45 700 ton (övre kvartilen). Härav framgår också att icke mindre än en fjärdedel av anläggning- arna uppnår en årsproduktion, som överstiger sistnämnda kvantitet. Varia- tionsvidden i produktionshänseende är även inom sulfatmasseindustrin mycket betydande. I extrema fall omspänner registret enheter med en årsproduktion av å ena sidan något tusental ton å andra sidan avsevärt över 100 tusen ton, vilket i sistnämnda fall motsvarar en dygnsproduktion av storleksordningen 350 ton torrtänkt massa och ett dygns— behov av omkring 1 700 kubikmeter rå- vara.

Liksom i redogörelsen för förhållan- dena avseende sulfitindustrin har be— träffande sulfatindustrin sammanställts

Område och slag av fabriker st

Antal kokare

Årsproduk— tion per ml kokarevolym ton

Sammanlagd nettorymd

Nettorymd per kokare

ma mi|

Norrland och Dalarna

Med pappersbruk kombinerade fabriker ....................... Avsalufabriker .................

Samtliga ......................

Övriga Sverige

Med pappersbruk kombinerade fabriker ....................... Avsalufabriker .................

Samtliga ......................

Hela riket

Med pappersbruk kombinerade fabriker ....................... Avsalufabriker .................

104 129

50 64

88 78

5 171 8 303

Samtliga ...................... 233

Därav storleksgrupp (1 000 ton): —20. . . . 20—50. . . . 50— ......

41 136 56

13 474 58 82

67 87 81

1 536 6 508 5 430

37 48 97

uppgifter angående antalet kokare, ko- karnas nettovolym och utnyttjande ut- tryckt i årsproduktion i ton (torrtänkt

vikt) massa per m3 kokarevolym (netto). Hithörande uppgifter återfinns i tabell 4. Beträffande metoden för be- räkningen av kapacitetens utnyttjan— de gäller samma upplysningar som ifrå- ga om sulfitindustrin.

Nettorymden per sulfatkokare uppgår för hela landet till 58 m”. Till skillnad mot förhållandena inom sulfitindustrin är avsalufabrikerna inom sulfatindu— strin genomgående utrustade med större enheter för kokningen än de med pap- persbruk integrerade fabrikerna. Vida- re kan konstateras att kokarnas volym växer starkt med anläggningarnas stor- lek i produktionshänseende.

Utnyttjandet av kokarekapaciteten, beräknat på ovan angivet sätt, visar med bortseende från integrationsförhål- landen ganska små variationer från ge— nomsnittet för hela landet, 82 årston per kubikmeter kokarevolym. Uttryckt irå- vara svarar denna kvantitet mot unge- färligen 400 m3 f.u.b.

Som bakgrund till de ovan angivna uppgifterna bör nämnas att kapacitets— utnyttjandet inom sulfatindustrin all- mänt sett låg på en hög nivå under 1953. Genom bland annat övergång till kontinuerlig drift har kapaciteten och även produktionen vidgats ytterligare. För 1955 beräknas sålunda produktio- nen ha höjts med inemot 20 procent sedan 1953.

KAPITEL 9

Skogsindustrins produktion och virkesförsörjning

I sitt betänkande om barrskogstillgång- arna och skogsindustrins råvaruför- sörjning ( SOU 1952:15 ) lämnade ut- redningen bland annat en redogörelse för den svenska massa- och wallboard- industrins produktionskapacitet och virkesbehov. I form av virkesbalanser för olika geografiska områden och för riket i dess helhet åskådliggjordes skogsindustrins försörjningsläge i fråga om barrvirke med en dimension av 3" och däröver.

Sedan det nämnda betänkandet fram— lades har ett flertal omständigheter till- kommit, som föranlett utredningen att överarbeta de i betänkandet gjorda be- räkningarna. Sålunda har de senaste riksskogstaxeringarna såsom framgår av kapitel 2 visat, att avverkningsmöjlig- heterna är betydligt större än man tidi- gare hade anledning att räkna med. Vi- dare har massa- och wallboardindustrin tillkännagivit planer på en omfattande ökning av sin produktionskapacitet. Ge- nom 1953 års sågverksinventering har en mera aktuell kunskap vunnits om sågverksindustrins virkesbehov. Genom tekniska framsteg under senare år har ökade möjligheter skapats för använd— ning av lövvirke och sågverksavfall för massa- och boardframställning. Under de konjunkturmässigt gynnsamma åren 1950—1955 har uppvisats produktions- resultat, som beträffande svensk massa- industri aldrig förut uppnåtts och i frå- ga om sågverken endast 1928.

Massa- och wallboardindustrins pro- duktionskapacitet.

I betänkandet om barrskogstillgång- arna redovisade utredningen en under- sökning av den beräknade tekniska pro- duktionskapaciteten hos massa- och wallboardindustrin söder om Dalarna. Undersökningen gav vid handen att be- tydande utbyggnadsplaner förefanns. Med ledning av de av företagen lämna- de uppgifterna beräknade utredningen, att produktionskapaciteten hos massa- industrin 1953 skulle ha ökat med cirka 20 procent i förhållande till 1950 och kapaciteten hos wallboardindustrin med över 60 procent. Den sålunda beräknade kapaciteten uppnåddes i det närmaste under 1954.

Sedan utredningen i det tidigare be- tänkandet kunnat visa, att skogstill- gångarna möjliggör en betydande ut- byggnad av skogsindustrin i södra Sve- rige, och riksskogstaxeringarna samti- digt givit vid handen, att virkessitua- tionen i Norrland tidigare bedömts allt- för pessimistiskt, har planer på en yt- terligare omfattande utbyggnad av skogsindustrierna utformats. Detta fram- går av uppgifter rörande utbyggnad och nybyggnad av maSSaindustrin som un- der 1955 meddelats handelsdepartemen- tet. Utredningen har fått tillfälle att ta del av dessa planer på en ökning av produktionskapaciteten.

Uppgifter har lämnats bl. a. om 1954 års produktion, 1955 års beräknade pro-

Tabell 1. Beräknad produktionskapacitet hos massaindustrin enligt år 1955 till handels- departementet lämnade uppgifter. Måttenhet 1 000 ton torrtänkt vikt.

Slip- massa

Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa

blekt oblekt blekt oblekt

Norrland och Dalarna

Produktion 1954 .............. » 1955 (prel. ) .......... Beräknad kapacitet 1958 ...... » 1960 ......

Övriga Sverige

Produktion 1954 .............. | 1955 (prel.) ....... Beräknad kapacitet 1958 ...... » 1960 ......

Hela riket

Produktion 1954 .............. » 1955 (prel.) ........ Beräknad kapacitet 1958 ...... » » 1960 ......

816 898 1 249 1 314

277 289 480 540

528 550 564 619

491 526 542 706

426 454 517 373

107 111 214 284

349 364 539 620

796 853 984 1 277

Anm.: I blekt sulfitcellulosa inkluderas dissolvingmassa.

duktionsresultat samt 1958 och 1960 års beräknade driftskapacitet. De läm- nade uppgifterna har sammanställts i tabell 1.

Den sålunda för 1960 beräknade pro- duktionskapaciteten överstiger 1955 års produktionsvolym med cirka 30 procent såvitt angår Norrland och Dalarna och med cirka 50 procent vad beträffar öv- riga Sverige. I ton räknat innebär detta en möjlig produktionsökning för landet i dess helhet med närmare 1,5 milj. Räknar man endast med tiden fram till 1958 skulle denna ökning bli icke fullt 1,1 milj. ton.

Utredningen har inte lämnats tillfälle att ta del av wallboardindustrins ut- byggnadsplaner i dess helhet. Verk- ställda kalkyler ger vid handen att man synes kunna räkna med en ökning av produktionskapaciteten med ca 300 000 ton eller från en produktion 1954 av 368 000 ton till 675 000 ton år 1960.

Det är som synes fråga om en syn—

nerligen omfattande utbyggnad. Det kan med fog ifrågasättas om ett sådant pro- gram är möjligt att genomföra på en så kort tid som fram till 1961. Att den- na tvekan delas av svenska cellulosaför- eningen och svenska trämasseförening- en framgår av att dessa föreningar i skrivelse till handelsdepartementet för- klarat att ett genomförande av utbygg- nadsprogrammet' är beroende av ett fler- tal olika faktorer. Föreningarna anger sålunda bl. a. följande förutsättningar. Det förhandenvarande konjunkturläget måste förbli oförändrat under perioden ifråga. Den tekniska utvecklingen och oförutsedda omständigheter får icke medföra ändring i planerna. Det ford- ras, att de skogliga tillgångsberäkning- rarna är tillförlitliga, att landets ved- tillgångar ej exporteras och att råvara kan påräknas i förutsedd omfattning. Det förutsättes också, att utbyggnaden inte hindras genom byggnadsförbud eller andra restriktioner eller försvåras genom av statsmakterna förd ekono-

misk politik eller skärpt beskattning samt att tillgång på arbetskraft kommer att föreligga för såväl skogsbruket som fabriksdriften och för planerade bygg- nader. Andra förutsättningar som näm- nes av föreningarna är tryggandet av kraftförsörjningen, tillgången på kemi- kalier och bränsle, leverans av erfor- derligt maskineri inom förutsedd tid.

Rörande de lämnade uppgifterna må följande ytterligare framhållas.

Kontinuerlig drift var 1954 genom- förd vid ett tjugotal fabriker. Ett fyr- tiotal verk avser att genomföra sådan drift under åren 1955—4958 om så är möjligt. Svårigheter härför föreligger på grund av brist på arbetskraft, bo- städer etc. Den beräknade produktions- ökningen under åren 1955—1958 har till cirka 30000 ton slipmassa, 100 000 ton sulfitcellulosa och 80 000 ton sulfat- cellulosa sin grund i en utvidgning av den kontinuerliga driften.

Den ojämförligt största delen av pro- duktionsökningen hänför sig till en ut- byggnad av redan befintliga industri- anläggningar. Detta är helt förhållandet beträffande Sliperier och ,sulfitfabriker. Sulfatindustrin ökas med två större an- läggningar. Två wallboardfabriker och några anläggningar för framställning av halvkemisk massa beräknas tillkomma. Sammanlagt representerar nybyggna- derna en ökning av kapaciteten fram till 1961 om cirka 200 000 ton. Den hu- vudsakliga ökningen av produktions- kapaciteten skulle följaktligen åstad- kommas genom utbyggnad och rationa- liseringar.

Massa- och wallboardindustrins rå- varubehov.

I betänkandet om barrskogstillgång- arna redovisade utredningen massa- och wallboardindustrins genomsnittliga års- produktion under åren 1946—1949. Ne- danstående jämförelse med 1954 års pro-

duktionsresultat ger en bild av utveck- lingen mellan dessa år.

Tabell 2. Produktionen inom massa- och wallboardindustrin 1946/49 och 1954 i 1 000 ton torrtänkt vikt.

Årsme- deltal 1946/49

Ökning

1954 i %

656 1 295 911 237

3 099

816 24 1 530 18 1 261 38 368 55

3 975 28

Slipmassa ....... Sulfitcellulosa. . . . Sulfatcellulosa . . . Wallboards ......

Produktionsökningen har givetvis medfört en ungefär motsvarande ök- ning av den totala råvaruförbrukningen. Det föreligger emellertid en markant skillnad i relativ produktionsökning mellan å ena sidan de huvudsakligen granförbrukande träsliperierna och sul- fitfabrikerna och å andra sidan sulfat- och wallboardfabrikerna, som främst konsumerar tallvirke, lövvirke och såg- verksavfall. De sistnämnda har höjt pro- duktionen förhållandevis mycket mer än de förra. Med hänsyn till råvarutill- gångarnas fördelning på trädslag är denna utveckling naturlig och önsk- värd. En jämförelse mellan råvaruför- brukningen och dess relativa sorti- mentsfördelning 1946/49 och 1954 göres i tabell 3.

Ökningen i råvaruåtgång —— 24 pro- cent —— är något mindre än produk- tionsökningen, vilket icke torde bero på någon ändring av totalproduktionens sammansättning av mer eller mindre rå- varukrävande ,slag av massa. Snarare är orsaken att söka i en förbättrad vir- keshushållning, framförallt i vedrense- rierna, och till följd därav sänkta åt- gångstal. Förklaringen kan ock delvis vara att finna i bristfälligheter i det statistiska materialet och felaktigheter vid omräkning av olika virkesmått.

Tabell 3. Massa— och wallboardindustrins i årsmedeltal 1946/49 dels 1954 med

totala råvaruförbrukning områdesvis dels procentuell fördelning på sortiment.

1946/49

1954

Total Industriellt produktions- för-

fördelning i %

Total

.. . . 0 för- fordelnmgi /0

område bruk- ning tall- gran- 1000 ved ved mafub

bruk-

.. åg- ' .. såg- lov- S ning tall- gran- lov-

verks- 1 000 , verks- ved avfall m3fub ved ved ved avfall

Övre och mellersta Norr-

land ................. 5 942 27 62 Dala-Hälsingeområdet . . . 3 081 26 64 Östra Mellansverige ..... 1 381 30 66 Västsverige ............. 2 706 23 73 Sydsverige .............. 813 17 80

7 056 28 55 3 625 25 63 1 938 30 53 3 582 24 66 1 034 20 70

Hela riket 13 923 26 66 17 235 26 60

Hur massa- och wallboardindustrins totala virkesförbrukning år 1954 förde- lade sig på olika industrigrenar och sortiment framgår av tabell 4. Denna beräkning är i viss mån en approxima- tion, baserad på statistiskt material om 1953 års förbrukning.

Virkesbehovet för massa- och wall- boardindustrin, utbyggd i enlighet med de planer, som tidigare redovisats, framgår av tabellerna 5 och 6. Fördel- ningen på olika virkessortiment kan inte bestämmas med någon tillfredsstäl- lande säkerhetsgrad. Sålunda vet man exempelvis ej i vad mån sulfatindustrin framdeles kan öka sin användning av lövved i produktionen. Det framtida in- slaget av sågverksavfall är beroende av sågverkens produktionsresultat och av möjligheterna att använda de mindre

Tabell 4. Massa- och wallboardindustrins

sågverkens i regel barkbemängda av— fallsprodukter för framställning av sul- fatmassa och wallboard. Sulfitfram- ställning av tall kan också tänkas åstadå komma förskjutningar i efterfrågan på tall och gran.

Tabell 5. Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin 1958 och 1960 vid ut-

byggnad i enlighet med föreliggande pla- ner, med fördelning på områden. Måttenhet 1 000 m3 fub

Område År 1958 År 1960

Övre och mellersta Norr-

land ................ 8 600 9 200 Dala-Hälsingeområdet . . 4 700 5 100 Östra Mellansverige . . . . 3 000 3 200 Västsverige ............ 5 100 5 900 Sydsverige ............ 1 900 2 200

Hela riket 23 300 25 600

totala virkesförbrukning 1954, fördelad

på industrigrenar och sortiment. Måttenhet 1 000 mafub.

Industrigren Tallved

Sågverks-

Granved Lövved avfall

Tråsliperier .................... 20 Sulfitfabriker .................. Sulfatfabriker .................. Wallboardfabriker ..............

2 050 _— 7 750 180 287 317 166 31

Samtliga

10 253 528

De olika industrigrenarnas råvarube- hov vid en utbyggnad i enlighet med de nämnda planerna framgår av tabell 6.

Tabell 6. Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin 1958 och 1960 vid ul-

byggnad i enlighet med föreliggande pla- ner, med fördelning på industrigrenar.

Måttenhet 1 000 m3 fub

Industrigren År 1958 År 1960

3 100 10 000 9 000 1 200

23 300

3 300 10 400 10 400

1 500

25 600

Träsliperier ............ Sulfitfabriker .......... S ulfatfabriker .......... 'Wallboardfabriker ......

Samtliga industrigrenar

ökningen i förhållande till 1954 års behov är mycket betydande, för 1958 35 procent och för 1960 inte mindre än i det närmaste 49 procent eller i abso- luta tal 6,1 milj. maf. resp. 8,4 milj. milf. virke. Frågan huruvida våra Virkestill- gångar medger en sådan ökning skall analyseras i ett följande avsnitt.

Sågverksindustrins produktionskapaci- tet och råvarubehov.

I sitt betänkande om sågverksindu- strin (SOU 1953:19) konstaterade ut- redningen att ökningen av virkesför- rådet i södra Sverige aktualiserade frå- gan, huruvida den nuvarande sågverks- industrins kapacitet vore tillräcklig för att förädla de timmermängder, som vore eller komme att bli avverknings- bara. För att besvara denna fråga sökte utredningen beräkna den tekniskt möj- liga driftskapaciteten vid avsalusågar i södra Sverige med en årsproduktion över 60 stds och i vilken omfattning denna kapacitet utnyttjades. Utredning- en kom fram till att kapaciteten uppgick till omkring 800000 standards och att den utnyttjades till drygt tre fjärdedelar 1949 och till i det närmaste 85 pro- cent åren 1950 och 1951. Ett utnytt-

jande av sistnämnda grad motsvarar en produktion av cirka 680000 standards.

Under betonande, att svårigheterna att komma fram till en fullt säker be- räkning av den praktiska kapaciteten hos sågverksindustrin i södra Sverige helt naturligt vore mycket stora, fann utredningen att kapaciteten 1953 kunde antas ligga ungefär vid 1951 års pro- duktionsnivå, även om det kunde tän- kas att denna nivå under särskilt gynn- samma förhållanden kunde något över- skridas. Detta år uppgick produktionen vid avsalusågverken i södra Sverige till cirka 725000 stds. I denna kvantitet ingår även produktionen vid de allra minsta avsalusågverken. Försågningen av lövvirke innefattas dock inte i den- na siffra.

Förändringarna i produktionskapaci- teten sedan utredningen gjorde de nyss- nämnda beräkningarna torde under de därpå närmast följande åren såsom framgår av 1953 års sågverksinvente- ring1 varit små. Sålunda konstateras, att antalet avsalusågverk under åren 1948 —1953 hållit sig ganska konstant. År 1948 var antalet avsalusågverk i drift i landet i dess helhet 3 700. Antalet steg under följande år och nådde toppen 1951 med 3880 för att därefter sjunka något. Utvecklingen uppges nära sam- manfalla med prisutvecklingen. Det finns dock —— sägs det vidare tecken som tyder på att förändringarna inte enbart är beroende av prisutvecklingen utan att utvecklingen inrymmer bety- dande strukturella drag särskilt vad avser de sist förflutna åren. Nedgången i antal sågar återspeglar en begynnan- de, ehuru ytterst långsamt skeende kon- centration av sågverksdriften. Det kan i detta sammanhang nämnas, att möjlig- heterna till län ur den efter förslag av utredningen tillkomna sågverkslåne-

1 Se »Sågverksdriften i Sverige år 1953», Sveriges officiella statistik.

fonden för uppförande, ombyggnad och tillbyggnad av sågverk i hög grad ut- nyttjats.

I den nämnda sågverksinventeringen framhålles vidare följande.

Utvecklingen är olikartad i skilda de- lar av landet. Tillbakagången under 1952 och 1953 är procentuellt starkast i de mellansvenska områdena, Gävle- borgs, Kopparbergs och Värmlands län samt östra Svealand. I Götaland, spe- ciellt i smålandslänen, är tillbakagången långsammare, och för övre och meller- sta Norrland kan man t. o. m. se vissa tecken till en ökning i antalet sågverk.

Vad den faktiskt uppnådda produk— tionen beträffar så uppgick denna 1953 till ca 1 535 000 standards eller prak- tiskt taget lika mycket som 1951. Den fördelade sig så att på Norrland, Kop- parbergs och Värmlands län föll unge- fär 770000 stds och på södra Sverige omkring 765 000 stds. Det i sistnämnda del av landet uppnådda resultatet är något större än år 1951. Produktionen under 1954 framgår närmare av vad ne- dan anföres i samband med redogörel- sen för virkesbalanserna. Här må en- dast framhållas följande. Produktionen i övre och mellersta Norrland var nå- got större än närmast föregående år eller cirka 400000 standards. I Dala- Hälsingeområdet var däremot sågver- kens produktion 18 procent större än 1953. Anledningen härtill torde dock till väsentlig del vara att söka i de stora stormfällningarna som övergick vissa delar av området vintern 1954. Även i östra Mellansverige var produktionen 1954 större än 1953 av samma anled- ning. Ökningen i detta område kan be- räknas till cirka 28 procent. Även i Västsverige, smålandslänen och sydli- gaste Sverige har produktionen 1954 varit större än 1953. Sammanlagt var produktionen vid sågverken 1954 för landet i dess helhet omkring 14 pro-

cent större än 1953. Oavsett anledning- en till denna produktionsökning ger den vid handen att det totalt finns en betydande kapacitetsreserv inom såg- verksindustrin.

Rundvirkeslillgångarna.

Inledningsvis till detta kapitel om- nämndes flera skäl för att utarbeta mera aktuella virkesbalanser. Sådana fram- läggs här nedan (tabellerna 7—12).

På balansernas tillgångssida upptages bruttoårsavverkningarna av inte endast barrvirke över 3" i topp såsom i utredningens första betänkande —— utan även, i konsekvens med de förut berör- da ökade användningsmöjligheterna för klenare barrvirke och lövvirke, av barr- virke mellan 2" och 3" samt lövvirke från 2" i topp. För sågverksavfallet kommer att lämnas en särskild redogö- relse.

Barrvirkestillgångarna har uppdelats på gagnvirke och barrklenvirke, varvid gränsen dragits vid 2i/2" eller 3" allt- efter den lägsta gräns, som regelmäs- sigt tillämpas för massaved inom veder- börande redovisningsområden eller de- lar därav. Barrgagnvirket har fördelats på tall och gran och lövvirket på två diametergrupper, 2"—4" respektive 4" och däröver.

Från bruttoårsavverkningen har för lump och annat svinn borträknats 1/2 procent av tallvirket och 1 procent av granvirket. För sjunkning i flottleder har som brukligt avdrag skett med vissa procent av flottgodsmängden, nämligen 1 procent för sågtimmer, 2 procent för sulfitved och 3 procent för sulfatved, vilka avdrag sannolikt är något för höga. Justeringar för virkesflyttningar mellan olika områden och för export av props har skett. Beträffande övre och mellersta Norrland har borträknats sådant virke, som på grund av sitt läge ej är avsättningsbart.

Emot de sålunda justerade bruttotill— gångarna har ställts virkesförbrukning— en under 1954, som antagits ungefärli— gen motsvara det aktuella årsbehovet. Virkesförbrukningen vid sågverken har bedömts med ledning av kommerskol- legii sågverksinventering för 1953 och tillgängligt statistiskt material för 1954. Virkesförbrukningen vid fanér- och plywoodindustrin samt vid massa- och wallboardindustrin är i sin helhet känd genom kommerskollegii industristatis- tik. Avsalu- och husbehovsvirket har så- vitt gäller barrgagnvirket upptagits till samma kvantiteter som i de gamla ba- lanserna. Detta gäller för övrigt även exportpropsen, som till sin kvantitet starkt växlar från år till år.

Bland förbrukningsposterna återfin- nes även de virkeskvantiteter, som an- vändes som bränsle. Storleken av dessa kvantiteter liksom deras fördelning på trädslag och dimensionsgrupper är mycket ofullständigt känd.

I utredningens betänkande om klen- virke (SOU 1954: 29) redogöres för en relativt omfattande stickprovsundersök- ning om vedåtgången inom jordbruket, som avsåg 1950. Härigenom blev även fördelningen på barrved, lövved och avfallsved känd. Utredningen har vid upprättandet av nu föreliggande virkes- balanser använt det vid denna under- sökning framkomna resultatet men tagit hänsyn till efter 1950 beräknad ned- gång i förbrukningen.

Avsaluveden går dels till bränsle för matlagning och uppvärmning av bo- stadsfastigheter dels till bränsle inom industrin. Huvuddelen av industriför- brukningen finns statistiskt redovisad år från år. Sedan den bränslereglering, som fanns under krisåren, upphört, fö- religger däremot inga aktuella uppgif- ter om förbrukningen av hushålls- och hostadsved. Vissa beräkningar om den- na förbrukning utfördes emellertid

inom statens bränslekommission så sent som 1950 på basis av krisårens erfaren- heter. Utredningen har använt dessa he- räkningar som grundval men avskrivit väsentliga kvantiteter för beräknad övergång till utländska bränslen och till elkraft under tiden efter 1950. Redu- ceringarna varierar områdesvis mellan 10 och 25 procent. Vid avskrivningen har hänsyn tagits till bl. a. respektive områdens mer eller mindre utpräglade karaktär av skogsbygd, belägenhet i för— hållande till importhamn m. m.

Fördelningen av avsaluveden på barr— ved och lövved är en approximation. Man bör räkna med att avsaluveden har betydligt starkare lövinslag än husbe— hovsveden, enär sortimentet prima björkved alltjämt finner relativt god av- sättning Och jordbrukarna i regel där- för torde undvika att i störrre omfatt— ning disponera det för eget behov.

Beträffande barrvedens fördelning på tall och gran kan rent allmänt sägas, att skogsbeståndets trädslagssammansätt- ning härvidlag har primär betydelse, försåvitt inte lokala avsättningssvårig- heter föreligger för gagnvirke av det ena eller det andra trädslaget. Men här— till kommer att i regel förhållandevis mera gran än tall upparbetas till bränn- ved på grund av rötförekomst.

De i balanserna angivna siffrorna för brännvedsförhrukningen är såsom fram- går av det nu sagda till stor del upp- skattningar och gör inte anspråk på att vara exakta.

I balanserna har förbrukningen av kolved angivits till sammanlagt 350 000 mtf. Detta motsvarar järnbrukens för- brukning av träkol skogskol _— un— der 1954.

Det bör nämnas att de jämförelser, som nedan görs med Sågverks-, massa— och wallboardindustriernas förbrukning 1950, bygger på numera definitiva upp- gifter, som i vissa fall skiljer sig från

Tabell 7. Runduirkesbalans för Övre och mellersta Norrland. Måttenhet 1 000 mafub.

Gagnvirke

Sum-

ö irke ma L vv

Barr klen-

tall gran

. harr— Vlrke virke 4”+ 2”—4”

Brutloårsavverkning ............. 5 000

Justeringar: På grund av läge ej avsättnings- bara tillgångar ............... Lump o. dyl. svinn .......... Sjunknlng i flottleder ........ Virkesflyttningar .............

6 060 11 630

S:a justeringar Årliga tillgångar

Virkes/örbrukning 1.954

Sågtimmer .................... 2 390 Fanértimmer .................. 29 Massa- och hoardved ........... 1 986 Diverse avsaluvirke ............ 64

» hushehovsvirke ......... 44 Brännved, uppskattningsvis ..... 150

3 425 4 29 2 5 824 432 43 95 -— —— 109 500 600 300 900

4 2 2

Summa förbrukning 4 663 Överskott ...................... 156

9 982 1 038 300 1 338 1 147 487 235 722

de preliminära i utredningens första be— tänkande.

Övre och mellersta Norrland

Den möjliga bruttoårsavverkningen av barrvirke i detta område uppgår till cirka 11,6 milj. maf, vilket är drygt 2 milj. maf mer än den i utredningens första betänkande redovisade kvantite— ten. Det må dock uppmärksammas, att den nu angivna kvantiteten omsluter barrvirke ner till 21/2", som i detta om- råde är gängse minimidiameter för massaved i långlängder. Klenvirket, drygt 0,5 milj. mzf, omfattar således endast barrvirke med en diameter av 2"—21/2". Ungefär 0,5 milj. maf ligger i diametergruppen 21/2"—3". Balansen ut- visar alltså i förhållande till den förra balansen en ökning av kvantiteten barr- gagnvirke med ungefär 1 milj. msf.

I lövvirkeskvantiteterna har medräk- nats endast de tillgångar, som är be—

lägna inom »järnvägsräjong». Härmed avses i stort sett ett område inom 5 mils bilväg från järnvägsstation. Inom Västerbottens lappmark och Norrbot- tens lappmark räknas dock med ett kör- avstånd till järnväg av endast 1—2 mil respektive 1 mil. Denna regionala be— gränsning medför att av lövvirket i ifrågavarande område endast något mer än hälften inräknats bland tillgångarna. Här finns alltså en betydande virkes— reserv. Det torde dock ej vara realis- tiskt att räkna med att de nämnda av- lägset belägna lövskogstillgångarna, bl. a. fjällbjörken, inom överskådlig tid kan med ekonomisk vinning tillgodo- göras inom skogsindustrin.

Som en särskild avdragspost har i likhet med norrlandskommitténs beräk— ningar för ett tiotal år sedan upptagits barr- och lövvirke i sådana drivningslä- gen, att det ej kan avsättas. En del av dessa tillgångar torde dock numera ge—

Måttenhet 1 000 mitfuh.

Gagnvirke

Sum- ma

Sum-

Lövvirke ma

Barr- klen-

tall gran

rund— virke

barr-

virke virke 4”+ 2”—4”

Brulloårsavverkning ............. 3 940

Justeringar: Lump o. dyl. svinn .......... Sjunkning i flottleder ......... Exportprops ................. Virkesflyttningar .............

—20 ——40 ——19 —354

3 900

—40 ——44

—313

600 8 440 1 030 490 9 960

—60 —84 —19 -—667

—- 60 —— 84 19 667

— 433 3 507

S:a justeringar

Årliga tillgångar

Virkesförbrukning 1954.

Sågtimmer .................... 1 810 Fanértimmer .................. 31 Massa- och hoardved ........... 843 Diverse avsaluvirke ............ 99

» hushehovsvirke ......... 6 Brännved, uppskattningsvis ..... 50 Kolved ....................... 50

397 3 503

_ 830 9 130

—— 830 7 610

2 840 30 2 870 2 33 10 43 3 201 4 3 205 30 129 129

6 22 _ 22 50 150 250 350 750 50 100 200 — 200

2 889 618

Summa förbrukning Överskott ......................

322 6 675 394 7 219 39 278 935 636 1 911

544 976

340

nom tillkomsten av nya skogsvägar vara möjliga att ekonomiskt utnyttja.

Utförseln av timmer och massaved till sydligare delar av landet har an- senligt minskat under de senaste åren, vartill hänsyn tagits i balansen. Till- förseln av rundvirke från Finland har visserligen en del år varit mycket om- fattande men har, då den i framtiden mäste betecknas som osäker, uteslutits vid tillgångsberäkningen.

Barrvirkesförhrukningen vid såväl sågverk som massafabriker är ungefär lika stor som 1950, det år utredningens tidigare redovisning avsåg. Att massa— produktionen sedan detta år dock icke oväsentligt stigit, från 1 275 tusen till 1 400 tusen ton, får närmast tillskrivas en ökad insats av lövved och sågverks- avfall.

Dala-Hälsingeområdet Bruttoårsavverkningens uppdelning på gagnvirke och barrklenvirke har

skett med beaktande av att massavedens lägsta toppdiameter går vid 3", dock beträffande sulfatved inom Ljusnanom- rådet vid 21/2”.

I sina kommentarer till den tidigare framlagda virkesbalansen för området påpekade utredningen sannolikheten av att virkesförrådet i detta område vore större än vad riksskogstaxeringen 1940 —1944, varpå beräkningarna då grun— dades, utvisade, bl. a. på grund av minskade gagnvirkesuttag under kri- get. Detta antagande har bekräftats av riksskogstaxeringarna 1953—1954. Den årliga avverkningsmöjligheten anses ha ökat med 15 procent för tall och med 10 procent för gran eller kvantitetsmäs- sigt med sammanlagt 900 000 mtf.

Från detta område utforslas stora virkesmängder, främst med Dalälven till Skutskär och andra industrier i östra Mellansverige men även med Klarälvens bivatten och med järnväg till Värmlands och örebro län. Dessa

Tabell 9. Rundvirkesbalans för Östra lltellansverige.

Måttenhet 1 000 msfuh

Gagnvirke

Surn- ma

Sum-

Barr- Lö virke ma v klen-

tall gran

rund- virke

. barr- v1rke virke 4»+ 2,_4,,

Bruttoårsavverkn ing ............. 3 260 3

Justeringar: Lump o. dyl. svinn .......... Sjunkning i flottleder ........ Exportprops ................. Virkesflyttningar .............

—16—— 2 —88

+ 298 +

100 6 660 8 120

_ 47 3 88

+ 535

31 1

237

—— 47 3 —— 88 + 535

+ 192 3 452

S:a justeringar +

Årliga tillgångar 3

VirIces/örbrukning 1 95 4

Sågtimmer .................... Fanértimmer .................. Massa- och hoardved ........... Diverse avsaluvirke ............

» hushehovsvirke ......... Brännved, uppskattningsvis ..... Kolved ........................

1 860 570 74

9 200 20

1

1

205 305

+ 397 7 057

+ 397 8 517

520 3 380 35 2 24

3 415 2 1 625 108 35 1 300 100

1 601 108 35 600 100

027 34 9 300 30

700

2 733 719

Summa förbrukning 2

Överskott ......................

920 385

171 129

5 824 1 233

761 699

6 585 1 932

00 00 00

virkesförflyttningar beräknades tidigare av utredningen för åren 1946—1949 till närmare 0,7 milj. mtf. Det finns anled- ning antaga att ungefär samma kvanti- tet utforslas nu.

Timmerförbrukningen vid sågverken har sedan 1950 ökat med ungefär 350 000 msf. Förbrukningen under 1954 påverkades dock avsevärt av den stora stormfällningen i januari samma år, som berörde delar av södra Dalarna och södra Gästrikland. Det kan beräk- nas, att sågverkens produktion inom Dala-Hälsingeområdet var 18 procent större 1954 än 1953, vilket dock ej be— höver innebära att hela produktions- ökningen skulle bero på stormfällning— en och därför vara en tillfällighet.

Massavedsförbrukningen 1954 var 8 procent större än 1950. Lövmassaved har ännu inte i nämnvärd omfattning tagits i anspråk.

För det nuvarande behovet av gran-

virke finns ungefär täckning. överskot- tet på tallvirke är ansenligt, cirka 600 000 maf, klenvirket oräknat.

Östra Mellansverige

Som barrgagnvirke har räknats tall och gran från 3" i topp, som i detta om- råde regelmässigt är minimidiameter för massaved. De sista årens riksskogs— taxeringar har påvisat en ökning av virkesförrådet, varför det ansetts moti- verat att höja avverkningsheloppen med 5 procent för tall och 10 procent för gran inom hela området utom Örebro län.

Skogsindustrierna inom östra Mellan- sverige erhåller ca 0,5 milj. m3f elller ungefär en tiondel av sin virkesfångst från Norrland och Dalarna. Tillförseln från Norrland har dock, såsom framgått av det föregående, blivit mindre under de senaste åren.

I likhet med Dala-Hälsingeområdet

Tabell 10. Rundvirkesbalans för Västsverige. Måttenhet 1 000 mafub.

Sum- .. . Sum— irke ma Lovv ma harr- ” rund- virke 4 + virke

Barr- klen- virke

Gagnvirke

tall gran 2”—4"

Bruttoårsavverkning ............. 2 270 3 780 6 290 7 810

Justeringar: Lump o. dyl. svinn .......... Sjunkning i flottleder ......... Exportprops ................. Virkesflyttningar .............

—- 12 38 —- 16 —22 __50 _ + 79 + 175 S:a justeringar + 1 + 115

2 271 3 895

——50 —38 ——50 + 254 + 116

6 406

50 —— 38 _— 50 + 254

+ 116 7 926

Årliga tillgångar

Virkesförbrukning 1954

Sågtimmer .................... 1 430 2 330 30 30 2 360 Fanértimmer .................. 35 2 37 3 3 40 Massa- och hoardved ........... 2 364 3 232 25 25 3 257 Diverse avsaluvirke ............ 71 32 103 _ 103

» hushehovsvirke ......... 16 16 57 »— 57 Brännved, uppskattningsvis . . .. 160 160 400 350 500 900 Kolved ....................... 10 20 50 -— _ 50

Summa förbrukning 2 060 4 024 125 6 209 408 558 6 767 Överskott ...................... 211 ——129 115 197 792 962 1 159 170

blev östra Mellansverige främst Upp— land och Västmanland —— starkt utsatt för skador genom stormfällning i janu— ari 1954. Timmerförbrukningen vid de inom området stationära sågverken har beräknats varit 28 procent större detta år än 1953. Den försågning, som skedde vid ambulerande sågverk från Norr— land, Småland och andra områden, har i stort sett inte medräknats. Denna star- ka ökning av sågningen vid de statio- nära anläggningarna visar, att dessa be- sitter en produktionskapacitet svarande mot åtminstone 1954 års produktion, men det kan vara ovisst om den under ordinära förhållanden framdeles kom- mer att utnyttjas i samma grad.

Massaindustrins barrvedsförbrukning nådde 10 procent högre 1954 än 1950 och 1953. En ny på klenvirke, lövved och sågverksavfall inriktad wallboard- fabrik har kommit i verksamhet i Sö- dermanland.

Utredningen konstaterade i sitt första betänkande, att omkring 400000 m3f gagnvirkesdugligt barrvirke upphöggs till brännved inom östra Mellansverige. Denna kvantitet torde säkerligen på grund av den minskade efterfrågan på vedbränsle vara väsentligt mindre nu. Man får dock räkna med att jämväl i fortsättningen vissa mängder sulfatdug- lig tallved tas i anspråk som bränsle. Största delen av den kvantitet bränn- ved av gagnvirkesdimension, som nu ingår i balansen på dess förbruknings— sida, kan beräknas vara skadad eller i övrigt mindervärdig ved av pannveds- typ.

Överskottet på barrgagnvirke uppgår till 1,1 milj. mäf men skulle ha varit 1,6 milj. m3f, därest sågverkens produktion uppgått till endast 1953 års nivå. Flera skäl tyder på att överskottet är att finna i timmerdimensionerna.

Barrgagnvirkets minimigräns går vid 21/2” i Värmland och norra Dalsland, där massaveden hugges i långlängder. Vid leverans i travat mått, som är re- gel inom det övriga Västsverige, är 3" minimidiameter. Den i balansen an- givna bruttoårsavverkningen är uppde- lad i gagnvirke och klenvirke med hän— syn härtill.

Enligt skogsforskningsinstitutets se— naste beräkningar kan den möjliga bruttoårsavverkningen av gran beräk— nas vara 15 procent högre inom Göte- borgs och Bohus samt Älvsborgs län än vad den tidigare 40-årsprognosen utvi- sade.

Införsel av virke, främst massaved, sker från Dalarna och östra Mellansve— rige, varjämte flottning till och från Norge regelmässigt ger ett överskott, som årsvis varierar men som genom- snittligt under senare år varit omkring 100 000 mat. Skogsindustrin i Värmland är starkt utbyggd i förhållande till vir— kestillgångarna och torde knappast kunna täcka sitt behov av virke från skogarna i landskapet, bl. a. på grund av den betydande utförseln av virke till massafabrikerna vid Göta älv. Virkesbalansen för Västsverige i ut- redningens första betänkande utvisade att balans rådde mellan tillgång och efterfrågan på barrgagnvirke men att en disproportion rådde såtillvida att mot ett tallöverskott av drygt 1/4 milj. m3f stod ett lika stort granunderskott. Den nu upprättade balansen slutar på ett tallöverskott om cirka 210000 m3f och ett granunderskott om ungefär 130 000 mat. En disproportion kvarstår således alltjämt. I Västsverige liksom inom övriga områden finns avsevärda lövskogstillgångar, som ännu endast i ringa utsträckning tagits i anspråk som råvara inom massaindustrin men som inom den närmaste framtiden torde

komma att bli av väsentligt större be- tydelse för massaindustrins virkesför- sörjning. Barrklenvirke har på senare tid börjat utnyttjas inom sulfatindustrin, dock ännu ej i större omfattning.

Tallöverskottet synes icke kunna 10— kaliseras till Värmland utan till de öv- riga västsvenska landskapen. Såvitt kan bedömas består det av ungefär lika sto— ra delar timmer och sulfatved. Vissa svårigheter att finna avsättning för såg— timmer av tall kännetecknar Dalsland och för sulfatved de södra delarna av Västsverige.

I jämförelse med år 1950 har sågver- ken ökat sin produktion med 20 pro- cent och massaindustrin med 10 pro— cent.

Sydsverige (Smålandslänen, Skåne, Halland och Blekinge)

Gränsen mellan gagnvirke och klen— virke av barrträd har såvitt gäller Syd- sverige dragits vid 3", som här regel- mässigt är minimidiameter för massa- ved. I brnttoårsavverkningen ingår när- mare 25 procent lövvirke, förhållande— vis mer än inom något annat redovis— ningsområde. Det är emellertid av vikt att uppmärksamma, att knappast mer än hälften av lövvedsutfallet är björk. Resten är till större del bok och ek, till mindre del asp och al. Boken och eken har i utlandet fått en växande an— vändning inom cellulosaindustrin, bl. a. för framställning av Viscoscellulosa. Inom vår inhemska industri har dessa trädslag dock ännu utnyttjats endast i relativt liten omfattning. Bokved anses kunna utnyttjas för fabrikation av halv- kemisk massa och wallboard.

Vid de riksskogstaxeringar, som un- der de senaste åren övergått ifrågava— rande område, har virkesförrådet visat sig vara större än vad 1945—48 års taxeringar, varpå utredningen byggde sina tidigare beräkningar, gav vid hzan-

Måttenhet 1 000 mafub.

Gagnvirke

Sum- ma

Barr- Lövvirke klen-

tall gran

. harr- ere virke 4”+ 2l—4'

Bruttoårsauverkning ............. 2 700

Justeringar: Lump o. dyl. svinn .......... Exportprops ................. Virkesflyttningar .............

—13 —140 + 24

3 330

—-33 —43 + 88

350 6380 1650 320

—46 —183 + 112

———129 2 571

S:a justeringar +

Årliga tillgångar

V irkesförbrukning 1 95 4

Sågtimmer .................... Fanér- o. tändsticksvirke ....... Massaved ..................... Diverse avsaluvirke ............

» hushehovsvirke ......... Brännved, uppskattningsvis .....

12 207 70 13 90

3 342

1 770

12 —117

6 263

3 568 77 979 180 44 1 000

3 415 12 935 116 44 350

65 44 54

65 44 64

728 46 13 130

18 130

480 650

2 037 534

Summa förbrukning Överskott ......................

2 687

976 994

5 848 2 385

4 872 1 391

796 854

148 202

655

den. Enligt de senaste taxeringarna kan sålunda avverkningarna ökas av tall med 5 procent i smålandslänen och 10 procent i de södra kustlänen samt för gran med genomgående 20 procent.

Som avdragspost har upptagits cirka 180 000 maf props, motsvarande den ge- nomsnittliga exporten av detta sorti- ment under åren 1946—1949. Exporten av props är emellertid mycket varie- rande. Någon export av massaved och timmer har ej antagits. Området tillfö- res i viss mån massaved från nordli- gare områden; utflyttning av virke till övriga Sverige sker mera tillfälligt. Lik- som tidigare har antagits en nettotill- försel till området av 112 000 maf.

Sedan 1950 har produktionen vid såg- verken och massaindustrin ökat i sam- ma grad eller med 25 procent. Många sågverk har tillbyggts och modernise- rats men området domineras alltjämt av småsågverk.

Som »diverse avsaluvirke» har idetta område medtagits förutom barrvirke

även lövved, bestående av dels garv- ämnesek, dels bokved för trädestilla- tion. Endast fanérvirke av inhemska trädslag har medräknats. Tändsticks- virket har redovisats med en kvantitet, som svarar mot förbrukningen, trots att vissa kvantiteter asptimmer anskaffas från platser utom området, t. o. m. från utlandet, och således ej belastar områ- dets virkesbalans.

Av redovisningsområdena har Syd- sverige det största virkesöverskottet. Det för Området framräknade virkes- överskottet består till 1,2 milj. milf barr- gagnvirke, 0,2 milj. maf barrklenvirke samt 1 milj. m3f lövvirke. Som förut nämnts utgöres omkring hälften av löv- skogstillgångarna av andra trädslag än björk. Detta torde säkerligen vara fal— let även med lövvirkesöverskottet.

Hela riket

Den möjliga bruttoårsavverkningen för de fem redovisningsområdena i sin helhet belöper sig till cirka 48 milj.

Tabell 12. Rundvirkesbalans för hela riket. Måttenhet 1 000 msfub.

tall

Gagnvirke

gran

Sum— ma barr— Virke

Barr— Lövvirke klen- virke 4” + 2”—4"

Brutloårsauverkn ing .............

Justeringar: På grund av läge ej avsättnings— bara tillgångar .............. Lump o. dyl. svinn .......... Sjunkning i flottleder ........ Exportprops ................. Virkesflyttningar .............

17170 20170

60 ——202 —140 —— 43 + 67

2 060 39 400

S:a justeringar Årliga tillgångar

Virkes/örbrukning 1 964

Sågtimmer .................... Fanértimmer och tändsticksvirke. Massa- och hoardved ........... Diverse avsaluvirke ............

» husbehovsvirke ......... Brännved, uppskattningsvis ..... Kolved .......................

378 19 792

Summa förbrukning Överskott ......................

maf av alla trädslag. Vad som totalt år- ligen avverkas är ofullständigt känt. Enligt beräkningar som utförts inom Skogsstyrelsen och publicerats i statis— tisk årsbok, har den avverkade kvanti- teten under senare är sällan överskri- dit 40 milj. mafub. Ur skogsskötselsyn- punkt sknlle sålunda en väsentlig höj- ning av avverkningskvantiteten vara teoretiskt tänkbar. Hinder av skilda slag möter emellertid härför. Omkring 17 procent eller 8,5 milj. m3f av den möj— liga årsavverkningskvantiteten faller på lövvirke, som till stor del ej finner av— sättning, särskilt sedan brännvedsbeho- vet minskat.

Av barrskogstillgångarna, närnlare 40 milj. maf, är omkring 23]. milj. m3f kle- nare barrvirke, varav cirka 3/4 milj. ligger i leveransgilla massavedsdimen— sioner om 21/2"-—3". Egentligt barrgagn—

virke utgör sålunda något mer än 37 milj. mat.

Efter justeringar för virkesflyttningar mellan Sverige och utlandet, export av props, Sjunkning i flottleder, annat svinn etc. får man en årlig behållcn vir- kestillgång av cirka 47 milj. mit, som står till förfogande för industriell för- ädling, bränsleändamål etc. Härav är 36,4 milj. m3f barrgagnvirke, 2 milj. milf barrklenvirke och 8,5 milj. maf löv— virke.

De virkeskvantiteter, som för olika ändamål 1954 förbrukades inom landet framgår av riksbalansen. Förbrukning- en svarar ej exakt mot det skogliga ut- taget, främst beroende på förändringar i lagerhållningen av timmer och massa— ved. Under 1954 skedde en lagerökning, som för nämnda sortiment beräknats till 1,7 milj. m3f och som till större de-

len berodde på stormfällningarna. De faktiska uttagen låg därför detta år för landet i sin helhet icke obetydligt över förbrukningen.

Riksbalansen utvisar ett överskott om cirka 9,3 milj. msf. Härav är 3,7 milj. m3f barrgagnvirke, 1,2 milj. m3f barr— klenvirke och 4,4 milj. mi'f lövvirke.

De nu gjorda virkesbalanserna byg— ger på avverkningsprognoser, som av- ser en tioårsperiod från taxeringstill- fället d. v. s. början av 1950—talet. För att bedöma omfattningen av en utbygg- nad av skogsindustrin är utvecklingen på längre sikt av stort intresse. Först och främst kan sägas, att årsuttagen kan ökas även under tid, som följer efter denna tioårsperiod. Detta framgår av tabell 13, som avser landet söder om Ljungans flodområde.

Tabell 13. Bruttoårsavverkningens ökning i procent från den första till den fjärde tioårsperioden av skogsforskningsinstitu— tels fyrtioårsprognos.

Barrvirke Barrvirke

Område 6” + 3'__6'

Tall Gran Tall Gran

Dala—Hälsingeområdet 23 30 —9 Östra Mellansverige . . 20 21 8 Västsverige .......... 20 23 2 Sydsverige .......... 40 44 8

Samtliga 28 sol 3

För en långtidsplanering är vidare av vikt att veta hur den framtida årsav- kastningen fördelar sig på trädslag och

dimensioner. Redan i utredningens första betänkande berördes denna fråga. Med stöd av där angivna kalkyler, som utförts av skogsforskningsinstitutet, skulle framdeles genomsnittligt väsent- ligt grövre virke vara att vänta. Tabellen visar den procentuella sam- manlagda ökningen av bruttoårsavverk- ningen under de 30 år, som följer efter

skogsforskningsinstitutets avverknings- prognos' första 10-årsperiod.1 Självfal- let måste vid denna bedömning av den framtida tillväxten reservation göras för inträffande förändringar i läget. Utan tvekan går man emellertid mot ökande uttag och mot grövre dimensioner.

Sågverksavfallel.

Sågverkens avfallsvirke, d. v. s. ribb och bakar eller därav hackad flis, har under de senaste åren funnit vidgad avsättning som råvara inom massa- och wallboardindustrin. I sitt första be- tänkande redovisade utredningen för- brukningen i årsmedeltal till cirka 900 tusen maf exkl. bark. Under år 1954 uppgick den till 1 913 tusen mat, alltså mer än det dubbla. Försågningen har visserligen ökat under tiden och där- med utfallet av ribb och bakar men en- dast med ca 14 procent. Virkesbehovet inom sulfat- och boardindustrin har emellertid ansenligt stigit, varför efter- frågan blivit ,större. Sågverkens hastigt minskade avsättningsmöjligheter för brännved och träkol har i hög grad sti- mulerat intresset för leverans av massa- flis och på sistone har framför allt boardindustrin börjat uppträda som köpare i större skala till även obarkad bakaved. Detta har ej oväsentligt mins— kat de mindre och medelstora sågver- kens ofta påtalade avsättningssvårighe- ter för avfallet. I efterföljande tabell lämnas med stöd av 1953 års sågverks— inventering uppgifter om från vilka ty- per av sågverk avfallsmängden i sin helhet härrör.

Om utfallets totala storlek och dess fördelning på verkstyper under 1954 saknas direkta uppgifter. Produktionen kan dock beräknas varit cirka 12 pro- cent större än 1953; fördelningen på

1 Angående utgångspunkten för denna prog- nos se sid. 11.

Tabell 14. Sågverkens avfallsvirke. Totalt utfall vid avsalusågarna 1953 samt förbruk— ning av sågverksavfall som råvara vid massa- och boardindustrin 1953 och 1954.

Måttenhet 1 000 mat exkl. bark.

Totala avfallsmängden 1953 Förbrukning vid

Område Cirkelsågar

massa- och board-

Ramsågar industrin

kom-

enkla pletta

flerram- sågar

enram-

sågar 1953 1954

Övre och mellersta Norr-

land ................. 49 93 Dala-Hälsingeområdet . . . 8 43 Östra Mellansverige ..... 68 51 Västsverige ............. 34 43 Sydsverige ............. 232 131

14 690 21 528 64 356 89 243 62 81

846 600 539 225 409 282 506 61

626 388

800 420 313 325

55

Hela riket 391 361 250 1 898 2 900 1 582 1 913

verkstyper torde i stort sett ha varit densamma båda åren. Sågverksavfallet i sin helhet torde knappast kunna tillföras massa- och boardindustrin. En del sågverk i mel- lersta Sverige har god avsättning för bränsleflis och många mindre sågar kommer säkerligen även i fortsättning-

en att sälja ribb— och bakaved som bränsle. Dock torde det vara möjligt, i den mån sågverkens produktion upp— rätthålles på de senaste årens nivå, att inom en ej avlägsen framtid öka den kvantitet, som tillföres massa— och boardindustrin för förädling, med cirka 0,5 milj. maf.

Virkesöverskottet och skogsindustrins produk- tiomkapacitet

Av redogörelsen i kapitel 9 framgår, att de virkestillgångar, som kan avver— kas för förädling inom skogsindustrin, väsentligt överstiger skogsindustrins be- hov av virke vid en produktion av sam- ma omfattning som 1954. Betydande överskott föreligger inom alla geografis- ka områden, om man ser på tillgångar- na _ barrgagnvirke, barrklenvirke, löv- virke och sågverksavfall som en hel- het. Däremot är situationen inte lika gynnsam om man bortser från de mera svåranvändbara sortimenten, främst löv— virke, som utgör en mycket stor del av överskottet. Då finner man bl. a. att ett underskott på gran är förhanden i Väst— sverige och att överskottet på gran i Dala-Hälsingeområdet är ringa och helt ligger inom den felmarginal, som man måste räkna med vid upprättandet av balanser av förevarande art. Virkes- överskottets storlek under en tioårs-

KAPITEL 10

Skogsindustrins utbyggnad

period räknat från riksskogstaxering- arna 1953—1954 vid en produktion av 1954 års omfattning framgår av tabell 1.

En redovisning för massa- och wall- boardsindustriernas utbyggnadsplaner har lämnats i kapitel 9. Av tabellerna 4 och 5 i nämnda kapitel kan man ut- läsa, att om planerna genomförs kommer dessa industriers virkesbehov att stiga i förhållande till 1954 års behov med cirka 35 procent till 1958 och med cirka 49 procent till år 1961. Detta belyses närmare i tabell 2.

Tabellen visar, att utbyggnadsplaner- na är synnerligen omfattande i alla re- dovisningsområden, motsvarande intill 1961 en produktion av ca 1,5 milj. ton cellulosa och ca 0,3 milj. ton wallboard. En jämförelse mellan det virkesöver— skott, som enligt tabell 1 kan avverkas under en tioårsperiod räknat från 1953/54, och Virkesbehovet år 1960 en— ligt tabell 2 ger vid handen, att överskot- tet i det närmaste i sin helhet måste

Tabell 1. Årligt virkesöverskotl under tioårsperioden 1953/54—1962/63 vid en pro— duktion av 1954 års omfattning.

(1 000 maf)

Gagnvirke Barr- Såg— Område klen— Lövvirke verks- Summa

tall gran virke avfall Övre och Mellersta Norrland ..... 156 550 441 722 46 1 915 Dala-Hälsingeområdet ........... 618 39 278 976 180 2 091 Östra Mellansverige ............. 719 385 129 699 226 2 158 Västsverige ..................... 211 —— 129 115 962 84 1 243 Sydsverige ...................... 534 655 202 994 451 2 836

Hela riket 2 238 1 500

Tabell 2. Virkesbehovet hos massa- och wallboardindustrin 1958 och 1960 jämfört med 1954 års behov. Områdesvis.

(1 000 mar)

Ökning i Ökning i Område 1954 1958 1960 msf % maf % Övre o. Mellersta Norrland . . 7 056 8 600 1 544 22 9 200 2 144 30 Dala-Hälsingeområdet ....... 3 625 4 700 1 075 30 5 100 1 475 41 Östra Mellansverige ......... 1 938 3 000 1 062 55 3 200 1 262 65 Västsverige ................. 3 582 5 100 1 518 42 5 900 2 318 65 Sydsverige .................. . 1 034 1 900 866 84 2 200 1 166 213 Hela riket 17 235 23 300 | 6 065 35 | 25 600 | 8 365 49

utnyttjas vid en utbyggnad i den ut- sträckning som planerna utvisar. Som jämförelse må nämnas, att överskottet på barrgagnvirke, 3,7 milj. m3 f, motsva- rar en möjlig produktion av ca 700 000 ton cellulosa. Resten av behovet för framställning av ca 800000 ton celul- lulosa och 300000 ton wallboard måste således, därest utbyggnaden kom- mer till stånd intill 1961, täckas med barrklenvirke, lövvirke och sågverks- avfall.

I kapitel 9 har ifrågasatts om det är möjligt att genomföra en så långtgående utbyggnad av skogsindustrin på en så kort tidrymd som fem år. Av betydelse för utbyggnadens omfattning blir möjlig— heterna att erhålla byggnadstillstånd och krediter. Till dessa spörsmål återkom- mer utredningen längre fram i detta kapitel. Hinder för utbyggnaden kan möta i form av svårigheter att i tid erhålla arbetskraft för utbyggnadens ge- nomförande och erforderligt maski- neri. Vidare måste förutsättningar ska- pas för att trygga företagens tillgång på kraft, bränsle och kemikalier. Inte heller kan man bortse från att förse- ningar kan orsakas genom att åtgärder enligt vattenlagen för att motverka vat- tenföroreningar kan bli nödvändiga att vidtaga. Med hänsyn härtill synes det utredningen vara mer realistiskt att räk- na med att den planerade utbyggnaden

fordrar ett tiotal år för sitt genomfö- rande. Detta skulle också medföra att den utbyggda skogsindustrins försörj- ningsläge inte blir så knappt, som skulle bli fallet därest utbyggnaden i sin hel- het skedde till 1961.

Ser man skogsindustrins försörjnings- situation på något längre sikt än de när- maste 10 åren, finner man att förutsätt- ningarna att genomföra en synnerligen omfattande utbyggnad av våra skogs- industrier är goda. Enligt tabell 13 i kapitel 9 ökar således de möjliga brutto- årsavverkningarna av barrvirke under de närmaste 20—25 åren efter tioårs- perioden 1953/54—1962/63 med ca 30 procent i genomsnitt för landet söder om Övre och Mellersta Norrland beträf- fande dimensionerna över 6" och med ca 3 procent beträffande dimensionen 3"—6". Vad Övre och Mellersta Norr— land beträffar torde avverkningsmöjlig- lleterna i varje fall inte minska under de närmast följande decennierna. Detta innebär, att överskottet av barrgagnvir- ke enligt tabell 1 ökar med ca 5 milj. m3f för landet i dess helhet. Att en be— tydande utbyggnad är möjlig står än nlera klart med hänsyn till de växande möjligheterna att inom cellulosaproccs- sen utnyttja klenare barrvirke, lövvirke och sågverksavfall. Av stor betydelse i försörjningshänseende torde också me- toden att framställa sulfitmassa av tal]

? l i

bli, då råvarubasen för sulfitindustrin därigenom breddats.

lFör undvikande av missförstånd vill utredningen understryka att de redo— visningsområden, som utredningen be- gagnat vid redovisningen av skogsin- dustrins produktionskapacitet och vir- kestillgångarna, givetvis inte får betrak- tas såsom några absoluta gränser utan avgörande för utbyggnaden av skogsin- dustrin får naturligtvis vara rent eko- nomiska synpunkter. Kan en utbyggnad av ett företag på en plats med hänsyn till förefintliga lokala virkestillgångar och till möjligheterna att transportera virke från annan plats anses ekono- miskt lönande, bör hinder inte föreligga för en utbyggnad.

Som framgår av det föregående år nlassa- och wallboardindustrins utbygg- nadsplaner synnerligen omfattande och kommer, om de genomförs i sin helhet att medföra en starkt ökad virkesför- brukning, varigenom i hög grad ökade anspråk på virkesförsörjningen kommer att ställas från denna industris sida. Såsom visats ökar emellertid möjlighe- terna att avverka barrgagnvirke så vä- sentligt under de närmaste decennier- na, att några försörjningssvårigheter för den utbyggda massa- och wallboard- industrin inte borde uppstå. Av betydel- se blir emellertid i vilken omfattning sågverksindustrin kommer att öka sin produktion. Det är att märka att över- vägande delen av ökningen av barrvir— kesutfallet kommer på dimensioner, som överstiger 6”. Den frågan uppställer sig till besvarande: ligger det inte när- mast till hands att tänka sig en utbygg- nad av sågverksindustrin i första hand? Apteringsgränsen mellan timmer och massaved är främst en prisfråga. I och med en ökad efterfrågan från massa- och wallboardsindustrins sida kommer denna gräns sannolikt att förskjutas uppåt. Avgörande för användningen bör

inte vara i vilken mån Virkestillgång- arna utgöres av grovt virke eller klent virke, utan i vad mån man kan finna avsättning för skogsvaruprodukter av skilda slag. Innan utredningen går att behandla frågan om möjligheterna att finna avsättning för de olika produk- terna i framtiden, vill utredningen be- röra en del andra frågor, bl. a. förhål— landena inom sågverksindustrin.

I betänkandet om sågverksindustrin i södra Sverige konstaterade utredning— en att för den syd- och mellansvenska sågverksindustrin vore ansenligt ökade rävarutillgångar att emotse. Väsentliga möjligheter till utökad sågverksdrift fö- relåge framförallt i östra Mellansverige men även i Småland och Västsverige. Den gynnsamma utvecklingen på råva- rusidan innebure enligt utredningens mening att i jämförelse med timmer- konsumtionen vid sågverken 1946—1950 funnes en råvarubas för hela landet, som tilläte ca 20 procent större konsumtion. Under de närmaste fyra årtiondena öka- de tillgången på virke ytterligare med ungefär samma procentsats. Denna gynnsamma utveckling innebure att svensk sågverksindustri i sin helhet på 1980-talet vid i stort sett oförändrade apteringsgrunder för timmer och mas- saved skulle ha råvarutäckning för en trävaruproduktion, som vore närmare 50 procent större än medelproduktionen 1946—50 eller omkring en tredjedel större än produktionen under högkon- junkturåren 1950—51. För landet i dess helhet skulle sålunda ur råvarusynpunkt finnas förutsättningar för en produk- tion, som icke obetydligt överstege t. o. m. produktionen under de sista åren av 1920-talet _ de år då sågverks- industrin uppnådde sin hittills största produktion.

Rörande sågverksindustrins kapacitet framhöll utredningen, att svårigheterna

att komma fram till en fullt säker be- räkning av den praktiska kapaciteten hos sågverksindustrin i södra Sverige helt naturligt vore mycket stora, främst med hänsyn till att det tekniska kapa— citetsöverskottet hos denna industri vore att finna hos sågverk med en för- hållandevis liten årsproduktion. Utred- ningen ansåg sig dock kunna draga den slutsatsen att den praktiska kapaciteten då låge ungefär vid 1951 års produk- tionsnivå även om det kunde tänkas att denna nivå under särskilt gynnsamma förhållanden kunde något överskridas. Utredningen angav den ur råvarusyn- punkt möjliga produktionsökningen i södra Sverige till 90 000 stds. Därvid hade utredningen tagit hänsyn till före- fintligheten av olika faktorer, som kun- de verka hämmande på det praktiska genomförandet av en ökning av avverk- ningarna och trots att skogsforsk— ningsinstitutets avverkningsberäkningar redan i sig själva inneslöt vissa säker- hetsmarginaler —— minskat de enligt in- stitutets prognos beräknade årliga av- verkningskvantiteterna med 5 procent, vilket motsvarade en produktion sågade trävaror av omkring 40 000 stds. Beräk- ningarna avsåg endast den första 10-års- perioden av prognosen och endast barr- timmer. Lövtimret låg alltså utanför. Ut— redningen framhöll att gränsen mellan timmer och massaved vore flytande och att en kommande utbyggnad av massa- industrin kunde medföra en förskjut- ning av apteringsgränserna. När det gällde utvecklingen under tiden efter prognosens första 10-årsperiod beräk- nade utredningen att vid mitten av 1980- talet skulle nettoårsavverkningarna av timmer i södra Sverige uppgå till en kvantitet, tillräcklig för en försågning av 1 milj. stds, varav ungefär en tredje- del i östra Svealand och återstående två tredjedelar i Götaland. Detta skulle in- nebära möjligheter att ur råvarusyn-

punkt öka produktionen sågade träva- ror med omkring 300 000 stds i förhål- lande till 1951 års höga produktions- nivå. Utredningen konstaterade att den nuvarande sågverksindustrins kapaci- tet vore otillräcklig för förädling av dessa timmertillgångar och att man måste räkna med att alltmer växande krav komme att ställas på sågverks- industrins kapacitet.

Utredningen ansåg att det icke vore möjligt att vid förevarande tidpunkt ta ställning till i vilken utsträckning för- ädlingen av södra Sveriges skogstill— gångar skulle ske vid sågverksindustrin eller vid massaindustrin. En beräkning av de framtida avverkningarnas sorti- mentssammansättning vore en i och för sig ganska vansklig uppgift. Apterings- gränsen mellan sågtimmer och massaved vore svårbedömbar, särskilt när frå— ga vore om en så lång tidsperiod som här. Hur framtiden komme att gestalta sig kunde därför endast bli föremål för successiva bedömningar. Man måste där— vid med uppmärksamhet följa utveck- lingen inom skogsbruket och skogsin- dustrierna samt inom de olika områden, där skogsprodukter kunde finna an- vändning. Kunskap om förändringarna i virkesförråden kunde erhållas genom riksskogstaxeringarna. Genom den av utredningen föreslagna kompletteringen av industristatistiken med bl. a. allmän- na inventeringar av sågverksindustrin vart femte år bleve det möjligt att på ett tillfredsställande sätt följa utveck- lingen av sågverksindustrins kapacitet och råvarubehov. Förutsättningar kom- me således att finnas för att utbyggna- den av sågverksindustrin skulle kunna i önskvärd utsträckning ske under akt- givande av utvecklingen i berörda hän- seende.

I enlighet med utredningens förslag har företagits en inventering av såg- verksindustrin avseende år 1953. Den-

na, som skedde i syfte bl. a. att få en totalbild av sågverksindustrins produk- tio nskapacitet, har givit vid handen att förändringarna i antalet sågverk under de senaste åren varit relativt obetydliga och att inte heller totalproduktionen utvisar någon större olikhet gentemot föregående år. Denna var sålunda i ge— nomsnitt för åren 1946—1950 1 378 000 stds, år 1951 1532 000 stds, år 1952 1 355 000 stds och år 1953 1 540 000 stds. Inventeringen visade, att kapaciteten hos de skilda sågverkstyperna vore yt- terst varierande utnyttjad. Såsom förut visats var produktionen vid sågverken betydligt större under 1954 än året dess- förinnan, beroende bl. a. på att den drevs i höjden på grund av stormfäll- ningarna under vintern samma år. Det står klart, att sågverksindustrin besit- ter en ganska avsevärd outnyttjad ka- pacitet som utnyttjas vid särskilda för- hållanden. Den utbyggnad och moderni— sering av sågverksindustrin, som på- går, kan måhända komma att innebära en ökning av produktionskapaciteten.

Var skall överskottet förädlas?

Innan utredningen går vidare in på frågan om möjligheterna att öka skogs- industriernas produktionskapacitet, skall utredningen såsom i direktiven anbefallts till behandling upptaga spörs- målet om överföring av massaved till massaindustrin i norra Sverige. Detta ställdes i direktiven som ett alternativ till investeringar i skogsindustrin i söd- ra Sverige. Utredningen vill till att börja med erinra om att vid tidpunk- ten för utredningens tillsättande — ja- nuari 1950 _ allmänt rådde den upp- fattningen att tillgången på virke var knapp i Norrland och knappast var tillräcklig för att täcka den där belägna skogsindustrins behov. Norrlandskom- mitténs undersökningar för Övre och Mellersta Norrland styrkte detta anta—

gande. Utredningen, vars tidigare vir- kesbalanser — såsom framgår av det förut anförda — byggde på dessa under- sökningar för denna del av riket, fann att man måste räkna med ett underskott av ungefär al. milj. m3 f av gran, medan balans syntes råda mellan tillgång och efterfrågan på tallvirke. Utredningen ansåg att ett årligt tillskott av nyss nämnd storlek vore erforderligt, om den norrländska skogsindustrin framgent skulle kunna i full utsträckning utnyttja sin under 1950 påvisade praktiska ka- pacitet.

I anledning härav upptog utredningen förhandlingar med representanter för norrlandsindustrin samt även för den västsvenska industrin, då enligt den för Västsverige upprättade virkesbalan— sen underskott förelåg beträffande gran- virke. Vid dessa förhandlingar konsta- terades, att man från norrlandsindus- trins sida inte hade något större intres- se att kontinuerligt utnyttja virkesöver- skotten i södra Sverige. Kostnaderna för virkets flyttning ansågs bli alltför stora. På huru långt avstånd från pro— duktionsplatsen man hämtade sin råva- ra vore en pris- och konjunkturfråga. Inte heller den västsvenska industrin ville lämna någon garanti för avsätt- ning av överskottsområdenas virke. Ef- ter tidpunkten för dessa förhandlingar sommaren 1952 har genom riks— skogstaxeringarna framgått att råvaru- basen i Norrland väsentligen förbätt- rats under det senaste årtiondet. Den nu upprättade virkesbalansen utvisar så— lunda att virkesöverskott föreligger i Övre och Mellersta Norrland. Att in- dustrin i detta område anser virkessi- tuationen vara gynnsam framgår även av de omfattande utbyggnadsplaner, som denna industri hyser. En ökning av produktionskapaciteten på inte mindre än 30 procent är planerad intill 1961.

Utredningen vill vidare påminna om

att virkesbalanserna avser endast den närmaste tioårsperioden och att de möj- liga bruttoårsavverkningarna under de närmast följande decennierna, såsom ta- bell 13 i kapitel 9 visar, ökar betydligt inom alla områden. Härtill kommer de på grund av tekniska landvinningar ökande möjligheterna att för cellulosa- framställning använda även andra vir- kesslag än barrvirke. Det må nämnas, att massaproduktionen i detta område ökat med cirka 10 procent sedan 1950 fram till 1955 genom en ökad insats av lövved och sågverksavfall.

Med anledning av vad som sålunda förekommit synes icke något större in- tresse föreligga för att i de norrländska industrierna utnyttja virkesöverskottet i Sydsverige. Enligt utredningens me- ning torde för övrigt ett överförande av virke från södra Sverige till de norr- ländska skogsindustrierna i större om- fattning icke vara ekonomiskt försvar- bart på grund av de med de långa transporterna förenade stora kostna- derna.

Skogsskötselns betydelse för virkesutfallet

En omständighet av utomordentlig be- tydelse för skogsindustrins framtida för- sörjning är såsom framgår av kapitel 5 skogsskötseln. I det nämnda kapitlet har framlagts några synpunkter på möj- ligheterna att genom val av skötselpro- gram påverka skogsproduktionens kvan- titet och kvalitet i södra Sverige. Genom åtgärder av olika slag kan man betydligt öka virkesproduktionen. Av de faktorer, som kan påverka den framtida virkes- produktionen nämnes valet av trädslag, metoderna vid de nya beståndens an- läggning oeh vård under ungdomssta- diet och de gallringsprogram, som se- dermera kommer att dominera skogs- skötseln.

Vad trädslagsvalet beträffar må un- derstrykas att genom ett tillgodoseende

av tallens och granens särskilda stånd- ortskrav synes virkesproduktionen kun- na ökas. I kapitlet påpekas sålunda bl. a., att erfarenheten visat, att granen upp- når större höjd på goda marker än tal- len, medan förhållandet är det motsatta på svaga marker. I södra Sverige är be- tydande arealer av goda boniteter be- vuxna med ren tall och barrblandskog och stora arealer av svaga boniteter med ren gran och barrblandskog. Genom att föryngra de goda markerna med gran och de svagare med tall torde man såle- des för framtiden kunna öka dessa arealers medelproduktion betydligt. Vi- dare finns vissa möjligheter att för— hindra rotrötan i granbestånden i södra Sverige genom att dra upp granen i blandning med ädla lövträd.

Vad beträffar plantbeståndens anlägg- ning och vård framhålles i kapitel 5, att genom att iståndsätta befintliga area- ler hagmark och mark med skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet att den snarast hör av- verkas torde man kunna öka medelpro- duktionen på skogsmark och hagmark per ha och är rätt väsentligt. En bety- dande ökning torde vidare kunna åstad- kommas genom att man successivt er- sätter även andra glesa och trasiga be- stånd, som icke försvarligt utnyttjar markarealen, med fullslutna sådana. På lång sikt synes mycket stå att vinna på en rationellt skött föryngringsverksam- het. På grund av den snabbare dimen— sionsutvecklingen och de förkortade ti- derna är vinsten vida större än den, som härflyter endast ur en ökning av massaproduktionen.

I kapitlet om skogsvården sägs slut- ligen, att av företagna beräkningar otve— tydigt framgått, att en beståndsvård, som kännetecknas av relativt starka gall- ringar insatta med lagom mellanrum, le- der till goda ekonomiska resultat och förbättrad lönsamhet; underlåtenhet att

väl sköta gallringarna innebär därför ett allvarligt felgrepp i skogsskötseln.

Det är givet att ett rationellt skogs- bruk kräver betydande insatser av skicklig arbetskraft. I annat samman- hang har framhållits, att vissa svårig- heter har förelegat, då det gäller att för- medla resultaten av den vetenskapliga forskningen till de skogägande bön- derna. I belysning av vad ovan fram- förts synes det angeläget att bättre för- utsättningar skapas så att man får ut den vetenskapliga forskningens rön till skogsägarna. Det är en uppgift vid vars genomförande skogsvårdsstyrelserna bör lämnas möjligheter till ökad med- verkan.

Barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall som industriell råvara

Här skall vidare lämnas några syn- punkter på möjligheterna att inom mas- saindustrin använda barrvirke av kle— nare dimensioner, lövvirke och såg— verksavfall. Detta problem har utred- ningen utförligt behandlat i betänkandet Om klenvirket men då det i anledning av skogsindustrins omfattande utbyggnads- planer givits förnyad aktualitet, torde det vara påkallat att ge en sammanfatt- ning av hithörande frågor.

En mycket betydande del av virkes- överskottet utgöres av virke av klenare dimensioner, sågverksavfall och fram- för allt lövvirke. Omfattningen av skogs- industrins utbyggnad blir därför i hög grad beroende av i vilken utsträckning industrin kan utnyttja dessa sortiment som råvara. I klenvirkesbetänkandet konstaterade utredningen, att för deras användande som industriell råvara mötte svårigheter av skilda slag men att dessa åtminstone i viss mån syn- tes vara på väg att övervinnas. Bedö- mandet av användningsmöjligheterna måste givetvis ske ur ekonomisk syn- punkt. Utredningen underströk, att hän-

syn borde tagas icke allenast till det direkta ekonomiska utbyte, som kunde vinnas genom användandet av ifråga- varande sortiment som industriell rå— vara utan även, när det gäller klenved och lövved, till den ekonomiska bety- delse dess tillvaratagande kunde ha med hänsyn till skogsvården och skogs- bruket överhuvudtaget. Utredningen framhöll emellertid, att det ej vore och sannolikt ej heller framdeles torde bli möjligt att utnyttja allt klenvirke för förädling inom skogsindustrin. Man syn- tes nämligen vara tvungen att räkna med att kostnaderna för tillvaratagande av virke under 11/2”—2" i topp och så- vitt gällde toppar även av virke med en dimension av 2”—3” bleve så höga att det endast i undantagsfall bleve ekono- miskt att använda detsamma inom in- dustrin.

Utredningen visade i klenvirkesbetän- kandet, att det finns ett flertal olika möjligheter att använda klenare virke och lövvirke som råvara inom skogs- industrin för framställning av sulfit- och sulfatmassa, halvkemisk massa, wall- board, fiberblock, spånskivor etc. och utredningen framhöll att det genom en intensifierad forskning kanske vore möjligt att utvidga användningsområdet för virke av klenare dimensioner och lövvirke. Utredningen ansåg vidare, att det icke vore realistiskt att räkna med någon avsättning i nämnvärd omfattning av virke under 2” i topp. I de nu redovi- sade tillgångarna ingår ej heller virke av lägre dimensioner.

Beträffande sågverksavfallet omnämn- de utredningen i klenvirkesbetänkandet att detta utnyttjades som industriell rå- vara i betydligt större utsträckning i Norrland och Västsverige än i övriga de- lar av landet samt att anledningen till den förhållandevis ringa användningen av sågverksavfall i södra Sverige främst vore sulfatindustrins otillräckliga kapa-

citet i denna del av landet och den syd- svenska sågverksindustrins splittring på en mångfald små enheter. Utredning- en framhöll vidare, att en modernise- ring och koncentration av sågverksin- dustrin och en nära samverkan mellan denna industri och sulfatindustrin skul- le utan tvivel medföra förutsättningar för ett bättre tillvaratagande av avfallet och att förhållandena i Norrland be- styrkte detta påstående.

Under senare år har såsom visats i kapitel 9 sågverksavfallet vunnit ökad avsättning som råvara inom massa- och wallboardindustrierna. Till denna ut- veckling har bidragit de ökade svårig- heterna att finna avsättning för avfal— let som bränsle. Möjligheter att använ- da ytterligare betydande kvantiteter sågverksavfall för förädlingsändamål föreligger.

Möjligheterna att uttaga virket ur skogen

Diskussionen har hittills berört en- dast frågan om skogsindustrins utbygg- nad med hänsyn till de nuvarande och framtida avverkningsmöjligheterna ur skogsvårdssynpunkt och möjligheterna att inom skogsindustrin utnyttja virke av olika slag. En annan fråga är i vad mån de virkeskvantiteter, som är möjli- ga att avverka, i praktiken kommer att ställas till skogsindustrins förfogande. Faktorer av olika slag är av betydelse i förevarande avseende. Här må erinras om de reservationer, som gjorts från skogindustrins sida och som omnämnts i kapitel 9.

Enligt utredningens uppfattning kom- mer möjligheterna att tillgodose en ut- byggd skogsindustris behov av råvara i hög grad att bli beroende bl. a. av i vad mån man lyckas lösa frågorna om skogsbrukets arbetskraft och fortsatta rationalisering. Dessa frågor har ingå- ende behandlats i kapitlen 3 och 4. Här

må endast erinras om att utredningen hyser den uppfattningen, att av största betydelse för lösningen av dessa proa- lem blir i vad mån man kan få till stård en samverkan mellan skogsägarna. Kan en sådan samverkan genomföras finns det enligt utredningens uppfattning g)- da möjligheter att verkställa de avverk- ningar, som enligt skogsforskningsinsti- tutets beräkningar är och kommer att bli möjliga ur skogsvårdssynpunkt.

Rundvirkestransporterna

I klenvirkesbetänkandet berörde tt- redningen frågan om avverkning och transport av klenvirke. Utredningen konstaterade där att en rationalisering av klenvirkets tillvaratagande mycket nära sammanhängde med den allmän— na rationaliseringen av avverkning och transport av gagnvirke och att denna fråga därför inte borde betraktas som en fristående sådan, som kunde eller borde lösas utan sitt sammanhang med gagnvirkestillverkningen. I kapitel 6 har framförts några synpunkter på rund- virkestransporterna i södra Sverige. Där framhålles att transportteknikens ut— veckling »— framförallt landsvägstran- sporternas genombrott under de senaste decennierna påtagligt förändrat tran- sportmöjligheterna, ett förhållande som säkerligen kommer att inverka vid den expansion av skogsindustrin, som råva- ruläget nu bör föranleda. Medan i norra Sverige tack vare vattendragen de enskilda industriföretagen har sina na- turliga fångstområden och i allmänhet utbyggts till en kapacitet, som någor— lunda korresponderar mot respektive fångstområdens avkastningsförmåga, saknas i södra Sverige tydligt avgrän- sade naturliga fångstområden. I avsak- nad av flottleder måste långtranspor— terna av virke i denna del av landet ske med lastbil eller järnväg, med undantag för områdena närmast ostkusten och Mä-

| '

laren, från vilka transport från flott— läggningsställen vid strand billigt kan .ske till kustindustrier på avsevärda av- stånd. De i kapitlet gjorda jämförelserna ger anvisningar om inom vilka ungefär- liga räjonger olika transporter är eko- nomiska. Det framgår således att last- bilstransporterna i allmänhet är att fö— redraga på avstånd understigande 8—10 mil samt att virke från en ganska bred räjong längs hela ostkusten och i Mälar- bäckenet bör havsbogseras till en kust— industri, därest virket skall transporte- ras längre avstånd än 4—5 mil. Med hänsyn till en kommande utbyggnad av den sydsvenska massaindustrin har i nämnda kapitel belysts vilka områden, som ligger inom respektive utom massa- industriernas bilkörningsräjonger och hur stora försörjningsområden de be- fintliga industrierna erfordrar vid nu- varande kapacitet under förutsättning att de erhåller en viss kvantitet virke per hektar. I kapitlet dras den slutsat- sen, att skogsindustrins struktur och lokalisering, sedd mot skogarnas nu- varande och antagna avkastning, talar för att den övervägande delen av vir- ket bör transporteras med lastbil.

Rationellt bedrivna transporter i söd- ra Sverige synes såsom kapitel 6 ger vid handen till stor del vara fråga om att åstadkomma en till de transportgeogra- fiska förutsättningarna anpassad fördel- ning av råvaran mellan de enskilda fö- retagen, varigenom korstransporter und- viks och transportlängderna minskas. Betydelsefullt är likaså att åstadkomma en är från år någorlunda jämn avverk- ning. Frågan är hur man skall åstadkom- ma denna fördelning och denna avverk- ning. Det är i lika hög grad ett skogsäga— reintresse som ett skogsindustriintresse att virkesråvaran fördelas efter ett med avseende på transporterna ändamålsen- ligt sätt. Genom överenskommelser mel- lan säljare och köpare är det givetvis

möjligt att få till stånd en lämplig för- delning av råvaran, därvid hänsyn kan tagas såväl till transportavstånd som till de särskilda företagens olika krav på råvaran i fråga om dimension, barkning, torrhetsgrad, kvalitet etc. En med hän- syn till transportavståndet differentie- rad prissättning skulle i den mån den i praktiken är möjlig att genomföra automatiskt befrämja en rationell för- delning av virket mellan fabrikerna.

Lastbilstransporterna bildar redan nu stommen i södra Sveriges transporter och kommer med säkerhet att framdeles ytterligare öka i omfattning och bety- delse. För god transportekonomi från stubben till förädlingsverken fordras ett rikt förgrenat vägnät av tillfredsstäl- lande bärighet. Då denna fråga är före— mål för utredning inom skogsbrukets motortransportkommitté, vars huvudre- sultat väntas föreligga inom en nära framtid, vill utredningen endast göra några allmänna påpekanden.

Alltsedan 1930-talet har uppstått en viss eftersläpning i vägbyggnadsverk- samheten. Denna verksamhet har inte kunnat hålla jämna steg med trafikut- vecklingen. Den vagnpark, som numera insättes i trafik, har ur transportteknisk synpunkt en helt annan sammansättning än tidigare. Den kännetecknas framför allt därav, att de särskilda fordonsenhe- terna har en avsevärt större lastförmåga och större hjultryck än tidigare. Kraven på en högre vägstandard har härigenom avsevärt skärpts. Det står klart, att en generell höjning av de tillåtna axel- trycken är mycket angelägen ur skogs- brukets synpunkt. En ytterligare utbygg- nad av skogsbilvägnätet är likaså ur transportekonomisk synpunkt motive- rad.

Det bör i detta sammanhang erinras om att av de totala transportkostnader- na för virke i södra Sverige minst två tredjedelar härrör från transporter och

hanteringar av virket före den egentliga lastbilstransporten, alltså kostnader för framkörning till och uppläggning vid väg samt lastning på bil. En rationalise- ring av dessa arbeten är minst lika an- gelägen som en förbättring av bilvägnä- tet. Ett tätare bilvägnät, som minskar körväglängden för framsläpningen till väg, är en av de mest lönsamma ratio- naliseringsåtgärderna. Ett område där behovet av sådana åtgärder är överhäng- ande, är uppläggningen av massaved vid bilväg och lastningen på lastbil, som till största delen sker manuellt. Nära för- bunden med transporterna är massa- vedens barkning. Det vill synas som om man nu konstruerat transportabla bark- ningsmaskiner, som gör en barkning vid bilväg fördelaktig. Härigenom har möj- ligheter skapats för en minskning av den kostsamma manuella barkningen i skogen och transporten av massaveden förbilligats genom att man undgår tran- sport av obarkad rå massaved.

I annat sammanhang har utredningen framhållit, att svårigheter kan uppstå, då det gäller att förse skogsbruket med erforderlig arbetskraft men att dessa svårigheter torde kunna övervinnas ge— nom vissa åtgärder, främst genom en mekanisering av skogsarbetet. Ett rikt förgrenat bilvägnät är ett av de medel genom vilka arbetskraftssituationen kan påverkas i förmånlig riktning. Res- och gångtider till och från arbetsplatsen un- derlättas därjämte och den dolda ar- betskraftsreserv, som synes finnas på landsbygden, kan lättare förmås att gö- ra en insats i skogen.

Som tidigare framhållits kan man motse en avsevärt ökad avverkning i framtiden i södra Sverige. Frågan är vilken betydelse detta kan ha 1 trans- porthänseende. Läget är för närvaran- de det, att de olika massaindustriföreta- gen sedan lång tid tillbaka brukat göra sina inköp inom vissa inköpsområden,

vilka de kan väntas vara ovilliga ltt släppa ifrån sig. Detta torde vara fil- let med den allra största delen av gren— massavedsmarknaden. Såsom redogörel- sen i kapitlet 6 visat torde däremot stör- re områden vara fria för inköp av tall- massaved och björkmassaved. Uppfö- randet av ytterligare fabriker för fram- ställning av gransulfitmassa torde ej va— ra att förvänta och för övrigt ej heller lämpligt, utan man kan förmoda, att de ökade råvarutillgångarna föranleder en utbyggnad av de redan existerande fa— brikerna. Om alla företag expanderar i samma grad torde i stort sett status quo komma att bibehållas beträffande uppdelningen av virkesmarknaden. ökar emellertid ett företags kapacitet mer än andras torde vissa förskjutningar på granvirkesmarknaden bli ofrånkomliga. Hur expansionen kommer att ske är ic- ke möjligt att närmare förutse, men det får hållas för troligt, att den ej kommer att medföra några mera omvälvande för- ändringar i transportförutsättningarna. För tallmassaveden och björkmassave- den är det troligt att relativt få, men stora fabriker torde lägga under sig marknaden, vilket kommer att medföra relativt längre transportavstånd än för granmassaveden.

Avsättningsmöjlighetema för en ökad pro- duktion

Avsättningsfrågorna har tidigare va- rit föremål för utredningens uppmärk- samhet. I betänkandet om sågverksin— dustrin i södra Sverige anförde utred- ningen i samband med frågan om av- sättningsmöjligheterna för en ökad pro- duktion vid sågverken att det knappast funnes skäl att räkna med att i Sverige erhålla avsättning för en mot de sti- gande råvarutillgångarna svarande ut- ökning av produktionen av sågade trä- varor. Som stöd för detta uttalande åbe— ropade utredningen trävarornas minska-

de användning i samband med bygg- nads- och anläggningsverksamheten som ägt rum under senare år. Men en utbygg- nad med tanke på en ökad export, ville utredningen däremot rekommendera, då exportmöjligheterna även vid ett för- siktigt bedömande torde få anses jäm- förelsevis goda.

I klenvirkesbetänkandet berörde ut- redningen frågan om avsättningsmöjlig- heterna för en ökad industriell produk— tion av massaprodukter. Utredningen åberopade de resultat, som framkommit vid undersökningar både av FAO och ECE och av en i USA tillsatt kommission angående den framtida förbrukningen av papper och papp i världen. Samtliga utredningar visade att en betydande stegring av efterfrågan vore att vänta. Utredningen förklarade sig vara av den meningen att man måste räkna med en betydande ökning av efterfrågan på pappersmassa samt papper och papp. Utredningen ansåg alla skäl tala för en utbyggnad av den svenska massaindu— strin i den takt som den ökade efterfrå— gan kunde medge.

Redogörelsen i kapitel 7 för exportut- vecklingen för den svenska skogsin- dustrins produkter bestyrker i stort sett vad nu anförts i fråga om de framtida avsättningsmöjligheterna för skogspro- dukter. Av det där framlagda materialet framgår visserligen att trävaruexporten åren 1949/53 kvantitativt varit lägre än under förkrigsåren men att en tendens till ökning föreligger. Detta gäller inte endast Sverige utan även andra trävaru- exporterande länder. Pappersexporten har hittills fortlöpande kunnat expande— ra. En blick på utvecklingen i USA styr- ker antagandet om en kommande starkt ökad efterfrågan på papp och papper i takt med en fortsatt utveckling av in- dustri och näringsliv i stort. De framti- da avsättningsmöjligheterna på främ- mande marknader för en ökad svensk

pappersproduktion kommer emellertid bl. a. att bli beroende av den tullpolitik vederbörande länder kommer att föra.

Utbyggnaden av skogsindustrin bör ges pri- oritet i investeringshänseende

Ur råvarusynpunkt är, såsom fram- går av det tidigare anförda, förutsätt— ningarna för en utbyggnad av den svenska skogsindustrin goda. Detta gäl- ler såväl sågverksindustrin som massa- och wallboardsindustrin. En utbyggnad är oundgänglig, om man skall kunna ut— nyttja skogstillgångarna på ett rationellt sätt. Skulle avverkningarna inte ske i takt med skogstillgångarnas tillväxt, kan följden därav bli skadliga rubbningar i skogens fördelning på ålders- och grov- leksklasser med i anledning därav sjun— kande avkastning. Det är därför synner- ligen angeläget, att skogsindustrins ka- pacitet och avverkningarna anpassas till varandra och till den faktiska tillväxten så nära som möjligt.

Med avseende på möjligheterna att av— sätta produkterna synes en utbyggnad av massaindustrin _ och pappersindu- strin i främsta rummet böra komma ifråga. Utredningen anser det emeller- tid ligga utanför utredningens uppdrag att närmare precisera riktlinjerna för utbyggnaden. Det torde sålunda bl. a. inte falla inom utredningens uppgifter att ange var skogsindustriföretag av det ena eller andra slaget bör uppföras.

Enligt utredningens uppfattning är en utbyggnad av skogsindustrin av högsta angelägenhetsgrad. De möjligheter till ett ökat välstånd, som ligger i ett ratio- nellt och ett fullständigt utnyttjande av vår största naturtillgång, skogen, måste tillvaratagas. Inom få näringsgrenar tor- de det vara möjligt att med en så ringa insats av arbetskraft öka produktionen som inom massaindustrin. De tekniska förloppen inom denna industri är re- dan föremål för en långtgående automa—

tisering och utvecklingen synes gå mot ett ökat utnyttjande av elektronikstyrd apparatur, som möjliggör en snabb och säker kommunikation mellan de olika maskinerna i förädlingsprocessen med ett ringa behov av mänsklig arbetskraft. Vidare må framhållas, att produktions- ökningen nästan helt kan disponeras för export, antingen i form av massa eller papper och att möjligheter synes före- ligga att finna avsättning på främmande marknader för en ökad produktion av papp och papper.

Enligt utredningens uppfattning talar alla skäl för att statsmakterna på allt sätt bör främja den tillämnade utbygg— naden. Synnerligen angeläget synes såle-

des vara att skogsindustrin ges en prio- ritetsställning vid byggnadstillståndsgiv- ningen så länge byggnadsregleringen fortgår. Utredningen vill vidare fram- hålla den hämmande inverkan, som nu- varande kreditrestriktioner och inves- teringsavgifter har på möjligheterna att fullfölja utbyggnadsprogrammet. Då uppförandet av anläggningar för massa- oeh pappersframställning är mycket ka— pitalkrävande ur tekniska synpunk— ter krävs för en rationell drift rela- tivt stora anläggningar —— synes en ut- byggnad av massaindustrin kräva en särskild planering, därvid en samverkan mellan samtliga berörda parter torde vara värdefull.

KAPITEL 11

Balanser mellan virkestillgångar och virkesbehov

I sitt betänkande över »Barrskogstill- gångarna och skogsindustriens råvaru- försörjning» (SOU 1952:15) grundade utredningen sin beräkning av bruttotill- gångarna på den till skogsforsknings- institutet knutna riksskogstaxeringen. Såvitt gällde mälardalslänen _— Stock- holms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län _— skedde dock be- räkningarna på grundval av en av ut- redningen föranstaltad särskild invente- ring. Med ledning av det så framkomna materialet, som grupperades på vissa i betänkandet angivna geografiska områ- den, verkställde skogsforskningsinstitu- tet avverkningsberäkningar. Den för rundvirkesbalansen erforderliga känne- domen om Virkesbehovet beräknades av utredningen för samma geografiska om- råden med ledning av kommerskollegii årliga industristatistiska material, bräns— lekommissionens undersökningar röran- de sågverksnäringen1946 och 1948 m.m.

Den reviderade rundvirkesbalansen för övre och mellersta Norrland, som framläggs av utredningen i kapitel 9 i föreliggande betänkande, bygger såvitt gäller bruttoårsavverkningarna på ma- terial från 1953—55 års riksskogstaxe- ringar. Vad angår rundvirkesbalanser— na i nämnda kapitel för övriga geogra- fiska områden är dessa grundade på de i utredningens första betänkande (SOU 1952:15) framlagda avverkningsberäk- ningarna, som verkställdes med utgångs— punkt från riksskogstaxeringarna åren 1945—1950. Dessa beräkningar har

emellertid justerats med hänsyn till de virkesförrådsförändringar som enligt riksskogstaxeringarna 1953—55 inträf- fat efter 1945—1950. Uppgifterna om Virkesbehovet grundas på kommerskol- legii årliga industristatistiska material, 1953 års sågverksinventering, utrikes- handelsstatistiken och i vissa fall på av utredningen eller på annat håll verk— ställda specialundersökningar. Virkes— balanserna utgör sålunda en samman- fattning i översiktlig form av uppgifter, som härrör från vitt skilda statistiska källor. För att dessa uppgifter skall kunna på ett ändamålsenligt sätt inpas- sas i virkesbalansernas schema, fordras en viss enhetlighet och likformighet i uppgifternas innehåll, bearbetning och tabellering.

Nödvändigheten av virkesbalansen- Utredningen har i det föregående vi- sat å ena sidan att skogstillgångarna torde komma att successivt öka under de närmaste decennierna och å andra sidan att inom skogsindustrin finns pla- ner på en väsentlig utbyggnad av fabri- kernas kapacitet, som i sin tur ställer betydande krav på de tillgängliga vir- kestillgångarna. Olika poster i virkes- balanserna kan därför i fortsättningen väntas undergå relativt snabba föränd- ringar, som gör de nu upprättade vir- kesbalanserna inaktuella. Aktuella vir- kesbalanser utgör ett nödvändigt instru— ment för den allmänna överblicken över skogstillgångarnas användning och för

företagens vägledning vid utbyggnaden av den industriella kapaciteten. Utredningen ser det såsom en ange- lägen åtgärd att anordningar skapas i syfte att åtminstone uppgifterna för de väsentliga balansposterna framkommer på ett automatiskt och ur balanssyn- punkt ändamålsenligt sätt. Detta bör så mycket hellre kunna ske, som uppgif- terna i huvudsak redan inhämtas i olika slag av statistik och åtgärderna sålunda icke medför någon egentlig ökning i belastningen på uppgiftslämnarna.

Samarbete mellan kommerskollegium och skogsforskningsinstitutet

De anordningar, som erfordras för att uppgifterna för de väsentliga balans— posterna skall framkomma automatiskt och ändamålsenligt, förntsätter ett visst samarbete mellan skogsforskningsinsti- tutet i egenskap av företrädare för sta- tistiken över skogstillgångarna och kom- merskollegium såsom företrädare för produktions- och råvarustatistiken på det industriella området samt statisti- ken angående utrikeshandeln. Samarbe- tet bör syfta till en viss enhetlighet i de båda verkens tillämpning beträffande geografiska indelningar samt en paral- lellisering av uppgifternas innehåll och omfattning.

Utredningens synpunkter beträffande tabellering av de statistiska uppgifterna till virkesbalanserna kan i korthet sam- manfattas på nedanstående sätt.

1. För de sammanfattande uppgifter- na angående virkestillgångar, industri- ell produktion och råvaruförbrukning samt import och export användes tills- vidare samma geografiska områdesin- delning som gällde för utredningens virkesbalanser i dess första betänkande ( SOU 1952:15 ). Om det framdeles visar sig önskvärt med en annan områdesindelning, bör det ankomma på kommerskollegium och

skogsforskningsinstutet att överenskom- ma härom.

2. Uppgifterna angående industrins rundvirkesförbrukning fördelas områ— desvis på

a) samtliga sågverk,

b) faner- och plywoodfabriker,

c) övrig träindustri,

d) träsliperier,

e) sulfitfabriker,

f) sulfatfabriker,

g) fabriker för framställning av halv— kemisk massa,

h) wallboardfabriker. Rundvirkesförbrukningen vid kombi— nerade fabriker fördelas dessutom på olika slag av produkter, såsom slipmas- sa, sulfitmassa, sulfatmassa etc.

3. För var och en av industrigrenar— na enligt 2a)—2h) skiljes på rundvirke av gran, tall, björk och övriga trädslag. Beträffande massa- och wallboardindu— strierna medtages jämväl sågverksavfall såsom råvara.

4. Uppgifterna angående import och export av rundvirke bearbetas områdes- vis enligt gällande handelsstatistiska nomenklatur.

Kommerskollegii uppgifter

Praktiskt taget samtliga de enligt punkterna 2—4 behövliga uppgifterna finns i det grundmaterial, som insamlas och bearbetas varje år. Utredningen an- ser det vara ett allmänt intresse att uppgifterna föreligger så tidigt som möjligt. Dessa bör framläggas redan under höstmånaderna efter det år, upp- gifterna avser. Beträffande sågverken har utredningen i ett tidigare betänkan- de (SOU 1953: 19) föreslagit, att allmän— na inventeringar skall genomföras vart femte år. Efter uppdrag av Kungl. Maj:t har kommerskollegium verkställt en så- dan första inventering avseende 1953. Sågverksinventeringarna skall enligt ut- redningens förslag bland annat tjäna

» » 1 | i | 1 | | |

som underlag för vissa kompletteringar på samplingsbasis av den årliga indu- stristatistiken. Dessa kompletteringar avser att mellan inventeringstillfällena möjliggöra framskrivningar områdesvis av den totala produktionen av sågat virke och råvarubehovet härför.

Medelst den ovan åsyftade bearbet- ningen och grupperingen av den årliga statistikens material skulle de väsent- ligare gagnvirkesposterna i rundvirkes- balanserna vara täckta på ett önskvärt sätt. Härutöver ingår i balanserna and- ra uppgifter, såsom angående diverse husbehovs- och avsaluvirke, husbehovs- och avsaluved samt virkesflyttningar de geografiska områdena emellan. Efter- som de större av dessa återstående pos- ter, exempelvis veden, är statistiskt svår- gripbara och knappast kan väntas med någon större grad av säkerhet fram- komma genom något redan nu organi- serat uppgiftsinsamlande, torde det vara lämpligt att räkna med att hithörande uppgifter tillsvidare förnyas endast i lägen då trängande skäl föreligger här- för.

För övrigt kompletteras statistiken över den totala årsavverkningen genom den i samband med riksskogstaxering- en verkställda stubbinventeringen, som i detta sammanhang torde ge den bästa bilden av hur tillväxt och avverkning kommer att påverka utvecklingen av virkesförrådet.

Sammanfattningsvis föreslår utred- ningen att det uppdras åt kommerskol- legium att vidtaga åtgärder för att fram— lägga uppgifter angående virkesbalan- sernas behovssida i enlighet med ovan angiven tabelleringsplan. Vidare före- slår utredningen att, såsom ett led i detta arbete, en sågverksinventering av- seende 1958 genomföres.

Skogsforskningsinstilulels uppgifter

För att virkesbalanserna skall återge

det aktuella läget är det erforderligt att avverkningskalkyler upprättas av skogs- forskningsinstitutet med jämna mellan- rum. Utredningen föreslår därför att åt institutet uppdrages att upprätta sådana kalkyler. Tiden för taxeringsomdrevet för norra Sverige bör sänkas från 15 till 10 år för att möjliggöra en god kon- troll av skogstillgångarna och deras för- ändringar. Innan utredningen går in på frågan vad denna utvidgning av skogs- forskningsinstitutets verksamhet medför i fråga om personalbehov, vill utred- ningen något i detalj beröra tillväga- gångssättet vid kalkylernas upprättande.

De för utredningens räkning i före- varande betänkande upprättade avverk- ningskalkylerna har möjliggjorts genom de taxeringar, som verkställts under åren 1953—1954 och 1955 enligt den nya utformningen av riksskogstaxering- en. Virkeskapitalets förändringar i ri- ket i dess helhet eller i delområden därav kan med den nya metoden följas på ett helt annat sätt än tidigare. Det nya systemet ger också en möjlighet att följa tillkomsten av kalmarker, omfatt- ningen av kulturer etc. Genom riks- skogstaxeringens omläggning och kom- plettering med avverkningsstatistik, grundad på stubbinventering, har er- hållits möjligheter till en god kontroll av skogstillgångarna och deras föränd- ringar. Det har emellertid varit ange- läget att göra denna kontroll effektiva- re genom minskning av taxeringsom- drevet för norra Sverige, vilket enligt den av statsmakterna fastställda planen för den tredje riksskogstaxeringen skul— le vara 15 år. Genom bidrag från do- mänverket och ett par länsstiftelser för 5 år framåt räknat från och med 1953 har det varit möjligt att stärka under- laget för kalkylerna genom att omföra det fastställda taxeringsomdrevet 15 år till 10 år och därmed öka taxerings- procenten med 50 procent. Emellertid

måste underlaget alltjämt betecknas så- som alltför svagt för att därpå bygga en mera långsiktig avverkningsberäk- ning. Den avverkningsberäkning för Övre och mellersta Norrland, som i före- varande betänkande framlagts, har när- mast utförts för att klargöra, om den tidigare befarade bristsituationen så- som den framträdde i detta område på basis av inventeringsresultaten från bör- jan av 1940-talet fortfarande var för- handen eller om den nu igångsatta nya riksskogstaxeringen kunde visa, att ut- gångsläget var så förbättrat att en dylik brist icke längre kunde anses förefin- nas. På en sådan begränsad frågeställ— ning kan den föreliggande beräkningen anses ge ett entydigt svar.

I Norrland synes industrin ha för av- sikt att utnyttja råvarutillgångarna in- till gränsen för det möjliga. Detta syfte kan anses befogat ur den synpunkten att Norrlands skogstillgångar till icke oväsentlig del fortfarande består av äldre delvis oväxtlig skog och i många fall av restskogskaraktär med klena di- mensioner, vilken snarast bör omföras till växtliga ungskogsbestånd. Den rå— dande bristen på ungskog bör sålunda i görligaste mån hävas genom uppta- gande av kalmarksarealer. Riksskogs- taxeringen har även kompletterats med en löpande registrering av kottillgången i landet. Detta har möjliggjort en bättre följsamhet än tidigare ifråga om utnytt- jandet av den frötillgång som varje sär— skilt år är tillgänglig för att fullfölja det föryngringsprogram, vilket omedel— bart bör komma till utförande efter av— vecklingen av den äldre skogen. En ut- ökning av ungskogens arealomfattning är oundgängligen nödvändig för att ej alltför stora ojämnheter i avkastningen skall framträda, sedan den nuvarande medelålders (60—100—äriga) skogen bli— vit föremål för slutavverkning. En tem— porär nedgång av nuvarande förråd i

Norrland behöver i detta sammanhang icke betecknas som en direkt fara på längre sikt, om man blott kan räkna med att ungskogsarealer står i reserv i tillräcklig omfattning.

Av det sagda torde framgå, att om norrlandsindustrin skall utbyggas in- till gränsen för vad Norrlands skogar kan producera _ det erfordras anting- en en mera långsiktig kalkyl, grundad på ett så säkert underlag som kan åstad— kommas i dagens läge, eller också att man noga följer utvecklingens gång och i sådant fall bygger ut industrin på grundval av etappvisa, mera kortsiktiga kalkyler. Mot en mera detaljerad lång- siktig kalkyl talar, att utgångsläget i da- gens Norrland är sådant, att det fordras synnerligen omfattande restaurerings— och återväxtarbeten i den takt som kal— kylen på varje punkt förutsätter för att programmet skall kunna genomfö- ras. Fullföljs icke dessa arbeten, är kal— kylen värdelös för längre fram liggande perioder. Det vill därför synas, som om det är av större värde att göra uppre— pade kortfristiga kalkyler, vilka nog- grant återger den verkliga utvecklingen.

De påtagliga förrådsökningar, som kunnat konstateras i södra och mellers- ta Sverige på det relativt korta tids- intervall, som förflutit mellan uppskatt— ningarna, och som medfört att en revi- sion av den tidigare avverkningsberäk- ningen ansetts erforderlig, gör det i högsta grad önskvärt att man även i dessa delar av landet kan följa utveck— lingen med tämligen korta intervaller.

Utvidgningen av skogsforskningsinstitutets verksamhet

Om riksskogstaxeringen skall tjäna det syftet att framlägga översikter över skogstillståndet för vissa större områ- den, vart femte år åtföljda av avverk- ningsberäkningar och specialredovis- ningar av verkställda åtgärder, skulle

)

1 i l

utredningsverksamheten, som redan nu i hög grad inkräktar på den löpande redovisningen av förråd, tillväxt och avverkning, bli väsentligt utvidgad. Skogsfrågornas stora aktualitet och riksskogstaxeringens omläggning har ökat arbetsbördan för avdelningen för skogstaxering i sådan grad att styrel- sen för statens skogsforskningsinstitut i statförslaget 1956/57 upptagit en ny försöksledartjänst å avdelningen, vilken tjänst emellertid hittills inte inrättats. För att tillgodose de ytterligare krav som enligt ovan skulle ställas på avdel- ningen, måste den personalstab som handhar de med taxeringen följande bearbetningarna utökas i tillräcklig om- fattning.

Skall taxeringen utformas att omfatta ett omdrev av 10 år även i Norrland, kommer den påbyggnad av riksskogs- taxeringen som för närvarande åstad- kommes med hjälp av medel från skogs- brukets sida under de första fem åren (räknat från och med 1953) att erford- ra en medelstillskjutning utöver ordina— rie anslag motsvarande det som tills vidare utgår av nyss angivna medel.

Värdet av de vid riksskogstaxeringen insamlade uppgifterna blir i hög grad beroende av att kvalificerade lagledare kan anställas, vilka sedan de utbildats kan sysselsättas och utnyttjas under ett flertal år. Detta är en förutsättning för att vid taxeringen nödvändiga bedöm- ningsmoment skall bli tillfredsställande utförda. För närvarande är endast 4 av 14 erforderliga lagledare fast an- ställda. En betydligt större del av lag— ledarstyrkan än vad nu är fallet bör vara fast anställd. En utökning av den fasta lagledarstahen behöver ej medföra någon fördyring av taxeringen, även om lönenivån genom ålderstillägg o. dyl. skulle komma att stiga något, enär

prestationsförmågan vid ett så tekniskt betonat arbete som riksskogstaxeringen ' torde vara väsentligt större hos fast an- ställd personal än hos personal, som ut- nyttjas endast tillfälligtvis.

Då chefen för jordbruksdepartemen- tet i juni innevarande år tillkallat sak- kunniga för att verkställa utredning rörande bl. a. forskningen vid skogs- forskningsinstitutet och därvid fram- hållit att bl. a. riksskogstaxeringen sy- nes böra ägnas särskild uppmärksam— het, har utredningen ansett det inte vara nödvändigt att närmare än skett till behandling uppta frågan om utvidg— ning av skogsforskningsinstitutets verk- samhet i förevarande avseende.

En fråga, som nära sammanhänger med möjligheterna till virkestillgångar- nas utnyttjande, är utbyggnaden av skogsvägnätet i olika delar av landet. Det vill synas som om den inventering av skogstillgångarna, vilken nu sker ge- nom utläggande årligen av över 1000 »trakter»1 jämnt fördelade inom skilda län, skulle kunna kompletteras med uppgifter om vägnätets omfattning. En sådan kompletterande »väginventering» kommer i så fall att ge en översiktlig bild över hur nuvarande vägnät, even- tuellt kombinerat med uppgifter om tillgängliga flottleder, tillgodoser be- hovet av transportvägar för just skogs- tillgångarnas utnyttjande och i vilken omfattning utbyggnader är oundgäng- liga för att icke vissa virkestillgångar skall ligga outnyttjade.

1 Taxeringen sker utmed de fyra sidorna av kvadratiska s.k. taxeringstrakter. Den sam— manlagda linjelängden utmed de fyra trakt- sidorna är inom var och en av de fem regioner— na avpassad så att varje trakt ungefärligen skall motsvara en dags arbete för ett taxe- ringslag.

Virkestillgångarna och skogsindustrins produktionskapacitet

I sitt första betänkande, »Barrskogs- tillgångarna och skogsindustriens rå- varuförsörjning» (SOU 1952: 15), fram- lade utredningen virkesbalanser dels för sex olika redovisningsområden dels för riket i dess helhet. Balansernas till— gångssida byggde såvitt gällde övre och mellersta Norrland på undersökningar föranstaltade av norrlandskommittén och grundade på 1938—1941 års riks- skogstaxeringar och vad de sydligare redovisningsområdena beträffade i hu- vudsak på riksskogstaxeringar i dessa områden åren 1945—1950. De i balan- serna angivna virkestillgåjngarna motsva- rade de ur skogsvårdssynpunkt årligen möjliga avverkningarna av barrvirke med en dimension av minst 3" i topp efter justeringar för Sjunkning i flott- leder, export av props, behov av bränn- ved och husbehovsvirke m. m. Skogs— industrins i Övre och mellersta Norr— land och i Dala-Hälsingeområdet vir- kesbehov bedömdes med ledning av 1950 års produktion. För övriga områ- den antogs virkesbehovet motsvara 1950 års produktion vid sågverken och ply- woodfabrikerna samt 1953 års beräk- nade praktiska kapacitet vid massa- och wallboardindustrierna. Virkesbalansen för landet i dess helhet utvisade ett överskott av något över 1,7 miljon mif. av tallvirke och granvirke. Betydande variationer för olika landsdelar förelåg emellertid. För Övre och mellersta Norr-

KAPITEL 12

Sammanfattning

land redovisades ett underskott på cirka =], miljon m3f, medan balanserna för östra Mellansverige och Smålandslänen angav stora och för Dala-Hälsingeområ- det liksom för Skåne, Halland och Ble- kinge mindre överskott. I Västsverige rådde balans mellan tillgångar och be- hov; ett underskott på granvirke av ca 280000 maf utjämnadcs av ett motsva- rande överskott på tallvirke. För landet i dess helhet förelåg ett underskott på granvirke om cirka 340 000 maf, huvud- sakligen lokaliserat till Norrland och Västsverige.

I betänkandet om »Användningen av barrklenvirke, lövvirke och sågverks- avfall» (SOU 1954:29) redovisade ut- redningen de årliga avverkningsmöjlig- heterna av barrvirke av klenare dimen- sioner och lövvirke samt den årliga till- gången på sågverksavfall. Dessa virkes- tillgångar uppskattades till omkring 21 miljoner m3f för riket i dess helhet. Ut— redningen framhöll, att barrklenvirket och lövvirket med hänsyn till de stora kostnaderna för avverkning och trans— port för närvarande till stor del inte kunde ekonomiskt tillvaratagas. Kost- naderna för tillvaratagande av virke under 11/2”-—2" i topp och, såvitt fråga vore om toppar, även av virke med en dimension av 2”—3” vore och komme säkerligen att förbli så höga att det en- dast i undantagsfall kunde vara ekono- miskt möjligt att utnyttja detsamma för industriell förädling. En stor del av såg- verksavfallet utfölle vid mycket små

sågverk och kunde bl. a. av denna an- ledning inte tillföras skogsindustrin i önskvärd omfattning.

Med ledning av 1953—1955 års riks- skogstaxeringar har statens skogsforsk- ningsinstitut såsom framgår av kapitel 2 funnit, att de årliga avverkningsmöj- ligheterna av tall och gran i övre och mellersta Norrland numera är cirka 14 procent större än vad framgick av den undersökning, som verkställdes för norrlandskommitténs räkning. Anled- ning finns till antagande, att avverk- ningsmöjligheterna i denna del av lan- det under de närmaste decennierna i varje fall inte kommer att minska.

Vad riket söder om övre och mellers— ta Norrland beträffar har skogsforsk- ningsinstitutet på grundval av 1953— 1955 års riksskogstaxeringar kunnat konstatera att virkesförråden ökat be- tydligt under tiden efter riksskogstaxe- ringarna 1945—1950. Möjligheterna att avverka tall under tioårsperioden 1953/ 54—1962/63 beräknas ha stigit med 15 procent i Dala-Hälsingeområdet, med 10 procent i Skåne, Halland och Ble- kinge samt med 5 procent i Smålands- länen och Östra Mellansverige med un- dantag av Örebro län i förhållande till vad som ansågs möjligt under den tio- årsperiod, som hade sin utgångspunkt i riksskogstaxeringarna 1945—1950. Av- verkningsmöjligheterna av gran är 10 procent större i Dala-Hälsingeområdet och i Östra Mellansverige med undan- tag av örebro län, 15 procent större i Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län samt 20 procent större i Smålandslänen och Skåne, Halland och Blekinge. Under tiden efter 1962/63 är än större avverk- ningsmöjligheter för handen.

Enligt av massa- och wallboardindu- strierna lämnade uppgifter föreligger planer på en mycket omfattande ut-

byggnad av dessa industrier. Den för år 1960 beräknade produktionsvolymen hos massaindustrin överstiger sålunda med cirka 47 procent eller omkring 1,7 milj. ton 1954 års produktionsvolym, vilken i det närmaste motsvarar den produktionskapacitet, som utredningen i sitt första betänkande räknade med att massaindustrin skulle besitta 1953. Under tiden fram till 1960 kommer _ under förutsättning att förefintliga pla- ner förverkligas wallboardindustrins kapacitet att ökas med mer än 80 pro- cent eller cirka 300 000 ton.

En ingående belysning av virkestill- gångarna och Virkesbehovet under de närmaste åren lämnas av tabellerna G_— 13 i kapitel 9 och av tabellerna 1 och 2 i kapitel 10. De i kapitel 9 framlagda virkesbalanserna bygger såvitt gäller Virkestillgångarna på 1953—1955 års riksskogstaxeringar. Virkesbehovet har bedömts med ledning av 1954 års pro- duktion vid sågverk och massa- och vvallboardfabriker samt samma års be- hov i övrigt (av brännved, avsaluvirke o. s. v.). Här må framhållas följande. Av riksbalansen tabell 12 finner man att under tioårsperioden 1953/54— 1962/63 föreligger ett gagnvirkesöver— skott av tall och gran på sammanlagt något mer än 3,7 milj. maf, varav 2,2 milj. tallvirke och 1,5 milj. granvirke. Gränsen mellan barrgagnvirke och klen- virke har dragits vid 21/2” eller 3” allt- efter den lägsta gräns, som regelmässigt tillämpas för massaved inom vederbö- rande redovisningsområde eller delar därav. Till gagnvirket av tall och gran kommer betydande överskott på barr- klenvirke, cirka 1,2 milj. m3f, och löv- virke 4,4 milj. m3f. Överskottet uppgår till sammanlagt ungefär 9,3 milj. maf. Vad de olika områdena beträffar må nämnas, att överskott på gagnvirke av såväl tall som gran föreligger inom alla

redovisningsområden, med undantag för Västsverige, där ett underskott på gran— virke om cirka 130 000 mif konstateras. Överskottet på klenvirke och lövvirke är betydande inom alla redovisnings— områden. Till nu nämnda virkeskvanti- teter kommer sågverksavfallet. Utred- ningen anser det vara möjligt att inom en ej avlägsen framtid öka den kvanti— tet sågverksavfall, som nu tillförcs massa— och wallboardindustrierna för förädling, med cirka 0,5 milj. måf.

Utredningen konstaterar i kapitel 10 att ett genomförande av massa- och wall- boardindustriernas utbyggnadsplaner intill 1961 kommer att möta svårigheter av skilda slag och att det torde vara mera realistiskt att räkna med att ut- byggnaden kräver ctt tiotal år för sitt fullständiga genomförande. Utbyggnads- planernas verkställande i deras helhet under tiden fram till 1961 skulle för övrigt enligt utredningens mening med- föra vissa svårigheter att tillgodose den sålunda utbyggda industrins behov av virke. En betydande del av virkesbe- hovet måste nämligen i detta fall täckas med barrklenvirke och lövvirke.

På längre sikt bedömer utredning- en skogsindustrins försörjningssituation som gynnsam, då de möjliga bruttoårs— avverkningarna under tiden fram till mitten av 1980-talet ökar med cirka 30 procent i genomsnitt för landet söder om övre och mellersta Norrland beträf- fande dimensionerna över (i" och med cirka 3 procent beträffande dimensio- nerna 3"——G" (tabell 13 i kapitel 9) och då avverkningsmöjligheterna i övre och mellersta Norrland under denna tid- rymd i varje fall inte kommer att min- ska. Därjämte framhåller utredningen de alltmer ökande möjligheterna att använda barrklenvirke, lövvirke och sågverksavfall som industriell råvara samt möjligheterna att använda tall-

virke i sulfitprocessen. Vidare erinrar utredningen om möjligheterna att ge- nom skogsskötsel påverka virkesutfallet såväl kvantitativt som kvalitativt. I ka- pitel 5 har närmare belysts hur virkes- produktionen påverkas av valet av träd- slag och av metoderna vid de nya be- ståndens anläggning och vård.

Vad gäller frågan om virkestillgång- arna skall tillvaratas genom en utbygg— nad av sågverksindustrin eller av massa- och wallboardindustrierna framhåller utredningen att en utbyggnad av massa- och wallboardindustrierna i första hand synes böra ifrågakomma trots att ök- ningen av Virkestillgångarna i övervä- gande grad är att hänföra till grövre dimensioner. Anledningen härtill är att enligt utredningens uppfattning avsätt- ningsmöjligheterna för en ökad produk- tion av massa samt av papp och papper är väsentligt större än möjligheterna att finna marknader för en ytterligare trä— varuproduktion. Utredningen åberopar i detta sammanhang vad utredningen anfört i fråga om avsättningsmöjlig- heterna för en ökad produktion av skogsprodukter i betänkandet om såg- verksindustrin i södra Sverige ( SOU 1953:19 ) och klenvirkesbetänkandet (SOU 1954: 29).

Utbyggnadens lokalisering

De redovisningsområden, som begag- nats vid redovisningen av virkestill- gångarna och skogsindustrins produk- tionskapacitet, får inte betraktas såsom slutna områden, över vilkas gränser virkesflyttningar inte skulle anses önsk- värda. Var utbyggnaden skall ske får ur det enskilda företagets synpunkt bc- dömas med hänsyn till kostnaderna för virkets transport till förädlingsplatsen och andra ekonomiska faktorer. I detta sammanhang tar utredningen såsom am- befalldes i direktiven till behandling

.ha-

upp frågan om eventuell transport av virke från de sydligare överskottsområ- dena till Norrland. Utredningen konsta- terar att läget numera är ett annat än då direktiven för dess arbete gavs. Råvarubasen har väsentligt förbättrats i Norrland sedan 1938—1941 års riks- skogstaxeringar och den nu upprättade virkesbalansen visar, att ett virkesöver- skott föreligger i övre och mellersta Norrland, där man tidigare ansåg en brist på råvara vara för handen. Vid förhandlingar med representanter för norrlandsindustrin har befunnits att något större intresse från denna indu- stris sida att kontinuerligt utnyttja vir- kesöverskotten i södra Sverige inte före- ligger. Enligt utredningens mening stäl- ler sig för övrigt transportkostnaderna så höga att virkesöverskottens utnytt- jande i större omfattning i de norrländ- ska industriföretagen knappast skulle ställa sig ekonomiskt lönande.

Skogsbrukets struktur och arbetskraft Utredningen har ägnat stor uppmärk- samhet åt frågan om möjligheterna att i praktiken avverka de virkeskvantiteter som ur skogsvårdssynpunkt är möjliga att uttaga i skogen. Utredningen har så— lunda i kapitel 3 och och 4 ingående behandlat frågorna om skogsbrukets struktur och skogsbrukets arbetskraft. Utredningens majoritet framhåller, att bondeskogens uppdelning på många små brukningsenheter, som i sin tur är splittrade i två eller flera skiften, med- för vissa svårigheter för ett rationellt skogsbruk. Inom ett skogsbruk med större samlade skogsområden förelig- ger särskilda förutsåttningar för specia- lisering och mekanisering av driften. Arbetet kan inom storskogsbruket plan- läggas och genomföras på ett mera ef— fektivt sätt än inom småskogsbruket. En allmän anslutning bland de mind- re skogsägarna till en samverkan i olika

avseenden skulle enligt utredningens uppfattning öka förutsättningarna för ett rationellt och effektivt skogsbruk samt möjligheterna att övervinna åt— minstone vissa av de nackdelar, som är förknippade med skogsbrukets struktur. Möjligheterna att få till stånd avtal mel- lan skogsägarna och skogsindustrin om virkesleveranser avseende längre tid- rymder skulle öka. Härigenom skulle skogsindustrin erhålla större trygghet i fråga om sin råvaruförsörjning och betingelser skapas för en mera omfat- tande utbyggnad och koncentration av skogsindustrin än vad eljest skulle vara fallet.

En samverkan mellan skogsägarna och skogsindustribolagen genom träf- fande av långtidsavtal kan dock inte bereda företagen samma trygghet ifråga om sin råvaruförsörjning som innehavet av egna skogar. Med hänsyn till den utomordentliga angelägenheten av att en utbyggnad av skogsindustrin i södra Sverige kommer till stånd och till att man tillgodoser en utbyggd skogsindu- strins krav på en jämn och säker för- sörjning med virke synes skogsbolagens önskemål om en lättnad i gällande be- stämmelser angående förbud för bolag att förvärva skogsmark böra tillmö- tesgås i den mån så kan ske utan att sociala intressen eftersättas. En lagstift- ning, som bereder skydd åt de skog- ägande bönderna, bör emellertid allt- jämt finnas.

Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att en ökad frihet för skogsindustribolagen att förvärva skog i södra Sverige —— där skogsmar- kens splittring är störst och där ägo- lotterna i stor utsträckning är mycket små _ endast kan verka på relativt lång sikt. En mera omedelbart verkande utväg är att överenskommelser mellan skogsägarna och skogsindustriföretagar- na om långtidsleveranser av virke träf—

fas. Med hänsyn till att skogsindustrin i södra Sverige endast i ringa mån kan täcka sitt råvarubehov från egna skogar är sådana långtidsavtal nödvändiga om det skall bli möjligt att till fullo utnyttja skogstillgångarna.

Utredningen framhåller angelägenhe- ten av att arronderingen av skogsfastig- heterna förbättras. Det nuvarande skif- tesinstitutet är alltför invecklat. Ett för- bättrat sådant bör skapas så att en än- damålsenligare ägoanordning stimule- ras. Utredningen anser det värdefullt att i lantbruksnämnderna ingår en re- presentant för skogsindustrin, som ut- ses av Kungl. Maj:t på förslag av veder- börande handelskammare.

Utredningen understryker angelägen- heten av att en ytterligare uppdelning av skogsmarken undvikcs. En eventuell komplettering av ofullständiga jordbruk med skog bör principiellt ske genom sammanslagning utan att vare sig sta- tens eller bolagens skogsmark tas i an- språk. Varje avsöndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möjligheter att rationellt utnyttja skogsmarken med ty åtföljande nackdelar för skogsindu- strin och det svenska folkhushållet.

Det sydsvenska skogsbruket kan kom- ma att få allvarliga problem att brottas med då det gäller arbetskraftsfrågans lösande. Såvitt angår bondeskogsbruket i dess helhet förslår inte skogsägarnas och deras familjemedlemmars insatser för såväl avverknings- och transport- arbete som skogsvårdsarbete. Uppenbar- ligen kommer svårigheterna att än mer accentueras allteftersom landsbygdsbe- folkningens uttunning fortgår såvida inte lämpliga motåtgärder vidtagas. Man måste gå in för rationella och effektiva

metoder inom skogsbruket. De utvägar som står till buds att lösa problemet synes främst vara dels en ökad ratio- nalisering av skogsbruket dels vidgade möjligheter till yrkesutbildning dels en förlängning av avverkningssäsongen. Utredningen framhåller också att ett rikt förgrenat bilvägnät är ett av de medel genom vilka arbetskraftssituatio- nen kan påverkas i förmånlig riktning.

Rundvirkestransporterna

I kapitel 6 har transporterna av rund- virke i södra Svcrige behandlats.

Med utgångspunkt från att lastbils- transporterna redan nu bildar stommen i virkestransporterna i denna del av landet och att dessa transporter i fram- tiden säkerligen kommer att öka i om- fattning och betydelse framhåller ut- redningen i kapitel 10 att för god trans- portekonomi erfordras ett rikt förgre- nat vägnät av tillfredsställande bärig- het. Kraven på en högre vägstandard har skärpts genom fordonsenheternas allt större lastförmåga och större hjul- tryck. En generell höjning av de till- låtna axeltrycken är mycket angelägen ur skogsbrukets synpunkt. En ytterliga- re utbyggnad av skogsbilvägnätet er- fordras.

Utredningen antar att den väntade expansionen av skogsindustrin i södra Sverige inte kommer att medföra några omvälvande förändringar i transport- förutsättningarna, då såsom närmare visats i kapitel 6 relativt stora områden är fria för inköp av tallmassaved och björkmassaved och då uppförandet av ytterligare företag för framställning av gransulfitmassa ej torde vara att för— vänta utan att man av de redovisade utbyggnadsplanerna att döma kan anta att de ökade tillgångarna på granvirke främst kommer att föranleda en utbygg— nad av de redan existerande fabrikerna.

..... __). _.

.. .. fo...—__

& é !

Statsmakterna bör främja skogsindustrins utbyggnad

En utbyggnad av skogsindustrin är av högsta angelägenhetsgrad. De möj— ligheter till ett ökat välstånd, som lig- ger i ett fullständigt tillvaratagande av våra skogstillgångar måste utnyttjas. Statsmakterna bör därför på allt sätt främja en utbyggnad av skogsindustrin. Så länge byggnadsregleringen fortgår bör sålunda skogsindustrin ges en prio— ritetsställning vid byggnadstillstånds- givningen. Utredningen framhåller den hämmande inverkan, som de nuvarande kreditrestriktionerna och investerings- avgifterna har på möjligheterna att verkställa förefintliga utbyggnadspla— ner. Då uppförandet av anläggningar för massa— och pappersframställning är mycket kapitalkrävande, kräver en ut- byggnad av dessa industrier en omsorgs— full planering, därvid en samverkan mellan samtliga berörda parter torde vara värdefull.

Fortlöpande virkesbalanser

Av det föregående framgår dels att skogstillgångarna torde komma att suc— cessivt öka under de närmaste årtion- dena dels att skogsindustrierna ämnar väsentligt utbygga sin produktionskapa- citet. Aktuella virkesbalanser är därför nödvändiga om man skall fortlöpande

kunna följa utvecklingen och de är oundgängliga för företagens vägledning vid utbyggnaden av produktionskapaci- teten. För att virkesbalanserna skall återge det aktuella läget är det erforder- ligt att avverkningskalkyler upprättas av skogsforskningsinstitutet med jämna mellanrum. Utredningen föreslår därför att åt institutet uppdrages att upprätta sådana kalkyler. Tiden för taxerings— omdrevet för norra Sverige bör sänkas från 15 till 10 år för att möjliggöra en god kontroll av skogstillgångarna och deras förändringar. Ytterligare krav kommer sålunda att ställas på avdel— ningen för skogstaxering vid skogsforsk- ningsinstitutet. Den personalstab, som handhar de med taxeringen följande bearbetningarna, måste utökas i tillräck- lig omfattning. Vidare erfordrar minsk- ningen av taxeringsomdrevet i norra Sverige från 15 till 10 år en viss medels- tillskjutning motsvarande vad som för närvarande tillskjutes av domänverket och vissa länsstiftelser.

Utredningen föreslår vidare att åt kommerskollegium uppdrages att vid- taga åtgärder för att framlägga uppgif- ter angående virkesbalansernas behovs- sida i enlighet med viss plan. Som ett led i detta arbete föreslår utredningen att en sågverksinventering genomföres avseende 1958.

Ifråga om de kapitel i betänkandet som behandlar skogsbrukets struktur och arbetskraft jämte sammanfattningen i berörda frågor får vi härmed anföra

följande. Utredningen har, efter att ha framlagt vissa statistiska uppgifter angående

skogsbrukets struktur, anfört sina syn— punkter rörande den inverkan på skogs- industriens råvaruförsörjning i olika hänseenden, som strukturförhållandena anses medföra. Utan hinder av att Sta- tens Skogsforskningsinstitut för närva- rande har Kungl. Maj:ts uppdrag att ut- reda och belysa förhållanden inom oli- ka ägarekategoriers skogsbruk, har ma- joriteten funnit sig ha tillräcklig känne- dom för att karakterisera bondeskogs- bruket som en i vissa avseenden så un- derlägsen driftsform i jämförelse med storskogsbruket, att på den grund mo- tiv finnes för en uppmjukning av bolags- förbudslagen. Detta ställningstagande har tillkommit, såvitt vi har oss bekant, utan kontakt med jordrationaliseringsut- redningen, som av Kungl. Maj:t tillde- lats de arbetsuppgifter, om vilkas lös— ning utredningen icke kunnat avhålla sig från att göra uttalanden. Vi finner detta anmärkningsvärt och vill fram- hålla, att det ingalunda kan ha varit av- sikten med utredningens direktiv, att berörda frågor skulle behandlas på sätt som skett. Utredningens sammansättning med övervägande representanter för ar- betsgivare och arbetstagare inom pap- pers— och sågverksindustrien fyller inte

Reservation av herrar Edström och Olhammar

de kompetenskrav, som bör uppställas för sådana frågors behandling. Härtill kommer, att särskild expertis på områ- det icke ansetts behöva tillkallas och in- te heller på annat sätt anlitats. Majorite- tens behandling av speciellt frågan om bolagsförbudslagen och jordförvärvsla- gen måste därför betecknas som obefo- gad och i sak synnerligen bristfällig. Endast en hänvisning till pågående ut- redningar i dessa ämnen hade varit det naturliga och lämpliga sättet att i betän- kandet beröra desamma. Ifråga om skogsbrukets arbetskraft pågår inom Arbetsmarknadsstyrelsen en större ut- redning som för närvarande avancerat så långt att betänkandet föreligger i korrektur. Det är självfallet, att en mera fullständig belysning av frågan om skogsbrukets arbetskraft hade kunnat vinnas, om den speciella undersökning- en härom avvaktats.

Med hänsyn till att nu berörda frågor likväl blivit föremål för behandling och av majoriteten därvid hävdade synpunk- ter, anser emellertid även vi oss nödsa- kade att i det följande anmäla vår avvi- kande mening.

I kapitlet om skogsbrukets struktur har inledningsvis citerats det särskilda yttrande som avgavs av utredningens industrirepresentanter i klenvirkesbe- tänkandet. Vissa uppgifter i detta ytt- rande om bondeskogens splittring i oli- ka delar av landet har senare i kapitlet korrigerats genom statistiska uppgifter, men detta har inte framhållits, vilket

A_n—.a .. .... vån--(5134 .

___..._.__ __”... L—A. ;.4... _..t

kan ge en felaktig inställning hos läsa- ren redan från början. Vid gjorda jäm- förelser mellan skogsmarkens ägarför- delning i norra och södra Sverige har man inte belyst de olikartade geolo- giska betingelserna för proportionerna mellan odlad jord och utmark. Inte hel— ler har det ekonomiska sambandet mel- lan jord och skog i lämpliga enheter varit föremål för övervägande. Med det abstrakta betraktelsesättet på enbart skogsbruket som här använts, har man givetvis ingen möjlighet att bedöma vil- ka typer av jordbruksfastigheter, som ur allmän och även ur skogsbrukets synpunkt får anses oekonomiska och var gränsen för en tillfredsställande ekonomisk enhet bör dragas. Utred- ningens kritiska omdömen om splitt- ringen inom bondeskogsbruket borde nämligen, logiskt sett, leda till att man med stöd av den frambragta statisti- ken konkret hade angivit huru stora de- lar av den i bondehand varande area- len som ur utredningens astruktursyn- punkter» under alla förhållanden inte kan förväntas bli rationellt utnyttjad. Det är en brist att en sådan konkretise- ring icke skett, ty sannolikt hade man då inte fått någon större bakgrund för önskemålen om överförande av bonde- skog till bolagen; i stället har man nöjt sig med allmänna uttalanden och i den skogspolitiska debatten präglade anta- ganden som stöd för gjorda rekommen- dationer.

Efter den statistiska behandlingen av skogsbrukets struktur har utredningen angivit sina synpunkter på följande tre spörsmål:

1. Hur man inom småskogsbruket skall kunna tillvarata de fördelar som är förknippade med stordrift.

2. Betydelsen av en ökad frihet för skogsbolagen att förvärva skog.

3. Frågan om skogsbrukets yttre ratio-

nalisering.

Enbart formuleringen av den första frågeställningen ger intryck av att ma- joriteten anser frågan om skogsbrukets driftsformer fullt klarlagd. Man om- nämner visserligen i den följande fram- ställningen, att olika uppfattningar fö- religger, men kommer fram till att bon— deskogsbruket vid jämförelse med stor- skogsbruket har att uppvisa åtskilliga nackdelar. Bl. a. åberopas även uttalan- den i Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbunds underdåniga framställ— ning den 15 december 1954 avseende ökad samverkan inom bondeskogsbru- ket. Detta framställningssätt är ensi- digt. Det är väl tämligen uppenbart, att skälen till ökad samverkan dessa skäl är många _ även ligger däri att man på så sätt kan i viss omfattning tillgodogöra sig vissa stordriftens för- delar, särskilt ifråga om skogsarbetets planering och mekanisering. Detta bör givetvis ske utan att man samtidigt be- lastas med den skogliga stordriftens nackdelar. Så kan t. ex. ökad maskin- användning i och för sig och under al- la förhållanden inte anses vara av på— taglig fördel. Därmed har även i stor- skogsbruket följt nya kostnadsproblem. Kravet på en intensivare skogsvård och full produktion på alla marker kan också stå i motsatsställning till ökad maskinanvändning. Det måste sålunda vara förenat med vissa produktionsför— luster att slutavverka ej avverknings- mogna bestånd, därför att detta be— tingas av att själva avverkningsarbetet i en viss trakt lättare kan eller rent av måste mekaniseras. Inom det mindre skogsbruket torde sådana metoder inte kunna rekommenderas. Det är och kommer även i framtiden att bli en av bondeskogsbrukets fördelar, att man där kan genomföra en mera detaljerad och efter olika förhållanden anpassad skötsel av skogen. Man har också bättre möjligheter till kontroll av att olika åt—

gärder utföres än som i praktiken kan bli fallet inom de stora skogskomplexen. En högre avkastning kan då nås, än om stordriftens mera schablonartade me- toder används. Vad som ytligt sett och i den allmänna opinionens ögon utpe- kas och framstår som fördelar i mo- dernt skogsbruk måste bedömas även med hänsyn till det uppställda kravet på hög produktion.

Bland bondeskogsbrukets fördelar bör också nämnas, att frågan om av- verkningspersonal i många fall inte är något problem och att den allt känn- barare bristen på dragare helt natur- ligt är mindre accentuerad inom bonde- skogsbruket. Icke minst vid krisårens stora vedavverkningar blev det uppen- bart, att bland hemmansägare och de- ras gårdsfolk fanns en dold arbets— kraftsreserv, som blev av stort värde, när situationen krävde dess insatser. Vidare bör framhållas den betydelse, ägare av mindre skogshemman har i egenskap av arbetstagare åt storskogs- bruket. Utan deras medverkan skulle dettas arbetskraftproblem vara långt större än det är, och det skulle öka allt- eftersom avflyttningen från landsbyg- den fortskrider. Man får ej heller bortse från den fördel det mindre skogsbruket har genom att röjningsved och annat klenvirke finner avsättning för eget husbehov.

Till det nu sagda bör nämnas de er- farenheter, som under lång tid gjorts inom vårt lands skogsbruk om de ris- ker, som ett anammande av nya »mo— deriktningar» kan medföra, risker som är större ju större skogsbruk det är fråga om. Det förhåller sig ju också så, att det senaste årtiondets intensifie- ring av skogsvårdsarbetena särskilt inom storskogsbruket till viss del av- ser ett tillrättaläggande av tidigare till- lämpade skogsskötselprincipcr. Detta kan konstateras, utan att vi därmed på

något sätt avser att vara kritiska; så- dant måste inträffa i en näring med relativt ung skogsforskning och med alltjämt bättre vunnen kännedom om lämpliga behandlingsmetoder. Samti— digt bör man beakta, att en riktig be- dömning av bondeskogsbruket bör gö- ras utifrån den utgångspunkten, att bönderna i ökad omfattning med för- bättrade utbildningsmöjligheter får allt större insikt ifråga om sitt skogs- bruks rätta bedrivande. Bönderna är numera väl medvetna om skogens pri— vat— och nationalekonomiska värde och visar sig allt angelägnare att sköta sin skog efter rationella grunder.

Med delvis andra utgångspunkter än majoritetens har även vi kommit fram till, att en vidgad samverkan mellan skogsägarna bör vara en angelägenhet av vikt såväl för skogsägarna själva som ur samhällets synpunkt. Majorite- ten uttalar emellertid, att en vidgad samverkan även skulle påskynda och närmast utgöra en betingelse för en önskvärd koncentration och utbyggnad av den sydsvenska skogsindustrien. Häri synes oss ligga avsevärd överdrift. Som bekant pågår för närvarande en betydande utbyggnad av (len svenska massaindustrien. Ytterligare kapacitets- ökning planeras av sådant omfång, att det konstaterade virkesöverskottet tages i anspråk och detta utan att respekti- ve industrier gärna kan tänka sig någon nämnvärd koncentration av skogsbru- ket inom överskådlig tid. Detta har inte heller angivits som förutsättning för den påbörjade expansionen. För en na- turlig utbyggnad av massaindustrien under efterkrigsåren synes bondeskogs- brukets struktur uppenbarligen icke vållat några hinder. Dessutom bör beak— tas, att industriens anskaffningspolitik har företett starka svängningar. Topp- året 1951/52, då köplusten var enastå- ende god, bevisade bondeskogsbruket

en imponerande leveransförmåga. Re- dan året efter bedömde industrien lä- get pessimistiskt, efterfrågan avtog starkt och priserna sänktes kraftigt. Härav kom också som en naturlig följd minskad avverkningsvolym. Hindren för industriell expansion, om sådana verkligen förefunnits, är snarare att tillskriva intill år 1952 bristfäl- lig kännedom om särskilt de sydsven— ska skogstillgångarna samt därefter och icke minst statens restriktiva kre- ditpolitik och skärpta företagsbeskatt- ning. Konkurrensen om virket med såg- verken torde flerstädes också verkat återhållande på massaindustriens pla- nering, men veterligen har ej någon cellulosafabrik på mycket länge behövt inställa driften på grund av virkesbrist. Tvärtom har i regel funnits vissa över- skott på massaved, som exporterats. Ef— tersom det är den sydsvenska massain- dustrien, som närmast varit föremål för utredningens omtanke, skulle fram- ställningen ha vunnit på om denna in- dustris ekonomiska utvecklingshistoria skildrats i stora drag. Vid en sådan återblick skulle de påståenden som gjorts om nödvändigheten av ökade egna skogsinnehav eller råvarubasens osäkerhet sannolikt ha kommit i en riktigare belysning.

Man bör i det sammanhanget även ob- servera, att i våra grannländer, Fin- land och Norge, bolagsskogarna upptar endast 6 respektive 8 % av skogsmarks- arealen mot i vårt land 25 %. Trots det- ta har t. ex. i Finland uppstått stora framgångsrika massaindustriföretag med ungefär dubbelt så stor kapacitet som i vårt land.

Beträffande bolagsförbudslagcn är att märka, att hrr Severin, Adiels, Pers— son och Sundfeldt samt den nytillkom- ne ledamoten Thomason nu anslutit sig till den uppfattning, som kom till ut- tryck från skogsindustriens represen-

tanter redan i deras särskilda yttrande härom i klenvirkesbetänkandet. Den så— lunda bildade utredningsmajoriteten er- känner, att motiven för lagens tillkomst 1925 alltjämt torde äga giltighet. Man anser dock, att angelägenheten av en säker råvarubas för skogsindustrien borde beaktas och föranleda, att för- budslagens tillämpning uppmjukas, där så kan ske utan sociala olägenheter. Bolagsförbudslagen tillkom för att bevara jord och skog inom en själv- ägande bondeklass och hindra bolagen från att lägga under sig större domäner än de redan innehade. Att motiven var riktiga har väl egentligen aldrig på all- var bestritts. Man måste därför fråga sig, om något inträffat under senare tid eller om skogsindustriutredningen kun- nat prestera fakta, som motiverar en uppmjukning av denna synnerligen be— hövliga och välmotiverade lagstiftning. Intetdera är fallet, och likväl anför ut- redningen synpunkter, som, om de till- mättes betydelse, skulle innebära en genomgripande förändring i vår jord- politik. En uppmjukning av förbuds- lagen måste nämligen bli ganska långt- gående för att ur bolagssynpunkt vara av nämnvärt värde. Av spridda, smärre bondeskogsskiften bildas ej lätt några vida skogskomplex för stordrift. Vi måste därför reservera oss bestämt mot rekommendationer, ägnade att överfö- ra ytterligare jord från bonde- till bo- lagsägo. För övrigt måste man fråga sig, vart utredningen verkligen syftar. Det talas i betänkandet om skogsindustriens intresse av egna skogsinnehav. Härmed avses enligt gängse språkbruk såväl massa— som sågverksindustrien, den sistnämnda i södra Sverige mycket mer råvarukrävande än massaindustrien. Är det då meningen, att t. ex. endast de sågverk, som drivs i aktiebolags— form skulle få nytta av förbudslagens

och ställas uppmjukning de övriga

utanför? Ämnet synes av utredningen i denna del vara föga genomtänkt. När det gäller skogsbrukets arronde— ring i lämpligare enheter råder givetvis enighet om att en förbättring snarast möjligt bör komma till stånd. Utred- ningen har emellertid därvid ansett, att lantbruksnämndernas nuvarande sammansättning borde ändras så, att en representant för skogsindustrien skulle fungera som ledamot i lantbruksnämn— derna, där frågor under jordförvärvs- lagen handläggs. Lantbruksstyrelsen har helt nyligen yttrat sig om ungefär sam: ma förslag i den kända motionen i år om en reformering av skogslag- stiftningcn. Styrelsen erinrar om att några bestämmelser om representation i lantbruksnämnderna för olika intres- segrupper icke finns, och att redan med hänsyn härtill vore olämpligt att vid behandling av frågor som berör stor- skogsbruket ha en representant för det- ta som ledamot av nämnderna. Vi an— sluter oss till denna lantbruksstyrelsens uppfattning och anser att, eftersom Kungl. Maj:t och hushållningssällska- pen tillsätter ledamöterna, personvalet har förutsättningar att bli objektivt och ur allmän samhällssynpunkt lämpligt. Utredningen har dessutom uttalat, att en eventuell komplettering av ofull— ständiga jordbruk med skog bör prin- cipiellt ske genom sammanslagning utan att vare sig statens eller bolagens skogsmark tages i anspråk. »Varje av— söndring av skogsmark från de större skogsägarnas områden torde medföra försämrade möjligheter att rationellt utnyttja skogsmarken», heter det. Här synes utredningen i sin iver att slå vakt om stats- och bolagsskogar ha gått myc- ket längre än som i praktiskt arronde- ringsförfarande är möjligt och tillämp— ligt. Med den uppfattning vi tidigare hävdat ifråga om bondeskogsbruket har vi endast att här hänvisa därtill och

påpeka, att en dylik sympatiyttring fö- refaller minst sagt onödig med hänsyn till jordrationaliseringsutredningens snart kommande förslag.

Beträffande slutligen frågan om skogsbrukets arbetskraft har vi i prin- cip samma uppfattning som majorite- ten. Den framtida tillgången på behöv- lig arbetskraft inom skogsbruket är en ytterst betydelsefull faktor vid bedöm- ning av huruvida skogsforskningsin- stitutets avverkningsprogram i prak- tiken skall kunna fullföljas. Vi anser emellertid dessa frågor så svårbedöm- bara ifråga om södra Sverige, att ut- redningen borde ha haft en säkrare överblick än som stått till buds genom det delmaterial, som erhållits från den samtidigt inom Arbetsmarknadsstyrel- sen pågående expertutredningen. Då denna f. n. ligger under tryckning sy— nes dess resultat i sin helhet bort av- vaktas. En mera kompetent bedömning av skogsarbetskraftsfrågan på längre sikt hade därigenom blivit möjlig. Även i så fall hade man sannolikt inte kunnat undgå att konstatera, att alla de för- hållanden inom näringslivet i södra Sverige, som hittills samverkat till en på många håll omvittnad, relativt lätt skogsarbetsmarknad, även i fortsätt- ningen kommer att påverka utveckling— en. Det finns sålunda skäl för antagan- den, att för bondeskogsbruket även i fortsättningen föreligger vissa natur- liga, bättre betingelser att ordna sin arbetskraftsfråga än som är fallet inom storskogsbruket. Likväl är det otvivel- aktigt riktigt och lämpligt, att arbets- kraftsfrågan ägnas större uppmärksam- het och får en betydligt tidsenligare behandling av bondeskogsbrukets ut- övare än hittills mångenstädes varit fal— let.

Det ligger i sakens natur, att me- ningarna inom en utredning av flera orsaker kan bryta sig om vissa spörs-

_ktmlaiu_4— ' ..

- .: Munn—_—

mål. Ofta är ledamöterna inriktade på var sitt speciella område och strävar då att tillgodose det, som närmast berör detta, eller också kan utredningen ha att behandla ett problemkomplex, som är så beskaffat, att det kan inbjuda till tendentiös behandling i viss riktning och som svårligen, i brist på utred- ningsmaterial, kan objektivt belysas av företrädare för en annan uppfattning. Här föreliggande utredning, vars grän- ser f. ö. är vaga och därför kan tänjas eller minskas allt efter utredningsma-

joritetens önskan, är i de delar, där vi anmält avvikande mening, ett skol- exempel på just sådana problemkom- plex, där det i hög grad gäller att slut- ledningarna i brist på material ofta får dras med utgångspunkt från antagan- den. Utredningen i berörda delar skulle enligt vårt förmenande ha vunnit på om man tydligare än vad som skett markerat skillnaden mellan slutsatser som bygger på verkligt utrednings- material och sådana som grundats på mer eller mindre sannolika antaganden.

Allmänna principer vid upprättande av avverkningsberäkning för

Avverkningsberäkningen bygger på de virkesförråd, som framkommit av riks- skogstaxeringarna 1953 och 1954. Om- rådet har grupperats på regionerna I, omfattande Norrbottens och Västerbot- tens län, och H, omfattande Väster— norrlands län jämte Jämtlands landskap av Jämtlands län. För region I ha sär- skilda beräkningar utförts för dels Norrbottens lappmark, dels övrig del av regionen. I beräkningen ingår så- lunda tre redovisningsområden.

Kalkylerna bygga på vid provstämp- lingarna utfallande kvantiteter utförda från en minimidimension av 5 om vid brösthöjd. Dessa kvantiteter ha uppde- lats på huggningsklasser, varvid gäller följande definition för huggningsklas- serna.

>>A. Skogsmark under föryngring, varvid skiljes mellan kal och plantbevuxen mark.

Såsom plantbevuxen mark av huggnings- klassen betecknas byggen, bevuxna med plantor under tre år med en slutenhetsgrad av 0,3 och däröver. För huggningsklass A, kal eller plantbevuxen, redovisas ej träd- bestånd, slutenhetsgrad och ålder.

B. Plantskog samt yngre (utvecklings— bar) skog i tidigare utvecklingsstadium, i vilka eventuella avverkningar under den tid, för vilken åtgärdsförslag upprättas, an- ses få karaktär av röjningsgallring. I den- na huggningsklass redovisas tvenne under- avdelningar: le, yngre plantskog (me- delhöjd under 1,3 In) samt B:2, äldre plantskog och ungskog. Gränsen mellan huggningsklass B:2 och C bestämmes av att inom B:2 det beräknade utbytet ut-

en 10-årsperiod. Område: Övre och mellersta Norrland

Bilaga A (till kapitel 2)

göres i huvudsak av ved under 10 cm och inom C av massaved eller ved över 10 cm.

C. Yngre (utvecklingsbar) skog i senare utvecklingsstadium.

D. Skog, som på grund av ålder och all- män utveckling anses böra hänföras till äldre skog. Å provytorna uppdelas hugg- ningsklass D med avseende å kommande behandling i följande klasser:

D: 1. Skog som tillsvidare bör behandlas med beståndsvårdande huggning.

D:2. Skog, om vilken tveksamhet kan råda, huruvida den tillsvidare bör behand- las enligt D: 1 eller om den bör avvecklas.

D: 3. Skog, som bör avvecklas. (Anmärk- ning: Å svagare boniteter kan skog av mas— saveddimension beteckna slutstadiet och följaktligen redovisas i olika underavdel- ningar till huggningsklass D. I allmänhet är dock gränsen mellan huggningsklass C och D:1 karakteriserad av att timmerut- byte i större utsträckning börjar utfalla i den senare huggningsklassen.)

E. Skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet, att den snarast bör avverkas. Med hänsyn till uppkomst- sättet redovisas fyra underavdelningar: E: 1 a, restbestånd, bestånd, som på grund av olämplig avverkning (dimensionshugg- ning) har utglesnats, så att slutenheten starkt nedsatts, dock ej under 0,3 (högst massavedsdimension), E: 1 b, trasbestånd, bestånd, som på grund av stormfällning, in- sektshärjning o. dyl. fått slutenheten starkt nedsatt, dock ej under 0,3 (alla dimensio- ner förekomma), E:2, slyskog av olämp- ligt trädslag eller trädbeständ av uppen- bart olämplig härstamning (proveniens) samt E: 3, sådana bestånd, vilka icke redo— visas såsom hagmark men fortfarande ha hagmarks karaktär och äro av så dålig be- skaffenhet, att det är önskvärt, att de om— föras till nytt bestånd.»

___... ___—-... _.__ _m. __ ...—...

(Huggningsklass E har i beräkning- arna redovisats utan uppdelning på un- deravdelningar. Underavdelningarna E: 2 och E: 3 äro av helt underordnad betydelse för nu ifrågavarande område.)

Inom huggningsklasserna A och B: 1 ha i beräkningarna endast medtagits fröträd och överståndare och för dessa ha framlagts två skilda alternativ ifråga om avvecklingstid (se bilaga h). An- märkas bör att endast de fröträd och överståndare medtagits, som av förrätt- ningsmännen vid uppskattningstillfället bedömts böra uttagas.

För huggningsklasserna B:2, C och D: 1 har provstämplingens resultat di- rekt tillämpats med avpassande av ett huggningsintervall, som kan anses skä- ligt, varvid hänsyn jämväl tagits till de arealer, som finnas tillgängliga för ge- nomhuggning under nästa 10-årsperiod enligt förrättningsmännens förslag om huggning under b-period (se bilaga a). Huggningsklass D:2 har vid bearbet- ningen sammanslagits med huggnings- klassen D: 1, enär den inom här ifråga- varande områden icke bör avvecklas, då huggningsklass D: 3 är av sådan omfatt- ning att icke ens denna i hela sin om- fattning bör göras till föremål för för- yngringshuggning. Huggningsklass D: 2 har vid provstämplingarna behandlats såsom huggningsklass D: 1, d. v. s. med genomhuggning.

(Anmärkning: I bilaga a redovisade arealer, bedömda till huggning under c-period, utgöras av sådana arealer, vil- ka av förrättningsmännen icke beräk- nas bli föremål för huggning under de närmaste 20 åren.)

Huggningsklasserna B: 2—D: 2 ha se- dermera uppdelats på åldersklasser och för dessa ha framlagts de gallringspro- center, som framkommit ur provstämp- lingarna efter de huggningsintervall, som angivits för de skilda redovisnings- områdena (se bilaga b). Här redovisas

gallringsprocenterna skilda för trädslag och i genomsnitt för samtliga trädslag.

I fråga om huggningsklass D: 3, vil— ken inom dessa regioner är av sådan omfattning att den ej skäligen i sin hel- het kan bli föremål för föryngrings— huggning omedelbart (inom 10 år), har det område som ligger ovan den av Domänstyrelsen uppdragna tillfälliga skogsodlingsgränsen uteslutits. Detta områdes avgränsning framgår schema— tiskt av en redogörelse i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1954 häfte 2; Erik Höjer: »Skogsodlingsgränsen på kronoparkerna i Norrland». Av totala skogsmarksarealen utgör denna del av huggningsklass D:3 inom Norrbottens lappmark 9,5 %, varav 8 % på krono- parker och 1,5 % på enskild mark. För övrig del av region I utgör D: 3 ovan skogsodlingsgränsen 1,3 % varav 1,1 % å kronoparker och 0,2% å enskild mark. Inom region II är motsvarande siffra för samtliga ägare 0,9 %, varav 0,2 % å allmänna skogar och 0,7 % å enskild mark.

I kalkylerna har den del av hugg- ningsklass D: 3 som ligger ovan skogs- odlingsgränsen beräknats lämnas orörd under närmaste 10-årsperiod. Att detta kommer att ske på kronoparksarealen är med den uppläggning av avverk- ningsprogrammet, som uppdragits av Domänstyrelsen säkert; mera tvivel— aktigt är om så blir fallet även åt en- skild mark. Skulle så icke vara förhål— landet kan detta icke påverka kalkylens resultat i nämnvärd grad, då det ju en- dast rör sig om 0,2—1,5% av total- arealen, varav endast viss del kan bli föremål för huggning under närmaste 10-årsperiod. Vid realisationstidens be- dömande för huggningsklasserna D:2 och D: 3 ingår denna areal för övrigt i beräkningarna, och om denna reali— sationstid utgör underlaget för en skä- lighetsprövning av kalkylen, blir det så-

lunda närmast fråga om fördelning av uttagen ovan och nedan skogsodlings- gränsen på sådant sätt att ett tempo- rärt mindre uttag ovan skogsodlings- gränsen motverkas av ett motsvarande större uttag nedan denna.

För de olika redovisningsområdena har i bilaga b redovisats den kalmarks— procent som den föreslagna avveckling- en av huggningsklass D: 3 kommer att medföra liksom den realisationstid av huggningsklasserna D: 2 och D: 3, som kan beräknas följa av den alternativa uppläggningen.

Även för huggningsklass E _ en huggningsklass som ur vissa synpunk— ter kan betraktas som kalmark och där- för också skulle kunna betecknas som oegentlig kalmark bygger kalkylen på olika alternativ av restaureringstid liksom ifråga om fördelning ovan och nedan skogsodlingsgränsen. De olika al- ternativen redovisas i bilaga b.

Såväl ifråga om huggningsklass D: 3 som E ha de träd, vilka av förrättnings- männen bedömts böra ställas som frö— träd icke medtagits i kalkylen. Even- tuellt ifrågakommande skärmställning- ar äro i huvudsak att återfinna inom huggningsklass D:2.

I bilaga b redovisas den sannolika arealfördelningen på åldersklasser vid 10-årsperiodens slut, om de alternativ, som äro framlagda i kalkylen, komma att följas i praktiken.

Man kan ifrågasätta lämpligheten av att framlägga en avverkningsberäkning för Norrland för en så kort period som 10 år, utan att samtidigt försöka följa

utvecklingen för en längre tidsperiod. Kalkylen ger emellertid besked om att den kommande 10-årsperioden har möj— lighet att giva åtminstone samma uttag (se bilaga a) som den föregående pe- rioden. Härjämte kan man av ålders— sammansättningen efter 10—årsperiodens slut konstatera, att båda alternativen in- nebära en förstärkning av l:a ålders— klassen, som i varje fall ifråga om al- ternativ a närmast får betraktas som ett minimum. Härvid förutsättes att den föreslagna kalmarksarealen kan bliva överförd till ungskog i den omfattning kalkylen antagit.

I stället för att nu utföra en mera långsiktig kalkyl torde det vara lämpli- gare att förnya avverkningsberäkningen om ca 10 år med det utgångsläge, som då kan konstateras genom den fortlö- pande riksskogstaxeringen. Det kan li- kaledes anses nödvändigt att redan ef- ter 5 år försöka konstatera huru areal- och förrådsförändringar följa ett skis- serat avverkningsprogram. Möjligheter- na härtill finnas med den uppläggning riksskogstaxeringen erhållit sedan år 1953. Behovet av mera långsiktiga kal- kyler har därmed i viss mån elimine- rats. Man behöver till att börja med en- dast konstatera att den kortfristiga kal— kylen arbetar med ett mål, som kan anses önskvärt även på längre sikt. Hu- ruvida takten i ett sådant program se- dermera kan forceras för uppnående av ett visst mål blir beroende av i vilken omfattning de i första hand föreslagna åtgärderna medhinnas och medföra önskat resultat.

nu:-== mm

”nu om»

.» ___-.a -

Bilaga a (till bilaga A)

Skogsmarksarealens fördelning (1 OOO-tal hektar) på huggningsklasser och förslag till behandling under två 10-årsperioder.

I beräkningen föreslagen Av förrättningsmännen behandling Efter bedömd till behandling 20 år i period alternativ alternativ åter- a b stå- 1:a 2:a l:a 2:a 32523 a b c S:a 10-års- 10-års- 10-års- 10-års- period period period period Norrbottens lappmark A ................ -—— — -——- 187 B: 1 .............. —— —— 59 . B:2, C 0. D:1 ......... 710 341 60 1 111 532 519 532 519 60 ! D:2 .............. 104 86 4 194 78 112 78 112 4 D. 3 ovan SO .......... 200 17 —— 217 —— -— -— 217 nedan SO ......... 363 24 — 387 127 260 175 212 — E ovan SO .......... 56 _ 56 28 28 56 -—— l nedan so ......... 98 _ _ 98 49 49 65 33 , i 2 309 j Norrbottens kustland, Västerbottens lån i A ................ _ _ _— 354 j B:1 ............... —— — 153 B: 2, C 0. D. 1 .......... 1 791 1 103 259 3 153 1 791 1 103 1 791 1 103 259 1 + 715 1 + 715 D:2 ............... 101 185 18 304 101 ,9185 101 :185 18 D:3 ovan SO .......... 63 — —— 63 »- -— -— —— 63 | nedan SO ......... 673 75 -— 748 403 345 485 263 —- ' E ovan SO .......... 49 —— 49 24 25 49 | nedan SO ......... 145 —— 145 73 72 97 48 —— l 4 969 REGION II i (Västernorrlands län och l Jämtlands landskap) ' A ................ —— —— 254 B:1 .............. — — 54 | B: 2, C 0. D: 1 ........... 1 731 831 215 2 777 1 731 83 1 731 831 215 j * + 861 2 + 866 D:2 ............... 79 134 19 232 79 '1346 79 1134 19 D:3 ovan 50 .......... 32 4 36 *36 (36) nedan SO ......... 335 10 345 235 110 268 77 _— E ovan SO .......... 19 — —— 19 10 9 19 nedan SO ......... 208 —— —— 208 104 104 140 68 — 3 925

SO = skogsodlingsgränsen.

perioden på grund av något kortare huggningsintervall inom dessa åldersklasser. * Efter 16—17 år ingående areal från l:a 10—årsperioden. ' Ev. viss del föryngrhuggning under 2:a 10-årsperioden.

L [

| Anmärkning: Inom åldersklasserna II 0. III tillkomma vissa mindre arealer under 2:a IO-års- ' Efter 15 år ingående areal från l:a iO-årsperioden.

Norrbottens läns lappmark

skogsmarksareal 2,3 milj. hektar Procentuell fördelning på huggningsklasser Sammanställning över arealuppgifler och uttagsprocenter och kvantitativa utfall vid avverkningsberäkning för Övre och Mellersta Norrland

. B: 2 + _ _ A B. 1 C+ D: 1 D. 2 D. 3 E 8,1 2,5 48,1 8,4 26,2 6,7

Förutsättningar för avverkningsberäk— ning:

Inom huggningsklasserna A och B: 1 uttagas de överståndare som av förrätt— ningsmännen markerats för stämpling under i medeltal alt. a: 20 år, alt. b: 13—14 år.

Inom huggningsklasserna B: 2 + C + D: 1 samt D: 2 har uttagits den kvanti- tet som av förrättningsmännen utstämp- lats för a-period. Utstämplingen förut- sättes gälla 15—årigt huggningsomdrev i åldersklasserna II och III samt inom övriga åldersklasser 20—årigt.

Uttagsprocenter per år bli i olika ål- dersklasser för bestånd som föreslås till huggning under a-period inom hugg- ningsklasserna B: 2—D: 2 följande.

Årlig uttagsprocent Åld.-klass Tall Gran Löv Medeltal

II 1,3 0,4 1,9 1,3 III 1,3 0,4 3,5 2,0 IV 1 ,4 1 ,2 3,5 1,9

V 1,5 1,4 3,7 2,0 VI 1,8 2,3 4,0 2,3 VII + 2,3 2,5 4,0 2,6

Huggningsklass D:3 (26,2 % av to- tala skogsmarksarealen) är till 35 % be- lägen ovan den av domänstyrelsen upp- dragna

skogsodlingsgränsen. Denna

Bilaga b (till bilaga A)

lämnas orörd. Av resterande 65 %, d. v. s. 17 % av totala skogsmarksarea- len föreslås alt. a: 32 % eller 5,4 %, alt. b: 45 % eller 7,6 % till föryngrings- huggning under nästkommande tio år. Alt. a betyder en realisation av nuva- rande huggningsklasserna D: 2 + D: 3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 63 år, alt. b 45 år.1

Huggningsklass E (rest- och trassko- gar) utgöra 6,7 % av skogsmarksarea— len och har ett virkesförråd av endast ca 20 mask./ha och torde ur vissa syn- punkter närmast få betraktas som kal- mark. Denna föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. a: 20 år med det stämplingsuttag som föreslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 64 % belägen ne- dan skogsodlingsgränsen. Denna areal föreslås enligt alt. b bli föremål för slut— avverkning inom 15 år och arealen ovan skogsodlingsgränsen lämnas orörd.

Nuvarande kalmarksareal utgör 8,1 % ; under 10-årsperioden tillkommande kal- marksareal enligt alt. a utgör från D: 3 5,4 % och från E 3,3 % eller samman- lagt 16,8 %. Fråndrages härifrån en vid 10-årsperiodens slut erforderlig kal— marksreserv av 6,0 % skulle den årliga föryngringsytan behöva uppgå till ca 1,1 %. Alt. b ger en sammanlagd kal— marksareal under 10-årsperioden av 8,1 + 7.6+ 2,9 : 18,6 % och efter av-

1 (Härvid har endast tagits hänsyn till av— vecklingen av D: 2 +D: 3 under första 10-års- perioden. Sedan E-skogen avvecklats och nu- varande kalmarksreserv nedbringats till den efter första 10-årsperioden antagna och sålunda större delen av D: 3 kan göras till föremål för föryngringshuggning, förkortas realisations- tiden i motsvarande grad.)

.n laa—

drag av erforderlig kalmarksreserv (6,0 %) blir den erforderliga årliga för- yngringsytan ca 1,3 %.

Kalm. I II III IV V 8,1 3,5 10,4 7,0 12,9 13,7 Med ovanstående förutsättningar skulle fördelningen på åldersklasser ef- Kalm. I II III alt. a 6,0 12,5 7,5 7,5 alt. b 6,0 14,3 7,4 7,5

De högre gallringsprocenterna i hugg— ningsklasserna B:2—B:2 för ålders- klasserna VII och däröver komma san— nolikt att medföra en viss »föryngring» l av skogen i äldre åldersklasser. Någon l specificering av arealfördelningen i ål- , dersklasserna VI och däröver har där- för icke ansetts möjlig.

Det årligen utfallande virkesuttaget i 1 OOO-tal mask. fördelar sig på trädslag I och diameterklasser enligt följande: i

Alternativ a 15—

l 5— 143 24,9 25 + S:a Tall. . . . 42 101 385 569 1 097 Gran. . . 46 99 259 209 613 Björk . . 109 187 133 14 443 Övr. löv 2 9 13 26 50

S:a 199 396 790 818 2 203

Avverkning per år av barrskog: 0,74 mask./ha eller 2,1 % och av samtliga trädslag: 0,96 mask./ha eller 2,3 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan-

1 stående barrskogskvantiteter inkl. bark l fördelas på grovleksklasser i topp en- 1 ligt nedanstående.

!: 6”'_-3” !! . 8 6 8”——3" (3 S.a Tall. . . . 670 340 87 1 097 Gran. . . 150 381 82 613 __ S:a 721 169 1 710

delning på åldersklasser är för närva- rande (1953/54):

VI VII—VIII IX+ S:a 9,7 16,9 17,8 100,0 44,4

ter 10 år kunna beräknas till

IV V VI + S:a

9,4 12,7 44,4 100,0 9,3 12,7 42,8 100,0 Alternativ b

10—— 15— _ 5—— 14,9 24,9 25 + S.a

Tall. . . . 44 106 429 669 1 248 Gran. . . 49 109 277 208 643 Björk .. 109 187 135 19 450 Övr. löv 2 9 14 17 42

S:a 204 411 855 913 2 383

Avverkning per år av barrskog: 0,82 mask./ha eller 2,4% och av samtliga trädslag: 1,03 mask./ha eller 2,5 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan— stående barrskogskvantiteter inkl. bark fördelas på grovleksklasser i topp en- ligt nedanstående.

(S'—3”

s" 6 s'_3” (3 S:a

Tall. . .. 780 374 94 1 248 Gran. . . 149 406 88 643 __

S:a 929 780 182 1 891

Region I exklusive Norrbottens lappmark (Norrbottens kustland och Väster—bottens län)

Skogsmarksareal 5,0 milj. hektar Procentuell fördelning på huggningsklasser

, B: 2 + _ _ A B. 1 C +D: 1 D. 2 D. 3 E 7,1 3,1 63,5 6,1 16,3 3,9

Förutsättningar räkning.

Inom huggningsklasserna A och B: 1 uttagas de överståndare som av förrätt— ningsmännen markerats för stämpling under i medeltal alt. 3: 20 år, alt. b: 10 år.

Inom huggningsklasserna B: 2, C och D: 1 samt D: 2 har uttagits den kvanti- tet som av förrättningsmännen utstämp- lats. Utstämplingen förutsättes gälla ett huggningsomdrev av 13 år för II och III åldersklasserna och 16—17 år för övriga åldersklasser inom huggnings— klass B:2, C och D:1 samt ca 20 år inom huggningsklass D: 2.

Uttagsprocenten per år blir i olika åldersklasser för bestånd, som föreslås till huggning under a-period inom ål— dersklasserna B: 2—D: 2 följande.

Åld.—klass Tall Gran Löv Medeltal II 0,9 1,1 2,0 1,4 III 1,4 1,1 3,6 2,0 IV 1,3 1,3 3,4 1,9 V 1,1 1,5 4,1 1,8 VI 1,6 1,7 4,1 2,1 VII + 2,0 2,2 3 8 2,3

Huggningsklass D: 3 (16,3 % av to- tala skogsmarksarealen) är till 11 % be- lägen ovan den av domänstyrelsen upp- dragna skogsodlingsgränsen. Denna lämnas orörd. Av resterande 89 %, d. v. s. 14,5 % av totala skogsmarks- arealen föreslås alt. a: 54 % eller 7,8 %, alt. b: 65 % eller 9,4 % till föryngrings- huggning under nästkommande tio år.

Kalm. I II III IV 7,1 4,9 11,0 7,8 14,3 Med ovanstående förutsättningar

skulle fördelningen på åldersklasser ef-

Alt. a betyder en realisation av nuva- rande huggningsklasserna D: 2 + D: 3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 29 år, alt. b 24 år.

Huggningsklass E (rest- och trassko- gar) utgöra 3,9 % av skogsmarksarealen och har ett virkesförråd av endast ca 35 mask./ha och torde ur vissa syn- punkter närmast få betraktas som kal- mark. Denna föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. 3: 20 år med det stämplingsuttag som fö- reslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 75 % belägen nedan skogsodlingsgränsen. Denna areal före- slås enligt alt. b bli föremål för slut- avverkning inom 15 år och arealen ovan skogsodlingsgränsen lämnas orörd till 2:a 10-årsperioden.

Nuvarande kalmarksareal utgör 7,1 %; under 10—årsperioden tillkommande kal- marksareal enligt alt. a utgör från D: 3 7,8 och från E 2,0 % eller sammanlagt 16,9 %. Fråndrages härifrån en vid 10— årsperiodens slut erforderlig kalmarks- reserv av 5,5 % skulle den årliga för- yngringsytan behöva uppgå till ca 1,1 %. Alt. b ger en sammanlagd kalmarks- areal under 10-årsperioden av 7,1 + 9,4 +2,0 : 18,5 % och efter avdrag av er- forderlig kalmarksreserv (5,5 %) blir erforderliga årliga föryngringsytan ca 1,3 %.

Skogsmarksarealens procentuella för- delning på åldersklasser är för närva- rande (1953/54).

v w VII—VIII 1x+ S:a 18,6 14,8 13,1 8,4 100,0 36,3

ter 10 år kunna beräknas till

Kalm. I II III IV VI + S:a alt. a 5,5 13,5 8,5 8,9 10,7 15,6 37,3 100,0 alt. b 5,5 15,1 8,5 8,9 10,6 15,4 36,0 100,0

De högre gallringsprocenterna i B: 2 —D : 2 för åldersklasserna VII och där- över komma sannolikt att medföra en viss »föryngring» av skogen i äldre ål- dersklasser. Någon specificering av arealfördelningen i åldersklasserna VI och däröver har därför icke ansetts möjlig.

Det årligen utfallande virkesuttaget i 1000-tal mask. fördelar sig på trädslag och diameterklasser enligt följande:

Alternativ a

10— 15—— _ 5— 149 24,9 25 + S.a

Tall. .. 230 337 1 000 1 618 3 185 Gran. .. 383 644 1 204 937 3168 Björk. . 561 749 719 152 2 181 Övr. löv 56 73 133 30 292 S:a 1 230 1 803 3 056 2 737 8 826

Avverkning per år av barrskog 1,28 mask./ha eller 2,3% och av samtliga trädslag 1,78 mask./ha eller 2,6 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan— stående barrskogskvantiteter inkl. bark fördelas på grovleksklasser i topp en- ligt nedanstående.

6”—-3”

8” 6” 8”——3” (S” S:a Tall. . . . 1 881 942 362 3 185 Gran. . . 666 1 920 582 3 168 _,—4 S:a 2 547 2 862 944 6 353 Alternativ b 10— 15—— , 5— 14,9 24,9 25 + S.a Tall. . . 234 345 1 074 1 722 3 375 Gran. . 408 694 1 305 1 027 3 434 Björk. . 579 777 752 152 2 260 Övr. löv 57 75 139 30 301 S:a 1 278 1 891 3 270 2 931 9 370

Avverkning per år av barrskog: 1,37 m:*Sk-lha eller 2,4 % och av samtliga trädslag: 1,89 mask./ha eller 2,8 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan- stående harrskogskvantiteter inkl. bark fördelas på grovleksklasser i topp enligt följande.

”__—3” Tall. . . 2 006 997 372 3 375 Gran . . 729 2 082 623 3 434 __ S:a 2 735 3 079 995 6 809

Västernorrlands län och Jämtlands land- skap av Jämtlands län

Skogsmarksareal 3,9 milj. hektar. Procentuell fördelning på huggningsklasser

. B:2+ , , A B.1 C+D:1 D.2 D.3 E

6,5 1,4 70,7 5,9 9,7 5,8

Förutsättningar för avverkningsbe- räkning.

Inom huggningsklasserna A och B: 1 uttagas de överståndare som av förrätt- niugsmännen markerats för stämpling. Alt. 8: 15 år, alt. b: 10 år.

Inom huggningsklasserna B: 2 + C + D: 1 samt D: 2 har uttagits den kvanti- tet som av förrättningsmånnen utstämp- lats för a-period. Utstämplingen förut- sättes gälla 13-årigt huggningsomdrev i åldersklasserna II och III samt i övriga åldersklasser 15-årigt.

Uttagsprocenten per år blir i olika åldersklasser för bestånd som föreslås till huggning under a-period inom hugg- ningsklasserna B: 2—D: 2 följande.

AM.—klass Tall Gran Löv Medeltal II 1,8 1,2 3,3 2,2 III 1,8 1,5 4,4 2,3 IV 1 ,8 1,5 4,5 2,1 V 1,5 1,7 5,3 2,0 VI 1,7 1,8 5,7 2,1 VII + 1,8 2,2 5,6 2,3

Huggningsklass D: 3 (9,7 % av totala skogsmarksarealen) är till 9 % belägen ovan den av domänstyrelsen uppdragna skogsodlingsgränsen. Denna lämnas orörd. Av resterande 91 %, d. v. 5. 8,8 % av totala skogsmarksarealen, föreslås alt. a: 68% eller 6,0 %, alt. b: 78%

eller 6,8 % till föryngringshuggning un- der nästkommande tio år. Alt. a betyder en realisation av nuvarande huggnings- klasserna D:2+ D:3 utan hänsyn till skogsodlingsgränsen på 26 år, alt. b: 23 år.

Huggningsklass E, rest- och trassko- gar, utgör 5,8 % av skogsmarksarealen och har ett virkesförråd av ca 40 ln3sk./ha samt torde ur vissa synpunk- ter närmast få betraktas såsom kal— mark. Den föreslås till sin helhet bli föremål för slutavverkning under alt. a: 20 år med det stämplingsuttag, som fö- reslagits av förrättningsmännen. Av arealen E-skog är 92 % belägen nedan- för skogsodlingsgränsen. Denna före- slås enligt alt. b bli föremål för slutav- verkning inom 15 år och arealen ovan

skogsodlingsgränsen lämnas orörd till 2:a 10-årsperioden.

Nuvarande kalmarksareal utgör 6,5 %; under 10-årsperioden tillkommande kal- mark enligt alt. a utgör från D: 3 5,9 % och från E 2,9 % eller sammanlagt 15,3 %. Fråndrages härifrån en vid 10- årsperiodens slut erforderlig kalmarks- reserv, 5,0 %, skulle den årliga föryng- ringsytan behöva uppgå till ca 1,0 %. Alt. b ger en sammanlagd kalmarks- areal under 10-årsperioden om 6,5 + 6,7 + 3,6 : 16,8 % och efter avdrag av er- forderlig kalmarksreserv (5,0 %) blir erforderliga årliga föryngringsytan ca 1,2 %.

Skogsmarkens procentuella fördelning på åldersklasserna är för närvarande (1953/54) :

Kalm. I II III IV V VI VII—VIII IX + S:a

6,5 3,0 11,4 12,8 16,4 18,2 14,4 12,6 4,7 100,0 31,7 Med ovanstående förutsättningar ter tio år kunna beräknas till skulle fördelningen på åldersklasser ef—

Kalm. I 11 III IV v v1+ S:a alt. 3 5,0 11,4 7,3 11,9 14,0 16,5 33,9 100,0 alt. b 5,0 13,0 7,1 11,7 14,0 16,3 32,9 100,0

Den höga gallringsprocenten i ålders- klasserna VII och däröver inom hugg- ningsklasserna B: 2——D: 2 kommer san- nolikt att medföra en viss »föryngring» av skogen i äldre åldersklasser. Någon specificering av arealfördelningen i ål- dersklasserna VI och däröver har där- för icke ansetts möjlig.

Det årligen utfallande virkesuttaget i 1 OOO-tal m3sk. fördelar sig på trädslag och diameterklasser enligt följande:

Alternativ a

Totala uttaget barrskog motsvarar 1,70 m3sk./ha eller 2,34 % och av samtliga trädslag 2,34 mask./ha eller 2,76 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan- stående barrskogskvautiteter inkl. bark fördelas på grovleksklasser i topp enligt nedanstående:

10— 15— , 5— 14,9 24,9 25 + S.a Tall. .. 152 252 663 926 1 993 Gran. . 686 1 053 1 907 1 025 4 671 Björk . 386 546 738 211 1 881 Övr. löv 145 145 212 150 652 S:a 1 369 1 996 3 520 2 312 9 197

3" 6” 1:22 (S” S:a Tall. .. 1 100 650 243 1 993 Gran 716 2 953 1 002 4 671 S:a 1 816 3 603 1 245 6 664 Alternativ b 10— 15— _ 5— 14,9 24,9 25 + S.a Tall. .. 152 253 676 966 2 047 Gran. . 699 1 087 2 065 1 105 4 956 Björk.. 389 551 768 221 1 929 Övr. löv 146 145 212 150 653 S:a 1 386 2 036 3 721 2 442 9 585

Totala uttaget barrskog motsvarar 1,78 mask./ha eller 2,46 % och av samtliga trädslag 2,44 mask./ha eller 2,87 %.

Efter teoretisk aptering kunna ovan- stående barrskogskvantiteter inkl. bark

fördelas på grovleksklasser i topp en- ligt nedanstående.

6”—3” ”_a/! 660 3 156

3816

8' 6'

Tall. . . 1 141

Gran . .

772 __ S:a 1 913

(S” S:a

246 2 047 1 028 4 956

1 274 7 003

Bilaga B (till kapitel 2)

Domänstyrelsens yttrande över avverkningsberäkningarna

Statens skogsforskningsinstitut.

Angående avverkningsberäkningar för mellersta och övre Norrland.

I skrivelse den 31 januari 1956 har Ni anhållit om Kungl. domänstyrelsens yttrande över av Eder upprättade för- slag till avverkningsberäkningar för mellersta och övre Norrland. Därvid har Ni bl. a. uttalat, att det vore av stort värde för Eder att få kännedom om styrelsens åsikt om de två av Eder framlagda alternativen. För varje alter— nativ har redovisats de föryngringsytor, som dessa beräknas medföra. Styrelsen får i anledning härav meddela följande.

Helt allmänt vill styrelsen först ut- tala, att det framför allt är föryng- ringsytornas storlek, som påverkar av- verkningskalkylerna, särskilt i vad dessa avse övre Norrland (Norr- och Västerbottens län), inom vilken lands- del domänfondens skogar dominera.

Norrbottens läns lappmark

För samtliga redovisningsområden har Ni framlagt sammanställningar över arealuppgifter, uttagningsprocenter och kvantitativa utfall. I det följande kom- mer styrelsen att följa Eder uppställ- ning i bilaga b.

Med hänsyn till angelägenheten att snarast möjligt uttaga överståndare inom huggningsklasserna A och B: 1 förordar styrelsen alternativ b: 13—14 är. Styrel- sen är emellertid av den uppfattningen,

att överståndarna böra snarast möjligt avverkas och tillstyrker därför en sänk— ning av avverkningstiden till 10 år. Då uttaget i huggningsklass D: 3 måste be- gränsas, bör alla andra rationella av- verkningsuttag utnyttjas för att för- hindra en nedgång i avverkningen. Även av denna anledning bör avverk— ningen av överståndare forceras.

Mot avverkningskalkylen angående uttaget i huggningsklasserna B: 2 + C + D: 1 samt D: 2 har styrelsen ej något att erinra. Uttaget överensstämmer med av styrelsen beräknat uttag å domän- fondens skogar i motsvarande hugg- ningsklasser, dock har styrelsen genom- gående tillämpat 20-årigt huggningsom- drev och använt något högre uttagnings- procenter.

De av Eder angivna alternativa utta- gen inom huggningsklass D: 3 motsva— rar utan hänsyn till skogsodlingsgrän- sen en realisationstid av 63 år för alter- nativ a och 45 år för alternativ b. Skulle man bedöma uttaget uteslutande med hänsyn till realisationstidens längd skulle styrelsen givetvis förorda alter— nativ b, men som styrelsen i det följan- de visar, är det föryngringsytornas storlek, som fäller utslaget i denna huggningsklass.

Huggningsklass E (rest- och trassko— gar) har styrelsen vid sina skogsindel- ningar i regel hänfört till huggnings— klass I (kalmark). I enlighet med de av styrelsen i cirkulär 1/50 utfärdade föreskrifterna angående restaurerings—

_ .-.. ___—”___.- .nu—”mv.

programmet i Norrland förordar styrel- sen Edert alternativ b (15 år, varvid arealen ovan skogsodlingsgränsen läm- nas orörd).

Beträffande den årliga föryngrings- ytan upptager Edert alternativ a 1,1 % av arealen och alternativ b cirka 1,3 %. Upplysningsvis vill styrelsen meddela att enligt avgivna skogsvårdsrapporter för år 1955 slutliga åtgärder, (1. v. s. återväxtåtgärder, som ensamt eller till— sammans med tidigare utförda åtgärder beräknas vara tillräckliga för erhållan— de av nöjaktig återväxt, utförts å en sammanlagd areal av 21000 hektar, motsvarande 2 % av den produktiva skogsmarksarealen kronoskogar nedom SO (972000 hektar). Av nyssnämnda areal utgjordes 5 000 hektar (24 %) av svårföryngrad mark och 16000 hektar av lättföryngrad mark (76 %). Av vid 1956 års början befintliga kalmarker, 125000 hektar, utgöras 93000 hektar (75%) av svårföryngrad mark och 32 000 hektar (25 %) av lättföryngrad mark. Vid indelningstillfället (åren 1949—1952) redovisades 33 % av area- len i huggningsklass V i klassen V:1 (lättföryngrad mark) och 67 % i klas- serna V:2 (30 %) och V:3 (37 %), vilka hänförts till svårföryngrad mark.

Från och med år 1952 har den årliga avverkningsarealen varit 1,5, 0,8 och 0,2 i % av respektive huggningsklass areal (Vzl, V:2 och V:3). För V:2 och V:3 utgör det vägda medeltalet 0,45 %.

De lättföryngrade markernas areal inom huggningsklass D: 3 torde, så vitt av den allmänna belägenheten framgår, vara större för övriga ägarekatcgorier inom redovisningsområdet än vad här ovan angivits för domänfondens skogar. Med hänsyn till att över 33 % av area- len inom ifrågavarande huggningsklass är hänförlig till lättföryngrad mark, tor- de den årliga föryngringsytan böra

vara större än den för alternativ b an- givna.

Enligt alternativ a har avverkningen per år av barrskog beräknats till 0,74 m3sk/ha och av samtliga trädslag till 0,96 mask/ha. Om avverkningen av rå barrskog reduceras till att avse virkes- förrådet vid 10 cm vid brösthöjd skulle uttaget utgöra 0,70 mask/ha. Den av sty- relsen fastställda avverkningen för do- mänfondens skogar inom detta område uppgår till 0,78 mask/ha av rå barrskog över 10 cm i brh och den i medeltal uttagna avverkningen till 0,68 mask/ha. Det av Eder beräknade uttaget av löv- skog för hela arealen (således även arealen ovan SO) uppgår till 0,22 m3sk/ ha. Den av styrelsen beräknade avverk- ningsprocenten av lövskog under mot- svarande 10-årsperiod uppgår nedom SO till 0,11 mask/ha. Den årliga utsy- ningen under år 1952 utgör i medeltal årligen 0,04 mask/ha av lövskog och 0,05 m3sk/ha av torrskog.

Norrbottens kustland och Västerbottens län

I tillämpliga delar gäller vad styrel- sen i det föregående sagt ifråga om av— verkningsberäkningen för Norrbottens lappmark. Avverkningen per år av barr- skog har beräknats till 1,28 mask/ha och av samtliga trädslag till 1,78 mask/ha. För domänfondens skogar inom ifråga- varande område har styrelsen för när- maste 10-årsperiod fastställt en årlig av- verkning av 1,0 mask/ha av rå barrskog över 10 cm vid brh (enligt Edert för— slag 1,15 mask/ha) och av lövskog 0,23 mask/ha (av Eder beräknad till 0,50 mask/ha). Den verkställda årliga utsy- ningen av rå barrskog fr. o. m. 10 om vid brh uppgår i medeltal till 0,75 mask/ha, av lövskog till 0,12 mask/ha och av torrskog till 0,05 m3sk/ha.

Västernorrlands län och Jämtlands landskap Inom detta redovisningsområde utgör

domänfondens skogar en mycket blyg— sam andel, varför styrelsen egentligen saknar anledning att göra något utta— lande beträffande detta område, men i tillämpliga delar gäller vad styrelsen sagt beträffande Norrbottens lappmark.

Det av Eder beräknade totala uttaget barrskog motsvarar 1,70 mask/ha och av samtliga trädslag 2,34 mask/ha. För do-

mänfondens skogar har styrelsen fast- ställt den årliga avverkningen under kommande IO-årsperiod till 1,2 m3sk/ha. Stockholm den 9 mars 1956. Kungl. domänstyrelsen

Erik W. Höjer

Torsten Blom.

Till Statens skogsforskningsinstitut,

Experimentalfältet.

I skrivelse den 31 januari 1956 har skogsforskningsinstitutet begärt skogs- styrelsens yttrande över en av institu- tet utarbetad prognos i två alternativ rörande skogsavverkningar i mellersta och övre Norrland under de två när- mast framförvarande 10-årsperioderna. Institutet »önskar få kännedom om det enskilda skogsbrukets åsikt om ifråga— varande alternativ», varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas uppkomna kalmarksarealer och möjligheten »att med hänsyn till tillgång på frö, plantor, arbetskraft m. m. åstadkomma föryng- ring på dessa kalmarksarealer».

För inhämtande av det enskilda skogsbrukets uppfattning i hithörande frågor har Skogsstyrelsen dels inford- rat utlåtanden från berörda skogsvårds- styrelser (i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län), dels berett åtta skogsbolag och Skogs— ägareföreningarnas Riksförbund till- fälle att yttra sig i ärendet. Fyra bolag och Riksförbundet har begagnat sig av detta erbjudande.

Skogsvårdsstyrelsernas, bolagens och Riksförbundets åsikter rörande avverk- ningsprognoserna har refererats i en här närsluten sammanställning, som återger det väsentliga i avgivna ytt- randen.

För egen del får Skogsstyrelsen an- föra följande. Ett genomförande av

Skogsstyrelsens yttrande över avverkningsberäkningarna

Bilaga C (till kapitel 2)

B-alternativets rekommendationer vore

otvivelaktigt angeläget för åstadkom- mande av snabb sanering av vanhävda- de skogsmarker och bättre ålderssam- mansättning av skogarna. De reella möjligheterna att på ett rationellt sätt sörja för de med ett dylikt avverknings- program förknippade återväxtåtgärder— na i form av planteringar och sådder synes emellertid för närvarande sak- nas i förhållandevis stor utsträckning, särskilt vad gäller marker på höjdlägen.

I allmänhet torde skogsvårdsstyrel- sernas plantskolor, trots en mycket liv— lig utbyggnadsverksamhet under senare är, ännu vara otillräckligt rustade rent arealmässigt för en plantförsörjning i nivå med B-alternativets intentioner. Där i något fall (Västerbottens län) plantskolornas omfattning i och för sig icke utgör hinder för den erforderliga plantproduktionen, reduceras densam- ma till följd av brist å frö av för höjd- lägena lämplig proveniens. Såframt inte en vidgad forskning på trädgene- tikens område kan ge vetenskapligt stöd för lättnader i proveniensanspråken be- träffande tallfrö, vilket i hög grad skulle underlätta reproduktionen på höjdlä— gena, lär f. n. icke återstå annan utväg ur förenämnda fröförsörjningssvårighe- ter än att s. k. fröplantager anläggs i forcerad takt. Möjligheterna att på ett ur trädforskningens och andra syn- punkter tillfredsställande sätt genom-

1 Se Bilaga D.

föra en sådan åtgärd på kort tid är självfallet små.

Beträffande arbetskrafttillgången som en avgörande och begränsande faktor för strävandena att genomföra ett om- fattande restaureringsprogram förelig- ger motstridiga uttalanden. Mycket ty- der på att en uppryckning av sanerings- arbetet, sett uteslutande ur arbetskraft— tillgångens synpunkt, närmast är en or- ganisationsfråga.

Frånsett vissa undantagsfall (se Mo och Domsjö AB:s yttr.) lär ett avverk- nings- och reproduktionsprogram en- ligt alternativ A f. n. motsvara vad som i bästa fall kan utföras med hänsyn till förefintliga resurser i fråga om fram— förallt plantor och frö.

Huruvida de avverkningskvantiteter,

som A-alternativet räknar med, i verk- ligheten kommer att uttagas blir givet- vis i hög grad beroende jämväl på skogsägarnas benägenhet att avverka skog för avsalu. Denna benägenhet in— flueras av faktorer, som undandrar sig säkert bedömande _ inflationsrisker, skattepolitik etc. Frånsett den inverkan nu nämnda eller andra faktorer, t. ex. konjunktursvängningar, kan komma att få för avverkningsfrekvenscn synes det Skogsstyrelsen troligt, att avverknings- beloppen enligt A-alternativet icke kom- mer att i sin helhet utfalla under l:a 10-årsperioden. Stockholm den 10 mars 1956.

Folke Johansson

C.-A. Axelson

Bilaga D (till kapitel 2)

Skogsvårdsstyrelsernas m. fl. yttranden över avverkningsberäkningarna

Region 1, Norrbottens lappmark

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län (yttrandet gäller även den del av re- gion 2, som omfattar Norrbottens kust- land).

Skogsvårdsstyrelscn anser alternativ A vara att föredraga. Styrelsen ger f. n. (och kommer även i fortsättningen att ge) gallringar och avveckling av onor- malt sammansatta bestånd (rest- och trasskog) förtur i avverkningsprogram- met. De forcerade saneringshuggningar- na under l:a 10-årsperioden enligt B- alternativet kan icke effektueras på grund av i synnerhet plantbristen. In— stitutets förslag enligt A-alternativet att i större utsträckning förskjuta sluthugg— ningen i D: 3 (äldre skog som hör av- vecklas) till 2:a 10-årsperioden har god täckning i skogsvårdsstyrelsens uppfatt- ning. Därigenom får styrelsen visst råd- rum att inhämta eftersläpningen beträf—.

fande återväxtåtgärderna, som f. n. är rätt betydande. Förslagets gallringspro- gram med i stort sett lika stora ingrepp under l:a och 2:a 10-årsperioden över- ensstämmer med skogsvårdsstyrelsens eget program.

Styrelsen påpekar slutligen att effek- tuerandet av det egentliga avverknings- programmet å Norrbottens enskilda sko- gar i allra högsta grad kommer att bli beroende av den avverkningspolitik som domänverket genomför under här ifrågavarande tidsperioder.

Region 2, Norrbottens kustland och Väster- bottens län Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län

Beträffande avvecklingen av fröträd och överståndare på mark under för- yngring är B-alternativet bättre än A- alternativet.

Med avseende på föreslagna gallrings- ingrepp har styrelsen inte någon erin- ran att göra (lika för bägge alterna- tiven).

Ifråga om avvecklingstakten för äldre skog, som bör avvecklas, och rest- och trasbestånd, som ur renodlad skogs- vårdssynpunkt snarast bör avvecklas, rekommenderas alternativ A. Svårighe- ten att uppbringa tillräcklig arbetskraft för effektuerandet av det i jämförelse med B—alternativet ändå relativt begrän- sade A-alternativet får icke underskat- tas. Genomförandet bedöms bli ur ar- betskraftsynpunkt svårare för stor- skogsbruket än för bondeskogsbruket. Ur arbetskrafttillgångens synvinkel bör emellertid A-alternativet kunna klaras.

Plantskolor finns i sådan omfattning, att A-alternativet kan föras i hamn, men plantskolornas turnering med använd- bart tallfrö i tillräcklig mängd för höjd- lägenas behov kan komma att resa svår- överkomliga hinder. Avvecklingen av den avverkningsmogna skogen kan i varje fall icke ske i B-alternativets for- cerade takt.

Styrelsen påyrkar utvidgade prove—

niensförsök för undersökning om even- tuellt genomförbara lättnader i de pro— venienskrav, som f. n. gäller ifråga om anläggandet av tallkulturer. Om på grundval av vidgad forskning dylika lättnader kan accepteras av den veten- skapliga expertisen, skulle skogsodlings- programmet på höjdlägena kunna ge— nomföras med mindre svårighet än nu. I annat fall krävs anläggning av frö- plantager i starkt forcerad takt.

Graningeverkens Aktiebolag (yttrandet gäller även region 3)

Bolagets huggningsprogram samman- faller med B-alternativet. Tillgång på frö, plantor och arbetskraft tillåter, för bolagets vidkommande, en anpassning till bägge alternativen.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget

Bolaget ansluter sig i princip till in- stitutets B-alternativ, som snabbast le- der till ett förbättrat skogstillstånd, men konstaterar samtidigt dels att bo— lagets egna avverkningsprognoser för den närmaste framtiden bättre samman- faller med A-alternativet, dels att ett snabbare restaureringsprogram än A- alternativets icke är realistiskt med hänsyn till framförallt tillgången å plan- tor och frö. I övrigt anser bolaget den av institutet angivna s. k. kalmarksre— serven för region 2 (51/2 %) väl högt tilltagen. Beträffande beräknade uttag per hektar och avverkningsprocenter konstateras eljest god överensstämmelse mellan bolagets och institutets beräk- ningar.

lllo och Domsjö Aktiebolag

Bolaget rekommenderar en stark for- cering av restaureringsprogrammet för att få fram en mer tillfredsställande ål— dersklassfördelning än den nuvarande. Kan en dylik forcering icke åväga— bringas hyser bolaget farhågor för att

norrlandsindustriernas framtida råvaru- försörjning utsätts för allvarliga rubb— ningar. De av institutet föreslagna årliga uttagningsprocenterna resp. ål- dersklasser överensstämmer, enligt bo- lagets uppfattning, väl med de inom storskogsbruket tillämpade. Bolaget all- ser det alltså angeläget att B-alternati- vet genomföres på samtliga skogsägares marker. Det ökade behov av arbetskraft, som därvid anmäler sig, bör, enligt bo— lagets åsikt, kunna »täckas genom den på landsbygden förefintliga dolda ar- betskraftreserven».

inom

Region 3, Västernorrlands län och landskapet Jämtland Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län Föryngringsytan inom Västernorr- lands län skulle bli enligt

A-alternativet

161 000 hektar under l:a IO-årsperioden 103 000 » » 2:a »

B-alternativet

188 000 hektar under l:a 10-årsperioden 76 000 » | 2:a »

Vid en jämn fördelning av föryng- ringsytan å hela 20-årsperioden skulle den för varjelO-årsdel bli 132 000 hekt- ar. För närvarande föryngringshugges .140 000 hektar under en dylik lO-års- del, varav å bolagsskog 85000 hektar.

För att effektuera A-alternativet un— der l:a 10-årsperioden skulle följaktli- gen erfordras en ökad föryngringshugg- ning om 20 000 hektar å bondeskog och 1 000 hektar å bolagsskog. För att effek— tuera B-alternativet skulle behövas en motsvarande stegring av resp. 30000 och 18 000 hektar.

Såväl för bolags- som bondeskog be— räknas vissa svårigheter för program- mens effektuerande ligga i anskaffan— det av arbetskraft. För bondeskogsbru— kets vidkommande tillstöter ännu ett hinder, nämligen en viss obenägenhet

llOs ägarna att genomföra föryngrings- hugnningar; man vill om möjligt i för- sta hand genomhugga bestånden.

Skogsvårdsstyrelsens möjligheter att genomföra ett återväxtprogram av före- slagen typ har på senare år ökats ge- nom tillkomsten av plantskolor.

Styrelsen framhåller som tveksamt om A—alternativets kalkyl håller i vad det gäller utfallande virkeskvantiteter på bondeskogarna. Troligen är det mest realistiskt att endast räkna med rest- skogarnas snabba avveckling och gall- ringsprogrammets förverkligande men pruta på de avverkningsbelopp som be- räknas komma från D: 3-skogar (äldre skog som bör avvecklas). För att reali- sera skogsodlingsprogrammet enligt al— ternativen erfordras bl. a. en fördubb- ling av skogsvårdsstyrelsens plantskole- areal. Denna utbyggnad kan efter någon tid ske om medel ställs till förfogande.

Största svårigheten för programmens genomförande anger styrelsen vara an- skaffandet och omflyttningen av arbets— kraft för skogsodlingarnas utförande. Ifrågavarande arbete måste till största delen äga rum under ca 1 månad på försommaren (även om en viss utjäm— ning kan ernås genom höstplantering). Svårigheterna anges ej vara lika på bo— lagsskogar och bondeskogar. Å de förra finns verkställande förvaltningsorgan organiserade; det gäller endast att ut- bilda förmän och mobilisera arbets- kraft. I vad det gäller holagsskogarna kan man därför räkna med att arbets-_ kraft finns disponibel för effektueran- de av bägge alternativen. Å bondesko— garna bedöms möjligheten att genom- föra åtgärdsprogrammet vara mindre. Skogsvårdsstyrelsens och de enskilda skogsägarnas resurser på det organisa— toriska området är ännu inte så utbygg— da att det finns en reell chans att helt bemästra anskaffning och fördelning av erforderlig arbetskraft.

Skogsvårdsstyrelsen, som tidigare räknat med att ungefär hälften av år- ligen upptagna föryngringsytor skulle kunna självföryngras, har på grundval av gjorda erfarenheter under senare tid numera uppfattningen att sådd eller plantering behövs på omkring 2/3 av arealen. Landskapet Jämtland, som har ett medelhöjdläge ö. h. av 415 m, krä— ver sälunda förhållandevis kostsamma, intensiva och arbetskraftkrävande skogsodlingsinsatser. Skogsforsknings- institutet har för sin del, enligt A-alter- nativet, räknat med en årlig föryng— ringsyta inom landskapet om 1 % av totala skogsmarksarealen, motsvarande 20 000 hektar, och enligt B-alternativet resp. 1,2 % och 24 000 hektar. Mer avan- cerade skogsodlingsåtgärder, d. v. s. plantering eller sådd, skulle alltså på- fordras å 13 500 hektar enligt A-alterna- tivet och 16 000 hektar enligt B-alterna- tivet. '

A-alternativets fullföljande i landska- pet Jämtland skulle förutsätta tillgång å ca 45 milj. plantor per år. För närva- rande kan styrelsen producera omkring 10 milj. och om några år 16 milj. Dessa plantor avses dock för hela länet, d. v. s. också för Härjedalens behov. Även om plantbehovet inom landskapet Jämtland, varom nu är fråga, skulle kunna nedbringas avsevärt under vad här angivits (genom" bränning, mark- beredning m. m. för självföryngringens upphjälpande) kan styrelsen för sin det icke finna det möjligt att i dagens läge realisera ett skogsodlingsprogram ens enligt alternativet A, än mindre enligt alternativet B.

Vad arbetskraftfaktorn beträffar kan ett utökat avverkningsprogram möjligen effektueras genom skogsägareförening— arnas medverkan och genom använd- ning av fasta arbetslag. I det avseen— det torde en uppryckning av sanerings-

arbetet närmast vara en organisations- fråga. Enda möjligheten för genomfö- randet av de skisserade ökade insatser- na nota bene under en något längre tidsrymd än kalkylens — ligger i en snabb upprustning av plantskolorna.

Vissa avverkningar, som skogsforsk- ningsinstitutet icke räknat med och som visserligen har begränsad betydelse för hithörande avverkningsprognoser, till- kommer emellertid. Sålunda kan man inte räkna med att huggningsklass D: 3 (äldre skog som bör avvecklas) lämnas orörd ovanför domänverkets s. k. skogs- odlingsgräns i vad det gäller skog i en- skild ägo (bolags- och bondeskog). En annan avvikelse från kalkylen _— men nu i avverkningsbegränsande riktning —— kan förväntas beträffande E-skogen (rest- och trasskogen) på bondemark, som icke torde komma att avverkas i det forcerade tempo varmed kalkylen räknar. Även om denna E-grupp i stort sett faller under bestämmelserna i 16 % skogsvårdslagen om uppenbarligen otill- fredsställande skogstillstånd, där tvångs- åtgärder via domstol kan tillgripas, torde skogsvårdsstyrelsens genomföran- de av detta saneringsarbete, framgent liksom hittills, i huvudsak komma att baseras på frivillig medverkan från Skogsägarens sida och följaktligen ta längre tid.

Det är troligt att de verkliga virkes- uttagen under de perioder, som A-alter- nativet omspänner, kommer att ligga ca 12 % under de kalkylerade.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget

Bolagets synpunkter beträffande av- verkningsprognoserna har redovisats under avsnittet region 2 (Norrbottens kustland och Västerbottens län). Med avseende på region 3 (Västernorrlands län och landskapet Jämtland) kan föl- jande tilläggas.

Skogsforskningsinstitutets kalkyl 'en-

ligt alternativ A upptar för l:a 10-års- perioden en föryngringsyta om 9 % av totalarealen och för 2:a 10-årsperioden 51/2 %. Bolaget räknar för sin del med en mer utjämnad avverkning över hela 20-årsperioden. Bolaget ifrågasätter om inte liknande synpunkter bort läggas på institutets beräkningar.

Svanö Aktiebolag

Arbetskrafttillgången av i dag gör det omöjligt att utföra nödvändiga gallring- ar och avveckla avverkningsmogna be- stånd i den takt som föreslagits i alter- nativ B. Det måste anses vara förenat med betydande svårigheter att ens ge- nomföra A-alternativet, och det synes bolaget i viss mån opsykologiskt att på förhand rekommendera ett arbetspro— gram, som säkerligen icke kan förverk- ligas.

Mo och Domsjö Aktiebolag

Bolagets yttrande har återgivits under avsnittet berörande region 2. Härtill kan tilläggas följande beträffande region 3 (Västernorrlands län och landskapet Jämtland). Bolaget anser det ha varit önskvärt att institutet räknat med större föryngringsytor än de föreslagna. Bola- get håller emellertid för troligt att av- verkningskvantiteten under »den första tiden» blir något lägre än kalkylens.

Sveriges Skogsägare/öreningars Riks- förbund har beträffande prognoserna (samtliga regioner) anfört i huvudsak följande.

Arbetskraftfrågan synes vara den som är mest aktuell för Riksförbundet att yttra sig i. Förbundet uttalar att arbets- kraftfrågan icke utgör något allvarligt hinder för genomförandet av alterna- tiven (A såväl som B) på böndernas skogar. Det förutsättes härvid »att

skogsägarna är intresserade av att ut- föra arbetena».

Huruvida tillgången på skogsodlings- materiel kan utgöra ett hinder för re— produktionsåtgärdernas genomförande överlåter förbundet till Skogsstyrelsens bedömande.

Beträffande de beräknade årliga av- verkningskvantiteterna påpekar för- bundet att institutet icke närmare be- rört frågan i vilken omfattning den fö- reslagna forcerade avverkningstakten

kan komma att återverka på industri- ernas framtida råvaruförsörjning; om den t. ex. kan tänkas orsaka senare rå- varusvårigheter.

Förbundet sammanfattar sina utta- landen i satsen att det »med hänsyn till den äldsta skogens dåliga förräntning» föredrar B-alternativet »under förut- sättning att skogsodlingsmateriel i till- räcklig omfattning kan påräknas bli tillgänglig».

Bilaga E

(tabellbilagor 1—4 till kapitel 3)

Tabellbilaga 1. Skogsmarksarealens fördelning länsvis i procent på ägaregrupper är 19513L

Allmänna skogar Enskilda skogar Län Statens Övriga all- Aktieb olags- Övriga en— skogar männa skogar skogar skilda skogar

Norrbotten ...................... 52 7 10 31 Västerbotten ..................... 32 5 23 40 Jämtland ....................... 6 7 44 43 Västernorrland ................... 7 3 46 43 Gävleborg ....................... 6 5 4 1 47 Kopparberg ..................... 13 10 32 44 Värmland ....................... 2 4 37 57 Skaraborg ....................... 1 2 9 7 72 Älvsborg ........................ 4 6 6 84 Göteborgs och Bohus ............. 6 6 2 87 Örebro .......................... 1 6 6 32 46 Västmanland .................... 1 2 1 1 24 52 Uppsala ......................... 3 1 5 36 47 Stockholm ....................... 7 10 11 72 Södermanland ................... 7 10 8 75 Östergötland ..................... 7 10 l 5 69 Gotland ......................... 6 6 4 83 Jönköping ....................... 5 5 5 85 Kronoberg ....................... 5 5 1 2 78 Kalmar ......................... 8 4 6 81 Blekinge ........................ 3 3 4 90 Kristian stad ..................... 7 6 3 85 Malmöhus ....................... 6 1 O 1 83 Halland ......................... 5 6 3 8 6

I Ur Skogsstatistisk årsbok 1953, Tabell A.

Tabellbilaga 2. Antalet skogsbruksenheter inom enskilda skogar utom aktiebolagsskogar år 1951 i olika storleksgrupper länsvis. Procent.

Län —10 10—25 25—50 50—100 100—200 200—400 400— ha ha ha ha ha ha ha Norrbotten ............. 13,2 18,5 26,2 22,8 12,9 5,1 1,3 Västerbotten ............ 16,2 23,5 26,0 20,9 9,9 3,0 0,5 Jämtland ............... 22,4 19,8 20,4 17,2 12,8 5,5 1,9 Västernorrland .......... 31,8 22,3 18,2 15,4 9,3 2,5 0,5 Gävleborg .............. 26,6 22,1 20,6 18,7 9,1 2,4 0,5 Kopparberg ............ 28,2 27,8 23,2 13,3 6,0 1,3 0,2 Värmland .............. 39,6 27,6 18,6 9,5 3,3 1,0 0,4 Skaraborg .............. 66,3 22,0 7,8 2,8 0,7 0,2 0,2 Alvsborg ............... 40,9 32,3 18,7 6,4 1,3 0,3 0,1 Göteborgs o. Bohus ..... 60,3 24,9 10,8 3,3 0,6 0,1 Örebro ................. 49,8 27,1 13,9 6,0 2,3 0,6 0,3 Västmanland ........... 31,9 28,8 20,8 12,7 4,6 0,8 0,4 Uppsala ................ 39,7 30,1 18,4 8,2 2,3 0,9 0,4 Stockholm .............. 30,0 30,4 22,7 11,1 3,3 1,5 1,0 Södermanland .......... 36,0 32,7 17,2 7,6 3,0 1,7 1,8 Östergötland ............ 35,4 26,9 20,4 10,7 4,7 1,2 0,7 Gotland ................ 37,6 31,1 19,9 8,9 2,2 0,2 0,1 Jönköping .............. 20,0 33,5 31,6 12,5 2,0 0,3 0,1 Kronoberg .............. 28,4 32,8 26,2 9,9 2,1 0,4 0,2 Kalmar ................ 23,1 23,7 27,5 17,8 5,7 1,6 0,6 Halland ................ 44,1 28,5 19,7 6,4 1,0 0,1 0,2 Blekinge ............... 37,3 30,0 20,4 9,4 2,2 0,5 0,2 Kristianstad ............ 54,9 26,6 12,4 4,9 0,8 0,2 0,2 Malmöhus .............. 69,7 17,5 7,7 3,4 0,6 0,5 0,6

Tabellbilaga 3. Arealen av enskilda skogar utom aktiebolagsskogar fördelad på stor— leksgrupper av brukningsdelar länsvis år 1951. Procent

Storleksgrupper Län —10 10—25 25—50 50—100 100—200 200—400 400—

ha ha ha ha ha ha ha Norrbotten ............. 1 5 14 23 24 20 13 Västerbotten ............ 2 7 17 27 25 15 7 Jämtland .............. 1 4 9 17 25 21 23 Västernorrland .......... 3 8 13 23 28 15 10 Gävleborg .............. 3 8 14 26 24 13 12 Kopparberg ............ 6 14 21 23 19 8 9 Värmland .............. 6 14 21 21 16 10 12 Skaraborg .............. 17 25 19 14 8 6 11 Alvsborg ............... 9 23 29 20 10 4 5 Göteborgs o. Bohus ..... 20 28 26 16 8 2 — Örebro ................. 8 16 18 16 13 8 21 Västmanland ........... 5 14 22 26 19 6 8 Uppsala ................ 8 19 22 19 11 9 12 Stockholm .............. 4 12 19 19 12 11 23 Södermanland ........... 4 11 13 13 10 11 38 Östergötland ............ 4 9 17 19 19 11 21 Gotland ................ 9 22 29 25 12 2 1 Jönköping .............. 3 17 32 27 11 6 4 Kronoberg .............. 5 18 30 24 12 5 6 Kalmar ................ 2 8 20 27 20 12 11 Halland ................ 10 22 31 20 7 2 8 Blekinge ............... 7 18 26 24 12 6 7 Kristianstad ............ 12 22 23 18 7 4 14 Malmöhus .............. 13 15 13 11 6 11 31

Tabellbilaga 4. Genomsnittlig idealbonitet och mask per ha i brösthöjd & skogsmark inkl. hagmark för skilda skogsägaregrupper. Länsvis.

Aigag23 Akgfågåigs Gods-skogar Bondeskogar 52132??? Län Boni- mask Boni— mask Boni- mask Boni- mask Boni- mask tet per ha tet per ha tet per ha tet per ha tet per ha

Norrbotten ....... 2,16 50 2,57 51 — _ 2,48 54 2,29 51 Västerbotten ...... 2,64 65 2,83 61 _ —— 2,85 63 2,77 63 Jämtland ......... 2,63 66 2,77 61 -— 2,84 66 2,78 64 Västernorrland. . . . 3,37 71 3,48 70 — —— 3,66 79 3,55 74 Gävleborg ........ 3,35 99 3,83 103 —- 3,78 98 3,76 100 Kopparberg ....... 2,84 72 3,61 91 — — 3,71 92 3,48 87 Värmland ........ 4,76 120 4,48 110 5,01 113 4,67 104 4,61 107 Skaraborg ........ 5,26 141 5,16 122 5,64 121 5,30 112 5,33 120 Älvsborg ......... 5,19 131 5,13 117 5,17 117 5.06 99 5,08 105 Göteborgs o. Bohus 5,16 91 4,62 75 5,20 91 5,04 85 5,05 86 Örebro ........... 4,80 130 4,76 121 4,96 131 5,11 122 4,93 124 Västmanland ..... 4,90 135 5,05 125 5,04 116 5,06 126 5,02 127 Uppsala .......... 4,67 128 5,00 139 5,46 127 4,96 106 4,96 121 Stockholm ........ 4,83 114 4,79 90 4,79 99 4,78 104 4,79 103 Södermanland.. . . . 4,73 134 5,08 129 5,15 122 5,06 106 5,03 117 Östergötland ...... 5,38 148 5,05 128 5,28 129 5,32 107 5,28 121 Gotland .......... 3,56 84 2,79 52 2,91 69 3,38 75 3,37 75 Jönköping ........ 5,53 120 5,25 98 5,73 89 5,66 97 5,63 99 Kronoberg ........ 5,67 117 5,46 96 5,69 110 5,58 88 5,58 93 Kalmar .......... 5,44 119 5,29 127 5,38 102 5,58 92 5,50 99 Halland .......... 6,28 97 6,37 86 6,50 103 5,80 74 5,96 80 Blekinge ......... 6,27 106 6,44 94 6,20 94 5,96 73 6,02 79 Kristianstad ...... 6,54 110 6,23 134 7,24 124 5,97 77 6,24 89 Malmöhus ........ 7,91 134 7,50 129 8,47 150 7,33 78 7,83 112

Bilaga F (till kapitel 6)

Beräkning av erforderliga försörjningsräjonger för massafabrikerna

i Södra Sverige

För att utröna hur stor del av ett cirkulärt område kring en fabrik, som utgöres av produktiv skogsmark, har vissa industrier utvalts, nämligen: De- lary, Lessebo, Hylte-Oskarström, Vag- geryd, Brusafors-Hällefors, Ed, Ljus— fors, Aspa och örebro. Kring var och en av dessa industrier har en 5 mils cirkel utlagts på en kommunkarta i ska- lan 1: 500 000. Uppgift om skogsmarks- arealen inom denna cirkel har insamlats på två vägar:

a) från jordbruksräkningen 1951. Kom- muner, som endast delvis ligger inom cirkel, har arealräknats med plani- meter, varvid den procentuella del av kommunen, som ligger inom cir- keln, erhållits. Detta procenttal har tillämpats på arealuppgiften enligt jordbruksräkningen.

b) från riksskogstaxeringen (RT). RT har uppgifter om skogsmarksarealer på vissa områden (delar av lån). Beräkningen av skogsmarksarealen på basis av dessa uppgifter har ut- förts på motsvarande sätt som under punkt a). Vissa korrektioner har utförts med hänsyn till insjövattnens areal. Medeltalet för skogsmarksarealen inom cirkeln i procent av hela cir- kelns areal har uträknats. (Större skillnader mellan de två beräkning- arna föreligger ej). Den på så sätt framräknade procenten produktiv skogsmark av en försörjnings-

räjong för de olika industrierna har bli— vit:

% prod. skogs-

mark Delary ................ 50,0 Lessebo ............... 65,6 Vaggeryd ............. 57,0 Brusafors-Hällefors ..... 64,3 Ed ................... 52,4 Ljusfors ............... 46,3 Aspa ................. 50,9 Örebro ................ 45,3 Hylte-Oskarström ...... 49,3

Med ledning av dessa procenttal har motsvarande procenttal för andra in- dustrier bedömts.

Uppgift om massavedsavverkningarna för åren 1946—49 har erhållits ur SOU 1952: 15 och redovisas i tabell 1.

På basis av kommerskollegii prelimi— nära statistik för senare år har avverk— ningarna för att gälla år 1954 höjts med för granmassaved 15 procent och tall— massaved 20 procent för samtliga de berörda länen i södra Sverige.

Avverkningarna inom resp. fabrikers försörjningsräjonger har framvägts med ledning av räjongens fördelning på olika län.

Beräkningen av tillgängliga framtida nettoårsavverkningar har utförts med tillhjälp av tab. 9, sid. 60—62 i SOU 1952:15 . Bruttoårsavverkningen enligt denna tabell har korrigerats för tekniska skador, kvalitetsfel, brännved och hus- behovsved, Sjunkning i flottleder och

Tabell 1. Massavedsauverkningarna åren 1946—49

_ . Avverkat gagn— Amzzzeäsee av m....

L" Areal 1 0005 af b ' vedsdim/ha

ha ”” ' u mer. ub/ha tall gran tall gran Stockholm ....................... 380 300 19,8 30,9 0,05 0,08 Uppsala ......................... 270 300 66,6 96,1 0,25 0,36 Södermanland ................... 322 800 29,9 95,0 0,09 0,29 Ost ergötland ..................... 537 400 87,5 130,3 0,16 0,24 Jönköping ....................... 655 500 47,1 260,8 0,07 0,40 Kronoberg ...................... 585 300 79,7 155,6 0,14 0,27 Kalmar ......................... 681 800 99,5 158,3 0,15 0,23 Blekinge ........................ 176 600 18,1 27,0 0,10 0,15 Kristianstad ..................... 256 400 7,1 15,0 0,03 0,06 Malmöhus ....................... 64 700 4,6 4,9 0,07 0,08 Halland ......................... 208 100 14,9 25,8 0,07 0,12 Göteborgs o. Bohus .............. 163 100 15,6 32,2 0,10 0,20 Alvsborg ........................ 649 200 74,1 277,6 0,11 0,43 Skaraborg ....................... 341 200 39,1 53,3 0,11 0,16 Örebro .......................... 524 800 68,9 277,3 0,13 0,53 Västmanland .................... 375 500 27,5 88,2 0,07 0,23 Summa 6 193 000 699,9 1 728,3 0,11 0,28 Gotland ......................... 136 500 0,1 -— 0,00 0,00 Värmland ....................... 1 277 700 463,9 1 408,7 0,36 1,10 Kopparberg ..................... 2 026 500 419,6 1 070,5 0,21 0,53 Gävleborg 0. Härjedalen .......... 2 079 600 605,0 1 098,7 0,29 0,53 Övre o. mellersta Norrland ....... 11 204 900 1 453,4 3 365,0 0,13 0,30 Summa 16 725 200 2 942,0 6 942,9 0,18 0,42 Summa summarum 22 918 200 3 641,9 8 671,2 0,16 0,38

12 313.1

diverse avsaluvirke. Den på så sätt er- hållna kvantiteten gäller massaved 3—8 tum (se fig. 9 a). Som ett andra alterna— tiv har allt timmerdugligt granvirke mellan 6 och 8 tum enligt SOU 1952: 15 tab. 3 sid. 44—45 fråndragits, varvid kvantiteten granmassaved 3—6 tum (se fig. 9 b) erhållits. De på så sätt framräk- nade avverkningarna har höjts med de procenttal, som angivits i kapitel 2 sid. 16. De på detta sätt beräknade massa- vedsavverkningarna framgår av tabell 2.

På basis av fabrikernas beräknade praktiska produktion år 1954 och s. k. åtgångstal (från SOU 1952: 15) har råva- rubehovet för resp. fabriker beräknats.

Tabell 2. Tillgängliga framtida drsavverk— ningar av massaved

Årsavverkning mat u.b. per ha Område _ tagg? granm.ved 3—6” 3—8” 3—6” Östra Mellansverige 0,34 0,75 0,45 Västsverige ......... 0,30 1,04 0,71 Smålandslänen ...... 0,33 0,73 0,49 Skåne, Halland,

Blekinge ......... 0,26 0,56 0,41

Detta råvarubehov har emellertid redu- cerats enligt följande:

Norrköpings- och Hallstafabriker- nas behov har minskats med den kvantitet, som normalt anskaffas från Norrland och Dalälven (enligt sär- skilt inhämtad uppgift från företa— get);

Göta älvindustriernas anskaffning från Värmland har fråndragits (en- ligt särskilt inhämtade uppgifter från företagen). Hänsyn har jämväl tagits till att Vag— geryd och Frövifors förbrukar såväl tall— som granmassaved (särskild uppgift från Sydsvenska Virkesföreningen). Vid beräkning av sulfatfabriker—nas råvaru- behov har 25 procent av totala förbruk- ningen ansetts utgöras av sågverksflis. Däremot har hänsyn ej tagits till de vir- keskvantiteter, som från södra Sverige exporteras till fabriker i norra Sverige,

företrädesvis i Gästrikland, Dalarna och Värmland.

På basis av ovan härledda uppgifter har radien beräknats på den cirkel, som erfordras för resp. fabrikers (eller fabriksgruppers) försörjningsområde. Korrektion har härvid med särskilda matematiska formler utförts för seg— ment eller sektorer av en sådan cirkel, som faller i hav eller i de stora in- sjöarna.

Propsexporten för åren 1946—49 har erhållits ur tab. XVII, SOU 1952: 15 och motsvarande beräkning av erforderliga räjonger har utförts. Härvid har den approximationen gjorts, att all export- props ansetts vara tallved. Endast un- der vissa år med onormalt låga sulfit- vedspriser torde några kvantiteter gran— ved av betydelse exporteras som props.

Bilaga G (till kapitel 7)

Tabeller över Sveriges, Finlands och Norges export av skogspro-

dukter åren 1927—1955

Anmärkningar

I tabellerna 1—3 redovisas resp. Sveriges, Finlands och Norges export av barrträvaror samt i tabellerna 4—6 samma länders export av pappersmassa, papp och papper. I varje tabell har exporten fördelats på länderområden, varvid följande indelning använts:

1. OEEC-länder exkl. sterlingländer: Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland (Tyska riket 1927—1947), Nederländerna med kolonier, Belgien, Belgiska Kongo, Frankrike med kolonier, Saar, Portugal med kolonier, Italien, Trieste, Vatikanstaten, Schweiz, Österrike, Turkiet, Grekland, Indonesien.

2. Sterlingländer inom OEEC: Island, Storbritannien, Irländska republiken, brittiska kronkolonier.

3. Sterlingländer utom OEEC: Libyen, Sydafrikanska Unionen, Sydrhodesia, Jordanien, Irak, Pakistan, Indien, Ceylon, Burma, Australiska Statsförbundet, Nya Zeeland.

4. Dollarländcr: Filippinerna, Canada, USA, USA:s besittningar, Mexico, Cuba, Guatemala, Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Panama, Haiti, Dominikanska republiken, Venezuela, Bolivia, Ecuador, Colombia.

[ 5. Sydamerika: * Brasilien, Paraguay, Uruguay, Argentina, Chile, Peru.

6. Östeuropa: Sovjet, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Kina.

1 i 7. Övriga länder: i Finland, Spanien med kolonier, Jugoslavien, Egypten, Israel, Japan m.fl.

I de fall då ingen eller endast obetydlig utförsel förekommit till ett länderomräde har tabellen häröver uteslutits. Här nedan har angivits den ungefärliga omfattningen av den export som här- igenom ej redovisas i tabellerna. I vissa fall har även hänvisats till texttabellerna, i vilka den genomsnittliga exporten under ett antal perioder redovisas med fördelning på samtliga länder- områden.

1. Tab. 1

Dollarländer: Praktiskt taget ingen export. Sydamerika: Obetydlig export av sågade och hyvlade trävaror, i övrigt ingen export. Östeuropa: Under 1954 och 1955 exporterades 30 000 resp. 44 000 ms props samt 51 000 resp. 196 000 m3 massaved. I övrigt har endast förekommit obetydlig export av sågade trävaror.

Tab. 2 S_ydamerika: Endast obetydlig export av sågade trävaror. Östeuropa: Främst massaved, syllar och sågade trävaror. Genomsnittsexporten härav under åren 1949/53 uppgick till resp. 309 000 och 51 000 m3 samt 68 000 stds.

Sterlingländer utom OEEC: Mindre export av sågade och hyvlade trävaror. Betr. storleksordningen se tabellerna 15 och 16 i texten. Övriga länder: Helt obetydlig export.

Tab. 6

Sterlingländer utom OEEC: Exporten har huvudsakligen omfattat papp och papper. Betr. stor— leksordningen se tabell 26 (tidningspapper) och tabell 29. Dollarländer: Huvudsakligen cellulosa och tidningspapper. Se tabellerna 23—26. Sydamerika: Främst tidningspapper. Se tabell 26. Östeuropa: Under förkrigstiden har förekommit viss export av papp och papper. Se tabell 29. I övrigt obetydlig export. Övriga länder: Viss export av massa och papper har förekommit. Se tabellerna 23—26 och 29.

Symboler: intet finns att redovisa —; för litet att upptagas 0; uppgift ej tillgänglig . .

Sum-

ma Övrigt Summa 13131" bjäl- Sågade och hyvlade trävaror och lådämnen

Massa- kar, _ Props ved rund- rund- spar- Syllar kar, År 1000 1000 Virke Virke rar 1000 spar— m3 m,, 1000 1000 1000 m3 rar, Sågade Hyvladc Summa ? ma ma m3 såär 1000 1000 1000 1000 1000 1000 i m, m3 stds m3 stds mS stds 1 2 3 4 | 5 6 | 7 8 9 | 10 11 12 13 14 Totalt 1927 589 15 153 757 230 52 282 3 836 821 1 296 277 5 132 1 098 1928 629 325 199 1 153 266 61 327 4 121 882 1 088 233 5 209 1 115 1929 648 302 221 1 171 279 70 349 4 752 1 017 1 160 248 5 912 1 265 1930 489 76 164 729 254 64 318 3 931 841 1 037 222 4 968 1 063 1931 273 30 94 397 173 27 200 2 798 599 854 183 3 652 782 1932 326 8 79 413 86 18 104 2 862 613 862 185 3 724 798 1933 395 32 142 569 92 11 103 3 382 724 1 047 224 4 429 948 1934 293 71 197 561 83 7 90 3 491 747 991 212 4 482 959 11935 166 7 147 392 68 10 78 2 849 610 893 191 3 742 801 1936 81 71 129 281 101 9 110 3 203 686 1 018 218 4 221 904 1937 257 119 120 496 128 12 140 3 332 713 917 196 4 249 909 1938 270 234 148 652 93 14 107 2 556 547 786 168 3 342 715 1939 177 110 138 425 154 15 169 3 007 644 620 133 3 627 777 1940 107 574 106 787 60 9 69 1 986 425 149 32 2 135 457 1941 4 494 102 600 103 25 128 2 150 460 205 44 2 355 504 1942 126 25 151 100 37 137 1 576 337 120 26 1 696 363 1943 —— 269 83 352 88 49 137 866 185 76 16 942 201 1944 —— 128 148 276 50 35 85 680 145 36 8 716 153 1945 45 89 34 168 53 19 72 2 462 527 285 61 2 747 588 1946 230 157 101 488 72 52 124 1 636 350 238 51 1 874 401 51947 195 106 89 390 39 40 79 1 697 363 264 57 1 961 420 11948 195 117 73 385 66 40 106 2 258 483 296 63 2 554 546 l1949 659 129 113 901 71 46 117 2 751 589 297 63 3 048 652 l[1950 242 255 111 608 179 42 221 3 225 690 342 73 3 567 763 [1951 317 170 71 558 273 29 302 3 637 778 343 73 3 980 851 j1952 1 000 183 125 1 308 152 42 194 2 891 619 210 45 3 101 664 11953 552 206 161 919 125 46 171 4 155 890 183 39 4 338 929 * 1954 329 581 192 1 102 141 24 165 3 981 852 258 55 4 239 907 ,'1955 436 1 051 189 1 676 145 28 173 4 621 989 226 49 4 847 1 038 l 1. OEEC-länder exkl. sterlingländer

l 1927 58 7 117 182 216 4 220 1 840 394 195 42 2 035 436 l 1928 56 241 180 477 239 3 242 2 303 493 212 45 2 515 538 1929 40 166 191 397 195 3 198 2 556 547 227 48 2 783 595 1930 46 48 131 225 231 3 234 2 184 467 238 51 2 422 518 * 1931 39 27 63 129 165 2 167 1 572 336 187 40 1 759 376 1 1932 24 7 40 71 81 1 82 1 353 290 106 23 1 459 313 [ 1933 22 29 111 162 87 1 88 1 497 320 139 30 1 636 350 l 1934 3 68 170 241 71 1 72 1 575 337 140 30 1 715 367 1935 2 77 116 195 58 2 60 1 197 256 102 22 1 299 278 ; 1936 0 71 89 160 95 1 96 1 420 304 80 17 1 500 321 ' 1937 4 119 100 223 119 4 123 1 613 345 63 13 1 676 358 1938 72 202 105 379 86 7 93 1 178 252 78 17 1 256 269 1939 69 82 93 244 150 5 155 1 953 418 109 23 2 062 441 1940 96 574 103 773 60 5 65 1 844 395 85 18 1 929 413 1941 4 494 102 600 102 25 127 2 145 459 205 44 2 350 503 1942 126 25 151 100 37 137 1 540 330 120 26 1 660 356 1943 — 269 83 352 87 49 136 845 181 76 16 921 197 1944 —— 128 148 276 50 35 85 640 137 35 8 675 145 1945 45 89 33 167 52 19 71 987 211 68 14 1 055 225

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943

97 51 42 157

25 14 374 185 171 381

529 573 608 439 230 299 370 288 160

81 253 198 108

11

133 144 153 502 215 303 626 367 128

11

104 106 117 129 255 170 183 205 529 853

2. Slerlingländer inom

uuuollllllIlllllmhllllllolääl

68 46 37 50 70 48 73 96 150 150

36 19 30 32 31 39 19 27 28 37 20 20 20

30 41 35 59 35 17 40 51 35 33

3. Slerlingländer utom

203 196 336 350 232 630 486 850

565 631 727 471 261 338 389 315 188 118 273 222 137

39 48 57 162 148 129 117 135

1—u—u—n—A UYQAQGJQJ

Illlowwqamah

HIIIIÄ

H u-u-A NHÅOOWHOOOHH

IllolloIHllllloo lllllllllllllolol

40 38 30 19 18 35 36 21

141-imamen»:— OQCHHQOOm

H OQOOOOOOQ

[QD—l QWOOQOONQHO

79 86 87 181 166 164 153 156

761 1 034 1 382 2308 1 707 1 771 1 859 2 124

1 393 1 197 1477 1 166 872 1 051 1 432 1 410 1 203 1 583 1 525 1 224 892 88

1 429 846 844 953 1 104 512 1 574 943 2124 1 719 2 181

121 102 144

163 221 296 494 365 379 398 454

298 256 316 250 187 225 307 302 258 339 326

816 733 718 734 636 719 862 805 763 884 803 683

119

257 125 195

175 157 154 157 136 154 185 172 163 189

55

dito [Qx]

785 1 073 1 429 2 373 1 748 1 818 1 909 2 178

M H © Ul

168 229 306 508 374 389 409 466

473 413 470 407 323 379 492 474 421 528 498 408 295

81 49 73

1 | 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 1944 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1945 _ _ _ _ _ _ _ 21 4 10 2 31 6 1946 _ _ _ _ _ _ _ 57 12 38 8 95 20 1947 _ _ _ _ _ _ _ 35 8 41 9 76 17 1948 _ _ _ _ _ 1 1 163 35 103 22 266 57 1949 _ _ 0 0 0 0 0 121 26 107 23 228 49 11950 _ _ 1 1 _ _ _ 239 51 194 41 433 92 11951 _ _ 0 0 0 _ 0 160 34 229 49 389 83 1952 _ _ 2 2 0 0 0 103 22 108 23 211 45 1953 _ _ 0 0 _ _ _ 58 13 52 11 110 24 31954 _ _ _ _ 0 _ 0 40 9 84 18 124 27 11955 _ _ _ _ 0 _ 0 64 14 90 19 154 33 1 ' 7. Övriga länder 11927 2 8 _ 10 1 _ 1 470 100 19 4 489 104 1928 _ 45 0 45 11 _ 11 509 109 13 3 522 112 1929 _ 47 _ 47 65 _ 65 569 122 17 4 586 126 1930 4 28 1 33 9 _ 9 474 101 14 3 488 104 1931 4 3 _ 7 2 _ 2 275 59 2 1 277 60 1932 3 1 _ 4 0 _ 0 370 79 5 1 375 80 1933 3 3 12 18 1 _ 1 330 71 2 0 332 71 1934 2 3 0 5 6 _ 6 414 89 4 1 418 90 1935 4 2 3 9 4 _ 4 376 81 3 1 379 82 1936 _ _ 3 3 0 0 0 101 22 5 1 106 23 1937 _ 0 _ 0 2 _ 2 68 15 3 1 71 16 1938 _ 28 23 51 4 _ 4 72 15 1 0 73 15 1939 _ 19 25 44 1 _ 1 80 17 1 0 81 17 1940 _ _ 0 0 _ _ _ 10 2 _ _ 10 2

1941 _ _ _ _ 1 _ 1 5 1 0 0 5 1 1942 _ _ _ _ 0 _ 0 3 0 _ _ 3 0 1943 _ _ _ _ _ _ _ 9 2 _ _ 9 2 1944 _ _ _ _ _ _ _ 10 2 _ _ 10 2 1945 _ _ _ _ _ _ _ 12 3 3 1 15 4 1946 _ _ _ _ _ _ _ 35 7 13 3 48 10 1947 _ _ 1 1 0 _ 0 35 7 7 2 42 9 1948 _ _ 1 1 18 0 18 101 22 17 4 118 26 1949 _ _ 2 2 14 _ 14 136 29 2 0 138 29 1950 2 _ 4 6 16 1 17 159 34 9 2 168 36 1951 _ _ 3 3 12 3 15 141 30 _ _ 141 30 1952 _ _ 10 10 5 _ 5 69 15 0 0 69 15 1953 0 _ 13 13 4 1 5 113 24 0 0 113 24 1954 _ _ 3 3 5 _ 5 89 19 1 0 90 19 1955 _ _ 4 4 5 0 5 107 23 _ _ 107 23

194 Tabell 2. Finlands export av barrträvaror åren 1927—1938 och 1946—1954 Sum- m Övrigt Summa 3131" bjäa1_ Sågade och hyvlade trävaror och lådämnen Massa- kar, Props ve d r11nd- rund- spar- Syllar kar, År 1000 1 000 Vll'ke virke rar 1000 sp ar- ma ma 10030 1000 1000 m3 rar, Sågade Hyvlade Summa '" ma m! 51335)? 1000 1000 1000 1000 1000 1000 m” m3 stds ma stds ma stds 1 | 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Totalt 1927 1 869 1 650 460 3 979 331 9 340 5 853 1 253 118 25 5 971 1 278 1928 1 641 1 522 360 3 523 279 18 297 5 224 1 118 105 22 5 329 1 140 1929 1 412 1 234 209 2 855 251 17 268 5 486 1 174 122 26 5 608 1 200 1930 1 482 788 167 2 437 220 1 221 4 079 873 125 27 4 204 900 1931 1 238 243 72 1 553 69 2 71 3 468 742 175 37 3 643 779 1932 1 352 201 60 1 613 42 1 43 3 283 703 137 29 3 420 732 1933 1 436 792 76 2 304 79 1 80 4 398 941 170 36 4 568 977 1934 1 808 1 333 186 3 327 137 7 144 4 802 1 028 252 54 5 054 1 082 1935 1 818 1 217 215 3 250 118 8 126 4 575 979 266 57 4 841 1 036 1936 2 027 1 071 199 3 297 94 5 99 4 851 1 038 257 55 5 108 1 093 1937 2 085 1 552 187 3 824 159 10 169 4 586 981 178 38 4 764 1 019 1938 1 625 892 209 2 726 136 7 143 3 783 810 199 43 3 982 853 1946 1 247 —— 46 1 293 48 1 49 1 280 274 15 3 1 295 277 1947 1 615 141 151 1 907 82 8 90 1 889 405 16 3 1 905 408 1948 1 280 427 279 1 986 85 3 88 2 149 460 22 5 2 171 465 1949 1 135 846 239 2 220 117 55 172 2 800 599 23 5 2 823 604 1950 880 1 882 473 3 235 183 39 222 3 047 652 38 8 3 085 660 1951 1 122 3 478 613 5 213 173 105 278 3 858 825 59 13 3 917 838 1952 1 653 2 631 761 5 045 24 65 89 2 712 580 55 12 2 767 592 1953 588 1 431 331 2 350 54 23 77 3 111 666 43 9 3 154 675 1954 966 2 146 448 3 560 82 3 85 3 334 714 70 15 3 404 729 1. OEEC-länder exkl. sterlingländer 1927 586 1 489 449 2 524 92 9 101 2 899 621 1 0 2 900 621 1928 764 1 411 291 2 466 82 18 100 2 871 615 3 1 2 874 616 1929 597 1 156 183 1 936 41 17 58 2 859 612 17 4 2 876 616 1930 785 716 163 1 664 48 1 49 2 100 449 7 2 2 107 451 1931 648 208 60 916 36 2 38 1 698 363 18 4 1 716 367 1932 503 136 38 677 16 1 17 1 388 298 14 3 1 402 301 1933 544 710 53 1 307 19 1 20 1 673 358 9 2 1 682 360 1934 746 1 253 153 1 999 38 7 45 1 757 376 19 4 1 776 380 1935 554 1 165 174 1 893 38 8 46 1 598 342 16 4 1 614 346 1936 524 1 059 137 1 720 44 5 49 1 668 357 20 4 1 688 361 1937 433 1 481 124 2 038 50 10 60 1 753 375 19 4 1 772 379 , 1938 346 826 152 1 324 45 7 52 1 571 337 27 6 1 598 343 * 1946 525 24 549 47 0 47 568 121 3 1 571 122 ' 1947 486 94 96 676 61 5 66 616 132 4 1 620 133 1948 414 346 181 941 0 2 2 873 187 0 0 873 187 1949 527 527 156 1 210 25 5 30 1 230 263 4 1 1 234 264 1950 187 1 552 366 2 105 38 38 1 834 393 6 1 1 840 394 1951 384 3 034 554 3 972 10 10 1 366 292 5 1 1 371 293 1952 811 2 185 671 3 667 5 1 6 1 291 276 5 1 1 296 277 1953 184 1 008 207 1 399 3 6 9 1 095 234 3 1 1 098 235 1954 543 1 693 314 2 550 1 2 3 1 341 287 5 1 1 346 288 2. Sterlingländer inom OEEC 1927 1 283 137 11 1 431 4 4 2 604 557 94 20 2 698 577 1928 877 111 10 998 1 — 1 1 903 407 73 15 1 976 422 1929 814 78 26 918 0 —— O 2 231 478 76 16 2 307 494 1930 691 57 4 752 1 —— 1 1 718 368 102 22 1 820 390 1931 578 —— 11 589 — — 1 614 346 141 30 1 755 376

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 1932 832 31 21 884 3 _ 3 1 687 361 111 24 1 798 385 1933 886 52 21 959 7 — 7 2 523 540 138 29 2 661 569 1934 1 057 54 32 1 143 4 _ 4 2 780 595 192 41 2 972 636 1935 1 258 33 40 1 331 1 — 1 2 786 596 235 50 3 021 646 1936 1 503 2 62 1 567 3 _ 3 3 048 652 215 46 3 263 698 1937 1 649 53 61 1 763 1 _ 1 2 683 574 133 28 2 816 602 1938 1 279 44 57 1 380 1 _ 1 2 107 451 150 32 2 257 483 1946 722 — 13 735 — 1 1 543 116 10 2 553 118 1947 1 128 _ 54 1 182 1 3 4 929 199 6 1 935 200 1948 861 _ 90 951 11 1 12 821 176 4 1 825 177 1949 608 38 64 710 2 1 3 1 180 253 6 1 1 186 254 1950 692 119 86 897 5 — 5 767 164 5 1 772 165 1951 737 110 31 878 _ 2 2 1 811 387 2 1 1 813 388 1952 841 121 57 1 019 _ _ _ 774 166 2 0 776 166 1953 390 26 87 503 1 1 2 1 538 330 3 O 1 541 330 1954 298 104 96 498 0 _ 0 1 440 308 6 2 1 446 310

3. Slerlingländer utom OEEC 1927 _ _ _ _ _ _ — 154 33 21 5 175 38 1928 _ _ _ _ 1 _ 1 168 36 26 5 194 41 1929 _ _ _ _ 1 — 1 151 32 28 6 179 38 1930 — _ _ _ _ _ 106 23 14 3 120 _26 1931 _ _ _ _ — 67 14 15 3 82 17 1932 _ _ _ _ _ _ _ 62 13 11 2 73 15 1933 _ _ _ _ _ 84 18 22 5 106 23 1934 — _ _ 1 _ 1 147 32 40 9 187 41 1935 _ _ _ _ _ 100 22 14 3 114 25 1936 _ _ _ _ _ _ 96 21 21 5 117 26 1937 _ _ _ _ _ _ 109 23 26 6 135 29 1938 _ _ _ _ _ — 85 18 21 5 106 23 1946 _ _ _ _ _ _ 33 8 2 0 35 8 1947 _ _ — — _ — — 43 9 5 1 48 10 1948 _ _ _ _ _ — 47 9 16 4 63 13 1949 _ _ _ — — _ 35 7 13 3 48 10 1950 _ _ _ _ _ _ 130 28 25 5 155 33 1951 _ _ — — _ _ 121 26 38 8 159 34 1952 _ _ _ _ _ _ _ 34 7 7 2 41 9 1953 _ _ _ _ _ _ 20 4 4 1 24 5 1954 — — _ _ _ _ _ 8 2 29 6 37 8 7. Övriga länder 1927 _ 24 _ 24 235 _ 235 194 42 2 0 196 42 1928 _ _ 0 O 195 _ 195 282 60 3 1 285 61 1929 1 _ 0 1 209 — 209 244 52 1 0 245 52 1930 6 15 — 21 171 _ 171 152 33 2 0 154 33 1931 12 35 1 48 33 — 33 88 19 1 0 89 19 1932 17 34 1 52 23 _ 23 145 31 1 0 146 31 1933 6 28 2 36 53 _ 53 114 24 1 0 115 24 1934 5 26 0 31 94 — 94 112 24 1 0 113 24 1935 6 19 1 25 79 _ 79 89 19 1 0 90 19 1936 _ 10 0 10 47 — 47 38 8 1 0 39 8 1937 0 _ 2 2 108 — 108 38 8 0 0 38 8 1938 — — 0 0 90 — 90 19 4 1 0 20 4 1946 _ _ _ _ 1 _ 1 5 1 _ _ 5 1 1947 1 _ 1 2 20 _ 20 41 9 1 0 42 9 1948 _ _ 1 1 74 _ 74 30 7 1 0 31 7 1949 _ _ 2 2 90 0 90 63 14 0 0 63 14 1950 1 _ 1 2 140 0 140 124 26 2 1 126 27 1951 1 _ 3 4 163 3 166 133 28 3 1 136 29 1952 _ _ 2 2 19 2 21 56 12 0 0 56 12 1953 3 — — 3 50 12 62 123 27 _ — 123 27 1954 2 _ 10 12 78 — 78 208 45 0 0 208 45

Tabell 3. Norges export av barrträvaror åren 1927—1938 och 1946—1954

Sum— ma Övrigt Summa 3131" bjäl- Sågade och hyvlade trävaror och låc'ämnen Props Massa- rund- rund— kar, Syllar kar ved . . spar- * År 1000 1000 v1rke vu'ke1 rar 1000 spar- m3 m, 1000 1000 1000 m3 rar, Sågade Hyvlade Summa ma ms m= 513333)” 1000 1000 1000 1000 1000 1000 m3 m& stds ms stds ma stds 1 2 3 4 5 6 7 | 8 9 10 11 12 13 14 Totalt 1927 87 8 59 154 _ 0 0 171 37 290 62 461 99 1928 109 1 121 231 2 O 2 215 46 303 65 518 111 1929 97 _ 112 209 3 1 4 241 52 326 70 567 122 1930 88 0 46 134 2 4 6 230 49 250 54 480 103 1931 54 ' 18 59 131 1 _ 1 144 31 166 35 310 66 1932 30 4 23 57 0 — 0 131 28 142 30 273 58 1933 29 13 24 66 0 _ 0 88 19 119 25 207 44 1934 27 6 25 58 0 _ 0 83 18 111 24 194 42 1935 30 14 34 78 0 — O 101 22 81 17 182 39 1936 28 4 28 60 0 _ 0 98 21 101 22 199 43 1937 50 14 38 102 1 _ 1 99 21 87 19 186 40 , 1938 26 24 61 111 1 _ 1 75 16 61 13 136 29 1946 76 1 12 89 2 _ 2 27 6 3 0 30 6 1947 96 2 25 123 1 0 1 32 7 3 0 35 7 1948 75 — 25 100 1 _ 1 27 6 19 4 46 10 1949 101 _ 33 134 0 — 0 37 8 33 7 70 15 1950 50 2 31 83 1 _ 1 55 12 67 14 122 26 1951 65 9 22 96 1 _ 1 63 13 70 15 133 28 1952 145 8 34 187 1 _ 1 28 6 17 4 45 10 1953 114 2 49 165 1 — 1 86 18 82 18 168 36 1954 68 7 44 119 1 2 3 71 15 40 9 111 24 1. OEEC-länder exkl. sterlingländer 1927 2 8 42 52 _ 0 0 34 7 2 1 36 8 1928 2 1 51 54 — 0 0 39 8 3 1 42 9 1929 3 _ 71 74 _ 0 0 37 8 3 1 40 9 1930 3 0 1 4 — 0 0 35 7 3 1 38 8 1931 3 18 23 44 _ _ 21 5 2 0 23 5 , 1932 0 4 5 9 _ _ — 6 1 2 1 8 2 1933 _ 13 13 26 — _ _ 7 2 2 0 9 2 1934 0 6 7 13 _ — _ 2 1 1 0 3 1 1935 2 14 16 32 — _ _ 3 1 1 0 4 1 '. 1936 3 4 5 12 — _ _ 6 2 1 0 7 2 1 1937 3 14 15 32 1 — 1 3 1 1 0 4 1 1938 3 24 34 61 1 _ 1 2 1 1 O 3 1 1946 23 1 3 27 2 _ 2 20 4 3 1 23 5 1947 10 2 10 22 1 O 1 17 4 2 0 19 4 1948 12 _ 5 17 1 — 1 8 2 2 0 10 2 1949 25 _ 10 35 0 _ 0 10 2 11 3 21 5 1950 9 2 9 20 1 _ 1 25 5 17 4 42 9 1951 0 9 5 14 1 — 1 18 4 4 1 22 5 , 1952 — 8 7 15 1 _ 1 13 3 0 0 13 3 1953 28 1 17 46 0 _ 0 23 5 2 0 25 5 1954 21 7 21 49 — 1 1 14 3 O 0 14 3

1 Flottat Virke ingår ej.

197 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 2. Sterlinglånder inom OEEC 1927 85 _ 17 102 _ 0 0 127 27 219 47 346 74 1928 107 _ 70 177 2 0 2 158 34 209 45 367 79 1929 94 _ 41 135 3 1 4 186 40 242 52 428 92 1930 85 _ 45 130 2 4 6 166 36 213 45 379 81 1931 51 — 36 87 1 _ 1 108 23 149 32 257 55 1932 30 _ 18 48 0 — 0 107 23 121 26 228 49 1933 29 _ 11 40 0 _ 0 66 14 95 20 161 34 1934 27 _ 18 45 O _ 0 65 14 87 19 152 33 1935 28 _ 18 46 0 _ 0 75 16 60 13 135 29 1936 25 — 23 48 0 — 0 68 14 78 17 146 31 1937 47 _ 23 70 0 _ 0 73 16 64 13 137 29 1938 23 _ 25 48 0 _ 0 58 12 50 11 108 23 1946 53 _ 9 62 _ _ _ 2 0 O 0 2 0 1947 86 _ 15 101 — 0 O 2 0 0 0 2 0 1948 63 — 20 83 _ — — 3 1 0 O 3 1 1949 76 _ 22 98 _ _ _ 12 2 8 2 20 4 1950 41 _ 22 63 _ _ _ 15 3 16 4 31 7 1951 65 0 17 82 _ _ _ 28 6 28 6 56 12 1952 145 _ 27 172 — — _ 12 3 10 2 22 5 1953 86 1 32 119 1 _ 1 62 13 71 16 133 29 1954 46 _ 22 68 1 1 2 50 11 29 6 79 17

198 Tabell 4. Sveriges export av pappersmassa, papp och papper åren 1927—1955 1000 ton ( för massa torrtå'nkt vikt) . Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa Sum- . Annat .. Sum- Shp- ma Wall- Tld- a Harav ma År mas- nings— p pp kraft— papp sa Pappersmassa Dissol— Sum- oblekt blekt Sum- kem. board papper OCh pappa och oblekt blekt Ving ma ma massa papper papper 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Totalt 1927 248 745 115 860 347 0 347 1 207 _ 172 254 87 426 1928 280 610 102 712 333 2 335 1 047 — 162 251 83 413 1929 337 805 141 946 506 0 506 1 452 — 198 291 104 489 1930 264 777 138 915 462 — 462 1 377 _ 175 269 97 444 1931 267 636 151 787 513 0 513 1 300 _ 183 303 115 486 1932 221 498 152 650 419 3 422 1 072 — 186 287 103 473 1933 314 742 200 942 638 22 660 1 602 — 183 334 124 517 1934 320 752 215 967 675 37 712 1 679 14 190 352 135 542 1935 314 763 268 1 031 701 57 758 1 789 18 207 384 150 591 1936 314 848 312 1 160 735 70 805 1 965 19 180 408 178 588 1937 353 910 393 1 303 809 87 896 2 199 24 198 443 189 641 1938 297 711 304 1 015 575 93 668 1 683 22 162 291 115 453 1939 306 789 428 1 217 679 129 808 2 025 43 176 382 156 558 , 1940 57 248 262 510 376 39 415 925 25 52 169 87 221 ' 1941 30 139 335 474 225 26 251 725 18 11 162 104 173 I 1942 25 115 348 463 148 23 171 634 13 70 155 95 225 | 1943 8 74 204 278 140 14 154 432 6 69 119 88 188 | 1944 10 48 160 208 66 13 79 287 8 75 124 70 199 I 1945 193 551 263 814 520 41 561 1 375 15 78 153 53 231 1946 265 573 397 970 500 70 570 1 540 69 121 332 142 453 | 1947 224 531 444 .. 975 460 138 598 1573 76 150 402 170 552 4 1948 214 453 143 307 903 403 160 563 1466 95 177 410 190 587 i 1949 258 480 211 312 1 003 450 182 632 1 635 98 201 412 182 613 1950 283 553 221 352 1 126 455 227 682 1 808 138 203 524 248 727 1951 296 493 178 380 1 051 418 244 662 1 713 183 199 544 253 743 , 1952 269 369 179 267 815 320 226 546 1 361 105 208 353 187 561 -' 1953 310 473 291 329 1 093 434 329 763 1 856 127 207 508 264 715 ! 1954 358 522 249 348 1 119 423 329 752 1 871 213 185 587 300 772 1955 385 505 300 344 1 149 431 339 770 1 919 260 197 629 328 826 1. OEEC-länder exkl. sterlingländer- 1927 99 160 52 212 48 0 48 260 _ 22 44 18 66 1928 111 145 48 193 50 1 51 244 _ 39 49 20 88 | 1929 139 206 70 276 74 0 74 350 _ 58 58 27 116 | 1930 87 186 67 253 84 _ 84 337 _ 44 63 30 107 1931 80 147 91 238 79 0 79 317 _ 45 65 28 110 1932 63 106 81 187 86 0 86 273 _ 49 69 33 118 1933 84 174 97 271 110 1 111 382 _ 41 82 34 123 1934 88 191 112 303 145 4 149 452 5 56 78 36 134 1935 74 190 146 336 116 6 122 458 6 54 76 35 130 1936 82 215 155 370 126 7 133 503 5 39 72 38 111 1937 80 213 182 395 160 13 173 568 6 31 96 51 127 1938 48 148 140 288 121 12 133 421 7 30 63 32 93 1939 34 145 225 370 153 17 170 540 15 32 80 40 112 1940 16 142 218 360 278 18 296 656 12 15 73 50 88 1941 22 106 322 428 181 23 204 632 16 10 142 95 152 1942 20 73 323 396 124 13 137 533 12 33 106 78 139 1943 5 50 168 218 124 10 134 352 5 18 95 82 113 1944 3 11 132 143 37 7 44 187 5 5 69 64 74 1945 42 116 103 219 76 7 83 302 8 37 45 21 82 1946 69 216 217 433 133 22 155 588 26 46 95 50 141

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 1947 53 152 242 . . 394 107 34 141 535 22 33 119 62 152 1948 59 158 42 174 374 160 42 202 576 27 20 109 64 129 1949 72 182 82 179 443 173 50 223 666 27 25 130 75 155 1950 73 186 80 207 473 174 66 240 713 30 28 162 94 190 1951 78 211 66 226 503 187 87 274 777 34 30 170 105 200 1952 79 154 77 153 384 160 79 239 623 40 66 139 88 205 1953 70 166 118 205 489 181 116 297 786 44 65 204 132 269 1954 93 212 117 208 537 187 140 327 864 63 67 242 161 309 1955 110 214 151 199 564 198 150 349 911 77 72 264 179 336

2. Sterlingländer inom OEEC 1927 123 267 6 273 28 0 28 301 _ 40 141 44 181 1928 140 164 6 170 31 1 32 202 _ 22 139 44 161 1929 156 229 8 237 62 _ 62 299 _ 23 161 53 184 1930 130 219 9 228 54 _ 54 282 _ 29 147 47 176 1931 140 130 14 144 59 _ 59 203 _ 26 177 65 203 1932 117 119 14 133 51 0 51 184 _ 26 145 44 171 1933 184 149 19 168 64 1 65 233 _ 19 171 63 190 1934 182 169 21 190 97 2 99 289 6 16 192 71 208 1935 194 163 26 189 100 5 105 294 8 17 218 82 235 1936 196 166 39 205 91 6 97 302 9 23 226 89 249 1937 232 183 50 233 118 11 129 362 10 23 217 81 240 1938 223 182 59 241 102 14 116 357 9 23 148 50 171 1939 222 226 74 300 129 20 149 449 18 31 209 78 240 1940 32 45 15 60 28 8 36 96 10 10 59 23 69 1941 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ O 0 0 ] 1942 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 0 _ 2 1943 _ 0 — O 1 — 1 1 _ 2 1 O 3 1944 _ 0 1 1 1 _ 1 2 0 4 2 0 6 1945 117 76 37 113 66 3 69 182 4 0 24 10 24 1946 174 137 61 198 105 16 121 319 27 10 62 24 72 1947 143 77 82 . . 159 76 25 101 260 25 5 93 39 98 1948 146 110 31 68 209 95 40 135 344 42 20 90 43 110 1949 162 119 37 62 218 108 47 155 373 43 36 94 40 130 1950 180 166 50 66 282 111 45 156 438 73 36 161 68 197 1951 183 146 42 81 269 102 52 154 423 97 40 184 72 224 1952 162 119 48 64 231 64 58 122 353 44 55 80 35 135 1953 205 162 60 62 284 105 74 179 463 58 35 125 55 160 1954 220 198 57 88 343 123 69 192 535 111 40 166 73 206 1955 242 216 69 90 375 122 83 205 580 137 51 194 87 245 3. Slerlinglånder utom OEEC 1927 1 4 1 5 21 _ 21 26 _ 14 23 6 37 1928 1 9 1 10 4 _ 4 14 _ 13 21 4 34 1929 1 9 2 11 20 _ 20 31 _ 9 31 9 40 1930 1 12 2 14 16 _ 16 30 _ 3 24 7 27 1931 3 7 2 9 21 _ 21 30 _ 8 21 6 29 1932 3 8 3 11 27 _ 27 38 — 8 31 10 39 1933 '. 7 3 10 25 0 25 35 _ 5 35 12 40 1934 0 8 3 11 26 0 26 37 O 4 38 13 42 1935 1 6 3 9 24 _ 24 33 0 5 39 12 44 1936 1 8 2 10 25 0 25 35 0 3 53 21 56 1937 9 2 11 36 0 36 47 1 3 60 24 63 1938 ') 6 2 8 26 0 26 34 1 2 43 17 45 1939 _ 4 3 7 13 1 14 21 3 5 51 21 56 1940 ) 3 0 3 7 O 7 10 0 1 22 8 23 1941 — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1942 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1943 _ _ _ _ — _ — _ — — _ — _ 1944 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1945 — 1 1 2 13 _ 13 15 0 _ 8 5 8

1 2 3 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 15 1946 3 6 4 10 22 0 22 32 6 3 41 21 44 1947 0 8 3 11 18 1 19 30 10 12 67 24 79 1948 1 11 4 0 15 22 2 24 39 8 15 110 41 125 1949 5 4 8 0 12 17 3 20 32 11 40 80 27 120 1950 1 7 6 2 15 15 6 21 36 20 42 109 49 151 1951 3 6 5 3 14 19 7 26 40 33 35 107 44 142 1952 2 2 3 3 8 18 3 21 29 8 24 76 35 100 1953 5 8 16 5 29 18 12 30 59 7 33 86 37 119 1954 5 12 11 6 29 18 10 28 57 9 22 99 41 121 1955 5 12 16 10 38 13 10 23 61 12 19 91 38 110

4. Dallarländer 1927 5 282 42 . . 324 246 — 246 570 _ 66 12 7 78 1928 2 252 35 . . 287 243 0 243 530 _ 55 11 6 66 1929 11 313 45 . . 358 339 _ 339 697 _ 55 11 5 66 1930 17 320 45 . . 365 295 _ 295 660 _ 67 8 5 75 1931 8 320 30 . . 350 334 _ 334 684 _ 68 7 3 75 1932 8 222 37 . . 259 225 3 228 487 _ 55 8 4 63 1933 15 348 50 . . 398 391 20 411 809 _ 65 11 4 76 1934 13 310 49 . . 359 349 30 379 738 3 68 8 3 76 . 1935 23 318 59 . . 377 406 45 451 828 4 89 14 8 103 1936 24 391 78 . . 469 438 56 494 963 5 80 21 15 101 1937 26 420 86 . . 506 430 63 493 999 6 92 19 11 111 1938 20 335 61 . . 396 299 65 364 760 4 72 11 5 83 1939 37 360 87 . . 447 337 90 427 874 6 65 12 5 77 1940 2 40 12 .. 52 47 13 60 112 2 7 3 1 10 1941 0 4 O . . 4 8 1 9 13 _ O 5 2 5 1942 _ _ — _ _ — _ _ _ _ 0 _ 0 1943 1 _ — . . — _ _ _ — _ — _ 1944 _ 6 — . . 6 2 _ 2 8 0 0 O 0 0 ' 1945 30 317 59 . . 376 337 26 363 739 1 4 14 4 18 1946 8 155 27 . . 182 196 24 220 402 5 9 28 14 35 1947 14 230 46 . . 276 213 61 274 550 7 40 24 9 64 1948 2 135 39 9 183 87 65 152 335 6 73 22 9 95 1949 7 121 39 5 165 103 66 169 334 3 36 17 9 53 1950 12 100 46 12 158 106 88 194 352 6 30 26 13 56 1951 6 54 31 10 95 61 69 130 225 8 27 15 8 42 1952 14 68 27 4 99 39 70 109 208 4 24 19 11 43 1953 15 82 47 3 132 71 101 172 304 12 19 41 26 60 1954 12 51 26 1 78 45 85 130 208 21 7 22 10 29 1955 10 34 24 0 58 51 78 129 187 25 3 26 9 29 5. Sydamerika 1927 4 7 3 10 2 — 2 12 _ 10 8 3 18 1928 6 10 3 13 3 _ 3 16 _ 21 9 3 30 1929 9 15 3 . . 18 6 — 6 24 _ 38 10 3 48 1930 8 11 1 . . 12 4 _ 4 16 _ 23 8 2 31 1931 3 6 2 8 7 _ 7 15 — 13 5 2 18 1932 5 9 6 15 9 _ 9 24 _ 35 6 2 41 1933 4 19 15 .. 34 14 _ 14 48 _ 34 8 2 42 1934 4 21 11 . . 32 15 0 15 47 0 29 9 3 38 1935 4 20 13 . . 33 15 0 15 48 0 32 10 4 42 1936 3 24 10 . . 34 14 0 14 48 0 29 13 4 42 1937 7 35 21 . . 56 20 0 20 76 1 34 15 5 49 1938 4 31 18 .. 49 18 1 19 68 1 29 12 4 41 1939 6 41 19 . . 60 27 0 27 87 1 39 14 5 53 1940 4 15 11 . . 26 12 0 12 38 1 18 7 2 25 1941 2 21 9 .. 30 25 2 27 57 _ 1 13 5 14 1942 2 31 16 . . 47 11 7 18 65 1 34 45 14 79 1943 — 15 14 .. 29 5 1 6 35 1 49 18 3 67

|:] wool HwUII IOMmNOHHHOHOOOOOMUVH

y—l MMOOQä—MWWHI HmeNHHåHNHHOOOHHO

. Övriga länder

25 29 32 29 26 34 44 52 64 43 46

8 12

1 2

OJ!—50HHOQW-BUWQhOÅ—IHOCHCDHQQQQWUWCNWNH

v-n-A

>.. PHQOOQNGOUIWOGKIRIWCHUIÄQJH

»— »wwwwn—H mAHHo—A—moo

HH IOwaIOOJCäOäb-ll WQMHHNMGONNMNHQHOOO

0 O 0 O 0 0 3 0 1 2 3 2 1 0 0 0 0

OOHHOHHHOI | I lol

HH OOHLOWOUWCDWNI WQWHHNMWNNNMHÄHOOO

Hw—Mmhomonmw

woooooool ! I | I II

>.: 03

HAWOQWOÅQOOOJ-F—mxl

!

mpwuxmmoocouuool HWMNHHNQWWWWJADJNNHN

OMQUIMOOGODQQOOIPUIUXQ

1 2 3 4 5 6 7 9 10 11 12 13 14 15 1942 1 0 2 2 1 0 1 3 0 0 1 1 1 1943 2 6 18 24 3 3 6 30 0 0 1 0 1 1944 5 15 12 27 10 3 13 40 _ 7 0 0 7 1945 2 7 13 20 4 2 6 26 0 7 2 1 9 1946 4 9 18 27 4 1 5 32 0 6 8 3 14 1947 3 9 8 . . 17 1 1 2 19 0 4 13 8 17 1948 4 8 1 28 37 11 2 13 50 1 9 25 12 34 1949 5 10 2 37 49 9 2 11 60 2 8 27 9 35 1950 5 32 2 29 63 5 2 7 70 2 6 33 13 39 1951 2 10 3 24 37 4 1 5 42 2 7 23 10 30 1952 7 7 4 22 33 3 3 6 39 5 10 20 9 30 1953 7 22 11 36 69 12 5 17 86 4 12 29 10 41 1954 4 12 4 27 43 8 5 13 56 6 6 23 10 29 1955 4 6 7 28 41 8 3 11 52 8 7 27 12 34

Tabell 5. Finlands export av pappersmassa, papp och papper åren 1927—1938 och 1946—1954. 1000 ton ( för massa lorrtå'nkt vikt)

Slip— Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa Sum- W 11 Ti d— Annat Härav Så:? År mas— _ kr?; b 021-6 nings- 1:31? kraft- papp sa Pappersmassa Dlssol— Sum- oblekt blekt Sum— - papper papper och oblekt blekt Ving ma ma massa Papper papper 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 ' Totalt : 1927 102 270 . . _ 270 94 . . 94 364 _ 155 108 . . 263 * 1928 138 359 . . — 359 114 . . 114 473 _ 172 119 . . 291 % 1929 161 368 . . _ 368 116 . . 116 484 _ 174 125 . . 299 i 1930 157 358 . . _ 358 118 . . 118 476 _ 188 121 . . 309 1931 157 424 . . _ 424 204 . . 204 628 _ 191 140 . . 331 1932 180 565 . . _ 565 195 . . 195 760 _ 201 150 . . 351 1933 208 593 . . _ 593 205 . . 205 798 _ 226 161 . . 387 1934 249 597 . . _ 597 205 . . 205 802 _ 260 169 . . 429 1935 290 689 . . _ 689 235 . . 235 924 _ 280 178 25 458 1936 278 758 . . _ 758 323 . . 323 1 081 _ 342 207 29 549 1937 290 823 . . — 823 356 . . 356 1 179 _ 382 256 28 638 1938 225 669 . . _ 669 352 . . 352 1 021 — 358 206 17 564 1946 66 132 48 23 203 181 0 181 384 . . 208 202 32 410 1947 64 196 75 19 290 278 _ 278 568 . . 246 239 40 485 | 1948 97 248 88 37 373 330 _ 330 703 27 289 209 36 498 1949 160 289 111 49 449 311 _ 311 760 31 348 168 34 516 1950 177 357 115 43 515 365 _ 365 880 50 379 216 37 595 1951 210 410 132 52 594 389 _ 389 983 68 382 319 98 701 1952 143 316 93 68 477 245 _ 245 722 44 392 241 69 633 1953 204 309 68 87 464 313 10 323 787 45 402 350 140 752 1954 193 397 66 117 580 368 7 375 955 59 392 460 201 852 1. OEEC-länder exkl. slerlinglånder ; 1927 35 50 _— 50 40 .. 40 90 _ 15 29 . . 44 '. 1928 42 103 _ 103 53 . . 53 156 _ 20 35 . . 55 ' 1929 44 77 _ 77 45 .. 45 122 _ 31 41 .. 72 1930 45 61 _ 61 36 . . 36 97 _ 28 32 . . 60 1931 26 85 _ 85 53 . . 53 138 _ 41 38 . . 79 1932 32 113 _ 113 48 . . 48 161 _ 46 41 .. 87 1933 33 111 _ 111 58 . . 58 169 _ 38 45 .. 83 1934 28 120 _ 120 67 . . 67 187 _ 55 42 . . 97 1935 50 166 _ 166 68 . . 68 234 _ 75 60 6 135 1936 38 181 _ 181 88 . . 88 269 _ 79 60 5 139 1937 61 234 _ 234 98 . . 98 332 _ 79 78 7 157 1 1938 34 172 . . _ 172 101 . . 101 273 _ 67 67 4 134 1946 8 18 7 14 39 13 _ 13 52 .. 55 83 9 138 1947 14 31 21 14 66 55 _ 55 121 .. 53 100 14 153 1948 24 61 14 22 97 77 _ 77 174 14 44 104 20 148 1949 38 88 31 15 134 78 — 78 212 16 61 75 14 136 1950 44 114 32 17 163 130 _ 130 293 18 58 90 16 148 1951 55 98 32 27 157 111 _ 111 268 20 54 123 38 177 1952 33 72 19 22 113 64 _ 64 177 26 53 95 26 148 1953 44 88 19 18 125 116 _ 116 241 27 87 116 38 203 1954 48 102 20 31 153 151 3 154 307 35 104 157 70 261 2. Slerlinglånder inom OEEC 1927 24 104 . . _ 104 18 . . 18 122 _ 53 40 . . 93 1928 44 113 .. — 113 15 . . 15 128 _ 51 47 . . 98 1929 67 123 . . _ 123 25 . . 25 148 _ 48 51 . . 99

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 1930 58 131 _ 131 34 34 165 _ 55 53 108 1931 69 181 _ 181 63 63 244 _ 65 69 134 1932 114 273 — 273 80 80 353 _ 73 72 145 1933 137 272 _ 272 81 81 353 _ 77 67 .. 144 1934 182 287 _ 287 69 69 356 _ 83 78 . . 161 1935 207 297 _ 297 92 92 389 _ 90 90 15 180 1936 206 373 _ 373 125 125 498 _ 95 117 16 212 1937 201 387 _ 387 161 161 548 _ 96 141 15 237 1938 170 318 . . _ 318 163 . . 163 481 _ 89 102 6 191 1946 44 63 17 1 81 77 0 77 158 9 41 7 50 1947 37 90 21 2 113 91 _ 91 204 . . 23 60 11 83 1948 45 110 28 3 141 153 _ 153 294 6 13 40 9 53 1949 75 139 28 5 172 130 _ 130 302 4 42 30 9 72 1950 101 170 34 2 206 118 _ 118 324 15 78 60 12 138 1951 121 222 45 3 270 163 _ 163 433 19 71 107 40 178 1952 72 155 31 6 192 97 _ 97 289 6 81 43 9 124 1953 102 138 22 10 170 101 1 102 272 8 47 45 18 92 1954 99 170 25 10 205 111 0 111 316 11 60 82 38 142

3. Sierlingländer utom OEEC 1927 0 _ _ _ 0 0 0 _ 1 1 2 1928 _ 1 _ 1 _ _ 1 _ 1 0 1 1929 0 2 _ 2 O 0 2 _ 2 1 3 1930 0 4 _ 4 O O 4 _ 2 2 4 1931 _ 4 _ 4 _ _ 4 _ 2 2 4 1932 _ 3 _ 3 0 0 3 _ 2 5 . . 7 1933 0 4 _ 4 2 2 6 _ 5 7 . . 12 1934 2 4 — 4 6 6 10 _ 5 10 . . 15 1935 _ 1 . . _ 1 1 1 2 _ 0 2 0 2 1936 1 2 . . — 2 7 7 9 _ 0 3 0 3 1937 0 2 . . _ 2 7 7 9 _ 0 3 0 3 1938 0 5 . . _ 5 11 11 16 _ 0 3 O 3 1946 _ _ 1 _ 1 _ _ _ 1 . . 3 3 0 6 1947 _ _ 0 _ 0 4 _ 4 4 . . 7 10 1 17 1948 _ _ 1 _ 1 8 _ 8 9 2 8 6 0 14 1949 1 _ 2 _ 2 4 _ 4 6 5 12 3 0 15 1950 1 _ 1 _ 1 _ _ _ 1 6 21 8 0 29 1951 2 1 _ _ 1 10 _ 10 11 8 20 17 7 37 1952 _ _ — 0 0 2 _ 2 2 2 15 10 4 25 1953 _ 1 1 _ 2 7 _ 7 9 1 28 28 9 56 1954 _ 2 0 _ 2 9 _ 9 11 1 29 34 8 63 4. Dollarländer 1927 8 69 _ 69 26 26 95 _ 26 8 34 1928 9 86 _ 86 37 37 123 _ 40 7 47 1929 11 112 _ 112 37 37 149 _ 32 8 40 1930 15 109 _ 109 36 36 145 _ 39 7 46 1931 22 124 _ 124 68 68 192 _ 44 5 . 49 1932 26 129 _ 129 54 54 183 _ 46 6 . 52 1933 26 154 _ 154 54 54 208 _ 51 7 . 58 1934 17 144 _ 144 57 57 201 _ 54 8 .. 62 1935 22 178 _ 178 65 65 243 _ 71 10 4 81 1936 28 159 _ 159 97 97 256 _ 117 13 7 130 1937 19 157 . . _ 157 84 84 241 _ 143 14 5 157 1938 18 157 . . _ 157 73 .. 73 230 _ 134 15 7 149 1946 14 32 9 0 41 44 _ 44 85 . . 23 9 5 32 1947 13 61 28 0 89 108 _ 108 197 . . 72 24 12 96 1948 11 54 24 0 78 60 _ 60 138 0 121 14 4 135 1949 16 36 30 0 66 76 _ 76 142 1 142 15 5 157 1950 16 36 27 0 63 105 _ 105 168 5 137 17 5 154

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 1951 15 49 32 — 81 75 _ 75 156 7 147 16 6 163 1952 17 65 12 _ 77 59 — 59 136 4 156 10 6 166 1953 31 36 8 — 44 63 1 64 108 8 143 64 49 207 1954 20 32 4 _ 36 67 2 69 105 9 117 59 45 176

5. Sydamerika 1927 5 4 _ 4 2 2 6 _ 20 6 26 1928 6 17 _ 17 2 2 19 _ 16 9 25 1929 9 14 _ 14 4 4 18 — 24 5 29 1930 4 ' 15 — 15 4 4 19 _ 19 13 32 1931 4 13 — 13 4 4 17 19 7 26 1932 6 24 _ 24 3 3 27 _ 20 7 27 1933 10 24 24 2 2 26 — 38 13 . . 51 1934 14 13 _ 13 0 0 13 _ 47 10 .. 57 1935 1 9 _ 9 0 0 9 _ 32 3 _ 35 1936 2 10 _ 10 1 1 11 _ 41 3 0 44 1937 4 6 . . _ 6 _ — 6 _ 54 4 1 58 1938 1 2 . . — 2 0 . . 0 2 _ 53 3 _ 56 1946 _ _ 2 O 2 0 _ 0 2 21 4 0 25 1947 _ 5 1 1 7 5 _ 5 12 . . 52 14 0 66 1948 0 4 10 1 15 5 _ 5 20 3 57 10 0 67 1949 2 17 15 4 36 5 _ 5 41 3 55 18 1 73 1950 4 27 14 3 44 10 — 10 54 4 72 15 3 87 1951 10 26 22 4 52 20 -— 20 72 8 83 26 4 109 1952 9 15 13 7 35 10 — 10 45 4 71 23 4 94 1953 10 12 8 3 23 7 _ 7 30 _ 64 7 _ 71 1954 21 63 13 10 86 18 1 19 105 1 54 13 _ 67

6. Östeuropa 1927 26 40 _ 40 4 4 44 _ 39 19 58 1928 31 34 _ 34 3 3 37 — 43 15 58 1929 20 35 _ 35 2 2 37 _ 35 7 42 1930 30 30 _ 30 6 6 36 _ 41 8 49 1931 26 6 _ 6 8 8 14 _ 15 14 29 1932 0 4 _ 4 4 4 8 _ 9 10 19 1933 _ 4 _ 4 3 3 7 _ 11 11 22 1934 0 5 — 5 4 4 9 — 7 7 . . 14 1935 0 4 _ 4 6 6 10 _ 3 2 0 5 1936 0 4 _ 4 3 3 7 _ 5 2 0 7 1937 1 4 _ 4 1 1 5 _ 5 3 0 8 1938 1 2 . . _ 2 2 . . 2 4 _ 10 4 0 14 1946 0 19 12 8 39 47 _ 47 86 . . 95 49 10 144 1947 _ 9 4 2 15 15 _ 15 30 .. 34 18 0 52 1948 17 16 9 8 33 23 _ 23 56 2 40 22 0 62 1949 28 6 5 23 34 15 _ 15 49 1 32 16 3 48 1950 11 8 3 15 26 2 — 2 28 1 4 8 1 12 1951 5 11 1 11 23 9 _ 9 32 1 1 7 2 8 1952 12 7 15 24 46 5 — 5 51 _ 10 45 15 55 1953 14 10 8 45 63 6 8 14 77 _ 18 65 19 83 1954 3 5 2 56 63 4 1 5 68 1 17 84 27 101

7. Övriga länder 1927 4 3 _ 3 4 4 7 _ 1 5 6 1928 6 5 — 5 4 4 9 _ 1 6 7 1929 10 5 _ 5 3 3 8 _ 2 12 14 1930 5 8 — 8 2 2 10 _ 4 6 10 1931 10 11 _ 11 8 8 19 — 5 5 10 1932 2 19 _ 19 6 6 25 _ 5 9 14 1933 2 24 — 24 4 4 28 _ 6 11 17

IIIH

H lwnkl leNwN [wallwmmwm

H 000300»— I-l

cousco—

WJBNWMO—Dw OHCDQQMODOO

NM HH

26 37 31 38 15

12

12 11 22 50 43

HUIQQCDWÄOGUIMUIUWUICDCD

HHMth-IHO::

HH

14 11

13

13 13 13 11 18 23 15 25 31

D—l . UJx'IUli-ÅONODMHOOHO'

Tabell 6. Norges export av pappersmassa, papp och papper åren 1927—1938 och 1946—1954. 1000 ton (för massa torrtänkt vikt)

Slip— Sulfitcellulosa Sulfatcellulosa Såm- W 11 Tid- 23:11)? Härav så:;—

År mas- _ ker?) begr—(1 nings— och kraft- papp sa Pappersmassa DlSSOl- Sum- oblekt blekt Sum- mass; papper pap- papper och

oblekt blekt Ving ma ma per1 papper

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Totalt

1927 250 94 116 . . 210 . . . . 20 230 _ 172 138 . . 310 1928 264 108 132 . . 240 . . . . 25 265 _ 167 155 . . 322 1929 302 117 132 . . 249 . . . . 26 275 _ 172 158 . . 330 1930 307 76 138 . . 214 . . . . 22 236 _ 171 138 . . 309 1931 260 39 82 . . 121 . . . . 7 128 — 88 93 . . 181 1932 306 85 157 . . 242 . . . . 17 259 _ 161 133 . . 294 1933 296 65 161 . . 226 . . . . 17 243 _ 138 140 27 278 1934 305 58 179 . . 237 . . . . 13 250 — 128 150 27 278 1935 236 59 200 . . 259 . . . . 22 281 _ 149 159 27 308 1936 272 69 232 . . 301 . . . . 22 323 _ 155 154 29 309 1937 301 52 276 . . 328 . . . . 27 355 _ 177 166 28 343 1938 254 29 214 . . 243 . . . . 16 259 _ 151 104 20 255 1946 94 2 78 . . 80 . . . . 5 85 6 88 183 17 271 1947 139 0 94 . . 94 . . . . 8 102 5 96 190 14 286 1948 210 0 129 .. 129 . . .. 9 138 10 122 176 15 298 1949 262 0 183 . . 183 . . . . 8 191 9 150 143 15 293 1950 312 6 214 . . 220 . . . . 15 235 14 143 182 17 325 1951 332 9 207 . . 216 . . . . 14 230 24 138 194 17 332 1952 318 7 192 .. 199 .. .. 15 214 17 132 129 8 261 1953 308 12 167 106 285 . . . . 17 302 22 132 178 16 310 1954 386 11 156 102 269 5 14 19 288 24 135 221 16 356

1. OEEC-länder exkl. sterlingländer

1927 30 5 34 . . 39 3 42 _ 30 14 . . 44 1928 61 7 54 . . 61 3 64 — 40 18 . . 58 1929 60 9 51 . . 60 2 62 _ 67 21 . . 88 1930 55 4 55 . . 59 1 60 _ 48 22 . . 70 1931 64 3 27 . . 30 0 30 _ 25 11 . . 36 1932 58 6 43 . . 49 1 50 _ 40 20 . . 60 1933 50 7 42 . . 49 1 50 _ 36 21 6 57 1934 56 4 43 . . 47 1 48 _ 33 23 4 56 1935 39 3 48 . . 51 3 54 _ 43 24 4 67 1936 79 8 62 . . 70 3 73 _ 45 28 4 73 1937 73 12 78 . . 90 6 96 _ 50 28 6 78 1938 50 5 57 . . 62 4 66 _ 43 17 2 60 1946 60 1 34 . . 35 3 38 6 28 49 6 77 1947 90 0 44 . . 44 7 51 4 23 51 6 74 1948 108 0 49 . . 49 6 55 5 21 39 5 60 1949 93 0 58 . . 58 3 61 4 25 37 4 62 1950 101 2 79 . . 81 7 88 6 30 57 5 87 1951 120 4 79 . . 83 5 88 6 30 53 6 83 1952 84 1 71 . . 72 7 79 8 41 41 4 82 1953 70 4 56 49 109 .. . . 8 117 12 50 62 5 112 1954 97 4 60 44 108 3 6 9 117 12 55 67 6 122 2. Slerlingländer inom OEEC 1927 217 60 22 . . 82 . . . . 2 84 _ 53 66 . . 119 1928 197 65 22 . 87 . . 3 90 _ 45 70 _ 115

tik genom-

1 Åren 1927—1938 och 1946_1948 är motsvarande siffror itillgänglig internationell statis gående något lägre.

IIIIIIIIII

H

OOOsthxluåAv—lo mqmqooqaaqc—

H

(tabellbilagor 1—3 till kapitel 8)

Tabellbilaga 1. Antalet träsliperier och produktionen av slipmassa (torrla'nkt vikt) 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper.

Sammanlagd årsproduktion Årsproduk- Med a - . Område och storleksgrupp tAnitlil perslå'ulll Avsalu- Summa tign Piff (1 000 ton) abr er kombinera— fabriker an aggnmg . . 1 000 ton de fabriker 1 000 ton 1 000 ton andel 1 1 000 ton % Norrland och Dalarna —10 ................. 4 7,8 7,7 15,5 4 3,9 10—20 ................. 6 -— 86,4 86,4 21 14,4 20—30 ................. 4 _ 84,8 84,8 21 21,2 30—40 ................. 2 38,7 34,6 73,3 18 36,7 40—50 ................. —- -— -—- —— 50— ................... 2 94,5 52,6 147,1 36 73,6 Samtliga 18 141,0 266,1 407,1 100 22,6 Övriga Sverige —10 ................. 21 66,9 12,1 79,0 24 3,8 10—20 ................. 3 48,3 — 48,3 15 16,1 20—30 ................. -—— —— -——- —- -— 30—40 ................. — — — _ _ 40—50 ................. — -— — — 50— ................... 3 148,3 50,2 198,5 61 66,2 Samtliga 27 263,5 62,3 325,8 100 12,1 Hela riket -—10 ................. 25 74,7 19,8 94,5 13 3,8 10—20 ................. 9 48,3 86,4 134,7 18 15,0 20—30 ................. 4 _ 84,8 84,8 12 21,2 30—40 ................. 2 38,7 34,6 73,3 10 36,7 40—50 ................. _ _ — _ _ 50— ................... 5 242,8 102,8 345,6 47 69,1 Samtliga 45 404,5 328,4 | 732,9 100 16,3

14—605023

Tabellbilaga 2. Antalet sulfitfabrikcr och produktionen av sulfitmassa (torrtå'nkt vikt) 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper.

Sammanlagd årsproduktion Årsproduk- Med a - . Område och storleksgrupp fin?? persbli-ulk Avsalu— Summa ti?” P?? (1000 t011) a er kombinera- fabriker ailäåånt?g de fabriker 1 000 ton 1 000 ton Andel i n 1 000 ton % Norrland och Dalarna _10 ................. _ _ _ _ _ _ 10—20 ................. 5 30,6 41,4 72,0 9 14,5 20—30 ................. 5 21,1 94,0 115,1 14 23,0 30—40 ................. 4 _ 133,1 133,1 16 33,3 40—50 ................. 5 41,0 173,5 214,5 25 42,9 50— ................... 5 54,7 250,6 305,13 36 61,1 Samtliga 24 147,4 692,6 840,0 100 35,0 Övriga Sverige 1 _10 ................. 6 20,9 10,7 31,6 6 5,3 10—20 ................. 13 142,5 48,2 190,7 35 14,7 20—30 ................. 6 51,5 88,9 140,4 26 23,4 30—40 ................. 4 _ 123,3 123,3 23 30,8 , 40—50 ................. _ —— —- -— _ * 50— ................... 1 51,9 51,9 10 51,9 1 Samtliga 30 266,8 271,1 537,9 100 17,9 ! Hela riket ? _10 ................. 6 20,9 10,7 31,6 2 5,3 10—20 ................. 18 173,1 89,6 262,7 19 14,6 20—30 ................. 11 72,6 182,9 255,5 18 23,2 30—40 ................. 8 _ 256,4 256,4 19 32,1 40—50 ................. 5 41,0 173,5 214,5 16 42,9 50— ................... 6 106,6 250,6 357,2 26 59,5 Samtliga 54 414,2 963,7 1 377,9 100 25,5

Tabellbilaga 3. Antalet sulfatfabriker och produktionen av sul/atmassa (torrtänkt vikt) 1953 med fördelning på områden och storleksgrupper.

Sammanlagd årsproduktion Årsproduk- Med pap— . Område och storleksgrupp ååå, persbmk Avsan, Summa align på; (1 000 ton) kombinera- fabriker 1 O(Jgogntong de fabriker 1 000 ton 1 000 ton andel i 1 000 ton % ' Norrland och Dalarna _10 ................. 1 1,5 _ 1,5 0 1,5 10—20 ................. 2 _ 37,7 37,7 5 18,9 20—30 ................. 3 24,0 52,6 76,6 11 25,5 30—40 ................. 3 34,1 64,7 98,8 14 32,9 40—50 ................. 5 40,9 179,5 220,4 32 44,1 50_ ................... 3 55,2 207,4 262,6 38 87,5 Samtliga 17 155,7 541,9 697,6 100 41,0 Övriga Sverige _10 ................. 1 7,4 _ 7,4 2 7,4 10—20 ................. 4 27,9 28,2 56,1 14 14,0 20—30 ................. 4 77,2 22,4 99,6 24 24,9 30_40 ................. 2 69,6 — 69,6 17 34,8 40—50 ................. _ _ _ _ _ _ 50— ................... 3 117,0 57,7 174,7 43 58,2 Samtliga 14 299,1 108,3 407,4 100 29,1 Hela riket _10 ................. 2 8,9 _ 8,9 1 4,5 10—20 ................. 6 27,9 65,9 93,8 8 15,6 20—30 ................. 7 101,2 75,0 176,2 16 25,2 30—40 ................. 5 103,7 64,7 168,4 15 33,7 40—50 ................. 5 40,9 179,5 220,4 20 44,1 50— ................... 6 172,2 265,1 4373 40 72,9 Samtliga 31 454,8 650,2 1 105,0 100 35,6

Råvarubasen för svensk massaindu- stri utgöres främst av gran och tall. Sliperier för vit trämassa samt sulfit- fabrikcr använder i huvudsak granved, Sliperier för brun trämassa samt sulfat- fabriker däremot tallved. Denna regel har dock sina undantag. Granved av sämre kvalitet får följa tallveden till brunsliperier och sulfatfabriker medan å andra sidan sulfatcellulosa för vissa pappersslag måste kokas av fullgod granved. Därtill har cellulosateknikens senaste stora landvinning, tallsulfitcel- lulosan, inneburit, att under vissa för- hållanden granveden med fördel helt kan ersättas av tallved i en speciell sul- fitprocess.

Landets lövskogar, av vilkas träd tidi— gare blott asp lämnat ett uppskattat men kvantitativt obetydligt bidrag av massa- ved till träsliperier och massafabriker, har under de senaste två decennierna i en med åren stigande omfattning fått även sina björkbestånd utnyttjade vid sulfit— och sulfatfabriker, ävensom vid fabriker för wallboard. Björkvedscellu- losan är, liksom mestadels annan löv- träcellulosa kortfibrig och lättblekt, an- vändbar väsentligen för tryckpapper. För det annorstädes, särskilt i Nord- amerika, avsevärda utnyttjandet av löv— trädens ved till s. k. halvkemisk massa, har i Sverige på senaste tid 2_3 fabri- ker anlagts. Som råvara påräknas där- vid förutom björkved även bokved, som i Skåne kan erhållas i tillräckligt stora mängder.

En under större delen av 1800-talet

Nutida svensk massatillverkning

Bilaga I

föga beaktad råvara, avfallspapper, har särskilt sedan 1920 kommit till använd- ning i ökad omfattning. Den utnyttjas företrädesvis till papp och grövre pap- per för byggnads- och emballageända- mål.

I. Gemensamma fabrikationsmoment Drivkraft och värme

I Sverige inleddes allmänt och tidigt, redan något årtionde efter de första cellulosafabrikernas tillkomst, integra— tion av massa- och papperstillverkning vid industribranschens företag i de söd— ra och mellersta delarna av landet. Se- dermera har motsvarande lokal sam- hörighet kommit till stånd även vid dylika anläggningar i Norrland.

En av integrationens fördelar. är, att behov och tillgång av el-kraft och vär- meånga för de olika leden av den inte— grerade tillverkningen kan i viss ut- sträckning med ekonomisk fördel kom- bineras. Sådan kombination sker sedan länge med hjälp av ångturbinaggregat för mottryck, ofta i kombination med ångavtappning. Därvid utnyttjas hög- trycksångan först för generering av el- kraft. Mottrycksångan, där huvuddelen av värmeinnehållet finns disponibelt, användes sedan för torknings— och upp- värmningsändamål. Tillgången på eget bränsle för alstring av sålunda använd— bar högtrycksånga har vid sulfatfabri- kerna sedan mitten av 30-ta1et kunnat utnyttjas väsentligt bättre än tidigare. Detta sker genom användning av Tom- linsons och liknande ugnar för svart-

lutens förbränning. Från början av 50- talet har även sulfit- och sulfitsprit- fabrikerna lyckats att som bränsle till- godogöra sina avlutars torrsubstans, om än icke i regel med fullt samma höga ekonomiska utbyte som sulfatfabrikerna.

Närbelägna sågverk samt barknings- maskiner på platsen lämnar sedan gam- malt och allt fortfarande vissa kvantite- ter av avfall, användbart till bränsle.

lmporterat stenkol, tidigare det vik- tigaste bränslet för sulfitfabrikcr och pappersbruk, har efter de båda världs- krigen förlorat väsentligt av sin bety- delse för här ifrågavarande industrier. Det har ersatts av importerad bränn- olja samt indunstade avfallslutar. Ej sällan möter man i sulfitfabrikernas ängpannehus numera fyra kombinerade eldstäder: för indunstad sulfitlut, avfall av ved och bark, brännolja och kol- pulver, vilka vid behov kan ersätta var- andra. Sulfatfabrikerna är oftast helt självförsörjande med både kraft och värme.

Fabrikationsvatten

Under de första åren på 1900—talet anlades flerstädes efter förebild i USA och Tyskland sandfilter med mekaniska anordningar för tvättning av filtersan- den. Stundom kombinerades dessa fil- ter med avsättningsbassänger, vari hu- mussyrorna fälldes ut genom tillsats av kemikalier (lerjordssulfat jämte något soda). Där blott mekanisk rening kom i fråga, användes roterande silduksfil- ter, varav flera goda inhemska kon- struktioner framkom. Senare har tekni— ken på området i fråga fått en uppskat- tad nykonstruktion i vacofiltret av ty— pen roterande silduksfilter. Adkaappa- raten är byggd för fiberåtervinning en- ligt flotationsprincipen.

Numera ägnas fabrikationsvattnets ke- miska beskaffenhet samma uppmärk-

samhet som dess renhet från mekaniska föroreningar.

Byggnader och transporter

Under 1900-talets första årtionde kom de armerade betongkonstruktionerna för pelare, bjälklag och yttertak. Seder- mera har användningen av armerad be- tong gått ännu längre. Väl isolerad kan denna utnyttjas ihela byggnadskroppen. Taken görs gärna plana, dubbla, med yttre asfalttäckning på värmeisolerat underlag samt inledning av varmluft emellan ytter— och innertak. Fabriks- golven kräver särskild uppmärksamhet enär de nöts starkt av den tunga trafik, som ofta ledes över dem. Enbart cement- slipade golvytor krossas snart sönder och asfaltgolven får djupa spår. Där transportvagnarnas stråk går genom holländerier, maskinsalar och färdig- göringslokaler förstärks därför golvytor- na gärna medelst plattor av gjutjärn eller annat hårt material. .

Ända fram till 1920-talet nöjde man sig vanligen med ntsugning av ångbe- mängd och förorenad luft från fabriks- lokalerna. Följden blev ett atmosfäriskt undertryck i dessa. Under större delen av året strömmade därför kall luft oreg- lerad in vid dörröppningar och fönster. Resultatet blev ett besvärande drag samt dim- och droppbildning inomhus. Se— dan övergiek man till att genom värme- batterier förvärma ventilationsluften, som medelst fläktar pressas in i loka- lerna och håller dessa under övertryck. Detta hindrar den kyliga ytterluften från att strömma in.

Belysningsanordningarna har fram— för allt på 1950-talet varit föremål för ingående studier rörande både ljuskäl- lornas art, varvid särskilt de 5. k. lys— rören vunnit uppskattning, och lampor- nas lämpliga placering. Man har kom- mit därhän, att fabrikernas artificiella

belysning dygnet om ganska nära mot- svarar dagsljuset.

De betydande mängder av material och färdiga produkter, som måste för— flyttas i samband med massa— och pap- perstillverkning i fabriker av numera vanlig storleksordning, har påkallat en omfattande utveckling av den enkla mekanisering, som transporterna i1800- talets anläggningar hade fått.

Främst gäller detta förflyttning och uppläggning av massaveden, varvid framstegen i viss mån betingats av över- gången från vatten— till landtransport och från flottning till lastbilstrafik ej blott söderut i landet utan ock i avse- värd utsträckning i Norrland. Ett vä- sentligt incitament till mekaniseringen på detta område blev den allmänna för- kortningen av arbetstiden genom 1919 års arbetstidslag. Efter dennas tillkomst har stora kranar, särskilt kabel- och brokranar, i allt större omfattning fått övertaga de äldre timmerhästarnas och kerattbanornas funktioner. För fort- skaffning av allehanda andra råvaror och hjälpmaterial vid och inom fabri- kerna liksom av massabalar från tork- maskinsalar till magasin används ofta linbanor. För transporterna inomhus används motor— och ackumulatordrivna truckar. Särskilt har 5. k. gaffeltruckar underlättat magasinsarbetet.

Automatisering

Den utveckling, som numera populärt kallas automation, har vunnit insteg in- om massa— och pappersindustrin. Tro- ligt synes vara att vi även där går emot vidgad användning av elektronikstyrd apparatur, som kan övertaga kommuni- kationen mellan maskin och maskin vida snabbare och säkrare än människo- hjärnan. Därmed möjliggöres en allt fullständigare automatisering av de tek- niska förloppen. Ett betydande antal svenska, amerikanska, tyska och engels—

ka firmor, som tillverkar instrument och regulatorer, arbetar intensivt på dessa problem. Många idéer kom från andra industrier, där liknande problem lösts. Dylikt idéutbyte har i amerikans- ka tekniska och vetenskapliga kretsar betecknande kallats »korspollinering».

Vedbehandling

Massaveden avlämnas vid transport- leder och fabriker antingen i fallande eller i standardlängder. Tidigare hel- barkades eller randbarkades för hand i skogen. Under ogynnsamt marknads- läge för köparna händer också, att ve- den mottages obarkad. Savbarkning sker i viss utsträckning.

De äldsta barkmaskinerna arbetade med i korta längder kapad ved. Virkes- förlusten vid dem var avsevärd, 16—20 procent. För att undvika förluster vid kapningen konstruerades sedan lång- barkmaskiner för icke kapad ved som efterbarkades med lätthanterliga, elekt- riskt drivna kutterapparater. I gynn- samt fall, (1. v. s. med rak och tämligen kvistfri ved, kunde barkningsförlusten sålunda minskas ned till ca 10—15 pro- cent, vid vissa nyare konstruktioner t. o. m. blott 7—9,5 procent.

Ännu gynnsammare resultat erhölls sedermera genom 5. k. friktionsbark— ning. Denna grundades på den vid flott— lederna välkända erfarenheten, att obar- kat virke frigjordes från bark när det passerade vattenfall, strömdrag och. flottleder.

Från de små slutna periodiskt drivna barktrummor vari friktionsmetoden tidi— gast utprovades, kom man småningom fram till nutidens stora kontinuerligt arbetande trummor och tråg. Trummor— na är öppna i båda ändarna och något koniska. Genom ett flertal olika kon— struktioner har de också utformats för att möta de speciella krav, som skogs— brukets växlande sedvanor, transport—

förhållanden m. m. ställer i skilda delar av landet. För den kontinuerliga trum- barkningen har sålunda utarbetats tven- ne huvudtyper: kortvedstrummor med 2—5 m diameter och 6—12 m längd, avsedda för kapad ved i 0,6—2 m läng- der, samt långvedstrummor med ca 3 m diameter och 22—32 m sammanlagd längd av de 3 ä 4 trumkroppar, som kopplas tillsammans i serie. Sistnämnda trummor används för ved i fallande längder. De är byggda av längsgående specialformade profiljärn med öppning- ar emellan, där barken faller ut i det delvis vattenfyllda betongkar, vari trum- man roterar. Profiljärnen hålls samman av utvändigt liggande bockade balkar. I en förträfflig modern konstruktion bärs trummorna upp av tryckvatten i ett slags sinnrikt byggda kammare. Där- igenom blir friktionen vid driften mini— mal och kraftförbrukningen reduceras avsevärt. Hela upplagringen är elastisk Och skakningar i anläggningens olika delar undviks. Vid sidan av denna nya typ förekommer givetvis flera, där trummornas lagring eller upphängning sker på andra sätt.

Från omkring 1940 förekommer även- ledes trågbarkningsapparater, ursprung- ligen avsedda för sägtimmer, men sena- re även för cellulosaved. De byggs av kraftig järnplåt och är avsedda för parallellbarkning. Det vattenbegjutna virket hålls i rörelse under ständigt växlande friktion emellan timret eller vedstyckcna. Maskineriet för detta ända- mål utgörs antingen av tvenne grova skruvar eller av flera ändlösa kedjor och vid dessa fästade medbringare. Ked- jornas antal väljs med hänsyn till bark- ningsgodsets längd från tre till sex. Bar- ken jämte en del av spritsvattnet sam- las upp i en ränna och förs bort för vidare bearbetning.

Vissa trågbarkningsapparater för ved av vanliga dimensioner byggs numera

användbara jämväl för klenved, gall- ringsvirke med ned till ca 2" i topp- änden. Veden lyfts buutvis in i tråget och körs där tills hela satsen är barkad, varefter den matas ut styckevis eller ock åter buntas och lyftes ut ur appa- raten.

Situationen på arbetsmarknaden har under åren efter andra världskrigets slut 1945 förändrats därhän, att arbets- kraft för skogsbarkning mångenstädes blivit för knapp. Träindustrins stora företag har ställts inför valet emellan att bygga ut befintliga centrala bark- ningsanläggningar och att söka få lätt- skötta och driftsäkra maskiner för bark- ning i skogen. Sistnämnda alternativ har föranlett en livlig uppfinnarverk- samhet. För närvarande tillverkar åt- minstone sex svenska verkstäder nya barkningsmaskiner av fem olika typer, vardera därjämte för såväl portabel som stationär uppställning.

Vid vissa nya maskintyper utnyttjas som barkningsorgan kättingar eller stål- Wirar. Vid andra maskintyper skjuvas barken av stocken genom sex med fjä— dertryck anliggande korta barkjärn med härdade spetsar. I en tredje typ sker barkningen genom tre på en roterande trumma monterade skrapor, ansatta mot veden medelst fjäderspända motvikter etc. Särskilt stora krav ställs givetvis på de transportabla maskinerna, där å den ena sidan viss lättrörlighet i ter- rängen är önskvärd, å den andra en kompakt konstruktion erfordras för nö- dig driftsäkerhet vid de betydande på- känningar, som är ofrånkomliga vid behandlingen av exempelvis det ofta krokiga björkvirket och det senvuxna barrskogsvirket från övre Norrland. Vikten av saluförda transportabla bark- ningsmaskiner växlar också från 750 upp till 5500 kg. I stort sett har de senaste tio årens intensiva arbete med nya uppslag för ved- och timmerbark-

ningen varit framgångs— och löftesrikt. I samband därmed har genomförts en värdefull arbetsbesparande mekanise- ring vid avverkningen av virket samt vid dettas transporter till och från plat- serna för barkningen. Detta har varit till gagn ej blott vid de stora företagen norrut i landet, utan även vid rationali- sering av driften vid de talrika medel- stora och små sågverken i södra Sverige.

Tvenne omständigheter har påkallat viss förbehandling av den massaved, som skall friktionsbarkas enligt ovan angivna metoder samt på sistone även av åtskilligt av den ved, som går till det senaste årtiondets nykonstruktioner av barkningsmaskiner. Klenvirket kan i regel icke flottas utan måste transpor- teras vägledes så torrt som möjligt och blir därför besvärligt att barka. Ofta saknas därvid möjligheter till att blöt- lägga veden under så lång tid som krävs för rationell barkning. Behand- ling med ånga kan effektivt ersätta blöt— läggning. Temperaturen måste därvid dock begränsas till ca 800 C och en has- tig avkylning efter uppvärmningen är nödvändig för att hindra barken från att ånyo fastna hårt vid veden. Kostna- den för ångan blir också ofta svår att beräkna och ej obetydlig. Rationell ång- behandling för godtagbar kostnad ge- nomfördes tidigast vid ett par fabriker i början av 30-talet. Veden lades in i en stor trälåda, som i bottnen hade en grov längsgående kättingtransportör. Sedan lådan fyllts med ved, tillslöts öppningarna för in- och uttag. Ånga släpptes på så att tillåtna maximitem- peraturen hastigast möjligt uppnåddes. Värmegraden hölls i 1—11/2 timme, var- efter rikliga mängder kylvatten väl för- delat strilades över veden i 15—20 mi- nuter. Vattnet samlades i behållare och användes till förvärmning av nästa sats, varefter det gick vidare till blötlådan. Barkning i trumma kunde sedan slut-

föras på 30 minuter. Metoden togs i bruk även för flottad ved, då processen ej erfordrade mer än tredjedelen av de tider, som nyss angivits för oflottad. Ångåtgången uppges numera vara 30 kg per mal oflottad ved. Avbarkning av ångad ved kan göras med vattenstrålar under 15 kg tryck.

Låg ångförbrukning, sommartid 15— 20 kg per mal, vintertid något högre, har under senaste åren vunnits genom användning av hetvatten och kondense- rad ånga i s. k. värmekammare före be- handling i barkningsapparat. Vid den- na metod erfordras icke hastig nedkyl— ning av den värmda veden.

Den våta barken från trummor och tråg vid friktionsbarkning kan utnytt- jas till bränsle genom följande behand- lingsmetod:

Först skils barken i urvattnare från det i barkrännorna strömmande vatt- net. Urvattnaren är en roterande plåt- cylinder, perforerad med 6 mm hål. Cylindern ligger i ett tråg och har sin axel omedelbart under vätskenivån i detta. Vattnet går utifrån in genom cy- linderns perforering och ledes bort till en slambassäng. Barken följer med den roterande cylindern på utsidan ett halvt varv och bringas att falla ned på en transportör, som fortskaffar den till pressarna. Därpå pressas barken emel- lan tvenne vertikala, spiralformigt reff- lade valsar under högt tryck, upp till 140 ton per valspar. Vattnet avrinner därvid bakom och längs efter valsarnas refflor. Torrhalten kan efter tre pres- sar i serie bringas upp till 41—45 pro-- cent. Vid större anläggningar torkas barken med ekonomisk fördel även .i en apparat bestående av en liggande värmeisolerad plåtcylinder, vari en vat— ten- eller luftkyld axel roterar. På axeln, gjord av ett plåtrör, är fästade arman— av plåt, vilka matar fram barken i heta; rökgaser medströms i den fasta cylin—

dern till en transportör i direkt förbin- delse med ångpannorna. Där överlopps- gaser från ugnar eller eljest finns dispo- nibla, används de vid torkningen. Sak- nas dylika, utnyttjas förbränningsgaser från en separat ugn eldad med möjligast torrt barkavfall. I stället för spiralval- sar används även 5. k. skruvpressar med goda resultat.

Vattnet från urvattnare och pressar för barkavfallet samlas vanligen i en betongcistern. Därifrån pumpas det till ett barkslamfilter med 3 mm hål i per- foreringen. Slamfiltret minskar halten av mekaniska föroreningar i avlopps- vattnet innan detta får rinna ut i vat- tendraget vid fabriken. Det slam, som filtret skiljer ut, förs av transportör tillsammans med den bark, som går till barkpressarna.

II. Träsliperiteknik

Den i Sverige numera allmänt använ- da metoden för framställning av slip- massa, varmslipningen, utarbetades i Nordamerika under 1890—talet. Därvid ökades trycket av veden emot slipste- nen medan tillförseln av vatten under slipningen minskades till en tiondel av den, som brukades vid tidigare använd metod, den s. k. kallslipningen. Resul- tatet blev en avsevärt förbättrad massa- kvalitet tillika med en fyrdubbling av slipstolarnas kapacitet. År 1898 togs det första svenska varmsliperiet i drift vid de numera nedlagda Ellingeverken i Malung. Kort efteråt, år 1900, byggde Stora Kopparbergs Bergslags AB sin stora anläggning enligt den nya meto— den vid Kvarnsveden för att leverera slipmassa till det samtidigt färdigställ- da pappersbruket för en kapacitet av 36 000 ton tidningspapper på samma plats. Efter detta avgörande genombrott för varmslipningen skedde ett flertal nyanläggningar för sådan såväl i sam-

band med svenska pappersbruk som till avsalu direkt på världsmarknaden.

Slipning

Från en typ av slipstolar med vertikal sten på horisontal axel och tre slip- lådor, en på stenens topp och de båda andra på ömse sidor om denna samt manuell fyllning övergick man till ma- gasinsslipverk. Fyllningen skedde vid sådana automatiskt från det med slip- stensstativet sammanbyggda magasinet av 6—8 meters höjd. Pressväxlingen krävde oundvikligen någon tid, visser- ligen blott 15—30 sekunder. Dessa slip- verks närmaste efterträdare vid nybe- ställningar, stetigschleifern, arbetar utan pressväxling, så att trycket mot stenen kan hållas konstant. Huvudtypen har en enda stående vedpelare rätt över slipstenen samt tvenne stativ för med- bringare på kedjor eller för skruvar, som matar vedpelaren ned mot stenen. När stetigschleifern passerat sitt ex— perimentstadium visade den sig kunna tillgodose så gott som samtliga de önske- mål som numera rimligen kan ställas på ett gott slipverk.

Den småningom vunna framgången för stetigschleifern intensifierade arbe- tet på förbättringar även av de tidigare kannsliparna, vilkas tillverkare övergått till nya typer med breda trycklådor. Av intresse för de svenska sliperierna blev därvid Kamyr—Alfsens slipverk med automatisk vedinmatning.

De nya slipverkstyperna har konstrue- rats för en undan för undan allt större effekt. Vid magasinssliparna nådde man upp till 800 hk, vid stetigschleiferna till 2 200 hk, i enstaka fall såsom vid Voiths storslip t. o. m. 3 000 hk och en dygns- produktion av 50 ton massa. Av senare typer kan omnämnas Miag slipverk och KMW:s slipstol.

Med det högre sliptrycket och den höjda effektiviteten på slipstolarna un-

der 1900-talet steg anspråken på slip- stenarna. De ursprungliga naturstenar- ua från sandstensbrott ersattes små- ningom av armerade konststenar med bättre hållfasthetsegenskaper. Dessa fab— rikat ställde sig i regel väsentligt kost- sammare i anskaffning än naturstenar- na, men hade jämnare struktur, avse- värt större driftsäkerhet och längre tids användbarhet än dessa senare. Stundom ansågs visserligen naturstenarna ge den kvalitativt bästa massan, dock var deras försteg därvidlag ej stort nog för att i längden hålla dem konkurrensmässiga. Slipstenen måste ofta skärpas för att återfå den i dess arbete nödiga korniga ytan. Skärpningen sker vanligast genom spiralskärprulle, stundom piggrulle,som med skruvdrift för hand eller gärna med anlitande av en reversibel motor förs fram och åter emot den roterande stenen parallellt med dennas axel.

Silning och raffinering

Den från slipstolarna kommande mas- san sorteras, silas, gärna i två etapper, grovsilning och finsilning. I grovsil— ningen bortskaffas större stickor, trä- splitter o. (1. på plansilar av exempelvis trågtyp. Av finsilar må nämnas den av Andreas Alfsen konstruerade, som byg- ges av Karlstads Mek. Werkstad, samt åtskilliga utländska fabrikat av märke- na Voith, Bird, Trimbey, Apmew samt på sistone Cowan.

Den vid silarna avskilda grova mas- san behandlas i raffinörer, bland vilka den norska YVahlströmsraffinören blivit välkänd i Sverige. Den har en roteran- de sandsten, som arbetar emot en under- sten av basaltlava. Haugs kollerkvarn består av en urvattnare och en kvarn, kvarnen kombinerad med tre planeta— riskt ordnade mot varandra roterande valsar.

Såsom ovan antytts brukar massan från raffinörerna få gå till finsilning

tillsammans med övrig icke finsorterad massa.

Massaupptagning

Avvattning och massaupptagning är i viss mån likartade procedurer. Från finsorteringen kommer massan starkt utspädd till någon bråkdel av en pro- cent fiber i vattnet. Även om massan skall användas på platsen måste större delen av vattnet avlägsnas före dess transport till pappersbruket. Enklast sker detta intill ca 2 procent fiberhalt i massa- vattnet genom en avvattnare utan upp- tagningsvals. En sådan avvattnare ut- görs av en liggande roterande cylinder överklädd med viraduk. Cylindern är delvis nedsänkt i ett tråg för massavatt- net. Fibrerna avsätter sig som ett lager på duken när vattnet passerar genom denna och avrinner genom ett rör i cy- linderns centrum. Massaskiktet på cy— linderduken spolas med Sprits ned i en ränna, som leder det till ett massa- kar. Vill man, som ofta är fallet, öka koncentrationen till 6 a 8 procent fiber, anbringas en avtagningsvals ovanpå cy- lindern. På valsen fastnar massaskiktet från cylindern och skrapas med scha— ber av på transportrem e. d., som för- flyttar det vidare till användningsplat- sen. I de fall, då transport av den för— tjockade massan lämpligast sker genom pump, drivs koncentrationen av mas— san från avvattnaren ej längre än till 4—5 procent.

När massa från ett träsliperi skall gå till inhemskt pappersbruk på annan ort eller exporteras, måste avvattningen drivas längre än den nyss nämnda, eventuellt skall massan torkas. Genom pressning kan vattenhalten minskas till 55 procent. Då får man 5. k. 50-procen- tig våt slipmassa.

För den senaste utvecklingen av tek- niken vid massaupptagningen har trä- sliperierna att tacka AB Kamyr. Detta

är ett internordiskt företag för sam- arbete mellan tre stora verkstäder vid leveranser av patenterade maskiner och apparater för massaindustrin. Dess svenska intressent är Karlstads Mek. VVerkstad.

Den moderna arbetsbesparande ka- myrmaskinen avlämnar den upptagna slipmassan 50-procentig (air-dry) enligt ovanskrivna handelstermer utan att hydrauliska pressar behöver anlitas. Upptagningen av massabanan sker på en »sieber», varvid vattnet med vacuum- pump avlägsnas ur massaskiktet, när detta nått upp ovan vätskans nivåi ap- paratens viraduksklädda cylinder. Av- sugningen underlättas genom en eller två anpressvalsar på överdelen av cy- lindern samt förstärkes genom en sug- vals placerad efter anpressvalsarna. Från siebern ledes massabanan genom tvenne valspressverk och lämnar det sista av dessa för att skäras i ark på vanligt sätt och packas i balar. Därest massan skall levereras lufttorr (90-pro- centig) får den efter sista pressen pas- sera en fläkttork innan den arkskäres och förpackas.

Torkning

Huvuddelen av marknadens slipmas- sa levereras otorkad. Ehuru fraktlind— ring brukar beviljas för sådan massa, betyder den höga vattenhalten en mer- kostnad för transporterna. Stundom an- ses denna fördyring uppvägas av vissa fördelar vid användningen, som den otorkade massan erbjuder. I motsats till den torkade låter den utan svårighet upplösa sig (defibreras). Massa av 90 procent torrhalt är däremot benägen att lämna olösta småbitar, »lappar», i papperet om den ej upplöses med syn- nerlig omsorg.

De båda senaste decenniernas alltmer förbättrade fläkttork synes emellertid ägnad att avlägsna nyssnämnda olägen-

het. Massabanan från en kamyrupptag- ningsmaskin leds in i ett torkskåp med horisontella transportörer, som för ba- nan fram och åter nedifrån och upp genom skåpet. En cirkulationsfläkt hål- ler varm luft i rörelse inom skåpet och en ventilationsfläkt suger successivt ut vattenmättad varmluft och ersätter den- na med motsvarande kvantum torr, för- värmd luft. Torrluften tillförs värme dels från ett återvinningsbatteri, som tar till vara värmeinnehållet i den av- gående våtluften, dels från ett vanligt värmebatteri, som matas med (låg- trycks)ånga. Från torkskåpet går den torra massan till arkskärning och för- packning.

Förpackning

Stundom används ännu »stavförpack- ning», varvid balen av 50-procentig våt eller torkad massa i viss mån skyddas mot transportskador genom att stav el— ler ribbor i packpressen anbringas un— der de järnband eller grova järntrådar som håller ihop balen. Oftast nöjer man sig med blott järntrådar, vilkas ändar vrids ihop.

Brunsli p

På veden för brunslip ställs ej så höga fordringar som på råvaran för vitslip. Rötskadade bitar av granved får följa med för att fylla de s. k. baspannorna, där veden oftast huvudsakligen av tall — under 12—20 timmar kokas med ånga vid ca 3 atö. Både liggande och stående pannor förekommer. I de lig- gande lastas veden på vagnar, som på räls körs in i pannorna. Dessa görs helst av gjutjärn, som mindre än järn- plåt angrips av ättiksyra och andra vid basningen bildade frätande ämnen. Även används numera liggande plåtpan- nor, som invändigt skyddas med kläd- nad av kopparplåt eller syrafast mur- ning.

Vid basningen utlöses åtskilliga av vedens inkrusterande ämnen. Därige- nom blir utbytet något mindre än av den okokta veden för vitslip. Å andra sidan kräver den kokta veden mindre kraft vid slipningen samt ger en massa, varav utan tillsats av andra fiberämnen kan göras ett ganska gott omslagspap- per. Numera används brunslipmassa dock mest till grövre papp.

III. Sulfatcellulosateknik

Sulfatcellulosans råvara är numera till större delen massaved av tall samt sågverksavfall upphugget till s. k. kok- flis. Lokala förhållanden vid sågverken kan medge, att hacken levereras ens- artad av tall eller gran. Eljest förekom- mer den i blandning av båda träslagen. Blandad råvara erhålls även av skadad ved och klenved från gallrings- och rensningshyggen. För vissa specialkva— litetcr, t. ex. cellulosa till 5. k. kabel— papper, används prima granved.

De viktigaste hjälpmatcrialen är dels natriumsulfat (glaubersalt), som utgör den tillsats vid koklutens framställning, varigenom alkaliförlusterna under fab- rikationsprocessen ersätts, dels bränd kalk för kausticering av alkalit i luten. Flerstädes ombränns den s. k. mesan (kalkslammet) efter kausticeringen för ny användning.

Kokning

Nutida sulfatkokare är vanligen fasta, stående, av svetsad järnplåt utan inner- klädnad och rymmande 60—160 ms. För cirkulation av kokluten har kokarna an— ordningar, s. k. kalorisatorer m. ni. en- ligt Morteruds, Schauffelbergers m. fl. konstruktioner.

Tre huvudkvaliteter av sulfatcellulosa förekommer, blekbar, blekt och oblekt stark, s. k. kraftmassa. För blekbar mas- sa upptas sluttemperaturen vid kok- ningen till 180—1850C, på ungefär 3

timmar. Kraftmassan behandlas lång- sammare. Dess högsta koktempcratur, 160—1700C, bör ej uppnås förrän ca 5 timmar efter ångans påsläppning. Kokets totala omloppstid blir därvid 6—7 tim: mar. Den egentliga koktiden blir för både blekbar massa och kraftmassa om- kring 3 timmar. Tömningen av kokarna sker i båda fallen vanligen under tryck genom massans avblåsning till s. k. dif- fusörer.

Vid några nya sulfatfabriker före- kommer kokning i kontinuerlig drift i stället för intermittent (Fengersfors och Wifstavarf ) .

Alkaliåtervinn ing

Första förutsättningen för effektiv al- kaliåtervinning är, att största möjliga mängd av den använda luten, svartluten, tages till vara med ett minimum av vat- tentillsats vid massans tvättning. Detta sker genom förträngning av luten i dif- fusörerna.

Diffusörerna är slutna stående plåt- cylindrar med ungefär samma rymd som kokarna. De uppställs vanligen i »batterier» om 6—10 st. i ring kring ett centrumrör, till vilket kokarnas avblås- ningsrör för massa och lut kan anslutas. Upptill förlängs centrumröret med ett svängbart rörstycke, som kan kopplas till en flänsad studs på vilken som helst av ringens diffusörer. Den ånga, som avgår från luten vid trycksänkningen under blåsningen, går till en central s. k. lutfålla, där av ångan medryckt lut och massa samlas.

Invändigt har diffusörerna silbottnar, som släpper igenom svartlut och tvätt- vatten från massan. Ett rörsystem ma- növrerat från en ventilcentral sätter rummet under silbottnen i envar dif- fusör i förbindelse med överdelen av nästa diffusör i ringen samt med behål- larna för svartlut. Vid tvättningen av massan förträngs svartluten i diffusö-

ren först med »svaglut» från annan dif- fusör, där tvättning pågår, och slutligen med rent varmvatten. Svartluten och något av tvättvattnet går till sodahusets svartlutscisterner, återstoden av svaglut anrikas som nyss angivits. Den på sil- bottnen samlade tvättade massan spolas ned i ett massakar med omrörare. Vid på senare tid anlagda sulfatfabriker tvättas massan i serie på filter av typ »Oliver eller Wolff etc. särskilt i sam- band med s. k. kontinuerlig kokning.

Från sodahusets behållare leds svart- luten till vacuumindunstning i appara— ter för avlägsnande av så stor del av dess vatteninnehåll, att den blir bränn- bar i finfördelat tillstånd. Apparaterna arbetar i serie om 4—5 »effekter», en »effekt» med färskånga och övriga med lutånga. Den förtjockade luten eldas medelst ett insprutningsaggregat i en ångpanna, vars underdel är utformad som en vattenkyld ugn. Tuberna skyd— das däri genom formstycken av gjut— järn, s. k. Bailey-block. Smältan av luten rinner från ugnens botten till cisterner, där den löses i vatten. Till aggregatet hör ekonomiser, luftförvärmare samt elektrofilter för återvinning av subli- merat alkali. Aggregatet lämnar ca 5 000 kg ånga per ton massa. Det konstruera- des tidigast av den kanadensiska ingen- jören Tomlinson och infördes i Sverige år 1935. Numera förekommer även svenska varianter därav. Uppfinningen har möjliggjort en avsevärd förbättring av värmeekonomin vid sulfatfabriker- na och dessa är numera självförsörjan- de i värme och ångkraft.

Till alkaliåtervinningen hör även kausticeringen av den lösta smältan, »grönluten», varvid de karbonat, som denna bl. a. innehåller, delvis överförs till hydrat. Kausticeringen sker genom tillsättning av bränd kalk. Därvid bil- dat kalciumkarbonat utskiljes och sedi- menteras. Den erhållna klara lut, »vit-

lut», som samlas över sedimentet, in- nehåller väsentligen natriumhydrat och natriumsulfid och utgör sulfatcellulosa- fabrikernas kokvätska. Vanligen tillsät- tes den därvid med ungefär lika stor kvantitet svartlut. Denna tillsats av in- aktivt alkali anses i viss mån minska vitlutens lösande inverkan på cellulosa— fibern.

Kausticeringen sker numera vanligen kontinuerligt. Metoderna därvid är ut— arbetade i USA och kombinerade med automatisk tvättning av mesan på ett roterande filter. Detta är en liggande, delvis under vacuum arbetande cylin- der, klädd med monelduk, som släpper igenom tvättvattnet men uppfångar och avvattnar mesan. Denna kan i den förut omnämnda roterande ugnen brännas för att ånyo användas för kausticering av grönluten.

Silning och kollring

För utskiljande av kvist, halvkokt flis, större fiberknippen o. dyl. från den blåsta och därvid defibrerade massan användes kvistfångare och silar av ett flertal typer. Allmännast syns numera de roterande biffarsilarna förekomma vid de svenska sulfatfabrikerna, ofta i kombination med eftersilar. Bland upp- skattade konstruktioner av inhemskt ur- sprung nämns Jönssons och Jönsson— Lindgrens silar samt Ahlfors—silar. Vad som utsorterats från silarna bearbetas i en defibrör av någon modern konstruk- tion, som arbetar snabbare och mera arbetsbesparande än de tidigare vanliga kollergångarna. Den erhållna s. k. kvist- massan utnyttjas till grövre omslags- papper och papp.

Efter silningen följer avvattning till 15—20-procentig konsistens av den van- ligen starkt utspädda massan och där- efter vanligen kollring, behandling av massan på ett antal kollergångar. Dessa består av tvenne vertikala runda granit-

stenar eller basaltlavastenar, rörligt för- enade med en gemensam vertikal axel, som driver dem i kretsgång på en lig- gande sten. De uppställs vanligen i se- rier på så sätt, att massan automatiskt kan passera den ena kollergången efter den andra, innan den tappas i ett mas- sakar. Kollringen knådar massan och skiljer därvid fibrerna åt utan att för- korta dem samt anses höja vissa av mas- sans fysikaliska egenskaper. Den utför på ett för fibrerna skonsamt sätt en del av holländarens funktioner.

Blekning

Den tidigare enligt ganska primitiva metoder skeende intermittenta blekning— en av sulfit- och sulfatcellulosa har se- dan 1920-talet varit föremål för en mål- medveten och alltjämt fortgående ratio- nalisering. Sålunda har man övergått till s. k. flerstegsblekning, varvid mas- san successivt behandlas med kända blekmedel, klor och klorkalklösning (kalciumhypoklorit) samt däremellan tvättas och alkaliseras. Genom den mo— derna davenportpressen kan massans koncentration efter tvättning emellan blekningsstegen åter höjas från 6 å 8 procent till 30 a 35 procent. Processen sker vanligen kontinuerligt. Förutom nyssnämnda traditionella blekmedel an- vänds nya sådana, klorit och klordi- oxid ofta i kombination med tradi- tionella blekningsmedel.

Sulfatmassans blekning sker i 5—8 steg. Genom denna behandling uppnås en mycket hög vithet. Därav erhålls ett opakt (ogenomskinligt) papper utan el- ler med ringa tillsats av fyllnadsämnen, kaolin o. dyl., som ger tryckpapper en icke önskvärd tyngd. Vidare lämpar den sig väl till att framställa ett emballage- papper, som med kraftpapperets håll- fasthetsegenskaper förenar en för färg- tryck på omslag för vissa märkesvaror

ofta lämpligare ljus färg eller vithet i stället för den mörka tonen av oblekt kraftmassa.

Massaupptagning och torkning

Cellulosan torkas i regel, om den skall exporteras eller eljest användas på av- lägsen ort. Vid integration av massa- fabrik och pappersbruk eller då blott korta transporter kommer ifråga, nöjer man sig med att avvattna upp till 50 procent torrsubstans.

Upptagningsmaskinen för våtmassa byggs ofta som ett förenklat våtparti till en pappersmaskin med inloppslåda, planvira med suglådor samt guskpress, men efter denna blott ett par pressval- sar med filt, som leder massabanan till en upprullningsanordning. För att kun- na bekvämt hanteras, görs rullarna ej bredare än 1,0—1,2 m vid 0,3 m dia- meter. Stundom ersätts planviran, som kräver rätt avsevärt längdutrymme, av upptagningsmaskin med sugsieber lik- nande de nutida träsliperiernas.

Om massabanan skall torkas till 90 procent abs. torrhet, får den passera ännu ett par pressvalsar före torkpar- tiet med lufttork eller med såväl van- liga torkcylindrar som lufttork.

Biprodnkter vid sulfatcellulosa- tillverkningen

Vid fabrikationen av sulfatcellulosa erhålls vissa biprodukter: av svartluten sulfatsåpa, ur kondensatet från kokar- na terpentinolja och metanol (metyl— alkohol, träsprit).

Sulfatsåpan samlar sig som ett skikt över svartluten i cisternerna. Genom behandling av såpan med syra eller na- triumbisulfat erhålls rå tallolja, som se— nare bearbetas vid något av de fyra stora reningsverk som numera är i drift inom landet. Därvid utvinns genom de- stillation och centrifugering ett flertal

industriellt användbara ämnen, främst renad tallolja för såpfabrikation och harts för papperslimning, men även becklim för träfiberplattor och krack- ningsoljor.

Råterpentinen avblåses tillsammans med ånga vid »gasningen» av koken och renas till handelsvara genom destilla- tion i kolonnapparater samt slutligen tvättning med hypoklorit.

IV. Sulfitcellulosateknik

Råvara för sulfitcellulosan har i Sve- rige hittills väsentligen varit granved. Fr. o. m. 1955 har en i Stora Koppar- bergs Bergslags AB utarbetad metod möjliggjort att med fördel under vissa lokala förhållanden beträffande råvaru- basen använda tall- i stället för granved till sulfitcellulosa. Ännu torde emeller- tid icke med någon visshet kunna förut— ses i vilket tempo och till vilket omfång en eventuell övergång till den nya märk— liga metoden är att räkna med.

Björkved har sedan ett par årtionden i stigande utsträckning använts vid någ- ra norrländska sulfitfabriker och även i mindre skala här och var i mellersta och södra Sverige. Även aspved kan med fördel och utan större maskinella och andra anläggningar bearbetas i van- liga sulfitfabriker men tillgången på så- dan ved är förhållandevis obetydlig. Aspen är i vårt land sällan skogbil- dande utan förekommer mestadels in- sprängd i björk- eller barrskogsbestånd. Lövträcellulosans speciella användbar- het i pappersfabrikationen har inled- ningsvis i korthet redan omnämnts.

Beredning av koksyra

Råmaterial för sulfitfabrikernas kok- syra är svavel eller svavelkis, som vid förbränning ger svavelsyrlighet, samt kalksten, vars kalkhalt under vatten- begjutning förenas med svavelsyrlighe-

ten till kalciumbisulfit i vattenlösning (: koksyran) .

Nutida roterande svavelugnar har automatisk inmatning av svavlet, för- bränningskroppar för effektiv bland- ning av svavel och förbränningsluft samt förbränningskammare för sublime- rat svavel. Förbränningen kan hållas under ständig kontroll och gasen till absorptionstornen når upp till maxi- mum ca 16 volymprocent svavelsyrlig- het.

I de senaste årtiondenas etageugnar, Lurgis, Kuhns och Nicols—Freemans m. fl., inmatas den pulvriserade kisen vanligen på översta etagen, får under omröring passera ett antal underliggan- de etager motströms mot den inpressa- de förbränningsluften och faller slut- ligen på en transportör, som förflyttar kisbränderna till upplag, varifrån de levereras till koppar- eller järnverk för bearbetning på de metaller, som ingår i kisen. Gasen från ugnarna anses ej kunna få högre volymprocent av svavel- syrlighet än ca 11. Denna gas är dess- utom stundom förorenad av ämnen i kisen, selen och arsenik, som vållar för- lustbringande ojämnheter i koksyran. Även om dessa numera kan bemästras genom effektiv rening av gasen syns de ge anledning till att svavlet flerstädes föredrages framför svavelkisen.

Gasen från svavel- och kisugnar be- frias från aska och andra fasta partik- lar samt från svavelsyra genom att tvät- tas i kraftiga duschar med kallt vatten varpå den ytterligare nedkyles i effek- tiva kylare. Den framdrives vidare av fläktar till syratorn (med invändig syra- fast murning) av armerad betong. Syra- tornen har i basen en rost, som bär upp fyllningen av kalkstensstycken över vil- ka kallvatten silar uppifrån tornens topp samt möter den renade och kylda gasen, som pressas in vid tornens baser. I den mån kalkstenen därvid löses, på—

fylles ny kalksten uppifrån. Råsyran, som samlas under rosten, pumpas till en sedimenteringsbassäng, där lerslam och andra föroreningar i kalkstenen får sjunka till botten. Den klara koksyran går vidare till cisterner, där den värmes och anrikas på svavelsyrlighet genom inblåsning av ånga och gas från färdiga kok. Cisternerna är av järnplåt med syrafast invändig murning. De beräknas för övertryck.

Kokning

Allmännast använder sulfitfabrikerna stående kokare av 150—350 kbm volym. Kokarna byggs av järnplåt och deras insida skyddas emot svavelsyrlighet och koksyra medelst inmurning bestående av mestadels två lag formtegel, mot- ståndskraftigt mot syra och temperatur- variationer samt liggande i likaledes syrafast vattenglasmurbruk. I allt större utsträckning ersätts vid ny- och om- byggnader de invändigt av murverk skyddade kokarna liksom även tryck- syracisterner med sådana av s. k. com- poundplåt. Denna plåt sammansätts av ett olegerat eller låglegerat tryckkärls- stål och ett med detta över kärlens hela inneryta fast förbundet korrosionsbe- ständigt kromlegerat stål. Detta sist- nämnda utgör 10—20 procent av com- poundplåtens tjocklek. Genom att kvan- titeten av det kostsamma höglegerade materialet sålunda reduceras har de ekonomiska möjligheterna att utnyttja detta väsentligt ökats. Detta förhållande väntas bli av stor framtida betydelse för cellulosaindustrin. Tidigare med- förde de stående kokarnas betydande höjd en ej ringa tryckskillnad emellan innehållet i kokarnas nedre och i dessas övre delar. Därmed följde en viss kvali- tativ ojämnhet i massan. Sedan den metallurgiska utvecklingen ställt syra— fast armatur till förfogande för cirkula- tion av koksyran, kan kokarna lämna

en helt igenom likartad massa. Kok- syrans cirkulation sker med hjälp av en kraftig pump, som pressar syran från kokaren genom tuberna i en s. k. kalo- risator under samtidig uppvärmning ge- nom ånga omkring tuberna. Ett flertal olika metoder för cirkulationen har kommit till användning, här i landet mestadels med nordiska tekniker som uppfinnare. En livlig uppfinnarverk- samhet har jämväl ägnats andra detal— jer i sulfitkokerierna, anordningar för flisens fyllning i och massans tömning ur kokarua, förgasningen, fortlöpande kontroll av kokens gång 0. s. v.

Kokningsproceduren avser för sulfit- massa liksom för sulfatmassa att lösa ut de ämnen, särskilt lignin, som kittar samman cellulosafibrerna i veden. Givet- vis anpassas koksyrans sammansättning, koktiden och temperaturen under den- na efter de önskade egenskaperna hos slutprodukten. Svenska Cellulosaför- eningens statistik upptar stark, lättble- kande och blekt sulfit för papperstill- verkning samt därjämte blekt sulfit, s. k. dissolving pulp för kemisk bearbetning. Sistnämnda blekta massa år till större delen viskoscellulosa (silkemassa) för framställning av fiber till textiländamål, konstsilke och cellull, ävensom av vils— kosfolier m. rn. För annan kemisk bre- arbetning tillverkas högalfacellulosa och ädelcellulosa, ävcnledes blekt. Som höug- alfacellulosa betecknas massa med upp till 93 procent alfacellulosahalt. Massa med mer än 93 procent dylik halt br'u- kar kallas ädelcellulosa.

I stort sett kokas stark sulfit med r'e- lativt svag syra under försiktig upptaxg- ning till förhållandevis låg sluttempera- tur, ca 1250 C, lättblekande sulfit med starkare syra och sluttemperatur inemtot 1400 C samt viskoscellulosa ungefär soym lättblekande, men under forcering :av uppvärmningen till maximitemperatiu- ren. '

Silning, blekning, massaupptagning, torkning och förpackning

Sedan koket avslutats med utblåsning av huvudparten svavelsyrlighetsgaser och kokånga till gasningscisternerna, avtappas den förbrukade koksyran un- der minsta möjliga utspädning för att utnyttjas till sprittillverkning eller in- dunstning. Slutligen spolas massan med varmvatten ned i tvättningsbingar, stora öppna behållare av betong, oftast kakel- klädda. Bottnen är täckt med siltegel, genom vilkas perforering tvättvattnet avrinner.

En effektiv defibrering motsvarande den som sker vid sulfatkokens avblås— ning till diffusörer under relativt högt tryck sker sålunda vanligen icke vid sulfitkokarnas tömning. Den sker i stäl- let sedan den med varmvatten rentvät- tade massan tagits upp ur bingen. Det- ta görs antingen genom spolning med efterföljande avvattning eller i en ope- ration genom s. k. massaösare, som grä- ver ut den våta massan. Denna ledes på transportband till separatorn, en något konisk liggande cylinder vari en med träpinnar försedd axel roterar och dri- ver massan från cylinderns lillände till utlopp vid storänden. Vid massans knåd— ning emellan pinnarna på axeln och pinnar på insidan av cylindern rivs fiberknippen isär och fibrer som häf— tar vid okokta hitar, kvistar o. dyl. lös- göres. Rikligt med vatten tillsätts den grötlika massan från separatorn som sedan får passera ett kvistsåll, där de okokta kvistarna uppfångas medan spädvattnet med de frilagda fibrerna rinner vidare till silarna.

Silningen sker på plansilar, eller silar liknande dem, som redan omnämnts i fråga om sulfatmassan. Det avfall, som skils av från den renade fibern vid kvistsåll och silar, defibreras till kvist- massa, användbar till grövre papper

eller papp. På senare tid renas massan i s. k. centricleaners med mycket gott resultat.

Massaupptagning, torkning och för- packning sker för sulfitmassa på unge- fär samma sätt och med likartade ma- skinella hjälpmedel som ovan omnämnts för sulfatmassa.

Viskoscellulosa

Som utredningens statistik visar, har tillverkningen av viskoscellulosa nått ett kvantitativt avsevärt omfång inom Sve- riges sulfitindustri. Här torde vara plat- sen att något erinra om den kvalitativa utveckling som denna speciella fabrika- tionsgren vunnit och som i åtskilliga hänseenden varit betydelsefull för lan- dets sulfitcellulosateknik i dess helhet.

Intill dess att framställningen av svensk viskoscellulosa började, åren 1919 —20, avsåg våra sulfitfabriker att vä- sentligen producera massa för pappers- brukens behov. Den storartade utveck- lingen av cellulosaindustrin var då till väsentlig del grundad på erfarenhets- kunskap, ännu med ganska ringa stöd av mera djupgående kemisk forskning och därmed vunnen kännedom om fab- rikationsprocesserna och dessas pro- dukter. Variationer i kokningen vållade exempelvis inom rimliga gränser inga påfallande olägenheter när massan an- vändes till papper. Annorlunda blev förhållandet när massan skulle utnyttjas i viskosindustrin. Då måste kraven på likartad kemisk sammansättning av mas- san ställas högre. Detta problem stimu— lerade forskningsverksamheten vid före- tagen, ej minst i fråga om metoder för kontroll av tillverkningens gång och fabrikatets kvalitet. Betydelsefullt i sist- nämnda hänseende har det vetenskap- liga samarbete blivit, som flerstädes kommit till stånd emellan de svenska leverantörerna och laboratorierna hos

dessas stora köpare på exportmarkna- den.

Bland de tekniska förbättringar som under senaste årtionden kommit till- verkningen av såväl viskoscellulosa som papperscellulosa till godo må nämnas åtgärder för luftig och torr upplagring av veden. Vidare har apparaturen för friktionsbarkningen, flishuggningen (mångknivsmaskinerna) och flissorte— ringen rationaliserats med mera jämn— stor och renare kokflis som resultat. Kokarnas fyllning med flis har gjorts mera effektiv. Genom utsugning av luf- ten i kokarfyllningen innan koksyran ledes in har vunnits en möjligast full- ständig impregnering av flisen med det ligninutlösande mediet. Den gamla di- rekta kokningen bibehålls men har ställts under pålitlig kontroll genom an- ordningar för koksyrans cirkulation jämte nya regulatorer och mätnings- instrument. Arbetets fortgång i silerier- na regleras också under kontroll, var- igenom den särskilt för viskoscellulosan önskvärda jämnheten i massans kvali- tet befordras. Mest påfallande framsteg har nog gjorts i avseende på bleknings- metoderna, som redan förut omnämnts beträffande sulfatmassa. Sannolikt sy- nes, att på detta område det växande intresset för viskoscellulosan inneburit ett starkt incitament, vars resultat blivit till gagn jämväl vid framställningen av den för pappersbruken avsedda blekta cellulosan.

Tekniken för viskoscellulosan företer också några särdrag, som icke har mot- svarighet när det gäller papperscellu- losa.

Ett sådant är, att »upptagningen» av koken till högsta fastställda temperatur bör ske snabbast möjligt.

Vidare måste åt viskosmassans slut- behandling i sulfitfabriken ägnas en omsorg, som icke är påkallad i fråga om papperscellulosa. Massabanan bör

ha jämn »botten», alltså i genom:ikt vara väl sluten som gott papper nen icke flammig. Den måste därtill ha ge- nomgående jämn fuktighetshalt, ej bott en inom vissa gränser genomsnittlig så— dan. Önskvärt är också, att arkens di- mensioner hålls fullt exakta liksom "id »renskurct» papper. Den gamla »klip- pen» med avsevärd tolerans för arkens längdmått har ersatts av noggrant ir- betande Skärmaskiner.

TallsuI/itmassa

Sedan länge har praktisk erfarenhet gjort välbekant, att kalciumbisulfitmeto- den icke är användbar för att koka tall- ved därest denna ved, som vanligen är fallet, jämte splinten har 5. k. kärna. Denna sistnämnda innehåller nämligen avsevärda mängder av ämnen, som hird- rar ligninets utlösning och därmed cel- lulosafibrernas friläggande.

Därjämte har tallved i regel mycket högre halt av extraktivämnen än gran- ved, genomsnittligt 3—5 procent och i kärnan upp till 20 procent emot gran- vedens 1—2 procent.

Efter mångåriga utredningar och för— sök vid Stora Kopparbergs Bergslags AB:s fabriker i Skutskär och Central- laboratoriet i Falun kunde bolagets tek- niska ledning år 1955 vid Skutskär ge- nomföra en ekonomiskt fördelaktig om- läggning av driften enligt en ny metod för framställning av tallsulfitmassa.

Det bör erinras, att jämsides med den praktiska försöksverksamhet och där— jämte viss grundforskning rörande tall- vedens problem som alltifrån 1920-talet utfördes inom Bergslaget, en omfattan- de ren grundforskning ägnades samma problem vid Tekniska Högskolan och Cellulosaindustriens Centrallaboratori- um i Stockholm. Främst var det pro— fessorerna Erik Hägglund och Holger Erdtman jämte deras medhjälpare, som genomförde detta arbete och därigenom

gav de tidigast framkomna empiriska erfarenheterna ett gott stöd av teore- tiskt vetande ägnat att ge värdefulla riktlinjer för den praktiska metodiken.

Efter halvsekelskiftet år 1950 fann sig Bergslaget i viss mån i samma be- kymmersamma situation som sedan en mansälder andra massavedsförbrukare flerstädes i landet _ en otillräcklig till- gång på granvcd för den växande mas- sa- och pappersproduktionens behov.

Det nya läget för vedförsörjningen vid Bergslagets massafabriker gav an- ledning att fullfölja det uppslag att ut- nyttja tallved som 1929 givits genom dr Ragnar Söderquists lyckade tvåstegs- kokning med natriumbisulfit.

Trenne moment i tillverkningen stod i förgrunden vid det 30-åriga förarbetet och den slutliga utformningen av den nya metoden:

. utlösningen av vedfibern i tallvedens kärna; avhartsningen av den erhållna tall- sulfitmassan; den ekonomiska återvinningen av använda kemikalier.

1. Koksyran bereds för närvarande av natronlut och svaveldioxid från kis- eller svavelugn. Kokarna satsas med en blandning av förvärmd färsksyra och Överlutningssyra från föregående kok. Det nya koket inleds sålunda vid hög temperatur. Efter genomförd impregne- ring drages större delen av kokarens syrainnehåll av och hydrolysperioden inleds genom att ren svaveldioxid till- föres. Hydrolysen får pågå någon tim- me, varefter kokaren gasas ned. Netto- koktiden är ca 10 timmar, sålunda ej längre vid tvåstegsprocessen för tall än vid enkelkokning av gran, vilket inne- bär, att den förstnämnda icke erfordrar ökning av förutvarande kokerikapaci- tet. Massan tvättas i diffusörer så att en avlut av 20 procent torrhalt erhålles. Avlutens koncentration, betydligt högre

än efter enkelkokning, är till fördel både i spritfabriken och vid den efter- följande indunstningen.

2. Att de under termen hartssvårighe- ter sammanfattade företeelserna kom- mer i förgrunden vida mer vid sulfit- kokning av tallved än när granved är råvara beror på tallvedens redan om- nämnda större halt av extraktivämnen, mest harts. Sulfitlnassa av tallved krä- ver därför en särskilt effektiv avharts- ning. Denna sker vid Skutskär på ke- misk väg med natronlut efter massans tvättning i diffusörerna, utan mekaniska anordningar som vid t. ex. det för gran- sulfit flerstädes använda Schibbyeför— farandet.

3. Återvinningen av natronlut och svaveldioxid ur dranken från spritfabri- ken har på sistone genomförts utan tidi- gare tillämpad samkörning emellan sul- fit- och sulfattillverkningarna. Sulfit— fabriken blir därmed åter en sluten en- het oberoende av sulfatfabriken. Det nya systemet ger många tekniska för- delar och bättre ekonomi än som vid samkörningen kunde vinnas.

Dranken jämte den tiosulfatlösning, som erhållits under återvinningspro- cessen indunstas på välbekant sätt (tryckindunstning med tre effekter) till omkring 52 procent torrhalt. Tjockluten förbränns i tomlinsonugn och smältan löses. I en settler får lösningen klarna och genom upprepad karbonatisering skiljes sedan i den klara luten natrium- bikarbonatet från svavelföreningar. Tio- sulfatlösningen i dessa sistnämnda åter- förs till indunstning. Det gasformiga svavelvätet förbränns till svaveldioxid, som leds tillsamman med gasen från kis— eller svavelugnar. Natriumbikarbo- natet avkarbonatiseras till natronlut, som jämte svaveldioxiden ger koksyran. Kolsyran från avkarbonatiseringen ut— nyttjas för karbonatiseringsprocesser- na i återvinningsanläggningen.

De summerade tekniska fördelar, som vid Skutskär vunnits genom den etapp- vis genomförda utvecklingen vid sulfit- massekokningen från kalcium- till na- triumbas, från enkel till tvåstegs upp- slutning av flisen och från utbyte av granved mot tallved som råvara, anges i ett föredrag av ledaren för utarbetan- det av metoden och anläggningen av fabrikationen utgöra:

Malbarheten har väsentligt stegrats. »Greaseningsförmågan» har blivit mycket god, så att greaseproofpapper kan framställas av torkad cellulosa, oblekt eller blekt.

Massautbytet har ökats, visserligen under något minskad avvattning på torkmaskinerna.

Blekbarheten har ökats, så att högre vithet och reducerad styrkeminskning erhålls vid lägre klorförbrukning.

Den våta tallmassans styrka är, såvitt hittills kan bedömas, väl så god som andra eellulosamassors. Särskilt gäller detta töjningen vilket är av betydelse, när pappersmaskinernas hastighet hål— les hög som förhållandet är t. ex. för tidningspapper.

För tryckpapper i allmänhet är mas- sans goda absorptionsförmåga av värde.

Hartshalten i oblekt tallmassa är låg- re än den i sulfitmassor normalt före- kommande. I blekt massa är den påfal- lande låg (ca 0,06 procent).

Slutligen torde böra nämnas, att de väsentligt större möjligheterna att fram— ställa olika massatyper enligt kalcium- bisulfitmetoden än med sulfatmetoden1 ingalunda minskats vid framställningen av tallsulfitmassa enligt Bergslagets me- tod. Denna medger modifikationer på många sätt alltefter vedens kvalitet och ändamålet med produkten, massan.

Den ekonomiska behållningen av Bergslagets metod beror som vanligt i dylika fall på två moment: marknads-

priset på den nya massan och dentas produktionskostnad.

Vad marknadspriset beträffar, kan först en småningom samlad erfarenhet bli avgörande. Den kvalitativt högtstå- ende produkt, som erhålls genom meto- den, gör emellertid sannolikt, att t;ll- verkarens konkurrenskraft på markna- den väsentligt ökas under avsevärd tid framåt.

Det andra momentet, produktionskost- naden, är åtminstone lokalt lättare att beräkna. I sitt nyssnämnda föredrag har dr Söderquist framlagt en jämförande kalkyl för kalciumgran- och natrium- tallsulfitmassa. Såsom varit att vänta, ligger de största besparingarna i det tills vidare lägre priset på tallved gent- emot granved och därnäst i det större massautbytet vid tvåstegskokning jäm- fört med enkelkokning. De väsentliga merutgifterna är kapital- och under- hållskostnader för nyanläggningen jäm- te arbetslöner vid denna. Facit blir en differens av 20 kronor per ton massa till tallsulfitens favör, alltså 600 000 kro- nor per år vid en medelstor fabrik om 30 000 tons kapacitet. Den extra investe- ringen för övergång till den nya meto- den vid en gransulfitfabrik av nyss- nämnd storlek anges till 6 milj. kronor.

Av än större ekonomisk betydelse än nyss angivna vinst på nyinvestering torde emellertid bli den ökning av rå— varubasen, som övergången från gran till tall innebär. Övergång till tall kan sålunda ej sällan ge en sulfitfabrik möj- ligheter att öka sin tillverkning. Likaså bereds företag med produktion av både slipmassa och sulfitcellulosa utsikter att driva upp sliperiets tillverkning, om disponibel granved kan reserveras för denna.

Lokal knapphet på virke, som är lämpligt för kalciumbisulfitmetoden och

1 Se utredning av H. W. Giertz, Svensk papperstidning nr 23 år 1953.

träslipningen, har blivit ett problem, som utom i Sverige numera möter i näs- tan alla länder inom den nordeuropeis- ka barrskogsregionen kring Östersjön och vid Atlantens nordöstra kust. Ena- handa blev förhållandet än tidigare vid världens andra traditionsrika område för massaindustrin, de nordöstra de- larna av USA med virkesförsörjning från atlantiska skogsregionen. Import från Canada kan där på grund av trans- portkostnaderna blott i viss mån göra bristen mindre kännbar.

Den sedan flera årtionden i fråga om nyanläggningar stagnerande sulfitcellu- losaindustrin inom nämnda båda för världens försörjning med massa och papper betydelsefulla områden har till- förts avsevärda nya möjligheter, om det hämmande inflytandet av allt knappare tillgång på granråvara elimineras genom

utnyttjandet av Bergslagets metod för tallsulfitcellulosa. Detta ger uppfinning- en i fråga en betydelse, som närmast motsvarar den av träslipningens och de båda träcellulosametodernas tillkomst under 1800-talet.

Sulfitavlut

Självrunnen eller till 50 procent in- dunstad sulfitavlut används till damm- bindande besprutning av grusvägar, de här i landet vanligaste. För avstånd från sulfitfabrik intill ca 100 km uppgivs transportkostnaderna medge att utnyttja avluten utan föregående indunstning.

Av nedanstående uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framgår i vad utsträckning inhemsk sulfitlut un- der budgetåret 1952—53 ersatt importe- rat klorkalcium som dammbindnings- medel vid vägväsendet.

Klorkalcium

Indunstad sulfitlut (Alldeles över- vägande del där- av ca 50-procen- tig _ ca 32DB)

Rålut (Självrunnen ca 16” B)

Förbrukning ......................... Behandlad våglängd .................. Utspridd kvantitet per km dammbunden

våglängd .......................... Utspridd kvantitet per km grusväg. ..

73 000 ton 51 659 km

52 000 ton 9 144 km

390 000 m3 9 256 km

1,41 ton 0,86 ton

5,75 ton 0,62 ton

42,05 m3 4,62 m3

Snlfitsprit

Framställningen av sulfitsprit omfat- tar följande procedurer efter den för avlutens beskaffenhet liksom för huvud- produkten, cellulosan, avgörande mas- sakokningen: lututtagning, neutralise- ring och klarning, jäsning, destillering och absolutering (avlägsnande av vat- ten ur destillatet).

Redan år 1931 framhöll professor Hägglund, att en hög bashalt i koksyran medför stora fördelar för utbytet och kvaliteten av massan. Stegringen av bas- halten är dock förenad med nedbryt-

ning av sockret i luten. Denna motsätt— ning emellan å ena sidan cellulosatill- verkningen, å den andra spritframställ- ningens intressen tvingar till att från fall till fall söka finna en för fabrika- tionen i dess helhet lämplig medelväg vid kokningen. Dennas betydelse för avlutens halt av jäsbart socker och där- med för utbytet av sulfitsprit belyses i övrigt av siffror i norrlandsutredningen 1942, som angav 165 liter Slö—procentig sprit per ton tillverkad konstsilkemassa emot blott 100 liter sprit när koket läm- nar stark sulfit.

Något tidigare hade dr David Johans- son publicerat andra betydelsefulla re- sultat av studier rörande förhållandet emellan sockerhalt och massakvalitet. Han påvisade, att maximal mängd av socker i avluten och motsvarande sprit- utbyte kan ernås, om en hårt nedkokad, till kreatursfoder lämplig massa fram- ställs genom snabb kokning vid onor- malt låg kalkhalt i koksyran.

Vid åtskilliga fabriker praktiseras olika metoder för att utvinna mera avlut än den självrunna efter koken. Förträng- ning med vatten och tunnlut samt spe- ciella filter har därvid anlitats.

Ett livligt intresse, ej minst från ve- tenskapligt håll, har ägnats lutens neu- tralisering med mesa eller kalkuppslam- ning. Klarningen av luten har succes- sivt förbättrats, likaså kylningen.

Även jäsningsprocessen rationaliseras undan för undan och goda resultat vinns både genom förbättrad periodisk jäsning och genom kontinuerlig sådan. Enligt en av de svenska kontinuerliga metoderna återförs en del av vörten med däri befintlig jäst till ett tidigare stadium av jäsningen. Enligt en annan avsepareras jästen efter slutad jäsning och en del av den återföres till den ännu ojästa klara avluten medan åter— stoden prepareras till foderjäst.

Som näringsmedel för jästen tillföres diammoniumtosfat, ammoniak och fos- forsyra.

Destillationen sker vanligen i en se- parat lutkolonn, varifrån spriten i form av ånga överförs till en rektifikations- kolonn. Den ganska komplicerade de- stillationsprocessen måste noggrant kon- trolleras. Såväl temperatur- som tryck- rcglering har därvid anlitats, den först- nämnda uppgives numera vara lämp- ligast. Finkelolja och metanol m. fl. för- oreningar avlägsnas i möjligaste mån genom särskilda anordningar.

För absoluteringen torde i Sverige

vanligast utnyttjas den s. k. hiagmeb- den med kaliumnatriumacetat, som bia- der vatten och åter avger detta vid hög temperatur.

För att hindra missbruk av sulfitsprit till förtäring denatureras den med kr)- tonaldehyd.

En del av i landet tillverkad sulfi- sprit kommer till användning som m)- torbränsle, s. k. lättbentyl (25 % abSJ- luterad sprit och 75% bensin). Där- jämte har spriten blivit råvara för orgi- nisk-kemisk industri vid ett antal av Sveriges största cellulosaproducerande företag.

Inalles 33 sulfitspritfabriker inom lan- det beräknas ha en sammanlagd kapi- citet vid full drift av 100 milj. liter 95- procentig sprit. Ungefär 77 procent av denna kapacitet anses ha utnyttjats un- der tiden efter andra världskriget för de ändamål, som anges i vidstående ta- bell.

Sulfitavlut som bränsle

I sulfitfabrikernas självrunna avlut är torrsubstansen 12—16 procent, i dran- ken från sulfitsprittillverkning 8—12 procent. Därest dylik torrsubstans skall utnyttjas som bränsle, varvid en torr- halt av lägst 50 procent, helst 55 pro- cent, erfordras, måste betydande kvanti- teter vatten avlägsnas, genomsnittligt 6—9 kg för varje kg bränsle.

Problemet att fylla sulfit- och sulfit- spritfabrikernas bränslebehov från torr- substansen i egen avlut blev högaktuellt under andra världskrigets bränslebrist och fick en ganska allmänt utnyttjad lösning från början av 1950-talet. Den- na lösning innebar dels effektivisering av lutavdragning och indunstning, dels speciella anordningar för den till 50 procent eller något mera indunstade lutens förbränning.

Lutavdragningen sker genom förträng- ning med tunnlut och varmvatten. Det

Från sulfitspritfabrikema utlämnad sprit lillverkningsåren 1945/46—1952/53 i 1 OOO-tal liter 525-procentig

Utlämnat till Spritcentralen

för försäljn. som

Tillverk-

ningsår för be—

skattning (förtäring)

annan sk attefri sprit än motor- sprit

Utlämnat för export

Använt i tillverkarens egen rörelse

för kem.- teknisk fabrika- tion

för annat ändamål

1945—46 1946—47 1947—48 1948f49 1949—50 1950—51 1951—52 1952—53

10 228 14 183 22 585 12 542

2 165 10 191 15 813

3 313

42 498 32 032 15 783 30 291 43 122 26 443 21 297 23 854

14 968 25 971 25 923 19 056 19 886 22 629 20 823 22 076

306 7 584 150 256 9 118 86 482 10 932 82 616 10 419 76 495 10 877 104 441 12 278 107 332 12 520 201 364 12 246 89

75 829 81 692 75 946 73 478 76 750 77 581 73 886 61 942

lär dock vanligen vara oekonomiskt att driva denna längre än att lutens genom- snittliga halt av torrsubstans med mer än ett par procent understiger den för Självrunnen lut nyss angivna.

Vid indunstningen måste beaktas, att avluten ej har enhetlig sammansättning. Denna kan variera ej blott i samband med kvaliteten av den cellulosa som kokas utan även ifråga om dess halt av kalciumföreningar, vilka är särskilt be- svärliga genom avsättningar på appara— turens värmeytor. Svårigheter av in- kruster möts genom tillsats i avluten av vissa kemikalier, genom effektiv meka- nisk rengöring eller genom ombyte av ånga och lut i värmeväxlarens kanaler, så att den kondenserande ångan får lösa lutens avsättningar. Särskilt sistnämnda förfarande uppges medföra tidsbespa- ring och vara fullt effektivt. Metoden för indunstningen bestämmes vidare av lokala förhållanden, främst möjligheter— na att utnyttja lågtrycksånga. Värme- okonomiskt fördelaktigast är s. k. mot- trycksindunstning, men denna förutsät- ter, att indunstningen kan kombineras med leverans av lågtrycksånga till de- stillation av sulfitsprit, till blekning el-

ler till torkning av massan, vilket allt å andra sidan betyder en viss minskning av eljest disponibel mottryckskraft ge- nererad av lågtrycksånga. Där behov av

-värmeånga icke föreligger, används va-

cuumindunstning med 3—5 effekter lik- som i sulfatfabrikernas sodahus. Värme- ekonomin därvid är ej så god som mot- trycksindunstningens, men riskerna för inkruster är mindre.

Vid Loddby sulfitfabrik installerades år 1949 en eldningsanordning, som visat sig kunna utan tillsatsbränsle effektivt förbränna 55-procentig lut och fått an— vändning vid flertalet av de 22 fabri- ker, som numera tillgodogör avlut som bränsle. Loddbyhrännaren är en utanför ångpannans eldstad placerad, med eld- fast material utfodrad, väl värmeisole- rad muffelugn. l ugnens ena ände mynnar munstycket för lutens finför- delning. Den förvärmda förbrännings- luften införs dels tangentiellt i den cy— linderformade muffeln, dels parallellt med dennas axel (cyklon- eller virvel- förbränning enligt en idé från USA).

En komplettering av Loddbymetoden, som ännu måhända behöver mera all— mänt genomföras, gäller åtgärder att

oskadliggöra askan från det nya avluts- bränslet. En mindre del av denna aska stannar på tuber i ångpannan och kan avlägsnas genom effektiv sotblåsning. Den större delen följer med rökgaserna och kan i vissa fall vålla sanitära olägen- heter i fabrikens omnejd. Där dylika varit kännbara, har hittills utprovats mekaniska stoftavskiljare och skrubber— tvättning av rökgaserna. Resultatet an— ges vara, att 80 procent av askan kan uppfångas. Ej obetydliga kvantiteter varmvatten står därvid att utvinna vid skrubbern.

V. Detibratormassa och halvkemisk massa Defibrator— eller asplundmassa

Som en av pappersindustrins märk- ligaste landvinningar under det tjugon- de seklet är att räkna den vidgade an- knytningen till byggnads- och embal- lageindustrierna. Denna har skett ge- nom träfiberplattorna för byggnads- ändamål samt genom wellpapp och an- nan papp för emballage som ersättning för trä, plåt, juteväv m. m. De nya pro- dukternas kvalitet och ekonomi kräver emellertid andra fibermassor som halv- fabrikat än de tidigare dominerande slip-, sulfat- och sulfitmassorna. De har erhållits i nutidens defibratormassa och halvkemiska massa, som bådadera där- till med åren har vunnit användnings— områden vida utöver de ursprungligen avsedda.

Det kvalitativt bästa och alltjämt ut- nyttjade av de material, som uppfanns före defibratormassans tid, framställ- des på 1920-talet av W. H. Mason i USA och därmed framställda plattor gå i handeln under benämningen masonit. Masons metod blev emellertid i väsent- liga delar patentskyddad och kunde därigenom i Sverige monopoliseras av

ett enda företag som med framgång och under upprepade produktionsökningar exploaterat den så långt de lokala re- surserna på allenast en produktionsort och framställningssättets ofrånkomligt intermittenta art medgivit.

År 1934 kom genombrottet för en ra- tionell kontinuerlig svensk metod för defibreringen av massa till träfiberplat- tor och därmed möjligheter att obero- ende av det amerikanska patentet upp- taga tillverkningen av fullgoda fiber- plattor, som numera tillverkas på ett flertal orter inom Sverige: Den första av dessa var Ljusne, där Ljusne-Woxna AB nämnda år anlade en wallboard- fabrik, som utrustades med av ingenjö- ren Arne Asplund konstruerade skiv- kvarnar, defibratorer. Maskinerna för- des i marknaden av AB Defibrator i Stockholm.

Asplunds metod är grundad på en termo-mekanisk egenskap hos ved och annat material ur växtvärlden, där cel— lulosafibrer och lignin ingår, såsom ba- gass, halm och hampa. Vid vissa tem— peraturer, för ved 175—183D C, mjuk- nar och smälter det ligninhaltiga mem- bran, som håller samman cellulosafib- rerna. Dessa kan samtidigt skiljas åt med relativt ringa kraftförbrukning och utan att nämnvärt skadas. Materialför- lusten vid processen blir ej större än vid slipningsförfarandet. Den inskrän— ker sig i huvudsak till de 5—10 procent av vedmassan, som efter den kortvariga värmebehandlingen utgörs av vattenlös- liga ämnen. De utvunna fibrerna har en anmärkningsvärt hög »freenes» och den— na egenskap underlättar väsentligt av- vattningen av den osedvanligt tjocka massabanan för plattorna.

Asplundmetodens apparatur består av en behållare för träflisen med matnings- anordning till en rörformad förvärmare med skruvtransportör av rostfritt stål, där uppvärmningen sker med mättad

vattenånga under tryck. Från förvärma- ren matas materialet kontinuerligt in emellan defibratorns malskivor, den ena fast och den andra roterande. Behand- lingen i förvärmare och defibrator krä- ver blott ca en minut på vartdera stället. Den defibrerade massan blåses sedan till en cyklon, där vatten tillsättes för uttunning innan massan samlas i behål- lare med omrörare. Alltefter lokala för- hållanden silas den därpå före eller efter raffinering. Denna sker numera i s. k. raffinator, som arbetar kontinuer- ligt med hydrauliskt tryck och preci- sionreglering av distansen emellan mal- skivorna. Därvid kan massan noggrant anpassas med hänsyn till såväl beskaf- fenheten av råvaran som ock de olika fordringar som ställs på det slutliga fabrikatet, träfiberplattor, isolerings- plaittor, tak- eller golvpapp, wellpapp etc.

Hittills har i regel framställningen av detfibratormassa och av sådant helfabri- kati som plattor och vissa pappsorter varfit lokalt integrerade. Den raffinera- de och silade massan går sålunda från sina massakar direkt till den nedan be- skrivna apparaturen för tillverkning av plaittor eller till papp- och pappers— malskiner.

lHär har förut framhållits, att bygg— natds- och emballageindustrierna i vår tidt väsentligt ökat sin användning av prmdukter från pappersindustrin. Detta mål belysas av några siffror rörande en av de kvantitativt mest betydande av de ifrågavarande