SOU 1956:52

Domartjänster i häradsrätt och hovrätt

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

Genom beslut den 30 december 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa en översyn av domarpersonalens rekryterings— och anställningsförhållanden samt därmed sammanhängande spörsmål, att utse en av de sakkunniga att vara ordförande samt att utse sekreterare och experter åt de sakkunniga. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet den 5 mars 1955 såsom sakkunniga dåvarande lagmannen, numera borg- mästaren Yngve Kristensson, ordförande, statskommissarien Lasse Lundh, förste kanslisekreteraren Ebbe Magnander, ledamoten av riksdagens andra kammare Johannes Onsjö och borgmästaren Nils Rappe. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades hovrättsassessorn Gudmund Ernulf.

De sakkunniga har antagit benämningen 1955 års domarutredning. Domarutredningens uppdrag omfattar enligt utredningsdirektiven en mångfald olika spörsmål. Bland annat skall en översyn göras av personal— organisationen vid de statliga domstolarna, såvitt angår personal med dö- mande uppgifter. Med hänsyn till det ansträngda arbetsläget vid häradsrät- terna och hovrätterna, vilket nödvändiggjort provisoriska åtgärder, har domarutredningen till särskild behandling upptagit frågan om behovet av domartjänster vid dessa domstolar.

Till domarutredningen har för att tagas under övervägande vid fullgöran- det av utredningsuppdraget överlämnats bland annat dels en skrivelse av den 22 juni 1955 från presidenten i Svea hovrätt Harry Guldberg, efter över- läggningar med presidenterna i övriga hovrätter, med hemställan om cent- rala direktiv för att åstadkomma en utjämning hovrätterna emellan i fråga om skyldigheten att förse underlydande domstolar med rättsbildad icke- ordinarie personal och dels en skrivelse av den 9 maj 1956 från hovrätten för Västra Sverige med anmälan, att hovrätten efter den 30 juni samma är icke vore i stånd att ställa personal till förfogande för tjänstgöring i dom— saga under hovrätten för Övre Norrland. Om de organisatoriska åtgärder genomföres, som domarutredningen föreslår beträffande domsagorna under hovrätten för Övre Norrland, torde den i de båda skrivelserna behandlade frågan om rekryteringen av biträdande domare i dessa domsagor i prak-

tiken åtminstone i huvudsak bli löst. Spörsmålet kommer emellertid att från mera principiella synpunkter Övervägas ytterligare under det fortsatta utredningsarbetet.

Utredningen har i augusti 1955 i studiesyfte besökt vissa domsagor i Skåne och Blekinge med olika personalorganisation, såvitt angår den dömande per— sonalen. Vidare har utredningen i december samma år haft överläggning med representanter för Sveriges juristförbnnd angående ändrad utform- ning av tingsdomartjänsterna m. m.

Domarutredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande angå- ende domarpersonalen vid häradsrätterna och i hovrätterna. Betänkandet är enhälligt. Dock har ledamoten Magnander, som jämväl är expert åt utred- ningen rörande rådhusrätternas framtida ställning Och därmed samman- hängande spörsmål (stadsdomstolsntredningen), icke ansett sig böra deltaga i domarutredningens uttalanden rörande underrättsorganisationen efter ett eventuellt förstatligande av rådhusrätterna (se 5. 34—35) i vidare mån än att han förklarat sig anse det nödvändigt, att vid utformningen av denna organisation de nuvarande tjänsterna som tingsdomare och rådman tages under omprövning. — Vid upprättandet av de vid betänkandet fogade statis- tiska bilagorna har utredningen biträtts av statistiska centralbyråns utred- ningsinstitut.

Utredningsarbetet fortsättes med övriga frågor, som ingår i domarutred— ningens uppdrag.

Stockholm den 30 november 1956.

Yngve Kristensson

L. Lundh Ebbe Magnander J. Onsjö Nils Rappe

/ Gudmund Emul/

Inledning

Utredningsdirektiven. I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till bemyndigandet att tillkalla de sakkunniga, anförde chefen för justitie- departementet, statsrådet Zetterberg, i de delar som är av intresse i sam- band med detta betänkande följande:

»Vid genomförandet av processrcformen vidtogs endast sådana ändringar i dom- stolarnas personalorganisation, som var föranledda av det nya förfarandet och som, såvitt man kunde beräkna, motsvarade ett stadigvarande behov. Sedan rätte- gångsbalken nu varit i tillämpning under sju år, föreligger bättre betingelser för att taga ställning till domstolarnas behov av personal med dömande uppgifter. Er- farenheterna är enligt min mening nu tillräckliga för att denna fråga skall kunna närmare övervägas. Inom justitiedepartementet vidtagna undersökningar har visat, att det för den dömande personalen uppkommit en betydligt ökad arbets- belastning under de senaste åren, och det har varit ofrånkomligt att möta behovet av personalförstärkning genom omedelbara åtgärder, som i huvudsak fått provi- sorisk karaktär. Det är därför angeläget att en översyn av personalorganisationen nu göres. Riksdagen har också, på hemställan av första lagutskottet, i skrivelse den 25 november 1953, nr 396, anhållit om en förntsättningslös utredning i enlig- het med vad utskottet anfört rörande den framtida utformningen av domarbanan.

Förut denna dag har jag erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sär- skilda sakkunniga för att utreda frågan om rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål. Därest denna utredning leder till att rådhusrätterna förstatligas, innebär detta att den nuvarande uppdelningen av underrätterna i sådana med statligt anställd personal och sådana, vilkas personal har kommunal anställning, kommer att upphöra. I samband därmed kan det bli erforderligt att genomgå hela organisationen. Det torde likväl icke vara motiverat att låta anstå med den i det föregående förordade översynen till dess frågan om rådlnisrätternas förstatligande hunnit övervägas. Utredningen om rådhusrätter- nas framtida ställning är nämligen omfattande och berör ett flertal svårlösta spörsmål, varför den i första hand torde leda blott till principförslag. Man måste räkna med att det dröjer åtskillig tid, innan ett eventuellt förstatligande kan genomföras. Utredningen härom bör därför icke avvaktas; de ändringar i dom- stolarnas personalorganisation, som kan komma att föranledas av en ändrad ställ- ning för rådhusrätterna, torde få övervägas vid en senare tidpunkt. Under dessa förhållanden bör emellertid någon mera genomgripande omorganisation icke vid- tagas för närvarande.

Hovrätterna intager på det sättet en central ställning i domstolsorganisationen, att de svarar för domstolarnas rekrytering. Av vikt är därför att hovrätterna har tillfredsställande möjlighet att bedöma domaraspiranternas lämplighet och be- reda dem erforderlig utbildning. Det synes emellertid även finnas anledning att överväga, huruvida antalet i hovrätterna tjänstgörande fiskaler kan nedbringas.

Utredningen bör, med beaktande av dessa olika synpunkter, undersöka fiskalernas och fiskalsaspiranternas arbetsuppgifter samt det behov av personal som före- ligger. Uppmärksamhet bör vidare ägnas åt problemet, hur den ur utbildningssyn— punkt värdefulla tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt skall kunna beredas domaraspiranterna.

I princip bör den väsentliga delen av den dömande verksamheten utövas av ordinarie domare. Vad angår häradsrätterna har antalet ordinarie domare _ häradshövdingar och tingsdomare —— i stort sett varit oförändrat sedan 1948, låt vara att en viss omfördelning av tingsdomartjänsterna mellan domsagorna skett. Sedan 1948 har antalet mål vid häradsrätterna stigit avsevärt. Med hänsyn till den ökade arbetsbelastningen har det visat sig erforderligt att undan för undan för- stärka arbetskrafterna, vilket väsentligen skett genom extra-ordinarie personal. I viss utsträckning har principen att domare skall vara ordinarie tillgodosetts genom inrättande av tingsdomartjänster. Utredningen bör genomgå den nuvarande orga— nisationen och särskilt undersöka i vad mån ytterligare behov av tingsdomar- tjänster föreligger. Därvid bör även övervägas, om det kan anses lämpligt att tingsdomare i en domsaga med sin tjänst förenar skyldighet att biträda såsom domare i annan domsaga med samma eller närbeläget tingsställe.

Utredningen bör taga ställning till de lämpliga formerna för hovrättsfiskalernas tjänstgöring i domsaga, och därvid bör utredningen även, om det finnes lämpligt att denna tjänstgöring fortfarande anknyter till tjänster som upptagits på härads- rätternas stat, överväga om det är tillräckligt motiverat att, såsom för närvarande, göra skillnad mellan tingssekreterare och fiskalskompetent biträde. Vid över- synen av domsagornas personalorganisation i övrigt bör utredningen beakta den pågående undersökningen inom statens organisationsnämnd av de organisato- riska förhållandena i domsagorna.

Även om utredningen, såsom förut framhållits, icke bör överväga några genom— gripande förändringar, bör den vara oförhindrad att upptaga även andra organi- satoriska spörsmål rörande domarpersonalen än de i det föregående särskilt be- rörda. Däremot bör utredningen icke taga ställning till rena lönefrågor. Utred- ningen bör bedrivas skyndsamt och taga sikte på sådana praktiska förslag som kan leda till omedelbara reformer. Utredningen bör samråda med de kommittéer och sakkunniga, som behandlar frågor av betydelse för domstolsväsendets organi- sation.»

Betänkandet. I detta betänkande behandlar domarutredningen behovet av domare vid häradsrätterna och i hovrätterna. Vattendomstolarna och vattenöverdomstolen upptages däremot icke till behandling i detta samman- hang. Beträffande vattendomstolarna pågår en särskild utredning genom en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig, lagmannen Nils Vik— lund, vilken den 25 juni 1956 framlagt förslag till förstärkning av Norr- bygdens, Mellanbygdens och Österbygdens vattendomstolar m. m. Vatten- överdomstolen har sedan länge utgjorts av en avdelning av Svea hovrätt, som jämsides med sin verksamhet som vattenöverdomstol avdömt ett mindre antal allmänna mål. Sedan den 1 juli 1955 består vattenöverdomstolen av två avdelningar av hovrätten med uteslutande uppgift att handlägga vatten- mål. Personalorganisationen har alltså prövats av statsmakterna så sent som år 1955.

Till domarpersonalen räknar domarutredningen i detta betänkande häradshövdingar, tingsdomare, särskilda inskrivningsdomare, tingssekre- terare och s. k. fiskalskompetenta biträden vid häradsrätterna samt leda- möter och fiskaler i hovrätterna. Däremot föres icke tingsnotarierna hit, eftersom deras tjänstgöring omfattar endast en begränsad tid och är att betrakta som en praktisk utbildning efter avlagd juris kandidatexamen.

l KAPITLET

Historik och nuvarande organisation

H äradsrätterna

Översikt över utvecklingen hittills. Fram till år 1933 gällde som regel, att arbetet i en domsaga handhades av häradshövdingen med hjälp av unga jurister, notarier, som efter avlagd examen under några år i utbildnings— syfte tjänstgjorde i domsagan. Härtill kom viss av häradshövdingen av— lönad, icke rättsbildad personal för skrivarbete m. m. I den mån härads- hövdingen icke själv medhann den dömande verksamheten förordnades notarierna att som ett normalt led i sin utbildning hålla ett större eller mindre antal ting med häradsrätten och därvid handlägga även mål och ärenden av invecklad eller eljest kvalificerad beskaffenhet (den s. k. tings— sittningen). 0111 arbetet i domsagan trots detta vikariatsystem icke kunde beinästras, företogs en uppdelning eller annan omreglering av domsagan. Omkring år 1920 började man emellertid att i sådana fall inrätta tjänster som biträdande domare i stället för att uppdela domsagorna. Dessa biträ— dande domare var i regel vice häradshövdingar, knutna till hovrätterna med uppgift att efter vederbörande hovrätts bestämmande tjänstgöra som vika- rier vid längre ledighet för häradshövding eller som biträdande domare vid häradsrätt. Fortfarande anförtroddes dock domargöromälen i stor utsträck- ning åt notarier.

År 1933 genomfördes den s. k. sekreterarrefornien. Denna innebar, att i de domsagor, där de kvalificerade domargöromålen icke ansågs kunna med- hinnas av häradshövdingen ensam, inrättades tjänster som sekreterare. I samband därmed upphävdes i princip notariernas behörighet att utföra mera kvalificerade domargöromål. Redan år 1926 hade man vidare upphört att förordna vice häradshövdingar. Sekreterartjänsterna, som under åren 1933 —1935 successivt inrättades i mellan hälften och en tredjedel av landets domsagor, besattes med hovrättsfiskaler, vilka på detta sätt som ett led i sin utbildning och i befordringsgången fram till förordnande som ledamot (assessor) i hovrätt tjänstgjorde vid häradsrätt under några år. Sekreterar- nas huvuduppgift blev i praktiken icke, som avsikten varit, att föra dombok åt häradshövdingen och ombesörja det expeditionella arbetet åt honom. I stället blev utvecklingen den, att sekreteraren främst kom att dels tjänst- göra som inskrivningsdomare, dock med notarierna som vikarier i stor

utsträckning, dels upplägga nya fastighetsböcker och dels hälla vissa tings- sammanträden, i regel ungefär en fjärdedel av samtliga sammanträden, varvid sekreteraren handlade mål och ärenden av alla slag. Notariernas be— hörighet begränsades i huvudsak till förordnanden att tidvis tjänstgöra som inskrivningsdomare samt att handlägga mål och ärenden av mindre in- vecklad beskaffenhet. I undantagsfall kunde emellertid fortfarande även mera kvalificerade domargöromål anförtros dem. — De tre största dom- sagorna bibehöll en särskild organisation, en med en särskild inskrivnings— avdelning samt två med assessor som biträdande domare, i samtliga fall jämte sekreterare.

Allteftersom arbetsmängden i domsagorna ökades utan att någon dom- sagodelning ägde rum, framträdde i flera domsagor behov av biträdande domare med högre kompetens än fiskalssekreterarna. År 1939 började man därför förordna hovrättsassessorer som sekreterare i en del större dom- sagor.

I samband med att sportelsystemet år 1943 avskaffades som avlönings- form för häradshövdingarna och domsagoförvaltningen förstatligades vid- togs tämligen betydande ändringar i domsagornas personalorganisation. Vid sidan om häradshövdingen skulle i ett tiotal av de största domsagorna fin- nas tingsdomare, i regel rekryterade bland hovrätternas assessorer, samt i drygt en tredjedel av domsagorna tingssekreterare, motsvarande de dittills— varande sekreterarna på fiskalsstadiet. Särskild inskrivningsavdelning in— rättades i ytterligare två av de största domsagorna. Notarierna, som nu fick benämningen tingsnotarier, skulle fortfarande i princip endast få utföra domargöromål av mindre invecklad art.

De principer, på vilka 1943 års personalorganisation för domsagorna grundade sig, gäller fortfarande. Emellertid har i några få fall delning av domsaga ägt rum. Vidare har ett antal tingssekreterartjänster utbytts mot tingsdomartjänster, särskilt i samband med rättegångsreformens genom- förande den 1 januari 1948. I några domsagor utan tingssekreterartjänst har sådan inrättats. Härjämte har i en del domsagor s. k. fiskalskompe— tenta biträden, regelmässigt hovrättsfiskaler, förordnats att biträda härads- hövdingen för längre eller kortare tid, ibland år efter år, i allmänhet med samma arbetsuppgifter som tingssekreterare. Tingsnotarieinstitutionen har behållits i huvudsak oförändrad. Dock har mera kontorsmässiga arbetsupp- gifter i allt större utsträckning överförts från tingsnotarierna till den icke rättsbildade personalen, som i samband därmed förstärkts såväl kvantita- tivt som kvalitativt.

Nuvarande personalorganisation. I 1 kap. 3 & rättegångsbalken stadgas, att domsaga förestås av häradshövding samt att, om göromålen kräver det, som biträdande domare skall finnas en eller flera tingsdomare. Rättegångs- balken räknar således endast tingsdomare som biträdande domare. Av

praktiska skäl sammanfattas emellertid i detta betänkande tingsdomare, särskild inskrivningsdomare, tingssekreterare och fiskalskompetent biträde under benämningen biträdande domare. Däremot räknas som angivits i in- ledningen tingsnotarierna icke till domarpersonalen.

Antalet domare växlar från domsaga till domsaga. I ett tämligen stort antal domsagor har häradshövdingen, åtminstone frånsett rent tillfälliga vikarier från hovrätten, endast tingsnotarier och icke rättsbildade biträden till sin hjälp. Andra domsagor, där arbetsmängden är så stor att härads- hövdingen icke själv ansetts kunna medhinna alla kvalificerade domargöro- mål utan att dock någon tingsdomartjänst inrättats, har försetts antingen med fiskalskompetent biträde — tidvis eller hela året —— eller också med tingssekreterare. I de domsagor, där jämte häradshövdingen finns en tings- domare, har i några fall arbetsmängdens storlek föranlett, att därjämte in- rättats tingssekreterartjänst eller tillhandahållits fiskalskompetent biträde. Endast i två domsagor (Södertörns och Södra Roslags) finns två tingsdomar- tjänster. Dessa båda domsagor har dessutom var för sig en särskild inskriv— ningsavdelning. Två domsagor med var sin tingsdomare (Askims och Möln- dals samt Hisings, Sävedals och Kungälvs) har härjämte en gemensam in- skrivningsavdelning.

Antalet domsagor är f. n. 117. Gällande personalförteckning för härads— rätterna upptar i fråga om domarpersonal _ förutom 117 häradshövdingar (Co 14) —— 24 tingsdomare (Ca 37) och 3 särskilda inskrivningsdomare (Ca 33) å ordinarie stat samt 37 tingssekreterare (högst Ce 27) å extra ordi- narie stat. Utöver vad personalförteckningen anger finns i ett växlande antal domsagor fiskalskompetent biträde, regelmässigt en fiskal med samma arbetsuppgifter som en tingssekreterare. Under budgetåret 1955/56 fanns sådant biträde under hela året i 13 domsagor (i en av dessa tjänstgjorde två fiskaler) samt under minst tre månader i ytterligare 12 domsagor. Härtill kommer förstärkningar av rent tillfällig natur, t. ex. på grund av att en häradshövding vid anhopning av arbete behöver befrielse från att hålla ett eller annat ting. Fördelningen på de skilda domsagorna av den i personalför- teckningen upptagna domarpersonalen samt av de fiskalskompetenta biträ- den, som under budgetåret 1955/56 tjänstgjort i en domsaga under minst tre månader, framgår av uppställningen i bilaga 1 (Domarpersonal och arbets- mängd i domsagorna).

Personalförteckningen hänför sig enligt sin ordalydelse endast till härads- rätterna. Den i förteckningen upptagna personalen är emellertid avsedd även för de båda övriga domstolar, ägodelningsrätten och expropriationsa domstolen, som ingår i domsagornas organisation, samt för göromålen som ägodelningsdomare, inskrivningsdomare, konkursdomare och i övrigt för arbetsuppgifterna på ett domsagokansli. I detta betänkande användes där- för begreppet häradsrätt, där ej annat framgår av sammanhanget, i samma vidsträckta betydelse som i personalförteckningen.

Domargöromålens fördelning på skilda befattningshavare. Arbetsfördel- ningen mellan domsagornas befattningshavare regleras främst i domsago- stadgan den 11 juni 1943 med däri senare vidtagna ändringar. För de dom— sagor, där särskild inskrivningsavdelning finns, har Kungl. Maj:t därjämte utfärdat arbetsordningar med vissa kompletterande föreskrifter och sär— bestämmelser. Principerna för domargöromålens fördelning anges i dom- sagostadgan och arbetsordningarna. De konkreta förordnanden, som därut- över erfordras, meddelas av häradshövdingen eller hovrätten.

Tidigare har nämnts, att tingsnotarierna åtminstone i princip ej äger be- hörighet att utföra domargöromål av mera kvalificerad art. Efter viss tids tjänstgöring kan de erhålla förordnanden dels att tidvis tjänstgöra som in— skrivningsdomare, konkursdomare eller ägodelningsdomare och dels att i häradsrätten handlägga s. k. bagatellmål (bötesmål och enklare kravmål) samt ärenden av mindre invecklad beskaffenhet. Däremot får endast i undantagsfall — om kompetent vikarie ej finnes att tillgå _ anförtros åt tingsnotarie att i häradsrätten handlägga andra mål och ärenden än nyss nämnts, frånsett vissa förberedande åtgärder, eller att handlägga mål som tillhör ägodelningsrättens eller expropriationsdomstolens prövning.

För de arbetsuppgifter, som normalt är undantagna från tingsnotariernas behörighet, användes i detta betänkande beteckningen egentliga (kvalifi- cerade) domargöromål. För behörighet att utföra sådana göromål krävs enligt 19 & domsagostadgan i princip s. k. fiskalskompetens. Detta innebär, att Vederbörande skall ha tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten ha funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Lik- stiilld härmed är ordinarie innehavare av domarämbete.

[ domsaga, där biträdande domare ej finns, ankommer naturligen alla egentliga domargöromål på häradshövdingen. Denne är dessutom ägodel- ningsdomare, konkursdomare och inskrivningsdomare, dock med vid- sträckta möjligheter att erhålla befrielse från de därmed förenade arbets- uppgifterna, varvid tingsnotarierna inträder som vikarier. Kan häradshöv- dingen på grund av sjukdom, tillfällig arbetsanhopning eller annan orsak icke själv utföra alla egentliga domargöromål, ankommer det på hovrätten att om möjligt tillhandahålla fiskalskompetent vikarie.

Om häradshövdingen till sin hjälp har tingssekreterare eller mera stadig— varande fiskalskompetent biträde, som då regelmässigt förordnats att full- göra på tingssekreterare ankommande göromål, fördelas arbetet mellan häradshövdingen och tingssekreteraren vartill i detta sammanhang räk- nas även fiskalskompetent biträde med förordnande av nyss angivet slag -— enligt särskilda regler. Enligt 1 & Kungl. kungörelsen den 18 november 1932 angående inskrivningsdomare och inskrivningsdagar skall tingssekre- teraren sålunda regelmässigt vara inskrivningsdomare. Vidare kan tings- sekreteraren förordnas till konkursdomare. Däremot skall häradshövdingen i princip vara ägodelningsdoniare samt är ensam behörig att handlägga mål

som tillhör ägodelningsrättens eller expropriationsdomstolens prövning. Be— träffande arbetet med mål och ärenden i häradsrätten föreskrives i 28 & dom- sagostadgan, att häradshövdingen må befrias från högst en fjärdedel av detta arbete. I flertalet domsagor med tingssekreterare omfattar tingsord- ningen ett ting i veckan under icke fullt fyrtio veckor årligen. I dessa dom- sagor kan alltså omkring tio ting årligen för tingssekreteraren betecknas som en normal mängd egentliga domargöromål. Ett icke obetydligt antal domsagor av nämnda typ har emellertid en tingsordning, som omfattar icke fullt sextio ting om året. I sådana domsagor kan det vara normalt med om- kring femton ting årligen för tingssekreteraren. Genom att extra ting kan erfordras på grund av arbetsanhopning eller särskilt brådskande mål eller genom att tingssekreteraren vid sjukdom eller annan ledighet för härads- hövdingen i allmänhet inträder som vikarie med full behörighet att överta häradshövdingens göromål av alla slag kan tingssekreteraren emellertid komma att dels hälla flera ting än nyss angivits som en normal siffra och dels tjänstgöra som ordförande även i ägodelningsrätt eller expropriations— domstol.

Tingssekreteraren kan enligt 29 & domsagostadgan i den utsträckning hovrätten finner lämplig erhålla befrielse från konkurs- och inskrivnings— domargöromålen samt handläggning i häradsrätten av mål och ärenden, som omfattas av tingsnotariernas behörighet. Till vikarie förordnas därvid tingsnotarie.

Om ett fiskalskompetent biträde icke förordnats att fullgöra på tingssek— reterare ankommande göromål utan t. ex. att hålla vissa ting eller samman- träden, ligger innehållet i förordnandet givetvis till grund för arbetsför— delningen.

I de domsagor, där jämte häradshövdingen finns en tingsdomare, blir arbetsfördelningen en annan än i domsagor med tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Tingsdomaren har samma behörighet som härads— hövdingen att handlägga mål och ärenden av alla slag. Som framgår av 28 & domsagostadgan skall häradshövdingens ämbetsgöromål enligt hovrättens närmare bestämmande fördelas så, att högst hälften av arbetet därmed över- föres på tingsdomaren. Enligt den nyss nämnda kungörelsen angående in- skrivningsdomare och inskrivningsdagar skall tingsdomaren därvid regel— mässigt förordnas att vara inskrivningsdomare. Övriga göromål fördelas som hovrätten finner vara lämpligast.

Tingsdomare kan på samma sätt som övriga här nämnda domare erhålla befrielse från erforderlig del av sina mindre kvalificerade domargöromål med tingsnotarie som vikarie.

Om i en domsaga jämte häradshövding och "tingsdomare finns tingssekre- terare eller fiskalskompetent biträde, fördelas domargöromälen efter de grunder, som framgår av den lämnade redogörelsen för domsagor med en- dast en biträdande domare. Motsvarande gäller om de domsagor, där sär-

skild inskrivningsavdelning är inrättad, givetvis med den jämkning som följer av att som chef för inskrivningsavdelningen finns en särskild inskriv- ningsdomare. Denne omhänderhar enligt föreskrifterna i arbetsordningarna förutom uppgifterna som inskrivningsdomare en del andra göromål, främst en del på ägodelningsdomaren ankommande ärenden ävensom inregistre- 1'ing av bouppteckningar och därmed sammanhängande frågor om arvs- skatt och kvarlåtenskapsskatt. Även för de särskilda inskrivningsdomarna föreligger möjlighet att erhålla erforderlig befrielse från göromålen, regel- mässigt med tingsnotarier som vikarier.

H ov rätterna

Ledamotsoz'ganisationen. I samband med att nya rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari 1948 ökades antalet hovrätter från fyra till sex. Med hänsyn till det väsentligt förändrade förfarandet i hovrätterna, vilket gjorde det svårt att på förhand beräkna personalbehovet, fick personalorganisatio- nen försökskaraktär med befogenhet för Kungl. Maj:t att provisoriskt an- passa den efter behovet.

En del av ledamotsorganisationen är avsedd för vattenöverdomstolen. Som tidigare nämnts behandlas denna domstols personalbehov icke i förevarande betänkande. Med hänsyn härtill lämnas i den följande framställningen den för vattenöverdomstolen avsedda delen av Svea hovrätts ledamotsorgani- sation åsido.

Antalet ordinarie hovrättsledamöter fastställdes från och med den 1 januari 1948 till 98, varav sex presidenter, 15 lagmän, 56 hovrättsråd, ett krigshovrättsråd för tjänstgöring i krigshovrätten under dennas avveck- ling samt 20 assessorer. Krigshovrättsrådstjänsten indrogs den 1 juli 1949 i samband med att krigshovrätten upphörde. De ordinarie assessorstjäns- terna ombildades den 1 januari 1953 till hovrättsrådstjänster. Antalet ordi- narie tjänster har alltså varit oförändrat sedan den 1 januari 1948 med undantag av att krigshovrättsrådstjänsten indragits. Gällande personalför- teckning upptar sålunda sex presidenter, 15 lagmän och 76 hovrättsråd, till- sammans 97 ordinarie ledamöter.

Redan från och med den 1 januari 1948 ingick här-utöver i ledamotsorgani— sationen fyra extra ledamöter, varav två i Svea hovrätt, en i hovrätten över Skåne och Blekinge samt en i hovrätten för Nedre Norrland. Under de föl- jande åren ökades antalet extra ledamöter i Svea hovrätt successivt, så att hovrätten från och med den 1 oktober 1952 kunnat anordna en extra avdel— ning om fem ledamöter och från och med den 1 januari 1955 ytterligare en sådan avdelning. Antalet extra ledamöter i Svea hovrätt var sålunda den 1 januari 1956 tio. För budgetåret 1956/57 har enligt regleringsbrevet till hovrätterna ytterligare förstärkning skett med två extra ledamöter i Svea hovrätt, en i hovrätten över Skåne och Blekinge samt två i hovrätten för

Västra Sverige. Detta innebär, att antalet extra ledamöter ökats till sjutton, varav tolv i Svea hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge, två i hov- rätten för Västra Sverige och en i hovrätten för Nedre Norrland. Genom sär- skilda anordningar har härutöver viss förstärkning åvägabragts i Svea hov- rätt, så att denna hovrätt dels under några månader första halvåret 1956 och dels från den 15 augusti, tillsvidare till årets slut, kunnat erhålla en tredje extra avdelning, dock endast med fyra ledamöter.

Sammanlagda antalet ledamotstjänster i hovrätterna har alltså, såsom också framgår av bilaga 3 (Hovrätternas Iedamotsorganisation), från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1956 ökats från 102 till 109. Enligt regle- ringsbrevet för budgetåret 1956/57 är antalet 114 men har genom den nyss nämnda, mera tillfälliga förstärkningen av Svea hovrätt från den 15 augusti 1956 stigit till 116.

I personalförteckningen för hovrätterna finns utöver de ordinarie leda- möterna upptagna ledamöter med extra ordinarie anställning, assesso- rer. Dessa assessorstjänster innebär emellertid icke i verkligheten någon ökning av ledamotsorganisationen utöver vad ovan redovisats. Assessorer- nas uppgift är nämligen att vid ordinarie ledamots ledighet — i regel av längre varaktighet, t. ex. för tjänstgöring utom hovrätten —— tjänstgöra i den ordinarie ledamotens ställe. I vissa fall kan assessorerna också uppe- hålla extra ledamotstjänster. Vidare anlitas de som vikarier i häradsrätt och, undantagsvis, i rådhusrätt, som föredragande i Högsta domstolen, i lagstiftningsarbete 111. m. Flera assessorer får ej förordnas än som enligt vissa regler beräknas vara erforderliga för sådana arbetsuppgifter. I regle- ringsbrevet föreskrives varje år att — i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tas i anspråk för uppdrag utom hov- rätterna ett visst antal assessorer utöver det i personalförteckningen an- givna må förordnas. Skulle vid något tillfälle en assessor ej erfordras som vikarie i hovrätten eller för tjänstgöring utom denna, får han icke tjänst- göra som ledamot utöver det fastställda antalet utan är i stället skyldig att fullgöra fiskalsgöromål. Vid angivande av antalet ledamotstjänster i hovrätterna skall alltså assessorstjänsterna icke medräknas.

Antalet assessorer växlar inom en viss ram efter det föreliggande behovet. I bilaga 4 (Hovrättemas icke-ordinarie domarpersonal) angives antalet den 1 januari 1948, 1950 och 1956.

Fiskaler och fiskalsaspiranter. Sedan gammalt finns i hovrätterna utöver ledamöterna en grupp befattningshavare, som tillhör domarkarriären, näm- ligen fiskalerna. Dessa har före antagningen till fiskal under tjänstgöring som fiskalsaspiranter fått sin lämplighet för domarbanan prövad. Deras arbetsuppgifter består främst i föredragning samt —— under en ledamots till— syn —— förberedande handläggning av mål och ärenden i hovrätten men även i Viss utsträckning av protokollföring och expeditionella göromål. Som tidi—

gare nämnts tjänstgör fiskalerna hårjämte som ett led i sin utbildnings- och befordringsgång tidvis i underrätt, framförallt som tingssekreterare. Vid ledighet för hovrättsledamot förordnas, i den mån en assessor ej inträder, regelmässigt en fiskal som vikarie, s. k. adjungerad ledamot. Efter att ha tjänstgjort viss tid som adjungerad ledamot förordnas fiskalen till assessor under förutsättning dels att han vid ytterligare prövning befunnits lämplig för fortsatt befordran på domarbanan och dels att utrymme för ett assessors- förordnande föreligger enligt de särskilda reglerna härom.

Antalet fiskaler och aspiranter växlar inom en viss ram alltefter hovrät- ternas behov av sådana tjänstemän för tjänstgöring i eller utom hovrät— terna. Antalet fiskaler den 1 januari 1948, 1950 och 1956 framgår av bilaga 4.

Arbetets fördelning. Mål och ärenden, som inkommer till hovrätterna, fördelas genom lottning å ledamöterna med undantag av ordförandena. De ledamöter, som på detta sätt får mål och ärenden sig tilldelade, har som referenter det närmaste ansvaret, var och en för sin rotel, men biträdes av fiskaler och aspiranter. Enligt 6 5 i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 skall på hovrätt ankommande föredragning i vädjade tvistemål normalt fullgöras av ledamot men i vädjade brottmål samt be- svärsmål, ansökningsårenden och mål, som av hovrätten omedelbart upp- tagits, i regel av fiskal. Presidenten kan dock föreskriva avvikelse från denna arbetsfördelning. Numera torde nästan genomgående på hovrätt an- kommande föredragning av mål och ärenden fullgöras av fiskal eller aspi- rant.

Hovrätternas ledamöter har vissa möjligheter att vid behov erhålla par- tiell ledighet. 63 å andra stycket arbetsordningen förutsätter, att ledamot för fullgörande av visst arbete kan vara i behov av befrielse från övriga åmbetsgöromål samt hänvisar för detta fall till vad som särskilt stadgas därom. I Kungl. brev den 17 september 1948 till rikets hovrätter förordnas dels att presidenten under de angivna omständigheterna kan bevilja leda- mot partiell ledighet under högst 10 dagar om året utan löneavdrag och dels att, om för ändamålet erfordras befrielse under längre tid än 10 dagar, frå— gan skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Adjunktionssystemet. Det har länge varit regel, att såväl hovrätternas ordinarie ledamöter som deras extra ordinarie assessorer i stor utsträckning tages i anspråk för uppgifter utom hovrätterna, främst som föredragande i Högsta domstolen, i lagstiftningsarbete och på skilda administrativa befatt- ningar. Som vikarie inträder därvid som ovan nämnts regelmässigt en asses- sor eller, i andra hand, en fiskal som adjungerad ledamot. Vidare tjänstgör fiskalerna som vikarier i den mån ledamöterna är tjänstlediga på grund av sjukdom etc. eller vid arbetsanhopning erhåller partiell ledighet. Tjänst- göringen som adjungerad ledamot anses allmänt ha stort utbildningsvärde samt ger dessutom hovrätten tillfälle att utöver den prövning som skett på

fiskalsstadiet bedöma den adjungerade fiskalens lämplighet som domare även på grundval av hans sätt att fullgöra ledamotsgöromål. Under senare tid har framträtt en viss tendens till minskning av antalet tjänstlediga hov- rättsråd. Fortfarande består emellertid hovrättsavdelningarna till icke ringa del av icke—ordinarie assessorer eller adjungerade fiskaler. Den sistnämnda kategorin har av olika skäl, såsom nya extra ledamotsbefattningar samt ut- vidgad användning på vissa håll av möjligheten till partiella ledigheter, ökats de senaste åren. Förhållandena i dessa hänseenden är dock ganska olika i de skilda hovrätterna.

Utredningen har från hovrätterna inhämtat uppgifter om avdelningarnas faktiska sammansättning vid avgörande av mål under år 1955. Som framgår av bilaga 6 (Hovrätternas sammansättning vid avgörande av mål år 1955) var sammansättningen för alla hovrätterna tillsammantagna i avrundade siffror 54 procent ordinarie ledamöter, 19 procent hovrättsassessorer, 0,3 procent adjungerade ordinarie underrättsdomare samt 27 procent adjunge- rade fiskaler, till vilka räknats även tingssekreterare och vattenrätts- sekreterare.

Arbetsordningen för hovrätterna innehåller i 3 & vissa stadganden om hovrättsavdelningarnas sammansättning. Sålunda föreskrives, att minst fyra av en avdelning om fem ledamöter samt minst tre av en avdelning om fyra ledamöter skall vara ordinarie hovrätts- eller underrättsdomare eller också hovrättsassessorer. Undantag kan dock göras under kortare tid eller efter Kungl. Maj:ts medgivande. Tjänstgöringen å avdelning bör om möj— ligt ordnas så, att i huvudförhandling deltager minst tre ledamöter av de nämnda kategorierna. Ordföranden skall städse vara en ordinarie domare. Det må erinras om att en hovrättsavdelning, även om den består av fem ledamöter, är domför med fyra ledamöter. Flera deltager i regel ej heller i behandlingen av varje särskilt mål eller ärende.

I synnerhet om antalet extra ledamotsbefattningar är förhållandevis stort eller om de partiella ledigheterna erhåller vidsträckt omfattning uppstår svårigheter att undvika, att mer än en adjungerad fiskal deltar i en huvud- förhandling. Av bilaga 6 framgår, att i 24 procent av samtliga hovrättsav- göranden under år 1955, vari fyra ledamöter deltagit, två varit adjungerade fiskaler. I ytterligare nära två procent har sammansättningen t. o. m. varit en ordinarie domare jämte tre adjungerade fiskaler.

I ovannämnda uppgifter medräknas icke blott huvudförhandlingar utan även avgöranden av mål och ärenden på handlingarna. I båda fallen är det uppenbarligen önskvärt, att den dömande verksamheten icke i alltför stor omfattning utövas av adjungerade fiskaler, för vilka adjunktionstjänst- göringen har karaktär av utbildning och prövning.

Av praktiska skäl har däremot icke medräknats de fåtaliga fall — unge— fär 0,2 procent av hela antalet avgöranden — då en hovrättsavdelning vid ett avgörande bestått av fem ledamöter.

2 KAPITLET

Arbetsläget

H äradsrätterna

Ökning i arbetsmängden under senare år. Vid processreformens genom- förande beräknades, att det förändrade förfarandet icke i någon väsentlig grad skulle påverka arbetsbördan för domarpersonalen i domsagorna. Den ombildning av ett 10-tal tingssekreterartjänster till tingsdomartjänster, som ägde rum i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948, ansågs motiverad redan genom den dessförinnan uppkomna arbets— bördan.

I stort sett torde den angivna beräkningen få anses ha visat sig riktig. Under de första åren efter den 1 januari 1948 synes arbetet i de flesta dom- sagor ha medhunnits med den tillgängliga domarpersonalen utan att någon besvärande målbalans uppkommit. Därefter inträdde emellertid en tämligen kraftig ökning av antalet inkommande mål vid häradsrätterna. Särskilt stark var denna ökning år 1953. Under åren 1954 och 1955 sjönk antalet inkommande mål. Detta sammanhänger emellertid med att åklagarnas be- fogenhet att i enklare bötesmål utfärda strafföreläggande i stället för att väcka åtal vid domstol utvidgades den 1 juli 1954. De mål, som därigenom avlastades häradsrätterna, var de enklaste och minst arbetskrävande. Åter— stående mål ställer alltså i genomsnitt större anspråk på domarpersonalen.

Av bilaga 2 (Översikt över arbetsläget i domsagorna) framgår, att under åren 1950——1955 antalet till häradsrätterna inkommande mål ökat från 46 745 till omkring 52 000 eller sålunda med ungefär 11 procent. I själva verket är ökningen i arbetsmängd ej oväsentligt större än procenttalet ut— visar, eftersom de inkommande målen efter den 1 juli 1954 som nämnts är mera arbetskrävande, genomsnittligt sett. Till belysning av den senaste ut- vecklingen må nämnas, att antalet inkommande mål under första halvåret 1956 var omkring 29 500 mot 26 200 under motsvarande tid är 1955.

Expropriationsmålen, som är förhållandevis få men i stället mången gång mycket arbetskrävande, visar delvis samma kurva som de allmänna målen. Antalet inkommande expropriationsmål steg sålunda åren 1951—1953 från 223 till 513, sjönk år 1954 till 335 men steg därpå år 1955 till omkring 720. Att år 1951 valts som första jämförelseår beror på att expropriationsför- farandet ändrades väsentligt genom lagstiftning, som trädde i kraft under år 1950.

Antalet till ägodelningsrätterna inkommande mål redovisas i den tillgäng- liga statistiken icke för sig utan ingår i antalet till ägodelningsdomare och ägodelningsrätt inkommande mål och ärenden. Detta antal utvisar en sjun- kande kurva åren 1950—1955 från 10 770 till omkring 7 600 mål och åren- den. Delvis beror denna minskning på att fastställelseprövningen i fråga om en del grupper ärenden överförts från ägodelningsdomaren till överlant- mätaren. Lagstiftning med bestämmelser härom har trätt i kraft dels den 1 juli 1950 och dels den 1 juli 1953.

Åtgärder, som vidtagits i anledning av den ökade arbetsmängden. Den ökade arbetsmängden har medfört endast en förhållandevis obetydlig ök- ning av antalet ordinarie domare. Sålunda var antalet _ frånsett de tre särskilda inskrivningsdomarna —— 136 den 1 januari 1948 och 141 den 1 januari 1956. Ännu större försiktighet har iakttagits i fråga om inrättande av nya extra ordinarie tjänster, tingssekreterartjänster, vilket främst moti- verats med att en ökning av antalet begynnelsetjänster skulle få en ogynn- sam inverkan på domarbanans rekrytering. Eftersom ett par tingssekreterar- tjänster ombildats till tingsdomartjänster, har resultatet blivit en minsk- ning av antalet tingssekreterartjänster under tiden den 1 januari 1948—den 1 januari 1956 från 39 till 37. Sammanlagda antalet domartjänster vid häradsrätterna —— fortfarande med bortseende från de särskilda inskriv- ningsdomarna —— har alltså under den nämnda tiden ökats från 175 till 178 eller sålunda med endast tre. I stället har emellertid de domsagor, där för- hållandena nödvändiggjort förstärkning av domarpersonalen, som en pro- visorisk åtgärd erhållit fiskalskompetent biträde, tidvis eller hela året. An— talet fiskalskompetenta biträden växlar efter graden av behovet i dom- sagorna, förefintligheten av medel att bestrida kostnaderna samt personal- tillgången. De första åren efter den 1 januari 1948 var antalet sådana bi- träden omkring 10. Antalet har därefter successivt ökats. Såsom nämnts i redogörelsen för den nuvarande personalorganisationen tjänstgjorde under budgetåret 1955/56 14 fiskalskompetenta biträden i domsaga hela året samt ytterligare 12 under minst tre månader.

Utöver den ökning av antalet domare, som sålunda ägt rum, har även andra åtgärder vidtagits, innebärande en i viss mån ändrad arbetsfördel- ning mellan domsagornas befattningshavare. Häradshövdingarnas arbets- mängd i fråga om egentliga domargöromål var redan tidigare i åtskilliga domsagor så stor, att ytterligare ökning icke visat sig möjlig. I stället har sådana göromål i ökad omfattning anförtrotts åt tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Det årliga antal om ungefär tio ting med härads- rätt, som tidigare torde ha ansetts normalt för en tingssekreterare, har där— igenom i de flesta domsagor väsentligt överskridits, på många håll mera än fördubblats. Antalet ting — samt i förekommande fall sammanträden med ägodelningsrätt eller expropiationsdomstol _ i genomsnitt per tingssekrete-

rare och år var under åren 1952—1955 respektive 19, 22,4, 21,7 och 22,1. Därvid har med tingssekreterare likställts fiskalskompetent biträde med tjänstgöring i en domsaga hela året.

Då tingssekreterarna och de fiskalskompetenta biträdena i ökad utsträck- ning fått övertaga egentliga domargöromål, har deras behov av lättnad i fråga om andra arbetsuppgifter naturligen ökat. Tingsnotarier eller icke rättsbildade biträden utför sålunda numera i stort sett all protokollföring samt de expeditionella bestyren. Vidare torde de mål och ärenden vid härads— rätten, som omfattas av tingsnotariernas behörighet, däribland de talrika målen om lagsökning eller betalningsföreläggande, i mycket stor omfattning ha överförts till tingsnotarierna. Tidigare har ansetts, att tingssekreteraren borde handlägga en icke alltför obetydlig del av dem, bland annat för att till- godose kontinuiteten och säkerheten i deras behandling. Vidare har den omständigheten, att arbetet med att upplägga nya fastighetsböcker helt eller så gott som helt avslutats i de flesta domsagor med tingssekreterare, varit av betydelse för tingssekreterarnas möjligheter att påtaga sig större mängd egentliga domargöromål. Slutligen har en förskjutning från tingssekrete- rare till tingsnotarier ägt rum i fråga om inskrivningsdomargöromälen. Tingssekreterarna och de stadigvarande fiskalskompetenta biträdena höll sålunda under åren 1952—1955 i genomsnitt respektive17,2, 15, 15,3 och 14,9 inskrivningsdagar årligen.

Tendensen att åt tingsnotarierna anförtro allt större andel av de arbets- uppgifter, som icke är egentliga domargöromål, har gjort sig gällande även i domsagor, som ej har tingssekreterare. Häradshövding eller tingsdomare, som är inskrivningsdomare, erhåller sålunda befrielse från inskrivnings- domargöromålen i ännu vidsträcktare omfattning än tingssekreterare.

I en del fall har slutligen tillgripits utvägen att med stöd av 19 å andra stycket domsagostadgan förordna tingsnotarie att utföra även egentliga domargöromål. Denna utväg har dock kunnat användas endast i mindre omfattning, eftersom eljest notariernas tidigare »tingssittning» i realiteten skulle återinföras, en utveckling som skulle stå i strid med statsmakternas ställningstagande i denna fråga.

Över—flyttningen av göromål från domarpersonalen till tingsnotarierna har möjliggjorts genom att arbetsuppgifter, som icke erfordrar juridisk utbild- ning men sedan gammalt utförts av tingsnotarier, i betydande utsträckning överflyttats till domsagornas icke rättsbildade personal i samband med den tidigare omnämnda förstärkningen av denna.

De nu redovisade åtgärder, som vidtagits i syfte att möta den ökade mål- tillströmningen vid häradsrätterna, har möjliggjort en viss ökning av an- talet avgjorda mål. Av bilaga 2 framgår, att under åren 1950—1955 antalet avgjorda mål vid häradsrätterna ökat från 46 184 till omkring 50 700 eller sålunda med nära 10 procent. Ökningen i den avverkade arbetsmängden är i verkligheten större än detta procenttal utvisar, eftersom varje mål i genom-

snitt kräver mera arbete, sedan en del mindre arbetskrävande målgrupper som ovan nämnts den 1 juli 1954 överförts till området för åklagarnas strafförelägganden.

Antalet avgjorda mål vid expropriationsdomstolarna har under åren 1951 —1955 stigit från 125 till omkring 530. Däremot har motsvarande antal mål vid ägodelningsrätterna under åren 1950—1955 sjunkit från 985 till om— kring 770.

Ökning i arbetsbalansen. En viss arbetsbalans, d. v. 5. ett visst antal in- komna men icke avgjorda mål och ärenden, måste alltid finnas vid en dom- stol, eftersom de flesta mål och ärenden icke kan avgöras omedelbart sedan de inkommit till domstolen. I regel kallas parterna till förhandling och måste därvid ha Visst varsel. I tvistemål förekommer sådan förhandling normalt även som förberedelse till huvudförhandlingen. Och i brottmål kan en mång- fald olika åtgärder — personundersökning för fråga om lämplig samhälls- reaktion, läkarundersökning, yttranden av parterna över framställda skade- ståndsauspråk, yrkanden rörande den bevisning som skall upptagas etc. — medföra, att huvudförhandlingen icke kan utsättas förrän en kortare eller längre tid förflutit. Vidare bör man tidvis som en normal företeelse räkna med en något ökad arbetsbalans för att arbetet skall kunna fördelas någor- lunda jämnt under den del av året, då häradsrätterna ej har ferier. Här- igenom blir det möjligt att rationellt och effektivt utnyttja domstolsper— sonalens arbetskapacitet. Om balansen blir större än som är nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till de angivna förhållandena, har emellertid en eftersläpning i arbetet inträtt. Hur stor balansen skall vara för att en efter— släpning bör anses föreligga, är svårt att generellt angiva, eftersom det i hög grad beror på målens beskaffenhet. Genomsnittligt synes i en domsaga balansen i fråga om mål vid häradsrätten icke kunna anses innefatta efter- släpning, om den ej är större än vad som motsvarar 10 a 15 procent av ett års normala arbetsmängd. En viss ledning lämnar härvidlag uppgifterna om balansens storlek de år, då i det stora flertalet domsagor någon påtaglig eftersläpning icke inträtt.

De åtgärder, som vidtagits för att möta den ökade måltillströmningen, har icke lett till att antalet avgjorda mål stigit i samma takt som tillströmningen ökat. Följden har därför blivit, att i många domsagor uppkommit eftersläp- ning i den dömande verksamheten, i en del fall av mycket besvärande om— fattning. I samtliga domsagor tillsammantagna har, såsom bilaga 2 utvisar, balansen i fråga om målen vid häradsrätterna oavbrutet stigit från 4 786 vid utgången av är 1950 till omkring 9 600 vid 1955 års slut eller sålunda till det dubbla.

Beträffande expropriationsmålen är utvecklingen ännu mera markerad. Under åren 1951—1955 föreligger en ökning från 207 till omkring 680 icke avgjorda mål. Vad angår målen vid ägodelningsrätt kan endast nämnas,

att balansen av mål och ärenden hos ägodelningsdomarna och ägodelnings- rätterna tillsammantagna under åren 1950—1955 sjunkit något eller från 4 327 till omkring 4 200.

Hovrätterna (med undantag för vattenöverdomstolen )

Ökning i arbetsmängden under senare år. Tidigare har nämnts (se s. 15), att personalorganisationen i hovrätterna alltsedan nya rättegångsbal— kens ikraftträdande den 1 januari 1948 haft försökskaraktär. De första åren visade sig organisationen i stort sett motsvara behovet. Möjligen kan t. o. m. hävdas, att på något eller några håll förefanns en viss marginal, inom vilken arbetsmängden kunde ökas utan oskälig påfrestning på orga- nisationen. Den stegrade tillströmningen av mål till underrätterna denna stegring inträdde icke blott vid häradsrätterna utan även vid rådhusrät- terna — gjorde sig emellertid efter hand gällande även i hovrätterna. Som framgår av bilaga 5 (Arbetsläget i hovrätterna) steg det årliga antalet in- kommande mål under tiden 1950—1955 från 5 079 till 6 632 eller sålunda med drygt 30 procent.

Åtgärder, som vidtagits i anledning av den ökade arbetsmängden. Av bilaga 3 framgår, att den ökade måltillströmningen icke föranlett någon ökning av antalet ordinarie hovrättsledamöter. Som nämnts i redogörelsen för ledamotsorganisationen och framgår av bilagan har emellertid en ök— ning av antalet extra ledamöter medfört, att det sammanlagda antalet leda- möter stigit från 101 den 1 januari 1950 till 109 den 1 januari 1956 samt den 1 oktober 1956 utgör 116. Härtill kommer ytterligare några extra ledamöter under vissa kortare tidsperioder.

I redogörelsen för ledamotsorganisationen har också nämnts, att prak- tiskt taget all på hovrätterna ankommande föredragning fullgöres av fiskal eller aspirant samt att ledamöterna har vissa möjligheter att vid arbets— anhopning erhålla partiell ledighet. Det sistnämnda ger ledamotsorganisa- tionen en viss elasticitet, som kunnat bidraga till en ökning av arbets- resultatet.

Antalet avgjorda mål, som redovisas i bilaga 5, utvisar en ökning från 4 577 år 1950 till 5 902 år 1955 eller sålunda med närmare 30 procent. Genom- snittliga antalet per ledamot var år 1950 46,4 (i Svea hovrätt 51,8 samt i öv- riga hovrätter sammanräknade 42,8). Motsvarande siffror år 1955 var 55,3 (respektive 56,8 och 54,2). Tilläggas må dock, att en ledamot tillgodoräknas även de mål, som en vikarie för honom under t. ex. partiell ledighet avverkar.

Ökning i arbetsbalansen. I redogörelsen för arbetsbalansens ökning i dom- sagorna har nämnts, att en viss balans av olika skäl måste förefinnas. Mot- svarande gäller beträffande hovrätterna. Att uppskatta hur stor en sådan normal balans bör vara möter emellertid samma svårigheter i fråga om hov-

rätterna som då det gäller häradsrätterna. Den normala omloppstiden i hov- rätterna — alltså den tid som erfordras från det ett mål inkommit till dess att det avgöres — torde dock vara något längre i hovrätterna än i härads- rätterna. En balans om ungefär 20 procent av den normala arbetsmängden under ett år torde icke kunna sägas innefatta någon eftersläpning.

Balansens utveckling under åren 1950—1955 redovisas i bilaga 5. Under denna tid har en ökning ägt rum från 1 282 mål till 2 059 eller sålunda med drygt 60 procent. Påpekas kan dock, att balansen under år 1955 minskats något litet. I genomsnitt per ledamot har under åren 1950—1955 en ökning skett från 13 till 19,3 (i Svea hovrätt från 14,4 till 21,6 samt i övriga hov- rätter sammanräknade från 12,1 till 17,6).

Ett mått på eftersläpningen i arbetet utgör vidare antalet mål, i vilka dispens enligt 22 å arbetsordningen för hovrätterna meddelas. I paragrafen stadgas att, innan hovrättsavdelning gör avbrott för sommaren eller julen, till slutlig handläggning bör företagas samtliga på avdelningen ankom- mande mål som, då tio veckor återstår till dagen för avbrottet, är i skick att kunna utsättas till handläggning för slutligt avgörande. Från vad nu sagts äger presidenten vid behov medgiva undantag. Antalet sådana dispenser, som de första åren efter rättegångsreformens genomförande var mycket litet, har därefter stigit väsentligt. Under åren 1950—1954 inträdde sålunda en ökning från 19 till 302. Under år 1955 sjönk antalet till 245, tydligen i huvudsak beroende på den förstärkning av Svea hovrätts ledamotsorganisa- tion som genomfördes omkring den 1 januari 1955.

3 KAPITLET

Allmänna synpunkter på det statliga domstolsväsendet

Befordringsförhållandena

Av den i föregående kapitel lämnade redogörelsen för arbetsläget vid häradsrätterna och i hovrätterna framgår, att en förstärkning av domar- personalen är av nöden. Hur denna förstärkning utformas är av betydelse icke blott för rättsvårdens aktuella behov utan även indirekt för rekryte- ringen till den statliga domarbanan. På grund av domarkårens relativt ringa numerär kan nämligen även tämligen begränsade förstärkningsåtgärder på ett håll få betydande återverkningar på befordringsförhållandena på domar- banan i dess helhet och därigenom på rekryteringen. Innan ställning tages till utformningen av den erforderliga förstärkningen, torde det därför vara lämpligt att undersöka befordringsförhållandena i den statliga domstols- karriären. Utredningen har i detta syfte insamlat och bearbetat vissa sta- tistiska uppgifter.

En allmän överblick över domarkåren den 1 januari 1956, såväl den stat- liga som den kommunala, lämnas i bilaga 7 (Domartjänster den 1 januari 1956). Därav framgår, att inemot 1 000 personer befinner sig på domar- banan, varav nära 600 inom det statliga domstolsväsendet. Denna senare grupp, som i förevarande sammanhang främst är av intresse, belyses när- mare i bilaga 8 (Personalgrupper inom det statliga domstolsväsendet). I denna bilaga redovisas den statliga domarkåren vid olika tidpunkter från 1933 till 1956. Anledningen till att år 1933 valts som utgångspunkt är att den tidigare omnämnda sekreterarreformen började genomföras nämnda år. Av bilagan framgår, att den statliga domarkåren mellan 1933 och 1956, sam- tidigt som den ökat i antal från 359 till 585, undergått en genomgripande strukturförändring. Medan antalet domare i rådsklass och däröver ökats endast från 251 till 306, har sålunda antalet domare i passage- och begyn- nelsetjänster ökat mycket kraftigt eller från 108 till 279. Sistnämnda ök- ning faller till en mindre del på passagetjänsterna, vilka ökats från 60 till 95. Framförallt faller den på begynnelsetjänsterna (tingssekreterare och fiskaler), vilka ökats från 48 till 184, motsvarande i det närmaste en fyr- dubbling. — Anmärkas må i detta sammanhang, att de fåtaliga tjänsterna som särskilda inskrivningsdomare med hänsyn till sin karaktär av slut-

tjänster hänförts till »rådsklassen m. m.», ehuru de i avlöningshänseende är placerade lägre än rådstjänsterna.

Av intresse är, vilka verkningar denna strukturförändring av domar- kåren redan haft och vilka verkningar, som kan förutses under den närmaste framtiden. Som lämplig tidrymd för en dylik prognos har utredningen valt 10 år, eftersom ett eventuellt förstatligande av rådhusrätterna knappast kan förväntas bli genomfört förrän vid mitten av 1960-talet.

Den naturliga följden av en oproportionerlig ökning av antalet begynnelse- och passagetjänster är en försening av befordran till de högre tjänsterna. Verkningarna visar sig dock först efter det att så många år förflutit som tidigare utgjorde den normala tiden för befordran till högre tjänst. Därest ökningen av antalet lägre tjänster sker successivt, kommer förseningen att göra sig märkbar i motsvarande takt. En faktor, som kan motverka för- seningen, är avgången från den statliga domarbanan. En höjning av beford- ringsåldern föranleder helt naturligt ökad tendens till en dylik avgång. I själva verket behöver det ej gå så långt som till en höjning av befordrings- åldern för att avgången skall öka, utan det kan räcka med att en sådan höjning kan förutses med någon grad av sannolikhet.

Under den tid undersökningen avser, 1933—1955, har ökningen av an- talet passage— och begynnelsetjänster skett någotsånär successivt. Ökningen har dock varit kraftigare under den förra hälften av perioden och då nästan helt avsett begynnelsetj änsterna. Under periodens senare hälft har ökningen skett saktare och i huvudsak gällt passagetjänsterna. Verkningarna med avseende å åldern för befordran till högre tjänst skulle — därest andra fak- torer ej inverkat — ha börjat visa sig vid mitten och slutet av 1940-talet. De fulla verkningarna skulle under samma förutsättning inträda vid mitten och slutet av 1960-talet. De faktiska verkningarna, så långt de hittills visat sig, åskådliggöres i bilaga 10 (Befordringsåldern på den statliga domar- banan). Som framgår av bilagan har verkningarna hittills blivit tämligen begränsade. Den genomsnittliga åldern för befordran till häradshövding, vartill hänförts även vattenrättsdomare, har först under perioden 1950— 1955 undergått någon egentlig höjning (se bilaga 10 a). Befordran till hä- radshövding i domsagor, som varit mera eftersökta, har visserligen skett först vid ganska hög ålder (i en del fall inemot 55 år), men detta uppvägs delvis av att befordran till häradshövding i mera avlägset belägna domsagor ofta kunnat vinnas tämligen tidigt. Beträffande åldern för befordran till domar- tjänst i rådsklassen, d. v. s. hovrättsråd, revisionssekreterare i rådsklassen, tingsdomare och biträdande vattenrättsdomare, har utredningen icke full- ständiga uppgifter tillgängliga förrän fr. o. m. är 1946. Med ledning av uppgifter i 1943 års domarutrednings betänkande (SOU 1946: 57 s. 100— 101) rörande befordringsåldern vid utnämning till hovrättsråd och revisions- sekreterare, vilka båda grupper före år 1948 utgjorde den allra största delen av kategorin domare i rådsklassen, kan genomsnittsåldern under åren 1930

—1945 beräknas ha stigit från något över 39 år till omkring 41 år. Under åren 1946—1955 sjönk den något litet eller från något över 41 år till något under 41 år (se bilaga 10 b).

Om man däremot granskar åldern vid utnämning till hovrättsråd för sig, blir bilden annorlunda (se bilaga 10 6). För denna grupp har utnämnings- åldern sedan 1930-ta1et, då den var 38 a 39 år, visat en fortgående stegring, som varit särskilt markant under perioden 1950—1955, då genomsnittsål— dern var 43,2 år. 1955 visar en exceptionellt hög utnämningsålder eller i genomsnitt 46,8 år. Även om denna siffra kan vara en undantagsföreteelse, är det i vart fall tydligt, att en klar höjning av befordringsåldern inträtt i fråga om hovrättsrådstjänsterna. Det är att märka, att denna höjning en- dast temporärt hejdats genom att 20 ordinarie assessorstjänster den 1 januari 1953 ombildades till hovrättsrådstjänster. Verkningarna av det ökade antalet begynnelse- och passagetjänster har alltså börjat framträda i fråga om utnämningsåldern till hovrättsrådstjänst.

Vad angår tingsdomartjänsterna, till vilka i detta sammanhang av prak- tiska skäl hänföres även de mycket fåtaliga tjänsterna som biträdande vattenrättsdomare, ligger utnämningsåldern lägre än genomsnittet för tjäns- terna i rådsklass i allmänhet. Före 1948 var antalet tingsdomartjänster täm- ligen obetydligt. Under tiden 1950 1955 växlade den genomsnittliga ut— nämningsåldern mellan 37 och 39,5 år utan att förete någon klar tendens vare sig till höjning eller sänkning. Genomsnittsåldern under perioden 1950 —1955 var 38,3 år mot 40,9 år för utnämning till tjänst i rådsklassen i all- mänhet och 43,2 år för utnämning till hovrättsrådstjänst (se bilaga 10 d).

Antalet revisionssekreterartjänster i rådsklassen är sedan några år till- baka så lågt, att några genomsnittsberäkningar för denna grupp för sig knappast kan vara av intresse.

Skillnaden i genomsnittsåldern vid utnämning till hovrättsråd, respektive tingsdomare visar, att tingsdomartjänsterna är mindre eftertraktade än hovrättsrådstjänsterna, trots att de är placerade i samma lönegrad. I åtskil- liga fall lockar tingsdomartjänsterna icke äldre assessorer som sökande utan tillsätts med kanske relativt nyblivna assessorer eller i något eller några fall med en fiskal på adjunktionsstadiet. Av betydelse därvid torde icke blott vara tingsdomartjänsternas karaktär och ovissheten om deras placering i karriären utan även kansliortens belägenhet samt den omstän- digheten, huruvida högre skolor finns på orten. Även om tingsdomartjäns- terna alltså ur befordrings- och rekryteringssynpunkt icke kan jämställas med hovrättsrådstjänsterna, är det emellertid otvivelaktigt, att utökningen av deras antal i viss grad motverkat följderna av det ökade antalet lägre tjänster inom domarkarriären.

Den väsentliga förklaringen till att ökningen av antalet lägre domar- tjänster icke fått större återverkningar på befordringsåldern till högre tjäns- ter ligger emellertid på ett annat plan. Förklaringen är framförallt att söka

i den kraftiga avgången från domarbanan. Denna åskådliggöres av bilagorna 11 och 12 (Uppgifter om de vid rikets hovrätter antagna fiskalerna, fördelade på ettårsgrupper efter antagningsåret och Avgången på assessorsstadiet etc.). Såsom framgår av bilaga 11 har av de under åren 1932—1955 antagna 779 fiskalerna 21,2 procent övergått till tjänst vid rådhusrätt och 15,5 procent till annan verksamhet. Medräknas icke de sju yngsta årgångarna, erhålles för de ' under åren 1932—1948 antagna 499 fiskalerna icke avsevärt annorlunda siffror eller 23 procent, respektive 16 procent. Nu nämnda siffror har endast avsett avgången på fiskalsstadiet. Även på assessorsstadiet har en be— tydande avgång ägt rum. Bilaga 12 utvisar, att denna avgång omfattat 42 av de 254 assessorer, som tillhört fiskalsårgångarna 1932—1945, eller sålunda 16,5 procent.

Att ställa en prognos på de verkningar utökningen av de lägre domar- tjänsterna kan väntas få på befordringsåldern till de högre tjänsterna under de närmaste 10 åren är givetvis förknippat med betydande vanskligheter. Utredningen vill i denna fråga i första hand hänvisa till bilaga 9 (De statliga domarna den 1 januari 1956, fördelade efter födelseår och innehavd befatt— ning). Denna tabell utvisar, att under 10 år, räknat från den 1 januari 1956, antalet statliga domartjänster i rådsklassen och däröver, som blir lediga på grund av att nuvarande innehavare uppnår pensionsålder, utgör 86. Nu nämnda siffra motsvarar födelseårgångarna 1889—1898. Med utgångspunkt från att genomsnittsåldern vid befordran till domartjänst i rådsklassen f. n. är ungefär 41 år och att befordran till högre tjänst i allmänhet sker via tjänst i rådsklassen synes de nämnda årgångarna böra jämföras med de 26 år yngre årgångarna, sålunda de som är födda åren 1915—1924. Det samman- lagda antalet av dessa utgör 223. Av dessa innehar 15 redan tjänst i råds- klassen och 5 högre tjänst. Detta motväges emellertid av att 23 personer, tillhörande äldre årgångar, fortfarande innehar tjänst under rådsklassen. Under förutsättning av en oförändrad genomsnittlig befordringsålder har alltså 226 befattningshavare att konkurrera om de domartjänster i råds- klassen eller däröver, som blir lediga under 10 år, räknat från den 1 januari 1956. Antalet sådana tjänster måste på grund av avgång av annat skäl än inträdd pensionsålder antagas något överstiga ovannämnda siffra 86. Uppenbarligen räcker dock icke antalet till för alla de 226. Följden härav måste bli antingen en väsentlig höjning av befordringsåldern eller en bety- dande avgång från den statliga domarbanan, eventuellt bådadera.

Med stöd av det ovan redovisade materialet angående befordringsförhål- landena på den statliga domarbanan anser sig utredningen kunna göra föl- jande uttalanden.

Den kraftiga ökningen av antalet lägre domartjänster efter 1933 har hittills icke haft någon större återverkan i höjande riktning på befordrings- åldern till de högre domartjänsterna. Utredningen vill dock peka på det mindre lyckliga förhållandet, att befordran till häradshövding i större

och arbetskrävande domsagor ej sällan skett vid en ålder, som avsevärt överstiger genomsnittsåldern för befordran till sådan tjänst. I fråga om befordringsåldern till tjänsterna i rådsklassen, som enligt utredningens uppfattning i regel ej bör överstiga 40 år, är att märka att befordringsåldern till hovrättsråd visat tendens att överstiga denna ålder.

Ökningen av antalet lägre domartjänster har hittills främst visat sina verkningar genom avgången från den statliga domarbanan. I den mån av— gången skett till tjänster vid rådhusrätter är icke något att erinra. Rekry- teringen till rådhusrätterna är ju numera avsedd att i allmänhet ske från den statliga domarbanan. Annorlunda ställer det sig med den kraftiga avgången till annan verksamhet. Av betydelse för bedömningen av denna företeelse är, om det är de för domarverksamhet mest lämpade eller de minst lämpade, som avgått från domarbanan. Att erhålla ett bestämt besked härom är givetvis svårt. Utredningen anser sig dock — särskilt på grund av vad hov- rätternas presidenter upplyst — ha fog för det påståendet, att ett stort antal mycket dugande krafter lämnat domarbanan, vanligen för att övergå till det enskilda näringslivet. Utredningen anser detta vara den följd av ökningen av antalet lägre domartjänster, som inger de allvarligaste betänkligheterna. I längden måste en dylik utveckling leda till en allmän sänkning av domar- kårens kvalitet. För att hejda denna utveckling torde erfordras åtgärder av mera genomgripande natur än som faller inom det utredningen lämnade utredningsuppdraget. Utredningen har dock velat peka på denna utveckling och framhålla angelägenheten av att åtgärder mot densamma icke försum- mas i samband med de organisatoriska förändringar, som torde bli aktuella vid ett eventuellt förstatligande av rådhusrätterna.

Utgångspunkter för utredningens förslag

Domstolsväsendet i allmänhet. I direktiven för utredningen uttalas, att den väsentliga delen av den dömande verksamheten i princip bör utövas av ordinarie domare. Denna grundsats har också vid flera tillfällen fastslagits av riksdagen. Första lagutskottet framhöll sålunda i sitt utlå- tande nr 42 år 1953, som godkändes av riksdagen och låg till grund för den i direktiven omnämnda riksdagsskrivelsen den 25 november 1953, nr 396, att, då de egentliga domaruppgifterna i en domsaga icke medhun— nes av häradshövdingen ensam, principen borde vara den att i domsa- gan skulle finnas ytterligare en eller flera ordinarie domare. I ett av riksdagen godkänt utlåtande rörande andra huvudtiteln i 1956 års stats— verksproposition uttalade statsutskottet i anledning av motioner om över- förande av en extra avdelning i Svea hovrätt till ordinarie stat, att några delade meningar knappast kunde råda om den i motionerna angivna principen, att den väsentliga delen av den dömande verksamheten borde utövas av ordinarie domare (se statsutskottets utlåtande nr 2/1956 s. 12).

Den nämnda principen kan knappast anses tillgodosedd genom nuvarande proportion mellan antalet ordinarie och antalet icke-ordinarie domartjäns- ter. Med hänsyn till kravet på en fullgod rättsvård bör därför eftersträvas en minskning av antalet icke-ordinarie tjänster i förening med den ökning av antalet ordinarie tjänster som därigenom blir erforderlig. En sådan utveck- ling är också ägnad att gynnsamt återverka på befordrings- och rekryte- ringsförhållandena.

Ur allmän synpunkt är det samtidigt angeläget, att det sammanlagda an- talet domartjänster hålles så lågt som möjligt utan att rättsvårdens krav eftersättes. Riktpunkten bör enligt utredningens mening vara en förhållan- devis fåtalig, högt kvalificerad domarkår. Utredningen har, i den mån be- gränsningarna i utredningsuppdraget så medgivit, sökt beakta även detta vid utformningen av sitt förslag.

Häradsrätterna. Det torde vara klart, att en allmän översyn och reglering av domsagornas storlek skulle göra det möjligt att effektivt nedbringa antalet icke-ordinarie domartjänster samt åstadkomma en från olika synpunkter lämplig organisation av domarpersonalen. Detta gäller vare sig man efter- strävar större domsagor med flera ordinarie domare i varje domsaga eller an- ser, att domsagor med häradshövdingen som ensam kvalificerad domare bör förekomma i större utsträckning än nu är fallet. I direktiven framhålles emellertid att, om den nu pågående utredningen om rådhusrätternas framti- da ställning (stadsdomstolsutredningen) leder till att rådhusrätterna förstat- ligas, det kan bli erforderligt att i samband med förstatligandet genomgå hela underrättsorganisationen. Utredningen finner det uppenbart, att det under sådana förhållanden nu icke kan komma i fråga att företa en allmän domsa- goreglering med de betydande konsekvenser en sådan skulle innebära bland annat i fråga om nybyggnad av domstolslokaler. I direktiven framhålles också, att någon mera genomgripande omorganisation icke bör vidtagas för närvarande. Det återstår alltså att inom ramen för den nuvarande dom- sagoindelningen söka åstadkomma en såvitt möjligt ändamålsenlig domar— organisation.

I detta sammanhang är det anledning att rikta uppmärksamheten på den omständigheten, att domarpersonalen i domsagorna sedan gammalt vid sidan av den dömande verksamheten har åtskilliga arbetsuppgifter av annan art. Störst betydelse av dessa har ur arbetsbelastningssynpunkt otvivelaktigt göromålen som inskrivningsdomare. Även om dessa göromål till största delen utföres av tingsnotarier, måste dock den domare, som är ordinarie inskrivningsdomare, dels själv i någon utsträckning handlägga ärendena och dels ha en allmän tillsyn över arbetet samt ett visst ansvar för kontinui- teten i handläggningen. Det är därför tydligt, att en icke obetydlig arbets- kraft hos domarpersonalen skulle frigöras till förmån för den dömande verksamheten, om inskrivningsväsendet skildes från denna. Så har redan

skett i ett par domsagor genom inrättande av särskilda inskrivningsavdel- ningar under ledning av särskild inskrivningsdomare. Dylika inskrivnings- avdelningar medför enligt utredningens mening väsentliga fördelar. Den dömande personalen kan mera odelat ägna sig åt de egentliga domargöro- målen, vilket måste vara till gagn för rättsskipningen. I vissa fall kan en tingssekreterartjänst undvaras, något som bl. a. av rekryteringsskäl är gynnsamt. Genom att inskrivningsärendena jämte en del ärenden av annat slag handlägges under ledning av en särskild inskrivningsdomare med lång- varig tjänstgöring i samma befattning skapas goda förutsättningar för en rationell arbetsorganisation och en fast praxis i ärendenas behandling. Specialiseringen på en grupp av domsagogöromålen är vidare ägnad att ned- bringa handläggningstiden och bidrar därigenom till en minskning av per- sonalbehovet.

Förutsättningen för inrättandet av nya inskrivningsavdelningar måste emellertid vara, att arbetsunderlaget blir tillräckligt stort för att motivera en tjänst som särskild inskrivningsdomare. I den av hovrättspresidenten Ivar Wieslander och f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström den 13 februari 1951 framlagda promemorian angående domsagornas personalorganisation uttalas, att det antal göromål som ankommer på särskild inskrivningsdo- mare bör uppgå till minst 15 000 om året. Detta bedömande stämmer även överens med erfarenheter, som gjorts inom statens organisationsnämnds domstolsutredning. Ingen av de domsagor, som saknar särskild inskriv- ningsavdelning, har med denna utgångspunkt tillräckligt arbetsunderlag för en sådan. Tänkbart vore att, såsom skett i ett fall, inrätta gemensam inskrivningsavdelning för två större eller medelstora domsagor med kansli på samma ort. Ej heller några nya sådana gemensamma inskrivningsavdel- ningar torde emellertid f. n. erbjuda tillräckligt arbetsunderlag. Härtill kommer, att organiserandet av gemensamma inskrivningsavdelningar i nu- varande läge synes böra undvikas av samma skäl som ovan anförts i fråga om en allmän domsagoreglering.

Även om utredningen sålunda icke framlägger några förslag till organi- satoriska ändringar av inskrivningsväsendet, är det dock utredningen ange— läget framhålla, att denna fråga synes komma i ett annat läge, därest råd- husrätterna i en framtid blir förstatligade. Då erhålles nämligen större möjligheter att för stad och landsbygd inrätta gemensamma inskrivnings— avdelningar med tillräckligt arbetsunderlag. Ett stort antal domsagor har kansliort i stad med rådhusrätt, varför mot inrättandet av gemensam in- skrivningsavdelning där i varje fall icke kan åberopas försämrade möjlig- heter för den rättssökande allmänheten till kontakt med inskrivningsav- delningen.

De förhållanden som nu redovisats torde leda till slutsatsen, att utred- ningens förslag måste begränsas till att avse en förstärkning av domarperso- nalen med utgångspunkt icke blott från nuvarande domsagoindelning utan

även i stort sett från nuvarande arbetsuppgifter för domarna. I sistnämnda hänseende har utredningen dock förutsatt, att de förslag, som i hithörande delar framlagts av statens organisationsnämnds domstolsutredning, leder till en sådan utformning av tingsnotarie— och biträdesorganisationen, att domarna icke behöver ägna tid och krafter åt arbetsuppgifter, som med för- del kan anförtros åt de nämnda båda personalkategorierna.

Utredningen har icke ansett sig kunna göra någon mera bestämd allmän prognos beträffande den framtida arbetsmängden i domsagorna, eftersom en sådan prognos är beroende av en mängd faktorer, som är svåra eller omöjliga att överblicka. Den alltmera komplicerade samhällsutvecklingen och den ökade motorismen gör emellertid en ökning sannolik. Utredningen utgår i sitt förslag, om ej annat i särskilda fall uttryckligen angives, från nuvarande arbetsmängd. Utredningen har vidare icke ansett sig kunna ta hänsyn till de organisatoriska förstärkningar i domsagorna, som kan bli erforderliga genom att städer lägges under landsrätt. Bedömningen härav torde lämpligast böra ske i samband med prövning av frågor om sådan landsrättsförläggning.

De möjligheter, som under ovan angivna förutsättningar i huvudsak stått utredningen till buds för en förstärkning av domarpersonalen i häradsrät- terna, har varit att föreslå inrättandet av nya tingsdomartjänster, i samband varmed antalet icke-ordinarie domare nedbringas. Utredningen har, såsom ovan framhållits, vid utarbetandet av sitt förslag utgått från nu rådande organisatoriska förhållanden. Uppenbarligen är det emellertid av stor vikt, att en förstärkning av häradsrätterna sker i sådan form att den kan förvän- tas passa ihop med de organisatoriska förändringar, som kan förutses inom domstolsväsendet. Härvid träder framförallt frågan om rådhusrätternas förstatligande in i bilden. Rekryterings- och befordringssynpunkter måste även givas ett visst utrymme med hänsyn till det, oberoende av organisa- toriska förhållanden, alltid föreliggande samhällsintresset av en kvalitativt högtstående domarkår. De organisatoriska frågorna samt rekryterings- och befordringssynpunkterna är så intimt förknippade med varandra, att det icke är möjligt att behandla dem var för sig.

Utredningen vill först beröra de verkningar, som inrättandet av ett antal tingsdomartjänster kan förväntas få under tiden fram till ett eventuellt förstatligande av rådhusrätterna. Organisatoriska förändringar av större betydelse torde under denna tid icke vara att förvänta. Uppenbart är, att tillkomsten av nya tingsdomartjänster skulle motverka tendensen till höj- ning av genomsnittsåldern vid befordran till domartjänst i rådsklassen samt såtillvida förbättra befordringsläget. Vidare skulle antalet biträdande do- mare på fiskalsstadiet kunna nedbringas, vilket medför en förkortning av tiden fram till adjunktionen, också tydligen ett gynnsamt resultat. Det synes dock tveksamt, om förbättringar skulle inträda jämväl i fråga om befordran till hovrättsråd och tjänster över rådsklassen. Anledningen till denna tvek-

samhet är det förhållandet, att tingsdomartjänsterna hittills icke ansetts som slutposter i samma bemärkelse som t. ex. hovrättsrådstjänsterna, oak— tat dessa båda slag av tjänster i lönehänseende är likställda. Eftersom de som sökt tingsdomartjänst regelmässigt varit betydligt yngre till tjänsteåldern än de som sökt hovrättsrådstjänst samt antalet ordinarie tingsdomartj änster länge varit mycket obetydligt, kan ännu ej avgöras, om de som utnämnts till tingsdomare kommer att stanna på sina tjänster i samma utsträckning som de vilka utnämnts till hovrättsråd. Utredningen anser sig ha anledning antaga, att så ej kommer att bli fallet. Om emellertid innehavarna av tings- domartjänster i betydande utsträckning kommer att kvarstå som sökande till hovrättsrådstjänster och högre domartjänster, kommer tendensen till höjning av befordringsåldern till dessa tjänster alltjämt att bestå. Särskilt vad angår häradshövdingtjänsterna skulle en ytterligare höjning av utnäm— ningsåldern enligt utredningens mening vara olycklig. Så länge antalet tings- domartjänster är förhållandevis lågt, torde de emellertid icke ha någon mera betydande inverkan på befordringsgången i stort. Utredningen räknar med, att de 16 nya sådana tjänster utredningen ämnar föreslå, i nuvarande situa- tion kommer att inverka förmånligt på befordringsläget samt få en viss gynn— sam inverkan på rekryteringen.

Vid ett försök att betrakta frågan på längre sikt träder de organisatoriska frågorna i förgrunden. Utredningen vill då först erinra om att den histo- riskt betingade organisationen av häradsrätterna med en häradshövding, som i princip fullgör alla förekommande göromål med hjälp endast av nota- rier och biträdespersonal, under de senaste årtiondena i ett allt större antal domsagor fått vika för en organisation med flera självständigt arbetande befattningshavare. Den främste av dessa nytillkomna befattningshavare är tingsdomaren, vilken i princip har samma kvalifikationer som häradshöv— dingen och därför tilldelats arbetsuppgifter av samma svårighetsgrad som denne. En viss oklarhet råder dock i fråga om tingsdomarens ställning. Att den i viss mån måste vara beroende av häradshövdingen synes emellertid klart. Enligt föreskrift i domsagostadgan har tingsdomaren sålunda när— mast under häradshövdingen inseendet över personalen och arbetet i dom— sagan. Samma föreskrift gäller för tingssekreterare, om tingsdomare ej finnes. Full klarhet råder heller icke i fråga om tingsdomarens möjligheter att vinna befordran till häradshövding eller erhålla transport till hovrätts- rådstjänst. Hittillsvarande utveckling har icke visat, att de som valt att bli tingsdomare kommit i ett sämre läge än de av deras jämnåriga som kvar- stått i hovrättstjänst. Principen att den som blivit assessor i hovrätt i regel vinner befordran till häradshövding synes ha upprätthållits även i fråga om tingsdomarna. Trots det nu anförda har, alltsedan tingsdomarbefatt- ningarna började inrättas, tid efter annan försports en viss oro bland därav berörda befattningshavare, huruvida innehavare av tingsdomartjänst i befordringshänseende är jämställd med den som kvarstått i hovrätten. Nu

antydda oklarheter i fråga om tingsdomarens ställning inom domsagan och i befordringshänseende torde icke ha saknat betydelse för de svårigheter, som tidvis rätt att erhålla en god rekrytering till tingsdomartjänsterna.

De organisatoriska förändringar av underrätterna, som blir en följd av ett förstatligande av rådhusrätterna, kan medföra väsentliga förändringar i tingsdomarens ställning. Ett övertagande från statens sida av kostnaderna för rättsskipningen i städerna torde naturligen medföra, att den nuvarande uppdelningen på två skilda domarbanor med olika kompetenskrav och be- fordringsgång upphör. I detta sammanhang synes det därför vara av intresse att något diskutera även rådmännens nuvarande ställning. Deras arbetsupp- gifter skiftar i rådhusrätter av olika storlek. Sålunda har i de större stads- domstolarna de rådmän, som är ordförande på avdelning, arbetsuppgifter jämställda med en häradshövdings. I de mindre och i viss utsträckning även i de medelstora rådhusrätterna gäller en arbetsfördelning av innebörd, att de mera krävande arbetsuppgifterna är förbehållna borgmästaren. Även i andra hänseenden har rådmännen en annan ställning än tingsdomarna. Detta gäller såväl inom rådhusrätten som i befordringshänseende. Det beslu- tande organet i frågor rörande personal— och arbetsförhållanden inom råd- husrätten är borgmästaren och rådmännen gemensamt. Även om handha- vandet av dessa frågor i stor utsträckning delegeras till borgmästaren, torde det dock icke ur trivselsynpunkt sakna sin betydelse, att avgörandet är en gemensam angelägenhet. Skillnaden i befordringshänseende mellan rådmän- nen och tingsdomarna ligger däri, att de förra icke i samma utsträckning som tingsdomarna kan påräkna befordran till högre tjänst. Detta följer redan av det ringa antalet borgmästartjänster i förhållande till rådmanstjänsterna. Till borgmästare har för övrigt i stor utsträckning utsetts annan person än den som är rådman i samma rådhusrätt.

Möjligheterna till en god rekrytering av de framtida tjänster, som skall ersätta rådmän och tingsdomare, hänger intimt samman med den framtida utformningen av underrättsorganisationen. För denna kan tänkas flera oli- ka lösningar. Innan domförhetsreglerna är fastslagna, kan bestämda utta- landen om organisationen givetvis icke göras. När utredningen likväl i det följande något berör två olika lösningar, sker det främst för att belysa den betydelse domstolsväsendets framtida utformning har vid bedömandet av frågan om inrättande av nya domartjänster i dagens läge.

Ett alternativ till underrättsorganisation synes vara att behålla en råd- husrättsliknande domstol endast i de största städerna och i övrigt genom- gående ha domsagor av traditionell typ, i vissa fall bestående endast av stad. En sådan lösning måste ofrånkomligt leda till en väsentlig ökning av antalet tingsdomartjänster av i huvudsak nuvarande typ. Redan antalet sådana befattningshavare torde omöjliggöra någon företrädesrätt för dem vid befordran. En sannolik följd härav är att de svårigheter vid rekryte- ringen av tingsdomartjänsterna, som redan under nuvarande förhållanden förmärkts, kommer att accentueras.

Ett annat alternativ till underrättsorganisation synes vara att i större ut- sträckning skapa för stad och landsbygd gemensamma domstolar med flera ordinarie domare. Oavsett hur domförhetsreglerna i en dylik domstol kommer att gestaltas, synes där föreligga ökade möjligheter att mellan do- marna genomföra en rationell arbetsfördelning, eventuellt efter göromålens svårighetsgrad. I den antydda domstolsformen skulle erhållas en typ av domartjänster, som nära överensstämmer med de nuvarande rådmännens. Enligt vad erfarenheten ger vid handen föreligger icke svårigheter att vinna en god rekrytering till sådana tjänster. Domstolen skulle liksom de nu- varande rådhusrätterna kunna administreras av ett kollegialt organ. En dylik domstol blir även mindre beroende av tillfällig domarhjälp utifrån än de nuvarande häradsrätterna. Givetvis kommer med en lösning av detta slag ett stort antal domkretsar att återstå, vilka icke är av den storlek, att de kan bära upp en organisation av nu antydd omfattning. Från de synpunkter domarutredningen främst har att beakta synes det vara angeläget, att dessa domkretsar i regel icke göres större än att de egentliga domargöromålen kan skötas av en ordinarie domare, i en del fall kanske med biträde av en tings— sekreterare.

Sammanfattningsvis vill utredningen anföra följande. I nuvarande läge synes annan möjlighet till förstärkning av domarpersonalen i häradsrätterna icke föreligga än att inrätta nya tingsdomartjänster. Det måste emellertid stå klart, att en fortgående ökning av antalet tingsdomare med tiden leder till en situation, då det icke längre är möjligt att bereda samtliga trans- port till hovrättsrådstjänst eller befordran. Utredningen räknar dock icke med att denna situation skall behöva inträda under tiden fram till dess ett förstatligande av rådhusrätterna kommer till stånd, vare sig i fråga om nu- varande tingsdomartjänster eller de utredningen föreslår nyinrättade. I samband med statens övertagande av rådhusrätterna torde det emellertid bli nödvändigt att taga tjänsterna som tingsdomare och rådman under om- prövning.

Hovrättema. Principen att den väsentliga delen av den dömande verksam- heten bör utövas av ordinarie domare kan knappast sägas ha vunnit full tillämpning i hovrätterna. I dessas avgöranden deltager icke-ordinarie doma- re i mycket stor utsträckning — om också rätt starkt varierande de skilda hovrätterna emellan. Såsom framgår av bilaga 6 a var antalet icke-ordinarie domare, i genomsnitt för samtliga hovrätters avgöranden under år 1955, en- dast obetydligt lägre än antalet ordinarie domare. Detta förhållande beror i första hand på att hovrätternas ledamöter i stor utsträckning tas i anspråk för arbetsuppgifter utom domstolarna samt på det därmed sammanhäng- ande adjunktionssystemet, för vilket redogörelse tidigare lämnats.

I fråga om adjunktionstjänstgöringen gör sig två motsatta huvudsynpunk- ter gällande. Å ena sidan står principen om ordinarie domare, å andra sidan

intresset att genom adjunktion bereda möjlighet till utbildning och pröv- ning av domaraspiranterna. Vid den avvägning, som därigenom blir nöd- vändig, bör enligt utredningens mening beaktas, att hovrätterna med nuva- rande lagstiftning om fullföljd till Högsta domstolen i stor utsträckning i realiteten fungerar som slutinstans. Detta gör det särskilt angeläget, att hovrätternas dömande verksamhet i huvudsak utövas av ordinarie domare. En sådan ordning torde icke hindra, att adjunktion beredes i en omfattning, som tillgodoser utbildnings- och prövningsändamålen, även om särskilda åtgärder härför undantagsvis kan bli erforderliga.

Av det anförda torde framgå, att en förstärkning av hovrätternas dömande personal såvitt möjligt bör ha formen av en ökning av antalet ordinarie le- damöter, varvid samtidigt bör eftersträvas en minskning av antalet i hovrät- ternas avgöranden deltagande icke-ordinarie domare. Mot detta uttalande skulle möjligen kunna tänkas riktad den invändningen, att i olika samman- hang diskuterats en minskning av det domföra antalet ledamöter i hovrätt från nuvarande fyra till tre och att det med hänsyn därtill kunde möta betänkligheter att nu inrätta nya ordinarie tjänster. Häremot vill utred- ningen framhålla dels att en sådan minskning knappast torde ifrågakomma, så länge rådhusrätterna i viss utsträckning har en sammansättning med tre lagfarna ledamöter, och dels att en ändring av antydd art icke skulle minska det erforderliga antalet ordinarie hovrättsledamöter. På en hovrätts- avdelning om endast tre ledamöter torde man nämligen åtminstone i prin— cip få ställa det kravet, att samtliga ledamöter skall vara ordinarie.

För att markera kravet på att den dömande verksamheten även i hovrätt i huvudsak hör utövas av ordinarie domare har utredningen övervägt att föreslå en viss skärpning av de i 3 5 arbetsordningen för hovrätterna medde- lade bestämmelserna om avdelningarnas sammansättning. Syftet skulle vara, att i varje avgörande regelmässigt komme att deltaga minst två ordi- narie ledamöter. Stadgandet att minst tre av de i varje avgörande delta- gande ledamöterna om möjligt skall vara sådana domare eller hovrätts— assessorer borde därvid kvarstå. Emellertid torde personalsituationen åt— minstone i några hovrätter vara sådan, att den antydda skärpningen skulle vålla svårigheter. Även om ett genomförande av utredningens förslag till ledamotsorganisation skulle förbättra läget, kan under en övergångstid behovet av extra ledamöter och vikarier för avarbetande av arbetsbalansen komma att visa sig tämligen stort. Utredningen anser sig därför i detta sam— manhang endast kunna betona angelägenheten av att undantag från bestäm- melserna om avdelningarnas sammansättning förekommer blott i den mån så oundgängligen erfordras. Särskilt synes böra undvikas en sammansätt- ning med — förutom ordföranden — tre adjungerade fiskaler. Utredningen är emellertid medveten om att förutsättningen för att hovrätterna skall kunna ordna tillfredsställande sammansättningar är, att ledamotsorgani— sationen innehåller ett tillräckligt antal ordinarie tjänster. Dessa kan där-

vidlag icke ersättas av extra ledamotsbefattningar eller partiella ledig— heter.

Utredningen har övervägt, huruvida behovet av ledamöter i hovrätterna skulle kunna minskas genom överföring av arbetsuppgifter från ledamö- terna till andra befattningshavare, närmast fiskalerna. De möjligheter som arbetsordningen för hovrätterna erbjuder i detta avseende torde i stort sett ha utnyttjats. Någon ytterligare överflyttning har utredningen icke funnit lämplig eller möjlig att föreslå.

För utredningen har alltså återstått att bedöma hovrätternas ledamotsbe- hov med utgångspunkt från nuvarande arbetsuppgifter och organisation. Om antalet ledamöter ökas i erforderlig grad, bör emellertid ledamöternas partiella ledigheter icke behöva ha större omfattning än som kan anses vara normalt för arbetets jämna gång på avdelningarna. Detta torde åtminstone i några hovrätter medföra en minskning av antalet fiskaler, som erfordras som vikarier vid sådana ledigheter. Den ökning av ledamotsantalet, som ut- redningen kommer att föreslå, innebär därför till en del endast, att de nämnda vikariaten utbytes mot fasta ledamotstjänster, sålunda en rent skenbar ökning av antalet domare. Att den ökade arbetsmängden även krä- ver en viss reell ökning av ledamotsantalet torde dock vara klart.

I detta sammanhang vill utredningen erinra om de överväganden, som vid skilda tillfällen förekommit rörande det lämpliga antalet hovrätter och om dessas domkretsar. Vid inrättandet av hovrätten för Västra Sverige övervägdes sålunda att tillföra denna hovrätt det i Svea hovrätts domkrets ingående Värmlands län. Vidare berördes i Kungl. propositionen nr 118 vid 1943 års riksdag i samband med förslag om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland även möjligheten att härutöver uppdela Svea hovrätt. Den 7 mars 1952 tillkallade Kungl. Maj:t f. d. expeditionschefen C.-G. Bruno att såsom sakkunnig verkställa en översyn av gällande bestämmelser om hov- rätternas domkretsar. Utredningsmannen, som den 30 september samma år avgav en promemoria ang. ändrad domkretsindelning för Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland, förklarade i promemorian att han begränsat utredningen att tillsvidare avse allenast spörsmål om reglering av domkret- sarna mellan dels de båda sistnämnda hovrätterna och dels de båda norr- ländska hovrätterna inbördes. Med hänsyn bland annat till den storlek Svea hovrätts personalorganisation numera erhållit är det enligt domarutred- ningens mening önskvärt, att översynen rörande hovrätternas domkretsar fullföljes.

Frågan om det erforderliga antalet fiskaler och fiskalsaspiranter i hov- rätterna kommer att av utredningen upptagas till behandling under det fort- satta arbetet.

Utredningens förslag till förstärkning av domarorganisationen

H äradsrätterna

Utredningens beräkningsgrunder Från de utgångspunkter, som angivits i föregående kapitel, har utred- ningen genomgått domsagornas behov av biträdande domare av olika slag. Då förutsättningar att inrätta nya särskilda inskrivningsavdelningar som tidigare nämnts visat sig icke föreligga, har valet — i den mån behovet icke ansetts kunna tillgodoses genom mera tillfällig förstärkning av domarperso- . nalen -— stått mellan tingsdomar— och tingssekreterartjänst. Utredningens ; måttstock har härvid varit, att den biträdande domaren bör vara tingsdo— mare, om han huvudsakligen sysslar med egentliga domargöromål, men eljest tingssekreterare. Bland annat för att nedbringa antalet tingssekrete- rare har utredningen särskilt haft sin uppmärksamhet riktad på möjlighe- ten och lämpligheten att låta en biträdande domare på ett eller annat sätt 1 vara gemensam för flera domsagor. *

Beräkningen av behovet av biträdande domare kan uppenbarligen icke ske enbart på grundval av siffermässiga fakta utan måste i viss mån bli en mera fri bedömningsfråga. Som hjälpmedel har utredningen emellertid använt en del särskilt inhämtade eller eljest tillgängliga statistiska upp— gifter.

I första hand har utredningen använt den av hovrättspresidenten Ivar Wieslander och f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström i den tidigare om— nämnda promemorian framlagda metoden för beräkning av domsagornas arbetsbörda och personalbehov. Denna metod bygger på ett av häradshöv- dingen Gunnar Carlesjö avgivet förslag till normer för en sådan beräkning samt innebär, att olika grupper mål och ärenden åsättes viss poäng per mål eller ärende. Gruppindelningen och poängsättningen sker efter göro- målens mer eller mindre kvalificerade beskaffenhet och det arbete de kräver. Genom multiplicering av antalet mål och ärenden inom varje grupp med respektive poängtal och sammanläggning av de olika produkttalen er- håller man vissa jämförelsetal för hela arbetsbördan i en domsaga. Materia- let hämtas ur arbetsredogörelser och andra statistiska uppgifter från dom— sagorna.

Wieslander—Siljeströms metod medger beräkning av tre olika jämförel- setal alltefter ändamålet med jämförelsen. Sålunda avser jämförelsetal

4 KAPITLET 1 l 1 |

I att ge ledning vid bedömningen av det erforderliga antalet domare — dock icke särskild inskrivningsdomare — i en domsaga. Erfarenhetsmäs- sigt har man därvid beräknat, att behov av biträdande domare i regel före- ligger, om poängsiffran överstiger 2 500. En poängsiffra på över 5 000 tyder på behov av två biträdande domare, o. s. v. Vid poängsättningen medräknas dels alla egentliga domargöromål och dels så stor del av övriga göromål som häradshövdingen i en domsaga utan biträdande domare regelmässigt själv utför. Därvid har beräknats, att häradshövdingen i en sådan domsaga själv är konkursdomare samt handlägger en femtedel av inskrivningsären- dena och halva antalet sammanläggningsärenden och övriga ägodelnings- ärenden.

Jämförelsetal II är avsett som underlag vid avgörandet, om den eller de biträdande domare som enligt jämförelsetal I erfordras bör vara tingsdoma- re eller tingssekreterare. Erfordras en biträdande domare, tyder en poäng— siffra om minst 3 300 enligt jämförelsenorm II på att den biträdande doma— ren bör vara tingsdomare. Om två biträdande domare erfordras, bör åt- minstone den ene alltid vara tingsdomare. Är poängsiffran enligt jämförelse— norm II minst 5 800, tyder detta på att båda de biträdande domarna bör vara tingsdomare. I domsaga med tre biträdande domare är motsvarande siffra 8 300. Om särskild inskrivningsavdelning finns, höjes talen 3 300, 5 800 och 8300 till respektive 3 800, 6 300 och 8 800. Poängberäkningen enligt jäm- förelsenorm II grundar sig endast på förekomsten av egentliga domargöro- mål. Skillnaden tingsdomare—tingssekreterare sammanhänger med det förhållandet, att enligt domsagostadgan egentliga domargöromål i större utsträckning får anförtros åt tingsdomare än åt tingssekreterare. En tings- domare bör i princip ha lika stor mängd sådana göromål som häradshöv- dingen, medan en tingssekreterare i regel bör övertaga högst en fjärdedel av häradshövdingens arbete med mål och ärenden i häradsrätten. Om sär- skild inskrivningsavdelning finns, måste dock tingssekreteraren anförtros större mängd egentliga domargöromål, eftersom han då icke sysselsättes med inskrivningsärenden.

Jämförelsetalet III avser behovet av tingsnotarier och icke rättsbildade biträden. För utredningens arbete saknar detta tal betydelse.

Redogörelsen för poängvärdena kan sammanfattas i följande schema.

Jämförelsetal I Aägäatigr' Jämförelsetal II Fortååpitriilggpsåektliågåcågienare Högst 2 500 — _ 2 500—5 000 1 Högst 3 300 Tingssekreterare 2 500—5 000 1 Minst 3 300 Tingsdomare 5 OOO—7 500 2 Högst 5 800 Tingsd. + tingssekr. 5 OOO—7 500 2 Minst 5 800 2 tingsdomare 7 500—10 000 3 Högst 8 300 2 tingsd. + 1 tingssekr. 7 500—10 000 3 Minst 8 300 3 tingsdomare

Anm. Poängsiffrorna i kolumnen för jämförelsetal II skall ökas med 500 för domsaga med särskild inskrivningsavdelning.

De sakkunniga som utarbetat poängsystemet framhåller själva, att poängsiffrorna icke alltid kan tillmätas avgörande betydelse vid bedöm- ningen av arbetsbörda och personalbehov utan att viss hänsyn måste tas också till erfarenhetsmässiga slutsatser. Bland förhållanden, som kan föranleda till annat bedömande än poängsiffrorna ger vid handen, nämnes stora avstånd till tingsplatser och andra förrättningsställen, besvärliga fas- tighetsförhållanden, närbelägenhet till storstad, förefintligheten av mycket livliga trafikleder, svårare och mera invecklade mål än de i allmänhet förekommande etc. Under remissbehandlingen underströks starkt vansklig- heten med poängbedömningen.

Utredningen vill betona svårigheten att enbart på grundval av poängsätt- ningen bedöma personalbehovet, detta i all synnerhet som skilda förfaranden i en del processuella hänseenden i icke oväsentlig grad kan påverka poäng- resultatet. I fråga 0111 jämförelsetal I kan vidare påpekas, att en viss ytterli- gare förskjutning från häradshövding till tingsnotarier i fråga om hand— läggningen av icke kvalificerade domargöromål torde ha skett de senaste åren. Som utgångspunkt och vägledning vid nämnda bedömning torde emellertid både jämförelsetal I och II, särskilt det sistnämnda, vara av visst värde.

Utredningen har vidare haft tillgång till statistiska uppgifter, som sedan år 1953 inom justitiedepartementet sammanställts rörande antalet av häradsrätterna avgjorda mål med bortseende från sådana, som i regel krä- ver endast förhållandevis obetydligt arbete. Uppgifterna grundas på sär- skilda, kvartalsvis insända rapporter från domsagorna. De mål som med- räknas är tvistemål, som avgjorts efter förhandling av något slag, brottmål med undantag i stort sett för mål, som omfattas av tingsnotariernas behö- righet, mål och ärenden, som avgjorts av ägodelningsrätt, samt expropria- tionsmål. Eftersom brottmålen i regel kräver mindre arbete för domaren än tvistemålen, har också förhållandet mellan dessa båda huvudgrupper anmärkts.

Härutöver har utredningen under hand kunnat tillgodogöra sig statens organisationsnämnds erfarenheter vid dess undersökningar rörande växling- arna i arbetsvolymen i domsagorna.

Såväl Wieslander—Siljeströms poängsystem som de inom justitiedepar- tementet sammanställda uppgifterna rörande avgjorda mål ger uttryck för den arbetsmängd, som medhunnits i en domsaga under ett visst är. Detta beror på att poängsättning eller annan klassificering är lättare att genom- föra, när målen avgjorts än redan när de inkommer. För bedömningen av personalbehovet är emellertid den inkommande arbetsmängden tydligen främst avgörande. De erhållna siffrorna måste därför kompletteras med upp- gift, huruvida ökning eller minskning under året skett av arbetsbalansen, alltså antalet inkomna men icke avgjorda mål. Utredningen har därför även sammanställt uppgifter härom.

Poängsiffrorna enligt Wieslander—Siljeströms beräkningsmetod samt balanssiffrorna återfinnes i bilaga 1. Uppgifterna avser tiden fr. o. m. är 1952, då tillströmningen av mål och ärenden till häradsrätterna kraftigt började öka.

För att vinna ytterligare material för bedömningen av personalbehovet, särskilt för valet mellan tingsdomare och tingssekreterare i de domsagor där biträdande domare erfordras, har utredningen inhämtat uppgifter om tingssekreterarnas huvudsakliga göromål åren 1952—1955 samt motsva- rande uppgifter för de fiskalskompetenta biträdena i domsagor, som haft sådant biträde i icke alltför obetydlig utsträckning. Därvid har utred- ningen förutsatt, att en tingssekreterare i regel icke bör hålla mera än sam- manlagt omkring 15 ting med häradsrätten samt eventuella sammanträden med ägodelningsrätten och expropriationsdomstolen per år. En normal arbetsbörda för en tingsdomare har beräknats omfatta ungefär 30 sådana ting eller sammanträden om året.

Givetvis är antalet ting eller sammanträden en ganska osäker beräknings- grund, eftersom den arbetsmängd som motsvarar varje ting eller samman- träde av olika skäl kan variera väsentligt. Som ett komplement till övrig statistik synes dock de nu ifrågavarande uppgifterna ha ett visst intresse. Visar det sig t. ex., att häradshövdingen själv medhinner så stor del av den dömande verksamheten, att den biträdande domaren behöver hålla endast så många ting eller sammanträden som normalt belöper på en tingssekre- terare, kan detta vara ett tecken på att tingsdomartjänst icke erfordras, även om vissa övriga siffror skulle tyda på behov av sådan tjänst.

Som förut nämnts måste hänsyn tagas även till omständigheter, som icke redovisas i_poängsiffrorna men ändå är av betydelse för personalbehovet. Upplysningar om sådana omständigheter har inhämtats från domsagorna i den mån de ej varit kända för utredningen. Särskilt har beaktats den tids- spillan som i vissa domsagor orsakas av långa eller ofta återkommande tingsresor, särskilt invecklade fastighetsförhållanden samt närheten till större städer med därav ofta följande mera invecklade brottmål. En sådan omständighet som exempelvis befintligheten av större trafikleder åter- speglar sig däremot i poängsiffrorna.

Givetvis måste varje bedömning av personalbehov vara vansklig, i synner- het som skilda befattningshavares arbetsförmåga kan variera i hög grad. Till sådana variationer har utredningen i stort sett ej tagit hänsyn. Möjligen har de i något eller några fall medfört, att en eljest behövlig personalför- stärkning åtminstone tills vidare ansetts kunna undvikas.

Tingsdomare I rättsvårdens intresse anses det allmänt vara av vikt, att domarna till- erkännes en såvitt möjligt oberoende ställning. Med denna uppfattning sam- manhänger principen, att en ordinarie domare icke är skyldig att under-

kasta sig förflyttning till annan tjänst. En sådan skyldighet föreligger blott om förflyttningen påkallas av organisatoriska skäl. Ett uttryck för den nämnda uppfattningen är också, att en ordinarie domare icke kan åläggas att ens tillfälligtvis tjänstgöra å annan tjänst än den han innehar. En tingsdomare är sålunda enligt gällande regler skyldig att tjänstgöra endast i den domsaga, i vilken hans tjänst är inrättad.

Några delade meningar torde icke råda om angelägenheten av att doma- rens oberoende ställning bevaras. Emellertid synes en ordning, enligt vilken en tingsdomare ålägges att utöva dömande verksamhet i mer än en domsaga, kunna utformas så, att några betänkligheter ej behöver möta med hänsyn till kravet på oberoende. En given förutsättning härför är, att tingsdomaren erhåller en fast stationeringsort, som icke kan ändras under andra förut- sättningar än som i allmänhet gäller för ordinarie domares förflyttnings- skyldighet. Vidare torde kunna fordras, att han erhåller arbetsuppgifter, som åtminstone i huvudsak bestämmes för en icke alltför kort tidsperiod åt gången. Han bör alltså exempelvis icke kunna användas för att möta en rad hastigt uppkommande behov av tillfälliga förstärkningar i ett flertal domsagor. Överhuvud bör eftersträvas, att han i fråga om möjligheten att planera och ordna sitt arbete blir jämställd med övriga ordinarie under- rättsdomare.

Vid genomgången av domsagornas behov av biträdande domare har ut- redningen i första hand undersökt möjligheten att genomföra den från rättsskipningens synpunkt erforderliga förstärkningen av häradsrätternas domarpersonal genom att inrätta ytterligare tingsdomartjänster av nuva- rande typ. Därvid har utredningen funnit, att i vissa domsagor stadigvarande behov av en ny tingsdomartjänst får anses föreligga. På denna väg har dock den erforderliga förstärkningen icke helt kunnat ernås. Särskilt i syfte att undvika eller i vart fall begränsa en eljest påkallad ökning av antalet icke- ordinarie tjänster (tingssekreterartjänster) har utredningen därför även undersökt den i direktiven antydda utvägen att inrätta tingsdomartjänster, medförande skyldighet för innehavaren att biträda som domare, förutom i den domsaga i vilken tjänsten är inrättad, jämväl i annan domsaga med samma eller närbeläget tingsställe. En sådan tingsdomartjänst ersätter i fråga om de egentliga domargöromålen åtminstone i huvudsak två tjänster på fiskalsstadiet. Denna utväg har i en del fall funnits ändamålsenlig.

Det anförda kan synas leda till slutsatsen, att i vissa domsagor tings- domartjänst av nuvarande karaktär bör inrättas, medan i andra domsagor åter tingsdomartjänst med den nämnda vidsträcktare tjänstgöringsskyldig- heten bör komma till stånd. Enligt utredningens mening framstår det emel- lertid av flera skäl som föga önskvärt, att tingsdomartjänsterna på detta sätt differentieras. Sålunda kunde lätt den uppfattningen vinna insteg, att de tjänster som förenats med den vidsträcktare tjänstgöringsskyldigheten på något sätt vore av lägre valör än övriga tjänster, vilket kunde ogynnsamt

påverka rekryteringen. Man torde ej heller kunna bortse från risken, att domsagoregleringar, inkorporeringar eller andra icke nu förutsedda förhål- landen i en framtid kan medföra, att en tingsdomare icke längre blir syssel— satt med egentliga domargöromål i den omfattning han skulle kunna med- hinna. I en dylik situation torde visserligen möjlighet föreligga att under åberopande av organisatoriska skäl förflytta vederbörande till annan dom- saga. Emellertid skulle det understundom kunna vara lämpligare, att tings- domaren kvarstannade i domsagan men i viss utsträckning toges i anspråk för tjänstgöring även i en närbelägen domsaga, där ett varaktigt men täm- ligen begränsat behov förelåge av biträdande domare.

Överhuvud synes det med nuvarande domsagoindelning vara nödvändigt med en större smidighet i organisationen, om tingsdomartjänsternas antal skall ökas i någon högre grad. Ur denna synpunkt skulle det tydligen vara en fördel att förena samtliga tingsdomartjänster med den vidsträcktare tjänstgöringsskyldigheten. Huruvida denna skyldighet i det enskilda fallet skall uttagas eller ej, får bero på de aktuella arbetsförhållandena i de be— rörda domsagorna. I vissa av de domsagor, där utredningen ämnar föreslå ny tingsdomartjänst, är det uppenbart att, såvitt nu kan bedömas, någon tjänstgöring i annan domsaga icke kan ifrågakomma. I andra domsagor däremot har utredningen räknat med att tingsdomaren redan från början skall tas i anspråk för tjänstgöring även i närliggande domsaga. Beträf- fande redan befintliga tingsdomartjänster kan den vidsträcktare tjänst- göringsskyldigheten givetvis föreskrivas endast i den mån de nuvarande innehavarna avgår.

Mot den föreslagna anordningen kan den invändningen tänkas riktad, att tingsdomartjänsterna skulle bli mindre eftersökta på grund av skyldigheten att tjänstgöra även utanför stationeringsdomsagan. Att märka är emellertid, att denna skyldighet icke kan medföra någon ändring i tingsdomarens bostadsort och ej heller i arten av hans arbetsuppgifter. Under sådana om- ständigheter torde den ifrågavarande skyldigheten icke kunna vålla några väsentliga svårigheter vid rekryteringen.

Även om samtliga tingsdomartjänster, som inrättas i skilda domsagor, förenas med skyldighet för innehavaren att tjänstgöra, förutom i statione- ringsdomsagan, jämväl i annan närbelägen domsaga, synes emellertid icke den önskvärda smidigheten uppnås. Det finns nämligen i en del domsagor ett varaktigt, ehuru till omfattningen tämligen begränsat behov av biträde i fråga om den dömande verksamheten, vilket behov icke lämpligen kan tillgodoses genom en för två närbelägna domsagor avsedd tingsdomar- tjänst. Utredningen föreslår därför en ny typ av tingsdomartjänster med stationeringsort i hovrättsstaden men utan anknytning till någon särskild domsaga. Tingsdomarens uppgift skulle vara att efter en av hovrätten för viss tidsperiod fastställd plan biträda med domargöromål i domsagor inom hovrättens domkrets. En sådan tingsdomartjänst kan beräknas tillgodose

ett begränsat behov av biträde med egentliga domargöromål i två å tre domsagor. Särskilt om, såsom utredningen föreslår, hovrättsstaden blir stationeringsort för tingsdomaren, torde det knappast vara anledning att befara några svårigheter att besätta en dylik för hovrättens hela domkrets gemensam tingsdomartjänst med kvalificerad sökande.

Tingsdomartjänster, inrättade i viss domsaga

I domsaga, där en eller undantagsvis flera tingsdomartjänster erfordras för domsagans eget behov, blir tjänstgöringsförhållandena i princip desamma som för nuvarande tingsdomare. Om det däremot blir aktuellt att uttaga den föreslagna skyldigheten att tjänstgöra även i annan domsaga än den, vari tjänsten är inrättad, blir situationen givetvis delvis annorlunda. Förut- sättningarna för att en sådan anordning med tjänstgöring för en tings- domare i två domsagor skall vara lämplig är åtminstone i regel dels att de egentliga domargöromålen i en domsaga är av den omfattningen, att den del därav som icke kan medhinnas av häradshövdingen är väl stor för en biträdande domare på fiskalsstadiet (tingssekreterare) utan att dock till- fullo motivera en tingsdomartjänst enbart för den ifrågavarande domsagan, och dels att det i en närbelägen domsaga finns ett tämligen begränsat men varaktigt behov av biträde för den dömande verksamheten. Som ett typfall kan anföras följande. Häradshövdingen i domsagan A behöver befrielse från genomsnittligt två tingsdagar per fyraveckorsperiod. Detta innebär väl myc- ket dömande verksamhet för en tingssekreterare men motiverar knappast tillfullo en tingsdomartjänst. I den närbelägna domsagan B behöver härads- hövdingen befrielse från genomsnittligt en tingsdag per fyraveckorsperiod. I och för sig skulle detta kunna motivera en tingssekreterartjänst i dom- sagan B. Med hänsyn till principen, att den väsentliga delen av den dömande verksamheten bör utövas av ordinarie domare, samt önskemålet att av rekryteringsskäl undvika en ökning av antalet tingssekreterare synes i ett sådant fall en lämplig utväg kunna vara att inrätta en tingsdomartj änst, som tillgodoser behovet av biträdande domare i båda domsagorna.

Om en tingsdomartjänst på detta sätt är avsedd för två domsagor, kan det förefalla naturligt, att tjänsten även formellt inrättas för båda dom- sagorna. Emellertid kan förhållandena i ett fall som det anförda tämligen lätt förändras i sådan grad, att underlaget för anordningen försvinner. Om- fattningen av de egentliga domargöromålen i domsagan B kanske t. ex. an- tingen minskar så, att behovet av biträdande domare upphör, eller ökar därhän, att en biträdande domare erfordras uteslutande för domsagans behov. Under tiden har måhända i en annan domsaga, C, som också ligger i närheten av domsagan A, uppkommit ett begränsat behov av biträdande domare. Det blir då ett önskemål, att tingsdomaren i stället tjänstgör i dom- sagorna A och C.

En lämplig utväg synes vara att inrätta tingsdomartjänsten i den ena domsagan, regelmässigt den större, A, samt förena tjänsten med skyldighet att biträda som domare i annan närbelägen domsaga. Stationeringsorten, som då blir kansliorten i domsagan A, bör som tidigare nämnts icke kunna ändras under andra förutsättningar än som gäller för förflyttning av or- dinarie domare. Däremot bör skyldigheten att tjänstgöra även i annan domsaga lättare kunna lämpas efter förhållandena. Skulle det efter en tid visa sig önskvärt, att denna skyldighet uttages i domsagan C i stället för i domsagan B, kan detta önskemål utan formella svårigheter tillgodoses. På så sätt erhåller organisationen en viss smidighet, som torde vara nöd— vändig vid tjänster av ifrågavarande slag.

Vissa garantier mot alltför täta ombyten av domsaga, i vilken den ut- sträckta tjänstgöringsskyldigheten uttages — i det följande benämnd bi- domsagan — synes emellertid vara erforderliga. Eljest kunde nämnda skyldighet utnyttjas exempelvis så, att tingsdomaren först finge avarbeta en arbetsbalans i domsagan B, därefter i domsagan C, etc. En sådan ord- ning skulle knappast bidraga till att göra tjänsterna eftersökta. Ombyte av bidomsaga bör enligt utredningens mening företagas endast om arbetsför- hållandena väsentligt ändrats. För att markera ombytets karaktär av undan- tagsföreteelse, som förutsätter särskilda skäl, föreslår utredningen, att av- görandet i sådana frågor icke skall tillkomma hovrätten utan läggas i Kungl. Maj:ts hand. Däremot bör hovrätten naturligen bestämma, i vilken utsträck— ning tingsdomaren skall tjänstgöra i bidomsagan. I detta avseende kan ändringar behöva göras något oftare alltefter växlingarna i arbetsförhål— landena i de båda domsagorna. En viss stabilitet synes emellertid av hänsyn till arbetstrivseln och planläggningen av arbetet erforderlig även härvidlag.

Tidigare har bidomsagan omnämnts som en >>närbelägen>> domsaga. Detta uttryck är tämligen vagt. Vad som avses är mindre det geografiska grann- skapet --— i så fall vore uttrycket »angränsande» domsaga måhända lämp- ligare —- utan främst konununikationsmöjligheterna till bidomsagans kansli och tingsställen. Då kravet på tillfredsställande kommunikationer är svårt att närmare precisera men under alla förhållanden får anses ligga i sakens natur, torde det icke vara nödvändigt att ge någon särskild regel som garanti i detta hänseende. En tingsdomare .bör dock icke tjänstgöra i två domsagor under skilda hovrätter.

Det förda resonemanget leder till den slutsatsen, att fullmakt för tings- domare bör avse tjänst i viss domsaga men dessutom innehålla föreskrift av innebörd, att med tjänsten är förenad skyldighet att efter hovrättens bestämmande utföra domargöromål även i annan, av Kungl. Maj:t angiven domsaga inom hovrättens domkrets.

Som en normal fördelning av tingsdomarens tjänstgöringsskyldighet har ovan angivits två tingsdagar i den större och en tingsdag i den mindre domsagan, räknat per fyraveckorsperiod. Detta innebär sammanlagt ungefär

30 tingsdagar om året. Vidare synes det lämpligt att, där särskild inskriv- ningsavdelning icke undantagsvis är inrättad, tingsdomaren förordnas till inskrivningsdomare i den domsaga, där han har sin huvudsakliga tjänst- göring och på vars kansliort han vanligen är bosatt. Däremot torde det i all- mänhet ej vara lämpligt, att han är inskrivningsdomare även i bidomsagan, åtminstone ej om de båda domsagorna har skilda kansliorter. En inskriv- ningsdomare bör ju i regel vara anträffbar på kansliet. Motsvarande torde gälla om konkursdomarskapet.

En fast arbetsfördelning mellan häradshövding och tingsdomare synes särskilt önskvärd i fall, där tingsdomaren tjänstgör i mer än en domsaga, eftersom en viss risk annars kan föreligga, att tingsdomaren erhåller en påfrestande mellanställning. Om arbetsfördelningen i bidomsagan sker regionalt, så att tingsdomaren får hand om mål och ärenden från en viss del av domsagan, vinnes i någon mån samma resultat som vid en domsago- reglering. En annan möjlighet är att fördela målen genom lottning. Huru- vida tingsdomaren endast bör handlägga brottmål i bidomsagan eller även tvistemål med därav föranledda förberedelsesammanträden torde få be- dömas efter lämplighetsskäl i varje särskilt fall.

Fördelarna med tingsdomartjänster, som på detta sätt tillgodoser två domsagor, är dels att den dömande verksamheten i ökad utsträckning om- händerhas av ordinarie, färdigutbildade domare och dels att antalet be- gynnelsetjänster nedbringas. Utredningen har emellertid klart för sig, att vissa nackdelar och svårigheter jämväl blir följden. För tingsdomaren kom- mer väl anordningen med två skilda arbetsplatser att medföra tidsförluster, som åtminstone i någon mån minskar det samlade arbetsresultatet. Olägen- heter kan också uppkomma genom att handlingarna i målen från bidom- sagan förvaras å skilda orter, vilket bland annat torde medföra tidsutdräkt vid växling av partsinlagor samt svårigheter för parterna eller deras ombud att ta del av akterna. Vid en avvägning mellan fördelar och olägenheter finner utredningen emellertid fördelarna avgjort större än olägenheterna.

Domsagor, i vilka tingsdomartjänst föreslås inrättad. Utredningen har icke funnit möjligt att föreslå indragning av någon av de nuvarande 24 tingsdomartjänsterna. Utöver dessa har utredningen funnit behov föreligga av en sådan tjänst i envar av 12 domsagor, nämligen i Solna domsaga, i Oppunda och Villåttinge domsaga, i Mellansysslets domsaga med tjänstgö- ring tillsvidare även i Östersysslets domsaga, i Västernärkes domsaga, i Brå- bygdens och Finspånga läns domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Linköpings domsaga, i Bräkne och Karlshamns domsaga, i Torna och Bara domsaga, i Medelpads västra domsaga, i Ångermanlands mellersta domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Ångermanlands västra dom- saga, i Piteå domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Luleå domsaga,

i sistnämnda domsaga samt i Kalix domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Torneå domsaga.

Utöver de nämnda 12 nya tingsdomartjänsterna räknar utredningen med en ytterligare sådan tjänst i Södertörns domsaga. Beträffande denna dom- saga har riksdagen anslutit sig till ett av Kungl. Maj :t i årets statsverkspro- positionen framlagt förslag om delning av domsagan senast den 1 januari 1958. Delningen skall äga rum på så sätt, att en del av domsagan utbrytes och bildar en ny domsaga, benämnd Svartlösa domsaga. Förslag till per- sonalorganisation i de båda genom delningen uppkommande domsagorna har ännu icke förelagts riksdagen. Chefen för justitiedepartementet förkla- rar emellertid i statsverkspropositionen (andra huvudtiteln s. 49), att han preliminärt godtager ett av Svea hovrätt upprättat förslag. Detta innefattar i fråga om biträdande domare en tingsdomare och en tingssekreterare i Svartlösa domsaga samt två tingsdomare och en särskild inskrivningsdomare i den efter utbrytningen kvarstående delen av Södertörns domsaga. F. n. finns i Södertörns domsaga två tingsdomare och en särskild inskrivnings— domare ävensom två fiskalskompetenta biträden hela året.

Därest domarutredningens förslag skulle föranleda, att ett antal nya tingsdomartjänster inrättas den 1 juli 1957, uppkommer frågan om Söder- törns domsaga redan då bör erhålla den nya tingsdomartjänst, som i enlig- het med vad nyss angivits funnits erforderlig. Under förutsättning att till- räcklig arbetskraft av mera tillfällig natur fortfarande kan tillhandahållas domsagan av hovrätten, skulle måhända utan mera betydande olägenheter för rättsskipningen kunna anstå till den 1 januari 1958 med inrättandet av den nya tingsdomartjänsten. Eftersom denna i vart fall torde vara ofrån- komlig, har utredningen emellertid i sitt förslag som ovan nämnts medräk- nat densamma. Om den tillsätts före domsagans delning, synes i samband med tillsättningen böra anges, att den är avsedd att vid delningen överföras till Svartlösa domsaga.

En uppställning över de ovan angivna nya tingsdomartjänsterna lämnas i bilaga 13 (Föreslagna tjänster som biträdande domare).

Utredningen redovisar i det närmast följande de omständigheter, som främst varit avgörande vid bedömningen av behovet av tingsdomartjänst i de särskilda domsagorna. I fråga om det statistiska underlaget för bedöm- ningen hänvisar utredningen härvid i första hand till uppgifterna i bilaga 1. Vid studiet av Wieslander—Siljeströms jämförelsetal bör ihågkommas, att jämförelsetalen avser den arbetsmängd som faktiskt medhunnits men att personalbehovet är beroende av den inkommande mängden mål och åren- den. En ökning av arbetsbalansen, som ju innebär att en mindre arbets- mängd medhunnits än som motsvarar vad som inkommit, tyder därför på att personalbehovet är större än vad jämförelsetalen utvisar. De poäng-

siffror som nedan anföres avser, om ej annat anges, Wieslander—Siljeströms jämförelsetal I och II för åren 1952—1955.

Solna domsaga ( kansliort Stockholm). Nuvarande biträdande domare: En tingsdomare jämte ett fiskalskompetent biträde hela året. Poängsiffrorna tyder för de båda sista åren, isynnerhet år 1955, klart på behov av två tings- domare. Det fiskalskompetenta biträdet, som tidvis funnits i domsagan sedan år 1952 och stadigvarande tillhandahållits från och med den 1 januari 1955, sysselsattes under år 1955 i stort sett endast med egentliga domar- göromål samt höll 31 ting med häradsrätten. Trots detta steg häradsrättens arbetsbalans under året från 109 till 140 mål. Då domsagan utgöres av Solna stad, som befinner sig i stark utveckling, måste man räkna med en fortsatt ökning av arbetsmängden. Någon tvekan torde därför icke kunna råda om behovet att utbyta det fiskalskompetenta biträdet mot en tings- domare. Härutöver torde erfordras viss tillfällig förstärkning, särskilt för avarbetande av arbetsbalansen. Skulle måltillströmningen fortsätta att öka, vilket som nämnts är sannolikt, torde frågan om ytterligare en biträdande domare tämligen snart bli aktuell.

Förslag: Anordningen med ett fiskalskompetent biträde utbytes mot en tingsdomartjänst.

Oppunda och Villåttinge domsaga (kansliort Katrineholm). I domsagan finns tingssekreterare. Poängsiffrorna ger icke klart utslag för en tings- domartjänst. Arbetsbalansen, som minskades under år 1954, steg emellertid kraftigt under år 1955 trots att även den avverkade arbetsmängden ökades detta år, om också obetydligt. Enligt inhämtade uppgifter har balansen fort- satt att stiga under första halvåret 1956. Tingssekreteraren höll åren 1952f1955 respektive 24, 32, 29 och 34 ting med häradsrätten, vilka antal snarare motsvarar vad som bör ankomma på en tingsdomare. Antalet ordi- narie tingsdagar i domsagan är åtta per fyraveckorsperiod, varjämte en de] extra ting hålles. Enligt häradshövdingens beräkning åtgår 9/10 av tings- sekreterarens arbetstid för egentliga domargöromål. Härmed samman- hänger tydligen, att tingssekreteraren hållit ett jämförelsevis litet antal in- skrivningsdagar under åren 1952—1955, nämligen respektive 14, 15, 12 och 11. Häradshövdingen har för utredningen som sin mening uttalat, att tings- sekreterartjänsten bör utbytas mot en tingsdomartjänst, samt har bland annat framhållit det stora antalet tingsdagar, som erfordras i domsagan.

Utredningen har, främst med hänsyn till det stora antalet tingsdagar i domsagan, kommit till den slutsatsen, att en tingsdomare i denna domsaga icke skulle medhinna någon verksamhet även i annan domsaga.

Förslag: Tingssekreterartjänsten utbytes mot en tingsdomartjänst. Mellansysslets domsaga (kansliort Karlstad). Domsagan har från och med år 1954 fiskalskompetent biträde större delen av året. Hela budgetåret 1955/56 fanns sådant biträde i domsagan. Poängsiffrorna tyder på behov av

tingsdomare. Det fiskalskompetenta biträdet höll åren 1954 och 1955 respektive 15 och 26 ting med häradsrätten. Arbetsbalansen minskades något under år 1955. Utredningen har övervägt att föreslå tingsdomartjänst enbart för denna domsagas behov. Eftersom de ovannämnda poängsiff- rorna var förhållandevis höga redan innan det fiskalskompetenta biträ- det tillfördes domsagan, synes det emellertid finnas anledning antaga, att en tingsdomare i domsagan kan tjänstgöra i viss utsträckning även i annan domsaga. Älvdals och Nyeds domsaga har kansli i Karlstad, vilket givetvis skulle underlätta en anordning med tjänstgöring i båda domsagorna. Arbets- bördan i sistnämnda domsaga är emellertid så stor, att en särskild biträdan- de domare — tingsdomare eller tingssekreterare _ torde erfordras. Utred- ningen kommer att föreslå en tingssekreterartj änst i denna domsaga.

En tämligen närbelägen domsaga är Östersysslets domsaga med kansli i Kristinehamn samt tingsställen där och i Filipstad. I denna domsaga har sedan hösten 1954 tidvis funnits fiskalskompetent biträde, som år 1954 höll två ting med häradsrätten samt är 1955 åtta ting med häradsrätten och två sammanträden med ägodelningsrätten. Domsagans behov av biträdande domare förefaller kunna tillgodoses, om en tingsdomare i Mellansysslets domsaga biträder genom att hålla omkring 10 ting årligen. Resan med järn- väg Karlstad—Kristinehamn är blott fyra mil. Mellan Karlstad och Filip- stad är kommunikationerna icke fullt lika goda men torde dock kunna betecknas som tillfredsställande för eventuella tingsresor.

Förslag: Anordningen med fiskalskompetenta biträden i Mellansysslets och Östersysslets domsagor utbytes mot en tingsdomartjänst i den först- nämnda domsagan med tjänstgöring för tingsdomaren tillsvidare även i den sistnämnda domsagan.

Västernärkes domsaga (kansliort Örebro). Domsagan har tingssekrete- rare. Poängsiffrorna tyder på behov av tingsdomare. För åren 1952—1954 har fullt exakta uppgifter icke kunnat erhållas om det antal ting med hä— radsrätten, som tingssekreteraren hållit. År 1955 var antalet emellertid 25. Från och med sistnämnda år har tingsordningen utvidgats, så att antalet ordinarie ting uppgår till sex per fyraveckorsperiod eller nära 60 om året. Trots detta måste extra ting hållas. Domsagans belägenhet invid en större stad gör det mindre sannolikt, att arbetsmängden på något längre sikt kom- mer att minska. Domsagan har tingsställe å tre orter, nämligen Hallsberg, Fjugesta och Askersund. Detta tynger givetvis arbetet. Utredningen finner klarlagt, att stadigvarande behov av tingsdomartj änst i domsagan föreligger.

Förslag: Tingssekreterartjänsten utbytes mot en tingsdomartjänst.

Bråbygdens och Finspånga läns domsaga (kansliort Norrköping). I dom- sagan finns tingssekreterare. Poängsiffrorna tyder, ehuru förhållandevis knappt, på behov härav. Någon eftersläpning i arbetet synes knappast före- ligga. Enligt upplysning under hand från hovrätten torde en tingsdomare

kunna medhinna att i viss utsträckning tjänstgöra även i någon närbelägen domsaga.

En lämplig sådan förefaller Linköpings domsaga att vara. Dess kansli med tingsställe är beläget i Linköping. Tågförbindelserna mellan Norr- köping och Linköping är mycket goda. Arbetsbördan synes i stort sett vara densamma i de båda domsagorna. Sedan den 1 juli 1952 har Linköpings domsaga haft fiskalskompetent biträde, delvis för uppläggande av nya fas- tighetsböcker. Arbetsbalansen i domsagan är icke anmärkningsvärt stor, även om en viss eftersläpning möjligen kan sägas föreligga.

Om en för de båda domsagorna avsedd tingsdomartjänst inrättas, kan det vara tveksamt, till vilken domsaga den formellt bör anknytas. Båda kansliorterna får anses välbelägna. Utredningen har stannat för Norrköping som stationeringsort.

Förslag: Tingssekreterartjänsten i Bråbygdens och Finspånga läns dom- saga samt anordningen med fiskalskompetent biträde i Linköpings domsaga ersättes med en tingsdomartjänst i den förstnämnda domsagan med tjänst— göring för tingsdomaren tillsvidare även i den sistnämnda domsagan.

Bräkne och Karlshamns domsaga ( kansliort Karlshamn). I domsagan finns sedan den 1 januari 1955 tingssekreterare. Redan i hovrättspresidenten Ivar Wieslanders och f. d. häradshövdingen Gösta Siljeströms i februari 1951 avgivna förslag till ändringar i domsagornas personalorganisation överväg— des en sådan tjänst. Då domsagan nybildats så sent som den 1 januari 1950, ansåg utredningsmännen emellertid, att ytterligare någon tids erfarenhet om arbetsbelastningen borde vinnas, innan frågan slutligt prövades. Poäng- siffrorna tyder på klart behov av tingsdomare. Arbetsbalansen vid härads- rätten är tämligen stor men minskades under år 1955 något litet, från 87 till 81 mål. Under detta år höll tingssekreteraren 25 ting med häradsrätten, vilket är väl mycket för en biträdande domare på fiskalsstadiet. Från hov- rätten har också vitsordats, att domsagan är mycket arbetstyngd. Någon anledning att räkna med en minskad arbetsmängd synes ej föreligga. Ut- redningen anser det därför erforderligt, att tingssekreterartjänsten utbytes mot en tingsdomartjänst. Tänkbart är, att tingsdomaren i någon mindre ut- sträckning skulle kunna medhinna att biträda med domargöromål i någon närbelägen domsaga. Närmast torde då ifrågakomma Listers och Sölves- borgs domsaga (kansliort Sölvesborg), där någon biträdande domare ej stadigvarande finns men där behov av biträde med domargöromålen åtmin- stone tidvis kan uppkomma. F. n. synes det dock lämpligast, att en tings— domare får ägna hela sin arbetskraft åt Bräkne och Karlshamns domsaga.

Förslag: Tingssekreterartjänsten i Bräkne och Karlshamns domsaga ut- bytes mot en tingsdomartjänst.

Torna och Bara domsaga (kansliort Lund). I domsagan finns tingssekre- terare. Poängsiffrorna tyder på behov av tingsdomare. Arbetsbalansen, som är betydande, har under åren 1952—1955 varit i stort sett oförändrad med

undantag för expropriationsmålen, i fråga om vilka en minskning ägt rum. Tingssekreteraren höll under de nämnda åren respektive 26, 29, 19 och 31 ting med häradsrätten samt under år 1955 dessutom ett sammanträde med ägodelningsrätten.

Utredningen finner ådagalagt, att de egentliga domargöromålen i dom- sagan är av sådan omfattning, att två ordinarie domare erfordras. Tings- sekreterartjänsten bör alltså utbytas mot en tingsdomartjänst. Någon möj- lighet för en tingsdomare i domsagan att hinna tjänstgöra även i annan domsaga synes icke föreligga.

Förslag: Tingssekreterartjänsten utbytes mot en tingsdomartjänst. Medelpads västra domsaga (kansliort Sundsvall). Domsagan har tings- sekreterare. Poängsiffrorna tyder klart på behov av tingsdomare. Arbets- balansen har under åren 1952—1955 varit någotsånär konstant. Tings- sekreteraren höll under de nämnda åren respektive 18, 20, 22 och 20 ting med häradsrätten samt dessutom ett sammanträde med expropriationsdom- stolen år 1954 och ett sammanträde med ägodelningsrätten år 1955. Gäl- lande tingsordning, som omfattar ungefär 60 ting om året, tyder på behov av två ordinarie domare. Före år 1952 fanns tingsdomartjänst i domsagan, men den indrogs från och med sistnämnda år i samband med en allmän om— fördelning av tingsdomartjänsterna i riket.

Utredningen anser behovet av tingsdomartjänst i domsagan vara ådaga- lagt. Någon möjlighet för tingsdomaren att tjänstgöra även i annan dom- saga synes icke föreligga.

Förslag: Tingssekreterartjänsten utbytes mot en tingsdomartjänst. Ångermanlands mellersta domsaga (kansliort Sollefteå). I domsagan finns tingssekreterare. Poängsiffrorna för åren 1952—1954 tyder, om också täm- ligen knappt, på behov av tingsdomare. Däremot utvisar siffrorna för år 1955 en kraftig nedgång. Detta motsvaras emellertid av en högst väsentlig ökning av målbalansen under året både vid häradsrätten och expropriations— domstolen, nämligen från 66 till 183 mål vid den förra och från 8 till 21 mål vid den senare. Denna ökning motverkas endast till en mindre del av att antalet balanserade mål och ärenden vid ägodelningsrätten och hos ägodel- ningsdomaren under året sjunkit från 36 till 13. Måltillströmningen före- faller därför icke att ha minskats. Tingssekreteraren höll åren 1952—1955 respektive 29, 23, 24 och 24 ting med häradsrätten samt är 1953 dessutom ett sammanträde med expropriationsdomstolen, vilket torde vara väl myc- ket för en biträdande domare på fiskalsstadiet.

Om en tingsdomartjänst inrättas i domsagan, synes tingsdomaren äga möjlighet att i viss utsträckning tjänstgöra även i annan domsaga. Närmast till hands ligger Ångermanlands Västra domsaga, som har kansli i Sollefteå och tingsställe i Ramsele. Denna domsaga saknar stadigvarande biträdande domare. Tillfälligt förordnade fiskaler har emellertid under år 1955 hållit tillsammans 12 ting med häradsrätten och ett sammanträde med ägodel-

ningsrätten. Poängsiffrorna för domsagan tyder på behov av tingssekrete- rare. Behovet av biträdande domare synes emellertid i stället kunna till- godoses genom att en tingsdomare från granndomsagan håller omkring 10 ting årligen.

Måhända kan det vara lämpligt, att tingsdomaren exempelvis det första året tjänstgör endast i Ångermanlands mellersta domsaga, så att målbalan- sen i domsagan kan nedbringas till en normal nivå. Under denna tid bör i så fall behovet av biträdande domare i Ångermanlands västra domsaga till- godoses genom tillfällig arbetskraft.

Förslag: Tingssekreterartjänsten i Ångermanlands mellersta domsaga utbytes mot en tingsdomartjänst. Efter något år, då arbetsbalansen i dom- sagan kan antagas ha nedgått till en mera normal nivå än för närvarande, ålägges tingsdomaren tillsvidare tjänstgöring i viss utsträckning även i Ångermanlands västra domsaga.

Piteå domsaga (kansliort Piteå). Före år 1952 fanns i domsagan en tings- domartjänst, som emellertid från och med nämnda år vid den tidigare om- nämnda omfördelningen av tingsdomartjänsterna ersattes med en tings- sekreterartjänst. Poängsiffrorna tyder på behov av tingsdomare. Mängden egentliga domargöromål, vilka i detta sammanhang främst är av intresse, tenderar emellertid att minska. Denna minskning motverkas emellertid av att målbalansen under de båda sista åren stigit icke obetydligt. Tings— sekreteraren höll under åren 1952—1955 ungefärligen respektive 34, 33, 25 och 19 ting med häradsrätten samt är 1955 dessutom ett samman- träde med ägodelningsrätten och ett sammanträde med expropriationsdom- stolen, Att fullt exakta siffror rörande antalet ting icke kan lämnas beror på att vid vissa ting såväl häradshövdingen som tingssekreteraren tjänst- gjort som ordförande. _ Anmärkas må vidare, att arbetet tynges av de långa tingsresorna till Arvidsjaur och Arjeplog.

I och för sig skulle en tingsdomare säkerligen kunna få full arbetsbörda i domsagan, i varje fall om han höll ett förhållandevis stort antal inskriv- ningsdagar. Att bibehålla tingssekreterartjänsten är å andra sidan icke heller alldeles otänkbart, även om de egentliga domargöromålen har väl stor omfattning för att en sådan lösning kan sägas vara fullt lämplig. Med hänsyn särskilt till önskemålet att inom hovrättens för Övre Norrland dom- krets skapa en underrättsorganisation, som icke för hårt belastar hovrät- ten med förpliktelser att tillhandahålla fiskaler som biträdande domare, har utredningen undersökt möjligheten att inrätta en tingsdomartjänst i Piteå domsaga med tjänstgöring även i annan domsaga. Häradshövdingen i domsagan har också antytt en sådan lösning och därvid pekat på Väster- bottens norra domsaga och Luleå domsaga. I den förstnämnda domsagan synes emellertid en biträdande domare av kategorin tingssekreterare er- fordras.

I fråga om Luleå domsaga är läget annorlunda. Beträffande denna dom-

saga föreslår utredningen härnedan, att två tingsdomartjänster skall finnas inrättade. Som framgår av vad därvid uttalas anser utredningen, att där- utöver erfordras Visst biträde med domargöromålen. Luleå domsaga har kansli i Boden, där också de flesta tingen hålles. Förbindelserna mellan Piteå och Boden kan betecknas som tämligen goda med en restid om 2 år 3 timmar. En anordning med en tingsdomare i Piteå domsaga med tjänst- göring i viss utsträckning även i Luleå domsaga förefaller alltså vara en lämplig lösning.

Förslag: Tingssekreterartjänsten i Piteå domsaga utbytes mot en tings- domartjänst med tjänstgöring för tingsdomaren tillsvidare även i Luleå domsaga.

Luleå domsaga (kansliort Boden). I domsagan finns f. 11. som biträdande domare en tingsdomare samt ett fiskalskompetent biträde hela året. Poäng- siffrorna tyder på klart behov av två tingsdomare. Det fiskalskompetenta biträdet höll under åren 1952—1955 respektive 16, 20, 22 och 29 ting med häradsrätten. Att vederbörande fiskal huvudsakligen sysslade med egentliga domargöromål framgår också av att han under samma år höll endast respek- tive 7, 8, 5 och 6 inskrivningsdagar. Trots de nämnda förhållandena har mål— balansen vid häradsrätten ökat oavbrutet sedan år 1952 och är nu anmärk— ningsvärt stor. Det är tydligt, att en förstärkning av organisationen är ofrån- komlig. En omständighet, som gör det särskilt önskvärt att erhålla ytter- ligare en ordinarie domare i domsagan, är den talrika förekomsten av militärmål, vilka dels är brådskande och dels förhållandevis arbetskrävande.

Enligt utredningens mening kan någon tvekan icke råda om att en ytter- ligare tingsdomartjänst erfordras i domsagan. Utredningen förutsätter, att anordningen med fiskalskompetent biträde därvid bortfaller. Åtminstone övergångsvis — för att arbetsbalansen skall kunna nedbringas till normal omfattning —— torde emellertid utöver de båda tingsdomarna erfordras visst biträde med domargöromålen. Om — såsom utredningen föreslår _ i Piteå domsaga inrättas en tingsdomartjänst, synes det lämpligt att innehavaren av nämnda tjänst tillsvidare i viss omfattning biträder med domargöromål i Luleå domsaga. Eljest torde en fiskal tillfälligt få tillhandahållas i den mån möjlighet härtill kan yppa sig med hänsyn till den ringa tillgången på fiskaler i hovrätten för Övre Norrland.

Förslag: Anordningen med ett fiskalskompetent biträde utbytes mot en tingsdomartjänst.

Kalix domsaga (kansliort Kalix). I domsagan finns tingssekreterare, vil- ket motsvarar det behov av biträdande domare, som poängsiffrorna tyder på, frånsett år 1952, då poängsiffrorna var lägre. Tingssekreteraren höll under åren 1952—1955 respektive 21, 21, 21 och 25 ting med häradsrätten samt vartdera av åren 1954 och 1955 ett sammanträde med ägodelningsrätten. En tingsdomartjänst enbart för denna domsagas behov förefaller knappast motiverad, även om antalet ting som tingssekreteraren hållit synes tämligen

stort för en biträdande domare på fiskalsstadiet. Däremot öppnar sig en möjlighet att genom en för två domsagor avsedd tingsdomartjänst minska antalet tingssekreterare med två. I Torneå domsaga med kansli i Haparanda samt tingsställen där och i Pajala finns nämligen både tingsdomare och tingssekreterare. Den sistnämnde höll åren 1952—1955 respektive 15, 19, 20 och 16 ting. Vid bedömningen av personalbehovet i domsagorna i de nordli- gaste delarna av riket måste givetvis beaktas, att tingsresorna ofta är långa och tidskrävande, vilket måste minska arbetsresultatet. Såvitt utredningen kan bedöma skulle emellertid en anordning med en tingsdomare i Kalix dom- saga med tjänstgöring i viss utsträckning även i Torneå domsaga möjlig- göra indragning av båda domsagornas tingssekreterartjänster. Resan mel- lan Kalix och Haparanda tar med landsvägsbuss 11/2 timme eller något mera.

Utredningen förordar en lösning i enlighet med vad sålunda angivits samt vill understryka, att det i domsagorna under hovrätten för Övre Norrland är särskilt angeläget även ur rekryteringssynpunkt att genom åtgärder på det organisatoriska planet undanröja de svårigheter, som sedan lång tid tillbaka förelegat att erhålla tillräckligt antal biträdande domare på fiskals— stadiet.

Förslag: De båda tingssekreterartjänsterna i Kalix och Torneå domsagor indrages. I stället inrättas en tingsdomartjänst i Kalix domsaga med tjänst- göring för tingsdomaren tillsvidare även i Torneå domsaga.

Tingsdomartjänster, gemensamma för domsagorna inom en hovrätts dom— krets (»gemensamma tingsdomartjänster»)

Som ett typfall, där förutsättningar föreligger för en tjänst av detta slag, kan anföras följande. I envar av domsagorna A, B och C behöver härads- hövdingen befrielse från genomsnittligt ett ting per fyraveckorsperiod. Alla tre domsagorna har goda kommunikationer mellan kansli och tingsställen, å ena, samt hovrättsstaden, å andra sidan. En tingsdomartjänst inrättas med hovrättsstaden som stationeringsort men utan anknytning till någon bestämd domsaga. Tingsdomaren förordnas tillsvidare att varje fyravec- korsperiod hålla ett ting i domsagan A under första veckan, ett i domsagan B under andra veckan samt ett i domsagan C under tredje veckan. Fjärde veckan lämnas fri som reserv för särskilda sammanträden för överläggning till dom eller av annan orsak.

Om arbetsförhållandena i de berörda domsagorna ändras, får jämkning ske i tingsdomarens tjänstgöring. Kanske bortfaller behovet av hjälp i en av domsagorna men ökas i en av de båda andra eller i dem bägge. Eller måhända visar det sig önskvärt att i stället lämna visst biträde till en helt annan domsaga.

Även om ändringar i tjänstgöringen måste förekomma oftare för sådana gemensamma tingsdomare än för andra tingsdomare, bör ändringarna

dock icke företagas med alltför korta mellanrum. En tingsdomare bör kunna göra anspråk på'att ha en i huvudsak bestämd arbetsuppgift, som tillåter planering även på något längre sikt. En lämplig avvägning synes vara, att hovrätten för ett år 1 sänder fastställer tjänstgöringsskyldigheten i dess huvuddrag. Därvid bör liksom vid övriga tingsdomartjänster, särskilt de som är avsedda för två domsagor, en fast arbetsfördelning i förhållande till vederbörande häradshövdingar eftersträvas, t. ex. så att tingsdomaren hand- lägger målen från ett bestämt område inom varje domsaga.

Ett särskilt problem är, huruvida tingsdomaren bör handlägga endast brottmål eller även tvistemål. För det förra alternativet talar önskvärd- heten att begränsa antalet resor för tingsdomaren, vilket lättare kan ske om han icke behöver hålla några förberedelsesammanträden i tvistemål. Till förmån för det senare alternativet kan anföras, att en tjänstgöring som enbart brottmålsdomare blir mindre allsidig. Någon generell lösning synes knappast kunna rekommenderas, eftersom de på bedömningen inverkande faktorerna kan variera i hög grad. Avgörandet torde därför få träffas av hovrätten från fall till fall vid dess fastställelse av tjänstgöringens om- fattning.

Tydligt är, att tingsdomaren åtminstone i regel ej bör förordnas till in- skrivningsdomare eller konkursdomare.

Fördelarna med de ifrågavarande tjänsterna är desamma som med de för två domsagor avsedda men till en bestämd domsaga knutna tingsdomar- tjänsterna, alltså dels att den dömande verksamheten i ökad utsträckning omhänderhas av ordinarie, färdigutbildade domare och dels att antalet be- gynnelsetjänster nedbringas. På samma sätt blir vissa olägenheter oundvik- liga. De ofta återkommande resorna måste medföra icke obetydliga tidsför- luster. Handlingarna i målen kommer att förvaras på skilda orter, vilket kan leda till tidsutdräkt och svårigheter.

En avvägning mellan fördelar och olägenheter ger enligt utredningens mening till resultat, att fördelarna avgjort överväger. Utredningen vill emel- lertid betona angelägenheten av att tingsdomaren i samband med tingen i de skilda domsagorna erhåller tillräcklig biträdeshjälp, så att han icke tvingas att onödigtvis vara borta från stationeringsorten.

I fullmakten synes tjänsten lämpligen kunna anges som en tingsdomar- tjänst vid viss hovrätt med skyldighet för innehavaren att efter hovrättens bestämmande biträda som domare i domsagor inom hovrättens domkrets.

Gemensamma tingsdomartjänster, som föreslås inrättade. Utredningen har funnit behov av en för domsagorna under hovrätten gemensam tings— domare föreligga i Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland.

I Svea hovrätt motiveras en tjänst som gemensam tingsdomare främst av att visst biträde med de egentliga domargöromålen tydligen erfordras i Ny-

köpings domsaga (kansliort Nyköping) och Västmanlands mellersta dom- saga (kansliort Västerås). Även i de domsagor, som har kansli i Stockholm, synes den personalorganisation utredningen föreslår i större eller mindre utsträckning, beroende på måltillströmningens utveckling, böra komplette- ras med visst biträde från den gemensamme tingsdomaren.

Bland domsagorna under Göta hovrätt torde framförallt Tveta, Vista och Mo domsaga (kansliort Jönköping) samt Skövde domsaga (kansliort Skövde) ha behov av en sådan förstärkning av domarpersonalen som bi— träde från en gemensam tingsdomare kan innebära.

I domkretsen för hovrätten över Skåne och Blekinge förefaller en lämplig anordning vara, att den gemensamme tingsdomaren i första hand tjänstgör i Oxie och Skytts domsaga (kansliort Malmö) samt Västra Göinge domsaga (kansliort Hässleholm). Även i Norra Åsbo domsaga (kansliort Klippan) synes det erforderligt med visst biträde med de egentliga domargöromålen. I den mån detta icke kan tillgodoses t. ex. genom att tingssekreteraren i Södra Åsbo och Bjäre domsaga (kansliort Ängelholm) i någon utsträckning tjänstgör även i Norra Åsbo domsaga synes den gemensamme tingsdomaren lämpligen kunna anlitas.

Hovrätten för Övre Norrland torde med en gemensam tingsdomare kunna i första hand tillgodose Umeå domsaga (kansliort Umeå) och Västerbottens västra domsaga (kansliort Lycksele).

Vad nu sagts är icke avsett att binda hovrätterna i deras användning av de föreslagna gemensamma tingsdomarna utan endast att visa, att dessa kommer att erhålla fullt tillräckliga arbetsuppgifter.

I hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland synes med den av utredningen föreslagna personalorganisationen i domsagorna behov av gemensam tingsdomare f. n. ej föreligga.

Biträdande domare på fiskalsstadiet

Formerna för hovrättsfiskalers tjänstgöring i domsaga. Som tidigare nämnts tjänstgör hovrätternas fiskaler som ett led i sin utbildning en tid i underrätt, framförallt som tingssekreterare eller som fiskalskompetent biträde i domsaga med i regel samma arbetsuppgifter som tingssekreterare. Skillnaden mellan tingssekreterare och fiskalskompetent biträde är i huvud- sak blott av formell art. Tingssekreterartjänsterna, vilka liksom fiskals- tjänsterna är av extra ordinarie natur samt är placerade i samma lönegrad som dessa, är upptagna på häradsrätternas stat och knutna till viss dom- saga. Då en fiskal förordnas till tingssekreterare, frånträder han formellt sin fiskalstjänst men står kvar i turordningen i hovrätten samt förordnas efter tingssekreterartidens slut åter till extra ordinarie fiskal. Ett fiskals- kompetent biträde åter behåller sin fiskalstjänst, även om han förordnas att fullgöra samma arbetsuppgifter som en tingssekreterare. Ursprungligen har

anordningen med fiskalskompetent biträde varit avsedd för sådana fall, där behovet av biträdande domare i en domsaga icke med säkerhet kunnat be- dömas som stadigvarande. Mången gång har behovet emellertid visat sig bestå, varför fiskal tillhandahållits mera stadigvarande, ofta är efter år, utan att dock någon tingssekreterartjänst inrättats. Kostnaderna för dessa fiskalskompetenta biträden bestrids på samma sätt som kostnaderna för tingssekreterarna, d. v. s. från anslagsposten till avlöningar åt icke—ordinarie personal vid häradsrätterna.

Enligt direktiven bör utredningen taga ställning till de lämpliga formerna för hovrättsfiskalernas tjänstgöring i domsaga. Om det därvid finnes lämp- ligt, att denna tjänstgöring fortfarande anknyter till tjänster som upptagits på häradsrätternas stat, bör utredningen, fortsätter direktiven, överväga om det är tillräckligt motiverat att göra skillnad mellan tingssekreterare och fiskalskompetent biträde. Utredningen har vid sina överväganden funnit problemet om den lämpliga tjänstgöringsformen beroende på huruvida det föreliggande behovet av biträdande domare på fiskalsstadiet i en domsaga ter sig stadigvarande eller mera tillfälligt. Dessa båda olika slag av förord,- nanden behandlas därför var för sig.

Om behovet är stadigvarande, torde det naturliga vara att — liksom sker på andra håll inom statsverksamheten — en tjänst inrättas för att till— godose behovet. Någon anledning att ändra den nuvarande beteckningen tingssekreterare synes knappast föreligga. Mera tveksamt kan vara, om tingssekreterartjänsterna såsom nu är fallet bör genom beslut av Kungl. Maj:t knytas till särskilda domsagor eller, t. ex. till ett visst antal per hov- rätt, ställas till hovrätternas förfogande för användning efter deras be- stämmande. Från domsagornas synpunkt förefaller det förstnämnda alter- nativet vara det önskvärda. För arbetets jämna gång och ändamålsenliga planering i en domsaga måste det vara angeläget, att häradshövdingen med en större grad av säkerhet kan räkna med att få behålla tingssekreterar- tjänsten. Även för tingssekreteraren måste det med hänsyn till bostadsför- hållanden 111. ni. vara av vikt, att hans stationeringsort är bestämd för en icke alltför kort tid. Å andra sidan kan det givetvis framstå som en för— del, att en tingssekreterare vid växlingar i domsagornas arbetsbörda utan större omgång kan överflyttas från en domsaga till en annan. Skillnaden är dock icke så stor som den kan synas vara. Fördelningen av tingssekreterar— tjänsterna på de skilda domsagorna verkställes nämligen av Kungl. Maj:t för ett budgetår åt gången. En omfördelning kan därför vid behov äga rum. Denna ordning synes ha fungerat utan att några olägenheter därav upp- kommit. Utredningen finner övervägande skäl tala för det först angivna alternativet och föreslår alltså — i överensstämmelse med vad som nu gäl— ler — att i domsaga, där stadigvarande behov av biträdande domare på fiskalsstadiet föreligger, skall finnas en till domsagan genom beslut av Kungl. Maj:t knuten tingssekreterartj änst.

Vad särskilt angår kravet på varaktighet i behovet torde icke fullt lika stränga krav behöva uppställas som vid fråga om nya ordinarie tjänster. Å andra sidan kan naturligtvis situationen vara den, att behovet är både otvetydigt och brådskande utan att varaktigheten bedömes ha sådan sanno- likhetsgrad, att en extra ordinarie tjänst framstår som omedelbart motive- rad. För sådana fall erfordras en anordning, i stort sett motsvarande de nuvarande fiskalskompetenta biträdena med förordnande att fullgöra på tingssekreterare ankommande göromål. Lämpligt synes vara, att ett sådant förordnande får formen av en extra tingssekreterartjänst. Visserligen för- bjuder 6 5 statens allmänna avlöningsreglemente i princip förening av extra ordinarie tjänst (fiskalstjänsten) med en extra tjänst i samma löne- grad. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet kan dock lämna medgivande till sådan förening. Därest emeller- tid sådant medgivande ej anses böra ifrågakomma, föreslås benämningen >>fiskalskompetent biträde» utbytt mot »tillfällig tingssekreterare».

Vid mera tidsbegränsat behov av förstärkning av domarpersonalen i en domsaga ter sig problemet om den lämpliga anställningsformen annorlunda. Om behovet avser t. ex. endast vikarie för att hålla något enstaka ting eller annat sammanträde, är det normala, att en fiskal av hovrätten skickas till domsagan med särskilt förordnande att utföra de ifrågavarande göromålen. Erfordras förstärkning under något längre tid, t. ex. för att en uppkommen målbalans skall kunna avarbetas, torde det vanligaste för närvarande vara, att en fiskal förordnas att under en begränsad tid utföra på tingssekreterare ankommande göromål. I viss omfattning förekommer dock, att fiskalen i stället under ett kortare förordnande sysslar enbart med egentliga domar- göromål.

Att en fiskal förordnas att utföra på tingssekreterare ankommande göro- mål innebär, att han dels skall syssla med egentliga domargöromål och dels vara inskrivningsdomare samt måhända även i viss omfattning handlägga ägodelningsärenden, lagsökningsmål etc. Om han däremot utför endast egentliga domargöromål, t ex. håller ett antal ting med häradsrätten, är möjligheterna större att snabbt och effektivt avarbeta en målbalans. En lämplig anordning synes mången gång kunna vara, att fiskalen under en kortare tid, t. ex. 4 a 6 veckor, håller om möjligt ett ting i veckan. Den balans som må ha uppkommit i fråga om andra arbetsuppgifter än egent- liga domargöromål kan därvid möjligen föranleda behov under någon tid av en tingsnotarie utöver det normala antalet i domsagan.

I vissa fall torde emellertid häradshövdingen ha behov att erhålla biträde av fiskal, som fullgör tingssekreterargöromål, och då i regel under något längre tid än nyss förutsatts. Valet mellan de båda angivna formerna av mera tidsbegränsad förstärkning av domarpersonalen i en domsaga torde därför få vara beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Om förord- nandet avser på tingssekreterare ankommande göromål, synes detsamma

lämpligen böra ha formen av en extra tingssekreterartjänst på samma sätt som vid längre förordnanden. I övriga fall torde förordnandet regelmässigt ha så kort varaktighet, att det förefaller mindre naturligt att det får formen av en särskild tjänst.

I de fall, där förordnandet avser endast egentliga domargöromål, synes det önskvärt, att den förordnade redan tidigare hunnit förskaffa sig en viss erfarenhet av dömande verksamhet, särskilt i form av handläggningsrutin. Åtminstone om det ej är fråga blott om ett enstaka ting eller sammanträde bör därför enligt utredningens mening fiskal med fullgjord tingssekreterar- tjänstgöring om möjligt anlitas.

Vad till sist beträffar redovisningen av kostnaderna skulle det ur praktisk synpunkt kunna innebära en viss förenkling, om de befattningshavare i hov- rätten, som under kortare tid tjänstgör i domsaga, hela tiden avlönades med medel på hovrättens stat. Eftersom kostnaderna för rättsskipningen bör kunna överblickas för varje instans särskilt, anser utredningen dock att all personal som, låt vara tillfälligt, tjänstgör i domsaga under denna tjänst— göring bör avlönas med medel på häradsrätternas avlöningsstat.

Sammanfattningsvis vill utredningen anföra följande beträffande de lämpliga formerna för fiskalernas tjänstgöring i domsaga. I domsaga, där stadigvarande behov föreligger av biträdande domare på fiskalsstadiet, bör en till domsagan genom beslut av Kungl. Maj:t knuten tjänst som extra ordinarie tingssekreterare finnas. Om en fiskal erfordras i en domsaga utan att behovet framstår som stadigvarande, hör han förordnas antingen att såsom extra tingssekreterare fullgöra på tingssekreterare ankommande göromål eller också att, i regel under en kortare tid, utföra endast egentliga domargöromål. I sistnämnda fall bör helst anlitas en fiskal med fullgjord tingssekreterartjänstgöring. Huruvida det sistnämnda skall gälla även för- ordnanden att hålla enstaka ting eller sammanträden får bedömas efter göromålens beskaffenhet.

Behovet av tingssekreterartjänster. I den mån utredningens förslag om nya tingsdomartjänster genomföres, blir ett antal tingssekreterartjänster samt förordnanden som fiskalskompetent biträde överflödiga. Om förslaget i sin helhet godtages, kan sålunda tio tingssekreterartjänster indragas, nämligen i Oppunda och Villåttinge, Västernärkes, Bråbygdens och Finspånga läns, Bräkne och Karlshamns, Torna och Bara, Medelpads västra, Ångermanlands mellersta, Piteå, Kalix och Torneå domsagor. Vidare beräknar utredningen, att behovet av fiskalshjälp i de domsagor, som beröres av de nya tings— domartjänsterna, i huvudsak skall upphöra. Under budgetåret 1955/56 har i dessa domsagor tillhandahållits fiskalskompetenta biträden i en om- fattning, som ungefärligen motsvarar nio fiskaler under hela året.

Å andra sidan har utredningen funnit tingssekreterartjänst erforderlig i en del domsagor, där tingssekreterare nu icke finnes. Utredningen föreslår

sålunda åtta nya extra ordinarie tjänster av detta slag, nämligen i Sollen- tuna och Färentuna, Gotlands, Älvdals och Nyeds, Västerbergslags, Östra och Medelsta, Hallands norra, Jämtlands norra samt Gällivare domsagor. Samtliga dessa domsagor har redan nu fiskalskompetent biträde under hela året, varför det egentligen blott är fråga om en formell förändring.

I Sollentuna och Färentuna (kansliort Stockholm), Västerbergslags (kansliort Ludvika) samt Gällivare (kansliort Gällivare) domsagor är ar- betsmängden av den omfattningen, att valet torde stå mellan tingsdomar- och tingssekreterartjänst. Utredningen har vid en försiktig bedömning icke ansett sig böra föreslå nya tingsdomartjänster i dessa domsagor. Däremot synes det icke kunna råda tvekan om att tingssekreterartjänst erfordras. Även övriga nämnda domsagor torde ha behov av tingssekreterare. Utöver en hänvisning till det statistiska materialet, särskilt bilaga 1, vill utredningen beträffande dessa övriga domsagor anföra följande.

Gotlands domsaga (kansliort Visby). Domsagan kan sägas vara av täm- ligen normal storlek för att motivera en tingssekreterartjänst. Det fiskals- kompetenta biträdet, som stadigvarande tjänstgjort i domsagan, höll åren 1952—1955 respektive 13, 13, 12 och 12 ting med häradsrätten. På grund av kommunikationsförhållandena är det svårt att tillhandahålla biträdande domare i annan form än genom en till domsagan knuten tjänst.

Älvdals och Nyeds domsaga (kansliort Karlstad). Det fiskalskompetenta biträdet, som stadigvarande tjänstgjort i domsagan, höll under åren 1952—— 1955 respektive 14, 19, 19 och 27 ting med häradsrätten. Det sistnämnda höga talet beror dock delvis på att häradshövdingen år 1955 åtnjöt särskild ledighet för att handlägga ett vidlyftigt expropriationsmål. Balansen ökades icke oväsentligt under år 1955.

Östra och Medelsta domsaga (kansliort Ronneby). Domsagan har f. n. både tingsdomare och fiskalskompetent biträde. Det sistnämnda höll under åren 1952—1955 respektive 9, 16, 19 och 19 ting med häradsrätten samt sist angivna är dessutom ett sammanträde med ägodelningsrätten. Arbets— balansen vid häradsrätten ökades trots detta under år 1955 från 74 till 102 mål.

Hallands norra domsaga (kansliort Kungsbacka). Häradshövdingen och det fiskalskompetenta biträdet omväxlar som ordförande under samtliga ordinarie ting med häradsrätten. Fiskalens arbetsmängd, inberäknat extra ting, kan för åren 1952—1955 beräknas motsvara respektive 14, 15, 14 och 17 ting. Härjämte har fiskalen åren 1953—1955 hållit respektive ett, fyra och två sammanträden med ägodelningsrätten eller expropriationsdomsto- len. Arbetsbalansen har under de nämnda åren oavbrutet stigit.

Jämtlands norra domsaga (kansliort Östersund). Fiskalskompetent bi- träde har de senaste åren funnits i domsagan. Vederbörande fiskal har emel- lertid varit förordnad att i viss utsträckning fullgöra på tingssekreterare an- kommande göromål även i Jämtlands östra och Jämtlands västra domsagor.

Alla tre domsagorna har kansli i Östersund. Under åren 1952—1955 har fiskalen tjänstgjort som ordförande i häradsrätten under respektive 16, 17, 17 och 16 tingsdagar i Jämtlands norra domsaga samt under respektive 8, 7, 4 och 6 a 7 tingsdagar i Jämtlands västra domsaga. Därjämte har han i den förstnämnda domsagan hållit ett sammanträde med ägodelningsrät- ten ettvart av åren 1952—1954 samt fyra sammanträden med ägodelnings- rätten eller expropriationsdomstolen år 1955. I Jämtlands östra domsaga har han under de ifrågavarande åren hållit endast ett ting, nämligen under år 1955, samt i övrigt tjänstgjort som inskrivningsdomare under andra och fjärde kvartalen varje år.

Den skildrade ordningen synes enligt de uppgifter utredningen erhållit ha fungerat tillfredsställande. Det lämpligaste synes vara, att en tings- sekreterartjänst inrättas i Jämtlands norra domsaga samt att det får bero på hovrättens bedömande alltefter de växlande arbetsförhållandena i de tre domsagorna, i vad mån tingssekreteraren skall tjänstgöra även i Jämtlands östra och Jämtlands västra domsagor.

Utredningen föreslår härutöver, att en extra tingssekreterartjänst tills- vidare skall finnas inrättad i envar av följande fyra domsagor, nämligen Södertörns domsaga, Vartofta och Frökinds domsaga, Orusts, Tjörns och Inlands domsaga samt Bollnäs domsaga.

I avsnittet rörande tingsdomartjänsterna har nämnts, att Södertörns dom— saga enligt beslut av innevarande års riksdag skall uppdelas senast den 1 januari 1958 på så sätt, att en del av domsagan utbrytes och bildar en ny domsaga, benämnd Svartlösa domsaga. Vidare har anförts, att de båda fiskalskompetenta biträden, som f. 11. finns i domsagan, i samband med del- ningen avses skola ersättas med en tingsdomare och en tingssekreterare. Härtill kommer häradshövdingen i den nybildade domsagan. De båda fiskalskompetenta biträdena har tillhandahållits hela budgetåret 1955/56 och sysslar så gott som uteslutande med egentliga domargöromål. I dom- sagan finns nämligen särskild inskrivningsdomare. Utredningen har i sitt förslag rörande tingsdomartjänsterna upptagit den nytillkommande tingsdomartjänsten med placering tillsvidare i den odelade domsagan. I av- bidan på delningen föreslår utredningen som ersättning för de båda fiskals- kompetenta biträdena utöver tingsdomartjänsten en extra tingssekreterar- tjänst. Sannolikt kommer den fortgående ökningen i domsagans arbets- mängd att jämväl med en sådan personalorganisation medföra något behov av tillfällig arbetskraft från hovrätten.

I Orusts, Tjörns och Inlands (kansliort Stenungsund), Bollnäs (kansliort Bollnäs) samt Vartofta och Frökinds (kansliort Falköping) domsagor har utredningen visserligen funnit behov för närvarande föreligga av tings- sekreterare men ansett ytterligare erfarenheter erforderliga för bedöm- ningen, huruvida behovet kan anses stadigvarande. I de båda förstnämnda domsagorna är arbetsvolymen av den storlek, att en extra ordinarie tings-

sekreterartjänst enligt utredningens mening bör inrättas, om det visar sig att arbetsvolymen består eller ökas. Då det är önskvärt, att extra ordinarie tingssekreterartjänst inrättas så snart behovet därav kan anses stadigva- rande, förordar utredningen att frågan härom för dessa båda domsagors del prövas på nytt redan vid petitabehandlingen hösten 1957. Beträffande Vartofta och Frökinds domsaga är det måhända något mera tveksamt, om stadigvarande behov av tingssekreterare föreligger. För frågans bedömning synes utvecklingen böra avvaktas någon tid. I avbidan härpå torde anord— ningen med fiskalskompetent biträde i domsagan lämpligen kunna bibehål- las i form av extra tingssekreterare.

I fråga om de närmare omständigheter, som legat till grund för utred- ningens ställningstagande beträffande de tre sist behandlade domsagorna, hänvisar utredningen i första hand till det statistiska materialet, särskilt bilaga 1. Härutöver vill utredningen beträffande de två förstnämnda dom- sagorna framhålla följande.

Orusts, Tjörns och Inlands domsaga. Domsagan tillkom vid en domsago- reglering den 1 januari 1955 samt har sedan dess haft fiskalskompetent biträde med undantag för några månader. Fiskalen höll år 1955 samman- lagt 15 ting med häradsrätten samt ett sammanträde med ägodelningsrätten. Häradshövdingen själv höll under året 32 ting med häradsrätten, sju sam- manträden med ägodelningsrätten och två sammanträden med expropria- tionsdomstolen. Arbetsmängden kan beräknas öka dels på grund av genom- fartsleden för biltrafik till Norge och dels i anledning av väntad befolknings- tillväxt i Stenungsund, som är beläget inom domsagan.

Bollnäs domsaga. I domsagan har funnits fiskalskompetent biträde andra kvartalet 1954 samt därefter i stort sett sedan den 15 november nämnda år. Under åren 1954 och 1955 höll fiskalen respektive 13 och 23 ting med häradsrätten samt är 1954 dessutom ett sammanträde med expropriations- domstolen. Under år 1955 höll den fiskal, som tjänstgjorde i domsagan, därutöver fyra ting i andra domsagor. Häradshövdingen i domsagan har i yttrande till utredningen anfört, att de egentliga domargöromålen till sin art och omfattning är så krävande, att ett oundgängligt behov av biträdande domare _ tingssekreterare —— finns. Enligt vad häradshövdingen beräknar ägnar fiskalen genomsnittligt två tredjedelar av sin arbetstid åt egentliga domargöromål. Inskrivningsväsendet däremot synes vara av måttlig omfatt- ning. — Arbetsbalansen har under år 1955 ökat något.

Sammanlagda antalet tjänster

I fråga om tingsdomartjänster föreslår domarutredningen en ökning av antalet från 24 till 40, vartill kommer den tidigare omnämnda nya tings- domartjänsten i Södertörns domsaga. Antalet tingssekreterartjänster före— slås ökat från 37 till 39 genom att en sådan tjänst visserligen indrages i en-

var av 10 domsagor men nyinrättas i 12 domsagor. I fyra av de sistnämnda avser förslaget dock endast extra tjänster.

Sammanlagda antalet tjänster som tingsdomare eller tingssekreterare stiger alltså från 61 till 80. Samtidigt upphör emellertid i huvudsak behovet av tillfällig fiskalshjälp i de berörda domsagorna. Denna minskning kan beräknas motsvara omkring 20 fiskaler. Resultatet blir sålunda ett praktiskt taget oförändrat antal biträdande domare i domsagorna (se bilaga 13). Att domarpersonalen enligt förslaget likväl beräknas medhinna en ökad mängd egentliga domargöromål beror främst på att tingsdomare i större utsträck- ning än biträdande domare på fiskalsstadiet skall ägna sig åt sådana göro- mål. Eftersom en tingsdomare därigenom får mindre tid för övriga göromål, erfordras i den föreslagna organisationen ett något ökat antal tingsnotarier för sådana arbetsuppgifter. Beträffande de ekonomiska konsekvenserna härav återkommer utredningen i avsnittet rörande kostnadsberäkningarna.

Den föreslagna organisationen är avpassad med utgångspunkt från den aktuella måltillströmningen. Eftersom i åtskilliga domsagor uppkommit en mycket besvärande målbalans, erfordras under en övergångstid särskild arbetskraft för avarbetande av denna balans. Att närmare uppskatta det för detta ändamål behövliga antalet befattningshavare är i dagens läge vanskligt. Utredningen vill emellertid understryka angelägenheten av att tillräckliga medel kommer att vara disponibla, lämpligen i form av medels- reserv.

Hovrätterna

Grunden-' för" beräkning'av ledamotsbehovet

Beräkningar före nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Under förarbetet till den år 1948 genomförda rättegångsreformen, som i fråga om hov- rätterna innebar en övergång från en nästan uteslutande skriftlig för- handlingsordning till ett i princip muntligt förfarande, gjordes ett flertal beräkningar rörande det erforderliga antalet hovrättsledamöter under den nya processordningen. Under några tiotal år före dennas ikraftträdande var antalet inkommande mål per ledamot och år genomsnittligt omkring 85 med en i stort sett oförändrad arbetsbalans. Härvid bortses från särförhållan- dena under några av krigsåren. Att övergången till muntligt förfarande skulle kräva en ökning av antalet ledamöter ansågs givet. De faktorer, som åberopades vid beräkningarna, var främst antalet till hovrätterna fullföljda mål samt antalet mål, som ansågs genomsnittligt kunna handläggas under en sammanträdesdag. I det senare hänseendet var av betydelse, i vilken omfattning mål skulle komma att handläggas vid huvudförhandling, respek- tive avgöras på handlingarna.

De 5. k. ekonomisakkunniga (SOU 1928: 20) grundade sina beräkningar på detaljerade undersökningar, även avseende utländska rättegångssystem med muntlig förhandlingsform. De sakkunniga utgick från att huvudför- handling skulle hållas i samtliga mål, i vilka sakfrågan dragits under hov- rättens prövning, och kom därför till ett ganska stort antal ledamotsbe- fattningar eller 143. Den beräkningsmetod de sakkunniga använde innebar i stort sett följande. Med ledning av vissa erfarenheter från utlandet samt överväganden inom processkommissionen ansåg de sakkunniga sig kunna räkna med att under en sessionsdag om sex timmar skulle kunna medhinnas i genomsnitt två huvudförhandlingsmål. De sakkunniga utgick vidare från att varje ledamot borde tjänstgöra vid huvudförhandling tre dagar i veckan eller, under 40 sessionsveckor, sammanlagt 120 dagar årligen. Härtill skulle komma avgörande av vissa mål på handlingarna, dock endast i jämförelsevis obetydlig omfattning. Under förutsättning att hovrätt skulle vara domför med fyra ledamöter kunde de sakkunniga härefter rent matematiskt uträkna det erforderliga antalet ledamöter för varje hovrätt vid en viss måltill- strömning.

I det förslag till rättegångsbalk, som den 14 februari 1941 godkändes av Kungl. Maj:t såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verk— samhet (SOU 1941: 7), tillämpade departementschefen ungefär samma be— räkningsgrunder som de ekonomisakkunniga. Departementschefen utgick från att varje ledamot under tid, då hovrätten ej hade ferier, skulle tjänst— göra tre sessionsdagar i veckan. Under varje sessionsdag beräknades i ge— nomsnitt kunna medhinnas två mål, om huvudförhandling erfordrades, samt eljest tre å fyra mål.

Liknande beräkningsgrunder användes i en inom justitiedepartementet upprättad, den 27 maj 1944 dagtecknad promemoria angående hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov under den nya rättegångsordningen. I denna promemoria, som byggde på beräkningar, vilka verkställts av pro- cesslagberedningen, uppskattades det erforderliga antalet ledamöter till 100.

1943 års domarutredning (SOU 1946: 57) antog, att åtminstone två tredje— delar av antalet mål i hovrätterna skulle kräva huvudförhandling, samt be- räknade, att arbetsökningen för ett mål med huvudförhandling skulle bli minst 50 procent i förhållande till det arbete, som målet krävde enligt den gamla rättegångsbalkens ordning. Med utgångspunkt från denna beräk— ningsgrund fann domarutredningen, att ledamotsantalet borde ökas med omkring 30 i jämförelse med vad som erfordrades enligt då gällande rätte- gångsordning, d. v. s. till sammanlagt 113 år 114.

I propositionen nr 268/1947 angående vissa anslag till domstolarna m. m. framhöll departementschefen (s. 87), att det uppenbarligen mötte stora svårigheter att på förhand bilda sig en säker uppfattning om ledamotsbe— | hovet i hovrätterna under den nya rättegångsordningen. I avbidan på när— i mare erfarenheter av arbetsförhållandena under den nya ordningen fann sig

departementschefen icke kunna förorda en ökning av ledamotsbefattningar- na i vidare mån än som föreslagits i den tidigare omnämnda, inom justitie- departementet år 1944 upprättade promemorian. Departementschefen för- klarade sig särskilt ha tagit i betraktande att, även om de muntliga för— handlingarna i allmänhet måste bli åtskilligt mera tidskrävande än målens behandling enligt dittillsvarande ordning, en ej ringa tidsvinst för hov- rättsledamöterna kunde beräknas genom att utarbetande av föredragnings- promemorior bortfölle och arbetet med kontrolläsning av målen endast del- vis kvarstode. I enlighet med det anförda föreslog Kungl. Maj:t, att antalet ledamotsbefattningar skulle bestämmas till 102, inberäknat de sex presi- dentämbetena.

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag. Vederbörande utskott erin- rade i sitt av riksdagen godkända utlåtande om att anslaget till extra leda- möter vore ett förslagsanslag och alltså vid oundgängligt behov av ytterli- gare ledamöter kunde överskridas.

Jämförelse mellan beräkningarna och de faktiska resultaten. Av statis- tiska uppgifter från hovrätterna framgår, att förhandling hållits i, grovt räknat, 60 procent av antalet avgjorda mål samt att alltså ungefär 40 procent avgjorts på handlingarna. Vid dessa beräkningar medtages icke mål, som avskrivits, eftersom sådana mål i regel medför endast obetydligt arbete.

Vid rättegångsreformens genomförande torde med en av organisatoriska skäl betingad mindre justering av de ovannämnda beräkningarna ha förut- satts, att varje ledamot skulle tjänstgöra i genomsnitt 31/5 sessionsdag per vecka. Under denna förutsättning samt om det vidare kan antagas, att i praktiskt taget varje mål endast fyra ledamöter deltager i avgörandet, skulle en avdelning om fem ledamöter under ett års 40 sessionsveckor samman- träda under 160 sessionsdagar (fyra per vecka). Enligt den tidigare angivna beräkningsgrunden, att under varje sessionsdag skulle medhinnas två mål med förhandling eller tre ä fyra mål, som avgjordes på handlingarna, borde under 160 sessionsdagar medhinnas drygt 230 mål med förhandling samt knappt 155 mål med avgörande på handlingarna eller sålunda omkring 385 mål, motsvarande 77 mål per ledamot och år. Enligt 1943 års domar- utrednings beräkningsmetod, som grundades på antagandet att arbets— ökningen för ett mål med förhandling skulle bli minst 50 procent i för- hållande till arbetet, om målet avgjordes utan förhandling, borde per leda- mot och år kunna medhinnas omkring 65 mål, varav knappt 40 efter för- handling och drygt 25 på handlingarna.

Det antal mål, som i verkligheten medhinnes, framgår av bilaga 5. De siffror som där anges för antalet avgjorda mål avser avgöranden annorledes än genom avskrivning. Antalet avskrivna mål växlar ganska betydligt. Grovt beräknat torde man emellertid kunna ange det till omkring 10 procent av

5—608951

samtliga avgöranden. Bilagan utvisar, att i verkligheten ett väsentligt lägre antal mål per ledamot och år medhinnes än vad man räknat med.

Vad är då anledningen till detta förhållande? Under de första åren efter det nya rättegångsförfarandets införande kunde det vara naturligt, att ar- betsprestationen övergångsvis blev något lägre än normalt, eftersom do- marna saknade erfarenhet av de nya reglerna och deras tillämpning. Möj- ligen kan man också göra gällande, att det under dessa är åtminstone vid några hovrätter förefanns en viss marginal i fråga om arbetskapacitetens utnyttjande. Några sådana särskilda förhållanden kan emellertid i varje fall icke sägas ha förelegat de senaste åren. Tvärtom finns tydliga vittnes- börd om att arbetsläget numera är mycket ansträngt. Trots att ledamöterna i stor utsträckning torde ha haft betydligt mer än normal arbetsbörda, har arbetet i stort sett alltmera släpat efter. Det har t. o. m. gjorts gällande, att redan ett upprätthållande av nuvarande arbetstakt på vissa håll i längden kan innebära risk för överansträngning av ledamöterna samt en sänkning av rättsskipningens kvalitet.

Möjligen kan anledningen till att antalet avgjorda mål per ledamot och år blivit lägre än beräknat åtminstone delvis vara, att de mera okvalificerade målen i mindre omfattning än väntats förts upp till hovrätt. De överklagade målen blir därigenom mera arbetskrävande i förhållande till sitt antal. Den snabba och alltmera komplicerade samhällsutvecklingen torde också ha med- fört mera invecklade och arbetskrävande mål. Ett tecken härpå är att an- talet mål, som krävt förhandling under mera än en dag, kraftigt stigit de senaste åren. Utvecklingen inom kriminalpolitiken mot alltmera differenti- erade behandlingsformer har också ökat domstolarnas arbete med varje mål.

Utredningens beräkningsgrunder. Utredningen har sökt erhålla en mätare på den arbetsmängd, som utan oskäligt betungande kan medhinnas per leda- mot och år. Att utgå från ett visst genomsnittligt antal mål per sessionsdag är, som torde framgå av det föregående, förenat med mycket stora vansk- ligheter, även om uppdelning sker mellan mål med och mål utan muntlig förhandling. Utredningen har därför icke ansett sig kunna använda en så- dan metod. Att genom poängsättning av olika grupper mål eller på annat sätt finna en tillförlitlig norm för jämförelse av den arbetsmängd de skilda målen representerar möter också stora svårigheter. Även om en metod av detta slag användes i någon eller några hovrätter vid målens fördelning ge- nom lottning å ledamöterna, följer därav icke utan vidare, att den är lämp- lig vid mätning av ledamotsbehovet, i synnerhet som den icke lämnar nå- gon ledning för bedömningen, hur stor sammanlagd arbetsmängd som skä- ligen kan beräknas per ledamot och år. Härtill kommer att en ledamot, som tilldelats ett större mål, för arbetets jämna gång på avdelningen i regel måste erhålla åtminstone någon partiell ledighet. Vid en poängbedömning borde ett sådant måls poängvärde reduceras med hänsyn härtill. Detta skulle

emellertid innebära en ganska komplicerad ordning. Vidare kan t. ex. före- komsten av en stor stad inom en hovrätts domsområde med därav följande storstadsbrottslighet medföra en särskilt stor procent brottmål av invecklad beskaffenhet. Att poängsätta detta torde vara svårt. Ytterligare kan den omständigheten, att en hovrätt handlägger en förhållandevis stor del av målen utom hovrättsorten, ha betydelse för den tid, inberäknat restid, som åtgår per mål. Under dessa förhållanden synes en poängsättning av målen i hovrätterna knappast kunna bli till någon väsentlig ledning för mätningen av arbetsmängden och bedömningen av ledamotsbehovet.

Innan ställning tas till frågan, huruvida i stället det årliga antalet in- kommande mål kan bli av värde som utgångspunkt vid den nämnda bedöm- ningen, torde det vara av intresse att undersöka, hur många mål i genom— snitt per ledamot som avgjorts av de olika hovrätterna under den tid det nuvarande rättegångsförfarandet tillämpats. Detta redovisas såvitt angår åren 1950—1955 i bilaga 5. Under de båda första åren efter nya rättegångs- balkens ikraftträdande, 1948 och 1949, var arbetsförhållandena i rätt hög grad präglade av övergångsproblemen vid det nya förfarandets början. Dessa båda är synes därför knappast lämpade som underlag för några jämförelser. Av bilagan framgår, att antalet avgjorda mål per ledamot och år — avskrivna mål icke medräknade — under inverkan av den ökade arbetsmängden i stort sett stigit icke oväsentligt under åren 1950—1955. Ett undantag utgör i viss mån Svea hovrätt, där det ifrågavarande antalet under åren 1951 och 1952 befann sig på en toppnivå om över 60 men därefter sjunkit till icke fullt 57. I övriga hovrätter var antalet åren 1950—1952 rätt varierande men dock överallt mindre än 50. Därefter har en viss utjämning skett genom en fort- gående höjning för två- och treavdelningshovrätternas del. Sålunda har siff- ran 50 överskridits fr. o. m. är 1953 i hovrätten för Västra Sverige, fr. o. m. är 1954 i hovrätten över Skåne och Blekinge samt är 1955 i de båda norr- ländska hovrätterna. Särskilt för sistnämnda år företer flertalet hovrätter en betydande stegring. För Göta hovrätts del ligger antalet dock fortfarande något under 50.

Av betydelse i detta sammanhang är, huruvida några särskilda faktorer föreligger, som gör det naturligt med högre, respektive lägre antal avgjorda mål per ledamot i någon eller några av hovrätterna. För de båda norrländska hovrätterna, som normalt håller halva antalet huvudförhandlingar eller mera utom hovrättsorten, måste de långa, tidskrävande resorna minska ar— betsresultatet. Göta hovrätt håller nära hälften av antalet huvudförhandlingar utom hovrättsorten, varför förhållandet i viss mån blir detsamma för denna hovrätt. Hovrätten för Västra Sverige och, i mindre mån, hovrätten över Skåne och Blekinge belastas av förekomsten av storstadsbrottslighet inom hovrättsområdet, vilket medför en del förhållandevis stora och invecklade brottmål. Däremot är antalet huvudförhandlingar utom hovrättsorten i dessa båda hovrätter tämligen lågt eller 12—15 procent. Svea hovrätt, för vilken

sistnämnda procenttal är ungefär 20, erhåller framför allt från Stockholm en del stora och invecklade brottmål. I viss grad belyses förekomsten av större mål i en hovrätt av antalet huvudförhandlingar, som pågått två eller flera dagar i följd. Detta antal var under åren 1954 och 1955 i Svea hovrätt respektive 50 och 83, i Göta hovrätt 8 och 16, i hovrätten över Skåne och Blekinge 13 och 12, i hovrätten för Västra Sverige 41 och 46, i hovrätten för Nedre Norrland 8 och 13 samt i hovrätten för Övre Norrland 16 och 12.

Vid övervägande av dessa faktorer, som är mycket svåra att mäta och jämföra med varandra, har utredningen stannat för den slutsatsen, att det icke för någon hovrätts vidkommande föreligger anledning att räkna med något väsentligt högre eller lägre antal mål per ledamot och år än för övriga hovrätter. Möjligen kan man beträffande Svea hovrätt dels på rent erfaren- hetsmässiga grunder och dels under hänvisning till den ökade smidighet och större möjlighet till specialisering som synes förefinnas hos en större hovrättsorganisation, räkna med något högre antal avgjorda mål per ledamot än i fråga om övriga hovrätter.

Uppskattningen av det målantal, som kan medhinnas utan oskäligt be- tungande av hovrättsledamöterna och utan vådor för rättsskipningen måste enligt utredningens mening i huvudsak grundas på erfarenhetsmässiga be- dömanden, främst det målantal som faktiskt medhunnits under de senaste åren. Den ökning i antalet avgjorda mål per ledamot och år, som i stort sett ägt rum under åren 1950—1955, torde bero dels på en alltmera stegrad ar- betstakt och dels på några håll på att möjligheterna till partiell ledighet ut- nyttjats i allt högre grad. Av särskilt intresse är härvidlag ökningen av an— talet avgjorda mål per ledamot i två— och treavdelningshovrätterna, särskilt under år 1955. I Svea hovrätt ägde en liknande, stark höjning rum är 1951 under inverkan av en ökad måltillströmning. Från hovrättens sida framhölls emellertid, att höjningen var resultatet av en osedvanligt stark anspänning, som icke i längden kunde vidmakthållas utan vådor såväl för ledamöternas hälsa som för rättsvårdens kvalitet. En betydande sjuklighet med över- ansträngningssymptom framträdde också i hovrätten. De följande åren sjönk antalet avgjorda mål per ledamot och år från 62 till 56 år 57.

Det ökade antalet avgjorda mål är 1955 i två— och treavdelningshovrätterna synes vara resultatet av en särskild anspänning liksom i Svea hovrätt åren 1951—1952. De upplysningar utredningen under hand inhämtat från hov— rätterna ger enligt utredningens mening fog för påståendet, att den nu- varande arbetstakten i hovrätterna är pressande. Den nyss nämnda sänk- ningen av antalet avgjorda mål per ledamot och år i Svea hovrätt tyder också på att ett maximum i arbetstakten där uppnåtts. För Övriga hovrätters del synes man knappast i längden kunna räkna med lika höga siffror som för år 1955. Särskilt med hänsyn till att hovrätterna i realiteten i stor utsträck- ning fungerar som slutinstans, framstår det som ett oavvisligt rättssäker- hetskrav, att ledamöterna får erforderlig tid att ägna målen en ingående och

noggrann prövning. Det bör därför icke ifrågakomma att begära ett visst antal avgjorda mål från varje hovrätt eller varje enskild ledamot. Då ett sådant antal av utredningen uppställes, är det därför endast att betrakta som en sannolikhetsbedömning av det antal, som faktiskt kan beräknas bli med— hunnet. Hovrättsorganisationen bör enligt utredningens mening i stället äga en sådan elasticitet, att uppkommande behov av förstärkningar kan tillgodo- ses utan större omgång samt inträdande möjligheter till besparingar också kan tillvaratagas.

Av det anförda torde framgå, att utredningen beträffande två— och tre- avdelningshovrätterna icke ansett sig kunna lägga 1955 års siffror över an- talet avgjorda mål till grund för beräkning av ledamotsbehovet utan sökt finna en siffra, som kan betecknas som mera normal. Därvid har utred- ningen förutsatt, att partiella ledigheter användes endast i den mån de på— kallas för arbetets jämna gång på avdelningarna och alltså icke tillgripes som ersättning för en i och för sig erforderlig ökning av antalet ledamöter.

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningen ansett sig kunna räkna med drygt 50 avgjorda mål per ledamot och år, avskrivna mål icke medräknade. För Svea hovrätts del synes dock ett något högre antal böra beräknas. Eftersom bedömningen av ledamotsbehovet bör ske i förhållande till antalet inkommande mål, mäste tillägg emellertid göras för de avskrivna målen. Som tidigare nämnts torde man, grovt räknat, kunna ange antalet avskrivna mål till omkring 10 procent av hela antalet. Utredningen utgår därför vid sin uppskattning av ledamotsbehovet från att hovrätterna med- hinner drygt 55 inkommande mål per ledamot och år med nyss antydd jämk— ning uppät i fråga om Svea hovrätt. Utredningen vill emellertid betona, att den sålunda gjorda, i huvudsak erfarenhetsmässiga uppskattningen grundar sig på ett siffermaterial, som varierat icke obetydligt år från år. Den måste därför tillämpas med en viss försiktighet.

Vid beräkningen av ledamotsbehovet kan det synas naturligt att utgå från måltillströmningen under t. ex. de senaste fem åren. Som tidigare nämnts och som också framgår av bilaga 5 har emellertid det totala antalet till hovrätterna inkommande mål stigit kontinuerligt sedan 1950. Den ökade arbetsmängden i domsagorna, som tagit sig uttryck i en fortgående stegring av målbalansen, i förening med den förstärkning av domarorgani- sationen i dem, som torde vara ofrånkomlig, kommer med all sannolikhet att leda till en fortsatt ökning av måltillströmningen till hovrätterna. Vidare torde av liknande orsaker en ökad måltillströmning till hovrätterna vara att vänta från åtskilliga rådhusrätter. Härav framgår, att hovrätternas leda- motsorganisation skulle bli otillräcklig redan för det aktuella behovet samt helt ur stånd att bemästra den väntade framtida arbetsmängden, om den

i beräknas på grundval av något genomsnitt för ett större antal år tillbaka. i Å andra sidan är det vanskligt att anpassa en organisation efter en visser- ligen i hög grad sannolik men dock icke fullt säker framtida ökning i arbets-

bördan. Utredningen har valt en medelväg. Behovet av ledamöter har beräk- nats i huvudsak på grundval av måltillströmningen åren 1954 och 1955. Härutöver föreslås extra ledamöter till så stort antal, att den nuvarande eftersläpningen i arbetet kan bedömas bli i stort sett hävd inom ungefär två år. Utredningen räknar därvid med att eftersläpning föreligger i den mån arbetsbalansen överstiger 20 procent av den normala arbetsmängden under ett år. Skulle måltillströmningen, som sannolikt är, fortsätta att stiga, bör dessa extra ledamotsbefattningar bibehållas och, om behovet fin- nes vara stadigvarande, omvandlas till ordinarie tjänster. Om antalet in— kommande mål icke skulle ökas, bör de extra ledamotsbefattningarna in- dragas, när arbetsbalansen nedgått till en normal nivå.

Ledamotsbehovet i de skilda hovrätterna

Från de i föregående avsnitt angivna utgångspunkterna övergår utred- ningen till att behandla ledamotsbehovet i varje hovrätt för sig. Beträffande antalet inkomna, avgjorda och balanserade mål hänvisas till bilaga 5.

Svea hovrätt (utom vattenöverdomstolen). Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1956/57 omfattar hovrätten sju ordinarie och två extra avdel— ningar, envar om fem ledamöter, samt ytterligare två extra ledamöter. Sam— manlagda antalet ledamöter är sålunda 47. Härtill kommer presidenten, som dock endast undantagsvis deltager i lagskipningsarbetet. Under budgetåret 1955/56, då de sist angivna båda extra ledamöterna icke ingick i organisatio- nen, fanns en tredje extra avdelning, dock endast med fyra ledamöter, tillfäl— ligt inrättad under tiden den 9 april—den 30 juni. Med anlitande av de två nämnda extra ledamöterna samt tillgängliga medel finns en sådan tredje extra avdelning ånyo sedan den 15 augusti 1956, tills vidare till årets utgång.

Utredningens beräkningsgrunder ger vid handen, att behovet av båda de nuvarande extra avdelningarna med fem ledamöter är så stadigvarande, att avdelningarna borde göras ordinarie. Dock bör beaktas, att arbetsökningen under åren efter rättegångsreformens genomförande varit exceptionellt stor i Svea hovrätt men att såväl måltillströmningen som arbetsbalansen under år 1955 och första halvåret 1956 minskat något. Ehuru måltillströmningen under tredje kvartalet 1956 varit något större än under motsvarande tid är 1955 samt arbetsbalansen den 30 september 1956 utvisar en ökning i jäm- förelse med motsvarande tidpunkt år 1955 från 918 till 1 000 mål, synes för— siktigheten bjuda att någon tid avvakta utvecklingen i fråga om arbetsläget, innan den ordinarie organisationen utökas med två avdelningar. I vart fall förefallerdet lämpligast, att en sådan utökning sker successivt. Utredningen är därför icke beredd att för närvarande föreslå, att mer än en av de ifråga- varande båda extra avdelningarna ordinariesättes. Den andra avdelningen torde böra bibehållas i sin nuvarande form för att om ett eller annat år

— under förutsättning givetvis, att måltillströmningen icke minskas så att behovet av avdelningen kan ifrågasättas —— ombildas till en ordinarie av- delning. Härutöver synes det tydligt, att hovrätten har behov av de ytter- ligare båda extra ledamöter, som den erhållit enligt regleringsbrevet för innevarande budgetår. Huruvida än flera extra ledamöter bör ställas till hovrättens förfogande i syfte att göra det möjligt att bibehålla den till- fälligt inrättade extra avdelningen om fyra ledamöter, synes lämpligast kunna bedömas på grundval av arbetslägets fortlöpande förändringar. Där- vid bör särskilt beaktas angelägenheten av att den alltför stora arbetsbalan- sen i hovrätten snarast möjligt nedhringas till en normal nivå. Utredningen förordar, att medel för att bibehålla den sistnämnda avdelningen ställes till Kungl. Maj:ts förfogande att användas i den mån Kungl. Maj:t med hänsyn till det aktuella arbetsläget finner avdelningen erforderlig.

Förslag: En av de båda nuvarande extra avdelningarna om fem ledamöter ordinariesättes genom att en lagmanstjänst och fyra hovrättsrådstjänster tillföres hovrätten. I samband därmed indrages fem extra ledamotsbefatt- ningar. Den andra extra avdelningen om fem ledamöter bibehålles, liksom de två extra ledamotsbefattningar som hovrätten erhållit genom reglerings- brevet för innevarande budgetår. Härutöver ställes till Kungl. Maj:ts för- fogande medel för ytterligare två extra ledamöter, vilka medel får tas i an- språk i den mån Kungl. Maj:t finner detta påkallat av arbetsläget i hov— rätten.

Göta hovrätt. Nuvarande organisation: 15 ordinarie ledamöter, inberäknat presidenten. Denne deltager i viss utsträckning i lagskipningsarbetet samt har särskild vikarie för detta arbete i den mån han ej deltager däri. Under år 1955 hade hovrätten dessutom en extra ledamot under sammanlagt 120 dagar samt beräknas under innevarande år komma att ha haft sådan leda- mot omkring 170 dagar. Arbetsbalansen steg under år 1955 från 268 till 284 mål. Antalet inkomna mål under tiden den 1 januari—den 30 september 1956 var 606, d. v. s. praktiskt taget detsamma som under motsvarande tid är 1955, då 608 mål inkom. Balansen den 30 september 1956 omfattade 296 mål mot 279 den 30 september 1955. —

Enligt utredningens beräkningsgrunder skulle en organisation om 15 leda- möter vara tillräcklig i förhållande till måltillströmningen. Erfarenheten visar emellertid, att vissa förstärkningsåtgärder erfordras för att den in- kommande arbetsmängden skall kunna bemästras. Härtill kommer, att mål— balansen är mycket stor. Från rättsvårdens synpunkt är det angeläget, att den snarast nedbringas till en normal nivå. Detta torde vara svårt att genom- föra inom rimlig tid utan någon ökning av ledamotsantalet. Utredningen anser det därför påkallat, att de tillfälliga förstärkningar, som åstadkom- mits genom att en extra ledamot tidvis fått förordnas, ersättes med en extra ledamotsbefattning under hela året. Sedan målbalansen nedbringats i sådan

grad, att någon eftersläpning ej längre kan anses föreligga, bör behovet av den extra ledamotsbefattningen prövas på nytt.

Förslag: Utöver den nuvarande organisationen med 15 ordinarie ledamö- ter tillföres hovrätten en extra ledamot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge. Nuvarande organisation: 14 ordinarie ledamöter, inberäknat presidenten, vars deltagande i lagskipningsarbetet är anordnat på samma sätt som i Göta hovrätt, samt två extra ledamöter (varav en assessor). En av de båda extra ledamotsbefattningarna har till- förts hovrätten först genom regleringsbrevet för budgetåret 1956/57. Antalet inkommande mål var åren 1954—1955 respektive 799 och 984, alltså högst varierande siffror. För åren 1950—1953 var motsvarande antal respektive 677, 737, 765 och 831. Frånsett år 1954 har alltså måltillströmningen stigit varje är, särskilt starkt år 1955. Under tiden den 1 januari—den 30 septem- ber 1956 sjönk antalet inkommande mål i jämförelse med motsvarande tid är 1955 från 719 till 648. Balansen den 30 september 1956 omfattade 169 mål mot 229 den 30 september 1955.

Bedömningen av ledamotsbehovet erbjuder särskilda svårigheter i denna hovrätt på grund av de starka växlingarna i måltillströmningen de senaste åren. Enligt utredningens beräkningsgrunder erfordras 15 å 16 ledamöter för att avverka den inkommande arbetsmängden samt därutöver någon för- stärkning för att nedbringa målbalansen, som dock är förhållandevis lägst i denna hovrätt. Med denna utgångspunkt synes den nuvarande organisa- tionen efter utökningen till 16 ledamöter vara tillräcklig.

Förslag: Den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad.

Hovrätten för Västra Sverige. Nuvarande organisation: 15 ordinarie leda- möter, inberäknat presidenten, vars deltagande i lagskipningsarbetet är an- ordnat på samma sätt som i Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, samt två extra ledamotsbefattningar, inrättade enligt reglerings- brevet för budgetåret 1956/57. Under år 1955 hade hovrätten en extra leda- mot 150 dagar under första halvåret. Trots detta ökades arbetsbalansen un- der året från 270 till 295 mål. Måltillströmningen, som oavbrutet varit sti- gande sedan år 1952, uppgick under tiden den 1 januari—den 30 september 1956 till 681 mål mot 640 under motsvarande tid är 1955. Arbetsbalansen den 30 september 1956 uppgick till 313 mål mot 302 den 30 september 1955.

Enligt utredningens beräkningsgrunder motsvarar de båda senaste årens måltillströmning ett behov av 16 a 17 ledamöter. Om den förhållandevis stora målbalansen skall kunna nedbringas inom rimlig tid, erfordras med nuvarande arbetsbörda minst 17 ledamöter. Den stadiga stegringen av mål— tillströmningen i denna hovrätt gör det osäkert, huruvida den utökning av antalet ledamöter till 17, som medgivits i regleringsbrevet för innevarande budgetår, kommer att visa sig tillräcklig. Särskilt är därvid att beakta, att

en väntad omorganisation av Göteborgs rådhusrätt i syfte att nedbringa ar— betsbalansen där torde komma att medföra en ytterligare ökning av antalet till hovrätten fullföljda mål. Utredningen förordar därför, att medel till en tredje extra ledamot ställes till Kungl. Maj :ts förfogande att användas i den mån Kungl. Maj:t finner detta påkallat av arbetsläget i hovrätten.

Utredningen har övervägt att föreslå, att en extra ledamotsbefattning om- vandlas till en ordinarie tjänst (hovrättsrådstjänst), eftersom behovet av en ledamot utöver de nuvarande 15 ordinarie förefaller att bli bestående. Med hänsyn till att de båda extra ledamotsbefattningarna i hovrätten tillkommit först genom regleringsbrevet för innevarande budgetår anser utredningen emellertid, att utvecklingen bör avvaktas något, innan frågan upptages till slutlig prövning.

Förslag: Den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad. Härutöver ställes till Kungl. Maj:ts förfogande medel för ytterligare en extra ledamot, vilka medel får tas i anspråk i den mån Kungl. Maj :t finner detta påkallat av arbetsläget i hovrätten.

Hovrätten för Nedre Norrland. Nuvarande organisation: Åtta ordinarie ledamöter, inberäknat presidenten, som i viss utsträckning deltager i lag- skipningsarbetet men ej har någon vikarie för detta arbete då han ej del- tager däri, samt en extra ledamot (assessor). Från lagskipningsarbetets syn- punkt kan man uppskatta ledamotsantalet till 81/3. Antalet inkommande mål, som ökats utan avbrott sedan år 1952, steg under de tre första kvartalen år 1956 till 401 mål mot 334 under motsvarande tid är 1955. Till ökningen i måltillströmningen de senaste åren har bidragit, att till hovrättens dom- krets den 1 juli 1954 lagts en del av Gävleborgs län, som förut tillhört Svea hovrätts domkrets. Arbetsbalansen steg under åren 1952—1955 från 84 till 140 mål samt ökades ytterligare under de tre första kvartalen 1956 till 174 mål. Motsvarande siffra den 30 september 1955 var 135.

Av det anförda framgår, att en förstärkning av ledamotsorganisationen, som varit i huvudsak oförändrad sedan år 1948, nu är ofrånkomlig. Med utgångspunkt från 1955 års måltillströmning erfordras enligt utredningens beräkningsgrunder åtta å nio ledamöter. Den senaste utvecklingen tyder emellertid på att man måste räkna med en något större arbetsmängd i fram- tiden. Vidare är det angeläget, att den för en hovrätt med endast två avdel- ningar stora målbalansen minskas. Utredningen förordar därför, att en extra ledamotsbefattning tillföres hovrätten. Eftersom stadigvarande behov torde få anses föreligga av den tjänst av detta slag, som nu finns, bör densamma ersättas med en ordinarie tjänst (hovrättsrådstjänst).

Förslag: Den nuvarande extra ledamotsbefattningen ersättes med en hov- rättsrådstjänst, varjämte en ny extra ledamotsbefattning tillföres hovrätten.

Hovrätten för Övre Norrland. Nuvarande organisation: Nio ordinarie leda- möter, inberäknat presidenten, som i viss utsträckning deltager i lagskip-

ningsarbetet men ej har någon vikarie för detta arbete, då han ej deltager däri. Ledamotsorganisationen är alltså i fråga om antalet mera stadig- varande ledamöter lika stor som i hovrätten för Nedre Norrland. Emellertid har hovrätten för Övre Norrland härutöver en extra ledamot under tid, då en avdelning befinner sig utom hovrättsorten för att hålla hovrättsting (s. k. reseledamot). Dessutom hade hovrätten extra ledamot för annat ändamål under 60 dagar första halvåret 1955. Delvis på grund härav men i övrigt av skäl, som synes svårbedömda, ökades antalet avgjorda mål från 380 år 1954 till 467 år 1955. Detta hade till följd att, trots en ökad måltillströmning, ar- betsbalansen under år 1955 minskades från 188 till 145 mål. Under de tre första kvartalen år 1956 steg antalet inkommande mål från 335 till 373, jämfört med motsvarande tidrymd år 1955. Samtidigt sjönk antalet avgjorda mål från 333 till 256. Arbetsbalansen omfattade 131 mål den 30 juni och 214 mål den 30 september 1956 mot resp. 163 och 165 mål vid motsvarande tidpunkter år 1955.

Arbetsbalansen den 30 september 1956 måste betecknas som högst bety- dande för en hovrätt om endast två avdelningar. Under år 1955 och första halvåret 1956 var den emellertid sjunkande för att under tredje kvartalet 1956 stiga starkt. Då denna stegring kan vara en tillfällig företeelse, synes försiktigheten bjuda att tillsvidare icke utöka den fasta organisationen. Skulle förstärkning visa sig erforderlig, kan en viss sådan utan ändring i personalförteckningen åvägabringas genom en utfyllnad av det för lagskip- ningsarbetet tillgängliga antalet ledamöter från 81/3 till 9 på så sätt, att Vi- karie å vederbörande avdelning förordnas för presidenten, då denne ej de]- tager i arbetet på avdelningen. I sådant fall kan bemyndigandet att förordna reseledamot begränsas till den avdelning, som består av fyra ledamöter.

Förslag: Den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad.

Utredningen har i flera sammanhang betonat vanskligheten att med nå- gon grad av säkerhet bedöma arbetsmängdens framtida förändringar i hov- rätterna samt har framhållit, att utredningens förslag rörande ledamots- antalet väsentligen bygger på nuvarande måltillströmning och arbetsbalans. Med hänsyn härtill och då det framstår som högst angeläget att undvika eftersläpning i rättsskipningen med därav följande olägenheter såväl för de enskilda parterna som ur allmänt samhällelig synpunkt bör som tidigare antytts enligt utredningens mening hovrätternas organisation icke alltför hårt fastlåsas utan möjlighet finnas till fortlöpande justeringar utan större omgång. Erforderliga medel för att möta uppkommande behov bör så- lunda liksom för närvarande ställas till Kungl. Maj:ts disposition som medelsreserv.

5 KAPITLET

Kostnadsberäkm'ngar

Häradsrätterna

Utredningens förslag innebär en ökning av antalet tingsdomartjänster från 24 till 40 (inberäknat en ny tingsdomartjänst i Södertörns domsaga blir antalet 41) samt av antalet tingssekreterartjänster från 37 till 39, det sistnämnda genom att 12 nya tingssekreterartjänster inrättas samt 10 nu befintliga sådana tjänster indrages. Samtidigt beräknas emellertid i de domsagor, som beröres av denna förstärkning av personalorganisationen, bortfalla behov av fiskalskompetenta biträden i en omfattning, som upp- skattats motsvara 21 fiskalers arbetskraft (se bilaga 13).

I tidigare sammanhang har framhållits, att den föreslagna ökningen av antalet tingsdomare i förening med minskningen av antalet biträdande do— mare på fiskalsstadiet kan beräknas få till följd, att en större mängd egent- liga domargöromål medhinnes, men samtidigt medför ett något ökat behov av tingsnotarier. Statens organisationsnänmd har vid sina förut omnämnda undersökningar antagit, att en tingssekreterares arbetsuppgifter av annat slag än egentliga domargöromål genomsnittligt motsvarar a/1o av en tings- notaries arbetskraft. Denna bedömning har hämtats från Wieslander—— Siljeströms flera gånger här ovan åberopade utredning. Bedömningen vilar på den förutsättningen, att tingssekreteraren ägnar ungefär hälften av sin arbetstid åt egentliga domargöromål. I de av utredningens förslag berörda, i allmänhet mycket arbetstyngda domsagorna torde tingssekreteraren (det fiskalskompetenta biträdet) emellertid använda mycket mera av sin arbets- tid åt sådana göromål och alltså medhinna mindre arbetsmängd i fråga om övriga arbetsuppgifter. För de ifrågavarande domsagorna blir siffran 6/10 därför för hög och torde uppskattningsvis böra nedsättas till 3/10. Detta innebär, att vid ett genomförande av utredningens förslag uppkommer ett sammanlagt behov av tillskott med sex tingsnotarietjänster. Hur detta till— skott bör fördelas på de särskilda domsagorna har utredningen icke ansett sig böra ta ställning till, eftersom fördelningen lämpligen synes böra ske i samband med de personalförändringar, som kan föranledas av organisations- nämndens rapport den 16 mars 1956 rörande organisationsundersök- ningarna.

Utredningen har beräknat de föreslagna nya tingsdomartjänsterna i näst högsta löneklassen, d. v. s. 39, tingssekreterartjänsterna i löneklass 25 a 27

samt tingsnotarietjänsterna i löneklass 19 å 21. I fråga om ortsgrupperingen har för domsagor under hovrätten för Övre Norrland genomsnittligt räknats med ortsgrupp 5, för domsagor under Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland med ortsgrupp 4 samt för domsagor under övriga hovrätter med ortsgrupp 3. Lönerna har upptagits med år 1956 utgående lönebelopp, in- beräknat rörligt tillägg.

Vid beräkning enligt de angivna grunderna blir resultatet följande årliga kostnader för de nytillkommande tjänsterna.

16 tingsdomare, Ca 37:39 (fyra i orts- grupp 5, sju i ortsgrupp 4 och fem i ortsgrupp 3) ...................... 495 480 kronor Härtill kommer en tingsdomartjänst i Sö-

dertörns domsaga .................. 31 008 » 526 488 kronor 12 tingssekreterare, Ce 25: 25 a 27: 27 (en i ortsgrupp 5,_

sju i ortsgrupp 4 och fyra i ortsgrupp 3) .............. 223 656 >> 6 tingsnotarier, Cg 19: 19 a 21: 21 (en i ortsgrupp 5, tre i

ortsgrupp 4 och två i ortsgrupp 3) .................. 80 436 >>

Summa 830 580 kronor

Härifrån avgår besparing genom bortfall av 10 tingssekreterare och 21 fiskalskompetenta biträden enligt följande beräkning. 31 tingssekreterare eller fiskalskompetenta biträden, Ce

25: 25 å 27: 27 (sex i ortsgrupp 5, sexton i ortsgrupp 4 och nio i ortsgrupp 3) .................................. 581 100 kronor

Kostnadsökningen för lönerna uppgår sålunda till (830 580—581 100) 249 480 kronor.

Som förut angivits ingår i nämnda belopp lönekostnaden för den tings- domartjänst, som'preliminärt beräknats bli erforderlig i samband med de]- ning av Södertörns domsaga.

I tidigare sammanhang har framhållits, att den av utredningen föreslagna organisationen är avpassad med utgångspunkt från den aktuella måltill— strömningen samt att det därför kan bli erforderligt att under en övergångs- tid i viss utsträckning tillhandahålla särskild arbetskraft för avarbetande av målbalansen. Då det här är fråga om utgifter av övergångsnatur, som är synnerligen svåra att i dagens läge ens uppskattningsvis beräkna, har utredningen emellertid icke ansett dem böra påverka den allmänna kost- nadskalkylen.

I de fall, där en tingsdomare skall tjänstgöra i två eller, beträffande de gemensamma tingsdomarna, möjligen i flera domsagor, uppkommer givet- vis extra kostnader för resor och traktamenten. Dessa kostnader, som är svåra att närmare beräkna innan den nämnda tjänstgöringen utformats i sina detaljer, torde emellertid bli förhållandevis obetydliga. Dessutom mot-

vägs de av inbesparing av motsvarande kostnader för fiskaler, som till- handahålles från hovrätterna. Utredningen anser sig ha anledning räkna med att några merkostnader i nu ifrågavarande avseende icke skall behöva uppkomma.

Hovrättema

Kostnadsberäkningarna redovisas här nedan särskilt för varje hovrätt en- ligt motsvarande grunder som för häradsrätterna.

Svea hovrätt (ortsgrupp 5). Genom ordinariesättning av den ena av de båda nuvarande extra avdelningarna om fem ledamöter uppkommer följande årliga kostnader för de nytillkommande tjänsterna.

En lagman, Co 15 .................................... 35 760 kronor Två hovrättsråd, Ca 37: 39 ............................ 63 432 » Två assessorer, Ce 33: 34 .............................. 54 840 »

............................ 1 200 » Summa 155 232 kronor

Ett vice ordförandearvode

Å andra sidan uppkommer genom ordinariesättningen besparing, motsva- rande avlöningen till fem extra ledamöter (löneklass 33), ökad avlönings- kostnad för det hovrättsråd, som med vikariatslön som lagman tjänstgör som ordförande på avdelningen, samt ett vice ordförandearvode. Denna be— sparing utgör sammanlagt 138 024 kronor. Merkostnaden för ordinariesätt- ningen blir således (155 232 — 138 024) 17 208 kronor.

I övrigt innebär utredningens förslag i jämförelse med ledamotsorganisa- tionen enligt gällande regleringsbrev, att medel för en utökning av organisa- tionen med två extra ledamöter ställes till Kungl. Maj:ts förfogande. Då dessa medel skall få tas i anspråk endast i den mån Kungl. Maj:t finner detta påkallat av arbetsläget i hovrätten, redovisas kostnaderna icke sär— skilt för denna hovrätt utan i form av ökning i den till Kungl. Maj:ts förfo- gande ställda medelsreserven.

Kostnadsökningen för lönerna i denna hovrätt blir alltså det nyss nämnda beloppet 17 208 kronor.

Göta hovrätt ( ortsgrupp 3). Den årliga lönekostnaden för en extra leda- mot, löneklass 33, utgör .............................. 25 152 kronor.

Någon besparing beräknas ej. Dock må anmärkas, att de hittillsvarande kostnaderna för en tidvis förordnad extra ledamot åtminstone i huvudsak kan beräknas bortfalla.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ( ortsgrupp 3). Då utredningens för- slag innebär, att den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad, upp- kommer ingen kostnadsökning.

Hovrätten för Västra Sverige ( ortsgrupp 4). Då utredningens förslag in- nebär, att den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad, inträder ingen kostnadsökning. Kostnaden för en extra ledamot, som förordnas i den mån Kungl. Maj:t finner detta påkallat av arbetsläget i hovrätten, redovisas under medelsreserven.

Hovrätten för Nedre Norrland ( ortsgrupp 5). För en nytillkommande hovrättsrådstjänst, Ca 37: 39, som ersätter en extra ledamot (assessor), upp- kommer en merkostnad, motsvarande skillnaden mellan lönen i löneklas-

serna 39 och 33 ...................................... 5 160 kronor Härtill kommer kostnaden för en ny extra ledamot, löne- klass 33 ............................................ 26 556 kronor

Summa 31 716 kronor Kostnadsökningen blir alltså 31 716 kronor.

Hovrätten för Övre Norrland ( ortsgrupp 4). Då utredningens förslag innebär, att den nuvarande organisationen bibehålles oförändrad, uppkom- mer ingen kostnadsökning.

Medelsreserven. Kostnaderna för de tre extra ledamöter (två i Svea hov- rätt och en i hovrätten för Västra Sverige), som är avsedda att förordnas i den mån Kungl. Maj:t finner så påkallat av arbetsläget, beräknas på föl- jande sätt.

Två extra ledamöter, löneklass 33, ortsgrupp 5 .......... 53 112 kronor En extra ledamot, löneklass 33, ortsgrupp 4 ............ 25 848 »

Summa 78960 kronor

Sammanfattning av kostnadsökningarna

Svea hovrätt ........................................ 17 208 kronor Göta hovrätt ........................................ 25 152 » Hovrätten för Nedre Norrland .......................... 31 716 » Medelsreserven ...................................... 78 960 »

Summa 153 036 kronor

I den nuvarande organisationen bekostas extra ledamöter i viss utsträck— ning genom besparingar, som uppkommit främst genom att ett växlande antal tjänster som fiskal eller fiskalsaspirant av olika skäl stått obesatta. Därest sådana besparingar icke kan erhållas även i fortsättningen, kommer detta givetvis att påverka anslagsberäkningen.

(Nuvarande lydelse)

Utkast till ändringar i domsagostadgan

(Föreslagen lydelse)

13 å.

Tingsdomare åligger:

1. att närmast under häradshöv- dingen hava inseendet över persona— len och arbetet i domsagan; ävensom

2. att i den mån hovrätten på för- slag av häradshövdingen förordnar utföra på häradshövdingen eljest an- kommande göromål.

Tingsdomare äger ______ Tingsdomare är —————— omförmälda göromål.

Tingsdomare, vars tjänst är in- rättad i viss domsaga, åligger:

1. att närmast under häradshöv- dingen hava inseendet över perso— nalen och arbetet i domsagan;

2. att i den mån hovrätten på för- slag av häradshövdingen förordnar utföra på häradshövdingen eljest ankommande göromål; samt

3. att, där Kungl. Maj:t så be- stämt, jämväl i annan, av Kungl. Maj:t angiven domsaga under sam- ma hovrätt utföra på häradshöv— dingen eljest ankommande göromål i den mån hovrätten på förslag av häradshövdingen förordnar.

Tingsdomare, vars tjänst är ge- mensam för domsagorna inom en hovrätts domkrets, åligger att i en eller flera av dem utföra på härads- hövdingen eljest ankommande göro- mål i den mån hovrätten på förslag av vederbörande häradshövding för— ordnar. Tjänstgöringen bör anord- nas i huvudsaklig överensstämmel- se med en av hovrätten för viss tid eller tillsvidare uppgjord plan. fri rättegång.

14 5.

Tingssekreterare åligger:

1. att, där tingsdomare icke fin- nes, närmast under häradshövding- en hava inseendet över personalen och arbetet i domsagan;

Tingssekreterare åligger:

1. att i domsaga, där tingsdomar- tjänst icke finnes inrättad, närmast under häradshövdingen hava inse- endet över personalen och arbetet i domsagan;

2. att i ______ expropriationsdomstolens prövning; 3. att då ————————— å landet; 4. att då —————— 6 kap. rättegångsbalken. Göromål som —————— eller domsagobiträde. Tingssekreterare äger —————— fri rättegång. Tingssekreterare år ______ omförmälda göromål. 25 &. Häradshövding, tingsdomare ______ häradsrättens ferier. Annan ledighet ______ av hovrätten. Tingsdomare, särskild inskriv- Tingsdomare, särskild inskriv-

ningsdomare och tingssekreterare må av häradshövdingen under högst åtta dagar varje halvår beviljas an- nan ledighet än i första stycket sägs. Finner häradshövdingen vikarie er- forderlig eller är fråga om ledighet under längre tid än nu är sagt, skall ansökan om ledighet göras hos hov- rätten.

ningsdomare och tingssekreterare må av häradshövdingen under högst åtta dagar varje halvår beviljas an- nan ledighet än i första stycket sägs. Finner häradshövdingen vikarie er- forderlig eller är fråga om ledighet under längre tid än nu är sagt eller avser ledigheten tingsdomare, som tjänstgör i mer än en domsaga, skall ansökan om ledighet göras hos hov- rätten.

Underrättelse om ______ till hovrätten.

De föreslagna ändringarna i domsagostadgan är en följd av den delvis nya utformning tingsdomartjänsterna erhåller enligt utredningens förslag. Ut- redningen har endast föreslagit sådana jämkningar i författningstexten, som ansetts strängt nödvändiga.

I den föreslagna lydelsen av 13 5 kommer ändringarna i tingsdomarens tjänstgöringsskyldighet till uttryck. 14 å behandlar bland annat tingsdoma- rens ställning som personalchef under häradshövdingen. Av praktiska skäl har personalchefskapet ansetts böra tillkomma tingsdomare endast i dom- saga, där hans tjänst är inrättad och där han följaktligen förutsättes ha sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd. Någon olägenhet torde icke uppkomma

genom att med denna regel en gemensam tingsdomare, vars tjänst icke är knuten till viss domsaga, överhuvud icke kommer att fungera som personal- chef. I 25 å föreslås en ändring av innebörd att i fall, där en tingsdomare tjänstgör i mer än en domsaga, fråga om ledighet för tingsdomaren alltid skall behandlas av hovrätten. .

Någon ändring av 28 5 har icke funnits erforderlig, eftersom det redan med nuvarande lydelse torde vara uppenbart, att en tingsdomare, som tjänstgör (»är anställd») i mer än en domsaga, måste få omfattningen av sina göromål i varje särskild domsaga lämpad därefter.

Med hänsyn till att utvidgningen av tingsdomarnas tjänstgöringsskyldig— het icke torde kunna tillämpas å nuvarande innehavare av tingsdomartjänst synes en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas av innebörd, att stadgandet i 13 5 första stycket 3. icke skall äga tillämpning på tingsdomare, som utnämnts från tidpunkt före det stadgandet trätt i kraft.

Utredningen har övervägt att föreslå en jämkning även i 1 g Kungl. kun- görelsen den 18 november 1932 ang. inskrivningsdomare och inskrivnings- dagar. Det torde nämligen vara tydligt, att en tingsdomare åtminstone i regel icke bör förordnas till inskrivningsdomare i annan domsaga än den, i vilken hans tjänst är inrättad. Redan med nuvarande lydelse synes emellertid denna synpunkt kunna beaktas.

Sammanfattning

Händel-ätterna

Under de senaste åren har måltillströmningen vid häradsrätterna stigit betydligt. Trots vissa, i huvudsak provisoriska åtgärder för utökning av den dömande personalen har en för varje är allt större eftersläpning i arbetet uppkommit. Den alltmera komplicerade samhällsutvecklingen och den ökade motorismen gör en fortsatt ökning av måltillströmningen sannolik. I vart fall torde någon minskning, såvitt nu kan bedömas, icke vara att för- vänta. För att domstolsförfarandet skall kunna fortgå utan oskäligt dröjs- mål påkallas därför en förstärkning av domarorganisationen. Samtidigt är det av olika skäl angeläget att såvitt möjligt undvika en ökning av antalet domare.

Vid utformningen av sitt förslag till den nämnda förstärkningen har ut- redningen utgått från den av statsmakterna i skilda sammanhang fastslagna principen, att den väsentliga delen av den dömande verksamheten bör ut- övas av ordinarie domare. F. n. finns vid häradsrätterna 141 ordinarie do- martjänster, varav 117 som häradshövding och 24 som tingsdomare. Härtill kommer tre ordinarie tjänster som särskild inskrivningsdomare. De icke- ordinarie domarna utgöres i första hand av 37 tingssekreterare. Vidare har ett växlande antal domsagor s. k. fiskalskompetent biträde —— regelmässigt en fiskal med samma arbetsuppgifter som en tingssekreterare. Under bud- getåret 1955/56 fanns sådant biträde hela året i 13 domsagor (i en av dessa tjänstgjorde två fiskaler) samt under minst tre månader i ytterligare 12 domsagor. Enligt utredningens mening är antalet icke—ordinarie domare alltför stort i förhållande till antalet ordinarie domare, såväl med hänsyn till den nyss anförda principen som från rekryterings- och befordringssyn— punkter. Den erforderliga förstärkningen av domarorganisationen bör där- för ha formen av en ökning av antalet ordinarie domartjänster i förening med en minskning av de icke—ordinarie domarnas antal.

Den mest effektiva åtgärden för att genomföra en rationell domarorgani- sation vid häradsrätterna skulle otvivelaktigt vara en allmän domsagoregle- ring. Detta gäller vare sig man eftersträvar större domsagor med flera or- dinarie domare i varje domsaga eller anser, att domsagor med härads- hövdingen som ensam kvalificerad domare bör förekomma i större utsträck- ning än nu är fallet. En allmän domsagoreglering torde emellertid icke nu

kunna komma i fråga, eftersom den skulle föregripa den översyn av under- rätternas organisation och domsområden, som är att emotse i samband med det väntade förstatligandet av rådhusrätterna. Under dessa omständig- heter har utredningen i huvudsak begränsat sig till den i direktiven anbe- fallda undersökningen av förutsättningarna att inrätta nya tingsdomar- tjänster som ersättning för tjänster som biträdande domare på fiskalsstadiet.

F. 11. är en tingsdomare skyldig att tjänstgöra endast i den dömsaga, i vil- ken hans tjänst är inrättad. En mera betydande ökning av antalet tings- domare förutsätter enligt utredningens mening en större elasticitet hos underrättsorganisationen i det nämnda avseendet. Utredningen föreslår där- för, att en tingsdomare skall vara skyldig att utöver tjänstgöringen i den domsaga, i vilken hans tjänst är inrättad, biträda med domargöromål jäm- väl i annan domsaga under samma hovrätt. Huruvida och i vilken omfatt- ning denna vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet skall uttagas, får bero på omständigheterna i varje särskilt fall. Avsikten är, att förändringar i tjänst- göringsskyldigheten endast skall äga rum vid mera påtagliga och varaktiga förskjutningar i arbetsläget. För att markera detta föreslår utredningen, att beslut att uttaga skyldigheten skall fattas av Kungl. Maj:t. Ett sådant be- slut får i någon mån samma verkningar som en omreglering av de berörda domsagorna. Förändring av tingsdomarens stationeringsort skall enligt för- slaget kunna ske endast under de förutsättningar som i allmänhet gäller för förflyttning av ordinarie domare. _— I fråga om redan befintliga tingsdomar- tjänster bör den vidsträcktare tjänstgöringsskyldigheten göras tillämplig i samband med nuvarande innehavares avgång.

Utredningen föreslår vidare en helt ny typ av tingsdomartjänster, som ej knytes till någon bestämd domsaga utan inrättas gemensamt för samtliga domsagor under en hovrätt _ gemensamma tingsdomartjänster. Här- igenom blir det möjligt att ytterligare tillgodose den tidigare angivna prin- cipen om ordinarie domare. En tingsdomare av detta slag är avsedd att en- ligt en av hovrätten för viss tid eller tillsvidare uppgjord plan biträda med domargöromål, regelmässigt i två eller tre domsagor, där ett stadigvarande men till omfattningen begränsat behov av biträde föreligger i fråga om de egentliga domargöromålen. Tingsdomaren förutsättes vara stationerad i hov- rättsstaden, vilket torde gynnsamt påverka rekryteringen.

Tingssekreterartjänsterna föreslås i princip oförändrade till sin utform- ning. Anordningen med fiskalskompetent biträde begränsas till sin omfatt- ning samt får formen av extra tingssekreterartjänster för längre eller kortare tid.

Den föreslagna, delvis nya utformningen av tingsdomartjänsterna för- anleder vissa ändringar i domsagostadgan.

I fråga om antalet tjänster innebär utredningens förslag, att 16 nya tings— domartjänster inrättas. Av dessa föreslås 12 få anknytning till viss dom- saga samt fyra bli gemensamma för domsagorna under var sin hovrätt. De

12 förstnämnda tjänsterna föreslås placerade i följande domsagor, näm- ligen i Solna domsaga, i Oppunda och Villåttinge domsaga, i Mellansysslets domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Östersysslets domsaga, i Väster- närkes domsaga, i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga med tjänst- göring tillsvidare även i Linköpings domsaga, i Bräkne och Karlshamns domsaga, i Torna och Bara domsaga, i Medelpads västra domsaga, i Ånger- manlands mellersta domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Ångerman- lands västra domsaga, i Piteå domsaga med tjänstgöring tillsvidare även i Luleå domsaga, i sistnämnda domsaga samt i Kalix domsaga med tjänst- göring tillsvidare även i Torneå domsaga. De fyra för domsagorna under en hovrätt gemensamma tingsdomartjänsterna föreslås inrättade vid Svea hov- rätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland.

Utöver de nämnda 16 nya tingsdomartjänsterna har utredningen räknat med en ny sådan tjänst i Södertörns domsaga. Denna tjänst har av Kungl. Maj:t genom uttalande i årets statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 49) utan gensaga från riksdagens sida preliminärt förutsatts skola inrät— tas i samband med delning av domsagan, avsedd att äga rum senast den 1 januari 1958.

De föreslagna tingsdomartjänsterna möjliggör indragning av 10 tings- sekreterartjänster, nämligen i Oppunda och Villåttinge, Västernärkes, Brå- bygdens och Finspånga läns, Bräkne och Karlshamns, Torna och Bara, Medelpads västra, Ångermanlands mellersta, Piteå, Kalix samt Torneå dom- sagor. Vidare beräknar utredningen, att behovet av fiskalskompetent bi— träde i de domsagor, som beröres av de nya tingsdomartjänsterna, i huvud- sak skall upphöra. Detta motsvarar ett minskat behov om ungefär nio fiska- ler i jämförelse med budgetåret 1955/56.

Å andra sidan föreslår utredningen, till största delen som ersättning för nuvarande fiskalskompetenta biträden, 12 nya tingssekreterartjänster, varav åtta extra ordinarie och fyra extra. Den förstnämnda gruppen avser Sollen- tuna och Färentuna, Gotlands, Västerbergslags, Älvdals och Nyeds, Östra och Medelsta, Hallands norra, Jämtlands norra samt Gällivare domsagor. De fyra extra tjänsterna föreslås placerade i Södertörns, Vartofta och Frö- kinds, Orusts, Tjörns och Inlands samt Bollnäs domsagor.

Sammanlagt innebär utredningens förslag en ökning av antalet tings- domartjänster från 24 till 41 — inberäknat den nya tjänsten i samband med delning av Södertörns domsaga _ samt av antalet tingssekreterartjänster från 37 till 39. Å andra sidan beräknas behov av fiskalskompetenta biträden, motsvarande omkring 20 fiskaler med tjänstgöring hela året, i huvudsak bortfalla. Sammanlagda antalet biträdande domare undergår därför icke någon ökning. Att utredningen likväl räknar med ett icke oväsentligt ökat arbetsresultat i fråga om de egentliga domargöromålen beror på att enligt domsagostadgan en tingsdomare äger utföra sådana göromål i betydligt

störrc omfattning än en biträdande domare på fiskalsstadiet. Eftersom tingsdomaren därigenom får mindre tid över för arbetsuppgifter av annan art, medför utredningens förslag å andra sidan ett något ökat behov av tingsnotarier, uppskattningsvis sex, för de sistnämnda arbetsuppgifterna.

Den föreslagna organisationen är avpassad med utgångspunkt från nu— varande måltillströmning. Den eftersläpning i arbetet, som på många håll uppkommit, bör emellertid snarast möjligt undanröjas. För detta ändamål erfordras övergångsvis viss ytterligare förstärkning, särskilt i domsagor som icke beröres av utredningens förslag. Kostnaderna härför bör bestridas ur en medelsreserv.

I samband med prövningen av behovet av nya tingsdomartjänster har ut- redningen särskilt behandlat verkningarna på befordrings- och rekryte- ringsförhållandena av en ökning av tingsdomartjänsternas antal. Därvid har utredningen kommit till den slutsatsen, att en fortgående ökning med tiden skulle leda till en situation, då det icke längre vore möjligt att bereda samtliga tingsdomare befordran till häradshövdingtjänst eller transport till hovrättsrådstjänst. Utredningen räknar dock icke med att denna situation skall behöva inträda under tiden fram till dess ett förstatligande av rådhus- rätterna kommer till stånd, vare sig i fråga om nuvarande tingsdomartjäns- ter eller de utredningen föreslår nyinrättade. I samband med statens över- tagande av rådhusrätterna bör emellertid enligt utredningens mening tings- domartjänsternas utformning tagas under omprövning i syfte att inpassa dem i den underrättsorganisation, som kommer att förefinnas efter förstat- ligandet.

Den föreslagna organisationen beräknas medföra en ökad lönekostnad per år om ungefär 250 000 kronor, inberäknat rörligt tillägg. Härtill kommer vissa utgifter av övergångsnatur, som enligt vad nyss sagts erfordras för att eftersläpningen i arbetet skall kunna undanröjas. Dessa utgifter har dock icke ansetts kunna i dagens läge närmare beräknas.

Hovrätten-na

Aven i hovrätterna har måltillströmningen ökats under de senaste åren, vilket fått till följd en betydande ökning av arbetsbalansen. Vissa proviso- riska förstärkningar av ledamotsorganisationen har endast delvis kunnat motverka denna utveckling. Om en förstärkning av häradsrätternas organi- sation genomföres i syfte att öka antalet där avgjorda mål, blir med oför- ändrad proportion överklagade mål följden en ökad måltillströmning till hovrätterna. I samma riktning kommer väntade åtgärder för att nedbringa arbetsbalansen vid de största rådhusrätterna att verka. Härtill kommer, att eftersläpningen i arbetet vid hovrätterna nått en sådan omfattning, att det framstår som högst angeläget att undanröja den. Utredningen har därför företagit en översyn av hovrätternas ledamotsorganisation och därvid. fun-

nit vissa ytterligare förstärkningsåtgärder påkallade. I detta sammanhang har utredningen, bland annat under hänvisning till den storlek Svea hov- rätts personalorganisation numera erhållit, förordat att en är 1952 igångsatt översyn rörande hovrätternas domkretsar fullföljes.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen även i fråga om hovrät- terna sökt beakta principen, att den väsentliga delen av den dömande verk- samheten bör utövas av ordinarie domare. Utredningens förslag innebär för de särskilda hovrätterna följande.

Svea hovrätt. En av de båda nuvarande extra avdelningarna göres ordi- narie. Detta innebär, att en lagmanstjänst och fyra hovrättsrådstjänster in- rättas mot att fem extra ledamotsbefattningar slopas. Den andra av de ifrågavarande avdelningarna bibehålles tillsvidare oförändrad. Härutöver finns f. n. två extra ledamöter. Utredningen föreslår, att medel för ytter- ligare två extra ledamöter ställes till Kungl. Maj:ts förfogande att användas i den mån arbetsläget i hovrätten så påkallar. Härigenom möjliggöres ett bibehållande av den extra avdelning om fyra ledamöter, som innevarande år genom särskilda åtgärder tills vidare kunnat anordnas i hovrätten.

Göta hovrätt. Utöver den nuvarande organisationen med 15 ordinarie leda- möter inrättas en extra ledamotsbefattning. Utredningen har funnit detta er- forderligt med särskild hänsyn till angelägenheten att snarast nedbringa den stora målbalansen i hovrätten. Vidare räknar utredningen med att behovet att, på sätt skett under de senaste åren, tidvis förordna en extra ledamot åt- minstone i huvudsak skall bortfalla genom inrättandet av den extra leda- motsbefattningen. Sedan målbalansen nedbringats i sådan grad, att någon eftersläpning i arbetet ej längre kan anses föreligga, bör behovet av den extra ledamotsbefattningen prövas på nytt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge. Den nuvarande organisationen med fjorton ordinarie och två extra ledamöter bibehålles oförändrad.

Hovrätten för Västra Sverige. Den nuvarande organisationen med 15 or- dinarie och två extra ledamöter bibehålles oförändrad. Härutöver ställes medel för ytterligare en extra ledamot till Kungl. Maj:ts förfogande att an- vändas i den mån arbetsläget i hovrätten så påkallar.

Hovrätten för Nedre Norrland. Den nuvarande organisationen om åtta or- dinarie och en extra ledamot (assessor) utökas på så sätt, att den extra leda- motsbefattningen omvandlas till en ordinarie tjänst (hovrättsrådstjänst) samt en ny extra ledamotsbefattning inrättas.

Hovrätten för Övre Norrland. Den nuvarande organisationen om nio or- dinarie ledamöter bibehålles oförändrad. Därvid förutsättes, att tidigare be- myndigande att under tid, då en avdelning befinner sig utom hovrättsorten

för att hålla hovrättsting, förordna en extra ledamot (s. k. reseledamot) skall bestå.

De föreslagna förstärkningarna av hovrätternas ledamotsorganisation be- räknas medföra en ökad lönekostnad per år om ungefär 150 000 kronor, in- beräknat rörligt tillägg.

Domarpersonal och arbetsmängd i domsagorna

Domsaga

Kansliort

året 1955/56

Biträdande domare budget—

'Wicslan(ler—Siljeström

domare och särskild

inskrivn .- domare

Tings- Tings— sekre- terare

Fiskals- kompe- tent

biträdc 1

Jämförelsetal

Icke avgjorda mål samt ägodelningsärenden vid årets utgång

Härads- rätt

Expropr. domstol

Ägodeln.-

domare +

ägodeln.— rätt

3 4

10 11

1. N

O')

4.

In

Svea hovrätt:

Norra Roslags.

Mellersta Roslags. . . . . . .

Stockholms läns västra .

Södra Roslags.

Solna .....................

Östhammar

Norrtälje

Stockholm Stockholm Stockholm

2+1* 1

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1951 1954 1955 1952 1951 1954 1955 1952 1953 1954

2073 2 773 2419 2 179

1 934 2 375 2 130 1 993

2 760 3 249 2 543 2 292 2 577 3 046 2 302 1 962

2 518 3 106 2 589 3134 2 304 2 788 2 316 2 901 8 827 8 663 S 503 8 394 8 077 7 940 7 673 (i 599 5 861 5 801 (3 112 968

781 675 068

omel—

41 43 64 66

183 225 187 240 152 117 109

() HO OOOv—A OHOO DNCO

102

76 95 67

Sollentuna och Färentuna.. . .

Södertörns...........

Uppsala läns södra. .

Uppsala läns norra. . .

Nyköpings. . . . . . . ..

Oppunda och Villåttinge. .

Livgedingets. . . . . . . . . . ..

. Gotlands. . . . .

Stockholm Stockholm

Uppsala Uppsala

Nyköping

Katrineholm

Eskilstuna

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955

6 202 6 360 6 364 6 212 9 339 9 036 10 497 10 329 2 640 2 690 2 688 2 589 2 583 2 799 2 682 2 788 3 166 3 008 3 239 3 463 3 558 3 881 3 737. 3 759 3 332 3 381 3 576 2 946 4 205 4 289 3 770 3 197 5 862 5 920 5 807 5 734 9 274 8 941 10 434 9 127 2 352 2 475 2 361 2 295 2 359 2 621 2 375 2 470 2 931 2 724 2 868 3 180 3 270 3 542 3 213 3 310 3 009 3 062 3 187 2 649 3 859 3 852 3 384 2 818

72 66

' 123

53 51 42 71

104 90 72 80

cv.-nuo DONCD Hoom €":

OOQO

47 26

9 19

64 70 47 12 22 20 10 11 20

8 18

46 25 37 57 64 44 28 26 17 13 30 86 13 17 14

* Särskild inskrivningsdomare.

1 Uppgifterna avser de domsagor, som haft fiskalskompetent biträde under minst tre månader av budgetåret. Brntet tal anger, att biträdet fun- nits i domsagan under motsvarande del av budgetåret. Biträde för uppläggandc av nya fastighetsböcker har ej medräknats.

2 6

14

tf.; v—

16

17. 18.

19 20

21.

Östersysslets. . . . . ......

Mellansysslets. . . . . . . .

Södersysslets. . . . . .

Nordmarks. . . .

Jösse..............

Fryksdals..........

Älvdals och Nyeds..

Östernärkes. . . . . . . .

Kristinehamn

Karlstad

Säffle

Årjäng Arvika

Sunne

Karlstad

Örebro

6/12

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955

3 701 3 071 3 467 3 314 3 757 3 674 3 876 3 978 2 412 2 526 2 525 2 316 1 934 1 194 1 206 1 167 4 068 3 253 3 002 3 121 3 285 3 455 2 174 2 306 4 234 3 986 3 307 3 643 1 626 2 083 1 676 1 989 3 513 2 905 3 184 3 132 3 511 3 416 3 579 3 598 2 280 2 348 2 323 2 118 1 818 1 091 1 082 1 073 3 858 3 052 2 669 2 853 3 100 3 287 1 944 2 085 4 006 3 717 3 054 3 374 1 446 1 895 1 440 1 686

40 64 20 48 54 53 94 84

105

22 54 28 51

OONO HVIOD HHwH OCOO _ m

WHv—(v—l OOOO

32 17 12 21 82 52 45 46 41 38 64 24

Västernärkes. . . . . . . . . . . . . . . Örebro NND'IN

Karlskoga. . . . . . . . Karlskoga

CMOO

Lindes och Nora. . . . . . ..... Lindesberg

OOv—n—c

Västmanlands mellersta . Västerås

9000

Västmanlands västra. .

OOOO

Västmanlands östra. . .

OOO?)

Falu...... .. . . Falun

Gräv—lh

Hedemora . ..... . . . . Hedemora

lav-(Hu

Västerbergslags. . . . . . . Ludvika

Flt—OOO H

2 6

31. Nås och Malungs...........

32. Nedansiljans. . . . . ..... . . . ..

33. Ovansiljans. . .. . . . . . .......

34. Gästriklands östra. . . . ......

35. Gästriklands västra. . . . . . . . .

Göta hovrätt: 36. Kinda och Ydre. . . . .

37. Folkungahygdens. . . . . . . . . . .

38. Aska, Dals och Bobergs . . ..

Malung

Leksand

Mora

Gävle

Storvik Mjölby Motala

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955

1 858 1 690 2 680 2 180 2 797 2 979 2 830 2 678 2 682 2 949 3 980 3 419

1 099 1 217 1 048 1 207 1 958 2 008 1 870 2 262 1 609 1 700 1 387 1 458

67 34 47 .)7 29 57 74 27 35 30 33 60 66 58 32 60 42

så”—D SLOW?) HOON

29 36 26 16 1.6 35

16 o') ;S

M

32

39. Bråbygdens och Finspånga läns. ..... . .. ...... . . . . Norrköping

Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds. . . . . . ..... . . . . . . Söderköping

Linköpings. . . . . . . . . . . . . Linköping

Tveta, Vista och Mo Jönköping Norra och Södra Vedbo.

Njudungs.............. . Vetlanda

Östbo och Västbo. . . . . . . Värnamo

Östra Värends. . . . .. .. .

47. Mellersta Värends. . . . . . . . . . Växjö 1952 1 171 1 009 15 0 15 1953 1 304 1 178 30 0 15 1954 1 318 1 178 33 12 21 1955 1 148 994 20 13 21

48. Västra Värends . . .......... Alvesta 1952 2 288 2 083 11 56 32 1953 2 125 1 866 16 30 27 1954 1 818 1 550 27 42 24 1955 2 117 1 858 25 42 18

49. Sunnerbo. . . . . . . . . . . ....... Ljungby 1 1952 2 863 2 513 88 8 71 1953 3 263 2 952 195 27 56 1954 3 472 3 076 218 23 60 1955 3 348 2 907 167 11 29

50. Tjusts. . . . . . . . . . .. . . . .. Gamleby 1952 1407 1 201 26 1953 1 474 1 337 21 1954 1 364 1 083 30

1955 1 792 1 486 30

10 29 60 28

5 v—l

. Sevede och Tunaläns. . . . . . . Vimmerby 1952 1 647 1 424 45 1953 2 099 1 800 60 1954 2 028 1 700 62 1955 1 766 1 536 79

26

13 )

ooooo NHOH

52. Aspelands och Handbörds... Högsby 1952 1 964 1 795 30 1953 2 072 1 892 28 1954 1 642 1 372 22 1955 1 455 1 262 27

34 25 21 27

NHF!—

53. Norra Möre och Stranda. . .. Kalmar 1952 1 464 1 314 50 1 1953 1 993 1 805 76 1954 2 113 1 885 88 1955 1 668 1 413 68

34 26 37 30

wc.-4—

54. Södra Möre. . . . . . ... . ..... . Kalmar 1 1952 3 725 3 433 60 5 44 1953 4 695 4 471 60 4 45 1954 3 104 2 805 39 3 52 1955 3 403 3 097 63 3 41

Ölands. . . . . . ....... . . . . Borgholm

Vadsbo. . . . . . . . . . . Mariestad

NOOO OOOO

Skövde... .....

v—n—n—uo

Vartofta och Frökinds. . . . . . Falköping (fr. 0. m. 1/1 1954 även Falkö- pings stad)

ov-loo

Skarabygdens. . . . . . . .......

GOOD

Åse, Viste, Barne och Laske

HOON

Kinnefjårdings, Kinne och Kållands.................. Lidköping

Hovrätten över Skåne och Blekinge: 62. Östra och Medelsta. . . . . . . . . Ronneby

67

68.

69

70.

1

Bräkne och Karlshamns .

Listers och Sölvesborgs.. Ingelstads och Järrestads

Gärds och Albo. . . . ..

Villands...................

Östra Göinge. . .

Västra Göinge.............

Norra Åsbo........... .....

2

Karlshamn

Sölvesborg

Simrishamn

Kristianstad Kristianstad

Broby

Hässleholm

Klippan

9/12 4/12

2 303 2 513 2 475 2 038 2 018 1 711 1 615 1 720 5 048 5 009 5 164 4 337 3 472 3 635 3 050 2 835 2 103 2 303 2 159 1 787 1 835 1 491 1 296 1 430 4 400 4 668 4 662 3 922 3 114 3 377 2 637 2 469 35 17 20 12 17 32 42 49 68 64 112 51 62 80 54

O alv-IOC Ftv-40121 OHNO oooo Hmoo v-n-tOv—t H

woo— 00000

46 53 34 34 43 60 56 39 52 63 60 82 39 56 22 16

Södra Åsbo och Bjäre. . . . Ängelholm

Oxie och Skytts. . . . . . . . . Malmö

Torna och Bara. . .

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads...............

Frosta och Eslövs. . . . . . . .

Rönnebergs, Onsjö och Har- jagers..................... Landskrona

Luggude................... Hälsingborg

Hovrätten för Västra Sverige: 79. Hallands södra. . . . . . . Halmstad

Hallands mellersta.. . . Falkenberg

Hallands norra. . . . . . Kungsbacka

Ov—cv—(O

Askims och Mölndals. . . . . . . Göteborg (t.o.m. 1954 Askims, Hisings och Sävedals)

LOOQM

Hisings, Sävedals och Kungälvs................ Göteborg (t.o.m. 1954 Inlands)

OOO—4

Orusts, Tjörns och Inlands. . Stenungsund (t.o.m. 1954 Orusts o. Tjörns)

v—(Ov—to

Sunnervikens. . . . . . . ...... . . Uddevalla

MNOH

Norrvikens ....... . ...... . . . Strömstad

OCCO

1952 1953 1954 1955

omar:

88. Kinds och Redvägs. . . . . . . . . Ulricehamn 1952 1953 1954 1955 2 326

OOHv—t

1952 2 071 1953 2 202 1954 2 313 1955 2 117

Owe—|

90. Vättle, Ale och Kullings. .. Alingsås 1952 4 020 1953 3 915 1954 4 162 1955 4 085

DONG?

91. Flundre, Väne och Bjärke . Trollhättan 1952 4 395 1953 3 869 1954 4 186 1955 3 926

OOOv—t

92. Nordals, Sundals och Valbo. Vänersborg 1952 2 722 1953 2 687 1954 2 080 1955 2 352

como

93. Tössbo och Vedbo. . . . . . . .. 1952 1 956 1953 2 303 1954 1 919 1955 1 750

9000

Hovrätten för Nedre Norrland:

94. Bollnäs. . ..... . . Bollnäs -1952 2 739 1953 3 596 3 434 1954 3 103 2 875 1955 3 084 2 879

* Särskild inskrivningsdomare, gemensam för Askims och Mölndals samt Hisings, Sävedals och Kungälvs domsagor.

2

Sydöstra Hälsinglands.

Norra Hälsinglands . . Västra Hälsinglands . .

Medelpads västra. . . .

Medelpads östra. . . . .

Ångermanlands södra.

Ångermanlands mellersta.

Ångermanlands västra. . . .

Söderhamn Hudiksvall

Ljusdal

Sundsvall Sundsvall

Härnösand

Sollefteå Sollefteå

103. Ångermanlands norra .

104. Jämtlands östra. . . . . . .

105. Jämtlands norra. .. . . .

106. Jämtlands västra.

107. Härjedalens. . . . . . . . . .

Hovrätten för Övre Norrland: 108. Umeå..........

109. Västerbottens södra. . . . . . . . 110. Västerbottens västra. . . . . . .

Örnsköldsvik

Östersund Östersund Östersund

Lycksele

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955

" Tjänstgör i viss utsträckning även i Jämtlands östra och Jämtlands västra domsagor.

(OCDCON Hör—(LO OOv—(O 0 0 0 0

111. 112. 113. 114. 115. 116. 117.

Samtliga domsagor. . .

* Särskilda inskrivningsdomare.

Gällivare . .

Västerbottens mellersta. .

Västerbottens norra. . .

Umeå

Skellefteå

Piteå

Boden

Kalix

Haparanda

Gällivare

1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1 955 1952 1953 1954 1955 1952 1953 1954 1955

7

1 443 1 263 1 516 1 236 3 183 3511 3 613 3 104 4 828 4 478 3 990 3 880 6 602 7 057 7 726 7 013 2 365 2 982 3 012 3 221 4 491 4 980 4 666 5 055 4 840 5 947 6 973 6 665

375 600 401 148 391 388 385 849

4 211 4 726 4 280 4 755 4 629 5 781 6 779 6 398

345 221 371 518 354 918 346 842

30 25 36

437 29" 46

65 47

106 125 145 115 158 188 202

27 59 29 74 56 52 49 94

135 157 206 206

6 689 7 940 8 358 9 641

10

OOHO mmm— OOQOO

H

om

24

GOOD HCQv—t NCO—iw

368 471 464 681

11

24 22 15 43

110 120 106

68 61 49 60 46 39 58 19 19 26 24 4 969 4 392 4 363 4 201

Bilaga 2

Översikt över arbetsläget i domsagorna

Mål vid häradsrätterna

1950 1951 1952 1953 1954 1955* Under året inkomnä ........ 46 745 49 883 51 995 57 808 152 883 151 981 Under året slutligt handlagda 46 184 49 135 50 873 56 518 52 499 50 709 Balans vid årets utgång. . . . . 4 786 5 598 6 680 7 971 8 358 9 641 Exproprialionsmål 1951 1952 1953 1954 1955' Under året inkomna ........... 223 385 513 335 717 Under året slutligt handlagda. . . 125 129 409 339 532 Därav avskrivna ............... 41 105 55 27 56 Balans vid årets utgång ........ 207 362 471 464 681

Mål och ärenden handlagda av ägodelningsrätt och ägodelningsdomare

1950 1951 1952 1953 1954 1955*

Under året inkomna ............ 10 770 9 855 9 815 8 419 7 940 7 564 Av ägodelningsrätt under året slut-

ligt handlagda ................ 985 1 021 827 760 759 769 Av ägodelningsdomaren under året

slutligt handlagda ............. 29 738 8 648 8 581 28 274 27 203 $6 906 Balans vid årets utgång ......... 4 327 4 601 5 029 4 378 4 363 4 192

* Uppgifterna preliminära. 1 Jfr sid. 19. 2 Jfr sid. 20. Anm. På grund av vissa bristfälligheter i det statistiska grundmaterialet har full överens- stämmelse icke uppnåtts mellan balanssifirorna i bilagorna 1 och 2, vilka delvis bygger på olika material. 1 Även i övrigt är siffrorna på grund av de nämnda bristfällighetcrna behäftade med en viss osäkerhet, vilket framgår bl.a. vid jämförelse mellan balansens förändringar i förhållande till antalet inkomna resp. avgjorda mål.

Bilaga 3

Hovrätternas ledamotsorganisation den 1 januari 1948, 1950 och 1956 samt den 1 oktober 1956

(med undantag för vattenöverdomstolen)

.. _ Assessorer Extra Hovratt Pres. Lagman Hovr.råd (ordinarie) ledamöter Summa

1 januari 1.948 Svea ............. 1 7 r>1 + 11 7 2 39 Göta. . . . ......... 1 2 9 3 — 15 Skåne 0. Blekinge 1 2 8 3 1 15 Västra Sverige. . . . 1 2 9 3 — 15 Nedre Norrland. . . 1 1 4 2 1 9 Övre Norrland. . . . 1 1 5 2 _ 9 Totalt 6 15 57 20 4 102

1 januari 1950 Svea ............. 1 7 21 7 2 38 Göta ............. 1 2 9 3 — 15 Skåne 0. Blekinge. 1 2 8 3 1 15 Västra Sverige. . . . 1 2 9 3 — 15 Nedre Norrland. . . 1 1 4 2 1 9 Övre Norrland. . . . 1 1 5 2 —— 9 Totalt 6 15 56 20 4 101

1 januari 1956 Svea ............. 1 7 28 — 10 46 Göta. . ........... 1 2 12 — —- 15 Skåne 0. Blekinge. 1 2 11 —— 1 15 Västra Sverige. . .. 1 2 12 — — 15 Nedre Norrland. . . 1 1 6 — 1 9 Övre Norrland. . . . 1 1 7 —— —— 9 Totalt 6 15 76 —— 12 109

1 oktober 1956 Svea ............. 1 7 28 — 14 50 Göta ............. 1 2 12 — — 15 Skåne 0. Blekinge. 1 2 11 — 2 16 Västra Sverige. . . . 1 2 12 _ 2 17 Nedre Norrland. . . 1 1 6 —— 1 9 Övre Norrland. . . . 1 1 7 — —— 9 Totalt 6 15 76 — 19 116

1 Krigshovrättsråd.

Bilaga 4

Hovrätternas icke-ordinarie domarpersonal den 1 januari 1948,

1950 och 1956

E.o. assessorer Fiskaler1

1948 1950 1956 1948 1950 1956

Svea hovrätt ................... 40 50 52 73— 68 82 Göta hovrätt ................... 5 10 9 21 25 28 Hovrätten över Skåne 0. Blekinge. 10 10 11 21 19 23 Hovrätten för Västra Sverige. . . . 6 7 6 14 15 27 Hovrätten för Nedre Norrland. . . 0 2 5 8 9 12 Hovrätten för Övre Norrland. . .. 2 4 4 11 9 12 Totalt 63 83 87 148 145 184

1 Här har medräknats även tingssekreterare, vattenrättssekreterare och fiskalskompetenta biträden.

Bilaga 5

Arbetsläget i hovrätterna (med undantag för vattenöverdomstolen)

Inkomna och annorledes än genom avskrivning avgjorda mål

Svea hovrätt:

Inkomna ............. . totalt ....... Avgjorda per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Göta hovrätt:

Inkomna ............. totalt. . ..... per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Avgjorda

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Inkomna ............. . totalt ....... Avgjorda per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Hovrätten för Västra Sverige:

Inkomna ............. . totalt ....... Avgjorda per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Hovrätten lör Nedre Norrland:

Inkomna ............. totalt ....... per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Avgjorda

Hovrätten för Övre Norr- land:

Inkomna ............. . totalt ....... Avgjorda per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

Samtliga hovrätter:

Inkomna ............. . totalt ....... Avgjorda per ledamot. Balans 31.12 (1956:30.9)

1956

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1.1._30_9' 2 244 2 351 2 519 2 690 2 924 2 872 1 985 1 931 2 169 2 231 2 343 2 263 2 558 1 688 51,8 62,0 60,8 57,3 56,6 56,8 —— 532 519 583 672 1 045 973 1 000 694 691 750 835 848 861 606 625 627 648 706 730 743 512 41,7 41,8 45,2 47,1 48,7 49,5 _— 226 222 240 274 268 284 296 677 737 765 831 799 984 648 674 706 677 725 797 844 645 44,9 47,1 44,4 48,4 53,1 56,3 —— 141 138 174 229 164 222 169 765 756 805 824 898 970 681 695 648 685 772 760 848 588 46,3 45,2 45,6 50,7 50,7 56,5 — 176 204 226 204 270 295 313 341 320 365 440 453 482 401 339 296 327 383 412 442 335 40,7 35,9 39,2 46,0 49,4 53,1 — 75 81 84 122 136 140 174 358 430 429 432 439 463 373 313 348 386 356 380 467 256 36,4 41,0 44,0 42,8 45,6 56,1 _ 132 162 156 178 188 145 214 5 079 5 285 5 633 6 052 6 361 6 632 4 694 4 577 4 794 4 954 5 285 5 342 5 902 4 024 46,4 49,5 50,2 52,0 52,5 55,3 _ 1 282 1 326 1 463 1 679 2 071 2 059 2 166

Hovrätternas sammansättning vid avgörande av mål år 1955

a. Fördelning på skilda ledamotsgrupper

Hovrätten över .. _ .. .. ;. .. _ . Svea hovrätt Göta hovrätt Skåne och Hovrätten f01 Hovrätten for Hovrätten for Samthga hov-

Le damots grupp Blekinge Västra Sverige Nedre Norrland Övre Norrland rätter

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

Ordinarie ledamot. . . . . . 5 030 50,57 1 679 54,50 2 323 2 115 57,98 895 50,05 809 42,85 12 851 Hovrättsassessor. . . . . . . 2 093 21,05 682 22,14 235 321 8,80 622 34,79 489 25,90 4 442 Adj. ord. underrättsdom. — — 2 0,06 63 _ — 1 0,06 14 0,74 80 Adj. fiskal eller tingssekr. 2 822 28,38 718 23,30 838 1 212 33,22 270 15,10 493 26,11 6 353 Annan adj. ledamot. . . . -— — — —— 13 — —— — 83 4,40 96

Totalt 9945 100,00 3081 100,00 3472 3648 100,00l 1 788 100,00 1 888 100,00 23822

b. Antal adjungerade fiskaler

Hovrätten över .. .. .. .. _ _. .. . , Antal adjungerade fiskaler Svea hovrätt Göta hovrätt Skåne och I'Iovratten tor Iiovratten for Hovratten for Samtllga hm- . .. . . Nastra Sverlgc INedre Norrland Övre Norrland ratter

(inberäknat tlngs- Blekinge

sekreterare) _- Antal Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

adj. fiskal ....... 296 11,98 249 32,38 199 22,92 211 23,14 222 65 1 242 1 546 62,59 330 42,91 503 57,95 274 30,04 179 323 3 155 608 24,62 183 23,80 163 18,78 345 37,83 46 82 1 427 20 0,81 7 0,91 3 0,35 82 8,99 ——- 2 114

Totalt 2470 100,00 769 100,00 868 100,00 912 100,00 447 472 5938

Anm. I tabellen har ej medräknats de avgöranden (sammanlagt 14), vari fem ledamöter deltagit.

108

Domartjänster den 1 januari 1956

I nedanstående tablå användes följande indelning:

1. Tjänster över rådsklassen: Justitieråd, president, lagman, häradshövding, vat- tenrättsdomare, borgmästare, rådman som är ordf. å avdelning.

2. Tjänster i rådsklassen m. m.: Hovrättsräd, revisionssekreterare i lönegrad Ca 37, tingsdomare, bitr. vattenrättsdomare, särskild inskrivningsdomare, råd- man som ej är ordf. ä avdelning.

3. Passagetjänster: Revisionssekreterare i lönegrad Ca 33, hovrättsassessor. råd- husrättsassessor.

4. Begynnelsetjänster: Hovrättsfiskal (inkl. vattenrättssekreterare och fiskalskom- petent biträde), tingssekreterare, ovan ej upptagen tjänsteman i domarkarriä- ren vid rådhusrätt.

Tjänster Tjänster 1 över rådsklassen ?gssååi— Zigålåäzt Summa rådsklassen m. m. ] ] A. Högsta domstolen ........... 24 — — — 24 B. Nedre justitierevisionen ...... —— 111 17 —— 28 C. Hovrätterna: Svea ....................... 10 36 52 70 168 Göta ....................... 3 14 9 20 46 Skåne 0. Blekinge .......... 3 13 11 16 43 Västra ..................... 3 13 6 24 46 Nedre Norrland ............. 2 6 &6 7 21 Övre Norrland .............. 2 9 4 10 25 Summa 23 91 88 147 349 D. Häradsrätterna och vattendom- stolarna .................... 127 30 — 337 194 E. Rädhusrätterna: Stockholms rrtt ............. 23 22 56 30 131 Göteborgs rrtt .............. 8 13 22 20 63 Malmö rrtt ................. 4 7 12 10 33 Övriga rrtter ............... 47 93 28 — 168 Summa ............ 82 135 118 60 395 Summa summarum 256 267 223 244 990

Anm. 1. Antalet passagetjänster vid rådhusrätterna är ungefärligt. Anm. 2. Antalet hovrättsassessorer och fiskaler är det faktiska antalet. I övrigt redovisas antalet tjänster.

Anm. 3. T.f. tingssekreterare redovisas icke dessutom som fiskal. Anm. 4. Då omkring 25 tjänster var vakanta den 1 januari 1956, därav 10 passagetjänster vid nedre justitierevisionen och ca 10 tjänster vid rådhusrätterna, var det faktiska antalet personer på domarbanan vid nämnda tidpunkt omkring 990 minskat med omkring 25 eller alltså omkring 965.

1 Därav en på övergångsstat. ” Därav en ordinarie assessor på övergångsstat. ” Härutöver tjänstgjorde som vattenrättssekreterare eller fiskalskompetenta biträden omkring 40 fiskaler, vilka i tabellen redovisas under C.

Bilaga 8

Personalgrupper inom det statliga domstolsväsendet den 1 januari nedan angivna år

1933 1936 1941 1946 1951 1954 1955 1956

1. Justitieråd ................. 24 28 24 24 24 24 24 24 2. President .................. 3 3 4 4 6 6 6 6 3. Lagman ................... — _ — — 16 16 16 17 4. Häradshövding, ............. 119 117 116 115 116 117 117 117 5. Vattenrättsdomare .......... 4 4 4 4 6 8 10 10 S:a raderna 1—5 ........... 150 152 148 147 168 171 173 174

6. Hovrättsråd ............... 70 70 77 77 68 89 89 91 7. Rev.sekr. i rådsklass ........ 23 23 27 27 27 14 13 11 8. Tingsdomare1 .............. — 2 10 11 21 22 22 24 9. Bitr. vattenrättsdomare ..... — —— — — 4 3 3 3 10. Vice häradshövding ......... 7 1 »— — —— — —— -— 11. Särskild inskr.domare ....... 1 1 1 3 3 3 3 3 S:a raderna 6—11 .......... 101 97 115 118 123 131 130 132

S:a raderna 1—11 .......... 251 249 263 265 291 302 303 306

12. Rev.sekr. Ca 33 ............ — — — — — 13 14 17 13. Assessor ................... 60 67 52 75 92 85 85 88 S:a raderna 12—13 ......... 60 67 52 75 92 98 99 105 Avgår vakanser rad 12 ..... —— — — — — 13 11 10 Verkligt antal rad 12—13. .. 60 67 52 75 92 85 88 95

14. Tingssekreterare ........... 16 46 43 45 39 38 39 37 15. Fiska]z .................... 32 51 98 124 120 134 141 147 S:a raderna 14—15 ......... 48 97 141 169 159 172 180 184 S:a summarum ............. 359 413 456 509 542 559 571 585

1 Före år 1943 bitr. domare eller sekreterare med assessorskompetens. ” Inkl. vattenrättssekreterare och fiskalskompetenta biträden, vilka båda grupper den 1 ja— nuari 1956 tillsammans var omkring 40 till antalet. Anm. Genom viss dubbelräkning vid vakanser blir antalet något för högt. Det verkliga an- talet den 1 januari 1956 var sålunda 580. Jämför bilaga 9, som upptar det verkliga antalet för varje personalgrupp. -

Född år

J ustitieråd

President

Lagman

H Hu: NHHHH-Fxldbmc:ÄQQMOOHGGIUIOONIÅMCN

Häradshöv- ding+vatten- rättsdomare

»— H Humhmbwow—toamwwwmaxw—

Hovrättsråd

Revisions- sekreterare (Ca 37)

WwaHÄQWHb—l

Tingsdomare + bitr. vatten- rättsdomare

Revisions- sekreterare (Ca 33)

Assessor

Fiskal + tingssekr. + vattenr.-s ekr.

Särskild inskrivnings- domare

Summa

och innehavd befattning

De statliga domarna den 1 januari 1956, fördelade efter födelseår

Bilaga 10

Befordringsåldern på den statliga domarbanan

* a. H äradshövdingar och vattenrättsdomare

l ' .. . Är för utnämning Antal befattningshavare utnamnda Vld en ålder av BefOrdringsätlder högst 42 år 43—45 år 46 år eller högre 1 genom—”" t 1925—29 2 11 8 45,3 1930—34 13 10 12 44,1 1935—39 6 20 9 44,7 1940—44 6 10 10 44,6 1946 _ 1 _ 44,0 1947 2 1 5 45,1 1948 4 3 3 44,2 1949 2 2 1 45,4 1950 1 3 10 47,0 1952 _ _ 4 47,8 1954 3 1_ 2 42,7 1955 1 _ 4 49,2

b. Befattningshavare i rådsklass

Är för utnämning Antal befattningshavare utnamnda Vid en ålder av Befordringsälttier högst 36 är 37—39 år 40 är eller högre 1 genomsmt

1946—49 2 10 55 412 1950—55 8 20 61 40,9 1946 _ 3 16 41,1 1947 _ 1 5 41,8 1948 __ 5 29 41,4 1950 1 2 15 42,3 1951 __ 2 5 41,7 1952 2 8 14 , 40,8 1954 __ 2 7 40,8 1955 _ 2 3

c. H ovrättsrdd

_. __ _ Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av Befordringsålder År for utnamning . 'tt högst 36 är 37—39 år 40 år eller högre ' genom” ;

1925—29 — 17 9 39,3 1930—34 7 27 9 38,5 1935—39 4 39 17 38,7 1940—44 4 22 14 39,1 1945—49 2 9 42 40,9 1950—55 1 5 61 43,2

1946 — 3 14 41,0 1947 — 1 5 41,8 1948 — 4 17 41,0 1949 2 1 3 39,2 1950 1 — 6 41,9

1951 — — 10 43,4 1952 — — 4 43,8

1953 — 4 26 42,8 1954 — 1 7 41,5 1955 — — 8 46,8

I ovanstående uppgifter ingår revisionssekreterare, som utan att tidigare ha innehaft hov— rä ttsrådsämbete utnämnts till hovrättsråd.

d. Tingsdomare och biträdande vattenrättsdomare

Antal befattningshavare utnämnda eller förordnade Är för utnämning vid en ålder av Befordringsålder eller förordnande i genomsnitt högst 36 är 37—39 år 40 år eller högre 1948 — — 6 40,8 1949 — — — — 1950 — 2 1 38,7 1951 — 1 — 37,0 1952 2 8 3 38,5 1953 5 1 2 38,0 1954 — 1 1 39,5 1955 — 2 — 37,5 1950—55 7 15 7 38,3

e. E.o. assessorer

Är för förordnande

Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av

Befordringsålder

högst 32 år 33—34 år 35 år eller högre

i genomsnitt

1925—29 1930—34 1935—39 1940—44 1945—49 1950—55

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

28 7 12 2 3 8

Illwwwwlll

11 36 23 19 19 29

ÅÄCHOWUYQWWHM

10 13

32,1 33,9 33,9 35,6 36,1 34,9

36,9 36,7 35,9 35,2 34,5 34,6 34,4 35,1 35,0 36,0

Under åren 1946, 1947, 1952 och 1953 utnämndes eller förordnades vissa tingsdomare, sam- manlagt 6, utan att först ha varit e.o. assessorer. Dessa har medräknats i ovanstående sam—

manställning.

ettårsgrupper efter antagningsåret

Uppgifter om de Vid rikets hovrätter antagna fiskalerna, fördelade på

a. Antalet antagna fiskaler. b. Medianvärdet (centralvärdet) för åldern vid antagandet. c. Avgången av fiskaler till rådhusrätterna resp. till annan verksamhet. (i. Antalet assessorsförordnanden, totalt och i procent av antalet antagna fiskaler. e. Medianvärdet, uttryckt i hela år, för tiden mellan fiskalsantagande och asses- sorsförordnande. Fiskaler: Assessorer : Avgång såsom fiskal (c) Median— tid i år Anta _ till rådhus— till annan verk- mellan ' . 5 _ . rätterna samhet fiskalan— mngsai Median— 0. ålder ,O tagn. och 215505— , sorsf"r- Antal 30 Antal % ords. (h) (d) (6) 1932 29 — — — — 100,0 5 1933 28/29 — — 3 8,8 91,2 6 1934 28/29 5 16,7 5 16,7 66,6 7 1935 28 9 23,1 5 12,8 64,1 7/8 1936 29 7 16,3 10 23,3 60,4 8 1937 28 11 35,5 5 16,1 48,4 9 1938 28 11 36,7 5 16,7 46,7 8 1939 27 — — 6 26,1 73,9 8/9 1940 28 2 16,7 2 16,7 66,6 8 1941 28 — — 4 22,2 77,8 7 1942 29 8 28,6 4 14,3 57,1 7 1943 28 3 16,7 3 16,7 66,6 6 1944 29 16 39,0 4 9,8 51,2 6 1945 28 11 26,8 6 14,6 56,1 (2,4) 6 1946 28 9 31,0 6 20,7 48,3 6 1947 29 9 30,0 6 20,0 50,0 7 1948 29 14 35,0 6 15,0 45,0 (5,0) 7 1949 29 13 27,1 7 14,6 10,4 (47,9) 1950 29 9 19,6 7 15,2 (65,2) 1951 29/30 7 17,9 10 25,6 (56,4) 1952 29 4 11,4 8 22,9 (65,7) 1953 29 6 20,7 3 10,3 (69,0) 1954 29 7 15,9 4 9,1 (75,0) 1955 29 4 10,3 2 5,1 (84,6) Totalt 1932—55 29 165 21,2 121 15,5 . . .. 1932—48 28 115 23,0 80 16,0 60,3 (0,6) 7

Siffrorna inom parentes avser kvarvarande fiskaler, Vilka den 1/1 1956 ännu icke fått asses— sorsförordnande.

Bilaga 12

Avgången på assessorsstadiet, fördelad dels efter årtalet för fiskals- antagandet, dels efter avgångsåret, avseende det totala antalet fiskaler som antagits under perioden 1932—1945

Fördelning efter året för fiskalsantagandet Fördelning efter avgångsåret Antal av ån na efter . Antal avgån naefter Fiska] år assessårsfogrord- Avgången l % av Avgång assessorsf'görord- antalet assessorer år nande nande 1932 6 50,0 1944 1 1933 4 12,9 1945 2 1934 3 15,0 1946 3 1935 7 28,0 1947 2 1936 7 26,9 1948 5 1937 2 13,3 1949 4 1938 :i 28,6 1950 6 1939 2 11,8 1951 3 1940 1 12,5 1952 2 1941 —— 0,0 1953 5 1942 1 6,3 1954 3 1943 2 16,7 1955 2 1944 1 4,8 Okänt 4 1945 2 8'7 Totalantal 42 Totalantal 42 Totalt 16 5

Bilaga 13 Föreslagna tjänster som biträdande domare Td : tingsdomare Ts = tingssekreterare Fb : fiskalskompetent biträde Biträdande Nr i . domare Utredningens bil. 1 Domsaga Kamum budgetåret förslag 1955/56 Svea hovrätt 4 Södra Roslags Stockholm 2 Td+1 Ts 2 Td + 1 Ts 5 Solna » Td + Fb 2 Td 6 Sollentuna och Färentuna » Td + Fb Td + Ts 7 Södertörns » 2 Td + 2 Fb 3 Td + Ts (extra) (delning av dom- sagan aktuell) 8 Uppsala läns södra Uppsala Ts Ts 9 Uppsala läns norra Uppsala 10 Nyköpings Nyköping Fb (9 mån.) — (bitr. från ge— mensam Td) 11 Oppunda och Villåttinge Katrineholm Ts Td 12 Livgedingets Eskilstuna Ts Ts 13 Gotlands Visby Fb Ts l—l Östersysslets Kristinehamn Fh (6 mån.) (bitr. från Td i nr 15) l.", Mellansysslets Karlstad Fb Td (skall bitr. i nr 14) 18 .!össe Arvika Ts Ts 20 Alvdals och Nyeds Karlstad Fb Ts 22 Västernärkes Örebro Ts Td 23 Karlskoga Karlskoga Ts Ts 24 Lindes och Nora Lindesberg Ts Ts 25 Västmanlands mellersta Västerås Fb (5 mån.) — (bitr. från ge- mensam Td) 26 Västmanlands västra Köping Ts Ts 28 Falu Falun T(l T (1 29 Hedemora Hedemora Td Td 30 Västerbergslags Ludvika Fb Ts 32 Nedansiljans Leksand Ts Ts 33 Ovansiljans Mora Ts Ts 34 Gästriklands östra Gävle Ts Ts Summa [. n: 8 Td + 12 Ts + 92/3 Fb = 29 2], Förslag: 13 Td + en gemensam tingsdomare + 15 Ts (varav en extra) = 29.

Nr i bil. 1

Domsaga

Kansliort

Biträdande domare budgetåret 1955/56

Utredningens förslag

39 41 42

43 44 45 46 49 54 56 57

58

62 63 64 65 69

70

71 72

73 76 77 78

Summa [. n: 2 Td ; 7

Göta hovrätt Bråbygdens och Finspånga läns

Linköpings Tveta, Vista och Mo

Norra och Södra Vedbo Njudungs Östbo och Västbo Östra Värends Sunnerbo Södra Möre Vadsbo Skövde

Vartofta och Frökinds

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Östra och Medelsta Bräkne och Karlshamns Listers och Sölvesborgs Ingelstads och Järrestads Västra Göinge

Norra Åsbo

Södra Åsbo och Bjäre Oxie och Skytts

Torna och Bara Frosta och Eslövs

Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Luggude

Hovrätten för Västra Sverige Hallands södra Hallands mellersta

Hallands norra Askims och Mölndals

Hisings, Sävedals och Kungälvs Orusts, Tjörns och Inlands Sunnervikens Vättle, Ale och Kullings Flundre, Väne och Bjärke

Summa /. n: 5 Td .+ 2 Ts + 13/, 'Fb = 83],

Norrköping

Linköping Jönköping

Eksjö Vetlanda Värnamo Växjö Ljungby Kalmar Mariestad Skövde

Falköping

Ts Fb (8 mån.)

Td

Fb

Summa [. n: 3 Td + 7 Ts + 12/3 Fb = 112/,, Förslag: 4 Td + en gemensam tingsdomare + 7 Ts (varav en extra) = 12.

Ts + 22]:, Fb = 112/,, Förslag: 4 Td + en gemensam

Ronneby Td + Fb Karlshamn Ts Sölvesborg Fb (7 mån.) Simrishamn Ts Hässleholm Td + Fb

(9 inån.) Klippan Fb (4 mån.) Ängelholm Ts Malmö — Lund Ts Eslöv Ts Landskrona Ts Hälsingborg Ts

6 Ts = ll.

Halmstad T cl Falkenberg Ts Kungsbacka Fb Göteborg Td Göteborg Td Stenungsund Fb (9 mån.) Uddevalla Ts Alingsås Td Trollhättan Td

Förslag: 5 Td + 4 Ts (varav en extra) = 9.

Td (skall bitr. i nr 41) — (bitr. från Td i nr 39) Td (+ bitr. från gemensam Td) Ts Ts Td Ts Ts Ts Ts Td (+ bitr. från gemensam Td) Ts (extra)

Td + Ts Td

Ts Td (+ bitr. från gemensam Td) — (bitr. från ge- mensam Td)

Ts —— (bitr. från ge- mensam Td) Td Ts Ts Ts

tingsdomare +

(extra)

Biträdande Nr i , . domare Utredningens bil. 1 Domsaga hamn”" budgetåret förslag 1955/56 Hovrätten för Nedre Norrland 94 Bollnäs Bollnäs Fb(10 mån.) Ts (extra) 96 Norra Hälsinglands Hudiksvall Ts Ts 98 Medelpads västra Sundsvall Ts Td 99 Medelpads östra Sundsvall Td Td 100 Ångermanlands södra Härnösand Ts Ts 101 Ångermanlands mellersta Sollefteå Ts Td (skall bitr. i nr 102) 102 Ångermanlands västra Sollefteå Fb (4 mån.) — (bitr. från Tdinr 101) 103 Ångermanlands norra Örnsköldsvik Td + Ts Td + Ts 104 Jämtlands östra Östersund 105 Jämtlands norra » Fb (biträder Ts (skall bitr. i nr inr 104 och 104 och 106) 106) 106 Jämtlands västra » Summa [. n: 2 Td + 5 Ts + 21/, Fb = 91/5 Förslag: 4 Td + 5 Ts (varav en extra) = 9. Hovrätten för Övre Norrland 108 Umeå Umeå Fb (10 mån.) — (bitr. från ge- mensam Td) 110 Västerbottens västra Lycksele Td + Fb Td (+ bitr. från (3 mån.) gemensam Td) 112 Västerbottens norra Skellefteå Ts Ts 113 Piteå Piteå Ts Td (skall bitr. i nr 114) 114 Luleå Boden Td + Fb 2 Td (+ bitr. från Td i nr 113) 115 Kalix Kalix Ts Td (skall bitr. i nr 116) 116 Torneå Haparanda Td + Ts Td (+bitr. från Td i nr 115) 117 Gällivare Gällivare Td + Fb Td + Ts Sununu/. n: 4 Td + 4 Ts + 31],2 Fb= 111/12 Förslag: 7 Td + en gemensam tingsdomare + 2 Ts = 10.

Samtliga hovrätter

Nuvarande organisation Förslag Hovrätt

Td Ts Fb S:a Td Ts S:a

Svea ................... 8 12 9 2], 29 3/3 14 15 29 Göta ................... 3 7 1 2/3 11 2/3 5 7 12 Skånska ................ 2 7 2 2], 11 a], 5 6 11 Västra ................. 5 2 1 3/4 8 3], 5 4 9 Nedre Norrland ......... 2 5 2 1/, 9 1/, 4 5 9 Övre Norrland .......... 4 4 3 V,, 11 1/1, 8 2 10 Summa f. n. 24 37 21 82 41 39 80

Anm. Endast fiskalskompetenta biträden, som tjänstgjort minst. tre månader, har medräknats.

___-......

KUNGL. BlBL. ' — 5 JAN 1957 ___.” f_es—Know