SOU 1957:34

Stads- och häradsfängelser : promemoria

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

F ångvårdens byggnadskommitté får härmed vördsamt överlämna en av kommitténs expert hovrättsassessorn Ulf Lundvik för kommitténs räkning utarbetad promemoria rörande städers och tingslags skyldighet att hålla häkte.

Stockholm den 6 september 1957.

Fångvårdens hyggnadskommitté:

Thorwald Bergquist / O. Johnsson

l ?

Inledning

En skyldighet anses av ålder ävila städer och tingslag att hålla lokal för förvaring av häktade (stads- respektive häradsfängelser, även kallade stads- häkten och häradshäkten). Om häradsfängelse stadgas i 26 kap. 4 & bygg— ningabalken, då däri säges att vid vart tingsställe skall vara ett fängelse,' där missgärningsmän må i förvar hållas. Av sammanhanget framgår, att byggnadsskyldigheten åvilar häradet efter gårdatalet. I denna del har stad- gandet dock numera ersatts av modernare bestämmelser, se lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och under- håll av tingshus och häradsfängelse. Som grundval för städernas skyldig— » het i förevarande hänseende har brukat åberopas ett kungl. brev den 27 november 1798, vari utsäges bl. a. att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum. Ett hithörande stadgande av senare datum är 1 kap. 16 5 rätte— gångsbalken. Däri förordnas, att för förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj:t bestäm- mer, så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Vidare utsäges, att häkte må med Kungl. Maj:ts tillstånd vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad. Stadgandet i rättegångsbalken torde dock i föreva- rande hänseende sakna avgörande betydelse. Lagrummet utsäger icke, vem skyldigheten att hålla häkte åvilar, och av förarbetena (SOU 1938: 44 s. 88) framgår, att syftet med stadgandet endast varit att i rättegångsbalken upp— taga det ur straffprocessuell synpunkt väsentliga i de äldre bestämmelserna i ämnet. Trots de ovan återgivna stadgandena förhåller det sig så, att åtskilliga [ tingslag och städer sakna egna häkten. Nedan skall klarläggas, hur dessa , förhållanden uppkommit. Där skall även undersökas, hur långt städernas och tingslagens skyldigheter i fråga om förvaring av de häktade sträcker sig. Av de åberopade stadgandena framgår nämligen icke, huruvida stads- och häradsfängelserna äro avsedda för de häktades förvaring under hela rannsakningstiden eller blott för tillfälligt omhändertagande av dem i sam- band med rättegångsförhandlingarna. Det ligger i öppen dag, att detta spörsmål har stor ekonomisk räckvidd. För ett långvarigt förvar krävas helt andra resurser i fråga om antalet celler, bevakningspersonal o. s. v. än om fråga blott är om att omhändertaga de häktade någon eller några dagar i samband med rättegången.

Såsom förutsättes i 1 kap. 16 & rättegångsbalken användas stads- —0ch häradsfängelserna i viss utsträckning även för förvaring av anhållnaa. I häradsfängelserna och de mindre städernas stadsfängelser inrymmas oczkså understundom fyllerister och andra av polisen omhändertagna persomer. Dessa förhållanden komma i det följande att i stort sett lämnas å siido. För dessa ändamål finnas nämligen även andra utrymmen, polisarresster. Där härads- eller stadsfängelse mera regelbundet användes för förvan'ing av andra än häktade, torde det i regel förhålla sig så att fängelset tilllika utgör eller är förenat med polisarrest. Skyldighet att hålla polisarrest ;åvi- lar enligt 8 5 lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket vederbörainde polisdistrikt, d. v. s. i allmänhet varje stad eller landskommun (se mär- mare 1 g nyssnämnda lag). Frågan huruvida stad, som icke utgör (eget polisdistrikt, och tingslag har någon skyldighet att hålla arrestlokal för andra ändamål än sådana som direkt sammanhänga med rättegången, tcn'de få besvaras nekande. Det vill nämligen synas som om stadens respekztive tingslagets skyldighet efter polislagens genomförande får anses begränrsad till att hålla utrymme för förvaring av anhållna, som skola inställas till häktningsförhandling, av häktade, av dem som hämtats till rätten samtt av personer, som tillfälligt berövats friheten, enär de störa rättegångsförhannd- lingarna (se 5 kap. 9 & rättegångsbalken). Frågan synes dock icke ha blivit ställd på sin spets.

Det må här tilläggas, att polisarrester ansetts icke vara att betrakta som allmänt häkte (se Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 308 ff.) och att följaktligen häktade icke få förvaras i sådan arrest annat än tillfällligt- vis (se 24 kap. 22 å rättegångsbalken).

Om häradsfängelser

När häradsfängelser först började inrättas, är ovisst. För landskaps- lagarna och landslagen äro de okända. Något behov av fängelser torde överhuvudtaget icke ha förelegat under äldsta tider. Frihetsstraff före— kommo icke (icke ens landslagen känner sådana, med ett undantag i konungsbalkens IX kap.) och brottets beivran ankom på målsäganden allena. Påträffades någon på bar gärning i grovt brott, ägde målsäganden fängsla honom och hålla honom förvarad till dess tinget inföll. Straffet torde oftast ha verkställts omedelbart. Redan landskapslagarna innehöllo dock för vissa fall stadganden om att målsäganden kunde eller rent av skulle överlämna den gripne till konungens länsman eller annan myndig- hetsperson. Var denne skulle förvara fången var icke sagt. Emellertid stad-

_.= anus-___..— _

gades i landslagen (Drapmaal medh XVilia XXX kap.), att dråpare skulle överlämnas till konungens fogde, som ägde sätta honom i konungens häkte och där gömma låta till dess dråparen fördes till tinget, och en liknande bestämmelse meddelades om våldgästare (konungsbalken XXVI kap.). Man har anledning antaga, att »konungens häkte» d. v. s. fängelserum i de slott och kungsgårdar, som förekonnno runt om i landet (jfr Wieselgren, Sve- riges fängelser och fångvård s. 7 ff.), användes för förvaring av häktade även före landslagens tid. Ett behov måste dock ha förelegat av förvarings— utrymmen i häraderna för mera tillfälligt omhändertagande av de fångar, som skulle rannsakas, och med tiden även för dem som skulle undergå dödsstraff eller annan korporell bestraffning. Det är troligt, att fångarna härvid till en början förvarades i länsmannens eller någon närboendes pri- vata utrymme. (Anmärkas må, att tingshus äro en relativt sentida före- teelse; se bl. a. Nya lagberedningen, Betänkande angående rättegångs— väsendets ombildning IV s. 243.)

Då häradsfängelser började inrättas, var det förmodligen just för att tillgodose det nyss påtalade behovet av utrymme för tillfälligt fångförvar. När detta skedde, är som nämnt ovisst. Rääf (Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad III s. 13 och 157) lämnar belägg för att häradsfängelse funnits vid Sund år 1609. Wieselgren (a. a. s. 6) synes mena, att häradsfängelser förekommit även långt tidigare. I ett utlåtande den 17 mars 1643 av den då fungerande lagberedningen säges att det ofta förnimmes, att »fångar igenom elaka fängelser i häraden vndkomma» (se Åtgärder för lagförbättring 1633—1665, urkunder samlade af C. J. Wahl- berg, s. 67). Sammanställt med samma års förslag till »Rättegångs Process uthi Missgärningom och Högmålom» kap. VI: 7 (a. a. s. 146) _ vari talas om hur häradsfängelse bör vara inrättat — utgör uttalandet ett stöd för antagandet, att häradsfängelser allmänt förekommo vid mitten av 1600- talet. Från slutet av samma århundrade har man ett belägg för att härads- fängelser förekommo och för att skyldigheten att bygga och underhålla sådana fängelser ansågs ankomma på menigheterna. I ett kungl. brev av den 11 december 1699 i särskilt ärende (Schmedeman s. 1564) bifalles näm- ligen ett förslag, att delinkventer, som i brist på medel att betala böter fällts till allmänt arbete, skulle få användas för byggande och förbättrande av de »fångehus och förvaringsrum som wid tingsplatzerna behöfwes». Det tillägges emellertid att, alldenstund socknar och häraderna voro för- pliktade att själva uppbygga och vidmakthålla dessa hus, delinkventerna skulle njuta sin fångförtäring av socknarna och häraderna och icke av kronans medel.

Som en slutpunkt för utvecklingen kommer det alltjämt gällande stad- gandet i 26 kap. 4 & byggningabalken av 1734 års lag, att vid vart tings— ställe skall vara ett fängelse, där missgärningsmän må i förvar hållas. Vad i lagrummet vidare stadgas om att byggnadsskyldigheten åvilar häradet

efter gårdatalet 111. in. har undergått vissa förändringar, som sammanhänga dels med att tingslaget ersatt häradet såsom område för häradsrättrens jurisdiktion och dels med ändrade regler för utgörande av allmänna ut- skylder. Enligt den i ämnet numera gällande författningen, lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse, skola alla de, vilka inom tings- laget erlägga kommunalutskylder, deltaga i byggnads- och underhållskost— naden efter de grunder, som för kommunalntskylders utgörande i allmän- het äro stadgade. I kostnaden för uppförande av häradsfängelse har kro- nan ansetts böra deltaga, om fängelset tillika begagnas för transportfångar (kungl. brev den 30 januari 1822 och den 4 november 1823). Principen torde dock numera sakna tillämpning.

Beträffande användningen av häradsfängelserna må framhållas, att av Rääfs ovannämnda arbete kan utläsas hurusom i fängelset i Ydre härad avtjänats kortvariga frihetsstraff vid vatten och bröd (a. a. s. 254, 259 och 327). Även på andra håll torde häradsfängelserna ha använts för detta ändamål (se Hagströmer, Om frihetsstraffen s. 115 not. 5). I kungl. brev av den 25 november 1792 och samma dag är 1802 föreskrevs sedermera, att fängelsestraff, såväl enkelt som vid vatten och bröd, ej finge verkstäl- las annorstädes än i allmänna krono- och slottshäkten.

Sin huvudsakliga användning torde dock häradsfängelserna av ålder ha haft som förvaringsplats för häktade, som skulle undergå rannsakning eller _- så länge sådant förekom i häraderna avrättas eller beläggas med kroppsstraff. Det vill dock synas som om fångar i allmänhet icke förvara- des under någon längre tid i häradsfängelse. I vart fall möter redan vid slutet av 1700-talet på de flesta håll en klar praxis att förvara häktade i länshäktet eller annat statligt fängelse (se till det följande bl. a. Wiesel- gren a. a. s. 297 ff.). Häradsfängelserna nyttjades i regel blott i samband med tingen. Det fanns t. 0. 111. härader som saknade eget fängelse. I de nordligaste länen, där statliga fängelser ännu icke uppförts, voro dock för— hållandena annorlunda. Medelpad, Ångermanland och Jämtland liksom Västerbottens län hade var sitt »landsfängelse», där häktade förvarades. Dessa fängelser hade byggts och underhöllos av allmogen. Sedermera över- togos fängelserna dock av staten (se riksdagens skrivelse nr 174/1829). I Västerbottens län (som då omfattade även nuvarande Norrbottens län) förekommo också 5. k. sockenarrester, vilka synas ha motsvarat härads- fängelserna i rikets övriga delar. Vissa av dessa arrester torde ha använts för mera långvarigt förvar av häktade. Även i övrigt synas lokala egen— domligheter ha förekommit (se t. ex. JO:s ämbetsberättelse för åren 1829 och 1830 s. 22, varest — måhända med syftning endast å Kristianstads län _ omtalas, hurusom på flera håll fångarna brukade förvaras i härads-

häktet även mellan tingen för minskande av transportkostnaderna; för- hållandet betraktades dock tydligen som en anomali).

Metoden att förvara de häktade i länshäktet eller annat statligt fängelse, vilken synes ha ytterligare befästs under 1800-talets förra hälft, hade sina nackdelar. Dels drog den med sig dryga kostnader för fångtransport och dels bidrog sammanförandet av brottslingar av alla slag i länshäktena — som då ännu ej voro inrättade efter cellsystem _— till en demoralisation av de ofördärvade. Förhållandet uppmärksammades bl. a. av lagkommit— tén, som i sitt Förslag till allmän criminallag, 1832, föreslog, att häktade skulle föras direkt till häradsfängelset och icke förrän efter rannsakningens slut eventuellt överföras till länshäktet. Samma tanke går igen i sedermera konung Oskar I:s år 1840 utgivna skrift >>Om straff och straffanstalter».

Uppslaget upptogs av 1840/41 års riksdag vid dess behandling av frågan om anstalter för en förbättrad fångvård. Ständerna anslogo 900 000 riks— daler för ombyggnad av länsfängelserna efter cellsystem och uttalade där- vid (skrivelse nr 366), att fängelserna icke borde anläggas enbart i resi- densstäderna utan även på andra lämpliga platser i länen. Härigenom skulle vinnas att fångarna kunde stanna i det fängelse, som vore närmast rannsakningsstället, intill deSS rannsakningen vore avslutad. Beslutet i denna del var resultatet av en kompromiss och låter sig ej väl förena med fortsättningen. Ständerna ansågo nämligen att även häradsfängelserna borde ombyggas efter cellsystem. Kostnaden härför borde dock bestridas av staten. Till stöd härför anfördes: »Angående Härads-häkten stadgar vis- serligen Lagen i 26 Cap. 4 5 Byggninga—Balken, att byggnaden skall af Häradet bekostas; hvilken förbindelse likväl torde böra anses fullgjord, så framt fängelset lemnar tillräckligt utrymme för fångarnes förvarande, men icke kunna utsträckas derhän, att Häraderne böra vidkännas de betydligt ökade kostnader, som blifva förenade med nu åsyftade anstalter för en mera grannlaga fång-behandling». Ständerna hemställde i skrivelsen, att Kungl. Maj:t ville låta uppgöra en fullständig plan för häradsfängelsernas ordnande i riket. Därvid borde iakttagas, att antalet i möjligaste mån in- skränktes, även på det sätt att läns— eller stadsfängelse finge användas jämväl för angränsande landsbygd. För att möjliggöra, att byggnadsarbetet genast kunde påbörjas, beviljade ständerna samtidigt ett anslag å 100 000 riksdaler för ombyggnad av häradsfängelser -i de orter, där så prövades kunna ske. Härvid borde iakttagas, att »menigheterne icke i vidsträcktare mon, än hittills skett, få vidkännas kostnaden för fångarnes vård sami; in- ventariers anskaffande, äfvensom framtida underhållet af fängelsebyggna- derne; att de så beskaffade byggnader, som redan finnas, användas för ombyggnader, om så lämpligen ske kan, eller ock menigheternes fördel att få fritt begagna de till fängelse förut nyttjade lägenheterne tages i skä— lig beräkning till minskning af Statens kostnads-anslag, samt att, sedan

Häradsfängelserna blifvit bragte till det fulländade skick, som nu åsyfttas, fångarne der qvarstadna under ransakningstiden, så att de icke förr, än utslag i första instantien är öfver dem fälldt, må till Länshäkte afsändms».

Den därpå följande 1844/45 års riksdag gick vidare på den anträ(dda vägen i det att ständerna — under erinran om vad föregående riksdag :an- fört om att antalet häradshäkten borde inskränkas — för sin del anttogo en författning av innehåll bl. a., att utan hinder av rådande domsagointdel- ning särskilda härader finge, efter ty Kungl. Maj:t förordnade, ha gemren- samt häkte, inrättat för de häktades förvarande i enrum, ävensom i nlär- heten av häktet gemensam tingsstad, varest finge rannsakas och dömals i brottmål. Författningen, som promulgerades den 20 november 1845, förblev gällande till den 1 januari 1948, då den upphävdes genom lagen om imfö- rande av nya rättegångsbalken.

Den av 1840/41 års riksdag begärda utredningen om häradsfängelsermas ordnande utfördes av justitiestatsministern A. Posse, som år 1846 avgav förslag till reglering av rikets läns-, härads— och stadsfängelser, påföljande år följt av ett reviderat förslag, vilket även berörde domsagoindelningen. Planen gick ut på att staten skulle övertaga byggandet och underhållet av härads- och stadsfängelser. Meningen synes ha varit att dessa även skulle förvaltas av staten. Ett stort antal särskilda häradsfängelser skulle byggas; i övrigt skulle häradsfängelserna förenas med läns- eller stadsfängelser. Härads- och stadsfängelser skulle användas icke blott för förvaring av häktade under hela rannsakningstiden utan även för verkställighet av kor- tare frihetsstraff.

Denna stort upplagda plan blev aldrig förverkligad. De talrika små krono— häkten, som under de följande åren byggdes runt om i landet —— delvis för övrigt med anlitande av det ovan nämnda anslaget för häradshäktenas ombyggnad —, fyllde emellertid i stort sett den funktion, som enligt Pos- ses förslag skulle tillkomma häradsfängelserna. Dock blev antalet häkten icke tillnärmelsevis så stort som Posse hade tänkt sig; ej heller blev något generellt beslut fattat om att härader och städer skulle vara befriade från sin skyldighet att hålla häkte. Vid 1847/48 års riksdag föreslog visserligen Kungl. Maj:t på de grunder som utvecklats i Posses utredning, att städer (med visst undantag för Stockholm) och härader skulle befrias från skyl- dighet att bygga och underhålla fängelse samt svara för fångunderhåll och bevakning mot det att de skulle ha att, där så fordrades, till staten avträda sina äldre häkten med tillhörande jord (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 16). Då emellertid den bakomliggande planen till förändrad fängelse- och dom- sagoindelning ännu icke blivit prövad, fann riksdagen sig icke kunna bi- falla förslaget (riksdagens skrivelse nr 145). Frågan har sedermera några gånger återkommit men då som ett led i de större spörsmälen om tings- husbyggnadsskyldigheten, stadsdomstolarnas förstatligande m. m. (1 SOU 1955: 54 framföres som ett framtidsprogram den tanken, att härads- )ch

stadsfängelserna skola nedläggas och ersättas _av länscentraler för häktade m. fl. i landstingens regi men bekostade av staten.)

Den stora fångvårdsreformen under 1800-talet kom alltså icke att med- föra någon större förändring i vad angår häradsbornas fängelser. Liksom tidigare förvarades de häktade i statlig fångvårdsanstalt. (I övre Norrland förekom dock ännu länge att häktade förvarades i häradshäkte. Avstånden omöjliggjorde här deras förvaring i läns- eller kronohäkte. Se Nya Lag- beredningens Betänkande om rättegångsväsendets ombildning IV s. 110 0. 116 ff.) För åtskilliga härader kom fängelset vid tingsplatsen att få än mindre betydelse än tidigare. De nya statliga fängelserna utrustades näm- ligen merendels med utrymme för rättegångsförhandlingar, och i stor om- fattning blev det med tillämpning av 1845 års ova'n anmärkta författning föreskrivet, att häradsrätterna där skulle ha tingsstad för rannsakning i brottmål ; dock vanligen med rätt för domstolen att i särskilda fall utsätta rannsakning även å vanlig tingsstad eller annorstädes. Anmärkas må också, att av det vid 1840/41 års riksdag beviljade anslaget till häradsfängelsernas ombyggnad endast i ett fall synes ha utgått bidrag till uppförande av ett fängelse, som förblev i häradsbornas ägo, nämligen till fängelset vid Södra Möre tingsställe (se KB:s i Kalmar län femårsberättelse för 1837-41 5. 48). I övrigt användes anslaget för uppförande av fängelser, vilka fingo karak- tären av kronohäkten.

I samband med uppförandet av kronohäkten runt om i landet förekom det ej sällan att häradsborna utfäste bidrag till fängelsets uppförande eller underhåll eller ock för båda dessa ändamål. Engångsbidrag ha sålunda utgått för uppförande av kronohäkten i Norrtälje och Norrköping (se riks- dagens revisorers berättelse för år 1869 s. 12), Hudiksvall (se motsvarande berättelse för år 1872 s. 15), Uddevalla (se prop. nr 156/1936 5. 9 f.), Pajala (se prop. nr 1/1910 II ht s. 79), Ystad (se prop. nr 1/1874 II ht s. 42 ff.) samt Svanesund (se prop. nr 217/1916 s. 3). Till kronohäktena i Norr- tälje, Eskilstuna, Norrköping, Karlshamn, Kungsbacka, Uddevalla, Hudiks- vall, Skellefteå, Haparanda och Pajala ha årliga bidrag utgått (se Nilsson, Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården s. 141 f. och s. 286 f.). Samtliga dessa bidrag ha numera upphört att utgå (ang. skyldighet i vissa fall att i stället erlägga bidrag till stad för rätt att använda dess arrestlokal, se prop. nr 156/1936 5. 8 och 10 samt kungl. brev den 12 juni 1936 till fångvårdsstyrelsen); dock ha under innevarande är åter utkrävts bidrag till Haparandaanstalten.

Någon ingående undersökning av orsakerna till att dessa bidrag ansetts böra utgå har icke verkställts. Möjligt är att man härvid känt sig bunden av de ovan återgivna uttalandena av 1840/41 års riksdag. Förmodligen har också här som ofta eljest spelat in en önskan från ortsbefolkningens sida att förmå staten att till orten förlägga en inrättning, som bedömts vara befolkningen till gagn. Mera speciella skäl ha dock åtminstone i vissa fall

varit avgörande. Ett sådant har varit, att fängelserna utrustades med tings- sal och understundom även med andra domstolslokaler och att man ansett att utgifterna härför borde bestridas av häradsborna. Detta motiv har på- tagligen spelat in vid de uppgörelser, som föregingo byggandet av krono- häktena i Ystad, Norrtälje och Pajala (se om Ystad prop. nr 1/1874 II ht s. 42 ff., om Norrtälje prop. nr 156/1936 5. 6 och om Pajala prop. nr 29/1884 s. 36 ).

Ett annat, i detta sammanhang särskilt intressant motiv för bidragen var, att häraderna genom dessa kunde vinna befrielse från skyldigheten att hälla eget fängelse. Då Orusts och Tjörns härader utfäste sig att bidraga till kronohäktet i Uddevalla, förbehöllo sig sålunda häradsborna att framdeles vara befriade från skyldigheten att hålla eget häkte. Liknande villkor har uppställts även i andra fall (se Löneregleringskommitténs betänkande nr 17 av år 1909 s. 187; jfr ock SOU 1931: 16 s. 2 och 127 och prop. nr 156/ 1936). Man synes härvid ha betraktat förhållandet så, att häradet genom bidraget fullgjort sin byggnadsskyldighet enligt 26: 4 byggningabalken och att följaktligen kronohäktet tillika hade egenskap av häradsfängelse. För- modligen. har man även betraktat tillvägagångssättet som en tillämpning av 1845 års författning. Då häraderna likväl åtminstone i vissa fall hade behov av en arrestlokal vid tingshuset, har en viss begreppsförvirring in— trätt, som torde kunna belysas genom en redogörelse för frågans utveck- ling för Orusts och Tjörns häraders del.

Häraderna hade vid mitten av 1800-talet sitt tingsställe i Svanesund, där även ett häradshäkte fanns uppfört. Sedermera träffades som ovan påpekats den över- enskommelsen, att häraderna skulle vara befriade från skyldighet att hålla eget häkte mot att de i stället bidrogo till uppförande och underhåll av ett krono- häkte i Uddevalla. Även rannsakningarna med de häktade förlades till Ud'le- valla. Vid ett besök å tingsstället i Svanesund år 1867 konstaterade JO,att det gamla häradshäktet fortfarande understundom användes, trots att det dåmera befann sig i ett icke godtagbart skick. JO, som ansåg att ett häkte behövdes på platsen, uttalade med anledning härav, att den nyssnämnda överenskommelsen icke kunde medföra att lagens stadgande om att ett fängelse skulle finnas vid vart tingsställe helt förlorade sin verkan. Om byggnadsskyldigheten icke åvilade häradsboria, finge den i stället anses ha övertagits av Kungl. Maj:t och kronan. Resultztet av JO:s aktion blev, att staten fann sig nödsakad att uppföra ett kronohäkt: i Svanesund, vartill för övrigt häradsborna bidrogo med tomt. Vid början av ime— varande sekel uppstod fråga om tingsställets förflyttning till annan plats. Härals- borna ålades att uppföra nytt tingshus jämte häradshäkte i Varekil, häktet d(ck icke »såvida sådant genom statens försorg ställdes till häradsbornas förfogame» (se RÅ 1910 not. Ju 25). I det nya tingshuset inrymdes två celler för tillfäligt förvar av rannsakningsfångar. Dessa celler betraktades emellertid icke som ett häradsfängelse utan som sådant ansågs fortfarande kronohäktet i Svanesund — och sedan detta nedlagts kronohäktet i Uddevalla _ fungera (se prop. nr 2l7/ 1916). Tydligen föreställde man sig, att häradsfängelset borde vara ett ntrymne där häktade kunde förvaras under hela rannsakningstiden.

Den uppfattning om häradsfängelsets uppgift, som framskymtar i sist-

nämnda ärende, måste anses strida mot de historiska utgångspunkterna och låter sig knappast förena med det förslag till moderniserad avfatt- ning av 26: 4 byggningabalken, som några år senare framlades för riks— dagen (se prop. nr 48/1922). I förslaget, som av skäl vilka här sakna rele- vans icke vann riksdagens bifall, utsades att tingshus skulle uppföras »med de lokaler, häradsfängelse inberäknat, behovet i vart fall fordrar». Ur departementschefens anförande må här återgivas följande: »Skall tings- huset uppföras i stad, kunna understundom lokaler däri undvaras, som er- fOI'di'ilS i ett tingshus på landet. Så t. ex. är det ofta icke erforderligt att i ett tingshus i stad inrätta häradsfängelse av den anledning, att i staden finnas andra disponibla förvaringsrum för fångar.» Propositionen utgick sålunda från att häradsfängelse, om det över huvud taget förekom, skulle vara beläget i anslutning till tingshuset. Då intet antyddes om att man avsåg att införa nya principer för de häktades förvaring, är det sannolikt att man menade att häradsfängelsets uppgift begränsade sig till att man däri kunde tillfälligt förvara häktade i samband med rättegångsförhandlingarna.

Någon ändring i de principer i fråga om häradsfängelsernas användning, som iakttogos under 1800-talet, har sedermera icke skett. Endast undan- tagsvis och för kortare tider förvaras där häktade. Detta gäller numera, efter transportmedlens förbättring, även domsagorna i övre Norrland. I övrigt fylla fängelserna i Viss mån samma funktion som polisarrester. På de flesta håll användas dock häradsfängelserna mycket litet, vilket sammanhänger med deras ofta mycket bristfälliga beskaffenhet (se härom JO:s ämbetsberättelse till 1951 års riksdag s. 250 ff.). I flera fall saknar tingslaget också särskilt häradsfängelse. En förteckning över häradsfäng— elserna i riket har senast publicerats i den av fångvårdsstyrelsen utgivna redogörelsen >>Fängvården år 1937». Att trots vad nu påtalats skyldighet alltjämt anses föreligga för tingslaget att hålla häradshäkte kan utläsas av flera rcgeringsrättens avgöranden (se RÅ 1913 not. Ju 38, 1914 not. Ju 64 och 65, 1928 not. Ju 21, jfr ock 1941 not. Ju 1 och 1947 not. Ju 9).

Vad till sist angår underhållet av de häktade ålåg det i äldsta tider måls- äganden att svara härför och det i princip även om den häktade förvarades i konungens slott. Dock vill det synas som om man understundom i stället utkrävt bidrag av socknen eller häradet ochiviss utsträckning pätog sig sta— ten underhållet (se W'ieselgren a. a. s. 136 f.). Ännu i 1734 års lag kvar— stod en VISS skyldighet för målsäganden att svara för den häktades under- håll. I 1 kap. 3 5 straffbalken stadgades nämligen: >>I-Ivar som någon häfta låter, then ej i grof missgierning bar ätagen är; ware skyldig honom så länge föda, att han för Rätta til saken bindes. Nu orkar han honom ej föda, eller wil ej saken fullfölja; eller har man å embetes wägnar missgiernings- mannen fängsla låtit; njute tå han uppehälle af allmänna fångamedel.»

Stadgandet blev dock icke tillämpat med stränghet (se Brink, Historisk öfversigt af fängelse-systemerna s. 228). Någon skyldighet för härad eller socken att svara för underhållet kan icke utläsas av 1734 års lag. Sedermera stadgades i 19 5 23. promulgationslagen till 1864 års alltjämt gällande strafflag, att häktad skall av allmänna medel förses med sund och nödtorftig kost, så ock annan förnödenhet. Allt sedan dess svarar sta- ten helt för underhållet av landsbygdens häktade och det även om de skulle förvaras i häradsfängelse (se numera 16 å landsfiskalsinstruktionen den 14 dec. 1951).

Om stadsfängelser

Såsom rättslig institution synes stadsfängelset vara betydligt äldre än häradsfängelset. Redan Bjärköarätten och Visby stadslag förutsatte existen- sen av ett stadens häkte. Likaså utgick stadslagen från att staden höll ett fängelse. I 35 kap. rådstuvubalken stadgades nämligen, att »byamän och gäster» för alla brott fingo sättas i stadens »gömma»; var brottet riktat mot konungen, rådet eller ämbetsmans bud, ankom det dock på fogden att med rådmäns råd avgöra om den brottslige i stället borde sättas i »tor- net», varmed torde ha förståtts konungens häkte. Stadgandet har en omiss- kännelig privilegiekaraktär. Häktad borgare skulle i alla vanliga fall få åtnjuta förmånen av att förvaras i stadens eget fängelse och ej riskera att bli utlämnad till konungarnakten. Hur denna tanke förblev levande långt in i nyare tid kan utläsas av flera under 1600-talet utfärdade stadsprivi- legier. Sålunda heter det i de av konung Gustav II Adolf år 1620 utfärdade privilegierna för Västervik, att ingen borgare »skal föras i wårt häckte för någon missgernings skul, utan thet är crimen laesae Majestatis. Blifwer elljest någon med någon missgerning beslagen, han må sättjas i stadsens häcktelse.» Samma bestämmelse går igen bl. a. i privilegierna för Sala av år 1624 och för Stockholm av år 1636. (Det är möjligt att dessa privilegier få ses som ett avståndstagande från vissa förhållanden under 1500-talet; jfr Wieselgren a. a. s. 11 och s. 101.)

Något uttryckligt stadgande om skyldighet för stad att hålla fängelse fanns icke. Att staden skulle ha ett fängelse torde ha betraktats som en självklar konsekvens av den staden förunnade förmånen av egen juris- diktion. För jämförelses skull må anmärkas, att det än i dag saknas gene- rell föreskrift om att magistratsstad skall hålla rådhus (föreskrift om styl- dighet att hålla sådant förekommer däremot i åtskilliga stadsprivilegier). Några bestämmelser om stadsfängelse (eller om rådhus) kommo icke att

inflyta i 1734 års lag, vilket torde sammanhänga med att denna lag även i övrigt föga uppehåller sig vid de speciella stadsförhållandena (se t. ex. 29 kap. byggningabalken , som överlämnar hela frågan om byggnadsväsen- det och stadsplaneringen till reglering i särskild ordning).

Att trots denna lagens tystnad städerna fortfarande ansågos skyldiga att hålla fängelse framgår av kungl. brevet den 27 november 1798 till krigs- och kammarkollegiet samt statskontoret. Detta brev — vars föreskrifter även avse statens och häradernas fängelser och som innefattar åtskilliga stadganden till vinnande av en förbättrad fångvård -— har stundom åbe- ropats såsom grundvalen för städernas skyldighet att hålla häkte. Redan lydelsen av det kungl. brevet utvisar emellertid, att Kungl. Maj:t här en- dast velat fastslå en av ålder existerande skyldighet och att brevet alltså icke har konstitutiv betydelse. Det heter nämligen däri, såvitt nu är i fråga: >>XVidkomn1ande sluteligen Stådernes och Häradernes arrester, sä stadgar Allmänna Lagen, 26 Cap. 4 5 Byggninga Balken, at fängelse skal wid hwarje Tingsställe af Häradet byggas, och enligt 35 Cap. Rådstufwu Bal- ken i Gamla Stads—Lagen, bör i hwarje Stad häckte för dem, som der brott begå, af Staden byggas och underhållas; Det åligger derföre Öfwer-Ståt- hållare, Landshöfdingar och Ståthållare at tilse och besörja, det wederbö- rande efter hand och som behofwet kräfwer, härutinnan fullgöra Lagens stadgande, och at åtminstone twenne arrestrum måtte finnas i hwarje Stad, för at däruti kunna åtskilja könen, samt äfwen i hwarje Härad, när sådant utan Häradernes för kännbara kostnad kan åstadkommas _— — ——>>.

Någon ytterligare författning om skyldighet för stad att hålla fängelse har icke utfärdats. I vad angår bestämmelserna om hur fängelse skall vara inrättat och utrustat har dock 1798 års kungl. brev sedermera ersatts av andra stadganden. I ämnet gäller numera, för härads— och stadsfängelser- nas del, dels 19 5 22. i promulgationslagen till 1864 års strafflag, dels ock kungl. kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter ang. för- varing av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester. Erinras må också om att enligt kungl. kungörelsen den 13 oktober 1921 härads- eller stadsfängelse icke må uppföras innan ritning därtill blivit fastställd av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt. Uppstå vid ären- dets avgörande olika meningar mellan ämbetsverken, skall ärendet under— ställas Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande förekomsten och beskaffenheten av stadsfängelser vid slutet av 1700- och början av 1800-talet kunna upplysningar inhämtas bl. a. från förarbetena till 1798 års kungl. brev (återgivna hos Wieselgren a. a. s. 297 ff.) samt från JO:s och fångvårdsstyrelsens ämbetsberättelser. Som regel hade varje stad eget fängelse, ej sällan inrymt i rådhuset. Ibland var fängelset gemensamt för staden och omgivande landsbygd. Så var fallet bl. a. i Ängelholm (detta fängelse ersattes på 1830-talet av ett krono-

häkte, till vilket staden kostnadsfritt upplät tomt mot det att staden fnam- deles ej ålades någon kostnad och onus för fångvård; se prop. nr 156/1936 s. 8), Kungsbacka, Kungälv och Alingsås. Piteå anlitade det utanför staden belägna landsfängelset (om detta se föregående kapitel). I viss utsträck— ning förekom att stad, varest slotts—, läns- eller annat statligt fängelse fanns inrättat, förvarade sina fångar i detta fängelse och alltså saknade eget häkte. Så var fallet med bl. a. Linköping, Växjö, Malmö, Mariestad, Karl— stad och Falun, varjämte det upplyses att Varberg visserligen hade ett stadsfängelse men på grund av dettas bristfällighet i regel använde fäst- ningsfängclset i staden. Staden Falun deltog till hälften i kostnaden för länsfängelsets underhåll. Huruvida övriga nu avsedda städer bidrogo till det statliga fängelsets underhåll är icke känt. Förekomsten av statligt fängelse i en stad medförde dock ingalunda som regel att staden under- lät att hålla eget fängelse. Sålunda upplyses, att Stockholm, Nyköping, Kalmar, Visby, Kristianstad, Halmstad, Göteborg, Marstrand, Vänersborg och Gävle hade egna fängelser, ehuru i samtliga dessa städer även fanns statligt fängelse.

Stadsfängelsernas beskaffenhet och skick synas vid nu avsedda tid — slutet av 1700- och början av 1800—talet — ha växlat från stad till stad. De rapporter från landshövdingarna, som bilda förarbetena till 1798 års brev, utvisa att fängelserna merendels bestodo av endast två eller tre rum, i småstäderna mången gång endast av ett. Ett ofta återkommande klagomål var att rummen eller något av dem icke kunde uppvärmas vintertid. Under- stundom synas stadsfängelserna ha befunnit sig i ett högt miserabelt skick (särskilt nämndes härvid fängelserna i Vadstena och Nora). Från Upp- sala och Älvsborgs län rapporterades däremot, att stadshäktena befunno sig i försvarligt stånd. Flera rapporter ingå ej alls på stadsfängelserna. Här må också erinras om ett uttalande av Tengwall i hans år 1799 ut— komna arbete »Tankar om fängelse å personer och qwarstad å gods». Han säger där (s. 24): »Städernas Fängelser äro på en del ställen mäst för— skräkelige. Belägne under Rådstufwur och Kyrkor wisa de et utseende, at sjelfwe de oförnuftige djuren måtte sky dem.» Häremot må dock ställas följande uttalande av JO i hans ämbetsberättelse för år 1811: »Städernes häckten har jag funnit nästan allmänt i förswarligt tillstånd, med hjelpe- lige sängkläder försedde, till utrymme för behofwet tillräcklige och meren- dels nöjaktigt renhållne». Det är möjligt att 1798 års brev vilket som ovan påpekats innehöll åtskilliga föreskrifter till vinnande av en förbätt- rad fångvård _ under mellantiden medfört en ändring.

Vad beträffar användningen av stadsfängelserna är det känt, att de åt- minstone i viss utsträckning nyttjades för verkställighet av fängelse vid vatten och bröd samt enkelt fängelse (se Hagströmer a. a. s. 115 not. 5). De i föregående kapitel anmärkta kungl. breven av den 25 november 1792 och samma dag är 1802 föreskrevo visserligen, att sådana straff ej finge

verkställas annorstädes än i allmänna krono- och slottshäkten. Likväl fin— ner man att fängelse, enkelt eller vid vatten och bröd, ännu på 1830—talet avtjänades i de större städernas fängelser såsom i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Karlskrona och Sundsvall (se fångvårdsstyrelsens ämbets— berättclse för år 1835, tryckt i Statstidningcn 1837 samt JO:s ämbetsberät- telse för 1831 s. 49). Denna praxis torde ha grundats på speciella privilegier (se kungl. brev den 7 mars 1854 till fångvårdsstyrelsen ang. staden Göte- borg). Stadsfängelset i Stockholm har för övrigt in på 1940—ta1et använts för avtjänande av bötesförvandlingsstraff. Huruvida staden verkligen var skyldig att upplåta utrymmen för detta ändamål i stadsfängelset var dock en omstridd fråga (se SOU 1940: 28 s. 43 o. 49).

I främsta rummet voro dock stadsfängelserna avsedda för förvaring av städernas häktade (även häktade lösdrivare och understundom bysättnings— fångar ha intagits i stadshäkte; de speciella problem som hänföra sig till dessa personer komma dock här att förbigås). Att städerna i princip voro skyldiga att förvara och även underhålla sina häktade synes vid nu ifråga- varande tid —— slutet av 1700- och början av 1800-talet —— ha varit höjt över diskussion. Däremot voro meningarna delade i frågan huruvida stä- derna borde svara för de häktade även efter det dom fallit i rådhusrätten till dess straff kunde verkställas. I kungl. brevet den 27 november 1798 förekom ett uttalande i ämnet. Staden Trosa hade, på grund av sin oför- måga att hålla ordentliga fängelserum, hemställt att få vintertid sända sina fångar till slottshäktet i Nyköping. Denna framställning fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla men tillade, att det följde av sig självt att den arrestant, som för grovt brott blivit av rådhusrätten därstädes dömd men avbidade högre rätts dom, under tiden finge införpassas till slottshäktet lika med dem som från häradsrätterna dit insändes. Detta uttalande uppfattades på många håll som uttryck för en allmän princip, varför man — om man ej redan tidigare tillämpat samma ordning _ började insända sina häktade till länshäktet efter dom i rådhusrätten. Ett flertal städer fortforo likväl att förvara och underhålla sina häktade ända till dess dom fallit i högsta instans eller lägre rätts dom vunnit laga kraft. Åtminstone i något fall vägrade ock vederbörande statsmyndighet att mottaga stads häktade i läns- häktet förr än exigibel dom förelåg (se borgarståndets protokoll vid 1815 års riksdag s. 619 ff. och de otryckta förarbetena till 1816 års nedan om— förmälda cirkulär). Tvistefrågan löstes genom Kungl. Maj:ts cirkulär till landshövdingarna den 4 december 1816.” Däri förordnades att städerna borde underhålla personer, som där för brott häktades, så länge de vid domstol därstädes voro under rannsakning och målet utgjorde ämne för den police städerna själva borde vidmakthålla. När brottet befanns vara av den grövre beskaffenhet att det skulle underställas överdomstolens granskning eller ock saken genom besvär drogs under högre rätts pröv- ning, borde däremot kostnaden för de häktades underhåll utgå av allmänna

medel från den dag stadsdomstolen huvudsakligen avgjort målet till dess slutlig dom fallit och verkställdes. Till sist stadgades, till förekommande av de olägenheter som vore förenade med häktade personers forslande, att de häktade likväl borde förbliva i städernas häkten och där förskottsvis tilldelas vanligt fångtraktamente samt tillgodonjuta vad häktade personer i övrigt bestodes.

För tiden efter det dom fallit vid rådhusrätten kunde alltså väl städerna åläggas att tills vidare förvara de häktade, men kosten skulle betalas av kronan. Hur länge de häktade borde kvarstanna i stadshäktet var icke sagt. I sin ämbetsberättelse för 1829 och 1830 lämnar JO (s. 22 f.) den tolkning av stadgandet, att fångarna skulle kvarstanna >>under afbidande af Öfwer— Domstols beslut i underställnings- eller besvärsmäl». Såsom framgår av framställningen här nedan synes man dock i allmänhet ha införpassat de häktade lill länshäktet så snart dom fallit vid rådhusrätten. I Stockholm tillämpades å andra sidan ännu på 1940-talct den praxis, att häktade kvar— höllos i stadsfängelset en tid efter det dom fallit i rådhusrätten mot det att kronan betalade deras kost. Av intresse är att notera, att man icke synes ha haft klart för sig att en uttrycklig författningsbestämmelse kun- nat åberopas till stöd härför (se SOU 1940: 28 s. 49). Cirkuläret av år 1816 har nämligen, såvitt kunnat utrönas, icke sedermera upphävts eller ändrats.

Som redan påpekats fingo vissa städer förvara sina häktade i där belä— get statligt fängelse. Även därutöver förekom i någon utsträckning, att stad icke svarade för sina häktade ens under tiden för rannsakningen vid rådhusrätten. Av förarbetena till 1816 års cirkulär (i riksarkivet) fram- går sålunda, att städerna Hedemora och Säter regelmässigt förvarade sina häktade i länshäktet i Falun utom i omedelbart samband med domstols— förhandlingarna. Staden Östersund —— som då låg under landsrätt — för— varade sina häktade i landsfängelset på Frösön, där de underhöllos på statens bekostnad. Av förarbetena framgår vidare, att Simrishamn, Häl- singborg och Kungsbacka brukade sända sina häktade till statligt fängelse, när rannsakningen uppsköts för längre tid. Om förhållandena tjugu år senare lämnas en sammanfattande redogörelse i fångvårdsstyrelsens äm- betsberättelse för år 1835, där det heter att >>från de mindre städerna fångarne merendels försändas till Länshäktena — —— för att där för- varas, då rannsakningar, för mellankommande hinders skull, uppskjutas på längre tid». Att förhållandet dock icke varit särskilt vanligt och att skilda principer ansågos gälla för stad och land synes framgå av den reservation, som borgmästaren i Västerås G. F. Ekholm lät foga vid stats-, lag- sunt allmänna besvärs- och ekonomiutskottens betänkande nr 89 vid 1840/41 års riksdag. Han anförde där: »Nu tillgår vanligen på det sätt, att förbrytare i städerne, som blifva häktade, gemenligen qvarstanna i stadshäktet, intill- dess ransakningen vid Under-rätt är fullbordad, hvarefter de införpassas till Länshäktet ; men å landet deremot, blifver den gripne brottslingen, så

vida icke Ting omedelbart inträffar, genast inforslad till Länshäktet.» I samma riktning talar ett yttrande av fångvårdsstyrelsens ledamot P. J. Net- zel till styrelsens protokoll den 18 januari 1840 (se Schmidts arkiv XI s. 338 ff.). Han förordar nämligen, att häradsfängelserna ombyggas så att fångarna kunna förvaras där under hela rannsakningstiden >>på samma sätt som nu i städerna tillgår».

Frågan om stadsfängelserna kom under debatt vid 1840/41 års riksdag i samband med ständernas behandling av övriga fångvårdsfrågor. Jämte det ständerna, som ovan påvisats, beviljade anslag för läns— och härads— fängelsernas ombyggnad efter cellsystem, uttalade ständerna att jämväl stadsfängelserna borde ombyggas efter samma system. Detta ansågs sär- skilt angeläget, i synnerhet i de större städerna, eftersom brottsligheten tillväxte hastigare i städerna än på landet. Beträffande kostnaden ansågo ständerna borde >>tillämpas samma grundsats, som, i afseende på Härads- häktena, blifvit antagen, nemligen att kostnaden för ombyggnad efter cell- system bör af allmänna medel bestridas, men underhållet af fängelse-bygg— naderne, inventariers anskaffande, samt fångarnes vård och underhåll fortfarande bekostas af menigheterne» (ang. tolkningen av detta uttalande jfr kungl. brev till fångvårdsstyrelsen den 3 april 1860 rörande staden Jön— köping: där staden förut förvarat sina häktade i länshäktet men intet beta- lat därför, borde man enligt fångvårdsstyrelsen nöja sig med det årliga bidrag, som staden utfäste, även om det var lågt; denna uppfattning synes ha godtagits av Kungl. Maj:t). Efter att ha erinrat om att Stockholms stad planlagt uppförande av ett nytt fängelse till en beräknad kostnad av 170 000 riksdaler framhöllo ständerna, hurusom ombyggnaden av städernas fängel— ser borde kunna börja omedelbart, enär här icke rådde någon tvekan om var fängelset borde ligga. För ändamålet beviljades ett anslag å 300 000 riksdaler, varav högst 170000 riksdaler finge användas till fängelset i Stockholm. Ständerna uttalade att, sedan Kungl. Maj:t prövat och god- känt kostnadsförslag med tillhörande ritningar, det skulle ankomma på städerna själva att utföra arbetet >>på eget ansvar, om summan öfverskri- des», att redan befintliga fängelsebyggnader skulle användas eller tagas i beräkning för ombyggnader samt att även i städerna fängelserna, sedan de blivit ombyggda, borde begagnas för rannsakningsfångar, till dess de blivit dömda av första instansen. Slutligen hemställde ständerna, »att, med undantag för Stockholm, fängelse för de städer, der Länshäkte finnes, må, till besparing af kostnad, alltid med sådant häkte förenas med förbindelse för städerne, dels att till byggnadens årliga underhåll äfvensom för fäng- vården, lemna skäligt bidrag, svarande emot förmonen att befrias från det directa utgörandet af detta besvär, dels ock att bekosta uppehälle under ransakningstiden för fångar, som vid städernes domstolar äro ställde under

tilltal». Erinras må också om att ständerna, som ovan påpekats, tillika uttalade sig för en förening av stads- och häradsfängelser.

Den av samma års riksdag begärda utredningen om häradsfängelsernas ordnande — för vilken närmare redogjorts i föregående kapitel — kom som där påpekats även att beröra stadsfängelserna. Dessa borde alltid förenas med fängelse för omgivande landsbygd. Endast för Stockholm skulle särskilt stadsfängelse finnas. Vidare föreslogs, att staten helt skulle över- taga kostnaden för byggnad och underhåll av fängelser samt för fång- underhåll. Som redan framhållits blev denna plan aldrig förverkligad och ett vid 1847/48 års riksdag av Kungl. Maj:t framlagt förslag, att städer (med visst undantag för Stockholm) och härader skulle befrias från skyl— digheten att bygga och underhålla fängelser samt svara för fångunderhåll och bevakning, vann ej riksdagens bifall.

Förmodligen hade 1840/41 års riksdag vid beviljandet av anslag för stads- fängelsernas ombyggnad avsett, att fängelserna skulle förbliva under stä- dernas förvaltning. Så blev emellertid fallet endast i begränsad utsträck- ning. Från anslaget utgingo bidrag dels med 170 000 riksdaler till stads— fängelset i Stockholm (totalkostnaden uppgives ha belöpt på icke fullt 350 000 riksdaler, se SOU 1940: 28 s. 43), dels ock till stadsfängelserna i Skövde och Arboga (det sistnämnda var dock avsett även för transport- fångar). I övrigt användes anslaget för uppförande av kronohäkten i Karls- hamn, Eskilstuna, Kungsbacka, Norrtälje, Norrköping, Uddevalla och Hapa— randa (även anslaget för häradshäktenas ombyggnad bidrog till dessa hygg— nadsarbeten). Dessa kronohäkten voro emellertid avsedda även för veder- börande stads häktade och kommo alltså att tillika fungera som stadsfängel- ser. Något ytterligare anslag för uppförande av stadsfängelser synes icke ha beviljats.

Vad 1840/41 års riksdag uttalat om att, med undantag för Stockholm, fängelse för de städer, där länshäkte funnes, alltid borde förenas med detta mot bidragsskyldighet för staden, upptogs i ett kungl. brev den 14 augusti 1841. Föreskriften kom att tillämpas icke blott på de egentliga länshäktena utan även på de talrika små kronohäkten, som uppfördes runt om i landet. Detta torde också ha varit i överensstämmelse med riksdagens avsikt, ty som ovan påpekats hade riksdagen uttalat att länsfängelser borde byggas icke blott i residensstäderna utan även på andra lämpliga platser i länen.

Resultatet av den stora fångvårdsreformen under 1800-talet blev alltså för städernas del, att de städer, där statligt cellfängelse inrättades, upp- hörde att hälla eget häkte och i stället inhyste sina rannsakningsfångar i det statliga fängelset. Stockholm och Landskrona (i sistnämnda stad sy- nas speciella förhållanden ha inverkat; kronohäktet, som nedlades 1919, var i viss mån provisoriskt; se vidare bihang till stadsfullmäktiges proto- koll nr 164/1911 och 191/1913) höllo dock egna fängelser. Principen om

stads skyldighet att själv sörja för sina häktade upprätthölls så till vida, att städerna »— som riksdagen också hade förutsatt —-— i regel fingo utgiva årliga bidrag till fängelsets underhåll och till fångvården. Ofta finner man att städerna därjämte 4— eller någon gång i stället för årliga bidrag — läm— nade engångsbidrag till fängelsets uppförande, ej sällan i form av fri tomt. Engångsbidrag ha lämnats av Göteborg, Norrtälje, Jönköping, Västervik, Ystad, Karlshamn, Kungsbacka, Uddevalla, Vänersborg, Karlstad, Hudiks- vall, Sundsvall och Luleå samt möjligen även av andra städer. I något fall (Linköping, Växjö samt förmodligen också Malmö, vilken senare stad dock bidragit med tomt till det under innevarande sekel där uppförda fängelset) synas inga som helst bidrag ha utgått. Förklaringen härtill kan vara att städerna redan tidigare ägt rätt att förvara sina häktade i läns- häktet (jfr vad ovan anförts härom). Att betydelse tillmättes de äldre rättsförhållandena framgår bl. a. av vad som förekom i samband med be- slutet om uppförande av ett cellfängelse i Karlstad. Staden hade som ovan påpekats redan tidigare förvarat sina häktade i länshäktet och bidrog nu med en del av tomten till det nya fängelset. I ett kungl. brev den 18 juni 1842 förordnades, att staden beträffande dess rannsakningsfångars förva- rande i länshäktet skulle framgent tillgodonjuta den rätt staden visade sig för det dåvarande lagligen äga. Någon utredning om stadens rätt i nyssnämnda hänseende synes sedermera icke ha gjorts men staden för- varar än i dag sina häktade i länsfängelset utan att härför lämna några årliga bidrag.

I detta sammanhang är vidare att nämna, att staden Karlshamn, som lämnat engångsbidrag till kronohäktet därstädes, fritogs från vidare skyl- dighet att bygga eller underhålla fängelse (kungl. brev den 17 juli 1850). Städerna Göteborg (kungl. brev den 7 mars 1854), Vänersborg (kungl. brev den 23 februari 1847) och Sundsvall (kungl. brev den 21 maj 1875) förbehöllo sig vid lämnande av engångsbidrag rätt att förvara sina rann- sakningsfångar i fängelset.

Förutom de ovan nämnda bidragen hade städerna att ersätta staten fång- arnas kost efter självkostnadspris.

I de städer åter, där statligt cellfängelse icke byggdes, förblevo förhål- landena tills vidare desamma som tidigare. De häktade förvarades i stads- fängelset; doek torde det på sina håll ha förekommit att de införpassa— des till länsfängelset, om rannsakningen av någon anledning uppsköts för längre tid.

Under innevarande sekel har inträtt den betydelsefulla förändringen, att nytillkommande städer icke längre tillerkännas rätt till egen jurisdiktion (städer under landsrätt ha undantagsvis förekommit redan tidigare; så- lunda lydde Östersund under landsrätt från grundläggningen 1786 till år 1859, varjämte Borgholm, som erhöll stadsprivilegier 1816, och Haparanda,

grundlagd på sin nuvarande plats 1842, aldrig haft rådhusrätt). Härtill konnner att ett flertal äldre städer i judiciellt hänseende införlivats med omgivande domsaga. Någon skyldighet att hålla stadsfängelse anses icke åvila städer under landsrätt; ej heller uttages av dem ersättning för de häktades utspisning i fångvårdsanstalt (staden Borgholm har ansetts icke vara skyldig ersätta kronan rannsakningsfånges kost, se avgörande från 1898 hos Nilsson a. a. Tillägg Ill 5. 62 f.; däremot har staden Boden ansetts pliktig betala kost för personer, som kvarhållits för brott se RÅ 1946 s. 55). Dessa städer ingå i regel i omgivande tingslag. Städernas invånare komma följaktligen lika med övriga tingshusbyggnadsskyldiga att deltaga i kost- naden för uppförande och underhåll av häradsfängelse. Bildar åter staden eget tingslag, såsom fallet är med Solna och Skövde, bli reglerna om hä- radsfängelse m. m. att tillämpa på staden för sig. Principen att stad under landsrätt icke är skyldig att hålla stadsfängelse har kommit till tydligt uttryck i ett kungl. brev den 21 februari 1941 i anledning av en framställ— ning av länsstyrelsen i Hallands län om rätt bl. a. för staden Falkenberg att förvara sina häktade i kronohäkte. I brevet framhölls att, enär staden Falkenberg från och med den 1 januari 1938 i judiciellt avseende inför— livats med Hallands mellersta domsaga samt Årstads och Faurås tingslag, för vilket tingslag kronohäktet i Halmstad vore kronohäkte och rannsak- ningsfängelse, staden på grund härav ägde att på de villkor, som gällde för tingslaget, till nämnda kronohäkte överföra personer, som i staden häktats för brott. Kungl. Maj:t fann därför framställningen icke föranleda vidare yttrande. Att möjligheten att införpassa de häktade till statligt fängelse dock icke alltid genast tagits i bruk framgår därav att —— enligt vad fångförteckningarna för åren 1945 och 1946 utvisa _— stadsfängel— serna i Eksjö, Skara och Ronneby då ännu voro i bruk för förvaring av häktade, trots att städerna lågo under landsrätt. Å andra sidan finner

man att vissa av de äldre städerna —— såsom Laholm, Strömstad, Trosa och Sigtuna — redan före landsrättsförläggningen börjat införpassa sina

häktade till statligt fängelse.

I detta sammanhang bör också framhållas, att de årliga bidrag, som utgått från staden Hudiksvall till det statliga fängelset därstädes som er- sättning för att staden fick förvara sina häktade i fängelset, numera upp— hört sedan staden lagts under landsrätt.

Vad angår magistratsstäderna gäller fortfarande, att stad, där statligt cellfängelse finnes, förvarar sina häktade däri, i regel mot ersättning såväl för fängelsets underhåll och för fångvården som för de häktades utspis- ning. Förstnämnda ersättningsbelopp, som merendels bestämts för länge sedan, framstå i våra dagar som ganska obetydliga. Bidrag utgå från föl' jande städer med nedanstående belopp:

| l

Årligt belopp Enligt k. Stad i kronor brev

Uppsala ........................ 100 9 dec. 1862 Nyköping ........................ 50 2 dec. 1862 Norrköping ...................... 2 000 11 mars 1949 Jönköping ........................ 75 3 april 1860 Västervik ........................ 100 21 maj 1869 Kalmar .......................... 100 21 dec. 1860 Visby ............................ 130 10 okt. 1859 Karlskrona ...................... 75 30 maj 1851 Kristianstad ..................... 30 11 juli 1851 Ystad .......................... 50 5 juni 1874 Halmstad ........................ 100 6 juli 1858 Örebro .......................... 200 25 jan. 1859 Västerås ........................ 100 29 mars 1859 Falun .......................... 50 5 jan. 1860 Gävle ............................ 300 5 jan. 1860 Härnösand ...................... 50 23 okt. 1861 Östersund ...................... 60 10 dec. 1861 Umeå .......................... 50 23 okt. 1861 Mariestad ........................ 50 2 sept. 1904

Till de angivna ersättningsbeloppen kommer som redan framhållits er- sättning för de häktades utspisning efter gällande portionspris.

Städerna Göteborg (kungl. brev den 7 mars 1854), Vänersborg (kungl. brev den 23 febr. 1847), Karlstad (kungl. brev den 18 juni 1842), Luleå (kungl. brev den 21 okt. 1862), Växjö och Malmö (beträffande dessa två städer har något medgivande icke kunnat påvisas) förvara sina häktade i statens fängelse i staden utan ersättning för annat än för fångarnas kost. Flertalet av dessa städer har som ovan framhållits lämnat engångsbidrag till fängelsets uppförande.

Till de städer, som förvara sina häktade i där belägen statlig fångvårds- anstalt, är för närvarande att räkna även Stockholm. Enligt ett den 28 februari 1947 av Kungl. Maj:t godkänt avtal har nämligen kronan åtagit sig bl. a. att i statlig fångvårdsanstalt i Stockholm eller, om sådan an- stalt ej finnes i Stockholm, i dess omedelbara närhet förvara och under- hålla häktade, som stå under åtal vid rådhusrätten. Staden skall enligt av- talet dels ersätta fångvården för de häktades utspisning efter gällande portionspris, dels ock såsom bidrag till kostnaderna för fängelsebyggna- dernas underhåll, för bevakning, sjukvård m. m. erlägga ett belopp, som tills vidare bestämts till 7 kronor 50 öre per intagen (dock ej för sinnes— undersökning intagen) och dag, dock sammanlagt lägst 5 000 kronor för år. För tiden efter det dom fallit i rådhusrätten (resp., beträffande lösdri- vare, utslag meddelats i poliskammaren) utgå inga avgifter av staden. Överenskommelsen (se prop. nr 278/1946 0. 1/1948 II ht. s. 107 f.) har emellertid sedermera ersatts av ett nytt den 2 november 1955 dagtecknat och den 29 juni 1956 av Kungl. Maj:t godkänt avtal mellan kronan och sta- den (avtalet finnes fogat som en bilaga vid prop. 79/1956). I detta nya

avtal förbinder sig staden att, så snart förhållandena på penning- och byggnadsmarknaden så tillåta, iordningställa ett rannsakningsfängelse med 100 platser, varav dock 25 skola disponeras av kronan (platserna äro avsedda för häktade från Stockholms län) och där förvara och underhålla sina häktade under tiden till och med dagen för rådhusrättens dom (resp., för lösdrivare, t. o. m. dagen för poliskammarens utslag). Särskilda regler gälla för personer, som skola undergå sinnesundersökning. Med hänsyn till att kronan skall disponera en fjärdedel av utrymmet, kommer kronan ock att deltaga i princip med en fjärdedel i tomt-, byggnads-, inventarie— och driftskostnaden.

Under innevarande sekel ha flera av de på 1800-talet uppförda statliga cellfängelserna nedlagts. Härvid ha de härader, som där ägt förvara sina häktade, fått tillstånd att i stället anlita annan statlig fångvårdsanstalt. I fråga om städernas häktade tillämpades emellertid till en början en annan ordning. Något tillstånd gavs icke åt stad, där nedlagt fängelse var beläget, att överföra sina häktade till annan statlig anstalt utan staden fick förvara sina häktade i eget fängelse. Så blev fallet vid nedläggandet av kronohäktena i Kungsbacka (k. brev d. 7 dec. 1906), Skellefteå (k. brev d. 7 nov. 1913 och d. 23 maj 1914) och Eskilstuna (k. brev d. 22 jan. 1926 se ock prop. nr 1/1910 II ht. s. 71 ff.). Av dessa städer har numera Kungs— backa lagts under landsrätt, medan Skellefteå och Eskilstuna än i dag för- vara sina häktade i egna stadsfängelser. I och med nedläggandet tills vidare av kronohäktet i Varberg från och med den 1 juli 1931 inträdde en änd— ring i praxis. Ännu då beslut den 28 februari 1930 fattades om att krono- häktet skulle nedläggas, synes man ha förutsatt att staden skulle själv taga hand om sina häktade. I ett särskilt kungl. brev den 19 december 1930 fann emellertid Kungl. Maj:t sedermera på framställning av stadsfullmäk— tige i staden gott förordna, att stadens rannsakningsfångar tills vidare från och med den 1 juli 1931 finge förvaras å kronohäktet i Halmstad med skyldighet för Varbergs stad att bekosta utgifterna för fångarnas förpläg- nad och transport. Det vill synas som om beslutet dikterats av den omstän- digheten att man då räknade med möjligheten att staden skulle läggas under landsrätt.

Under år 1936 fattades beslut om nedläggande av kronohäktena i Norr— tälje, Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla (se härom prop. nr 156/1936 samt kungl. brev den 12 juni 1936 till fångvårdsstyrelsen). Samtliga nu nämnda städer hade lämnat bidrag till respektive häkte vid dess uppfö- rande, Karlshamn och Ängelholm under förbehåll att vara fritagna från skyldighet att hålla eget fängelse. Bidrag hade också utgått från vissa hä- rader, därvid i vissa fall liknande förbehåll gjorts. Nedläggandet av krono- häktena föregicks av förhandlingar med vederbörande städer och tingshus- byggnadsskyldige. Rörande kronohäktet i Norrtälje träffades en' överens-

kommelse av i huvudsak följande innehåll: Den överenskommelse angå- ende häktets uppförande m. m., som fastställts genom kungl. brev den 23 februari 1858 skulle från och med den 1 juli 1936 till alla delar upphöra att gälla. Såväl staden som de tingshusbyggnadsskyldige skulle från och med sistnämnda dag svara för dem enligt lag och författning åliggande skyldighet att hålla stads— respektive häradshäkte. Staden förpliktade sig att i avseende å häktade personer, som skulle rannsakas inför Mellersta Roslags domsagas häradsrätt, kostnadsfritt upplåta lokaler för de häktades förvaring i omedelbart samband med rannsakningarna. Mellan rannsak— ningarna skulle häktade personer från staden och domsagan förvaras i den fångvårdsanstalt, som fångvårdsstyrelsen ägde bestämma. — Nedläggan- det av övriga nu avsedda kronohäkten skedde på i huvudsak liknande vill— kor (se kungl. brev den 12 juni 1936 till fångvårdsstyrelsen). I samtliga fall åtog sig staden att hålla stadsfängelse, samtidigt som det utsades att de häktade mellan rannsakningarna skulle förvaras i statlig fångvårds— anstalt. Häri ligger givetvis en viss motsägelse. Tydligen menade man emel— lertid, att stadsfängelset här endast skulle fylla funktionen av ett utrymme för tillfällig förvaring.

Sedermera ha även fångvårdsanstalterna i Linköping och Sundsvall ned- lagts. I fråga om Linköping föreskrevs i kungl. brev den 28 juni 1946, att häktade personer från staden och de domsagor, som brukat förvara sina häktade i det nedlagda fängelset, skulle, i den mån de icke förvarades i stads- eller häradshäkte, mellan rannsakningarna förvaras i fångvårds- , anstalt, som fångvårdsstyrelsen ägde bestämma; och skulle det åligga fång—

vården att svara för de häktades transport och bevakning. Stadens häktade j ha sedan dess förvarats i fångvårdsanstalten i Norrköping. Under inneva- j rande år kommer fängelset i Linköping åter att tagas i bruk, och det synes

antagligt att stadens häktade då komma att förvaras där. Även staden Sunds- vall — som hade tillhandahållit fri tomt för fängelset därstädes under villkor att utrymme däri bereddes för stadens rannsakningsfångar m. fl. _ fick, då fängelset år 1946 de fakto nedlades, förvara sina häktade i annat statligt fängelse. I ett kungl. brev den 3 december 1954 förordnades seder— mera, att fängelsetomten skulle återlämnas till staden, som också skulle få övertaga fängelsebyggnaden utan ersättning. Tillika föreskrevs, att vad ' i ett tidigare kungl. brev den 21 maj 1875 föreskrivits om skyldighet för staden att utgiva årliga bidrag till fängelset skulle upphöra att äga till— lämpning.

Av de — ovan icke redan berörda _ magistratsstäder, där statligt cell- fängelse icke finnes, förvarar flertalet eller Enköping, Oskarshamn, Lands- krona, Hälsingborg, Alingsås, Borås, Lidköping, Kristinehamn, Köping och Söderhamn alltjämt sina häktade i eget stadsfängelse. Dock sändes den häktade till statlig fångvårdsanstalt, då beslut fattats om sinnesundersök-

ning, samt i vissa fall även eljest om häktningstiden väntas bli särskilt lång. I Motala förvaras häktade i stadsfängelset endast så länge förunder- sökningen pågår. Därefter överföras de till fångvårdsanstalten i Norrkö- ping, där staden Motala bekostar deras utspisning. Denna praxis synes icke grunda sig på något Kungl. Maj:ts eller fångvårdsstyrelsens beslut. Staden Lund äger enligt kungl. brev den 15 juni 1935 förvara sina häktade i fängel- set i Malmö mot ersättning till fångvården enligt särskilt avtal (tryckt i SOU 1940: 28 s. 46 f.) för de häktades utspisning samt för fängelsets un— derhåll m. m. Återstående hithörande städer —— Södertälje, Trelleborg och Sala _ förvara sina häktade i statligt fängelse enligt en under innevarande decennium helt formlöst uppkommen praxis, som icke blivit sanktionerad i något Kungl. Maj:ts eller fångvårdsstyrelsens beslut. Städerna Södertälje och Trelleborg lämna ersättning för de häktades utspisning, medan från Sala rapporteras att sådan ersättning icke utkrävts av staden. I intet fall synes utgå bidrag till fängelsets underhåll.

Här må ock anmärkas, att fångvårdsstyrelsen i en den 31 december 1949 dagtecknad utredning föreslagit, att samtliga städer —— med undantag för Stockholm _ efter hand skulle få rätt att utan kostnad (ens för utspis-

ningen) förvara sina häktade i statlig fångvårdsanstalt. De hittills utgå— ende bidragen skulle enligt förslaget försvinna. Framställningen har över- lämnats till den av finansministern tillkallade utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten.

Vad till sist angår den redan ovan i korthet berörda frågan om de häk- tades underhåll så synes det antagligt, att i äldsta tider målsäganden även enligt stadsrätt hade att underhålla den häktade. Utvecklingen kom emel— lertid här att gå i den riktningen att staden övertog underhällsskyldigheten. Redan i Bjärköarätten förekommer ett stadgande, vari måhända kan in— läsas att staden hade att bidraga till den häktades underhåll. I 11 kap. (som handlar om tjuvars behandling) 6 ;; heter det nämligen (lydelsen från Holmbäck-VVessén, Svenska landskapslagar) att >>om någon kommer till kåken och sättes i den, skall den som åtalar honom svara för honom med stadens hjälp». Erinras må också om följande stadgande i Visby stads— lag (första boken, 16 kap. 6 5): »Vilken som sålunda varder satt i häktet, den give man om dagen fyra penningar till sin kost, och ej mera. Sätter honom rätten (i häktet) utan käranden, eller käranden utan rätten, vilken- dera honom i häktet sätter, den give honom fyra penningar om dagen.» Bestämmelsen avsåg dock icke direkt häktade utan vad man i våra dagar skulle benämna bötesförvandlingsfångar.

Vid ingången av 1800—talet synes — trots stadgandet i 1 kap. 3 5 straff- balken av 1734 års lag om viss underhållsskyldighet för målsäganden — den uppfattningen ha helt stabiliserat sig, att det var staden som skulle underhålla de häktade. Vad man tvekade om var endast, hur länge stadens

skyldighet bestod och när statens inträdde. Genom det ovan återgivna cir- kuläret av den 4 december 1816 fastslogs, att städerna borde underhålla personer, som där för brott häktades, så länge de voro under rannsak- ning vid domstol därstädes och målet utgjorde ämne för den police, stä— derna själva borde vidmakthålla.

Frågan 0111 städernas underhållsskyldighet mot de häktade drogs upp vid 1834/35 års riksdag genom en motion, vari yrkades att staten skulle ersätta städerna deras utlägg för detta ändamål. Motionen avslogs. Av in- tresse är att taga del av statsutskottets motivering för sin avslagshemstäl— lan. Utskottet (utlåtande nr 236) anförde, att utskottet ansåge för givet, att städernas skyldighet mot de häktade »af ålder tillkommit i bredd med vissa förmoner och rättigheter, hvilka under nanm af städernes friheter ännu fortfara». Utskottet påpekade vidare, att städernas domstolar voro permanenta och att följaktligen där anhängiga mål kunde avgöras med den skyndsamhet, att underhållet för häktade intill dess dom fallit i råd— husrätten i allmänhet icke kunde bliva särdeles betungande. Frågan har senare några gånger återkommit dock utan positivt resultat.

Som ovan påpekats stadgades sedermera i 19 5 23. promulgationslagen till 1864 års strafflag, att den som är häktad skall av allmänna medel förses med sund och nödtort'tig kost, så ock annan förnödenhet. Efter stadgan— dets ikraftträdande uppstod tvekan om dess tolkning. Staden Linköping hävdade att skyldigheten att underhålla de häktade övergått på staten. Denna uppfattning godkändes dock icke av Kungl. Maj:t, som — under uttalande att någon ändring i de grundsatser som kommit till uttryck i 1816 års cirkulär icke kunde anses ha skett genom det åberopade stadgan— det i strafflagens promulgationslag — bemyndigade länsstyrelsen att vid- taga lagliga åtgärder för uttagande hos staden av ersättning för stadens rannsakningsfångars underhåll i länsfängelset under år 1865 (se kungl. brev den 23 oktober 1866 återgivet hos Nilsson a. a. s. 287 f.). Även staden Ängelholm vägrade att ersätta kronan för fångkosten. Frågan om stadens skyldighet härutinnan blev föremål för domstols prövning. Rådhusrätten i staden ogillade kronans talan. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann där- emot, att städernas förbindelse att svara för de häktade icke kunde anses vara upphävd genom 19 5 23. i strafflagens promulgationslag och förplik- tade därför staden att utgiva ersättning för fångkosten. Staden drog frå- gan vidare till högsta domstolen, som i dom den 16 juli 1872 enhälligt gil- lade hovrättens dom (se N. 1872 s. 639).

Någon ändring har därefter icke inträtt på förevarande punkt. Magistrats- städerna anses alltjämt pliktiga att underhålla sina häktade enligt de grund— satser som kommit till uttryck i 1816 års cirkulär (däremot uttages som ovan framhållits icke någon ersättning för de häktades kost av städer under landsrätt). I kungl. brev den 30 april 1925 till justitiekanslersämbetet har dock uttalats, att 1816 års cirkulär icke föranledde därtill, att stad finge

anses skyldig bestrida kostnaderna för underhåll eller forsling av häktad, som på grund av vad därom funnes särskilt stadgat vid domstol i staden ställdes under åtal för utom stadens område begånget brott, som avsåges i gällande föreskrifter om spritsmuggling. Samma grundsats torde få anses gälla även eljest, när rådhusrätt på grund av speciella föreskrifter är forum i mål om brott som förövats utom staden.

Sammanfattning och slutsatser

Den förebragta utredningen får anses giva vid handen, att en skyldighet alltjämt i princip åvilar magistratsstäder och tingslag att hålla lokal för förvaring av häktade. Vad 1840/41 års riksdag uttalat om att staten i viss utsträckning borde taga på sig kostnaden torde — i betraktande av att utta- landet endast hade karaktär av motivering för ett anslag och sedermera i viss mån frångicks av 1847/48 års riksdag —— icke numera kunna tillmätas någon betydelse. I vad angår den sålunda existerande skyldighetens omfattning synes emellertid en skillnad böra göras mellan land och stad.

Huruvida häradsfängelserna någonsin varit avsedda för annat än till- fälligt förvar av fångar, är osäkert och må här lämnas därhän. Utredningen har visat, att häradsfängelserna alltsedan ingången av 1800-talet haft en mycket begränsad användning i det att häktade i regel förvarats i statligt fängelse utom i samband med själva domstolsförhandlingarna. De lokala undantag, som denna regel vidkänts, ha med tiden försvunnit. Från de bidrag som i vissa fall utgått från härader till kronohäkten torde i detta sam- manhang kunna bortses, helst som de ofta synas ha betingats av speciella förhållanden och numera med ett undantag bortfallit. I våra dagar förekom- mer det ingenstädes, att häktade förvaras i häradsfängelse annat än någon eller några dagar i samband med rannsakningen eller ock när hans närvaro i orten erfordras för förundersökningen. I sistnämnda fall fyller emellertid häradsfängelset samma funktion som en polisarrest (jfr 24 kap. 22 å andra stycket rättegångsbalken) och som regel torde man föredraga att använda polisarrest för detta ändamål. Som redan inledningsvis framhållits lämnar lagens regel icke något besked om hur långt tingslagens skyldighet att om— händertaga de häktade sträcker sig. Vid sådant förhållande torde rättsläget få anses bestämt av föreliggande mer än sekelgamla praxis. Tingstagen kunna med andra ord icke anses pliktiga att tillhandahålla utrymmen för annat än tillfälligt förvar av de häktade. Någon skyldighet att svara för de häktades kost åvilar icke tingslagen.

Vad åter angår magistratsstäderna har det tydligen i äldre tider betrak- tats som ett (lem förunnat privilegium att få hålla egna fängelser, där häk— tade borgare kunde förvaras under hela rannsakningstiden. Att mot denna förmån även svarade en skyldighet att hålla fängelse torde ha betraktats som mer eller mindre självklart. Ännu vid början av 1800-talet finner man, att flertalet städer höll egna fängelser, där de häktade kvarhöllos åtminstone till dess dom fallit i rådhusrätten. Fångvårdsreformen under 1800-talet med- förde den förändringen, att de städer, där statligt cellfängelse byggdes, fingo förvara sina häktade däri, dock i regel mot skyldighet att utgiva årliga bidrag till fängelsets underhåll och för fångvården, varjämte städerna liksom tidi— gare skulle svara för de häktades kost. Utredningen har också visat, hurusom åtminstone under de tre första decennierna av detta sekel stadens skyldighet att hålla eget fängelse ansetts åter bliva effektiv, när sådant statligt fängelse nedlades. Flertalet återstående magistratsstäder utan statligt fängelse för- varar än i dag sina häktade i eget fängelse, medan några städer börjat inför— passa de häktade till statlig fångvårdsanstalt. I betraktande av rådande ur- gamla praxis kan man icke anse annat än att städernas skyldighet sträcker sig längre än tingslagens. Städerna få med andra ord anses pliktiga att för- vara sina häktade åtminstone till dess dom fallit i rådhusrätten. Denna stånd- punkt står också i god överensstämmelse med innehållet i Kungl. Maj :ts ovan refererade cirkulär den 4 december 1816 angående städernas skyldighet att underhålla sina häktade under samma tid. Vad i cirkuläret vidare sägs om de häktades kvarblivande i stadsfängelset efter det dom fallit i rådhusrätten, synes däremot icke ha tillämpats annorstädes än i Stockholm och får för- modligen numera anses obsolet.

Om sålunda en skyldighet i princip åvilar magistratsstäder och tingslag att hålla häkte, är å andra sidan att observera, att i vissa fall stad eller tingslag får anses ha friköpt sig från skyldigheten i fråga. När så skall anses vara fallet kan vara tveksamt. Den omständigheten, att stad —— såsom i vissa fall skett — förknippat sitt utfästande av årliga bidrag till stat— ligt fängelses underhåll m. m. med uttalandet att detta skedde »för be- frielse från att i övriga fångvårdskostnader deltaga» eller liknande villkor, torde ej medföra att staden därigenom får anses ha för all framtid friköpt sig från vidare byggnadsskyldighet. Nu berörda förbehåll anknyta mer eller mindre ordagrant till riksdagens i kungl. brevet den 14 augusti 1841 åter- givna uttalande, att i de städer, där länshäkte funnes, stadsfängelset alltid borde förenas med detta med förbindelse för städerna att till byggnadens årliga underhåll och för fångvården lämna skäligt bidrag, svarande mot för— månen att befrias från det direkta utgörandet av detta besvär. I vart fall efter det 1847j48 års riksdag avslagit ett förslag om att staten skulle övertaga städernas och häradernas byggnadsskyldighet torde man icke i detta riks— dagens uttalande kunna inlägga den innebörd, att stad genom utfästande av årligt bidrag skulle vinna befrielse för all framtid från sin skyldighet att

hålla häkte. I annat fall borde det för övrigt icke spela någon roll, om staden uttryckligen gjort förbehåll härom eller icke.. Emellertid finner man att staden Eskilstuna, som lämnat årliga bidrag men ej gjort något förbehåll med avseende å sin byggnadsskyldighet, ansetts vara pliktig att när krono- häktet därstädes av organisatoriska skäl nedlades, själv taga hand om sina häktade (se ovan, jfr ock prop. nr 1/1910 II ht. s. 71 ff.).

Den omständigheten, att stad eller tingslag lämnat engångsbidrag till fängelses uppförande, torde ej heller i och för sig fritaga dem från vidare byggnadsskyldighet. Även eljest är vanligt, att t. ex. tomt lämnas för en tillämnad statlig institution, som bedömes vara av gagn för orten, utan att därav följer någon skyldighet för staten att för all framtid bibehålla dylik institution i staden. Nämnas bör här att staden Kungsbacka synes ha lämnat engångsbidrag till kronohäktet därstädes men likväl fick själv omhändertaga sina häktade, när kronohäktet nedlades.

I vissa fall har emellertid engångsbidrag förknippats med uttryckligt för— behåll om att staden eller häradet skulle vara fri från vidare skyldighet att hålla häkte. Av städerna torde det endast vara Ängelholm och Karlshamn som uppställt sådant förbehåll. Sådana förbehåll ha tidigare ansetts böra respekteras (se ovan om Svanesundsfängelset, jfr ock SOU 1931: 16 s. 127 och prop. nr 156/1936 5. 5) och anledning torde icke förekomma att i våra dagar intaga annan inställning. För städerna Ängelholm och Karlshamn ha som ovan påvisats sedermera vidtagits andra arrangemang men det får icke anses uteslutet att de gamla förbehållen likväl kunna ha en funktion att fylla.

Vissa städer —— såvitt kunnat utrönas gäller det följande endast för Göte— borg, Vänersborg och Sundsvall ha gjort förbehåll av en i viss mån annan natur. De ha nämligen lämnat engångsbidrag mot rätt att få förvara sina häk- tade i det avsedda statliga fängelset. Frågan om dessa förbehålls rättsliga valör synes icke tidigare ha debatterats och torde få prövas från fall till fall. Erinras må om att staden Sundsvall numera, sedan kronohäktet där ned— lagts, förvarar sina häktade i annan statlig anstalt.

Slutligen bör också erinras om vad som i kungl. brev den 18 juni 1842 uttalats om staden Karlstads rätt att förvara sina fångar i länsfängelset (se ovan 5. 23).