SOU 1956:36

Skogsbrukets arbetsmarknad : utredning

10009. CD wqoo x]

Område V ..................... 54,4

Jönköpings .................... 55,9 Kronobergs .................. . 56,3 Kalmar ....................... 51,6

[0 1 238,5

1 296,0 1 224,4 1 198,4

owe—7.0

uber!

Område VI .................... 13,9

Blekinge ...................... 20,2 Kristianstads .................. 14,8 Malmöhus ..................... 4,3 101 ,9 Hallands ...................... 26,6 490,4

Hela riket 49,5 1 494,7

5” :» 301,2

467,4 338,7

CP.”? cos—[ooo

Källmaterial

Beträffande tillväxten: Skogsstatistisk årsbok 1952. » virkesförrådet: 2:a riksskogstaxeringen. » invånareantalet: 1950 års folkräkning. » skogsmarksarealen: 1944 års jordbruksräkning. 1 m3 sk = hel trädstams volym med bark.

i tabell 1. Eftersom skogsbruket till denna medräknats i befolkningssiffror- övervägande del rekryterar sin arbets- na. Arealuppgifterna bygger på 1944 års kraft bland landsbygdens manliga be- jordbruksräkning. Några hastiga för- tolkning i åldern 15—65 år har endast ändringar av skogsmarksarealen skei

Tabell 2. Skogsmarksarealens fördelning på storleksgrupper och ägarekategorier länsvis enligt 1944 års jordbruksräkning

Skogsmarkens fördelning på storleksgrupper ägare

Högst 25—100 100—400 Över 400 näää &]??? 82355?

25hektar hektar hektar hektar , g 5 1 a

skogar skogar skogar Område I .............. 3,3 14,1 17,8 64,8 34,3 27,7 38,0 Norrbottens ............ 2,1 11,3 13,6 73,0 59,3 10,3 30,4 Västerbottens ........... 4,4 17,8 17,1 60,7 36,6 23,3 40,1 Jämtlands .............. 2,6 11,5 22,2 63,7 12,1 45,2 42,7 Västernorrlands ......... 4,9 17,3 21,4 56,4 9,9 46,6 43,5 Område II ............. 8,2 21,4 16,9 53,5 14,4 37,0 48,6 Gävleborgs ............. 5,1 19,9 20,6 54,4 11,3 43,5 45,2 Kopparbergs ............ 8,0 20,5 14,4 57,1 22,0 32,6 45,4 Värmlands ............. 12,0 24,6 16,6 46,8 5,7 36,9 57,4 Område III ............ 12,4 26,0 19,2 42,4 16,5 20,4 63,1 Stockholms ............. 11,9 30,3 25,3 32,5 13,6 10,0 76,4 Uppsala ................ 13,6 22,1 15,5 48,8 16,9 35,3 47,8 Södermanlands .......... 13,1 22,3 19,7 44,9 15,9 7,3 76,8 Östergötlands ........... 10,1 28,6 24,8 36,5 15,6 15,0 69,4 Gotlands ............... 27,6 48,3 18,4 5,7 11,1 3,0 85,9 Örebro ................. 11,8 17,9 11,8 58,5 17,0 35,6 47,4 Västmanlands ........... 10,8 27,3 17,8 44,1 22,3 24,5 53,2 Område IV ............. 30,0 38,9 17,2 13,9 12,3 6,0 81,7 Göteborgs o. Bohus ..... 38,1 42,2 16,0 3,7 11,0 1,9 87,1 Alvsborgs .............. 27,2 43,8 18,1 10,9 9,8 5,5 84,7 Skaraborgs ............. 31,4 27,6 16,0 25,0 17,8 9,1 73,1 Område V .............. 15,9 44,6 22,9 16,6 10,3 7,6 82,1 Jönköpings ............. 19,5 51,9 19,1 9,5 9,2 4,7 86,1 Kronobergs ............. 20,2 43,4 19,4 17,0 9,6 13,0 77,4 Kalmar ................ 8,8 38,9 29,5 22,8 12,1 5,7 82,2 Område VI ............. 27,7 42,6 14,9 14,8 9,6 2,4 88,0 Blekinge ............... 25,4 46,5 16,8 11,3 5,9 3,6 90,5 Kristianstads ........... 30,7 39,0 13,0 17,3 10,2 1,8 88,0 Malmöhus .............. 25,8 25,9 21,5 26,8 14,9 1,7 83,4 Hallands ............... 26,8 48,7 13,4 11,1 10,2 2,4 87,4 " Hela riket 8,6 21,7 18,1 51,6 24,2 25,2 50,6

ker överförts från impediment till skogs- produktiv mark. Skogsmarksarealen i hela riket har sålunda enligt dessa upp- gifter ökat med 1% eller med ca 217 000 hektar.

De största skogsvidderna i förhållan- de till den manliga landsbygdsbefolk- ningen i arbetsför ålder finns i Norr-

inte, varför uppgifterna från 1944 fort- farande i stort sett är tillförlitliga. Det- ta bestyrkes av preliminära uppgifter från 1951 års jordbruksräkning. Såsom väntat visar dessa siffror dock en viss stegring främst beroende på att ny skog planterats på förutvarande åker eller ängsmark samt genom att dikade mar-

land. Norrbottens och Jämtlands är med sina 66 respektive 63 hektar skogspro- duktiv mark per invånare de i förhål- lande till befolkningen skogrikaste lä- nen. Även Västerbotten, som har 49 hek— tar skog per invånare, ligger högt över riksmedeltalet, vilket är ca 18 hektar per manlig landsbygdsinvånare. De läg— sta talen noteras för Skånelänen samt Göteborgs och Bohus län. I Sydsverige intar Smålandslänen en särställning med omkring 12 hektar skog per invånare. Inte något län i södra Sverige när dock upp till medeltalet för hela riket.

Enbart uppgifter om skogsmarksare- alen ger inte en rättvisande bild av skogsbrukets betydelse i olika områden. I tabell 1 har därför även införts upp- gifter om tillväxten i förhållande till in- vånareantalet. Tillväxten är såsom fram— går av tabellen betydligt större i Jämt- lands län än i Norrbottens län trots att arealen per invånare är något större i det senare länet. Skogsarbetet kräver följaktligen större genomsnittlig arbets- insats av landsbygdsbefolkningen i Jämtlands än i Norrbottens län. De läg- sta tillväxttalen per invånare noteras liksom beträffande arealens storlek för Skånelänen samt Göteborgs och Bohus län.

Arealen per invånare är mer än dub- belt så stor i område I som i något annat område. Tillväxten per hektar är dock inte ens hälften så stor i detta område som i övriga delar av landet. På grund av de väldiga ödebygdsområdena blir ändock tillväxten per invånare den stör- sta i landet. Område II når emellertid upp till praktiskt taget samma tal bero- ende på markens högre produktivitet.

I genomsnitt växer skogen i hela lan- det med i det närmaste 50 mask per manlig landsbygdsinvånare i arbetsför ålder. I de fyra nordligaste länen är tillväxten drygt 80 mask, i Småland un— gefär 55 mask och i Skåne-Halland-Ble-

kinge knappt 14 mask per invånare. Om man räknar med att varje avverkad ku- bikmeter kräver 0,7 dagsverken (se kap III) innebär det, att det i genomsnitt för hela landet behövs 35 dagsverken per år och manlig landsbygdsinvånare i arbetsför ålder för arbetet i skogen. För område I blir det 58 dagsverken, för Småland 38 och för Skåne-Halland- Blekinge 10 dagsverken. Det innebär att drygt 20 % av den totala arbetsinsatsen av den manliga landsbygdsbefolkningen i de fyra nordligaste länen behövs för skogsbruket. Till och med i Skåne-Hal- land-Blekinge ianspråktar skogen 4 % av den totala arbetsinsatsen. I ett föl- jande kapitel skall arbetskraftsåtgången i skogsbruket sättas i relation till enbart jordbruksbefolkningen. I de här använ- da befolkningstalen är stadsnäringarna på landsbygden medräknade.

Brukningsdelarnas storlek

Liksom inom andra delar av närings- livet råder det inom skogsbruket vissa skillnader i arbetsförhållandena vid större och mindre företag. Detta sam- manhänger bland annat med att ”små- företagen” inom skogsbruket till stor del drives med ägarens och hans famil— jemedlemmars egen arbetskraft. Bonde— skogsbruket utgöres huvudsakligen av små brukningsdelar under det att bo- lags— och allmänna skogar som regel drives i större enheter.

De större skogsägarnas skogsmarks- innehav är ofta fördelat på en mängd enheter vilket inte sällan är fallet även för små skogsägare. Storskogsbruket har dock i genomsnitt större enheter. Bruk— ningsdelarnas fördelning på olika stor- leksgrupper säger sålunda mycket litet om ägosplittringen. Detta hindrar dock inte att brukningsdelarnas storlek i hög grad påverkar arbetsförhållandena.

- 25 ha 25-100 ha 100—400 ha över 400 ha

2 3 4 1 2 Område 1

1 2 3 1 Område IV

Område Il

Område V

12.

3 4 1 2 3 4 Område Ill

9' is 6% 14. 9%14 $%

4 1 3 4 Område VI

Figur 2. Skogsmarksarealen fördelad på brukningsdelar av olika storlek områdesvis

ning på storleksgrupper framgår av ta- bell 2. Närmare hälften av skogsmarken tillhör som synes av tabellen bruknings- delar med högst 400 hektar skog. Nära nog 1/3 tillhör skogsbruk omfattande högst 100 hektar. Stora driftsenheter fö- rekommer framförallt i Norrlandslänen samt Kopparbergs, Värmlands, Uppsala och Örebro län. Brukningsenheter med mindre än 25 hektar representerar en särskilt stor andel av skogsmarken i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kristianstads län.

Skillnaderna mellan olika geografiska områden är såsom belyses av figur 2 mycket stora utom beträffande storleks- gruppcn 100—400 hektar, som i samt- liga områden svarar för mellan 15 och 23 % av skogsmarken.

Storskogsbruket är mest framträdan- de i område I och II, men även i område III har det en betydande andel av skogs— marken. Småskogsbruket dominerar i områdena IV—VI, vilka omfattar större delen av Götaland. Ur den här anlagda

synvinkeln kan det sägas, att det inom södra Sveriges skogsbruk går en struk- turgräns mellan Svealand och Götaland. Småskogsbrukets utpräglade dominans begränsas till Götaland.

Skogens fördelning på ägarekategorier

Ägandeförhållandena inom skogsbru— ket är resultatet av en lång utveckling. Under de senaste decennierna har dock förskjutningarna mellan olika grupper av ägare varit små.

Såsom framgår av tabell 2 utgöres ungefär 1/4 av den svenska skogsmarks- arealen av allmänna skogar, 1/4 av ak- tiebolagsskogar och hälften av övriga enskilda skogar, d v s bondeskogar. Pro- portionerna varierar dock mycket mel- lan olika områden.

De allmänna skogarna är särskilt väl— representerade i de båda nordligaste lä- nen inom område I. I Norrbottens län äger det allmänna tre femtedelar och i Västerbottens län drygt en tredjedel av

Allmänna skogar Aktiebolags skogar Övriga enskilda skogar

område Virkes-

Tillväxt förråd

Virkes— förråd

Virkes-

Tillväxt förråd Tillväxt

29,6 13,2 16,8 12,9 10,2 12,9

18,0

30,7 12,7 18,0 15,2 12,8 11,8

Hela riket 20,8

31,2 37,3 38,7 20,8 19,4 5,9 6,3 7,8 7,4 5,9 2,8

24,8 25,3

28,4 39,2 49,5 62,4 81,2 82,0 81,2

57,2

40,9 48,6 62,6 78,5 79,8 85,4

53,9

skogsmarken. I övriga delar av landet är de allmänna skogarnas andel betyd- ligt mindre. Procentuellt sett är de minst företrädda i Värmland och Blekinge. Större delen av de allmänna skogarna ligger i norra Sverige. Inte mindre än tre fjärdedelar ligger sålunda i Norr— land.

Aktiebolagsskogarna har sin största andel av skogsmarken i område II, men de är också välrepresenterade i område I och III. Ca 45 % av skogsmarken är bolagsägd i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och ungefär en tred- jedel i Uppsala, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. I Skåne och i Bohus- län äger bolagen mindre än 2 % av skogsmarken.

Bondeskogarna upptar inom samtliga sex områden större arealer än någon av de båda andra ägarekategorierna var för sig. Den största andelen redovisas för Blekinge län inom område VI med 90 % och den minsta för Norrbottens län inom område I med 30 %. Inom områ- dena I—II — bortsett från Värmlands län _— (alltså inom Norrland jämte Kop- parbergs län) upptar bondeskogarna mindre än hälften av skogsmarken. Bön- dernas skogsinnehav är särskilt domi- nerande inom områdena III—VI, alltså i de 17 södra länen. Inom dessa områden tillsammantagna upptar bondeskogarna drygt 80 % av skogsmarken. Bondesko—

garna är sålunda särskilt välrepresente- rade i de delar av landet, som har den största befolkningstätheten. De allmän- na skogarna har den största omfatt- ningen inom områden med utpräglade glesbygder.

Uppgifter om de olika ägarekategori- ernas andel av tillväxten saknas för om- rådena IV—VI. I stort sett torde den dock för dessa områden sammanfalla med arealfördelningen inom de olika områdena. Tabell 3 har beträffande till- växten uträknats utifrån detta antagan- de. I tabellen har även införts uppgifter om virkesförrådets procentuella fördel- ning på ägarekategorier.

Jämföres den procentuella fördel- ningen av marken med den procentuella fördelningen av virkesförrådet inom respektive områden var för sig finner vi att avvikelserna är ganska små. För hela riket blir dock skillnaderna något större. Medan bondeskogsbruket, som är rikligast företrätt i södra Sverige med dess högre bonitet, omfattar 50,6 % av hela landets skogsmark svarar det för 53,9 % av virkesförrådet. 24,2 % av skogsmarken hör till allmänna skogar och de svarar för 20,8 % av virkesför— rådet medan bolagsskogarna omfattar 25,2 % av skogsmarken samt ungefär lika mycket av virkesförrådet. Förrådsskill- naderna sammanhänger med de allmän- na skogarnas genomsnittligt lägre bonitet.

III. Arbetskraftsbehovet

Det statistiska material, som står till buds för beräkning av sysselsättnings- volymen inom skogsbruket och behovet av skoglig arbetskraft, är mycket knapp- händigt. Svårigheterna att mäta syssel- sättningen accentueras av att en stor del av de i skogen sysselsatta endast delvis får sin utkomst från skogsarbete.

Avverkningsberäkningar

För att få en uppfattning om den tota- la arbetskraftsinsatsen i skogen är det nödvändigt att utifrån uppgifter om av- verkningskvantiteterna räkna ut hur många dagsverken, som erfordras för att få fram detta virke. Genom dylika beräkningar kan man också få en upp- fattning om den framtida arbetskrafts- åtgången.

Som utgångspunkt för uppskattning- en av den sannolika arbetskraftsåtgång— en har tagits vissa av statens skogsforsk- ningsinstitut uppgjorda avverknings- prognoser, vilka i stort sett baserats på resultaten av den andra riksskogstaxe- ringen. För Götaland, Svealand samt Gävleborgs län och landskapet Härjeda- lcn har härvid de avverkningsberäk- ningar utnyttjats, som skogsforsknings- institutet verkställt för Södra Sveriges skogsindustriutrednings räkning. Dessa beräkningar avser de årliga virkesutta- gen av såväl barr— som lövskog, uttryckt i skogskubikmeter, och omfattar fyra 10-årsperioder, räknat från åren 1945— 1950. Årsavverkningarna i hela ifråga- varande område utom Härjedalen upp—

går under de fyra 10-årsperioderna i genomsnitt till ca 40,9 milj. mask.

Beträffande övre och mellersta Norr- land (Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt landskapet Jämtland) har den av skogsforsknings- institutet år 1946 utförda 40-årsprogno- sen, Vilken förordats av Norrlandskom- mittén, i första hand legat till grund för arbetskraftskalkylen. Dessa avverk- ningsberäkningar —— med utgångspunkt från andra riksskogstaxeringen åren 1938—1941 har angivits i kubikmeter fastmått inom bark och omfattar endast gagnvirke och annat virke av barrträd. För jämförbarhet med prognosen för landet i övrigt har därför ifrågavaran- de årsavverkning av barrskog, utgöran- de ca 11 milj. maf ib, omräknats till vo- lym skogskubikmeter med bark, varvid kvantiteten ökats med 20 % eller till 13,2 milj. mask.

Härtill har vidare lagts ett årligt av- verkningsbelopp för lövträd, vilket för ifrågavarande område uppskattats till 3,5 milj. mask. Denna uppskattning har grundats på den av skogsforskningsin- stitutet år 1947 för Norrlandskommittén uppgjorda överslagskalkylen rörande årsavverkning av lövträd under en 10- årsperiod framåt ( SOU 1948:32 , sid. 172). Institutet har för de fyra nordli— gaste länen angivit ifrågavarande av- verkningsbelopp till ca 4,8 milj. 1113 fast mått på bark men framhållit bla att man för närmast efterföljande perioder torde böra räkna med avsevärt lägre

belopp. I detta sammanhang anför Norr— landskommittén bl a, »att stora avverk- ningar för bränsle- och kolningsända- mål skett under krigsåren. Speciellt tor- de dessa avverkningar ha gått hårt åt björkskogen i de bättre avsättningslä- gena. Då skogsforskningsinstitutet inte gjort några justeringar med hänsyn till den tid som förflutit från riksskogstaxe- ringen torde man sålunda kunna befara, att de numera möjliga avverknings- kvantiteterna inte obetydligt understiga de ovan angivna». Med hänsyn härtill har årsavverkningen av lövskog i här ifrågavarande område som nämnts re- ducerats till 3,5 milj. mask. Med tillägg för Härjedalen (ca 1,0 milj. mask) en- ligt Skogsforskningsinstitutets tidigare nämnda avverkningsberäkningar åt Söd- ra Sveriges Skogsindustriutredning skul— le således de totala avverkningskvantite- terna i område I utgöra omkring 17,7 milj. mask per år i genomsnitt under en 40-årsperiod.

Senare gjorda avverkningsberäkning- ar visar att de här använda beräkning- arna synes ha underskattat de möjliga avverkningskvantiteterna särskilt i nor- ra delen av landet. För att få en vid varje tidpunkt så riktig bild av läget som möjligt är det nödvändigt att suc- cessivt göra de omräkningar som föran- ledes av nytt material. För att möjlig- göra dylika omräkningar har utred- ningen ansett det angeläget att relativt utförligt redovisa sina beräkningsmeto- (ler.

Arbetskraftsåtgången per mask

För att uppskatta arbetskraftsbehovet på grundval av avverkningskvantiteter— na erfordras ett genomsnittligt mått på arbetsåtgången uttryckt i dagsverken per fastställd enhet, lämpligen skogs- kubikmeter. Vid en beräkning av den

framtida arbetsåtgången bör hänsyn ta- gas till den fortgående rationaliseringen av skogsarbetet. Den huvudsakligen först under efterkrigsåren påbörjade me— kaniseringen har hittills främst berört skogstransporterna. Under det närmaste decenniet kommer rationaliseringen sannolikt att fortsätta i ökad takt. Sett ur arbetskraftssynpunkt torde mekani- seringen icke minst komma att beröra (len manuella barkningen, som för hel- barkning vanligen uppskattas kräva om- kring hälften av det totala huggnings— arbetet. övergång till mekaniserad bark- ning väntas ske i ökad omfattning dels vid avverknings- eller avläggsplatserna, dels genom att barkningsarbetet i stör- re utsträckning än f n utföres vid indu- strierna med deras möjligheter till ma- skinbarkning i stor skala. I anslutning härtill kan även framhållas, att en redu- cering av den tunga och arbetskrävan- de handbarkningen torde göra skogsar- betet mera attraktivt. Minskningen av arbetskraftsåtgången genom fullständig övergång till maskinbarkning bör dock inte överskattas. Redan nu sker ju näm- ligen en del av barkningsarbetet maski- nellt. Vidare bör uppmärksammas att avverkningsarbetet inte utgör mer än 60 —70 % av det totala arbetet i skogen. Hänsyn måste också tagas till att även maskinbarkningen kräver manuell ar- betskraft. Som exempel på vad maskin- barkning kan betyda för arbetskrafts- åtgången kan nämnas, att domänverket räknar med att dess totala arbetskrafts- åtgång skulle minska med 10—15 % vid fullständig övergång till mekaniserad barkning. Vid företag som relativt sett har större antal huggare och mindre maskinbarkning blir givetvis arbets- kraftsbesparingen större vid fullständig övergång till maskinbarkning.

De olika ägaregrupperna inom skogs— bruket torde fn ha icke obetydliga va-

riationer i arbetskraftsförbrukning per avverkad kubikmeter. Storskogsbrukets större driftsenheter och dess i många fall lämpligare arrondering möjliggör en mera mekaniserad drift och ett mera rationellt utnyttjande av arbetskraften än vad som är möjligt inom småskogs- bruket.

Arbetsåtgången varierar även mellan Härom framhålles i Norrlandskommitténs principbetänkan- de (SOU 1949: 2, sid. 45), att »i södra och mellersta Sverige är med all sanno- likhet arbetsåtgången per kubikenhet vid avverkning högre än i Norrland beroen- de på sämre arbetsteknik och i vissa avseenden ogynnsammare drivningsför— hållanden.» Den större intensiteten i skogsvärdsarbetet i södra delen av lan- det ansågs också verka höjande på ar- betsåtgången utslagen per mask. olika landsdelar.

De vid senaste riksskogstaxeringen konstaterade förskjutningarna i virkes- förrådet mot södra Sverige väntas med- föra ökade avverkningar i de mellersta och södra delarna av landet. Höjningen av virkesförrådet hänför sig företrädes- vis till grövre dimensioner, som vid av- verkningarna är de minst arbetskrävan- de i förhållande till kubikmassan. Där- jämte förekommer sannolikt barkning i mindre utsträckning i södra än i nor- ra Sverige, vilket förhållande väntas bli ytterligare accentuerat genom att tim- merdimensionerna i södra Sverige så- väl absolut som relativt kommer att visa den största ökningen. Vad gäller massa- veden bör i anslutning härtill framhål- las, att avverkningarna av detta sorti- ment numera torde kräva större arbets- åtgång per kubikenhet än tidigare till följd av sänkning av minimidimensio- nerna. Ökningen faller dock särskilt på Norrland, där massaveden är det domi— nerande gagnvirkessortimentet. Det här förda resonemanget leder till att själva

huggningsarbetet sannolikt utgör en mindre del av hela arbetsåtgången i södra än i norra Sverige.

I hittills verkställda utredningar om skogsbrukets arbetskraft har arbetsåt- gången i allmänhet angivits till 1,0 eller 0,9 dagsverken per misk. Numera kan man räkna med mindre dagsverksåt- gång. Den följande kalkylen över arbets— ätgången inom skogsbruket avser all ar- betskraft utom förvaltningspersonalen. Behovet av arbetskraft avser alltså, för- utom huggning (inkl. förekommande barkning) och körning, olika skogs- vårdsåtgärder, stämpling, skogsvägbygg- nad, skogens byggnadsarbeten och flott- ning i egen regi (utom havsflottning). Arbetet hos flottningsföreningarna och den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafi- ken har icke medräknats i kalkylen be— roende på svårigheterna att erhålla ett tillfredsställande material rörande ar- betskraftsåtgången för dessa arbetsupp- gifter. I den i det följande redovisade arbetskraftskalkylen, som avser fullt va- na yrkesarbetare, har arbetsåtgången per avverkad mask beräknats till 0,7 dagsverken i medeltal för hela landet. Relativt stora lokala variationer före- kommer dock beroende på sortiments- sammansättningen (virkets medelgrov- lek), barkningsgraden, skogsvårdsbeho- vet mfl faktorer.

En beräkning av arbetskraftsbehovet, uttryckt i antal årsarbetare måste grun- das på en uppskattning av antalet dags- verken per man och år. Om enbart sön- oeh helgdagar samt semester borträknas skulle teoretiskt 280 dagsverken kunna utföras. Det faktiska genomsnittliga an— talet dagsverken måste emellertid bli betydligt mindre, bla på grund av bor- tovaro, som förorsakas av olycksfall och sjukdom. Antalet effektiva arbetsdagar påverkas också av sådana faktorer som otjänlig väderlek, förflyttning till olika

arbetsplatser och behov av proviante- ringsresor. Utredningen har därför i den följande arbetskraftskalkylen räk- nat med 240 effektiva arbetsdagar per man och år. Av uppgifter från företag inom storskogsbruket framgår att man i allmänhet räknar med detta dags- verksantal för de årsanställda arbetar- na. Såsom jämförelse har i texten även redovisats arbetskraftsbehovet om varje årsarbetare kunde utföra 280 dagsver— ken. Beräkningen utgår vidare från för utsättningen att avverkningen motsva— rar från skogsvårdssynpunkt acceptabla uttag.

Det aktuella och framtida arbetskraftsbehovet

I tabell 4 redovisas det enligt ovan angivna metoder beräknade genomsnitt- liga årliga behovet av skogsarbetare un- der cn 40-årsperiod, fördelat på geogra- fiska områden. De angivna siffrorna måste såsom tidigare framhållits be- traktas som uppskattningar, vilka sär- skilt för de olika områdena kan vara mer eller mindre tillförlitliga. Eftersom senare verkställda avverkningsprogno- ser synes tyda på att avverkningarna

inte blott i Övre Norrland utan även i andra delar av landet skulle kunna bli större än de här angivna torde det an- givna arbetskraftSbehovet kunna betrak- tas som ett minimum.

Såsom framgår av tabell 4 har den genomsnittliga årsavverkningen i lan- det under en 40-årsperiod beräknats till omkring 58,6 milj. mask. Denna avverk- ningskvantitet skulle vid en uppskat- tad normalprestation av 0,7 dagsverken per avverkad mask kräva en arbets- åtgång av ca 41 milj. dagsverken per år. Beräknat efter en arbetsinsats av 240 dagsverken per man och år motsvarar detta ett behov av ca 171 000 årsarbetare.

Om arbetsåtgången förändras med 0,1 dagsverken per avverkad mask betyder det en förändring av antalet årsarbetare med ca 24 500 man. Vid en dagsverksåt- gång av 0,8 blir resultatet således, så— som framgår av följande sammanställ— ning, att arbetskraftsbehovet stiger till 195 000 och om arbetskraftsbehovet be- räknas efter 0,6 dagsverken att det sjun- ker till ca 147 000 årsarbetare. I sam- manställningen har också medtagits en beräkning grundad på att varje man gör 280 dagsverken per år.

Tabell 4. Beräknad genomsnittlig total årlig avverkning jämte uppskattning av arbetskraftsbehovet under en 40-årsperiod

Årsarbetare i % av ant.

Redovisningsområde

Genomsnitt- lig årl. avv.

i 1 OOO-tal m3 sk.

Antal årsarb. (240 dagsv. per år)

förvärvsarb. män inom jordbruk och skogsbruk år 1950

Hela riket

51 578 46 477 29 454 13 195 21 283

9 013

46 54 25 15 30

9

171 000 30

Antal dagsverken pr

Dagsverksåtgång pr avverkad ma sk

årsarbetare

0,6

0,7 0,8

240 dagsverken ....... 280 »

147 000 126 000

171 000 147 000

195 000 168 000

Beträffande arbetskraftsbehovets för- delning på olika områden framgår det av tabell 4 att ca 98 000 årsarbetare eller 57 % av totalbehovet kommer på Norr- land, Dalarna och Värmland (område I och II), medan omkring 73 000 man el- ler 43 % erfordras inom övriga delar av landet. Där är redovisningsområdena östra Mellansverige och Smålandslänen de dominerande. Såsom tidigare fram— hållits torde de möjliga uttagen särskilt ur skogarna i Övre Norrland ha under- skattats i avverkningsberäkningarna, varför område I och II kan förmodas komma att taga i anspråk en större del av arbetskraften än vad dessa beräk- ningar ger vid handen.

Tabellen utvisar även det beräknade antalet årsarbetare i skogsbruket i rela- tion till antalet förvärvsarbetande män inom jordbruk och skogsbruk år 1950. För hela landet utgör skogsarbetarbeho— vet i genomsnitt 30 % av förutnämnda bcfolkningsgrupp. Vad gäller de olika redovisningsområdena är skogsbrukets behov av arbetskraft relativt taget störst i Hälsinge—Dala—Värmlandsområdet samt i övre och mellersta Norrland, där det uppgår till 54 respektive 46 % av anta— let manliga yrkesutövare inom jordbruk och skogsbruk. Motsvarande andelar för övriga redovisningsområden utgör i Smålandslänen 30 %, i östra Mellansve- rige 25 %, i Västsverige 15% samt i Blekinge, Skåne och Halland 9 %.

Det bör understrykas att ovanstående beräkningar är baserade på befolknings- situationen är 1950. Med fortsatt avgång från landsbygdsnäringarna kommer

skogsbruket att kräva en större andel av landsbygdens arbetskraft än vad som ovan angivits.

För att ge en uppfattning om hur det framtida arbetskraftsbehovet ställer sig i förhållande till behovet av arbetskraft för avverkning av nuvarande omfatt- ning skall här en kalkyl även framläg— gas på grundval av den avverkningssta— tistik som numera utarbetats i samband med riksskogstaxeringen. Enligt denna statistik avverkades under avverknings- säsongen 1953/54 i hela landet 51,3 milj. mask. Året före var avverkningen 40,1 milj. m”sk. Siffrorna från 1953/54, som ligger något över den av Skogsstyrelsen beräknade genomsnittliga avverkningen under femårsperioden 1950/54, har lagts till grund för den följande beräk- ningen, varför denna i varje fall inte kan anses underskatta arbetskraftsåt— gången vid ifrågavarande tidpunkt.

Om arbetskraftsåtgången beräknas till 0,7 dagsverken per avverkad mtsk och varje man antas arbeta 240 dagsverken per år skulle den faktiska sysselsätt- ningen under senare år motsvara ca 150 000 årsarbetare. För att avverkning- arna skall komma upp till en ur skogs- vårdssynpunkt acceptabel nivå skulle det enligt den tidigare redovisade kal- kylen behövas 171000 man eller med andra ord ett tillskott på 21 000 man.

Beräknas arbetskraftsåtgången till 0,8 dagsverken per avverkad mask skulle 170 000 ha varit sysselsatta i skogen un— der senare år mot ett framtida behov av 195000, vilket alltså innebär att ytter- ligare 25 000 man skulle behövas.

Eftersom avverkningarna torde kun- na bli större i framtiden än vad som an- givits i den här använda prognosen och eftersom beräkningen av den nuvaran- de arbetskraftsåtgången snarare är för hög än för låg måste ett arbetskraftstill- skott på 21 000 man kunna betecknas som en minimisiffra. Uppgifter om de nuvarande avverkningarnas omfattning i olika delar av landet finns inte, men om man antar, att fördelningen är den- samma som i prognosen, skulle det be- hövas ett tillskott på 9 000 man i södra och på 12000 man i norra Sverige.

Med oförändrad arbetskraftsåtgång per avverkad kubikmeter skulle alltså arbetsstyrkan behöva öka med minst 14 %. Det innebär dock inte att skogs— bruket nödvändigtvis måste tillföras en arbetsstyrka av denna storlek. Den fort- gående rationaliseringen gör att beho— vet av arbetskraft för olika arbetsupp—

gifter kommer att minska. Om arbets- kraftsbehovet per avverkad mask min- skar med ett tiondels dagsverke innebär det en arbetskraftsbesparing motsvaran- de det på grund av ökad skogsproduk- tion kalkylerade behovet av arbetskraft. En sådan rationalisering kan givetvis inte ske omedelbart, men under en pe- riod på 5 till 10 år bör det inte vara orealistiskt att räkna med en sådan ut- veckling. Ett visst arbetskraftstillskott bör också kunna erhållas genom att an- talet arbetsdagar ökas per man och år. Om en arbetsstyrka på 150 000 man i genomsnitt gör 10 dagsverken mer per man och år motsvarar det ett tillskott av 10000 årsarbetare. Eftersom åtskil- liga skogsarbetare inte har sysselsätt- ning under hela året, bör man även på detta sätt kunna erhålla visst tillskott av arbetskraft.

IV. Arbetskraftstillgången

I föregående kapitel har ett försök gjorts att uppskatta behovet av skogsar- betare. Det bör än en gång understrykas att beräkningarna har stora felmargina- ler. De bör dock kunna användas som ett hjälpmedel bland annat för att be- lysa vilken betydelse skogsbrukets ar— betsmarknad har för hela sysselsätt— ningen inom olika geografiska områden. Beräkningarna kan också utgöra en bak- grund för övervägandena om hur beho— vet av arbetskraft skall kunna tryggas.

Tillgången på arbetskraft inom skogs- bruket är beroende av befolkningsut- vecklingen i första hand på landsbyg- den, av förmågan och möjligheterna att behålla och fullt utnyttja tillgänglig ar- betskraft, av möjligheterna att liksom tidigare säsongmässigt eller mera defi— nitivt överföra arbetskraft från andra yrkesområden samt eventuellt av till- skott av arbetskraft genom invandring.

Liksom det är synnerligen svårt att mäta arbetskraftsbehovet erbjuder det stora svårigheter att ange arbetskrafts- tillgången. Säkra uppgifter om antalet i skogsbruket sysselsatta personer finns inte tillgängliga. Ett försök till bedöm- ning av den framtida arbetskraftstill- gången måste begränsas till en diskus— sion utifrån nu kända förutsättningar.

Antalet skogsarbetare enligt folkräkningarna Såsom en bakgrund för diskussionen

om arbetskraftstillgången synes det vara lämpligt att söka ge en bild av hur an-

talet skogsarbetare utvecklats under och efter kriget. Det enda tillgängliga mate- rialet för en sådan redogörelse återfin- nes i folkräkningarna. Även om detta material för skogsbrukets del är otill- fredsställande ger det dock en uppfatt- ning om tendenserna i utvecklingen. Vid folkräkningarna sker yrkesgrup— peringen efter den huvudsysselsättning, som de förvärvsarbetande har vid tid- punkten för mantalsuppgifternas avläm- nande. Den som under årets lopp inne- haft anställning hos flera arbetsgivare lämnar uppgift om den anställning han innehar vid mantalsskrivningen. Yrkes- uppgiften skall också svara mot upp- giften om anställning. Folkräkningssiff— rorna om skogsarbetarna avser således endast det antal personer, som vid upp- giftstillfället på hösten har sin huvud- sakliga utkomst av skogsarbete. I siff— rorna ingår alltså icke det avsevärda an- tal jordbrukare, jordhruksarbetare, di- versearbetare och andra, som under längre eller kortare tid av året utför skogsarbete men har annan huvudsys- selsättning vid mantalsskrivningen. Man kan sålunda säga, att folkräkningsupp- gifterna endast ger en viss uppfattning om hur många arbetare, som har skogs- arbete såsom huvudsaklig sysselsätt— ning på hösten det år folkräkning sker. Dessa arbetare torde i regel ha skogsar- betet som sin huvudsakliga inkomstkälla även om inte alla uteslutande är skogs- arbetare. Det kan också tänkas att åt— skilliga ägare av mindre jordbruk före-

Tabell 5. Antal förvärvsarbetande inom skogsbruket områdesvis enligt folkräkningarna 1945 och 1950

Område

1945

Antal

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands o. Väs-

ternorrlands län ....................... Gävleborgs, Kopparbergs o. Värmlands län. De 17 södra länen (inkl. Stockholms stad)..

Hela riket .............................. Därav kvinnl ..........................

dragit benämningen hemmansägare trots att skogsarbete i annans tjänst varit de- ras huvudsakliga inkomstkälla.

Enligt folkräkningarna uppgick anta- let skogsarbetare år 1940 till omkring 91500 och år 1945 till ca 82 500, vilket alltså skulle innebära att antalet under denna femårsperiod minskade med 9,5 % eller i genomsnitt med 1,9 % per år. Uppgifterna från 1950 års folkräk— ning ger vid handen, att reduceringen

av skogsarbetarstammen fortskridit i ökat tempo under 1940-talets senare del. Antalet skogsarbetare hade nämligen 1950 sjunkit till ungefär 64 300, d v 5 en nedgång med 18 000 på fem år, motsva— rande 22 % eller i medeltal 4,4 % årli- gen. Detta betyder, att antalet skogsar- betare enligt folkräkningarna minskat mer än dubbelt så snabbt som under 1940-talets första hälft, och att antalet år 1950 utgjorde ungefär 70 % av nume- rären tio år tidigare. Uppgifterna inklu- derar flottningsarbetare, vilka i folkräk- ningarna redovisas till ca 4 800 år 1940, ca 3 500 år 1945 och 3 900 år 1950. Den snabba nedgången av antalet skogsarbe- tare åren närmast efter krigets slut sam- manhänger förmodligen delvis med ett minskat arbetskraftsbehov på grund av den starka reduceringen av vedavverk- ningarna. Utvecklingen under 1940-ta-

let måste emellertid trots detta beteck- nas såsom ogynnsam. Skogsbruket har icke kunnat tillgodogöra sig skogsbyg- dens födelseöverskott och har fått vid- kännas en icke obetydlig reducering av antalet arbetare.

Det antal arbetare, som har skogsar- bete som huvudsaklig sysselsättning en- ligt folkräkningarna, varierar såsom framgår av tabell 5 avsevärt mellan oli- ka geografiska områden. Det bör obser- veras, att tabellen innefattar samtliga förvärvsarbetande inom skogsbruket en- ligt 1945 och 1950 års folkräkningar, alltså inklusive företagare och förvalt— ningspersona], varför siffrorna icke helt överensstämmer med tidigare redovisa- de uppgifter, som avser enbart arbetare.

Av hela antalet förvärvsarbetande in- om skogsbruket år 1945 kom som synes av tabell 5 41 % på de fyra nordligaste länen, 32 % på de tre mellersta och 27 % på de 17 södra länen. I förhållande till det totala antalet sysselsatta hade ned— gången varit störst i de 17 södra länen, varför dessas andel av arbetsstyrkan i hela landet hade minskat något. Skogs- arbetet såsom huvudsaklig sysselsätt- ning synes sålunda under efterkrigsti- den haft särskilt svårt att hävda sig i södra Sverige, vilket huvudsakligen tor- de förklaras av den starka konkurrens

Tabell 6. Skogsarbelarnas åldersfördelning enligt folkräkningarna

1940

1945 1950

Antal

Förändr. Förändr.

Under 30 år ......... 43 578 30—50 34 224 50—65 » ......... 11 243

2 416

_— 9 907 _ 12 085 —1 087 6 792 + 1 295 + 691 + 704 + 59

91 461

| —8 995 —18127

om arbetskraften, som stadsnäringarna utövat inom detta område.

Arbetskraftsförsörjningen är inte en— bart beroende av antalet man utan också av arbetsinsatsen per man. I detta sam- manhang spelar också ålderssamman- sättningen en roll. Denna har särskild betydelse då det gäller att bilda sig en uppfattning om den framtida arbets— kraftstillgången. Av tabell 6 framgår skogsarbetarnas åldersfördelning enligt folkräkningarna åren 1940, 1945 och 1950.

Under femårsperioden 1940—45 min- skade antalet skogsarbetare i åldern un- der 30 år enligt folkräkningarna med i det närmaste 10000 eller med 22,7 %. Antalet sjönk under den följande 5-års— perioden med ytterligare drygt 12000 eller med 35,9 %. De 44 000 unga skogs- arbetarna 1940 hade alltså 10 år senare reducerats till 21500 eller till hälften.

Även åldersgruppen 30—50 år har min- skat särskilt efter krigets slut nämligen med ca 6800 under åren 1945—1950. Endast åldersgrupperna över 50 år har ökat under 10-årsperioden nämligen med närmare 3 000 eller med 20,2 %.

Fortfarande svarar som synes av ta— bell 7 den yngsta åldersgruppen för en något större andel av den totala arbets- styrkan inom skogsbruk än inom indu- stri och hantverk. Utvecklingen under 10-årsperioden har dock varit mera ogynnsam för skogsbruket än för indu- strin. Därvid bör beaktas att arbetet inom skogsbruket är tyngre än inom flertalet andra näringsgrenar.

Särskilt betänkligt är att de båda högsta åldersgrupperna under 10-årspe- rioden ökat sin andel bland skogsarbe— tarna från 15 till 26 %. Det innebär att dessa åldersgruppers andel av den tota- la arbetsstyrkan 1950 var större inom

Tabell 7. Skogsarbetarnas och industriarbetarnas procentuella åldersfördelning enligt folkräkningarna 1940, 1945 och 1950

Skogsarbetare

Arbetare inom industri och hant- verk

1940 1 945 1950

under 30 år ........ 30—50 50—65 » ........

38,3 33,9 43,8 46,0 46,4 15,3 16,8 19,1

2,6 3,3

skogsbruket än inom industrin. 1940 var läget det motsatta. Detta understryker ytterligare den för skogsbrukets arbets- kraftsförsörjning ogynnsamma utveck- ningen av åldersfördelningen bland skogsarbetarna.

I den för rekryteringen på längre sikt så betydelsefulla åldersgruppen 0— 15 år har utvecklingen under senare tid varit mindre tillfredsställande för lands- bygdsnäringarna. Mellan 1945 och 1950 har sålunda jordbruk, skogsbruk, fiske och trädgårdsskötsel fått vidkännas en minskning av antalet pojkar i nämnda åldrar med ca 11 %, samtidigt som öv- riga näringsgrenar erhållit ett tillskott med närmare 26 %. Relativt sett inne- bär denna förskjutning, att andelen av åldersgruppen 0—15 år varit oföränd- rad 22 % inom jordbruksbefolkningen men ökat inom den övriga befolkningen från 22 till 25 %.

Befolkningsutvecklingen

Möjligheterna att erhålla tillskott av arbetskraft genom naturlig folkökning är för närvarande starkt begränsade då Sveriges befolkning i stort sett är sta- tisk. Förändringarna i de arbetsföra åldrarna är mycket små. Vid en invente- ring av de tillskott av disponibel arbets- kraft, som kan väntas under 1956, visar det sig att det totala antalet personer i arbetsför ålder kan beräknas öka med ungefär 20 000, varav 10 500 kvinnor och 9 500 män. Det är de yngsta och de äldsta åldersgrupperna som ökar under det att grupperna däremellan minskar i antal. Åldersgrupperna 15—19 år ökar med ungefär 6 500 män och nästan lika många kvinnor och åldersgrupperna 45 —65 år med 17 500 män och 14 500 kvinnor. Antalet personer i åldern 20— 44 år kan beräknas minska med 14 500 män och 10 000 kvinnor. De åldersgrup-

per, som i första hand bildar rekryte— ringsunderlaget för skogsbruket, är allt- så vikande. För skogsbruket med dess redan tidigare relativt otillfredsställan- de åldersfördelning kan detta medföra ytterligare bekymmer.

Befolkningssituationen är ganska oli- ka på landsbygden och i tätorterna. För att kunna bedöma de för skogsbruket i första hand tillgängliga arbetskraftstill- gångarna är det nödvändigt att ta hän- syn härtill.

Yrkesförskjutningar

En prognos om den framtida befolk- ningens fördelning på olika näringsgre— nar måste givetvis röra sig inom mycket vida felmarginaler. I den beräkning, som här nedan gjorts beträffande för- skjutningarna mellan å ena sidan jord- bruk, skogsbruk, fiske och trädgårds- skötsel ( i det följande benämnt lands— bygdsnäringar) och å andra sidan övriga näringar (i det följande benämnda stads- näringar) har räknats med att en fort- satt utflyttning från landsbygdsnäring— arna kommer att ha samma relativa för— delning på olika åldersgrupper som den hade under 1946—1950. Om man räknar med en sådan utveckling skulle antalet män i åldern 15—65 år inom lands— bygdsnäringarna förändras såsom fram— går av följande sammanställning. Beräk— ningen utgår från år 1950, därför att några senare faktiska siffror inte finns tillgängliga.

Totalt Förändring

557 000 472 000 85 000 403 000 —— 69 000 339 000 —— 64 000

1950 1955 1960 1965

En utflyttning från landsbygdsnäring- arna i oförändrad takt kommer att inne— bära en så stark reducering av arbets- kraftstillgångarna inom dessa näringar att det knappast kan ske utan att skogs—

brukets rekryteringsmöjligheter försäm- ras.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för befolkningsutveckling— en är utrymmet för en eventuell ökning av antalet man i skogsbruket starkt be- gränsat. Möjligheterna att erhålla erfor- derlig arbetskraft blir beroende av hur de knappa resurserna kommer att dis- poneras. Något försök skall här inte gö— ras att analysera de framtida behoven av arbetskraft inom näringslivet i dess helhet. Utöver den tidigare lämnade re-

1931—35 8 373

1936—40 19 129

De låga siffrorna på 30-talet förklaras väsentligen av att den offentliga arbets- förmedlingen då var ringa utbyggd i skogsbygden, men det torde till en del också vara ett uttryck för att skogsbru- ket vid denna tid inte i någon större utsträckning behövde anlita arbetsför- medlingen för att erhålla arbetskraft.

I och med den starka utbyggnaden av arbetsförmedlingsapparaten efter krigs- utbrottet ökade förmedlingssiffrorna hastigt. Till detta bidrog emellertid för skogsbrukets del i mycket hög grad be- hovet av arbetskraft för att genomföra vedavverkningarna. Särskilda åtgärder vidtogs i detta syfte. Dessa åtgärder av- vecklades successivt, men de kom att starkt påverka skogsbrukets arbetsmark- nad och arbetsförmedlingens verksam- het på detta område under de första efterkrigsåren.

Från och med 1949 har antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen årli- gen tillsatta platser varierat från 25 000 till 37 000. Även om variationerna mel- lan olika år sålunda alltjämt är ganska betydande synes siffrorna ha stabilise- rat sig omkring 30 000.

För femårsperioden fr. 0. m. 1949

1941—45 86 984

dogörelsen för utvecklingen inom lands- bygdsnäringarna skall endast läget inom vissa yrkesområden med vilka skogs— bruket sedan länge haft ett visst utbyte av arbetskraft diskuteras.

Skogsbruket erhåller endast en mind— re del av sin arbetskraft genom arbets- förmedlingarna. Det genomsnittliga an- talet genom den offentliga arbetsförmed- lingen tillsatta platser per år inom skogsbruket under de senaste decenni- erna framgår av följande sammanställ- ning.

1951—54 32 038

1946—50 48 826

Tillsatta platser

Antal %

11 288 8 001 3 968 7 587

30 844

36,6 25,9 12,9 24,6

100

t. o. m. 1953 har följande sammanställ- ning gjorts om det genomsnittliga anta- let genom den offentliga arbetsförmed— lingen tillsatta platser kvartalsvis inom skogsbruket.

Såsom framgår av sammanställningen är de säsongmässiga variationerna i an— talet genom arbetsförmedlingarna till- satta platser stora. Endast 13 % av plat- serna brukar tillsättas under 3:e kvarta— let. Under andra liksom under fjärde kvartalet tillsättes omkring en fjärdedel av platserna medan under första kvar- talet i genomsnitt 37 % tillsättes.

Av stort intresse är att i genomsnitt drygt 9000 av de 1949—1953 årligen tillsatta platserna tillsatts med sökande från annan näringsgren bl. a. från bygg- nads- och anläggningsverksamhet, jord- bruk m. m. Av de genom arbetsförmed-

lingarna tillsatta platserna har alltså 30 % rekryterats med folk från andra näringar.

Arbetsförmedlingarna medverkar ock- så till att överföra skogsarbetare till nä- ringslivet i övrigt. Under 1949—1953 tillsattes sålunda i genomsnitt ca 6 600 platser per år inom andra näringsgre- nar med arbetssökande, registrerade inom näringsgrenen skogsbruk. Efter- som samtidigt ca 9 000 platser tillsattes inom skogsbruket med folk från andra näringar skulle alltså ett netto uppstå för skogsbruket. Detta torde dock ge en allt för gynnsam bild av skogsbrukets möjligheter att erhålla och behålla ar- betskraft. En mycket stor del av de till skogsarbetet säsongmässigt överförda torde sålunda utan att anlita arbetsför- medlingen ha övergått till andra sysslor. Siffrorna är alltså endast ett uttryck för arbetsförmedlingarnas medverkan inte för resultatet av de totala flyttningarna.

Det bör observeras, att den ovan läm- nade redogörelsen avser antalet genom arbetsförmedlingarna tillsatta platser. Arbetsförmedlingsstatistiken ger inte några upplysningar om hur många dags- verken skogshruket tillförts genom varje platstillsättning. Utredningen har ge- nom en stickprovsundersökning sökt bilda sig en uppfattning om rörligheten bland de under år 1954 till eller från skogsbruket förmedlade arbetarna.

Undersökningen omfattade fyra ar- betsförmedlingsområden (Hällefors, Ljus— dal, Munkfors och Vilhelmina). Inom dessa hade 895 arbetssökande personer anvisats skogsarbete under år 1954. Av dessa var ca 75 % inskrivna hos för— medlingen som skogsarbetare.

Antalet arbetsanvisningar per arbets- sökande ger en viss uppfattning om rör- ligheten bland de av arbetsförmedling- arna anvisade arbetarna. Det visar sig att 88 % av de arbetssökande inte er-

hållit mer än en arbetsanvisning under året. Givetvis förekommer dock åtskil- liga platsbyten utan förmedlingens kän— nedom och medverkan, främst bland de arbetare som endast mera tillfälligt är sysselsatta i skogen.

Det är framförallt en del av skogsbru— kets behov av säsongarbetskraft som tillgodoses genom arbetsförmedlingar- nas medverkan. För den till respektive arbetsgivare fastare knutna arbetskraf- ten finns inget behov av arbetsförmed- lingsåtgärder.

Arbetskraftens rörlighet mellan skogs- bruket och andra näringar belyses ock- så av flyttningsrörelserna mellan skogs- och flottningsarbetareförbundet andra fackförbund. Vid ett studium av dessa flyttningsrörelser bör dock upp- märksammas att skogs— och flottnings- arbetareförbundet till största delen re- kryterar sina medlemmar bland Stor— skogsbrukets arbetskraft och att sålunda förhållanden inom andra delar av skogs- bruket mycket ofullständigt kan stude- ras i denna statistik. Inte heller belyser den de säsongmässiga överflyttningarna mellan egentligt jordbruksarbete och skogsarbete eftersom här övergång i re- gel sker utan byte av fackförbund. Kor- tare arbetsperioder inom andra arbets— områden torde inte heller medföra byte av fackförbund.

Av de industriella arbetsområdena år det särskilt metall- och träindustrierna som suger till sig skogsarbetare men därifrån rekryteras också åtskilliga ar— betare till skogen.

Speciellt vissa delar av sågverksindu- strin byter arbetskraft med skogsbruket vilket sammanhänger med att småsågar- na endast är i gång under en del av året. Eftersom sågverksägaren ofta har egna

samt

avverkningar och då småsågarna i stor omfattning ligger ute i själva skogsbyg— den, är det naturligt, att det blir en

Fa ckförbund Inflyttade Utflyttade +

Byggnads—, bleck- o. plåt, elektriker, murare, målare 670 Järnvägsmanna ............................... 39 Transport .................................... 72 Lantarbetare ................................. 76 Metall ....................................... 168 Pappers ...................................... 80 Trä ......................................... 210 Väg ......................................... 135 Gruv ........................................ 75 Fabriks ...................................... 63 Övriga ....................................... 164

1 752

Summa

viss växling mellan skogsarbete och såg- verksarbete. Allteftersom sågverksindu— strin rationaliseras torde den dock dels behöva mindre arbetsinsats per sågad std dels i ökad utsträckning ge sina ar- betare sysselsättning året runt. Det före- faller därför rimligt att räkna med min- skat utbyte av arbetskraft mellan såg- verken och skogsbruket.

Liknande synpunkter kau anföras be— träffande andra yrkesområden. För te- gelbruksarbctarna pågår sålunda en lik- artad utveckling. Allt fler tegelbruk byg- ges om för drift året runt och antalet tegelbruksarbetare, som under vintern söker annan sysselsättning, minskar följaktligen. Beträffande byggnads— och anläggningsverksamhet inklusive väg- arbete kan också en markant säsongut- jämning konstateras under senare år, vilket medför minskat antal växlingar mellan dessa yrken och skogsarbete. Det viktigaste arbetskraftsutbytet kom- mer säkerligen liksom tidigare att ske med jordbruket. Inte heller från detta yrkesområde torde dock skogsbruket i framtiden kunna påräkna samma till- skott av arbetskraft som tidigare bero- ende på den fortlöpande avflyttningen till stadsnäringarna.

Den utländska arbetskraften

Under de senaste åren har utländsk arbetskraft spelat en viss roll för det svenska skogsbrukets arbetskraftsför- sörjning. Från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1956 har totalantalet ar- betsanmälda utlänningar i det svenska skogsbruket enligt utlänningskommis- sionens statistik ökat från 3375 till 10 555. Finnarna har ökat från 338 till 7128, norrmännen från 629 till 1289 medan antalet danskar i stort sett varit oförändrat omkring 1300 och övriga nationaliteter minskat från 1121 till 782.

Utlänningskommissionens statistik torde emellertid icke omfatta samtliga utländska arbetstagare inom skogsbru- ket, enär den stadgade anmälningsskyl- digheten vid tillträdande av arbetsan— ställning icke alltid iakttages. Danskar, finnar och norrmän behöver vare sig pass eller uppehållstillstånd för vistelse i Sverige och deras svenska arbetsgiva- re tänker därför stundom ej på att an- mäla dem, när de anländer till arbets- platsen. Vidare bör det uppmärksammas att det faktiska arbetskraftstillskottet från utlandet är något högre än vad som framgår av de här relaterade siffrorna

eftersom i dessa icke ingår de utländska skogsarbetare, som erhållit svenskt med- borgarskap. Uppgift om antalet sådana skogsarbetare saknas dock.

I samverkan med de finska arbets- marknadsmyndigheterna har de svenska arbetsförmedlingarna överfört finsk skogsarbetskraft till Sverige i betydande omfattning. Då verksamheten skett di- rekt mellan de olika lokala kontoren, kan dock icke någon uppgift beträffan- de omfattningen lämnas. Finska arbets- tagare reser även i stort antal på egen hand till Sverige för att taga arbete. Ofta har man genom landsmän, som re- dan arbetar i Sverige, erhållit kontakt med arbetsgivare eller också vänder man sig till arbetsförmedlingen. Vanli- gen sker detta på inreseorten. Även danska medborgare inreser för att söka arbete här och särskilt inom Värmlands län finnes förhållandevis många danska skogsarbetare.

Såsom framgår av kapitlet om arbets- kraftsbehovet kan antalet årsarbetare inom skogsbruket uppskattas till 150 000. Det nuvarande antalet utlänningar i skogsbruket skulle sålunda om de året runt är sysselsatta i skogen kunna svara för ca 7 % av den totala arbetsinsatsen. För närvarande synes möjligheterna att rekrytera skogsarbetskraft i utlandet ha begränsats på grund av den allmänt rik- liga tillgången på arbetstillfällen i de länder, som närmast kan komma i fråga. 1 Danmark förekommer dock fortfaran- de vanligen viss säsongarbetslöshet un-

der vinterhalvåret och det är möjligt att man även framdeles kan räkna med ett säsongmässigt tillskott av arbetskraft till de svenska skogarna från den dan- ska landsbygden.

Slutsatser

Utredningen drar av ovanstående re- sonemang slutsatsen, att skogsbruket för framtiden mer än tidigare måste lita till helårssysselsatt arbetskraft främst därför att möjligheterna att rekrytera arbetskraft från andra säsongbetonade näringar kommer att minska. Det är också möjligt att arbetare, som endast under en del av året är sysselsatta i skogen, på grund av säsongutjämningen inom näringslivet i övrigt i framtiden får ökade svårigheter att erhålla kom- pletterande sysselsättning inom andra yrkesområden. Till och med under ef- terkrigstidens extrema högkonjunktur har såsom närmare belyses i kapitel 6 arbetslöshetstendenser tidvis gjort sig gällande bland landsbygdsbefolkningen i vissa delar av landet. I ett arbetsmark- uadsläge som i stort präglas av full sys- selsättning torde det i längden bli svårt att trygga arbetskraftsförsörjningen för näringar, som endast tidvis ger arbets— kraften sysselsättning såvida inte kom- pletterande sysselsättning är någorlun- da säker. De allmänna utvecklingsten- denserna på arbetsmarknaden under de senaste åren skärper därför behovet av jämn sysselsättning för skogsarbetarna.

V. Skogsbrukets rationalisering

Med skogsbrukets rationalisering avses olika åtgärder för att Öka produktions- insatsernas effektivitet. I rationalise- ringsarhetet inbegripes sålunda plane- ring och organisation av arbetet, för- bättring av de konventionella arbetsme- toderna samt utprövning och införande av nya metoder i nära anslutning till den tekniska utvecklingen. Dessa sist- nämnda uppgifter, som här sammanfat- tas under termen mekanisering, intar en mycket framskjuten plats men bör för den skull inte få undanskymma övrig rationaliseringsverksamhet.

Ända fram till andra världskriget var mekaniseringen inom skogsbruket gan- ska litet utvecklad. Fortfarande tillhör skogsbruket de minst mekaniserade ar- betsområdena, men utvecklingen har gått mycket snabbt under de senaste åren. Förutsättningarna för mekanise— ring är dock inom skogsbruket betyd- ligt mindre än inom andra näringsgre- nar. Arbetet bedrives på ett stort antal arbetsplatser, under starkt varierande yttre förhållanden och med ständig variation i arbetsstyckenas storlek, form och behandling. Arbetsmetoderna måste därför anpassas efter terräng, klimat, avstånd, vägförhållanden, sortiments- växlingar etc.

Den i det görelsen för

följande lämnade redo- rationaliseringsverksam— heten bygger huvudsakligen på mate- rial, som erhållits från Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrel- sens Arbetsstudieavdelning.

Huggningen

Själva huggningsarbetet sker fortfa- rande så gott som uteslutande för hand. Visserligen har motorsågar under de se- naste åren börjat användas för såväl fällning som kapning, men ännu är det endast en ringa del av detta arbete, som utföres med hjälp av motorsågar. Upp— gifter om antalet igångvarande motor- sågar finns inte tillgängliga, men det uppskattades år 1953 till omkring 7 000. Siffran torde i början av 1954, då en mycket stor efterfrågan på motorsågar gjorde sig gällande särskilt till storm— fällningsdistrikten, ha stigit till 12— 15000. Antalet ökar för varje år och vintern 1956 kan man räkna med att minst 30 000 varit i gång. Motorsågens ekonomi är ännu ej tillfredsställande ut- redd, men lönsamheten synes öka med stigande medeldiameter, större stämp- lingstäthet och minskade snödjup, var- av följer att den lämpar sig bäst för södra Sverige. Den största nackdelen med de nuvarande sågarna är, att de inte alltid är tillräckligt driftsäkra. Mo- torsågens fördelar ligger måhända än så länge mera på det psykologiska och fysi- ologiska planet. Emellertid torde betyd— ligt större tids- och kostnadsbesparingar kunna uppnås med en för motorsågens användning gynnsammare organisation av hela drivningsarbetet.

Beträffande huggningsarbetet har rationaliseringsverksamheten koncen- trerats på att förbättra de manuella red- skapen och redskapsvården. Betydande

vinster har uppnåtts på detta område. Under de senaste 10 åren har man kun- nat konstatera en prestationsökning på 2,5 % per år inom huggningsarbetet i norra Sverige, varvid inga mekanise- ringsvinster inräknats. Verktygsvården har inom storskogsbruket i många fall koncentrerats till servicestationer om- fattande en förvaltning eller kanske ett större geografiskt område inneslutande ett flertal företag. Centrala filningsverk- städer finns i flera delar av landet. Man bör kunna förutse en ytterligare utbygg- nad av dessa. Det är dock inte givet, att man ännu har funnit de bästa verksam- Iietsformerna. Sålunda är det en öppen fråga hur många arbetare en verkstad bör betjäna för att den bäst skall fylla sin uppgift. Om motorsågar får ökad användning kommer det också att krä- vas utökad service för dessa. Detta kan komma att erbjuda svåra problem för bondeskogsbruket. Denna del av skogs- bruket har förmodligen svårare att or- ganisera centrala serviceverkstäder och måste förlita sig på den enskilda repara- tionsverkstaden, som inte alltid har spe- ciell kännedom om motorsågarna.

» Samordnings- och organisationspro— blemen kommer i förgrunden vid all rationalisering. Det går inte att rationa- lisera enbart ett arbetstempo utan av- seende på hur det påverkar nästa led i arbetet. En alltför skarp gränsdragning mellan huggare och körare kan därför försvåra arbetet.

Ett av de mest svårrationaliserade om- rådena inom huggningsarbetet är bark- ningen, som vintertid vid manuell hugg- ning tar ungefär hälften av huggarens tid i anspråk, om virket helbarkas. Det bör även poängteras, att barkningen är ett av de allra tyngsta arbetena för hug- garen. Kraven på mer eller mindre full- ständigt genomförd barkning i skogen föranledes av industrier utan anlägg-

ningar för barkning, av transportekono- miska eller transporttekniska motiv t ex virkets flytbarhet vid flottningen, av virkesvården m. rn. Man har sökt sig fram på flera vägar vid försöken att lösa barkningsproblemet. Genom att för- lägga avverkningarna till sommarhalv- året kan man ernå betydande besparing- ar på grund av att barkningsarbetet då är väsentligt mindre tids- och energi- krävande än under vinterhalvåret fram- för allt i norra Sverige. I samma rikt- ning verkar den s. k. »avläggsbarkning- en», vilken metod innebär, att virket huggs och körs obarkat till avlägg under vintern för att sedan under våren har- kas på avlägget under gynnsammare temperaturförhållanden. Från arbets- kraftssynpunkt sett är det av betydande intresse under tider med brist på hugga- re att ett så arbetsdrygt arbete som barkningen kan utföras under tider, då tillgången på huggare är bättre än un- der högvintern, då efterfrågan än så länge är störst. Under senare år har man experimenterat flitigt med trans- portabla skogsbarkningsmaskiner och gjort stora framsteg i strävandena att mekanisera barkningsarbetet. Kemisk barkning har i USA och Kanada kommit till användning i relativt stor utsträck- ning, men metoden står ännu på för- söksstadiet i vårt land.

Även för skogsvårdsarbetet har ar— betsbesparande metoder utarbetats. Det gäller tex dikning, markberedning och plantering.

Koncentration till stora behandlingsenheter

För att maskiner skall kunna använ- das i ökad utsträckning är det nödvän- digt att koncentrera avverkningarna så att den utfallande kubikmassan per av- verkningstrakt blir större, vilket ökar förutsättningarna för mekanisering. Det är inte bara beträffande avverkningar-

na som fördelar kan uppstå genom att övergå till större behandlingsenheter. Detsamma gäller beträffande skogsvår- den. En utredning, som ett av de större skogsföretagen utfört, visar att kostna— den per hektar för de vanligaste kombi- nationerna av reproduktionsåtgärder minskar med ca 30 %, om objektets areal ökar från 5 till 25 hektar och minskar med ytterligare ca 10 %, om arealen uppgår till 40 a 50 hektar.

I och med att man koncentrerar arbe- tet till vissa ytor skapas förutsättningar för att i ökad utsträckning organisera avverkningarna såsom lagarbete. Den— na arbetsform har både för- och nack— delar. Det kan kanske i en del fall med— föra risker för att arbetarna får en allt- för ensidig sysselsättning och därmed slits hårdare än annars och finner mindre trivsel i arbetet. Å andra sidan kanske lagarbetet i många fall under- lättar arbetet och bidrar till ökad triv- sel. Det är vidare tänkbart, att effekti- viteten kan höjas genom den specialise- ring, som kan förekomma under ett lag— arbete. Man kan också utnyttja maski- nerna intensivare under dessa förhål- landen. Motorsågarna kanske också be- främjar ett visst lagarbete.

De små och talrika brukningsenhe- terna i det privata smäskogsbruket utgör i viss mån ett hinder för mekanisering- en. Gemensambruk i någon form torde här vara den viktigaste förutsättningen för maskininsats. Skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar arbetar också på denna linje.

När i det föregående har talats om stora avverkningsenheter, som skulle möjliggöra lagarbete och större maskin- insats, innebär det inte, att man kom- mer att övergå till stordrift i egentlig mening ute i skogarna. Det innebär blott, att man koncentrerar avverkning— arna så mycket, att man kan sysselsätta något 10-tal man inom ett begränsat om-

råde. Visserligen har försök gjorts med koncentrerade drivningar av större for— mat, dit det sammanförts en större ar- betsstyrka och mycket maskiner, men det har endast undantagsvis visat sig vara ekonomiskt att driva det svenska skogsbruket enligt sådana metoder. Man får nog räkna med att i stort sett be- gränsa arbetsområdena till något mind— re enheter.

Även om man kan räkna med en be— tydligt ökad maskininsats i skogsbruket i framtiden kommer skogsarbetaren i hög grad att vara beroende av sina verk— tyg, antingen det är yxa, handsåg eller motorsåg. Det är nödvändigt att han själv kan sköta verktygen. Rationalise— ringen av transportarbetet medför att det behövs nya specialarbetare. Bland annat av dessa anledningar är yrkesut- bildningen väsentlig för rationalise— ringssträvandena. Utredningen har be- handlat denna fråga i annat samman- hang.

Landtransportema

Mekaniseringen har till stor del in- riktats på transportarbetet. Utbyggna- den av skogsbilvägnätet utgör ett led i denna mekanisering och är en av de viktigaste förutsättningarna inte bara för transporternas utan för hela skogs- brukets rationalisering. Detta vägnät har under de senaste åren utbyggts i hela landet men särskilt i Västernorr- lands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Det beror antagligen till en del på ägandeförhållandena men också på att behovet av utbyggnad av skogsbilvägnätet trots tillgången på flottleder —— har varit särskilt stort inom dessa områden. I södra Sverige är allmänna landsvägar och enskilda bygdevägar bättre utbyggda. Om byg- gandet av skogsbilvägar sättes i relation till skogsmarksarealen visar det sig

trots detta att verksamheten i åtskilliga län i södra Sverige varit av samma rela- tiva omfattning som i mellersta Sverige. Även i Sydsverige erfordras dock fort- satt utbyggnad och förbättring av väg— nätet för skogsbruket.

För domänverkets del kan utveck- lingen belysas för en längre period. Av följande sammanställning framgår i vil— ken takt domänverket utbyggt sitt väg- nät sedan 1925.

Vägnätets utbygg- nad i km (genom- snitt per år) 1926—1930 .................. 197 1931—1935 .................. 343 1936—1940 .................. 284 1941—1945 .................. 170 1946—1950 .................. 296 1951—1953 .................. 316

Som synes var det en stark ansväll- ning av vägbyggnadsverksamheten i do- mänverket i början på 30-ta1et. Detta sammanhänger med att arbetena igång— sattes i arbetslöshetsbekämpande syfte. Domänverket förfogar nu över ca 1 000 mil skogsbilvägar. Utbyggnaden under efterkrigstiden innebär sålunda att väg- längden ökat med ca 3 % per år.

Utvecklingen av skogsvägbyggandet i dess helhet belyses efter 1950 av skogs- statistisk årsboks uppgifter om färdig- byggda skogsbilvägar med fördelning på skogsägaregrupper. Därav framgår att under åren 1951, 1952 och 1953 bygg- des tillsammans 1 845 km skogsbilvägar på allmänna skogar, 2 777 km på aktie- bolagsskogar och 1834 km på övriga enskilda skogar, sålunda totalt drygt 645 mil skogsbilvägar på tre år. Under dessa tre år byggdes 35 meter skogsbil- vägar per km2 allmänna skogar, 50 me- ter per km2 aktiebolagsskogar och 16 meter per km'-' övriga enskilda skogar.

Alltjämt är behovet av nya skogsvägar betydande. Detta gäller inte minst bon- deskogarna. Skogsstyrelsen har genom skogsvårdsstyrelsernas försorg invente— rat de planer, som föreligger ifråga om

Perioder

nya skogsvägar på böndernas skogar. Därav framgår, att det aktuella behovet är synnerligen stort. Inte heller stor- skogsbrukets vägbyggnadsverksamhet kan anses avslutad. Följaktligen måste man räkna med att det kommer att krä- vas något utökad arbetsstyrka för väg- byggnader och underhåll av vägar i framtiden. Detta arbete kommer huvud- sakligen att utföras på sommaren och kan trots stark mekanisering inom des- sa arbetsområden i någon mån bidraga till en säsongutjämning för skogsarbe— tarna. Det ger också vissa möjligheter att bereda skogsarbetaren omväxling i arbetet.

På de numera kraftigt utbyggda skogsbilvägarna kan ofta virket trans- porteras med lastbil från lastbänk vid avverkningstrakten direkt till industri eller järnväg. Vid denna transportform, som är den vanligaste i södra Sverige, har rationaliseringsarbetet koncentre- rats till lastnings— och lossningsarbetet, och man har konstruerat ett flertal olika hjälpanordningar, såsom last- och buntningsapparater, kranar, vinschar m.m.

Vägnätets utbyggnad påverkar inte blott möjligheterna att rationalisera skogsarbetet utan också arbetarnas och deras familjers levnadsvillkor i allmän- het. I och med att transporterna till och från arbetsplatsen tack vare de nya vä- garna har genomgått något utav en re- volution blir det möjligt att koncentrera arbetarnas familjebostäder utan att man därför behöver övergå till kojförlägg- ningar. Samtidigt som vägnätet möjlig- gör en viss koncentration av bebyggel- sen, ger de utbyggda och förbättrade kommunikationerna skogsbygdens byar en chans till större livskraft.

Ett stort arbete läggs ned på förbätt- ring av körredskapen. Allt under det att lastbilen alltmer äter sig in även på kor- tare köravstånd, arbetar man intensivt

på att förbättra korttransporterna med häst samt att bättre utnyttja jordbruks— traktorn. Detta senare är en synnerligen angelägen arbetsuppgift, då traktorpar- ken inom jordbruket f.n. inte tillnär- melsevis är utnyttjad till sin fulla kapa— citet. En del gynnsamma resultat har redan erhållits på denna punkt. Förut— sättningen för att dessa traktorer skall kunna användas i skogsbruket är emel- lertid också, att bestämmelserna om trafiktillstånd inte lägger hinder i vä- gen. Såsom framgår av särskild prome- moria har utredningen fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta pro- blem.

Rationaliseringen av transportarbetet innebär, att mindre ändamålsenliga transportmedel ersättes med sådana, som förbilligar det och gör det mindre arbetskrävande. Stundom har man fått lägga huvudvikten på att minska beho— vet av arbetskraft. Emellertid sker ut- vecklingen inom skogstransporterna för närvarande så snabbt, att säkra lång— tidsprognoser ej torde kunna uppstäl- las. Att lastbilen även i fortsättningen kommer att öka i betydelse får dock an— ses säkert. För att lastbilarna skall bli fullt effektivt utnyttjade erfordras dock att vägarna byggs så, att de bär tyngre fordon än vad som nu är fallet. Från skogsägarnas sida har också framhållits att utformningen av skattebestämmel— serna påverkar möjligheterna att ge- nomföra olika rationaliseringsåtgärder. Utredningen har dock inte funnit det ingå i dess uppdrag att behandla med beskattningen sammanhängande frågor.

Under överskådlig tid kan man knap- past räkna med en sådan förändring av transportarbetet att något av nuvarande transportmedel helt blir överflödigt. Hästen kommer sålunda oavsett meka- niseringen att vara oersättlig för vissa arbetsuppgifter inom skogsbruket. Ra- tionaliseringsarbetet måste sålunda inte

blott inrikta sig på att där så är ekono- miskt lönsamt ersätta hästen med andra transportmedel utan också att rationa- lisera hästtransporterna.

Flottningen

Rationaliseringsverksamheten omfat- tar bland övrigt transportarbete även or- ganisation och arbetsmetoder vid flott- leder, skiljeställen och flottläggnings- platser. Mekaniseringen får även på dessa avsnitt allt större betydelse, så- väl i fråga om flottledsförbättringar, virkets hantering som personaltranspor— ter utefter flottlederna. Jämsides här- med sker i rationaliseringssyfte en sam- ordning av flottning och landsvägs- transporter.

På kortare avstånd har lastbilarna alltmer övertagit transportarbetet. Detta förekommer också på längre avstånd, men då i stort sett endast beträffande svårflottat virke. Lastbilarna användes i stor omfattning till att föra virket till huvudflottlederna.

Utbyggnad av skogsbilvägnätet, ned- läggning av vissa biflottleder och kon- centration av flottningen till huvud- flottleder präglar i viss mån utveck- lingen. Genom ökade direkttransporter med lastbil från avverkningstrakt till industri kan virkesmängden minska i huvudflottlederna, vilket medför fördy- ring av den kvarvarande flottningen. Det oaktat är flottningen fortfarande den mest anlitade transportformen för timmer och massaved inom norra och mellersta Sverige. Frågan flottning kon- tra biltransporter utredes f. n. av Skogs— brukets transportutredning, som bl.a. också har att ta hänsyn till ett annat i detta sammanhang synnerligen betydel- sefullt problemkomplex, nämligen de problem som aktualiseras för flottning- en i samband med utbyggnaden av vat- tenkraften.

För den fortsatta crationaliseringen av skogsarbetet krävs forskning och experiment. Grundforskning inom den skogliga arbetslärans område bedrives för närvarande främst av Statens skogs- forskningsinstitut samt av den genom donation av den norrländska skogsindu— strin för undervisningen vid Skogshög- skolan tillskapade personliga professu- ren i ämnet.

Avdelningen för arbetslära vid Sta— tens skogsforskningsinstitut, som till- kom år 1949, har till uppgift att bedriva undersökningar och utredningar röran- de virkets avverkning och transport samt därmed förbundna frågor, även- som beträffande de tekniska hjälpmed- lens rationella användning vid skogs- arbete i övrigt. Avdelningen består av föreståndare, en försöksledare, två as- sistenter, ett tekniskt biträde samt er- forderlig räknepersonai. Avdelningens arbetsprogram utformas i samråd med de skogliga arbetsstudieorganisationer- na. Avdelningen bedriver grundforsk— ning berörande samtliga skogsarbeten. Av under senare år bedrivna undersök- ningar må nämnas studier över mark- berednings-, sådd- och planteringsarbe— ten, studier av motorsågkedjor samt ar- betsfysiologisk forskning. Dessa sena— re studier, ofta förbundna med red- skaps- och maskinteknisk grundforsk- ning, beräknas få ökad omfattning och detsamma gäller även de undersökning— ar rörande flottningsarbetet och där- med förbundna frågor, som under se— nare år inletts.

De viktigaste organen för utövande av målforskning på skogsarbetets områ— de är de av skogsföretagen och deras organisationer startade arbetsstudieor- ganisationerna. Det finns för närvaran- de tre skogliga arbetsstudieorganisa— tioner. Var och en omfattar olika de- lar av landet.

Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning, SDA, som bildades år 1936, omfattar Norrland och vissa delar av Svealand.

Värmlands Skogsarbetsstudier, VSA, som bildades år 1939, omfattar Värm- land och delar av angränsande land- skap.

Mellan- och Sydsvenska Skogsbrukets Arbetsstudier, MSA, som bildades 1950, omfattar landet i övrigt.

I alla tre organisationerna är större och medelstora skogsföretag medlem- mar. Domänverket tillhör endast SDA och MSA.

Arbetsstudieavdelningarnas uppgifter är: att utföra undersökningar och arbets—

studier, som äger samband med skogsbrukets avtalsfrågor, kartlägga och beskriva inom skogs- bruket använda arbetsmetoder, red- skap och organisationsformer, granska och kritiskt belysa samt lämna förslag till förbättringar av metoder, redskap och organisations- former, genom skriftliga och muntliga redo- görelser samt i bild och film sprida kunskap om vunna resultat, verka för utbildning av i skogsbru- ket sysselsatta arbetsledare och ar-

' betare,

utöva rådgivande och konsulteran- de verksamhet till tjänst för med- lemsföretagen, samarbeta med på området verkan- de andra organisationer m. fl., så att dubbelarbete undvikes och utförda arbeten kommer till största möjliga allmänna nytta.

Arbetsstudieorganisationerna har un- der de senaste åren gjort betydelsefulla insatser. De kostnader, som storskogs-

bruket lagt ned i rationaliseringsverk- samheten iform av forsknings- och försöksverksamhet sedan denna på all- var påbörjades 1936 uppskattas till 17 milj. kronor fram till årsskiftet 1955/56.

Även inom bondeskogsbruket har sär- skilt under de senaste åren genom skogsägareföreningarna betydelsefulla insatser gjorts för skogsbrukets ratio- nalisering. Följande redogörelse för skogsägareföreningarnas insatser byg- ger på material, som erhållits från Sve- riges Skogsägareföreningars Riksför- bund.

Vid skogsdagar, som skogsägareför- eningarna fortlöpande anordnar dels i egen regi (under den senaste 5-års- perioden sammanlagt 609 skogsdagar med ett deltagarantal av ca 60 000 per- soner) och dels i samarbete med res- pektive skogsvårdsstyreiser (under den senaste 5-årsperioden 900 skogsdagar med ca 37 000 deltagare), demonstreras vissa för skogsägaren biologiska, tek— niska, ekonomiska m.fl. spörsmål, som har anknytning till hans skogsbruk.

Vid av skogsägareföreningarna ordna- de lokala skogsdagar ingår alltid de- monstration av moderna redskap och verktyg. Riksförbundet har under de senaste åren anordnat särskilda s.k. tekniska skogsdagar, som omspänt dels hela Norrland och dels mellersta och södra Sverige. Under de fyra senaste åren har dessa tekniska skogsdagar an- ordnats på 170 olika orter och besökts av ca 47 000 deltagare.

De flesta skogsägareföreningar till- handahåller sina medlemmar rationella skogsverktyg och redskap till reducera- de priser. Under de senaste åren har några föreningar sålunda anskaffat mo- derna transportabla barkningsmaskiner, som ställes till skogsägarnas förfogande. Markberedningsaggregat med traktorer har genom en del föreningars försorg

ställts 'till medlemmarnas förfogande via skogsvärdsstyr'elserna. För iord- ningställande av bärkraftiga avlägg- ningsplatser på isarna har ett par Norr- landsföreningar anskaffat s. k. uppvatt— ningsaggregat. Motorsågar har anskaf- fats för uthyrning eller försäljning. Stenborrningsaggregat uthyres av en del föreningar. Några av Norrlandsför- eningarna har med egna vägbrytnings- traktorer till självkostnadspris brutit skogsbilvägar, traktorvägar och utfarts- vägar. Föreningarna arbetar också för att intressera sina medlemmar för ge- mensamt anskaffande av vissa för skogsbruket erforderlig dyrbarare ma- skinutrustning inom byar eller sock- nar.

Rationaliseringsvinster

Det är inte möjligt att lämna någon fullständig redovisning för de vinster hittills genomförda rationaliseringar medfört genom ett utbyggt skogsbil- vägnät och därmed mekaniserade land- transporter, flottning m.m. Beträffan— de de vinster, man under senare tid gjort genom rationalisering av de hit— tills brukliga arbetsmetoderna vid av- verkningsarbetet, kan dock följande överslagskalkyl göras. Enbart storskogs- bruket i norra Sverige avverkar ca 300 milj. f3 i egen regi. Om den genomsnitt- liga avverkningskostnaden (huggning+ körning) antages vara 60 öre/fa, blir den totala årliga avverkningskostnaden 180 milj. kronor. Prestationsförbättring- en under de senaste 10 åren har upp- skattats till 2 % per år sammanlagt för huggning och hästtransport. Omräknat i kronor ger detta en rationaliserings- vinst på 3,6 milj. kronor per år. Då varje årsvinst utgår för all framtid, vare sig man fortsätter att öka prestationer- na eller inte, kan den kapitaliseras. Sker detta efter 5 %, har storskogsbru- ket i Norrland tillförts 72 milj. kronor

såsom ökat skogsvärde varje år som prestationerna ökar med 2 %. Härvid bör observeras, att mekaniseringen av arbetet ej ingår i dessa siffror, som alltså endast visar resultatet av förbätt- rad organisation, förbättrad redskaps- vård, införande av bättre redskap o. s. v. Det är möjligt att rationaliseringsvins- ten inte varit lika betydande inom and-

ra ägarekategorier och i andra delar av landet. I så fall innebär det en viss eftersläpning i rationaliseringen inom dessa områden och följaktligen bör be- tydelsefulla vinster kunna göras i dessa områden av fortsatta energiska rationa— liseringssträvanden. Inte minst bör det- ta kunna leda till ett effektivare utnytt- jande av arbetskraften.

VI. Sysselsättningsproblem i skogsbygden

Ända sedan början av 40-talet har skogsbrukets arbetsmarknad präglats av hög sysselsättning med svårigheter att rekrytera erforderlig arbetskraft. Det hindrar inte, att det i en del om- råden tidvis förefunnits arbetslöshet bland skogsbygdsbefolkningen. Dessa sysselsättningsproblem sammanhänger med säsongsvängningar i arbetstillgång— en och med strukturella företeelser i vissa delar av landet. För den manliga ungdomen är det svårt att finna lämp- lig sysselsättning under de första åren efter avslutad skolgång. Ett annat för skogsbygden särskilt svårlöst sysselsätt- ningsproblem är att bereda kvinnorna möjlighet till förvärvsarbete.

Säsongväxlingarna

Skogsbrukets arbetsmarknad har se- dan gammalt varit präglad av starka säsongväxlingar. Under högvintern har arbetareantalet regelmässigt varit avse- värt större än under sommaren. Endast en mindre del av arbetarna har haft sysselsättning i skogen året runt. De flesta skogsarbetarna måste förr lita till annan förtjänst under en del av året. Detta är en av orsakerna till att skogs- arbetet tidigare knappast räknades som ett egentligt yrke. Nu är sysselsättnings- förhållandena annorlunda och detta jämte de förbättrade arbetsvillkor-en m. ni. har medfört en omvärdering.

Tillförlitliga uppgifter om hur myc— ket sysselsättningen i skogen varierar under året saknas för stora delar av skogsbruket. För storskogsbruket bely-

ses dock säsongväxlingarna relativt väl av de inventeringar av arbetskraften, som arbetsmarknadsstyrelsen sedan 1951 företar i mitten av varje kvartal. Uppgifter inhämtas om antalet syssel- satta vid avverkning (inkl. körning, ut- syning, stämpling samt flottning i egen regi) och skogsvård (inkl. dikning, plantskolearbeten o. d.) samt vid såda- na husbyggnads- och anläggningsarbe- ten, som bedrivs i skogsförvaltningar- nas egen regi. Då domänverket och ett 50-tal större skogsbolag ingår i statisti- ken, torde den ge en någorlunda till- förlitlig bild av sysselsättningsvolymens förändringar inom storskogsbruket.

I tabell 9, som avser tiden februari 1951—november 1955, redovisas resul- tatet av ovannämnda inventeringar med fördelning på Nordsverige (de fyra norra länen), Mellansverige (Gävle- borgs, Kopparbergs och Värmlands län) och Sydsverige (de 17 södra länen). Indexserien utvisar svängningarna i den totala sysselsättningen i förhållande till högsäsongen i februari resp. år (februa- ri=100). Skillnaderna mellan olika yr- kesgrupper kommer att belysas i det följande.

Som synes av tabell 9 varierar anta- let sysselsatta såväl mellan olika årsti- der som mellan olika år. Det är av ett visst intresse att kunna konstatera, att säsongsvängningarna inte synes ha på- verkats av de skiftningar i konjunk- turen, som förekommit under perioden. I allmänhet är det annars så inom de säsongbetonade näringarna, att ned-

Tabell 9. Antal sysselsatta arbetare i domänverket och 54 större skogsbolag

Nordsverige Mellansverige

Sydsverige Hela riket

Inventerings- tillfålle antal

sysselsatta

antal sysselsatta mdex

antal sysselsatta

antal

Index sysselsatta index index

1951

Febr .......... Maj ........... Aug ........... Nov ...........

30 800 10 100 11 800 18 500

23 100 11 300 10 400 16 800

1 952

Febr .......... Maj ........... Aug ........... Nov ...........

36 400 15 300 15 100 21 900

29 400 14 600 13 900 17 700

1 953

Febr .......... Maj .......... Aug ........... Nov ...........

33 400 14 900 17 900 21 900

23 900 12 500 13 200 18 400

1 954

Febr .......... Maj ........... Aug ........... Nov ...........

33 000 13 100 15 300 20 600

24 700 15 600 13 600 19 500

40 46 62

1 955

Febr .......... Maj .......... Aug ........... Nov ..........

31 400 15 100 15 700 21 900

100 48 50 70

26 500 15 800 14 900 20 600

14 300 9 400 7 500 8 300

80 100 39 300 36 500 47 900

14 100 9 800 7 600 8 600

71 400 37 200 38 700 48 900

14 300 11 700

8 000 10 000

72 000 40 400 36 900 50 100

63 55 79

82 56 70

56 51 70

100 60 56

13 100 10 900 8 000

100 83 61

71 000 41 800 38 600

100 59 54

78 9 800 75 52 300 74

gång i sysselsättningen gärna tenderar att skärpa säsongväxlingarna. Att den här återgivna statistiken för skogsbru- ket inte ger sådant utslag kan bero på tillfälliga förhållanden under tiden 1951 —1955, men det kan också bero på, att långsiktiga förändringar varit starkare än de tillfälliga relativt små konjunk- turella förändringarna. Säsongvariationerna har såsom fram- går av tabellen olika styrka i skilda de— lar av landet. I Nordsverige utgjorde sysselsättningen under sommaren åren 1951—1955 från 33 till 54 % av vinter- sysselsättningen medan motsvarande tal för Mellansverige var 45 och 63 % samt för Sydsverige 52 och 83 %. Nedgången i sysselsättningen under sommaren är

alltså mindre i Mellan- än i Nordsverige och mindre i Syd- än i Mellansverige. För hela riket har det i genomsnitt un- der åren 1951—1955 varit upp emot dubbelt så många anställda inom stor- skogsbruket under vintern som under sommaren.

De fem år statistiken omfattar är en allt för kort tid för att dra några säkra slutsatser om tendenserna i utveckling— en. Siffrorna tyder dock på att en mind- re, successiv säsongutjämning ägt rum under perioden.

Säsongväxlingarna är mycket skif— tande inom olika sysselsättningsområ- den bland skogsarbetarna. Genom att studera förändringarna inom olika grupper var för sig är det möjligt att

Tabell 10. Förändringarna av antalet körare vid olika årstider. (Körareantalet i februari =100. Siffrorna avser medeltalet

för åren 1951—1955.)

Nord- sverige

Mellan- sverige

Syd- sverige

Hela riket.

Febr. 100 100 100 100 Maj 12 18 38 19 Aug. 1 5 25 7 Nov. 28 38 34 33

få en uppfattning om vilka arbetsupp- gifter, som varit särskilt säsongbetona- de under senare år. Därigenom går det även att få en viss uppfattning om möj- ligheterna och behovet av ytterligare säsongutjämning.

Den främsta orsaken till säsongväx- lingarna inom skogsbruket är körnings- arbetets utpräglade säsongkaraktär.

Körningsarbetet är som synes av ta- bell 10 minst säsongbetonat i Sydsveri- ge men också där är variationerna be- tydande. Såsom en allmän regel synes gälla, att körningsarbetet blir mer sä- songbetonat ju längre norrut det bedri- ves. Detta sammanhänger bland annat med att förutsättningarna för körning på barmark är bättre i Sydsverige än i andra delar av landet. Från arbets- marknadssynpunkt är säsongvariatio- nernas dominans bland körarna av sär- skilt intresse. Efterfrågan på arbete torde nämligen vara ganska liten från körarnas sida under sommaren, efter- som de i regel har jordbruk, som krä- ver deras arbetskraft under denna del av året.

Skogsvårds- och anläggningsarbetena är också mycket säsongbetonade, men de har i motsats till körningen sin hög— säsong under sommaren. Deras andel av skogsarbetet under sommaren har ökat betydligt under perioden, nämli- gen från 29 % i augusti 1951 till 38 % i augusti 1955. I absoluta tal innebär det att antalet sysselsatta med sådana

arbetsuppgifter vid nämnda tidpunkter ökat från 8300 till 14600 man. Beträf- fande de olika redovisningsområdena utvisar inventeringarna, att skogsvård och anläggningsverksamhet haft något mindre andel av det totala antalet sys- selsatta i norra Sverige än i de meller- sta och södra områdena.

Huggningsarbetet är mindre säsong— betonat än övriga arbetsuppgifter. An- talet huggare är dock ungefär dubbelt så stort under vintern som under som- maren. I norra området har antalet huggare under sommaren i genomsnitt under åren 1951—1955 varit 43 %, i mellersta området 63 % och i södra området 55 % av antalet sysselsatta i februari.

Det torde i stor utsträckning vara samma folk som utför huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten. Då det här gäller att beskriva de säsong- mässiga förändringarna i sysselsättning- en oavsett arbetets art är det lämpligt att i den följande framställningen sam- manslå huggnings-, skogsvårds- och an- läggningsarbeten till en grupp. Visser- ligen utföres en del skogsvårdsarbeten även av kvinnor och av minderåriga, men det torde inte i högre grad påverka de här återgivna siffrorna.

Vid en jämförelse mellan de olika områdena är sysselsättningsnedgången under maj i norra Sverige särskilt iögonfallande. Denna nedgång är dock delvis skenbar eftersom åtskilliga skogs-

Tabell 11. Antalet arbetare sysselsatta med huggning, skogsvård och anläggningsarbete. (Antalet arbetare i februari = 100. Siffror- na avser medeltalet för åren 1951—1955 )

Nord- sverige

Mellan- sverige

Syd- sverige

Hela riket

100 100 100 100 56 77 94 70 68 80 71 72 81 94 81 85

huggare

skogsvårds— o anl. arb.

t— _L.7 77

%?

Febr Aug Maj Nov 1951

Febr Aug Maj Nov 1952

Febr Aug Maj

Febr Aug Maj Nov 1954

Febr Aug Maj Nov 1955

Nov 1953

Figur 3. Antal sysselsatta inom storskogsbruket (i 1 OOO—tal man).

arbetare just då är sysselsatta med flott— ning. Flottningens betydelse skall när- mare belysas i det följande. Även om hänsyn tages till flottningen torde dock en reell nedgång av antalet sysselsatta kvarstå under en del av sommarhalv- året. Denna nedgång beror på flera omständigheter. De viktigaste torde vara att skogsbruket under dessa delar av året har ett mindre arbetskraftsbe- hov, att jordbruket kräver ökad arbets- insats oeh att åtskilliga skogsarbetare då är »skogströtta» varför de för en tid önskar annat arbete.

Den jämnaste sysselsättningen note- ras i mellersta och södra området, dock med den skillnaden att medan antalet sysselsatta i förhållande till februari- sysselsättningen i mellersta området är särskilt hög i november är detta fallet i maj i södra området. Den höga maj— sysselsättningen i Sydsverige samman-

hänger med att skogsvårdsarbetena då är av stor omfattning i denna del av landet. Majsiffran för de mellersta lä- nen skulle blivit något högre om flott- ningsarbetet ingått i statistiken. De södra och mellersta områdena omfat- tar tillsammans 57 % av det totala ar- betareantalet hos uppgiftslämnarna i hela riket. Om dessa områden samman- slås får vi följande indexserie: februari : 100, maj : 85, augusti : 78, november : 90. Antalet arbetare hos storskogsbru- ket (exkl. körare) minskar sålunda in- om de båda berörda områdena med högst 22 % under sommaren. I maj och november ligger sysselsättningen endast 10—15 % under februarisiffran.

Säsongväxlingarna är sålunda till en betydande del utjämnade inom skogs— bruket om körarna med sina speciella förhållanden särredovisas. Detta belyses även av figur 3 som illustrerar hur sä-

songtopparna huvudsakligen beror på det stora antalet körare under vintern.

Diagrammet belyser hur starkt kör— ningsarbetet spetsar till säsongerna. Bortser man från körarna är variatio- nerna relativt små. Detta beror som sy- nes till inte ringa del på den säsong- mässiga ökningen av skogsvårds- och anläggningsarbetena under sommaren.

I arbetsmarknadsstyrelsens invente- ringar medräknas sorn nämnts inte flottningsarbetet. Skogsstyrelsens stati- stik över flottningsverksamheten utvi- sar, att så gott som hela sysselsättningen är lokaliserad till mellersta och norra området.

Omkring den 15 maj 1953 var 18 407 arbetare sysselsatta i flottning, varav 1352 eller 7 % vid skiljeställen. ()m- kring den 1 juli 1953 sysselsattes 10 804 arbetare, och av dessa arbetade 4322 eller 40 % vid skiljeställen. Vid slutet av säsongen samma år omkring den 15 augusti _ sysselsattes 6 853 arbetare, varav 52 % vid skiljeställen. Ungdom under 18 år anlitades i såväl flottnings- som skiljeställesarbete. Vid de tre ovan nämnda tidpunkterna fanns 410, 516 resp. 245 ungdomar under 18 år i sådant arbete. — På grund av omläggning av statistiken över sysselsättningen är jäm- förelser med tidigare är icke möjliga.

Den tidigare i detta kapitel redovisa— de relativt starka säsongsvängningen inom storskogsbruket i norra Sverige ut— jämnas delvis av flottningsarbetet. I maj 1953 var antalet anställda i huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten inom storskogsbruket i norra Sverige närmare 9 000 och i augusti något över 5 000 lägre än i februari samma år. Om även körarna medräknas var skillna- den 18500 i maj och 15500 i augusti.

Antalet flottningsarbetare i Norrbyg— dens flottningsområde, som ungefär om- fattar de fyra norra länen, var den 15 maj 9 991 och den 15 augusti 1 755.

Härtill kommer 706 resp 2 209 arbetare vid skiljeställena varav dock en del inte torde vara skogsarbetare. Det är uppen- bart att en betydande del av de arbeta- re inom skogsbruket, som i maj månad inte var sysselsatta inom det egentliga skogsarbetet, kunde erhålla sysselsätt— ning vid flottningarna. I de tre meller- sta länen var förhållandet likartat. An- talet flottningsarbetare i detta område var ca 7 000 i maj och ca 1 500 i augusti. Skillnaden i antalet sysselsatta i stor- skogsbruket jämfört med februari var 11 500 resp. 10 500. Frånräkuas körarna var skillnaden 3281 resp. 2023.

En stor del av körarna deltar inte i flottningen utan arbetar i jordbruket under flottningssäsongen. Även om hän- syn tas till att det inte bara är stor- skogsbrukets huggare, som söker sig till flottningen utan också andra arbets- tagare, är det uppenbart att säsongned- gången i sysselsättningen under maj månad reduceras högst avsevärt när flottningsarbetet föres in i bilden. Re- dan från midsommar sjunker dock sysselsättningen vid flottningen och spe- lar sedan allt mindre roll för skogsar- betarnas sysselsättning. Såsom tidigare påpekats är det jordbruket, som vid denna tid på året ger arbete åt många, som annars har sin huvudsakliga sys- selsättning i skogen.

Sysselsättningen i skogen varierar så- som framgår av den här lämnade redo- görelsen under olika årstider på grund av att vissa arbeten företrädesvis är koncentrerade till en del av året. Även den under viss del av året minskade tillgången på arbetssökande till skogen är emellertid av betydelse. Väderleks- förhållandena kan också påverka sys- selsättningen under de olika säsonger- na. Det är dock inte möjligt att statis— tiskt belysa i vilken omfattning detta sker. Möjligen kan den jämförelsevis låga sysselsättningen inom storskogs-

bruket i februari 1951 delvis förklaras av de exceptionellt besvärliga drivnings- förhållandena denna vinter. Mycket tjänliga väderleksförhållanden kan å andra sidan orsaka en vidgad »syssel- sättningsskarv» på våren om skogsdriv- ningarna slutföres innan andra arbeten står till förfogande. Väderleksförhållan- dena åstadkommer sålunda mera en för- skjutning i tiden än en ändrad total sysselsättning under året.

Andra faktorer, som påverkat vinter- arbetenas igångsättande har varit tid- punkten för avtals- och virkesprisför- handlingarnas slutförande. Tidiga upp- görelser om kollektivavtalen underlät— tar planläggningen av verksamheten. Avverkningssäsongen kan förlängas och följaktligen behöver inte toppsiffrorna bli så höga som annars är fallet. Erfa- renheterna från de senaste åren tyder dock på att tidpunkten för uppgörel- serna om kollektivavtalen numera fått minskad betydelse. Virkesprisförhand- lingarna synes alltjämt vara av betydel— se för vinterarbetenas igångsättande in- om vissa delar av skogsbruket. Under senare år har en tendens till tidigare uppgörelser om virkespriserna gjort sig gällande. Det är ur arbetsmarknads-

synpunkt synnerligen angeläget att denna utveckling fortsätter.

De viktigaste drivkrafterna till en fortsatt säsongutjämning inom stor- skogsbruket torde vara dels att de mo- derna arbetsmetoderna skapar behov av och ger möjligheter till att utföra en större del av arbetet än tidigare under sommarhalvåret, dels att skogsvården kräver ökade arbetsinsatser under som- maren och dels att arbetskraftsförsörj- ningen inte kan tryggas utan en jämnare sysselsättning under året. Den utveck- ling mot minskade säsongvariationer för vilken i det föregående en redogö- relse har lämnats är i första hand ett uttryck för styrkan hos dessa faktorer.

Utvecklingen torde ännu inte vara av- slutad och det förefaller därför san- nolikt att säsongerna inom storskogs- bruket kommer att utjämnas ytterligare.

Utredningen finner sålunda en fort- satt säsongutjämning inom storskogs- bruket vara sannolik. Enligt dess me- ning är en sådan också nödvändig för att arbetskraftsförsörjningen på längre sikt skall kunna tryggas. Den fortsatta säsongutjämningen kommer att medfö- ra att en ökad andel av arbetet inom storskogsbruket utföres av till detta fast knuten arbetskraft. Detta kommer att medföra att en del av den arbets- kraft, som tidigare varit sysselsatt hos storskogsbruket under en del av året, inte kan erhålla sådan sysselsättnings- utfyllnad. Inom vissa områden med stora befolkningstillgångar och ett stort antal småbrukare kan detta komma att övergångsvis medföra vissa stör- ningar. Inom större delen av landet tor- de dock dessa bli av mindre omfattning.

De största anpassningsproblemen tor- de kunna emotses i vissa delar av Norr— land och de har också redan om än i ringa omfattning —— gjort sig gällande. Såsom framgår av det följande avsnit- tet om lokala sysselsättningsproblem är emellertid dessa mera förorsakade av befolkningssituationen och närings- strukturen inom vederbörande områden än av utvecklingen inom skogsbruket. Dessa sysselsättningsproblem kan så- lunda inte undvikas även om skogs- bruket underlåter att utjämna säsong- växlingarna. En sådan underlåtenhet kan däremot medföra att skogsbruket förlorar den Värdefulla yngre arbets- kraften.

Säsongväxlingarna påverkar såsom framgår av ovanstående i hög grad an- ställningsförhållandena. Det är emeller- tid inte en ensidig påverkan utan an- ställningsförhållandena har även infly- tande på säsongvariationerna. Denna

växelverkan kommer att belysas ytterli- gare i kapitlet om anställningsförhål- landena.

Beträffande utvecklingen inom bonde— skogsbruket är det svårt att bilda sig ett omdöme om säsongväxlingarna. Tydligt är emellertid, att en säsongutjämning är svårare att genomföra inom bonde- skogsbruket än inom storskogsbruket och att den inte heller är lika angelä- gen för den del av arbetskraften, som rekryteras bland jordbruksbefolkning— en. I den mån skogsarbetet utföres av gårdens eget folk kan det vara fördel- aktigt att skogsarbetet koncentreras till vinterhalvåret. Säsongsvängningarna inom bondeskogsbruket behandlas nå- got utförligare i kapitlet »Speciella syn- punkter på bondeskogsbrukets arbets- kraftsproblem».

Säsongväxlingarna möjliggör många gånger en växelverkan av arbetskraft till andra näringar med ett säsongmäs- sigt växande arbetskraftsbehov, främst jordbruket. Inte alltid kan emellertid övergång ordnas och ofta blir det ont- nyttjade dagar mellan de olika arbetena. Den arbetslöshet, som förekommit i skogsbygderna under senare år, har till stor del varit av sådan karaktär.

Lokala sysselsättningssvårigheter

Skogsbygderna hade tidigare en om— fattande arbetslöshet. Arbetslöshetskri- sen på 30-talet var sålunda särskilt svår för skogsarbetarna. I socialstyrelsens undersökning 1937 lämnades en redogö- relse för arbetslöshetens omfattning och förlopp åren 1930—1935. Det procentu- 3lla antalet arbetslösa i skogs- och flott- ningsarbetareförbundet höll sig under dessa år vid ett årsmedeltal som varie- rade från 41 till 62 %. Visserligen tor- de dessa procenttal överdriva svårighe- terna, men de åskådliggör dock de yt- terst osäkra sysselsättningsförhållande- na bland skogsarbetarna under dessa år.

I den av utredningen företagna skogs- a'rbetareenkäten begärdes bl.a. uppgift om ivad mån uppgiftslämnarna varit ar- betslösa. Med arbetslöshet avsågs i den- na enkät att arbete hade sökts men inte kunnat erhållas. Det kan förutsättas, att uppgiftslämnaren endast uppgivit om arbete, som han ansåg var lämpligt, kunnat erhållas. Nio % av skogsarbetar- na i de 17 södra länen, 27 % i de fem mellersta länen och 53 % i de båda nordligaste länen uppgav sig ha varit arbetslösa någon gång under 1953.

Inom södra området är de absoluta talen så små att det inte är lämpligt att räkna ut arbetslöshetens genomsnittliga längd. Det bör uppmärksammas att en fjärdedel av de berörda uppgiftslämnar- na var innehavare av jordbruk och de- ras möjligheter att ta arbete på annan ort måste följaktligen ha varit starkt begränsade. Materialet kan sålunda in— te anses ge uttryck för några egentliga sysselsättningsproblem för skogsarbe- tarna i södra Sverige.

I mellersta området var ungefär en tredjedel av de skogsarbetare som upp- givit arbetslöshet innehavare av jord— bruk. Om vi bortser från dessa reduce— ras de arbetslösas andel av det totala antalet uppgiftslämnare i området till ca 17 %, vilket inte kan anses särskilt ogynnsamt i ett arbete, som är så be- roende bland annat av vädrets växling- ar som skogsarbetet. Medianveckoanta- let för dem som varit arbetslösa låg dock relativt högt, nämligen ca 8 veckor.

Ungefär samma iakttagelse som i frå- ga om mellersta området kan göras be- träffande norra området. En betydligt större del av uppgiftslämnarna har dock varit arbetslösa i denna del av landet än i övriga områden.

Uppgifter från Skogs— och flottnings— arbetarnas erkända arbetslöshetskassa belyser delvis de säsongmässiga föränd- ringarna i skogsarbetarkårens syssel-

sättning. Endast en del av förbundets medlemmar är emellertid anslutna till kassan. Medlemmar av förbundet, som driver jordbruk med odlad areal över- stigande 2,5 har, behöver inte tillhöra kassan. Detta, samt det faktum, att även andra förbund organiserar skogskörar- na, gör att antalet körare bland arbets- löshetskassans medlemmar är ganska litet. Huvuddelen av medlemmarna tor- de vara sysselsatta hos storskogsbruket, varför man inte heller genom kassa- uppgifterna får sysselsättningsförhål- landena inom andra delar av skogsbru- ket belysta. Medlemsantalet i kassan var i slutet av år 1954 ca 26 000.

Av tabell 12 framgår arbetslöshets- procenten (antal arbetslöshetsveckor i % av antalet genomlevda veckor) samt antalet understödda dagar per medlem dels inom skogs- och flottningsarbetar- nas arbetslöshetskassa, dels i genom- snitt för samtliga kassor under senare år.

Det procentuella antal veckor för vi]- ka medlemmarna åtnjntit avgiftsbefri— else på grund av uppgiven arbetslöshet har legat avsevärt högre för medlem— marna i skogs- och flottningsarbetarnas kassa än för genomsnittet i samtliga kassor. Antalet understödda dagar per medlem avviker däremot betydligt mindre från genomsnittet, vilket bl.a. sammanhänger med att understöd icke utgår i full omfattning under tiden 1/4 —31/5 och 1/11—31/12. Antalet under-

Tabell 12. Arbetslöshetsprocent och antal understödda dagar inom skogs- och flott- ningsarbetarnas arbetslöshetskassa

Arbetslöshets- procent

Understödda dagar per medlem

År Skogs- 0. flottn.

Skogs— o.

samtliga flottn. Samtliga

1,67 2,32 4,61 4,76

stödda dagar per medlem och år har ökat successivt under de fyra år sam— manställningen avser. Detsamma gäller emellertid i stort sett genomsnittstalen för samtliga kassor och är sålunda inte något säreget för skogsarbetarnas kassa.

Omsättningsarhetslösheten är av rela- tivt stor omfattning inom skogsbruket beroende på att skogsarbetarna av oli- ka skäl övergår från ett arbete till ett annat och även på att de byter arbets- givare i relativt stor omfattning. Den låga sysselsättningen bland arbetslös- hetskassans medlemmar vid avverk- ningssäsongens början och slut torde bl. a. vara ett uttryck härför. Övergång- en till fast anställning motverkar om- sättningsarbetslösheten och medför också en tendens till utjämning av så- songväxlingarna.

Arbetslöshetens omfattning varierar i olika landsdelar. Den har under senare år regelmässigt varit störst i Norrbot- tens län, särskilt i Tornedalen. Mellan hälften och två tredjedelar av arbetslös- hetskassans utbetalda daghjälp har un- der senare år gått till Norrbottens län. Av barntilläggen har uppemot 90 % gått till Norrbotten.

De högsta understödsuttagen per medlem inom skogsarbetarnas arbets- löshetskassa har ända sedan den bil- dades utbetalats i Torne älvs distrikt och de näst största understöden i Ka- lix älvs distrikt. Understödsutbetalning- en per medlem i hela riket, i Norrland och riket i övrigt framgår av tabell 13. I tabellen har också införts upp- gifter från Torne älvs och Kalix älvs distrikt för att belysa de i dessa områ- den exceptionella förhållandena. För- utom de faktiska utbetalningarna räknat i kronor har ett index uträknats, var- vid siffran 100 betecknar det genom- snittliga understödsbeloppet per med- lem i hela riket. Den ökade understöds- utbetalningen 1954 beror på att dag- hjälpsbeloppen då höjdes avsevärt.

arbetarnas arbetslöshetskassa

Göta- 0.

Hela riket Svealand Torne älv Kalix älv Norrland

1950 kr ............. 25,22 index .......... 100 330

1951 kr ............. 12,26 76,36

83,18 71,43 37,39 8,18

283 148 32

50,90 19,53 2,39 100 623 415 1 59 19

13,43 121,45 48,39 22,12 2,55 100 904 360 165 19

39,89 272,67 94,59 58,68 16,93 100 684 237 147 42

76,40 488,41 215,94 118,54 22,49 100 639 282 155 29

1952

1953

1954

Mellan Norrland och då särskilt vissa delar av Norrbotten _ samt riket i övrigt råder en markant skillnad i fråga om understödsuttagen. Det bör dock framhållas, att det inte bara är skogs- och flottningsarbetarnas kassa som har stora understödsutbetalningar i nämnda Norrbottensbygder.

Sysselsättningsproblemen samman- hänger framför allt med befolknings- situationen och näringslivets ensidighet i vissa skogsbygder. Då arbetstillfällena är otillräckliga i förhållande till den växande befolkningen och industrins expansionsmöjligheter begränsade kan sysselsättningssvårigheter inte undgås utan att arbete och försörjning beredes i andra delar av landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har upp- märksammat problemet och för närva- rande pågår inom dess lokaliserings— och utredningsbyrå en utredning om sysselsättningsproblemen i de norr- ländska glesbygderna. De speciella Tor- nedalsproblemen är föremål för utred- ning genom den s.k. Tornedalsutred- ningen.

Överskottet på arbetskraft i vissa områden är givetvis ingen anledning för skogsbruket därstädes att icke söka nedbringa arbetskraftsåtgången och ut- jämna säsongerna. Den till skogsbruket

knutna arbetskraften i .dessa områden måste så långt möjligt beredas arbete året runt. För att de skall få samma försörjningsmöjligheter som skogsarbe- tarkåren i andra delar av landet måste de få möjlighet att arbeta rationellt och effektivt. Sysselsättningsproblemen får alltså inte lösas genom undersyssel- sättning och utebliven rationalisering. Enligt utredningens mening är sålunda strävandena att rationalisera arbetet och ge arbetskraften full sysselsättning året runt lika angelägna i områden med överskott på arbetskraft som i andra områden. Denna uppfattning är numera också allmän inom fackföreningsrörel- sen. Vid driftsinskränkningar under se- nare år har fackföreningarna inom oli— ka industrier i regel föredragit minsk- ning av arbetsstyrkan framför korttids- arbete. Därmed underlättas också ar- betsmarknadsmyndigheternas åtgärder för att överföra överflödig personal till andra arbetsområden. Skogsarbetarna bör i detta hänseende lika lite som i något annat inta någon särställning.

Den manliga ungdomens sysselsättning

Av redogörelsen för skogsarbetarnas åldersfördelning framgår att rekryte- ringen av yngre arbetskraft under se- nare år har varit otillfredsställande. Det-

ta beror väsentligen på att skogsbygds- ungdomen även om den efter avslutad skolgång under en tid arbetat i skogen övergår till andra yrken i 18—20-års- åldern eller efter vårnpliktsutbildning- en. Inte minst för att trygga den fram— tida arbetskraftsförsörjningen är det därför synnerligen betydelsefullt att de ungas första kontakt med skogsarbetet blir sådan, att den på ett naturligt sätt leder fram till ett medvetet infogande i yrket.

Ynglingarna är såsom utredningen framhållit i sin p. m. om yrkesutbild- ning för skogsarbetare — inte alltid i fysiskt avseende mogna för hårt skogs- arbete. Arbetet måste därför avpassas efter ungdomens förutsättningar. En förberedande yrkesutbildning, som i första hand tar sikte på att orientera ungdomen om skogsarbetets förhållan- den samt ger möjlighet att pröva de in- dividuella anlagen, torde vara det enda medlet att i god tid upptäcka vem som har eller inte har förutsättningar för yrket.

För att ungdomen smidigt och på ett ur arbetareskyddssynpunkt accepta- belt sätt skall kunna infogas i arbetet kräves inte blott för vederbörande läm- pade arbetsuppgifter utan också in- struktion och handledning. Kortare kurser är därför inte tillräckliga utan de bör kompletteras med utbildning på arbetsplatserna. Såväl enskilda företag som domänverket har också under den senaste tiden börjat en organiserad lär- lingsutbildning. I .denna verksamhet deltar också Skogsstyrelsen och skogs- vårdsstyrelserna. Enligt utredningens uppfattning är dessa strävanden värda all uppmuntran. Lärlingsutbildningen synes ha goda förutsättningar att ge en gedigen yrkesutbildning, grundlägga goda arbetsvanor och på ett naturligt sätt förmedla övergången mellan skola och arbetsliv.

Slutligen skall här i korthet ytterli- gare ett sysselsättningsproblem i skogs- bygden beröras, nämligen svårigheterna att bereda kvinnorna möjlighet till för— värvsarbete. Under utredningens resor och konferenser har denna fråga ofta förts på tal. Några konkreta förslag av betydelse för frågans lösning har dock inte framkommit.

Bristen på arbetstillfällen för kvin- norna i skogsbygden är säkerligen en starkt bidragande orsak till att de unga ogifta kvinnorna flyttar från dessa byg- der. Orsaken skulle sålunda mindre va- ra otrivsel med levnadsförhållandena i skogsbygden än tvång att flytta för att kunna försörja sig.

Det skulle otvivelaktigt vara av stort värde om industriellt arbete av ena el- ler andra slaget kunde erbjudas skogs- bygdens kvinnor och därmed de unga kvinnorna bereddes ökade möjligheter att stanna kvar i bygden. Tyvärr är dock möjligheterna att driva småindu- strier med lämpliga kvinnliga arbets— uppgifter ytterst små i skogsbygden. Ar- betsmarknadsstyrelsens lokaliseringsby- rå har rika erfarenheter av hur begrän- sade möjligheterna är att få sådana in- dustrier ens till bruksorter och andra industrisamhällen med ett ensidigt nä- ringsliv trots att dessa orter i jämfö- relse med skogsbygdens byar och tät- orter är ganska stora och i regel har goda kommunikationer. Under sådana omständigheter måste det i varje fall för närvarande bedömas som uteslutet att genom lokaliseringspolitiska åtgär- der från samhällets sida i någon omfatt- ning av betydelse få »kvinnliga industri- er» till skogsbygden.

Det är tänkbart att en del skogsföre- tag inom ramen för sin övriga verk- samhet kan finna former för att bere- da kvinnorna i skogsbygden arbete. I den mån sådana möjligheter förefinnas

är det ytterst angeläget att de bli ut- nyttjade.

Det är emellertid inte bara de själv- försörjande kvinnorna, som önskar för- värvsarbete i skogsbygden. Detsamma gäller åtskilliga av de gifta kvinnorna. Från deras sida har önskemål om för- värvsarbete blivit aktuellt framför allt i samband med att modernt utrustade bostäder utan jord blivit allt mer van- liga. De arbetsuppgifter i skogen som lämpligen utföres av kvinnor synes i första hand böra erbjudas dessa kvin— nor. Då de arbetsuppgifter som kan ifrågakomma _ i första hand skogs- vårdsarbeten av olika slag i regel

är av mera tillfällig natur torde de ock— så vara mest attraktiva för kvinnor, som inte är beroende av kontinuerlig in- komst utan endast önskar en extraför- tjänst. Erfarenheterna av en del försök, som gjorts inom olika företag visar att det finns möjligheter att inom skogs- bruket bereda kvinnor ökad sysselsätt- ning. Det ligger i skogsbrukets eget in- tresse att så långt möjligt bereda skogs- bygdens kvinnor sysselsättning inom sin näring. Även arbetsförmedlingarna bör i sin verksamhet försöka medverka till att kvinnorna i skogsbygden erbju- des förvärvsarbete i skogen.

VII. Anställningsförhållanden

Inom skogstrakterna utgjordes tidiga- re skogsbrukets arbetskraft till största delen av jordbruksbefolkning. Jordbru- ket var basnäringen, vilken gav vissa primära förutsättningar för allas exi- stens.

Arbetet i jordbruk och skogsbruk var under det extensiva skogsbrukets tid ganska enkelt att samordna. Avverk- ningarna måste till allra största delen utföras vintertid. Under hela barmarks- perioden från april—maj till fram i no- vember—december var sysselsättningen mycket låg. Jordbruket i skogsbygderna har å andra sidan inte gett full syssel- sättning för arbetskraften mera än un- der sommarhalvåret. Dess arbetskraft har därför under vintern varit hänvisad till tillfälliga arbeten av olika slag, främst skogsarbete.

Anställningsförhållandena var länge mycket lösliga inom stora delar av skogsbruket. Arbete gavs så långt det räckte, men om konjunkturerna var då- liga var det inte säkert att traktens folk fick arbete ens under avverkningssä— songen.

För vissa delar av storskogsbrukels arbetskraft torde dock anställningsför- hållandena sedan lång tid ha varit åt- skilligt tryggare. De på bolagens och domänverkets torp och arrenden bosat- ta skogsarbetarna fick sålunda syssel- sättning så långt det var möjligt att mobilisera arbetsuppgifter.

I stora delar av landet var extra ar- betskraft i stor omfattning engagerad under avverkningssäsongerna. Denna

arbetskraft kom ofta långväga ifrån och arbetsgivaren hade ingen kontakt med den mellan säsongerna. I första hand rörde det sig om folk, som under mel- lantiden drog sig fram på egna eller arrenderade småbruk eller som lantar- betare, flottare etc. Till en del har ock- så byggnads- och anläggningsarbetare samt industriarbetare, t.ex. från såg- verken, varit sysselsatta i skogsbruket under avverkningssäsongerna.

Utveckling mot fastare anställningsförhållan- den inom storskogsbruket

Under det senaste decenniet har emellertid skett en påtaglig förändring i dessa avseenden. Det grundläggande härvidlag är givetvis skogsbrukets för- ändrade förutsättningar och därav he- tingade strukturförändringar, vilket i detta betänkande behandlats i annat sammanhang. Denna utveckling har medfört en påtaglig utjämning i så- songvariationerna, vilket möjliggjort för företagen att helårssysselsätta allt större skogsarbetargrupper.

En av arbetsmarknadsstyrelsen un- der år 1951 företagen enkät inom skogsbolagen och domänverket visade att storskogsbruket tämligen allmänt ef- tersträvade en jämn sysselsättning un- der hela året för arbetskraften. Skogs- vårds- och återväxtarbeten samt ett om- fattande vägbyggnadsprogram ger sys- selsättning även under vår-, sommar- och höstmånaderna. En planmässig för— delning av dessa arbetsuppgifter har successivt medverkat till stabilare sys-

selsättningsförhållanden för arbetskraf- ten. Lika viktigt torde vara att avverk- ningar numera i ökad utsträckning ge— nom vägbyggnader, förbättrad virkes- vård etc. kan ske under barmarkstiden.

Den förändring i skogsarbetarnas all— männa villkor som avspeglas i den nämnda enkäten har föregåtts av lång- varigt arbete inom organisationer och företag. 1930-talets omfattande arbets- löshetsperioder och osäkra arbetsför- hållanden i övrigt inom skogsbygderna utlöste starka krav på förbättringar. Skogs- och flottningsarbetareförbundets kongress 1944 antog ett handlingspro- gram, som dominerades av frågan om större trygghet, fastare anställningsför— hållanden, jämnare inkomstmöjligheter för skogsarbetarna och likställdhet med andra arbetaregrupper.

Helt naturligt tog det tid innan ett visst motstånd mot förändringar i an- ställningsförhållandena bland såväl arbetsgivare som arbetare övervunnits. Skogsägarna visade sig ofta obenägna eller tveksamma då det gällde att ändra gamla anställningsformer och skogsar- betarna var inte alltid villiga att un- derkasta sig de skyldigheter som arbets- givarna uppställer som villkor för stör- re trygghet i anställningsförhållandena.

Mot slutet av 1940-talet förelåg emel— lertid förutsättningar för en ny giv i anställningsfrågan. Det som från början kom att spela den största rollen var näringens behov att konsolidera sina tillgångar på arbetskraft eftersom det vid denna tidpunkt förelåg stor arbets— kraftsbrist inom skogsbruket såväl som inom ett flertal andra näringsgrenar. Detta skedde genom att knyta arbetarna fastare till företaget.

En helt annan motivering för fastare anställningsförhållanden har efterhand blivit mer och mer betydelsefull och måste på lång sikt te sig som den vik- tigaste. Ett rationellt och till stor del

mekaniserat skogsbruk är icke betjänt av en alltför stor andel säsonganställd arbetskraft. Maskiner måste utnyttjas så många dagar under året som möjligt för att förränta sig och de måste ha sakkunnig skötsel. Bilvägnätet byggs ut så att utfrakten av virket kan ske även under barmarkstiden. Allt detta medför en omläggning och rationalisering av såväl huggnings- som transportarbetet i skogen.

Av stor betydelse för arbetsgivarnas intresse för fastanställningen av skogs- arbetare är också behovet av en inten— sificrad skogsvård. Omfattande skogs— vårdsåtgärder måste genomföras för att skogarna skall ge bästa möjliga avkast— ning. Huvudparten av skogsvårdsåtgär— derna måste utföras under vegetations- perioden, d. v. 5. under våren och som— maren. Möjligheterna att under denna årstid erhålla erforderlig arbetskraft möter stora problem, då skogsvårdsar- betet sammanfaller med jordbruksarbe- tet, flottning m.fl. arbetsuppgifter. En ökning av skogsbrukets fasta arbetarkår är därför naturlig.

För skogsarbetarnas del torde fast- anställningen utöver den mera påtagliga större tryggheten i fråga om arbete och inkomst också medföra påtagliga indi- rekta fördelar. Genom den rationella och fasta planläggning av arbetet, som möjliggöres av säkra arbetskraftstill- gångar, kan sålunda arbets-, förlägg- nings-, transport- och bostadsförhållan- den förbättras. Skogsbygdernas bebyg— gelse och tillgången på allmän och so- cial service påverkas också i gynnsam riktning. överhuvud kan företagens, samhällets och de enskildas insatser för allmän trivsel och bekvämlighet bli me- ra påkostade och stabila.

En del skogsarbetare ser på fastan- ställningen med skepsis. De kan mena bland annat att den fastanställda skogs- arbetaren kommer i en allt för stark

beroendeställning till arbetsgivaren. Denna inställning torde emellertid vara på retur.

Värderingarna av fastanställningen har givetvis ett starkt samband med konjunkturläget. Under en tid då det råder utpräglad brist på arbetskraft framstår fastanställningens eventuella nackdelar för arbetstagarna med större tydlighet. Vid lågkonjunkturer fram- står fasta och säkra anställningsförhål- landen som utomordentliga tillgångar.

Fastanställningen rymmer många in- tressanta och även svårbemästrade pro- blem. Arbetsgivaren måste ägna arbets- planeringen större omsorg. Särskilt måste uppmärksammas att arbetsobjekt finns att tillgå under de s.k. föl-falls- perioderna. Den fast anställda arbets- kraften kräver också omväxling i ar- betsuppgifterna. Såväl det tunga avverk- ningsarbetet som det fysiskt inte så an- strängande skogsvårdsarbetet måste ofta balanseras med exempelvis byggnads-, reparations- och vägarbeten för att ge trivsel och variation.

Överenskommelserna om fastanställ- ning har fått olika utformning och in- nehåll hos olika företag. Många företag har med de anställda ingått skriftliga avtal avseende viss bestämd tid. Andra har infört systemet med en arbetsbok vari de uppgifter införes som erfordras för beräkning av pensionsunderlag o. s. v. under det att återigen andra fö- retag endast bygger på muntliga över- enskommelser och gammal hävd. Ge- mensamt för dem alla är dock oavsett om skriftlig överenskommelse finns el- ler ej att arbetsgivaren garanterar den anställde arbete mot avtalsenlig lön, me- dan arbetstagaren förbinder sig att ut- föra ett angivet antal dagsverken. Ofta förfogar arbetsgivaren över bostäder, som arbetaren får disponera mot fast- ställd hyra. De sociala förmånerna va- rierar ganska mycket. En del bolag läm-

nar bidrag för uppförande av egna hem eller till bostadsförbättring. Bestämmel- ser om pension och livförsäkringsskydd ingår inte sällan i anställningsavtalen.

Skogsarbetamas nuvarande anställningsför- hållanden inom storskogsbruket

Arbetsmarknadsstyrelsens rundfråga till skogsbolagen och domänverket 1951 visade att det förelåg olika uppfattning- ar om hur stor del av skogsarbetarkåren som borde vara fast anställd. Lägst an- fördes 20 % av hela antalet anställda men det fanns också arbetsgivare som ansåg att hela arbetsstyrkan borde vara fast knuten till företaget. Flertalet före- tag stannade dock vid 60—75 %. När dessa uppgifter lämnades 1951 hade flertalet företag inte någon längre erfa- renhet av fastanställning och det är därför troligt att uppfattningarna inom de olika företagen i någon mån föränd- rats.

En allmän erfarenhet synes vara att arbetsinsatsen från de årsanställdas si- da blivit större än man tidigare antagit. Detta kan medföra att man finner att det behövs ett mindre antal årsanställda än vad man tidigare räknat med.

För att närmare kunna utreda skogs- arbetarnas anställningsförhållanden, bl. a. den fasta anställningsformens om- fattning, har arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat uppgifter från domänverket samt ett 50-tal av de större skogsbo- lagen. Undersökningen belyser skogs- arbetarnas anställningsförhållanden dels i augusti 1953, dels i februari 1954. Des- sa båda månader torde kunna sägas re- presentera låg- respektive högsäsong inom skogsbruket. Uppgifter från bon- deskogsbruket ingår icke i undersök- ningen.

I undersökningen har materialet de- lats upp på fasta årsarbetare (varmed avses icke blott pensionsberättigade och dylika arbetare utan också andra som

Skogsbolagen

Domänverket Totalt

Antal % Antal % Antal %

Augusti 1953:

De fyra norra l ................. De tre mellersta ] ............... De sjutton södra ] ..............

4 870 7 231 3 120

2 330 656 2 368

7 200 7 887 5 488

43,1 60,0 71,9

35,1 56,7 70,2

40,1 59,7 71,2

Hela riket 15 221

Februari 1954:

De fyra norra 1 ................. De tre mellersta l ............... De sjutton södra ] ..............

7 246 9 098 4 194

54,9 5 354 47,9 20 575 52,9

3 198 856 2 820

33 4 44,1 53,1

10 444 9 954 7 014

30,9 40,0 46,9

31,6 40,3 49,2

Hela riket 20 538 6 874 27 412 37,3 40,9 38,1

regelbundet är sysselsatta hos en och samma arbetsgivare under större delen av året, cirka 200 arbetsdagar eller me- ra), fasta säsongarbetare (arbetare som regelbundet är sysselsatta hos en och samma arbetsgivare en mindre del av året, dock minst cirka 60 arbetsdagar årligen) och tillfällig arbetskraft (arbe- tare som endast enstaka perioder eller mera oregelbundet är sysselsatta med skogsarbete). Sådan fast anställd ar- betarepersonal som har särskilda vill- kor (pension eller dyl.) har särredovi— sats. (Uppgifterna beträffande fastan— ställda skogsarbetare med särskilda vill— kor avser augusti 1953 samt februari 1955.) Under beteckningen från annan ort ingår sådana arbetare, vilkas fasta bostad ligger längre bort från arbets- platsen än vad som är regel för fasta skogsarbetare.

Undersökningen visar att anställ- ningsförhållandena inom det svenska skogsbruket karakteriseras av stora skillnader, inte bara mellan olika län utan också mellan större geografiska områden.

Fasta årsarbetare. Som framgår av ta- bell 14, förekommer fasta årsarbetare i avsevärt större utsträckning inom södra och mellersta Sverige än inom de fyra nordligaste länen. Drygt hälften eller

52,9 % av samtliga skogsarbetare inom skogsbruket hade i augusti 1953 sådan anställning. Mellan skogsbolagen och domänverket framträder inte några större olikheter.

Under skogsbrukets högsäsong utgör de fasta årsarbetarna en mindre del av arbetsstyrkan än under lågsäsongen. Rekryteringen av säsongarhetare och mera tillfällig arbetskraft under vin- tern påverkar givetvis proportionerna mellan olika anställningsformer. Av stor- skogsbrukets totala arbetsstyrka i febru- ari utgjordes sålunda 38 % av fasta års- arbetare mot 53 % i augusti.

En uppdelning av storskogsbrukets arbetskraft på huggare, körare samt öv- riga skogsarbetare visar, att det förelig- ger betydande skillnader i sysselsätt- ningshänseende mellan dessa tre yrkes- kategorier. Körarna har nästan uteslu- tande sin verksamhet förlagd till hög— vintern, medan sysselsättningen inom de båda övriga grupperna visar avse- värt mindre svängningar mellan hög- och lågsäsong.

Säsongsvängningarna återverkar på de olika yrkesgruppernas anställnings- förhållanden. I augusti 1953 utgjorde antalet huggare 18 764, eller 48,3 %, av tillhopa 38 876 skogsarbetare. Vid fe— bruariinventeringen 1954 var motsva-

Skogsbolagen

Domänverket Totalt

Antal % Antal % Antal %

Augusti 1953:

De fyra norra l ................. 4 529 De tre mellersta ] ............... 2430 De sjutton södra l .............. 638

40,0 2 530 20,2 257 14,7 546

38,1 22,2 16,2

7 059 2 687 1 184

39,3 20,3 15,4

Hela riket 7 597 Februari 1954: 11 770

8 722 2 302

De fyra norra ] ................. De tre mellersta l ............... De sjutton södra l ..............

27,4 3 333 29,9 10 930 28,1

50,2 4 479 38,4 386 25,7 1 337

46,8 19,9 25,2

16 249 9 108 3 639

49,2 36,9 25,5

Hela riket 22 794 41,3 6 202 36,9 28 996 40,3

rande siffror 39 741 (55,2 %) respektive 71968. Ca 54 % av samtliga huggare i augusti mot drygt 42 % i februari redo- visades som fasta årsarbetare. Liksom beträffande hela skogsarbetarkåren, är årsanställning mera vanlig bland hug- garna inom södra och mellersta Sverige än inom de fyra nordligaste länen. För— hållandet är likartat inom både skogs- bolagen och domänverket och gäller så- väl. hög- som lågsäsong. För körarnas del kan konstateras att årsanställning är vanligare i södra Sverige än inom lan- det i övrigt.

Överhuvud taget är det ett ringa an— tal körare som har årsanställning. Som exempel kan nämnas att i augusti sys- selsattes inom de fyra nordligaste lä- nen sammanlagt 106 fasta körare. I februari var motsvarande siffror 2 428.

I motsats till huggare och körare är gruppen övriga skogsarbetare huvud- sakligen sysselsatt under sommarhalv- året. Detta sammanhänger till stor del med att gruppen bl. a. omfattar den per- sonal som utför skogsvårdsarbeten. I gruppen övriga skogsarbetare ingår även sådan personal, som sysselsätts vid skogsvägbyggen, byggnadsreparationer och sjöregleringsarbeten.

I augusti uppgick antalet övriga skogsarbetare till drygt 18 200, eller

cirka 47 % av samtliga skogsarbetare. Vid februariinventeringen var motsva- rande siffror närmare 7 200 respektive 10 %. Gruppens höga relativa andel un- der lågsäsongen är en följd av skogs- vårdsarbetenas koncentration till som- marhalvåret, liksom naturligtvis avverk- ningsarbetenas mindre omfattning vid denna årstid. Ungefär hälften av kate- gorin övriga skogsarbetare var i augus- ti årsanställda.

Fasta säsongarbetare. Den tidigare framställningen har visat att säsong- variationerna inom skogsbruket är av betydelse för arbetskraftens fördelning på olika anställningsformer. Speciellt den stora gruppen fasta säsongarbeta- re under vintern påverkar den relativa fördelningen. Tabell 15 visar att drygt 40 % av den arbetskraft, som i februari sysselsattes inom storskogsbruket, ut— gjordes av fasta säsongarbetare. Motsva- rande siffror för augusti var 28,1 %.

Skogsbolagen sysselsatte i februari nästan exakt tre gånger så många fasta säsongarbetare som i augusti. Domän- verkets arbetsstyrka av fasta säsongar— betare var i februari i det närmaste (lub- belt så stor som i augusti. Vid båda re- dovisningstillfällena hänför sig huvud- parten av denna arbetskraft till de fyra norra länen.

Som framgår av tabell 15 utgör de fasta säsongarbetarna i de norra och mellersta delarna av landet en betyd- ligt större relativ andel av den totala skogsarbetarekåren än i de sydligare länen.

Omkring en tredjedel eller 32,4 % av det totala antalet huggare inom stor- skogsbruket under högsäsongen kan betecknas som fasta säsongarbetare. Under lågsäsongen är motsvarande an- del drygt 28 %. Skillnaderna i den re- lativa fördelningen var alltså små mel- lan låg- och högsäsong. I absoluta tal är skillnaden desto mera framträdande. Vid augustiinventeringen sysselsattes inom storskogsbruket 5318 fasta sä- songhuggare mot 12 868 i februari. Vid båda uppgiftstillfällena redovisade skogsbolagen det ojämförligt största antalet, eller 87,5 respektive 71,8 % av samtliga. Huvudparten av denna arbets- kraft sysselsattes inom de fyra nordli- gaste länen. Den procentuella fördel- ningen var ganska lika för bolag och domänverk var för sig.

Körarna återfinnes som fasta säsong- arbetare nästan uteslutande under vin- termånaderna. I februari tillhörde cirka 14 400, eller 57,5 %, av samtliga körare denna kategori mot i runt tal 430 (22,9 %) i augusti. De fyra norra samt de tre

mellersta länen sysselsatte huvudparten av denna arbetskraft under högsäsongen medan under sommarhalvåret flertalet av de fasta säsongkörarna återfanns in- om de sjutton södra länen.

Av de övriga skogsarbetarna redovi— sades närmare 5200, eller drygt 28 %, såsom fasta säsongarbetare i augusti 1953. Domänverket och skogsbolagen sysselsatte ungefär 2 600 vardera. Under högvintern är denna grupp betydligt mindre, ca 1 700, varav tre fjärdedelar redovisas av skogsbolagen.

Tillfällig arbetskraft. Utöver den sto- ra gruppen fasta säsongarbetare har storskogsbruket under praktiskt taget alla tider på året behov av tillfällig ar- betskraft. Som framgår av tabell 16 re- presenterar denna arbetskraft cirka 20 % av den totala arbetsstyrkan inom storskogsbruket under såväl hög- som lågsäsongen.

Av det totala antalet huggare inom storskogsbruket var under högvintern närmare 10000, eller 25 %, tillfälligt anställda, d.v. s. arbetade endast ensta- ka perioder eller mera oregelbundet. Den relativa fördelningen var ungefär densamma inom både skogsbolagen och domänverket, nämligen cirka 18 %.

I likhet med de fasta säsongkörarna sysselsätts de tillfälligt anställda körar-

Tabell 16. Tillfällig arbetskraft inom skogsbolagen och domänverket

Skogsbolagen

Domänverket Totalt

Antal % Antal % Antal %

Augusti 1953:

De fyra norra l ................. 1 916 De tre mellersta l ............... 2 393 De sjutton södra ] .............. 578

1 781 3 697 245 2 638 458 1 036

Hela riket 4 887 Februari 1954:

4 442 4 921 2 450

De fyra norra 1 ................. De tre mellersta l ............... De sjutton södra ] ..............

2 484 7 371

1 889 6 331 700 5 621 1 158 3 608

Hela riket 11 813 3 747 15 560

na nästan enbart under högvintern. Vid inventeringstillfället i februari 1954 re- presenterade denna kategori drygt 17 % av det totala antalet körare inom skogsbruket. I augusti var motsvarande procentsiffra 6,5. Under högsäsongen är de tillfälligt anställda körarna förhål- landevis jämnt fördelade inom de tre undersökningsområdena. Sommarhalv- årets större differenser är på grund av de små siffrorna tämligen ointressanta.

Arbetare med särskilda villkor. I de- batten om skogsarbetarnas anställnings- förhållanden har den speciella form av fastanställning, som förknippats med särskilda villkor såsom arbetsgaranti, pension m.m. tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Det har därför ansetts angeläget att söka få klarhet om vilken omfattning denna anställningsform har. Det bör påpekas, att materialet endast ger en uppfattning om hur många arbe- tare som åtnjuter särskilda villkor, där- emot inte om hur många som kan be- traktas som fast knutna till en viss ar- betsgivare. Detta senare förhållande belyses av redogörelsen för antalet fasta årsarbetare. Endast en del av dessa har särskilda i kontrakt eller på annat sätt fastställda villkor. En betydande del av gruppen fasta årsarbetare kan i reali—

teten påräkna liknande förmåner. Med denna reservation redovisas i tabell 17 antalet skogsarbetare med särskilda vill- kor. Uppgifterna i denna tabell avser för bolagens del februari 1955, varför några totalsiffror inte uträknats för fe- bruarisiffrorna eftersom de inte är helt jämförbara med domänverkets siffror

Av tabell 17 framgår att åtta är nio tusen arbetare vid redovisningstillfälle- na uppgavs ha särskilda villkor. För- delningen på de tre områdena var ganska jämn. För domänverket och bo- lagen var för sig är dock de geografiska skillnaderna avsevärda. Domänverket har sålunda såväl i absoluta som relati- va tal särskilt många arbetare med sär- skilda villkor i södra området. Detta sammanhänger med att domänverket här har en förhållandevis stor del av sina torp och arrendegårdar.

Av hela antalet sysselsatta i augusti hade ungefär 21 % särskilda villkor. Motsvarande siffra för februari var ca 12 %. Det är sålunda alltjämt en rela- tivt liten del av skogsarbetarna inom storskogsbruket, som kan hänföras till gruppen arbetare med särskilda villkor. Denna anställningsform synes dock få ökad omfattning. Uppgifter från bolagen tyder på att mellan februari 1954 och

Tabell 17. Arbetare med särskilda villkor

Skogsbolagen

Domänverket Totalt

Antal % Antal % Antal %

Augusti 1953:

2 280 1 761 1 633

De fyra norra ] ................. De tre mellersta ] ............... De sjutton södra 1 ..............

2 862 2 080 3 300

582 8,8 319 1 667

Hela riket 5 674 Februari 1954 (domänverket ) och februari 1955 (bolagen)

De fyra norra 1 ................. De tre mellersta 1 ............... De sjutton södra 1 ..............

2 568 8 242

Hela riket

Skogsbolagen

Domänverket Totalt

Antal

% Antal % Antal %

Augusti 1953:

De fyra norra ] ................. 1 529 De tre mellersta l ............... 1 616 De sjutton södra ] .............. 274

13,5 610 9,2 2 139 13,4 112 9,7 1 728 6,3 322 9,3 596

Hela riket 3 419 Februari 1954:

De fyra norra l ................. De tre mellersta 1 ............... De sjutton södra ] ..............

3 168 3 228 1 723

12,3 1 044 9,3 4,463

13,5 1 035 14,2 670 19,3 583

10,8 34,5 11,0

4,203 3 898 2 308

12,3 15,8 16,2

Hela riket 8 119 14,7 2 290 13,6 10 409 14,5

februari 1955 ökade antalet sådana ar- betare med ca 500.

Skogsarbetare från annan ort. Före- komsten av skogsarbetare från annan ort inom storskogsbruket framgår av ta- bell 18.

Tabell 18 visar att i augusti 1953 var 4 456, eller 11,5 %, av storskogsbrukets totala arbetsstyrka från annan ort. Vid februariinventeringen 1954 var motsva- rande siffror 10 411, eller 14,5 %.

Huggarna är den ojämförligt största gruppen bland skogsarbetare från an- nan ort och utgjorde i augusti 64,5 % medan motsvarande procentsiffror för februari var 69,2. I augusti var drygt 15 % av huggarna inom storskogsbruket från annan ort, mot cirka 18 % i febru- ari.

Under högvintern är det relativa an- talet huggare från annan ort högre i de södra och mellersta delarna av landet än inom de fyra nordligaste länen. Pro- centsiffrorna varierar dock betydligt mellan olika områden. Av domänverkets samtliga huggare inom de tre mellersta länen var i februari 41 % från annan ort. Riksmedeltalet för domänverket var vid samma inventeringstillfälle drygt 15 %. Under sommarmånaderna däremot sysselsattes det relativt största antalet huggare från annan ort inom de

fyra norra samt de tre mellersta länen. I absoluta tal dominerar det nordligaste området under såväl hög- som lågsä- songen.

Närmare 2500, eller 10 %, av samt- liga körare inom storskogsbruket, var vid februariinventeringen från annan ort. I augusti var det 6 procent, me- dan det absoluta talet var så pass obe- tydligt som 111. Skogsbolagen syssel- satte cirka 2100 av de 2500 körarna från annan ort i februari.

Under lågsäsongen sysselsatte skogs- bolagen och domänverket vardera unge— fär lika många övriga skogsarbetare från annan ort, eller tillhopa närmare i 500. Totalt var 8 % av samtliga övriga skogsarbetare inom storskogsbruket från annan ort i augusti 1953. I februari var motsvarande procentsiffra 10, me- dan det absoluta talet endast var hälf— ten så stort som vid augustiinventering- en, eller ca 700.

Föreningsanställda skogsarbetare

I kapitlet »Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem» lämnas en redogörelse för arbetskrafts- förhållandena inom bondeskogsbruket. Möjligheterna att statistiskt belysa an- ställningsförhållandena inom denna del

Anställningsformen

Summa Antal

Huvudområde Fasta

årsarb.

medl. i skogs- ägaref.

arb. i

Fasta säs. Tillfälliga fören.

70 79

Södra Sverige ................. Mellersta Sverige ............... Övre Norrland .................

1 412 809 48

655 434 20

687 296 28

58 809 48 932 15 224

Summa 149 1 109 1 011 2 269 122 965

av skogsbruket är begränsade. Utöver den redogörelse, som lämnas i nämnda kapitel, skall här blott uppgifter om hos skogsägareföreningarna anställda skogs- arbetare lämnas.

Uppgifterna om antalet hos skogs- ägareföreningarna anställda skogsarbe- tare har inhämtats under 1955. Mate- rialet belyser det faktiska antalet för— eningsanställda skogsarbetare i febru- ari och augusti 1954 samt februari 1955. Såsom hos föreningarna anställda av föreningarna, även om lönen utbe- talts av de medlemmar, som anlitat ar- betskraften.

Av tabell 19 framgår det totala anta- let föreningsanställda skogsarbetare i februari 1955 samt antalet medlemmar i skogsägareföreningarna.

Under högsäsongen 1955 var inte fullt 2 300 skogsarbetare anställda genom föreningarna. I övre Norrland var anta- let anställda ytterst litet. Drygt två tredjedelar var anställda hos skogsäga- reföreningarna i södra Sverige.

Såsom fasta arbetare har räknats så- dana som regelbundet är sysselsatta hos föreningen under större delen av året (ca 200 arbetsdagar eller mera). Hela antalet sådana arbetare uppgick inte till mer än 149. Ungefär hälften var fasta säsongarbetare varmed avses sådana ar- betare som regelbundet är sysselsatta hos föreningen en mindre del av året, dock minst ca 60 arbetsdagar årligen. Den extra arbetskraften, till vilken räk-

nas skogsarbetare som endast enstaka perioder eller mera oregelbundet är sys- selsatta hos föreningarna, utgjorde un- gefär lika stor andel. Siffrorna för fe- bruari 1954 visar att någon markant förändring inte skett sedan föregående år.

Uppgifterna för sommaren 1954 visar att hela antalet sysselsatta då inte var fullt 250 man. Skogsägareföreningarna anställer sålunda huvudsakligen arbets- kraft för avverkningsarbetet under vin— tern. Av inhämtad yrkesfördelning framgår också att praktiskt taget hela arbetsstyrkan utgöres av körare och huggare. Ungefär en tredjedel är körare och resten huggare.

Uppgifter har även inhämtats från skogsägareföreningarna om det plane- rade antalet sysselsatta under de när- maste åren. Av detta material att döma hade man vid den tidpunkt då uppgif- terna lämnades (i början av 1955) inte några planer på en större expansion av antalet föreningsanställda skogsarbeta— re. Därefter har emellertid arbetskrafts- frågorna varit föremål för ingående överväganden inom skogsägareförening- arna, varför det nu icke synes vara rea— listiskt att bygga en uppfattning om det framtida antalet föreningsanställda skogsarbetare på prognoserna från 1955. Därtill kommer att en dylik prognos under alla omständigheter måste ge en ofullständig bild av planerna inom bon- deskogsbruket beträffande arbetskrafts—

frågorna, eftersom dessa planer även inriktas efter andra linjer.

Slutsatser

Inom storskogsbruket utgöres större delen av arbetsstyrkan av till respek- tive arbetsgivare relativt fast knutna arbetare. Ca 80 % av storskogsbrukets arbetare utgöres antingen av fasta års- arbetare, som regelbundet arbetar minst 200 dagar hos en och samma arbets- givare, eller av säsongarbetare, som regelbundet arbetar minst 60 dagar per år hos en och samma arbetsgivare. Den i egentlig mening tillfälliga arbetskraf- ten utgör sålunda inte mer än en femte- del av den totala arbetsstyrkan.

Anställningsförhållandena är såsom tidigare framhållits intimt förknippade med säsongväxlingarnas omfattning. Såsom framgår av den i ett annat kapi- tel lämnade redogörelsen för säsongva- riationerna synes det vara realistiskt att räkna med fortsatt säsongutjämning. Därav följer att de årsanställdas andel av hela arbetsstyrkan torde komma att öka ytterligare.

En ökad årsanställning kan ge till re- sultat antingen att de fasta säsongarbe- tarna eller de tillfälliga arbetarna mins— kar sin andel av arbetsstyrkan. Från fö— retagens sida torde strävandena komma att inriktas på att så långt möjligt bli oberoende av den tillfälliga arbetskraf- ten. Helt kan man emellertid inte vara utan tillfällig arbetskraft. Därest den

tillfälliga arbetskraftens andel av den totala arbetsstyrkan minskar till hälf- ten av den nuvarande skulle ytterligare 10 % kunna årsanställas utan att de så— songanställdas arbetstillfällen behövde påverkas.

En minskning av den extra arbets- kraften måste från arbetsmarknadssyn- punkt i stort sett vara fördelaktig. ] vissa fall kanske övergångssvårighcter uppstår. Dessa nackdelar uppväges dock mer än väl av fördelarna med me- ra stabiliserade förhållanden på skogs— brukets arbetsmarknad.

En ökning av antalet årsanställda är sannolik inom storskogsbruket. Liksom tidigare kommer säkerligen anställ- ningsvillkoren för de årsanställda att växla mellan olika företag. Det förefal- ler dock troligt att antalet arbetare med särskilda villkor såsom arbetsgaranti, pension m.m. kommer att öka.

Bondeskogsbruket har för den del av arbetskraften, som inte är knuten till gårdens jordbruk mindre förutsätt- ningar än storskogsbruket att vid nuva- rande driftsformer erbjuda fasta an- ställningsförhållanden. Skall bonde— skogsbruket kunna lösa sina arbets- kraftsproblem är det emellertid nöd- vändigt att det kan erbjuda arbets- och anställningsvillkor likvärdiga dem som gäller för andra skogsarbetare. Detta problem diskuteras utförligare i kapit- let »Speciella synpunkter på bonde- skogsbrukets arbetskraftsproblem».

VIII. Bostadsförhållanden och bebyggelseplanering

Inledning

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande problem har under de senaste åren varit före- mål för stor uppmärksamhet. Detta gäl- ler inte blott bostädernas beskaffenhet utan även i hög grad deras lokalisering. Bostads- och bebyggelsefrågorna tillmä- tes också av såväl arbetare som arbets- givare en avgörande betydelse för skogs— brukets arbetskraftsförsörjning och ar- betarnas trivsel. Under utredningens studieresor och konferenser har be- styrkts, att bostadsförhållandena starkt påverkar skogsbrukets arbetsmarknad. En stor del av utredningens arbete har därför ägnats åt bostadsförhållandena och därmed sammanhängande problem.

Skolfrågorna, som är av central bety- delse vid bebyggelseplaneringen, har av utredningen ägnats speciell uppmärk- samhet och blivit föremål för särskild utredning, som redovisats i en prome- moria rörande folkskolan i skogsbyg- den.

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden har tidigare uppmärksammats i olika statliga utredningar. Socialstyrelsen som 1934 erhöll i uppdrag att under- söka skogsbygdens arbets- och levnads- villkor uppmärksammade därvid även bostadsförhållandena. En redogörelse för utredningens resultat härvidlag återfinnes i den 1937 publicerade »Skogsbygdens arbets- och levnadsvill- kor» (Del I utredningens huvudresul- tat). De statistiska uppgifterna i denna utredning har delvis hämtats från den i

samband med folkräkningen 1935/36 företagna speciella bostadsundersök- ningen avseende 100 landskommuner. Renodlade uppgifter för skogsarbetare har dock icke kunnat erhållas, utan blott uppgifter avseende hela lands- bygdskommuner i Dalarna och Norr- land.

I samband med 1945 års allmänna bo- stadsräkning företogs en specialbear- betning av uppgifterna från 100 lands- kommuner. Någon fullständig bostads- räkning har icke senare företagits. Vissa uppgifter angående bostäderna finns dock med i de levnadskostnadsunder— sökningar, som socialstyrelsen företagit, avseende dels enbart förhållandena på landsbygden 1951, dels förhållandena i hela landet 1952.

Norrlandskommittén har i sitt prin- cipbetänkande tredje delen (SOU 1949: 3) »Utlåtanden och förslag i vissa frå- gor» även upptagit skogsarbetarnas bo- stadsförhållanden till behandling.

1948 års sakkunniga för vissa bostads- förbättringsfrågor framlade 1952 ett stencilerat »Betänkande angående egna- hems- och förbättringslån till bostads- hus, som icke bebos av fastighetens äga— re», vari vissa förslag framlades berö— rande bl.a. skogsbrukets arbetskraft.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen (SLA) har verkställt en utredning av- seende skogsarbetarnas bostadsförhål- landen 1954. I undersökningen ingick 4 713 skogsarbetare. Det utsända fråge- formuläret hade besvarats av 47 % av medlemmarna i SLA:s skogssektion

Omkring 1 600 lägenheter ingår i under- sökningen, vilket torde representera 70 % av skogsarbetarbostäderna hos SLA:s medlemmar.

För att få en del för skogsarbetar- bostädcrna speciella frågeställningar belysta har utredningen företagit vissa specialundersökningar. I september 1951 inhämtades sålunda i en enkät ett antal länsarbetsnämnders synpunkter på frågan om skogsarbetarnas bostads- förhållanden. Samtidigt infordrades från domänverket jämte 54 av de störs— ta skogsbolagen redogörelser för bl. a. bostadsförhållandena för hos dem an- ställda skogsarbetare.

På grundval av bl. a. dessa uppgifter utarbetades en promemoria angående byggnadstillståndsgivningen, vari fram- hölls bostädernas stora betydelse för arbetskraftsrekryteringen till skogsbru- ket, samt att den önskvärda upprust- ningen av skogsbrukets bostadsbestånd begränsades av byggnadstillståndsgiv- ningen med då rådande bestämmelser angående de s.k. bostadskvoterna. Ut- redningen föreslog därför, att länsar— betsnämnderna skulle få rätt att medde- la byggnadstillstånd för nybyggnad och modernisering av skogsarbetarbostäder utöver de fastställda kvoterna. Dessutom förordade utredningen, att byggnadstill- stånd i ökad omfattning beviljades till allmänna byggnader i skogsbygden.

De av utredningen framförda önske- målen tillmötesgicks såtillvida, som Kungl. Maj:t genom beslut den 30 no— vember 1951 fann skäl medgiva, att byggnadstillstånd måtte _— utan avse— ende å i särskild ordning fastställda byggnadstillståndskvoter _— meddelas för nybyggnad och modernisering av bostäder avsedda för sådana arbetsta- gare, som beräknades ha sin huvudsak- liga sysselsättning inom skogsbruket. Denna bestämmelse upphävdes vid de generella lättnader i byggnadsregle-

ringen för bostadsbyggandet, som ge- nomfördes fr. o. m. 1954.

I november 1953 infordrades till kom- plettering av domänverkets och skogs— bolagens redogörelser från 1951 vissa statistiska uppgifter avseende företa— gens skogsarbetarbostäder samt bygg- nadsverksamheten avseende egna hem. Denna undersökning, som avsåg förhål- landena i december 1953, benämnes i det följande storskogsbrnksundersök- ningen. Undersökningen rör alltså en- bart hos storskogsbruket anställda skogs- arbetare och av storskogsbruket ägda lägenheter.

I den undersökning rörande syssel- sättningsförhållandena inom skogsbru- ket 1953, som redovisas på annan plats i betänkandet, inhämtades även uppgif- ter om bostadsförhållandena. Undersök- ningens båda delar kallas i det följande skogsägareenkäten respektive skogsar- betareenkäten. Det i den sistnämnda en- käten erhållna materialet belyser bo— stadsförhållandena även hos andra grupper av skogsarbetare än de som arbetar i storskogsbruket, även om des— sa är bäst representerade. De genom storskogsbruksundersökningen och de båda enkäterna insamlade uppgifterna har varit föremål för statistisk bearbet- ning inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Vidare har på utredningens initiativ konferenser hållits om bebyggelsefrå- gorna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län med representanter för olika statliga och kommunala organ samt företrädare för skogsföretag, en— skilda skogsägare och arbetstagareorga— nisationer såsom deltagare.

I vissa skogskommuner har bebyggel- seförhållandena närmare undersökts. Resultatet av dessa undersökningar framgår av promemorian över skogs— bygdens folkskolor och promemorian om Säfsnäs kommun.

Då de tillfälliga bostäderna på arbets—

platserna relativt nyligen varit föremål för en statlig utredning, som härom av- givit två betänkanden (SOU 1947:37 och 1949: 19), har utredningen inte fun- nit anledning att närmare syssla här- med.

Utredningen har således på olika sätt sökt få en så god totalbild som möjligt av bostadsförhållandena för skogsarbe- tarna. Det har dock icke varit möjligt att få alla skogsarbetaregrupper till- fredsställande representerade. Det har också varit svårt att särskilja skogsarbe- tarna från andra befolkningsgrupper på landsbygden.

Den skogsarbetaregrupp, som är lät— tats att särskilja, är den, som bor i av storskogsbruket ägda lägenheter. Dessa bostäder kallas i det följande >>tjänste- bostäder». Då de egentliga skogsarbe- tarna till stor del återfinnes i denna grupp, och då förutsättningarna att få fram ett tillförlitligt material varit rela- tivt goda för denna kategori, är de i det följande redovisade uppgifterna mest utförliga för densamma.

Allmänna synpunkter på bostadsförhållandena och bebyggelseplaneringen

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden har under senare år påtagligt föränd- rats. En stor del av arbetarna har fått avsevärt förbättrad bostadsstandard, så- väl beträffande lägenheternas storlek som utrustning. En lika genomgripande omvandling av boendeförhållandena håller på att ske genom bebyggelsens nya utformning och lokalisering. Detta är dock icke någon isolerad företeelse utan ingår som ett led i den omvand- ling av hela landsbygdsbebyggelsen, som håller på att ske. Orsakssamman- hangen i denna utveckling för skogs— arbetarnas del är svåra att helt klar- göra, men utredningen vill peka på några faktorer, som enligt dess upp- fattning varit av särskilt stor betydelse.

En starkt pådrivande orsak har av— flyttningen från landsbygden varit. Denna har medverkat till en standard- höjning för att trygga skogsbrukets ar- betskraftsförsörjaning. En sådan stan- dardhöjning hade dock inte varit möj- lig utan de för skogsbruket under se- nare år gynnsamma ekonomiska förut- sättningarna. Standardförbättringen för stadsnäringarnas arbetare har under- strukit behovet av en snabb förbättring för landsbygdens befolkning.

Utflyttningen från skogsbygden har varit särskilt framträdande beträffande kvinnorna. Bland annat av denna anled- ning har det framstått som angeläget att ordna bostadsförhållandena så, att arbetet för skogsbygdens kvinnor un- derlättas och även i övrigt gynnsamma förutsättningar skapas för kvinnornas trivsel. Det har därvid framstått såsom särskilt önskvärt att bryta isoleringen, som är mer påfrestande för kvinnor- na än för männen, vilka under arbetet i skogen har arbetsgemenskapen med kamraterna.

Arbetsgivarnas anspråk på arbets- kraften har vidare förändrats i och med den utveckling, som försiggått på skogs- hantcringens område och som varit sär- skilt framträdande under det senaste decenniet. Den rationalisering och me- kanisering av skogsbruket, som bedri- vits och bedrives, innebär, att delvis nya driftsformer och arbetsmetoder in- förts med bättre möjligheter att utnytt- ja arbetskraften. Denna utveckling har medfört, att fast anställning av skogs— arbetare i ökad utsträckning blivit möj- lig och nödvändig, eftersom de nya me- toderna ställer ökade krav på yrkes- skicklighet hos sina utövare och förut- sätter en grundlig arbetsplanering och ett rationellt utnyttjande av maskinpar- ken.

Utvecklingen av kommunikationerna har spelat en avgörande roll för bebyg-

gelsens lokalisering. Utbyggnaden av bilvägnätet och motorismens utveckling nödvändiggör icke längre arbetskraf- tens bosättning i omedelbar närhet av arbetsplatsen i samma omfattning som tidigare.

Förändringarna inom jordbruket har också medverkat till utvecklingen. På grund av den stora avflyttningen från jordbruket samt nedläggandet och sam- manslagningen av brukningsdelar har jordbrukets kvarvarande befolkning minskade möjligheter att ställa arbets- kraft till skogsbrukets förfogande. En tendens till att allt mer särskilja arbe- tet i skogsbruket och jordbruket har därför gjort sig gällande, vilket gjort det såväl nödvändigt som möjligt att i ökad utsträckning planera arbetskrafts- försörjningen i skogen i första hand med hänsyn till skogsbrukets behov. Även om jordbruksbefolkningen också för storskogsbrukets del under över- skådlig tid kommer att utgöra en viktig rekryteringsbas för skogsbrukets ar— betskraft särskilt ifråga om körning, är förändringarna så stora, att de starkt påverkar skogsbygdens bebyggelsepla- nering.

Ny- och ombyggnadsverksamhetens omfattning

Innan en beskrivning ges av skogsar- betarnas bostadsstandard, sådan den ter sig enligt de av utredningen före- tagna undersökningarna, skall en redo- görelse lämnas för den ny- och om- byggnadsverksamhet, som bedrivits på detta område de senaste åren och som lett fram till den nuvarande standarden.

Den tid, som förflutit, sedan social— styrelsens tidigare omnämnda under- sökning företogs i mitten på trettiotalet, har kännetecknats av en omfattande bo- stadsbyggnadsverksamhet. Denna har medfört stora förändringar i bostads- standarden inte bara för skogsarbetar- na utan för landets hela befolkning.

Ett betydelsefullt drag i den allmän- na bostadspolitiken har varit en strävan att förbättra bostadsförhållandena för särskilt eftersatta grupper. Det statliga stödet till bostadsproduktionen har allt- mera utbyggts, och för närvarande sker över 80 % av allt bostadsbyggande med statligt stöd. Lån kan utgå till olika kategorier av byggherrar, men villkoren varierar. I den följande översiktliga re- dogörelsen för stödverksamheten med- tages inga detaljer i villkoren.

När det gäller nybyggnad eller om— byggnad av en- eller tvåfamiljshus, läm- nas stödet i form av egnahemslån. Dy- likt lån beviljas endast för hus, som låntagaren själv bebor och som stadig- varande skall användas som bostad. Egnahemslån lämnas upp till 90 % av det s.k. belåningsvärdet, varvid som regel förutsättes, att 50 % utgöres av bottenlån i öppna marknaden. Belå- ningsvärdet har fr. o. m. 1 januari 1956 maximerats, varvid ett 5 000 kronor högre belopp gäller för Stockholm, Gö- teborg och Malmö samt de fyra Norr- landslänen. I egnahemslånet ingår en s.k. räntefri, stående del, som för när— varande uppgår till 6 000 kronor. Övrig del av egnahemslånet löper, när det gäller nybyggnad, på 25 år med 3 % ränta. Som säkerhet för egnahemslånet lämnas inteckning i fastighet.

Stöd till bostadsförbättring utgår i form av förbättringslån för mindre ge- nomgripande förbättringar av en- och tvåfamiljshus, som låntagaren själv be- bor. Förbättringslån finnes i tre olika former: a) amorteringslån, b) ränte- fritt stående lån, vilket i princip är att betrakta som ett direkt bidrag, samt 0) en kombination av dessa båda former, nämligen amorteringslån med bidrag. Lån (bidrag) beviljas för sådana utrust- ningsdetaljer som vatten- och avlopps- ledning, elektriskt ljus, centralvärme och brunnsförbättring samt också för

annan upprustning. Förbättringslån ut- går både på landsbygden och i stä- derna.

Stöd till lantarbetarbosläder har liit- tills utgått dels i form av lån, dels i form av bidrag till jordbrukare för bo— städer åt lantarbetare i hans tjänst. Lantarbetarbostadslån har kunnat utgå för att iordningställa lägenheter om minst två rum och kök, som är hygienis- ka och ändamålsenliga och som behövts för framtiden. Lånet har fått uppgå till högst 80 % av kostnaderna med en amorteringstid på 20 år samt räntefritt under de första tio åren. Lantarbetar- bostadsbidrag kan lämnas i eller utan kombination med lån för vissa förbätt- ringsarbeten. Enligt proposition till 1956 års riksdag skall lantarbetarbo- stadslånen upphöra.

Stöd till flerfamiljshus utgår till ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, d.v.s. hus med minst tre bostadslägen- heter. Lån lämnas i form av tertiärlån

och tilläggslån, vilket senare är en form av villkorligt statsbidrag. Med tertiär- lån menas de lån, för vilka som säker- het lämnas sådana inteckningar, som ligger ovanpå de mera säkra s.k. bot- teninteckningarna. Olika lånevillkor gäller med avseende på den enskilda in- satsens storlek för skilda slag av lån- tagare, nämligen a) enskilda företag, b) kooperativa företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och under betryggan- de kontroll, samt c) kommuner eller allmännyttiga företag.

Till andra former av statligt stöd till bostadsanskaffning återkommer utred- ningen längre fram.

Den senaste sammanfattande statis- tiska undersökningen, som gjorts över bostadsförhållandena på landsbygden, är den tidigare nämnda intensivunder- sökningen av förhållandena i 100 lands- kommuner, som ingick i 1945 års all-

männa bostadsräkning. Därav framgår, att nybyggnadsverksamheten på lands- bygden var livligast i slutet på 30-ta1et men minskade under 1940—1945. Även ombyggnadsverksamheten har sedan 30- talcts senare hälft varit livlig och har sedan ökat i förhållande till nybygg- nadsverksamheten fram till 1945.

Det är icke möjligt att ur 1945 års bostadsräkning få renodlade uppgifter angående hostadsbyggnadsverksamhe- ten i skogsbygden, men genom att stu- dera uppgifterna för Dalarna och Norr- land kan man dock få en ganska god bild av förhållandena i landsbygd med övervägande skogsbygd. Det visar sig därvid, att byggnadsverksamheten inom dessa delar av landet alltsedan 1920- talet varit mycket livlig såväl när det gäller nybyggnad som ombyggnad.

I det nämnda området härstammade, bortsett från hus utan uppgift om bygg- nadsår, 35 % av bostadsbeståndet från år 1900 eller tidigare, medan gruppen hus byggda efter 1925 omfattade över en fjärdedel. I södra och östra Sverige tillhörde endast en sjättedel den senare gruppen.

Det statliga och kommunala stödet till bostadsförbättringsverksamheten hade enligt 1945 års undersökning även i större utsträckning kommit de norra landsdelarna än andra delar av landet till godo. Sålunda hade ca två femte- delar av bostäderna på den egentliga landsbygden i Dalarna och Norrland varit föremål för stödverksamhet mot omkring en femtedel för övriga Sverige. Denna stödverksamhet hade i de norra landskapen i högre grad gällt om- än nybyggnad, medan förhållandet i det övriga landet var det motsatta.

Fr.o.m. år 1949 kan antalet genon: nybyggnad eller ombyggnad tillkomng och genom ombyggnad eller rivning av gångna lägenheter följas i bostadsstyrel- sens statistik. Det visar sig härvid, att

nettotillskottet av lägenheter i Dalarna och de norrländska länen under åren 1949—1954 genomsnittligt utgör 36,5 % av hela rikets, om man ser på egentliga landsbygdskommuner, och 37,1 % av hela rikets, när det gäller egentliga landsbygdskommuner exklusive muni- cipalsamhällen. Såsom jämförelse kan nämnas, att andelen av befolkning- en i hela riket inom motsvarande be- byggelser 1954 var 32 % respektive 31,9 %. Det 1945 konstaterade förhål- landet, att en mera omfattande förny- else av bostadsbeståndet pågår i de norra delarna än i övriga delar av lan- det, synes alltså ha fortsatt.

Att även det statliga stödet fortsatt att i större omfattning komma de norra landsdelarna till godo, kan konstateras i bostadsstyrelsens statistiska redovis- ning av stödverksamheten. Av de lägen— heter, vars ny- eller ombyggnad skedde nled stöd av egnahemslån under bud- getåren 1950/51—1954/55, låg 29,5 % i Dalarna och Norrland. I fråga om för- bättringslån var andelen 44,5 %. 1954 utgjorde totala befolkningen i detta om- råde ca 20 % av hela rikets.

Beträffande den byggnadsverksamhet, som bedrivits av domänverket och skogsbolagen, dels i form av byggande av tjänstebostäder, dels i form av stöd till egnahcmsbyggande, har utredningen som tidigare nämnts inhämtat uppgifter 1951 och 1953. Det statistiska materialet grundar Sig helt på uppgifterna från 1953. Av de vid dessa båda tillfällen in- hämtade uppgifterna framgår, att in- tresset såväl för nyby gnader som för ombyggnader och reparationer är be- tydande inom storskogsbruket. En om- fattande byggnadsverksamhet har be- drivits för att upprusta och förnya bo- stadsbeståndet. Denna verksamhet har gällt såväl arrendebostäder som hyres- lägenheter. Den senare gruppen av bo- städer har emellertid alltmera tilltagit

i betydelse, vilket bl. a. sammanhänger med den inom storskogsbruket rådande tendensen till övergång från mera till- fälligt anställd till årsanställd personal. Vidare har mindre bärkraftiga jordbruk lagts ner eller slagits samman till större enheter, varvid det friställda byggnads- beståndet i många fall moderniserats för att utnyttjas till bostad för huggare. Avsides belägna och dåliga bostäder har ersatts med nybyggda och bättre belägna.

Byggnadsregleringen var tidigare en begränsande faktor för bostadsproduk- tionen. De lättnader, som på utredning- ens förslag genomfördes fr.o.m. 1952 för skogsarbetarbostäderna och som, medförde ett tillskott på ca 500 lägenhe- ter per år, möjliggjorde vid denna tid- punkt, att föreliggande byggnadsprojekt ifråga om skogsarbetarbostäder prak- tiskt taget helt kunde realiseras. De all- männa uppmjukningar i byggnadsregle- ringen för bostäder, som genomfördes fr. o. m. år 1954, har vidare gjort, att i stort sett all den verksamhet, som nu bedrives ifråga om skogsarbetarbostä- der, faller utanför byggnadsregleringens ram. En reglering av nybyggnadsverk- samhetens omfattning sker dock, i den mån statligt stöd tages i anspråk, ge- nom de ramar, som finnes för den stat- liga långivningen.

Arbetsgivarnas intresse för att för- nya och förhättra bostadsbeståndet har även tagit sig uttryck i stöd av egna- hemsbyggnadsverksamheten bland de anställda. Att intresset för dylika åt— gärder har ökat under de senaste åren framgår av de 1951 lämnade uppgifter- na. Flera företag, som dittills icke till- lämpat detta system, uppgav sig över- väga att införa det. Företagen utformar dock sin bostadspolitik efter olika lin- jer bl. a. beroende på lokala förhållan— den. En del företag satsar helt på av företaget ägda lägenheter, andra anser

66 .900 = Domänverket r800 = Skogsbolagen

D = Egna hem

2 & & & ? % ? :i"? 12%

&& ' & xxxxxx xxxxw

(&&ÄXXKX xxxxxxxxxxxs

a."? _!

J K&XKKXXXXKXXKXXÄ Kix'xxx xxxxxxx xx N

&&XXKXXX'xxxxxxxxxxxxxx w Kx'i'x'xii'xxikxxxxxxxx xxxxx w KX&KKKXXXKÄXKXXXK'XÄXXÄXXW

&

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952' 1953

Figur 4. Av domänverket och skogsbolagen under åren 1946—1953 uppförda lägenheter samt under samma tid med stöd av skogsbolagen uppförda egna hem. (Storskogsbruksundersökningen.)

egnahemsprincipen vara den riktiga, och andra återigen går fram på båda vägarna.

Intresset för egnahemsbyggandet är från arbetarnas sida mycket varierande. Det förekommer, att man anser det vara ekonomiskt fördelaktigt att hyra av företaget ägda lägenheter. Detta torde framförallt vara fallet ifråga om mera avsides belägen bebyggelse,

Det har även kunnat konstateras, att

egnahemsbyggnadsverksamheten stimu- leras av att tjänstebostäder börjar byg- gas på en ort. I och med att ett företag satsar på ett bebyggelseområde blir detta mera attraktivt för egnahemsbe- byggelse.

Stora geografiska olikheter föreligger också, vilket bl.a. sammanhänger med traditionerna på olika platser. I en del trakter är egnahemstanken fast rotad. Många föredrar ett eget hem framför-

allt därför att de därmed tryggar sin bostadsförsörjning på ålderdomen.

Domänverket hade tidigare icke möj- lighet att lämna stöd till egnahemsbyg- gare men genom beslut den 17 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t domänverket att använda medel för bostadslån till verkets skogsarbetare.

Hos både domänverket och bolagen gäller anställning under viss tid som villkor för erhållande av bidrag till eget hem.

Stöd lämnas antingen i form av lån av varierande storlek och med olika villkor eller i form av direkt kontant- bidrag. Fri tomt eller sådan till mycket reducerat pris, hjälp med transporter, rabatt på material m.m. förekommer också. Bidrag till förbättringsverksam- het lämnas efter samma grunder. En del företag lämnar också arbetaren möjlig- het att övertaga av företagaren uppförd lägenhet.

När det gäller lån, stipuleras oftast skyldighet för låntagaren att, om han övergår till annan verksamhet eller ar- betsgivare, återbetala resterande del av länet samt inlösningsrätt för företaget.

I figur 4 och tabell 20 kan utveck- lingen av storskogsbrukets bostadsbygg- nadsverksamhet under åren 1946—1953 följas liksom det av skogsbolagen un- derstödda cgnahcmsbyggandct. Domän- verket hade, som tidigare nämnts, då icke möjlighet att lämna bidrag till egnahemsbyggandet. Som nybyggnad har även räknats sådan ombyggnad, som satt lägenhet i sådant skick, att den är jämställd med nybyggd.

Av figur 4 framgår, att en mycket omfattande byggnadsverksamhet före- kommit, såväl när det gäller tjänstebo- städer som egnahem, och att denna verksamhet Ökat påfallande under pe- rioden. För tjänstebostäder var ökning- en särskilt betydande under 1951 och 1952 och för domänverkets del även för

1953, medan för egnahemmen en stark ökning ägt rum åren 1951—1953. För bägge kategorierna torde den kraftiga ökningen under 1952 sammanhänga med de på utredningens förslag införda lätt- naderna i byggnadstillståndsgivningen för skogsarbetarbostäder. Att siffrorna för bolagen sjunker under 1953, måste ses i belysning av den kraftiga stegring i stödet till egnahemsbyggandet, som då lämnades. En viss avmattning i kon— junkturerna inom skogsbruket detta år kan givetvis också ha inverkat liksom stegringen i byggnadskostnaderna. För egnahemsbyggandet torde de förbättra- de arbetsvillkoren i skogsnäringen haft stor betydelse. ökningen av egnahems- byggandet har sannolikt fortsatt under 1954. Det är oklart, i Vilken omfattning den dämpning, som under 1955 till följd av då inträdande kreditrestriktioner gjort sig märkbar i egnahemsbyggandet, även drabbat skogsbygden.

Tabell 20 visar lägenheternas fördel— ning på område och byggnadsår. Upp- gifterna, som fördelats länsvis, har sammanförts i tre områden. Det södra området omfattar Götaland och Svea- land utom Värmlands och Kopparbergs län, det mellersta Värmlands, Koppar— bergs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Jämtlands län och det norra slutligen Västerbottens och Norrbottens län. Den- na områdesindelning användes genom— gående i såväl storskogsbruksundersök- ningen som i skogsarbetare- och skogs- ägareenkäterna.

Skillnaderna i byggnadsverksamheten är ganska stora mellan de olika områ- dena. Drygt en tredjedel av tjänstebo- städerna har byggts i södra området. Nära hälften av domänverkets bostads- produktion ligger i detta område, vilket bör ses mot bakgrund av att drygt hälf- ten av verkets bostäder återfinnes i om- rådet. Produktionen fördelar sig rätt jämnt över tidsperioden, även om vissa

Tabell 20. Under åren 1946—1953 nybyggda tjänstebostäder samt egna hem till vilka bidrag lämnats, antal lägenheter fördelade efter område, ägare och byggnadsår.

(Storskogsbruksundersökningen)

Byggnadsår

Område och ägare

1950 1951 1946—1953

Södra område!

Tjänstebostäder ...... Domänverket ...... Skogsbolagen ......

Summa tjänstebostäd. Egna hem ...........

Mellersta Området

Tj änstebostäder Domänverket ...... Skogsbolagen ......

Summa tj än stebostäd. Egna hem ...........

Norra området

Tjänstebostäder Domänverket ...... Skogsbolagen ......

Summa tjänstebostäd. Egna hem ...........

Hela riket

Tj änstebostäder Domänverket ...... Skogsbolagen ......

134 330

Summa tjänstebostäd. Egna hem ...........

464 23

skillnader föreligger mellan bolagen och domänverket. Egnahemsbyggnadsverk- samheten har varit obetydlig i detta område.

Mer än hälften av de nybyggda tjäns- tebostäderna återfinnes i det mellersta området. Eftersom bolagsskogarna till väsentlig del förekommer i detta områ— de, är det framförallt bolagen, som där .svarar för storskogsbrukets bostadspro- duktion. Ungefär två tredjedelar av bo— lagens hela bostadsbyggande faller på detta område. En fortgående stegring har ägt rum fram till 1953. Stödet till egnahemsbyggnadsverksamheten har

ökat särskilt under de två sista åren av den undersökta perioden.

I norra området svarar domänverket för nästan hela produktionen av tjänste- bostäder. Dess byggnadsverksamhet inom området har successivt ökat sedan 1949. Bolagen har i detta område i sär- skilt stor omfattning lämnat stöd till egnahemsbyggande.

Av tabell 21 framgår, hur storskogs- brukets bostadsproduktion är fördelad på de olika länen.

Produktionen av tjänstebostäder har varit särskilt omfattande i Värmlands, Kopparbergs, Örebro och Gävleborgs

län. Det företagsunderstödda egnahems- byggandet är nästan helt koncentrerat till de fyra nordligaste länen och då särskilt till Västernorrlands och Väster- bottens län, som ensamma svarar för tre fjärdedelar av denna produktion de undersökta åren.

Av uppgifterna om de nybyggda lä- genheternas andel av hela beståndet av tjänstebostäder framgår, att antalet lä- genheter byggda efter 1946 genomsnitt- ligt utgör en tredjedel av hela antalet lägenheter. Bortsett från några sydliga län, där totala antalet lägenheter är så litet, att relationstalet saknar betydelse, uppvisar Västerbottens och Norrbottens län det yngsta lägenhetsbeståndet.

Som jämförelse kan nämnas, att Svenska lantarbetsgivareföreningens förut omnämnda undersökning av skogsarbetarnas bostäder visar, att 82 % är nybyggda eller moderniserade efter år 1940, varav 27 % åren 1950—1954. Dessa siffror är emellertid icke helt jämförbara med utredningens, då med modernisering i detta fall menas även mindre genomgripande reparationer.

Det nuvarande lägenhetsbeståndet

I storskogsbruksundersökningen har uppgifter inhämtats från domänverket och bolagen om av företagen ägda lä- genheter disponerade av skogsarbetare. Undersökningen omfattar samtliga av

Tabell 2]. Under åren 1946—1953 inom skogsbolagen och domänverket nybyggda lägenheter samt egna hem med bidrag från arbetsgivarna fördelade länsvis. (Storskogsbruksundersökningen)

Antalet ny- byggda egna hem till vilka

bidrag lämnats

Härav nybyggda 1 946—1953

Hela antalet tjänste— bostäder

1 953

antal %

Stockholms ...................... Uppsala ......................... Södermanlands .................. Östergötlands .................... Jönköpings ...................... Kronobergs ...................... 249 74 Kalmar ......................... 261 76 Blekinge ........................ 11 7 Kristianstads .................... 48 24 Malmöhus ....................... 19 8 Hallands ........................ 43 23 Göteborgs o. Bohus ............. 81 33 Älvsborgs . ...................... 185 75 Skaraborgs ...................... 221 96 Örebro .......................... 1 545 456 Västmanlands ................... 546 120 Värmlands ...................... 2 435 836 Kopparbergs ..................... 1 649 617 Gävleborgs ...................... 1 507 493 Västernorrlands .................. 521 166 Jämtlands ....................... 446 96 Västerbottens .................... 726 284 Norrbottens ..................... 545 218

230 582 274 778 106

79 219 84 179 36

1 589 2 208 502

4 299

Södra området ................... Mellersta området ................ Norra området ..................

Hela riket

uppgiftslämnarna ägda lägenheter. Av tabell 22 framgår, hur antalet lägenhe- ter fördelar sig totalt på de båda ägare- kategorierna och inom olika geogra- fiska områden. Av den procentuella för— delningen framgår dels hur stor andel av det totala lägenhetsbeståndet de bå- da ägarekategorierna förfogar över var för sig inom respektive områden, dels, hur stor andel av domänverkets respek- tive bolagens totala lägenhetsbestånd, som återfinnes i vart och ett av om- rådena.

Domänverket har drygt hälften av si- na lägenheter i det södra området och nära en tredjedel i det norra, medan skogsbolagen har nära två tredjedelar i det mellersta området, en tredjedel i det södra området och endast 1 % i det norra. Av hela storskogsbrukets lägen- heter ligger drygt hälften i det mellersta området, närmare 40 % i södra områ— det och knappt 10 % i norra området.

över två tredjedelar av hela lägen- hetsbeståndet hör till skogsbolagen, men de geografiska olikheterna är myc- ket stora. I södra området är tre femte- delar av lägenheterna skogsbolagens, i det mellersta området dominerar skogs- bolagen helt med nära nio tiondelar av hela antalet lägenheter, medan i det nor- ra området förhållandet är det motsatta.

Lägenhetshotegorier. I den av utred- ningen företagna undersökningen av storskogsbrukets bostadsförhållanden

har en uppdelning gjorts på arrende- gårdar, Imggarställen med jord och huggarslällen utan jord. Endast sådana arrendegårdar, vilka under någon del av året förser skogsbruket med arbets- kraft, har medtagits. (Med arrendegår— dar förstås i denna undersökning för domänverkets del jämväl kronotorp, odlingslägenheter, skogstorp m. fl.). Huggarställen med jord torde närmast kunna betraktas som en sorts mindre arrendejordbruk, medan huggarställen utan jord närmast torde vara att anse som hyresbostäder, upplåtna av arbets— givaren.

Hur lägenheterna fördelar sig på ar- rendegårdar samt på huggarställen med och utan jord framgår av tabell 23.

I hela landet utgör arrendegårdarna nära hälften av hela antalet lägenheter inom storskogsbruket. Då det huvud- sakligen torde vara körare, som rekry- teras från dessa gårdar, och då körar— na utgör en mindre del av det totala arbetareantalet, innebär det, att en stör- re andel av körarna än av huggarna bor i av företagen ägda bostäder. Hos domänverket är arrendegårdarna något mera dominerande än hos bolagen. Hug- garställen med jord intar en lika stor andel hos bägge kategorierna eller inte fullt en femtedel. En tredjedel av lägen- heterna är huggarställen utan jord. Den- na kategori är störst hos skogsbolagen, där de utgör mer än en tredjedel. Vis-

Tabell 2.2. Domänverkets och skogsbolagens lägenheter fördelade på ägare och område. (Storskogbruksundersökningen)

Område

Antal lägenheter

% av områdets lghbest.

% av ägarens lgnbest.

% av hela lgh-

Domv. Sbol. S:a

best.

Domv. Sbol. Domv. Sbol.

Södra området ................ 2 075 Mellersta området .............. 687 Norra området ................ 1 182

3 104 5 871 89 30,0 1,0

52,6 17,4

34,2 64,8

40,1 59,9 39,8 10,5 89,5 50,4 93,0 7,0 9,8

Hela riket 3944 9 064

100,0 100,0 — — 100,0

Tabell 23. Lägenheter fördelade efter område och lägenhetskategori. (Storskogsbruksundersökningen)

Antal lägenheter Procentuell fördelning

Arrende- gårdar

Huggar- ställen med jord

Huggar— ställen utan jord

Huggar- ställen med jord

Huggar- ställen utan jord

Arrende- gårdar

Södra området

Domänverket ................... Skogsbolagen ...................

1 098 1 436

658 1 021

52,9 46,3

15,4 20,8

31,7 32,9

Sammanlagt 2 534

Mellersta området

Domänverket ................... Skogsbolagen ...................

296 2 695

1 679 48,9 18,7 32,4

275 2 206

43,1 45,9

16,9 16,5

40,0 37,6

Sammanlagt 2 991

Norra området

Domänverket ................... Skogsbolagen ...................

822 72

2 481 45,6 16,6

253 2

107 15

69,5 80,9

21,4 2,2

Sammanlagt 894

Hela riket

Domänverket ................... Skogsbolagen ...................

2 216 4 203

255 122 70,3 20,1

688 1 619

1 040 3 242

56,2 46,4

26,4 35,7

13,4 17,9

Sammanlagt 6 419

2307 | 4282 I 49,3 17,7 33,0

sa skiljaktigheter föreligger mellan de olika områdena. Andelen arrendegårdar är särskilt stor i det norra området, be- roende på domänverkets dominans i detta område. I stället är andelen hyres- lägenheter utan jord mindre i detta område. Beträffande huggarställen med jord föreligger inte några markanta skillnader mellan de tre geografiska områdena.

Upptätetseformer. Medan storskogs— bruksundersökningens material enbart avsåg av arbetsgivarna ägda och till skogsarbetarna upplåtna lägenheter in- går i skogsägare- och skogsarbetare- enkäterna lägenheter med olika ägare. I frågeformuläret hade uppgiftslämnaren att angiva om han bodde i egen eller förhyrd bostad och om han i det sena- re fallet bodde i huvudarbetsgivaren eller annan tillhörig bostad. När det gäller skogsägarna, har dessa uppgifter

mindre intresse, enär naturligt nog blott ett försvinnande fåtal bor i lägenhet ägd av annan. Av de 2 105 uppgiftsläm- narna bodde sålunda 2 030 i egen lägen- het.

När det gäller skogsarbetarna där- emot, har uppgiften om ägare till bosta— den stort intresse. Vid bearbetandet av materialet har följande indelning gjorts av lägenheterna efter upplåtelseform.

a) Lägenhet, ägd av uppgiftslämnaren (eget hem).

b) Lägenhet, förhyrd av huvudarbets- givaren.

c) Lägenhet, förhyrd av annan än hu- vudarbetsgivaren.

d) Lägenhet, förhyrd, men ägaren ej angiven.

e) Lägenhet, bebodd av uppgiftslämna- re, som ej har egen bostad (oftast boende i föräldrahemmet).

f) Lägenhet, där uppgift helt saknas om ägare eller upplåtelseform. Tabell 24 visar fördelningen efter upplåtelseform i de olika områdena. Det bör uppmärksammas att uppgifterna in- hämtats bland skogs- och flottningsar- betareförbundets medlemmar, till sror del arbetare hos storskogsbruket.

över en tredjedel av uppgiftslämnar- na bor i egen lägenhet, medan en femte- del bor i lägenhet, upplåten av arbets- givaren. Ett något mindre antal bor i lägenhet ägd av annan än huvudarbets- givaren. De geografiska olikheterna är stora. I det södra området är lägenhe- ter upplåtna av huvudarbetsgivaren do- minerande, medan lägenheter tillhöran- de uppgiftslämnaren blott utgör en mindre del. I mellersta området däremot dominerar de egna lägenheterna, medan huvudarbetsgivaren endast äger 16 %. Liknande blott ännu mera utpräglat är förhållandet i norra området. Gruppen annan ägare är ungefär lika stor i samtliga områden.

Den självägda bostadens övervikt i de båda nordligaste områdena torde ha sin förklaring i den hävdvunna väx- lingen i de nordligare länen mellan ar- bete på ett mindre jordbruk ofta en- dast ett s. k. stödjordbruk och arbe-

te på de större bolagens eller domän— verkets skogar.

Som jämförelse kan nämnas att en- ligt Svenska lantarbetsgivareföreningeus undersökning 33 % av de i den under- sökningen ingående skogsarbetarna dis- ponerade av arbetsgivaren upplåten bo- stad. 7 % innebodde hos förenämnda arbetare, 47 % hade egen bostad eller hyrde bostad ägd av annan än arbets— givaren och 13 % bodde under mera tillfälligt arbete i av arbetsgivaren upp- låten bostad.

Lägenhetemas storlek

Beträffande lägenheternas storlek har i utredningens undersökningar uppgift inte inhämtats om lägenhetsytan utan endast om antalet rum. En uppdelning av materialet har gjorts på lägenheter med 1 rum och kök (lrk) 2 rum och kök (2rk) och 3 rum och kök (3rk), varvid i gruppen lägenheter med tre rum och kök innefattas även lägenhe- ter, som har mer än tre rum.

Fördelningen av lägenheterna på oli- ka storleksgrupper inom storskogsbru- ket framgår av tabell 25 och 26.

Av tabellerna framgår, att inom stor- skogsbruket den största gruppen eller nära hälften utgöres av tvårumslägen-

Tabell 24. Lägenheter fördelade efter upplåtelse/orm (skogsarbetareenkälen ).

Område

Upplåtelseform Södra Mellersta Norra Hela

området området området riket

% % % % a) Eget hem ............................ 18,5 42,8 47,5 38,8 b) Bostad förhyrd av arb.giv. ............ 47,9 16,4 6,4 20,6 c) » » » annan .............. 11,4 16,5 16,0 15,3 c) » » » ej angiv. ........... 3,6 3,0 0,8 2,5 e) Ej egen bostad (inneboende) ........... 8,8 8,5 13,1 9,8 1") Uppgift saknas ....................... 9,8 12,8 16,2 13,0

Summa 100 100 100 100 Antal uppgifter .......................... 307 743 375 1 425

Tabell 25. Lägenheter i olika områden och kategorier fördelade efter ägare och storlek. Absoluta tal. (Storskogsbruksundersökningen)

Domänverket

Skogsbolagen Sammanlagt

Område och kategori

1rk 2rk 3rk 1rk 2rk 3rk 1rk 2rk 3rk

Södra området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord..

Samtliga

Mellersta området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord. .

Samtliga

Norra området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord..

Samtliga

Hela riket

Arrendegårdar ........... 112 Huggarställen med jord... 71 Huggarställen utan jord. . 301

796 408 460

1 308 209 279

229 434 1 226

1 681 920 1 540

2 293 265 476

341 505 1 527

2 477 1 328 2 000

3 601 474 755

484 1 664

Samtliga

1 796 1 889 4 141 3 034 2 373 5 805 4 830

heter. Enrumslägenheterna utgör mindre än en femtedel. Utpräglade skillnader i storlek råder mellan de olika lägen- hetskategorierna. Av arrendegårdarna är som synes knappt mer än 5 % en- rumslägenheter, medan drygt hälften är trerumslägenheter. Huggarställena med jord utgöres till mer än hälften av två- rumslägenheter, och resten fördelar sig ungefär lika på en- och trerumslägen- heter. Huggarställen utan jord har den lägsta storleken med drygt en tredjedel enrumslägenheter.

Vid en jämförelse mellan bostads— storleken hos domänverket och hos skogsbolagen kan konstateras, att nära hälften av domänverkets lägenheter har tre rum och kök. Tvårumslägenheterua utgör drygt 40 % av samtliga lägen- heter. Knappt mer än en tiondel av do-

mänverkets bostäder är enrumslägenhe- ter. Inom skogsbolagen utgör tvårums— lägenheterna nära hälften av det totala antalet. En tredjedel av bolagens lägen- heter är trerumslägenheter och en fem- tedel enrumslägenheter. Storleksstan- darden är alltså högre hos domänverket än hos bolagen. Detta sammanhänger med att en större del av domänverkets bostäder utgöres av arrendegårdar, men det förklarar inte hela skillnaden. Om man jämför de olika kategorierna var för sig, visar det sig nämligen, att skill- naden delvis beror på att domänverkets huggarboställen såväl med som utan jord i större utsträckning än bolagens är trerumslägenheter och mera sällan är enrumslägenheter.

De geografiska olikheterna är emel- lertid betydande. Siffrorna för södra

Tabell 26. Lägenheter i olika områden och kategorier fördelade efter ägare och storlek- Procentuell fördelning. (Storskogsbruksundersökningen)

Domänverket Skogsbolagen Sammanlagt

Område och kategori

1rk 2rk 3rk 3rk 1rk 2rk 3rk

1rki 2rk

Södra området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord..

Samtliga

Mellersta området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord.. . Huggarställen utan jord. .

Samtliga

Norra området

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord. .

Samtliga

Hela riket

Arrendegårdar ........... Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord..

Samtliga

4,6 35,3 60,7 50,8 45,7

42,4 54,2 46,0

45,7

området avviker totalt inte mycket från hela rikets. Dock utgör enrumslägenlle- terna en något mindre andel. Mellan kategorierna är dock skillnaderna stör- re. Sålunda utgör bland arrendegårdar— na trerumslägenheterna en större andel än i övriga områden. Detta är framför allt fallet hos domänverket, där unge- fär hälften av lägenheterna utgöres av trerumslägenheter. I det mellersta om- rådet är enrumslägenheterna betydligt allmännare och trerumslägenheterna betydligt sparsammare förekommande än i andra delar av landet. Detta kan kanske i någon mån förklaras av att huggarlägenheterna utan jord utgör en större andel av lägenhetsbeståndet i det- ta än i övriga områden och att en stor del av denna kategori här utgöres av en-

rumslägenheter. Även för huggarbostä- der med jord kan konstateras, att en- rumslägenheter i detta område är van- ligare än genomsnittligt. I norra områ- det finns det största procentuella anta- let trerumslägenheter. Uppgiftsmateria- let är här relativt litet. Till stor del utgöres det av domänverkets arrende- gårdar. Anmärkningsvärt är, att även bland huggarställen utan jord trerums- lägenheterna är vanliga.

Fördelningen av lägenheterna efter område och storlek framgår även av figur 5 och 6.

Skogsarbetare- och skogsägareenkä- terna ger en något annan bild än stor— skogsbruksundersökningen av storleks- standarden, vilket torde förklaras av att de delvis omfattar andra grupper. Tabell

27 ger en procentuell fördelning av lä- genheterna områdesvis.

Enligt skogsarbetareenkäten bor mer än en fjärdedel av skogsarbetarna i lä- genheter av den minsta typen. Några större geografiska skiljaktigheter kan inte konstateras. I södra Sverige synes (lock tvårumslägenheter vara något van- ligare än i de andra områdena.

Mer än två tredjedelar av skogsägarna har trerumslägenheter. De geografiska skiljaktigheterna är större för skogs- ägarna än för skogsarbetarna. En tydlig tendens till mindre lägenhetstyper, ju längre norrut man kommer, är märkbar. Sålunda tillhör i södra området mer än tre fjärdedelar av lägenheterna den stör- sta storlekstypen. Även i mellersta om- rådet dominerar denna lägenhetstyp men inte lika starkt som i södra om- rådet. I norra Sverige utgöres 43 % av trerumslägenheter. Skillnaderna mellan förekomsten av trerumslägenheter i oli- ka områden bland skogsägarna torde till en del förklaras av de markanta skillna- der, som råder beträffande bruknings- delarnas storlek. Den genomsnittliga storleken är betydligt större bland skogsägarna än bland skogsarbetarna. Skogsarbetareenkätens material har

fördelats på lägenheter av olika stor- lek efter upplåtelseform. Den procentu- ella fördelningen framgår av tabell 28.

Bland de egna lägenheterna domine- rar tvårumslägenheterna, medan en tredjedel utgöres av trerumslägenheter. Bland de förhyrda eller av arbetsgiva- ren upplåtna lägenheterna dominerar också tvårumslägenheterna, men en- rumslägenheterna svarar i dessa fall för en betydligt större andel än vad som gäller för egnahemmen. Den stora an- delen enrumslägenheter bland hyres- lägenheterna synes bero på att dessa lägenheter intar en stor plats bland de av annan än huvudarbetsgivaren upp- låtna lägenheterna. De av huvudarbets- givaren ägda lägenheterna är till nära hälften tvårumslägenheter. En del geo- grafiska olikheter föreligger. Bland de lägenheter, som tillhör uppgiftslämna- ren är sålunda storleksstandarden bätt- re i det södra området än i de båda andra.

För att få en uppfattning om utrym— messtandarden och om eventuell trång— boddhet måste man komplettera uppgif— terna om bostädernas storlek med upp— gifter om boendetäthet.

Enligt hittills vanligen använd norm

Tabell 27. Lägenheter fördelade efter område och storlek. (Skogsarbetare— och skogsägareenkäterna)

Lägenhetsstorlek (procentuell fördelning)

Kategori o. område

Antal uppg.

Uppgift

2 rk saknas 3rk

Skogsarbetare

Södra området ................ Mellersta området .............. Norra området ................

Hela riket

Skogsägare

Södra området ................. Mellersta området .............. Norra området ................

Hela riket

Södra området

Mellersta området

Norra området

» .

D

Samtliga områden

. o . o o - :;

yig? = :ii få; &. . .

ooo

rum och kök 2 rum och kök 13 rum och kök

Figur 6. Antal lägenheter fördelade efter storlek. (Storskogsbruksundersökningen)

1 rum och kök

- 2 rum och kök

3 rum och kök

00

0 0 . o ' ' o 0 . 0 . ' _ o

ooo F__-l-ooo

Södra området Mellersta området Norra området Samtliga områden

Figur 6. Antal lägenheter fördelade efter område. (Storskogsbruksundersökningen)

Tabell 28. Lägenheter procentuellt fördelade efter upplåtelseform och storlek. (Skogsarbetareenkäten)

Upplåtelseform 1 rk

_ Uppgift 3 rk saknas

2 rk Summa

a) Eget hem .................. 23,1 b, c, d) Förhyrd bostad ........ 38,6 e) Ej egen bostad .............. 7,9 f) Uppgift saknas ............. 11,8

Samtliga ...................... 26,1 Antal uppgifter ................ 372

42,9 33,5 100 41,3 17,9 100 17,3 25,2 100 15,6 7,5 100 36,2 23,3 100 516 332 1 425

talar man om trångboddhet hos ett hus- håll, som bebor lägenhet inrymmande mer än 2 personer per rum, varvid kök räknas såsom rum endast då det är frå— ga om enkelkök. I skogsägare- och skogsarbetarcenkäterna har uppgift in- fordrats om lägenhetsstorlek och antal familjemedlemmar. En bearbetning av detta material avseende boendetäthcten redovisas i tabell 29. Det måste dock påpekas, att denna redovisning inte är fullständig, då för 14,4 % av skogsar- betarna och 3,7 % av skogsägarna upp— gift saknas om lägenhetsstorlek och i en del fall uppgift om antalet personer boende i lägenheten, varför de icke kun- na medtagas i beräkningarna. Alltför vittgående slutsatser torde därför inte kunna dras ur detta material.

Enligt tabell 29 är antalet personer per rum något mindre bland skogsägare än bland skogsarbetare. För båda grup- perna återfinnes det största antalet per— soner per rum i de båda nordligaste om- rådena.

Storskogsbruksundersökningen gav något annorlunda resultat ifråga om skogsarbetarbostäderna än skogsarbe- tareenkäten. Detta torde främst bero på att relativt många lägenheter i den förra undersökningen utgöres av bostäder på arrendegårdar. Dessa arrendegårdar är mera av samma typ som de självägande böndernas gårdar. Någon större skill- nad i storleksstandard mellan jordbru-

kare med egen gård och skog och arren- datorer hos storskogsbruket synes icke föreligga. Materialet synes också tyda på att den genomsnittliga storleksstan— darden för de skogsarbetare, som bor i av storskogsbruket ägda lägenheter, är bättre än för andra skogsarbetare.

Lägenheternas utrustning

För att få en uppfattning om utrust- ningsstandarden i skogsbygdens bostä- der har i utredningens båda undersök— ningar uppgifter inhämtats om före- komsten av olika bekvämligheter. Med ledning av dessa uppgifter har redovi- sats, hur stor del av lägenheterna som är försedda med olika bekvämligheter uttryckt dels i procent av hela antalet lägenheter dels i storskogsbruksunder— sökningen också i absoluta tal. I tabell 30 och 31 redovisas dessa uppgifter från storskogsbruksundersökningen.

Av dessa tabeller framgår, att inte fullt hälften av lägenheterna är utrusta— de med centralvärme. Vatten och avlopp har tre fjärdedelar, elljus nio tiondelar. Badrum är inte längre någon sällsynt företeelse i skogsarbetarbostäderna 15% av bostäderna har sådant. We finns i en fjärdedel av lägenheterna. Olikheterna är emellertid mycket stora mellan kategorierna. Arrendegårdarna är bäst utrustade, när det gäller cen- tralvärme samt vatten och avlopp, me- dan huggarställena utan jord har den

Tabell 2.9. Lägenheter inrymmande mer än 2 personer per rum i % av hela antalet lägenheter fördelade efter storlek och område.

(Skogsarbetare- och skogsägareenkäterna)

1 rk

2rk 3rk

Område

skogsarb. skogsäg.

skogsarb. | skogsäg.

skogsarb. skogsäg.

Södra .............. Mellersta ........... Norra ..............

Hela riket

37,3 53,9 68,9

54,4

46,2 50,0 60,7

53,4

14,5 3,1 24,5 3,5 34,9 19,0

24,6 7,8

19,7 24,1 39,1 * 26,7

största andelen bostäder med wc och badrum. Att den senare kategorien är så väl utrustad med dessa moderna be- kvämligheter kan förklaras av att denna grupp förmodligen har det yngsta lä— genhetsbeståndet, då de senaste årens nybyggnadsverksamhet framförallt tor- de ha gällt denna kategori. Sämst utrus- tade i alla avseenden är huggarställena med jord. Avvikelserna är ganska bety- dande utom beträffande elljus. Bolagens huggarställen med jord har inte lika hög utrustningsstandard som övriga grup- per, förmodligen beroende på att det i många fall är sådana boställen, som bo— lagen har för avsikt att så småningom lägga ner och ersätta med hyreslägen- heter eller bostadsegnahem.

Domänverkets bostäder har utom be— träffande elljus något högre standard än bolagens mest markant är skillnaden i fråga om centralvärme. Arrendegår— darnas dominans hos domänverket tor- de förklara en del av denna skillnad.

Vissa mindre geografiska olikheter förefinns. I södra området föreligger i stort sett inga avvikelser från landets genomsnitt. Arrendegårdarna har en nå- got högre standard. Domänverkets siff- ror är högre än genomsnittligt.

I mellersta området ligger siffrorna för centralvärme lågt men för vatten och avlopp och elljus högt.

Det norra området är bäst utrustat med centralvärme men har lägre siffror

än landet i övrigt i fråga om vatten och avlopp och elljus. Över en tredjedel av lägenheterna har wc. Huggarställena utan jord visar särskilt hög utrustnings- standard, vilket torde vara ett uttryck för att nybyggnadsverksamheten varit särskilt livlig beträffande denna typ av bostäder. Standarden på arrendegårdar— na synes vara något lägre i detta om- råde.

Uppgifter om bostädernas utrustning har också inhämtats i skogsarbetare- och skogsägareenkäterna. Resultatet av undersökningen framgår av tabell 32.

Centralvärme finns enligt detta mate- rial endast i en tredjedel av skogsarbe— tarlägenheterna. Det är särskilt i mel- lersta Sverige, som sådan utrustning saknas. Av skogsägarlägenheterna har drygt hälften värmeledning. Vanligast är centralvärme i skogsägarlägcnheter— na i norra området.

Även i fråga om vatten och avlopp är skillnaderna mellan de båda kategorier- na avsevärd. Medan endast 57 % av skogsarbetarlägenheterna har denna bc- kvämlighet finns den i 82 % av skogs- ägarlägcnheterna. Skillnaderna områ- desvis inom de båda kategorierna är re- lativt små utom beträffande skogsarbe- tarna, som i norra området har vatten och avlopp i mindre omfattning än i andra delar av landet. Elektrifieringen omfattar 80 % av skogsarbetarbostäder- na och 94 % av skogsägarlägenheterna.

Tabell 30. Lägenheter i olika områden och kategorier, fördelade e/ler ägare och utrustning med olika bekvämligheter. Absoluta tal. (Storskogsbruksundersökningeu)

Domänverket Skogsbolagen Sammanlagt

Område och kategori Vatten 0. avlopp

Vatten Vatten 0. El. ljus Badrum avlopp

El. Bad- Central- ljus rum värme

Central-

.. () El. ljus Badrum varme

avldpp

Södra området

Arrendegårdar. . . . . .

Huggarställen med jord............. Huggarställen utan jord....... ..

Samtliga

Mellersta området

Arrendegårdar. . . . . .

Huggarställen med jord.....

Huggarställen uta jord............. Samtliga

N arra området

Arrendegårdar. . . . . .

Huggarställen med jord..... Huggarställen utan jord.............

Samtliga

Hela riket

Arrendegårdar. . . . . . 1 335 1 772 Huggarställen med jord............. 343 427 Huggarställen utan jord............. 549 821

Samtliga 2 227 3 020

Tabell 3]. Lägenheter i olika områden och kategorier, fördelade efter ägare och utrustning med olika bekvämligheter. Antal lägen- heter med viss utrustning i % av hela antalet lägenheter.

(Storskogsbruksundersökningen)

Domänverket Skogsbolagen Sammanlagt

Område och kategori Vatten 0. avlopp Vatten 0. avlopp

El. Bad- vatten El. Bad-

. o. . ljus rum avlopp ljus rum

El. Bad- ljus rum

Södra området

Arrendegårdar. . . . . . . . . . . .. . ... 88,0 80,7 Huggarställen med jord. . . . . . . . 78,1 63,1 Huggarställen utan jord. . . ..... 75,8 65,3

Samtliga 82,6 72,0

Mellersta området

Arrendegårdar. . . . . . . . . . . . . . . .. 90,2 84,6 Huggarställen med jord. . . 55,2 72,0 Huggarställen utan jord. . . . . . . . 81,8 74,8

Samtliga 80,9

Norra området

Arrendegårdar................. 65,6 Huggarställen med jord. . . . . . . . 45,1 Huggarställen utan jord . . . . . . . . 90,7

Samtliga 63,5

Hela riket

Arrendegårdar................. 80,0 Huggarställen med jord. . . . . 62,1 Huggarställen utan jord. . . . . . . . 78,9

Samtliga 76,6

Tabell 3.2. Lägenheter fördelade efter område och utrustning. (Skogsarbetare- och skogsägareenkäterna)

Hela

Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter

utrustade med

antalet lägen- heter

Område Central- värme

Vatten och avlopp

Inga be- kväml.

Uppgift Wc saknas

Elljus Badrum

Skogsarbetare

Södra området ......... Mellersta området ...... Norra området .........

307 375 743

41,0 26,4 43,2

64,2 59,4 45,6

81,8 80,5 77,6

11,1 13,9 17,1

20,5 18,8 24,0

Hela riket 1 425 34,0 Skogsägare

Södra området ......... Mellersta området ...... Norra området .........

1 105 644 356

46,8 54,5 76,1

56,8 80,0 14,1 20,6

79,4 84,2 83,4

93,2 94,3 97,2

32,0 39,3 41,9

31,5 41,9 49,7

Hela riket 2 105 54,1

81,5 94,2 35,9 37,8

När det gäller badrum, är skillnaden mycket stor mellan skogsarbetarnas och skogsägarnas bostäder. 14 % av de förra men 36 % av de senare har denna be- kvämlighet. För båda grupperna kan noteras, att badrum blir något vanliga- re, ju längre norrut man kommer. Wc finns i 21 % av skogsarbetarbostäderna och i 38 % av skogsägarbostäderna och är vanligast i norra området. Av enkät- svaren framgår även, att ett mindre an- tal lägenheter helt saknar bekvämlig- heter.

Det genom skogsarbetareenkäten in- samlade materialet har även uppdelats efter upplåtelseform och graden av ut- rustning med olika bekvämligheter ut- tryckt i procent av hela antalet lägen— heter i olika grupper. Resultatet fram- går av tabell 33.

När det gäller bostädernas utrustning, synes de lägenheter, som ställes till för- fogande av arbetsgivaren, vara bäst ut- rustade. I vissa avseenden är dock de egna lägenheterna något bättre, nämli— gen i fråga om elektriskt ljus och bad- rum. Skillnaderna är emellertid obetyd- liga mellan egna och av arbetsgivaren

ägda lägenheter. Däremot ligger siffror- na avsevärt lägre i lägenheter ägda av annan än huvudarbetsgivaren. Uppgif- terna för gruppen e (inneboende) är mycket ofullständiga, varför de inte bör tillmätas större betydelse.

En jämförelse mellan storskogsbruks— undersökningen och enkäterna tyder på att storskogsbrukets tjänstebostäder har en något högre utrustningsstan- dard än skogsarbetarnas bostäder i all- mänhet. Skillnaden är särskilt fram— trädande beträffande förekomsten av vatten och avlopp. Skogsägarnas utrust- ningsstandard är å andra sidan högre än skogsarbetarnas såväl enligt enkäten som enligt storskogsbruksundersökning- en. Skillnaden är särskilt stor beträf- fande förekomsten av badrum.

Sammanställningar har vidare gjorts utvisande lägenheternas utrustning för- delad efter lägenhetsstorlek. Resultatet återfinns i tabell 34.

En genomgående tendens är, att ut- rustningen blir bättre ju större lägen- heterna är. Skillnaderna i standard är mycket stora mellan de minsta och de största lägenheterna. Endast i fråga om

Tabell 33. Lägenheter fördelade efter upplåtelseform och utrustning. (Skogsarbetareenkäten)

Hela

Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter

utrustade med

antalet lägen- heter

Upplåtelseform

Cen - tral— värme

Vatten och avlopp

Upp— gift saknas

El. ljus

Bad- rum

Inga hekv.

a) Eget hem ................. b) Bostad förhyrd av arb.giv... c) » » » annan . . . d) » » » ej angiv. . e) Ej egen bostad (inneboende). f) Uppgift saknas ............

38,9 47,1 27,5 38,9 25,2 11,8

65,1 77,1 50,9 61,1 34,5 22,6

92,0 88,7 92,2 94,4 54,0 32,8

18,8 14,3 10,6 16,7 10,8

5,9

Summa

34,0 56,8 80,0 14,1 20,6

elektrifiering år standarden jämn. För skogsägarna är skillnaden i standard mellan de olika lägenhetstyperna inte fullt så stor som beträffande skogsarbe- tarnas bostäder.

I tabell 35 och figur 7 har uppgifter från olika undersökningar om bostäder-

Tabell 34.

nas storlek och utrustning sammanställts. I tabellen ingår även uppgifter från den tidigare omnämnda av socialstyrel- sen företagna undersökningen rörande levnadskostnaderna år 1952. Undersök- ningens uppgifter har inhämtats genom intervjuer av 573 slumpvis utvalda hus-

Utrustningen med bekvämligheter av olika slag hos lägenheter av olika storlek enligt storskogsbruksundersökningen och skogsarbetare- och skogsägareenkäterna.

Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter utrustade med

Hela riket Lägenhetsstorlek Centralvärme Vatten och avlopp

Elektriskt

. Badrum Wc ljus

Storskogsbruksunders .

1 rum och kök ...... 2 rum och kök ...... 3 rum och kök ......

Samtliga

49,7 76,0 90,1

76,4

Skogsarbetareenkäten

1 rum och kök ...... 2 rum och kök ...... 3 rum och kök ......

45,2 69,8 80,1

Samtliga 56,8

Skogsägareenkäten

1 rum och kök ...... 2 rum och kök ...... 3 rum och kök ...... Uppgift saknas ......

62,1 76,6 88,1 11,5

81,5

Samtliga

Tabell 35. Bostädernas standard inom olika kategorier enligt olika undersökningar.

Stor- skogs- bruks— under— sökn.

Skogs— arbetare— enkäten1

Standard

SLA:s skogs- arbetare under- sökning

Socialst. Tätorter utom stor- städerna

Socialst.

Egentl. lands- bygd

Socialst. Hela landet

Skogs— ägare- enkäten2

Utrymme

1 rk ................... 2 rk ................... 3 rk ...................

Utrustning

Centralvärme ........... Vatten och avlopp ...... Elektriskt ljus .......... Badrum ................ WC ....................

18,2 44,6 37,2

26,1 36,2 23,3

34,0 56,8 80,0 14,1 20,6

44,4 76,4 90,1 14,6 25,9

22,0 58,0 20,0

38,0 73,0

8,0 ' , 22,0

1 Uppgift saknas för 14,4 %. 2 Uppgift saknas för 3,7 %.

håll i hela landet. Materialet har bl.a. uppdelats på storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, övriga tätorter samt egentlig landsbygd. Det bör obser- veras att socialstyrelsens material icke i likhet med övriga här refererade un- dersökningar är begränsat till vissa yrkeskategorier. Denna olikhet jämte det knappa underlag som stått till buds vid resp. undersökningar förutsätter försiktighet vid alla jämförelser.

Av uppgifterna från socialstyrelsens undersökning framgår att det inte råder några större skillnader mellan bostäder- nas storlek på landsbygden i dess helhet och bostädernas i skogsbygden. Enrums- lägenhetcr förekommer dock betydligt mindre bland skogsägarna än på lands- bygden i övrigt. Inte heller beträffande utrustningsstandarden råder några stör- re skillnader. Skogsägarna har dock centralvärme, vatten och avlopp, bad- rum och wc i en större del av bostä- derna än vad som gäller landsbygden enligt socialstyrelsens undersökning.

Det synes framgå att enrumslägen- heter är betydligt vanligare i tätorterna än i skogsbygden medan utrustningen med olika bekvämligheter genomgående är högre i tätorterna än i skogsbygden.

Tvättutrustning

Såsom framgår av bostadskollektiva kommitténs år 1955 avgivna betänkande Tvätt (SOU 1955:8), hör tvätten och efterbehandlingen av tvättgodset till de såväl mest arbetstidskrävande som tyngsta arbetena i ett hushåll. I en skogsarbetares hushåll med hans smut- sande arbete torde dessa arbetsuppgif- ter snarast vara mera omfattande än i genomsnittshushållet.

Något uttömmande svar på, hur tvätt— frågan är löst i skogsarbetarlägenheter— na kan inte ges, och några siffermä'ssiga uppgifter härom ingår inte i utredning- ens undersökningar. Däremot lämnas uppgifter som belyser den allmänna ut— vecklingen.

Vid 1945 års bostadsräkning konsta- terades, att ungefär var tredje lägenhet på egentliga landsbygden hade tillgång till uppvärmbar tvättstuga, i Dalarna och Norrland dock endast var tionde. Av arbetsgivaren upplåtna lägenheter var bättre tillgodosedda, särskilt lant- arbetarbostäderna, med mer än två tred- jedelar av lägenheterna med tillgång till tvättstuga. Dessa siffror säger dock ing- enting om beskaffenheten av och utrust- ningen hos dessa tvättstugor. Sedan

Storskogsbruksundersökningen

Skogsarbetareenkäten

El

ooo Skogsägareenkäten 00

Skogsarbetare SLA

Figur 7. Ulruslningsstandarden i skogsarbetar— och skogsägarelägenhetcr

1945 har säkerligen förhållandena för- bättrats avsevärt, men fortfarande kan nog tvättutrustningens standard på landsbygden allt för ofta betecknas som låg.

Någon senare totalundersökning av tvättvanorna på landsbygden har icke gjorts, men inom bostadsstyrelsen har en inventering företagits av tvättförhål- landena 1951 i huvudsakligen lands- bygdskommuner i tre norrländska län. Denna undersökning berör sålunda om- råden med mycket stor procent av be- folkningen sysselsatt inom skogsnä- ringen.

Inventeringen visar bl. a., att av hus- hållen i Norrbottens län hade 21,5% tillgång till tvättstuga utan maskinut- rustning, i Västerbottens län 26,9 % och i Jämtlands län 20,6 %. Helt utan till- gång till tvättstuga var ungefär 51,7 % av hushållen i Norrbottens län, 26,9 % i Västerbottens län och 68,4 % i Jämt- lands län. Hushåll med egna tvättmaski- ner uppgick i Norrbottens län till unge- fär 1,0 %, i Västerbottens län till 0,5 % och i Jämtlands län till 3,4 %.

Dessa siffror visar en avsevärd för- bättring för norrlandslänen jämfört med 1945 års siffror, men förhållandena läm- nar dock ännu mycket övrigt att önska.

Sedan 1951 har standarden höjts. In- köpen av tvättmaskiner har ökats med de stigande inkomsterna och förekoms- ten av tvättmaskiner i bostäderna torde bli allt vanligare, i varje fall gäller detta naskiner av den mindre typen. Möjlig- heterna att ordna tvättfrågan är goda i de nybyggda bostäderna, som regel- mässigt är försedda med elektrisk kraft samt vanligen med vatten och avlopp.

För att de moderna arbetsbesparande hushållsniaskinerna skall kunna utnytt- jas är det nödvändigt, att elkraftsförsörj- ningen är ordnad med hänsyn härtill. För närvarande är ledningsnätet på många håll inte tillräckligt utbyggt.

Även vattenförsörjningen är viktig för att underlätta arbetet. Det är därför även ur denna synpunkt angeläget, att vatten- och avloppsfrågorna på lands- bygden löses.

Villkor för upplåtelse av tjänstebostad

Då en arbetsgivare tillhandahåller tjänstebostad, uppställes vanligen vissa villkor för upplåtelsen, och vissa hyres- normer följes. Som villkor för att er- hålla av skogsföretagen upplåten famil— jebostad föreligger i allmänhet ömse- sidigt arbetsavtal. Detta gäller, antingen det är fråga om arrendelägenhet med jord eller hyresbostad utan jord. Om- fattningen av arbetsåtagandet varierar dock mellan olika företag. Överenskom- melsen kan finnas intagen i hyreskon- traktet, men det förekommer också, att i anställningsavtalet intages bestämmel- se om att bostad ställes till förfogande för arbetstagaren. I en del företag är dylika bestämmelser intagna i både hy- res- och anställningsavtal. Ofta existerar emellertid inget skriftligt avtal. Utan formlig överenskommelse förutsättes, att tilldelning av bostad medför skyldig— het att arbeta åt arbetsgivaren och att detta samtidigt innebär en arbetsgaranti från företagarens sida. Ett visst urval sker i regel vid bostadsupplåtelse med hänsyn till arbetarens duglighet och skötsamhet, hans familjeförhållanden m. rn.

Hyran eller arrendet varierar mellan olika företag och även i viss mån inom företagen, beroende på bostadens be- skaffenhet och belägenhet.

I större orter ligger hyrorna numera vanligen i nivå med den övriga hyres- marknaden. Det vanligaste torde vara, att man tillämpar samma hyresnormer för skogsarbetarna som för industriar- betarna. Finnes flera företag represen- terade på samma ort, eftersträvar ar- betsgivarna att bestämma hyrorna så,

att icke någon avsevärd divergens upp- står.

Domänverket upplåter i allmänhet sina lägenheter med ömsesidig arbets- garanti. Det är till största delen inte fråga om rena hyreslägenheter utan om någon form av jordbruk. Hyran eller ar- rendet varierar efter beskaffenhet och i vissa områden även efter belägenhet, så att vid i något avseende oförmånligt läge hyran reduceras.

De hyror, som uttages enligt senaste avtal mellan Svenska lantarbetsgivare- föreningen och Svenska skogs— och flott- ningsarbetareförbundet, varierar efter godhetsgrad och belägenhet. Tillägg kan enligt avtal uttagas för extra bekväm- ligheter. Avtalet innebär att det för skogsarbetarna tillämpas en mer diffe- rentierad hyressättning än för lantarbe- tarna med hänsyn till utrustning och be- lägenhet.

Statligt stöd till bostadsanskaffning åt skogsarbetare

Möjlighet att få statligt stöd till bo- stadsanskaffning åt de anställda finns icke på samma sätt för skogsbrukets som för jordbrukets företagare. Som tidigare påpekats blir fast anställning allt vanligare hos storskogsbruket och till följd härav blir företagarna alltmer engagerade i bostadsanskaffningen åt sina anställda, då ju arbetsförhållande- na här i likhet med vad som är fallet beträffande jordbruket gör att bostad med hänsyn till arbetsplatsens belägen- het ofta icke kan erhållas annat än ge- nom arbetsgivarens försorg.

Olika utredningar har behandlat frå— gan om statligt stöd till skogsbrukets bostadsanskaffning. Norrlandskommit- tén uppmärksammade i sitt 1949 avgiv- na principbetänkande (SOU 1949: 3) bostadsfrågan för helårssysselsatta skogsarbetare. Därvid förutsågs, att ut— vecklingen med hänsyn till förhållande-

na inom jordbruk och skogsbruk skulle gå mot en ökad grad av årsanställning av skogsbrukets arbetskraft. Kommittén ansåg det lämpligt, att arbetsgivaren i högre grad än tidigare skulle sörja för bostadsfrågans ordnande för skogsarbe- taren genom erbjudande av bostadslä— genheter utan kombination med jord- bruk (endast med möjlighet till någon trädgårdsodling o. d.) i mera samlad be- byggelse. Enligt kommitténs åsikt före- låge en viss diskriminering av bostads- anskaffningen utan samband med jord- bruk enligt gällande bestämmelser för det statliga bostadsstödet.

Kommittén ansåg det finnas skäl att överväga, om icke statliga åtgärder bor- de vidtagas även för främjande av bo- stadsförhållandena för arbetare, helårs- sysselsatta inom skogsbruket. Kommit- tén föreslog därför bl.a., att lån och bidrag av statsmedel, motsvarande de nuvarande lånen och bidragen till lant- arbetarbostäder skulle kunna beviljas företagare inom skogsbruket för anord— nande av bostäder åt arbetare, som hela eller huvuddelen av året är sysselsatta inom skogsbruket.

1948 års sakkunniga för vissa bo- stadsförbättringsfrågor ägnade i sitt 1952 avgivna betänkande angående cg- nahems- och förbättringslån till bo- stadshus, som icke bebos av fastighetens ägare, särskild uppmärksamhet åt skogs- arbetarnas bostadsförhållanden. När det gällde skogsarbetarbostäder på arrende- gårdar upplåtna av arbetsgivare föror- dades, att det —— i likhet med vad som förordas för arrendatorsbostäder i all- mänhet — under vissa förutsättningar skulle kunna utgå egnahems- och för— bättringslån till i första hand jordäga- ren och i andra hand till arrendatorn för iståndsättande av dylik bostad. Krav borde dock uppställas på att jordägaren upprättat en plan för ordnandet av bo-

stadsbebyggelsen på arrendegårdarna i ett större sammanhang. Sakkunniga föreslog vidare, att egnahems- och för- bättringslån även skulle kunna utgå till expanderande näringsföretag, som byg- ger en- och tvåfamiljshus som hyresbo- städer för sina anställda. I likhet med vad som gäller beträffande hittills be- driven försöksverksamhet skulle dock vissa villkor uppställas.

Denna försöksverksamhet har bedri- vits enligt 4 5 i egnahemslånekungörel- sen, enligt vilken en arbetsgivare har möjlighet att få statligt lån för bostads- byggande åt sina arbetare, om särskilt bolag, förening eller stiftelse bildas för bostadsfrågans lösande.

Den ovannämnda möjligheten har ut- nyttjats av en del skogsbolag och före— faller att alltmer uppmärksammas. Ofta föredrar emellertid arbetsgivaren att bygga med egna medel. Detta beror för- modligen dels på att han på så sätt an- ser sig snabbare och mera obundet kun- na förverkliga sina bostadsplaner, dels på att statligt lån i regel icke lämnas, om det framgår att arbetaren icke får behålla bostaden, om han slutar sin an- ställning.

Det förefaller nu som om tiden borde vara mogen för att ge den nuvarande försöksverksamheten en mera perma- nent karaktär. I samband därmed bör bland annat övervägas, om inte lån borde kunna utgå även om bostäderna reserveras för arbetare hos företaget. En annan fråga, som bör upptagas till be- handling, är om statligt stöd till bostads- anskaffning skall kunna lämnas direkt till företagen, så att de slipper grunda särskilda organ för att kunna komma i åtnjutande av detsamma.

Bostadens utformning

Bostädernas utformning är föremål för stort intresse inom storskogsbruket. Företagen har bedrivit en omfattande

experimentverksamhet och på olika vä— gar sökt få fram ändamålsenliga, triv- samma och ekonomiskt fördelaktiga bo- städer. Lösningarna är naturligtvis i hög grad avhängiga av den geografiska belägenheten, beroende såväl på de skiftande behoven i olika delar av lan- det som på de olikartade traditionerna i fråga om byggnadssätt o.dyl. Utred- ningen vill understryka vikten av, att frågan om skogsarbetarbostädernas ut— formning även i fortsättningen upp- märksammas.

Det vore av stort värde om genom statsmakternas medverkan en samord— ning av bostadsforskningen på detta område kunde åstadkommas. De erfa- renheter, som vunnits genom den av företagen bedrivna verksamheten, kun- de då utnyttjas och bli föremål för ve- tenskaplig analys i syfte att utforma bostadstyper, som ställer sig ekonomiskt fördelaktiga med hänsyn till konstruk- tioner, planlösningar och material, och som tillgodoser de speciella krav, som ställes på lägenheterna på landsbygden. En fråga som förtjänar särskild upp- märksamhet är ordnandet av vatten- och avloppsledningar i skogsbygden.

Åldringarnas bostadsfråga

I och med att skogsarbetarens bostad i allt fler fall får formen av en ren hy- reslägenhet, har också frågan om vad arbetaren skall få för bostad, när han inte längre är i företagets tjänst, fått ökad aktualitet.

Pensionärsproblemet har enligt vad som omvittnats från många håll varit besvärligt både hos domänverket och bolagen. Ett stort antal av tjänstebostä- derna är bebodda av personer, vilka inte längre utför arbete. Eftersom ål- dersfördelningen är ogynnsam i många skogsbygder, kommer härigenom en onormalt stor del av bostäderna att upp— tagas av icke arbetsföra.

Olika försök har gjorts att lösa åld— ringarnas bostadsproblem. Skaffar sig skogsarbetaren ett eget hem, löses hans bostadsfråga för ålderdomen lättast, i det att han kan bo kvar i åtminstone någon del av lägenheten. Hos en del företag låter man åldringarna bo i äldre bostäder, som icke avses bli modernise- rade utan är utdömda ur den framtida bostadsplaneringen. Häri torde en del av förklaringen ligga till, att så många enrumslägenheter och lägenheter med låg utrustningsstandard fortfarande finns kvar. I andra företag låter man de gamla bo kvar, om någon i familjen fortfarande arbetar åt företaget. Såsom ett exempel kan nämnas, att ett företag byggt en sorts kombinationslägenheter, där den mindre lägenheten kan använ- das som pensionärsbostad.

Givetvis står även för skogsarbetarna de möjligheter till bilds, som samhället erbjuder i fråga om åldringsvård. En kortfattad redogörelse skall här lämnas för dessa möjligheter ifråga om ålder- domshem, pensionärsbostäder och för- bättringslån till bostäder åt åldringar.

Älclerdomshemmen är avsedda för så- dana åldringar, som utan att direkt vara »sjuklingar», icke kan klara sig själva. Kommunerna erhåller statliga bidrag varierande efter skatteunderlaget.

Sedan 1939 lämnar staten också bi- drag till anordnande av pensionärsbo- siäder. Bidrag utgår till kommun, kom- munalförbund eller sådant allmännyt- tigt bostadsföretag, som godkänts av bostadsstyrelsen, och lämnas både för uppförande av särskilda pensionärshem och sedan 1950 också för pensionärslä— genheter i vanliga flerfamiljshus, som förvaltas av kommunalt eller allmän- nyttigt bostadsföretag.

Vidare är de förbättringslån till en- och tvåfamiljshus, varom tidigare talats, och som utgår i form av räntefritt stå- ende bidrag, bl. a. avsett för åldringar,

som genom att få hjälp till förbättrings- arbeten på sina lägenheter skall kunna bo kvar i dessa i stället för att flytta till pensionärshem eller ålderdomshem. Förbättringslån utgår till den, som be- bor en- eller tvåfamiljshus, och kan allt- så utgå även till annan än ägaren, t. ex. i fråga om av arbetsgivare upplåten pensionärsbostad. Betydelsen av dessa förbättringslån för att bereda åldringar bättre bostäder betonas av 1952 års åldringsvårdsutredning i dess betänkan- de Åldringsvård (SOU 1956: 1), där ut- redningen också föreslår, att lånet i stället skall benämnas bidrag med hän- syn till den gynnsammare psykologiska effekt detta skulle ha på ev. sökande.

Då erfarenheterna av förbättrings- låneverksamheten hade visat, att det skulle vara lämpligt att rusta upp även byggnader med mer än två lägenheter för att där bereda åldringar bostad — särskilt ansågs sådana möjligheter böra beredas när det gällde hus bland indu- striens och jordbrukets äldre bostadsbe- stånd beslöts vid 1954 års riksdag att när särskilda skäl därför föreligger, för- bättringslån skall kunna lämnas för upprustning av bostäder åt åldringar i hus med mer än två lägenheter. Verk- samheten skall bedrivas som en försöks- verksamhet. Förbättringslån må beviljas endast, om huset i sin helhet är avsett för pensionärer, och fastighetsägaren får förbinda sig att under minst tio år upplåta bostäderna för detta ändamål. Lån kan utgå till enskild person, an- tingen han skall bo i huset eller ej, samt också till kommuner eller kommunalt förvaltningsföretag. Vill en industri eller annan enskild företagare utnyttja denna lånemöjlighet måste såsom ifråga om egnahemslån _ företaget företrädas av ett särskilt förvaltningsföretag, som upp- fyller fordringarna i 4 5 egnahemslåne- kungörelsen.

Ålderdomshemmen ligger ofta i kom- munens centralort, och det är icke lätt att få gamla människor, som levat hela sitt liv i skogsbygden, att finna sig till- rätta långt från sin gamla miljö och an- förvanter. En decentralisering av ålder- domshemmen torde dock ofta av eko- nomiska och praktiska skäl inte vara möjlig, i varje fall inte utan att standard- kraven något eftersättes.

Då det gäller pensionärshemmen skulle det vara värdefullt, om kommu- nerna mera beaktade skogsbygdens spe- ciella problem. Det är så mycket större anledning att göra detta påpekande, som centralorten i kommunen på många håll synes ha blivit favoriserad i fråga om gemensamhetsanordningar. Det är önskvärt och ifråga om pensio- närshem och pensionärslägenheter bör det också vara möjligt att få till stånd separata anläggningar ute i bygderna. Åldringsvårdsutredningen (SOU 1956: 1) har framhållit att alltför stora pen- sionärshemskomplex som regel bör und- vikas och att hemmen i stället bör för- läggas till landskommunernas olika tät- orter. Vissa företag har sökt en lösning av problemet genom att försöka stimu- lera kommunerna att bygga pensionärs- hem ute i skogsbygden. Mot disposi- tionsrätt till ett antal lägenheter i det blivande hemmet har lämnats bidrag till byggnadskostnaderna. Ett flertal pensionärshem har kommit till stånd på detta sätt, och erfarenheterna av denna verksamhet har varit gynnsamma. Med den moderna utrustning som dessa lä- genheter har, kan det ofta bli möjligt för en åldring att undvika intagning på ålderdomshem. Man förhindrar genom detta tillvägagångssätt ett många gånger smärtsamt uppbrott ur den gamla mil- jön för pensionärerna, samtidigt som plats i tjänstebostäderna beredes för arbetsföra skogsarbetare.

Ofta torde också genom förbättrings-

arbeten en tillräckligt god standard kunna åstadkommas för att åldringen skall kunna bo kvar i sin bostad. Här- igenom torde den svåra övergången från det aktiva arbetslivet bli mindre känn- bar och också möjligheterna att fort- farande utföra en del mindre krävande arbeten bli större. Genom den fortgå— ende moderniseringen av bostadsbestån- det med utgallringen av äldre bostäder torde det ofta finnas hus, som lämpar sig för sådan förbättringsverksamhet, som de statliga förbättringslånen är av- sedda för. Särskilt genom att verksam- heten nu utvidgats till att omfatta även flerfamiljshus, borde mycket kunna ut- rättas med hjälp härav. Härför kräves (lock kommunens aktiva medverkan bl. a. genom upplysningsverksamhet och hjälp vid planerandet. Utredningen vill också här i likhet med vad som var fal- let, när det gällde byggande av tjänste- bostäder ifrågasätta, om omvägen med ett särskilt förvaltningsföretag enligt 4 % egnahemslånekungörelsen är nöd- vändig eller om inte förfarandet här- vidlag kunde förenklas.

Skogsförläggning

Såsom inledningsvis omnämndes, har utredningen begränsat sin redogörelse till de permanenta bostäderna. Då emellertid möjligheterna att ordna skogsförläggningar påverkar valet mel- lan olika alternativ vid bebyggelscpla- neringen, kan utredningen inte under- låta att något uppehålla sig vid hur för- läggningarna numera ordnas.

Som regel förlägges skogsarbetarna numera två till fyra i varje rum i mot— sats till det tidigare vanliga 10—20 man i samma rum. Nya former för skogs— härbärgen har införts anpassade efter det moderna skogsbrukets behov. Mind— re, lättransportahla enheter har blivit vanliga. På sina håll har man också uppfört s. k. skogsstationer. Utrustning-

en överstiger på dessa avsevärt skogs- härhärgeslagens fordringar. Sålunda är stationerna elektrifierade samt försed- da med centralvärme, varmt och kallt vatten, avlopp, wc och i de flesta fall bastu. Sovrummen är skilda från dag- och matsalsrum. Sänglinne, städning och mat tillhandahålles till fasta priser.

Kollektiv mathållning har i allt större utsträckning tillämpats vid förläggning- arna. Utvecklingen i denna riktning har dock bromsats genom svårigheten att få personal. Där tillgången på kockor varit dålig, har med gott resultat försök gjorts med manlig arbetskraft. Då ar- betslagen består av mindre grupper, blir kostnaderna för kockahushåll alltför höga, varför självhushåll där är vanligt. Olägenheterna vid självhushåll torde numera vara mindre framträdande än tidigare till följd av de förbättrade kom- munikationerna i skogsbygden och bättre tillgång på halvfabrikat i fråga om livsmedel.

Enligt i skogsarbetareenkäten lämna- de uppgifter, där emellertid på denna punkt svarsprocenten är låg, förekom- mer skogsförläggning mest i mellersta och norra Sverige. I södra området hade under 1953 endast 4 % av uppgiftsläm- narna legat i skogsförläggning. I denna del av landet är det följaktligen genom- gående möjligt att ordna skogsarbetar- nas bostadsfråga utan anlitande av skogsförläggning. Framförallt beror det på, att större sammanhängande ödebyg- der inte förekommer här. I mellersta området hade 36 % av arbetarna under någon tid legat i skogsförläggning och i det norra området mer än hälften, 53 %. Helt naturligt stiger sålunda procentsat— sen inom de områden, som har de största ödemarkerna. Ca fyra femtedelar hade legat åtta veckor eller mera i skogsför- läggning. Även i Norrland kan numera en tendens iakttagas mot minskat an— vändande av skogsförläggning.

På samma sätt som en upprustning av skogsarbetarnas familjebostäder röner allt större uppmärksamhet, kan inom storskogsbruket en positiv inställning från arbetsgivarens sida i allmänhet no- teras i fråga om hithörande problem. Förläggningarnas beskaffenhet föreskri- ves i gällande lagstiftning på området, men minimifordringarna överskrides i många fall. Det har också från arbets- givarhåll påpekats, att arbetsgivarnas skyldighet enligt lagen att bygga skogs- förläggningar icke längre på alla håll motsvaras av något verkligt behov. En omprövning av gällande anvisningar be- träffande skyldighet att hålla skogshär— bärge synes med hänsyn till utveck- lingen av kommunikationerna vara på- kallad. Innan åläggande att anlägga skogshärbärge göres bör tillsynsmyn- digheten samråda med berörda parter i syfte att klarlägga det verkliga behovet av härbärget.

Bostädernas belägenhet

Bostädernas belägenhet i förhållande till arbetsplatsen och till annan bebyg- gelse är ytterst betydelsefull för skogs— arbetarnas och deras familjers trivsel. Utredningen skall i det följande disku- tera några faktorer, som synes särskilt betydelsefulla vid skogsbygdens bebyg- gelseplanering.

Kommunikationer. Den utveckling, som ägt rum på kommunikationernas område under de senaste åren genom motorismens utveckling och vägnätets utbyggnad, har i viss mån omvandlat glesbygdens levnadsvillkor. De förbätt- rade kommunikationerna möjliggör en mera koncentrerad bebyggelse med för- flyttning på längre avstånd till arbets- platsen, det blir lättare att uppsöka tät- orterna, och även glesbygden blir del- aktig av olika slags service genom va- rubilar, ambulerande bibliotek etc. De moderna kommunikationerna kan emel-

lertid också såsom framgår av Säfs- näsutredningen medföra, att gamla förbindelsevägar överges och isolering- en på sämre belägna ställen skärps.

Allt fler skogsarbetare skaffar sig egen motorcykel eller bil, vilket öppnar ökade möjligheter att tillgodogöra sig tätorternas service utan att behöva vara bofast där. Den ökade användningen av egna motorfordon kan dock i vissa fall ha en mindre gynnsam inverkan, i det att passagerarnnderlaget för allmänna kommunikationsmedel och kundunder- laget för lanthandeln minskas så starkt, att nedskärningar måste ske på dessa områden.

Vägen mellan hemmet och arbetsplat- sen är ofta så betydande, att besöken i hemmet inskränkes till veckoslutcn. I takt med skogsvägnätets utbyggnad skapas emellertid gynnsammare beting— elser för att skogsarbetarna skall kun- na färdas fram och åter på dagen. Över hälften av de företag, som lämnat upp- storskogsbruksutredningen, gifter till har anskaffat bussar eller jeepar för transport av personal, i de fall detta med hänsyn till våglängd o.s.v. är lämpligt. Transporterna sparar tid och arbetsenergi. Vidare blir arbetstiden mera regelbunden, varigenom arbets- planeringen underlättas. Transporten till arbetsplatsen belyses i den särskilda utredning om sysselsättningen inom skogsbruket år 1953, som bifogas detta betänkande.

För att motorismens möjligheter skall kunna utnyttjas, är det nödvändigt, att vägnätets utbyggnad fortsättes och in- tensifieras. En sådan utbyggnad sam— manfaller även med skogsbrukets nä- ringsekonomiska intressen. Det är vi- dare önskvärt, att glesbygdsbefolkning- ens intressen i Ökad utsträckning till- godoses vid planerandet av olika allmän- na kommunikationsmedel. För skogsar- betaren förekommer, såsom framgår av

ovanstående, en ständig förflyttning mellan hemmet och arbetsplatsen. För hela familjen finns därutöver behov av resor mellan bostaden och tätorten. Om man vill undvika dessa resor skall in- flyttning till tätorten ske, men då kan mannen sannolikt inte bo hemma i sam— ma utsträckning som förut.

Det har ofta påtalats, att glesbygds- befolkningen är missgynnad i förhål- lande till tätorternas befolkning, när det gäller postförbindelserna.

Motioner om förbättrade postförhål- landen avgavs senast vid 1950 års riks- dag.

Generalpoststyrelsen anförde i sitt yttrande över motionerna bl. a., att sty- relsen ser som en av postverkets vikti- gaste uppgifter att utbygga och förbätt- ra postförbindelserna på landsbygden. Med hänsyn till postverkets funktion som affärsdrivande verk måste, fram— hölls det, emellertid hänsyn tas till de ekonomiska faktorerna, och till att för- delarna för dom, postförbindelserna skall betjäna, måste vägas mot stats- verkets kostnader. Inte minst besvär- lig blir personalfrågan att ordna i glesbygden, där det ofta är svårt att bereda en person heltidssysselsättning som brevbärare, utan att därmed hans vert—(samhetsområde göres så vidsträckt, att nackdelar uppstår för dem, verksam- heten skall avse. Motorismen gör det dock numera lättare att lösa sådana pro- blem. Från postverket framhölls också, att man om möjligt söker inhämta be- folkningens åsikter och önskemål, in- nan ändringar i postgång och dylikt vidtages, och att största möjliga hän- syn tages härtill.

Statsutskottet sade sig i sitt utlåtan— de över motionen vara av den uppfatt- ningen, att en ytterligare förbättring av landsbygdens postförbindelser torde få betecknas som synnerligen önskvärd. Utskottet hänvisade vidare till general-

poststyrelsens yttrande, vari styrelsen förklarat sig ha för avsikt att framdeles i samband med avgivande av förslag till driftskostnadsstaten för postverket be- räkna medel för den ytterligare utbygg- nad och förbättring av landsbygdens postväsende som kunde befinnas vara av behovet påkallad, och förutsatte att ifrågavarande åtgärder skulle komma att vidtagas med den skyndsamhet om- ständigheterna i varje särskilt fall med— gåve.

Postförbindelserna har även behand- lats av arbetareorganisationerna. Så- lunda avgavs en motion om förbättrade postförbindelser för befolkningen i skogsbygden till skogs- och flottnings- arbetarförbundets kongress 1953, vari det bl.a. framhölls, att dålig postgång utan tvivel har sin andel i den pågående avfolkningen av skogsbygden.

I sitt yttrande över motionen anför— de förbundsstyrelsen bl.a. att som en följd av olika motioner i riksdagen i denna fråga uttalanden hade gjorts, som i viss mån blivit vägledande för post- verkets verksamhet, samt att i utskotts- utlåtandena bl.a. framhållits, att post- befordringen på landsbygden bör göras så bekväm som möjligt för allmänheten samt att generalpoststyrelsen fortlöpan- de måtte följa hithörande frågor och göra vad som kan anses tekniskt och ekonomiskt försvarbart för att förbättra postverkets service och realisera upp- gjorda förbättringsplaner.

Förbundsstyrelsen hänvisade vidare till de ovan refererade utlåtandena från generalpoststyrelsen och framhöll, att postverket igångsatt en översyn av landsbygdens postförhållanden. Det på- pekades, att trots att postbefordran till glest befolkade trakter inte är likvärdig med den tätorternas invånare erhåller, är kostnaderna högre. Postgång till av- lägset belägna enskilda gårdar är inte ekonomiskt möjlig. Förbundsstyrelsen

framhöll också, att många av skogsbyg- dernas postlinjer icke utan skäl fått be- nämningen kulturlinjer, för vilkas in- sättande eller bibehållande ekonomiska bedömningsgrunder fått vika för andra hänsyn.

Utredningen vill understryka vikten av att ett snävt företagsekonomiskt be— dömande icke lägges på denna fråga. Framhållas bör även den stora betydel- se postgirot fått under senare år. Allt fler penningtransaktioner går över postgiro. Det gäller inte bara löneut- betalningarna till skogsarbetarna utan även exempelvis affärerna med jord- brukets föreningsrörelse. Utbetalning av sjukpenning går också över postgiro. Dålig postgång med fördröjda utbetal- ningar som följd försätter skogsbygds- befolkningen i ett sämre läge än andra befolkningsgrupper. Det är därför även av denna anledning av största vikt, att postgången fungerar tillfredsställande. Utredningen vill alltså betona önsk- värdheten av att så goda postförbindel- ser som möjligt upprätthålles i skogs- bygden.

Gemensamhetsanläggningar. Frågan om samlingslokaler har nyligen behand- lats i två särskilda betänkanden, dels av bostadskollektiva kommittén (SOU 1955: 28), dels _ beträffande statsstö- det _— av en särskilt tillkallad utred- ningsman (SOU 1955: 39).

I bostadskollektiva kommitténs utred— ning har påpekats, att särskilt stor brist på samlingslokaler råder i glesbygder— na och särskilt skogsbygden.

Utredningen har undersökt lokalfrå- gan i skogsbygden bl.a. i den tidigare nämnda rundfrågan till skogsföretagen 1951.

I allmänhet synes tillgången på sam- lingslokaler vara bättre i de mera kon- centrerade samhällena än på rena lands- bygden. Problemet är störst i de mest

isolerade bygderna. Stort intresse för att ordna lokalfrågan finns bland skogs- företagen. Många företag har byggt el- ler lämnat bidrag till samlingslokaler. Från flera håll uppgavs 1951 byggnads— regleringen som ett hinder för att lösa såväl denna som andra med gemensam- hetsanordningar sammanhängande frå- gor. Detta torde också tidigare ha varit fallet, men under senare år har en mind- re restriktiv politik förts innebärande bl.a. lämnande av s.k. sysselsättnings- tillstånd för just detta slag av arbeten. Många samlingslokaler har också byggts de senaste åren, och för närvarande torde utbyggnadstakten närmast vara en ekonomisk fråga.

Det är betydelsefullt, att tillgång till trevliga och ändamålsenliga lokaler finns för olika sammankomster. För strävandena att bryta glesbygdens kul- turella isolering och för att öka sam- manhållningen inom bygden och kon- takten mellan dess inbyggare är ord- nandet av samlingslokaler av vital be- tydelse.

Första förutsättningen för att skapa samlingslokaler måste vara, att ett le— vande intresse härför finnes bland byg- dens eget folk. Det är framför allt folk- rörelserna, som representerar detta in- tresse och som stå för det grundläggan- de arbetet. I glesbebyggda trakter kan det dock vara svårt för befolkningen att själv lösa lokalfrågorna. I dessa fall har givetvis insatser från skogsägarnas sida särskilt stor betydelse.

De ekonomiska möjligheterna att ord- na lokaler i glesbygden är givetvis be- gränsade, men många gånger torde det vara möjligt att ordna frågan för en ganska liten kostnad. I de fall skogssta- tioner ligger lämpligt till kan de använ- das som samlingslokaler, vilket också sker på många platser. I bostadskollek- tiva kommitténs betänkande har bl.a. föreslagits, att skollokalerna i vidgad

omfattning skall komma till använd— ning som samlingslokaler för bygden och att ett samarbete här skall ske mel- lan skolmyndigheterna och vederböran- de organisationer.

En lösning av lokalfrågorna skulle sä- kerligen i många fall underlättas genom ett intimt och förtroendefullt samarbete mellan olika intresserade parter. Kom- munernas medverkan är därvid av största betydelse. De bör taga initiativet till att dylikt samarbete kommer till stånd. När det gäller markfrågor och annan planering är deras aktiva delta- gande i planering och utförande av pro— jekten väsentlig. Det är av vikt, att kommunernas intresse inte allt för en- sidigt inriktas på centralorten, utan att även de mindre samhällenas behov av trivsamma och ändamålsenliga lokaler beaktas. Kommunernas och statens in- satser bör vara stimulerande och stöd- jande. Ökade möjligheter att erhålla statligt stöd för att bygga samlingsloka— ler föreslås i de förut refererade ut— redningarna.

Investeringsbegränsningen genom byggnadsregleringen gäller fortfarande på detta område, och investeringsönske- målen överstiger flerdubbelt den kvot- reglerade tillståndsgivningen, vilken dock i stort sett motsvarar den statliga bidragsgivningen.

De förbättrade kommunikationerna och framför allt motorismens utveckling har medfört stora förändringar beträf- fande varudistributionen på landsbyg- den. Det har blivit lättare att ta sig in till större orter, och härigenom har kundunderlaget för lanthandeln mins- kat. Å andra sidan har genom större möjligheter till utsändning av varor de geografiska gränserna för kundunderla- get för lanthandeln utvidgats, samtidigt som kundservicen förbättrats.

Varubussar har särskilt för orter, som är så små, att fasta butiker icke kan

hålla ett tillräckligt stort varusortiment, fått stor betydelse. Såsom varudistribu— tionskommitte'n påpekar i sitt betänkan- de »Pris och prestation i handeln» (SOU 19:55:16) hämmas emellertid varubus- sarnas konkurrenskraft genom nu gäl- lande bestämmelser för kringförings- handelns sortiment.

En annan distributionsform, som se- dan länge varit mycket använd på landsbygden, är postorderförsäljningen, även om denna numera minskat till följd av landsbygdsbefolkningens större möj- ligheter att uppsöka tätorternas affä- rer. Särskilt i Norrland förekommer också en sorts samköp i jordbrukarnas föreningsrörelses regi, varvid varorna levereras med mjölkbilarna. Även di- rektförsäljning genom agenter förekom- mer ofta på landsbygden, särskilt av varaktiga konsumtionsvaror.

Lanthandeln har stor betydelse för trivseln i en bygd inte bara därigenom, att den ger ett större mått av tryggad och omedelbar service, utan också där- igenom att den ofta blir ett centrum och en träffpunkt i bygden. Det vore därför beklagligt, om lanthandeln skul- le försvinna. Detta innebär dock inte, att konkurrensmöjligheterna bör be- gränsas eller att man ensidigt bör strä- va efter stationär lanthandel i dess nu- varande form. Lanthandeln måste finna former, som gör den konkurrenskraftig och den måste också kunna betjäna kringliggande glesbygd, t. ex. med varu- bussar. Distributionsformerna måste så- ledes på ett lämpligt sätt komplettera och stödja varandra, och de måste gi- vetvis anpassas efter olika bebyggelse- typers skiftande krav.

Som tidigare nämnts, finns det an- ledning antaga, att en betydande del av den tvätt, som utföres i skogsarbetar- hemmen, får göras under primitiva för- hållanden och att tvätten därför utgör en dryg del av kvinnornas arbetsbörda.

En väg att ändra på dessa förhållanden är att söka åstadkomma flera kollektiva anordningar för tvätt i skogsbygderna för underlättande framför allt av arbetet med den s. k. stortvätten.

Vid de tidigare nämnda av bostadssty- relsen 1951 vidtagna inventeringarna har bl.a. undersökts, hur mycket av tvätten som behandlats i kollektiva tvättanläggningar för självtvätt och in- lämningstvätt. Det har därvid konstate- rats, att i Norrbottens län den behand- lade mängden hushållstvätt motsvara- de ungefär 9 % av det beräknade totala stortvättbehovet, i Västerbottens län cirka 3,5 % och i Jämtlands län unge- får 14,1 %.

Vid den rundfråga till de större skogs- bolagen, som företogs 1951 av utred- ningen, ingick också en fråga om i vil- ken utsträckning det förekommer kol— lektiva tvättstugor. Ungefär hälften av de tillfrågade bolagen svarade, att dyli- ka anordningar finns, ofta då i kombi- nation med någon annan gemensamhets- anordning, vanligen bastu. I en del fall tillhandahåller arbetsgivaren helt tvätt- stugan, i andra fall lämnas ekonomiskt stöd i någon form till tvättstugeförening- ar. Vilken utrustning eller standard i övrigt dessa tvättstugor hade, framgick dock icke av svaren. Flera företag har uppgivit, att kollektiva anordningar en- dast kan förekomma vid mer koncentre- rad bebyggelse. Sedan dessa svar inkom, torde ytterligare förbättring ha inträtt och numera torde det vara vanligt, att bolagen, då de bygger bostadsområden för sina anställda, även ser till att tvätt- frågan ordnas genom gemensamma an— ordningar i någon form.

Mycket har under senare år även åstadkommits med statligt stöd. Enligt nu gällande bestämmelser kan kommu- ner eller landsting, sådana aktiebolag eller stiftelser, i vilka kommunen eller landstinget är huvudintressenter, samt

särskilda föreningar, i vilkas styrelse kommunen är företrädd, erhålla lån med upp till 80 % av kostnaderna för anläggande av tvättinrättning. Även för inköp, modernisering eller utvidgning av redan befintliga tvätterier kan lån erhållas. Även bidrag i form av ränte- fri stående del av lånet kan erhållas för smärre tvättanläggningar på landsbyg- den.

Det föreligger emellertid vissa svårig- heter för kollektiva tvätterier i glesbyg- den på grund av den spridda beby gel- sen, som gör att det är svårt att inom en rimlig räjong få tillräckligt stort kundunderlag.

Glesbygdens tvättproblem har, som tidigare nämnts, behandlats av bostads- kollektiva kommittén i dess betänkande »Tvätt» (SOU 1955: 8). Kommittén an— ser, att befolkningen på landsbygden bör beredas god tillgång till tvättmaskiner och föreslår därför nya former för kol— lektiv tvätt. I detta syfte föreslås bl. a., att försök skall göras med kollektivt bruk av medelstora tvättmaskiner i form av s.k. tvättcirklar. En tvättcirkel skulle bestå av fyra till tolv hushåll. Antingen skulle ett hushåll äga maskinen och låna ut den till grannarna mot avgift, eller skulle anläggningskostnaderna finansie- ras med ett lån, för vilket samtliga del- tagande hushåll tecknar borgen. I bägge fallen skulle enligt kommitténs förslag statligt lån kunna utgå. Lånen föreslås komma att distribueras genom kommu- nerna.

Ett hinder för införande av nya for- mer för tvättarbetet både när det gäl- ler kollektiv tvätt och liemtvätt, är den konservatism i levnadsvanorna, som gör sig märkbar inte minst på landsbygden. Särskilt har detta märkts vid anslut— ningen till de större andelstvätterierna.

Det kan också ifrågasättas, om icke inlämningstvätt, om sådan kunde ord— nas med god service i fråga om hämt-

ning och hemsändning med egna bilar eller med t. ex. mjölkbilar och om den kunde göras billigare än nu är fallet, skulle kunna vinna ökad anslutning.

En vanlig kombination med gemen- sam anläggning för tvätt är en badin- rättning. I rundfrågan till skogsbolagen efterliördes också, huruvida gemensam- ma badanordningar fanns i skogsbyg- den. Det framgick, att dylika ofta finnes ordnade antingen av arbetsgivaren eller med bidrag från denne, i varje fall då bebyggelsen är någorlunda koncentre— rad.

I och med att vatten- och avlopps- frågan ordnas och badrum blir en allt vanligare företeelse i de nybyggda lä- genheterna, blir i sådana fall gemen- samma anläggningar för bad icke längre så nödvändiga för den personliga hygie- nen som tidigare. Ett badhus eller en bastu har dock en stor uppgift att fylla. Liksom beträffande samlingslokalerna kan sådana anordningar i mindre for- mat ofta åstadkommas till relativt ringa kostnad. Även i detta fall bör de kunna ordnas genom gemensamma insatser av samhällsorgan, företag och olika orga- nisationer t. ex. idrottsföreningar.

För trivseln och samhörighetskäns- lan i en ort — speciellt för ungdomen

är det viktigt, att idrottsanläggning- ur i tillräcklig omfattning kommer till stånd.

Det är naturligtvis främst idrottsor- ganisationerna själva, som måste lösa detta problem. Arbetsgivarna inom skogsbruket har på många håll visat sig positivt intresserade för frågan, dels ge- nom att taga initiativ, dels genom att på olika sätt, genom markupplåtelse och på annat sätt, stödja verksamheten. Det finns stora möjligheter att utan alltför stora kostnader med hjälp av frivillig arbetsinsats iordningställa mindre idrottsplatser, röja badplatser o.dyl., om blott mark finnes. Kommunerna har

givetvis även i detta avseende ett stort ansvar. Idrottsanläggningarna kan även utnyttjas av skolorna för barnens fy— siska fostran.

Skolornas lokalisering är av utomor- dentlig betydelse vid bebyggelseplane- ringen. Utredningen har behandlat den— na fråga i en särskild promemoria, >>Folkskolan i skogsbygden», vilken se- dermera överlämnats till ecklesiastik- departementet och därefter under 1955 — varit föremål för remissbehand— ling.

I promemorian framhålles, att skol-- förhållandena i glesbygderna ofta är otillfredsställande från befolkningens synpunkt och därför en bidragande or- sak till avflyttning och fortsatt uttun- ning av bebyggelsen i för skogsbruket vitala områden.

I många fall synes det vara möjligt att nå en tillfredsställande lösning av skogsbygdens skolproblem genom att koncentrera bebyggelsen. Men bebyggel- sen bör inte koncentreras så starkt, att det uppstår alltför stora och obekväma avstånd till arbetsplatsen.

Utredningen har funnit, att det i skogsbygderna finns gott om sådana or- ter, som, trots att de är livskraftiga och välplanerade ur skogsbrukets synpunkt, inte har ett tillräckligt befolkningsun- derlag för högre skolform än den nuva- rande B3-formen, d. v. s. skolor med en lärare för alla klasser och intagning av elever vartannat år. Utredningen hävdar därför gentemot skolkommissionen och 1950 års principbeslut i fråga om enhetsskolan att BIS-formen eller nå- gon form av bygdeskola bör bibehållas, för att inte Skolskjutsar och inackorde- ring av skolbarn skall få en orimlig och för skogsbygdsbefolkningen och skogs- bruket skadlig omfattning.

Det synes därför synnerligen betydel- sefullt för den kommande utvecklingen, att de av dessa frågor berörda parterna

i största möjliga utsträckning går var- andra till mötes. Utredningen rekom— menderar bl. a., att överläggningar kom— mer till stånd mellan skolmyndigheter- na och representanter för näringslivet i skogsbygderna.

Genom en möjlig och ändamålsenlig koncentration av bebyggelsen synes en alltför långt driven centralisering av skolorna kunna undvikas. Men då är det av grundläggande betydelse, att skogs- bruket och samhällsorganen i samför- stånd satsar på den bebyggelse, som skall bibehållas eller utvecklas. Att för- söka lösa skolfrågan för en utbredd bebyggelse med flera små centra genom att placera skolan på en geografisk mitt- punkt, som saknar eller har obetydlig bebyggelse, synes ohållbart. Skolan bör vara en del av kärnan i den bebyggelse näringslivet och myndigheterna vill satsa på.

I detta sammanhang har inte särskilt berörts frågan om yrkesskolor och hög- re skolor. Utredningen förutsätter, att vederbörlig hänsyn tas till skogsbygder- nas behov även i dessa hänseenden. Här blir det fråga om en nödvändig koncen- tration av utbildningen inom större om- råden, och det kan givetvis inte undvi- kas, att skogsbygderna härvidlag blir missgynnade i fråga om avstånd och resvägar. Det är därför av så mycket större betydelse, att kommunikations- förhållanden och resvägar för hela ut- bildningsområdet omsorgsfullt beaktas vid lokalisering av dessa skolor.

De samhälleliga bostadspolitiska organens in- ställning till lokalisering av bostäderna

I den nya byggnadslagstiftningen av år 1947 återfinnes en del byggnadspo- litiska synpunkter. I byggnadsstyrelsens meddelande 1947: 1 anföres sålunda bl. a.: »Syftet med den av byggnadslag— stiftningen avsedda regleringen av be- byggelsen är givetvis främst att åstad—

komma välbyggda samhällen och att hindra uppkomsten av illa planerade eller från allmän synpunkt ej önskvärda samhällsbildningar.»

Det framhålles vidare, att tätbebyg- gelse, varmed menas sådan samlad be— byggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av ge— mensamma behov, icke får uppkomma oreglerat. Brist på planläggning av dylik bebyggelse kan leda till uppkomsten av samhällsbildningar utan utvecklings— möjligheter eller till en olämplig sprid— ning av bebyggelse med försvåring och fördyring av gemensamhetsanläggningar som följd. Reglerna för tillvägagångs- sättet för att hindra en ej önskvärd tät— bebyggelse gäller dock ej bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförliga behov, och detta undantag gäller såväl ekonomibyggnader som bostäder.

En redogörelse för de bostadspolitis— ka organens inställning till bostädernas lokalisering lämnas i »Råd och anvis- ningar angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter m. m.» utgiven av Kungl. Lantmäteri- styrelsen och Kungl. Bostadsstyrelsen i samråd med Kungl. Byggnadsstyrelsen år 1950.

Inledningsvis anföres i dessa råd och anvisningar att riksdagen i fråga om syftet med de bostadspolitiska strävan- dena bl. a. uttalat, att en utjämning bör åstadkommas av den skillnad i stan- dard, som föreligger främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens bo- stadsbestånd.

Det påpekas vidare, att i fråga om bebyggelsens lokalisering har departe- mentschefen i proposition nr 253: 1947 gjort följande uttalande: »Vid bevil- jande av statliga lån och bidrag för höjande av landsbygdens bostadsstan- dard måste i fortsättningen stor upp-

märksamhet ägnas frågan om bebyg- gelsens lokalisering. Det är självklart att jordbrukspolitiska synpunkter där- vid måste komma att tillmätas stor be- tydelse, men man måste också tillse att bebyggelsen, där det över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en hög utrustningsstandard —— främst i fråga om vatten och avlopp —— kan åstadkommas till rimliga kost- nader.»

Begreppet kreditvärde ägnas en ingå- ende analys i anvisningarna. En be- byggd fastighet säges ha lågt kreditvär- de, om efterfrågan på fastigheten vid en eventuell försäljning kan väntas bli så ringa, att därvid icke kan erhållas ett pris för fastigheten, som någorlunda motsvarar priset för liknande fastighe- ter med bättre belägenhet. Såväl den enskilde som långivaren anses taga sto— ra risker vid investeringar i en sådan fastighet.

Med hänsyn till befolkningsutveck- lingen på landsbygden anses behovet av bostäder på rena landsbygden i huvud- sak komma att tillgodoses genom för- bättring eller ombyggnad av befintliga bostäder samt ersättningar i anslutning till tidigare bosättningar. Till följd här- av anses nyinvesteringar i bostäder, som är mindre välbelägna i förhållande till tätorter och kommunikationer, kom- ma att sannolikt medföra betydande risker och bostäderna alltså ha lågt kre- ditvärde, såvida inte bostadsbehovet föranledes av sysselsättning inom jord— bruk eller skogsbruk eller därav be- tingad serviceverksamhet. Speciella sysselsättningsförhållanden kan sålunda motivera ett eljest icke försvarligt risk- tagande.

Huvudsynpunkten på frågan om kre- ditvärdet säges vara, att ifrågavarande låneobjekt bör vara så beläget, att det utan uppenbart risktagande för långiva- ren eller låntagaren kan förväntas kom-

ma att få stadigvarande användning för avsett ändamål.

I fråga om vatten och avlopp påpekas, att som villkor för beviljande av egna- hemslån till uppförande eller ombygg- nad av enfamiljshus gäller, att huset anslutes till gemensamhctsanordning för vattenförsörjning och avlopp eller i fråga om hus, som icke är beläget å tätort, att vatten- och avloppsledningar anordnas, där så kan ske för rimlig kostnad.

Vatten- och avloppsfrågan kan för den rena glesbebyggelsen givetvis en- dast lösas genom separata anläggningar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den- na fråga vid valet av tomt. Det påpekas också särskilt, att då lånesökande har sin inkomst inom en närbelägen tätort, där gemensamlietsanordningar för vat- ten och avlopp finnes eller kommer att anläggas, men av någon anledning öns- kar bosätta sig inom område i grann— kommunen, som icke är försett med så- dana anordningar, försiktighet bör iakt- tagas vid långivningen.

Det påpekas slutligen i anvisningar- na, att tomtkostnaden skall bli föremål för viss granskningsverksamhet av det långivande organet.

Kommunerna är i sin befattning med

byggnadsärendena i byggnadsnämnd och som förmedlingsorgan för bostads- styrelsen bundna vid de här ovan refe- rerade anvisningarna.

Frågan om kreditvärdet har varit fö- remål för behandling i riksdagen. I mo- tioner till 1953 års riksdag angående bostadsbyggandet på landsbygden påta- lades, att bestämmelserna på sina håll kommit att tillämpas alltför restriktivt med avseende på bebyggelse i glesbyg— den och risken för att detta skulle öka landsbygdens avfolkning och de vådor detta skulle medföra. Ett alltför ensi- digt gynnande av tätortsbebyggelse

framhölls av motionärerna såsom olyck- ligt med hänsyn till bl. a. ekonomiska, försvars- och trivselsynpunkter.

I sitt yttrande i propositionen om bo- stadsförsörjningen till samma års riks- dag framhöll departementschefen angå- ende egnahemsbyggandet på landsbyg- den och kreditriskerna bl. a.:

»Utvecklingen under senare år av kommunikationerna på landsbygden har medfört att bestämda krav icke längre behöver ställas på att husen skall ligga i anslutning till tätort med dess möjligheter till sysselsättning. Om vid belåning av egnahem på landsbygden vissa risker skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden favoriseras. Un- der de senaste tio åren har med stat- ligt stöd uppförts ett stort antal egna hem på mindre industriorter. De fram- tida försörjningsmöjligheterna på des- sa orter kan visa sig vara helt beroende av att verksamheten vid ett eller ett par företag på orten icke kommer att in- skränkas mera väsentligt. Ifrågavaran- de långivning innebär därför ett riskta- gande från statens sida.

Av det anförda torde framgå att stat- ligt lån för uppförande av egnahem på den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan på egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras på sådant sätt att staten i vissa fall skulle kunna kom- ma att löpa vissa risker. Det är ett öns- kemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga landsbygden icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansök- ningar om egnahemslån till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats för egnahemmet har valts bör dock lån icke beviljas. Liksom hit- tills bör då fråga är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den pågående strukturrationaliseringen

inom jordbruket. Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna vid prövning av läneansökningar avseende egnahem på landsbygden kommer att beakta de legi- tima nybyggnadsbehov som där kan fö- religga.»

Statsutskottet anslöt sig till de av de- partementschefen angivna riktlinjerna och framhöll bl.a. att en allmänt rc- striktiv inställning till egnahemsbyg- gandet på landsbygden icke får vara vägledande för långivningen men att li- ka klart är att lån icke bör beviljas, om en uppenbart olämplig plats för egna— hemmet har valts. Några allmängiltiga normer för bedömningen av i vilka fall lån icke bör utgå torde icke kunna upp- ställas, utan det torde få ankomma på länsbostadsnämnderna att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra detta.

Sammanfattande synpunkter på bebyggelse- planeringen

Många faktorer har medverkat till att frågan om bostadslokaliseringen kom- mit i förgrunden. Främst har det varit skogsbygdsbefolkningens egen rörelse från glesbygden mot tätare bebyggda trakter. De tidigare berörda förändring- arna inom skogsbruket har kommit ar— betsgivarna att på ett annat sätt än förut intressera sig för bostadsförhållandena och öppnat nya möjligheter till koncen- trerad bebyggelse. Utvecklingen inom jordbruket har medverkat till större koncentration av bebyggelsen. Kommu- nikationerna och motorismens starka utveckling har inte minst bidragit till att ändra förutsättningarna för bebyg- gelsen. De statliga och kommunala myn- digheternas ökade medverkan i utform— ningen av bebyggelsen är en annan vä- sentlig faktor.

Utvecklingen kännetecknas i stort sett av en ökad koncentration av skogsbyg- dens bebyggelse, vilket bl.a. medför att ensamt belägna ställen blir allt färre.

En rad frågor anmäler sig, när loka— liseringsproblemen tas tipp till behand- ling. Skall bebyggelsen läggas så, att skogsarbetaren har nära till sitt arbete och slipper ligga i förläggning? I så fall får barnen i stället färdas långa vägar till skolan och hela familjen får långt till affärer, läkare, samlingslokaler och kontakt med andra människor. Eller skall bostäderna förläggas till en större centralort, där barnen har skola på plat- sen och familjen tillgång till tätortens bekvämligheter? Då måste mannen fär- das långa vägar till arbetet varje dag eller ligga borta hela veckan, i sämsta fall ännu längre i förläggning.

Arbetsgivarna inom storskogsbruket, som genom sin aktiva bostadspolitik så— väl i fråga om att bygga hyresbostäder som att ge stöd till egnahem har stort inflytande på skogsarbetarebostädernas lokalisering, har prövat olika vägar. Pro- blemlösningarna måste bli skiftande re- dan på grund av olika geografiska för- hållanden. I något fall har bostäderna kunnat förläggas inne i en stad, under det att i andra fall det inte varit möj— ligt att undvika enslig belägenhet. Båda dessa exempel är undantagsfall, det vanliga är, att bostäderna förlägges till små bebyggelsecentra av ena eller andra slaget.

Erfarenheterna av bebyggelseplane— ringen inom storskogsbruket visar, att några generella regler inte kan följas. Anpassning till de lokala förhållandena måste vara avgörande. Detta hindrar in- te, att ett förhärskande drag i utveck— lingen är —— och bör vara _ en öka-d koncentration av bebyggelsen där så är möjligt. Denna koncentration av be- byggelsen kan kort uttryckt sägas syfta till att möjliggöra vissa gemensamhets- anordningar, utan att den centrala be- lägenheten i förhållande till arbetsplat— sen åsidosättcs.

Såsom tidigare framhållits är det inte

möjligt att precisera, vilka krav som bör ställas på skogsarbetarbostädernas lokaliseringsort. Vissa grundläggande förutsättningar bör dock finnas, såsom

arbetstillfällen inom rimligt avstånd, så att förflyttning till arbetsplatserna med hjälp av moderna kommunikatio- ner i möjligaste mån kan ske dagligen;

tillgång till elektrisk kraft och möjlig- het att till rimlig kostnad ordna vatten- och avloppsfrågor;

underlag inom orten med kringlig- gande bebyggelse för skola och varu— försörjning ävensom för vissa gemen- samhetsanläggningar för bekvämlighet och trivsel;

goda allmänna kommunikationer, t. ex. bussförbindelser, post, telefon etc.

Utvecklingen går, som redan konsta— terats, mot ett övergivande av den mest ensliga bebyggelsen. Den utvecklingen varken kan eller bör hejdas. Befolk- ningen kommer att uttunnas i vissa om- råden och bebyggelse att försvinna. I vissa fall kommer dock, som tidigare på- pekats, en del enslig bebyggelse inte att kunna undvikas, men ny bebyggelse kommer säkerligen endast i undantags- fall att ske på isolerade ställen.

De gamla jordbruksbyarna är ofta de mest livskraftiga samhällsbildningarna i skogsbygden och de, som bäst lämpar sig för fortsatt utbyggnad. Även annan äldre bebyggelse, såsom t. ex. gamla brukssamhällen är ofta väl lämpade. Det är en allmän erfarenhet att ett sam- hälle som har vissa traditioner och som får utvecklas successivt, har bättre för- utsättningar än ett >>nybyggaresamhälle>> att bli trivsamt. Genom att förlägga skogsarbetarebebyggelse till en by med kanske tynande liv kan man ändra för- utsättningarna för dess fortsatta exi- stens. En fördel med att utöka den gam- la bebyggelsen är vidare att det då blir en yrkesmässigt blandad befolkning. Det är ur denna synpunkt också ange-

läget, att skogsarbetarebostäderna smäl- ter in i den övriga bebyggelsen och inte bildar en sorts kategoribebyggelse.

När här talas om koncentrerad be- byggelse avses inte endast bybebyggelse i egentlig mening, utan även vad som ibland benämnes >>levande bygd». Ty- pisk sådan är bebyggelsestråken utefter älvdalarna i i'orriand och den gamla jordbruksbygden i övriga Sverige. Så- dan bebyggelse kan många gånger vara den lämpligaste och ge ungefär samma möjligheter till gemensamhctsanord- ningar som koncentrerad bebyggelse.

Det är nödvändigt att man gör klart för sig vilken bebyggelse man skall sat- sa pä i olika kommuner och att man därefter målmedvetet bygger ut denna till livskraftiga centra. Denna plane- ringsuppgift kan icke lösas av näringsli- vet ensamt, utan endast i samarbete med statliga och kommunala myndigheter. Myndigheternas inställning till lokali- seringst'rågorna, vilken tidigare redovi- sats, har betydelse för skogsbruket inte bara, när det gäller egnahemsbyggandet, då ju skogsarbetaren oftast även om han erhåller bidrag från arbetsgivaren _ är beroende av det statliga stödet utan även när det gäller avstyckning av tomt för bostadsbebyggelsc. I stort sett har myndigheternas inställning och uppfattningarna bland skogsbrukets fö- reträdare kunnat förenas. Meningsskilj- aktigheter har dock naturligtvis före- kommit i enskilda fall.

Framför allt är det frågan om kredit- värdet, som varit föremål för diskus- sion. Skogsbrukets företrädare har här hävdat, att det avgörande måste vara försörjningsmöjligheterua. Näringslivets uppfattning stöds av de uttalanden, som gjorts i dessa frågor av statsmakterna. Frågan om kreditvärdet har tillspetsats genom den senaste tidens skärpta kre- ditrestriktioner. Även bankerna har bli— vit mera restriktiva i sina bedömanden

av kreditriskerna. Härigenom har kra- ven på fördjupning av de statliga lånen ökats. Om såsom under 1956 diskute- rats —— möjligheterna till fördjupning minskas accentueras dessa svårigheter ytterligare.

Vad man reagerar mot inom skogs- näringen är, att myndigheterna inte minst de kommunala ägnat huvud- intresset åt tätortens bebyggelse. Denna tendens har, som tidigare påpekats, bli- vit mera framträdande efter kommun- reformens genomförande. Ur mera kort- siktiga kommunalekonomiska synpunk- ter är detta betraktelsesätt förståeligt, men på lång sikt kan det visa sig vara dålig ekonomi eftersom det kan rubba grundvalarna för befolkningens försörj- ning.

För att bebyggelseplaneringen skall få för alla parter gynnsammast möjliga utformning, kräves samarbete redan på planeringsstadiet. Kommunernas medver- kan härvidlag är inte minst viktig. Sår- skilt när det gäller markanskaffningen, är denna medverkan betydelsefull. Kom- munerna måste aktivt engagera sig för att skapa tillgång på lämplig planerad tomtmark. I annat fall kan skogsarbe- tarebostäderna tvingas till utkanterna av tätorterna och där bilda kategoribebyg- gelse. Samhällets expertis inom de olika länsplaneringsorganen kan vidare lämna en betydelsefull service, exempelvis när det gäller vattenförsörjningen. För att detta skall vara möjligt måste dock per— sonella resurser i tillräcklig omfattning finnas, vilket nu inte alltid är fallet.

IX. Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets

arbetskraftsproblem

Skogens fördelning på ägarekategorier har inte undergått några större för- ändringar under de senaste decennier- na. Det beror främst på att bolagens rätt till förvärv av skogsmark begrän— sats i lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att för- värva fast egendom. Statens skogsmarks— innehav ökade starkt i slutet av 1800- talet och början av 1900-talet. Därefter blev nyförvärven mindre omfattande. Under de båda senaste decennierna har arealen praktisk taget varit oförändrad. De statliga förvärven har endast till ringa del utgjorts av bondeskogar. Bondeskogsbruket utgöres framgår av redogörelsen för skogsbru— kets struktur huvudsakligen av små brukningsenheter. Dess speciella arbets- kraftsproblem är med andra ord iden— tiska med småskogsbrukets problem. Det är inte möjligt att ange hur stor del av skogsbrukets arbetskraft som sys- selsättes inom bondeskogsbruket. Bon- deskogarnas andel av de totala avverk— ningarna växlar från det ena året till det andra. I genomsnitt borde den dock kunna ligga något över deras andel av skogsmarken, eftersom böndernas sko— gar i genomsnitt har högre bonitet än storskogsbrukets. Det är därför rimligt att räkna med att bondeskogarna nor- malt svarar för drygt hälften av avverk- ningarna. Såsom arbetsgivare spelar dock bönderna mindre roll än som skogsägare, eftersom de säljer en del av

såsom

sin skog på rot. Arbetskraftsrekryte- ringen blir delvis en annan vid avverk- ning av rotposter än vid böndernas eg- na avverkningar även om det i ganska stor omfattning förekommer att skogs- ägaren som sålt rotposten i försäljnings- kontraktet förbehåller en del av arbetet -—— i första hand körningen _— åt går- dens folk. '

Från skogsägareföreningarnas sida pågår en livlig upplysningsverksamhet för att bönderna i ökad utsträckning själva skall avverka sin skog. Förening- arna anser det vara angeläget att denna arbetsinkomst bevaras för jordbrukets folk.

Bondeskogsbrukets arbetskraft

För att kunna bedöma bondeskogs- brukets arbetskraftsproblem är det an- geläget, att ha kännedom om i vad mån arbetet utföres med gårdens eget folk eller ej. Skogsvården torde _ trots att den till väsentlig del måste utföras sam- tidigt som det egentliga jordbruket krä- ver mest arbete hittills till största delen ha utförts med gårdens eget folk. Avverkningarna däremot utföres av till- gängligt material att döma till inte ringa del med lejd arbetskraft.

I vilken omfattning böndernas egna avverkningar utförs med lejd arbets- kraft eller med gårdens eget folk belyses i den av Industrins utredningsinstitut i samarbete med RLF gjorda undersök- ningen om jordbrukets arbetskraft. Vis-

serligen avser undersökningen år 1949, men det kan ändock vara av intresse att ta del av resultatet. Det bör vidare understrykas att undersökningen avsåg såväl egendomar med som utan skog. De för skogsarbetet angivna talen redu- ceras sålunda av att även egendomar utan skog ingår.

Enligt utredningen hade 57 % (294 000) av samtliga 520 000 i jordbruket syssel- satta män någon gång under året arbe- tat i egendomens skog. Procentsatsen var betydligt högre för ägarna (66 %) än för familjemedlemmarna (50 %) och för de fast anställda (37 %). (Med fast anställd menas i utredningen sådana som varit anställda mer än 100 dagar under året.) Att ägarna i större omfatt- ning än övriga arbetar i skogen beror på att de i regel uteslutande är syssel- satta på egendomen, under det att en stor del av familjemedlemmarna och av de anställda tidvis har annan sysselsätt-

2—5 13,0

5—10 10—20 20—30 11,3 8,1 6,4

I genomsnitt krävde sålunda skogen ca 10 % av arbetsinsatsen. Skillnaden mellan olika storleksgrupper var bety- dande.

Endast en ringa del av arbetet i egen- domens skog utfördes enligt utrednings- institutets undersökning av tillfälligt an- ställda. Hela antalet dagsverken för des- sa uppgick inte till fullt 600 000. Antalet tillfällighetsarbetare var 22000 och de arbetade i genomsnitt 26 dagar per man i skogen. Det innebär att inte mer än ca 5 % av dagsverkena i skogen utförts av tillfälligt anställda. Härvid bör emeller- tid ihågkommas att alla som arbetat på gården mer än 100 dagar i denna under- sökning betecknats som fast personal och följaktligen hänförts till gårdens folk. Därav följer att bland gårdens folk

ning. På de allra största brukningsde- larna hade dock de anställda deltagit i skogsarbetet mer än ägarna.

I genomsnitt arbetade smågårdarnas folk mer i skogen än de större egendo- marnas. Vid gårdar med mindre än fem hektar åker deltog 62 % i skogsarbetet medan vid gårdar med mer än 50 hektar åker 32 % deltog i skogsbruket.

Arbetet i skogen var i regel av ganska kort varaktighet. I genomsnitt hade de av gårdarnas eget folk, som under nå- gon del av året arbetat i egendomens skog, haft sådan sysselsättning i ungefär 40 dagar per man.

Det är givetvis av stort intresse att söka få en uppfattning om hur stor del av jordbrukets totala arbetsinsats som egendomens skog kräver. Skogens pro- centuella andel av arbetet inom olika storleksklasser (åkerareal i hektar) en- ligt utredningsinstitutets undersökning framgår av följande siffror.

30—50 50—100 100—w Totalt 4,6 5,5 6,9 9,6

torde ha medräknats en del skogsarbe- tare, som haft mer än 100 arbetsdagar i egendomens skog men som ändock inte hör till den fasta personalen. Vidare bör uppmärksammas att i totalsiffran över arbetsinsatsen i skogen ingår alla går- dar där sådant arbete förekommit även om det enbart bestått av avverkning av husbehovsvirke samt skogsvård. Gårdens folk var även sysselsatt med skogsarbete åt andra avverkare. Enligt undersökningen var sålunda ungefär 10 % av den mera regelbundet syssel- satta arbetskraften inom jordbruket tid- vis sysselsatt i skogsarbete utanför egen- domen och gjorde där ca 4,6 milj. dags- verken. De 56 000 som utförde skogsar- bete utanför egendomen, hade i genom— snitt dylik sysselsättning under 81 da—

Tabell 36. Arbetskraften vid böndernas egna avverkningar enligt kommununder— sökningen (Procentuell fördelning)

Hug- Hug- Kör- gare gare are + körare

Gårdens folk södra Sverige ..... 40 norra 63

Annan jordbruksbe- folkning södra Sverige ..... norra

Övriga södra Sverige ..... norra

gar. För dessa var skogsarbetet följakt- ligen en betydelsefull inkomstkälla. Det gäller naturligtvis främst småbrukarna, som i genomsnitt arbetade 100 dagar så- som lönearbetare i skogen. Ca 4 milj. av de 4,6 milj. arbetsdagarna kom från jordbruk med mindre än 10 hektar åker.

Arbetsmarknadsstyrelsen har företa- git en undersökning om bondeskogsbru— ket i vissa kommuner under tiden 1/7 1951—30/6 1952. Undersökningen gäll- de 9 kommuner i olika delar av landet. I dessa kommuner har uppgifter inhäm- tats från samtliga jordbrukare. Svar har erhållits från 798 uppgiftslämnare eller från 68 % av de tillfrågade. Svarspro- centen är sålunda otillfredsställande. Tabell 36 visar hur stor procent av kö- rare- och huggaredagsverkena som ut- förts av gårdens folk enligt denna un- dersökning.

Även om materialet är för litet att bygga några säkrare slutsatser på anty- der det att bönderna för vissa avverk- ningar är starkt beroende av lejt folk. Hittills har behövlig arbetskraft kunnat rekryteras bland annan jordbruksbe- folkning till vilken uppgiftslämnarna även torde ha räknat skogs- och diverse-

arbetare i bygden. I norra Sverige ut- fördes en betydligt större del såväl av huggnings- som körningsarbetet av går- dens eget folk än i södra Sverige. Bygg- nadsarbetare och andra utanför jord- bruksbefolkningen spelade en under- ordnad roll för uppgiftslämnarnas ar- betskraftsförsörjning.

Även i skogsägareenkäten infordrades uppgifter om i vilken utsträckning de i Skogsägarens egen regi bedrivna av- verkningarna utförts av gårdens eget folk. Därav framgår bland annat att den av gårdens folk avverkade delen av vir- ket minskade vid de större gårdarna. Enligt denna undersökning synes en större del av avverkningen ha skett med gårdens eget folk än enligt den ovan re- fererade undersökningen. Undersök- ningarna är dock inte jämförbara bla enär de inte avser samma år.

Även om olika tillgängliga utredning- ar om hur stor del av de egna avverk- ningarna, som utföres av gårdens eget folk, ger något skiftande resultat, visar de dock genomgående att en väsentlig del av arbetet hittills utförts med på gården tillgänglig arbetskraft och att i övrigt arbetskraft anskaffats bland ortens öv- riga befolkning. Bondeskogsbruket har därför i mycket liten utsträckning ef- terfrågat arbetskraft genom arbetsför- medlingarna. Så länge det gått att er- hålla arbetskraft på orten har det inte funnits anledning att anlita arbetsför- medlingen. Svårigheter att ordna in- kvartering och utspisning för tillresan- de arbetskraft kan också ha medverkat.

Skogsägaren och hans folk är i sär- skilt stor omfattning sysselsatta som kö- rare antingen det gäller arbetet på egna avverkningar eller i annans tjänst. Så- som framgår av den i en bilaga redovi- sade skogsägareenkäten hade omkring tre fjärdedelar av dem som redovisat skogsarbete i annans tjänst helt eller

delvis sysslat med körning. Detta sam- manhänger givetvis med att skogsägar- na i stor omfattning är hästägare. Så- som framgår av nämnda undersökning hade nio tiondelar av skogsägarna häst och/eller traktor. Mer än hälften hade enbart häst.

Skogsägamas sysselsättning

Utredningen har genom sin skogsäga- reenkät sökt bilda sig en uppfattning om skogsägarnas sysselsättningsförhål- landen. Skillnaderna mellan olika geo- grafiska områden och mellan innehava- rc av större och mindre jordbruk är re- lativt stora.

Endast 3—6 % av uppgiftslämnarna hade enligt enkäten inte arbetat på eget jordbruk. Kombinationen med jordbruk är sålunda helt förhärskande bland skogsägareföreningarnas medlemmar. Den tid arbetet på eget jordbruk krävt varierar dock starkt i de olika område- na. Medianveckoantalet för arbete på eget jordbruk var sålunda i södra om- rådet 41 veckor, i mellersta området 33 veckor och i norra området 31 veckor. Detta torde delvis sammanhänga med olikheter i vegetationsperiodens längd men framför allt på att en större andel av jordbruken i mellersta och norra om- rådet hade mindre åkerareal.

Mellan 86 och 93 % av skogsägarna i de olika områdena hade under en del av året arbetat på egen skog. Arbetspe— rioderna i skogen var avsevärt kortare än i jordbruket. I södra området var så- lunda medianveckoantalet 8 och i mel— lersta samt norra områdena elva. De geografiska skillnaderna sammanhänger i detta fall med att skogsmarksinneha- vet per brukningsdel är betydligt mind- re i södra Sverige än i landet i övrigt. Medan 35 % av skogsägarna i södra om- rådet hade högst 25 hektar skog var

motsvarande procenttal sålunda i mel- lersta området 18 och i norra området 6.

En betydande del av skogsägarna i de nordligaste delarna av landet hade haft skogsarbete i annans tjänst. Medan så- lunda blott 19 % av skogsägarna i södra området haft skogsarbete i annans tjänst hade 34 % i mellersta och 45 % i norra området haft dylikt arbete. Sådant skogsarbete var sålunda betydligt vanli- gare i mellersta och norra än i södra området. Medianveckoantalet för skogs- arbete i annans tjänst var i södra områ- det knappt 5 veckor medan det i de båda andra områdena uppgick till om- kring 9 veckor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att flertalet av uppgiftslämnarna i skogs- ägareenkäten endast arbetat en mindre del av året i skogen. Ju längre norrut man kommer ju större betydelse har dock skogsarbetet för skogsägarnas sys- selsättning.

Variationer i virkesuttagen

Variationerna i den enskilde skogs- ägarens virkesuttag kan vara ganska be- tydande från det ena året till det andra. Bondeskogarna är ofta så små att årliga avverkningar för avsalu inte blir lön- samma. Det är då naturligt att avverk- ningarna om möjligt koncentreras till perioder med goda avsättningsförhål- landen. Svängningarna i avverkningar- nas omfattning och därmed i arbets— kraftsbehovet blir därför särskilt fram- trädande inom bondeskogsbruket. Med nuvarande företags- och driftsformer inom småskogsbruket är någon större förändring i detta avseende knappast trolig.

Säsongvariationerna inom bondeskogsbruket Det är helt naturligt att avverkningar- na på bondeskogarna i hög grad blir

koncentrerade till vintern då arbetsbe- lastningen inom jordbruket är minst. Enligt uppgifter till den tidigare refere- rade undersökningen i nio kommuner skedde 60 % av böndernas avverkning— ar under första kvartalet och fr o m no- vember to m april skedde 85 % av av- verkningarna. Koncentrationen till vin- termånaderna förefaller vara något star- kare i södra än i norra Sverige, vilket torde sammanhänga med att det egent- liga jordbruket där kräver mer arbete under en större del av året än i norra Sverige. Inom storskogsbruket var för- hållandet närmast det motsatta av- verkningarna var mer spridda över hela året i södra än i norra Sverige beroende på att förutsättningarna för arbetet i skogen under sommaren är gynnsamma- re i södra än i norra Sverige. Bonde— skogsbrukets större koncentration av drivningarna till vinterhalvåret förefal- ler sålunda mera vara betingad av ar- betskraftsförhållandena än av drifts- ekonomiska skäl. Det är troligt att man kan räkna med en viss säsongutjämning av arbetet på bondeskogarna i framti- den. Även om avverkningen på bönder- nas skogar alltjämt företrädesvis kon- centreras till vinterhalvåret kommer nämligen Skogsvården att kräva ökade arbetsinsatser och detta arbete måste till största delen ske på sommaren.

För rationaliseringen av skogsarbetet är såsom framhålles i rationaliserings- kapitlet en fortsatt utbyggnad av skogs- bilvägarna angelägen. Skogsstyrelsen har genom skogsvårdsstyrelsernas för- sorg inventerat de planer som föreligger om nya skogsvägar på böndernas sko- gar. Därav framgår att behovet är syn- nerligen stort. Ett stort behov av för- bättring av redan existerande vägar fö— refinnes också. Underhållet av vägnätet kommer även att kräva ökade arbetsin- satser. Detta arbete måste huvudsakli-

gen utföras under den varmare årsti- den.

Det behövs sålunda mer arbete på sko- gen under den del av året då det egent- liga jordbruket har sin starkaste arbets- belastning. Därav följer att bondeskogs— bruket får ökade svårigheter att utföra skogsarbetet med gårdens eget folk och med hjälp av annan jordbruksbefolk- ning. Andra faktorer verkar också i samma riktning.

Tidpunkten för uppgörelserna om virkespriserna har särskilt stor betydel- se för igångsättandet av vinteravverk- ningarna på bondeskogsbruket. Först sedan virkesprisförhandlingarna är kla- ra kommer i allmänhet avverkningarna igång på böndernas skogar. För att för- länga avverkningssåsongerna och där- med möjliggöra planering av arbetet och ett effektivt utnyttjande av arbets- kraftsresurserna är sålunda tidiga upp- görelser om virkespriserna av stor be-

tydelse. En något tidigare igångsättning av vinteravverkningarna är inte minst betydelsefull för att ge jämn sysselsätt— ning för den till jordbruket knutna ar- betskraften.

Samarbete beträffande arbetskraftsför- aöljningeu

Såsom framgår av redogörelsen för det framtida arbetskraftsbehovet bör vi i framtiden kunna räkna med inte obe- tydligt ökade uttag ur våra skogar och därmed ett ökat behov av arbetsinsatser i skogen. Detta gäller inte minst bonde- skogsbruket, som därmed kan få skärp- ta arbetskraftssvårigheter. Visserligen kan en fortsatt mekanisering av jord— bruksarbetet frigöra en del arbetskraft men då en fortsatt utflyttning från jord- bruket till stadsnäringarna är sanno- lik, förefaller det knappast vara rea- listiskt att räkna med att denna arbets-

kraft kommer bondeskogsbruket till godo. Ett ökat samarbete mellan skogs- ägarna i syfte att till bondeskogsbruket i ökad utsträckning knyta fastanställd arbetskraft torde bli nödvändigt.

Knappheten på arbetskraft nödvän- diggör en ökad mekanisering av arbetet på bondeskogarna. Flertalet maskiner är dock så kapitalkrävande, att det inte lönar sig för småskogsbruket att anskaf- fa dem. Endast om maskinerna kan ut- nyttjas gemensamt av flera skogsägare uppnås lönsamhet. Detta är ytterligare ett skäl för ökat samarbete inom små- skogsbruket.

Utvecklingen av samarbetet inom småskogsbruket kan tänkas ske huvud- sakligen efter två linjer, nämligen dels genom skogsägareföreningarna, dels ge- nom sambruk i ena eller andra formen. Båda formerna praktiseras i olika delar av landet. Oavsett vilken form som väl- jes är syftet att långsiktigt lösa arbets- kraftsproblemet, förbilliga driften och förse småskogsbruket med erforderlig skogligt utbildad personal. Skogsägareföreningarna har framgår av redogörelsen för anställ-

såsom

ningsförhållandena inom skogsbruket under senare år börjat anställa skogsar- betarelag, som ställes till medlemmarnas disposition. Dessa arbetslag var väl ur- sprungligen närmast avsedda för skogs- vårdsarbeten men de har alltmer kom- mit att ägna sig även åt avverkning. Även maskinanskaffning ordnas genom skogsägareföreningarnas försorg. Sambruk inom bondeskogsbruket har först under de senaste åren börjat pla- neras innebärande att skogsägarna inom ett avgränsat område sammansluter sig

107 och i lämplig utsträckning samordnar arbetsuppgifterna i sina skogar. Samar— betet kan vara begränsat till enbart skogsvård men allteftersom arbetskrafts- försörjningen försvåras ökas intresset för att överföra även andra arbetsupp— gifter tex avverkning till sambruk.

Något motsatsförhållande råder inte mellan skogsägareföreningarna och des- sa samarbetssträvanden. Tvärtom torde det vara så att det är skogsägareför— eningarna, som tar initiativen till dylikt samgående. Utan skogsägareföreningar- nas medverkan torde man knappast kunna påräkna någon framgång för dy- lika strävanden.

Stort intresse föreligger inom olika delar av landet för sambruk och för vid— gad verksamhet inom skogsägareför- eningarnas ram. Man torde därför kun- na räkna med att speciellt skogsvårds- arbetet i ökad omfattning kommer att utföras genom samarbetsorgan av ena eller andra slaget.

Utvecklingstendenserna inom små- skogsbruket tyder på att man bedömer en fortsatt utbyggnad av samarbetet inom småskogsbruket som det främsta medlet för att lösa denna del av skogs— brukets arbetskraftsproblem. Utveck— lingen blir beroende på initiativ från skogsägarna och deras organisationers egen sida. Eftersom småskogsbruket till övervägande del bedrives i kombination med jordbruk måste vidare småskogs- brukets arbetskraftsproblem bedömas i anslutning till jordbrukets arbetskrafts- frågor. De problem som i samband där- med aktualiseras har utredningen icke funnit det vara dess uppgift att be- handla.

X. Sammanfattande synpunkter

De problem utredningen behandlar i detta betänkande är till mycket stor del sådana, att de icke kan eller bör lösas genom åtgärder från statsmakternas si- da. I de fall statliga eller kommunala organs verksamhetsområden berörs, är det i allmänhet mera fråga om tillämp- ningen av gällande bestämmelser än om själva bestämmelsernas innehåll. Flera av de viktigaste problemen, som utred- ningen diskuterat, kan och bör lösas av skogsägarna samt arbetsgivare- och ar- betstagareorganisationerna. Sambandet mellan åtgärder av olika slag gör emel- lertid, att det ofta krävs en intim sam- verkan mellan de offentliga organen och företrädarna för de enskilda intressena. Vid handläggningen av de konkreta fal- len måste stor hänsyn tas till de skif- tande förhållandena i olika delar av landet och inom olika ägarekategorier. Av dessa skäl kan utredningen utöver utredningsmaterialet huvudsakligen en- dast framlägga vissa allmänna synpunk— ter och rekommendationer. Skogsbrukets arbetskraftsförsörjning är i första hand beroende av dess möj- ligheter att ge de anställda arbets- och anställningsvillkor likvärdiga dem som erbjudes på andra arbetsområden. Där- utöver kräves såväl åtgärder ägnade att göra själva arbetet attraktivt som åt- gärder syftande till att skapa trivsel för skogsbygdens befolkning. Den förbätt- ring av arbetskraftstillgången som un- der senare är kunnat konstateras, torde till väsentlig del bero på att skogsarbe-

tarnas arbets- och levnadsvillkor avse— värt förbättrats.

Under andra världskriget och de när- maste åren därefter vidtogs åtgärder för att överföra ovan arbetskraft till skogen. Dessa ingripanden och statens kostna- der för desamma finns redovisade i en särskild till detta betänkande fogad pro- memoria. Det är utredningens uppfatt- ning att dylika åtgärder i framtiden så vitt möjligt bör undvikas. En fortsatt utveckling enligt de linjer som känne- tecknat utvecklingen under de senaste åren torde ge de bästa garantierna för tryggad arbetskraftsförsörjning och jämn sysselsättning på skogsbrukets ar- betsmarknad.

Åtskilliga företag har under senare år i viss utsträckning garanterat arbetare sysselsättning under ett preciserat an- tal dagar per år. Skogs- och flottnings- arbetareförbundet har vid sin kongress 1953 i princip uttalat sin anslutning till detta system. Om detsamma vinner ökad anslutning skulle det verksamt kunna bidraga till en stabilisering på skogs- brukets arbetsmarknad.

Såsom framgår av kapitlen om säsong- växlingarna och anställningsförhållan- dena är numera en mycket stor del av arbetskraften inom storskogsbruket oav- sett anställningsformen i realiteten fast knuten till respektive arbetsgivare och har i stor utsträckning möjlighet att få arbete året runt. De genom den fortgå- ende mekaniseringen av arbetet ökade kapitalinvesteringarna gör att det från

företagsekonomisk synpunkt blir allt mer angeläget att utnyttja produktions- medlen året runt. Det ligger sålunda så- väl i arbetsgivarnas som arbetarnas intresse att utvecklingen mot fastare an- ställningsförhållanden och jämn syssel— sättning året runt fortsätter.

Det har i olika sammanhang uttalats farhågor för att fastanställningen skulle medföra risk för att småbrukarna och stödjordhrukarna icke skulle kunna er- hålla den för dem nödvändiga komplet- terande sysselsättningen i skogen, efter- som de fastanställda i första hand får arbetet. Då företagen i allmänhet icke räknar med att fastanställa mer än en del av arbetsstyrkan synes dessa far- hågor i stort sett vara oberättigade. I den mån jordbrukarna har häst torde det vidare i allmänhet vara ett intresse för skogsbruket att ge dem sysselsätt- ning och dårmed försäkra sig om till— gång på körare. En stor del av dessa kan hänföras till kategorien fasta säsongar- betare. Lokala sysselsättningsproblem kan dock tänkas uppstå under en om— ställningstid. Detta kan bland annat bli fallet i bygder där antalet jordbruk av sådan art att de närmast kan betraktas som binäring till skogsbruket är för stort i förhållande till skogsbrukets be- hov.

Skogsarbetets attraktivitet är i hög grad beroende av att skogsarbetarna er- bjudes en yrkesutbildning fullt jämför- lig med andra yrkesgruppers. Utred- ningen har i en särskild promemoria framlagt förslag om en utbyggd och ef- fektiviserad yrkesutbildning för skogs- arbetarna. Sedan denna promemoria framlades har statsmakterna ställt öka— de medel till förfogande för skogsarbe- tarnas yrkesutbildning i en omfattning som ungefär motsvarar utredningens förslag. Det förtjänar dock påpekas, att utredningen syftade till en fortsatt suc-

cessiv utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsarbetarna och att förslaget följaktligen endast betraktades som en första etapp i denna utbyggnad.

Av utredningens redogörelse för ål- derstrukturen bland skogsarbetarna framgår, att skogsbruket måste räkna med en betydande nyrekrytering av skogsarbetare för att trygga sitt arbets- kraftsbehov. De moderna arbetsmeto- derna i skogsbruket kräver vidare öka- de kvalifikationer av skogsarbetarna. Även om betydelsefulla åtgärder vid- tagits för att förbättra skogsarbetarnas yrkesutbildning måste sålunda stats- makterna vara beredda att successivt ytterligare utbygga densamma. Inte hel- ler yrkesuthildningens organisations- frågor kan anses vara slutgiltigt lösta. Det framstår vidare alltjämt som en angelägen uppgift att åstadkomma en bättre samordning av skogsarbetarnas och andra arbetargruppers yrkesutbild— ning. Det förefaller också som om tiden nu skulle vara mogen för en organi- serad lärlingsutbildning.

Genom en ordentlig yrkesutbildning kan skogsarbetet göras mindre påfres- tande inte minst genom en förbättrad redskapsvård. Skogsarbetet underlättas emellertid också i hög grad av ökad användning av maskinella hjälpmedel.

Barkning för hand är ett av de mest arbetskrävande arbetena. Vid sidan av förbättring av handredskapen för bark- ning görs intensiva försök att få fram lämpliga ambulerande barkningsmaski- ner och under senare år har stora fram— steg gjorts även om frågan ännu inte kan anses vara löst. Forskning och ex- periment på detta område bör uppmunt- ras och de organ som sysslar därmed bör erhålla erforderliga resurser.

För att barkningsmaskiner, vägbygg- nadsmaskiner, traktorer, markbered- ningsaggregat mfl skogsbruksmaskiner

skall vara ekonomiskt lönsamma krävs en för ett mekaniserat skogsbruk lämpad organisation av arbetet. Maskinerna är vidare i många fall allt för dyrbara för att kunna anskaffas av mindre avverka- re. Skogsbrukets mekanisering medför av dessa skäl speciella problem för små— skogsbruket.

I det föregående har motorsågarnas betydelse inte minst för att underlätta arbetet påpekats. Utredningen vill un- derstryka vikten av den verksamhet ar- betsstudieorganisationerna och forsk- ningsinstitutionerna bedriver för att åstadkomma för olika förhållanden lämpliga motorsågar och andra hand- redskap. Det är också av den största be- tydelse att skogsarbetarna erhåller ob- jektiva upplysningar om förekommande redskapstyper.

Skogsägareföreningarna och skogs- vårdsstyrelserna har i vissa fall vidta- git åtgärder för att ställa maskinella hjälpmedel till förfogande för småföre- tagarna inom skogsbruket. Det har skett genom uthyrning, samköp och andra åt- gärder. En fortsatt utveckling i denna riktning borde verksamt kunna bidraga till småskogsbrukets mekanisering. Frå- gan torde bli föremål för överväganden inom den av chefen för jordbruksdepar- tementet tillkallade utredningen om skogsvårdsverksamheten i fråga om de enskilda skogarna och därmed samman- hängande frågor. Enligt direktiven för utredningen skall den inte blott över- väga lämpliga åtgärder för att under— lätta användningen av tekniska hjälp- medel i skogsvårdsarbetet utan även uppmärksamma de speciella problem, som ur arbetskraftssynpunkt kan vara förbundna med Skogsvården och skogs- avverkningen på de enskilda skogarna. För småskogsbrukets framtida arbets- kraftsförsörjning är det av stor betydel-

se att samarbetsfrågorna beträffande ar- betskraften får en effektiv lösning.

Det har ofta framhållits, att det är önskvärt att skogsarbetarna erhåller viss omväxling i arbetet, då det är allt för påfrestande att ständigt vara syssel- satt med avverkningsarbete. Arbetsled- ningen inom skogsbruket torde i all- mänhet sträva efter att ge skogsarbetar- na omväxling i arbetet. Utredningen har haft sin uppmärksamhet riktad på frå- gan huruvida dessa strävanden försvå- ras av att vissa arbetsuppgifter anses förbehållna andra yrkesgrupper och av att en skogsarbetare som t ex utför bygg- nadsarbete i skogsbruket därför skulle behöva övergå till byggnadsarbetare- förbundet. Utredningen har i skrivelse fäst Landsorganisationens uppmärksam- llet på problemet. Detta problem har nu lösts genom en överenskommelse mel- lan berörda organisationer.

Såsom framhållits inledningsvis är skogsbrukets möjligheter att trygga sin arbetskraftsförsörjning icke blott bero- ende av själva arbetets attraktivitet utan också av skogsbygdsbefolkningens lev- nadsförhållanden i allmänhet. Särskild betydelse har bostädernas belägenhet och standard.

I ett föregående kapitel har redogörel- se lämnats för bostadsförhållandena i skogsbygden. Ehuru det statistiska ma— terialet inte är helt tillfredsställande för vissa grupper möjliggör det dock vissa allmänna iakttagelser. Därutöver grun- dar utredningen sina omdömen bla på intryck från dess resor i skogsbygden. Det förhärskande intrycket är att en markant förbättring av skogsarbetarnas genomsnittliga bostadsstandard skett un- der det senaste decenniet.

En betydande del av bostäderna i skogsbygden är relativt stora. Det gäller särskilt bostäderna för arrendatorer och ägare av jordbruk. För en del skogsar-

betare har lägenhetsstorleken tidigare varit otillfredsställande och är det i viss mån alltjämt beträffande äldre lägen- heter. Under senare år har emellertid en stor del av dessa bostäder utrangerats eller tillbyggts och denna utveckling kan väntas fortsätta. Det måste givet- vis också finnas ett antal smålägenheter, så att bostadens storlek kan anpassas efter lägenhetsinnehavarens behov. Den genomsnittliga storleken av skogsarbe- tarbostäderna synes väl kunna hävda sig vid en jämförelse med industriarbe- tarebostäderna.

Utrustningen med olika slags bekväm- ligheter i skogsarbetarbostäderna är skiftande. I de äldre bostäderna är ut- rustningsstandarden låg under det att den i de nya bostäderna väl kan mäta sig med standarden i industriarbetarnas bostäder. Då skogsarbetarbostäderna till en relativt stor del är nybyggda eller har genomgått en ombyggnad jämförlig med nybyggnad har ett växande antal skogsarbetare under senare tid kunnat beredas fullt moderna bostäder.

Utvecklingen synes sålunda leda fram emot att skogsarbetarna får en bostad som beträffande utrymme närmast är större än arbetarnas i städerna och be- träffande utrustning väl kan mäta sig med den utrustning som i allmänhet fö- rekommer i stadsbebyggelsen. Denna förbättring av skogsarbetarnas bostads- förhållanden är vid sidan av förbätt- ringen av lönerna och anställningsvill- koren säkerligen den viktigaste orsaken till den under senare år förbättrade ar- betskraftsrekryteringen inom skogsbru- ket.

Såsom tidigare framhållits är inte ba- ra bostädernas standard utan också de- ras belägenhet av stor betydelse. En viss koncentration av skogsbebyggelsen har skett under senare år. Denna koncentra- tion har i första hand tagit sig uttryck i

att ensligt belägna bosättningar nedlagts och ersatts med bostäder i bebyggelse- centra.

När nya skogsarbetarebostäder nu bygges söker man sålunda om möjligt förlägga dessa i anslutning till annan äldre bebyggelse. Särskilda skogsarbe- tarebyar är man såväl bland arbetare som bland arbetsgivare i stort sett över- ens om inte bör anläggas. I vissa byg- der är det dock omöjligt att undvika så- dana. Utredningen delar den uppfatt- ningen, att strävandena i största möjliga utsträckning bör inriktas på att förstär- ka den äldre bebyggelsen. För att så- dana strävanden skall krönas med fram- gång krävs ett fortlöpande samarbete mellan företrädare för skogsbruket och för kommunala och andra samhälleliga planeringsorgan.

Samarbetsbehovet framträder starkt just beträffande bebyggelseplaneringen. Det är orimligt om ett företag tex pla- nerar sin skogsarbetarbebyggelse utan samråd med de kommunala organ vilkas planering för vägar, skolor och andra gemensamma anordningar i hög grad påverkas av företagens planer. Lika orimligt är det om en kommun t ex pla- nerar att flytta, indraga eller inrätta en skola i skogsbygden utan att söka kon- takt med företrädare för skogsbruket, vars försörjning med arbetskraft inom det berörda området måste komma att påverkas av de förändrade skolförhål- landena. Om ett effektivt samarbete icke upprätthålles riskerar såväl samhälls- organen som företagen att göra felin- vesteringar.

Det går inte att precisera vilka krav som bör ställas ifråga om tillgång till gemensamhetsanläggningar av olika slag för skogsarbetarebebyggelsen. I sista hand blir detta beroende av de skiftan- de förhållandena i olika delar av landet. Vissa allmänna önskemål kan dock näm-

nas. Det viktigaste är välordnade skol- förhållanden. Detta problem har utred- ningen behandlat i en särskild prome- moria. En affär bör finnas inom räck- håll. Tillgång till läkare och sjuksköter- ska bör vara säkrad. Lokaler för olika sammankomster är betydelsefullt. Till- gång till telefon, tillfredsställande post- förbindelser samt bussförbindelser med en större tätort är andra krav, som kan ställas. Detta är önskemål, som för fler- talet av landets invånare förefaller blyg- samma, men som inte alltid går att upp- fylla för skogsbygdsbefolkningen. Man får många gånger nöja sig med att be- byggelsen är så belägen och har tillgång till sådana kommunikationer, att det inte erbjuder alltför stora tidsförluster och kostnader för att nå de nämnda ge- mensamhetsanordningarna _ och inte ens det går alltid att realisera. Skogs— bygdens befolkning har dock numera större möjligheter att få del av olika ge- mensamhetsanordningar inte bara där- för att den har lättare att ta sig in till tätorterna utan också därför att det nu finns förutsättningar att distribuera ut den samhälleliga servicen även i gles— bygden. Härvid har de kommunala orga- nen liksom länsorganen och landstingens olika organ viktiga uppgifter att fylla. Tack vare det allt mer utbyggda skogs- bilvägnätet och de moderna transport- medlen bör det vara möjligt att till rim- liga kostnader sprida ut vissa av de för- delar som tidigare varit reserverade för de större tätorterna. Biblioteken bör så- lunda kunna ha en ambulerande avdel- ning som förser småbyarna med möjlig- heter till låneböcker. Särskilt betydelse- fullt är det att byarna har någon möjlig- het till sjukvård främst genom att en distriktssköterska är knuten till områ- det. För att denna skall kunna besöka de olika byarna bör hon vara utrustad med bil. En del landsting har löst detta

problem genom att ställa lån för inköp av bil till förfogande. Det är viktigt att utvecklingen fortsätter i denna riktning.

Utvecklingen under de senaste åren har i många avseenden varit gynnsam för glesbygden. Samtidigt har själva denna utveckling skapat nya problem. De förbättrade kommunikationerna och privatbilismens tillväxt håller tex på att i många bygder undergräva kundun- derlaget för lanthandeln. Å andra sidan bör den växande köpkraften och den stigande standarden i skogsbygden ska- pa nya avsättningsmöjligheter för lant- handeln. För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas krävs det att lanthan- deln anpassar sig efter de nya förhållan- dena inte minst beträffande sin service. Även för många av glesbygdens buss- linjer har kundunderlaget minskat un— der senare år, vilket i en del fall med- fört turindragningar och nedläggande av linjer. Skall de stora förmåner, som uppbyggandet av ett rikt förgrenat nät av busslinjer medfört för glesbygderna, kunna bevaras måste trafikmedlen och deras nyttiggörande anpassas efter de förändrade förhållandena. Bättre sam- ordning med skolskjutsarna och ett in- tensivare utnyttjande av bussarna för godstransporter borde kunna bidraga till att busstrafiken upprätthålles.

En speciell fråga är hur man skall kunna förse de mindre byarna med sam- lingslokaler. Olika metoder har prövats. I något fall har man tex i byar med en- bart ett 10-tal familjer skapat relativt goda samlingslokaler. Kostnaderna har inte blivit särskilt höga, då exempelvis en gammal barack ombyggts för ända- målet. I andra fall har någon ödestuga iordningställts och blivit en trivsam samlingslokal. Det skulle dock många gånger ha varit omöjligt att realisera dylika projekt om inte ekonomiskt stöd hade erhållits. Även om lokalfrågan i

vissa fall kan ordnas genom bidrag och lån från statens nämnd för samlingslo- kaler, kommunerna och företagen måste man i första hand lita till insatser från befolkningens egen sida.

En viss fortsatt koncentration av be- byggelsen underlättar en lösning av pro- blemen enligt de här antydda linjerna. Det är emellertid en utveckling som tar lång tid och som måste ske successivt bl a i takt med nedläggandet av ensliga ställen. Skogsägarnas strävan att få folk till den bebyggelse som förstärkes skul- le. försvåras om skolförhållanden, post- förbindelser mm på grund av allt för kortsiktiga ekonomiska överväganden försämrades under uppbyggnadsperi- oden.

Det har ibland uttryckts farhågor för att en koncentration av bebyggelsen skall kunna medföra att arbetarna i ökad utsträckning tvingas ligga i koj- förläggning. Eftersom koncentrationen sammanfaller med en utbyggnad av väg- nätet och ökade möjligheter att trans- portera arbetarna till och från arbets- platsen torde man i verkligheten kunna räkna med att kojförläggningen i fram- tiden minskar trots en viss koncentra- tion av bebyggelsen. I vissa områden måste man dock räkna med att skogs- arbetarna under en betydande del av ar- betsåret måste vara förlagda i skogshär- bärgen. Härbärgesfrågan har för inte länge sedan varit föremål för en sär- skild statlig utredning och det synes därför inte finnas anledning att i detta sammanhang gå närmare in på densam- ma. Såvitt utredningen kan bedöma är läget för närvarande närmast sådant, att de nya kojorna har en bättre stan- dard än minimikraven i skogshärbärges- lagen. Svårigheter föreligger dock att ordna kojor på de små brukningsenhe- terna. Här finns utrymme för frukt- bringande samarbete mellan skogsägar-

na antingen direkt genom skogsägare- föreningarna eller genom andra organi- sationer.

Kombinationen jordbruk—skogsbruk har även diskuterats av utredningen. Anknytningen mellan jordbruk och skogsbruk har stor betydelse inte blott ur arbetskraftssynpunkt utan även för bebyggelseplaneringen. En skogsarbeta- re, som enbart arbetar i skogen, kan välja bostadsort helt med hänsyn till skogsbrukets behov. Så är inte fallet med en skogsarbetare som även har ett jordbruk. Hans bostad måste vara loka- liserad i anslutning till jordbruket. Un- der dessa omständigheter föreligger risk för att bebyggelseplaneringen för jord- bruket och skogsbruket inte samordnas. Skall de starkt begränsade möjligheter- na att bygga upp livskraftiga bebyggel- seenheter i skogsbygden kunna utnytt- jas effektivt är en sådan samordning nödvändig.

Antalet arbetare inom skogsbruket, som inte har något jordbruk, synes ha ökat under efterkrigsåren. En fortsatt ökning är sannolik. Denna utveckling har bidragit till att aktualisera vissa sysselsättningsproblem för skogsbygds- kvinnorna. Jämsides med att många skogsarbetarhustrur alltjämt har en orimligt tung arbetsbörda i hemmet och jordbruket finns det ett växande antal kvinnor som önskar tillfälle till för- värvsarbete. Möjligheterna till förvärvs- arbete är starkt begränsade för kvinnor- na i skogsbygden och detta är en av de viktigaste orsakerna till den stora. ut- flyttningen av kvinnlig ungdom. Kvin- nornas sysselsättningsproblem kan en- dast i undantagsfall lösas genom att i skogsbygden bereda dem industriellt ar- bete. Möjligheter torde dock föreligga att i ökad utsträckning bereda kvinnor- na arbete inom skogsbruket.

Av de statliga åtgärderna för att ut-

jämna tillgång och efterfrågan på ar- betskraft inom olika områden är den offentliga arbetsförmedlingen den vik- tigaste. Det är först under senare år förmedlingen fått större betydelse för skogsbruket. Det är angeläget att arbets- förmedlingen kan ge en tillfredsställan- de service för skogsbrukets del. I detta syfte måste arbetsförmedlingen till sitt förfogande ha en organisation som tränger ut i skogsbygden.

Under de senaste åren har det rått bättre balans mellan tillgång och efter- frågan på arbetskraft inom skogsbruket än vad som var fallet tidigare. Denna förbättring har inträtt trots stark sug- ning till stadsnäringarna och trots all- män knapphet på arbetskraft inom hela

näringslivet. Samtidigt har en fortgåen- de utjämning av säsongerna skett. Detta innebär dock endast att dagens läge på skogsbrukets arbetsmarknad är mindre ansträngt. I framtiden kan nya, svårbe- mästrade problem uppkomma och strä— vandena efter ytterligare förbättringar av sysselsättningsförhållanden och ar— betskraftsförsörjning måste fullföljas. Tendensen ifråga om utvecklingen av skogsarbetarekårens åldersfördelning, behovet av ökade arbetsinsatser i sko- gen samt kravet på trygg och jämn sys- selsättning för skogsarbetarna är de vik- tigaste orsakerna till att skogsbrukets arbetskraftsfrågor alltjämt kräver fort- löpande och ingående uppmärksamhet.

Stockholm den 7 april 1956.

Gust. Vahlberg

K. A. Annell Gösta Hallmans

Arne Duas-Otterström

Otto Westling Charles Winroth

Karl G. Zimmerman

/Olof Petersson

YRKESUTBHJHHNG—FÖR

SKOGSARBETARE

5. Den regionala Planläggningen av

organisationen. Inom två närliggande Skolområden kan skollokalerna vara då— liga, eller också kan läraravdelningar— na vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler. Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anordnas samtidigt Skolskjutsar an- tingen för det ena skolområdets samt- liga lärjungar eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområ— den, kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På liknande sätt kan flera än två skolor lämpligen hopslås till en större central— skola, som då ofta kan anordnas enligt A-formen.

1946 års skolkommission

I sitt stora principbetänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utformning SOU 1948: 27 anförde 1946 års skolkommission bl. a. att för den 9-åriga enhetsskolan krävs ett befolkningsunderlag av 2 500 a 3 000 inv. Med dåvarande nativitet (1946—48) betydde det årsgrupper om 50 a 60 och ett samlat lärjungeantal av 450 a 500. »Efter kommunindelningens genomfö- rande torde det stora flertalet kommu— ner uppnå dessa siffror.» Kommissio- nen ansåg det vara en förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nio— årig att en samtidigt företagen centrali- sering av skolväsendet på landsbygden kom till stånd.

Skolkommissionen delade Skolutred— ningens principiella synpunkter på centraliseringsfrågan och tillfogade:

»Då kommunindelningsreformen ge- nomförts, kommer skoldistrikten att vara betydligt större än nu. Detta ökar centraliseringsmöjligheterna i organisa- toriskt avseende. Enligt kommissionens förslag bör varje skoldistrikt ha minst en centralskola, varvid klasserna 7, 8 och 9 böra vara helt centraliserade. Detta sistnämnda är så mycket mer nöd-

vändigt, som denna centralskola inte endast måste utrustas med erforderliga skolsociala anordningar och med spe- cialsalar för övningsämnen utan också måste förses med de institutioner och de speciallärare som högstadiets ka- raktär av realskola kräver.»

Utöver den av kommissionen före- slagna generella centraliseringen av un- dervisningen efter klass 6 anser kom- missionen att centralisering även av klasserna 5 och 6 ofta är önskvärd och bör komma till stånd _ särskilt med tanke på att undervisning i engelska skall ges fr. o. m. klass 5.

Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör enligt kommissionens mening, så långt som möjligt undvikas.

»De mindre barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till 11-årså1dern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör, bör icke berövas bygder- na, i den mån det går att undvika och lärarkrafter är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens förslag i allmänhet fyra- åriga men kan också, där avstånd och lärjungetillgång samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara sexåriga. Också tvååriga bygde— skolor kan på sina håll fylla en upp- gift. Vid a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga.

De mindre barnen har överhuvud svårare att anpassa sig efter livet i en stor skola än de äldre. Även ur denna synpunkt är det angeläget att söka be- vara bygdeskolorna.»

Nybyggnadsproblemet för skolväsen- det är, framhöll skolkommissionen, re- dan bortsett från skolreformen mycket betydande. Nativitetsstegringen var så betydande, att antalet barn i skolplik- tig ålder (om man räknar med oför- ändrad sjuårig skolplikt) från läsåret

1947—48 till läsåret 1955—56 skall komma att stiga med 43 %. Omkring en kvarts milj. barn i denna ålder måste beredas plats i skolorna. Senare kom- mer nativitetsstegringarna att medföra motsvarande Ökning av lärjungeantalet också i de högre skolorna.

Skolöverslyrelsen

Skolöverstyrelsen framhöll i sitt re- missyttrande över skolkommissionens principbetänkande, att man bör gå var- samt fram med centralisering, särskilt på enhetsskolans mellanstadium. över- styrelsen anser det vara olämpligt att låta fyraklassiga skolor bli den vanli- gaste formen för bygdeskola. »Det kan nämligen befaras, att på detta sätt stop- pade skolor ej kunna hålla sig i nivå med hänsyn till lärarnas kvalitet eller ifråga om lokaler, skolhygieniska an— ordningar, material och dylikt.»

Ecklesiastikministern

I den stora skolpropositionen till 1950 års riksdag (70: 1950) anförde ecklesiastikministern att allmän centra— lisering av klasserna 7—9 är ofrånkom- lig. Men tillägger:

»Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skol- skjutsarna i synnerhet för de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att väntetider lätt upp— stå, som inte alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning, för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för god del av året övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung människas liv måste vis— serligen bandet med hemmet lossas, men det bör icke genom skolans åtgö- randen ske tidigare än nödvändigt och allra minst så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de utgått. Liksom skolkommissionen an-

ser jag att centralisering av klasserna 1 —4 bör så vitt möjligt undvikas.

Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolornas verksamhet och icke minst av deras bc- tydelse i ortens kulturella liv. Till så- dana värden måste givetvis hänsyn ta- gas även vid centraliseringsfrågornas bedömning. Avvecklingen av de sva- gaste skolformerna Bit-skolorna och undantagsformerna _ måste säkerligen fortgå av samma orsaker, som hittills verkat, men det finns inga hållbara skäl för att framställa en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett önskvärt framidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständig- heter, som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd eller organisation, ånyo noggrant skär— skådas och vägas med hänsyn till sin betydelse i det särskilda fallet.

Det är mycket möjligt, att en special— utredning i sinom tid kan befinnas på— kallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genomfö- randet av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större utsträckning. I vad mån undantagsfor- mer i en eller annan mening kunna vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillför- litligt bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprövats. Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på 1960-talet.»

Skolutskottet vid 1950 års riksdag

Det särskilda utskott, som beredde skolfrågan vid riksdagen 1950,1 anslöt sig i stort till vad departementschefen

1 Särskilda utskottets utlåtande nr 1.

anfört men underströk vikten av att bygdeskolorna i största möjliga ut- sträckning bevarades: »I den mån cen- tralskolan ej samtidigt fungerar som bygdeskola, böra bygdeskolorna nor- malt och så långt det är genomförbart inrymma klasserna 1—6. Tydligen skulle en allt allmännare förekomst av centralskolor eller bygdeskolor omfat- tande klasserna 1—6 i olika hänseen- den underlätta en rationell lösning av enhetsskolans organisationsproblem. Redan av detta skäl böra bygdeskolor som endast omfatta klasserna 1—4, bli- va undantagsföreteelser. I synnerhet måste de pedagogiskt svagaste formerna av dessa skolor med endast en lärare och vartannatårsintagning betraktas som rena nödfallsutvägar.»

Samhälleliga åtgärder föranledda av folkskolornas centralisering

Skolskjutsar

Centralisering av folkskolorna i stör- re omfattning bygger på möjligheter att genom dagliga transporter förflytta skolbarnen från de mer eller mindre avlägsna hemorterna till skolorten. I re- gel åtnjuter skolskjutsverksamheten statsbidrag enligt KK av den 30 juni 1947 (nr 346). Enligt skolöverstyrel- sens cirkulär av den 1 mars 1950 skall i normala fall skolvägcns längd utgöra lninst 3 km för barn i klasserna 1—3 och minst 4 km för barn i högre klas- ser. Gäller det Skjutsning av barn isjun- de eller högre klass bör något strängare krav kunna ifrågakomma i synnerhet om särskilt insatt motorfordon måste anlitas. Bidrag utgår främst till s. k. egentliga skolskjutsar, d. v. s. »barns be- fordran såväl till som från skola med järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsme- del». I vissa fall kan bidrag också utgå till skjutsar med fordon, som lärjunge framför själv, 5. k. självskjutsar. Det

kan endast förekomma ifråga om elev i folkskolans sjunde eller högre klass un- der förutsättning, dels att egentlig skol- skjuts eller inackordering eljest skulle ha erfordrats, dels att färdsättet ifråga (i regel cykelåkning) är lämpligt med hänsyn till lärjungarnas utveckling och krafter, klimatiska förhållanden på or— ten etc. Statsbidrag till skolskjutsar ut- går med 8/10 av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader, därest dessa icke överstiger vad som med hänsyn till or- tens kostnader anses skäligt. Ifråga om självskjutsar utgår statsbidrag för varje dag och lärjunge med högst 50 öre, om skolvägens längd överstiger 7 km och högst 40 öre, om skolvägens längd upp— går till högst 7 km och skolskjuts prö- vas erforderlig. Skolöverstyrelsens cir- kulär ger också vissa hållpunkter ifråga om bedömningen av de längsta skjuts- sträckor, som lämpligen bör kunna fö- rekomma. Saken får bedömas från fall till fall med hänsyn till ortens förhål- landen, vägens och färdmedlets beskaf- fenhet och möjligheterna att anordna inackordering. Såsom allmän regel tor- de dock kunna gälla, att skjutssträckan och åktiden (i ena riktningen) inte gärna här överskrida 20 km respektive 40 minuter för folkskolebarn samt 15 km respektive 30 minuter för barn på småskolestadiet. Ur det nämnda cirku- läret torde emellertid även följande böra citeras: »Det bör här framhållas, att vid anordnande av skolskjutsar även andra omständigheter än skolvägarnas längd och beskaffenhet kunna vara av betydelse vid ärendets bedömande. Hänsyn måste sålunda tagas såväl till antalet barn, vilka genom skjulsningen få sin skolgång andel-lättad, som till kostnaderna. Skjutsning av ett enstaka eller ett fåtal barn kan i vissa fall av kostnadsskäl ej genomföras, även om våglängderna i och för sig skulle kunna motivera skjutsar.» I praktiken torde

det behövas 3—4 barn med bidragsbe- rättigad skolväg för att skolskjuts skall anordnas från en by eller ett bebyg— gelseområde. Det bör observeras att även om skolskjuts anordnas, kan bar- nen ha kortare eller längre gångvägar från hemmet till överenskommet upp- samlingsställe.

En ofta påtalad olägenhet är, att små- skolebarnen och folkskolebarncn i re- gel måste anlita samma skjutsar. Det medför ganska långa väntetider för de yngsta barnen. I skolöverstyrelsens cir- kulär framhålles, att väntetiden för små- barnen i möjligaste mån bör förkortas. »I vissa fall är det lämpligt att låta småskolebarnens raster speciellt mat- rasten —— bliva längre än folkskolebar- nens. I en del fall torde det vara möj- ligt att efter småskolans egentliga ar- betsdag för småskolebarnen anordna antingen en lekstund eller en stund för läxläsning. Härvid erforderlig övervak- ning får dock icke ordnas på sådant sätt, att den medför kostnad för stats- verkct. För undvikande av alltför lång väntetid för småskolebarnen vid skolor, där på folkskolestadiet anordnas under— visning i t. ex. slöjd eller engelska, bör, därest kostnaderna äro rimliga, stats— bidrag kunna utgå för hemkörning av småskolebarn med extraskjutsar. Anta— let sådana skjutsar bör begränsas till ett par i veckan.» Enligt vad utred- ningen inhämtat under resor i såväl Mellansverige som översta Norrland lö- ses problemet ibland också på så sätt, att småskolebarnens läsning koncentre- ras till 5 veckodagar, varigenom deras dagsschema får ungefär samma omfatt- ning som folkskolebarnens. Kompensa- tion för den längre arbetsdagen blir då en helt ledig veckodag. Detta system har också förordats av statens sakrevi- sion i en den 5 september 1952 till Konungen avgiven promemoria ang.

granskning av statsbidrag till anordnan— de av skolskjutsar.

Under 1940—talet växte skolskjutsverk- samheten ut till mångdubbel omfatt- ning. År 1943/44 var antalet skjutsade barn 24 201, 1951/52 var siffran 98 957. I den siffran ingår 1194 självskjutsar. Statsanslagen till skolskjutsar 1951—- 1955 framgår av följande tablå:

Total—

Budgetår kostnader Statsanslag

18 750 000 22 500 000 28 625 000 30 520 000

15 000 000 18 000 000 21 000 000 24 000 000

1951/52 ...... 1952/53 ...... 1953/54 ...... 1954/55(förslag)

Inackordering av skolbarn

Statsbidrag för inackordering av skol- barn i skolhcm, arbetsstugor eller en- skilda hem utgår enligt KK av den 17 juni 1943 (nr 538). I regel gäller in- ackordcringen barn från bebyggelseomv råden, där barnantalet är för lågt för upprätthållande av egen skola men där skolskjutsar av olika anledningar inte kan komma till stånd. Barnantalet kan vara för lågt (mindre än 3—4), bebyg- gelseområdet kan sakna för skolskjutsar framkomliga vägförbindelser eller av— ståndet till närmaste skolort kan vara alltför stort (överstiga 20—25 km). An- talet inackorderade skolbarn har under 40-talet sjunkit, sannolikt till följd av att vägväsendet i skogsbygderna under senare år blivit väsentligt utbyggt, vil- ket gett möjligheter att inrätta skol— skjutsar till förut isolerade områden. 1943/44 uppgick antalet inackorderade skolbarn i landet till 7 116 fördelade på 364 skoldistrikt. 1951/52 var antalet in- ackorderade skolbarn 4395 fördelade på 293 distrikt. Av de inackorderade var det sistnämnda läsåret 2380 placerade i enskilda hem och 1 965 i skolhem och arbetsstugor. (Antalet skolhem och ar— betsstugor var 1951 37 resp. 24).

Skolskjutsar och inackordering såsom speciella skogsbygdsproblem

Läsåret 1951/52 anlitades skolskjut- sar och inackordering för 103 302 skol- barn. Hela antalet elever i folkskolan uppgick vid slutet av vårterminen 1951 till 650 000.

Skolskjulsverksamheten omspände läsåret 1951/52 853 landsbygdsdistrikt med 93 187 skjutsade barn. (I den ovan redovisade totalsiffran ingår uppgifter för städerna, vilka dock saknar intresse i detta sammanhang.) Av tabell 5 fram- går att skolskjutsverksamhctens omfatt- ning är mycket olika inom olika inspek- tionsområden. Av hela antalet skolbarn på landsbygden berörs 23,4 % av skol- skjutsar. Procentsiffrorna för de re- spektive inspektionsområdena varierar mellan 38,4 % för Värmlands läns västra inspektionsområde och 7,8 % för Mal- möhus läns norra inspektionsområde.

Materialet visar emellertid inte att det proportionella antalet barn som an- litar skolskjutsar är mera påtagligt hög- re inom skogsbygderna än inom andra delar av landsbygden, bortsett från vis- sa mera extremt tätbebyggda områden, där skolskjutsar av naturliga skäl oftast blir obehövliga. Då inspektionsområ— dena, som omfattar stora delar av lä- nen i några fall hela län i nä- ringsgeografiskt hänseende och ifråga om bebyggelse ofta är mycket hetero- gena, så kan givetvis de här gjorda an- tagandena vara något osäkra. En under- sökning som istället baseras på varje skoldistrikt skulle emellertid bli mycket omfattande och tidsödande. Om rikets 51 inspektionsområden grupperas efter det proportionellt största antalet barn, som anlitat skolskjutsar _ se tabell 5 — visar det sig att bland de 17 första (38,4 % till 28,8 %) är 11 mera skogs-

Tabell 5. Skolskjutsverksmnhetens omfattning inom varje inspektionsområde i % av antalet skolbarn

Inspektionsområde % Inspektionsområde % Värmlands läns V:a ..... 38,4 Jönköpings läns ö:a ..... 24,6 Skaraborgs » ö:a ..... 37,9 Jönköpings » V:a ..... 23,6 Västernorrlands » nza ..... 36,2 Kopparbergs » ö:a ..... 23,4 Västerbottens » mell.. . . . 36,1 Gotlands » ........ 23,1 Södermanlands » ö:a ..... 36,0 Jämtlands » nza ..... 22,8 Älvsborgs » » ..... 35,9 Norrbottens » » ..... 22,3 Östergötlands » » ..... 35,3 Älvsborgs » V:a ..... 22,1 Kalmar » nza ..... 31,7 Skaraborgs » » ..... 21,9 Södermanlands » V:a ..... 31,5 Västernorrlands » mell 21,7 Norrbottens » mell 31,2 Stockholms » s:a ...... 20,7 Gävleborgs » nza ..... 30,5 Örebro » nza ..... 19,5 Hallands » ........ 30,4 Örebro » s:a ...... 19,1 Värmlands » ö:a ..... 30,3 Stockholms » nza ..... 18,2 Älvsborgs » nza ..... 29,2 Göteborgs o. Bohus » s:a ...... 16,9 Kronobergs » ö:a ..... 28,9 Kopparbergs » V:a. . . . . 16,7 Uppsala » ........ 28,8 Värmlands » mell.. . . . 15,5 Göteborgs o. Bohus » nza ..... 28,7 Kopparbergs » nza. . . . 15,3 Gävleborgs » mell.. . . . 28,4 Kalmar » s:a ..... 14,4 Östergötlands » V:a ..... 28,0 Kristianstads » ö:a ..... 12,5 Västerbottens » nza ..... 27,9 Norrbottens » » ..... 12,3 Jämtlands » s:a ..... 26,4 Blekinge » ........ 12,2 Västmanlands » ........ 26,3 Kristianstads » V:a ..... 12,2 Kronobergs » V:a ..... 26,3 Malmöhus » s:a ..... 12,0 Norrbottens » s:a ..... 25,7 Gävleborgs » » ..... 9,8 Västerbottens » » ...... 25,6 Malmöhus » nza ..... 7,6 Västernorrlands » » ...... 24,8

Tabell 6. Skolskjulsverksamheten: kostnader per elev

Kostn.

Inspektionsområde per elev

Kostn.

Inspektionsområde per elev

Västernorrlands läns mell.. . . . 353: Västerbottens .. . . 326: Norrbottens : . . . . . 307: Västerbottens 299: Jämtlands 295: Värmlands ": 291: Norrbottens 288: Gävleborgs 287: Norrbottens ": 286: Norrbottens 284: Västernorrlands : 283: Jämtlands 283: Kopparbergs 278: Kalmar : 278: Jönköpings 276: Östergötlands ": 274: Örebro 262: Kronobergs 257: Kalmar . 257: Örebro : 255: Stockholms 255: Gävleborgs 244: Blekinge 241: Södermanlands 240: Jönköpings 236: Västmanlands 236:

Värmlands 235: 55 Kopparbergs 233: 96 Uppsala 228: 80 Värmlands : 224: 44 Kronobergs 222: 73 Gotlands 221: 86 Västernorrlands . 219: 74 Gävleborgs .. . .. 211: 71 Malmöhus : 211: 16 Skaraborgs . 210: 56 Göteborgs o. Bohus . . . . . 209: 56 Älvsborgs : 208: 74 Kristianstads : . . . . . 208: 39 Västerbottens : . . . 207: 18 Södermanlands 205: 39 Östergötlands 199: 84 Hallands 198: 71 Älvsborgs : 198: 50 Skaraborgs ": . . . . 188: 81 Kopparbergs 187: 59 Malmöhus 187: 37 Göteborgs o. Bohus . 179: 52 Stockholms : 174: 40 Älvsborgs : . . . . . : 15 Kristian stads " : 72

läns mell.. . ..

betonade områden.1 Bland de därnäst följande 17 områdena —— tabellens mitt _ kommer 13 mera skogsbetonade och bland de 17 sista kommer inte mindre än 7 skogsbetonade områden, däribland så påtagliga skogsbygdsområden som Västernorrlands läns södra, 22 %, Öre- bro läns norra, 19,5 %, Kopparbergs läns västra, 16,7 %, Kopparbergs läns norra, 15,3 %, Norrbottens läns östra, 12,3 %, och Gävleborgs läns södra, 9,9 %. Detta torde visa att frågan om skolskjutsarna är en landsbygdsfråga i stort och att det proportionella antalet berörda barn i skogsbygderna endast synes vara obetydligt större än på landsbygden i övrigt.

Därmed är emellertid endast en sida av problemet belyst. Utöver skolskjut— sarnas allmänna förekomst bör man också veta vad skolskjutsarna innebär ifråga om skjutssträckor och kostnader.

Som framgår av tabell 6 är kostnaderna per barn påtagligt mycket högre inom de skogsbetonade områdena än inom landsbygden i övrigt. Ifråga om skjuts- sträckor är tyvärr inga statistiska upp- gifter tillgängliga för närvarande. Ge- nom att räkna ut kostnaden för varje skjutsat barn inom respektive inspek— tionsomräden torde man emellertid få ett ganska säkert begrepp om den pro- portionella fördelningen av vägsträc- korna på respektive områden. För att få jämförliga tal är det härvid nödvän-

1 Såsom skogsbetonade har räknats följande 31 inspektionsområden: Stockholms läns norra, Östergötlands östra, Jönköpings östra, västra, Kronobergs västra, östra, Kalmar norra, Älvs- borgs norra, Värmlands västra, mellersta, östra, Örebro norra, Västmanlands, Kopparbergs västra, östra, norra, Gävleborgs södra, mel- lersta, norra, Västernorrlands södra, mellersta, norra, Jämtlands södra, norra, Västerbottens södra, mellersta, norra, Norrbottens södra, mellersta, norra, östra.

Inspektionsområde Antal inack. % av samt]. 'inack. barn barn 1 riket

Kopparbergs läns norra ....................... 100 2,3 Västernorr] . » » ....................... 105 2,4 Jämtlands » södra ....................... 186 4,2 » » norra ....................... 350 8,0 Västerbottens » södra ....................... 245 5,6 » » mellersta .................... 448 10,2 » » norra ....................... 321 7,3 Norrbottens » södra ....................... 671 15,3 » » mellersta .................... 217 4 ,9 » » norra ....................... 305 6,9 » » östra ....................... 628 "14,3 Summa 3 576 81,4

digt att bortse från självskjutsarna. Siff- rorna i tabell 6 gäller alltså endast egent- liga skolskjutsar. Spridningen ifråga om kostnaderna visar sig vara betydlig. Största kostnaden per barn kommer på Västernorrlands läns mellersta inspek— tionsområde med 353 kronor. Minsta kostnaden kommer på Kristianstads läns östra inspektionsområde med 140: 72 kronor per skjutsat barn. Medeltalet för hela riket är 239: 68 kronor. 20 av 31 skogsbetonade inspektionsområden har kostnader per skjutsat barn som är över medeltalet. Av de 17 områden, som har de högsta kostnaderna, är 16 påtagligt skogsbetonade. I den mittersta gruppen finns 12 skogsbetonade områden och i den sista tredjedelen återfinnes en- dast tre skogsbetonade områden, näm- ligen Västerbottens läns södra, 207: 18 kronor, Kopparbergs läns norra, 187: 59 kronor, och Älvsborgs läns norra,169: 15 kronor. Kostnaderna påverkas givetvis också av andra faktorer än skjutssträc— kornas längd, till exempel möjligheter- na att utnyttja fasta kommunikationer, såsom tåg eller linjebussar, och möjlig- heterna att utnyttja kapaciteten hos speciellt organiserade skolskjutsar. Sta— tens sakrevision har emellertid i sin ovannämnda promemoria om skol- skjutsverksamhcten betonat att skjuts- vägarna i skogsbygderna i Norrland är påtagligt längre än i syd- och mellan—

Sverige, samt att utnyttjandet av fasta kommunikationsmedel sker i stor ut- sträckning även i skogsbygderna. Un- der sådana omständigheter synes den kostnadsfördelning, som anges i tabell 6, kunna ge ett tämligen gott belägg för att skjutssträckorna i skogsbygderna är väsentligt längre än på landsbygden i övrigt.

Inackorderingsverksamheten berörde 4 395 barn, varav 3 576 fördelade sig på 11 inspektionsområden inom skogslän i mellan-Sverige och Norrland.

Ovanstående tablå ger endast de mest typiska exemplen. Tabell 7 visar emel- lertid, att inspektionsområden, som om- fattar skogsbygder, genomgående har ett större antal inackorderade skolbarn än övriga inspektionsområden. Inackor— dering av skolbarn är alltså till sin största omfattning ett skogsbygdspro— blem, även med beaktande av den all- männa förekomsten av inackordering i skärgårdsdistrikten.

Centraliseringen och de svagare skolty- pernas ställning

Centraliseringen har hittills i första hand omfattat de svagaste skoltyperna, B3- och Dl-skolorna. Utmärkande för dessa skoltyper är, att de omfattar en- dast en läraravdelning och har vart— annatårsintagning. Av de fyra tablåer- na på s. 156 framgår, att under 5-års-

Tabell 7. Inackordering av skolbarn 1951/52 med statsbidrag (enligt folkskolinspektörernas uppgifter)

Inackorderade

Hela kostnaden barn

Antal Inspektionsområde skol- Skolhem

_ . Skolhem dlsmkt Enskilda OCh Enskilda och

arbets- stugor arbetsstugor

Landsbygd

. Stockholms _ läns s:a ..... a

19 596: 41 797: 2 934: 11 151: 17 852: 901:

. >) ' . Uppsala . Södermanlands _ » . Östergötlands . i) . Jönköpings _ 888: 3 368: 434: 31 865: 3 778: 6 556: 5 354:

. ») . Kronobergs

»

”* l Nut—(IM [O

. Kalmar

, »

. Gotlands . Blekinge . Kristianstads ))

. Malmöhus

x_n Ulm

780:

. I) . Hallands . Göteborgs o. Bohus

2 488: 3 393: 8 459: 4 881: 402: 1 100: 479: 1 080: 12 568: 14 116: 12 534: 8 821: 5 228: 7 301: 15 935: 2 629: 27 517: 7 085: 12 407: 31 323: 31 600:

o )) i) ' . Älvsborgs

»

Hb—l

N

))

. Skaraborgs )) . Värmlands »

[ Q

Mist—l näää—IM

)) . Örebro )) . Västmanlands . Kopparbergs »

a:— NHH 03319»qu

)) . Gävleborgs s:a. . . . . » mell. . . . » nza ..... . ”Västernorrlands s:a ..... » mell. . . . 32 444: _— » nza ..... 41 416: 51 246: . Jämtlands s:a ..... 97 435: _ . » n:a ..... . 121 033: 78 446: . Västerbottens s:a ..... 42 656: 55 481: » mell. . . . 151 927: 86 964: . » n:o ..... 68 389: 100 841: . Norrbottens s:a ..... 204 518: 220 285: » mell.. . . 54 800: 68 200: » nza ..... 23 036: 126 277: » ö:a ..... 94 785: 257 996:

>_- »—

UWOIXIUWQOQUTWGDGJOOHNHNCHQIPCDI iH] WUGQNNLOI NGCDODJBO 0143qu HUleO

05 C)

perioden 41/42—45/46, dels ett stort an- tal B2-skolor avsågs bli förändrade till B3-skolor, dels att ett stort antal BZ—, B3- och D-skolor avsågs bli indragna. Dessa planerade åtgärder har i regel genomförts. Förutom att en mångfald skolor centraliserats, har en stor del av de återstående glesbygdsskolorna fått sämre skolform.

Vid tidpunkten för genomförandet av det i tablåerna angivna programmet fanns i riket ett mycket stort antal folkskolor med exceptionellt lågt barn- antal. Vårterminen 1944 fanns i landet inte mindre än 2 055 BB- och D1-skolor. Av dessa hade 508 högst 10 lärjungar och 84 hade 6 lärjungar eller därunder. Tabell 2 i bilagan visar att hela anta- let BS— och D1-skolor läsåret 1952/53 var 578. 78 skolor hade 10 lärjungar eller därunder. 11 skolor hade 6 lär-

jungar eller därunder. En jämförelse mellan vårterminen 1944 och vårtermi- nen 1953 skulle alltså i huvudsak te sig på följande sätt:

högst 10 högst 6 vt 1944 ...... 508 84 vt 1953 . . . . . 78 11

Hela antalet elever i B3- och Dl-sko— lor var 1953 9 010, vilket är lika med 2,3 % av antalet folkskolebarn på den svenska landsbygden. Av de ännu vid mitten av 40-talet talrika B3- och D1- skolorna återstår alltså nu endast ett relativt blygsamt antal. Tabell 8 visar emellertid, att B3- och Dl-skolorna fort- farande har mycket stor betydelse inom vissa skoldistrikt. Särskilt gäller detta i Västerbottens och Jämtlands län samt i Jönköpings läns östra inspektions- område. B3— och Dl-skolor förekom 1953 talrikast inom följande skoldistrikt:

| Skoldistrikt Inspektionsområde Antal skolor Ströms ............................... Jämtlands läns norra 10 Åsele ................................ Västerbottens » södra 10 Dorotea .............................. » » » 8 Lycksele lk ........................... » » mellersta 18 Stensele .............................. » » » 8 Vilhelmina lk ......................... » » » 15 Sorsele .............................. » » norra 1 1

Tabell 8, vilken uppställts efter sam— ma principer som de båda tabellerna rörande skolskjutsar i föregående av- snitt, visar förekomsten av B3- och D1-skolor i proportion till det totala lärjungeantalet inom varje inspektions- område. Den första tredjedelen av tabel- len omspänner uteslutande skogsbeto- nade områden. I den andra tredjedelen är tio områden av sjutton skogsbetonade och i den sista tredjedelen finns endast 4 skogsbetonade områden. Endast ett skogsbetonat område, Västernorrlands läns södra, saknar helt skolor av denna typ. BS- och D1-skolor är påtagligt en typisk skogsbygdsföreteelse.

På 5. 155—162 har redovisats den in-

ställning, som Skolutredningen, skolkom- missionen, skolöverstyrelsen, ecklesia- stikministern och skolutskottet vid 1950 års riksdag intagit till centraliserings- frågorna i stort. Även om inställningeni samtliga dessa instanser är välvillig till bygdeskolorna i och för sig, innebär deras uttalanden och ställningstagan- den, att de svagaste skoltyperna, B3- och D1-, måste avvecklas i samma mån som enhetsskolan genomföres. Visser— ligen får man här räkna med en lång omställningsperiod minst 10—15 år —— men centraliseringsplanerna torde trots detta få anses aktuella för samt- liga B3- och Dl-skolor. Centralisering— en torde i många fall komma att på-

Tabell 8. Hela lärjungeantalet samt antalet lärjungar i Bå- och D1—skolor

Hela antalet Lärj. i B3- 0. Dl-sk

Inspektionsområ de lärjungar An tal %

Västerbottens läns mellersta ............... 8 198 766 9,3 : Jämtlands » norra .................. 6 584 538 8,2 Västerbottens » » .................. 7 415 596 8,0 Jämtlands » södra .................. 7 266 546 7,5 Västerbottens » » .................. 8 225 572 7,0 Jönköpings » östra .................. 6 686 448 6,7 Värmlands » västra ................. 4 943 239 4,8 Norrbottens » mellersta ............... 4 243 204 4,8 Kopparbergs » västra ................. 6 182 277 4,5 Värmlands » östra .................. 4 240 188 4,5 Kalmar » norra .................. 8 271 364 4,4 Jönköpings » västra ................. 8 488 315 3,7 Kronobergs » östra .................. 7 202 221 3,1 Älvsborgs » norra .................. 6 217 188 3,0 Norrbottens » södra .................. 6 373 191 3,0 Kronobergs » västra ................. 5 856 152 2,6 Kopparbergs » norra .................. 7 650 196 2,6 Örebro » » .................. 5 504 140 2,5 Kalmar » södra .................. 9 777 221 2,3 Örebro » » .................. 7 372 169 2,3 Stockholms » norra .................. 11 200 247 2,2 Gävleborgs » » ................. 7 114 151 2,1 Västernorrlands » mellersta ............... 6 422 137 2,1 Värmlands » » ............... 11 432 224 2,0 Västernorrlands » norra .................. 8 218 155 1,9 Norrbottens » » .................. 6 750 119 1,8 Norrbottens » ostra .................. 8 008 136 1,7 Göteborgs o. Bohus » södra .................. 6 412 101 1,6 Göteborgs o. Bohus » norra .................. 7 210 112 1,6 Gävleborgs » mellersta ............... 6 258 91 1.5 Västernorrlands » södra .................. 9 178 127 1,4 Stockholms » » .................. 9 259 122 1,3 Östergötlands » östra .................. 9 174 118 1,3 Älvsborgs » västra ................. 8 816 111 1,3 Blekinge » ....................... 10 247 118 1,2 Gävleborgs » södra .................. 6 450 65 1,0 Södermanlands » östra .................. 5 093 36 0,7 Östergötlands » västra ................. 7 793 43 0,6 Kristianstads » » ................. 10 779 63 0,6 Västmanlands » ....................... 10 328 48 0,5 Gotlands » ....................... 5 252 20 0,4 Skaraborgs » västra ................. 9 410 31 0,3 Uppsala » ....................... 8 197 17 0,2 Kopparbergs » östra ................. 6 411 15 0,2 Hallands » ....................... 10 110 15 0,1 Skaraborgs » östra .................. 8 372 13 0,2 Södermanlands » västra ................. 5 498 — — Kristianstads » östra .................. 11 434 —— —— Malmöhus » norra .................. 11 583 — — Malmöhus » södra .................. 9 869 — —— Älvsborgs » östra .................. 8 816 ——

skyndas genom de små skolornas svå— righeter ifråga om lokaler och lärar- hostäder. Det är ganska naturligt, att

anslagsbeviljande myndigheter härvid- lag visar stor restriktivitet och därige- nom oftast påskyndar centraliseringen.

Den fortsatta centraliseringen och skogsbruket

Då de mest självklara centraliserings— objekten, B3- och D1—skolorna, huvud— sakligen förekommer i skogsdistrikten, kommer sannolikt just inom dessa om— råden skolskjuts— och inackorderings- verksamheten att öka mest i omfattning allt eftersom centraliseringen fort- skrider.

I tabell 9 har ett försök gjorts att visa i vilken utsträckning en centralise— ring 1953 av de svagare skoltyperna skulle påverka läget inom olika inspek- tionsområden. I tabellens rubrik har angivits, att siffrorna för olika uppgif— ter härrör från olika år. I fråga om skol- skjuts- och inackorderingsverksamheten torde det vara fullt acceptabelt att jäm- föra de redovisade siffrorna med upp- gifterna om hela barnantalet inom re- spektive inspektionsområden vårtermi- nen 1952. Däremot är det givetvis icke korrekt att, som här skett, väga upp- gifterna beträffande BB- och D1-sko- lorna för läsåret 1952/53 mot övriga siffror för läsåret 1951/52 och vårter— minen 1952. Då emellertid skolskjuts- verksamheten för läsåret 1952/53 har en större omfattning än under det år siffrorna avse, medan inackorderings- verksamheten synes ha undergått en— dast obetydliga förändringar, kan man utgå ifrån, att de i tabellen redovisade sammanlagda siffrorna är lägre än de skulle ha varit, om de gällt läsåret 1952/53. Med beaktande av dessa reser- vationer torde man av tabellen kunna våga utläsa följande: En centralisering av de svagare skoltyperna 1953 skulle inom många skoldistrikt inte nämnvärt ha påverkat skolskjuts- eller inackorde- ringsverksamheten. Totalt skulle dock sannolikt denna verksamhet ha ökat med större delen av elevantalet i B3— och D1-skolorna, d. v. 5. ca 9000 eller 8,3 %, och inom flera av de viktigaste

skogsbygdsområdena visar det sig, att centraliseringen skulle ha krävt en om- fattande utbyggnad av skolskjuts- och/ eller inackorderingsverksamheten. Det mest drastiska exemplet ger Västerbot- tens läns mellersta inspektionsområde, där 9% av det totala lärjungeantalet gick i B3- eller Dl-skolor. Då antalet inackorderade och skjutsade barn re— dan förut uppgick till sammanlagt 41,6 %, skulle efter centraliseringen sannolikt närmare hälften av alla skol- barn beröras av skolskjutsar eller in- ackordering. Inom enskilda skoldistrikt, såsom Lycksele och Vilhelmina lands- kommuner, skulle säkerligen utslaget bli ännu mycket starkare.

Den fortsatta centraliseringen av folk- skoleväsendet synes alltså komma att få verkningar, som torde vara utom- ordentligt viktiga för skogsbygderna och skogsbruket.

Studium av skolfrågan i'tre skogskommuner

Valet av kommuner och studiernas omfattning

För att få en konkret uppfattning om hur skolproblemet gestaltar sig för skogskommuner i olika delar av landet beslöt utredningen våren 1953 att göra närmare studier på tre olika platser i landet.

De fakta, som redovisats i tredje ka- pitlet, bl. a. i tabellerna 5—9, gav vid handen att Västerbottens läns mellersta inspektionsområde har mycket hög fre— kvens ifråga om samtliga typiska gles- bygdsföreteelser på folkskolans områ- de: skolskjutsar, höga skjutskostnader :långa skjutsvägar, inackordering av skolbarn samt skolor tillhörande de lägsta skolformerna. En av de mest ty- piska kommunerna inom inspektions- området befanns vara Vilhelmina lands- kommun. Utredningens sekreterare be— sökte skoldistriktet i juli månad 1953. Tillsammans med representanter för

Tabell 9. Skolskjuts- och inackorderingsverksamhetens omfattning 1951/52, antalet barn i B3- och D1—skolor 1952/53 samt hela antalet lärjungar i varje

inspektionsområde vt 1952

lns ektionsområde Skolskj. v. Inack. v. Sammanlagt B3- 0. Dl-sk. ? Ant. b. % Ant. b. % Ant. b. % Ant. b. % Västerbottens läns mellersta. . 2 959 36,1 448 5,5 3 407 41,6 766 9,3 Värmlands » västra . . . . 1 900 38,4 17 0,3 1 917 38,7 239 4,8 Norrbottens » mellersta . . 1 321 31,2 217 5,1 1 530 36,3 204 4,8 Västerbottens » norra ..... 2 068 27,9 321 4,3 2 389 32,2 596 8,0 Västernorrlands » » ..... 2 978 36,2 105 1,3 3 083 37,5 155 1,9 Norrbottens » södra ..... 1 636 25,7 671 10,5 2 307 36,2 191 3,0 Skaraborgs » östra ..... 3 177 37,9 2 0,1 3 179 37,9 13 0,2 Södermanlands » » ..... 1 833 36,0 19 0,4 1 852 36,4 36 0,7 Östergötlands » » ...... 3 238 35,3 35 0,4 3 273 35,7 118 1,3 Kalmar » norra ..... 2 622 31,7 52 0,6 2 674 32,3 364 4,4 Jämtlands » södra. . . . . 1 917 26,4 186 2,6 2 103 20,0 54y 7,5 » » norra. . . . . 1 502 22,8 350 5,3 1 852 28,1 538 8,2 Älvsborgs » östra ...... 2 755 35,9 2 0,0 2 757 39,9 _ Västerbottens » södra ..... 2 106 25,6 254 3,0 2 351 28,6 572 7,0 Värmlands » östra. .. . . . 1 283 30,3 24 0,6 1 307 30,9 188 4,4 Gävleborgs » norra ..... 2170 30,5 71 1,1 2 241 31,6 151 2,1 Älvsborgs » » ..... 1 817 29,2 11 0,2 1 828 29,4 188 3,0 Kronobergs » östra ..... 2 080 28,9 4 0,1 2 084 29,0 221 3,1 Södermanlands » västra. . . . 1 733 31,5 26 0,5 1 759 32,0 i Jönköpings » östra ..... 1 644 24,6 —— 1 644 24,6 448 6,7 Hallands » .......... 3 074 30,4 5 0,0 3 079 30,4 15 0,1 Gävleborgs » mellersta . . 1 782 28,4 26 0,4 1 808 28,8 91 1,5 Göteborgs o. Bohus » norra ..... 2 062 28,6 11 0,2 2 073 28,8 112 1,6 Uppsala » .......... 2 357 28,8 6 0,1 2 363 28,9 17 0,2 Kronobergs » västra. . 1 539 26,3 7 0,1 1 546 26,4 152 2,6 Östergötlands » » . . . . 2183 28,0 2 0,0 2 185 28,0 43 0,6 Norrbottens » norra. . . . . 1 501 22,3 305 4,5 1 806 26,8 119 1,0 Jönköpings » västra . . . . 1 999 23,6 2 0,0 2 001 23,6 315 3,7 Västmanlands » .......... 2 710 26,3 17 0,2 2 727 26,5 48 0,5 Västernorrlands » södra 2 280 24,8 45 0,5 2 325 25,3 127 1.4 » » norra ..... 1 391 21,7 51 0,8 1 442 22,5 137 2,1 Gotlands » .......... 1 215 23,1 15 0,3 1 230 23,4 20 0,4 Kopparbergs » östr. ..... 1 501 23,4 6 0,1 1 507 23,5 15 0,2 Älvsborgs » västra. . . . 1 952 22,1 2 0,0 1 954 22,1 111 1,3 Stockholms » södra. . . .. 1 919 20,7 28 0,1 1 947 21,0 122 1,3 Skaraborgs » västra. . . . 2 045 21,7 2 0,0 2047 21,7 31 0,3 Örebro » norra ..... 1 066 19,5 10 0,2 1 076 19,7 140 2,5 Norrbottens » östra ...... 982 12,3 628 7,8 1 610 20,1 136 1,7 Kopparbergs » västra . . . . 1 034 16,7 24 0,4 1 050 17,1 277 4,5 Örebro » södra ..... 1 404 19,1 6 0,1 1 410 19,2 169 2,3 Stockholms » norra ..... 2 041 18,2 65 0,6 2 106 18,8 247 2,2 Kopparbergs » » ..... 1 170 15,3 100 1,3 1 270 16,6 196 2,6 Göteborgs o. Bohus » södra ..... 1 082 16,9 6 0,1 1 088 17,0 101 1,6 Värmlands » mellersta. . 1 772 15,5 44 0,4 1 816 15,9 268 2,3 Kalmar » södra ..... 1 407 14,4 8 0,1 1 415 14,5 221 2,3 lekinge » .......... 1 251 12,2 9 0,1 1 260 12,3 118 1,2 Kristianstads » västia 1 312 12,2 2 0,0 1 314 12,2 63 0,6 » » östra ..... 1 428 12,5 — — 1 428 12,5 — — Malmöhus » södra ..... 1 184 12,0 _ 1 184 12,0 _ _ Gävleborgs » » ..... 635 9,8 10 0,2 645 10,0 65 1,0 Malmöhus » norra ..... 875 7,6 875 7,6 —— — Summa 92 892 23,4 4 248 1,1 97 140 24,5 9 010 2,3

Tabell 10. Areal, folkmängd och folktäthet i landets tio till ytinnehållet största kommuner

Hela arealen .. Inv. km2

Kommun i kmz Folkmängd lat/Id Jokkmokk .......... 19 475 10 743 0,5 Gällivare ............ 16 943 22 420 1,4 Arjeplog ............ 14 625 5 340 0,4 Kiruna stad ......... 14 135 19 107 1,4 Vilhelmina .......... 8 695 8 920 1,1 Sorsele ............. 8 005 6 129 0,8 Karesuando ........ 6 530 1 328 0,2 Arvidsjaur .......... 6 110 11 125 1,9 Lycksele ............ 5 400 10 382 2,0 Stensele ............. 4 455 7 124 1,7

kommunen och de lokala skolmyndig- redningens erfarenheter och intryck heterna företogs resor inom olika delar av skoldistriktets vidsträckta glesbyg— der, varvid olika bebyggelseformers för— sörjning med skolor, skolskjutsar eller inackordering för skolbarn kunde stu- deras och diskuteras ganska detaljerat. I andra avsnittet skall Vilhelmina lands— kommuns skolfrågor bli föremål för en närmare redogörelse, som dels bygger på direkta intryck och erfarenheter från resor och diskussioner inom kom- munen, dels på sakuppgifter, som se- nare överlämnats till utredningens se— kreterare av skoldistriktets överlärare, Elis Essegård.

Enhetsskolans genomförande kommer att ställa skogskommunerna inför en rad nya och svårlösta problem, vilka givetvis också kommer att påverka frå- gan om de små bygdeskolornas fortbe- stånd eller centralisering. Dessa frågor blir måhända allra mest brännande in- om de mindre skogskommunerna. För att bli i tillfälle att studera skol- och bebyggelseproblemen i samband med försöksverksamheten för enhetsskolan företog utredningen tillsammans med representanter för skolöverstyrelsen en studieresa inom Lillhärdals skoldistrikt i Härjedalen, vilket är ett av enhets- skolans försöksdistrikt. En summarisk redogörelse över skolförhållandena i Lillhärdal, vilken delvis bygger på ut—

under studieresan, följer i detta kapi- tels tredje avsnitt.

Säfsnäs kommun i Kopparbergs län har undersökts mera utförligt. Resulta- tet av denna undersökning, som omfat- tar bl. a. näringsliv, befolkning, kom— munikationer, bebyggelse, skolfrågor, allmän service, fritidsverksamhet etc., kommer att ingå såsom en särskild bi- laga i utredningens slutbetänkande. I fjärde avsnittet av detta kapitel skall Säfsnäsundersökningens skolavsnitt re- fereras och diskuteras.

Vilhelmina

Vilhelmina torde få betraktas såsom en medelstor lappmarkskommun. Dess ytinnehåll är nästan exakt detsamma som hela Skaraborgs län, folkmängden är omkring 9000 (tillsammans med Vilhelmina köpings blir folkmängden inom landskommunens yttergränser närmare 11000), medan folktätheten endast uppgår till 1,1 inv./km”.

De vidsträckta fjällområdena upp- emot norska gränsen är ytterst glest be- byggda. Norra delen av detta område upptas av Dikanäs kyrkobokföringsdi- strikt, vars areal är 2 245 km2, invånar- antal 1188 och befolkningstäthet 0,5 inv./km”. Dessa områden är inte av nå- gon större betydelse för skogsbruket.

De övriga delarna av kommunen är

däremot typiska skogsbygder med tal- rikt förekommande stödjordbruk. Vil- helmina köping, som ligger inom södra delen av detta skogsområde, är framför allt handels-, järnvägs-, service- och samlingsort för bygden. Industrier finns i ganska liten omfattning och spelar ingen större roll vare sig för köpingens eller landskommunens försörjning.

Bebyggelsen är bortsett från köping- en tätast vid Malgomajsjöns sydvästsida med de största förtätningarna vid Mal- govik, Skansholm och Strömnäs. Tät- ortsliknande bebyggelse finns också norr om Vilhelmina köping vid Nästan- sjön samt vid Volgsele—Vojmån—Stor— sele intill Inlandsbanan, österut efter vägen mot Åsele vid Dalasjö samt söder- ut efter Ångermanälven vid Volgsjöfors och Meselefors. Ingen av de nämnda or- terna har emellertid upptagits i 1950 års folkräknings tätortsförteckning; där återfinnes endast köpingen och Dika- näs.

De tätast bebyggda delarna av kom- munen har i regel de bästa möjligheter- na för jordbruk. Belägenheten vid sjöar och andra äldre kommunikationsleder har givetvis också spelat en mycket stor roll för bygdens tidigare utformning.

Den extrema glesbebyggelsen är i all— mänhet yngre och har tillkommit under skiftande betingelser. I huvudsak finns det tre olika kategorier: enskilda små- bruk och hemman, kronotorp, krono- lägenheter och andra arrenden samt kolonat. Jordbruken är så gott som ute- slutande stödjordbruk eller ofullstän- diga jordbruk.

Antal hrukningsdelar med följande åkerareal i hektar

5—10 10—20 20—30 151 4 2

1—2 736

2—5 954

Befolkningens huvudsakliga försörj- ning måste alltså baseras på skogsarbete. Bebyggelsen ligger ofta i små »kla- sar» om 4—10 kolonat, torp eller små-

hemman. Avstånden från dessa småbyar till bebyggelse av tätortskaraktär är, som synes av det föregående, i regel mycket stort. Dessa förhållanden ger givetvis skolproblem av stor omfatt— ning, vilka i det nu aktuella läget —- inför enhetsskolans genomförande blir ytterligare tillspetsade. Skolsitua- tionen i Vilhelmina karaktäriserades till helt nyligen av ett mycket stort an- tal skolor—av de lägsta skolformerna, B3- och Dl-skolor en naturlig följd av de många små och isolerade skogs- byarna, där barnantalet i förhållande till folkmängden var mycket högt.

Barnen från många avlägsna och för egna skolor alltför små byar och bo- sättningar fick emellertid redan tidiga- re inackorderas framme i de större skol- orterna i enskilda hem eller i arbets— stugor.

Genom vägväsendets utbyggnad inom kommunen har skolskjutsarna vuxit allt— mer i antal och deras aktionsradier har blivit större. Det finns skolskjutsar, som är 30—35 km långa. Genom utbyggnad av skolskjutsväsendet har efter hand ett mycket stort antal skolor av de lägs- ta skolformerna kunnat centraliseras. I tabell 11 a ges en översikt över det nuvarande antalet skolor i olika skol- former samt deras barnantal. Det åter- står som synes 14 enmansskolor med vartannatårsintagning (B3 och Dl), var— av 9 tillhör undantagsformen D1 (mind- re folkskola). Det sammanlagda antalet barn i de lägsta skolformerna är inne— varande läsår 17,6 %. Tabell 11 b visar bl. a. att skolskjutsarna berör 358 barn eller 30,4 % av hela barnantalet. I ta- bell 11c ges slutligen uppgifter om in- ackorderingsverksamheten. Inte mindre än 299 barn eller 25,4 % av samtliga skolbarn i distriktet inackorderades un- der läsåret 1952/53. Skolskjutsar och inackordering gällde alltså sammanlagt 55,8 % av barnantalet. En omedelbar

Skolor *. . A . B. 'x &! BZ *. 053 X 'x 4 D] 'X

skolskjuts A skolhem eller arbetsstuga - _ _ gräns for skolhems (arbetsstugas) upptagnlngsområde (| köpingen hjälpklassbarn från hela landskommunen]

& x._ X» 'N/x. , ASTURSELE xx . . m m x

VX

% . + x_ N..-X. /

SKANSHOLM + x.

+ 0 e/ILHELMINA x . DALASJU OHACKSJOX lKSJO *. ) RlSt'h'F—JLIDEN ] 1 .x 0 .,f x. ,/- ' x. lf"

*. /

L ..... J

0 e MALC—ORIK

+ . + X. *. N. *. x__ ___x

Skolor, skolhem, skolskjutsvägar inom Vilhelmina landskommun läsåret 1953—54

centralisering av B3- och Dl-skolor skul- le öka siffrorna för skolskjutsar och inackordering avsevärt, ehuru det är svårt att beräkna den exakta omfatt— ningen, eftersom såväl skolskjutsar som inackordering redan nu förekommer för en del barn i de lägsta skolformerna. I varje fall skulle 60—65 % av samtliga skolbarn i skoldistriktet komma att be- röras. Uttaxcringen för folkskoleväsen- det var för läsåret 1951/52 8 kronor. Trots att centraliseringen av skolvä- sendet inom Vilhelmina varit ganska omfattande, synes inte skolmyndighe- terna ha drivit någon extrem centralise- ringspolitik. Vissa företeelser ger tvärt- om vid handen, att man i det längsta söker tillgodose glesbygdernas intresse att bibehålla sina skolor, trots att det medför både stora kostnader och be- svärliga organisationsproblem. Ett ex- empel på hur långt man från skolmyn- digheternas sida vill sträcka sig för att

tillmötesgå lokala intressen utgör Siksjö —Rismyrlidens skolområde _— se sche— matisk skiss. På båda platserna finns skola med en lärare. Genom att med pendelskjutsar föra barn i vissa klasser till Rismyrliden och de övriga till Sik— sjö kan man tillämpa B2-formen vid båda skolorna. Detta skulle inte vara anmärkningsvärt om inte såväl Siksjö som Rismyrliden, vilka platser har det största barnantalet, läge i ena kanten av det vidsträckta skolområdet. Pendel- skjutsarna måste nu göra »avstickare» på närmare tre mil ner till byarna Gransjöriset och Brattmyrberg för att hämta barnen därifrån. Skolskjutsen hämtar först upp barnen från Brattmyr— berg och Gransjöriset och för dem till Rismyrliden. Skjutsen fortsätter därifrån till Mårtensliden och hämtar barnen där, återvänder till Rismyrliden och lämnar av alla barn som hör till lärar- avdelningen där. Samtliga barn som hör

QSIKSJU

RISMYRLIDEN ::

HACKSJÖ av

. GRAN— BRAHMYRBERG GlDEA— _|. KROKEN SJÖRISE

MÅRTENSLIDEN

ÅSELE

bilväg skolskjutsväg — — - projekterad bilväg &? 52 » skola

Siksjö—Rismyrlidens skolområde i Vilhelmina skoldistrikt 1953—54

till läraravdelningen i Siksjö följer med skjutsen dit, varefter skolan i Siksjö kan börja sitt arbete. Skolskjutsen måste sedan återvända till Rismyrliden med de siksjöbarn, som hör till läraravdel- ningen på denna plats. Innan skoldagen kan börja på båda platserna har många av barnen fått tillbringa en väntetid på minst 45 minuter i Rismyrliden. Skol— skjutsen är inalles 51 km och omfattar sammanlagt 21 barn. På grund av pen- delkaraktären har inga barn lika lång resa som hela skolskjutsen men för de barn från Brattmyrberg, som slutligen skall hamna i Siksjö, är skjutsvägen dock dryga tre mil. Det är naturligt, att man i de fall då skolskjutsar ställer sig ännu mera svårgenomförbara än här, måste gå in för inackordering av skol- barn. Skolskjutsar, inackordering och lokalisering av skolor kan givetvis ifrå- ga om enstaka byar eller Skolområden framstå såsom mer eller mindre lämp- liga, men detta kan inte på något sätt rubba det fasta intrycket i stort: omfatt- ningen av skolskjutsar och inackorde- ring av skolbarn i Vilhelmina lkzs skol— distrikt kan inte minskas på annat sätt än genom en centralisering av själva bebyggelsen. En sådan koncentration synes också långsamt vara på väg. I det härovan diskuterade fallet, Siksjö—Ris-

myrlidens skolområde, synes emellertid inga åtgärder, som kan anses rationella från storskogsbrukets sida, kunna för- ändra situationen. Rent schematiskt fö- refaller det som om en central bebyg- gelse med skola vid Gideåkroken skulle vara en lycklig lösning. Men inget av de företag inom storskogsbruket, som har skogar i dessa trakter, säger sig ha intresse av att förstärka bebyggelsen.

Befolkningsutvecklingen kommer gi- vetvis att få den allra största betydelse. Kvinnounderskottet medverkar till yt- terligare uttunning av glesbygderna. Det finns i Vilhelmina landskommun 85 kvinnor på 100 män. Ser man på fem- årsklasserna mellan 15—30 år, alltså de åldrar då flyttningsbenägenheten synes vara störst, har vi endast 79 kvinnor på 100 män. Ser man däremot på ålders- sammansättningen, så ter den sig inte särskilt ogynnsam. 31 % av befolkning— en befinner sig i åldrarna 1—15 år. Motsvarande siffror för rikets glesbe- byggelse är 24,3 % och för hela riket 23,4 %. I åldrarna mellan 15 och 30 år befinner sig 22 % av kommunens be- folkning. Rikets glesbygd har där 18,7 % och hela riket ca 20 %. Det förefaller alltså inte som om Vilhelmina, trots ut- flyttning och kvinnonnderskott, skulle kunna betraktas såsom något krisområ—

Tabell 1]. Skolor, skolbarn, skolskjutsar och inackordering av skolbarn [ Vilhelmina lk skoldistrikt

a) Antal skolor och skolbarn i olika skolformer 1953/54

Antal skolor Antal skolbarn Skolbarn från distrikt . u . .. . Skolform Hela skol- I fjäll- Hela skol- A, av hela 1 koplngens skolor distriktet D den distriktet ant. SkOIb' yg i distr. Normal— Hjälp klasser klasser A 3 1 228 19,3 52 36 B1 4 321 27,3 — B2 11 1 421 35,7 133 5 71 6,1 —— — D1 9 3 137 11,6 _ Samtliga 32 5 1 178 100,0 521 361 b) Skolskjutsar 1952/53 ,. Skjutssträckornas Antaluskjuts- sammanlagda Antal skjutsade barn Kostnader strackor längd i km % av hela Antalet Hela. Fjäll— Hela. Fjäll- Hem. ant. skol- skjutsade Hela skol— Fjäll- Skoml" bygden SkOIdl' bygden Skald” barn i barn ifjäll- distriktet bygden striktet striktet . striktet . dlstr. bygden 25 4 428 71 358 30,4 49 231 893 38 162 e) Inackorderade skolbarn 1952/53. % av hela Inackorderingsformer Antal antalet skol- Kostnader barn i distr. I enskilda hem ............................... 177 15,0 108 280 I skolhem och arbetsstugor2 ................... 122 10,4 92 448 Samtliga 299 25,4 200 728

1 Ingår i huvudsumman. ? Antalet skolhem och arbetsstugor är 4, varav 2 mindre finns inom fjällbygden.

de i befolkningsmässigt avseende. Kon- junkturer och industriell utveckling kan också komma att påverka bebyggelsens utformning. Det nu'varande läget inom skogsbruket synes verka i riktning mot koncentration av bebyggelsen. Domän- verket har t. ex. i vissa fall redan ge— nomfört, i andra fall planerat nedlägg-

ning av avlägset liggande kronotorp och förlagt ny bebyggelse till mera centrala orter. Liknande tendenser kan också märkas ifråga om övrig bebyggelse, ehuru koncentrationen för småbrukare och småbönder har långt allvarligare konsekvenser och är avsevärt mycket mera svårgenomförbar.

b I | | | | 0 LILLFJÄTBN

SIORFJÄYEN

mvNÄSVALL EN

A- skala Bz—skd. a_i-skola Dl-skola ort med Järnvägshfbindelsa bebyggelse utan skola _ _ _ landsveg skolskjuts—läg ..... gammal gångväg od». klö—(jeatig

SVEG

x x x N *N— f// / | I HÅRJÅSSJÖN V

LILLH'ARDALD | OLINGDAL

_____ | " D xx P onRMo

555qu éosrmsm Cl HUGEN

Lillhärdals kommun, Jämtlands län, läsåret 1952—53

Lillhärdal

Lillhärdals kommun i Härjedalen ut- göres av mycket glesbebyggda skogs-, fjäll- och myrområden. Den odlade arealen är obetydlig och skogsbruket är den helt dominerande näringen. Total- arealen uppgår till 2453 km?, medan folkmängden endast är 1838 (1950). Invånarantalet per km2 är omkring 0,7.

Bebyggelsen är emellertid så starkt koncentrerad till kommunens huvudort, kyrkbyn Lillhärdal och dess närmaste omgivningar, att man inte kan tala om glesbygdsproblem av tillnärmelsevis samma proportioner som i Vilhelmina. All bebyggelse utom Storfjäten i nord— väst och I.övnäsvallen i väster —— jfr kartskissen _ ligger på ganska bekvämt skjutsavstånd från Lillhärdal. Barnen från Storfjäten skjutsas till Lillfjäten i Idre. Byn saknar bilvägsförbindelse med övriga delar av den egna kommunen

och länet, varför skolskjutsarna till Da- larna här är den enda naturliga lös- ningen. Barnen från Lövnäsvallen in- ackorderas i Lillhärdal.

Av kartskissen framgår att det för- utom A-skolan i Lillhärdal också finns en B2-skola i östansjö och en Dl-skola i Åsen. Båda skolorna ligger på 7—8 kmzs avstånd från tätorten och ganska nära varandra men på var sin sida om Orrmosjön, varför en sammanslagning är otänkbar. Statens sakrevision har emellertid påyrkat att Dl-skolan i Åsen skall indragas och barnen skjutsas till Lillhärdal. Åsens skola har f. n. 16 elever.

Inom Lillhärdals försöksdistrikt för enhetsskolan har man gjort experiment med att undervisa på högstadiet i de lägsta skolformerna. Vid utredningens besök vid Olingdals skola (indragen från hösten 1953 på grund av för lågt

barnantal) i maj 1953 pågick exempel— vis undervisning på högstadiet i tyska och engelska. Skollokalen var liten, trång och omodern och läraren fick ta alla utrymmen i sin egen bostad i an- språk för att kunna differentiera under- visningen för elever på olika stadier. Han anlitade emellertid fullt moderna hjälpmedel och undervisningsmetoder: korrespondenskurser, radio, magnetofon och grupparbete. Resultaten av under- visningen uppges vara mycket lovande för de högre klassernas del. Lärarens stora arbetsbörda gjorde det emellertid svårt att ägna tillräcklig tid åt barnen på nybörjarstadiet.

Ifråga om linjeuppdelningen i enhets skolans sista klasser är Lillhärdal han dikappat av sin ringa folkmängd, sin brist på industrier och andra stadsnä— ringar samt av sitt isolerade läge. Skogs-, jordbruks- och hushållslinjer i 9y är emellertid redan organiserade och i vår slutar den första kullen. Sär- skild skolförläggning med utrustning för skogsbruk finns vid Härjeåbron vid vägen Lillhärdal—Sveg.

Fördelningen av elever i klass 9 är följande:

9 a ........................... 11 9 y Hushållslinjen .............. 8 (flickor) Skogs-jordbrukslinjen ....... 9 (pojkar) 9 g ........................... 12

Sumlna 30

Säfsnäs

Bebyggelsen i Säfsnäs är av tre hu— vudtyper: gammal finnmarksbebyggelse med spridda torp och småbyar på stort avstånd från varandra, gammal bruks— bebyggelse, som lever kvar och till och med växer i omfång trots att bruken sedan länge är nedlagda, samt modern tätortsbebyggelse i kommunens huvud- ort, industrisamhället Fredriksberg.

Landarealen är ca 560 km? och in— vånarantalet är 2443, därav i tätorten

Fredriksberg 1277. Invånarantalet/km2 är 4,2.

I tätorten domineras näringslivet av ccllulosaindustri, byggnads- och trans- portarbete salnt servicenäringar. I kom- lnunen utanför tätorten dominerar där- emot skogsbruket. Jordbruket är obe— tydligt och helt av stödkaraktär.

I komnlunen fanns vid 30-talets bör- jan inte mindre äll 22 skolor med skol- hus. I skogsbygderna utanför bruksor- terna var då befolkningen betydligt större än för närvarande. Omkring 15 av kommunens skolor —— i dessa fall B3- och Dl-skolor (med en lärare och vart- annatårsintagning) låg ute i den gamla finnbcbyggelsen.

Den sista av dessa skolor fanns i Bråthöjden ca 10 km sydost om Fred- riksberg och nedlades våren 1953. Bråt— höjden ligger mitt inne i ett halvt by- liknande område med inbördes bilvägs- förbindelser utom just till platsen där skolan låg. Denna bebyggelse har ut- härdat avfolkningsperioden relativt väl på senare år dock till större delen tack vare inflyttade utlänningar.

Läsåret 1952/53 fanns inom Bråthöj- den—området 8 skolbarn. Under förut- sättning att skolskjutsar anordnades till Bråthöjden från tre bosättningar, Äcker- höjden, Laxtjärn och Nackarberget in- vid gränsen till Grangärde, skulle sko- lans fortsatta verksamhet ha kunnat motiveras med hänsyn till antalet skol- barn. Skolan hade emellertid mycket olämpliga lokaler och dålig lärarbostad samt var illa placerad inom bosättnings— området. En lämplig skoltomt skulle otvivelaktigt ha kunnat förvärvas, men detta skulle ha förutsatt nybyggnader både ifråga om skollokaler och lärar- bostad. Med hänsyn till det ringa och labila bcfolkningsunderlaget inom bo-

1 Ifråga om 9 g samarbetar Lillhärdal med Timrå försöksdistrikt, Västernorrlands län, där eleverna inackorderas.

inuti skolortstecken

Lövkulled anger skolform Frösaråsen |

/'

.X._.___-

Shädddnorp _— enkel skjutssträcka , = pendelskjutssträcka

Dymossen ' , möjlig skjutssträcka ] —— — — vid stegrat antal skolbarn ULRIKSBERG _ bosättningar, från X I vilka ev. skolbarn

. inackorderas

FREDRIKSBERG

Hösjöberget

Dunderberget

.. d d ..b I Ga Sjo "get Bråthöjden

Vatt— I Hökhöjden

X.L5karbågha11a 'x,

. Skjutsens Antal be— Skolområde Skolform Skolskjutsar längd i km rörda barn Fredriksbergs A Frösaråsen—Dymossen—Håen. 12 12 Lejen ....................... 10 2 Bråthöjden .................. 10 5 Gravendals- B1 Pendelskjuts ................. 9 20 Strömsdals Burhöjden ................... 5 5 Tyfors BS Kvarnberget ................. 5 6 Ulriksberg B3 Lövkullen ................... 7 10 Summa 60

sättningsområdet ansåg sig skolmyndig- heterna därför böra nedlägga skolan. Denna avveckling torde på lång sikt ge bättre stadga åt skolförhållandena för området. Från skogsbrukets sida be- dömes visserligen detta bosättningsom— rådes framtid ganska optimistiskt. Om— rådets centrala bebyggelse skall enligt uppgjorda planer bestå. Någon större ökning av befolkningsunderlaget och barnantalet torde man dock icke böra räkna med. Då avståndet till Fredriks- berg endast är ca 10 km, synes det möj- ligt att erhålla en god och bekväm ser- vice med skolskjutsar. Från de tre bo— sättningarna vid kommungränsen skjut- sas skolbarnen f. 11. till Abborrbergets skola i Grangärde, en sträcka på ca 18 km, alltså ungefär lika långt som till Fredriksberg. De tre bosättningarna har emellertid sina närmaste grannar på grangärdessidan om kommungränsen och har med dessa en viss bygemen- skap. Dct vore givetvis irrationellt att med skolskjutsar föra barn från samma by till avlägsna skolor i två olika kom- muner. Frågan om skjutsriktningen får avgöras efter prövning av en rad olika förhållanden inom båda kommunerna, såsom t. ex. skolformer, bebyggelseför— hållanden utefter de tilltänkta skjuts- vägarna och skjutskostnader. I det före- liggande fallet torde de två sistnämnda faktorerna ha tillmätts större betydelse än den första — folkskolestyrelser och folkskolinspektörer har därvidlag ock-

så att beakta vissa rekommendationer från Statens sakrevision.

Inom Säfsnäs kommun finns för när- varande folkskolor på fem orter, samt- liga gamla bruksorter. Antalet lärar- avdelningar är 17. Därav finns 11 i Fredriksberg, som har A-skola, d. v. 5. att i varje läraravdelning ingår elever från endast en klass. I Gravendal finns B2-skola, d. v. 5. att de sju klasserna är uppdelade på två läraravdelningar, en omfattar folkskolan och en småskolan. Genom ett speciellt arrangemang har emellertid Gravendal och Strömsdal fått en skolform, som i realiteten motsvarar Bl-formen, d. v. s. en läraravdelning omfattar småskolan, en klasserna 3—4 och en slutligen klasserna 5—6 och även 7.1 Vid skolan i Gravendal, som endast har lärare och klassrum för två avdelningar, undervisas småskolan och klasserna 5—7. Klasserna 3—4 under- visas i Strömsdal. Denna anordning bygger på -pendelskjutsar mellan de båda bruksorterna. Skjutsarna utgår från Gravendal och för med sig graven- dalseleverna i klasserna 3—4 till Ströms— dal, varefter den återvänder med ströms— dalseleverna i klasserna 1—2 och 5—7 Avståndet mellan de båda orterna är 9 km.

I Ulriksberg och Tyfors finns B3-sko- lor, d. v. s. skolor, som omfattar endast en läraravdelning och där intagning av

1 I Säfsnäs. Sjunde läsåret är eljest ofta eentraliserat.

elever sker vartannat år. Därigenom kommer skolorna att omfatta det ena året klasserna 1, 3, 5 och 7 och det andra klasserna 2, 4 och 6.

Ett sextiotal av kommunens skolbarn beröras av skolskjutsar. I tablån på s. 180 ges en översikt av skolformer och skolskjutsväsende inom kommunen läs— året 1952/53.

Barnen från fyra småbyar eller bo- sättningar väster och norr om Fredriks- berg inackorderas för närvarande i Fredriksberg, då deras antal är för lågt för att skolskjuts skall kunna anordnas.

En framräkning av det årliga antalet skolbarn inom samtliga Skolområden på grundval av mantalslängden för 1953 tyder på en anmärkningsvärd jämnhet i barnantalet under läsåren 1953/54— 1959/60. Resultatet av denna framräk- ning redovisas i nedanstående tabell. Hänsyn har ej kunnat tagas till föränd- ringar i årsklasserna genom in- och ut- flyttning eller mortalitet. Även B3-f0r— inernas vartannatårsintagning lämnas utan avseende.

Som synes har Strömsdalsområdet det svagaste underlaget, trots att barnen från Äckerhöjden, Laxtjärn och Nackar- berget, som nu skjutsas till skola i Gran— gärde kzn, inräknats. Det faktiska barn- antalet inom Strömsdals skolområde är f. 11. så lågt, 5 st., att en B3-skola inte kan försvaras. Såväl i Strömsdal som Gravendal beräknas en fast bebyggelse av ungefär nuvarande omfattning, ehuru

till stora delar förnyad. Man har goda skäl anta, att ålderssammansättningen i den nya bebyggelsen på dessa bruks— orter kommer att bli annorlunda än f. n. Bland annat torde barnantalet i Strömsdal just nu vara avsevärt lägre än som finns anledning att räkna som normalt. Större delen av de nuvarande familjebostäderna i Strömsdal bebos av pensionärer, medan den planlagda nya bebyggelsen skall ge plats för yrkes- verksamma arbetare, vars familjer gi— vetvis kommer att ha en annan samman- sättning än de nuvarande pensionärer- nas. Trots detta torde knappast finnas skäl att beräkna så stort barnantal, att någon högre skolform än B3 kan bli ak- tuell. Under sådana förhållanden före- faller det som om en fortsatt samord- ning av skolorganisationen för Ströms- dal och Gravendal skulle vara fördel— aktig för båda orterna —— inte minst med tanke på den större koncentration av skolväsendet, som kommer att krä- vas vid enhetsskolans genomförande. En sammanslagning av Strömsdals- och Gravendalsområdena till ett gemensamt skolområde underlättas genom det rela- tivt obetydliga avståndet mellan bruks- orterna. Huruvida pendelskjutsarna skall bestå som permanent anordning eller ej, blir givetvis i stor utsträckning beroende på skolornas lokalförhållan- den, barnantal etc. Pendelskjutssyste- met och den därav möjliggjorda under- visningen på båda orterna bör dock ej

9 årsklasser 7 årsklasser Bebyggelseområde 53— 54— 55— 56— 57— 58— 59— 53— 54_ 55— 56— 57— 58— 59— 54 55 56 57 58 59 60 54 55 56 57 58 59 60

Gravendalsl ........ 51 56 56 51 52 50 43 54 44 43 42 40 38 30 Tyfors' ............. 18 19 18 20 21 25 24 15 15 15 17 18 19 19 Strömsdalsl ......... 13 12 13 15 19 20 21 11 10 12 13 16 16 16 Ulriksbergs ......... 18 21 19 20 20 23 22 16 16 14 17 17 21 17 Sammanlagt 100 108 106 106 112 118 110 86 85 84 89 91 94 82

1 F. n. pendelskjutsar mellan Gravendal och Strömsdal.

vara en absolut förutsättning för sam- ordning av de båda skolområdena. En skola i Gravendal för södra delen av kommunen borde kunna ge god stadga och trygghet åt skolförhållandena sam- tidigt som skjutsvägarna dit skulle bli korta och bekväma. Nackarbergsbebyg- gelsen, som nu räknats till Strömsdals- området, borde vid fortsatt samordning mellan Strömsdal och Gravendal till- föras Ulriksbergs skolområde, främst därför att Nackarberg genom en ny skogsbilväg fått endast 8—9 km skjuts— avstånd till Ulriksberg.

Skolorganisationsfrågorna för Tyfors” och Ulriksbergsområdena förefaller enk— la och påtagliga. Skolområdena sam- manfaller här helt med bebyggelseom— rådena, inom vilka numera alla bosätt- ningar är åtkomliga för skolskjutsar. Som framgår av tablån på s. 181 sy- nes skolbarnsantalet på var och en av dessa orter ganska säkert hålla sig om- kring siffran 20, vilket ger gott under- lag för B3-skolor.

Den centrala bebyggelsen inom båda områdena kommer att bestå och för- stärkas, dock knappast i sådan utsträck- ning att barnantalet kan komma att räcka som underlag för någon av de nuvarande högre skolformerna. Därest enhetsskolans genomförande, såsom ti- digare ifrågasatts, skulle medföra B3- formens avskaffande och ytterligare centralisering, står alltså skolorna i Ty- fors och Ulriksberg i farozonen.

Bebyggelsefrågorna och skolan Avfolkningen av skogsbygderna har givetvis inte endast medfört en kon- centration av skolväsendet utan även en koncentration av bebyggelsen. Men skolväsendets centralisering har gått och kommer med all sannolikhet att gå väsentligt snabbare. Vid enhetsskolans genomförande torde det bli nödvändigt att centralisera undervisningen inom

ganska stora distrikt. I första hand kommer det att gälla klasserna 7—9 eller flera klasser, såsom t. ex. 5—9. Efter centraliseringen av de högre klas— serna kommer på många platser barn— antalet i klasserna 1—6, ibland möjli— gen klasserna 1—4 eller andra variatio- ner, inte att bli tillräckligt stort för att en s. k. bygdeskola skall kunna upp- rätthållas. På det sättet kan en nöd- vändig partiell centralisering fram- tvinga en total centralisering.

I denna situation är det påtagligt att man vid avgörandet av skogsbygdens bebyggelsefrågor bör ta mycket stor hänsyn till skolproblemen. Detta har också skett i allt större utsträckning. Inom storskogsbruket märkes en tyd- lig strävan att koncentrera bebyggelsen till mera livskraftiga och välbelägna orter med goda kommunikationer. Stor- skogsbruket har i detta fall ett mycket stort inflytande på såväl bebyggelse- som skolfrågornas framtida utveckling, eftersom storskogsbruket äger de största domänerna inom glesbygderna. Bonde- skogsbrukets skogsskiften är i stor ut- sträckning bättre belägna i förhållande till samlad bebyggelse, men det finns också bondeskogar i de extrema gles- bygderna.

I föregående kapitel har redogjorts för vissa förhållanden inom Vilhelmina skoldistrikt. Att behovet av större kon- centration av bebyggelsen där är på- taglig inom stora områden belyses bland annat av det höga antalet inac- korderade skolbarn och de mångenstä- des mycket långa och tillkrånglade skol- skjutsvägarna. I det på s. 174 relate— rade exemplet, Siksjö-Rismyrslidens skolområde, hänger en eventuell kon- centration av bebyggelsen inte på stor- skogsbruket utan på om enskilda små- brukare i Brattmyrberg, Gransjöriset, Gransjö, Mårtensliden, Rismyrsliden m. fl. småorter vill realisera sina går—

dar. Vid en nedläggning av bebyggelsen får givetvis gårdarna endast sitt värde som okultiverad skogsmark. Det är na— turligt att enskilda småbrukare har mycket svårt att ta dessa realisations- förluster, och därför sker nedläggning- en av de mera illa belägna gårdarna oftast vid generationsskiften. Ibland kan den större rörelsefriheten för storskogs— bruket leda till att domänverket och bolagen kan flytta sin del av bebyggel- sen till mera välbelägna platser, varige- nom den kvarvarande småbrukarbebyg- gelsen blir förtunnad och dess tillgång till samhällelig service i form av skolor och skolskjutsar blir ytterligare för- sämrad. Ibland kan emellertid förhål- landet vara det rakt motsatta. Stor- skogsbruket kan, genom att koncentrera eller skapa helt ny bebyggelse i anslut— ning till en gammal tynande småbrukar- by, väsentligt förbättra hela bygdens si— tuation såväl i fråga om skolväsendet som allmän trivsel och trygghet.

Norrlandskommittén har i den i and- ra kapitlet refererade »Skolgången för barn i Norrlands glesbygder» (SOU 1949: 3) framhållit följande: »Den dju— past liggande bakgrunden till att har- nens skolgång inom stora områden av Norrland är förenad med sådana olä- genheter ur social synpunkt, som här- ovan helysts, är att finna i den rådande glesbebyggelsen. Skolförhållandena lik- som så många andra förhållanden, som äro av grundläggande betydelse för människans trivsel på en viss plats, kunna icke ordnas tillfredsställande i trakter med utpräglad glesbebyggelse. En fortgående koncentration av be- byggelsen ter sig därför önskvärd, icke minst med hänsyn till skolväsendets organisation.»

Utredningen delar helt Norrlands- kommitténs uppfattning i detta hänse— ende. Sedan 1949, då kommittén avgav sitt principbetänkande, har dock en på

sina håll betydande koncentration av bebyggelsen skett, Exemplen från Vil— helmina, vilka torde vara giltiga för stora delar av Västerbotten och Norr- botten, visar emellertid att koncentra- tionen av bebyggelsen i många fall är mycket svårgenomförbar och även om den med Viss sannolikhet slutligen kom- mer till stånd, så kommer det hela att ta mycket lång tid i anspråk _ så lång tid att man vid organisationen av skol— väsendet ofta icke alls kan räkna med den. Detta gäller alltså de extrema gles- bygderna i Övre Norrland. Inom vissa andra skogsbygder, t. ex. Lillhärdal —— jfr s. 177 —— finns sedan gammalt en viss koncentration av bebyggelsen, som gör skolfrågorna mindre svårlösta.

I den gamla mellansvenska finn- och bruksbygden finns en äldre typ av punktbebyggelse än den övre norrländ- ska. Utredningen har varit i tillfälle att närmare studera denna bebyggelse i Säfsnäs kommun — jfr s. 178 ff. Ut- vecklingen i dessa bygder under de se- naste tjugo åren har oavbrutet gått mot en förtätning av bebyggelsen i och i omgivningarna till de gamla bruksor- terna. Denna utveckling har tydligen gått snabbare och längre i de fall då skogar och stödjordbruk ägts av skogs- bolag. Som framgår av föregående ka- pitel har det emellertid visat sig att be- byggelsen på många av de gamla bruks- orterna, trots att den är livskraftig och synes Välplanerad från skogsbrukets synpunkt, icke har tillräckligt befolk— ningsunderlag för högre skolform än den nuvarande BB-formen eller dess framtida motsvarigheter. Skulle B3- skolorna nedläggas, finge man antingen mycket långa skolskjutsvägar eller om— fattande inackorderingsverksamhet som följd. Detta aktualiserar frågan om skol— resp. bebyggelseplaneringarnas målsättningar. Dessa målsättningar mås- te enligt utredningens mening samord-

nas. Bebyggelsen bör koncentreras så mycket som möjligt för att ge invånar- na trygghet och god service i olika av— seenden, kanske isynnerhet ifråga om barnens skolgång. Men bebyggelsen kan inte utformas enbart med hänsyn till dessa önskemål. Det primära för all bebyggelse är givetvis de ekonomiska förhållandena inom de områden där bebyggelsen lokaliseras. Vägväsendets och kommunikationsmedlens utveckling under senare år har möjliggjort kon- centrationer av bebyggelsen inom sko- garna, som tidigare varit helt otänkba- ra. Men bebyggelsen kan inte koncen- treras så starkt att det uppstår alltför stora och obekväma avstånd till vik- tiga arbetsplatser på olika håll. Det skulle medföra ekonomiska förluster för skogsbruket och stora personliga olägenheter för arbetskraften, som an— tingen måste finna sig i att tillbringa långa tider av arbetsåret i skogsstatio— ner eller alltför långa och ansträngan- de personaltransporter dagligen. Möjlig- heterna att koncentrera bebyggelsen är givetvis också högst olika beroende på en mångfald lokala faktorer.

Det synes nödvändigt att vid skol- planeringen och skogsbrukets plane- ring de berörda parterna i största möj- liga utsträckning går varandra tillmö- tes. Om man inom vissa trakter icke kan koncentrera bebyggelsen i så stor utsträckning att befolkningsunderlagct kommer att räcka till för högre skol- form än B3, så synes denna skolform böra bibehållas eller efterträdas av an- nan skolform, som kräver samma be- folkningsunderlag. I annat fall torde följderna för skogsbygderna kunna bli mycket allvarliga. De i föregående ka- pitel berörda exemplen från Säfsnäs, Ulriksbergs- och Tyforsområdena är efter de sista årens utbyggnad av väg- nätet väl avgränsade och utrustade och har av allt att döma ganska stabilt be—

folkningsunderlag. Under förutsättning att ingen ytterligare avfolkning sker och att näringsliv, bebyggelse och be- folkning utvecklas enligt skogsbrukets beräkningarl, så ter det sig orimligt att genom ingrepp i skolfrågan äventyra den fortsatta utvecklingen och trivseln inom dessa bebyggelseområden.

Enhetsskolans genomförande kom- mer att kräva en koncentration av de högre klasserna. Det är emellertid an— geläget att i sådana fall som de här dis- kuterade, möjligheter skapas att bibe- hålla folkskolan för de 6 lägsta klasser- na inom bebyggelseområdena. Det bety- der att skolorna minskas med sjunde klassens barnantal i sådana skoldistrikt där inte 7:e klassen redan nu är centra- liserad. Detta kan givetvis göra under- laget mera vacklande än f. n. men ifrå- ga om bebyggelse, som är av mera vitalt intresse för skogsbruket, torde förstärk- ningar kunna åstadkommas, som kan kompensera den tidigare avgången från bygdeskolorna.

Synpunkter och frågeställningar Glesbygdens skol- och undervisnings- former

Skolkommissionen och senare 1950 års riksdag har uttalat sig för ett slo— pande av de lägsta skolformerna allt- så förutom undantagsformerna även B3-f0rmen _— vid enhetsskolans genom- förande. I föregående avsnitt framförda exempel visar, att ett generellt slopande av de lägsta skolformerna eller motsva- righeter till dem skulle medföra, att Skogsbygdernas skolproblem bleve be- tydligt mera komplicerat. I de närmast föregående kapitlen har visats att be- byggelse med B3-skolor kan vara livs- kraftig och välplznerad och i skilda avseenden ge trivsel och trygghet åt in—

1 En utförlig redogörelse för bebyggelse- planeringen ges i den ovan berörda särskilda Säfsnäsundersökningen — s. 231 ff.

vånarna, samtidigt som den från skogs- brukets rent ekonomiska synpunkter är välbelägen. Å andra sidan är det obe- stridligt att vissa skolor i skogsbygder- na har ett alltför klent befolkningsun— derlag för att deras fortsatta existens skall kunna försvaras. Skolor, vars elev— antal år efter år står och vacklar mel- lan fem och tio och där indragningsho- tet ständigt är överhängande, kan icke ge den stadga och trygghet i skolför- hållandena, som skogsbygdens invånare bör ha rätt att kräva. Det är mycket vanligt, att dessa svagare skolor har dåliga lokaler med klen utrustning och dåliga lärarbostäder. Skolornas osäkra framtid gör lärarfrågan kritisk, det fö- rekommer ständiga lärarbyten och det är förklarligt, att dessa skolor sällan kan konkurrera om de bästa lärarna. Det är också orimligt att begära, att kommunerna och skolmyndigheterna skall satsa pengar på en god utrustning till dessa alltför osäkra objekt. Utred- ningen finner därför tendensen att cen- tralisera de svagaste skolorna i de läg- sta skolformerna riktigt. Däremot sy- nes det vara orimligt att — vilket skulle kunna bli följden av 1950 års skolbeslut _— bortrationalisera även de välbesatta och vällokaliserade BB-skolorna. Sko- lor, som har 15—20 elever och där en centralisering skulle medföra obekväma skjutsförhållanden eller inackordering, synes inte bara böra bibehållas utan även ges en fullt modern och ändamåls- enlig utrustning ifråga om lokaler, lä- rarbostäder och pedagogiska hjälpme- del. Däremot bör ett elevantal under 12—15 elever endast förekomma i un— dantagsfall. Eljest synes man kunna be- fara, att de osäkra förhållandena för skolorna i de lägsta skolformerna kon— serveras. Utredningen har underhand erfarit, att de centrala skolmyndighe- terna numera övergett tanken på att helt avskaffa Bål—skolan, i varje fall inte

utan att föreslå införande av moderna motsvarigheter till denna skolform. Hänsyn har härvidlag tagits även till andra glesbygder än skogsdistrikten, t. ex. skärgården och vissa jordbruks— bygder.

Bakom skolkommissionens ställnings- tagande ifråga om de lägsta skolfor- merna låg en omsorgsfull prövning av de skolorganisatoriska och pedagogiska problemen. Med enhetsskolan som ge- mensam och för hela landet likvärdig elementarskola, kommer det att ställas krav, som de lägsta skolformerna svår- ligen ansågs kunna fylla. Dl-skolornas och de övriga undantagsformernas suc— cessiva avskaffande torde det icke råda några delade meningar om. Även ifråga om BB-formerna kan allvarliga olägen- heter konstateras. Vartannatårsintag- ningen fördröjer skolgången för varan- nan årskull ett år. Vidare kan, genom inflyttningar av barn i »orätta» åldrar, läraravdelningarna komma att bestå av inte endast de klasser som beräknats i organisationsplanen, 1, 3 och 5 (ev. också 7) eller 2, 4 och 6, utan också av enstaka elever i andra klasser. Det är alltså inte ovanligt att lärare i BB-sko- lor måste undervisa i fyra och fem klasser istället för tre. Detta försvårar givetvis situationen för läraren och gör, att den tid han kan ägna åt varje klass blir både minskad och splittrad.

Erfarna skolmän har dock framhål- lit, att B3-formen under gynnsamma omständigheter kan ge goda resultat. Vid enhetsskolans genomförande för- utsättes språkundervisning från femte klassen. Detta innebär, att B3-skolorna i alla avseenden måste rustas upp för att kunna motsvara de stora krav som kommer att ställas. Särskilt med hän- syn till de nya pedagogiska hjälpmedel man numera har i radio, tråd- och bandinspelningsapparater, korrespon— denskurser, bildband och film synes

skolreformen kunna anpassas efter så— väl den moderna glesbebyggelsen som enhetsskolan.

Skolskjutsar och inackordering

Med den nuvarande bebyggelsen i glesbygderna är ett avskaffande av skol- skjutssystemet absolut omöjligt. De stän— digt förbättrade vägförhållandena och nya goda kommunikationsmedel talar istället för att skolskjutsarna kommer att öka i omfattning. En noggrann plan- läggning av bebyggelsen och ett effek— tivt samarbete mellan skolan och skogs— bruket bör emellertid göra det möjligt att i åtskilliga fall placera bygdeskolor så, att skolskjutsar under de 3—6 första skolåren kan undvikas.

Skolskjutsarnas nackdelar har tidi- gare berörts. I och för sig är inte en bil- eller bussresa på 5—20 km någon större påfrestning för friska barn. Men väntetiderna i skolorterna, på uppsam- lingsställen eller hållplatser kan bli ganska påfrestande, i synnerhet för mindre barn. Det finns, som tidigare nämnts, vissa möjligheter att genom extra skolskjutsar eller en ledig dag i veckan för småskolebarn undvika att de minsta får vänta i timtal på de äldre barnen, som har mera omfattande un— dervisning. Men timslånga väntetider för skolbarn i alla åldrar förekommer fortfarande. Gällande bestämmelser och anvisningar hindrar ibland att skol- skjutsar utgår till från kommunikations- synpunkt välbelägna platser, emedan skjutskostnaderna beräknas överstiga inackorderingskostnaderna. Det kan ifrågasättas om inte en avsevärd upp- mjukning här borde ske, så att man inte tvingar fram en inackordering av barn, som befinner sig inom bekvämt skjuts- håll.

Norrlandskommittén framhöll, att barnen borde ha möjligheter att vid skolskjutsarnas uppsamlingsplatser eller

hållplatser tillbringa väntetiden inom- hus eller i varje fall i skydd för regn, snö och blåst. I många fall torde denna fråga ha fått sin lösning, men det finns också exempel på att barnen måste till- bringa väntetiden ute i ur och skur. Om det inte vid skjutsarnas uppsam— lings- eller hållplatser finns bebyggelse, där barnen har möjligheter att vänta inomhus, torde det vara nödvändigt att skolstyrelserna inrättar lämpliga enkla vänthytter, som kan ge ett nödtorftigt skydd.

Ifråga om alltför långa och inveck- lade skolskjutsar kan det diskuteras om inte inackordering skulle vara att före— dra. Skolskjutsar från bebyggelse, som ligger mer än 25 km skjutsväg från skolorten, torde i allmänhet få anses vara för långa. Men det är givetvis ytterst svårt att sätta generella gränser.

Inackordering av skolbarn är liksom skolskjutsarna en tvingande nödvändig- het inom stora glesbygdsområden. I motsats till skolskjutsarna torde dock inackorderingsverksamheten vara på retur, vilket i första hand beror på väg— väsendets och kommunikationsmedlens utveckling. Ett avskaffande av inackor- deringssystemet är dock utom räckhåll f. n. Enhetsskolans genomförande som i varje fall kommer att kräva centrali- sering av högstadiet, klasserna 7—9, medför åtskilliga nya inackorderings- problem. Eleverna i högstadiet kommer emellertid att vara i 13—16-årså1dern och deras eventuella inackordering tor- de då för föräldrarna te sig mindre vansklig än tidigare. Särskilt under de första skolåren måste inackorderingen betecknas som ett ofta visserligen nöd- vändigt men ändå mycket allvarligt in- grepp i och avsteg från naturliga hem— och familjeförhållanden. Dessbättre tor- de man numera ha lyckats sanera de missförhållanden, som tidigare präglat särskilt en del enskilda övre norrländ-

ska inackorderingshem. På sina håll har man svårigheter att finna hem, där man vill åta sig inackordering. Enligt vad utredningen inhämtat nödgas kom- munerna ibland för inackordering i en- skilda hem betala priser, som avsevärt Överstiger av vederbörande länsstyrelse såsom skälig ansedd kostnad, på vilken statsbidrag med 80 % utgår. I sådana fall, då inackorderingen endast gäller ett mindre antal barn, såsom t. ex. i Säfsnäs kommun, är de enskilda inac- korderingshemmen de enda tänkbara. Anläggande, skolhem skulle bli alltför dyrbart.

Skol/rågun och skogskommunernas ekonomi

En mycket stor del av kostnaderna för folkskoleväsendet bestrides med statsmedel. Tidigare har nämnts att skolskjuts- och inackorderingsverksam- heten åtnjuter statsbidrag med 80 % av en såsom skälig ansedd kostnad. Även statsbidragen till övrig verksamhet är i regel bestämda enligt principen att en viss del av kostnaderna betalas av sta- ten, resten av kommunerna själva oav- sett deras resurser. Ifråga om byggnads- verksamheten och skolmåltiderna är emellertid statsbidragsreglerna konstru- erade så att den kommunala insatsens storlek är avhängig av kommunernas ekonomiska bärkraft. Trots detta vilar skolkostnaderna med mycket olika tyngd på olika kommuner. För utredningen har från skilda håll påvisats att skolkost- naderna är särskilt kännbara för kom- munerna i glesbygderna och att det där- för hos dessa kommuner finns stor be- nägenhet för skolindragningar, så snart dessa indragningar ger en besparing. Man synes därvid inte alltid ha beaktat frågan hur indragningarna på lång sikt kan bedömas inverka på näringslivet. Befolkningen inom en för skogsbru—

underhåll och drift av_

ket nödvändig bebyggelse torde ofta ge- nom skolans indragande få ökad be- nägenhet för flyttning. Detta försvårar arbetskraftsrckryteringen och försäm- rar näringens och på något längre sikt också kommunens ekonomiska situa- tion. Kommunernas ekonomiska belä_ genhet synes också återverka på sko- lornas utrustning och standard. Gles- bygderna kommer därigenom lätt i en slags undantagsställning, som utifrån alla synpunkter är ytterst beklaglig. Ut- redningen anser dock att för närmare granskning av dessa problem krävs spe- ciell sakkunskap och har därför endast sökt utröna i vad mån skolkostnaderna kan anses vila med särskild tyngd på skogskommunerna.

Skolöverstyrelsen har ställt vissa uppgifter om landskommunernas ut- taxering för folkskolan beskattningsåret 1952 till utredningens förfogande. Siff- rorna visar många variationer, och skiftande förhållanden har givetvis på- verkat uttaxeringen. Men det synes dock genomgående vara så att tätorter (t. ex. köpingarna) och tätbebyggda kommu- ner i övrigt har den lägsta uttaxeringen till folkskoleändamål per skattekrona. De drygaste skolkostnaderna i förhål- lande till skatteunderlaget uppvisar de typiska glesbygdskommunerna i Övre Norrland. Följande kommuner hade en uttaxering för skoländamål på 8 kronor och däröver:

Skatte— Uttax. lindr. för folksk. per skattekr. Pajala, Norrb.] ....... 12: 19 7: 82 Hietaniemi, Norrb. ]. . . 11: 78 14: 77 Junosuand,o Norrb.1.. . 11:32 9: 48 Tärendö. Norrb. ] ...... 10: 53 7: 50 Korpilombolo, Norrb. ]. 10: 18 20: 23 Övertorneå, Norrb. 1. . . 10: 14 10: 19 Rätan, Jämthl ........ 9: 85 —— Karl Gustaf, Norrb. l.. . 8: 88 8: 79 Vilhelmina 1k,Västerb. 1, 8: —: 16

Tabell 12. Skattelindring, beviljad 1951 för kalenderåret 1952, för synnerligt skattetyngda kommuner

Antal skatte— Skatte- Skatte- Hela kom- . kronor 1951 lindr.-bidrag lindring per munata ut- Ixommun årstaxeringar Hela bel. skattekrona debiteringen 1 2 3 4 Västernorrlands län Noraström .................... 43 328 3 754 0,09 17,41 Gideå ......................... 23 391 5 365 0,23 15,60 Trchörningsjö .................. 17 749 4 018 0,23 19,75 Jämtlands län Hotagen ...................... 10 595 7 258 0,69 17,20 Västerbottens län Bjurholm ..................... 55 949 9 816 0,18 17,95 Sävar ......................... 30 887 22 686 0,73 17,45 Lövånger ..................... 44 748 20 945 0,47 16,80 (Burträsk mze .................. 23 499 1 406 0,08 2,00 Tärna ........................ 17 341 22 394 1,29 17,80 Vilhelmina .................... 80 009 12 739 0,16 18,00 Norrbottens län Hortlax ....................... 50 971 49 637 0,97 16,85 Norrfjärden ................... 44 569 97 943 2,18 17,40 Älvsby ........................ 78 662 9 094 0,12 16,60 Råneå ........................ 92 203 322 481 3,50 19,45 Överkalix ..................... 80 704 631 771 7,83 19,40 Töre .......................... 55 354 143 062 2,58 18,40 Nedertorneå ................... 41 511 201 615 4,86 19,00 Karl Gustav ................... 27 959 245 961 8,79 16,20 l—Iietaniemi .................... 22 612 334 091 14,77 18,00 Övertorneå .................... 65 112 663 689 10,19 18,30 Korpilombolo .................. 29 587 598 648 20,23 16,25 Tärendö ....................... 21 202 159 047 7,50 17,63 Pajala ........................ 55 952 437 516 7,82 18,50 Junosuando ................... 14 677 139 092 9,48 17,66 Karesuando ................... 8 053 87 166 10,82 17,20

Till samtliga dessa kommuner utom Rätan i Jämtlands län utbetalades, som framgår av tablån, statliga skattelind- ringsbidrag 1952. Tabellerna 12 och 13 visar dels vilka skogskommuner, som åtnjöt skattelindringsbidrag, dels skat- telindringens betydelse i enskilda kom- muner 1952 och 1953.1 I kolumn 4 anges den faktiska utdebiteringen sedan kom- munen tillgodogjort sig skattelindring- en. För att täcka kommunens omkost- nader skulle, därest skattelindring icke utgått, den faktiska utdebiteringen ha blivit summan av beloppen i kolum- nerna 3 och 4. Av de i det föregå- ende nämnda kommunerna med hög

uttaxering till folkskolan synes skatte— lindringsbidraget 1952 ha överstigit skolkostnaderna endast i de mest skatte- tyngda kommunerna, Hietaniemi, Kor- pilombolo och övertorneå. Det stora flertalet skogskommuner åtnjuter, trots höga utdebiteringar till folkskolan, icke skattelindringsbidrag. Det ovan nämn- da från skolöverstyrelsen inhämtade materialet om utdebitering till folksko— lan 1952 innehåller uppgifter för 890 av rikets 904 landskommuner. Följande

1 Tabell 13 visar att skatteunderlaget 1952 genomgått en mycket markant förbättring. Orsaken är 1951 års synnerligen goda skogs- konjunkturer.

Tabell 13. Skattelindring, beviljad 1952 för kalenderåret 1953, för synnerligt skattetyngda kommuner

Kommun

Antal skatte— kronor 1952 års taxering

Skatte- lindring Hela beloppet

Skattelind- ring per skattekrona

Hela kom- munala ut- debiteringen

1 2 ' 4

Västernorrlands län Att mar Noraström ....................

50 998 62 388

5 948 6 548

17,50 17,20

Norrbottens län Hortlax ....................... Norrfjärdcn ................... Råneå ........................ Överkalix ..................... Töre .......................... Nedertorneå ................... K arl Gustav ................... Hietaniemi ................... Övertorneå .................... Pajala ........................ Tärendö ...................... Korpilombolo .................. Karesuando ...................

78 036 71 124 146 875 152 603 83 688 60 640 40 488 40 556 106 626 103 255 39 993 59 785 12 010

1 741 9 581 9 347 677 11 248 119 476 175 084 109 324 221 848 21 494 611 128 835 81 761

0,02 0,13 0,06 0,004 0,13 1,97 4,32 2,70 2,08 0,21 0,02 2,16 6,80

16,50 17,00 18,40 17,40 18,80 16.70 15,00 18,00 17,30 17,85 17,70 16,25 17 00

tablå visar de berörda kommunernas fördelning med hänsyn till uttaxering- ens storlek:

fiska områden framgår av tablå överst på s. 190.

Inom norra Sverige hade över hälften (53,7 %) av samtliga landskommuner hög uttaxering till folkskolan, medan motsvarande siffra för södra Sverige endast var 15,1 %.

Av de 235 landskommunerna med hög uttaxering hade 142 eller 60,4 % över hälften av den yrkesverksamma befolkningen inom jordbruk med bi— näringar och 164 eller över 70 % hade mer än 45 % av den yrkesverksamma befolkningen inom dessa näringar. Av hela rikets förvärvsarbetande befolk-

Antal kommuner

50; 99 4 100—149 51 150—199 149 200—249 170 250—299 155 300—349 126 350—399 68 400—449 62 450—499 39 500—549 24 550—599 13 600 och däröver 29 890

Uttaxering i ören

Utredningen har med hjälp av 1950 års folkräkning försökt att något belysa den näringsmässiga strukturen hos de av dessa kommuner, som redovisar den högsta uttaxeringen till folkskolan. Det har därvid synts lämpligt att såsom »kommuner med hög uttaxering till folkskolan» beteckna dem som för än- damålet uttaxerar 350 öre och mera pr skattekrona. Dessa kommuner utgör 235 stycken eller drygt en fjärdedel av hela antalet. Fördelningen på olika geogra-

ning kom 1950 25,5 % på jordbruk med binäringar.

Av hela antalet kommuner med hög uttaxering till folkskolan fanns 137 eller 58 % inom de sju största skogs- länen (: Norra Sverige), medan 98 fördelade sig på de 17 övriga länen.

Det är inte bara så att flertalet kom- muner med hög uttaxering till folksko- lan finns i norra Sverige. Inom norra Sverige har det största antalet kommu-

Totala anta- Antalet kommuner Områden let lands- med hog uttaxering kommuner Absoluta tal Relativa tal Norra Sverige Övre o. mell. Norrland1 ..................... 128 96 75,0 % Mellansverige2 ............................. 127 41 32,3 % Södra Sverige Östra Svealand3 ............................ 146 14 9,6 % Götaland .................................. 503 84 16,7 % Hela riket 904 235 26 %

1 Övre och mellersta Norrland = Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands o. Västernorrlands ]. ” Mellansverige = Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. 3 Östra Svealand = Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län.

ner med hög uttaxering till skolända- mål också ett högt antal förvärvsarbe- tande invånare inom jordbruk med bi- näringar. I norra Sverige är i regel kommuner med hög andel av den yr- kesverksamma befolkningen inom jord- bruk med binäringar typiska skogs- kommuner med omfattande glesbygder. Detta torde också gälla ifråga om vissa delar av södra Sverige, särskilt delar av Götaland. De relativt höga siffror- na för denna landsdel jfr tablån här- ovan härrör sig framförallt från skogslänen och vissa kustlän med stor skärgård.

En undersökning av hur uttaxeringen för folkskolan korresponderar med de näringsmässiga förhållandena visar att uttaxeringen tenderar att stiga alltef- tersom antalet yrkesverksamma inom jordbruk med binäringar ökar. Som framgår av nedanstående tablå är tren- den tydlig och obruten, ehuru skillna- den i den genomsnittliga uttaxeringen

Jordbruk med hinä- Antal Genom- ringar. Andel i den k snittlig yrkesverksamma ommu— uttax. till befolkningen ner folkskolan 35 % och därunder. . 21 4,19 36—45 % .......... 50 4,34 46—55 % .......... 55 4,78 56—65%.......... 77 4,90 66 % och däröver .. . 32 5,22

för folkskolan inte är större än 1,03 kr mellan högsta och lägsta gruppen.

Förslag och rekomendationer

Såsom redan framhållits jfr s. 161 _ anförde ecklesiastikministern i 1950 års skolproposition »att en spe- cialutredning i sinom tid kan befinnas påkallad rörande skolväsendets ordnan- de i vissa glesbygder». Utredningen borde dock, framhöll ecklesiastikminis- tern, anstå tills enhetsskolans detalj- konstruktion utprövats. Med hänsyn till att hela enhetsskoleorganisationen be- finner sig på försöks- och uppbygg- nadsstadiet torde tidpunkten för denna utredning ännu inte vara inne. En un— dersökning rörande möjligheterna till utjämning av skolkostnaderna mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse synes också vara angelägen. Denna fråga lär dock knappast kunna brytas ut från kommunernas finansfrågor i stort. I denna promemoria har emellertid be- rörts en rad konkreta frågor, där det i avvaktan på en lämplig tidpunkt för mera omfattande utredningar torde vara möjligt att genom skolmyndighe— ternas prövning åstadkomma lösningar under hand. Sådana frågor är t. ex.

överläggningar i lokaliseringsfrågor mellan skolmyndigheterna och närings— livet i skolbygderna,

bibehållande av skolor motsvarande B3-formen i sådan glesbebyggelse, som har gott och jämnt befolkningsunderlag för denna skolform och där en centra- lisering skulle medföra obekväma skjutsförhållanden eller inackordering,

uppmjukning av gällande bestämmel- ser och anvisningar för skolskjutsar i så måtto att barn bosatta inom bekvämt skjutsavstånd från skola icke behöver inackorderas,

frikostigare bidrag till extra skol- skjutsar för att minska väntetider för skjutsade barn. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad hem- ställer därför att skolöverstyrelsen får i uppdrag att med beaktande av de syn- punkter, som framförts i denna prome- moria, vidtaga erforderliga åtgärder och att nödvändiga resurser härför ställes till överstyrelsens förfogande. Stockholm den 21 september 1954.

Gust. Vahlberg

K. A. Annell

Arne Duas-Otterström

Charles Winroth

Gösta Hallmans Otto Westling

Karl G. Zimmerman

/ Lambert Sunesson

Översikt över folkskolans skolformer

Eleverna erhålla undervisning hela den stadgade årliga lärotiden (heltidsläs- ning). Undervisningen bestrides i förs- ta och andra klassen av lärare, som avlagt småskollärarexamen eller folk- skollärarexamen, och i Övriga klasser i regel av lärare, som avlagt folkskol- lärarexamen. I den mån särskilda före- skrifter därom utfärdas, undervisar lä- rare, som avlagt småskollärarexamen, A-formen (Aa). Skolor, där varje klass utgör minst en läraravdelning, vilken på samma gång utgör en under— visningsavdelning. Folkskolestadiet be— tecknas med A, småskolestadiet med a. B-formerna. Skolor, där två eller flera klasser gemensamt bilda en läraravdel- ning, vilken också utgör en undervis- ningsavdelning. Sjunde klassen och eventuellt förekommande högre klas— ser förutsättas i regel vara centralise- rade till läraravdelningar av A-typ. Första B—formen (Blb). Skolor, där småskolestadiet bildar en läraravdel- ning och folkskolestadiet två lärarav- delningar, av vilka senare den ena om— fattar tredje och fjärde klassen, den andra, femte och sjätte samt eventuellt sjunde klassen. Folkskolestadiet beteck- nas med Bl, småskolestadiet med b. Andra B—formen (B2b). Skolor, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning. Folkskole- stadiet betecknas med B2, småskolesta— diet med b. Tredje B-formen (B3). Skolor, där

småskolestadiet och folkskolestadiet tillsammans bilda en läraravdelning och där nybörjare intagas blott vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året första, tredje och femte samt eventuellt sjunde klassen och and- ra året andra, fjärde och sjätte klassen.

Anmärkningar till översikten

I översikten hava endast sådana skolformer upptagits, som finnas i stör- re antal och kunna betraktas som sär- skilt typiska. De från dessa mera avvi— kande formerna, vilka alltjämt före- komma (undantagsformer), äro dels skolor med halvtidsläsning (C-form), som få upprätthållas, endast där hel— tidsläsning icke kan anordnas, dels mindre folkskolor (D—form), som få fö— rekomma, endast där skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att särskild folkskola ej skäligen kan upp- rättas. I C-formen (Cc) bilda småskole- stadiet och folkskolestadiet var sin lä- raravdelning liksom i andra B—formen, men varje läraravdelning är fördelad på två undervisningsavdelningar, som undervisas vardera varannan dag. Folk- skolestadiet betecknas med C, småskole— stadiet — som här har kunnat om- fatta tre läsår —- med c. D-formen kän- netecknas därav, att undervisningen på såväl småskolestadiet som folkskolesta— diet bestrides av lärare med småskollä- rarexamen, men den är-i övrigt anord— nad som B3-formen.

P. M. angående utnyttjandet av jordbrukstraktorer m. fl.

dragfordon inom skogsbruket

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad, som har till uppgift att söka finna vägar till en tryggad arbetskraftsförsörjning för skogsbruket och en jämn sysselsätt- ning för skogsarbetarna, har under sitt arbete vid flera tillfällen blivit anmo- dad vidtaga åtgärder för att underlätta utnyttjandet av jordbrukstraktorer m. fl. dragfordon inom skogsbruket. I skrivelse den 17 april 1952 har sålunda Svenska Skogs- och Flottningsarbetare- förbundet hemställt, att utredningen till behandling måtte upptaga bestämmel- serna angående trafiktillstånd för skogs- körslor med traktorer, jeepar och lik- nande fordon samt ifrågavarande be- stämmelsers tillämpning. Skogsbrukets motortransportkommitté, som är ett samarbetsorgan för Föreningen Skogs- arbeten, Värmlands och Västra Bergsla- gens Skogsarbetsgivareförening, Kungl. Domänstyrelsen, Sveriges Skogsägare- föreningars Riksförbund och Svenska Lantarbetsgivareföreningen, har fram- fört liknande synpunkter. Under de re- sor utredningen företagit i olika delar av landet har även uppmärksamheten riktats på nämnda spörsmål.

Skogs- och Flottningsarbetareförbun— det framhåller i sin skrivelse att man inte kan tänka sig »att de små jordbrukarna i de norra delarna av vårt land kunna hålla traktorer för sina jordbruk om de inte enligt gammal hävd vissa tider av året kunna taga utkomst genom skogs—

körslor, varvid traktorredskapen kunna komma till användning i stället för den förut nyttjade dragaren, hästen». Det problem förbundet här berör är givetvis inte nytt, men allteftersom traktorn er- sätter hästen blir det mer och mer be- tydelsefullt. Förbundet och dess under- organisationer har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på frågan. I ja- nuari 1951 tillskrev sålunda förbundets tornedalsdistrikt länsstyrelsen i Norr- bottens län i ärendet. I skrivelsen fram- hölls bl. a. följande. »En del av våra medlemmar, som tidigare varit tim- merkörare med hästar, äro i regel små jordbrukare som har skaffat sig trak- torer eller jeepar för att ersätta hästen i jordbruket samt att utföra skogskörs- lor vintertid. Dock synes det oss, att bilismen (lastbilsägarna) vilka i regel kommer från större samhällen till skogs- bygden skulle tränga undan jordbruks- skogsbefolkningen från deras ursprung- liga och naturliga förvärvskälla, sko- gen, genom att icke nöja sig med be- ställningstrafik i vanlig bemärkelse, utan tilltvinga sig genom tillstånds- tvång även skogskörningar som tidiga— re utförts av jordbrukarna, sedan ur- minnes tider med hästar och under de senaste åren med jordbrukstraktorer och jeepar, vilka småbrukarna behöva sommartid för jordbruket. Vi förstå även lastbilsägarna och deras intressen om arbete för sina bilar året om, dock synes det som uteslutet att utvecklingen

får gå dithän att dessa utestänger jord- brukaren från hans naturliga inkomst- källa skogen.

Skulle utvecklingen gå dithän att jordbrukaren skogsköraren ej får ut- föra skogskörningar med de motorer som äro nödvändiga för jordbrukets vidkommande, synes det oss oekono- miskt såväl nationalekonomiskt som ur jordbrukets och skogsbrukets synpunkt att ha en motorpark stående i 7—9 må- nader om året utan användning.

Jordbruket är en av landets huvud- näringar med skogsbruket som binä- ring, varför det synes oss såsom en na- turlig utveckling att den motorpark som är nödvändig sommartid för jord- bruket kommer till användning vinter- tid i skogen. Jordbrukstraktorer och redskap för dessa äro dyrbara i inköp. På grund av den korta tid jordbruket här i norr pågår kan man icke amor- tera och förränta det i vissa maskiner investerade kapitalet enbart med jord— bruksarbeten, varför det är nödvändigt för att utvecklingen för jordbrukets del ej skall vridas tillbaka, med vinterarbe- ten för denna motorpark.»

Länsstyrelsens svar den 16 januari hade följande lydelse.

»Tillstånd erfordras för utövande av yrkesmässig trafik, varmed förstås så- dan trafik, i vilken automobil eller trak- tortåg jämte förare mot ersättning till- handahålles allmänheten för person- eller godsbefordran. Huruvida trafiken försiggår å allmän eller enskild väg —— häri inbegripet s. k. skogsvägar sak- nar betydelse härvidlag.

Tillstånd till yrkesmässig trafik med- delas av länsstyrelsen samt i vissa fall, då fråga är om fordon, med stor maxi— milast, av statens biltrafiknämnd. In- nan ansökan om tillstånd till beställ- ningstrafik avgöres, skall länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser inhämta yttrande från vederbörande polismyn-

dighet rörande sökandens lämplighet, samt behovet och lämpligheten av den sökta trafiken ävensom bereda berörda trafikföretag, sammanslutningar av ut- övare av yrkesmässig trafik samt andra, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

Tillstånd till beställningstrafik med traktor eller jeep företrädesvis för timmertransporter _ meddelas regel— mässigt endast i sådana fall, då sådant behov av transportmedel å viss ort upp- kommer, att de därstädes stationerade lastbilarna i yrkesmässig trafik icke äro tillräckliga för transporternas utföran— de. För transporter på vägar, som icke kunna trafikeras med lastbil kan i fö- rekommande fall trafiktillstånd med traktortåg lämnas.

För förandet av enbart traktor er- fordras icke körkort. Kopplas däremot släpfordon till traktor uppkommer här- igenom ett traktortåg, som får framfö— ras å allmän väg eller allmän plats, som är upplåtet för allmän samfärdsel, även- som till farväg nyttjad enskild väg, al— lenast av den, som innehar körkort för automobil.»

Såsom framgår av skrivelsen är den- na länsstyrelse ganska restriktiv vid beviljandet av trafiktillstånd. Samma re— striktivitet torde med nuvarande be- stämmelser prägla handläggningen av dylika ärenden även i andra län.

Sättet för beviljandet av tillstånd har enligt arbetarnas distriktsorganisation speciella nackdelar: »Genom tillstånds- tvånget är traktorägaren helt beroende av sin blivande arbetsgivare eller rät- tare sagt anbudsgivare för att få till- stånd. Under sådana förhållanden är det klart att anbudsgivaren först vill komma överens om priset, begär då anbudstagaren (traktorägaren) vid för- handlingen ett pris som anbudsgivaren ej vill betala, avfärdar han vidare för- handlingar med att det finns inga möj-

ligheter för dig att erhålla tillstånd för körningen (detta är ju klart enär det beror helt på arbetsgivaren om han lämnar intyg). Under dessa förhållan- den kan ju vederbörande traktorägare aldrig göra annat än acceptera det pris anbudsgivaren bjuder om han tänker få körningen, följaktligen kan ej heller hans avdelning genom lokal förhand- ling med arbetsgivaren göra något åt saken.»

Från skogsarbetarnas sida synas så- lunda föreligga ett starkt intresse av ändrade bestämmelser beträffande tra- fiktillstånden.

Skogsbruksföretagen ha även stort behov av mjukare bestämmelser. De få, genom att utnyttja jordbrukstraktorer- na, bättre tillgång till billiga transport- medel och arbetsmaskiner samt slippa för egen del hålla så stor maskinpark, att svårigheter föreligga att fullt ut- nyttja densamma vissa årstider. Vidare äro dessa traktorer för skogsbruket en nödvändig ersättning för det minskande hästbeståndet. Genom insättande av jordbrukshjultraktorer i transportarbe- te på korta vägavstånd kompenseras också det periodvisa, akuta underskot— tet på lastbilar för virkestransporter.

Någon exakt siffra på antalet trakto- rer i Sverige idag finnes inte. Med en någorlunda säker uppskattning torde antalet dock kunna sättas till ca 89 000. Antalet hästar, som före kriget var om- kring 630000, beräknas nu till ca 375000.

Belysande för traktorbeståndets snab— ba ökning år från år äro följande siff- I'OI'.

1948 1952 Traktorer . . . . 32 300 80 000 Dragbilar . . . . 5 500 9 000

37 800 89 000

Skogsbrukets motortransportkommit- té framhåller att det främst är tillstånds— tvånget, som är besvärande för traktor- transporterna. I en till utredningen överlämnad promemoria ger kommittén följande sammanfattning av sina syn- punkter.

»När körningarna framgå i terräng och på vägar oframkomliga för andra fordon än traktorer, synes formaliteten med tillståndsgivning icke fylla någon uppgift, utan endast innebära arbete, besvär och tidsutdräkt för den till- ståndssökande och en ökning av arbets— bördan för länsstyrelser och remissin- stanser.

När det åter gäller transporter på vä- gar, som kunna trafikeras även av last— bilar, synes en reglering från myndig- heternas sida i form av nuvarande tra- fiktillstånd heller icke lämplig.

Något behov av regler, som till pri- set av mer eller mindre monopolisering av transportmedlen, avses skola åstad— komma en transportplikt för transpor- törerna (åkarna), föreligger erfaren- hetsmässigt icke. Befraktarna måste tvärtom självfallet motsätta sig en be- skärning av deras fria rätt att välja det transportmedel (den transportform), som åsamkar (lem de lägsta fraktkost— naderna.

En snabb omprövning från grunden av bl. a. principen med trafiktillstånd synes i nuvarande läge vara den ange- lägnaste åtgärden.»

De önskemål som framförts från Skogsbrukets motortransportkommitté sammanfalla som synes i stort sett med de synpunkter som hävdas av arbets- tagarna.

För jordbruket är det givetvis av stort intresse att dess maskiner kunna ut- nyttjas så intensivt som möjligt. Pro- blemet har uppmärksammats av jord- brukarnas organisationer och av stat- liga utredningar. 1946 års kommitté för

jordbrukets maskinhållning upptog så- lunda i sitt 1947 avgivna betänkande till behandling frågorna angående maskin- stationers möjlighet att utföra trans- porter åt andra.

Kommittén framhöll, att man synes ha att räkna med att bristen på mänsk- lig arbetskraft och önskvärdheten att ersätta tungt handarbete med maskinellt kommer att öka behovet av arbetsbespa- rande maskiner och redskap inom jord- bruket. Vidare framhölls, att för mindre och medelstora gårdar ett anskaffande enbart för eget bruk av exempelvis en traktor kommer att medföra stora kost- nader i förhållande till den nytta, går— den kan få av ett sådant redskap. Kom- mittén framlade därför förslag, gående ut på att för den jordbrukande befolk- ningen underlätta möjligheterna att få tillgång till vissa jordbruksmaskiner, däribland traktorer. Det är, framhöll kommittén, fördelaktigt ju större antal timmar per år en traktor kan komma till användning.

Kommittén förordade, att man genom statliga stödåtgärder skulle underlätta förvärv av maskinell utrustning för jordbrukets behov. Denna utrustning skulle bl. a. tillhandahållas av maskin- stationer. Kommittén räknade med att maskinstationerna genom en lämplig organisation skulle kunna utföra prak- tiskt taget alla arbeten för vilka dragare erfordras. Att så skedde vore också er- forderligt för att maskinanvändningen skulle bli ekonomiskt lönande för den enskilda jordbrukaren. Bland nämnda arbeten utgjorde kortare landsvägstrans- porter av grus, ved, timmer, spannmål och dylikt en icke obetydlig del. Med hänsyn till betydelsen av att maskin- beståndet blir väl utnyttjat, ansågs det vara av vikt, att sådana transportupp- drag kunde utföras åt maskinstationens såväl ordinarie kunder som andra. Kommittén föreslog därför att de i 1940

års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik givna bestämmelserna icke skulle äga tillämpning på transpor- ter, utförda med användande av sådan för jordbruksarbete anskaffad och där- med huvudsakligen sysselsatt traktor, som innehaves av någon, som yrkesmäs- sigt tillhandahåller jordbruksmaskiner åt flera jordbrukare. Kommittén fram- höll, att en sådan bestämmelse utan tvi- vel komme att medföra en viss minsk- ning av den yrkesmässigt bedrivna transportverksamhetens trafikunderlag, men att denna verkan icke borde över- skattas.

I sitt yttrande över betänkandet an- förde statens biltrafiknämnd att enligt dess uppfattning »kan den konkurrens, som ett undantagande av traktorstrans- porterna från bestämmelserna angåen— de yrkesmässig biltrafik kommer att medföra för den yrkesmässiga lastbils- trafiken antagas särskilt inom över— vägande jordbruks- eller skogsbruksbe- tonade områden —— bli av betydande omfattning och få kännbara verkningar på inom sådana områden bedriven yr- kesmässig lastbilstrafik». Nämnden an- förde vidare:

»Nämnden finner emellertid, i likhet med kommittén, att —— därest åtgärder från statsmakternas sida anses böra vid- tagas för att, på sätt i betänkandet fö- reslagits, underlätta och påskynda en mekanisering av jordbrukets arbete — det får anses vara av betydelse, att de för ändamålet anskaffade maskinerna, däribland även traktorer, i görligaste mån effektivt utnyttjas. Nämnden vill fördenskull icke motsätta sig en änd- ring av 1940 års förordning i den rikt- ning, kommittén föreslagit. Nämnden vill dock erinra om att den av kommit— tén framförda uppfattningen att trak- torernas konkurrenskraft icke är sär- skilt stor vid landsvägstransporter äger endast begränsad giltighet. Med den ut-

veckling ifråga om transporter med på- hängsvagn, kopplad till traktorer, som för närvarande äger rum, och med de nu förekommande relativt snabbgående traktorerna, måste man enligt nämndens uppfattning räkna med att detta trans- portmedel kommer till betydligt ökad användning. Konkurrenskraften från traktortransporter synes med hänsyn till anförda omständigheter kunna be- räknas framdeles bli betydligt starkare än för närvarande.»

Med hänsyn till dimensioneringen av den yrkesmässiga lastbilstrafiken ansåg nämnden att man borde framgå med varsamhet vid en ändring av bestäm- melserna angående den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Såsom ett minimikrav borde enligt nämndens mening uppstäl- las »att de maskinhållare, som ha för avsikt att yrkesmässigt utföra lands- vägstransporter med traktor, härom hos vederbörande länsstyrelse göra anmä- lan.»

Såsom framgår av det refererade be- tänkandet och även av biltrafiknämn- dens yttrande är det av betydelse för jordbruket att dess traktorer bli effek- tivt utnyttjade. För jordbruket liksom för skogsbruket och skogsarbetarna är därför en omprövning av bestämmelser- na om trafiktillstånd angelägen.

Utredningen om skogsbrukets arbets- marknad finner för sin del det ur skilda synpunkter vara orationellt att, som nu är fallet, en statlig reglering av en viss näring förhindrar det rationella ut- nyttjandet av maskinbeståndet inom en annan gren av näringslivet. Ur arbets- marknadspolitisk synpunkt är det önsk- värt att de grupper av arbetstagare, som tidigare varit sysselsatta med hästkörs- lor i skogen, alltjämt få möjlighet att arbeta som körare i skogsbruket. Det skulle vara olyckligt om den fortgåen— de mekaniseringen av jordbruket med— förde att jordbrukarna icke finge möj-

lighet att åtaga sig körning i skogen under vintern.

Gentemot detta kan kanske invändas att sysselsättningssvårigheter i stället komma att uppstå för den yrkesmässiga biltrafiken. Det bör då understrykas, att de skogskörslor det här gäller tidi- gare till övervägande del utförts av jordbruksbefolkningen. Det förhållan— det att jordbruket i ökad utsträckning övergår till traktordrift bör inte få till konsekvens att den yrkesmässiga bil- trafiken får ensamrätt till körslorna i skogen. Vidare bör uppmärksammas att en fortskridande tendens till övergång från häst till traktor kan förmärkas. Detta innebär, att ju längre de nuva- rande bestämmelserna äro giltiga ju svårare blir en återgång till friare för- hållanden. Avsikten är givetvis att den- na återgång endast skall innebära att fri konkurrens mellan olika transport- medel tillåtes. Den skall icke innebära att den yrkesmässiga biltrafiken ute- stänges från skogsbrukets transporter. Följden kommer sannolikt att bli, att skogsbruksföretagen i ökad omfattning skaffa egna traktorer eller bilar. Ur samhällsekonomisk synpunkt få vi så- lunda därmed en överdimensionering av maskinbeståndet. Förbättrade syssel- sättningsförhållanden uppnås dock icke för den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

Vid ett bedömande av sysselsättnings- förhållandena i skogsbruket måste upp- märksammas att sedan mer än ett de- cennium knapphet på arbetskraft varit ett dominerande drag. Det är därför särskilt angeläget att alla möjligheter till arbetsbesparingar utnyttjas. De nu- varande bestämmelserna om trafiktill- stånd kunna utgöra ett hinder i detta avseende, ty hellre än att riskera att förlora inkomsterna av skogskörslorna torde många jordbrukare avstå från att övergå till en i och för sig lönande trak- tordrift inom jordbruket. Resultatet

blir sålunda att mekaniseringen och den arbetsbesparing en sådan skulle möjliggöra fördröjes inte blott inom skogsbruket utan även inom jordbruket. Även om vi under flera år haft en i stort sett hög sysselsättning inom skogsbruket bör vidare ihågkommas att skogsbruket är en synnerligen kon- junkturkänslig näringsgren. På grund av skogsbygdens i regel ytterst ensidiga näringsliv är det mycket svårt att be- reda friställd arbetskraft annat arbete även om det allmänna konjunkturläget är relativt gynnsamt. Följden blir att allmänna arbeten måste igångsättas re- dan vid en mindre konjunkturnedgång. Det är följaktligen även ur dessa syn- Stockholm den 1 augusti 1952.

punkter ett betydande samhällsintresse att skogens arbetare icke utestängas från vissa arbetsuppgifter inom skogs- bruket.

Utredningen om skogsbrukets arbets- marknad finner sålunda de nuvarande bestämmelserna om trafiktillstånd och deras tillämpning utgöra ett hinder för ett rationellt ordnande av arbetsför- hållandena inom skogsbruket. Även ur andra synpunkter synes behov förelig- ga av en översyn av ifrågavarande be— stämmelser. Utredningen föreslår där- för

att bestämmelserna om trafiktillstånd och deras tillämpning utan dröjsmål måtte upptagas till omprövning.

Gust. Vahlberg

K. A. Annell Arne Duus-Otterström Charles Winroth

Gösta Hallmans Otto Westling

Karl G. Zimmerman

Olof Petersson

Som ett led i arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmark- nad har styrelsens statistiksektion före- tagit en undersökning om sysselsätt- ningsförhållandena under år 1953 bland skogsägareföreningarnas och skogs— och flottningsarbetareförbundets medlem- mar. Medlemmarna i skogsägarförening- arna kallas i denna undersökning skogs- ägare och medlemmarna i skogs- och flottningsarbetareförbundet kallas skogs- arbetare. Såväl skogsägare som skogs- arbetare har medtagits i undersökning- en, eftersom de ofta har likartade ar- betsförhållanden; många skogsägare kan anta skogsarbete i annans tjänst och många skogsarbetare arrenderar eller äger jordbruk. Som framgår av fråge- formuläret (se bil. A) infordrades ut- över uppgifter om sysselsättningsför- hållandena även uppgifter om jord- och skogsinnehav samt om bostads- och fa— Som ett led i arbetsmarknadsstyrelsens miljeförhållanden.

Materialet till undersökningen omfat- tar ett urval av medlemmarna i ovan- nämnda organisationer. I skogsägare- föreningarna begärdes uppgifter från 2% (2 865) av medlemmarna och i skogs- och flottningsarbetareförbundet från 5 % (1 843). Från skogsägarna har inkommit 2 169 och från skogsarbetarna 1471 svar eller 76 resp. 80 % av det antal, som infordrats. Av de insända for- mulären var 64 från skogsägare och 46 från skogsarbetare så bristfälligt ifyllda, att de ej kunnat användas i

Sysselsättningsförhållanden inom skogsbruket år 1953

undersökningen, som sålunda omfattar 2 105 formulär från skogsägare och 1 425 formulär från skogsarbetare. Inga uppgifter har erhållits från Hallands skogsägareförening, och Dalarnas, Åda- larnas och stockholmsområdets skogs- ägareföreningar representeras i allt för ringa omfattning. Då representativiteten sålunda inte är fullt tillfredsställande, bör generella slutsatser inte dras av det redovisade resultatet av undersök- ningen. Skogsägareföreningarnas tjänstemän och skogs- och flottningsarbetareförbun- dets avdelningsfunktionärer har delta- git i insamlingen av uppgifterna. Där- igenom har ett besvarande av frågorna underlättats. Uppgifterna om sysselsätt- ningsförhållandena är i stort sett till- fredsställande; man får dock räkna med att de uppgivna tiderna ofta är uppskattningar. Beträffande övriga be- gärda uppgifter föreligger vissa brister. Materialet har fördelats på tre geogra- fiska områden: södra området omfattan- de hela Götaland och Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, mel- lersta området omfattande Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr- lands och Jämtlands län samt norra området omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Materialet redovisas på dessa områden var för sig samt med uppdelning på skogsägare och skogsar- betare. Fördelningen på områden framgår av efterföljande tablå. Som bakgrund till redogörelsen om

Procentuell Antal fördelning

s.....- Sååå?" s.....- Sååå?" agare tare agare tare S. området . . . 1 105 307 52 22 M. området. . . 644 743 31 52 N. området. . . 356 375 17 26 Summa 2 105 1 425 100 100

sysselsättningen lämnas i det följande en åldersfördelning, uppgifter om inne- hav av åker och skog och av häst och traktor.

Åldersfördelning

I följande tablå, som är ett samman- drag av tab. 1, ges en procentuell ålders— fördelning av uppgiftslämnarna.

Ålder 191 "' 3 v:

5 a I .. g "& g Sum-

: "> ”” ' få:—* ma

D ” £ & D % Skogsägare S. området. . .. 0,4 63,4 33,6 2,6 100,0 M. området. . . . 0,3 62,6 34,9 2,2 100,0 N. området. . .. 0,6 73,3 25,0 1,1 100,0 Skogsarbetare S. området.... 8,8 67,7 22,2 1,3 100,0 M. området. . .. 9,0 71,2 16,4 3,4 100,0 N. området.. .. 12,8 75,8 9,3 2,1 100,0

Av tablån framgår, att skogsägarna i åldersgruppen 25—54 år upptog en avse- värt större andel i norra området än i de båda övriga områdena eller 73 % mot 63 %. Bland skogarbetarna visade an- delen inom nämnda åldersgrupp lika- ledes en stegring mot norra området. Inom samtliga områden var åldersgrup— pen 25—54 år relativt sett större än bland skogsägarna. Vidare visar tablån, att ett avsevärt större antal skogsarbe- tare än skogsägare var under 25 år, me- dan skogsägarna i samtliga områden re- dovisade betydligt fler i de högre åld- rarna än skogsarbetarna. Ur arbets- kraftssynpunkt var sålunda skogsägar-

nas åldersfördelning ogynnsammare än skogsarbetarnas.

Åker- och skogsareal

Skogsägarna i södra området hade i 1 063 fall av 1105 eller 96 % uppgivit innehav eller arrende av åker och/eller skog. Inom mellersta området var mot-- svarande tal 616 av 644 eller 96 % och i norra 352 av 356 eller 99 %. Det fanns sålunda ett litet antal medlemmar i skogs— ägareföreningarna, som inte brukade el- ler ägde åker eller skog. Antalet, som ut- över egen även hade arrenderad jord, uppgick i södra området till 114, i mel- lersta till 103 och i norra till 28. Enstaka skogsägare, som hade egen eller arren- derad jord utan skog eller endast skog, har ej medtagits i tabellen (se tabellbi- lagan, tab. 2). Åkerarealen omfattade 10 hektar och däröver för något mer än hälften av skogsägarna i södra om- rådet. I mellersta och norra områdena hade 40 resp. 31 % åkerareal av mot- svarande storlek. Vidare framgår av tab. 2, att 35 % av skogsägarna i södra om- rådet hade skogsareal under 26 hektar. Motsvarande procenttal var i mellersta och norra områdena 18 resp. 6 %. Skogsägarna inom samtliga områden ha- de i flertalet fall skogsarealer mellan 26 och 100 hektar. I södra området till- hörde 58 %, i mellersta 54 % och i norra närmare 64 % av brukningsdelar- na denna storleksgrupp. Ett relativt li- tet antal skogsägare i södra området (6 %) hade arealer över 100 hektar. I mellersta och norra områdena var de— ras andel betydligt större eller 28 resp. 30 %.

Inom samtliga områden omfattade brukningsdelarna vanligen 5—9 hektar åker med 26—100 hektar skog. I södra området utgjorde dock jordbruksstorle- ken 10—19 hektar åker med 26—100 hektar skog en nästan lika stor andel (något över 1/5).

Motsvarande granskning av skogsar- betarmaterialet visar, att en relativt stor andel av skogsarbetarna bedrev jord— bruk i någon form. I södra området hade sålunda 99 av 307 uppgiftslämnare eller 32 %, i mellersta 324 av 743 eller 44 % och i norra 167 av 375 eller 45 % uppgivit, att de ägde eller arrenderade åker och/eller skog. Skogsarbetarna hade i ganska stor utsträckning endast åkerareal. I redovisningen i tab. 3 har samtliga, som brukade åker med eller utan skog, medtagits. Enstaka uppgifts- lämnare hade endast skog.

Tabellen visar, att inom södra områ- det hade det stora flertalet av de skogs- arbetare, som hade jordbruk, ingen skog. För ca 2/3 av dessa understeg åkerarealen 5 hektar. Skogsmarksinne- havet var genomgående ganska litet. I mellersta området hade hälften av de skogsarbetare, som drev jordbruk, upp- givit sig ha åker men inte skog. Åker- arealens fördelning visar, att storleks— gruppen 1—4 hektar liksom i södra om- rådet var vanligast. De skogsägande skogsarbetarna hade i flertalet fall (%) skogsarealer understigande 26 hektar, därnäst mellan 26 och 100 hektar och i enstaka fall över 100 hektar. Inom nor- ra området hade en mindre del än i öv- riga områden skoglöst jordbruk. Åker- arealerna var liksom i de sydligare om- rådena koncentrerade till gruppen 1—4 hektar. De, som hade både jord och skog, hade i något över hälften av fal- len mer än 25 hektar skog. Antalet skogsarbetare, som hade över 100 hek- tar skog, var relativt sett störst inom detta område, men de absoluta talen var små.

Innehav av häst och/eller traktor

Innehav av häst eller traktor är av av- görande betydelse för om en skogsägare eller skogsarbetare tar anställning så- som huggare eller körare. Som ytterli-

gare belysning av sysselsättningen har därför undersökts i vilken utsträckning de åker- och skogsägande skogsägarna och skogsarbetarna hade häst och/eller traktor. I tab. 4 redovisas detta uttryckt i procent. Detta material har inte om- rådesgrupperats. Procenten har uträk- nats på det antal uppgiftslämnare, som antingen ägde eller arrenderade jord och/eller skog.

Som synes av tabellen hade drygt 9/10 av skogsägarna antingen häst och/ eller traktor. Mer än hälften hade enbart häst. Enbart häst förekom framför allt vid brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker.

Drygt hälften av de jordbrukande skogsarbetarna hade enbart häst och något mer än 60 % hade häst och/eller traktor.

Sysselsättningen

Flertalet skogsarbetare är under en del av året sysselsatta inom andra yrkesom- råden än skogsbruk, främst jordbruk samt byggnads- och anläggningsverk- samhet. Undersökningens syfte har bl. a. varit att få en uppfattning om hur lång tid uppgiftslämnarna ägnat olika arbets- uppgifter under ett år.

I formuläret har efterfrågats det an- tal veckor under år 1953, som skogs- ägare och skogsarbetare ägnat följande arbetsuppgifter: 1) arbete i eget eller arrenderat jordbruk, 2) jordbruksarbete i annans tjänst (även »grannhjälp»), 3) arbete i skogsbruk på egen skog (även skogsvårdsarb., byggnadsarb., skogsbil- vägar m. m.), 4) skogsarbete i annans tjänst, 5) arbete i byggnads- och anlägg- ningsverksamhet (ej hänförlig till skogs- bruket) samt 6) annat arbete. Därtill har infordrats uppgifter om 7) arbets- löshet (d. v. s. arbete har sökts men inte kunnat erhållas) och dess varaktighet samt om 8) arbetsfria perioder på grund av semester, sjukdom etc. Under punkt

4 har dessutom efterfrågats antalet ar- betsveckor i körning, huggning och an- nat skogsarbete (inkl. flottning).

Det bör särskilt uppmärksammas, att med arbetslöshet här menas, att arbete sökts men ej kunnat erhållas. Denna de- finition utesluter inte, att arbetserbju- dande, som uppgiftslämnaren av ena el- ler andra anledningen inte velat accep- tera, har funnits.

Skogsägare

I tab. 5 redovisas skogsägarnas syssel- sättning under år 1953 med fördelning efter område och antal veckor per ar- betsuppgift.

Av skogsägarna (1105) inom södra området redovisade 94 % arbete på eget jordbruk. Flertalet hade varit sysselsat- ta med sådant arbete under större delen av året. Nästan likamånga eller 91 % hade under någon tid arbetat på egen skog. Arbetstiden var emellertid avse- värt mycket kortare, för flertalet högst 12 veckor. En del av skogsägarna hade även arbetat i annans tjänst, därav 13 % i jordbruksarbete och 19 % i skogsar- bete. Tiderna, som det här rörde sig om, var mycket korta; i flertalet fall gällde det högst 4 veckor. Vidare hade 13 % haft anställning inom byggnads- och anläggningsverksamhet, mestadels högst 4 veckor. Ca 7 % av skogsägarna hade redovisat »annat arbete». Endast 5 personer hade varit arbetslösa. Något över en tredjedel hade uppgivit arbets- fria veckor på grund av semester, sjuk- dom m. m.

Skogsägarna i södra området hade sålunda företrädesvis ägnat sig åt det egna jordbruket. Den därnäst viktigas- te sysselsättningen var arbete på egen skog. Knappt en femtedel hade haft skogsarbete i annan tjänst under i regel högst 4 veckor.

I mellersta området hade, liksom i södra området, 94 % av skogsägarna ar-

betat i eget jordbruk. Ungefär hälften av dessa hade ägnat minst 33 veckor åt detta arbete. Arbetsperiodernas längd var dock mycket varierande. Inom eget skogsbruk redovisade 86 % arbete, som för mer än hälften varat i högst 12 vec- kor. Skogsägarna i detta område hade i större utsträckning än i södra områ- det haft såväl jordbruks- som skogsar- bete i annans tjänst 18 % hade haft jordbruks- och 34 % skogsarbete i an- nans tjänst. Tiderna för sådant jord- bruksarbete uppgick i praktiskt taget samtliga fall till högst 4 veckor men var för skogsarbete i annans tjänst be- tydligt längre. Ungefär hälften hade va- rit sysselsatta därmed mer än 8 veckor. Relativt sett hade ett något större antal skogsägare i mellersta än i södra om— rådet arbetat inom byggnads- och an- läggningsverksamhet samt »annat ar- bete» (15 resp. 10 %). Arbetslösheten var obetydlig (2 %). Ca 41 % av skogs- ägarna hade haft arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom etc.

Även för flertalet skogsägare i mel- lersta området krävde sålunda det egna jordbruket större delen av arbetsinsat- sen. Arbetet på egen skog var den där- viktigaste sysselsättningen men arbete på annans skog var för många en ingalunda oviktig sysselsättning. näst

I det norra området redovisade 97 % av skogsägarna sysselsättning på eget jordbruk under mycket varierande pe— rioder, men drygt hälften angav högst 32 veckor. Arbetat på egen skog hade 93 % gjort. Av dessa hade ungefär två tredjedelar haft sådan sysselsättning under högst 12 veckor. Jordbruksarbe- te i annans tjänst redovisades av ca en fjärdedel. Mestadels rörde det sig om korta tider. Närmare hälften (45%) uppgav, att de haft skogsarbete i an— nans tjänst. För ea hälften hade det va- rat mer än 8 veckor. Inom byggnads- oeh anläggningsverksamhet samt »an-

nat arbete» hade 30 % resp. 19 % varit sysselsatta. Arbetslösheten var av ringa omfattning (4 %) även inom denna grupp. Något mer än hälften av skogs- ägarna hade under någon tid inte ar- betat på grund av semester, sjukdom etc.

Arbetet på eget jordbruk hade sålun- da även för skogsägarna i de båda nord- ligaste länen tagit en avsevärd tid i an- språk. Den egna skogen hade inte krävt lika mycket arbete som jordbruket men hade dock för en avsevärd del givit ar- bete under 12 veckor eller mer. Det vik- tigaste lönearbetet var skogsarbete i annans tjänst.

En jämförelse mellan de tre områdena visar, att skogsägarnas arbetsperioder i eget jordbruk minskade ju längre norr ut man kommer. Arbetet på egen skog visade däremot en jämnare fördelning inom områdena. De, som under någon tid haft jordbruksarbete och i synnerhet skogsarbete i annans tjänst, ökade i an- tal från söder till norr. Den tid, som ägnats jordbruksarbete i annans tjänst, var i praktiskt taget samtliga fall myc- ket kort, mestadels högst 4 veckor. Ar- betsperioderna inom skogsarbete i an- nans tjänst var likaledes i flertalet fall ganska korta. Vidare ökade relativt sett antalet skogsägare, som antagit arbete inom byggnads- och anläggningsverk- samhet och »annat arbete» ju längre norr ut man kommer. Arbetslösheten var inom samtliga områden av begrän- sad omfattning men ökade något från söder till norr. Uppgifterna om antalet arbetsfria veckor på grund av semes- ter, sjukdom etc. synes vara så osäkra, att det torde vara vanskligt att dra några slutsatser av dem.

Skogsarbetare

I tab. 6 har skogsarbetarna fördelats efter område och antal veckor per ar- betsuppgift.

I södra området hade 95 % av skogs- arbetarna haft skogsarbete i annans tjänst; medeltalet (medianen) veckor var 39,2. Inom eget eller arrenderat jord- bruk hade närmare en tredjedel redovi- sat arbete, därav närmare hälften mer än 16 veckor. Jordbruksarbete i annans tjänst var mindre vanligt; 20 % uppgav sådan sysselsättning vanligen högst 4 veckor. Arbete på egen skog förekom i enstaka fall. Något mer än 10 % hade haft byggnads- och anläggningsarbete under arbetsperioder av mycket olika omfattning. Närmare en tredjedel för— klarade sig ha haft »annat arbete»; i regel högst 4 veckor. Arbetslöshet redo- visades av 9 % av skogsarbetarna; där- av hade en fjärdedel varit arbetslösa högst 4 veckor och två tredjedelar högst 8 veckor (de absoluta talen är dock små). Arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom etc. redovisades av 85 %.

För södra områdets skogsarbetare var sålunda skogsarbete i annans tjänst den dominerande sysselsättningen. I övrigt fördelades arbetsperioderna på olika uppgifter utan att någon av dessa var särskilt framträdande. Arbetslösheten höll sig under 10 %, men för en del av dem, som sade sig ha sökt utan att kun- na erhålla arbete, var arbetslöshets- perioderna tämligen långa.

I mellersta området hade skogsarbe- tarna i ungefär samma utsträckning som i södra området — 96 % —— arbe- tat i skogsbruk i annans tjänst; media- nen för antalet arbetsveckor var 27,9. På eget eller arrenderat jordbruk hade 46 % arbetat. För närmare hälften av dessa uppgick arbetsperioderna till högst 12 veckor. Av de 26 %, som haft anställning i jordbruk i annans tjänst, hade flertalet varit sysselsatta under kortare perioder (något mer än hälf- ten högst 4 veckor). Ett fåtal veckor hade ägnats arbete å egen skog; 11 %

av skogsarbetarna uppgav sådant arbete. Inom byggnads- och anläggningsverk- samhet redovisade 19 % arbetsperioder, som ofta sträckte sig över längre tider av året (för närmare hälften över 12 veckor). Annat arbete hade 46 % haft men endast av kort varaktighet. Arbets- löshet redovisades av 27 % av skogsar- betarna; för drygt en tredjedel varade den högst 4 veckor och för ungefär lika många mer än 8 veckor. Arbetsfria vec— kor i övrigt (semester, sjukdom m. m.) uppgav ea fyra femtedelar.

Även för skogsarbetarna i mellersta området dominerade sålunda skogsarbe- tet. I övrigt var sysselsättningen starkt splittrad på olika uppgifter. En inte ringa del av uppgiftslämnarna uppgav, att de varit arbetslösa, och åtskilliga hade saknat arbete under relativt lång tid.

Skogsarbetarna i norra området hade i motsvarande omfattning som inom övriga områden haft skogsarbete i an- nans tjänst (95 %); medianen för an— talet arbetsveckor var 25,5. Arbete på eget eller arrenderat jordbruk uppgavs av 45 %. Något över hälften hade ut- fört sådant arbete under högst 12 vec- kor. Jordbruksarbete i annans tjänst hade 30 % åtagit sig, mestadels högst 4 veckor. Eget skogsbruk spelade inte heller i detta område någon större roll ur sysselsättningssynpunkt. Däremot var byggnads- och anläggningsarbete en fak- tor att räkna med. Drygt en fjärdedel av skogsarbetarna redovisade sådant ar- bete, varav ca tre fjärdedelar mer än 4 veckor och ca hälften mer än 12 vec- kor. Nära hälften hade haft »annat ar- bete», dock av kort varaktighet. En mycket stor del eller 53 % av samtliga hade varit arbetslösa, därav närmare hälften mer än 8 veckor. Annan arbets- fri period redovisades av 70 %.

Norra områdets skogsarbetare uppgav sålunda skogsarbete som den domine-

rande sysselsättningen. Jordbruksarbete spelade en inte obetydlig roll för en relativt stor del av skogsarbetarna i det- ta område. Byggnads- och anläggnings- arbete var av stor betydelse för en del av arbetarna. Arbetslöshet var en gan- ska vanlig företeelse och i många fall långvarig.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att praktiskt taget samtliga skogsarbe- tare i de tre områdena under någon tid haft skogsarbete i annans tjänst. Den tid, som ägnats sådant arbete var emel- lertid avsevärt längre i det södra om- rådet än i de mellersta och norra områ- dena. Skogsarbetarna i de nordligaste områdena synes därför ha haft större behov av kompletterande sysselsättning. Det visade sig också, att annan syssel- sättning än skogsarbete hade större be- tydelse i de mellersta och nordliga om- rådena än i det södra. För arbetslöshe- tens varaktighet får man ett median- veckotal på 7,4 för södra (beräknat på mycket små absoluta tal), 7,1 för mel- lersta och 8,6 för norra området. Det procentuella antalet arbetslösa visade en stark ökning från söder mot norr.

I skogsarbetarematerialet ingår även en del skogsarbetare, som innehar eget jordbruk. Deras ställning kan tänkas vara i viss mån likartad med de mindre skogsägarnas. För att få klarhet om i vad mån sysselsättningen för skogsar— betare utan eget jordbruk skiljer sig från andra skogsarbetares har en spe- cialbearbetning gjorts av svaren från sådana skogsarbetare, som inte uppgi- vit några arbetsveckor på eget eller ar- renderat jordbruk och egen skog. I den- na grupp har ett fåtal skogsarbetare kommit med, som hade mycket små jordbruk. Dessa har troligen kunnat skö- ta sina jordbruk på fritid och med hjälp av familjemedlemmar. Antalet skogsarbetare, som inte redovisat arbete

på eget jordbruk, var i södra området 68,1 %, i mellersta området 56,4 % och i norra området 57,6% av samtliga skogsarbetare.

I tab. 7 redovisas sysselsättningen med fördelning efter antal veckor per arbetsuppgift. Vid en jämförelse med samtliga skogsarbetare i resp. områden framgår följande.

Det förelåg inga större skillnader vad beträffar deltagandefrekvensen i de oli- ka arbetsuppgifterna. Däremot kan ob- serveras en förskjutning i arbetsperio- dernas längd. I skogsarbete i annans tjänst var sålunda medianen för anta- let arbetsveckor 44,9 i södra, 32,4 i mellersta och 28,5 i norra området, mot för hela skogsarbetargruppen respektive 39,2, 27,9 och 25,5. De arbetare, som inte arbetade i eget jordbruk, ägnade sålunda betydligt längre tid åt skogsar- bete i annans tjänst än de övriga skogs- arbetarna.

Skogsarhete i annans tjänst Beträffande skogsarbete i annans tjänst har uppgifter infordrats om det antal arbetsveckor, som ägnats körning, huggning och annat arbete (inkl. flott- ning). I tab. 8 återges dessa. Ett fåtal (ca 4 %) av såväl skogsägarna som skogs- arbetarna hade underlåtit att lämna spe- cificerade uppgifter. De har inte med— 'tagits i redovisningen, som därför om- fattar 197 skogsägare i södra området, 208 i mellersta och 157 i norra områ- det. Antalet skogsarbetare utgör resp. 271, 698 och 341. En och samma per- son kan ha deltagit i en, två eller samt- liga tre grenar av skogsarbete i annans tjänst. I efterföljande tablå återges an— talet, som deltagit i de olika grenarna, i procent av antalet uppgiftslämnare. Som väntat hade skogsägarna före— trädesvis arbetat i körning och skogs- arbetarna i huggning. En stor del av uppgiftslämnarna, i synnerhet skogsar-

.. . Hugg- Annat

Kornmg ning arbete Skogsägare S. området. . . . 79 43 8 M. området. . . . 78 28 25 N. området. . . . 68 36 28 Skogsarbetare S. området. . . . 22 75 44 M. området. . . . 35 62 59 N. området. . . . 32 63 70

beta'rna, hade sysslat med »annat skogs- arbete». Av tab. 8 framgår, att skogs- ägarna endast under kortare perioder. mestadels inte över 8 veckor, deltagit i de olika grenarna av skogsarbete i an- nans tjänst. Skogsarbetarna hade arbe- tat längst i huggning; i södra området var medianveckoantalet 28,5. Arbetspe- rioderna inom denna sysselsättnings- gren var avsevärt kortare i mellersta och norra områdena (18,0 resp. 16,7 veckor). Betydligt fler av skogsarbetar- na hade arbetat inom »annat skogs- arbete» än inom körning. Arbetsperio- dernas längd var dock tämligen lika.

De skogsägare och skogsarbetare, som haft skogsarbete i annans tjänst, anmo- dades lämna uppgift om arbetsgivarka- tegori och anställningens varaktighet hos resp. kategori. Som framgår av for- muläret var arbetsgivarkategorierna föl- jande: a) skogsbolag eller domänver- ket, b) bönder eller godsägare, c) såg- verksägare eller virkeshandlare. Ett stort antal har underlåtit att lämna upp- gifter eller har lämnat ofullständiga så- dana. Detta gällcr särskilt angående an- ställningens varaktighet. Emellertid kan nämnas, att isynnerhet skogsarbetarna hade ofta varit anställda hos mer än en av arbetsgivarkategorierna. Flertalet hade dock under någon tid utfört skogs- arbete hos skogsbolag eller domänver- ket. Denna tendens gällde samtliga om- råden. Bland skogsägarna i södra om-

Antal veckor 21— 25— 29— 33— 37— 41— 45— 49— Sum- 24 28 32 36 40 44 48 52 ma S. området ....... 1 2 3 1 2 2 1 —— — — 1 —— 13 M. området ....... 24 37 50 41 26 25 19 8 10 7 7 9 1 264 N. området ....... 11 22 29 30 41 18 19 7 10 9 2 2 »— 200

rådet angavs sågverksägare eller virkes- handlare oftast som arbetsgivare, i öv- riga områden skogsbolag eller domän- verket.

Speciella frågor i samband med sysselsätt- ningen

Som framgår av frågeformuläret har infordrats ytterligare ett antal uppgifter, som har nära samband med sysselsätt- ningen. Sålunda har efterfrågats i vil- ken utsträckning skogsförläggning och av arbetsgivare erbjuden Skjutsning ut- nyttjats samt användningen av motor- såg.

Skogsförläggning

Av ovanstående tablå framgår hur många skogsarbetare, som under någon tid legat i skogsförläggning.

Av samtliga skogsarbetare hade i söd- ra området 4, i mellersta 36 och i norra 53 % under någon tid legat i skogsför- läggning. Motsvarande procenttal för skogsarbetare utan jordbruk var i söd- ra området 5, i mellersta 35 och i norra 56 %.

I ganska många fall hade vistelsen i skogsförläggning varat en stor del av året. Några större variationer ifråga om

tiden förelåg inte mellan de olika om- rådena; medianen för veckoantalet var i södra och mellersta områdena 15,0 och i norra 17,8. För skogsarbetare utan jord var talen respektive 13,0, 16,4 och 18,2. (Medianerna för södra området är beräknade på mycket små absoluta tal.) ' Ett ganska stort antal skogsarbetare har underlåtit att besvara frågan.

Skjutsning

En fördelning på veckoperioder har likaledes gjorts av de skogsarbetare, som uppgivit, att de genom arbetsgiva- rens försorg skjutsats till och från ar- hetsplatsen.

En och samma uppgiftslämnare hade som framgår av tablån nedan i regel inte skjutsats till och från arbetet annat än kortare tid. Endast i ett fåtal fall hade Skjutsning förekommit mer än 12 vec- kor. I södra området utnyttjade 7 % av uppgiftslämnarna skjutsningsmöjlig- het, i mellersta 10 % och i norra 6 %. Motsvarande procenttal för skogsarbeta- — re utan jordbruk var resp. 9, 12 och 8 %.

Samma reservation beträffande ma- terialet, som gjorts under punkten »Skogsförläggning», kan även göras be- träffande uppgifterna om Skjutsning.

Antal veckor 1— 5—— 9— 13— 17— 21— 25— 29% 33— 37— 41— 45— 49— Sum- 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 ma S. området ....... 10 3 4 M. området ....... 28 13 14 N. området ....... 10 1 1

Antalet skogsägare och skogsarbetare, som använt motorsåg, redovisas nedan i procent av samtliga skogsägare, samt- liga skogsarbetare och skogsarbetare utan jordbruk inom de tre områdena. Även på denna punkt har ett antal per- soner underlåtit att lämna uppgift.

. Skogsar- Skogs— 832253 betare ägare arbetare utan jordbruk S. området. . . 11 13 15 M. området. . . 7 9 10 N. området. . . 4 6 7

Av tablån framgår, att motorsåg an- vändes mera sällan längre norrut. Sät- tes användningen av motorsåg i rela- tion till det antal, som under någon period utfört huggning i annans tjänst,

erhålles för samtliga skogsarbetare i södra området 20 %, i mellersta 15 % och i norra 11 %. Motsvarande tal har inte beräknats för skogsägarna, som hu- vudsakligen, vilket framgått av det för- ut sagda, arbetat på egen skog, för vil- ket arbete uppgifter inte infordrats om körning, huggning och »annat skogs- arbete».

Skogsägarnas arbete på egna avverkningar

Från skogsägarna infordrades även uppgifter om i vilken utsträckning de i egen regi bedrivna avverkningarna ut- förts av gårdens eget folk eller av lejd arbetskraft. Resultatet framgår av föl- jande tablå, som visar hur stor pro- centuell andel av de i Skogsägarens egen regi bedrivna avverkningarna som ut- förts av gårdens folk.

Huggning Körning Skogsareal Skogsareal 1—25 ha 26—100 ha 101-w ha 1—25 ha 26—100 ha 101—w ha S. området ......... 87,6 73,3 54,2 95,6 90,6 84,7 M. området ......... 70,6 58,7 34,3 81,6 86,8 74,4 N. området. ._ ....... . . 81,5 58,4 . . 93,3 89,2

Större delen av såväl huggnings— som körningsarbetet utfördes av gårdens folk. Enda undantaget utgjorde hugg- ningsarbetet på de större gårdarna i mellersta området. överhuvudtaget ut- fördes en något mindre andel av av- verkningsarbetet med gårdens eget folk i det mellersta än i de båda andra om-

rådena. För samtliga områden gällde, att den av gårdens folk avverkade de- len av hela avverkningsarbetet minska— de vid de större gårdarna. En genom- gående tendens var också, att en större del av körningen än av huggningen ut— fördes av gårdens folk.

Tabell ]. Skogsägare och skogsarbetare fördelade efter ålder

Kategori/Område

Ålder

Procentuell fördelning

Under 25 år

25—34

år

35—44

år

45—54

år

55—64

år

65—w

år

Upp- gift saknas

Under

Summa 25 år

25—34 35—44 år 45—54 år 55—64 år

65—w år

Summa

Skogsägare

S. området.. . . . . . M. området. . . . . .. N. området. . . . . ..

Samtliga

skogsarbetare

S. området. . . . . .. M. området. . . . . .. N. området. . . . . . .

Samtliga

89 57 47

297 148 113 315 198 101 254 152 62 117 73 27

29 14 1 105 644

0,4 0,3 0,6

26,9 23,0 31,7 28,5 30,7 28,4 23,0 23,6 17,4

100,0 100,0 100,0

QNN 00

193

50 131 93

558

67 191 106

614

91 207 85

468

54 112 33

' 217 14 10

47 2 105 0,4

4 307 743 8 375

8,8 9,0 12,8

26,5 21,8 25,7 28,3 29,2 29,6 27,9 22,7 22,2 17,6 15,1 8,8

100,0 100,0 100,0 100,0

274 364 383 199

26

1 425 10,0

25,5 26,9 14,0

100,0

Tabell 2. Skogsägarnas innehav av åker och skog

S. området M. området N. området

Åker 1—25 26—100 101—a)

1—25 26—100 101—w 1—25 26—100 101—a) Summa ha skog ha skog ha skog

ha Skog ha skog ha skog ha skog ha skog ha skog Summa

Summa

1—4 ha . . . . 65 41 1 107 37 60 27 124 5—9 ha. . . . 162 228 11 401 52 130 64 246 10—19 ha. . . . 98 221 26 345 13 103 56 172 20—w ha. . . . . 47 128 30 205 8 38 24 70

Summa 372 618 68 1 058 110 331 171 612

35 23 61 111 59 179 74 19 101 3 4 7

223 105 348

Tabell 3. Skogsarbetarnas innehav av åker och skog

S. området M. området N. området

Åk" Utan 1—25 26—100 101—a)

skog ha skog ha skog ha skog

Utan 1—25 26——100 101—co skog ha skog ha skog ha skog Utan 1—25 26—100 101—w

Summa skog ha skog ha skog ha skog

Summa Summa

1—4 ha ..... 57

5—9 ha. . . . . 18 10—19ha..... 7 20—w ha ...... ——

Summa 82

1 -— 62 104 74 28 4 210 52 31 28 10 121 — 26 43 29 19 — 91 12 14 10 2 38 12 5 2 —— 19 2 2 —- 4 1 96 159 108 49 4 320 66 45 40 12 163

m I |

Tabell 4. Antalet åker- och skogsägande skogsägare och skogsarbetare, som uppgivit innehav av häst och/eller traktor

Skogsägare med Skogsarbetare med Areal häst och/eller .. häst och/eller ;. traktor enbart hast traktor enbart hast % % % % Skog 1—25 ha Åker 1—9 ha ................. 84,1 70,7 10—w ha ................ 98,9 34,5 . . . . Samtliga 89,2 58,2 54,2 50,0 Skog 26—100 ha Åker 1—9 ha ................. 89,8 76,2 IO—w ha ................ 95,1 37,6 Samtliga 92,3 57,5 Skog 101—w ha Åker 1—9 ha ................. 94,6 67,0 10—w ha ................ 96,9 30,2 Samtliga 95,6 50,0 Ingen skog Åker 1—9 ha ................. _ 59,1 51,7 10—w ha ................ — _ . . . . Samtliga _— —— 61,6 52,4 Hela antalet 92,1 56,4 61,5 53,9

Tabell 5. Skogsägare fördelade efter antalet veckor per arbetsuppgi/t

Arbetsuppgift

Antal veckor

9—12I13—16I17—20

21—24 25—28

29—32'33—36137—40 41—44145—48I49—52

Summa Medianer

S. området

Eget jordbruk ........ . . . . Jordbr. arb. i a. tj.. . . . . . .. Eget skogsbruk ....... . . . . Skogsarb. i a. tj ....... . . . . Bygga. o. anl. v.. ........ . Annat arbete ........... . . Arbetslöshet . . . .

Ej arb. a. orsaker.

M. området

Eget jordbruk. . . .

Jordbr. arb. i a. tj.. . .. . . .. Eget skogsbruk .......... . Skogsarb. i a. tj. ..... . . . . . Bygga. o. anl. v.. . .

Annat arbete ........... . . Arbetslöshet ............. . Ej arb. a. orsaker ......... N. området

Eget jordbruk ............ Jordbr. arb. i a. tj. . .. ..... Eget skogsbruk. . ....... Skogsarb. ia. tj.. . . Byggn. o. anl. v ....... . . . Annat arbete. . . . ..... . . . Arbetslöshet. . . . . .

Ej arb. a. orsaker. . . . .....

QmäMMQHO

H

åIHINIII H

G=

w—v—S'NNHN

åIIN'WIH

1 105 1 039 149 1 007 207 145 79 5

379 644 603 117 555 216 95 65 14 262

Tabell 6. Skogsarbetare fördelade efter antalet veckor per arbetsuppgift

Arbetsuppgift

Antal veckor

1——4

9—12

13—16 17—-—20 21—24 25—28 29—32 33—36 37—40 41—44

145—48

49—52

Summa

Medianer

S. området

Eget jordbruk. . . . . . . Jordbr. arb. i a. tj. . .. Eget skogsbruk. . . . Skogsarb. i a. tj.. . . .. Byggn. o. anl. v.. . ... Annat arbete. . . . . . .. Arbetslöshet. . . . . . . . . Ej arb. a. orsaker. . . .

M. området

Eget jordbruk. . . . . Jordbr. arb. i a. tj.. Eget skogsbruk. . . . Skogsarb. ia. tj. . . . Byggn. o. anl. v.. . . .. Annat arbete. . . Arbetslöshet. . . . . . ..... Ej arb. a. orsaker. . . .

N. området

Eget jordbruk. . . . .. . Jordbr. arb. ia. tj.. .. Eget skogsbruk. . . . . . Skogsarb. i a. tj.. . . .. Bygga. o. anl. v.. . Annat arbete. . . . . . .. Arbetslöshet. . . . . . . . . Ej arb. a. orsaker. . . .

139

46 102 44 17 30 258 71 248 19 66 32 27 134 57 100

QDNCDQQHCD H HCG

61 35 17 28 24 28 54 162 40 23 18 15 27 47 77

HMHQNDMF N N

52 18 11 54 23 14 35 78 33 12 25 35 38

H

11 66 10 12 41 20 35 11 24

NN ILONNv-(oo H H

14 54 11 16

wtiSQHll 27 12 62

16

va-(tohv—tä'ä'

12 40 13

asian—|| H*”I N

lntDlOv-iw CD

?!

N OCOHHXOMHIO (D

NH

27

(Väv-4

24. NPC—l

"Ila”"I"

lllä'ml"

N

*IIÄHIIN

|"Iälll1 '”llål'W" lll”l'*ll

307

98 61

292 39 96 27 260 743 339 192

82 713 139 345 198 591

375 170 114

51 357 100 181 198 263

Tabell

N

arbetsuppgift

:. Skogsarbetare, som ej haft arbete på eget eller arrenderat jordbruk eller egen skog, fördelade efter antalet veckor per

Arbetsuppgift

Antal veckor

9—1 2

13—16 17—20 21—24 25—28 29—32 33—36 37—40 41—44 45—48 49—52

Summa

Medtaner

N . området Jordbr. arb. i a. tj.. Skogsarb. i a. tj. . . . Bygga. o. anl. v. ....... Annat arbete. . . . . . Arbetslöshet. . . . . . . . . Ej arb. a. orsaker. . . .

S. området

Jordbr. arb. i a. tj.. Skogsarb. i a. tj.. . . Byggn. o. anl. v.. . . Annat arbete. . . . . . Arbetslöshet. . . . . . . Ej arb. a. orsaker. . .

M. området

Jordbr. arl). i a. tj. . Skogsarb. l a. tj.. . . Byggn. o. anl. v.. . . Annat arbete. . . . . . Arbetslöshet. . . . . . . Ej arb. a. orsaker. . .

MIONKONv-l

52 14 134 40 136

14 10 35 88 39 20 13 77 37 60

12 5 19 6 28 40

QQNNNm

12 15 17

NNHNHQ NWNNHW

4 12 38 4

mma—salmen ED N "1

12

NCO—(HÖLÖ NH Hmm—NCO

Horn—]! H

*OICQ'HLD

N

NW lHNv—d

]bäva—t m

mmm—run

N:] [N'-(

0101

||" Ibn-nal m ll—v-n-iu-(I H

llN

[

QHCO [H LD

I % HMIH

[äl"l'* lulHil

209

34 195 34 54 20 185

419 131 402

79 196 130 349 83 210 60 113 124 160

Tabell 8. Skogsägare och skogsarbetare, som uppgivit arbetsperioder inom körning, huggning eller annat skogsarbete

tjänst, fördelade efter antalet veckor per arbetsuppgift

! annans

Kategori/Arbetsuppgift

Antal Veckor

9—1 2

13—16 17—20 21—24 25—28 29—32 33—36 37—40 41—44 45—48 49—52

Summa

Medianer

Körning

Skogsägare s. området. . . . m. området. . . . n. området.... Skogsarb. s. området. . . . m. området. . . . n. området....

Huggning

Skogsägare s. området. . . m. området. . . . n. området.... Skogsarb. s. området. . .

n. området. . . .

Annat skogsarbete

Skogsägare s. området. . . . m. området. . . . n. området.. . . Skogsarb. s. området. . . .

n. området. . . .

m. området. . . . . m. området. . . . .

106 56 42

17 53 20 30 11 55 22 26 26 15 113 66

12 17 13 56 32 12 11 36

11 30 23 45 20

14 59 22

I l

ä' 031010 NN

16 38 18

I

(ON träd) N

15 32 13

HH

11 28 10

|

SF!—4 OBOE H

Imi 35 24

1—4

34 14

|”!

won q-c

H CO

N

laco

v—t NKJ

16 25 11 12 23 19 15

155 162 106

60 243 109 85 58 56

204 431 216

16 51 44

118 414 238

28,5 18,0 16,7

Bilaga A KU NGL. ARBETSMARKNADSSTYRELSEN Utredningsbyrän

Uppgift om sysselsättningsförhällanden m. m. inom skogsbruket

Samtliga frågor, utom de tre sista, avser kalenderåret 1953. Uppgifterna skall användas för arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad. För ett gott utrednings- resultat är det angeläget att blanketten ifylles noggrant. Uppgifter inhämtas bland skogsägare- föreningarnas och skogs- och flottningsarbetaret'örbundets medlemmar.

Namn: .......................................................................... Bostadskommun: ........................................................

Avd. av skogs- o. flottningsarb.-förbundet: _____________________________________________________________________________________ Skogsägareförening:

Sysselsättning under 1953. (Sammanlagt 52 veckor redovisas.)

Jag har arbetat i eget eller av mig arrenderat jordbruk . . . . . . . . . . . . . . . .. veckor (även reparationer)

Jag har haft jordbruksarbete i annans tjänst. . . . . . .. . ... . . . . .. .. . . . . . . .. » (även »grannhjälp»)

Jag har arbetat i skogsbruk på egen skog . . . . . . . . . .... . . . . . . . . .. » (även skogsvårdsarb., byggnadsarb. ., skogsbilvägar m.m.)

Jag har haft skogsarbete i annans tjänst varav som körare................................ veckor varav som huggare............................... »

annat arb. inkl. flottning ................................. »

Jag har arbetat i byggnads- och anläggningsverksamhet. . . . . . . . . . .. . ... . » (ej hänförlig till skogsbruket)

Jag har arbetat med. . . . . .. . » (t.ex. vedhuggning för husbehov för dem, som inte har egen ”skog)

Jag har varit arbetslös ... . . . . . ..... . . . . . . . . . . . . .. » (d.v.s. arbete har sökts men inte Wkunnat erhallas)

Jag har inte arbetat på grund av sjukdom, semester etc. . .. . . .. . .. . . . . . . » Summa ................... veckor

Under mitt arbete i skogen har jag legat i skogsförläggning under. . veckor

Under ____________________ veckor har jag genom arbetsgivarens försorg skjutsats mellan bostaden och

arbetsplatsen morgon och kväll.

Ja har 9 har inte använt motorsåg under arbetet i skogen

Jag ;: inte fast anställd

(Med fast anställning menas här att arbetsgivaren garanterar sysselsättning under ca 200 dagar per år.)

Såsom löntagare har jag varit anställd i skogsarbete

under ................... veckor hos skogsbolag eller domänverket') under ___________________ veckor hos bönder eller godsägare') under ................... veckor hos sågverksägare eller virkeshandlares Jag äger ett jordbruk med ...................................... ha åker och ..................................... ha skog Jag arrenderar ett jordbruk med _________________________ ha åker tillhorigt mln hUYqurbEiSQWGre tillhörigt annan agare Jag håller ___________________ häst(ar) och ................... ko(r) samt har ................... traktor(er) Jag ager min bostad tillhörig min huvudarbetsgivare forhyr tillhorig annan agare Bostaden består av ............. rum och kök och bebos av ............. vuxna och ,, barn under 16 år

Bostaden är utrustad med centralvärme. vatten 0. avlopp, elljus. badrum, wc (stryk det ej till- lämpliga)

Följande frågor besvaras endast av skogsägare.

Från den 1/5 1953 till den 30/4 1954 har ___________________ m=)sk') avverkats vid egna avverkningar (inkl. husbehovsvirke) på gårdens skog och ................... m'sk sålts på rot.

Vid de egna avverkningarna har ___________________ mJ sk huggits. ................... m' sk körts av gårdens eget folk och ................... m' sk huggits, ................... m=l sk körts av lejd arbetskraft.

Av virket som sålts på rot har ___________________ m' sk huggits, ................... m= sk körts av gårdens

eget folk (till gårdens eget folk hänföres familjemedlemmar och helårsanställda).

Övriga upplysningar och synpunkter' ........................................................................................... , ......

') Med skogsbolag menas här företag. som har egna skogar. Även om Edert arbete varit förlagt till av bo- laget inköpta rotposter skall det hänföras till denna grupp. Med domänverket jämställas i detta sammanhang övriga allmänna skogar.

') Här avses endast de avverkningar. som skett i böndernas eller godsägaren: egen regi.

') Till denna grupp hänföres alla rotpostköpare. som inte har egna skogar av sådan betydelse att de kan hänföras till skogsbolagen.

') Vid omräkning till m' sk skall samma omräkningstal användas som vid deklarationen.

Unga skogsarbetares inställning till yrket

En enkätundersökning bland värnpliktiga 1949

Den i det följande redovisade under- sökningen bygger på enkätsvar, avläm- nade till arbetsmarknadsstyrelsens yr- kesvägledningsbyrå våren 1949, från var tionde av samtliga då levande män (svenska medborgare), födda 1928. En- käten avsåg att klarlägga yrkesvalsten- denser, yrkesbyten m. m. hos en hel årsklass. Resultaten av undersökningen kan givetvis endast anses vara typiska för förhållandena år 1949. Just på skogsbrukets arbetsmarknad har så ge— nomgripande förändringar skett under senare år att läget i vissa avseenden kan antas vara ett annat än det som framgår av undersökningen. De stora förbättringar av skogsarbetarnas arbets- och levnadsvillkor, som skett under de senaste åren, har på ett genomgripande sätt förändrat skogsarbetarnas ställning, och detta bör rimligen även ha påver- kat 21-åringarnas inställning till skogs- arbetet. Vidare har efter 1949 den or- ganiserade yrkesutbildningen för skogs- arbetare och de skogsbetonade fortsätt- ningsskolorna haft sina egentliga ge- nombrott. Undersökningsresultatet tor— de därför inte vara belysande för da- gens läge. Då någon undersökning lik- nande den här redovisade varken förr eller senare har företagits och då otvi- velaktigt synnerligen intressanta upp- gifter framkommit om läget år 1949, har det emellertid ansetts motiverat att här återge resultatet av undersökningen.

I föreliggande undersökning har de utfrågade själva fått avgöra, vilket yrke de anser sig tillhöra. Därvid har de kortfattat fått redogöra för de arbets- uppgifter de utför och hur länge de ar- betat i yrket, och en viss kontroll på uppgifternas rimlighet har därigenom erhållits.

Speciella svårigheter föreligger att fastställa antalet skogsarbetare, i denna undersökning beroende på svarslämnar- nas benägenhet att vid besvarande välja andra yrken och på skogsarbetareyr- kets struktur, omöjligheten att helt av- gränsa från jordbruks- och Vägarbetar- yrkena m. fl. En person, som längre tid arbetat i skogsbruk eller i jordbruk men tänkt övergå till annat yrke och kortare tid prövat på något annat, kan vara benägen att uppge detta sistnämn- da som sitt yrke, ehuru han med större rätt bort räknas tillhöra sitt föregå— ende, där han har sin större yrkeserfa- renhet. Detta gäller framför allt i ung- domsåldrarna, då yrkestillhörigheten är speciellt lös och svårdefinierbar. Före- liggande siffror angående antalet 21- åriga skogsarbetare bör därför principi- ellt främst betraktas som ett mått på deras benägenhet vid visst tillfälle att anse sig som skogsarbetare.

Svaren är avgivna omedelbart före, vid eller strax efter den tidpunkt, då flertalet ryckte in till den första mili— tärtjänstgöringen. Enkäten är så full—

ständigt besvarad och urvalet av de till- frågade verkställt på sådant sätt, att sva- ren ger en bild av förhållandena inom hela årsklassen. Beträffande yrkesut- övarna inom näringsgrenen jordbruk med binäringar har, som ovan sagts, en säker uppdelning icke varit möjlig; för- sök har emellertid gjorts att med led- ning av de lämnade uppgifterna och el- jest kända förhållanden urskilja en grupp skogsarbetare och en annan grupp, bestående av personer, som ut- förde såväl jordbruks- som skogsarbete, det sistnämnda i sådan omfattning, att den kombinerade benämningen var mo- tiverad. En tredje grupp utgjordes av enbart jordbrukare.

I undersökningsmaterialet återfanns 179 skogsarbetare, 222 jordbruks— och skogsarbetare och 383 jordbruksarbe- tare, sammanlagt 784 män eller 18 % av hela den manliga årsklassen. Från- räknas studerande, som ej tillhör den förvärvsarbetande befolkningen, och personer, som vistas på anstalter m. fl., uppgick jordbruks- och skogsarbetar— nas antal till 21 % av de årsklassen tillhörande ynglingarna. Dessutom fanns ett 90-tal personer, som vid undersök- ningstillfället arbetade inom näringsgre- nen, huvudsakligen i jordbruk, utan att betrakta detta som sitt yrke. Medräk- nas även de sistnämnda, skulle jord— bruks- och skogsarbetarnas andel i den förvärvsarbetande delen av årsklassen uppgå till 24 %.

Enligt 1950 års folkräkning tillhörde 21 % av de förvärvsarbetande männen i åldern 20—25 år näringsgrenen jord- bruk med binäringar.

I Norrland och Kopparbergs, Väst- manlands, Örebro och Värmlands län fanns sammanlagt 153 skogsarbetare (85 % av samtliga i hela riket), 142 jordbruks— och skogsarbetare (64%) och 66 jordbruksarbetare (17 %). Av skogsarbetarna kommer 80 % från kom-

muner, där jordbruksbefolkningen ut- gör minst hälften av hela befolkningen.

Skogs- och jordbruksarbetarnas tid i yrket, av betydelse bl. a. när det gäl- ler att bestämma deras yrkestillhörig- het, är i undersökningsmaterialet känd för 168 skogsarbetare, 189 jordbruks- 'och skogsarbetare och 331 jordbruksar- betare. Medeltalet framgår av nedanstå- ende tablå.

Antal År/må— upp- nad .. . 1 edre ovre Yrkesgrupp gifts- klvartil kvartil läm- me- nare dian Skogsarbetare. . . 168 2/7 4/— 5]— .Iordbruks— och skogsarbetare... 189 5/— 6/— 7/— Jordbruksarbetare. 331 4/— 6/— 7]—

Siffrorna innebär för skogsarbetar- nas del, att en fjärdedel hade arbetat i yrket högst 2 år 7 månader, hälften högst 4 år och tre fjärdedelar upp till 5 år, medan den sista fjärdedelen arbe- tat i yrket över 5 år, d. v. s. praktiskt taget hela tiden, sedan de inträtt på arbetsmarknaden. Dessa yrkesgruppers medlemmar hörde till de »yrkesstabilas- te» eller »näringsgrensstabilaste» i hela undersökningsmaterialet och utgörs av dem, som naturligt vuxit in i och fram till 21—årså1dern stannat kvar i sin ur- sprungsmiljö, skogen och jordbruket.

Materialet medger icke närmare un- dersökningar, hur många anställningar skogs- och jordbruksarbetarna haft. Till viss jämförelse kan emellertid påpekas, att av samtliga 3635 man (icke-stude— rande) i hela undersökningsmaterialet sammanlagt 1 475 eller 41 % av samt— liga uppgivit, att de hade sitt första ar- bete inom jordbruk och skogsbruk. Av dessa 1 475 män arbetade vid undersök- ningstillfället 405 fortfarande inom den- na näringsgren, d. v. 5. över en fjärde- del. Nära tre fjärdedelar av dem, som började i jordbruk och skogsbruk, hade sålunda sedan inträdet på arbetsmark-

naden hytt bransch en eller flera gånger (17 % en gång, 23 % två gånger, 14 % tre gånger, 9 % fyra gånger, 10 % fem eller flera gånger).

De 405 personer, som hela tiden arbe- tat i jordbruk och skogsbruk, utgjorde närmare hälften (46 %) av samtliga 876 man som uppgivit, att de vid under- sökningstillfället arbetade inom jord— bruk och skogsbruk. De sistnämnda ut- gjorde 24 % av samtliga 3635 under- sökta. Från inträdet på arbetsmarkna- den fram till värnpliktsåldern sjönk sålunda andelen av hela årsklassen för jord- och skogsbruket från 41 till 24 %.

I hela undersökningsmaterialet fanns sammanlagt 849 personer, som haft an- ställning inom endast en bransch; av dessa återfanns sålunda nära hälften inom jordbruk och skogsbruk.

Vissa reservationer mot Siffrornas värde bör anföras, då både första och senaste anställningen kan vara mer eller mindre tillfällig och för kort för att egentligen markera yrkes- eller branschtillhörighet, och båda anställ- ningarna kan vara felaktigt angivna, främst kanske den första. Särskilt för jordbrukarungdom, som redan före skol— tidens slut deltar i arbetet på gården, kan det ligga nära till hands att som första arbete angiva första arbete utan- för modernäringen, och 41 % får därför anses utgöra ett minimital. Jämförelse- tal för vissa andra yrkesgrupper lämnas i följande tabell, som visar förändring- arnas riktning inom en och samma års- klass från inträdet på arbetsmarknaden till värnpliktsåldern (procentuell fördel- ning).

Nedgång i den procentuella andelen noterades som synes främst för jord- bruk och skogsbruk, medan ökningen var mest framträdande för malmbryt— ning och metallindustri samt byggnads- verksamhet.

Utredningen lämnar vissa upplys-

Första Senaste anställ- anställ-

ning ning Jordbruk, skogsbruk m. m. 40,6 24,1 Malmbrytning o. metallind. 10,6 20,0 Jord- och stenind .......... 2,1 1,3 Trä-, pappers- och grafisk ind .................... 6,4 7,5 Livsmedelsind ............ 4,6 4,7 Textilind ................. 2,6 4,4 Kem. tekn. ind ............ 0,3 0,5 Byggnadsverksamhet ...... 2,3 8,7 Handel och samfärdsel ..... 24,3 21,7 Allm. tjänst o. fria yrken . . 2,8 2,5 Övriga ................... 3,4 4,6

ningar om skogs- och jordbruksarbetar- nas skolutbildning och den komplette- rande, allmänbildande utbildning de förvärvat efter skolans slut. Det övervä- gande flertalet hade enbart folkskola, medan 14 % av skogsarbetarna, 17 % av skogs— och jordbruksarbetarna och 23 % av jordbruksarbetarna därjämte skaffat sig viss påbyggnad genom allmänbildan- de kurser och studier vid folkhögsko- lor (19 skogsarbetare, 33 skogs- och jordbruksarbetare, 77 jordbruksarbeta- re) eller genom studier på realskolesta- diet (6 skogsarbetare, 4 skogs— och jord- bruksarbetare och 13 jordbruksarbeta- re). Bland de sistnämnda återfanns några, som uppgav sig som skogsprak- tikanter och jordbrukselever.

Skogs- och jordbruksarbetarnas yr- kesutbildning framgår även av enkäten. Av skogsarbetarna hade 86 %, av skogs— och jordbruksarbetarna 79 % och av jordbruksarbetarna 73 % enbart prak- tisk utbildning inom sina yrken. Mot- svarande procenttal för hela årsklassen var 63, vilket visar, att främst skogsar- betarna men. även de kombinerade skogs- och jordbruksarbetarna och jord- bruksarbetarna i högre grad än övriga unga män 1949 utövade sina yrken utan att ha erhållit teoretisk utbildning däri. Enstaka fackkurser jämte den praktiska utbildningen hade 10 % av skogsarbe- tarna, 17 % av skogs- och jordbruks— arbetarna och 25 % av jordbruksarbe-

tarna mot 26 % av samtliga i hela års— klassen.

Planer på vidare yrkesutbildning inom yrket har i enkätmaterialet upp— givits av 40 % av skogsarbetarna, 35 % av skogs- och jordbruksarbetarna och 39 % av jordbruksarbetarna. Av skogs- arbetarna hade 49 (27 %), av skogs- och jordbruksarbetarna 46 (21 %) och av jordbruksarbetarna 105 (27 %) tänkt sig någon vidareutbildning av teore- tiskt slag. Planer på vidare allmänbil— dande skolning angavs i påfallande liten utsträckning i jämförelse med andra yrkesgrupper.

Yrkeslriuseln hos skogsarbetarna och jordbruksarbetarna vid uppgiftstillfället framgår av följande tablå. Trivseln har mätts efter en 7—gradig skala, där svars- lämnarna fått välja och markera, hur de trivdes med ifrågavarande arbete: alldeles utmärkt (1), ganska bra (2), jo vars, någorlunda (3), på sätt och vis, på sätt och vis inte (4), inte riktigt (5), inte precis vantrivs, men trivs i varje fall inte (6), vantrivs (7). I tablån markeras trivselgraderna 1—3 positiv, 4 »både-och», 5—7 negativ.

Posi- Både- Nega- Ej

tiv och tiv svar

Skogsarbetare. . . . 49 % 2 % 26 % 4 % Jordbruks- och

skogsarbetare. . 59 % 22 % 13 % 6 % Jordbruksarbetare. 70 % 13 % 8 % %

Tablån ger i huvudsak två upplys- ningar, vilka båda tjänar att belysa ett och samma förhållande från olika ut- gångspunkter. Det ena är den relativt låga trivselprocenten hos de 21—åriga skogsarbetarna. Medan trivselsiffrorna för jordbruksarbetarna (70% positiv, 13 % »både-och» och 8 % negativ) väl ansluter sig till siffrorna för hela års- klassen (72 % positiv, 15 % »både-och» och 10 % negativ), visar siffrorna för skogsarbetarna en helt annan bild med markerat lägre trivsel (49% positiv,

21 % »både-och» och 26 % negativ). Av större yrkesgrupper visade skogsar- betarna lägsta graden av trivsel i hela undersökningsmaterialet. Sålunda hade t. ex. chaufförerna till 90 % uppgivit, att de trivdes i yrket, motsvarande tal var för expediterna 78 %, för befatt- ningshavarna vid järnvägen 76 %, för kontoristerna 74 %, för verkstadsarbe- tarna 69 % och för industriarbetarna i övrigt 62 %.

Som de viktigaste anledningarna till bristande trivsel angav skogsarbetarna, att de icke ansåg sig passa för arbetet, att de icke hade intresse för detta och att det var dåligt betalt. De, som triv- des, gjorde det främst därför, att de ansåg skogsarbetet vara ett friskt och sunt arbete i fria luften, vilket passade dem; flera påpekade, att det numera i motsats till förr är relativt välbetalt.

Av följande tablå framgår svaren på frågan i vilken utsträckning uppgifts- lämnarna tänkt sig stanna kvar i sina yrken eller byta yrken efter fullgjord värnpliktstjänstgöring.

Fort". Byta Vet Ej satta ] Vrke inte svar yrket ' Skogsarbetare. . . . 35 % 35 % 24 % 6 % Jordbruks— Och skogsarbetare. .. 46 % 23 % 25 % 6 % Jordbruksarbetare. 54 % 18 % 19 % 8 %

Inte mindre än 35 % av skogsarbe- tarna uppgav sålunda, att de avsåg att byta yrke efter fullgjord värnplikts- tjänstgöring. 24% av skogsarbetarna visste icke, om de skulle återgå till skogsarbetet eller övergå till något an- nat yrke. Motsvarande siffror för hela undersökningsmaterialet (studerandena borträknade) var 19 % för yrkesbyte och 13 % »vet icke». Endast 35 % av skogsarbetarna avsåg att återgå till skogsarbete, medan i totalgruppen 65 % avsåg återgång till det yrke man hade vid tiden för värnpliktsinryckningen.

PM

angående utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden med

särskild hänsyn tagen till förhållandena inom skogsbruket

Enligt utlänningskommissionens beräk- ningar var antalet utlänningar i Sve- rige den 1 juli 1952 267000, varav 181000 kom från Danmark, Finland och Norge och 86000 från andra län— der. Genom införandet av passfriheten för nordbor är det efter denna tidpunkt ej möjligt att ange hur många danskar, finnar och norrmän, som vistas här. An- talet övriga utlänningar däremot var 76000 den 1 januari 1955. Antalet till polismyndigheterna arbetsanmälda ut- länningar var den 1 april 1955 110 213, varav 18114 danskar, 11 241 norrmän, 40 586 finnar, 8 598 balter, 2 751 polac- ker, 17128 tyskar, 1 977 italienare och 9818 övriga. Männen utgjorde 67147 och kvinnorna 43 066. Inom jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske och skogsbruk arbetade 13 326, industri och hantverk 48 695, samfärdsel 7 260, handel 15 063, förvaltning, arbetsledning och fria yr- ken 6686, hälso- och sjukvård 5595, husligt arbete 9414 och övrigt arbete 4 174.

Antalet arbetsanmälda utlänningar har sedan den 1 oktober 1947 ökat med något över 40 000 personer. Den krafti- gaste ökningen skedde under tiden 1 oktober 1947—30 september 1948 med över 17 000 personer. Under de senaste åren har däremot antalet redovisade ut- länningar hållit sig relativt konstant. Den reella ökningen av antalet utlän—

ningar på arbetsmarknaden är emeller- tid avsevärt högre än vad utlännings- statistiken ger vid handen, då hänsyn även bör tagas till naturalisationen. Un- der åren 1947—1954 blev nämligen ca 51 000 utlänningar svenska medborgare och av dessa torde omkring två tredje— delar eller 34 000 vara sysselsatta på ar— betsmarknaden.

Den övervägande delen av utlänning- arna har inrest individuellt. Kollektiv överföring har emellertid förekommit alltsedan 1947. Först ägde denna rum helt i arbetsmarknadsmyndigheternas regi. Numera sker uttagningen och över— föringen av arbetskraft genom företa— gen själva, sedan arbetsmarknadssty- relsen introducerat företaget ifråga hos de utländska arbetsmarknadsmyndig- heter, med vilka styrelsen samarbetar i dessa frågor.

Företag inom för folkförsörjningen viktiga näringsgrenar samt de större exportindustriföretagen kan påräkna arbetsmarknadsmyndigheternas stöd i fråga om såväl kollektiv som enskild intagning av utländsk arbetskraft un- der förutsättning att brist på lämplig arbetskraft föreligger inom landet. Ar- betsmarknadsstyrelsen har för att till- styrka arbetstillstånd i allmänhet till- lämpat kravet, att de sökande antingen skall vara yrkesmän med minst fyra—fem års vana eller specialarbetare med minst

två års vana samt i regel icke vara äldre än 45 år. Arbetarna måste förbin- da sig att under två år stanna i Sverige inom det yrkesområde, för vilket de rekryterats. Ett ytterligare villkor, som arbetsmarknadsstyrelsen uppställt för sin tillstyrkan, är att bostadsfrågan skall kunna lösas tillfredsställande för den tilltänkta utländska arbetskraften. Givetvis skall utlänningarna ha samma anställnings- och avlöningsvillkor som svenska arbetare.

Den kollektiva överföringen av ut- ländsk arbetskraft hade sin största om- fattning under 1950—1951, då arbets- marknadsstyrelsen tillstyrkte 344 fram— ställningar avseende rekrytering av 7 813 personer, varav 2 117 avsåg skogs- bruket och återstoden huvudsakligen industrin. Under 1953 och 1954 var in- tresset bland företagen för överföring av utländsk arbetskraft däremot ringa. Den f. n. rådande arbetskraftsbristen har beträffande åtskilliga företag ånyo aktualiserat frågan om rekrytering av arbetskraft i utlandet.

Vad angår arbetskraft från grann- länderna framlades vid det nordiska socialministermötet år 1945 ett förslag till konvention om nordisk arbetsmark- nad. Konventionen ratificerades endast av Danmark och Sverige. Finland och Norge stod formellt utanför men deltog likväl i den arbetsförmedlingssamver- kan, som enligt konventionen skulle organiseras mellan länderna. Efter ini- tiativ från nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. utarbetades sedermera ett nytt konven- tionsförslag, som 1954 ratificerades av Sverige, Danmark, Finland och Norge.

Enligt denna konvention samarbetar arbetsförmedlingarna i de berörda län- derna direkt med varandra. En person, som befinner sig i Danmark, Finland eller Norge och önskar arbeta i Sverige, har således endast att anmäla sig på

närmaste arbetsförmedlingskontor. Ett nordiskt land, som har överskott av visst slags arbetskraft, skall kunna er- bjuda detta till annat nordiskt land. På liknande sätt skall brist på arbetskraft i ett land kunna av arbetsmarknads- myndigheterna anmälas till motsvaran- de myndigheter i ett annat land, som medverkar till att bristen täckes, om man anser sig kunna avvara arbetskraf— ten. Enligt konventionen har de svenska myndigheterna lovat tillse, att enskilda svenska arbetsgivare icke genom an— nonser eller på annat sätt privat värvar arbetskraft.

Utländska arbetstagare inom skogs- bruket

I bilaga till denna PM redovisas an— talet arbetsanmälda utlänningar inom det svenska skogsbruket åren 1947— 1955. Totalantalet har mer än tredubb- lats under perioden. Finnarna har ökat från 271 till 5 811, danskarna från 801 till 1 255 och norrmännen från 621 till 1 177, medan övriga nationaliteter mins- kat från 1 129 till 725.

Utlänningskommissionens statistik tor- de emellertid icke omfatta samtliga utländska arbetstagare inom skogsbru- ket, enär den stadgade anmälningsskyl- digheten vid tillträdande av arbetsan- ställning icke alltid iakttages. Danskar, finnar och norrmän behöver vare sig pass eller uppehållstillstånd för vistelse i Sverige och deras svenska arbetsgi- vare tänker därför stundom ej på att anmäla dem, när de anländer till ar- betsplatsen.

I samverkan med de finska arbets- marknadsmyndigheterna har de sven- ska arbetsförmedlingarna överfört finsk skogsarbetskraft till Sverige i betydan- de omfattning. Då verksamheten skett direkt mellan de olika lokala kontoren, kan dock icke någon uppgift beträffande omfattningen lämnas. Finska arbetsta-

Arbelsanmå'lda utlänningar inom det svenska skogsbruket 1/10 1947—1/4 1955 enligt Statens utlänningskommissions statistik.1

Därav Datum Samtliga - Danskar Finnar Norrmän

1/10 1947 2 822 801 271 621 1/1 1948 3 375 1 287 338 629 1/4 1948 3 558 1 465 382 637 1/7 1948 3 046 883 435 640 1/10 1948 3 413 1 110 479 765 1/1 1949 4 121 1 562 462 997 1/4 1949 4 604 1 515 1 018 1 036 1/7 1949 3 571 1 012 735 859 1/10 1949 3 126 852 662 694 1/1 1950 2 991 889 604 650 1/4 1950 3 200 938 853 584 1/7 1950 2 888 782 744 557 1/10 1950 2 905 747 766 537 1/1 1951 4 403 1 196 1 707 684 1/4 1951 5 429 1 411 2 420 976 1/7 1951 4 254 1 139 1 699 826 1/10 1951 4 935 1 265 1 914 743 1/1 1952 7 436 2 096 3 063 1 108 1/4 1952 9 964 2 511 4 180 1 572 1/7 1952 8 897 2 009 3 773 1 386 1/10 1952 8 472 1 852 3 623 1 293 1/1 1953 8 003 1 620 3 652 1 263 1/4 1953 7 047 1 501 3 217 1 149 1/7 1953 6 227 1 291 2 852 993 1/10 1953 6 333 1 293 3 025 921 1/1 1954 7 198 1 385 3 801 925 1/4 1954 7 036 1 177 4 077 948 1/7 1954 5 978 1 070 3 279 825 1/10 1954 7 439 1 080 4 738 771 1/1 1955 8 294 1 173 5 424 929 1/4 1955 8 971 1 255 5 811 1 177

1 Före 1/10 1947 saknas jämförbara uppgifter.

gare reser även i stort antal på egen hand till Sverige för att taga arbete. Ofta har man genom bl. a. landsmän, som redan arbetar i Sverige, erhållit kontakt med arbetsgivare eller också vänder man sig till arbetsförmedlingen. Vanligen sker detta på inreseorten. Även danska medborgare inreser för att söka arbete här och särskilt inom Värmlands län finnes förhållandevis många danska skogsarbetare.

Vanligen erhåller de arbetare, som rekryteras genom arbetsförmedlingens medverkan, av arbetsgivaren fri resa till arbetsplatsen, sedan de arbetat tre månader hos svensk skogsarbetsgivare

och fri återresa från Sverige, om de stannar sex månader.

Vid bedömningen av arbetstillstånds— ansökningar från utomnordiska skogs- arbetare tillämpar arbetsmarknadssty- relsen de principer, som ovan angivits för intagning av arbetskraft. Då endast ett mindre antal haft skogsarbete till ursprungligt yrke, har arbetsmarknads- styrelsen emellertid tillstyrkt inrese- ansökningar även för sådana utlänning- ar, som utan att vara egentliga skogs— arbetare haft vana vid tyngre arbete och under någon period sysslat med skogs- arbete. Av de kollektivt rekryterade tys- ka arbetarna till skogsbruket har så-

lunda ett stort antal varit lantarbetare, timmermän, byggnadssnickare o. (1.

Den kollektivt överförda arbetskraf- ten har som regel lyckats väl på sina arbetsplatser. De fall som misslyckats har stundom berott på att utlänningen ifråga uppgivit sig ha kännedom om skogsarbete men i praktiken ej sysslat med sådant, delvis på att svenska kli- mat- och arbetsförhållanden varit ho- nom främmande och kosthållningen allt- för olik den i hemlandet.

I enstaka fall har tyska arbetstagare, som rekryterats av svenska företag, icke haft möjlighet att sända hem medel till anhörigas försörjning förrän efter rela- tivt lång vistelse i Sverige. Ibland har överskottet av arbetarnas förtjänster efter avdrag för deras personliga utgif- ter i Sverige icke räckt till att täcka kostnaderna för familjens uppehälle. Härigenom har de anhöriga varit hän- visade att åtminstone till en början söka understöd hos de tyska socialvårds- myndigheterna. Arbetsmarknadsstyrel- sen har därför framhållit för arbetsgi— varna, att det är ett oavvisligt krav, att den utländska arbetskraften, sär- skilt som den införts till Sverige med de svenska arbetsmarknadsmyndighe- ternas direkta stöd, måste beredas möj- lighet att redan från början försörja sina familjer under vistelsen i Sverige utan medverkan av hemlandets socialvårds- myndigheter. Styrelsen har betonat, att företagen beträffande varje enskild gift arbetare, som de önskar rekrytera från utlandet, bör noga överväga, om veder- börande verkligen med sin arbetsin— komst i Sverige kan försörja såväl sig själv som hemmavarande anhöriga. Skulle det visa sig, att ett företag rekry- terat arbetare, som icke uppnår sådana förtjänster, att erforderliga belopp till

familjernas uppehälle kan transfereras, har arbetsmarknadsstyrelsen förutsatt, att företaget bekostar utgifterna i sam- band med arbetarnas snara återresa, i de fall dessa uttrycker önskemål om att få återvända till hemlandet.

Om möjligheterna att rekrytera ut- ländsk skogsarbetskraft skall slutligen i korthet nämnas följande.

Den 30 april 1955 utgjorde antalet arbetslösa i Västtyskland ca 890 000. Av dessa tillhörde endast 13 262 gruppen skogsbruk, jakt och fiske, därav 10100 män i alla åldrar. Även om statistiskt sett viss tillgång på skogsarbetskraft fö- religger, är det i praktiken dock f. n. mycket svårt att erhålla arbetare från Tyskland, då den yrkeskunniga arbets- kraften numera i allt högre grad absor- beras av det egna näringslivet. Ett svenskt skogsföretag, som innevarande vår önskat nyrekrytera 200 tyska skogs- arbetare, har sålunda endast erhållit ett fåtal arbetare. Enligt vad de österrikiska arbetsmarknadsmyndigheterna uppgiver är arbetstillgången i Österrike mycket god och man kan därför ej heller där avstå från vare sig skogs- eller indu- striarbetare.

Enligt officiella uttalanden skulle det f. n. icke vara möjligt att i samverkan med vederbörande arbetsmarknadsmyn- digheter erhålla arbetskraft i större om- fattning från Finland, då tillgången på skogsarbetare där icke täcker det öka- de behovet inom landet. Ej heller från Norge torde arbetskraft kunna rekry- teras. I Danmark föreligger vanligen en viss säsongarbetslöshet under vinter— halvåret, och det är att förmoda, att ar- betare från den danska landsbygden skulle kunna överföras till Sverige ge— nom arbetsförmedlingarnas medverkan.

PM

angående vissa slag av bidragsformer för arbetstagare

inom skogsbruket

För att möjliggöra skogsbrukets för- sörjning med arbetskraft vidtogos år 1941 vissa åtgärder för att stimulera arbetskraftsrekrytcringen inom denna näringsgren. Åtgärderna omfattade bl. a. att man införde vissa ekonomiska för- måner, dels åt arbetaren själv under första tiden i skogen dels åt den hem- mavarande familjen.

De ekonomiska förmånerna voro till en början utformade på följande sätt.

Arbetssökande person, vilkens tidi- gare sysselsättning ej kunde anses ha bibringat honom förmåga att försörja sig på skogsarbete kunde utöver av- talsenlig lön för utfört arbete komma i åtnjutande av

fria resor till och under vissa för- utsättningar — från förläggningsorten,

fria arbetsverktyg,

kostnadsfria lån av arbetskläder samt

utbildningsbidrag enligt nedanståen- de tariff:

för l:a till och med 15:e arbetsdagen sammanlagt kronor 40:

» 16:e » n » 30:e » 31:21 » » » 45:e » 46:e » » ») 6035

Efter 60 dagar utgick ej utbildnings- bidrag.

Vid skogsarbete ovan arbetare från åtnjutande av familjetillägg med föl— jande belopp per dag:

Samtliga nu nämnda förmåner ut- gick utan behovsprövning. Dessutom

)) » ))

Ortsgrupp För varje barn enligt lagen För hustru eller adoptiv- om folk- kronor barn under 16 år pension kronor I 1 50 0:60 II 1. 75 0: 80 III 2: 1: _

kunde i ett antal städer hyresbidrag utgå genom arbetslöshetskommitte' efter behovsprövning.

För att ytterligare underlätta för den ovana arbetskraften att antaga skogs- arbete började arbetsmarknadskommis- sionen genom länsarbetsnämnderna an- ordna s. k. huggarkurser. Sådan kurs pågick i 60 arbetsdagar, omfattande 10 ti 12 arbetare samt leddes av en av länsarbetsnämnden anställd instruktör. Instruktören ålåg att undervisa arbetar- na i avverkningsteknik, verktygsvård m. m. samt att hjälpa arbetarna till

» » ——- » »

)) ))

rätta i fråga om utspisning, förflyttning stad eller större industrisamhälle, som var familjeförsörjare, kunde utöver de här ovan angivna förmånerna komma i och dylikt. Inkvartering ordnades i när- heten av arbetsplatsen genom arbetsgi- varens försorg och delvis på hans be-

kostnad. Förläggningsbaraeker för den ovana arbetskraften kunde på vissa vill— kor ställas till förfogande av arbets- marknadskommissionen. Bidrag till av- löning av kockpersonal kunde utgå från länsarbetsnämnden.

Under år 1942 framstod skogsbrukets arbetskraftsbehov som ett av de mest svårlösta arbetsmarknadsproblemen. Skogsägarnas efterfrågan på arbetskraft var hela året synnerligen stor. De åt— gärder, som vidtogos, fingo också under 1942 större omfattning än under före— gående år, varjämte de kompletterades med andra metoder.

För att stimulera ovan arbetskraft att kvarstanna i skogsarbete tillkommo be- stämmelser om nya förmåner, vilka trädde i kraft den 15 juni 1942.

Dessa bestämmelser inneburo att ar- betssökande person, som efter anvis- ning av offentlig arbetsförmedling an- tog skogsarbete, om han inte under de senaste åren årligen arbetat inom skogs- bruket, utom avtalsenlig lön kunde er- hålla följande kontanta bidrag.

1. Arbetare, som var bosatt i stad eller större industrisamhälle och som antog arbete utom hemorten, ägde efter vederbörande länsarbetsnämnds bestäm- mande erhålla ett bidrag av kronor 1:50 per dag (5. k. förflyttningsbi- drag). Sådant bidrag utgick för arbets- dagar och mellanliggande sön- och helgdagar samt för sön- eller helgdagar, som inträffade omedelbart efter arbe- tets upphörande, under en tid av högst 180 dagar, dock ej för kortare tid än 10 dagar. Om arbetet utan arbetarens eget förvållande upphörde inom 10 da— gar, finge dock bidrag utgå även för kortare tid.

2. Arbetare, som antog skogsarbete på den ort, där han var bosatt, och som tidigare icke haft sysselsättning inom skogsbruket i sådan utsträckning, att han kunde anses vara yrkesvan, kunde

komma i åtnjutande av utbildningsbi- drag enligt följande tariff:

för l:a t. o. m. 60:e arbetsdagen kro- nor 1:50 per dag

för (ilza t. o. m. 120:e arbetsdagen kronor 1: —— per dag

Utbildningsbidrag utgick endast för arbetsdagar. Efter 120 arbetsdagar läm- nades ej utbildningsbidrag.

3. Familjefillägg och i förekommande fall hyresbidrag utgick med förut gäl- lande belopp till den, som åtnjöt för- flyttningsbidrag. Ovan angivna åtgärder tillförde skogsbruket ett icke oväsentligt antal arbetare. Det visade sig emellertid, att tillströmningen av arbetskraft till skogs- bruket ändock ej var tillräcklig. Den 5 juni och den 22 juli 1942 riktade ar- betsmarknadskommissionen därför ge- nom en cirkulärskrivelse en vädjan till sammanlagt 465 industriföretag, som sysselsatte vartdera minst 100 arbetare och sammanlagt 150000 arbetare, att tillfälligt permittera omkring 10 % av den anställda arbetsstyrkan för skogs- arbete. De permitterade arbetarna skulle bilda s. k. riksarbetslag och sysselsät- tas i skogsarbete under en tid av 2 a 3 månader. Samma vädjan riktades den 25 augusti till 92 drätselkammare eller motsvarande kommunala organ och den 15 september samma år till 4 134 indu— striföretag med sammanlagt omkring 450 000 arbetare. Riksarbetslagen rekryterades i första hand från sågverks- och massaindu- strier samt från järnindustrien och vis- sa av de större företagen inom skepps- varvs- och mekaniska industrierna. Dessutom deltogo omkring 800 kommu- nalanställda samt ett mindre antal bygg— nadsarbetare såsom riksarbetare i skogsarbete.

Riksarbetarna, vilka permitterades från sin arbetsanställning med garanti för återanställning, erhöllo viss kom- pensation för minskad arbetsförtjänst genom att de, utöver ovan angivna för— måner, fingo uppbära extra förflytt- ningsbidrag med 2 kronor 50 öre per dag för arbetare från Stockholm och Göteborg och 2 kronor från övriga de- lar av landet.

I systemet ingick att byggnads- och kommunalarbetare skulle erhålla riks- arbetares förmåner endast under den egentliga arbetssåsongen. Från dessa kategorier uppsattes sålunda ej riksar- betslag efter den 13 november respek— tive 1 december. På grund av planerade omfattande driftsnedläggelser inom såg- verks- och massaindustrierna samt pap- persbruken beslöt kommissionen i slu- tet av 1942, att extra förflyttningsbidrag tills vidare endast undantagsvis skulle utgå till massa-, Sågverks-, och pappers- bruksarbetare.

Arbetsmarknadskommissionen ställde liksom tidigare baracker med uppvärm- ningsanordningar samt säng- och köks- utrustning till förfogande för skogs— ägare, vilka kunde erbjuda lämpliga avverkningsobjekt för ovan arbetskraft men hade svårigheter att inkvartera arbetarna.

Under 1943 var efterfrågan på skogs- arbetare mycket stor under årets första månader. Då avverkningarna släpat ef- ter under senare delen av 1942, var det nödvändigt att forcera avverkningsar- betet under första hälften av 1943 för att avverkningsåläggandena skulle kun- na fullgöras inom av statens bränsle- kommission föreskriven tid. Det omfat- tande bränsleprogrammet för bränsle- , året 1942/43 blev också till 95% ge- nomfört, i det att omkring 53 milj. lm"? brännved och massaved avverkades. Under senare delen av 1943 minskade efterfrågan på arbetskraft till skogsbru-

ket något jämfört med 1942, beroende på vissa lättnader i fråga om produk— tionsplikten och minskad åtgång av råvaror inom sågverks- och pappers- masseindustrien. överflyttningcn av ar- betskraft till skogsbruket från andra yrkesområden tog sin hittills största omfattning. Förutom arbetslösa av skil- da kategorier samt flyktingar av olika nationaliteter sysselsattes en del från föregående år kvarstående riksarbetare samt tjänstepliktiga av 1943 års klass.

Systemet med riksarbetare avveck- lades under detta år.

De bidragsförmåner, som infördes den 15 juni 1942, gällde också under år 1943.

Den 31 mars 1944 genomfördes en ändring i bidragsbestämmelserna, som medgav att även arbetare som voro bo— satta på rena landsbygden kunde kom- ma i åtnjutande av förflyttningsbidrag och familjetillägg om de inte kunde be- redas arbete i hemorten.

I de fall familjetillägg åtnjutits i mer än 180 dagar, varefter uppehåll gjorts och vederbörande arbetare ånyo på- börjat skogsarbete finge familjetillägg utgå för den senare perioden.

Till följd av produktionspliktens slo- pande uppstod under avverkningsåret 1944—45 en eftersläpning i avverk- ningsprogrammet. De ovana arbetare, som sysselsattes i skogsbruket, utgjorde (len 31 december 1944 endast 8 316 man. Ett år tidigare var siffran 16 515. Ar— betsmarknadskommissionen beslöt då att från och med den 1 februari 1945 i viss mån förbättra de bidragsförmå- ner, som utgingo till de ovana skogs- arbetarna. Utbildnings- oeh förflytt— ningsbidragen omändras till ett för samtliga icke yrkesvana skogsarbetare lika stort belopp s. k. omskolnings— bidrag—om 2 kronor per dag, varjämte tidigare tidsbegränsning av bidragen slopades. Familjetilläggets maximibe-

lopp per dag fastställdes till kronor 3: 30 i ortsgrupp I, kronor 4: 15 i orts- grupp II och kronor 5:— i ortsgrupp III. Övriga förmåner såsom hyresbi- drag, fria verktyg, fri bostad, fria resor till och från arbetsplatsen m. m. kvarstodo oförändrade.

Trots den ökning, som kunde konsta- teras i antalet ovana skogsarbetare efter den 1 februari (i samband med produk- tionspliktens återinförande), ansågs yt- terligare åtgärder nödvändiga, om av- verkningsprogrammet skulle kunna ge- nomföras. Kungl. Maj:t beslöt också den 23 mars 1945 att införa ett särskilt pre- mieringssystem för yrkesvana skogsar- betare och vissa skogsägare. Avsikten var att förmå dessa att under vår- och som— marmånaderna ägna sig åt huggning och framkörning av ved i större ut- sträckning än eljest brukade vara fallet. Arbetsmarknadskommissionen erhöll i uppdrag att handhava verksamheten.

Landet indelades i två områden, nor- ra och södra området. I södra området fastställdes premieperioden till tiden 1/4—30/6 och i det norra till 23/4—30/6. Premien beräknades i förhållande till den arbetsinkomst, som uppnåddes vid huggning och framkörning av vissa vedsortiment under viss begränsad tid.

Premien för huggning fastställdes till 40 % å den del av inkomsten, som över- steg 150 kronor. Inkomst av flottnings- arbete i biflottled skulle få inräknas i detta belopp, som benämndes grund- belopp. Premien för framkörning fast- .ställdes till 20 % å hela inkomsten. Vissa detaljbestämmelser gällde för en— :skild skogsägare, dennes familjemedlem och med fast lön anställd jordbruksar- betare, som verkställde huggning och körning å egen skog. Särskild hänsyn vid premieberäkningen skulle tagas vid .avbrott i arbetet på grund av militär- tjänstgöring eller olycksfall i arbetet. Premiesystemet kompletterades seder—

mera med bestämmelser om premier jämväl för stämplingsarhete.

Premieperioden för hela landet i fråga om såväl huggning som körning förlängdes att omfatta jämväl juli och augusti månader samt slutligen även september månad. För att säkerställa framkörning av viss erforderlig kvanti- tet brännved beslöt Kungl. Maj:t den 27 september, att arbetspremier för framkörningsarbetet skulle utgå även under oktober och november månader. Premiesatsen fördubblades —- från 20 till 40 procent —— i förhållande till vad tidigare gällt.

Under 1946 avvecklades den s. k. om- skolningsverksamheten. Den 30 juni av- vecklades kursverksamheten med undan- tag för arbetare av' utländsk nationalitet och svensk arbetskraft sysselsatt inom ett begränsat område av Örebro län.

Arbetspremier utgingo från den 23 april till den 30 juni 1946. Premie till- kom nu envar, oavsett ålder och yrkes- vana, som under viss tid ägnade sig åt huggning av vissa sortiment. Premie- procenten fastställdes till 30.

När frågan om bränsleförsörjningen åter togs upp i början av 1947, visade det sig emellertid nödvändigt att i möj— ligaste mån öka överflyttningen av ar- betskraft till skogsbruket. Samtidigt som de till en viss tidsperiod begränsa- de arbetspremierna återinfördes _— i de mellersta och södra delarna av lan- det den 1 mars, i de nordliga länen den 1 april bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att vidtaga särskilda åt- gärder i syfte att underlätta denna över- flyttning. Arbetstagare, vilka voro fri- ställda inom andra yrkesområden än skogsbruket och anvisades arbete med avverkning av huvudsakligen brännved, erhöllo vissa förmåner, liknande dem, som utgått i samband med omskolnings- verksamheten. Kommissionen ställde så— lunda baracker med utrustning till för-

fogande såsom förläggningar, vidare ut- rustades arbetskraften genom kommis- sionens försorg med verktyg och i viss utsträckning med arbetskläder. Resebi— drag utgingo och därjämte anskaffade kommissionen kockor till förläggning- arna och bidrag till deras avlöning. Dessutom anställde kommissionen er— forderligt antal verktygsvårdare.

De kontanta bidrag, vilka utgått till deltagare i omskolningskurserna, åter- infördes icke. I stället infördes med Kungl. Maj:ts bemyndigande ett s. k. ortstillägg om 3 kronor per arbetsdag, dock högst 75 kronor per månad, att utgå till arbetare från andra yrken, som voro familjeförsörjare och som anvisa- des skogsarbete på annan ort än bo- stadsorten och därigenom åsamkades fördyrande levnadsomkostnader.

Arbetspremiesystemet återinfördes våren 1947. Systemet innebar, att det 5. k. kvalificeringsbeloppet, d. v. s. det minimibelopp varje arbetare måste in- tjäna för att erhålla premie, sattes till 100 kronor, medan premieprocenten fastställdes till 35 procent. I likhet med 1946 beräknades premien på hela in- komsten, men 1947 utgick premie en— dast för huggning av kastved och lång- ved.

Premieperioden fastställdes för de sju nordliga länen till tiden 1 april—30 juni och för övriga delar av landet till tiden 1 mars—30 juni. Perioden för- längdes för hela landet t. o. m. den 30 september.

Under vårvintern 1948 hade bränn- ved för det kommande bränsleåret av- verkats i ganska obetydlig omfattning. De ogynnsamma snöförhållandena un- der vintern hade även, särskilt i Norr- land, förorsakat en betydlig eftersläp- ning i gagnvirkeshuggningarna. Detta medförde ett ökat behov av arbetskraft till skogsbruket, samtidigt som det var angeläget att finna sysselsättning åt

dem, som blivit arbetslösa på grund av inskränkningarna i byggnadsverksam— heten. Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll därför bemyndigande att till arbetstaga- re från andra yrkesområden utge ett överflyttningsbidrag om högst 75 kro- nor per månad vid skogsavverkning. Bidraget, som skulle utgöra kompensa- tion för de genom överflyttningen öka- de levnadsomkostnaderna, utgick vid avverkning av såväl bränsle som gagn— virke. De överförda arbetstagarna ut- rustades liksom tidigare kostnadsfritt med verktyg av arbetsförmedlingarna. Länsarbetsnämnderna anställde verk- tygsvårdare, och arbetarna sammanför- des i allmänhet i förläggningar med gemensamma hushåll, varvid arbets- marknadsstyrelsen bidrog till kockans avlöning.

Överflyttningsbidragen utgick t. o. m. utgången av mars 1949. Enär skogs- ägarnas produktionsplikt av brännved då hade upphört och skogsbruket åter- gått till mera normala produktionsför- hållanden, beslöt arbetsmarknadsstyrel- sen år 1949 i princip, att förmåner av olika slag till arbetstagare, som från andra yrkesområden överfördes till skogsbruket, icke skulle utgå efter den då pågående avverkningssäsongens slut. Bestämmelsen om resebidrag till fri— ställd arbetskraft, som tog anställning skogsbruket var i kraft ända t. o. m. utgången av mars månad 1950. inom

Verksamhetens omfattning

Under 1941 anordnades över 600 ut— bildningskurser med ca 9 000 deltagare. Antalet dagsverken per deltagare i huggarkurserna var 26 och de avver- kade i genomsnitt 1,71 lms brännved per dag. Kostnaden anges till 2400 000 kronor.

Antalet riksarbetare var under 1942 högst 6481 och huggarkurserna 1606

med 22 590 deltagare med en avverk- ningskvantitet av 2,5 respektive 2,0 m3 per dag. För instruktörer ordnades 20 kurser med 400 deltagare och för koc- kor 54 kurser med 800 elever. Kostna— derna uppgingo till 16,8 miljoner kro- nor, vari dock ingår 5 miljoner kro- nor för anskaffning av förläggnings- materiel.

Under 1943 varierade antalet, som er- höll bidrag, från 10 000 till 40 000. 60 kurser för instruktörer med 809 delta- gare och 105 kurser för kockor med 1020 elever anordnades. 3354 huggar- kurser med 45 513 deltagare var i gång. Medelprestationen per bidragstagare be- räknades till 2 lm3 per dag. Kostna- derna uppgick till 37,64 miljoner kro- nor.

1944 varierade antalet bidragstagare mellan 1 500 och 17 000. 2274 huggar— kurser med 27 177 deltagare var i gång med en medelprestation av 2,42 mät per dag. Kostnaden uppgick till 15,7 miljo-

ner kronor.

Under 1945 varierade antalet bidrags- tagare mellan 8 000 och 23 000. Antalet huggarkurser var 2 333 med 28 430 del— tagare och med en medelprestation av 2,48 mat per dag. Kostnaden var 14,8 miljoner kronor vartill kom 29 miljo- ner kronor i arbetspremier, fördelade på 272 000 ansökningar.

Antalet bidragstagare 1946 varierade

från 300 till 23 000. Medelprestationen var 2,79 m3t per dag. Kostnaderna upp- gick till 8 miljoner kronor, vartill kom— mer 6,5 miljoner kronor i arbetspre- mier fördelade på 65000 ansökning-ar.

1947 var i medeltal 187 huggarför— läggningar i gång per månad med i ge- nomsnitt 1 772 deltagare. Kostnaden uppgick till 1,7 miljoner kronor. I ar- betspremier utbetalades 16 miljoner kronor fördelade på 153 000 ansök- ningar.

Antalet huggarförläggningar variera— de under 1948 från 150 med 1500 del- tagare till 300 med 3000 deltagare. Kostnaderna uppgick till 2,5 miljoner kronor.

Sammanfattning

Arbetsresultaten vid av länsarbets- nämnderna anordnade förläggningar för ovan arbetskraft ha regelbundet rapporterats till kommissionen och framgå av tabell 1.

Den sammanlagda kostnaden enligt förut lämnade uppgifter beräknas till 151 040000 kronor. Den verkliga kost- naden för överföringen av arbetskraft är dock högre då en del kostnader inte torde medräknats i ovanstående belopp.

Sedan huggarkursernas början t. o. m. 1945 ställdes sammanlagt 2952 barac- ker till skogsägarnas förfogande.

Tabell ]

Avverkade kvantiteter

Kastved Kolved mat res

Timmer, slipers m. m. fot” toppmått

Massaved m. m. fota

984 200 4 102 000 1 397 300 2 350 300 655 000

2 553 124 7 200 800 1 139 900 2 431 412

109 400

4 497 700 39 024 000 7 726 000 15 345 050 446 300

3 208 600 15 945 300 6 876 500 13 140 820 537 100

9 488 800 13 434 636 67 039 050 39 708 320

SÄFSNÄS EN SKOGSKOMMUN

Av byråsekreterare Lambert Sunesson

9. Filipstad

Efterföljande redogörelse för vissa för- hållanden i Säfsnäs i Kopparbergs län avser att visa, dels vilka tillgångar på arbetskraft som finns för skogsbruket inom kommunen, dels Vilka förutsätt- ningar som finns för befolkningens triv- sel och trygghet.

Första och andra kapitlen behandlar kommunens naturliga förutsättningar för näringsliv och bebyggelse samt be- byggelsens tidigare utveckling. I tredje och fjärde kapitlen lämnas en redo- görelse för det nuvarande näringslivet i kommunen, befolkningens samman- sättning och tillgången på arbetskraft. På grundval av 1953 års mantalslängd har företagits en inventering av hela befolkningen i kommunen utanför tät- orten Fredriksberg. Uppgifterna gäller alltså årsskiftet 1952—53. Dessa uppgif— ter är emellertid inte jämförliga med tillgängliga folkräkningssiffror. Vid jämförelser med andra områden använ- des därför också siffrorna från 1950 års folkräkning. I femte—åttonde kapitlen presenteras kommunens utrustning i fråga om kommunikationer, bebyggelse, skolor och serviceföretag. Nionde kapit- let innehåller en orientering om kom- munens samfunds- och föreningsliv och annan fritidsverksamhet. I tionde ka- pitlet redogör representanter för kom- munen och näringslivet för sin syn på den framtida utvecklingen. Från Helle- forsbolagets sida föreligger också en konkret planläggning. Det sista kapitlet ägnas åt en sammanfattande diskussion.

Förord

Säfsnäs befolkning är i regel samlad i väl avgränsade bosättningsområden. Huvuddelen av kommunens landareal är i ett enda företags ägo. Detta före- tag äger också kommunens enda indu- stri, Fredriksbergsverken, där en stor del av råvarorna från skogsbruket för- ädlas. Ägoförhållandena har förenklat undersökningsarbetet och möjliggjort en utförlighet och exakthet, som i frå- ga om de flesta andra skogsbygder skulle ha varit otänkbar. Genom ägo— förhållandena blir också arbetsmarkna- den i Säfsnäs ovanligt enhetlig och överskådlig. Inom kommunen är t. ex. konkurrensen om den bofasta arbets- kraften praktiskt taget eliminerad om man bortser från det dominerande företagets interna förhållanden: indu— strin i Fredriksberg har givetvis en stark dragningskraft på särskilt den yngre manliga skogsbygdsbefolkningen.

Förhållandena i Säfsnäs är alltså inte till alla delar typiska för de mellan- svenska skogsbygderna. I många viktiga avseenden visar kommunen emellertid drag, som är gemensamma för hela det mellansvenska bolagsskogsområdet. Det gäller glesbygdernas successiva avfolk- ning, bristen på folk i produktiva åld— rar, kvinnounderskottet, glesbygdernas skolproblem, det utländska inslaget i be— folkningen samt slutligen skogsägarnas och kommunernas insatser för att åstad- komma en ny, stabil skogsbygd på den gamla skogs- och bruksbebyggelsens grund.

& x x. S' ;. $ (Mu nl

' utulm mmm .umhumm i 'i : l .uausn i ?GNLNG 'uumww | "|"le & . WW)!-

Nyh ur.—wp alla! l'nmm agg-nu,, dln w. fetma?—m Inse? .a Aulin V.» W red-91910 - FMS

. Åmumx . umammnug anamn Elim: '! I j

. | n '

nus—M

VINTER" Nöann

Ännu långt fram på 1500-talet fanns inga bestämda läns- eller sockengrän- ser kring det område, som nu upptas av Säfsnäs kommun. Trakten var helt obebodd, men möjligheter till gräsbeten, jakt och fiske synes till en del ha ut- nyttjats av bönder från Nås vid Väster- dalälven. Vid finnarnas inflyttning mot 1500-talets slut lades området till Nås finnmark och kom bland annat därige- nom att betraktas som en utlöpare från Västerdalarna, dit det fortfarande räk- nas i vissa administrativa sammanhang. Så småningom utstakades de ännu be- stående gränserna. Rågångarna fastställ- des senast 1824.

Säfsnäs ]igger till hela sin utsträck- ning söder om det övriga Västerdalarna. Socknen skjuter ner som en bred kil från norr och nordväst mellan Värm- land och Västmanland i väster och sö- der och Västerbergslagen i öster. Jfr kartskiss över Säfsnäs storkommun med omgivningar.

Socknens totalareal är 603,80 km2. Landarealen utgör ca 560 km”. Fördel- ningen på marktyper/ägoslag är följan- de:

I. Läge och naturbetingelser

% av

km? land-

area-

len

Produktiv skogsmark ....... 413 73,8 Inägor (åker o. betesmarker) . 18 3,2 Industri- o. tomtområden. . . 3 0,5 Impediment o. övrig mark . 126 22,5 Summa 560 100,0

I öster utefter gränsen till Västerbergs- lagen består berggrunden av leptit och urgraniter. I sydöst norr om Palahöjden — jfr kartskissen »Säfsnäs II» _ finns smärre järn-, bly- och zinkfyndigheter inom socknens gränser. Ett annat leptit- streck går i nord-sydlig riktning utefter gränsen till Värmland väster om linjen Tyfors—Gravendal — jfr kartskissen »Säfsnäs II». Även inom detta leptitom— råde finns vissa nietallfyndigheter _ bl. a. koppar och guld. _ Malmerna an- ses dock inte brytvärda. Ett mindre leptitparti med kalkstensfyndighet lig— ger vid Annefors, inom den nuvarande tätorten Fredriksbergs västra del. Berg- grunden i övrigt är, bortsett från ett porfyrstreck i norr, uppbyggd av yngre graniter.

Terrängen är mera storkuperad än i Bergslagen. Bergens höjd och uppbygg- nad, särskilt i den norra delen av sock- nen, vittnar om att de är utlöpare från nordvästra Dalarnas fjällområde. De två högsta topparna är omkring 550 m, och minst ett tiotal toppar tangerar eller överskrider 500-metersnivån. Höjder mellan 350 och 470 meter förekommer talrikt inom hela socknen.

Klimatet har mera inlands- och hög- landsprägel än t. ex. i Västerbergslagen. Differenserna mellan högsta och lägsta temperatur är större, nederbörden är rikligare och kommer tidigt i form av snö.

I ytterligare ett avseende markeras gränsområdeskaraktären. Genom sock-

nens höjdområden går vattendelaren mellan Dalälven, Mälaren och Vänern. Från socknens östra delar rinner ett par vattenrika källflöden till Kolbäcks- ån och Arbogaån i Mälarens vattensys- tem, och från nordöstra hörnet leder ett mindre vattendrag mot Västerdalälven. De största och betydelsefullaste vatten- dragen hör emellertid till Vänerns vatten- system med Svartälven (i nordväst gräns mot Rämmen i Värmland) som huvud— flöde. Säfsnäs' viktigaste sjöar inom detta vattensystem är Lisjön i väster, Lejen och Håen i norr och Säfssjön nära sock- nens centrum vid Fredriksberg samt Skärsjön vid Gravendal i södra delen av socknen. Lisjön är resultatet av en om- fattande uppdämning under de senaste åren. Nivåskillnaden mellan sjöar på litet avstånd från varandra i den relativt ne- derbördsrika trakten är ofta betydande. Jfr kartskiss II. Socknen är därför rik på kraftiga forsar i älvar, åar och bäckar, vilket var en av huvudförutsätt- ningarna för de första industriella an-

läggningarna, hammare och små järn- bruk. Senare fick rikedomen på vatten- drag stor betydelse för flottningen. Nu- mera har vattendragen ekonomisk be- tydelse främst för elkraftförsörjningen.

Jordarterna är grov, ofta blockig mo- rän, som täcker större delen av kom- munens yta, finkornig och blockfattig morän, som ofta förekommer på höjder- na och som medverkat till den ännu flerstädes bestående jordbruksbebyggel- sen där, samt fingrus och sand, som förekommer i öster omkring och norr om Ulriksberg utefter gränsen mot Grangärde i Västerbergslagen.

Som framgår av tablån på sid. 237 är den odlade arealen obetydlig, medan en förhållandevis stor del av kommunens yta upptas av impediment, främst moss- marker och kärr. Övriga landpartier täckas av stora barrskogar. Granskogar- na dominerar, men den magra jordmå- nen och det relativt karga klimatet an- ses mest lämpade för tallskogar.

II. Bebyggelsen och dess tidigare förutsättningar

Den äldsta kända bebyggelsen härrör sig från 1600-talets början. Enligt vissa svårkontrollerade men icke osannolika uppgifter skulle enstaka bosättningar ha skett redan på 1500-talet. Den första fasta befolkningen var finsk. Socknen ingår i sin helhet i det sammanhängan- de område, som omfattar stora delar av Västerbergslagen och Västerdalarna, nordvästra delen av Örebro län, östra, norra och västra Värmland samt den norska finnmarken och som från bör- jan koloniserats av invandrade finnar.

Den ursprungliga bebyggelsen i Säf— sen var, liksom i finnmarkerna i all- mänhet, av två typer, liöjdbebyggelse och sjöbebyggelse. I båda fallen lokali- serades odlingar och boningshus till platser med bra odlingsjord, men där nattfrosterna skulle göra minsta möjliga skadeverkningar. På vissa höjdlägen, där klimatet är relativt gynnsamt, där- för att den kallaste luften flyter ner i dalstråken och på lågmarkerna, finns finkornig, vattenhållande morän. Vid sjöarna finns ibland finkorniga jordav- lagringar, sediment, som lämpar sig mycket bättre för odling än de omgi- vande markernas grusiga morän. Tem- peraturen stabiliseras av vattnet, som är avsevärt mera svåravkylt än landmas— san. Av den tidigaste säfsbebyggelsen var bl. a. bosättningen på Kvarnbergeti nordvästra hörnet och Säfsbyn i sock— nens centrum typisk höjdbebyggelse. Sjöbebyggelse förekom vid Skärsjön (Drafsen) nära det nuvarande Graven-

dal samt vid sjöarna Lejen, Håen och Låsen i norra delen av socknen. Jfr kartskiss 1.

För sin försörjning var den första finnbefolkningen beroende av svedje- jordbruk med boskapsskötsel i kombina- tion med jakt och fiske. Denna försörj— ningsform förutsatte en i förhållande till folkmängden väldig landareal. På 1670—talet, då finninvandringen var av- slutad och nykolonisation inom sock- nen främst skedde genom utflyttning från äldre torp, torde socknens invå- narantal ha varit omkring 300, relativt jämnt fördelat på 16 småbyar runtom i socknen.1 Som »byar» räknas även en- staka torp, som låg helt skilda från an- nan bebyggelse. Enligt en annan forska- re skulle folkmängden i de 16 byarna ännu omkring 1700 icke ha varit högre än 250.'-'

1641 års resolution med förbud mot svedjande torde icke ha fått reell be- tydelse i Säfsnäs förrän i och med bruksdriftens upptagande på 1700-talet. Anläggandet av järnbruken Gravendal, 1723, Strömsdal, 1727, Fredriksberg- Annefors, 1729 samt Ulriksberg, 1735, innebar en radikal omgestaltning av bygden och befolkningens förhållanden och levnadsvillkor.3 Det betydde fram-

1 Sigvard Montelius: Säfsbygden för hundra år sedan. 2 Erik Falk: Om Säfsfinnarnas bygd i 1700- talets början. 3 Det femte av socknens järnbruk, Tyfors anlades först 1790, då »brukshushållningen» i stort sett torde ha satt sin prägel på socknen.

SÅFSNA'S lI

Bobgggelse oda vag—lat 1955 _

i” isttKrs n :a MAGGN.

unusmm

, I I ' i I & kLlNhiN I sm nu ham »SJ NW - ' . » rmemsuuzv. .: äggula-flutit. e x_iZfXENDÅL ., ...." .,

***-"'D? " Wi" r... wc./DEN ! meg _

bmm-alto

för allt att den tidigare rörelsefriheten och möjligheterna att fritt disponera skogstillgångarna i socknen snabbt för- minskades. Svedjejordbruket upphörde emellertid inte helt förrän långt fram på 1800-talet, men en intensiv odling av de bästa markerna blev nödvändig långt ti- digare.1 Bruksägarna sökte i största möj- liga utsträckning tillgodogöra sig fin— narnas arbetskraft främst som kolare och hyttarbetare. Arbetskraftsbehoven kunde emellertid inte tillgodoses enbart från den ursprungliga finnbefolkningen -— helst som denna från början var ganska avogt inställd till bruken. En i förhållande till den dåvarande folk- mängden mycket kraftig inflyttning äg- de rum redan under brukshanteringens första decennier. Redan 1750 uppgick invånarantalet till 1100. Smeder, hytt- arbetare och kolare rekryterades från de äldre hergslagsbygderna och fick slå sig ner dels i bostäder framme vid bru- ken, dels i nyanlagda torp runtomkring i socknen. Från denna tid torde finnbe- folkningen successivt ha assimilerats med den nya brukstorpar— och bruks— arbetarbefolkningen. Men ännu på 1820- talet, då den finske studenten Carl-Axel Gottlund reste genom de svenska finn- markerna, synes en del av finnstam- marna i Säfsnäs ha varit rätt oblandade. Han uppger också att finska levde kvar som samtalsspråk inom bygden.?

Någon bybebyggelse i stil med de äldre dalabygdernas har aldrig förekommit i Säfsnäs. I Siljansbygden och vid Dal- älvarna var och är byarna ofta fortfa- rande kärnan i stora skifteslag och har genom sin storlek och bebyggelse viss tätortskaraktär. I Säfsnäs låg finntorpen från början enstaka och utspridda. Så småningom har på vissa ställen, genom ägodelningar eller genom åtgärder från de markägande brukens sida, uppstått mindre, samlade bebyggelser, såsom i Kvarnberget, Tybyn, Håen och Säfsbyn.

Sådana samlade bebyggelser skall i fort- sättningen henämnas byar, medan en- staka torp, helt skilda från annan be- byggelse kallas bosättningar.

Genom järnbrukskolonisationen blev finnarnas rörelsefrihet och försörjnings- möjligheter starkt kringskurna. Svedjan- det måste inskränkas, och knappheten på odlingsbar jord blev alltmera påtag- lig. Befolkningsökningen och brukens privilegier begränsade också möjlighe- terna till jakt och fiske. För sin ut- komst blev finnarna därför nödsakade att ehuru motvilligt åta sig kol- nings- och andra arbeten för brukens räkning. Därmed var också brukens do- minerande ställning inom bygden be- fäst. Brukens dominans förstärktes (lär- igenom, att de inte bara var arbetsgiva- re utan även förmedlare av praktiskt taget alla de förnödenheter, som ortsbe— folkningen behövde —— ett förhållande som var väl motiverat från praktisk och ekonomisk synpunkt, även om det i de flesta fall fick mycket allvarliga konse— kvenser för den självägande finnbefolk— ningen. Järnfororna till Kristinehamn och Skattkärr i Värmland tog i regel spannmål, salt, tyger etc. i returfrakter. Varorna utminuterades genom bruks— magasinen. Likvid togs ur intjänt ar- betslön. Ofta kom arbetare, torpare och finnbönder i skuld till bruken. Det sy— nes också som om skuldsättning i viss utsträckning uppmuntrades av bruks- ägarna. För de självägande finnbön- derna reglerades dessa förhållanden ofta så, att bruken, då skuldsumman blivit nog stor, tvingade fram en exe- kutiv försäljning av hemmanen. Ford- ringsägaren köpte gårdarna billigt, och de forna ägarna blev torpare under bru— ken. På detta sätt hade omkring 1850

1 Sigvard Montelius: Om svedjande i Säfsen under brukstiden. ” Gottlund, Carl Axel: Dagbok över dess resor på finnskogarne.

Tabell 1. Befolkningen inom olika bebyggelseområden fördelad på byar och bosätt-

ningar vid drsskiftet 52/53

By Män Kvinnor Gifta Ogifta Forut Summa - gifta Fredriksbergsamrådet Frösaråsen ........... 14 17 14 16 1 31 Gillerdrågen .......... 3 3 3 Avfolkat —53 Gröndal .............. 1 _ 3 2 2 4 Gäddsjöberget ........ 1 1 14 12 13 25 Kullerberget .......... 12 3 4 11 15 Lejen ................ 8 7 6 9 15 Vattrangi ............ 5 4 4 5 9 Västansjö ............ 4 4 4 4 8 Dymossen ............ 4 4 6 2 8 Älgsjöhöjden ......... 1 1 2 2 Säfsbyn .............. 34 29 30 29 4 63 Jungfrukullen ......... 2 1 2 1 3 Tjäderbygget ......... 2 1 1 2 Torrackbacken ........ 2 4 2 4 6 Lenhöjden ............ 2 1 2 1 3 Rosahöjden ........... 6 6 8 3 1 12 Skäfthöjden (Skarbåg—

halla) .............. 3 2 2 3 5 Solhergshöj den ........ 8 8 10 6 16 Stackberget .......... 1 3 2 2 4 Håen ................ 28 16 26 18 44 Hökhöjden ........... 1 1 2 2 Hösjöberget .......... 3 3 3 3 6 Hösjöheden ........... 1 1 2 2 Bråthöjden ........... 14 16 12 18 30 Laxtjärnshöjden ...... 1 1 2 2 Dunderberget ......... 16 10 10 15 1 26

Summa 185 161 167 171 8 346 Gravendalsområdet Gravendal ............ 100 95 95 84 16 195 Älghöjden ............ 3 2 2 3 5 Rihöjden ............. 2 4 2 4 6 Bastuhöjden .......... 2 1 2 1 3 Burhöjden ............ 5 6 4 7 11 Avfolkat —53 Drafsen .............. 13 9 11 11 22 Bockåsen ............ 1 1 2 2 Lafallet .............. 2 2 2 2 4 Gällingshöjden ........ 1 1 2 2 Avfolkat —53 Myrhöjden ........... 6 8 8 6 14 Mörttjärn ............ 4 3 4 3 7

Summa 139 132 132 123 16 271 Tyforsområdet Kvarnberget .......... 29 21 16 31 3 50 Malmbergshöjden-

Malmbergsåsen ...... 6 3 4 4 1 9 Markusfallet .......... 7 5 4 7 1 12 Tybyn ............... 9 14 12 9 2 23 Tyfors ............... 71 59 49 52 29 130

Summa

By Män Kvinnor Gifta Ogifta F?” Summa gifta

Ulriksbergsområdet Aspåsen .............. 3 3 4 2 6 Hoberget ............. 8 6 9 4 1 14 Hökfallet ............ 2 1 2 1 3 Låsen ................ 5 4 4 5 9 Lönnhöjden .......... 6 5 6 5 11 Ulriksberg ............ 32 25 22 21 4 57 Urseu ................ 4 3 4 3 7 Lövkullen ............ 10 5 6 9 15 Sandsjöhöjden ........ 4 3 3 4 7 Skräddartorp ......... 3 3 2 4 6 Skäverfallet .......... 4 4 4 4 8 Tjädertjärn ........... 1 1 1 1 2 Älgberget ............ 6 5 6 5 11 Summa 88 68 72 78 6 156

Strömsdalsområdet Eckerhöjden .......... 4 1 2 3 5 Gäddbäekshöjden (Torrsundsfallet). . . . 2 2 2 1 1 4 Laxtjärn ............. 4 3 4 3 7

Lövsjöhöjden ......... 1 2 2 1 3 Avfolkat —53 Nackarberg ........... 8 4 4 7 1 12 Palahöjden ........... 14 7 11 10 21 Strömsdal ............ 60 57 41 59 17 117 Summa 93 76 66 84 19 169

så gott som hela socknen kommit i bru- kens ägo.1 När det gällde arbetare och torpare var deras skulder till bruken en effektiv broms mot överrörlighet och stegrade lönekrav.

Utan att vara tätorter i egentlig me— ning blev bruksorterna mycket snart viktiga centra för befolkningen inom respektive delar av socknen. Brukstor- parna hade sin arbetsplats där, skogs- torparna hade körningar till och från bruken, och där fanns bruksmagasinen, som i stort sett fick tjänstgöra som de- taljhandel och varuhus för socknens be- folkning.

Folkmängden, som före järnbruksko- lonisationen höll sig omkring 300, steg som redan nämnts under knappa tre de- cennier 1723—1750, till 1 100. Av dessa bodde större delen i torp och gårdar ute i socknen och endast ett mindre antal i bruksorterna. 1770 uppgick antalet by-

ar och bosättningar till 90, av vilka flertalet dock endast bestod av ett eller ett par torp. 1850 var invånarantalet uppe i 2 800 eller 300—400 högre än da— gens siffra. Antalet byar och bosättning- ar var 105. Bruksorterna var fortfaran- de små. Fredriksberg hade 265, Graven- dal 143, Tyfors 111, Ulriksberg 35 och Strömsdal 19 invånare.

De fem gamla bruksorterna har be- hållit sin karaktär av centra för sina respektive delar av socknen, trots att järnbruksdriften sedan länge är ned- lagd. Ny industri har startats endast i Fredriksberg. Invånarantalet i var och en av bruksorterna är större nu än un— der brukshanteringens bästa blomst— ringstid. Den absoluta tyngdpunkten i bebyggelsen ligger emellertid nu i Fred- riksberg, som utvecklats till en modern

1 Sigvard Montelius: Säfsbygden för hundra år sedan.

tätort med 1 277 invånare1 mer än hälften av socknens befolkning. Graven- dal har 195, Tyfors 130, Ulriksberg 57 och Strömsdal 117 invånare.

Kring var och en av de gamla bruks— orterna finns fortfarande en glesbygd med spridda torp och mindre byar. Det är därför naturligt att indela socknen i fem bebyggelseområden. Utredningen följer därvidlag i stort sett redovisning- en i 1953 års mantalslängd. Den nuva- rande bebyggelsen framgår av kartskis- sen Säfsnäs II. Som ett komplement till kartan anges i tabell I befolkningens fördelning på byar och bosättningar i

Byar och Invå- Bebyggelseområde bo- nåre sättn. Fredriksbergsområdet ....... 26 346 Gravendalsområdet ......... 11 271 Tyforsområdet ............. 5 224 Strömdalsområdet .......... 7 169 Ulriksbergsområdet ......... 13 156 Sammanlagt 62 2 1 166

samtliga bebyggelseområden. Antalet byar och bosättningar samt invånare i respektive bebyggelseområden exklusive tätorten Fredriksberg framgår av vid- stående tablå.

Som synes har antalet byar och bo- sättningar, som 1850 var 105, gått ner till drygt hälften. De avfolkade bebyg— gelseorterna är i regel bosättningar med 1—2 torp men också byar med 5#10 torp, såsom till exempel Skifsen, en av de äldsta finnbyarna, belägen mellan Fredriksberg och Gravendal, och Kuller— berget norr om Fredriksberg. Även i de kvarvarande byarna har bebyggelsen glesnat betydligt. Ett begrepp om av- folkningcns verkliga omfattning ger en jämförelse mellan folkmängdssiffrorna för bygden utanför bruksorterna 1850 och 1953. 1850 bodde ute på skogarna drygt 2 200 människor. I dag finns där knappt 670. Flyttningsströmmen har främst gått mot bruksorterna, särskilt Fredriksberg. I andra hand har flytt- ningarna lett ut över kommungränserna.

1 1950 års folkräkning. 2 Enligt uppgift från Hellefors bruks AB:s skogsavdelning är siffran för 1956 1 224.

III. Näringsliv

Tätorten Fredriksberg

Fredriksberg ligger invid den gamla kyrkbyn (Säfsbyn) nära kommunens geografiska centrum. Samhället, som ge- nomlöpes av landsvägar från Värmland, Västerdalarna, Västerbergslagen och Hällefors och har goda vägförbindelser med kommunens olika delar, är sedan länge Säfsnäs administrativa och kom-— mersiella huvudort.

Mer än hälften eller 52,3 % av kom— munens befolkning bodde 1950 i tätor- ten Fredriksberg. Tätortens kraftiga ut- veckling är helt förknippad med utveck- lingen av Hellefors Bruks AB:s skogs- industriella anläggningar på platsen, Fredriksbergsverken. I sulfit— och sul— fatfabriker, kartongfabrik och pappers- bruk sysselsättes i runt tal 400 arbetare. Årsproduktionen uppgår vid sulfitfabri- ken till 18000 ton stark- eller lättble- kande sulfitmassa samt vid sulfat- och pappfabriken till 26 000 ton kraftpapper (craft—liner). En ganska livlig byggnads- och rationaliseringsverksamhet pågår dels vid industrierna, dels i samhället i övrigt. I byggnadsverksamhet syssel- sättes ett femtiotal av tätortens invåna- re. Genom industrins lokalisering till centrum av ett stort råvarudistrikt spe- lar direkta transporter från skogen tiil fabriken en framträdande roll. Last- bilstransporter har så gott som helt er- satt den tidigare mycket betydelsefulla flottningen. Transportarbetarkåren är den fjärde i storleksordningen mellan yrkesgrupperna.

Befolkningens fördelning på näringsgre- nar i tätorten Fredriksberg 1950

Näringsgren Män KJS?— Sza % Jordbruk .............. 8 — 8 1 Skogsbruk ............. 13 — 13 2 Pappersindustri ........ 286 17 303 52 Byggnadsverksamhet. . . 48 48 8 El-, gas- 0. vattenverk

mm. ............... 16 —— 16 3 Övrig industri o. hant- verk ................ 22 2 24 4 Landtransport ......... 43 1 44 8 Post, telegraf m. m.. . . . 1 10 11 2 Detaljhandel, bank, ho— tell o. restaurang . . . . 30 36 66 11 Offentliga tjänster ..... 7 20 27 5 Husligt arbete ......... -— 25 25 4 Ospecificerad verksam— het ................. 1 1 _ Sammanlagt 475 111 586 100

Trots den starka övervikten för pap- persindustrin visar också förestående tablå en differentiering i näringslivet, som delvis är betingad av centralortska- raktären. Att inte denna differentiering blivit mera markerad genom starkare utvecklade servicenäringar, såsom repa- rationsverkstäder, detaljhandel, hotell, kaféer etc., skall närmare diskuteras i sjunde avsnittet. I detta sammanhang torde endast befolkningsförhållandena böra framhållas. Fredriksbergs omland är ganska folkfattigt och till sin geogra- fiska utsträckning ganska litet. Utanfö'r kommunens gränser har Fredriksberg som handelsort, nöjes- eller rekreations- ort knappast någon attraktionsförmåga. Andra större och bättre utrustade tät-

orter, såsom Ludvika, Grängesberg, Kopparberg, Hällefors, Filipstad och Vansbro ligger inom räckhåll för mo- derna kommunikationer och Fredriks- berg kan inte konkurrera i nämnvärd utsträckning. Utöver skogsindustrierna är alltså Fredriksbergs näringsliv så gott som helt och hållet inriktat på att i viss konkurrens med de nyssnämnda tätorterna tillgodose de lokala behoven i Säfsnäs storkommun.

Hela befolkningen i kommunen upp— gick 1950 till 2424 invånare, varav 1 277 bodde inom tätorten.

Kommunen utanför tätorten

Från ekonomisk synpunkt har Säfsnäs kommun utanför tätorten Fredriksberg sin största betydelse som råvarubas för Fredriksbergsverken och i viss mån också för Hellefors bruks sågverk och lådfahrik vid Hammarn, söder om Häl- lefors i örebro län. Stor betydelse för kommunens industri och ekonomiska förhållanden i övrigt har också tillgång- en på vattenkraft.

Jordbruket har som självständig för- värvskälla så gott som ingen betydelse, medan stödjordbruken fortfarande är ganska talrika och spelar en viktig roll både i fråga om bebyggelsens karaktär och lokalisering, bygdens hushållning samt tillgången på arbetskraft av olika kategorier. De sju självägande bönderna inom kommunen torde ha sin huvudsak- liga bärgning av arbete i egna och andras skogar.

I någon mån rekryterar Fredriks- bergsverken arbetskraft även bland in- vånarna i den till tätorten närmast grän— sande glesbygden. Bosättningarna Rosa- höjden, ca 3 km norr om Fredriksberg, och Älgsjöhöjden, ca 2 km sydväst om Fredriksberg, har t. ex. vardera ett par industritorp. Dessa torp skiljer sig till utrustning och areal icke från de 5. k. huggartorpen, vilka närmare skall be-

Befolkningens fördelning på näringsgre- nar 1950 (exkl. tätorten Fredriksberg,)

.. . .. Kvin- Narlngsgren Man nor S.a /. Jordbruk .............. 36 2 38 9 Skogsbruk ............. 231 -— 231 52 Gruvbrytning .......... 12 12 3 Pappersindustri ........ 32 3 35 8 Byggnadsverksamhet. . . 28 28 6 Övrig industri och hant- verk ................ 10 1 11 3 Landtransport ......... 18 1 19 4 Post, telegraf m. m. . . . . —— 3 3 1 Detaljhandel .......... 12 6 18 4 Offentliga tjänster ...... 6 10 16 4 Husligt arbete ......... 24 24 6 Ospecificerad verksam— het ................. 1 1 Sammanlag 386 50 436 100

röras i ett kommande avsnitt. Industri- torpen är förbehållna arbetare vid Fredriksbergsverken, som önskar driva ett stödjordbruk vid sidan om fabriks- arbetet. Denna form av torpupplåtelse torde ha obrutna traditioner från de i föregående avsnitt berörda upplåtelser- na av brukstorp under 1700- och 1800- talen. Arbetsmarknaden i tätorten tor- de också attrahera en del av de yngre arbetsföra inom den mest närbelägna glesbygden.

I Strömsdalsområdet i kommunens sydöstra hörn förekommer en viss kon- kurrens om arbetskraften mellan skogs- bruket och gruvindustrin i det närbe- lägna Yxsjöberg, Ljusnarsbergs kom- mun, örebro län. Det är dock endast ett tiotal man från Säfsnäs, som redovisas som gruvarbetare.

Jordbruket är så gott som helt inrik- tat på mjölk- och animalieproduktion. Enligt 1944 års jordbruksräkning var den sammanlagda åkerarealen 572 ha, varav 442 ha var arrenderad mark. Det- ta betyder inte att skillnaden, 130 ha, utgjordes av bondejordbruk. Jordbruket vid Fredriksbergs gård drevs nämligen

i ägarens, Hälleforsbolagets, egen regi och omfattade sammanlagt ca 75 ha åker på 5 olika ställen i kommunen. Bonde-

Åkerareal ..........

jorden var enligt jordbruksräkningen:

jordbruket torde alltså 1944 ha omfattat ca 55 ha åker. Fördelningen av åker-

1—2 ha 2—5 ha 5—10 ha 10—20 ha 50—100 ha

Bortsett från böndernas, kyrkans och Säfsnäs kommuns jämförelsevis obetyd- liga markinnehav, äges såväl skogar som inägor av Hellefors Bruks AB.

En ekonomisk analys av jordbruket är mycket svårgenomförbar. Vid beräkning av kostnadssidan kan man inte finna fixa värden för jordbrukarnas arbetsin- satser på fritid, hustrurnas och barnens arbete etc. Arbetet på jordbruket flyter in i det övriga arbetet med hem och hushåll. Inkomstsidan är lika svårbe- räknelig. Man kan visserligen lätt räkna ut inkomsten av mjölk- och köttproduk- tionen, men därtill kommer värden, där uppskattningen måste bli mera subjek- tiv. Jordbruken ute i glesbygden förser bygden med mjölk av god kvalité, hust- rurna får full sysselsättning i hemmen och bidrar mera aktivt till familjernas försörjning o. s. v. För skogsbrukets del är det också av mycket stor betydelse att vissa jordbruk, körartorp och hem- man, håller hästar.

Som framgår av det föregående fanns vid tiden för undersökningen endast ett större jordbruk, Fredriksbergs gård.l Detta jordbruk, som då uteslutande drevs för att förbättra tillgången på kva- litetsmjölk i tätorten Fredriksberg, visa- de tydligt att enbart jordbruk inte är bärkraftigt från rent affärsmässiga syn- punkter ens då det som i detta fall drevs med modern utrustning och organisa- tion. Däremot kunde givetvis inte vår- det av den förbättrade mjölktillgången i Fredriksberg bedömas efter vanliga lönsamhetsmått. Fredriksbergs gård vi- sade i flera avseenden de svårigheter, som jordbruket inom kommunen kär'n— par med. Den odlingsbara marken är

Antal brukningsdelar 52 98 2 1 1

förhållandevis obetydlig. Endast i un- dantagsfall har man kunnat ta upp åk— rar, som till dimensionerna påminner om jordbruksdistriktens åkerfält. Det största sammanhängande åkerfältet var 1953 en gammal mossodling på ca 30 ha vid det nedlagda finntorpet Kapilambi mellan byarna Frösaråsen och Dymos— sen i norra delen av socknen. Fältet var frostlänt och omöjligt att dränera på ett tillfredsställande sätt och har aldrig kunnat odlas utan förlust. Lant— bruksnämnden medgav 1953, att om— rådet skulle få läggas ut till skogs- mark.

Arbetsstyrkan vid Fredriksbergs gård utgjordes av 1 rättare, 5 lantarbetare och 1 ladugårdskarl. Djurbesättningen be— stod av 3 hästar, 35 mjölkkor, 1 tjur och smådjur. För transporter etc. förfogade gården också över 1 traktor och 1 jeep.

Det självständiga jordbruket har inte några förutsättningar i denna bygd. Jordbruk, som skötes vid sidan om skogsarbete, och som huvudsakligen in- riktas på att försörja 2—5 kor och/eller en häst med foder, tycks vara den prak- tiskt hållbara formen, och bortsett från Fredriksbergs gård är denna jordbruks— typ den enda som förekommer. Utom de sju hemmanen och prästgården till— hör samtliga jordbrukslägenheter Helle— fors Bruks AB, som upplåter dem på arrende till sina skogsarbetare och -— i ett par fall industriarbetare.

Antalet huggartorp med i regel 1—2 ha åker uppgick 1953 till 55.4 Körartor— pen med i regel 2—3 ha jord uppgick till 66. Till torpen hör oftast vidsträckta

1 Nedlägges 1956.

björkbevuxna hagmarker, uppkomna efter svedjande. Den odlade jorden vid dessa små jordbruk är fortfarande ofta splittrad i småtegar, som gör använd— ningen av moderna maskiner omöjlig. I samband med den i föregående avsnitt behandlade centraliseringen och för- stärkningen av glesbebyggelsen har Häl- leforsbolaget också gått in för en viss rationalisering av jordbruket. Denna ra- tionalisering har främst gått ut på att stenröja och utvidga de största och bäst belägna åkrarna samt utlägga de mindre till kulturbete eller skog. Förbättring och utrustning av ladugårdar och eko- nomibyggnader har också ingått i den nya given och skall närmare beröras i sjunde avsnittet.

Det mest typiska exemplet på stöd- jordbrukens rationalisering utgör om- läggningen av den gamla finnbyn Kvarnberget i kommunens nordvästra del. Vid 7 av byns arrendeställen har under 1950 och 1952 undanröjts 80 styc- ken stenrösen, inalles 1 500 kbm, för en kostnad av inemot 10 000 kronor. över 2 000 större i åkrarna kvarliggande ste- nar har tagits upp och fraktats undan. Kostnaden därför var närmare 7000 kronor. Ännu återstår 48 stycken sten- rösen, omfattande inemot 1000 kbm, samodling och gränsrätning av en del åkrar. Kostnaden för hela omläggningen av åkrarna beräknas till omkring 23 500 kronor. Därtill kommer 7 stycken be- tesanläggningar, tillsammans ca 17 ha, till en kostnad av 20 500 kronor. Efter stenröjning och samodling blir den sammanlagda åkerarealen 14 ha, varav 5 körarställen får vardera ca 2,5 ha och 2 huggareställen får 1,5 ha.

Dessa arbeten leds av Hälleforsbola- gets jordbruksinstruktör, som för övrigt genom rådgivning och informations— verksamhet söker hålla arrendatorerna å jour med de jordbrukstekniska fram- stegen. Inägorna vid de talrika nedlagda

torpen har återgått till skogsmark, ti- digare genom självsådd, på sistone ge- nom planteringar.

Skogsbruket är, som redan fastslagits, basnäringen för hela kommunen och ger sysselsättning åt de flesta invånarna utanför Fredriksberg. Bortsett från böndernas och kyrkans skogsinnehav, som torde omspänna något tusental ha, äges skogarna av Hellefors Bruks AB. Hälleforsskogarna i kommunen, inemot 40 000 ha produktiv mark, förvaltas ge- mensamt med bolagets skogar i angrän- sande delar av Väster-Dalarna, Väster- bergslagen, Värmland och Västmanland. Inom kommunens område ligger huvud- delarna av Fredriksbergs och Graven- dals revir. Fredriksbergs revir omspän- ner i stort sett Tyfors, Fredriksbergs och norra delen av Ulriksbergs bebyg- gelseområden. Gravendals revir onl- spänner Gravendals, Strömsdals och södra delen av Ulriksbergs bebyggelse- områden jfr tabell 1 och kartskissen Säfsnäs II.

Fredriksberg och Gravendal är alltså från skogsbrukets synpunkt de vikti- gaste centra inom kommunen. De övri- ga gamla bruksorterna har emellertid också stor betydelse för skogsbruket, dels på grund av att de är bebyggelse- centra, handels— och skolorter för be- folkningen inom respektive områden, dels därför att skogvaktare och skogs- biträden (förmän) är stationerade på dessa platser. Vissa bevakningar ligger emellertid långt bort från respektive bruksorter, och man har därför place- rat skogvaktarna i respektive bevak- ningars bebyggelsecentrum, såsom t. ex. i Bråthöjden, 1 mil norr om Graven- dal, i Vattrangi sydväst om Fredriks- berg och i Lejen, Håen och Frösar- åsen i norra delen av Fredriksbergs- området.

Skogsbrukets behov av arbetskraft kan inte tillfredsställas enbart med hug-

gare och körare. Specialarbetare erford- ras framför allt för byggnadsarbete och transporter.

Arbetskraftsbehovet kan illustreras av följande uppgift från Hellefors Bruks AB:s Skogsförvaltning i fråga om dess (1953) inom Säfsnäs sysselsatta perso- nal:

Revirförvaltare (jägmästare) ........ Skogsmästare ..................... 1 Skogvaktare ...................... 12 Skogsbiträden (förmän) ............ 17 Huggare, fasta .................... 120 Körare, fasta ..................... 74

Extra arbetskraft, förlagd i skogssta- tioner (ca 30% av totala skogs-

arbetarstyrkan) .................. 80—90 Byggmästare ...................... 2 Byggnadsarbetare .................. ca 30 Målare ........................... 5 Rörmokare ....................... 1 Reparatörer ....................... 2

Transportskogvaktare (organiserar och leder huvudsakligen motortranspor— terna från skogarna till Fredriks-

bergsverken) .................... 3 Transportarbetare (chaufförer, trak- torförare, lastkarlar) ............. ca 25

I vissa fall disponerar Skogsförvalt- ningen samma personal som Fredriks- bergsverken. Elinstallationer och repa- rationer utföres genom Hälleforsbola- gets kraftverks- och eldistributionsav- delnings försorg.

Skogsförvaltningens maskinpark in- om Säfsnäs hade följande sammansätt-

ning :

Lastbilar ............................ 5 Hjultraktorer ........................ 5 Bandtraktorer ........................ 3 Amfibier ............................. 3 Volkswagenbussar .................... 6 J eepar .............................. 4 Legolasthilar ......................... 10

Legotraktorer ........................ 15

Vidare torde ett 40-tal motorsågar ha varit i användning. En del av sågarna - var i bolagets ägo, andra har övertagits av skogsarbetarna.

En mycket stor betydelse för närings— livet har dels vägnätet, dels elkraftför- sörjningen. Vägnätet, som angetts på kartskiss II, skall närmare beskrivas i femte avsnittet. Elkraftförsörjningen ba'— seras dels på Hälleforsbolagets kräftan— läggningar inom kommunen, dels på samkörning med kraftverk utanför kom- munen i Svartälven med biflöden och i Västerdalälven.

Kraftverken inom Säfsnäs är f. n. ut— byggda till följande kapacitet:

Framställd

_ Max. effekt energi pr år

Kraftverk KW Mill- KW-

timmar Fredriksberg ....... 200 0,6 Tystupet .......... 2 200 5,0 Tyfors ............ 360 0,07 Gravendal ......... 230 0,8

Tystupets kraftanläggning har möj- liggjorts genom den tidigare omtalade uppdämningen av Lisjön jfr kart- skiss II. Sjön upptar ett område, som ti- digare var täckt av stora mossmarker, flera småsjöar och tjärnar samt till en mindre del produktiv skogsmark. Efter omfattande dammbyggnader i söder har vattenståndet höjts till ca 10 meter över markytan i de gamla Limossarna. Där- igenom har erhållits en kraftig vatten- reservoar och en betydande nivåskill- nad mellan Lisjön och sjön Laggen i Svartälvsdalen. Tystupets fallhöjd är ca 35 meter. Kraftstationen i Tyfors köres endast vid vattenöverskott i Lisjön, var- för verkets energiproduktion är låg i jämförelse med dess effekt.

Skogsbrukets behov av arbetskraft kan inte under någon årstid tillgodoses en- bart bland den bofasta befolkningen i kommunen. Man måste räkna med ett ständigt extra tillskott av arbetskraft. Inom den nuvarande befolkningen i kommunen finns för skogsbrukets del inga arbetskraftsre'server och endast obetydliga möjligheter till nyrekryte- ring, om man bortser från de ungdomar, som varje år uppnår arbetsmognad. För att utröna den nuvarande skogsarbetar- kårens och glesbygdsbefolkningens för- delning på åldrar, kön och civilstånd samt nationaliteter har utredningen,

IV. Befolkning

som tidigare nämnts, gjort en speciell genomgång av mantalslängden för 1953. De erhållna siffrorna avviker i en del fall från 1950 års folkräkningssiffror och ger en mera aktuell bild av förhål- landena. Det har inte varit möjligt för utredningen att ta hänsyn till in- och utflyttningar sedan 1953, men siffrorna torde inte påverkas i någon större grad av dessa flyttningsrörelser.

Befolkningens fördelning på byar och bosättningar framgår av tabell 1. För- delningen på kön och civilstånd inom respektive bebyggelseområden är föl- jande:

Bebyggelseområde Män Kvinnor Gifta Ogifta 121); tät Summa Fredriksbergs (utom tätorten) . . . . 185 161 167 171 8 346 Ulriksbergs ..................... 88 68 72 78 6 156 Gravendals ..................... 139 132 132 123 16 271 Strömsdals ..................... 93 76 66 84 19 169 Tyfors ......................... 122 102 85 103 36 224

Sammanlagt 627 539 522 559 85 1 166

Anmärkningsvärt är det markanta kvinnonnderskottet. Ett närmare studi- um av årskullarnas sammansättning vi— sar, att kvinnonnderskottet är så gott som helt och hållet lokaliserat till åld- rarna mellan 25 och 50 år, alltså de bå- de för arbete och föräldraskap bästa åldrarna.

Vidstående tabell visar ett betydan- de underskott av kvinnor utom ifråga om åldern 21—25 år. Det mindre kvin- noöverskottet inom denna 5—årsklass beror av ett överskott bland de utländs-

ka kvinnorna i just dessa åldrar. I öv— rigt råder i denna 5-årsklass balans mel- lan könen. Flertalet kvinnor i 21—25— årsåldern är gifta, oftast med män från

5-årsklass M Kv G Og Fg S:a

21—25 30 33 24 39 63 26—30 53 29 47 35 82 31—35 39 36 52 22 1 75 36—40 38 27 46 17 2 65 41—45 53 42 67 24 4 95 46—50 51 32 59 20 4 83

Sammanlagt

Beb yggelseområden

Fredriksbergs Ulriksbergs Gravendals Strömsdals Tyfors 5—årsklass

M Kv M Kv M Kv M Kv M Kv 21—25 9 13 3 5 2 3 11 9 5 3 26—30 26 11 6 2 6 6 7 1 8 9 31—-35 10 10 6 5 8 10 7 6 8 5 36—40 11 9 2 1 14 8 4 2 7 7 41—45 18 1 1 10 9 12 12 4 6 9 4 46—50 19 1 7 9 7 6 4 6 1 1 1 3 Sammanlagt 93 | 71 36 29 48 43 39 25 48 31

högre åldersklasser, medan de flesta män i åldern 21—25 år är ogifta. Män— nen torde oftast vara födda i kommunen och bebyggelseområdet, medan kvinnor- na i större utsträckning kommit till byg- den i och med ingående av äktenskap.

Det största kvinnonnderskottet råder i åldern 26—30 år. Endast 35,4 % av 5-årsklassen är kvinnor, mestadels gifta. Något överraskande är kvinnonnder- skottet i åldern 46—50 år, där endast 38,6 % av 5-årsklassen är kvinnor. Det kan ifrågasättas, om inte de svåra åren omkring 1930 medverkat till en även för skogsbygderna mycket stark utflytt- ning av flickor i just denna 5-årsgrupp, som då var i åldern 20—25 år. Bristen på kvinnor i denna 5—årsgrupp torde också återverka på siffrorna för främst de tre 5-årsgrupperna mellan 15 och 30 år, för vilka främst kvinnorna i 46—50- årsåldern är mödrageneration. Detta i förening med den allmänt låga nativi- teten under 30-talet torde avspeglas i det förhållandet, att 21—25-årsgruppen är den minsta, räknat i absoluta tal. Men för övrigt torde utflyttningen från kom- munen eller i varje fall från kommu- nen utom Fredriksberg vara den vikti- gaste orsaken till disproportionen mel- lan årsklasserna. Som synes är de två 5-årsklasserna mellan 41 och 50 år de största i de här diskuterade åldrarna.

Den proportionella sammansättningen i fråga om åldrar, kön och nationalitet framgår vid jämförelse med tablå på följande sida.

Materialets omfattning är givetvis för litet för mera långtgående slutsatser. Men inom samtliga bebyggelseområden visar siffrorna stor överensstämmelse med siffrorna för hela kommunen —— Se ovanstående tabell.

Den mest markerade avvikelsen gäl- ler Strömsdalsområdet i fråga om första 5-årsklassen. Då det gäller så små ab- soluta tal som det här är fråga om, kan tillfälligheter såsom sammansättning- en hos enstaka in- och utflyttade famil— jer avgöra siffrornas storlek i rela- tion till övriga 5-årsklasser. I fallet Strömsdal påverkas siffran för första 5-årsklassen betydligt av antalet flyttade finnar och ryssar. Detsamma är i mindre grad förhållandet i Fred- riksbergsområdet. Om man bortser från utlänningarna, så visar den proportio- nella fördelningen på åldersklasser och kön inom olika bebyggelseområden en överraskande likformighet.

Utlänningarna förändrar delvis bil- den. Att deras inplacering i bebyggelse- områdena inte skett efter några slags proportionella hänsyn framgår av föl— jande:

in-

Antal Samman- % av Bebyggelseområden la t områdets finnar danskar ryssar g befolkning Fredriksbergs .................. 43 31 15 89 25,7 Ulriksbergs .................... 9 —— — 9 5,8 Gravendals .................... 8 24 6 38 14,0 Strömsdals .................... 16 6 22 13,0 Tyfors' ....................... — 7 — 7 3,1 Summa 76 62 27 165 14,2

Redan denna fördelning måste givet- vis påverka delsiffrorna i föregående tabell i olika grad. Utlänningarnas be- tydelse är emellertid avsevärt mycket

större än som framgår av ovanstående siffror. Åldersfördelningen är nämligen helt annorlunda än hos den gamla säfs- befolkningen.

Utlänningar i Säfsnäs exkl. Fredriksberg, åldern 21—50 år

% av hela 0 5-årsklass M antalet män i Kv G Og S:a åla/grgvrålelaen åldersgruppen g pp 21—25 ............... 9 30 13 14 8 22 34,9 26—30 ............... 18 34 7 21 4 25 30,5 31—35 ............... 6 15,4 7 11 2 13 17,3 36—40 ............... 10 26,3 3 10 3 13 20,0 41—45 ............... 4 7,5 2 4 2 6 6,3 46—50 ............... 9 17,6 4 12 1 13 15,7 21—50 ............... 56 21,2 36 72 20 92 19,9

En jämförelse mellan denna tabell och tabellen på s. 250 som omfattar hela befolkningen i samma åldrar, ger flera intressanta besked. Av hela befolkning— en utgör åldersklasserna mellan 21 och 50 år 39,7 %, medan av utlänningarna inte mindre än 55,8 % tillhör dessa åldersklasser. Endast fem utlänningar är över 50 år. Denna för arbetsmarkna- den och nativiteten synnerligen förmån- liga åldersfördelning bland utlänningar- na hänger givetvis samman med att ut- länningarna är ett urval, rekryteringen av utländsk arbetskraft omfattar endast de mest produktiva åldrarna. Detta åter- verkar också på sammansättningen hos de fyra yngsta 5-årsklasserna, 1—20- åringarna. 11—20-åringarna bland ut-

länningarna är mycket få, eftersom de- ras föräldrageneration är relativt spar- samt företrädd. 1—10-åringarna utgör däremot starka inslag i sina respektive 5-årsklasser.

Utom i fråga om 21—25-åringarna vi- sar jämförelsen, att kvinnonnderskottet är lika markant bland utlänningarna som inom säfsbefolkningen. Därigenom blir emellertid det utländska inslaget i den yrkesverksamma befolkningen yt- terligare stegrat. 30—34 % av arbets- kraften mellan 21 och 30 år är utlän- ningar. Inom de mest produktiva åld- rarna, 21—50 år, är 21,2 %, drygt en femtedel av männen, utlänningar. Åld- rarna över 50 år utgör en ovanligt stor del av hela befolkningen:

% av hela- Aldrar Antal folk- mäng— den De senare arbetsåldrarna 51—66 år ............... 213 18,3 Pensionsåldrarna 67—95 år . 177 15,2 Åldrarna över 50 år samman- lagt .................... 390 33,4

En jämförelse med 1950 års folkräk- ningssiffror visar vissa förändringar. Möjligt är att gränsdragningen mellan tätorten och kommunen utanför tätor- ten skett något olika. Enligt folkräkning- en uppgick folkmängden i Säfsnäs ex- klusive Fredriksberg till 1 147 mot 1 166 enligt mantalslängden för 1953. Olikhe- terna är emellertid större beträffande åldrarna under 50 år:

Enl. folk- Enl. mantals- räkningen 1950 längden 1953

Åldrar % av % av

Antal hela Antal hela

folkm. folkm.

0—20 år 284 24,8 313 26,8 20—50 » 446 38,9 463 39,7 0—50 » 730 63,6 776 66,6

Dessa skillnader, sammanlagt gäller det 46 personer, är för stora för att kunna förklaras med olika gränsdrag- ning kring tätorten, som kan ha gett olikheter i Siffermaterialet på högst ett tiotal. Inte heller har födelsesiffrorna de två senaste åren, som gett en ökning med 13, och >>uppflyttningen>> av års- klasser över 50-årsstrecket, som gett en minskning med 8, kunnat åstadkomma dessa förändringar i sammansättningen. Befolkningen i bygden har alltså ökat genom inflyttning i första hand av ut- länningar _ under 1951 och 1952. Ge— nom att de inflyttade utlänningarna är i fullt produktiva eller barna-åldrar, har kommunen genom dem fått en utom- ordentligt värdefull förstärkning av sitt befolkningsunderlag.

En jämförelse mellan Säfsnäs” gles— bygd, tätorten Fredriksberg, hela Säfs- näs, rikets glesbebyggelse, rikets tätbe- byggelse och hela riket visar följande procenttal beträffande åldrarnas under 50 år andel i det totala antalet invånare i respektive områden.

Som synes är siffrorna för Säfsnäs av- gjort ogynnsamma, även om man räknar med de sista två årens lovande åter-

5—årsklassemas andel (uttryckt i % ) av det totala invånarantalet inom angivna jämförelseområden

Säfsnäs Säfsnäs Rikets Fre driks- Rikets Hela Hela Ålders- glesbygd glesbygd glesbebyg- bergs enligt tätbebyg- Säfsnäs riket enl. enl. folk- gelse enl. f lkräkn gelse enl. enligt enligt

grum) mantalsl. räkningen folkräkn. 01950 ' folkräkn. folkräkn. folkräkn. 1953 1950 1950 1950 1950 1950

1 2 3 | 4 5 6 7 8

0—5 7,1 7,2 8,1 9,2 8,8 8,3 8,6 5—10 8,8 7,0 8,5 6,7 8,2 6,8 8,3 10—15 5,6 5,7 7,7 4,3 5,9 5,0 6,5 15—20 5,3 4,9 6,6 5,4 5,5 5,2 5,9 20—25 5,4 4,8 5,9 5,6 6,8 5,2 6,5 25—30 7,0 6.5 6,2 6,3 8,3 6,4 7,6 30—35 6,4 5,8 6,3 8,5 8,4 7,2 7,7 35—40 5,6 ,7 7,0 9,1 8,3 8,0 7,9 40—45 8.1 7,8 7,1 9,1 8,1 8,5 7,8 45—50 7,1 7,2 6,9 8,1 6,8 7,7 6,8 1—50 66,6 63,6 70,1 72,1 75,2 68,1 73,5

Relativa antalet kvinnor i varje 5-årsgrupp

Säfsnäs Säfsnäs . . . Ålders— utom utom läggas _ Fredriks- åläggs _ Hela Hela * ru Fredriks— Fredriks— g elseyg berg elseyg Säfsnäs riket % pp berg berg 5950 1950 5950 1950 1950

1953 1950

1 2 3 4 5 6 7 8

15—20 48,4 53,6 46,2 53,6 51,9 53,6 49,7 20—25 52,4 56,4 44,7 43,7 52,3 49,2 50,0 25—30 35,4 40,0 45,4 47,5 51,6 43,9 49,9 30—35 48,0 38,8 46,0 39,8 50,2 39,4 49,1 35—40 41,5 45,5 46,1 53,4 50,7 50,3 49,3 40—45 44,2 38,2 45,1 48,3 51,1 43,9 49,5 45—50 38,6 44,5 47,1 47,6 52,1 46,2 50,4 15—50 43,6 44,4 45,9 47,7 I 51,3 46,3 49,7

hämtning i kommunens glesbygd jfr kolumn 2 och 3. Allvarligaste dispropor- tionen i förhållande till rikssiffrorna föreligger i fråga om åldrarna 5—30 år.

Då 30—årsgränsen passerats, hävdar sig Fredriksberg i jämförelse med rikets tätbebyggelse, fr.o.m. 35-årsstrecket har hela Säfsnäs lika goda och bättre siffror än hela riket, och då 40-års- strecket är passerat, har även Säfsnäs glesbygd starkare siffror än sitt jämfö- relseområde, rikets glesbebyggelse. Säfs— näs har alltså i fråga om åldrarna under 30 år ett påtagligt befolkningsundcrskott i förhållande till rikssiffrorna.

Tabellen i stort torde visa, att avfolk- ningen i Säfsnäs är betydligt starkare än på rikets landsbygd i allmänhet. Visserligen kan slumpmässiga variatio- ner få mycket märkbara verkningar t. o. m. i hela 5-årsklasser, när det gäller en kommun med så små absoluta tal som Säfsnäs. Men när det gäller en hel 15-årsperiod, som i fråga om åldrar- na 15—30 år, torde slumpen inte längre kunna ha avgörande betydelse. Därom vittnar för övrigt också en tydlig över- ensstämmelse i siffrorna för 50 och 53 i fråga om glesbygden.

Den nyss återgivna tabellen ger emel- lertid en alltför gynnsam bild av be- folkningssituationen i Säfsnäs. Den vi-

sar nämligen inte annat än indirekt, så- som ifråga om åldrarna 5—15 år, att av- folkningen i första hand måste samman- hänga med brist på kvinnor i mödrage- nerationerna. I tabell härovan visas emellertid det relativa antalet kvinnor (uttryckt i %) i var och en av de i föregående tabell redovisade 5-årsklas- serna.

Här visar det sig, att det råder ett markant kvinnounderskott i åldrarna mellan 25 och 50 år, ett underskott som är väsentligt mycket starkare än på ri- kets landsbygd i allmänhet. Kvinnorna i åldern 25—50 år är de viktigaste möd- ragenerationerna för åldrarna 1—25 år. Även med vederbörlig hänsyn till de tillfälliga variationer, som påverkar de små jämförelsetalen för Säfsnäs, torde man här kunna anta ett ganska starkt samband mellan kvinnounderskottet i åldrarna 25—50 år och de mycket små 5-årskullarna mellan 5 och 25 år — jfr tabellen s. 253. Genom könsfördelning- en blir visserligen tillgången på manlig arbetskraft i de mest produktiva åldrar- na större, men samtidigt är just dessa vitala generationer urholkade genom kvinnobrist på ett sätt, som kan ha myc- ket allvarliga återverkningar i framti- den.

Sammansättningen av de yngsta års-

kullarna är i detta sammanhang av spe- ciellt intresse. Gruppen 0—5 år synes i det närmaste lika kraftig i Säfsnäs som i landet för övrigt, medan de närmast följande 5-årsklasserna är svaga, i fråga om 10—15-åringarna t. o.m. mycket svaga, i förhållande till rikssiffrorna. Påverkan av den allmänna befolknings- utvecklingen är tydlig. De två yngsta femårsklassernas bredd torde exempel- vis till stor del vara avhängig den kraf- tiga nativiteten vid 40-talets mitt _ ob- servera också förskjutningen i siffrorna mellan kolumn 2 och 3 i tabellen på sid. 253. De föregående 5-årsgrupperna vitt- nar om den allmänt låga nativiteten un- der 30-talet liksom den ovan påtalade bristen på kvinnor i föräldrageneratio- nerna samt _ förmodligen _ utflytt- ningen. Dessa faktorer skulle påtagligen ha verkat ännu kraftigare, om inte in- flyttningen av utlänningar med en helt annan åldersfördelning verkat utjäm- nande.

För kommunen utom tätorten har ut- länningarnas andel i befolkningen mel- lan 20_50 är redan berörts. I fråga om 0—20-åringar kan för samma område konstateras, att det utländska inslaget är ännu kraftigare, ehuru mera ojämnt fördelat på åldersgrupperna.

Med hänsyn till sammansättningen hos 5-årsgrupperna mellan 20—50 år kan det anses sannolikt, att det utländs- ka inslaget blir mycket starkt även i de

närmast följande 5-årskullarna. Hur starkt det utländska inslaget blir, och hur länge det skall göra sig gällande är frågor, som tills vidare måste ställas öppna. Det finns en tendens till vidare- flyttning hos många av utlänningarna. De börjar som skogsarbetare, blir hem- mastadda med landets förhållanden, gör mer och mer samma värderingar och ställningstaganden som den svenska be- folkningen, möter samma problem. Följden har i vissa fall redan nu blivit, att duktiga utländska skogsarbetare flyttat till tätorterna och blivit industri- arbetare. Detta har också skett i Säfsnäs. Utländska arbetare har t. ex. lämnat skogen och sökt anställning vid Fred- riksbergsverken. Tendensen anses dock icke ha varit särdeles utpräglad och neutraliseras i viss mån av en benägen- het hos industriarbetarna i Fredriks- berg att återgå till skogsarbete. Orsaken till denna återgång uppges vara dels de höjda förtjänsterna i skogen, dels van- trivsel med skiftarbetet vid industrin.

Rekryteringen av utländska arbetare har gynnats av de goda förtjänstmöjlig- heterna inom skogsbruket under senare är liksom dessa förhållanden också bi— dragit till att kvarhålla svensk arbets- kraft i skogsbruket.

En försämring av skogsbrukets möj- ligheter i förhållande till övriga näring- ar framstår såsom synnerligen farlig för befolkningsutvecklingen i Säfsnäs och

Antal invånare mellan 1 och 20 år i Säfsnäs exkl. Fredriksberg (Mantalslängden 1953)

Därav utlänningar % av 5-års- , _ hela klasser M va G Og S.a M K G 0 S'a ålders- v g ' gruppen 1—5 43 40 _ 83 83 19 18 37 37 44,6 6—10 52 51 _ 103 103 8 11 _ 19 19 18,4 11—15 25 40 _ 65 65 4 3 _ 7 7 10,8 16—20 32 30 1 61 62 2 3 1 4 5 8,1 1—20 152 161 1 312 313 33 35 1 67 68 21,7

därmed också för skogsbrukets fram- tida möjligheter till en jämn och god arbetskraftsrekrytering. En relativ för- sämring av villkoren för skogsbrukets folk skulle säkerligen påskynda över- gången till industri- och andra yrken. Det förefaller därvidlag som om utlän- ningarna, vilka inte kan förutsättas vara så starkt emotionellt bundna till den nya hembygden som den ursprung- liga befolkningen, vid en försämring av antingen inkomstnivån eller tryggheten i yrket skulle kunna bli mest benägna för utflyttning till andra områden. Bland relativt nyinflyttade utlänningar torde också vissa kollektiva flyttnings- rörelser kunna ifrågakomma. Med sti- gande ålder sjunker emellertid flytt- ningsbenägenheten, och man kan anta, att risken för en mera kollektiv utvand- ring av utlänningar upphör ganska snart. Däremot kan man anta, att (len framtida flyttningsbenägenheten hos skogsbygdens ungdom blir lika stor i fråga om barn till utlänningar som i fråga om den svenska ungdomen. Över- huvud taget torde man kunna anta, att det utländska inslaget, såvida ingen

mera omfattande kollektiv utflyttning sker under de närmaste åren, ganska snart assimileras med den svenska be- folkningen och i stort sett kommer att följa dess reaktionsnormer. Att utlän- ningarna _ genom sin läggning och sina egenskaper _ i längden skall visa sig mera benägna för ett liv i glesbyg- den än den ursprungliga befolkningen och därigenom verka som en stabilise- rande faktor, förefaller inte särskilt tro- ligt. Att den kulturella utvecklingen i bygden kommer att påverkas av det ut- ländska inslaget förefaller emellertid säkert, men om arten och graden vet man givetvis ingenting. Den ekonomiska utvecklingen har redan nu rönt inver- kan på så vis, att bygden fått ett till- skott av arbetskraft i de bästa åldrarna.

Den framtida befolkningsutveckling- en i Säfsnäs synes i hög grad komma att bero av den miljö och de allmänna villkor i övrigt, som finns och/eller kommer att finnas. I de följande kapit- len kommer därför bl.a. kommunens tillgångar och möjligheter i detta avse- ende att diskuteras.

V. Kommunikationer

I andra avsnittet har lämnats en sum— marisk redogörelse för bebyggelsens förändringar. Under de sista decennier- na har en mångfald av de enstaka och avsides liggande bosättningarna _ i vissa fall även mindre byar _ övergi- vits. _ Jfr kartskisserna I och II. I stäl- let har bruksorterna vuxit ut till mera folkrika centra inom respektive bebyg- gelseområden.

Bland orsakerna till denna centralise- ring av bebyggelsen torde kommunika- tionsförhållandena vara en av de vikti- gaste. Bruksorterna har sedan hundra- tals år haft relativt hyggliga vägförbin- delser med andra större orter, medan byar och bosättningar ute i skogarna med få undantag saknat vägar _ i var- je fall vägar i modern bemärkelse. Som- martid har funnits gångvägar och _ ofta mycket svårframkomliga och steni- ga _ kärrvägar. Vintervägarna har där- emot i regel varit ganska lättframkom- liga och bekväma. Kvaliteten på byg— dens huvudvägar, som gick över bruks— orterna, var inte hög, men eftersom man där haft en relativt tung, kontinuerlig trafik (malm- och järnforor under brukshanteringens tid) var de avsevärt mera påkostade än övriga vägar. Så länge gods- och personbefordran skedde till fots eller med hästskjuts, var dock inte bygden utanför bruksorterna sär- deles missgynnad.

I och med motortrafikens genombrott blev situationen radikalt förändrad. En- dast bygdens huvudvägar var framkom-

liga för bilar, men för att de skulle mot- svara den nya trafikens krav, fram- tvingades relativt snabbt omfattande förbättringar. Redan tidigt på 20-talet var biltrafiken av sådan betydelse, att det gav bruksorternas befolkning snab- ba och jämförelsevis bekväma förbin- delser med andra och större orter. Det torde ha varit i och med detta, som de egentliga glesbygdernas kommunika- tionsproblem fick mera avgörande be- tydelse för bosättningarnas vara eller icke vara. En >>väglös>> bosättning, som låg 5—10 km från bruksorten, fick efter motortrafikens genombrott ett i jämfö- relse med denna ort betydligt mera iso- lerat läge. Det kostade för att ta ett exempel _ ett par timmars vandring för folket i Ursen eller Hoberget att komma till Ulriksberg, samma tid som det tog Ulriksbergsborna att komma med bil till Ludvika eller Filipstad. Före motortrafikens genombrott var varje bebyggelseområde i sin helhet re- lativt isolerat, och invånarna hade där- för ett större behov av inbördes utbyte och umgänge. Kommunikationerna gick i båda riktningarna, alltså inte bara från t. ex. Ursen i periferin till Ulriks- berg i centrum utan även i omvänd rikt- ning. Bebyggelseområdena var själv- ständiga sociala enheter, om man där- med avser orter, vilka dels har en viss nödvändig yttre utrustning, t. ex. affär som kan tillgodose det huvudsakliga in- köpsbehovet, folkskolor, arbetsplatser för flertalet av invånarna, samlingsplat-

ser eller -lokaler, dels har väl utveckla- de immateriella kommunikationer _ personligt umgänge, gemensamma nö- jen, föreningsliv, utvecklad samkänsla etc. _ mellan invånarna i ortens eller områdets olika delar.

I och med motortrafikens genombrott kom Fredriksberg med avseende till restiden att ligga ca 4 gånger närmare Ulriksberg än Ursen och Hoberget. Det— ta medförde, att Ulriksberg också i de flesta andra avseenden kom närmare Fredriksberg. Alla kontakter _ det må ha gällt handel, arbete, nöjen, förenings- liv eller annat _ främjades mera av bil- och cykelvägarna till andra orter än av det kortare fysiska avståndet till de väglösa bosättningarna inom bebyg- gelseområdet. Därmed raserades steg för steg områdets gamla, lokala kommu- nikationsväsende. Bruksortsborna sök- te sig mer och mer sällan utåt periferin, kontakten mellan olika bosättningar i glesbygden försämrades, kontaktrörel- serna gick mer och mer ensidigt i en enda riktning: från periferin mot bruks— orten i centrum ofta för vidare be- fordran till andra orter. Bruksortens isolering från andra större orter var bruten, men för glesbygderna utanför bruksorterna hade isoleringen djupnat de hade blivit isolerade även från sin gamla handels- och huvudort och från sin egen bygd. Även glesbygden kom givetvis i åtnjutande av bruksorter- nas förbättrade kommunikationer. Se- dan man väl tagit sig fram till bruks- orten eller landsvägen, så kunde man utnyttja bilar, bussar, motorcyklar etc. i samma mån som andra. Men själva avståndet mellan den >>väglösa>> bosätt- ningen och bruksorten eller landsvägen blev ett mer och mer påtagligt handi- kap ju mer den moderna trafiken för- bättrades och utvecklades. Alla jämfö- relser utföll mer och mer till den egent— liga glesbygdens nackdel, särskilt de

yngre fick svårare och svårare att ac- ceptera isoleringen.

Bruksorternas förbättrade kommuni- kationer drog hastigt in hela bygden i den snabba allmänna omvandlingen av den enskilda hushållningen. I andra av— snittet har redogjorts för orsakerna till den ursprungliga lokaliseringen av kommunens byar och bosättningar: be— hovet av jaktmarker och fiskevatten samt odlingsmarker med relativt frost- fria lägen. Jaktens och fiskets ekono- miska betydelse var redan under 1800- talet ganska obetydlig. Behovet av od- lingsbar jord och betesmarker var där— emot stort ända in på 1930—talet. Man brukade ofta en mängd små åkerlappar, som brutits upp där jorden inte varit alltför stenbunden eller mager. Självhus- håll och förrådshushållning i gammal form levde kvar, men under 20- och 30- talen blev det mer och mer påtagligt, att köp av >>färdigvaror>> framme i bruksorterna ställde sig i det närmaste lika billigt och mycket bekvämare. Stöd- jordbrukens och mjölkhushållningens lönsamhet ställdes mer och mer under debatt i de enskilda hemmen i glesbyg- den, och ofta ansåg man såväl lönsam— hetsskäl som övriga fördelar väga över för en mera central bosättning _ med eller utan stödjordbruk. Så började en- staka utflyttningar främst av ungdom men också av hela familjer. På de mest avlägsna platserna kom inga efterträ- dare. ödetorpen blev allt vanligare. Bygden blev glesare och ödsligare, iso- leringen blev än mera kännbar för de kvarboende, dels genom den större en- samheten, dels genom att uttunningen av befolkningsunderlaget nödvändig- gjorde t. ex. skolindragningar. Detta ut- löste i många fall nya flyttningar, som någon gång ledde till avfolkning av hela byar.

Flyttningarna gick i första hand till bruksorterna samt till mera centralt lig-

gande byar och bosättningar. De stigan- de befolkningssiffrorna i bruksorterna vittnar om att de upptagit och behållit en väsentlig del av de utflyttade från den övriga glesbebyggelsen.

Samtliga gamla genomfartsleder har idag karaktären av allmänna vägar. Som framhållits i ett tidigare avsnitt har Fredriksberg ett centralt läge i såväl det allmänna som det enskilda vägnätet. _ Jfr Kartskiss Il. Med Fredriksberg som utgångspunkt kan man följa allmänna vägar

1. över Ulriksberg mot Ludvika

2. » Gravendal » Hällefors » » » Strömsdal—Koppar- berg (el. Grängesberg—Ludvika) 3. » Älvsjöhyttan (Värmland) mot Filip- stad—Karlstad » Älvsjöhyttan (Värmland) mot Gås- born-Hällefors 4. » Tyfors—Kvarnberget1 mot Vansbro » » » Malung 5. » Håen—Frösaråsen » Nås.

Sammanlagt finns inom Säfsnäs kom- mun ca 90 km allmänna vägar.

Det var i huvudsak efter dessa gamla genomfartsleder, som man före motor- trafikens tid fick föra fram den tyngre trafiken, framför allt malm- och kalk- stensforor till och järnforor från bru- ken. Efter dessa vägar gick också varu- frakterna till bruksmagasin eller affä- rer och överhuvud taget den genomgå- ende gods- och persontrafiken. Frak- terna av skogsprodukter ställde under brukstiden och långt senare inte några krav på vägar i modern bemärkelse. Fraktvägarna var relativt korta. De då- varande brukens och sågarnas kol-, ved- och timmerfångstområden hade ringa utsträckning, om man jämför med de nuvarande Fredriksbergsverkens råva- rubas. Frakterna från skogen utfördes mestadels vintertid, då man i stor ut- sträckning kunde lägga vägarna över

jämn terräng, såsom mossar och sjöar. Hästtransporterna av särskilt de tyngre skogsprodukterna _ ved och timmer _ var givetvis mycket arbetskrävande, sär- skilt då det gällde längre frakter. Sedan brukshanteringen nedlagts, fick bygdens näringsliv i första hand baseras på skogsbruk. Vid denna tidpunkt kom vat- tendragen inom Säfsnäs att få en ny viktig roll för kommunens ekonomi. De byggdes ut till flottleder. Hästtranspor- terna gick huvudsakligen från avverk- ningstrakterna till vattendragen. På grund av landtransporternas kostsam- het var förädlingsindustrierna decentra— liserade. Det fanns exempelvis sågverk i Ulriksberg samt både sågverk och trä- sliperi i Tyfors, medan den begynnande kemiska cellulosaindustrin i Fredriks- berg hade en ganska blygsam omfatt— ning.

I och med motortrafikens genombrott kom lastbilar och traktorer att spela en allt viktigare roll även för frakten av skogsprodukter. Redan på 20-talet bör- jade man använda lastbilar för trakter på landsvägarna och de bäst utbyggda vinterbasvägarna. Men det blev trots detta endast de mest förmånligt belägna virkespartierna, som kunde fraktas ut på detta sätt. Flottningen kom därför att spela en huvudroll för Skogstrans- porterna till inpå 40-ta1et.

Fördelen av fasta bilvägar in i av- verkningstrakterna blev mer och mer påtaglig alltefter som motorfordonen utvecklades och blev mer och mer till- förlitliga och effektiva. Redan under 30- talet gjordes därför ansatser till utbyg— gande av ett skogsbilvägnät. Det blev dock först under slutet av 1940-talet och under 50-talets första år, som bil— vägnätet kom att iordningställas i den omfattning, som framgår av kartskiss II. Utbyggnaden av skogsbilvägnätet

1 Sträckan Tyfors—Kvarnberget ingår i den nya riksvägen Karlstad—Östersund.

under denna tid möjliggjordes av de utomordentligt goda konjunkturerna för skogsbruket och underlättades av den starkt mekaniserade och mycket ef- fektiva vägbyggnadstekniken, som krä- ver ett minimum av tid och manuellt arbete jämfört med förhållandena en- dast några år tidigare. Vägbyggen har också påskyndats av hänsyn till befolk- ningen i väglösa byar och bosättningar. Numera finns bilväg till så gott som all bebyggelse i Säfsnäs jfr kartskiss II. De alltmer utökade sommarhuggningar— na har också gynnats av vägbyggandet. Det sommarhuggna virket måste lunnas ihop på barmark, och det är då av be— tydelse om denna lunning kan ske di- rekt till bilväg. Helleforsbolagets skogs- bilvägnät i Säfsnäs omfattar samman- lagt ca 155 km, varav drygt hälften byggts under åren 1949—53.

Det förefaller som om just nu två oli- ka tendenser skulle mötas: avfolkning- en av glesbygden och inlemmandet av glesbygden i det moderna kommunika- tionsnätet. Avflyttningen från glesbyg- den har inte avtagit i samma mån som bygden inlemmats i kommunikations- teknisk gemenskap med sin gamla bygd. I många fall förefaller det som om vä- gen kom alltför sent. Familjernas triv- sel hade redan undergrävts av isole- ringen och man hade så helt kommit att inrikta sig på flyttning vid lägligt tillfälle, att man i den nya situationen inte kunnat ge sig ro att värdera om och ta hänsyn till den nya trivselfaktorn. Ibland torde också vissa förberedelser för flyttningen ha gjorts långt i förväg, kanske ekonomiska engagemang etc., :som man sedan vill eller måste fullfölja. En av de säkraste orsakerna torde emel- lertid vara, att ungdomen har lämnat glesbygden redan på ett tidigare sta- dium, och att torpen ute i glesbygden innehas av gamla, som just nu är eller börjar bli pensionsmässiga och av den

anledningen vill flytta fram till någon bruks- eller tätort.

På något längre sikt förefaller det emellertid som om de förbättrade kom- munikationerna skulle möjliggöra ett bibehållande av en i viss mån decentra- liserad bebyggelse. En jämförelse mel- lan befolkningssiffrorna för glesbygden 1950 och 1953 jfr fjärde avsnittet _ kan möjligen ge underlag för en försik- tig optimism därvidlag _ även om man har klart för sig att förbättringarna i siffrorna hänger på de inflyttade utlän- ningarna.

Säfsnäs genomkorsas av en smalspå- rig järnväg, Hällefors_Fredriksbergs järnväg. Gravendal ligger vid banans huvudsträckning och från Fredriksberg går en lastspårsförbindelse över Tyfors till Neva vid Inlandsbanan. Den äld- sta bandelen Fredriksberg_Gravendal byggdes 1877—78 såsom en del av dåva- rande Säfsnäs järnväg, som från Hörken vid Bergslagsbanan gick över Strömsdal till Gravendal och Fredriksberg. 1931 byggdes bandelen Gravendal—Hällefors, varefter sträckan Gravendal—Hörken nedlades. Den gamla järnvägsbanken har iordningställts till skogsbilväg _ jfr kartskisserna I och II.

Järnvägen, vars spårvidd är 0,802 in, har så gott som uteslutande betydelse för godstransporter. Tidigare var den viktig också för personbefordran men numera beröres samtliga stationsorter vid järnvägen av moderna busslinjer, som har större trafiktäthet och snabba— re restider än järnvägen. Järnvägsbola- get, vars ägare är Hellefors Bruks AB, sökte 1953 Kungl. Maj:ts tillstånd att nedlägga persontrafiken.

Busslinjer genomlöper kommunen ut- efter de allmänna vägarna. Fredriks- berg är givetvis även i detta avseende den mest berörda orten. De olika linjer- nas huvudsakliga sträckning, trafiktät— het etc. 1953 framgår av tabell 3. För

Tabell 3. Busslinjer inom Säfsnäs

Avstånd ikm Resti der (ej L. fr. återcånks- Trafiktathet av g ån gsti der) få Linjens huvud- Berörda bruksorter och _ . ' ] sträckning1 byar i Säfsnäs _Lm' Lm' _ Tlu Från m' jens jens Da 1 Vissa Fred- Fred- start— slut- g ' dagara riks- riks- punkt station berg berg 1 Nås—Fredriks- Frösaråsen, Håen, 42 _ 1 _ 1,30 berg Fredriksberg 2 Tyfors—Fred- Tyfors, Fredriksberg, 11 57 2 _ 0,30 1,40 riksberg—Lud- Säfsbyn, Ulriksberg vika 3 Tyfors Fred- Tyfors, Fredriksberg 11 _ Se lin- Varda- 0,30 _ riksberg je 2 gar 1 4 Fredriksberg— Fredriksberg, Säfsbyn, _ 57 Se lin- S 0 H _ 1,40 Ludvika Ulriksberg je 2 sdf 1 5 Fredriksberg— Fredriksberg, Säfsbyn _ 87 _ Helgfria _ 3,35 Nyhammar— Ulriksberg M, 0 o. Borlänge L 1 6 Fredriksberg— Fredriksberg, Säfsbyn _ 72 1 _ _ 2,45 Hörken—Lud- Gravendal, Strömsdal vika 7 Fredriksberg_ Fredriksberg, Graven- _ 33 Se lin- Helgfri _ 1,15 Nittkvarn dal, Strömsdal je 6 F. 1 8 Fredriksberg— Fredriksberg, Säfsbyn, _ 55 1 _ _ 1,55 Hälle/ars Gravendal 9 Fredriksberg— Fredriksberg, Tyfors, _ 108 _ M, 0, _ 4,40 Sågen—Malung Kvarnberget To, L 1 10 Fredriksberg— Fredriksberg, Tyfors, _ 60 _ Helgfria _ 2,10 Sågen— Vansbro Kvarnberget Ti o.F 1 11 Fredriksberg_ Fredriksberg, Gäddsjö- _ 65 Dag]. _ ca 2,00 Vattrangi— sjöberget, Vattrangi, Filipstad Skarbåghalla, Gröndal

1 Anknytningsorter på det normalspåriga järnvägsnätet kursiverade. = Veckodagarna betecknas S, M, Ti, O, To, F och L. S 0 H sdf = Sön- 0. helgdagar samt dag före.

vissa delar av Säfsnäs var emellertid kommunikationerna bättre än tabell 3 utvisade. Järnvägen gav Fredriksberg och Gravendal ytterligare en daglig för- bindelse med Hällefors ehuru den _ på grund av restidens längd inte ut- nyttjades i nämnvärd utsträckning. Vis— sa dagar gick en kombinerad buss och lastbil, som kunde ta 9 passagerare, på linjen Fredriksberg—Ludvika. Vidare kan invånarna vid kommungränserna i vissa fall utnyttja bättre kommunika-

tioner i grannsamhällen. Kvarnberget har t. ex. 10 km till Sågen, som ligger vid Inlandsbanan och dessutom har tä— tare bussförbindelser med Vansbro och Malung än Säfsnäs. Strömsdal ligger 8 km från Nittkvarn i Grangärde, som har tätare bussförbindelser med bl. a. Lud- vika, dels över Hörken_Grängesberg, dels över Sunnansjö.

Den viktigaste handelsorten och an— knytningsstationcn för längre resor är för Säfsnäsborna Ludvika. Genom sitt

läge vid huvudvägen Fredriksberg— Ludvika har Ulriksberg samma turtät- het på denna linje som kommunens hu- vudort, men kortare resväg (42 km) och restid (ll/1 tim.). Därtill kommer

de snabba och relativt täta förbindelser- na med Fredriksberg.

Bruksorternas och de större byarnas bussförbindelser med Fredriksberg är följande:

Av- _ Turtäthet Bruksort eller by stånd iRIeåäd Da _ i km ' 1. g Vissa dagar igen Ulriksberg ............... 15 25 2 S 0 H sdf1 1 Säfsbyn ................. 2 5 4 » 1 Gravendal ............... 16 30—35 2 _ Strömsdal ............... 25 50—55 1 _ Tyfors—Tybyn .......... 11 30 2 Vardagar 1 Kvarnberget ............. 16 40 _ » 1 Frösaråsen .............. 12 35 1 _ Håen ................... 5 20 1 _

1 SoH sdf = Sön- och helgdagar samt dag före.

Gravendal har de snabbaste förbindel- serna med Hällefors (ll/4 tim.) men har i gengäld sämre förbindelser med Ludvika. Strömsdal har de sämsta för- bindelserna med kommunens centrum, vilket i viss utsträckning gör att invå- narna i Strömsdalsområdet i större ut- sträckning än kommunen i övrigt rik- tar sina inköps- och nöjesresor till Grängesberg, Kopparberg eller Ludvika. Ingen av de uppräknade orterna har sådana bussförbindelser med Fredriks- berg, att invånarna har möjlighet till tur och returresor på fritid för affärs- cller biobesök, föreningssammanträden etc.

Biltrafikens betydelse för såväl last- som personbefordran har redan berörts. Inom hela kommunen fanns i juli 1953 74 st. personbilar, varav åtta hade tra- fikrättigheter. Fem persontrafikbilar var stationerade i Fredriksberg, en i Ulriksberg och två i Gravendal. Uppgif- ter om antalet legolastbilar och lego- traktorer direkt i skogsbrukets tjänst liksom om skogsbrukets egna bilar och traktorer har lämnats i tredje avsnittet. Flottningen har numera mycket liten

omfattning inom kommunens gränser och förekommer endast från Ströms- dalsområdet och västligaste delen av Fredriksbergsområdet till Svartälven. Från Svartälvens källområden i Äppelbo och Järna sker också flottning till Ty- fors, där virket uppfordras och fraktas på järnvägen till Fredriksberg och Häl- lefors. Den sistnämnda flottningen skall emellertid nedläggas av hänsyn till kraftverkens vattentillgång. Största delen av timmerfångsten inom Säfsnäs köres med lastbil till Nya bron i Värm- landsberg, varifrån den flottas på Svart- älven till Hällefors.

Telefonnätet är relativt väl utbyggt. Det omfattar samtliga bruksorter och byar, de flesta bosättningar samt de större skogsstationerna. Hälleforsbola- get har gett sina skogsarbetare visst stöd vid telefonabonnemang, vilket på- skyndat utvecklingen i detta avseende. Växelstationer finns, förutom i Fred- riksberg, i Gravendal, Tyfors och Ul— riksberg. 1953 var Tyfors- och Ulriks- bergsområdena automatiserade. Hela Säfsnäs hör till Hällefors-Filipstads fri- krets.

Poststationer finns i Fredriksberg, Gra- vendal, Strömsdal (Strömsdalsbruk), Tyfors och Ulriksberg. Posten kommer till samtliga poststationer utom Graven- dal med buss från Ludvika. Gravendal får posten via Hällefors. Postfrågan för avlägsna byar och bosättningar, såsom

Bråthöjden och Lejen, vilka inte har bussförbindelser med någon poststa- tionsort, är svårlöst. Postverkets er- sättning för brevbärare till dessa plat- ser är så låg, att ingen vill äta sig sysslan.

I femte kapitlet har kommunikationer- nas betydelse för de båda ännu kvar- levande äldre bebyggelsetyperna disku- terats. Genom utbyggnaden av skogsbil- vägnätet har å ena sidan förutsättningar skapats för bibehållande av bebyggel- sen på en del av de gamla bosättnings- orterna, å andra sidan har näringslivet blivit relativt oberoende av en del av denna bebyggelse, därför att man med moderna persontransportvagnar lika lätt kan föra ut folk från någon av bruksorterna till de berörda trakterna. Från storskogsbrukets sida har man därför mött den utveckling, som berörts i andra och femte avsnitten, avfolkning- en av mera avlägsna byar och bosätt— ningar, med strävanden att koncentrera bebyggelsen i samma takt som män- niskorna söker sig till de mera centralt belägna orterna. Att dessa strävanden inte blivit resultatlösa visar det ökade bostadsbeståndet och den ökade folk— mängden i bruksorterna och stabilise- ringen av befolkningssiffrorna i de största och bäst belägna byarna.

VI. Bebyggelsens sammansättning och utrustning

Koncentrationen av bebyggelsen har över hela kommunen gått snabbt och verkat ganska likartat. Detta torde få tillskrivas de enhetliga ägoförhållande- na. Arrendatorer har relativt lätt att bryta upp. Bönder och småbrukare där- emot är, bortsett från deras i regel star- ka emotionella bundenhet vid sin jord, beroende av möjligheterna att försälja eller på annat sätt överlåta fast egen- dom, så att de får ett utbyte som svarar emot nedlagt arbete och kapital. Själv- ägarna blir därför ofta de sista kvarva— rande inom avfolkningstrakterna.

Säfsnäs har endast 7 hemmansägare. Här är alltså omöjligt att statistiskt be- lysa eventuella skillnader emellan tor— pare/arrendatorer och bönder ifråga om flyttningsbenägenhet. Det finns dock ett exempel, som i någon mån belyser ovanstående resonemang. Den lilla byn Hoberget norr om Ulriksberg ligger på båda sidor om gränsen till Grangärde. Invånarna i säfsdelen av byn fördelar sig på följande sätt:

Samtliga invånare Därav bönder med fam.medl.

Åldrar M 71 4 50 » M Kv S:a

O_IO ............. 10—20 ............. 30_40 ............. 40—50 ............. 50—60 ............. 60—70 ............. 70—80 ............. 80—90 .............

lHMlev—l

O_90 .............

OO

:umwwasl—nl leHv—llll leHHllll almmmllll

Tab. 4. Helleforsbolagets bostadsbestånd i Säfsnäs utom Fredriksberg den 8—10/12 1953

Hyreslägenheter Arrendeställen E 5

0 att:

Bebygglse- Storlek Standardl & % Standard1 ': %

områden uno— .» en .se ..: __, no ä ä S:a En

So 1-r 2-r 3-r 523 G M D =" 3 G M D L:: 5?

Fredriksb.. _ 10 17 3 30 18 4 8 16 34 50 25 8 17 _ 80 Gravendals 20 32 7 2 61 3 3 55 23 8 31 12 8 11 2 94 Tyfors'. . . . _ 3 3 3 9 2 2 5 7 6 13 6 2 5 _ 22 Ulriksbergs 3 8 5 _ 16 7 1 8 6 9 15 3 4 8 4 35 Strömsdals 18 21 4 1 44 1 1 42 3 9 12 4 5 3 4 60

Sammanlagt 241 274 36 9 160 31 11 118 55 66 121 50 27 44 10 291

1 G = minst cv och we, M = varmbonat, vatten 0. avlopp, D = övriga. ” Samtliga bostadskök och en stor del av enrumslägenheterna bebos av pensionärer på bruksorterna.

Hoberget, såväl grangärde- som säfs- näsdelen, fick sin första framkomliga bilvägsförbindelse med Ulriksberg och andra orter först 1953. Avfolkningen har som synes satt in så hårt, att byn tycks vara på god väg att dö ut. De självägande bönderna finns ännu kvar på sina gårdar. Den yngste bonden är 58 år och den yngsta bondhustrun 56. Den självägande bondebefolkningen tycks trots de fortsatta gårdsinnehaven ha drabbats lika hårt av avfolkningen som övriga kategorier. Barnen synes undantagslöst ha övergett fädernegår- darna, medan föräldrarna, som uppnått eller närmar sig pensionsåldern, fort- farande stannar kvar vid sin jord.

Kommunens övriga bönder finns på Hökfallet, nordväst om Ulriksberg samt i Markusfallet och Tybyn intill Tyfors. Här har isoleringen brutits långt tidi- gare, och gårdarna ansluter såväl be- byggelse- som befolkningsmässigt till den allmänna utvecklingen i kommu- nen.

Bostads- och jordbruksbebyggelse

Den del av bebyggelsen, som tillhör den största markägaren, Helleforsbola- get, upplåtes som bOStads- och ekonomi-

utrymmen åt företagets arbetare och tjänstemän. Upplåtelseformerna växlar med arten av de upplåtna fastigheterna. I bruksorterna med dess relativa tätbe- byggelse dominerar hyreslägenheter av olika storlek och utrustning, medan i byar och bosättningar ute på skogarna stödjordbruken fortfarande är den van- ligaste fastighetstypen. Stödjordbruken är av två slag, körartorp och huggar- torp. Upplåtelsen omfattar i dessa fall såväl bostäder och ekonomibyggnader som öppen jord och hagmarker. Jfr sid. 247.

I tabell 4 redovisas Helleforsbolagets bostadsbebyggelse uppdelad på ovan- nämnda kategorier och med angivande av storlek och standard.

Arrendeställenas ekonomibyggnader är liksom bostadshusen av växlande storlek och kvalité. Storleken hänger givetvis samman med de respektive brukningsdelarnas produktionsmöjlig- heter och kreatursbesättningar. Huggar- torpens åkerareal, betesmöjligheter och ladugårdsutrustning är vanligen dimen- sionerade för 2 kor och några smådjur. Körartorpen har i regel försörjnings- möjligheter och ekonomiutrymmen för en häst, 3—5 kor och smådjur.

Skolhus1 Lärarbostäder1 Storlek Storlek Skolort Sammanlagt Antal Disponibla Antal kalssrum2 ytor i kvm lägenheter S:a Antal rum lägenh.yta Gravendal ........... 2 50 m2 pr rum 2 5 127 m2 Tyfors .............. 1 70 rnz 1 4 100 » Strömsdal ........... 1 70 m2 1 3 75 » Ulriksberg ........... 1 50 m2 1 4 125 » Sammanlagt 5 _ 5

1 Samtliga skolhus och lärarbostäder har centralvärme och wc. ? Särskilda gymnastiksalar finns icke.

Ekonomibyggnadernas utrustning svarar inte alltid exakt mot den i tabel- len redovisade standarden hos bostä— derna. Bostädernas standard torde dock i allmänhet få anses vara normerande; modernt utrustade arrendebostäder är försedda eller kommer att förses med moderna ekonomibyggnader. I några fall har upprustningen av ekonomibygg- naderna gått före upprustningen av bo- stadshusen.

Tabellen anger hur långt upprust- ningen av bebyggelsen hunnit. Målet an- ges dels på kartskiss III, dels i tionde avsnittet, där Helleforsbolaget framläg- ger sina framtidsplaner. Det angivna målet är en något mera koncentrerad och helt moderniserad bostads- och jordbruksbebyggelse omkring 1980.

Helleforsbolaget har åtta skogsstatio— ner inom kommunen _ jfr kartskiss II. Två av dessa stationer Älgsjön invid Fredriksberg och Kullerberget 10 km norr om Fredriksberg _ är utrustade med wc, vatten och avlopp, centralvär— me och moderna kökslokaler. I båda stationerna finns därjämte plats för kocka, som förestår hushållet. Dessa två skogsstationer har för några skogsarbe- tare fått karaktär av permanent bostad. De övriga skogsstationerna, som är av lägre klass, har däremot helt karaktä- ren av tillfällig förläggningsort.

Säfsnäs kommun har pensionärshem i Strömsdal, som omfattar åtta moderna enrumslägenheter. Ytterligare ett pen- sionärshem om sex enrumslägenheter är under uppförande i Gravendal. I Ty- fors finns kommunens ålderdomshem, den gamla bruksherrgården, med plats för 30 pensionärer. Bostäder för folk- skolans lärare finns i samtliga bruksor- ter och redovisas i tabell på nästa sida.

Byggnader och anläggningar för kollektiva ändamål

Säfsnäs kommun har skolhus främst i bruksorterna, där husen fortfarande an- vändes för sitt ändamål, men också på några platser ute på skogarna där folk- skoleverksamheten är nedlagd. I flera fall har Hcllcforsbolaget inköpt hus och tomter, i andra fall pågår förhandlingar därom.

I ett fall, Lövkullen norr om Ulriks- berg, har bolaget köpt huset och skall inreda det som skogsstation, vilken också användes som undervisningscen- trum för kommunens skogsbetonade fortsättningsskolekurser.

Skolhusens och lärarbostädernas stor- lek, antal och standard framgår av ovan- stående tabell.

Samlingslokaler finns framför allt i Fredriksberg, som naturligtvis är den viktigaste mötesplatsen för kommunens

organisationer av alla slag. Hällefors- bolaget äger samlingslokaler i Fredriks- berg och Gravendal: Hörsalen i Fred- riksberg ligger i samhällets centrum och rymmer 210 personer, Skogshyddan i Gravendal rymmer ett hundratal per- soner. Båda lokalerna får användas av organisationerna på respektive orter samt för t. ex. biografföreställningar, föreläsningar etc. I Ulriksberg har den gamla folkskolan inretts till allmän sam- lingslokal med plats för över 100 per- soner. I Tyfors används ibland en mat- servering, ibland folkskolan som mötes- plats. I Strömsdal användes en gammal småskola. Frälsningsarmén och pingst- rörelsen har egna små samlingssalar i Fredriksberg och i Ulriksberg har Mis- sionsförbundet och Helgelseförbundet egna samlingsplatser.

Affärslokaler finns förutom i Fred- riksberg på samtliga bruksorter. Gra- vendal och Tyfors har vardera två, Ul- riksberg och Strömsdal vardera en.

Lokaler för allmän verkstadsservice finns endast i Fredriksberg.

Maskintvättstuga finns i Fredriksberg. Badhus finns i Fredriksberg och Gra- vendal (kommunala) och i Tyfors och Strömsdal.

Kraftverken vid Tystupet, Tyfors,

Fredriksberg och Gravendal har berörts i tredje kapitlet. All fast bebyggelse i kommunen har tillgång till elektrisk belysning och energi. I egenskap av så- väl kraftproducent som -konsument och ägare till de flesta enskilda elkonsumen- ters bostäder har Helleforsbolaget sva- rat för huvuddelen av elektrifieringsar- betet.

Väntrnm eller hytter vid busshållplat— ser förekommer endast i Fredriksberg.

Idrottsanläggning i mera färdigt skick finns endast i Fredriksberg, som har fotbollsplan, löparbanor, anord- ningar för hopp och kast och tennisba- nor samt publikutrymmen. På de övriga orterna finns inga tillfredsställande ut- rymmen, som kan användas för idrotts- utövning. Det finns fotbollsplaner av ganska dåligt slag men inga möjligheter att anordna offentliga idrottstävlingar.

I några fall, t. ex. vid Håen en halv- mil norr om Fredriksberg, har ett strandområde invid genomfartsvägen mot Nås upplåtits för sportstugebebyg- gelse, främst för anställda vid Fredriks— bergsverken.

Arbetarnas fackliga och idéella orga- nisationer har invid Ulriksberg och Gra- vendal anlagt festplatser med mindre dansbanor.

Folkskolans nuvarande organisation. I kommunen fanns vid 30-ta1ets början inte mindre än 22 skolor med skolhus. I skogsbygderna utanför bruksorterna var då, som tidigare framhållits, befolk- ningen betydligt större än för närvaran- de. Omkring 15 av kommunens skolor i dessa fall B3- och D1-skolor (med en lärare och vartannatårsintagning) _ låg ute i den gamla finnbebyggelsen. Den sista av dessa skolor fanns i Bråthöjden ca 10 km sydost om Fred— riksberg och nedlades våren 1953. Kart- skiss II visar, att Bråthöjden ligger mitt inne i ett halvt byliknande område med inbördes bilvägsförbindelser utom just till platsen där skolan låg. En jämförel- se med kartskiss I visar, att denna be- byggelse uthärdat avfolkningsperioden

relativt väl _ på senare år dock till större delen tack vare inflyttade utlän- ningar.

Läsåret 52/53 fanns inom Bråthöjden— området 8 skolbarn. Under förutsätt- ning att skolskjutsar anordnades till Bråthöjden från bosättningarna Äcker- höjden, Laxtjärn och Nackarberget i Strömsdalsområdet invid gränsen till Grangärde, skulle skolans fortsatta verk- samhet ha kunnat motiveras med hän— syn till antalet skolbarn. Skolan hade emellertid mycket olämpliga lokaler och dålig lärarbostad samt var illa pla- cerad inom bosättningsområdet. En lämplig placering skulle otvivelaktigt ha varit invid skogvaktarbostället vid vägskälet _ jfr kartskiss II. Detta skulle

VII. Skolor och utbildning

emellertid ha förutsatt nybyggnader både ifråga om skollokaler och lärarbo- stad. Med hänsyn till det ringa och la- bila befolkningsunderlaget inom bosätt- ningsområdet ansåg sig skolmyndighe- terna därför böra nedlägga skolan. Efter nedläggandet skjutsas barnen från om— rådet till Fredriksberg. Från de tre bo- sättningarna vid kommungränsen skjut— sas skolbarnen f.n. till Abborrbergets skola i Grangärde, en sträcka på ca 18 km, alltså ungefär lika långt som till Fredriksberg. De tre bosättningarna har emellertid sina närmaste grannar på Grangärdessidan om kommungränsen och har med dessa en viss bygemen- skap.

Inom Säfsnäs kommun fanns 1953 folkskolor på fem orter, de gamla bruks- orterna. Antalet läraravdelningar var 17. Därav fanns 11 i Fredriksberg, som har A—skola (i varje läraravdelning in- går elever från endast en klass). I Gra- vendal fanns B2-skola (de sju klasserna är uppdelade på två läraravdelningar, en omfattar folkskolan och en småsko— lan). Genom ett speciellt arrangemang hade emellertid Gravendal och Ströms- dal fått en skolform, som i realiteten motsvarade Bl-formen, d. v. s. en lärar- avdelning omfattade småskolan, en klas- serna 3—4 och en slutligen klasserna 5—6 och även 7.1 Vid skolan i Graven- dal, som endast har lärare och klassrum för två avdelningar, undervisades små-

1 I Säfsnäs. Sjunde läsåret år eljest ofta centraliserat.

. Skjutsens Antal Skolområde Skolform Skolskjutsar längd 1 km berörda barn

Fredriksbergs A Frösaråsen—Dymossen—Håen 12 12 Lejen 10 2 Bråthöjden 10 5 Gravendals-Strömdals B 1 Pendelskjuts 9 20 Burhöjden 5 5 Tyfors B 3 Kvarnberget 5 6 Ulriksberg B 3 Lövkullen 7 10 Summa 60

skolan och klasserna 5—7. Klasserna 3—4 undervisades i Strömsdal. Denna anordning byggde på pendelskjutsar mellan de båda bruksorterna. Skjutsar- na utgick från Gravendal och förde med sig gravendalseleverna i klasserna 3—4 till Strömsdal, varefter de återvände med strömsdalseleverna i klasserna 1_ 2 och 5—7. Avståndet mellan de båda orterna är 9 km.

I Ulriksberg och Tyfors fanns B3-sko— lor, (t.v. s. skolor, som omfattar endast en läraravdelning och där intagning av elever sker vartannat år. Därigenom kommer skolorna att omfatta det ena året klasserna 1, 3, 5 och 7 och det andra klasserna 2, 4 och 6.

Ett sextiotal av kommunens skolbarn berördes av skolskjutsar. I tablån här- ovan ges en översikt av skolformer och skolskjutsväsende inom kommunen läs— året 52/53.

Barnen från Gäddsjöberget, Gröndal och Vattrangi väster om Fredriksberg inackorderades 1952/53 i Fredriksberg, då deras antal var för lågt för att skol— skjuts skulle kunna anordnas. Läsåret 53/54 gäller detta också barnen från Lejen.

I samband med enhetsskolans genom- förande beräknas en viss koncentration av skolväsendet till Fredriksberg, i förs- ta hand klasserna 7, 8 och 9. Detta kom- mer att nödvändiggöra såväl skolskjut- sar som inackordering. Barnen är då i regel 13—15 år. Vid denna ålder torde

den bortovaro från hemmen, som skol- skjutsar och inackordering innebär i all- mänhet vålla mindre problem, än då det gäller de yngre skolbarnen.

Uttaxeringen för folkskoleändamål 1953 var 1.60 kr. Hela den kommunala utdebiteringen var 9 kronor, och anta- let skattekronor 1952 var 87.000.

Högre skolor saknas i kommunen. Planer på en högre folkskola diskuteras, och försök har gjorts att starta korres— pondensrealskola. Hittills har emeller- tid detta arbete inte gett något resultat. Närmaste högre allmänna läroverk finns i Ludvika, 57 km från Fredriksberg. Läroverk finns också i Filipstad, dit dock avståndet är något större. I Hälle- fors, som ligger 55 km från Fredriks- berg, finns samrealskola. Av de nämnda orterna ligger Ludvika bäst till från kommunikationssynpunkt och är där- för den viktigaste skolorten utom kom- munen för såfsnäsborna.

Till säfsnäselever vid högre skolor utom kommunen utgick 1953 kommuna— la stipendier med ca 50 kr/år och per— son.

Yrkesutbildning i skolmässiga former bedrevs dels genom skogsbetonade fort- sättningsskolekurser, dels genom kurser vid de kommunala yrkesskolorna.

Under läsåren 51/52 och 52/53 ge- nomfördes i samarbete med Hellefors- bolaget skogsbetonade fortsättningssko- lekurser med 8 resp. 10 deltagare. Det

var skolstyrelsens avsikt att anordna sådana kurser årligen.

Vid de kommunala yrkesskolorna, där skoldistriktets överlärare var rek- tor, hade bl.a. anordnats kurser för de- taljhandelsanställda (teoretisk och prak-

tisk undervisning) samt i cellulosatek- nik. För det sistnämnda ämnesområdet var intresset svagt. I övrigt har under- visats i sömnad, vävning och metall- slöjd, maskinskrivning och handelsräk- ning.

VIII. Samhällelig organisation och allmän service

Officiell indelning och samhällelig ser- vice. Säfsnäs kommun tillhör Nås och Malungs domsaga (Malung),1 Västerdals fögderi (Malung) samt Nås landsfiskals- distrikt (Nås). Säfsnäs polisdistrikt om- fattar hela kommunen och förestås av en fjärdingsman, stationerad i Fred- riksberg.

Kommunen utgör eget skoldistrikt, vilket ingår i Kopparbergs läns västra inspektionsområde. Folkskolinspektö- ren är stationerad i Ludvika.

Säfsnäs församling omfattar hela kommunen.

Provinsialläkaren i Säfsnäs distrikt, vilket helt sammanfaller med kommu— nen, är stationerad i Fredriksberg. Kommunen ingår i Sunnansjö veterinär- distrikt. Veterinären är placerad i Sun- nansjö i Grangärde, dit avståndet är 37 km. I Sunnansjö ligger också närmaste apotek.

I femte kapitlet har den samhälleliga servicen i fråga om kommunikationer av olika slag behandlats. I nedanstående tabell ges en översikt över kommunens offentliga inrättningar i övrigt.

Allmän service. I fråga om allmän ser- vice intar Fredriksberg en särställning inom kommunen. Tätortens utrustning är dock inte av sådan art och omfatt- ning, att den med framgång kan konkur- rera med större orter i grannkommuner- na. Ludvika, Hällefors, Grängesberg, Kopparberg, Filipstad och Vansbro har var för sig alltför stark dragningskraft på angränsande bygder för att Fredriks— berg skall kunna verka som handels- centrum annat än för Säfsnäs kommun. Och även inom den egna kommunen får affärerna i Fredriksberg konkurrens från de nämnda tätorterna och andra mindre orter med lämpligt läge invid

1 Adressort inom parentes.

Institution eller befattning Stationeringsort Arbetsförmedling, ortsombud ............... Fredriksberg Brandkår och brandfogde .................. » Brandtorn ................................ » , Kullerberget » ................................ Gravendal, Eskilsberget » ................................ Ulriksberg Distriktsbarnmorska ....................... Fredriksberg Distriktssköterska ......................... » Hemsyster ............................... » Kommunalkamrer ......................... » Kommunalkontor ......................... » Läkemedelsförråd fr. apotek ............... » Mödra- och barnavårdscentral .............. » Pastorsexpedition ......................... Säfsbyn Ålderdomshem ............................ Tyfors

AFFÄRER .och VARUBUSSLINJER i Säfsnäs utom Fredriksberg 1953

.

' _! _......_..- 1

___... X,

__..__----—*" x x,

'_l

Konsums varubusslinjer ——- ——— Säfsnäs handels varubusslinjer

- - ' ' - - - Charkuteribil fr. Vansbro

Konsumbutik

K

5 H Säfsnäs handelsbutik L M

. Annan ensk. lanthandel iksberg

Manufakturaffär

).

Från Grängesberg

Lanthandel

..... ')

suv: »

>> ..... »

Företag Affärstyp, bransch Ort Konsum ........... Speceri- 0. charkuteri Fredriksberg » ........... Textil o. Skoaffär » » ........... Snabbköp, allm. sortering » (Egna hem) » ........... Lanthandel Gravendal

) Huvudaffär: fullständig lanthandel + va- Fredriksberg pen o. ammunition Manufaktur o. Skoaffär »

Tyfors

» (Annefors) Gravendal Tyfors

gränserna, såsom Sågen, Lindesnäs, Nittkvarn och Hörken.

Detaljhandel. De dominerande detalj- handelsföretagen i Säfsnäs är AB Säfs- näs Handelsförening, som har ett fler- tal lokala intressenter och samarbetar med Ilakonbolaget, samt Konsumtions- föreningen Enighet. Hur de båda före- tagen 1953 var företrädda med butiker i olika delar av kommunen framgår av ovanstående tablå.

Säfsnäs handel har fram till årsskif- tet 1953/54 haft filialer (lanthandel) även i Strömsdal och Ulriksberg. Dessa affärer har nu försålts till enskilda köp- män, 5011] fortsätter verksamheten. Det finns alltså affär med allmän sortering på samtliga bruksorter.

För bosättningarna utanför bruksor— terna hade de båda största företagen

inrättat varubusslinjer med följande veckoprogram:

Tillsammans torde de båda företagens varubusslinjer inom Säfsnäs ha omsätt- ningar, som betydligt överstiger en halv miljon kronor.

Nackarberget berördes av varubuss- linje från Grängesberg, som gick genom Grangärdes finnbygder. Tyfors—Kvarn- berget hade ett par dagar i veckan be- sök av eharkuteribil från Vansbro. Se även kartskissen på motstående sida.

Varubussarna har allmän sortering och är utrustade med kyldiskar. Kläder, speciella charkuteri- och konditoriva- ror och mera ovanliga varusortiment kan beställas hos bussbesättningen, var- efter de distribueras med nästa tur. Varubussarna är mycket populära bland skogsbefolkningen.

Företag Veckodag Resrutter från Fredriksberg

Konsum Tisdag Säfsbyn—Bråthöjden—Laxtjärn o. åter. Onsdag Vattrangi—Skarbåghalla—Gustafsström (i Värmland) 0. åter. Torsdag Håen—Frösaråsen—Lövkullen—Ulriksberg—Fredriksberg. Fredag Vattrangi—Skarbåghalla—Älvsjöhyttan (i Värmland) 0. åter. Lördag Fredriksbergs ytterområden—Säfsbyn.

Säfsnäs Måndag Gäddsjöberget—Vattrangi—Älvsjöhyttan (Värmland) 0. åter. Handel Tisdag Markusfallet—Kvarnberget—Kölaråsen (i Nås)—Lejen—Fred-

riksberg. Onsdag Håen—Frösaråsen—Lövkullen—Ulriksberg—Fredriksberg Torsdag Säfsbyn—Bråthöjden och åter. Fredag Dubblering av onsdagsturen Lördag » » måndagsturen på den del av linjen, som ligger inom Säfsnäs.

I Fredriksberg fanns dessutom detal- jister inom följande branscher.

Bensinstationer (även i Tyfors o. Gravendal) Blomsterhandel Bok- 0. Pappershandel Bosättningsaffär Charkuteriaffär Elektrisk affär (inst.) Färg-, sjukvårds- o. kemikalieaffär Herrekipering Järnhandel Manufakturaffär Möbelhandel

Specerier Trädgårdsmästare

I Ulriksberg finns en hemslöjds- och manufakturaffär.

Banker och försäkringsinrättningar. I Fredriksberg finns filialer av Göte- borgs bank och Kopparbergs läns spar- bank.

Kommunen hade 1953 tre egna för— säkringsföretag: Säfsnäs erkända sjuk- kassa, Säfsnäs sockens hästförsäkrings- förening samt Gravendals nötkreaturs- försäkringsförening. I övrigt är de fles— ta större liv- och sakförsäkringsföretag företrädda med ombud.

Enligt organisationsplanen för sjuk- kassereformen skulle Säfsnäs och Gran- gärde sammanföras till ett område med expedition i Grängesberg, dit avståndet från Fredriksberg är 5 mil och från vis- sa delar av kommunen 6—7 mil. Kom- munen överklagade beslutet och begär- de, att Säfsnäs som hittills skulle få ut- göra eget sjukkasseområde. Man moti- verade framställningen med att centra- lisering till Grängesberg skulle medföra

stora svårigheter till personlig kontakt mellan medlemmarna och tjänstemän- nen, försämra servicen för glesbygden och öka isoleringen. Överklagandet för- anledde emellertid ingen ändring i or- ganisationsplanen.

Hantverkare o. n. företagare samt ser- viceverkstäder finns inom följande branscher:

(Stationeringsorten i regel Fredriks- berg)

Bilverkstad i konib. med plåtslageri o. smide

Borstbinderi

Byggmästare Cykelverkstad Damfriseringar

Elinstallation i komb. med el.affär Herrfrisör Konditoricr Murare Målarmästare (även i Gravendal) Plåtslageri i kombination med bil- verkstad o. smide

ltörledningsentreprenörer

Skomakare

Smide i komb. med bilverkstad o. plåtslageri Sportartiklar, fabrikation av bl.a. skidvalla

Sömmerskor Urmakare

Det finns endast ett hotell, vilket dock ger fullt modern service.

Restauranger. Utöver hotellets restau- ration finns endast en matservering samt en bruksbar för arbetare och tjänstemän vid Fredriksbergsverken. Ingen av restaurangerna har vin- och spriträttigheter.

IX. Samfunds- och föreningsliv samt fritidsverksamhet

Samfund. Den kyrkliga verksamheten är ganska livlig. Intresset är lika stort i tätorten som i skogsbygden. Det före- faller dock som om männen i skogs- bygden vore mera kyrkligt aktiva än männen i tätorten. I samtliga bebyggel- seomräden finns kyrkliga arbetskretsar. För att bereda även de längst bort bo- ende församlingsborna möjlighet att be- vista gudstjänsterna i kyrkan har man infört kyrkbuss, som varje söndag för kyrkobesökare från någon av bruksor- terna eller Frösaråsen-Håen till Säfs- byn. Varje kyrkbussträcka trafikeras i regel var femte söndag. På var och en av bruksorterna hålles gudstjänster ca fem gånger årligen. I allmänhet är folk- skolorna gudstjänstlokaler. Kyrkan upp: låtes också till sammankomster av mera högtidlig prägel inom Röda Korset, hemvärnet och lottakåren.

Bland övriga religiösa samfund märks Frälsningsarmén, som har en egen kår (Fredriksberg), en mindre pingstför- samling (Fredriksberg), en församling tillhörande Missionsförbundet (Ulriks- berg) samt en avdelning av Helgelseför- bundet (Ulriksberg).

Föreningar. Inom samtliga bebyggel-

seområden finns idéella och fackliga organisationer av olika slag.

I Fredriksberg finns avdelningar av Byggnadsarbetareförbundet, Pappers- industriarbetareförbundet och Skogs- och flottningsarbetarförbundet. Skogs- och flottnings har avdelningar också i Gravendal, Strömsdal och Ulriksberg. Skogsarbetarna i Kvarnberget tillhör en avdelning i Sågen, Äppelbo kommun.

Byggnadsföreningar med ändamål att skaffa lokaler för föreningslivet finns i Fredriksberg och Gravendal.

Politiska föreningar finns inom samt- liga bebyggelseområden. Föreningarna har främst karaktären av valorganisa- tioner. Röstsiffrorna från de två senas- te valen ger en bild av organisationer- nas styrkeförhållanden inbördes.

Nykterhetsrörelsen företrädes av IOGT och MHF i Fredriksberg samt NTO i Tyfors. Medlemstalen är om- kring 70, 30 och 20.

Säfsnäs hembygdsförening har bl.a. skapat en hembygdsgård med samlingar från äldre bebyggelseformer och kul- tur. Föreningen har utgett skrifter om bygdens historia.

I Säfsnäs arbetar också hemvärns-

Röster på resp. partier . .. Valdeltagande % Valtillfalle .. .. . .. Bonde- Folk- Soc.- av rostberat'ugade Hogern förb. partiet dem. Komm. M Kv Riksdagsmannav. 1952. . 56 19 156 1 015 48 80,7 76,8 Landstingsmannav. 1950. 29 9 151 1 074 57 80,9 74,2 ___—4 Kommunalfullm.v. 1950 . 212 1 228 3 80,8 74,3

och lottakårer, Skytteförening, Röda- kors—krets och pensionärsförening. För sport och idrott finns fyra olika organi- sationer: tre specialklubbar (motor- klubb, atletklubb och tennisklubb) samt idrottsföreningen, som har mera all- mänt program, bl. a. ishockey och fot- boll. En bridgekluhb i Fredriksberg har stor tillslutning.

Folkbildningsverksamhet. Lokalav- delning av ABF finns i Fredriksberg. Till denna avdelning är olika fackliga, politiska och ideella organisationer an- slutna. Omkring 5 cirklar brukar årli- gen vara i verksamhet. 1953 arbetade bl.a. en konstcirkel och en cirkel i fackföreningskunskap.

Konsumtionsföreningen brukar årli- gen ha en eller ett par studiecirklar i ekonomiska frågor.

Studiecirkelverksamliet bedrivs också inom nykterhetsorganisationerna.

Säfsnäs föreläsningsförening organi- serar föreläsningar på samtliga bruks- orter. Intresset är stort, särskilt i de fyra mindre bruksorterna.

Riksteatern har också anknytning till Fredriksberg och brukar ge ett par föreställningar varje säsong. F.n. är emellertid scenutrymmena otillfreds- ställande, och det torde därför vara svårt att uppehålla kontinuerlig teater- verksamhet. Publikintresset har emel- lertid varit gott.

Det kommunala folkbiblioteket är stationerat i Fredriksberg och omfatta- de 31/12 1952 3 931 band. Boklådor dis- tribueras ut till bruksorterna, där i re- gel lärarna tjänstgör som bibliotekarier. Den livligaste utlåningen sker till barn och skolungdomar, vilka dock ofta lå- nar för föräldrarnas räkning.

Jakt och fiske. Jaktvården på bolags- skogarna inom Säfsnäs är organiserad av Hällefors jaktskytteklubb. Endast medlemmar i klubben har jakträtt. I klubben kan fr. o. m. hösten 1953 Helle- forsbolagets fasta skogsarbetare vinna medlemskap på samma villkor som öv- riga medlemmar.

Säfsnäs fiskevårdsförening har på ett par undantag när fiskerätten i alla sjö- ar, tjärnar och vattendrag inom hela kommunen. Medlemskap i föreningen (som kan förvärvas av alla sockenbor) ger fiskerätt i den utsträckning, som föreskrives i föreningens stadgar. An- slutningen till föreningen är allmän.

Badmöjligheler. ltöjda badstränder finns vid Säfssjön, Håen och Älgsjön. Det finns dock goda möjligheter till bad och friluftsliv vid sjöar i alla delar av kommunen. Särskilt goda strand- och bottenförhållanden har Sandsjöarna, norr, nordost och sydost om Ulriksberg.

Nöjeslivet. Inom kommunen förekom- mer nöjesarrangemang i mycket liten omfattning. Sommarfester med dans anordnas av olika organisationer i Fredriksberg, Ulriksberg och Graven- dal, men man klagar allmänt över svå- righeterna att samla ungdomen vid des- sa tillfällen. Konkurrensen från i nöjes- hänseende bättre utrustade orter utan- för kommunen anges som ett av huvud- skälen.

Biografverksamhet förekommer kon— tinuerligt endast i Fredriksberg (dagli- gen) och Gravendal (var 14:e dag). Filmförevisningar ges ibland också i skolorna ute på de övriga bruksorterna. Filmprogrammen görs upp av en tjäns- teman på brukskontoret, till vilken upp- gifter om önskade filmer kan inlämnas.

X. Säfsnäs och framtiden

Skogsbruket och cellulosaindustrin är grundvalarna för näringslivet inom Säfsnäs. All framtidsplanering torde också vara avhängig den utveckling som kan väntas eller beräknas inom dessa näringar. Utredningen har vänt sig till Säfsnäs kommun för att få upp- gifter om dess planering för framtiden. Från kommunens sida har meddelats att några speciella framtidsprogram ännu icke finns utarbetade. Man fram— håller att kommunalpolitiken är intimt beroende av näringslivets utveckling och behov och att man därför måste ställa sig avvaktande. I en skrivelse till utredningen (21.4.1954) framhåller kommunalkamreraren att han i stort sett finner den av Helleforsbolaget be- drivna bebyggelsepolitiken riktig. Han uttalar emellertid vissa betänkligheter i fråga om nedläggandet av den smal- spåriga järnvägens persontrafik: Säfsnäs kommunalfullmäktige har av- styrkt nedläggandet, enär de ansågo att förutsättningar först måste framskapas för likvärdig gods— och personbefordran. Vägarna från Fredriksberg är icke i sådant skick att den tunga trafiken kan upprätt- hållas året om. Vägen Hällefors—Fred— riksberg är ofarbar under hela tjälloss- ningen och har då, om järnvägen nedläg— gcs, denna del av socknen inga förbindel- ser. Alltså måste vägarna förbättras innan likvärdiga förbindelser kan erhållas. Kommunalkamreraren kommer där— efter in på samarbetet med statliga myn- digheter, som enligt hans mening saknar förståelse för kommunens problem och

genom sin inställning hämmar bygdens utveckling:

Det båtar föga med dyrbara utredningar om ingenting annat blir gjort. En livslång erfarenhet av svårigheterna faller platt in— för den s. k. sakkunskapen i Falun och Stockholm.

Vi få nog i fortsättningen kämpa med våra svårigheter och själva göra det bästa möjliga och låta utvecklingen ha sin gång. Men ingen må förvåna sig över om ung— domen söker sig härifrån.

Planläggning för skogsbruket

Den praktiskt taget ensamme ägaren till skogar, industrier och kraftanlägg— ningar inom kommunen, Hellefors Bruks AB har på utredningens begäran redogjort för såväl sin framtidsplane- ring som sin bedömning av de närmaste decenniernas utveckling. Ifråga om skogsbruket framhåller företagets skogschef i skrivelse till utredningen den 14 januari 1956:

Skogen och Uirkesfillgången. Bolagets produktiva skogsmarksareal inom kommu- nen uppgår f. 11. till 40 400 ha. Denna kan ökas dels genom omföring av gamla hag— marker och åkrar till skogsmark och dels genom dikning av godartade impediment så att de bli skogbärande. De nuvarande hagmarker, som endast äro bevuxna med mindervärdig lövskog, utgöra sammanlagt ca 600 ha. (Den ursprungliga hagmarksare— alen var mångdubbelt större men huvud— delen av densamma har redan tidigare på naturlig väg omförts till skogsmark.) De åkrar, som antingen redan äro nedlagda eller som komma att bli det, upptaga till-

sammans en areal av ca 400 ha. Lämpliga dikningsmarker för torrläggning torde fin— nas till en areal av ca 2 000 ha.

Genom utnyttjande av samtliga dessa marker för skogsproduktion skulle således den produktiva Skogsmarkens areal öka med ca 3 000 ha. Då dessa marker beräknas ge något högre produktion än den nuva— rande skogsmarken (3,7 m3 sk per ha och år), kan detta produktionstillskott beräk- nas uppgå till ca 12 000 m3 sk per år.

Även på den ursprungliga produktiva skogsmarksarealen kan med största sanno— likhet en produktionsökning erhållas ge- nom utökade skogsodlingar, förbättrad plantskogsvård, tätare och något hårdare gallringar samt överförande av för lågt producerande bestånd till mera högpre— duktiva genom kalhuggning och skogsod— ling, varvid oväxtlig gran i många höjd— lägen utbytes mot tall.

Den hittillsvarande årliga tillväxten på bolagets skogar inom kommunen är 148 000 m3 sk. Om gissningsvis denna kan höjas med 10 % genom nyssnämnda åtgärder, och detta torde vara lågt räknat, skulle den årliga tillväxtökningen bli ca 15 000 m3 sk. Tillsammans med tidigare skisscrad ökning av tillväxten kan man utan att vara för optimistisk alltså räkna med att den årliga tillväxten på bolagets skogar inom kommunen kommer att stiga från nuva- rande 148000 1113 till ca 175 000 m3.

Arbetskraftsbehovet. Man frågar sig då hur detta kommer att påverka arbetskrafts- behovet. Förutom att det blir en produk- tionsökning och följaktligen större kvan- titeter att avverka kräver denna ökning en starkt ökad arbetsinsats på skogsvår— dens områden. Båda dessa saker skapa alltså ökade arbetstillfällen inom kommu- nens skogsbruk. Emellertid finns det flera andra faktorer inom det moderna skogs— bruket, som verka minskande på arbets— kraftsåtgången. Hit hör bilvägnätets ut— byggnad, som starkt minskar hästkörning- arnas omfattning. Vidare den fortskridan- -de mekaniseringen både inom transportom- rådet och av virkets barkning, där minska- de manuella insatser blir följden. Inom transporterna kommer också den arbets- krävande flottningens totala bortfall inom kommunen och ersättande med biltranspor— ter att reducera arbetskraftbehovet. En an- nan åtgärd, som verkar i samma riktning, .är bortfallet av avverkning av klenvirke, främst då långveden. Den nuvarande skogs—

skötseln är nämligen upplagd så att genom planteringen av glesare förband och tidiga röjningar av sådder och självföryngringar kommer redan den första gallringen att ge huvudsakligen massaveddimensioner, som per volymsenhet kräva mindre arbets— kraft för avverkning och utdrivning än den klenare långveden.

Sammantaget blir det alltså så att den ökade virkesproduktionen kräver större arbetsinsatser men den fortskridande ra- tionaliseringen minskar dessa. Då ökningen och minskningen härvidlag är svår att be- stämma till sin storlek, har man på de flesta håll som en arbetshypotes antagit, att dessa båda förändringar komma att taga ut varandra. I fortsättningen räknas med att så blir fallet även inom Säfsnäs.

Enär virkesförrådet på skogarna kan be— traktas som normalt, utgå vi ifrån att hela den nuvarande årliga tillväxten, ca 150000 m3 sk, skall avverkas. För detta beräknas f. n. åtgå 0,65 dagsverken per av- verkad m3 sk, vilket gör en sammanlagd arbetskraftsåtgång av 97500 dagsverken. Med en årlig arbetsinsats av 230 dags- verken i medeltal för huggare, körare och specialarbetare, skulle detta motsvara ett arbetskraftsbehov av ca 425 årsarbetare. Denna arbetsstyrka finns f. n. icke dispo- nibel på bolagets skogar inom kommunen, trots att en onormalt stor del av densam— ma utgöres av importerad tillfällig arbets— kraft, såväl svensk som utländsk. Det finns därför anledning att skissera hur bolaget tänkt sig att ordna den uthålliga arbets- kraftsförsörjningen.

Bebyggelseplaneringen. Detta är främst en bostads- och bebyggelseplaneringsfråga. I tidigare kapitel har redogjorts för hur den ursprungliga bebyggelsen på Säfsnäs landsbygd var lokaliserad. I korthet sagt utgjordes den av ca 200 torp. jämnt men glest spridda över socknen. 1953 voro en— dast 105 av dessa torpställen bebodda och då bebyggelsecentraliseringen om 25 till 30 år beräknas vara avslutad, kommer an- talet torp att uppgå till ca 85 stycken. Bortfallet av över 100—talet torp måste givetvis ersättas med nybebyggelse, som redan har påbörjats och som kommer att lokaliseras till vissa utsedda tätorter inom kommunen. Dessa är Tyfors, Fredriksberg, Säfsbyn, Ulriksberg, Gravendal och Ströms- dal. Förutom nybebyggelse för skogsarbe- tare i de nu nämnda tätorterna kommer även en del byar att bibehållas och kanske

.*"FSN'AS HI

lukt bebgggelse od— vägnät Urk-mg a- 1980 kuss utarbetad mm Han:-fors bmks ABs skogsavdäning

x .:

I »

g. ie? %