SOU 1957:41
Idrotten och samhället
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Den 31 mars 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdeparte— mentet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag beträffande formerna för statens ekonomiska stöd åt idrott och friluftsliv.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 26 april 1955 kanslichefen i dåvarande statens handels- och industrikommission, numera statens handelslicensnämud, Yngve Ericsson, stadssekreteraren i Göteborg Torsten Henrikson, rektorn vid högre allmänna läroverket för flickor i Hälsingborg Allan Jansson, lantbrukaren Karl-Uno Richardson, Stavnäs, och verkställande direktören i Sveriges riksidrottsförbund överste Torsten Wiklund såsom sakkunniga, varjämte åt Ericsson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sak- kunniga förordnades samtidigt dåvarande kanslichefen i statens priskontroll- nämnd, numera kanslichefen hos Stockholms stads överförmyndarnämnd Björn Nordqvist. Till expert åt de sakkunniga förordnade departements- chefen den 27 i samma månad förste kanslisekreteraren i handelsdeparte- mentet Gustaf Lindenbaum.
De sakkunniga har antagit benämningen 1955 års idrotts- och frilufts- utredning.
Enligt särskilda medgivanden av departementschefen har utredningens ledamöter, sekreterare och expert företagit resor dels i oktober 1955 till de norra länen, dels i november samma år till Göteborg och angränsande om- råde och dels i maj 1956 till Skåne för att studera anläggningsförhållanden samt verksamheten hos idrottsrörelsens distriktsorganisationer och enskil- da föreningar-.
Även i Övrigt har utredningen haft samråd med representanter för orga- nisationer inom idrotten och friluftslivet. Utredningen har också på begä- ran erhållit olika slag av uppgifter från idrottsföreningar m. fl.
Efter remiss har utredningen den 5 november 1956 avgivit utlåtande över 1954 års nöjesskatteutrednings betänkande.
Med skrivelse den 28 december 1956 har idrotts- och friluftsutredningen överlämnat redogörelse för statistiska undersökningar rörande inkomster och utgifter m. m. för idrottsföreningar och andra organisationsled inom riksidrottsförbundet.
Sedan utredningen nu avslutat sitt arbete, får utredningen härmed över- lämna sitt betänkande.
Särskilda yttranden av ledamöterna Richardson och Wiklund bifogas. Stockholm den 6 september 1957.
Yngve Ericsson
Torsten Henrikson Allan Jansson Karl-Uno Richardson Torsten VVikIund
/Björn Nordqvist
KORT ÖVERSIKT ÖVER IDROTTENS OCH FRILUFTSLIVETS ORGANISATIONER
Idrottsrörelsen i vårt land -— här bortses till en början från den särskilda korporationsidrotten — är uppbyggd på idrottsföreningarna såsom grund- läggande organisatoriska enheter. Föreningarna tillhör å ena sidan special— förbanden för särskilda idrottsgrenar och å andra sidan distriktsförbunden för olika områden av landet. Inom distrikten finnes för olika specialidrotter inrättade specialdistriktsförbund. De nämnda skilda slagen av förbund bil- dar en gemensam organisation, Sveriges riksidrottsförbund, till vilket även de flesta föreningar är anslutna. Riksidrottsförbundet eller, som det kalla- des intill 1946, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund bildades 1903 genom sammanslagning av de på 1890-talet grundade organi- sationerna svenska gymnastikförbundet (eller svenska gymnastik- och idrottsförbundet) samt svenska idrottsförbundet. I slutet av 1800-talet hade också bildats Sveriges allmänna idrottsförbund, som 1899 ändrat namnet till Sveriges centralförening för idrottens främjande. Mellan denna förening och riksidrottsförbundet har 1922 träffats en överenskommelse angående deras samarbete. Enligt denna överenskommelse har centralföreningen bland annat att bedriva upplysnings- och understödjande verksamhet samt anskaffa passiva ledamöter och utgiva årsbok, medan riksidrottsförbundet har att ordna det aktiva idrottsarhetet och förvalta de medel, som ställes till förfogande härför, samt ingå med begäran om statsanslag ävensom mot- taga och fördela detta.
För Sveriges deltagande i de olympiska spelen är en särskild kommitté verksam, Sveriges olympiska kommitté.
I det följande kommer närmare redogörelser att i olika sammanhang läm— nas för verksamheten i de skilda organisationsleden.
I anknytning till den naturliga sammanhållningen på arbetsplatserna har utvecklats en på korporationer grundad idrott. Syftet är att uppnå mass- anslutning till aktivt utövande av motionsidrott.
Korporationerna är samlade i lokalförbund. Sedan 1945 har korporationsidrotten ett riksförbund, svenska korpora- tionsidrottsförbundet.
Närmare redogörelse för uppbyggnaden av korporationsidrolten kommer att lämnas i det följande.
Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige, eller skid- och friluftsfrämjandet, bildades 1892; den benämndes fram till 1938 enbart skidfrämjandet. Den har enligt sina stadgar till syfte att främja skidlöpning och annat friluftsliv och därigenom verka för förbättrad folk— hälsa och sund livsglädje. Föreningen är bland annat ägare eller förvaltare av ett stort antal friluftsanläggningar i olika delar av landet. Såsom sam- manslutningar av föreningens medlemmar inom olika samhällen och när— maste omnejd arbetar lokalavdelningar. Inom så gott som alla landskap eller ungefär motsvarande regionala områden — i huvudsak överensstäm— mande med riksidrottsförbundets distrikt _ finns vidare landskapsför- bund vilka utgör samorganisationer för lokalzwdelningarna.
Även om skid- och friluftsfrämjandet och dess olika organ kommer när— mare uppgifter att lämnas i det följande.
I detta sammanhang må erinras om den verksamhet, som utövas av svenska turistföreningen.
Vid sidan av här ovan nämnda institutioner har för särskilda grenar av idrott eller friluftsliv uppbyggts fristående organisationer, exempelvis för segling, ridning och skytte.
Idrottslig verksamhet utövas även av Sveriges akademiska idrottsförbund och Sveriges militära idrottsförbund samt av ett stort antal ideella och poli— tiska ungdomsorganisationer. I detta sammanhang bör särskilt nämnas scoutrörelsen.
Slutligen finnes också, utöver de nu angivna, vissa organisationer med uppgift att stödja särskilda idrottsgrenar. Bland dessa »främjande>>-organi- sationer må nämnas riksföreningen för simningens främjande — simfräm— jandet —— som tillsammans med svenska livräddningssällskapet kommer att uppmärksammas i det följande.
Vad angår den statliga administrationen handlägges det stora flertalet idrottsärenden —— merendels efter visst förarbete inom riksidrottsförbundet _ inom handelsdepartementet. Vissa anslagsärenden, som sammanhänger med ungdomsverksamheten, avgöres likväl i ecklesiastikdepartementet, även i den mån anslagen delvis kommer idrottsorganisationer till godo. Ärenden angående statliga bidrag till friluftsverksamhet handlägges i allmänhet i första hand av statens fritidsnämnd men underställes därefter Kungl. Maj:ts prövning. I den mån allmänna arvsfonden tages i anspråk för exempelvis lokaler för ungdomens fritidsverksamhet, handlägges frågorna inom social- deparlementet. Vissa ärenden av intresse ur idrottssynpuukt behandlas även inom inrikesdepartementet, varvid kan erinras om sammanhangen mellan simidrotten och badfrågorna.
STATENS NUVARANDE STÖD ÅT IDROTT OCH FRILUFTSLIV
Till idrott och friluftsliv anvisas två anslag under riksstatens tionde huvudtitel, det ena till fonden för idrottens främjande och det andra till fonden för friluftslivets främjande. Fonderna utgör s. k. diversemedels- titlar. Att anslagen passerar dessa fonder, är betingat av anslagstekniska skäl. Bland annat underlättas härigenom, att medlen kan användas under senare budgetår än det, för vilket de anvisats.
Anslagen till fonderna för idrottens och friluftslivets främjande är för budgetåret 1957/58 anvisade med respektive 10 000 000 kronor och 1 250 000 kronor. Disponibelt för idrottsändamål är också ett årsbelopp å 115 000 kronor, utgörande avkastning av riksidrottsförbundets idrottsfond (se sid. 17).
Ur fonden för idrottens främjande har Kungl. Maj:t för nämnda budgetår beviljat riksidrottsförbundet sammanlagt 4 588 250 kronor att jämte nyss- nämnda 115 000 kronor användas i enlighet med följande utgiftstablå jämte anvisningar:
Kronor Riksidrottsförbundets centrala förvaltning och verksamhet . . . 355 000 Specialförbundens förvaltning och verksamhet ................ 800 000 Distriktsförbundens förvaltning och verksamhet ............. 630 000 Specialidrotternas distriktsorganisationers verksamhet ........ 475000 Föreningars verksamhet .................................... 500 000
Skall användas till understödjande av enskilda föreningar i deras idrottsliga verksamhet, oavsett huruvida föreningarna är anslutna till riksförbundet eller ej, med rätt för riksförbundet att använda medlen jämväl till anskaffande (genom riksförbundet) av idrotts- materiel åt ifrågavarande föreningar samt till bidrag för täckande av föreningarnas utgifter för hyra av träningslokaler, inköp av trä- ningskort och därmed jämförliga ändamål.
Instruktionsverksamhet och ledarutbildning:
a) Riksidrottsförbundets centrala kursverksamhet . .......... 115000
Skall användas med omkring 50 000 kronor till ungdomsledarknr- ser, med omkring 40000 kronor till idrottsledarkurser samt med omkring 25 000 kronor till kurser för utom riksförbundet stående idrottsorganisationer.
b) Instruktionskurser, propaganda- och upplysningsverksamhet c) Specialförbundens instruktionsverksamhet ...............
Skall användas med 815 000 kronor till Specialförbundens instruk— tionsverksamhet och med 10 000 kronor till Svenska gymnastikför- bundets barnlägerverksamhet. Beträffande Specialförbundens in- struktionsverksamhet iakttages, att såvitt icke påtaglig olägenhet därav föranledes, ifrågakommande kurser skall förläggas till idrotts- institutet å Bosön.
d) Instruktörsverksamhet bland ungdom ....................
Skall användas med 155 250 kronor till avlöningar åt instruktörer och med 60000 kronor till resekostnadsersättningar och trakta- menten.
Bibliotek, arkiv, tryckning av stadgar och handböcker 111. in. . . . . Kontorsmateriel och kontorsinventarier samt filmmateriel ......
Skall användas med omkring 40 000 kronor till anskaffande av kon— torsmateriel och kontorsinventarier åt riksförbundet och därtill anslutna organisationer samt med omkring 30000 kronor till an- skaffande av filmkameror, filmer och filmprojektorer.
Hälsokontroll och medicinsk forskning ......................
Skall användas med omkring 70 000 kronor till driften av riksför- bundets poliklinik för hälsokontroll och med omkring 35 000 kronor till fortsättande av pågående medicinska undersökningar.
Internationellt samarbete ..................................
Skall användas för internationellt samarbete i form av svenskt del- tagande i tävlingar och kongresser m. m. såväl i utlandet som inom Sverige.
Riksidrottsförbundets kommittéers verksamhet: a) Idrottsplatskommitténs förvaltning och verksamhet ........
Skall användas med omkring 124000 kronor till idrottsplatskom- mittéus verksamhet, med omkring 10000 kronor till kostnader i samband med avgivande av utlåtande över föreliggande ansök- ningar om statsbidrag, för fördelning av anslag, kontroll över medlens användning m. m., med omkring 15000 kronor till dag- traktamenten och reseersättningar åt tekniskt sakkunniga arbets- ledare och rådgivare för övervakande av pågående och planerade arbeten vid idrottsanläggningar samt med omkring 9 000 kronor till konsulterande verksamhet för idrottsanläggningars vård och underhåll.
b) Motionsidrottskommitténs verksamhet .................... c) Samarbetskommitténs verksamhet ........................ d) Ungdomskommitténs verksamhet ........................
e) Kommitténs för kvinnlig idrott verksamhet ................
125 000 825 000
215 250
95 000 70 000
105 000
145 000
158 000
80 000 15 000 90 000
5 000
Övriga ändamål:
Kronor a) Idrottsinstitutet å Bosön ................................ 70 000 Skall användas med omkring 30 000 kronor till reparationer jämte underhåll och nyanskaffning av inventarier samt med omkring 40 000 kronor till institutets driftskostnader. I)) Svenska gymnastikförbundets gymnastikfolkhögskola å Lill— sved ................................................ 25 000 e) Arvode till revisorer .................... . . . _ . . . . 5 000
Skall användas till arvoden åt två av chefen för handelsdepartcmen- tet utsedda revisorer för granskning av riksförbundets förvaltning och räkenskaper för tiden 1 juli 1956—30 juni 1957. I revisions- berättelse skall revisorerna särskilt specificera uppgifter rörande kostnader för kongresser samt kostnader för utsändande av idrotts— män och representanter vid utländska tävlingar och uppvisningar; och liar revisorerna att särskilt yttra sig, om för nämnda ändamål tillgängliga medel synes vara använda med tillbörlig varsamhet.
Summa kronor 4 703 250
Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall riksidrottsförbundet vid utlämnande av understöd till idrottsändamål och vid avgivande av förslag till Kungl. Maj:t i fråga om fördelning av dylika understöd iakttaga,
att understöd såsom regel icke må överstiga vad för ändamålet från orten er— bjudits eller utlagts;
att säkerhet synes föreligga att med understöd avsedd lek- och idrottsplats för framtiden underhålles utan anspråk på ytterligare understöd från riksförbundet eller Kungl. Maj:t;
att understöden i främsta rummet skall avse att utgöra en sporre till själv- verksamhet; '
att understöden företrädesvis bör tillgodokomma sådana idrottsgrenar, som kan anses särskilt ägnade att främja en sund kroppslig utveckling av befolk- ningen;
att särskilt landsbygdens befolkning bör komma i åtanke vid understödens utdelning;
att understöd främst skall lämnas till sådana idrottsgrenar, vilka är i behov därav och vilkas utövare i allmänhet tillhör de mindre bemedlade samhälls- klasserna; samt
att vid behovsprövningen jämväl beaktas vederbörande organisations möjlig- heter till egna inkomster, exempelvis genom entréavgifter vid tävlingar eller dylikt.
Beträffande understöd, som utlämnas av riksförbundet, skall vederbö- rande åläggas att snarast möjligt till riksförbundet avgiva redovisning, vilka redovisningar därefter skall underställas de revisorer, som av chefen för handelsdepartementet utses för granskning av riksförbundets förvaltning och räkenskaper.
Kungl. Maj:t har ur idrottsfonden för budgetåret 1957/58 beviljat Sveriges
olympiska kommitté ett anslag på 300 000 kronor till förberedelser att an- vändas i huvudsaklig överensstämmelse med nedan angivna plan:
Kronor Kursverksamhet ............................................ 55 000 Internationella tävlingar och resor ............................ 135 000 Lokalhyror och materiel ...................................... 90 000 Kansli och expedition ........................................ 20 000
Summa 300 000
Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall erforderliga instruktionskurser för- läggas till riksidrottsförbundets idrottsinstitut å Bosön, såvitt icke påtaglig olägenhet föranledes därav.
Svenska kor-parationsidrottsförbundet har av Kungl. Maj:t för tiden den
o
1 juli 1957—den 30 juni 1958 beviljats ett anslag ur idrottsfonden a sam- manlagt 500 000 kronor, därav till
Kronor Korporationsidrottsförhundets centrala förvaltning . ............ 257 000 Lokalförbundens förvaltning ................................ 89 000 Kursverksamhet ............................................ 55 000 Företagsgymnastik .......................................... 20 000 Propaganda ................................................ 25 000 Idrottsmateriel .............................................. 54 000
Summa 500 000
Åt skid— och friluftsfrämjandet har Kungl. Maj :t för tiden den 1 juli 1957 —den 30 juni 1958 beviljat ett anslag ur idrottsfonden å sammanlagt 85 000 kronor, därav till
Kronor Central kursverksamhet ...................................... 35 000 Regional kursverksamhet, anordnad av landskapsförhund ........ 50 000
Summa 85 000
Att skid- och friluftsfrämjandet även erhåller statsanslag i andra former, särskilt för anläggningar, framgår av det följande.
Även andra organisationer har av Kungl. Maj:t ur idrottsfonden beviljats anslag för tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958, nämligen
Kronor Sveriges militära idrottsförbund .............................. 15 000 Centralkommittén för fältsport ................................ 15 000 Sveriges akademiska idrottsförbund .......................... 27000
Kronor Riksföreningen för simningens främjande ...................... 20 000 Sveriges dövas idrottsorganisation ........................ . . . 7 000 Kommittén för idrott för handikappade m. fl. ......... . _ . . . 50 000 Organisationskommittén för skolungdomens fjällfärder ........ 20 000
AV sistnämnda anslag skall 25 000 kronor användas till resebidrag åt gruppledare vid skolungdomens fjällfärder och återstoden, 1 000 kronor, till administrationskostnader. Vid fördelningen skall iakt- tagas, att till lärare som är anställd vid läroanstalt under skolöver- styrelsens eller överstyrelsens för yrkesutbildning inseende och som tjänstgör som. ledare vid skolungdomens fjällfärder, resebidrag må utgå med högst 40 kronor.
Till skolöverstyrelsen har Kungl. Maj:t ur idrottsfonden anvisat 165 000 kronor att under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958 användas för nedan angivna ändamål:
Kronor Kurser i gymnastik, lek och idrott samt simning och livräddning för lärare, lärarinnor, lärarkandidater och seminarieelever vid under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter .............. 97 500 Kurser i vinteridrott för lärare, lärarinnor, lärarkandidater och seminarieelever vid under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter, därvid kurser för utbildning av gruppledare för skolungdomens fjällfärder skall vara öppna även för lärare från under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende stående läro- anstalter ................................................ 55 000 Propaganda för sommar- och vinteridrotter ................. . . 1 500 Kostnader för kursledarkonferenser .......................... 3 000 Administration .............................................. 8 000
Summa 165 000
Kungl. Maj:t har förordnat, att närmare föreskrifter rörande anslagets användning må meddelas av skolöverstyrelsen, som äger att inom anslagets ram beträffande ovan omförmälda anslagsposter vidtaga mindre jämk- ningar, dock under iakttagande att posten till administration icke över— skrides.
Vid utfärdande av föreskrifter rörande anslagets användande skall av styrelsen iakttagas,
att resekostnads- och traktamentsersättning till kursdeltagare må utgå beträf- fande samtliga kurser, dock allenast under förutsättning att kurs omfattar minst två dagar; styrelsen äger därvid medgiva,
att resekostnadsersättningen uppgår högst till belopp motsvarande kostnaden för resa utan sovplats från hemorten till kursorten enligt bestämmelserna för klass C i allmänna resereglementet, dock med befogenhet för styrelsen att, där så finnes
påkallat, medgiva ersättning till belopp, motsvarande —— utom kostnad som nu sagts _ jämväl kostnaden för återresa från kursorten till hemorten enligt be- stämmelserna för samma klass i resereglementet, samt
att traktamentsersättningen för dag och deltagare uppgår beträffande kurserna i gymnastik m. m. till, om deltagare är bosatt i kursorten, högst 8 kronor och eljest högst 16 kronor samt beträffande kurserna i vinteridrott till, om deltagare är bo- satt på kursorten, högst 8 kronor 50 öre och eljest högst 17 kronor.
Vid 1954 års riksdag (prop. nr 156; särsk. utsk. utl. nr 6; rskr nr 315) beslöts vissa åtgärder till främjande av ungdomens föreningsliv och fritids- verksamhet m. in. Som ett led häri anvisades inom ramen för anslaget till idrottsfonden budgetåret 1954/55 visst belopp till ungdomsidrott. Enligt vad som anfördes i propositionen, vore ifrågavarande medel avsedda att utgöra ett speciellt stöd åt de lokalt verksamma föreningarna i deras strävanden att utvidga sin verksamhet för att nå nya skaror av ungdomar, icke minst dem som stod utanför föreningslivet.
Villkor för statsbidraget är, att vederbörande organisations egna in- satser uppgår till minst samma belopp som statsbidraget. Som egen insats får härvid icke räknas statsbidrag som åtnjutes i annan ordning.
För budgetåret 1956/57 har till motsvarande ändamål fördelats 537 000 kronor, vilken fördelning skett på följande sätt:
Kronor Riksidrottsförbundet ........................................ 345 000 Jordbrukareungdomens förbund ............................. 25 000 KFUMzs triangelpojkförbund ............................... 1 000 Nationaltemplarordens ungdomsförbund ...................... 4 000 Skid- och friluftsfrämjandet ................................. 55 000 Förbundet Vi unga .......................................... 5 000 Svenska frisksportförhundets juniorråd ........................ 1 000 Korporationsidrottsförbundet ................................ 40 000 Svenska missionsförbundets ungdomsverksamhet ................ 13 000 Sveriges storloge av IOGT .................................... _8 000 Unga örnars riksförbund .................................... 40 000
Summa 537 000
I detta sammanhang må nämnas, att utöver de anslag, som sålunda sär- skilt anvisats till ungdomsidrott, anslaget till riksidrottsförbundet, såsom framgår av det föregående, även innefattar medel dels till förbundets s. k. ungdomskommittés verksamhet och dels till instruktörsverksamhet bland ungdom, vilken verksamhet 1954 års riksdag ansett böra stödjas av staten. Vid samma års riksdag har också beslutats, att från tre olika anslag under åttonde huvudtiteln skall beviljas bidrag till fritidsgrupper, till utbildning av ungdomsledare och till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisa- tioner. Dessa bidrag kommer delvis också organisationer på idrottens och friluftslivets område till godo.
| !
Bastuanläggningar Simanläggningar
Materiel (genom specialförbunden) ..........................
Skall användas till inköp av materiel åt Specialförbundens för- eningar. Därvid skall minst 36 000 kronor disponeras av skol- idrottsförbundet.
Mindre anslag (för lek- och idrottsplatser) ................. Förbättringsanslag (för idrottsanläggningar) .................
Dessa två anslag skall användas, det förra till bidrag för anord- nande av enklare lek- och idrottsplatser och det senare till bidrag, huvudsakligen genom materielanskaffning, för utbyggnads- och förbättringsarbeten å medelstora och mindre idrottsanläggningar. I intetdera fallet mä tagas hänsyn till huruvida bidragstagare är an- sluten till riksidrottsförbundet eller ej. Beträffande vartdera an- slaget erinras om gällande bestämmelser om tillståndsgivning för byggnadsarbete.
Sistnämnda två anslag skall användas, det förra till anordnande av bastu i samband med anläggningar för idrott och gymnastik samt till propaganda för bastu och bastubyggen och det senare till an- skaffande av simmateriel och anordnande av enklare simbanor ävensom till propaganda för enklare kommunala bad— och sim— anläggningar. Den närmare användningen av medlen för siman- läggningar bestämmes av den s. k. simbadsdelegationen, dock att därvid till propaganda må användas högst 7500 kronor. Beträf- fande arbeten, som avses med vartdera anslaget i vad angår an- ordnande av bastu respektive simbanor, brukar i Kungl. Maj:ts beslut erinras om gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete.
Summa
Ur idrottsfonden har Kungl. Maj:t också beviljat riksidrottsförbundet följande anslag till materiel och anläggningar för tiden den 1 juli 1957—— den 30 juni 1958:
Kronor
540 000
350 000 350 000
80 000 80 000
1 400 000
Efter ovan angivna anslagsdispositioner och under förutsättning att för ungdomsidrott under budgetåret 1957/58 anvisas motsvarande belopp som för budgetåret 1956/57 eller omkring 550 000 kronor, konnner att av till- gängliga medel (anslag jämte avkastning av riksidrottsförbundets idrotts- fond) återstå omkring 2 250 000 kronor. Dessa är i första hand avsedda att användas till bidrag för idrottsanläggningar, för vilka bidrag ej kan utgå av ovan upptagna anslagsposter och beträffande vilka bidragsfrågan i varje särskilt fall skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
De organisationer eller andra som erhåller bidrag av statsmedel, har en—
ligt Kungl. Maj:ts beslut att underkasta sig den kontroll beträffande med— lens användning, som riksidrottsförbundet föreskriver, samt att till för-
bundet avgiva redovisning för användningen av medlen. Dessa redovisningar skall underställas de revisorer, som av chefen för handelsdepartementet utses för granskning av riksidrottsförbundets räkenskaper.
Ur fonden för friluftslivets främjande, till vilken anslaget för budgetåret 1956/57 bestämts till 1 100 000 kronor (anslaget för budgetåret 1957/58 utgör 1 250 000 kronor), har bidrag för förstnämnda budgetår beviljats till följande ändamål:
Anläggningar och dylikt
Skid— och friluftsfrämjandet (och dess lokalavdelningar m. fl.) för Kronor friluftsgårdar, sportstugor, skidstugor och friluftsbad, röjning av teknikbackar, upprensning av badstränder, permanentmärk- ning av skidspår och vandringsleder samt inköp av materiel
härtill .................................................. 219 900 Turistföreningen för anordnande och utrustning av vandrarhem 225 000 Semesterbyar .............................................. 326 500 Semesterhem .............................................. 60 100 Andra semesteranläggningar ............................... 115 600 Friluftsbad ................................................ 56 900 Diverse .................................................. 14 700
Summa 1 018 700 1 l l
Löpande utgifter m. m.
Skid- och friluftsfrämjandet för friluftsledar-, fjällfärds- j ledar- och barnskidskoleinstruktörskurser m. m. . . . . 36 500 administrationskostnader , . .' ..................... 20 000 56 500
Reso för administrations- och kurskostnader i samband med
bygdesemester .......................................... 23 500 Lägerverksamhet inom scoutrörelsen m. m. .................. 50 100 ; Inköp av tält för scoutrörelsen m. m. ........................ 5 000 4 Diverse .................................................. 14 700 j
Summa 149 800
Även ur den s. k. allmänna arvsfonden beviljas medel för friluftsända- mål, bl. a. till scoutrörelsen.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att vissa organisationer brukar & beviljas tillstånd att anordna lotterier, varigenom de kan tillföras inkomster ; till sin verksamhet.
& !
Som nämnts kompletteras de till idrottsändamål anvisade anslagsmedlen av en inkomst å omkring 115 000 kronor årligen från riksidrottsförbun- dets idrottsfond. När Kungl. Maj:t ställer anslag till förfogande för förbun- det, brukar hänsyn tagas till att förbundet disponerar över ifrågavarande inkomst. Beträffande idrottsfondens ursprung och utveckling m. m. må nämnas följande.
År 1908 erhöll Sveriges centralförening för idrottens främjande Kungl. Maj:ts medgivande att anordna ett penninglotteri. Av den kapitaliserade behållningen av nämnda lotteri, 1 500 000 kronor, bildades den s. k. lotteri- fonden, vars förvaltning enligt mellan centralföreningen och riksidrottsför- bundet träffad överenskommelse övertogs av riksidrottsförbundet fr. o. m. den 1 juli 1931. Överenskommelsen bekräftades av Kungl. Maj:t, varvid tillika lämnades föreskrifter om förvaltningen och dispositionen av fonden.
Till förstärkning av fonden — från 1938 benämnd riksidrottsförbundets idrottsfond — har Kungl. Maj:t på framställning av riksidrottsförbundet beviljat avsättningar av vissa belopp ur fonden för idrottens främjande, nämligen år 1936 250000 kronor, år 1938 500000 kronor och år 1939 1 000 000 kronor eller tillhopa 1 750 000 kronor.
Därutöver har fonden utökats med icke förbrukade delar av fondens av- kastning (nu omkring 50 000 kronor om året, sedan ovannämnda belopp av 115 000 kronor tagits i anspråk för idrottsändamål).
Fondens kapitalbehållning — tillgångar med avdrag av skulder — utgör omkring 3,6 milj. kronor.
I överensstämmelse med föreskrifter, som meddelats av Kungl. Maj:t den 3 juli 1931 och den 17 mars 1939, är fondens tillgångar i huvudsak place— rade dels i räntebärande papper m. m., dels i fastigheten Kumlet nr 18 (Kommendörsgatan 42 och Grevgatan 53) i Stockholm, vilken fastighet för närvarande är bokförd till ett värde av omkring 1,8 milj. kronor.
Enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter må riksidrottsförbundet för understöd- jande av den med anläggandet av lek- och idrottsplatser förbundna verk- samheten i mån av behov upptaga lån mot säkerhet av fonden tillhöriga obligationer till ett sammanlagt nominellt belopp av högst 650 000 kronor och till förräntning av dylika lån använda de medel, som riksidrottsför- bundet årligen äger disponera till bestridande av kostnader för anläggande av lek- och idrottsplatser, ävensom till lokala idrottssammanslutningar ut- låna sålunda anskaffade medel, för vilken utlåning särskilda ingående före- skrifter är meddelade.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ STATENS STÖD ÅT
IDROTT OCH FRILUFTSLIV
Idrott och friluftsliv har under de senaste årtiondena vunnit en allt vidare utbredning och uppskattning inom landet och ingår numera för stora delar av vårt folk som ett normalt led i livsföringen. En principiell gräns mel- lan idrott och friluftsliv är svår att dra, även om det i praktiken i regel icke möter några större svårigheter att avgränsa dem. Det kan nämnas, att den s. k. ungdomsvårdskommittén till begreppet friluftsliv räknat såda- na former av segling, cykling, promenader, skidåkning och liknande som inte bedrivs tävlingsmässigt samt vidare lägerliv, långfärder, bad, iglooism o. d. (betänkande SOU 1947: 12).
Idrotten spelar en utomordentligt viktig roll såsom fritidssysselsättning, särskilt för ungdomen. Det synes svårt att tänka sig någon verksamhet, som har tillnärmelsevis så stora förutsättningar att samla olika kategorier av befolkningen, i stad som på landet och oberoende av ställning i samhäl- let. Idrott utgör en form för användning av fritiden, som ur sociala syn- punkter knappast ger rum för invändningar och som är att föredra framför många slag av förströelser. I stort sett har idrotten en välgörande effekt på, sina utöva'res levnadsvanor, bland annat i fråga om förhållandet till alko- holen. Mer och mer erkännes idrotten och dess föreningsliv överhuvud taget som en betydelsefull faktor när det gäller verksamheten bland ung- dom. I detta sammanhang bör ihågkommas, att ovanligt stora kullar av ungdom under de närmaste åren kommer att lämna skolorna1 under ett skede då föräldraauktoriteten synes ha mist något av sitt grepp om ung- domen och denna genom flyttningar, ej minst koncentration till större stä— der, ofta fått sina rottrådar avskurna, med de risker detta innebär i fråga om levnadsvanorna. För såväl yngre som äldre sker vidare en utveckling mot kortare arbetstid, samtidigt som arbetet ofta kräver ökad koncentration men mindre fysisk ansträngning och behovet av avkoppling under fri- tiden stegras. Det är på grund av allt detta ett starkt allmänt intresse, att ett sunt utnyttjande av fritiden underlättas genom lämpliga ågärder från samhällets sida för utbredning av idrotten. Vad här anförts gäller också i stort sett andra former av friluftsliv än idrott.
1 Enligt befolkningsstatistiken kommer antalet ungdomar i åldern 15—20 år att betydligt ökas under de närmaste åren. Antalet beräknas sålunda stiga från 1955 till 1965 med omkring 150 000 eller från 451 000 till 604 000.
Även åskådandet av idrottstävlingar utgör en livligt frekventerad fritids- sysselsättning och samtidigt en mycket effektiv propaganda för aktivt del- tagande i idrott. Entréavgifterna till tävlingar representerar också en vik- tig inkomstkälla för idrottsföreningarna. När utredningen förordar att sär- skilda åtgärder vidtages från det allmännas sida till stöd åt idrotten och friluftslivet, är det emellertid i första hand det aktiva deltagandet däri som åtgärderna avser att stimulera.
Såsom framgår av den vid betänkandet fogade redogörelsen för idrott och friluftsliv i vissa främmande länder är det vanligt även utomlands att dessa rörelser erhåller ekonomiskt stöd från staten. Motivet härtill torde i första hand vara deras betydelse särskilt för ungdomens utveckling, men det torde också anses vara ett nationellt intresse att stödja idrotten med hänsyn till den goodwill för det egna landet, som kan vinnas genom idrottsmännens deltagande i olympiska tävlingar och andra internationella idrottsevene- mang.
Idrotten och friluftslivet har svårigheter av olika slag att bemästra. Till- gången på lämpliga idrotts- och föreningsledare är mångenstädes knapp, så mycket mer som efterfrågan på ungdomsledare gör sig gällande från flera andra håll. Behovet av lokaler är ofta på grund av kapitalbrist alltför illa tillgodosett. Även i övrigt verkar knapphet på medel återhållande på utvecklingen. Inkomster av tävlingar samt medlemsavgifter och andra till- skott förslår ofta icke på långt när att täcka de olika organisationernas kostnader.
De samhälleliga åtgärderna bör _ förutom att idrotten och friluftslivet överhuvud taget bör vinna tillbörligt beaktande, då det gäller uppfostran och utbildning — ta formen av ekonomiska insatser för att underlätta rörel- sernas tillväxt. Härmed är emellertid ej sagt, att en sund utveckling av idrotten och friluftslivet enbart är betingad av ekonomiska faktorer; en sådan utveckling kan ej åstadkommas, om icke rörelserna bäres upp av målmedveten idealitet.
Enligt utredningens mening bör det allmännas åtgärder ej under några förhållanden få en sådan utformning, att de äventyrar idrottens och fri- luftslivets karaktär av fria folkrörelser. Därför bör också åtgärder und- vikas, som kan minska intresset hos de frivilliga, oavlönade krafterna inom rörelserna. Det ekonomiska stödet från det allmännas sida bör i möjligaste mån utgöra hjälp till självhjälp. Åtgärderna bör i första hand inriktas på att främja de grundläggande betingelserna för en fortsatt utveckling.
För utövandet av idrott är det i regel nödvändigt att idrottsplats — utom- hus eller inomhus — finns att tillgå inom rimligt avstånd. Det bör utgöra en primär uppgift för det allmänna att sörja för att så blir fallet. Mycket återstår här att göra, och särskilt i vissa hänseenden är eftersläpningen mycket allvarlig. Även för friluftslivets del erfordras anläggningar av olika slag, såsom friluftsgårdar och vandrarhem.
Då de lokala föreningarna utgör det organisationsled, som står de utövan- de idrottsmännen närmast, och idrottens utveckling i hög grad är beroende av aktiviteten hos dessa föreningar, är det naturligt, att det allmänna bör göra vad som göras kan för att underlätta deras verksamhet. Genom bidrag till dem kan man minska deras beroende av inkomster av nöjesarrangemang m. m. och göra det möjligt för idrottsledarna att ägna sig mer åt direkt idrottsligt arbete. Det allmänna kan också genom bidragsgivning utjämna den olika belastningen för idrottsföreningar i tätort och glesbygd, liksom sådana olikheter mellan skilda idrottsgrenars ekonomiska förutsättningar, som sammanhänger med möjligheterna att skaffa sig inkomster i form av inträdesavgifter till tävlingar.
Även till en del kostnader för sådan verksamhet, som utövas av andra organisationer än de lokala föreningarna, bör det allmänna vara berett att lämna ekonomiskt stöd. Icke minst med hänsyn till idrottens betydelse för ungdomsverksamheten bör arbetet för ökad anslutning till idrottsrörelsen och friluftslivet stödjas. Till detta arbete hör propaganda-, upplysnings-, kurs- och instruktörsverksamhet, även i den mån utbildningen avser ledare samt föreningsfunktionärer. Här bör framhållas den betydelsefulla verk- samhet, som utövas av ungdomskonsulenter av olika slag. Även där kurs- och instruktörsverksamheten främst gynnar elit- eller stjärnidrott, främjas breddidrotten indirekt härav. Erfarenheten torde visa, att ingen form av propaganda för idrotten är så verkningsfull som den en framgångsrik idrottsman genom sitt exempel kan utöva. I detta sammanhang vill utred- ningen framhålla, att det möter stora svårigheter att vid bidragsgivning bedöma och ta hänsyn till om det kan vara fråga om mer eller mindre avancerad tävlingsidrott.
Vad härefter angår kostnaderna för administrationen inom olika organi- sationsled är det enligt utredningens mening önskvärt att allmänna medel i så ringa grad som möjligt tages i anspråk härför. Behovet av administra- tivt arbete, kontorsmateriel m. m. tillgodoses i ganska stor utsträckning genom frivilligt arbete och andra naturaprestationer. Härtill kommer, att det är vanskligt att centralt bedöma hur olika organisationer handhar sin administration och hushållar med sina medel. En mera ingående kontroll i detta hänseende kommer lätt i konflikt med önskvärdheten att bevara rörelsernas självständighet. Om ifrågavarande kostnader i stället täcks genom utdebitering i en eller annan form från medlemmar eller medlems- organisationer, erhålles vissa garantier för att de betalande i eget intresse skall verka återhällande på en ansvällning av administrationen utöver vad som är nödvändigt. Det är emellertid knappast realistiskt att räkna med att man genom medlems- eller liknande avgifter skulle kunna inom alla orga- nisationsled täcka sina administrationskostnader utan bidrag härtill från det allmännas sida. I den mån dylika bidrag till administrationskostnader erfordras, synes det lämpligast att de i första hand insättes på de organisa-
ma funktioner och där samtidigt representanter finns för de allmänna in- tressena. Detta gäller särskilt de centrala organen, vilkas administrativa arbete till stor del avser att vinna spridning åt rörelsen och ge impulser till åtgärder som kan främja dess utveckling.
Vilka idrotts- och friluftsändamål som främst bör tillgodoses med ekono— miskt stöd från det allmännas sida, kommer såsom det väsentliga ämnet för detta betänkande att närmare diskuteras i det följande. Utredningen be- handlar härvid i första hand den bidragsgivning, som äger rum från idrotts- och friluftsanslagen under tionde huvudtiteln; anslagen under åttonde hu- vudtiteln till ungdomsverksamhet, vilka delvis kommer även idrotten till godo, redovisar utredningen utan att ta ståndpunkt till om skäl finnes att göra ändring i ena eller andra hänseendet. tionsled, som mer än andra fullgör för idrotten eller friluftslivet gemensam-
Att staten har anledning att effektivt medverka till en sund utveckling av idrott och friluftsliv, är naturligt ur de synpunkter, som anförts här ovan. Emellertid ligger det i öppen dag, att det även bör vara av intresse för kommunerna — primärkommuner och landsting, var inom sina områden _ att förutsättningar finns för utveckling av idrotten och friluftslivet.
Det förekommer, att också andra än staten, kommuner och landsting lämnar bidrag till idrotts- och friluftsändamål. Detta gäller bland annat
; företag inom näringslivet. Dessa bidrar ofta till den egna personalens del-
' tagande i idrott och friluftsliv.
i I fråga om statsbidrag till en del idrottsändamål brukar förutsättas, att I tillskott även sker från annat håll. När emellertid såsom för anläggningar i statsbidraget uppgår till endast en mindre del av sammanlagda kostnaden, *! innebär detta med nödvändighet och utan att särskild föreskrift behöver | vara meddelad härom, att medel samtidigt måste vara att tillgå i annan ! ordning. Det finns å andra sidan ändamål, vilka det ligger närmast att sta-
ten finansierar helt eller till största delen, exempelvis det erforderliga för- I valtningsarbetet inom idrottens och friluftslivets centrala organ. Det kan [ knappast ha någon mening att i nu berörda och liknande fall kräva tillskott
från andra håll efter mer eller mindre generella grunder. Vad särskilt an- går kommunernas insatser till stödjande av idrott och friluftsliv, kommer denna fråga att diskuteras i ett speciellt kapitel.
I detta sammanhang må pekas på möjligheten att göra bidrag till idrottens och friluftslivets organisationer beroende av att de ekonomiska insatser som avkrävs de enskilda medlemmarna icke är. alltför obetydliga. Utredningen återkommer härtill.
När utredningen diskuterar, för vilka ändamål det allmänna bör lämna ekonomiskt stöd åt idrotten och friluftslivet, åsyftas ej att bidragen i detalj skall bindas vid kostnaderna för respektive ändamål och att överensstäm-
melsen skall kontrolleras i efterhand. Det är endast avsett att i stora drag ge en grund för anslagsberäkningar och att angiva, vilka hänsyn som bör tagas till olika kostnadsfaktorer vid fördelningen av medel.
Det bör kunna förutsättas, att de olika organisationerna på idrotts- och friluftsområdet är måna om att utnyttja anvisade medel på mest effektiva sätt och eftersträvar att organisatoriskt och personellt arbeta i demokratisk anda och undvika byråkratisering och pappersexercis. Både ur nu berörda och andra synpunkter är det önskvärt, att prövningen av bidragsfrågorna decentraliseras i möjligaste mån, varigenom garantierna bör ökas för att statsmedel, som är anvisade för regionala eller lokala ändamål, sätts in där de gör den största nyttan. Schematiska regler bör undvikas, exempelvis sådana som ensidigt grundas på medlemsantal el. dyl.; i stället bör man å ena sidan ta hänsyn till den aktivitet varmed arbetet bedrives på olika håll och å andra sidan, även där det kan brista i fråga om aktivitet, göra vad som göras kan för att tillvarataga de förutsättningar som finns för en gynnsam utveckling.
'Staten torde emellertid icke kunna underlåta att meddela vissa anvis— ningar i fråga om användningen av bidrag. Det hör bland annat vara ett intresse för det allmänna att vägra sin medverkan till att en organisation med hjälp av statsunderstöd griper in på arbetsfält, där andra organisatio- ner redan verkar på ett tillfredsställande sätt. Detta hindrar icke att det kan vara naturligt att olika rörelser konkurrerar om att vinna anslutning till den verksamhet, exempelvis tävlingsidrott, idrott och friluftsliv på kor- porationens grund, annat friluftsliv, scouting etc., som respektive organi- sation företräder.
Det synes vidare motiverat att staten, om en viss idrottsgren skulle anses vara skadlig för utövaren eller ockra på publikens sämre instinkter, drar den konsekvensen att statsbidrag ej skall få utgå för arbete inom denna idrott. I detta sammanhang vill utredningen — utan att själv ge uttryck åt någon mening i frågan — erinra om att 1955 års riksdag hemställt om en utredning i syfte att klarlägga boxningssportens skadeverkningar samt * föreslå åtgärder till förebyggande och undanröjande av dessa skadeverk- . ningar och att Kungl. Maj:t den 30 juni 1955 uppdragit åt medicinalstyrel- )
l l
sen att verkställa den begärda utredningen.
Som villkor för statens ekonomiska stöd torde också böra gälla, att be- viljade medel icke utnyttjas för annat än amatöridrott.
I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj:t varje år, då anslag ställs till idrottens förfogande, brukar lämna föreskrift om att riksidrotts— förbundet vid utlämnande av understöd till idrottsändamål och vid avgivan- de av förslag till Kungl. Maj:t i fråga om fördelning av dylika understöd skall iakttaga vissa i föregående kapitel återgivna anvisningar. Bortsett från att enligt dessa anvisningar understöd såsom regel icke må överstiga vad för ändamålet erbjudits eller utlagts från orten —— vilken fråga nyss
berörts — synes ifrågavarande anvisningar antingen vara självklara eller kunna betraktas som uttryck för tankegångar, som icke är aktuella i dagens läge.
Både i nyss nämnda och andra hänseenden torde en förenkling kunna ske i fråga om villkor för och specificering av de statliga anslagen till idrott och friluftsliv, allt under förutsättning att organisatoriska anordningar finns som ger vissa garantier för en förnuftig och i möjligaste mån objektiv för- delning av de medel, som statsmakterna ställer till förfogande.
Utredningen har ansett sin huvudsakliga uppgift vara att pröva princi- perna för bidragsgivning av allmänna medel åt idrott och friluftsliv. Det har härvid ställt sig naturligt för utredningen att söka bedöma, hur stora stats- medel som i det aktuella läget skulle vara erforderliga för att idrottens och friluftslivets årliga behov därav skulle bli någorlunda täckt. Inom den i jämförelse med nuläget något vidgade anslagsram. som utred— ningen på detta sätt kommit fram till, är de av utredningen angivna an- slagsbeloppen uttryck för de relationer, som enligt utredningens bedö- manden i huvudsak bör tillämpas vid bidragsgivning till olika idrotts- och friluftsändamål. En särställning intar de lånemedel, som utredningen anser böra ställas till förfogande för finansiering av anläggningar och som enligt utredningens mening bör medge en väsentlig utökning av anläggningsverk- samheten.
Enligt sina direktiv har utredningen bedömt anslagsbehoven utan att ta hänsyn till vilka inkomster som tillföres staten i form av tipsmedel. Likale— des har utredningen bortsett från att staten och kommunerna uppbär nöjes- skatteinkomster från idrotten.
Utredningen vill emellertid understryka att staten, som tillföres bety— dande belopp från rusdrycksförsäljningen, icke bör ta på sitt ansvar att genom alltför stor återhållsamhet i fråga om anslag hindra en eljest möjlig utveckling av de icke minst ur nykterhetssynpunkt önskvärda fritidssys- selsättningar, som idrotten och friluftslivet utgör.
ORGANISATORISKA ANORDNINGAR FÖR STATENS STÖDJANDE VERKSAMHET
Då bedömandet av omfattningen och uppläggningen av statens stödjande verksamhet till förmån för idrott och friluftsliv kan påverkas av huru den statliga verksamheten organiseras, upptages detta spörsmål redan i betän- kandets tidigare del. Härvid förutsättes, att staten i fortsättningen vill ge ett effektivt stöd åt idrott och friluftsliv, enligt vad som förordas i senare avsnitt av betänkandet.
Statens anslag till idrotten ur idrottsfonden fördelas i stort av Kungl. Maj:t, efter det att anslagsfrågan dessförinnan varit underställd riksdagen. I den mån anslagsmedlen avser löpande utgifter för olika förbund och för- eningar, ställes vissa klumpbelopp till förfogande för riksidrottsförbundet — som redan tidigare gjort beräkningar i fråga om anslagsåtgången # och på detta förbund ankommer det att sörja för den vidare fördelningen (här bortses från de särskilda medlen under åttonde huvudtiteln för verksamhet bland ungdom).
De statliga bidragen till idrottsanläggningar beviljas av Kungl. Maj:t efter förslag av riksidrottsförbundet, då det gäller större anläggningar, men av förbundet självt, när det är fråga om iordningställande av enklare idrotts- anläggningar eller förbättringsarbeten på sådana eller byggande av bastur. Riksidrottsförbundets handläggning av dessa frågor är förlagd till förbun- dets idrottsplatskommitté. För kommitténs verksamhet redogöres närmare i avsnittet angående riksidrottsförbundets centrala organ.
Inom ledningen för riksidrottsförbundet finnes ett statens ombud jämte suppleant. Dessa utses av Kungl. Maj:t och ingår i riksidrottsförbundets överstyrelse, förvaltningsutskott och ekonominämnd. Suppleanten äger blott under det ordinarie ombudets frånvaro rätt att rösta vid besluts fat- tande men må, även om ombudet är närvarande, deltaga i vederbörande förhandlingar. Skulle överstyrelsen, förvaltningsutskottet eller ekonomi- nämnden i fråga, som direkt eller indirekt är av ekonomisk innebörd, fatta beslut, som det av Kungl. Majt utsedda ombudet finner sig icke kunna biträ- da, skall beslutet underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Riksidrottsförhundets förvaltning och räkenskaper — och motsvarande gäller andra organisationer som erhåller statsbidrag — underkastas en fort- löpande granskning av två av chefen för handelsdepartementet utsedda revi- sorer.
I fråga om anslag, som av Kungl. Maj:t från fonden för idrottens främ- jande tilldelas korporationsidrottsförbundet eller skid- och friluftsfrämjan- det, åligger det dessa att underkasta sig den kontroll över anslagets an- vändning, som riksidrottsförbundet kan föreskriva, samt att å tid, som riks- idrottsförbundet bestämmer, till detta förbund avgiva redovisning för med- lens användning. Även denna redovisning skall underställas nyssnämnda två revisorer.
Det kan även förtjäna nämnas, att i skid- och friluftsfrämjandets central- styrelse bland andra ingår en ledamot och en suppleant utsedda av Kungl. järnvägsstyrelsen för ett år i sänder. Detta sammanhänger med att främ- jandet tillsammans med statens järnvägar svarar för viss långfristig kredit hos staten. Likaså utser järnvägsstyrelsen, vid sidan av de av årsmötet ut- sedda två revisorerna med suppleanter, för ett år i sänder en tredje revisor och suppleant för denne.
Statens anslag till friluftsändamål ur friluftsfonden _ för anläggningar eller annat _ fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag av statens fritidsnämnd. Beträffande denna nämnd och dess uppgifter må anföras följande.
De bidragsändamål, som fritidsnämnden hittills haft att ta befattning med, hänför sig främst till anläggningar i form av friluftsgårdar, vandrar- hem, semesterhem för husmödrar, badanläggningar, semesterbyar och fri— tidsreservat, men har även haft avseende å scoutarbete, kursverksamhet m.m. Närmare redogörelse för denna bidragsverksamhet lämnas i kapitlen om diverse idrotts- och friluftsändamål samt om anläggningar för frilufts- ändamål.
Nämnden har tillkommit enligt beslut vid 1939 års riksdag. Kungl. Maj:ts instruktion för statens fritidsnämnd är dagtecknad den 19 januari 1940 (nr 36). Dess innehåll återgives här nedan:
1 %. Statens fritidsnämnd utgör statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv ävensom i frågor, vilka därmed äga samband.
2 5.
Nämnden består av det antal ledamöter, som Kungl. Maj:t bestämmer. Ledamot förordnas för viss tid av chefen för handelsdepartementet, som ock bland leda- möterna utser en ordförande och en vice ordförande.
Kungl. Maj:t bestämmer ersättning till nämndens ledamöter.
3 5. Nämnden åligger att a) mottaga samt med eget utlåtande till Kungl. Maj:t vidarebefordra ansök- ningar om bidrag eller understöd ur fonden för friluftslivets främjande; b) meddela föreskrifter angående vad den, som söker bidrag eller understöd, därvid har att iakttaga;
lighet med meddelade föreskrifter och fastställda villkor;
(1) fullgöra de särskilda uppgifter, som Kungl. Maj:t kan komma att ålägga nämnden;
e) handhava de medel, som må ställas till nämndens förfogande samt
f) i övrigt vidtaga de åtgärder till främjande av syftet med nämndens verk- samhet, som kunna befinnas lämpliga.
4 5.
Nämnden äger antaga sekreterare och annan erforderlig personal samt med— dela närmare föreskrifter rörande personalen tillkommande arbetsuppgifter.
Ersättning till sekreterare och övrig personal bestämmes av nämnden, som dock icke utan Kungl. Maj:ts medgivande må fastställa högre ersättning till någon befattningshavare än 300 kronor för månad.
I mån av behov äger nämnden jämväl anlita särskilda sakkunniga och experter. Angående ersättning åt sålunda tillkallade bestämmer Kungl. Maj:t.
5 5.
Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta omständigheterna därtill föranleda. Sammanträde må, där så av förhållandena påkallas, hållas å annan ort inom riket än Stockholm.
Nämnden äger företaga eller åt någon sin ledamot eller sekreteraren uppdraga att företaga resa, som nämnden finner erforderlig. Räkning å resekostnadsersätt- ning må icke gäldas, förrän räkningen av statskontoret granskats och godkänts till utbetalning.
6 5.
Vid handläggning av ärende av allmän betydelse eller av större vikt böra så vitt möjligt samtliga ledamöter närvara.
Beslut må ej av nämnden fattas med mindre minst hälften av antalet ledamöter deltaga, däribland ordföranden eller vice ordföranden. Såsom nämndens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna avgivits, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom nämnden, vara av beskaffenhet att lända till nytta eller skada för ledamot av nämnden eller honom närstående person eller institution, må den ledamot ej deltaga i handlägg- ningen av frågan.
Vid sammanträde skall föras protokoll, angivande de ledamöter som närvarit, de ärenden som behandlats samt besluten. Förekommer skiljaktig mening, skall denna antecknas till protokollet.
Från nämnden utgående expeditioner undertecknas av ordföranden eller, efter nämndens bestämmande, av annan ledamot av nämnden eller sekreteraren.
I utlåtande eller skrivelse, som avlåtes till Kungl. Maj:t eller chef för statsde- partementet, skall angivas vilka ledamöter, som deltagit i nämndens beslut i ären- det. Har vid beslutets fattande skiljaktig mening förekommit, skall denna mening genom utdrag av protokollet eller på annat sätt bringas till uttryck i den ut— gående expeditionen.
7 5. Nämnden äger av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det bi- träde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande kunna läm- nas.
c) utöva kontroll däröver att anvisade bidrag och understöd disponeras i en-
8 5. Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av fonden för friluftslivets främjande, och äger nämnden att, i mån av behov, från statskontoret rekvirera erforderliga medel för ändamålet.
9 5.
Det åligger nämnden att årligen dels före den 1 september till chefen för han— delsdepartementet avgiva berättelse över nämndens verksamhet under senast för- flutna budgetår, dels ock inom därför stadgad tid till riksräkenskapsverket för granskning överlämna räkenskaper med tillhörande verifikationer för senaste räkenskapsår.
Det kan vara motiverat att här också nämna något om organisationen av vissa andra statliga bidragsgrenar, som har avseende på anläggningar.
Skoldistrikt, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag till folkskolebygg- nad — och här kommer även gymnastiksalarna in — skall, innan ansökan om bidrag göres och ritningar till byggnadsföretaget upprättas, underställa skolöver— styrelsen företagen utredning rörande det föreliggande behovet av skollokaler, verkställd i enlighet med de anvisningar, överstyrelsen äger utfärda. Efter hän- vändelse från skoldistrikt åligger det skolöverstyrelsen att i den omfattning, över- styrelsen finner påkallat, tillhandagå distriktet med uppgörande av lämpliga skiss- ritningar. Ansökan om statsbidrag skall ingivas till statens folkskoleinspektör, som vid sin granskning särskilt har att beakta, huruvida de planerade byggnads- arbetena är ändamålsenliga med hänsyn till organisationen av distriktets skol- väsende i övrigt. Sedan handlingarna översänts till länsstyrelsen, skall denna med yttrande i visst avseende vidarebefordra handlingarna till skolöverstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t. Även fråga om statsbidrag till byggnadsarbete för realskola skall underställas Kungl. Maj:t.
Statsbidrag och lån för anordnande av samlingslokaler beviljas av Kungl. Maj:t. En av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, kallad statens nämnd för samlingslokaler, har att bereda sådana ärenden samt att i övrigt fullgöra härmed sammanhängande åligganden. '
Det kan nämnas, att bostadskollektiva kommittén i ett betänkande om samlings- lokaler (SOL' 1955: 28) funnit uppenbart, att samlingslokalfrågorna nära samman- hängde med bostadsbyggandet och att detta samband vid bebyggelseplaneringen och upprättande av planer för bostadsproduktionen mer och mer torde komma att framträda. Den centrala handläggningen av frågor om samlings— och fritids- lokaler borde därför förläggas till statens bostadspolitiska organ, bostadsstyrel— sen. Emellertid borde sådana ärenden alltjämt prövas under medverkan av för- troendemän för de folkrörelser det i främsta rummet gällde. Följaktligen borde samlingslokalsnämnden knytas till bostadsstyrelsen. Nämnden borde härvid ut- vidgas med förslagsvis två representanter för vardera ungdomsvården och den kommunala bostadsplaneringen. Även i ett betänkande angående statsstöd för samlingslokaler, avgivet av särskild utredningsman (SOU 1955:39) har föreslagits att beslutanderätten rörande subvention till samlingslokaler skulle överföras från Kungl. Maj :t till bostadsstyrelsen. Nämnden för samlingslokaler borde, med i prin- cip oförändrad sammansättning, kvarstå som ett bostadsstyrelsens rådgivande organ med skyldighet att avgiva yttrande över alla ärenden avseende samlings- lokalslån och inventariebidrag. Ärenden i vilka nämnden och styrelsen stannade i olika meningar borde obligatoriskt hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Av statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (femte huvudtiteln punkt 87) framgår att Kungl. Maj :t ej följt de framlagda förslagen utan ansett, att samlings- lokalsnämnden bör bibehållas som ett självständigt organ.
Statslån till kollektivt tvätteri beviljas av bostadsstyrelsen _ där särskild tvät— terisektion finnes — efter ansökan som vidarebefordrats av vederbörande läns— bostadsnämnd.
Folkbadsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1954:25) föreslagit inrättande av en allmän samarbets— och rådgivningsnämnd för badärenden, >>statens folk- badsnämnd», vilken bl.a. skulle överta pensionsstyrelsens befattning på detta område. »Därest pengar skall utgå ur nuvarande tipsmedelsfonder», borde be- slutanderätten och handläggningen i övrigt, eventuellt i vissa fall efter remiss till den centrala nämnden, ske såsom hittills. Vid större åsiktsolikheter mellan den centrala badnämnden och en tipsmedelsnämnd borde dock ärendet direkt underställas Kungl. Maj:t. Frågor om bidrag till skolornas simhallar borde kunna handläggas enligt bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten för folkskole- väsendet. Att i så fall lägga beslutanderätten om bidrag enbart för mindre bastur och räjongbad (se kapitlet angående idrottsanläggningar) till en central nämnd för badärenden syntes olämpligt, allra helst som detta arbete lika väl kunde hand- has av bostadsstyrelsen. I den mån behov av en teknisk och ekonomisk gransk- ning av ritningar och kalkyler i övrigt förelåge, borde även detta arbete kunna utföras inom bostadsstyrelsen, innan bidragsfrågan avgjordes av vederbörande organ. En sådan anordning komme väl att medföra något ökat arbete för bostads- styrelsen, men utredningen ansåge dock detta vara att föredraga framför att inrätta ett nytt centralt verk för badärenden, försett med expertis, vilket skulle kräva betydande tekniska och personella resurser och draga stora kostnader för att effektivt kunna tjäna sitt ändamål.
Utredningen
Såsom framhållits i det föregående bör det betraktas som en angelägen uppgift för det allmänna att stödja idrott och friluftsliv. Ej endast staten utan även kommunerna och landstingen får förutsättas komma att ägna alltmer ökad uppmärksamhet åt att betingelser skapas för idrottens och fri- luftslivets utveckling, varvid en ekonomisk samverkan mellan dem och sta- ten blir naturlig, bland annat i vad gäller finansieringen av idrotts— och fri- luftsanläggningar. Statens stöd skall enligt utredningens i senare samman— hang framförda förslag även omfatta långivning till kommuner, liksom till föreningar, för anläggningsändamål.
Med hänsyn härtill och då statsbidrag också i övrigt lämnas till en lång rad av ändamål utanför riksidrottsförbundets ram — se kapitlen om sven— ska korporationsidrottsförbundet, skid- och friluftsfrämjandet samt diverse idrotts— och friluftsändamål —— bör enligt utredningens mening finnas ett statligt organ, som under Kungl. Maj:t tar befattning med anslagen till idrotten, alltså en motsvarighet till statens fritidsnämnd med dess uppgifter på friluftslivets område. Riksidrottsförbundet kan icke fylla samma uppgif- ter som ett sådant organ, särskilt icke när det är fråga om lån och bidrag till kommuner eller stöd åt organisationer utanför förbundet. Detta gäller även i den mån anslagsfrågorna för idrotten underställes Kungl. Maj:ts
i
prövning, varvid Kungl. Maj:t bör disponera över ett statligt organ som opartisk rådgivare. Det är svårt att finna motsvarighet till att Kungl. Maj:t på ett område, vartill staten anslår tiomiljonsbelopp — och kommunerna än mer — och vilket representerar så betydande intressen hos befolkningen, saknar en statlig remissinstans. Skälen för att ett statligt organ under Kungl. Maj:t får hand om bidragsfrågor, berörande i första hand idrotts— anläggningar men även vissa andra idrottsliga ändamål, får särskild tyngd, om anslagens belopp i fortsättningen kommer att ytterligare höjas.
Då det är önskvärt att nya statsorgan ej inrättas, där ifrågakommande arbetsuppgifter med lika stor fördel kan läggas på någon redan befintlig statsinstitution, har utredningen övervägt om förutsättningar härför före- ligger såvitt gäller idrottsärenden. Vad särskilt angår befattningen med an- läggningsfrågor borde det ur vissa synpunkter kunna ifrågakomma att koppla in bostadsstyrelsen, varvid denna även borde ta befattning med an— läggningar för friluftsändamål. Bostadsstyrelsen har hand om subventione- ringsverksamhet och planering på bostadsområdet och disponerar över en länsorganisation. Emellertid har, enligt vad som framgår av det föregående, handläggningen av ärenden rörande lån och bidrag till allmänna samlings- lokaler ansetts icke böra ankomma på bostadsstyrelsen utan böra ligga kvar hos statens nämnd för samlingslokaler, trots att dessa ärenden synes ligga nära bostadsstyrelsens egentliga arbetsfält. Även om anläggningsfrågorna på idrotts- och friluftsområdena kunde tänkas bli förlagda till bostadssty- relsen, finnes knappast förutsättningar för att den skulle kunna åläggas an- svar för de andra uppgifter på nämnda områden, för vilka det skulle vara önskvärt att ha tillgång till ett statligt organ.
Såsom ett annat alternativ erbjuder sig att låta statens fritidsnämnd, som främst har att handlägga ärenden rörande dispositionen av anslaget till fri- luftslivets främjande, även ta befattning med frågor på idrottens område. Till förmån för en gemensam nämnd för idrotts- och friluftsärenden talar att en sådan nämnd skulle kunna ta udden av de svårigheter, som hänför sig till gränsdragningen mellan idrott och friluftsliv i anslagshänseende, samt medverka till ett gott samarbete mellan olika företrädare för dessa folkrörelser (främst riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet men även turistföreningen, scoutrörelsen m.fl.). Vidare skulle en gemensam nämnd — även om kostnadsfrågan har en mycket begränsad räckvidd i detta fall — av allt att döma bli billigare att administrera än två särskilda organ, det ena för idrott och det andra för friluftsliv.
Med hänsyn till vad nu anförts har utredningen stannat för att förorda, att en statlig idrotts- och friluftsnämnd inrättas genom utbyggnad av statens fritidsnämnd.
I detta sammanhang må nämnas, att vid ett betänkande, som.i februari 1957 avgivits av den inom riksidrottsförbundet tillsatta 1954 års organisa-
tionskommitté (betänkande II), finnes fogat ett särskilt yttrande av nämnda kommittés ordförande. I detta yttrande har förmenats att, om en statlig nämnd komme att inrättas för idrottsärenden, det syntes osannolikt att riksidrottsförbundet »någonsin kan återfå sin ursprungliga ställning som den svenska idrottsrörelsens gemensamma organ». I stället har ifrågasatts, dels att i idrottsplatskommittén — enligt vad i annat sammanhang föresla- gits av organisationskommittén — skulle ingå en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot samt en representant för vardera svenska stadsförbundet och sven- ska Iandskommunernas förbund, och dels att Kungl. Maj:t skulle utse riks- idrottsförbundets ordförande (under förutsättning att någon statlig nämnd ej inrättades) samt en ledamot av förbundets överstyrelse och förvaltnings— utskott. Härvid borde idrottsplatskommittén kunna godkännas som Kungl. Maj:ts beredningsorgan jämväl beträffande idrottsanläggningsfrågor av- seende lån till kommuner. Vidare borde riksidrottsförbundet vara väl skic- kat att genom förvaltningsutskottet och idrottsplatskommittén fungera som Kungl. Maj:ts beredningsorgan och syntes även kunna anförtros uppgiften att under vederbörligt hänsynstagande till uppgjord, av Kungl. Maj:t god- känd stat fördela det årliga bidrag till idrottsändamål, som Kungl. Maj:t och riksdagen anvisade. Enligt idrotts- och friluftsutredningens mening skulle varken idrottsplatskommittén eller riksidrottsförbundets förvalt— ningsutskott, även om sådana anordningar träffades som åsyftats i nyss- nämnda särskilda yttrande, kunna fullgöra de uppgifter som opartiskt or- gan i idrottsärenden, som utredningen anser bör ankomma på den statliga nämnden. Härför skulle erfordras en ombildning av idrottsplatskommittén och förvaltningsutskottet därhän att de miste karaktären av att vara idrotts- rörelsens egna organ. Såvitt utredningen kan finna skulle detta vara högst olyckligt för rörelsen själv. Redan tanken att Kungl. Maj:t skulle utse riks- idrottsförbundets ordförande finner utredningen stå i strid med önskemålet att idrotten i vårt demokratiska land bör förbli en självständig folkrörelse och med vad som torde förekomma inom andra ideella folkrörelser. Utred- ningen har svårt att förstå, hur man på vissa håll inom riksidrottsförbundet kan hysa sådana farhågor för inrättandet av en statlig nämnd under Kungl. Maj:t för idrotts- och friluftsärenden, att man föredrar anordningar av den nyss återgivna innebörden. .
På en sådan gemensam idrotts- och friluftsnämnd, som här diskuterats, bör ankomma i huvudsak följande arbetsuppgifter.
Nämnden bör varje höst till Kungl. Maj :t uttala sig i fråga om behovet av anslag för idrott och friluftsliv under följande budgetår. Detta torde böra ske i samband med att nämnden yttrar sig över de framställningar om anslag, som brukar göras av riksidrottsförbundet, korporationsidrottsför- bundet och skid— och friluftsfrämjandet samt eventuellt andra institutioner på idrottens och friluftslivets område. Riksidrottsförbundet har tidigare även uttalat sig rörande anslagsbehoven för de båda andra förbunden, men
| x | & | i
har numera avstått härifrån. Detta synes också naturligt med hänsyn till förbundets ställning såsom centralorgan för endast ett av huvudleden, låt vara det mest omfattande, i det organiserade idrotts- och friluftsarbetet. Det bör bli en av arbetsuppgifterna för den här diskuterade nämnden att på grundval av anslagsberäkningar från olika håll söka ge Kungl. Maj:t en samlad bild av de behov av anslag som kan tillgodoses inom en ram, som statsmakterna kan godtaga.
När riksdagen tagit ståndpunkt till frågan om anslag till idrott och fri- luftsliv för ett kommande budgetår, torde detta i regel icke innebära, att riksdagen bundit Kungl. Maj:t i fråga om fördelningen av medlen. Det synes lämpligt, att den avsedda nämnden yttrar sig om denna fördelning mellan olika huvudändamål och om eventuella villkor för dispositionen. Härefter torde Kungl. Maj:t böra ställa anslagsposter för angivna ändamål till för— fogande för dels riksidrottsförbundet, dels korporationsidrottsförbundet och dels skid- och friluftsfrämjandet. Återstående belopp bör Kungl. Maj :t anvisa till den statliga idrotts— och friluftsnämnden. Detta gäller i första hand me- del till bidragsgivning för anläggningar, de må utgöras av idrottsplatser, av fritidsreservat eller av friluftsgårdar eller vandrarhem i främjandets eller tu- ristföreningens regi. Nämnden bör även erhålla medel för bidrag till löpande utgifter av sådana slag, till vilka bidrag nu utgår av idrotts- eller frilufts- medel utan att utgifterna hänför sig till ovannämnda huvudorganisationer eller som i fortsättningen bör bestridas av dylika medel enligt vad som diskuteras i kapitlet om diverse idrotts- och friluftsändamål. I motsats till vad hittills varit fallet beträffande fritidsnämnden bör den nya nämnden i regel # och detta bör gälla både idrotts- och friluftsändamål —- få be- sluta i hidragsfrågor utan att de underställes Kungl. Maj:t. Nämndens rätt att bevilja bidrag torde emellertid böra begränsas sålunda, att Kungl. Maj :[ bestämmer vissa huvudposter för dispositionen och anger erforderliga vill- kor för denna. Som princip torde böra gälla, att frågor om bidrag över—. stigande visst belopp, förslagsvis 100 000 kronor per år för samma mottagare och ändamål, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Att mindre anlägg- ningsbidrag till föreningar anslutna till riksidrottsförbundet enligt utred— ningens meningi fortsättningen bör få beviljas av idrottsplatskommittén, framgår av kapitlet angående idrottsanläggningar. *
Nämnden synes icke böra ha hand om utbetalning av medel. Denna torde böra ske från statskontoret, varvid medel för bidrag till olika led inom riks- idrottsförbundet eller andra huvudorganisationer kan utanordnas i klump- belopp till respektive centralorgan för vederbörlig fördelning samt bidrags- medel, som enligt vad nyss sagts blivit disponerade av idrottsplatskommittén, på motsvarande sätt utbetalas genom riksidrottsförbundet.
Även i sådana fall, då en anslagspost av Kungl. Maj:t ställts till riks— idrottsförbundets, korporationsidrottsförbundets eller skid- och frilufts- främjandets förfogande, bör nämnden ha befogenhet att ta initiativ till att
en dispositionsfråga, avseende medelsanvisning till exempelvis regionala eller lokala idrottsorgan eller specialförbund, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Att så sker, kan vara motiverat exempelvis där det gäller ett mycket stort anslag på en hand. Vad nu anförts bör icke ha till innebörd, att organisationerna fortlöpande skall behöva hålla nämnden underkunnig om alla förekommande frågor om disposition av anslag.
En av de viktigaste arbetsuppgifterna för nämnden bör vara att ta befatt- ning med bidrags- och långivning till idrotts- och friluftsanläggningar. Nämndens prövning bör ej i första hand ta sikte på den tekniska sidan av anläggningsärenden. Det bör förutsättas, att riksidrottsförbundets idrotts- platskommitté fortfarande kommer att i stor omfattning anlitas vid plane- ring av idrottsanläggningar. åtminstone där idrottsföreningar står som huvudmän för dessa, eller på annat sätt får ta del av sådana ärenden och framföra eventuella anmärkningar utifrån sina erfarenheter i fråga om idrottsanläggningar. Detta kan vara lämpligt även när man kan utgå från att erforderlig teknisk sakkunskap stått till förfogande vid planeringen. exempelvis då denna utförts hos kommunalt arkitektkontor. Motsvarande bör gälla kostnadsberäkningarna för anläggningar. På denna väg synes idrottsplatskommittén kunna skaffa sig en samlad överblick över anlägg- ningsfrågorna. På den statliga nämnden bör ankomma att bilda sig en upp- fattning om behovet på orten av en anläggning av den åsyftade storleken. Ofta torde här lokaliseringsfrågor träda i förgrunden. Såsom en grundval för bedömandena härutinnan bör idrottsplatskommittén ha inhämtat ytt- rande från vederbörande distriktsförbund. Detta blir så mycket naturligare om förbunden, enligt vad som diskuteras'i annat sammanhang, komplette- ras med representanter för landstingen, vilka får förutsättas ha inblick i allmänna planeringssynpunkter.
En statlig idrotts- och friluftsnämnd bör även kunna ge ökat eftertryck åt önskemålet att, när förutsättningar finns härför, anläggningar ordnas gemensamt för å ena sidan allmänna idrotts- och friluftsändamål och å andra sidan skolgymnastik, föreningsliv m. m., varvid det ofta blir fråga om kommunala anläggningar.
Även bortsett från de nu angivna grupperna av ärenden kan det upp- komma frågor av företrädesvis ekonomisk, social eller organisatorisk art på idrottens och friluftslivets område, där det kan vara önskvärt för Kungl. Maj:t att utnyttja den statliga nämnden som remissmyndighet.
Det bör också nämnas, att statens fritidsnämnd medverkar då det gäller statsbidrag till semesterhem för husmödrar, vilket arbete emellertid endast motsvarar en mindre del av nämndens verksamhet. Ett sammanförande av idrotts— och friluftsärenden hos samma nämnd torde kunna ske oberoende av denna arbetsuppgift.
Vad härefter angår organisationen av en sådan kombinerad idrotts- och friluftsnämnd, som här åsyftats, må först erinras om sammansättningen
av den nu arbetande fritidsnämnden. Denna tillsättes av chefen för han- delsdepartementet. I nämnden ingår en högre statlig ämbetsman, tillika ordförande, två nuvarande och en tidigare riksdagsledamot samt två ytter- ligare ledamöter, av vilka senare en fungerar som vice ordförande. Av leda— möterna är tre kvinnliga. Såsom sekreterare tjänstgör en statstjänsteman (jägmästare) med ifrågavarande uppdrag som bisyssla. Riktpunkt för orga- nisationen har varit, att denna skall ha en helt opartisk sammansättning, utan representanter för institutioner som arbetar på området. När utred— ningen här framför några synpunkter på frågan, i vad mån särskilda kvali- fikationer i ena eller andra avseendet bör finnas företrädda hos den nya nämnden, göres icke något omdöme om behovet härav är tillgodosett redan hos fritidsnämnden.
Vid utseendet av ledamöter i idrotts- och friluftsnämnden bör tillses, att ' hos denna kommer att finnas företrädda erfarenheter på idrotts- och fri- luftsområdet, allmän administrativ förfarenhet samt inblick i lokaliserings-, samhällsplanerings—, befolknings— och sociala spörsmål. Genom nämndens , sammansättning bör säkras kontakter med kommunalpolitiken. Önskvärd— heten av ett samarbete med skolmyndigheterna bör likaledes ihågkommas — ej minst i frågor rörande inomhuslokaler (gymnastiksalar och siman— läggningar) _ liksom även med samlingslokalsnämnden. Av det förut an— förda framgår, att det icke i och för sig bör anses nödvändigt, att nämnden
förfogar över teknisk sakkunskap. Inom utredningen har framförts uppfattningen att i den nya nämnden, i anslutning till vad som tillämpats vid förordnande av ledamöter i den nu- varande fritidsnämnden, icke borde ingå personer, som representerar le— dande organisationer inom idrotts- och friluftsrörelserna. Härigenom skulle ' undvikas, att ledamot av nämnden vid dess ståndpunkttagande bleve bun- I den av att han i annan egenskap varit med om behandling av samma ärende. Nämnden skulle härvid även lättare vinna gehör som opartisk instans. Nu anförda synpunkter skulle ej behöva utgöra hinder för att bland nämndens . ledamöter funnes personer anslutna till någon lokal förening utan direkt inflytande på idrotts- och friluftsorganisationernas ledning. Emellertid har i inom utredningen övervägande sympatier funnits för att låta de opartiska ledamöterna av nämnden, vilka under alla förhållanden bör vara i majori- ! tet, kompletteras av ett mindre antal ledamöter _ förordnade i samma ord- : ning som de övriga — företrädande större riksorganisationer inom idrotts- ; och friluftslivet. Totala antalet ledamöter bör enligt utredningens mening icke överstiga 9. Bortsett från den sakkunskap, som nämnden kan komma ' att disponera på nu angivna sätt och genom de erfarenheter som vinnes under arbetets gång, torde nämnden böra göra sina bedömanden på grundval av utredningar, som utföres inom respektive huvudorganisationer, och den argumentering som sker från olika parters eller intresserades sida (detta bör icke få till innebörd att nämndens arbete alltför mycket tynges av upp—
vaktningar från institutioner, som på detta sätt vill söka utverka högsta möjliga bidrag). Skäl kan tala för att nämnden skall ha rätt att låta det ombud och suppleant för honom, som Kungl. Maj:t enligt vad som föreslås i annat sammanhang bör förordna att ingå i styrelserna för riksidrottsför- bundet, skid- och friluftsfrämjandet samt korporationsidrottsförbundet, deltaga i nämndens sammanträden men ej i dess beslut.
Genom att för ledamöterna utses suppleanter, kan det underlättas, att nämnden får en mångsidig sammansättning och att en viss arbetsfördelning kan genomföras, om så anses lämpligt.
Föredragande bör finnas förordnad hos nämnden. Huruvida mer än en föredragande bör förordnas, exempelvis en för idrotts- och en för frilufts- frågor, och vilka kvalifikationer som föredragande bör besitta, torde böra bedömas när frågan blir aktuell, varvid hänsyn även bör tagas till den sakkunskap som blir representerad bland nämndens ledamöter. Under alla förhållanden bör förutsättas, att föredragande är obunden i förhål- lande till idrottens och friluftslivets organisationer.
Om ledamot eller föredragande ej anser sig kunna biträda majoritetens ståndpunktstagande i ett ärende om bidrag eller län, bör han ha skyldighet eller, beträffande föredraganden, rätt att reservera sig. I dylika fall torde ärendet _ även om detta icke eljest skulle ske — på yrkande av reservanten böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vid en sådan anordning synes det icke vara behövligt att medge bidrags- eller lånesökande rätt att anföra besvär hos Kungl. Maj:t.
Ledamöter och föredragande torde böra förordnas av chefen för handels- departementet, såsom nu gäller för fritidsnämndens del, eller av Kungl. Maj:t. Ledamöterna torde böra förordnas för viss tid — så sker för fritids- nämndens del —— förslagsvis för tre år.
Liksom kostnaderna för fritidsnämndens administration kunnat hållas mycket låga —- omkring 10 000—15 000 kronor om året — bör även den ifrågasatta idrotts- och friluftsnämnden kunna arbeta med relativt låga kostnader, uppskattningsvis 30 000 kronor om året, avseende traktamenten och arvoden åt ledamöter och föredragande, reseersättningar och expenser.
Att en statlig nämnd för idrotts- och friluftsärenden kommer till, bör ej utesluta, att staten har ett ombud i riksidrottsförbundets topporgan med uppgift att verka för en lämplig användning av statens anslag och en sund utveckling av rörelsen.
Med hänsyn till den omfattning, som verksamheten erhållit hos korpora- tionsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet, och till de av staten anvisade stora anslagen till dessa rörelser, finner utredningen det motiverat, att staten utser ombud även hos deras centralorgan med uppgifter motsva- rande dem som ankommer på ombudet hos riksidrottsförbundet.
För att man skall kunna räkna med att den, som förordnats till ombud,
skall intaga en självständig ställning gentemot organisationerna och vid fullgörandet av sin uppgift iakttaga det allmännas synpunkter beträffande deras verksamhet, bör ombudet inneha uppdraget endast en förhållandevis kort tid, exempelvis ej mer än tre år i följd, varvid ej bör inräknas den tid ombudet dessförinnan, såsom torde bli vanligt, fungerat som suppleant. Det bör eftersträvas, att ombudet och suppleanten ej avgår samtidigt.
Det synes lämpligt att — såsom nu redan delvis sker — statens revisorer, som förordnas för riksidrottsförbundets del, även granskar förvaltningen och räkenskaperna hos korporationsidrottsförbundet och skid- och frilufts- främjandet, så att de kan erhålla överblick över sambanden mellan rörel- serna; någon anledning att låta nämnda båda organisationers räkenskaper passera riksidrottsförbundet synes icke föreligga. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, om icke dessa revisorer borde — i stället för att utses av che-
i fen för handelsdepartementet — förordnas av den statliga idrotts- och fri— j luftsnämnd, som föreslås skola inrättas. Detta kunde underlätta för nämn- den att hålla sig underrättad om dispositionen av de statliga bidragen och behoven av sådana bidrag, utan att det likväl får leda till att nämnden ut- vecklas till en kontrollerande myndighet. Arvode till revisorerna torde kunna i anvisas under anslagsposten till nämndens verksamhet.
På grund av önskvärdheten att allmänna ekonomiska och sociala syn- punkter får ökat inflytande inom idrotts- och friluftsorganisationernas led- i ning och med hänsyn till de insatser, som göres av städer, landskommuner
och landsting, har inom utredningen övervägts, om icke representanter för j de kommunala intressena, och då närmast för svenska landstingsförbundet, i svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, borde
ingå i rörelsernas ledning. Med hänsyn till förslaget om en statlig nämnd, [ som genom sin sammansättning även bör få kontakter med kommunalpoliti- ! ken och i sitt arbete upprätthålla dylika kontakter, synes man emellertid . kunna avstå från att insätta sådana representanter i själva organisationerna. |
Till kostnader för idrotts- och friluftsnämnden samt arvoden till statens ; revisorer torde böra beräknas en anslagspost å tillhopa 35 000 kronor.
Om frågor angående anslag till idrott och friluftsliv i fortsättningen kom- mer att handläggas av en och samma statliga nämnd, finnes knappast anled— ning att bibehålla nuvarande anordning med en fond för idrottens främ— jande och en fond för friluftslivets främjande. Fonderingen —- som är be- tingad av anslagstekniska skäl —— torde kunna ske på en gemensam fond, benämnd idrotts- och friluftsfonden (härvid bortses från medel, som enligt vad nedan föreslås bör anvisas till län för idrotts- och friluftsanläggningar och som bör redovisas på kapitalbudgeten). För de anslagsfördelande instan— serna torde det vara till fördel att icke i varje särskilt fall behöva pröva om ett bidragsändamål är av övervägande idrotts- eller friluftskaraktär.
SAMARBETE MELLAN OLIKA ORGANISATIONER PÅ IDROTTENS OCH FRILUFTSLIVETS OMRÅDE
Den idrottsliga verksamheten i landet är i huvudsak organiserad inom riksidrottsförbundet och korporationsidrottsförbundet. Men dessutom före- kommer idrott även inom en del andra organisationer, särskilt sådana som arbetar med ungdomsverksamhet.
De här avsedda organisationerna ägnar samtidigt intresse åt friluftsverk- samhet. Direkt inställt på dylik verksamhet är skid- och friluftsfrämjandet. Bland andra organisationer, vilkas verksamhet berör friluftsområdet, kan nämnas turistföreningen, naturskyddsföreningen och scoutrörelsen.
Det är önskvärt, att de organisationer, vilkas verksamhet sålunda berör idrott och friluftsliv, samarbetar eller håller kontakt sinsemellan för att undvika dubbelarbete och åstadkomma största möjliga resultat i verk- samheten.
Här må först uppmärksammas förhållandet mellan de tre huvudorganisa- tioner, som har till sina väsentliga uppgifter att främja idrott och friluftsliv, nämligen riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet.
Riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och fri- luftsfrämjandet är i princip fristående i förhållande till varandra. Ett från riksidrottsförbundets sida är 1952 framfört förslag att korporationsidrotten skulle anslutas till riksidrottsförbundet såsom ett särskilt specialförbund hade, enligt vad som framgår av korporationsidrottsförbundets verksamhets- berättelse för tiden 1 september 1952—31 augusti 1953, varit föremål för ingående utredningar och diskussioner inom sistnämnda förbund. Därvid hade det framkommit, att förutsättningar för en anslutning då icke vore tillfinnandes. Lokalförbunden hade också uttryckligen begärt att få arbeta under samma fria former som hittills. Förbundsstyrelsen hade därför enhäl- ligt beslutat att avböja förslaget om anslutning till riksidrottsförbundet, enär därigenom skulle kunna skapas motsättningar inom korporationsidrottsför- bundet. Enligt styrelsens förslag skulle frågan få vila och förbundet i stället söka utbygga och befästa ett gott samarbete med riksidrottsförbundet och dess olika organ.
Skid- och friluftsfrämjandet har tidigare tillhört riksidrottsförbundet så-
som en förening. Då'främjandets'styrelse emellertid funnit det ”fördelaktigt, att främjandet gentemot»riksidrottsförbundet intoge samma ställning som korporationsidrottsförbundet, har främjandet år 1955'beslut'at att utträda ur riksidrottsförbundet, varigenom dess ställning som riksorganisation skulle poängteras kraftigare. Det har ”emellertid förutsatts, att den ömsesidiga re- presentation inom främjandets och det till riksidrottsförbundet anslutna Skidförbundets" styrelse,. som ordnats enligt särskilt avtal, skall bestå.
Man har funnit det lämpligt att underlätta kontakterna mellan riks— idrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och främjandet genom vissa samarbetsorgan, främst motionsidrottskommittén med representanter för alla tre'organisationerna, korporationsidrottskommittén och kommittén för idrott för handikappade med representanter för de två förstnämnda förbun- ' den samt den s.k. samarbetskommittén med representanter för riksidrotts- förbundet och främjandet jämte en lång lad andra 01 ganisationer.
Inom utredningen har diskuterats, om icke en sammanslagning av ifråga- varande tre huvudorganisationer skulle vara till gagn för verksamheten: Härigenom skulle en samordning säkras och av allt att döma en viss bespa- ring kunna vinnas. Det kan tänkas, att utvecklingen leder i denna riktning. Emellertid råder av allt att döma inom korporationsidrottsförbundet och främjandet en ganska allmän uppfattning att dessa bör fortsätta att arbeta självständigt. Att under sådana förhållanden genom mer eller mindre tving- ande åtgärder förmå rörelserna till en sammanslagning synes staten icke böra ta på sitt ansvar. Det får för övrigt ej glömmas att, så länge rörelserna är fristående i förhållande till varandra, nödvändigheten att konkurrera om anslutningen kan tjäna som sporre i arbetet. Särskilt om man har entu- siastiska ledare, kan härigenom erhållas sådana resultat, att de motväger olägenheterna av en bristande samordning. Den ökade effekt, som sålunda vinnes, kan mer än väl motsvara de merprestationer i arbete och kostna- der, som föranledes av att verksamheten bedrives på tre led. Konkurrensen mellan de olika rörelserna behöver emellertid ej och bör ej få leda till att rörelserna med statens stöd spränger ramen för sina naturliga arbetsfält och griper in på varandras områden.
Sådana förhållandena nu är och så som de här ifrågavarande organisatio- nerna nu arbetar, anser utredningen alltså övervägande skäl tala för att man nöjer sig med att åstadkomma anordningar som, utan att en sammanslag- ning sker, ger vissa garantier för samarbete.
En icke ringa betydelse i detta hänseende bör det kunna få, om en statlig nämnd inrättas gemensamt för idrotts- och friluftsärenden, enligt vad som diskuterats i annat sammanhang. Denna nämnd får genom sin befattning med anslagsfrågor bland annat möjlighet att verka för att en samordning sker mellan olika intressen.
Önskvärdheten av att verksamheten" samordnas på lämpliga punkter torde även böra beaktas i samband med utseende av statens ombud hos organi-
sationerna. Enligt vad utredningen föreslagit här ovan bör Kungl. Maj:t utse ombud icke endast, såsom nu, hos riksidrottsförbundet utan även hos korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet. Till under- lättande av samarbetet kan det vara lämpligt, att samma två personer för- ordnas som ombud respektive suppleant i alla tre organisationerna eller att eventuellt ombudet och suppleanten hos riksidrottsförbundet samtidigt för- ordnas att vara den ena ombud eller suppleant hos korporationsidrottsför- bundet och den andre ombud eller suppleant hos främjandet. Därest om- budet och suppleanten från början kan betraktas som helt opartiska i för- hållande till rörelserna, bör de ha möjlighet att med förtroende från dessas sida verka för samarbete och lämplig arbetsfördelning dem emellan.
De åtgärder som nu nämnts synes emellertid icke, om uppgifterna för den statliga nämnden begränsas så som föreslagits, tillräckliga för att få till stånd önskvärt samarbete mellan olika organisationer, som verkar på fri- luftslivets område.
Trots att utredningen i princip är obenägen att medverka till bildande av ytterligare organisationsled, kan utredningen likväl med hänsyn till det sagda ej underlåta att föra fram tanken på ett ordnat samarbete mellan representanter för olika organisationer med intresse för friluftslivet. Detta borde vara helt oberoende av staten och icke avse anslagsfrågor, vilket emellertid ej hindrar, att ställningstaganden i frågor om gemensamma arbetsuppgifter för friluftsorganisationerna eller gränsdragningen mellan dem kunde komma att indirekt inverka på den statliga nämndens bedö- manden Ett dylikt mera fast reglerat samarbete borde dock icke få göra intrång i de deltagande organisationernas egen bestämmanderätt. I en eller annan form bör sådan samverkan lämpligen kunna anordnas mellan repre- sentanter för skid- och friluftsfrämjandet, korporationsidrottsförbundet, scoutrörelsen, naturskyddsorganisationen, turistföreningen samt sådana till riksidrottsförbundet anslutna idrottsgrenar som orientering, cykling, gång, skidlöpning och eventuellt andra. Det förefaller också naturligt att ung— domens fritidsverksamhet i övrigt därvid vore representerad.
Även på det regionala planet måste det vara av stort intresse, att samarbete kommer till stånd mellan sådana organisationer, vilkas verksamhet berör ifrågavarande områden. Tillräckliga skäl för att inrätta några statliga re- gionala organ för att ta befattning med dylika frågor har dock utredningen icke funnit vara för handen.
I ett följande kapitel angående idrottens distriktsförbund ifrågasätter utredningen, att dessa förbund principiellt skall stå öppna för representan- ter för korporationsidrotten och skid- och friluftsfrämjandet. Åtminstone om en samordning i denna form ej kommer till stånd, bör försök göras med samverkan ute i länen i första hand mellan sådana organisationer, som exemplifierats här ovan, allt i den mån rörelserna har någon omfattning inom
respektive län. Det kan i sammanhanget förtjäna erinras om att inom natur- skyddet verkar såväl naturskyddsråd, vilka lämnar länsstyrelserna hjälp, som lokala naturskyddsföreningar och även hembygdsföreningar. Huru den här avsedda samverkan på friluftsområdet bör organiseras, torde få bedö- mas från fall till fall. Stundom torde det kunna te sig naturligt, att även någon representant för länsstyrelse eller landsting inkopplas, särskilt när initiativet till samarbetet tagits från något av dessa håll. Några bidrag av statsmedel torde icke behöva påkallas för verksamheten.
Om ett sådant samarbete på friluftslivets område som här diskuterats, ordnas inom länen, torde detta kunna underlätta den statliga idrotts- och friluftsnämndens bedömning av frågor om bidrag till friluftsanläggningar och till kurser av mera allmän friluftskaraktär, närmast i skid- och fri- luftsfrämjandets regi.
Riksidrottsförbundet
Ri ksidroltsförbundels centralorgan
Valberedning — ' Riksförbundsmötet _ Överstyrelsen _ Riksidrott snämnden Kommittéer och nämnder för speciella ändamål . Förvaltmngsutskottet _ Kansli Ekonominämnden Specialförbund
idrott. Vart Och ett administrerar en special- Alla ingår i RF.
Distriktsförbund
Län, landskap (flera län eller delar av flera län): Blekinge, Bohuslän-Dal, Dalarna, Gotland 0. s. v.
Specialidrolternas dislriktsorgan
Specialdistriktsförbund Sektioner (kommittéer) Ombudsm än
Föreningar Direkt anslutna till riksidrottsförbundet.
Tillhör det distriktsförbund, där förening har sin hemort.
Tillhör ett eller flera specialförband.
SVERIGES RIKSIDROTTSFÖRBUND _
STATISTISK REDOGÖRELSE1
Idrottsföreningarnas storlek, inkomster och utgifter m. m.
Den undersökning, för vilken här redogöres, har gällt till riksidrottsförbun- det anslutna idrottsföreningar. Utanför undersökningen ligger härigenom sådana idrottsorganisationer som skytterörelsen, seglarförbundet, korpora- tionsidrotten, skid- och friluftsfrämjandet samt utanför riksidrottsförbun- det stående gymnastikorganisationer.
Uppgiftsinsamlingen anknöts till den avgiftsbetalning och rapportering för- eningarna årligen har att fullgöra till riksidrottsförbundet. (Medlemskap i riksidrottsförbundet är erforderligt bland annat för att en förening skall äga deltaga i förbundets mästerskapstävlingar.) Samtidigt med att riksidrotts- förbundet översände handlingar för egen räkning till föreningarna ombads dessa att även ifylla ett bifogat särskilt formulär för nu ifrågavarande under- sökning.
Utredningen efterfrågade uppgifter om antal medlemmar och medlemsav- gifter samt för 1955 eller senaste budgetår inkomster och utgifter med viss fördelning.
Av utredningen efterfrågade inkomster och utgifter specificerades så- lunda:
Inkomster Medlemsavgifter Idrottsarrangemang (brutto) Nöjestillställningar (netto, dock inklusive skatt) Lotterier (netto) Kontanta bidrag (statliga, kommunala, andra) övriga inkomster
Utgifter
Idrottsarrangemang (resor och traktamenten, anmälningsavgifter, priser, arvo-
den) Instruktörer Materiel Plats- och lokalhyror
1 Denna redogörelse har tidigare framlagts med en särskild skrivelse från utredningen den 28 december 1956. Såsom där framgår har det statistiska arbetet handhafts av aktuarien hos kommerskollegium P. Garås; utförd hålkortsbearbetning har ombesörjts av föreståndaren för kollegii hålkortsavdelning T. Kullman.
Underhåll av idrottsplatser, -lokaler Nöjesskatter Andra skatter
Övriga utgifter (ej nöjestillställningar, lotterier).
Beträffande uppgifterna om inkomster och utgifter visade det sig, att vissa föreningar med omfattande verksamhet och komplicerad bokföring hade svårigheter att fullständigt besvara frågeformuläret. I de fall bokföringsmäs- sig exakthet icke till alla delar varit möjlig har därför utredningen accep- terat realistiska beräkningar.
Som ett allmänt omdöme förtjänar framhållas, att föreningarna svarat såväl villigt som på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Ett antal föreningar har ombetts att förtydliga eller komplettera sina uppgifter.
Bearbetningen av materialet har skett medelst hålkort.
Undersökningens representativitet
Enligt uppgift den 16 september 1956 utgjorde antalet till riksidrottsför- bundet anslutna föreningar, exklusive skolföreningar, 6 576, och dessa för- eningar omfattade 619 359 medlemmar. Härav ingår i undersökningen 6 083 föreningar med 582 181 medlemmar — 92.5 procent respektive 94.0 procent.
Som av tabell 1 i den här nedan lämnade redogörelsen vidare kan utläsas, är representativiteten såvitt gäller dessa föreningar hög inte bara totalt sett utan även genomgående sett till idrottsdistrikt. Bland de bortåt 500 för- eningar, som enligt det ovanstående ligger utanför undersökningen, torde icke återfinnas någon av de ur inkomstsynpunkt allra största föreningarna och endast några få rätt stora föreningar (typ division II-klubbar i fotboll). Riksidrottsförbundets föreningsmatrikel för 1953 upptog, exklusive skol- föreningar, 1 598 föreningar med mer än 100 medlemmar och 497 föreningar med mer än 200 medlemmar. I föreliggande undersökning ingår med nämn- da medlemsantal ] 656 respektive 515 icke-skolföreningar. Man synes sta- tistiskt ej behöva räkna med, att de omkring 500 föreningar, som ligger utanför undersökningen, relativt sett väger tyngre än de omkring 6100 föreningar som ingår i undersökningen.
Antalet till riksidrottsförbundet anslutna skolföreningar utgjorde 2170 med 250550 medlemmar. Härav ingår i undersökningen 1 975 föreningar med 224 409 medlemmar.
Uppgiftemas tillförlitlighet
'I det betänkande som 1954 års nöjesskatteutredning nyligen framlagt in- går en statistisk undersökning — baserad på ett urval av nöjesskattedekla- rationer från budgetåret 1953/54 —— som ger vissa jämförelsemöjligheter med nu föreliggande undersökning. a) Idrottens bruttointäkter av idrottstillställningar: Nöjesskatteutredningens undersökning slutar vid 22.8 milj. kronor. Före-
liggande undersökning upptager för föreningar (uppräknat till att gälla samtliga till riksidrottsförbundet anslutna föreningar) 21.9 milj. kronor. Till denna siffra skall läggas 3.7 milj. kronor avseende specialförbund och 1.2 milj. kronor avseende specialdistriktsförbund enligt förfrågningar till riks- idrottsförbundets förbundsorganisationer. Mot nöjesskatteutredningens be- räkningar om 22.8 milj. kronor (avseende budgetåret 1953/54) står alltså 26.8 milj. kronor (avseende 1955 eller senaste budgetår) som resultat av direkta förfrågningar.
b) Idrottens intäkter av andra tillställningar: 4 Nöjesskatteutredningens undersökning slutar vid en bruttointäkt av 19.7 milj. kronor. Föreliggande undersökning upptager för föreningar (förbun— den har så gott som inga intäkter av nöjestillstållningar) en nettointäkt om (uppräknat) 6.9 milj. kronor.
c) Idrottens nöjesskatter: Nöjesskatteutredningens undersökning slutar vid 5.1 milj. kronor, varav 3.5 milj. kronor från idrottstillställningar och 1.6 milj. kronor från andra tillställningar. Vid tiden för idrotts- och friluftsutredningens undersökning utgick icke nöjesskatt för idrottstillställning (eller annan tillställnind, där icke dans, bio eller tivoli utgjorde huvudinslaget) till den del bruttointäkten låg under 1 000 kronor.1 Med tillämpning härav skulle ifrågavarande skatte- belopp ha utgjort 3,9 milj. kronor, 2,6 milj. kronor respektive 1,3 milj. kro- nor före de befrielser, som efter särskild prövning var möjliga jämlikt 55 16 och 17 i då gällande nöjesskatteförordning. Föreliggande undersökning upp- tager i nöjesskatteutgifter för föreningar (uppräknat) 2,3 milj. kronor. För specialförbund och specialdistriktsförbund tillkommer bortåt 0,5 milj. kronor. Mot siffran 3,9 milj. kronor före restitutioner enligt nöjesskatteut- redningen står alltså här siffran 2,8 milj. kronor efter restitutioner.
Nöjesskatteutredningen redovisade för idrottens vidkommande 27 000 till- ställningar, varav 11 000 idrottstillställningar och 16 000 andra tillställningar, allt i runda tal. Av tillställningar med en bruttointäkt om högst 1 000 kro— nor utgjorde omkring 8 000 idrottstillställningar och omkring 13 000 andra tillställningar. Den undersökning som nu framlägges påvisar att de små föreningarnas inkomster till större del härrör från nöjestillställningar och lotterier än från idrottsarrangemang.
>I riksidrottsförbundets år 1953 utgivna jubileumsskrift »Svensk Idrott» framlades vissa utredningar om idrotten. Endast i korthet skall här nämnas, att de jämförelser som kan anställas mellan nyssnämnda utredningar och föreliggande undersökning —— beträffande antal kvinnliga idrottsutövare, antal specialföreningar (föreningar anslutna enbart till ett specialförbund) samt föreningars storleksgruppering efter antal medlemmar — utvisar en tillfredsställande samstämmighet.
1 Genom de ändringar i bestämmelserna om nöjesskatt som vidtagits genom förordningen den 26 april 1957 (nr 125) har dessa bestämmelser ytterligare lindrats för idrottens del.
I föreningarnas inkomstuppgifter ingår icke värdet av naturaförmån'er eller frivilligt arbete —-— bedömningarna skulle ha blivit alltför osäkra och varierande föreningarna emellan. I föreningarnas utgifter ingår icke den enskildes personliga utgifter för idrottsutövningen. Dessa kan variera —— förutom rent individuellt —— beroende på vilken idrott det är fråga om och beroende på föreningens inkomstsituation. Större föreningars utgifter kan inrymma ersättning för utrustning, resor m.m. som medlemmar i mindre föreningar själva får betala.
Unäersökningens resultat
För undersökningen lämnas i det följande en statistisk redogörelse. Med anledning av den höga representativiteten har siffrorna i tabellerna icke uppräknats till att gälla samtliga till riksidrottsförbundet anslutna för—
Tab. ]. Idrottsföreningarna med fördelning på idrottsdistrikt (skolföreningar särskilt angivna)
Till RF Undersök- anslutna för- Undersök— ningen? I undersök- eningar ningens material retpresen .a- ningen ingående iv1tet 1 .. . (16/9 —56) Antal f" föreningars _ _ Antal erhållande Idrottsdistnkt till RF För- Med- Inkoms- För- Medlem— För- Medlem- ening— lem- ter Utgifter eningar mar eningar mar ar mar tkr 0/ 0/ tkr IO 0
Blekinge .......... 133 11 792 126 11 066 95 94 881 825 Bohuslän—Dal ...... 200 15 232 185 14 671 93 96 931 871 Dalarna ........... 220 20 380 194 18 491 88 91 1 913 1 799 Gotland ........... 95 5 533 89 5 170 94 93 253 242 Gästrikland ........ 98 12 234 91 11 432 93 93 1 160 1 119 Göteborg .......... 379 41 970 345 39 932 91 95 2 108 2 073 Halland ........... 219 18 084 192 16 345 88 90 1 071 994 Hälsingland ....... 163 12 850 151 12 002 93 93 1 084 1 035 Jämtland—Härjedal. 172 11 673 158 11 286 92 97 726 729 Medelpad ......... 86 9 333 72 8 089 84 87 568 534 Norrbotten ........ 259 23 511 240 22 779 93 97 1 714 1 704 Närke ............ 186 17 225 163 15 458 88 90 902 798 Skåne ............. 826 80 432 792 76 351 96 95 5 503 5 210 Småland .......... 711 60.938 662 57 493 93 94 4 259 4 011 Stockholm ......... 598 87 265 530 81 219 89 93 4 732 4 699 Södermanland ..... 226 24 304 214 23 194 95 95 1 864 1 797 Uppland .......... 232 19 111 218 17 932 94 94 1 185 1 127 Värmland ......... 317 23 743 288 21 938 91 92 2 100 2 031 Västerbotten ....... 230 15 810 215 15 400 93 97 1 632 1 643 Västergötland ...... 600 48 280 573 46 304 96 96 3 639 3 450 Västmanland ...... 175 17 365 162 15 752 93 91 1 385 1 345 Ångermanland ..... 153 14 853 137 13 539 90 91 1 108 1 120 Östergötland ....... 298 27 441 286 26 338 96 96 2 479 2 366 Summa 6 576 619 359 6 083 582 181 93 94 43 197 41 522 Skolföreningar ..... ' 2 170 250 550 1 975 224 409 91 90 486 421
eningar. Med föreningar avses genomgående föreningar exklusive skolför- eningar. Skolföreningar ingår icke i uppgifterna annat än i tab. 1 där detta särskilt angivits.
Uppräknade till att gälla samtliga till riksidrottsförbundet anslutna för- eningar slutar inkomsterna vid omkring 46 milj. kronor och utgifterna vid omkring 44 milj. kronor. Det stora antalet skolföreningar ingår i dessa siff- ror med mycket små värden, omkring 0.5 milj. kronor.
Inom distrikten Skåne, Småland, Västergötland, Stockholm och Göteborg finns bortåt hälften av idrottsföreningarna. Samma är förhållandet i stort sett även beträffande övriga uppgifter i tab. 1. Befolkningsfördelningen är ungefär densamma — bortåt hälften av landets befolkning bor i nämnda distrikt.
Som av nedanstående tabell framgår skiljer sig föreningarna inom Stock- holm och Göteborg icke obetydligt från föreningarna i allmänhet i fråga om inkomststruktur (inkomsterna procentuellt fördelade).
Tab. 2. Idrottsföreningarna med fördelning efter inkomstslruktur
Övriga Medlems- Idrotts- NORS" inkomster . arrange- tillst., . Summa avgifter mang lotterier (mkl' bidrag) Föreningar i Stockholm (530 st). . . . . 17 53 7 23 100 » » Göteborg (345 st). . . . . . 15 56 8 21 100 Samtliga föreningar (6 083 st) ........ 8 48 24 20 100
Att medlemsavgifternas betydelse är större för föreningar i Stockholm och Göteborg kan bland annat bero på rikare förekomst av föreningar med i regel höga medlemsavgifter —— bowling-, tennis-, golfklubbar m. fl.
Uppgifterna om antal medlemmar är i några fall mycket osäkra eller rent av orealistiska. Detta gäller särskilt föreningar, som inte upptager någon medlemsavgift alls eller en mycket låg sådan av sina medlemmar —— mili—
Tab. 3. Idrottsföreningarna med fördelning efter antal medlemmar
Storleksklass Antal uppgiftslämnande Antal medlemmar forenmgar efter antal medlemmar st. % Totalt Därav kvinnliga -25 1 145 19 19 373 1 688 26—50 1 507 25 56 950 6 588 51—100 1 775 29 127 467 16 998 101—200 1 141 19 156 954 25 545 201—500 419 7 124 594 24 986 501—1 000 80 1 53 034 10 876 1 001— 16 . 43 809 17 040 Totalt 6 083 100 582 181 103 721
m. fl.
Samma person kan givetvis vara medlem i två eller flera föreningar. I tab. 3 upptagna medlemssiffror inrymmer även passiva medlemmar.
Mer än % av idrottsföreningarna har en medlemssiffra som överstiger 100. Inemot % av totala antalet medlemmar tillhör föreningar av sådan storlek. Andelen kvinnliga medlemmar — totalt omkring 100 000 —— ökar allt efter föreningarnas storleksklass. Kvinnornas idrottsutövning torde emellertid vara koncentrerad till ett begränsat antal idrottsgrenar.
Störst av de till riksidrottsförbundet anslutna föreningarna är Lingför- bundet i Göteborg med 8 275 medlemmar. Bland andra föreningar i högsta storleksklassen (1 001—) återfinns i enlighet med vad som ovan sagts flera föreningar med medlemssiffror som avspeglar antalet anställda inom ett företag, antalet studerande vid en högskola eller antalet militärer vid ett regemente.
Tab. 4. Idrottsföreningarna med fördelning efter inkomstens storlek
.. '" oonnnoinkonnno storlek medlemmar k 0 o 1 OOO-tal r st /0 mkr A; — 2 000 2 521 41,4 2,0 5 120 2 001— 5 000 1 621 27 5,3 12 125 5 001— 10 000 1 034 17 7,3 17 112 10 001— 15 000 374 6 4,6 11 61 15 001— 25 000 268 4 5,1 12 61 25 001— 50 000 163 3 5,7 13 48 50 001—100 000 67 1 4,4 10 28 100 001—200 000 19 2,5 200 001—300 000 7 1,6. 300 001—400 000 4 0,6 1,4 20 27 400 001—500 000 2 0,9 500 001— 3 2,4 Totalt 6 083 100 43,2 100 582
Av sammanställningen framgår, att omkring 5 200 föreningar eller 85 pro- cent av samtliga ligger i inkomstlägen upp till 10 000 kronor. Omkring 357 000 medlemmar eller 61 procent av samtliga tillhör sådana föreningar. Av de totala inkomsterna kommer på dessa föreningar endast omkring %. Föreningar med mer än 50 000 kronor i inkomster utgör en ringa del antalS- mässigt sett men svarar för hela 30 procent av de totala inkomsterna.
Bland föreningar med mer än 200 000 kronor i inkomst återfinns de största fotbollföreningarna. Först i storleksklassen 100 001—200 000 kronor ingår även några icke-fotbollföreningar —- bland annat de största golfklub- barna och Lingförbundet i Göteborg. Även storleksklassen 50 001—100 000 kronor domineras av fotbollföreningar (ibland kanske mera kända för fram-
tära föreningar, företagsföreningar, universitets- och högskoleföreningar
gångar inom bandy, ishockey eller handboll), och endast undantagsvis åter- finns föreningar med huvudsakligast annan idrottsverksamhet.
Ett starkt samband föreligger mellan storlek ifråga om inkomster och storlek beträffande antal medlemmar. Undantag härifrån utgör främst de i kommentarerna till tab. 3 särskilt omnämnda föreningarna.
Tab. 5. Idrottsföreningarna med fördelning av inkomster och utgifter
Mellanstora Samtliga .. Stora föreningar .. S*."å .. uppgifts— forenmgar (i inkomst— forenlngar , - .. (i inkomst- .. (i inkomst- 1955 eller motsvarande lamnande .. .. laget .. . "k ka sår förenin ar laget over 10 001— laget "PP uu ra ens P g 100 000 kr) 100 000 kr) 10 000 kr) mkr % mkr % mkr % mkr % . Inkomster .................... 43,2 100 8,8 100 19,8 100 14,6 100 % Medlemsavgifter ............. 3,2 7 0,5 6 1,1 5 1,6 11 i Idr. arrangemang (brutto) ..... 20,6 48 7,5 85 9,3 47 3,8 26 | Nöjestillst., lotterier (netto)1. . . 10,2 24 0,2 2 4,9 25 5,1 35 Kontanta bidrag (statliga, kom- ' munala, andra) ............ 5,6 13 0,2 2 2,7 14 2,7 18 ' Övrigt ...................... 3,6 8 0,4 5 1,8 9 1,4 10 Utgifter ...................... 41,5 100 8,8 100 19,1 100 13,6 100 Idrottsarrangemang .......... 16,8 41 3,0 34 8,0 42 5,8 42 (resor 0. traktamenten, an- i mälningsavgifter, priser, arvo- den) ! Instruktörer ................. 1,9 5 0,5 6 0,9 5 0,5 4 | Materiel ..................... 4,3 10 0,5 6 2,0 10 1,8 13 | Plats- och lokalhyror, underhåll ; av idrottsplatser, -lokaler . . . 8,2 20 1,8 20 3,6 19 2,8 21 Nöjesskatter ................. 2,2 5 0,9 10 0,9 5 0,4 3 & Andra skatter ............... 0,2 . 0,1 1 0,1 — . ——- Övrigt (ej nöjestillst., lotterier). 7,9 19 2,0 23 3,6 19 2,3 17 ! Antal föreningar ............... 6 083 35 872 5 176 j » medlemmar .............. 582 181 27 009 197 916 357 256 * 1 Nöjestillställningar dock inkl. skatt.
Som framgår av tabellen är inkomstkällornas betydelse varierande. För : stora föreningar dominerar inkomsterna från idrottsarrangemang, och öv- ' riga inkomster är av relativt underordnad betydelse. För små föreningar — j det övervägande flertalet — ligger inkomsterna till mer än hälften på nöjes- ) tillställningar, lotterier och bidrag. * De kontanta bidragen, totalt 5.6 milj. kronor, fördelar sig på statliga med * 1.1 milj. kronor, kommunala med 2.9 milj. kronor och andra bidrag med 1.6 milj. kronor. För kommunernas på många sätt utgående stöd till idrotts- och friluftsliv är siffran 2.9 milj. kronor föga upplysande. Enligt en av svenska stadsförbundet (genom särskilda delegerade) utförd under- sökning uppgick städernas och köpingarnas nettoutgifter för idrott, bad och friluftsliv under 1954 till i runt tal 33 milj. kronor, varav omkring 15.5 milj.
kronor avsåg bad och friluftsliv och omkring 17.5 milj. kronor övrig idrotts- verksamhet. Många kommuner gynnade också verksamheten indirekt ge- nom att efterskänka nöjesskatt, genom fri upplåtelse av mark, nedsättning av hyror och arrenden o.s.v. Ovannämnda siffra för städer och köpingar, 33 milj. kronor, överensstämmer ungefärligen med vad som kan utläsas av statistiska centralbyråns kommunala finansstatistik för 1954. Enligt sist- nämnda statistik synes landskommunernas och municipalsamhällenas net- toutgifter för idrott, bad och friluftsliv röra sig om 5 milj. kronor.
Ej heller siffran för de statliga bidragen är i och för sig tillräckligt upp- lysande, men här föreligger en möjlighet till direkt jämförelse med andra uppgifter. Riksidrottsförbundet har under 1955 av statliga medel till för- eningar utbetalat kontantbidrag på omkring 600 000 kronor, varav omkring 325 000 kronor som stöd åt ungdomsidrott. Förbundets idrottsplatskom— mitté har under 1955 verkställt utbetalningar av ca 2 milj. kronor i stats— anslag till anläggningsverksamhet för större idrottsanläggningar, de s.k. större anslagen, ca 550 000 kronor avseende mindre anläggningar, de s.k. mindre anslagen, och förbättringar samt bortåt 80 000 kronor till bastuan- läggningar. Dessa anslag har lämnats kommunala organ, idrottsplatsför- eningar samt idrottsföreningar. Till idrottsföreningarna har utbetalats 741 000 kronor i »större anslag», 465 000 kronor i »mindre anslag» och för- bättringsanslag samt 47 000 kronor till bastuanläggningar. Slutligen kan också nämnas statliga materielanslag på bortåt 500 000 kronor, som via specialförbunden kommit föreningarna till del som naturaförmåner. Av föreningarnas uppgifter angående kontanta statliga bidrag framgår, att de »större anslagen» endast i mindre omfattning har ingått i idrottsförening- arnas bokföring.
Utgifterna företer icke lika starka variationer mellan stora och små för— eningar som inkomsterna. Idrottsarrangemang och då närmast resor utgör genomgående den största utgiftsposten. Summan av kostnaderna för resor och traktamenten uppgick till drygt 13 milj. kronor _ bortåt % av samt- liga utgifter. Kostnaderna för plats- och lokalhyror samt underhåll av idrottsplats år också, relativt sett, genomgående ungefär desamma. För de största föreningarna spelar hyresutgifterna en betydligt större roll än utgif- terna för underhåll av idrottsplats.
Av särskilt intresse synes nöjesskatterna vara. De 35 största föreningarna i undersökningen betalar 40 procent av samtliga nöjesskatter -— lika myc— ket som de 872 mellanstora och mer än dubbelt så mycket som de 5 176 små föreningarna. De små idrottsföreningarnas nöjesskatter torde främst hän- föra sig till inkomster från nöjestillställningar. Beträffande uppgifterna om nöjesskatt kan ytterligare sägas, att föreningarna här nära nog genom- gående upptagit sina nettoutgifter, eventuella restitutioner frånräknade.
Slutligen bör anmärkas, att inkomsternas och utgifternas relativa fördel- ning kan variera avsevärt för föreningar inom samma storleksklass, allt
efter idrottsverksamhet. Till viss del kan variationerna mellan föreningar tillhörande olika specialförbund utläsas av tab. 7, vilken upptager inkomster och utgifter för specialföreningar.
Det är i vissa fall osäkert om en förening är att betrakta som specialför- ening eller ej. Sålunda kan bland annat en del föreningar väl vara anslutna till endast ett specialförbund men ändå bedriva annan idrottsverksamhet än den som omfattas av detta förbund.
Enligt undersökningen synes drygt 40 procent av föreningarna vara spe- cialföreningar. Som framgår av nedanstående tabell är det huvudsakligast små föreningar som i denna mening är specialiserade. I inkomstlägen upp till 2 000 kronor är specialföreningar vanligare än andra föreningar.
Tab. 6. Antal specialföreningar (föreningar anslutna enbart till ett specialtörbund)
[ Storleksklass efter Antal uppgiftslämnande föreningar | inkomstens storlek
| kr Specialföreningar Andra ' — 2 000 1 477 1 044 2 001—10 000 976 1 679 10 001—50 000 144 661 50 001— 10 92 Totalt 2 607 3 476
Uppräknade till att gälla samtliga till riksidrottsförbundet anslutna för- eningar skulle totalsiffrorna ovan sluta vid 2821 respektive 3755 för- ' eningar. Detta skulle innebära, att omkring 200 specialföreningar icke in- ! går i undersökningen. ! Av föreningar anslutna till specialförbunden för golf, kanot, boxning och ( bågskytte är mer än % specialföreningar. Andelen är hög även då det gäl- ler tennis, bowling, brottning, rodd, badminton, skridskosegling och varpa. Av till fotbollförbundet anslutna föreningar sysslar omkring 1], enbart med fotboll. För friidrottsförbundet är denna siffra så låg som 2 procent och för skidförbundet samt för ishockeyförbundet 3 procent. Nedanstående sammanställning utvisar specialföreningarnas inkomster i och utgifter med relativ fördelning. För specialförbund med allt för ringa i antal specialföreningar — basketboll, bobsleigh, curling, konståkning, skrid- ' sko, skridskosegling _ lämnas icke någon redovisning. Vid betraktande av utgiftsfördelningarna bör ihågkommas, att även spe- i cial-, specialdistrikts- och distriktsförbunden har betydande utgifter för instruktionsverksamhet samt specialförbunden även i viss män för anskaf- fande och fördelning av materiel. Vad särskilt beträffar förbundens utgif- ter för instruktionsverksamhet är dessa nästan lika stora som samtliga för— eningars utgifter för instruktörer och mer än tre gånger så stora som små
Specialföreningarnas Inkomster i % Utgifter i % Specialförbund (inom Ö so: &, ( parentes antal special- vriga &— —-» 5 .. . l föreningar i % av samt— M d än bioers- in- ' &” åå ?: Ovriga liga till specialförbundet e _ Ö! E I.. ' koms- & & In- SE '" "å utgif- .. . lems- *" stall- _: Ma- —— > '— ter anslutna foreningar) *5 & . ter o gj) struk- . 2 N ' . _ av- _:5 = ningar, (inkl 5 ,: törer terlel _: ,; (inkl. gifter >— ?! lotte— bi-' *— E 0 ”2 fm: skat- ä rier drag) å % å % ter) & % Badminton (49) ......... 18 19 17 46 20 2 10 52 16 Bandy (8) ............. 4 32 30 34 38 1 24 14 23 Bordtennis (20) ......... 12 18 38 32 34 1 15 32 18 Bowling (61) ........... 55 18 5 22 29 1 3 55 12 Boxning (81) ............ 4 52 25 19 54 2 10 18 16 Brottning (53) .......... 4 43 33 20 50 4 11 19 16 Bågskytte (76) .......... 18 34 20 28 28 _ 33 15 24 Cykel (18) .............. 7 21 44 28 45 4 9 14 28 Fotboll (14) ............ 3 52 27 18 39 4 11 18 28 Fri-idrott (2) ........... 8 42 22 28 58 1 6 11 24 Fäkt (23) .............. 25 8 12 55 20 29 10 32 9 Golf (98) ............... 66 4 2 28 3 9 4 55 29 Gymnastik (12) ......... 36 16 11 37 16 34 7 24 19 Gång (2) ............... 11 10 38 41 49 1 6 30 14 Handboll (10) ........... 8 48 25 19 46 2 9 24 19 Ishockey (3) ........... 4 58 12 26 31 9 22 18 20 * Kanot (81) ............. 21 23 15 41 33 1 13 35 18 , Orientering (7) .......... 8 24 38 30 61 2 7 6 24 Rodd (50) .............. 17 6 28 49 25 — 30 17 28 Sim (19) ............... 7 24 15 54 33 25 4 13 25 Skid (3) ................ 4 34 40 22 54 _ 9 16 21 Tennis (67) ............. 19 22 13 46 24 2 8 38 28 ) Tyngdlyftning (31) ...... 17 28 31 24 44 1 13 28 14 * Varpa (46) ............. 22 19 26 33 63 _ 3 6 28 ?
Tab. 8. Idrottsföreningarna med fördelning efter medlemsavgiftens storlek för främst vuxna, manliga, aktiva medlemmar
Storleksklass efter Antal upp— Summa Därav medlemsavgifter medlems- giftsläm- Antal . _ * . inkomster ! avgiftens nande medlemmar tkr , Strlek föreningar tkr 1 % 1- under 2 1 253 28 764 460 16 3 2—5 24 256 369 683 29 276 1 077 4 6—10 31 089 126 350 10 560 644 6 11—25 4 327 45 313 1 258 395 31 över 25 5 158 12 071 1 643 1 121 68 Totalt 6 083 582 181 43 197 3 253 7,5 1 Militära föreningar, företagsföreningar, universitets- och högskoleföreningar m. fl. Vi- dare bl. a. ett antal simföreningar. 2 Därav 1 813 föreningar med en medlemsavgift om jämnt 5 kronor. 3 » 600 » » » » » » 10 » * Bl. a. ett antal gymnastikföreningar. 5 Bowling-, golf— och tennisklubbar m. fl.
föreningars (i inkomstläget upp till 10 000 kronor) utgifter för sådant ändamål.
Medlemsavgifterna inom en förening varierar oftast för olika medlems- grupper — manliga aktiva, kvinnliga aktiva, passiva medlemmar, ungdo— mar. 1 tab. 8 har som fördelningsgrund i första hand valts medlemsavgiften för vuxna, manliga, aktiva medlemmar (undantag härifrån bildar kvinnliga idrottsföreningar samt ungdomsföreningar).
Som framgår av tabellen uttager 70 procent av idrottsföreningarna en medlemsavgift mellan 2—5 kronor och 18 procent av föreningarna en avgift mellan 6—10 kronor. Då medlemsavgiften är högre (över 10 kronor) synes den stå i ett mera direkt förhållande till prestationer från föreningens sida.
Inkomster och utgifter hos riksidrottsförbundets förbundsorganisationer
Genomförande, representativitet m.m.
I samband med att distriktsförbund och specialförbund ombetts att be- svara några allmänna frågor rörande anslagsfördelning, instruktionsverk- samhet m.m. har utredningen ansett sig böra begära in särskilda uppgif- ter från dessa förbund liksom från specialdistriktsförbunden i fråga om in- komster och utgifter. Detta har skett trots att uppgifter härom i och för sig skulle ha kunnat avläsas ur årsberättelser. Det har nämligen funnits önsk- värt att vinna en enhetlig ekonomisk redovisning för samtliga förbund. Uppgifter har också införskaffats från riksidrottsförbundets centralorgan.
Samtliga 23 distriktsförbund och samtliga (avser läget 1955) 31 special- förbund har inkommit med uppgifter till utredningen. Vad gäller special— distriktsförbund har 190 av 231 tillfrågade förbund besvarat förfrågningen. Dessa 190 förbund fördelar sig på sådant sätt på skilda idrotter att en upp- räkning till att gälla samtliga specialdistriktsförbund är möjlig.
Uppgifterna avser 1955 eller motsvarande räkenskapsår. Av statsanslag till idrotten under budgetåret 1954/55 avsåg omkring 4.3 milj. kronor verksamhet i förbundens regi. I denna siffra ingår bidrag på omkring 0.3 milj. kronor från olympiska kommittén till specialförbund. (Vidare utgick av statsmedel omkring 4.1 milj. kronor såsom bidrag till idrottsanläggningar samt kontantbidrag till idrottsföreningar och till utan— för riksidrottsförbundet stående organisationer.) Av nämnda 4.3 milj. kro— nor gick enligt riksidrottsförbundets beräkningar omkring 850 000 kronor till riksidrottsförbundets centralorgan, omkring 650 000 kronor till distrikts— förbundens och bortåt 2 800 000 kronor till Specialförbundens verksamhet. Såväl distriktsförbund som specialförbund har att vidarefördela statsanslag till distriktens specialidrottsorgan — specialdistriktsförbund samt distrikts- förbundens kommittéer och sektioner. Ytterligare har specialförbund att av statsanslag lämna bidrag till idrottsföreningar vid anskaffning av materiel.
Utöver det nämnda sker företrädesvis från vissa specialförbund en anslags- fördelning av andra medel än statsmedel.
De uppgifter förbunden lämnat utredningen överensstämmer med beräk— ningarna ovan där en direkt jämförelse är möjlig -— nämligen beträffande Specialförbundens sammanlagda statsanslag. Förbundens anslagsfördelning sins emellan återkommer på det hela taget rätt väl i uppgiftslämnandet. Förekommande differenser kan bland annat ha sin förklaring i att uppgif— terna hänför sig till olika budgetår.
Resultat
I det följande lämnas en sammanställning av från förbunden till utred- ningen lämnade uppgifter.
Tab. 9. Förbundens inkomster och utgifter (uppgifterna i tkr, avrundade siffror)
Samtliga förbund
Riks- Distrikts— Special-
idrotts_ förbund distrikts— Summa ,
1955 eller förbun- (inkl. Special- förbund *
motsvarande räkenskapsår dets cen— kommit- förbund (uppräknat *
tralorgan téer och till att gälla tkr % *
sektioner) samtliga) i
Inkomster ............. 1 040 950 5 880 2 970 10 840 100 i Medlemsavg. m. m ..... 90 40 250 140 520 5 Idr. arrangemang (brut- to) ................ — 40 3 700 1 150 4 890 45 Lotterier (netto) ...... _ _ . 130 170 300 3 Bidrag (ingående minus
utgående) .......... 870 810 930 1 020 3 630 33 Övrigt ............... 80 60 870 490 1 500 14 Utgifter ............... 1 040 950 5 890 2 960 10 840 100 Instr. verksamhet ..... 110 270 970 470 1 820 17
Idr. arrangemang (även '(
internationella täv- ( lingar) ............. —— 120 2 680 1 030 3 830 35 * Förvaltning .......... 810 500 1 600 1 170 4 080 38 * Skatter .............. . . 410 40 450 4 Övrigt ............... 120 60 230 250 660 6
För samtliga förbund räknat utgöres inkomsterna till 1/3 av bidrag. Denna andel ökar till 1/2, om förbundens inkomster av idrottstävlingar upptages ( netto i stället för som ovan brutto. (
För att undvika dubbelräkningar har från ingående bidrag avräknats ut- gående bidrag. Utöver anslagsfördelning förbunden emellan, som ovan icke kommer till synes, är att nämna, att idrottsföreningarna beviljats bidrag av specialförbunden med mer än 600 000 kronor och av specialdistriktsförbun- , den med bortåt 100 000 kronor, vilka bidrag huvudsakligast utgått i samband *
med anskaffning av materiel. Vidare har från special-, distrikts- och spe- cialdistriktsförbund utgått bidrag till andra ej närmare specificerade ända- mål med i allt omkring 100 000 kronor.
Bidrag från kommuner och landsting till distriktsförbund och special- distriktsförbund synes vara av stor betydelse i särskilda fall — exempelvis landstingens bidrag till gymnastiken inom respektive landstingsområden. Totalt sett är dock bidrag från kommuner och landsting av jämförelsevis ringa betydelse för förbunden.
Förvaltningsutgifterna omfattar i frågeformuläret preciserade utgifter — bland annat hyror, kanslipersonal, kontorsmateriel, telefon, porto, årsmöte och sammanträden, årsberättelse, tidning m. m. Skatter utgöres övervägande av nöjesskatter. Utgifter för »övrigt» inbegriper bland annat amortering, räntor m. m.
Distriktsförbund
Uppgifterna för de olika distriktsförbunden överensstämmer genomgå- ende väl med den totalbild som tab. 9 ger för samtliga distriktsförbund. Genomsnittligt ligger summa inkomster vid 40 000 kronor »— 12 förbund redovisar 25 000—50 000 kronor i inkomster och 11 förbund 50 000—90 000 kronor. Verksamheten är huvudsakligast baserad på anslag.
Specialförbund
De olika förbunden företer starka variationer i flera avseenden. Sett till inkomsternas storlek är en vid skala representerad — från curlingförbun- det upp till fotbollförbundet. Idrottstävlingar spelar en betydande roll i spe- cialförbundens verksamhet. Emellertid är det endast några få förbund som redovisar större förtjänster härav. Bland dessa märkes först och främst fotbollförbundet men även förbunden för bandy, ishockey och handboll. Dessa förbund företer en helt annan inkomstbild än specialförbanden i öv- rigt. Detta kan utläsas av följande tab. 10, vari inkomster av idrottsarrange- mang upptagits netto i stället för tidigare brutto.
Tab. 10. Specialförbanden med fördelning av inkomster (uppgifterna i tkr, avrundade siffror)
Specialför- biiiizrr o..... 27 1955 eller motsvarande räkenskapsår ban d ' special- . 3” förbund ishockey o. handboll
Medlemsavg. m. m ..................................... 50 200 ldr. arrangemang (netto) ............................... 1 480 —460 Lotterier (netto) ...................................... — 130 Bidrag (ingående minus utgående) ....................... —430 1 360 Övrigt ............................................... 120 750
Summa inkomster 1 220
De båda grupperna av specialförbund delar vardera ut anslag på omkring 1 milj. kronor. Idrottsarrangemangen för lagidrotterna ger vederbörande specialförbund möjligheter att av egna medel öka ut bidragen till distrik- tens specialidrottsorgan och till idrottsföreningar. För övriga specialför- bund är det med några undantag tvärtom — tävlingsarrangemangen ger här underskott.
Lotterier förekommer sällan bland specialförbunden, och inkomster härav redovisas endast av fem förbund. »Övrigt» företer ibland stora siffror; bland annat ligger häri icke obetydlig inkomst av förlagsverksamhet.
Specialförbanden för fotboll, bandy, ishockey och handboll upptager i medlemsantal omkring 5 600 föreningar. För övriga specialförbund är siff- ran omkring 15000 föreningar (inklusive skolföreningar). Siffrorna in- rymmer dubbelräkningar — det är vanligt att en förening är ansluten till två eller flera specialförbund. Till fotbollförbundet anslutna föreningar, nära 3 000, torde sålunda i stor utsträckning återfinnas i medlemsregistren hos bandy-, ishockey- och handbollförbunden.
Specialdistriktsförbund Särskilt specialdistriktsförbunden för fotboll och för gymnastik företer från övriga avvikande inkomstbilder. Detta kan utläsas av följande tab. 11
vari inkomster av idrottsarrangemang upptagits netto i stället för tidigare brutto.
Tab. 11. Specialdistriktsförbanden med fördelning av inkomster (uppgifterna i tkr, avrundade siffror)
Övriga 182 25 special- 24 special- special- .. distrikts- distrikts- distrikts- 1955 eller motsvarande räkenskapsår förbund för förbund för förbund fotboll gymnastik (uppräknade värden) Medlemsavg. m.m ............................ 40 —— 100 ldr. arrangemang (netto) ...................... 140 —10 ———10 Lotterier (netto) ............................. — 120 50 Bidrag (ingående minus utgående) .............. 410 150 460 Övrigt ...................................... 80 220 190 Summa inkomster 670 480 790
Utöver statliga bidrag åtnjuter särskilt fotbollens specialdislriktsförbund bidrag från sitt specialförbund och gymnastikförbunden bidrag från lands- tingen. Till bilden hör att bland specialdistriktsförbunden är det enbart fot- bollförbunden som får större överskott av sina idrottstävlingar.
Som tidigare nämnts är från specialdistriktsförbunden utgående bidrag av jämförelsevis ringa betydelse, till idrottsföreningar bortåt 100 000 kronor.
Lotterier är vanliga bland dessa förbund, men som av tabellen framgår redovisas de stora inkomsterna härav av gymnastikförbunden.
Specialdistriktsförbunden synes alltid ha egen förvaltning men dispone- rar i flertalet fall distriktsförbundens kansli och kontorsmaskiner för sin verksamhet.
Specialdistriktsförbunden för fotboll upptager sammanlagt i medlems— antal nära 3 000 föreningar, nästan exakt samma siffra som föreligger för specialförbundet för fotboll. Specialdistriktsförbunden för gymnastik upp- tager sammanlagt bortåt 2 500 föreningar, i vilken siffra ett antal föreningar som icke är anslutna till riksidrottsförbundet ingår. För övriga special- distriktsförbund är siffran omkring 9000 föreningar (inklusive skolför- eningar). Även dessa siffror inrymmer dubbelräkningar.
Sammanfattning
En sammanräkning av inkomsterna hos riksidrottsförbundets idrottsför- eningar jämte dess distriktsförbund, specialförbund, specialdistriktsför- bund samt centralorgan slutar för 1955 vid ca 60 milj. kronor.
En mera exakt sammanräkning ter sig sålunda:
Föreningar, uppräknat värde .............................................. 46,5 mkr Förbund, inklusive viss uppräkning ........................................ 10,8 » Summa 57,3 mkr Avgår: medl. avg. från föreningar till förbund ................................ — 0,5 mkr Tillkommer: materiel till föreningar (statliga anslag 0,5 mkr, andra anslag från för- bund 0,2 mkr) .......................................................... + 0,7 » Tillkommer: ökningspost om statliga anslag till idrottsanläggningar upptages i sin helhet, oaktat anslagen förutom till idrottsföreningar utgått till idrottsplatsföre- ningar och kommuner .................................................. + 2,1 »
I allt 59,6 mkr
Av beloppet 60 milj. kronor utgör statliga bidrag — till förbundens och föreningarnas verksamhet samt till idrottsanläggningar _ 12 a 13 procent. Det bör uppmärksammas, att i nämnda inkomstsiffra har inkomsterna av idrottsarrangemang upptagits brutto. På utgiftssidan ingår utgifter för idrottsarrangemang med i allt omkring 25 milj. kronor.
Siffran 60 milj. kronor belyser föreningarnas och förbundens direkta in- komster. Indirekt tillkommer en del förmåner som i det föregående endast i förbigående omnämnts. Kommunerna har stora utgifter för idrott, bad och friluftsliv _ under 1954 i runt tal boråt 40 milj. kronor i nettoutgifter _ som i stor omfattning kommer idrottsföreningarna till godo. Vidare gynnar kommunerna ofta idrottsverksamheten genom att efterskänka nöjesskatt, genom fri upplåtelse av mark, nedsättning av hyror och arrenden o. s. v. Det förtjänar här uppmärksammas, att också vissa statliga anslag — man
kan bland annat peka på anslag till skolor och gymnastiksalar _ indirekt medför fördelar för idrottsföreningarna. Vidare torde det icke vara ovan- ligt, att från privat håll lämnas bidrag in natura _ markupplåtelse, hyres- nedsättning, priser m. m.
Man kan icke med någon grad av vederhäftighet uppskatta det utomor- dentliga värdet av det oavlönade arbete inom idrottsrörelsen, som utföres av både ledare och andra föreningsmedlemmar. Än mindre är detta möjligt beträffande de mer eller mindre betydande ekonomiska uppoffringar idrotts- männen och -kvinnorna måste göra för sin idrottsutövning _ varierande, förutom rent individuellt, allt efter vilken idrott det är fråga om och efter föreningens inkomstsituation.
Om man ser idrotten i dess allra vidaste ekonomiska sammanhang, kan man slutligen även peka på den ökade trafiken och andra företeelser i sam- band med idrottsarrangemang, den roll idrotten spelar i pressen, etc., för att det skall stå klart, att idrotten sätter mycket större pengar i omlopp än som kan utläsas ur siffrorna för idrottsorganisationernas egen omslutning.
RIKSIDROTTSFÖRBUNDETS CENTRALA ORGAN
Riksidrottsförbundets ändamål är enligt stadgarna »att genom främjande av allmän utövning inom svenska folket av idrott och gymnastik samt av friluftsliv i olika former, bidraga till stärkande av folkets andliga och fy- siska kraft».
Högsta organisationsled inom riksidrottsförbundet är riksförbundsmötef, som består av ombud för special- och distriktsförbunden.
Riksförbundsmötet väljer överstyrelse bestående av ordförande, som till- lika är ordförande i riksförbundet, samt 30 övriga ledamöter. Ordföranden väljes för livstid eller viss tid och övriga ledamöter för tre år med en tredje- del varje år. Valet förberedes av en valberedning. Överstyrelsen represen- terar riksidrottsförbundet, beslutar i frågor som rör hela organisationen och som icke enligt gällande stadgar skall hänskjutas till riksförbundsmöte. Den fastställer instruktioner för förvaltningsutskottet och avgör som högsta in- stans hos överstyrelsen överklagade, av föreningar eller förbund fattade be- slut i andra frågor än bestraffningsfrågor. Vidare förbereder den ärenden som skall förekomma vid riksförbundsmöte.
Överstyrelsen har inom sig tillsatt ett förvaltningsutskott bestående av ordförande, 6 ledamöter och 2 suppleanter. Utskottet åligger att verkställa överstyrelsens uppdrag och handha och ansvara för riksförbundets medel. Vidare att bereda inkomna förslag och i övrigt sköta löpande ärenden, att granska av specialförbunden fastställda stadgar, arbetsordningar och in- struktioner, rekord-, mästerskaps-, inedalj- och märkesbestämmelser samt tävlingsregler och tävlingsbestämmelser, med rätt för förvaltningsutskottet
att däri vidtaga ändringar i de fall då de innehåller bestämmelser som stri- der mot riksförbundets stadgar och allmänna tävlingsbestämmelser, samt fastställa instruktioner för distriktsförbunds- och specialdistriktsförbunds- styrelserna. För förvaltningen av riksidrottsförbundets fonder finnes under förvaltningsutskottet en ekonominämnd.
I överstyrelsen, förvaltningsutskottet och ekonominämnden ingår ett av Kungl. Maj:t utsett ombud med suppleant. I ekonominämnden är detta ombud ordförande.
Till sitt förfogande har förvaltningsutskottet ett i Stockholm beläget kansli. Chef för kansliet är riksidrottsförbundets verkställande direktör.
Inom riksidrottsförbundet är vissa ständiga kommittéer i verksamhet. För idrottsplatskommittén redogöres här nedan och för poliklinikkommittén i ett särskilt kapitel. Av övriga inom förbundet verksamma kommittéer kan nämnas ungdomskommittén och kommittén för kvinnlig idrott. För den centrala kursverksamheten finnes ett kursråd. Förbundet är vidare representerat i olika samarbetskommittéer, bland annat tillsammans med korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet. Riksidrotts- förbundet och korporationsidrottsförbundet har också en gemensam kom- mitté för idrott för handikappade och åldringar. Ledamöter i nämnder och kommittéer utses antingen av överstyrelsen eller förvaltningsutskottet.
Dessutom är riksidrottsförbundet representerat i Bosö-stiftelsen, Stadion- styrelsen, simbadsdelegationen och olympiska kommittén.
Högsta bestraffningsrätten inom riksidrottsförbundet utövas av riks- idrottsnämnden, som har sitt säte i Stockholm och utses av överstyrelsen.
För beredning eller handläggning av frågor berörande idrottsanläggningar har riksidrottsförbundet ett särskilt organ, den s. k. idrottsplatskommit- tén. Denna, som tidigare tillsatts gemensamt av centralföreningen för idrot- tens främjande och riksidrottsförbundet, sorterar sedan 1928 helt under det senare.
Kommittén har i huvudsak följande arbetsuppgifter:
att följa utvecklingen i landet beträffande olika slag av idrottsanläggningar, att insamla erfarenheter beträffande idrottsanläggningars utformning och drift _ även från utlandet, att bedriva konsulterande verksamhet och fungera som rådgivande organ i idrottsanläggningsfrågor, att projektera och planera idrottsanläggningar, att vara rådgivande organ för underhåll av anläggningar, att föra register över färdiga anläggningar och utöva kontroll av underhållet, att bedriva kursverksamhet för utbildning av personal vid idrottsplatser och isbanor, att föreslå fördelning av bidrag från fonden för idrottens främjande i vad gäller anslag till »större anläggningar», att föreslå disposition och fördelning av s. k. »mindre anslag», »förbättrings-
anslag» och »bastuanslag»,
att medverka i byggnadstillståndsfrågor, att utanordna anslag och kontrollera medlens användning och redovisning, att uppgöra förslag till anslagsäskanden i fråga om anslag till idrottsanläggningar, att bedriva upplysningsverksamhet rörande idrottsanläggningar samt att överhuvud taget handlägga alla till riksidrottsförbundet inkommande frågor rörande idrottsanläggningar, avgiva yttranden och verkställa de utred- ningar, som av förbundet infordras i hithörande frågor.
Vid arbetsmarknadsstyrelsens prövning av ansökningar om byggnadstillstånd för idrottsanläggningar sker samråd med idrottsplatskommittén. Idrottsplatskom- mittens konsultativa verksamhet har till största delen blivit inriktad på de egent— liga idrottsplatserna. Kommittén lämnar emellertid även hjälp eller förmedlar sådan genom annan sakkunskap då det gäller utredningar om andra slag av idrottsanläggningar, såsom idrottshallar och andra inomhuslokaler, simbad, skid— backar m. m. Kommunala myndigheter, arkitekter, föreningar och andra, som har behov av råd och anvisningar rörande dylika byggnadsprojekt, kan hänvända sig till kommitténs kansli. Kapaciteten är dock icke sådan, att kommittén kan åtaga sig fullständig projektering av dylika anläggningar.
Kommittén har ett intimt samarbete på olika områden med enskilda sakkunniga, specialförbund och andra idrottsorganisationer eller dessas specialorgan. Sålunda utser kommittén kontaktmän inom distriktsförbunden, som där handlägger idrotts- platsfrågor. Samarbete äger vidare rum exempelvis med svenska skidförbundets backbyggnadskommitté ifråga om skidbackar, med riksföreningen för simning- ens främjande angående simanläggningar och med svenska föreningen för folkbad beträffande bastur, Enligt överenskommelse mellan statens fritidsnämnd och riks- idrottsförbundet behandlar nämnden och idrottsplatskommittén gemensamt vissa ansökningar om statsbidrag till friluftsbad, där anläggningarna mer eller mindre är av även idrottslig karaktär. Också med kommunala organ har kommittén fått en alltmer vidgad kontakt.
Kommittén anordnar årligen kurser för idrottsplatspersonal, varvid samar- bete sker med Sveriges idrottsplatsförbund (se kapitlet angående idrottsanlägg- ningar).
Reseverksamheten för kommitténs personal är mycket omfattande. Kommitténs tre tekniker har sålunda under år 1956 företagit sammanlagt 850 konsultations- besök, avseende främst bedömning av markområden, kontroll av pågående arbeten samt underhåll av befintliga anläggningar.
De, som anlitar kommittén, behöver som regel icke vidkännas några nämn- värda kostnader för vare sig besök eller eventuellt projekteringsarbete.
Kommittén utgöres av ordförande och sex ledamöter, vilka utses av för- valtningsutskottet för ett år i taget. Kansliet består av en föreståndare, tre konsulenter (tekniker) och biträdespersonal. I staten för riksidrottsförbun- det för budgetåret 1957/58 har för idrottsplatskommitténs förvaltning och verksamhet upptagits en anslagspost å 158 000 kronor. Beträffande denna anslagsposts fördelning på olika slag av utgifter hänvisas till kapitlet om statens nuvarande stöd åt idrott och friluftsliv.
Den närmare användningen av medel för simanläggningar bestämmes av simbadsdelegationen (Kungl. brev den 14 januari 1938). Denna består för närvarande av tre ledamöter, av vilka riksidrottsförbundet utser en, liv- räddningssällskapet en och simfrämjandet en.
Utredningen finner det uppenbart, att inom riksidrottsförbundet måste finnas ett centralt organ, motsvarande förvaltningsutskottet med dess kansli — i det följande betecknat såsom centralorganet _ med arbetsuppgift att tillvarataga den i riksidrottsförbundet representerade idrottens gemensam- ma intressen, såväl de ideella som de materiella. Med den omfattning idrotten i dag har och med de ofta motstridiga intressena mellan skilda idrottsgrenar synes det vara en förutsättning för rörelsens bestånd och till- växt, att ett organ finnes för samordning av alla gemensamma frågor. Detta gäller i första hand själva den idrottsliga verksamheten, där centralorganet kan ordna gemensamma kurser, förmedla och sammanställa erfarenheter och ge impulser till åtgärder som kan främja utvecklingen. Centralorganet bör emellertid vidare vara riksidrottsförbundets samlande representativa or- gan i förhållande till staten, exempelvis i anslagsfrågor, liksom också vid kontakter med andra ideella folkrörelser och med utlandet.
* Såsom ett serviceorgan åt övriga led inom riksidrottsförbundet bör central- organet tillhandagå idrottsföreningar och förbund med råd men icke direkt eller indirekt ingripa i deras interna verksamhet. Som i det följande redo- visas har det centrala organet i stor utsträckning hand om fördelningen av statsbidrag till föreningar och förbund. Risk kan finnas för att centralorga- 1 net kunde frestas att ingripa med alltför detaljerade föreskrifter om medlens ! användning, och dess åsikt om lämpligheten av olika arrangemang, inköp | 0. s. v. skulle kunna bli avgörande för medelstilldelningen. En utveckling | mot en sådan centralisering skulle enligt utredningens mening vara olycklig. I Specialförbunden synes vara bäst betjänta av att själva få bestämma om sina ! angelägenheter. Likaså synes de regionala organen, distriktsförbunden, vara I bättre skickade än ett centralt organ att bedöma den lokala idrottens villkor | och behov. En centralisering i detalj kan även öka benägenheten för en ut— ! byggnad av centralorganets administration, vilket bland annat ur kost- l nadssynpunkt icke kan vara önskvärt. Utredningen har tagit hänsyn till I dessa synpunkter vid bedömningen av anslagsfrågan för riksidrottsför- bundets centralorgan. ? I annat sammanhang har utredningen framhållit, att den föreslagna idrotts- och friluftsnämnden — förutom att vara remissorgan — bör kunna ! avlasta Kungl. Maj:t en del anslagsfrågor främst beträffande anläggning-
arna. Däremot anser sig utredningen ej böra ifrågasätta, att nämnden från riksidrottsförbundets centralorgan skall övertaga de uppgifter i fråga om fördelning av statsmedel mellan olika special- och distriktsförbund, som hittills omhänderhafts av centralorganet. Dock bör den ändringen vidtagas i nuvarande ordning, att detta organ i fortsättningen ej skall taga någon befattning med bidrag till föreningar, som står utanför riksidrottsförbundet. Centralorganets arbete påverkas icke nämnvärt av en sådan ändring.
Centralorganet är för sin verksamhet så gott som helt beroende av stats- anslag. Kostnaderna för denna verksamhet, inbegripet såväl central kurs-
verksamhet som propaganda och administration, bör, med vissa undantag som anges här nedan, täckas av statsmedel.
Innan utredningen ingår på behovet av anslag för ifrågavarande ändamål, vill utredningen nämna, att den under medverkan av en revisor under- sökt, å ena sidan huru centralorganet utnyttjat anslagsmedel, som anvisats för dess förvaltning och verksamhet, och å andra sidan om och i vad män för ändamålet tagits i anspråk medel anslagna till andra ändamål inom riksidrottsförbundets ram. Undersökningen har visat, att i riksidrottsför- bundets centrala organisation under budgetåret 1954/55 av statsmedel för- brukats 867 200 kronor och av andra inkomster 169 300 kronor i runda tal. Ur fonden för idrottens främjande hade för samma budgetår till »riks- idrottsförbundets centrala förvaltning och verksamhet» anslagits 250000 kronor. Denna rubricering, som även användes av riksidrottsförbundet i dess äskanden, är enligt utredningens mening missvisande. I den centrala för— valtningen och verksamheten tages för en mängd utgifter medel i anspråk från anslag under helt andra rubriker t. ex. »instruktionskurser, propaganda— och upplysningsverksamhet»; »bibliotek, arkiv, tryckning av stadgar»; »kon- torsmateriel och kontorsinventarier samt filmmateriel», »internationellt sam- arbete» 0. s. v. I själva verket förhåller det sig så, att under de nämnda an- slagsrubrikerna inrymmes både utgifter för den centrala organisationens verksamhet och medel som utbetalts till föreningar och förbund. Under- sökningen har krävt en synnerligen ingående analys av riksidrottsförbun- dets medelsredovisning.
Den hittills tillämpade rubriceringen av anslagen försvårar en översikt , över i vilken utsträckning statsmedel verkligen förbrukas i den centrala or—
4 l l
ganisationen och bör därför ersättas med ett lättöverskådligt system, så att man direkt kan avläsa vad som förbrukas av centralorganet och vad som tilldelas andra organisationsled. Detta förutsätter givetvis, att centralorganet icke frångår den med rubriceringen avsedda ändamålsbestämningen.
Vad härefter angår behovet av statsanslag för centralorganets del och då till en början för dess kursverksamhet bör först nämnas den centrala ledar— kurs, som årligen brukar anordnas på Bosön såsom fortsättning på de re- gionala ledarkurserna. Denna får anses vara av mycket stor betydelse för rekryteringen av idrottens ledare. I övrigt förekommer exempelvis centrala kurser för folkhögskoleelever, för utbildning av idrottsplatsvaktmästare m. m. Härjämte bör, som utredningen i ett senare avsnitt uttalar sig för, en central kurs av ny typ årligen anordnas för speciell utbildning av tekniska instruktörer. För nu avsedda utgifter för centrala kurser _ men med bort- l seende från sådana ungdomsledarkurser, som finansieras från åttonde hu- * vudtitelns anslag till utbildning av ungdomsledare _ torde sammanlagda kostnaderna ej utan olägenheter kunna hållas under 90000 kronor om | året eller ungefär samma belopp som nu anvisas för centrala kurser. Beträffande kostnaderna för centralorganets administration, inberäknat
i l | 5 l |
utgifter för central propaganda, har utredningen tagit del av en samman— ställning över centralorganets personal och till denna utgående löner. Härvid har utredningen kommit till uppfattningen, att en del arbetsuppgif- ter skulle kunna ombesörjas av tjänstemän med lägre lön än vad nu är fallet. Med tanke på att det här rör sig om tjänstemän med lång anställ— ningstid inom förbundet har utredningen likväl icke ansett sig nu höra på- fordra ändring av personalens löner. Vid nyanställning bör emellertid efter— strävas, att centralorganet i sin lönesättning närmare ansluter sig till de grunder, som tillämpas inom statsförvaltningen. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts i fråga om önskvärdheten att centralorganet ej onödigtvis ingriper i arbetet hos andra organisationsled, bör försiktighet iakttagas när det gäller att bedöma ökade anslagsbehov.
Vid beräkningar av anslag till centralorganet bör beaktas, att detta vid sidan av statsanslaget _ inberäknat tillgänglig avkastning å riksidrotts- förbundets idrottsfond —— bland annat disponerar över räntor på vissa egna medel, vilka inkomster uppgår till omkring 20 000 kronor om året, varav omkring 8 000 kronor tillföres vissa donationsfonders kapital och omkring 6 000 kronor åtgår till skatter hänförliga till de egna medlen. I den mån det här är fråga om donationsmedel bör de självfallet även i fortsättningen dis— poneras i överensstämmelse med donatorernas önskan, vare sig detta innebär att avkastningen tills vidare lägges till kapitalet eller att den utnyttjas för vissa angivna ändamål. Det synes skäligt att, i den mån ifrågavarande in- komster — sedan de delvis enligt vad nyss sagts disponerats för fondering eller skattebetalning _ användes till utgifter, som eljest skulle ha bestritts av statliga anslag, motsvarande anslagsposter får tagas i anspråk av riks- idrottsförbundet för andra ändamål. Lämpligen kan här ifrågavarande medel utnyttjas för representation, uppvaktningar och gottgörelse åt oav- lönade arbetskrafter, för vilka ändamål anslag icke torde böra anvisas av statsmedel.
Vidare bör uppmärksammas, att bland riksidrottsförbundets utgifter ganska stora belopp hänför sig till utgivningen av tidskriften Svensk idrott. Å andra sidan har förbundet inkomster till ungefär motsvarande belopp av årsavgifter från föreningar. Man torde visserligen kunna ifrågasätta lämplig- heten av att föreningarna — som är medlemmar i respektive specialförbund och distriktsförbund _ skall erlägga medlemsavgifter även till riksidrotts- förbundet, men som motiv för avgiftsbetalningen från föreningarna kan gälla, att dessa i gengäld erhåller exemplar av tidskriften. Årsavgifterna/tid- skriften torde böra behandlas som en specialbudget, där inkomster och ut- gifter anpassas efter varandra, utan att de Kungl. Maj:t underställda avlö— nings- och omkostnadsstaterna beröres därav. Samma torde böra gälla den förlagsverksamhet, som utövas genom ett av riksidrottsförbundet ägt bolag.
Med nu angivna utgångspunkter har för riksidrottsförbundets centralor- gan upprättats ett förslag till utgiftsstat som återges här nedan. Vissa
speciella förutsättningar, på vilka förslaget bygger, angives i anslutning härtill. Utredningen finner det skäligt att, i överensstämmelse med för- slaget, för centralorganets allmänna verksamhet anvisas för avlöningar och pensionskostnader 240 000 kronor och för expenser 200000 kronor eller tillhopa 440 000 kronor. För idrottsplatskommittens verksamhet har uppgjorts ett särskilt statförslag. Detta upptager för nyssnämnda utgifts- rubriker respektive 110 000 kronor och 50 000 kronor eller tillhopa 160 000 kronor. Idrottsplatskommittén brukar tillföras en mindre inkomst genom ersättning för ritningar. Inkomsten varierar men synes röra sig om 5 000 kronor per år. Så länge kommitténs inkomster stannar vid ett så ringa be- lopp, synes hänsyn ej behöva tagas härtill vid beräkningen av statsanslag.
Sammanlagt slutar sålunda avlönings- och pensionsutgifterna för central- organet med inräknande av idrottsplatskommittén på 350 000 kronor och expenserna på 250 000 kronor eller tillhopa 600 000 kronor.
Såsom framgår av det följande räknar utredningen med att kostnaderna för Sveriges olympiska kommittés administration i fortsättningen skall be— stridas av riksidrottsförbundets centralorgan.
I samband med sina varje år framlagda anslagsberäkningar för kommande budgetår torde riksidrottsförbundet såsom motiv härför, i vad gäller central- organet jämte idrottsplatskommittén, böra framlägga förslag till utgiftssta- ter uppställda ungefär som de här återgivna och åtföljda av personalstat jämte avlöningsuppgifter. Med de justeringar, som kan följa av Kungl. Maj:ts behandling av förslagen till stater, torde sedan dessa böra lända till efterrättelse. Särskilt bör icke utan medgivande avlöningarna till per- sonalen ökas vare sig med utnyttjande av centralorganets anslag eller ge- nom ianspråktagande av andra inom idrottsrörelsen tillgängliga medel.
I den mån andra inkomster än statsmedel tillfaller riksidrottsförbundet vid sidan av statsanslaget, vilka icke såsom hänförliga till tidskrifts- eller förlagsverksamheten åtgår för denna, eller ock överskott uppkommer på anvisade belopp, torde sådana medel icke böra få användas till andra än- damål än kurs- och propagandaverksamhet.
Så länge riksidrottsförbundets idrottsfond finns kvar bör statens anslag liksom hittills reduceras med belopp motsvarande en del av fondens av- kastning eller för närvarande med omkring 115 000 kronor per år. Utred- ningen återkommer i annat sammanhang till frågan om fonden.
Förslag till utgiftsstat för riksidrottsförbundets centralorgan
A. Avlöningar och pensionskostnader Kronor Avlöningar .................................................... 217 00( Pensioner och pensionspremier ................................. 23 00(
240 00(
Sjukvård och sjukförsäkring .................................... 10 300 Försäkringar .................................................. 1 800 Hyror, bränsle, lyse, vatten ...................................... 20 000 Städning och renhållning ........................................ 12 500 Skrivmaterialier, papper, blankettryck o. d. ...................... 17500 Porto, telefon .................................................. 20 000 Inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner m. m. ........ 6 500 Böcker, tidningar, bindning av handlingar ........................ 4 000 Publikationer, broschyrer, trycksaker ............................ 20 000 Filmer och filmmateriel ........................................ 20000 Reseersättningar, sammanträden .................................. 16 000 Riksförbundsmöte och överstyrelse .............................. 17000 Konferenser, propaganda, information ............................ 8 000 Kommittéers verksamhet ........................................ 20 000 Utmärkelser, diplom, textning, gravering .......................... 3 000 Diverse ........................................................ 3 400
200 000
Summa 440 000
Anm. De ovanstående beräkningarna gäller under förutsättning att alla kostnader för tidningen Svensk Idrott, inberäknat redaktörens lön, föres på tidningen, som bekostas genom föreningarnas årsavgifter, att alla kostnader för förlagsverksamheten föres på det bolag som handhar denna, att poliklinikkommitténs alla kostnader föres på denna kommittés anslag, att all personal vid Bosöstiftelsen avlönas genom institutets driftsanslag, att ungdomskonsulenterna avlönas från särskilt anslag samt att andra medel står till förfogande för representation och uppvaktningar.
A. Avlöningar1 .................................................... 110 000
| | F orslag till utgtflsstat for idrottsplats-kommunen Kronor 1 B. Erpenser m. m.
Hyror, bränsle, lyse, vatten ...................................... 7 300 Skrivmaterialier, papper, blankettryck o. d. ...................... 1 000 Porto, telefon .................................................. 4 500 _ Inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner m. m. ........ 1 500 Böcker, tidningar, bindning av handlingar ........................ 400 ' Publikationer, broschyrer, trycksaker ............................ 3000 Reseersättningar ................................................ 30 000 Diverse ........................................................ 2 300 l 50 000
Summa 160 000 SVERIGES OLYMPISKA KOMMITTE
I detta sammanhang synes lämpligen kunna behandlas den verksamhet som bedrives av Sveriges olympiska kommitté, trots att den icke ingår i riksidrottsförbundets organisation. Kommittén tillkom 1906 och är allt-
1 Pensionskostnader ingår i centralorganets utgiftsstat.
sedan 1912 ett permanent organ. Den är den svenska idrottsrörelsens organ för alla frågor rörande Sveriges deltagande i olympiska spel. Stadgar för kommittén fastställdes senast vid årsmöte den 28 september 1953. Förutom dessa stadgar skall kommittén i sitt arbete också följa den internationella olympiska kommitténs stadgar och bestämmelser. I samband med olym- piska spel har kommittén att organisera och kontrollera det lag som skall representera Sverige vid spelen. Den svarar för lagets utrustning, transport och inkvartering. Emellan spelen fördelar kommittén medel mellan special- förbunden för tränings- och instruktionskurser, varjämte den förbereder, i den utsträckning det kan ske, resor m. m. i samband med nästa olym- piska spel.
Olympiska konnnittén består av internationella olympiska kommitténs »svenska, ordinarie ledamöter, för närvarande två stycken, en ledamot jämte suppleant från vart och ett av de specialförbund, som företräder vid olym- piska spel förekommande, i Sverige självständig idrottsgren, utsedda av vederbörligt specialförbund, samt två av riksidrottsförbundets överstyrelse bland förvaltningsutskottets medlemmar utsedda ledamöter, vilka icke av annan anledning tillhör kommittén». Såsom adjungerad ledamot deltager riksidrottsförbundets verkställande direktör. Inom kommittén fungerar ett särskilt arbetsutskott, bestående av ordförande, sekreterare och skattmäs- tare samt sex på särskilt sätt valda ledamöter. Riksidrottsförbundets verk- ställande direktör är adjungerad i utskottet. Kommittén väljer vid årsmöte närmast efter olympiska spel för fyra år inom eller utom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare, skattmästare och ordförande i arbetsutskottet samt vid varje årsmöte för ett är sex ledamöter i arbetsutskottet jämte tre suppleanter för dessa samt en revisor jämte suppleant. Kommittén är be- slutmässig, då minst en tredjedel av ledamöterna är närvarande. Varje ledamot med undantag av den adjungerade äger en röst.
Kommittén åtnjuter statsbidrag såväl till förberedelser som för deltagande i olympiska spel. Medlen fördelas av kommittén inom en av Kungl. Maj:t fastställd, vanligtvis ganska vid ram.
Ändamål 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58
I. Medel till förberedelser för deltagande i olympiska spel, fördelade på följande delpos- ter. a) Kursverksamhet ........ 55 000 60 000 75 000 80 000 40 000 55 000 b) Deltagande i internatio- nella tävlingar och resor . . 55 000 90 000 200 000 215 000 100 000 135 000
e) Lokalhyror och materiel. . 30 000 40 000 60 000 64 000 90 000 90 000
d) Kansli och expedition. . . . 10 000 10 000 15 000 16 000 20 000 20 000 11. Medel till resor för deltagande
i olympiska spel ........... _ _ _ 175 000 800 000 _
Summa 150 000 200 000 350 000 550 000 1 050 000 300 000
Härjämte har medgivande lämnats till att 45 049 kronor 90 öre, utgörande besparing å rese- anslag för vinterolympiaden i Oslo 1952, fått användas till förberedelsekostnader.
Storleken av statsbidragen framgår av den här återgivna sammanställ- ningen. Årtalen angiver, vilket budgetårs anslag som belastats genom me- delsanvisningen.
Kungl. Maj:t har, som i annat sammanhang nämnts, föreskrivit att, så- vitt icke påtaglig olägenhet föranledes därav, erforderliga instruktions- kurser skall förläggas till riksidrottsförbundets idrottsinstitut å Bosön.
Olympiska kommittén är skyldig att till handelsdepartementet inkomma med redogörelse för användningen" av mottagna medel.
Utredningen
Det är önskvärt att idrottsrörelsens organisation, som är tämligen vitt- förgrenad, förenklas på punkter där detta är möjligt. Härigenom bör arbe— tet kunna effektiveras och kostnaderna för administration m. m. hållas nere. Utredningen har observerat det irrationella i att samtidigt olympiska kommittén och riksidrottsförbundets centralorgan förmedlar statsbidrag till specialförbunden för instruktions- och träningsverksamhet samt inter— nationellt samarbete. Det skulle innebära en förenkling, om denna bidrags- verksamhet kombinerades. Det synes utredningen uppenbart, att hinder ej kan möta att statsmedel även till förberedelser för olympiska spel av staten ställes till förfogande för riksidrottsförbundets centralorgan. Detta bör, eventuellt i samråd med olympiska kommittén, disponera medlen för bidrag till specialförbund i anslutning till den övriga bidragsverksamhet, som ut- övas med statsmedel. Beträffande olympiska idrottsgrenar, som icke är , anslutna till riksidrottsförbundet, torde motsvarande medel böra ställas till ' disposition genom statens idrotts- och friluftsnämnd.
Vad angår kostnaderna för olympiska kommitténs administration har ut- redningen erfarit, att några utgifter för arvoden, traktamenten eller resor icke förekommer och att man sålunda endast har att räkna med sådana kostnader som avser maskinskrivning, porton, telegram eller dylikt. Dessa kostnader, som synes hålla sig mellan 5 000 och 10 000 kronor för år, torde i fortsättningen böra bestridas av riksidrottsförbundets centralorgan. Om särskilda utgifter skulle bli nödvändiga för här angivna eller andra ända- mål, torde den statliga idrotts- och friluftsnämnden få ställa medel härför till förfogande. | Av ovanstående tablå framgår, att anslag till resor för deltagande i olym- ' piska spel helt naturligt endast anvisas de år, då sådana spel äger rum. 1 Anslagsmedel till förberedelser lämnas även för mellanåren, med ökande l belopp ju närmare man kommer nya spel. Utredningen saknar anledning att i nuvarande läge uttala sig om anslagsbehovet för deltagande i spelen. Vad åter angår kostnaderna för förberedelser härför torde i anslagsposten till specialförbunden och specialdistriktsförbunden böra för ändamålet in- räknas ett belopp av 200 000 kronor för år. Detta belopp torde böra höjas
till 400000 kronor för ett vart av de två budgetår, som närmast föregår olympiska spel.
INSTRUKTÖRS- OCH KURSVERKSAMHET
En välorganiserad instruktionsverksamhet är av stor betydelse för att sprida intresset för olika former av idrottsutövning och för att bibringa deltagarna kunskaper om hur idrotten bör bedrivas. Instruktionen bör även ha till mål att utveckla tekniken i olika idrotter och därmed del- tagarnas prestationsförmåga och resultat. En hög standard på toppresul- taten i olika idrottsgrenar kan som intet annat väcka intresse. Toppresul- taten är därigenom bästa underlaget för den bredd, som man vill nå.
Frågan om hur förbättrade möjligheter till teknisk instruktion i olika idrottsgrenar skall kunna åstadkommas är svårlöst. Att inom en rimlig kostnadsram åstadkomma en lösning, som tillfredsställer alla anspråk, torde icke vara möjligt. Därtill är idrottsutövningen alltför differentierad. På grund av de skiftningar i fråga om intresset för olika former av idrott, som hittills kännetecknat idrottsrörelsens utveckling, är det heller icke möjligt att nu draga upp riktlinjer för en instruktörsorganisation, som på längre sikt är den enda tänkbara. Man måste vara beredd på att efter hand ändra formerna för instruktörsverksamheten med hänsyn till nya strömningar i fråga om idrottsintresse och idrottsutövning.
I allmänhet måste instruktionsarbetet bedrivas i den formen att man samlar eleverna till kortare eller längre kurser.
I en vid detta betänkande fogad promemoria, som utarbetats av leda— moten Wiklund, har redogjorts för nu förekommande instruktörs- och kursverksamhet hos vissa organisationsled inom riksidrottsförbundet. Där har också diskuterats, vilka faktorer som påverkar instruktörsverksamhe— tens organisation och vilka behov som finnes av instruktörer och kurser.
Behov av instruktörer och kurser föreligger såväl centralt hos special- förbunden som regionalt hos specialdistriktsförbunden och lokalt hos för- eningarna. Vissa för flera idrotter gemensamma kurser anordnas av dis- triktsförbunden. Det är här fråga om kurser för föreningsfunktionärer, för ungdomsledare, för ledare inom kvinnlig idrott, för samarbete med andra ideella organisationer m. in. Som nämnts i kapitlet om riksidrottsförbun- dets centrala organ, anordnas även vissa slag av kurser genom dess för- sorg. »
Kurser kan vara av längre varaktighet — en vecka eller mera _ och kallas då ofta »läger», »veckokurser» eller »centrala kurser». Ofta anord— nas kurserna över en veckohelg, från fredag kväll eller lördag morgon till måndag morgon. Dessa week-endkurser brukar kallas »regionala kurser». Beteckningarna »centrala kurser» och »regionala kurser» användes i det
följande — liksom i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 575) angående stats— bidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet — för längre respek- tive kortare kurser oavsett om de anordnas centralt eller regionalt. Specialförbundens kurser anordnas av respektive styrelse eller genom något inom specialförbundet för kursverksamheten utsett organ. Kurser ordnas också av specialidrotternas distriktsorgan. Med hänsyn till kurs— arrangör är kurserna sålunda specialförbundskurser eller specialdistrikts- förbundskurser. Dessa senare är i regel week-endkurser. Behovet av di- striktsvis bedriven instruktion är olika i skilda idrottsgrenar. I vissa fall är det inte aktuellt att sammandraga elever till kurser, utan instruktions— verksamheten anknytes till föreningar eller bedrives vid särskilda idrotts- anläggningar. Varje kurs måste ha ett bestämt mål och elevurvalet ske med hänsyn härtill. Kurserna kan avse utbildning antingen av ledare eller av aktiva. Ledarkurserna kan ha skiftande målsättning — utbildning av distrikts- eller föreningsinstruktörer, av funktionärer av olika slag, av domare, av banläggare o. s. v. Kurserna för aktiva kan avse idrottsutövare av varie- rande skicklighet -— elitkurser, kurser för »morgondagens män», »yngre lovande juniorer». Kurserna för aktiva avser teknisk _utveckling.och trä- ning. En sammanblandning av ledarkurser och kurser för aktiva får inte ske. Däremot kan det ofta vara lämpligt att parallellt bedriva t. ex. en domarkurs och en kurs för aktiva, varvid den senare kursen utnyttjas som åskådningsmaterial eller övningsobjekt för den förra. . Antalet specialförbunds- och specialdistriktsförbundskurser inom olika specialidrotter är beroende på idrottsgrenens omfattning och antal utövare samt behovet av ledare av olika slag. Kursantalet beror också på idrotts- grenens personella resurser att planlägga och genomföra kurserna effek- tivt. Möjligheterna att arrangera kurserna är ju dessutom avhängiga av specialidrottens ekonomiska resurser. . I en vid ovannämnda promemoria fogad tablå har för olika special- idrotter med stöd av erfarenheter och uttalade önskemål angivits det antal centrala och regionala kurser för ledare och aktiva, som vid specialidrot- ternas nuvarande omfång minst borde genomföras per år. I tablån har också gjorts en sammanställning avseende behovet av instruktörer, an— ställda för helt år eller kortare tid.
De helårsanställda instruktörer, som hittills funnits inom specialför— bunden, har i några fall utgjorts av utländska tränare, som anställts för något eller några år. I de flesta fall har emellertid instruktörerna haft stadigvarande anställning intill pensionsåldern. Utredningen anser i princip heltidsanställning för begränsad tid (några är), vilken form användes i fråga om de särskilda s. k. ungdomskonsulenterna, av många skäl vara att föredraga. En instruktörstjänst är att jämföra med en lärartjänst.
Men den avviker dock i flera väsentliga avseenden. Arbetet måste huvud- sakligen bedrivas, när folk i allmänhet har fritid (kvällar och sönda- gar), vilket ger en ovanlig livsrytm och ovanliga familjeförhållanden för de instruktörer som har familj. Arbetet består till stor del av reseverk- samhet. Den tekniska utvecklingen på idrottens område går mycket snabbt, vilket kräver ständig förnyelse och kanske helt nya metoder. Arbetets mål är att stimulera ungdom till fysiska kraftprestationer. Även detta talar för ett cirkulationssystem med successiv förnyelse av instruktörer.
Genom ett cirkulationssystem vinnes även den fördelen att den totala tillgången på utbildade instruktörer successivt ökas. Förutvarande instruk— törer kan beräknas bli till god nytta i föreningsarbetet och den lokala kurs- och instruktionsverksamheten. På detta sätt verkar redan nu per- soner, som slutat sin anställning som ungdomskonsulenter. Det är anled- ning att anta att samma bleve förhållandet med dem, som verkat som tekniska idrottsinstruktörer.
Anställning som instruktör bör räcka minst 3 år men inte gärna längre än 6 år. Intet hinder bör föreligga att instruktören efter några mellanår åter fullgör en anställningsperiod som instruktör.
Liksom eftersträvats beträffande ungdomskonsulenterna hör till helårs- anställda instruktörer utväljas personer, som åtnjuter tjänstledighet från ordinarie anställning. Erfarenheterna beträffande ungdomsinstruktörer vi- sar, att icke blott stats- eller kommunalanställda tjänstemän kunnat erhålla tjänstledighet för dylikt arbete. Även i industrier och andra före- tag anställda har kunnat få ledighet för sådana uppdrag med rätt att sedermera återgå till förutvarande anställning. Man har därför anledning antaga att urvalsmöjligheterna icke är alltför snävt begränsade. Även om uppdragen i fråga måste vara särskilt lämpade för unga gymnastiklärare, militärer som genomgått den inom försvaret ordnade gymnastik- och idrotts- skolan eller lärare med intresse och kunnighet på idrottens område, finnes i praktiken knappast hinder för att i samma anställningsform även utnyttja andra personer med praktisk erfarenhet från aktiv idrott eller ledarskap.
I detta sammanhang bör uppmärksammas frågan om tillgodoräknande av tjänstgöringen som instruktör, när det gäller sökande av tjänst, löne— klassplacering eller beräkning av pension. Dessa frågor har varit berörda i samband med de vid 1954 års riksdag beslutade åtgärderna till främ- jande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. I en kun- görelse den 30 juni 1954 (nr 576) har föreskrifter meddelats om merit- värdering av heltidstjänstgöring såsom, bland annat, instruktör inom ung— domsvårdande sammanslutning, såvida statsbidrag utgår till befattningen. Dylik tjänstgöring skall vid ansökning till lärartjänst vid skola, som står under överinseende av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, socialstyrelsen eller lantbruksstyrelsen, i merithänseende likställas med lärartjänstgöring, vilken enligt vad därom är särskilt stadgat må tillgodo-
räknas vid ansökning till sådan lärartjänst, varom fråga är. Här avsedd heltidstjänstgöring må dock icke tillgodoräknas, i den mån den fullgjorts före avläggandet av examen, som medför behörighet till lärartjänsten i fråga, samt ej heller inräknas i minimitjänstgöring, som må vara före- skriven för behörighet till ordinarie lärartjänst.
Enligt vad som framgår av proposition nr 156 till 1954 års riksdag har skolöverstyrelsen i en den 21 januari 1954 avgiven skrivelse förklarat sig för det dåvarande inte vilja föreslå generellt tillgodoräknande av tjänstgöringstid inom folkbildningsarbetet för löneklassplacering eller för tjänstårsberäkning i pensionshånseende. Överstyrelsen har emellertid er- inrat om att det inom ramen för de statliga avlönings- och pensionsregle- mentena finns möjlighet att i varje särskilt fall besluta om tillgodoräk- nande av annan tjänst. Överstyrelsen har ansett det vara av vikt, att sådan tjänstgöring av ej alltför kort varaktighet får tillgodoräknas vid löneklass- placering av lärare.
Av skäl, som framgår av det anförda, föreslår utredningen, att heltids- tjänstgöring som sådan konsulent hos idrottsorganisation — och detsamma bör gälla om friluftsorganisation — till vars verksamhet statsbidrag ut- går, mä intill en tid av sex år tillgodoräknas ej blott som merit vid sökande av tjänst utan även för löneklassplacering och tjänstårsberäkning i pen- sionshånseende. Detta innebär, att det betraktas som om vederbörande oav- sett tjänstgöringen såsom konsulent uppehållit egen tjänst, dock icke högre tjänst än i 19:e lönegraden. Vad här sagts torde böra gälla även när fråga är om tjänst vid skola, som står under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.
För anställda i kommunal eller enskild tjänst kan de förmåner eller garantier som här nämnts, icke utan vidare föreskrivas eller utlovas. Erfarenheterna visar emellertid, att dylik verksamhet är berikande för instruktörernas egen utveckling, kännedomen om människor, samhälls- liv och organisationsproblem samt förmågan att framträda offentligt, allt kunskaper och färdigheter, som måste vara till gagn för fortsatt verk- samhet i varje slag av yrke. Även enskilda arbetsgivare borde vara intres- serade av att icke lägga hinder i vägen för att en anställd får åtnjuta ledighet för nu ifrågavarande ändamål, utan att det försämrar hans framtid inom företaget.
En viktig fråga är, vilka kvalifikationer som bör förutsättas hos idrotts- instruktörer —— helårsanställda såväl som andra — och i vad mån sär- skilda åtgärder bör vidtagas för utbildning av dessa.
Till en början må erinras om att gynmastiklärarutbildningssakkunniga i sitt år 1951 avgivna betänkande angående omorganisation av kungl. gym- nastiska centralinstitutet m. 111. (SOU 1951:59) uttalat sig för att vid detta institut skall ordnas utbildning av kvalificerade ledare och lärare
för elitkurser för gymnaster och idrottsmän liksom för centrala instruk- törskurser. Utbildningen skall sålunda avse de lärare och ledare, som i sin tur skall utbilda den stora skaran av instruktörer åt föreningarna. Deltagarna förutsättes i allmänhet ha genomgått gymnastiska central- institutets två- eller ettåriga linjer och äga personliga förutsättningar för den gren respektive utbildning skall omfatta. Enligt vissa i nämnda be- tänkande framlagda programförslag skulle utbildningen för olika idrotts- former ta i anspråk mellan 2—3 veckor och 2—3 månader.
I avbidan på att ståndpunkt skall tagas till 1951 års betänkande har idrotts- och friluftsutredningen ansett sig böra framlägga förslag till vissa instruktörskurser i riksidrottsförbundets regi. Innan utredningen ingår härpå, torde något beröras inom vilka kategorier man har att söka per- soner låmpliga att bli instruktörer. Till en början kan då konstateras, att de, som genomgått gymnastiska centralinstitutet eller den inom för- svaret ordnade gymnastik- och idrottsskolan, fått en grundläggande ut- bildning både i förmågan att undervisa och i idrottsligt kunnande. Många av dessa har, utom ett allroundkunnande, ett mera utpräglat intresse för någon eller några idrotter och även stor personlig skicklighet i dessa. Bland dem finner man svenska mästare i fotboll, ishockey, fri-idrott, simning, gymnastik, orientering, fäktning, handboll, skridsko m. fl. idrotter. Åtskilliga yngre lärare och andra tjänstemän finns, som har liknande idrottsliga meriter men som för närvarande icke har möjlighet att ägna sig åt instruktionsverksamhet. Vidare är det många skickliga aktiva idrottsut— övare med andra yrken, som praktiskt visat stor färdighet att instruera samt god pedagogisk blick och förmåga. I stort kan man konstatera att till- gången är god på personer, som har förutsättningar att bli bra instruktörer.
Det erfordras emellertid speciell utbildning för dem, som skall verka som tekniska instruktörer. Utbildningen bör omfatta pedagogik, undervis- ningsteknik, instruktionsverksamhetens organisation samt utbildning i de senaste tekniska rönen och hjälpmedlen för undervisning i de idrotter, som instruktörsverksamheten avser, och därjämte något om fysiologi, anatomi och frågor om hygien och diet.
Denna speciella högre instruktörsutbildning bör utan omfattande ar- rangemang kunna ordnas med de resurser i fråga om lärarkrafter och lokaler, som redan finns.
Dylik utbildning borde beredas alla, som avses bli heltidsanställda in- struktörer, samt även sådana, som kan vinna kommunal heltidsanställ— ning, liksom även alla inhemska deltidsanställda instruktörer. Med led- ning av gjorda beräkningar torde det årliga utbildningsbehovet kunna upp- skattas till omkring 25 elever.
Den av utredningen nu åsyftade utbildningen torde behöva sträcka sig över omkring 4 veckor. Den kan lämpligen förläggas sommartid till riks- idrottsförbundets idrottsinstitut på Bosön. Gymnastiska centralinstitutets
l l l l
lärarpersonal bör kunna utnyttjas för utbildningen i de teoretiska ämnena, vilka torde böra tillmätas hälften av disponibelt timantal. Återstående tid bör ägnas den tekniska utbildningen i aktuella specialidrotter. Härvid bör berörda specialförbunds instruktörer utnyttjas som lärare. En diffe- rentiering bör ske av eleverna på olika specialidrotter. De, som avses verka inom vinteridrotter, bör dessutom sammandragas till en kortare vinterkurs.
Kostnaderna för denna kursverksamhet kan beräknas sålunda vid 30 dagars kurs:
inkvarteringskostnader ............ 11 000 kronor föreläsararvoden .................. 4 000 » undervisningsmateriel ............ 1 000 » särskild Vinterutbildning .......... 4 000 » eller tillhopa 20 000 kronor.
Här räknas icke med särskilda kostnader för specialidrottslärarna. Vidare räknas med att eleverna bestrider resekostnaderna. Genom uttagande av elevavgift torde kostnaderna kunna nedbringas med omkring 3 000 kronor till 17 000 kronor.
Till frågan om kostnaderna i övrigt för den önskvärda instruktörs- och kursverksamheten inom olika organisationsled återkommer utredningen i andra sammanhang.
RIKSIDROTTSFÖRBUNDETS UNGDOMSKONSULENTER
Efter förslag av 1953 års utredning angående stöd åt nykterhetsorganisa— tioner och ungdomsvårdande sammanslutningar har från och med budget- året 1954/55 statsbidrag utgått för ett antal tjänster som ungdomsinstruk- törer dels inom riksidrottsförbundet med anlitande av anslagsmedel för idrottens främjande och dels inom andra ideella ungdomsorganisationer, för vilket ändamål ett av skolöverstyrelsen disponerat anslag under åttonde hu- vudtiteln stått till förfogande. För riksidrottsförbundets ungdomsinstruktö- rer — inom förbundet benämnda ungdomskonsulenter, vilken benämning användes här —— utgår statsbidraget från en särskild anslagspost »instruk- törsverksamhet bland ungdom». Bidragsgrundernahar tidigare varit att stats- bidrag till avlöning åt instruktör må utgå med belopp motsvarande 3/4 av instruktörens årslön, dock högst 9 000 kronor för helt budgetår, samt att bi- drag till resekostnadsersättning och traktamente må utgå med visst be- lopp för arbetsdag, varunder instruktör minst 8 timmar vistas utanför sin tjänstgöringszon, därvid vad i allmänna resereglementet stadgas om tjänst- göringszon skall äga motsvarande tillämpning. Sistnämnda bidrag må dock
icke överstiga 3 600 kronor för helt budgetår. Vid 1957 års riksdag har emel- lertid beslutats, att statsbidraget till lön skall få utgå med 10 350 kronor samt rese- och traktamentsersättning med 4 000 kronor, allt för år räknat.
Antalet ungdomskonsulenter inom riksidrottsförbundet har från början varit 10. Konsulenterna har varit fördelade på regionala arbetsområden om- fattande ett och i vissa fall två eller tre idrottsdistrikt. Redan innan dessa tjänster för ungdomskonsulenter tillkommit, fanns inom fem distrikts- förbund s. k. distriktskonsulenter med motsvarande arbetsuppgifter. Landet har i anslutning härtill varit uppdelat på 15 konsulentområden. Antalet konsulenter, för vilka statsbidrag utgått, har successivt utökats, nämli- gen under budgetåret 1955/56 till 12 samt under budgetåret 1956/57 först till 14 och sedan efter särskilt beslut till 15. I samband med denna utökning av antalet ungdomskonsulenter med statsbidrag har de 5. k. distriktskonsu- lenternas anställningsförhållanden ändrats. De har överförts till anställning direkt hos riksidrottsförbundet liksom övriga ungdomskonsulenter. Allt- jämt återstår dock en distriktskonsulent, vilkens anställningsförhållanden icke hunnit regleras på detta sätt (statsbidraget till lön överföres här till berört distriktsförbund såsom arbetsgivare, medan rese- och traktaments- ersättning betalas centralt av riksidrottsförbundet).
Från och med den 1 juli 1957 omfattar ungdomskonsulentorganisationen inom riksidrottsförbundet följande områden, varje område med en konsu- lent (konsulentens huvudort inom parentes).
Skåne och Halland (Malmö) Blekinge och Kronobergs län (Karlskrona) Småland utom Kronobergs län (Jönköping) Göteborg och Bohuslän-Dal (Göteborg) Östergötland och Södermanland (Norrköping) Västergötland (Falköping) Värmland (Sunne) Västmanland och Närke (Västerås) Stockholm, Uppland och Gotland (Stockholm) Dalarna (Falun) Gästrikland och Hälsingland (Gävle) Ångermanland och Medelpad (Kramfors) Västerbotten (Umeå) Norrbotten (Luleå) Jämtland-Härjedalen (Östersund). Sistnämnda område har tills vidare av distriktsförbundet anställd konsulent.
De av riksidrottsförbundet anställda konsulenterna är —— beroende på lönen i de ordinarie befattningar från vilka de har tjänstledighet under anställningstiden som konsulent —— placerade i löneklass 14—19. Det sam- manlagda lönebeloppet för de 15 av riksidrottsförbundet anställda ungdoms—
konsulenterna beräknas budgetåret 1957/58 utgöra 237 720 kronor. Härtill kan statsbidrag med 144 900 kronor påräknas, vartill kommer de 10 350 kro- nor som utgår för den ovannämnde, hos distriktsförbund anställde kon— sulenten. Rese- och traktamentskostnaderna per konsulent och år uppgår erfarenhetsmässigt till 7 000—8 500 kronor beroende på om— rådets storlek. De sammanlagda rese- och traktamentskostnaderna för 15 konsulenter beräknas uppgå till omkring 110 500 kronor. Härför kan statsbidrag med 60 000 kronor påräknas. De kostnader som — bortsett från avlöningen till en av konsulenterna — för närvarande icke täckes genom statsbidrag är (237 720 — 144 900 + 110 500 —60 000 =) 143 320 kronor. Dessa senare kostnader belastar främst riksidrottsförbun— dets s. k. egna medel (inkomster genom föreningarnas årsavgifter m. m.) men i mindre omfattning även vissa anslagsposter avsedda för andra ända— mål. Den totala medelkostnaden per konsulent och år uppgår till 24870 kronor eller avrundat 25 000 kronor.
Till belysande av omfattningen av ifrågavarande verksamhet må återgivas följande uppgifter, avseende de nu avsedda femton konsulenternas arbete under verksamhetsåret 1956/57.
Antal resdagar .................... 2 635 eller i medeltal 176, » besökta föreningar .......... 2 763 >> >> >> 184, >> sammanträden .............. 1 211 » » >> 81, » kurser ...................... 253 >> » >> 17.
Antalet resdagar upptager som synes en mycket stor del av tjänstgörings- tiden under året (efter avdrag för semester). Vid föreningsbesök och sam- manträden med styrelser m. ni. har konsulenterna, om till dessa samman- komster kommit i medeltal 5 personer, haft direktkontakt med drygt 20 000 kommunalmän, idrottsledare m. fl. Konsulenternas direkta insatser för ung- domsledarutbildningen belyses av att de i medeltal medverkat vid 17 kurser.
För de hos riksidrottsförbundet anställda konsulenterna gäller följande instruk- tion:
1. Konsulenten anställes, avlönas och entledigasi enlighet med avtal, som träffats mellan riksidrottsförbundet och honom.
2. Konsulenten skall huvudsakligen inrikta sin verksamhet på för olika organi- sationer gemensamma ungdomsfrämjande uppgifter. I första hand skall kon- sulentens uppgift vara att med för syftet tillrättalagda medel bidra till ung— domens sociala fostran och att stimulera den till en kulturellt betonad eller annan lämplig aktiv fritidssysselsättning. Konsulenten skall i sitt arbete i största möjliga utsträckning söka nå sådan ungdom, som står utanför förenings- arbetet.
. I sin verksamhet skall konsulenten a) iaktta objektivitet och saklighet,
b) följa utvecklingen på ungdomsarbetets område och fortbilda sig genom att ta del av aktuell litteratur och genom att delta i konferenser och kurser, 0) samråda med riksidrottsförbundets rikskonsulent,
d) kontakta skolöverstyrelsens 1:e gymnastikkonsulent i frågor rörande ung- domsidrott särskilt beträffande Skolidrott,
e) samarbeta med skolöverstyrelsens ungdomskonsulent,
f) samverka med övriga konsulenter i ungdomsarbetet liksom med övriga ideella organisationer.
4. Konsulenten skall
a) i samverkan med riksidrottsförbundets ledning och dess distriktsorgani- sationer planlägga sin reseverksamhet och sina övriga arbetsuppgifter, samt före den 10 i varje månad rapportera verksamheten till rikskonsulenten och vederbörande distrikt, Ä
b) vara närvarande vid distriktsorganisationernas sammanträden vid behand- ling av ärenden av betydelse för fullgörandet av hans arbetsuppgifter)
c) föreslå distriktsstyrelserna åtgärder, som syftar till att främja föreningar- nas aktivitet, samt biträda vid uttagandet av deltagare till centrala kurser,
d) stödja föreningarnas arbete bl. a. genom att ta initiativ till bildandet av ungdomsavdelningar och entusiasmera för och medverka till startandet och utvecklandet av motionsidrott och friluftsliv i olika former samt medverka till att främja de enskilda medlemmarnas aktivitet och gemenskap,
e) lämna anvisningar angående litteratur och materiel för ungdomsarbete och taga initiativ till framställning av ny arbets- och undervisningsmateriel,
f) medverka vid den ungdomsledarutbildning, som ordnas av distriktsförbund eller specialidrotternas distriktsorganisationer,
g) organisera kurser och lägerverksamhet för ungdom, h) ta initiativ till och aktivera bildandet av fritidsgrupper,
% i) samverka med ungdomsvårdande kommunala myndigheter samt med skolor och folkbildningsorganisationer, 1 | | |
j) före juli månads utgång lämna rapport över föregående års verksamhet.
För bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer vid sidan av riksidrottsförbundet finns såsom nämnts ett särskilt anslag på riksstaten. Enligt en kungörelse den 30 juni 1954 (nr 575) angående stats- bidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet utgår statsbidrag för anställande av dessa instruktörer efter samma grunder som angivits för de förstnämnda av riksidrottsförbundet anställda instruktörerna. Kungl. Maj:t har enligt beslut den 26 april 1956 medgivit, att statsbidrag från det särskilda anslaget må för budgetåret 1956/57 utgå för anställande av en instruktör inom envar av följande 24 ungdomsorganisationer respektive grupper av ungdomsorganisationer: Förbundet Vi unga, Skid- och frilufts- främjandet, Unga örnars riksförbund, Svenska frisksportförbundet, Sven— ska ungdomsringen för bygdekultur, Jordbrukare-ungdomens förbund och Ridfrämjandet tillsammans med Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Metodistkyrkans ungdomsförbund, De ungas förbund för kristligt arbete,
Svenska alliansmissionens ungdomsförbund, Svenska missionsförbundets ungdom, Riksförbundet kyrklig ungdom, Svenska baptisternas ungdoms- förbund, Frikyrkliga ungdomsrådet och Örebromissionens ungdom, KFUM:s riksförbund, KFUM:s scoutförbund, Sveriges scoutförbund, Sveriges flic- kors scoutförbund, IOGT:s scoutförbund och flickscoutförbund, Sveriges godtemplares ungdomsförbund, Godtemplarordens ungdomsråd, NTO:s juniorförbund och scoutverksamhet, NTO:s ungdomsförbund Heimdal, Sve- riges blåbandsförenings ungdomsförbund samt Motorförarnas helnykter— hetsförbund.
Distriktsförbundens synpunkter
En av de frågor, som upptogs i utredningens rundskrivelse till distrikts- förbunden, avsåg att dessa skulle framföra eventuella synpunkter eller önskemål beträffande konsulentverksamheten i respektive distrikt. Så gott som alla förbunden har uttalat sig positivt i fråga om denna verksamhet.
! Ett flertal förbund har ansett en intensifiering av verksamheten vara önsk— _ värd. För att möjliggöra en sådan har man på många håll understrukit önsk- j värdheten av ett ökat antal konsulenter, så att dessa icke behöver tilldelas så I stora verksamhetsområden, ofta omfattande mer än ett idrottsdistrikt, som ' nu är fallet. Uttalanden i denna riktning har framförts från följande idrotts— ; förbund: Dalarnas, Gotlands, Gästriklands, Göteborgs distrikts, Hallands, Närkes, Skånes, Smålands, Stockholms, Södermanlands och Upplands-En- ligt vad Göteborgs distrikts idrottsförbund anfört, föreligger vissa svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utnyttja konsulenten, då dennes verksamhet omfattar mer än ett distrikt, och Skånes idrottsförbund har hänvisat till att _ kostnaderna ökas genom de många och långa resorna mellan distrikten. ! Smålands idrottsförbund har med hänsyn till distriktets storlek funnit l önskvärt att få disponera två konsulenter, så att distriktet i fortsättningen icke behövde dela den ena konsulenten med annat distrikt. I detta samman- hang kan nämnas, att Gotlands idrottsförbund ansett att en konsulent aldrig bör stanna inom ett distrikt mindre än en månad åt gången.
I fråga om konsulenternas arbetsuppgifter och uppläggningen av deras verksamhet har Jämtland-Härjedalens idrottsförbund uttalat sig särskilt ingående. Förbundet har anfört:
Den expansion, som kännetecknar idrottsrörelsen under senare år, ställer ledar- frågan i en särskild belysning. Från att tidigare idrottsledarskapet utgjort en hobby som väl kunde skötas på den fritid som var och en av ledarna dispone- rade, har numera allt större krav ställts på dem, som har att svara för den admi- nistrativa delen av idrottsarbetet. Det är därför en absolut nödvändighet att idrotts- rörelsen tillföres avlönad arbetskraft, vare sig nu denna kallas kanslist, konsulent eller skrivbiträde. Detta gäller inte bara centrala idrottsorganisationer utan även de större idrottsföreningarna.
Inom Jämtland-Härjedalens distrikt har sedan 1951 varit anställd en idrotts- konsulent, som avlönats av medel, som ställts till förfogande av riksidrottsför-
bundet, landstinget och kommunerna i länet samt av distriktsförbundets egna me- del. Konsulentens arbetsuppgifter har i första hand varit att avlasta arbetsbördan för sekreteraren samt att i vissa stycken vara den verkställande ledamoten av inom verkställande utskottet fattade beslut. Man kan i viss utsträckning jämföra honom med riksidrottsförbundets verkställande direktör, fast i mycket mera be- gränsad utsträckning.
Idrottskonsulentens arbete inom distriktet kan icke nog uppskattas. Den person— liga kontakten med föreningsledare samt med specialdistriktsförbund och sek- tioner har på ett lyckligt sätt kunnat samordnas just därför att konsulenten icke enbart varit »konsulent» utan även i många stycken den verkställande ledamoten. Kontakten med kommunala myndigheter, främst måhända skolstyrelser och skol- män, har löst många problem på ett smidigt och effektivt sätt. Vår uppfattning är, att den form, som konsulentverksamheten tagit inom distriktet, är den för idrotten mest lyckliga, förutsatt att man som distriktsförbundet lyckats engagera en mycket god arbetskraft.
Den inom riksidrottsförbundet nu pågående konsulentverksamheten, som i första hand tar sikte på ungdomsverksamheten, är i och för sig mycket värdefull. Vi tror dock, att den form av konsulentverksamhet, som vi här ovan redogjort för, är en bättre och för idrottsrörelsen lyckligare.
På en del håll hävdas, att konsulenten även skall vara instruktör i aktiv idrott. Vi tror inte att den vägen är den riktiga. Idrottsinstruktion skall meddelas av spe- cialister, väl utbildade i facket, medan däremot konsulenten skall vara en admi— nistrativ person. Detta får icke hindra eller utesluta, att konsulenten skall vara kunnig i aktiv idrott och i enklare fall, jämsides med sin verksamhet, även kunna lämna råd och upplysningar i enklare instruktionsspörsmål.
Distriktsförbundet anser för sin del, att den konsulentverksamhet som bedrives inom distriktet är den form som bör komma till utförande i ett riksidrottsför- bundsdistrikt. I de anvisningar som lämnats i omorganisationsförslag av den svenska idrottsrörelsen är grundtonen, att distriktet skall bli ett rent administrativt organ och att all egentlig idrottsverksamhet skall ske i specialförband och spe- cialdistriktsförbund. Härav följer, att all instruktionsverksamhet bör skötas av nämnda förbund. Konsulenten bör således icke sysselsättas med denna del av idrottsarbetet.
Distriktsförbundet får föreslå att den form av konsulentverksamhet som be- drives inom Jämtland-Härjedalens distrikt noga följes av utredningen. Vår erfa- renhet av konsulentarbetet är så gott, att vi med bestämdhet tror att även andra distrikt skulle vinna på att erhålla samma slag av arbetskraft för den administrativa verksamheten. Emellertid måste en konsulent få tid på sig att arbeta in sig i distriktet. En anställning måste därför taga sikte på en anställningstid av 8—10 år. En kortare anställningstid skulle säkerligen icke vara gynnsam. Huruvida konsu- lenten sedermera bör beredas möjlighet till byte av arbetsfält, är en fråga som icke dryftats inom distriktsförbundet.
Hallands idrottsförbund har funnit lämpligast, att konsulentverksamheten sammankopplades med förbundssekreterarens arbete eller att heltidsanställd konsulent tillsattes i distriktet.
Upplands idrottsförbund har ansett konsulentens verksamhet böra inrik- tas på allmän propaganda med lämplig fördelning mellan olika idrotter, me- dan specialinstruktion borde meddelas genom särskilda instruktörer.
Andra distriktsförbund har däremot funnit önskvärt, att ungdomsinstruk- törens verksamhet även är inriktad på instruktion i idrott. Sålunda har
Bohuslän-Dals idrottsförbund förmenat, att större behov av instruktör än konsulent finnes. Om medel motsvarande konsulentkostnaderna i stället ställdes till distriktsförbunds förfogande, skulle sannolikt ett effektivt ar- bete kunna åstadkommas. Distriktsförbundet skulle då anställa konsulent, då lämplig person funnes att tillgå, och denne skulle även inom vissa grenar vara användbar som instruktör. En av riksidrottsförbundet eller skolöversty- relsen tillsatt konsulent bleve ej en distriktets man; en av distriktsförbun- det anställd bleve för distriktet mera användbar, då en av riksidrottsför- bundet eller skolöverstyrelsen tillsatt gärna kände sig som representant för dessa.
Enligt Hälsinglands idrottsförbunds mening kunde någon kombinerad instruktör och konsulent anställas för distriktets idrottsverksamhet.
Göteborgs distrikts idrottsförbund håller före att verksamheten som kon- sulent lämpligen borde förenas med instruktörssyssla i så många grenar som möjligt; sett ur distriktets synpunkt vore instruktörsbehovet väl så stort som behovet av konsulenter.
Från Västergötlands idrottsförbunds sida har uttalats önskvärdheten av att konsulenten behärskar en eller ett par idrottsgrenar för att då till- fälle gåves instruera i grenen, och då särskilt skolungdomen. Även Blekinge idrottsförbund har ansett, att på ungdomsinstruktören borde ankomma praktisk verksamhet i skolorna i ett par idrottsgrenar.
Utredningen
Som framgår av den lämnade redogörelsen har erfarenheterna av an- ordningen med ungdomsinstruktörer eller ungdomskonsulenter — utred— ningen begagnar sistnämnda benämning —— varit genomgående goda. Alla skäl synes tala för att sådana anställes även i fortsättningen och att verk- samheten effektiveras genom ökning av antalet konsulenter.
De tillfrågade distriktsförbundens uppfattning har delvis divergerat såvitt gäller konsulenternas arbetsuppgifter. Den av Jämtland—Härjedalens idrotts— förbund tillämpade anordningen, att konsulenten övervägande haft admi- nistrativa uppgifter, må visserligen i och för sig ha givit goda erfarenheter. Kostnader för funktionärer med sådana uppgifter bör emellertid bestridas av medel, som står till förfogande för distriktsförbundens allmänna verksam- het. Däremot är det naturligt, att staten i anslutning till de tankegångar, som låg till grund för 1954 års riksdags beslut om åtgärder för främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet, anslår särskilda medel för allmän upplysningsverksamhet till förmån för idrott såsom en aktiv fritidssysselsättning och ett led i ungdomens sociala fostran samt för ut- bildning av ungdomsledare. Ungdomskonsulenterna bör här ha sina väsent- ligaste arbetsuppgifter. De bör bland annat medverka till att idrottsarrange- mang kommer till stånd samt överhuvud taget hjälpa föreningsledare med råd och dåd. Deras närmaste arbetsuppgifter framgår av ovan återgivna in-
struktion. Även om det kan vara till fördel, om konsulenterna också kan ge en del instruktioner i fråga om utövningen av olika idrottsgrenar, kan man ej räkna med att konsulenterna skall ha förutsättningar eller tid att meddela specialinstruktion för elitidrottsmän eller fungera som tränare.
Utredningen har varit inne på tankegången att rekommendera anställande av konsulenter, gemensamma för såväl riksidrottsförbundets som korpo- rationsidrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets verksamhet. Det har emellertid från företrädare för de tre organisationerna framhållits, att denna väg sannolikt icke skulle leda till önskade resultat. Det torde nämli- gen icke vara möjligt att finna lämpliga personer, som samtidigt kan arbeta för de tre organisationernas syften utan att eftersätta något område. Utred- ningen har därför i nuvarande läge, då idrotts- och friluftsverksamheten är uppdelad i huvudsak på tre olika organisationer, övergivit denna tanke, även om ett genomförande av en dylik organisation sannolikt skulle vara att före- draga ur kostnadssynpunkt.
För att de viktiga uppgifter, som ungdomskonsulenterna har sig ålagda, skall kunna skötas med önskvärd effektivitet är det nödvändigt, att verksam- hetsområdena åtminstone för några av dem minskas och att sålunda antalet konsulenter ökas. Härom synes distriktsförbunden vara ense. Även om en del av dessa enligt vad som tidigare anförts önskar att en konsulent och i vissa fall två konsulenter skall stå till förfogande för varje särskilt distrikt, anser utredningen att en så stor ökning av antalet konsulenter knappast erfordras. Utredningen har uppmärksammat, att av de nämnda konsulent- områdena dels Skåne och Halland, dels Göteborg och Bohuslän-Dal, dels Östergötland och Södermanland samt dels Stockholm, Uppland och Gotland på grund av stort föreningsantal m. ni. måste anses särskilt arbetskrä— vande. Utredningen vill för sin del förorda en utökning av antalet konsulen- ter inom riksidrottsförbundet från 15 till 19.
I fråga om kostnaderna för ungdomskonsulenterna förordar utredningen, att de i sin helhet bestrides från en särskild anslagspost, som anvisas un- der det allmänna idrottsanslaget. Utredningen anser att den nu tilläm- pade principen —— vilken delvis är en fiktion —— att viss del av kostnaderna skall bestridas av andra medel än statsmedel icke bör vidhållas.
Övervägande skäl synes tala för att ungdomskonsulenterna —— liksom de- flesta av de nuvarande —— utses av riksidrottsförbundets centralorgan. Detta bör ske i samråd med vederbörande distriktsförbund.
Liksom hittills bör gälla, att till konsulent allenast må utses den, som av skolöverstyrelsen därtill förklarats lämplig, samt att instruktion skall,. efter förslag av riksidrottsförbundet, av skolöverstyrelsen fastställas för konsulenterna.
I fråga om tiden för förordnande som konsulent och rekryteringen av be- fattningarna får utredningen hänvisa till vad som anförts i kapitlet om in- struktörs- och kursverksamhet.
Om man räknar med att 19 ungdomskonsulenter förordnas och den totala kostnaden per konsulent — enligt vad som ovan anförts _ i medeltal är 25 000 kronor, bör den under det allmänna idrottsanslaget uppförda anslags- posten för ungdomskonsulenter beräknas till 475 000 kronor för budgetår.
SPECIALFÖRBUNDEN OCH SPECIALIDROTTERNAS DISTRIKTSORGAN
Specialförbunden administrerar till riksidrottsförbundet hörande idrotter i enlighet med av vederbörande förbundsmöte antagna stadgar, tävlings- och övriga bestämmelser. Varje Specialförbund består av de föreningar, som i behörig ordning upptagits i specialförbundet.
Specialförbunden är genom ombud representerade vid riksidrottsförbun- dets årsmöte (riksförbundsmötet).
Ombud till specialförbundsmöte utses av distriktsförbunds- eller special- distriktsförbundsmöten och inom vissa Specialförbund av föreningar till- hörande specialförbundet. Specialförbundsmöte fastställer stadgar för för- bundet, arbetsordning för förbundsstyrelsen, instruktioner, rekord-, mäster- skaps-, medalj— och märkesbestämmelser samt tävlingsregler, med rätt för förvaltningsutskottet att vid granskning vidtaga ändringar däri i de fall, då de innehåller bestämmelser, som strider mot riksförbundets stadgar och allmänna tävlingsbestämmelser. Specialförbund äger att för sin idrotts- gren fastställa särskilda ersättningsbestämmelser inom ramen av riks- förbundets allmänna tävlingsbestämmelser och vederbörande internationella federations stadgar och bestämmelser; av Specialförbund sålunda fast- ställda bestämmelser träder i kraft först sedan de godkänts av förvalt- ningsutskottet. Det åligger Specialförbund att inom sin idrottsgren över- vaka bestämmelsernas efterlevnad.
Specialförbund har skyldighet att på framställning från riksidrottsför- bundets förvaltningsutskott dels lämna i framställningen begärda upp- lysningar om förbundets deltagande i tävling i utlandet och dels lämna meddelande om internationella kongresser och konferenser, till vilka spe- cialförbundet mottagit inbjudning.
Det åligger specialförbundsstyrelse att efter överklagande pröva beslut av specialdistriktsförbund eller dess styrelse eller sådant beslut av distrikts- förbund eller dess styrelse, som rör viss idrottsgren. Specialförbunds- styrelse kan också vara dömande myndighet i vissa bestraffningsärenden.
Specialförbundens förvaltning och räkenskaper revideras av minst två revisorer, av vilka en utses av överstyrelsen och de övriga av vederbörande förbundsmöten.
Specialförbund kan, efter vederbörande distriktsförbunds hörande och efter godkännande av riksidrottsförbundets förvaltningsutskott, för hand-
Antal Föreningarnas års- före- 2.331 avgifter till SF ningar 1. & __ 25567 1957 Kr Summa 1. Badmintonförbundet. . . 84 2 10* 1 680 * För varje 25-tal medl. 2. Bandyförbundet ....... 1 009 21 10 9 210 3. Basketbollförbundet . . . 218 10 10 1 750 4. Bobsleighförbundet. . . . 4 _ 30 120 5. Bordtennisförbundet. . . 1 173 14 20 19 927 6. Bowlingtörbundet ...... 407 14 * 32 385 * Accis 20 öre per bantimme 7. Boxningsförbundet ..... 116 7 10 1 040 8. Brottningsförbundet . . . 259 10 25 6 150 9. Bågskytteförbundet. . . . 127 4 S* 5 180 ' Per medlem per förening 10. Curlingtörbundet ...... 54 2 4* 4 264 * Per aktiv medlem per för- enmg 11. Cykelförbundet ........ 391 8 18—60* 6 790 * Beroende på antalet licen- sierade cyklister 12. Fotbollförbundet ...... 2 954 25 10 30 145 13. Fri-idrottsförbundet . . . 1 621 13 10 16 200 14. Fäktförbundet. . ...... 102 2 10 1 040 15. Golfförbundet ......... 43 1 5* 23 991 * Per aktiv medlem per före- ning 16. Gymnastikförbundet. . . 11 677 24 15* 25 135 " Skolförening 7: 50 17. Gångförbundet ........ 915 10 5 3 885 18. Handbollförbundet ..... 752 17 10 7 280 19. Ishockeyförbundet ..... 936 20 10' 6 460 * Skolförening ingen avgift 20. Kanotförbundet ....... 70 3 5' 945 * För varje påbörjat 25-tal medlemmar 21. Konståkningsförbundet. 211 3 10 1 960 22. Orienteringsförbundet. . 1 263 20 10' 10 120 * Skolförening 5: _ 23. Roddförbundet ........ 66 3 10—65 1 815 24. Simförbundet ......... 474 10 15* 6 170 * Skolförening 5: _ 25. Skidförbundet ......... 2 016 12 5 5 420 26. Skridskoförbundet ..... 104 3 10 910 27. Skridskoseglingsförbun- det .................. 17 _ 5 85 28. Sportfiskareförbundet . . 79 _ 1* 4 260 ' Per medlem per förening 29. Sportskytteförbundet . . 211 14 50 öre" 2 572 ' Per medlem per förening 30. Tennisförbundet ....... 409 13 1 * 19 668 * Per senior, 50 öre perjunior 31. Tyngdlyftningsförbun- det .................. 169 5 20 2 535 32. Varpaförbundet ....... 211 8 10 1 250 33. Skolidrottsförbundet . . . 2 245 12 _ —
1 Avser föreningar anslutna till riksidrottsförbundet. Totalt räknas med 2 586 föreningar.
havande av sin idrottsgren upprätta egna distriktsorganisationer _ spe- cialdistriktsförbund _ vilkas verksamhetsområden skall, om icke sär- skilda hinder möter, sammanfalla med motsvarande distriktsförbunds. Därest gränserna för dylikt specialdistriktsförbund icke sammanfaller med vederbörande distriktsförbunds, hänskjutas frågan till riksförbundsmötet.
Specialdistriktsförbunden är inom sina geografiskt begränsade områden organ för Specialförbund, genom vilka de blivit upprättade. Förekommande angelägenheter för idrotter, som icke är organiserade 1 specialdistrikts- förbund inom ett distrikt, handhaves av styrelsen för distriktsförbundet
genom specialkommittéer (sektioner). Undan för undan ombildas emeller- tid dessa till specialdistriktsförbund. I en försöksorganisation, varom be- slut fattats vid riksförbundsmötet år 1955, skall inom försöksdistrikten förekommande kommittéer (sektioner), där de ej ombildas till special- distriktsförbund, ersättas av särskilda ombudsmän.
Varje specialdistriktsförbund består av inom dess område verksamma föreningar, som blivit upptagna såsom medlemmar i vederbörande special- förbund. Årligen sammanträder ombud för de till vederbörande special— förbund anslutna föreningarna till specialdistriktsförbundsmöte. Styrelsen kan kalla till extra sådant möte.
Styrelsen för specialdistriktsförbund har till uppgift att inom dettas om- råde i enlighet med gällande stadgar, instruktioner och bestämmelser handha den idrott förbundet företräder, verka för denna idrotts utveckling samt i övrigt tillvarataga förbundets intressen. Styrelsen åligger bland annat att föranstalta om distriktsmästerskaps- och andra tävlingar enligt vederbörande specialförbunds bestämmelser, att avgiva stadgeenliga rap- porter och tillhandagå övriga idrottsorganisationer med upplysningar och yttranden samt att utöva prövningsrätt vid överklagande av beslut av förening och vara dömande myndighet i vissa bestraffningsärenden.
Vilka specialförbunden ärl, antalet specialdistriktsförbund och hur många föreningar, som är anslutna till de olika specialförbunden, samt storleken av föreningsavgifterna till dessa förbund framgår av vidstående tablå.
Utredningen
I ett föregående avsnitt har konstaterats att åtgärder måste vidtagas för att utvidga och effektivera instruktörs- och kursverksamheten inom idrotts- rörelsen och att statens bidrag till idrottens organisationer väsentligen bör avse sådan verksamhet. Detta gäller också specialförbunden, för vilka instruktionsverksamheten kan anses utgöra en dominerande uppgift. Spe- eialförbunden bör emellertid också kunna få bidrag till andra idrottsliga ändamål, exempelvis till tävlingar, i den mån dessa lämnar underskott. Vid bestämmandet av bidragsbeloppen för de särskilda specialförbunden bör hänsyn tagas både till omständigheter, som gör deras utgifter större än nor- malt skulle vara behövligt, och till deras förutsättningar att skaffa inkomster på andra vägar. Statsmedel bör ej användas till administrationskostnader i annan mån än de kan anses hänföra sig till statsunderstödd instruktions- verksamhet. Att anslag till idrottsmateriel i fortsättningen icke bör tilldelas specialförbunden, motiveras i annat sammanhang.
Vad nu sagts behöver ej medföra, att anslagsmedlen för specialförbun- den i stort skulle bli mindre än nu _ till anslagsberäkningen återkommer
1 En särställning i förhållande till specialförbunden iallmänhet intar Skolidrottsförbundet, som på sitt program har ett flertal idrottsgrenar. Förbundet är en sammanslutning av idrotts- organisationer bland eleverna vid olika läroanstalter.
utredningen nedan. Men inom anslagets ram skulle tyngdpunkten vid bidragstilldelningen läggas på att uppmuntra till en utvidgad och effek- tiverad instruktionsverksamhet, ägnad icke minst åt att öka idrottens bredd. I den mån ett Specialförbund tynges av administrationskostnader, som ej står i proportion till instruktionsverksamhetens omfattning, detta må bero på ett särskilt betydande arbete med andra verksamhetsgrenar eller på att administrationen är onödigt vidlyftig eller kostsam, får över- skjutande behov täckas på annat sätt. Där det ej kan ske genom ökade inkomster av eller minskade utgifter för tävlingar, bör det bland annat kunna ifrågakomma att något höja medlemsavgifterna för anslutna för- eningar.
Utredningen åsyftar ej, att bidragen i de särskilda fallen strikt skall bindas vid kostnaderna för respektive ändamål och att överensstämmelsen skall kontrolleras i efterhand. Det är endast fråga om att i stora drag ge en grund för bidragsberäkningen och att angiva, vilka hänsyn som bör tagas till olika kostnadsfaktorer vid fördelning av tillgängliga anslagsmedel.
Utredningen vill erinra om att bidrag till specialförbunden nu utgår från flera anslagsposter, varav de båda största avser Specialförbundens instruktionsverksamhet respektive Specialförbundens förvaltning och verk- samhet. Enligt utredningens mening bör bidragen till specialförbunden _ bortsett från utgifter för internationella kongresser, vartill utredningen återkommer i det följande _ bestridas från en enda gemensam anslags- post. Denna bör i enlighet med det ovan sagda fördelas mellan special- förbunden utan angivande av några specificerade utgiftsändamål, utom då till äventyrs behov föreligger av bidrag till ett särskilt ändamål av engångsnatur. Emellertid synes det lämpligt, att någon mindre del av anslagsposten undantages vid den allmänna fördelningen för att vara till— gänglig, om särskilda förhållanden motiverar en utökning av bidrags- medlen på något håll.
Från de klumpbelopp, som sålunda tilldelas specialförbunden, bör dessa även ha att ge bidrag till specialdistriktsförbunden och andra special- idrotternas distriktsorganisationer för sådan instruktions- och annan idrottslig verksamhet, som lämpligare bör handhavas regionalt än centralt. Det bör vara möjligt för specialförbunden att genom bidragstilldelningen skänka särskild stimulans åt idrotten inom områden, som av en eller annan anledning kommit på efterkälken i den idrottsliga utvecklingen. Vad angår administrationskostnader bör specialförbunden icke tilldela specialdistriktsförbunden några bidrag härtill, icke ens till sådana som sammanhänger med instruktionsverksamhet. I ett senare sammanhang kommer utredningen att uttala sig för att medel, i den mån så erfordras, ställes till distriktsförbundens förfogande för att dessa skall kunna bi- draga till specialdistriktsförbundens administrationskostnader, i första hand genom att tillhandahålla kanslilokaler med möbler, maskiner och
i | |
andra inventarier. Härvid bör tillses, att specialdistriktsförbunden ej admi- nistrativt svävar ut över de gränser, som betingas av deras delvis sekundära uppgifter i förhållande till föreningarna och specialförbunden, utan att deras uppdragsgivare blir medvetna om kostnaderna härför. För bidrag till instruktions- eller annan idrottslig verksamhet hos specialidrotternas distriktsorganisationer bör endast specialförbunden och icke distriktsför- bunden disponera över några statsmedel. Enligt utredningens mening är det önskvärt, att vid bidragsgivningen till specialidrotternas distriktsorga- nisationer _ i motsats till vad nu är fallet _ en gräns sålunda upprätt- hålles mellan de ändamål, till vilka statsbidragen fördelas av specialför- bunden respektive av distriktsförbunden.
Hinder bör emellertid ej föreligga, att distriktsförbund tilldelar special- distriktsförbund statsmedel för biträde åt distriktsförbund vid ledare- eller dylik utbildning, som icke ankommer på Specialförbund, och till särskilda åtgärder för propaganda, i den mån sådan anses böra bedrivas av special- distriktsförbunden.
Det skulle kunna tänkas, att ett specialdistriktsförbund känner sig miss- gynnat i bidragshänseende i jämförelse med motsvarande förbund inom andra distrikt eller andra specialidrotters organisationer inom det egna distriktet. Om det härvid icke lyckas att utverka rättelse hos vederbörande specialförbund, bör det vara möjligt att, eventuellt under vederbörande distriktsförbunds medverkan, hänvända sig till riksidrottsförbundets cen- tralorgan i ärendet.
Vad härefter angår behovet av anslagsmedel för specialförbunden och specialidrotternas distriktsorganisationer må erinras om följande.
Till Specialförbundens förvaltning och verksamhet har för verksamhets— året 1957/58 anvisats 800 000 kronor av statsmedel och till specialförbun— dens instruktionsverksamhet 825000 kronor. Härutöver brukar förbun- den av riksidrottsförbundets förvaltningsutskott tilldelas belopp ur andra tillgängliga anslagsposter, för verksamhetsåret 1956/57 35 000 kronor för ungdomsverksamhet, 15600 kronor för kontorsmateriel och film, 22800 kronor för tryckning, 80 000 kronor för särskilda åtgärder för motionsidrott och 123 500 kronor för internationellt samarbete eller tillhopa 276 900 kro- nor, allt i runda tal. De sammanlagda anslagsmedlen kan för närvarande sägas uppgå per budgetår till omkring 1 900 000 kronor (att specialförbun- den även får vissa medel från olympiska kommittén framgår av det föl- jande). Härvid har icke medräknats anslagsmedlen till idrottsmateriel å om- kring 500 000 kronor, som hittills passerat specialförbunden men vilka enligt utredningens förslag i fortsättningen bör ingå i den allmänna bidrags- posten till föreningarnas verksamhet eller, till en mindre del, disponeras i anslutning till bidragsgivningen till anläggningar och utrustning till dessa. Utöver nu angivna belopp tillföres specialidrotterna bidrag från den
särskilda anslagsposten till specialidrotternas distriktsorganisationers verk- samhet. Detta anslag utgör för budgetåret 1957/58 475 000 kronor. Special- idrotternas distriktsorgan erhåller vidare bidrag genom distriktsförbunden, kanske motsvarande omkring 300 000 kronor per budgetår.
Vid sidan av dessa bidrag brukar specialidrotternas distriktsorgan i åt- skilliga fall och i växlande utsträckning av specialförbunden tilldelas be— lopp ur de statsbidrag, som enligt vad ovan anförts tillkommer special- förbunden, liksom av dessa förbunds eventuella tävlingsinkomster. De största bidragen av sistnämnda slag förekommer inom lagidrotterna.
Enligt vad som framgår av den föregående statistiska redogörelsen upp- gick Specialförbundens utgifter för instruktionsverksamhet under 1955 till omkring 970000 kronor och specialdistriktsförbundens motsvarande ut- gifter till omkring 470 000 kronor.
I den vid betänkandet fogade promemorian angående instruktörs- och kursverksamhet har gjorts vissa beräkningar rörande behovet av instruk- törer och kurser samt kostnaderna härför.1 I sistnämnda hänseende har för instruktörer erfarenhetsmässigt räknats med en kostnad för lön och resor av 2000 kronor för instruktör och månad. För kursernas del har räknats med samma grunder som i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 575) angående statsbidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet fast- ställts för s. k. ungdomsledarkurser. För anordnande av sådan kurs _ i vilken antalet deltagare icke får överstiga 40 _ må statsbidrag utgå, för- utom med 10 kronor för varje deltagare och dag varunder kursen pågår, till kostnaderna för deltagarnas resor från hemorten till kursorten och åter enligt billigaste färdsätt, dock högst med belopp motsvarande i medeltal för varje deltagare i s. k. regional kurs å ort inom Västernorrlands, Jämt- lands, Västerbottens eller Norrbottens län 20 kronor och å ort inom annat län 15 kronor samt för varje deltagare i s. k. central kurs 75 kronor. Med tillämpning av nu angivna grunder har kostnaderna för specialförbunds- kurser i promemorian genomsnittligt kostnadsberäknats till 4000 kronor för central kurs och 1 300 kronor för regional kurs.
I promemorian har behovet av instruktörer hos specialförbunden upp- skattats till 13 helårsinstruktörer, d. v. s. (12 - 13 =) 156 instruktörsmåna- der, samt delårs- eller deltidsinstruktörer med en sammanlagd tjänst- göringstid motsvarande 229 instruktörsmånader. Enligt förenämnda be- räkningar torde kostnaderna för instruktörerna kunna beräknas till (156 - 2 000 + 229 - 2 000 =) 770 000 kronor. Minimiantalet kurser för ut- bildning av ledare och funktionärer har i promemorian beräknats till 621/2 centrala kurser (veckokurser) och 189 regionala kurser (kortare kurser) samt behovet av kurser för utbildning av aktiva till 521/2 centrala och 116 regionala kurser. Tillhopa utgör detta 115 centrala kurser och 305
1 De i promemorian upptagna siffrorna bör endast anses ge en allmän bild av behovet av in- struktörer och kurser och därmed har icke ståndpunkt tagits till någon detaljfördelning.
_l ! | I | i i
regionala kurser. Behovet av statsbidrag för dessa kurser utgör, enligt förut angivna beräkningsgrunder, 856 500 kronor. Administreringen av instruktörs- och kursverksamheten har beräknats medföra kostnader för skrivhjälp, porto, telefon och andra expenser, motsvarande per instruktör och månad 500 kronor, per central kurs 300 kronor och per regional kurs 200 kronor. Den sammanlagda kostnaden härför belöper sig vid nyss beräknat antal instruktörsmånader och kurser till 288000 kronor. Sam— manlagda kostnaderna för Specialförbundens instruktörs- och kursverk- samhet och administreringen av denna uppgår sålunda till (770 000+ 856500 + 288000 :) 1914 500 kronor. Med hänsyn till att detta bedömts såsom minimibehov, anser utredningen beloppet böra uppräknas till 2000 000 kronor, vilket är omkring 250000 kronor mera än nuvarande jämförbara bidrag till specialförbunden, om däri icke inräknas bidragsmedel till internationellt samarbete och ej heller bidrag från olympiska kommittén.
I förenämnda promemoria har även beräknats, vilka bidrag som genom specialförbunden minst borde ställas till förfogande till dessa förbunds distriktsorgan för kurs- och instruktionsverksamhet. Beräkningen har grun- dats på ett för varje distrikt med hänsyn till idrottsgrenarnas förenings- antal och aktualitet m. m. uppskattat minsta medelsbehov. Enligt beräk— ningen utgör sammanlagda minimibehovet 865 000 kronor, vilket torde få avrundas uppåt till 900 000 kronor. Detta belopp är 425 000 högre än det för 1957/58 utgående särskilda bidraget till specialidrotternas distrikts- organisationer. Då utredningen räknar med att distriktsförbundens bidrag till dessa specialidrottsorgan endast skall avse administrativa kostnader, kommer bidragen genom distrikten att bli mindre än nu. Ett anslag om 900 000 kronor innebär trots detta en förbättring med i runt tal 300 000 kronor.
Utgifterna för inhemska idrottstävlingar samt internationella tävlingar och förberedelser härför överstiger för de flesta Specialförbund inkoms- terna genom denna verksamhet. I allmänhet är det fråga om relativt små underskott. De Specialförbund, som administrerar idrott ingående i det olympiska programmet, har även utgifter för förberedelser till olympiskt deltagande. Dessa förberedelser ingår i kursverksamheten för aktiva och i tävlingsverksamheten. För budgetåret 1957/58 har olympiska kommittén erhållit statsbidrag till kursverksamhet med 55 000 kronor, deltagande i internationella tävlingar och resor med 135 000 kronor samt lokalhyror och materiel med 90 000 kronor. Som utredningeni annat sammanhang förordat, bör kostnaderna för olympiska förberedelser i förekommande fall inräknas i det bidrag, som genom riksidrottsförbundet ställes till Specialförbundens förfogande. Här må också erinras om att specialförbunden under budgetåret 1956/57 erhållit omkring 125 000 kronor i statsbidrag till internationellt samarbete från riksidrottsförbundets anslag för detta ändamål, varav större delen avsett tävlingsverksamhet. Enligt utredningens mening bör me-
delsanvisningen till de nu angivna ändamålen läggas om på så sätt att i Specialförbundens anslag också inräknas bidrag å 150 000 kronor för att täcka underskott å tävlingsverksamhet och bidrag å 200 000 kronor för för— beredelser till deltagande i olympiska spel. Sistnämnda belopp torde böra höjas med 200 000 kronor till 400 000 kronor för de två budgetår som när- mast föregår olympiska spel.
Med bortseende härifrån beräknar utredningen anslagsbehovet för spe- cialförbunden och för specialdistriktsorganisationernas idrottsliga verksam— het till (2 000 000 + 900 000 + 150 000 + 200 000 =) 3 250 000 kronor.
Specialförbundens utgifter för deltagande i internationella kongresser torde böra hållas isär från tävlingsverksamheten och bestridas från en för riksidrottsförbundets olika organ gemensam post avseende internatio- nellt samarbete. Utredningen anser att medelsbehovet under denna post bör beräknas till 50 000 kronor.
DISTRIKTSFÖRBUNDEN & Enligt stadgarna för riksidrottsförbundet är distriktsförbunden -—— vart l och ett inom sin geografiskt begränsade del av landet — organ för riks- idrottsförbundets regionala verksamhet. I varje distriktsförbund ingår de till riksidrottsförbundet hörande för- eningar, vilkas hemorter är belägna inom distriktsförbundets område. Distriktsförbunden är icke underordnade riksidrottsförbundets centrala organ i den meningen att de står i något lydnadsförhållande till detta. I samband med fördelning av anslag till förbunden lämnas dock från central-
medlen.
Distriktsförbunden är 23 till antalet. Deras benämning och geografiska omfattning är föl- jande: . Blekinge idrottsförbund 1 Blekinge län 2. Bohuslän-Dals idrottsförbund Göteborgs och Bohus län, utom Göteborg med omnejd, samt del av Älvsborgs län (Dalsland)
. Värmlands idrottsförbund
3. Dalarnas idrottsförbund Kopparbergs län 4. Gotlands idrottsförbund Gotlands län 5. Gästriklands idrottsförbund Del av Gävleborgs län (Gästrikland) 6. Göteborgs distrikts idrottsförbund Del av Göteborgs och Bohus län (Göteborg med omnejd) 7. Hallands idrottsförbund Hallands län 8. Hälsinglands idrottsförbund Del av Gävleborgs län (Hälsingland) 9. Jämtland-Härjedalens idrottsförbund Jämtlands län 10. Medelpads idrottsförbund Del av Västernorrlands län (Medelpad) 11. Norrbottens idrottsförbund Norrbottens län 12. Närkes idrottsförbund Del av Örebro län (undantagen den del som ligger i Värmland) 13. Skånes idrottsförbund Malmöhus län och Kristianstads län 14. Smålands idrottsförbund Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län 15. Stockholms idrottsförbund Stor-Stockholm och del av Stockholms län 16. Södermanlands idrottsförbund Södermanlands län och del av Stockholms län 17. Upplands idrottsförbund Uppsala län, del av Västmanlands län och del av
Stockholms län Värmlands län och del av Örebro län
I i
. ' _ | organet stundom rekommendatwner och anv1sn1ngar för förbrukning av i
|
|
| I |
(
19. Västerbottens idrottsförbund Västerbottens län _ 20. Västergötlands idrottsförbund Skaraborgs län och del av Alvsborgs län 21. Västmanlands idrottsförbund Del av Västmanlands län och del av Örebro län
22. Ångermanlands idrottsförbund Del av Västernorrlands län (nästan hela Ånger- manland) 23. Östergötlands idrottsförbund Östergötlands län.
Inom varje distriktsförbund sammanträder årligen ombud från förbun- dets föreningar till ordinarie distriktsförbundsmöte i mars eller april. Varje förening utser högst 2 ombud. Rösträtten vid förbundsmöte är avhängig av att vederbörande förening till riksidrottsförbundet erlagt förfallna årsavgif— ter och insänt föreskriven rapport om medlemsantal och styrelse. Röstbe- rättigad förening kan ha högst 10 röster, beroende på antalet inom för— eningen röstberättigade medlemmar.
Distriktsförbundets styrelse består i allmänhet av ordförande och minst 6 högst 10 övriga styrelseledamöter, vilka väljes av förbundsmötet, samt en ledamot från varje inom distriktet upprättat specialdistriktsförbund. Di- striktsförbundens och specialdistriktsförbundens räkenskaper granskas av 2 revisorer, vilka jämte 2 suppleanter utses av distriktsförbundsmötet. En av revisorerna skall om möjligt vara av svensk handelskammare auktorise- rad eller godkänd som granskningsman.
Styrelsen utser inom sig vice ordförande, sekreterare och kassaförval— tare. För löpande göromål finnes ett verkställande utskott.
Distriktsförbundsstyrelsens uppgifter är enligt riksidrottsförbundets stad- gar att:
1. utgöra en sammanhållande och representerande myndighet inom di- striktsförbundets geografiska område samt inom detta dels verka för en all- mänt utbredd folkidrott dels även i övrigt tillvarataga distriktsförbundets intressen bland annat genom samarbete med kommunala myndigheter samt med ideella organisationer;
2. genom specialkommittéer (sektioner) inom sitt arbetsområde handha och verka för de idrotter, som icke är organiserade i specialdistriktsförbund inom distriktsförbundet;
3. verka för anordnandet av tävlingar inom distriktet i de idrotter, där sådana lämpligen bör anordnas, samt för anordnandet av tävlingar med andra distriktsförbund;
4. verka för en rättvis och ändamålsenlig fördelning av större tävlings- dagar inom distriktet;
5. i enlighet med överstyrelsens direktiv och bestämmelser verka för en rättvis fördelning inom distriktet av anslag från riksförbundet samt
6. övervaka den idrottsliga ordningen inom distriktet.
Styrelsen åligger vidare bland annat att:
1. sköta löpande ärenden samt föra protokoll och erforderliga böcker m.m.;
2. föranstalta om distriktsmåsterskapstävlingar enligt vederbörande spe- cialförbunds bestämmelser, dock icke i de idrottsgrenar, för vilka special- distriktsförbund upprättats inom distriktsförbundet;
3. bestämma om organ för distriktsförbundsstyrelsens dömande verk— samhet;
4. avgiva stadgeenliga rapporter och tillhandagå övriga idrottsorganisa— tioner med upplysningar och yttranden samt
5. årligen före den 10 februari till förvaltningsutskottet vidarebefordra ett exemplar av från föreningarna inkomna uppgifter angående medlems- antal m. m.
Distriktsförbundens arbetsuppgifter har under senare år undergått vissa förändringar, olika framträdande i skilda delar av landet. Deras uppgift var ursprungligen dels att genom av förbundet tillsatta kommittéer eller sektioner direkt leda den aktiva idrottsutövningen för alla i distriktet före— kommande idrottsgrenar och dels att handha idrottens administration i övrigt genom att utåt tillvarataga de för alla idrottsgrenar gemensamma in— tressena. Efterhand som en idrottsgren fått ökad utbredning och vuxit i styrka har emellertid kommittéerna (sektionerna) ersatts med särskilda från distriktsförbunden fristående organisationer, specialdistriktsförbund. Dessa specialdistriktsförbund — vilkas distrikt i regel sammanfaller med vederbörande distriktsförbunds — upprättas av och är organ för idrotts- grenens hela landet omfattande Specialförbund. Den aktiva ledningen av idrottsutövningen har genom tillkomsten av dessa nya organisationer i icke ringa utsträckning övergått från distriktsförbunden till specialförbunden (se kapitlet om specialförbunden och specialdistriktsförbunden).
Distriktsförbundens arbetsuppgifter har därför efterhand inriktats på så- dana angelägenheter vid sidan av den aktiva idrottsutövningen, som är ge- mensamma för alla idrottsgrenar inom distriktet. Förbundens verksamhet har alltmer fått en förvaltningsmässig karaktär. Bland arbetsuppgifterna kan nämnas fördelning av vissa medel till specialidrottsorganen inom di— striktet, viss instruktionsverksamhet och konsulentverksamhet, behandling av frågor om idrottsanläggningar, kontakter med myndigheter och ideella organisationer av olika slag o.s.v.
Under senare år har antalet specialdistriktsförbund snabbt tillvuxit inom vissa distriktsförbund. Då, som tidigare nämnts, varje specialdistriktsför- bund äger insätta en ledamot i distriktsförbundens styrelse, har detta haft till följd att styrelserna på sina håll ökat avsevärt i storlek, vilket medfört praktiska olägenheter.
Med utgångspunkt från att idrottens organisation och distriktsförbundens arbetsuppgifter ändrat karaktär på sätt ovan redovisats har riksförbunds- mötet år 1955 beslutat, att en försöksorganisation skall prövas under viss tid inom sådana distriktsförbund, som finner den föreslagna organisations- formen lämplig. Förslaget bygger på följande huvudpunkter:
1. Styrelserna hör av såväl kostnadsskäl som med hänsyn till arbetseffektivi- teten göras så små som möjligt och i regel ej överstiga ordförande plus 6 leda- möter.
2. Som organ för specialidrotternas administration skall i regel finnas special- distriktsförbund, verksamma i enlighet med av vederbörligt specialförband ut- färdade, av överstyrelsen godkända stadgar och bestämmelser. I de fall då idrotts- grenens omfattning är så ringa, att det ej bedömes lämpligt upprätta special- distriktsförbund, skall i stället finnas ombudsmän utsedda av specialförbanden och verksamma enligt av dessa förbund utfärdade bestämmelser. Det förutsättes sålunda att distriktsförbundsstyrelse icke själv leder den aktiva verksamheten inom någon enstaka idrottsgren, och att nu verksamma kommittéer (sektioner) ombildas till specialdistriktsförbund eller ersättes av ombudsmän.
3. Ombud för inom distriktet utövade idrottsgrenar sammanträder årligen i mars eller april månad å dag som fastställes av distriktsförbundsstyrelsen till or- dinarie årsmöte. Rösträtt vid förbundsmöte tillkommer i princip förbundsstyrel- sens ordförande och ledamöter, varje inom förbundet upprättat specialdistrikts- förbund samt ombudsman för idrottsgren, för vilken sådant förbund ej finnes. Vid mötet företrädes varje idrottsgren, som utövas inom distriktet, av samma antal ombud som grenen har röster. Antalet röster för varje idrottsgren är efter viss metod avhängigt av antalet röstberättigade föreningar inom grenen, dock minst en. Vid distriktsförbundsmötet skall väljas förbundsordförande och styrelseleda- möter. Det bör vid valen eftersträvas att erhålla ledamöter, vilka med sitt idrotts— intresse förenar förankring i samhällslivet i övrigt.
Utredningen
Som utredningen ovan framhållit går utvecklingen alltmer i den rikt- ningen att den direkta ledningen av idrottsutövningen efterhand övergår från distriktsförbunden till specialförbunden, vilket underlättas genom bil- dandet av specialdistriktsförbund. Särskilt utpräglad är situationen i Skå- nes idrottsförbund och Stockholms idrottsförbund, där alla idrottsgrenar nu har särskilda förbund. Om denna utveckling i det långa loppet är gynnsam för idrotten eller icke kan ännu ej bedömas och skall ej heller upptagas till diskussion. Den kan måhända synas naturlig med hänsyn till den på de flesta områden inom samhällslivet förhärskande benägenheten till speciali- sering. Möjligen kan en gynnsam psykologisk effekt följa med känslan att som fristående organisation »stå på egna ben». Man torde emellertid få räkna med att kostnaderna för idrottens administration ökar i takt med specialiseringen, om icke särskilda åtgärder vidtages.
Även om, som i annat sammanhang avhandlas, det är önskvärt att kost— naderna för idrottens administration hålles nere, synes man icke genom statliga ingripanden böra leda utvecklingen i annan riktning än den som idrotten själv valt. Om man sålunda accepterar att ledningen av idrottsutövningen frånhändes distriktsförbunden, återstår att utröna, om distriktsförbunden likväl kan anses behövliga i framtiden och vilka arbets- uppgifter som i så fall närmast bör ankomma på dem.
Det kan då först konstateras, att förbunden vid sidan av ledningen av
idrottsutövningen alltid haft och alltjämt har uppgifter av förvaltningsmäs— sig karaktär, gemensamma för idrotten i dess helhet inom distriktet. Många av dessa uppgifter, för vilka summariskt redogjorts här ovan, är av den art att de icke lämpligen kan omhesörjas av specialdistriktsförbunden. Härtill kommer att efterhand som stat och kommun i allt större utsträckning kom- mit att, icke minst i ekonomiskt hänseende, engagera sig i idrottsrörelsen, det framstår som alltmera önskvärt att det finns regionala, för idrotten i dess helhet gemensamma organ, som intar en fri och obunden ställning. Som i annat sammanhang diskuterats kan det även ifrågasättas, om icke en viss decentralisering av riksidrottsförbundets arbetsuppgifter lämpligen kan genomföras genom att dessa i större utsträckning än nu får handhavas av regionala och lokala organ. Ur dessa synpunkter har utredningen utgått från att distriktsförbunden bibehålles men att deras arbetsuppgifter inskränkes i vad gäller rent idrottslig verksamhet och inriktas på frågor av social och ekonomisk natur.
Utredningen _ som i det följande återkommer till distriktsförbundens arbetsuppgifter — har ansett sig böra överväga om några organisatoriska anordningar bör vidtagas för att stärka distriktsförbundens karaktär av samlande organ för idrott och friluftsliv inom respektive områden. Härvid bortser utredningen från sådant mera allmänt samarbete med organisationer för naturvård m. ni., som diskuterats i ett föregående kapitel.
En väg att på distriktsplanet nå fram till ett fördjupat samarbete mellan idrottens företrädare samt statliga och kommunala organ, varigenom sam- tidigt distriktsförbunden skulle få en starkare ställning än de för närva- rande har, synes vara att i distriktsförbundens styrelser bereda plats åt representanter för det allmänna. Bland annat synes den omständigheten, att allmänna medel i icke ringa omfattning fördelas av distriktsförbun- den, göra det önskvärt att det inom förbunden finns samhällsrepresen- tanter obundna av den ena eller andra specialidrottsgrenens intressen. När- mast till hands ligger därvid att tänka sig, att representanter för länssty- relser och landsting knyts till distriktsförbunden. Man finge på detta sätt en viss parallell till anordningen med Kungl. Maj:ts ombud i riksidrotts- förbundets överstyrelse. Emellertid har utredningen funnit sig kunna in- skränka sig till att föreslå, att det allmänna hos distriktsförbunden represen- teras av en styrelseledamot, utsedd av landsting eller stad utanför landsting. Härigenom skulle förbunden kunna berikas med sakkunskap i fråga om förhållandena i länet, lokaliseringsfrågor och samhällsplanering samt med allmän ekonomisk erfarenhet. En sådan anordning synes fördelaktig för förbunden även ur den synpunkten, att landstingen genom sin utdebite- ringsrätt har möjligheter att skjuta till medel till ändamål som de finner angelägna med hänsyn till behov och intressen inom sina områden. Lands- tingen lämnar redan nu regelmässigt bidrag till gymnastik och övrig idrott. Det kunde möjligen ifrågasättas om det icke ur vissa synpunkter vore
lämpligt, att landstingets representant utrustades med speciella befo- genheter, t. ex. i anslagsfrågor. Utredningen har emellertid funnit, att några befogenheter utöver dem som tillkommer övriga styrelseledamöter icke bör tilläggas det allmännas representant, varken vid avgörande av frågor som rör anslagsmedel eller eljest. En motsatt anordning skulle för idrotten kunna medföra en känsla av förmynderskap från det allmännas sida, som icke kan anses önskvärd, bland annat ur den synpunkten att denna känsla efter hand skulle kunna utveckla sig till en benägenhet hos idrotts— ledarna att i alla svåra situationer förlita sig på myndigheternas stöd. Skäl kan tala för att, liksom föreslagits för statens ombud i riksidrottsförbun— dets centrala organ, samma person icke kvarstår som landstingsrepresen- tant hos distriktsförbund utöver en viss tidsperiod i sammanhängande följd, förslagsvis tre år. Att vederbörande landsting beredes tillfälle att ingå i distriktsförbunds styrelse, torde böra göras till villkor för statsbidrag. Lämpligen bör föreskrift i ämnet införas i stadgarna.
Genom en anordning av ovan skisserat slag skulle öppnas möjligheter att tillägga distriktsförbunden en ställning inom deras områden som i stort motsvarar vad riksidrottsförbundets centralorgan är för landet i dess helhet. En sådan utveckling anser utredningen önskvärd.
Vissa rent tekniska svårigheter att ordna representation för landstingen (eller städer utanför landsting) kan uppstå därigenom, att distriktsförbun— dens områden ofta icke överensstämmer med läns- och landstingsområden ( här bortses från de undantagsfall då län och landstingsområde ej samman— faller sinsemellan). Stundom omfattar distriktsförbunden flera län eller delar av flera län, men ibland utgör de endast del av ett län. Dessa svårig- heter får dock icke överdrivas. I de fall distriktsförbund innefattar mer än ett län eller delar av mer än ett län ligger det närmast till hands, att repre- sentant utses av ett vart landsting. Där detta kunde leda till att styrelsen bleve alltför vidlyftig, kan en tänkbar lösning vara, att landstinget i det län där distriktsförbundets styrelse har sitt säte utser ordinarie representant och att övriga inom distriktets gränser befintliga landsting representeras genom suppleanter, som rycker in vid de tillfällen då frågor som speciellt berör deras områden skall avhandlas. En enklare men måhända mindre tillfredsstäl- lande representationsform kan uppnås genom att varje i distriktet ingående landsting efter viss cirkulationsprincip under vissa är, t. ex. tre år i följd, är representerad inom förbundet. Vilket av dessa olika alternativ som bör väljas, torde få ankomma på varje särskilt distriktsförbund att bestämma i samråd med respektive landsting.
Med hänsyn till önskvärdheten av att verksamheten inom olika idrotts- och friluftsorganisationer samordnas i så stor utsträckning som det är möj- ligt i betraktande av organisationernas syften, har inom utredningen över- vägts om icke korporationsidrotten och skid— och friluftsfrämjandet borde ges tillfälle att genom representanter deltaga i distriktsförbundens verksam-
het. Emellertid är de lokala förhållandena vad beträffar korporationsidrot- tens och kanske speciellt främjandets verksamhet mycket skiftande. På vissa platser är verksamheten så livlig och blomstrande, att en representa- tion i vederbörande distriktsförbund synes väl berättigad. Så är dock icke förhållandet överallt. Utredningen anser emellertid, att så stora fördelar skulle ur olika synpunkter kunna uppnås genom ett livligare samarbete, att enligt dess mening distriktsförbunden i princip bör stå öppna för repre- sentanter för korpidrotten och främjandet, lämpligen så att vardera rörelsens lokala organ inom respektive område finge välja en ledamot av distrikts- förbundets styrelse. Det vore därför önskvärt, att sådana ändringar vidtoges i gällande stadgar för distriktsförbunden, att styrelserna kunde få en mera allsidig sammansättning enligt vad nu sagts. Den förordade anordningen bör emellertid ej genomdrivas mot distriktsförbundens egna önskemål. Med denna utgångspunkt vågar utredningen icke räkna med att reformen skall komma att genomföras annat än efter hand.
Redan nu bör dock enligt utredningens mening i sammanhang med att statsmedel ställes till distriktsförbundens och specialdistriktsförbundens förfogande för expeditionslokaler med möbler, maskiner och telefoner kunna ges anvisningar om att dessa skall vara tillgängliga icke endast för förbun- den själva utan även för korpidrottens och främjandets organ i den mån dessa har intresse därav.
Utredningen har övervägt möjligheten att nå överensstämmelse mellan länen och distrikten. En sådan överensstämmelse ter sig onekligen ur admi- nistrativa synpunkter mest praktisk. Emellertid har utredningen funnit att, med hänsyn till det rent idrottsliga utbytet inom distrikten, en indelning ef- ter länsgränser i flera fall icke kan anses vara lämplig. En annan tanke har varit att ersätta distriktsförbunden med särskilda länsförbund för idrot— tens förvaltning och särskilda distrikt för idrottsutövningen. Den rent idrottsliga verksamheten samt idrotts- och tävlingsutbytet mellan olika de- lar av landet skulle under sådana omständigheter kunna bedrivas under central ledning av vederbörande Specialförbund inom ramen för special- distriktsförbundens nuvarande distrikt eller — om så befunnes ändamåls- enligare — inom nya distrikt, avpassade efter respektive grenars villkor och behov. En avsevärd elasticitet inom idrottens organisation skulle härigenom kunna vinnas. Så skulle t. ex. friidrotten kunna få för sina villkor avpassade >>specialidrottsdistrikt», rodden sina 0. s. v. Visserligen kan därigenom vissa svårigheter uppstå i fråga om representation i länsförbundens styrel- ser. Dessa problem synes dock icke olösliga. En dylik omorganisation av distriktsindelningen bör emellertid ankomma på idrottens organisationer att genomföra, varför utredningen ej närmare går in på dessa frågor.
I stället för att i distriktsförbundens styrelse inordna representanter för det allmänna kunde övervägas att vid sidan av styrelsen tillsätta ett särskilt utskott för behandling av anslagsfrågor. I detta utskott skulle myndighets-
representanter ingå. Denna organisationsform torde emellertid ur flera syn- punkter vara opraktisk. Därtill kommer att det även i många andra frågor än anslagsfrågor bör vara värdefullt för distriktsförbundens styrelse att få del av de offentliga organens synpunkter. Utredningen har därför icke kun- nat förorda ett sådant alternativ.
Utredningen återgår härefter till att något diskutera arbetsuppgifterna för distriktsförbunden.
En väsentlig sida av distriktsförbundens verksamhet utgöres av kurser och upplysningsverksamhet, varvid förbunden har en god hjälp av riks- idrottsförbundets ungdomskonsulenter. Kursverksamheten bör i första hand inriktas på centralt inom distriktet eller i samarbete med angränsande distrikt anordnade kurser för utbildning och fortbildning av idrottsledare. Utbildning av instruktörer för speciella idrottsgrenar eller för träning av de aktiva idrottsmännen synes i framtiden höra överlåtas åt specialförbunden och specialdistriktsförbunden. En sådan uppdelning av kursverksamheten synes ligga väl i linje med distriktsförbundens och Specialförbundens ar- betsuppgifter i övrigt.
I frågor som berör idrottsanläggningar bör distriktsförbunden, såsom tidigare uttalats i sammanhang med förslaget om den statliga idrotts- och friluftsnämnden, kunna tjänstgöra som remissorgan. Vid avgivande av ytt- randen synes förbunden speciellt ha att beakta _ förutom behovet av en anläggning överhuvudtaget -— att vid förläggningen hänsyn tages till belä- genheten av andra anläggningar ävensom till att den samtidigt bör kunna utnyttjas av skolor eller eljest för skilda ändamål.
Även i övriga frågor som berör idrotts- och friluftslivet inom distriktet bör distriktsförbunden tjänstgöra som remissorgan åt idrotts- och frilufts- nämnden och givetvis även liksom hitintills åt riksidrottsförbundets cen- trala organ.
En viktig uppgift för distriktsförbunden blir fördelningen av statliga an- slag samt bidrag från landsting och eventuellt andra kommuner. Om styrel- serna för förbunden, såsom utredningen förordat här ovan, kompletteras med representanter för det allmänna, synes anslagsfrågorna komma att bli mer allsidigt belysta än som hitintills varit möjligt. Det bör på grund härav icke möta betänkligheter, utan snarare kunna betraktas som en fördel, att distriktsförbunden får större inflytande och ansvar än de för närvarande har i fråga om dispositionen av statsmedel. Detta gäller kanske i synnerhet beträffande bidrag till idrottsanläggningar, till kursverksamhet för utbild- ning av idrottsledare samt till den lokala verksamheten inom föreningarna. Medel till instruktionsverksamhet inom specialidrotterna bör däremot i princip disponeras genom specialförbunden.
Vad angår frågan om distriktsförbunden liksom hittills bör av sina stats- anslag lämna bidrag till specialdistriktsförbundens administration, synes det till en början klart, att förstnämnda förbund bör åt specialdistriktsför-
bunden ställa till förfogande sina lokaler med möbler, maskiner och telefo- ner. I allmänhet torde dessa kunna vara gemensamma för de olika organi- sationerna på samma plats. Såsom redan förordats torde även korporations- idrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets organ, om de är repre- senterade på platsen, böra få utnyttja ifrågavarande lokaler med utrust- ning. Även i övrigt har utredningen funnit sig böra föreslå, att distriktsför- bundens anslag till administrationskostnader —— vilket bör hållas isär från dessa förbunds kursanslag _ skall få disponeras för bidrag till nödvändiga förvaltningsutgifter hos distriktens specialidrottsorgan. Dessa bör däremot ej för sådant ändamål tilldelas bidrag från specialförbunden.
Förekommande bidrag från landstingen till idrott bör såsom nyss nämnts passera genom distriktsförbunden. I dessa fall har förbunden givetvis att taga hänsyn till de eventuella önskemål, som kan ha framställts från lands- tingen i samband med anslagens beviljande. Bidrag från stads- och lands- kommuner torde däremot som regel icke fördelas genom distriktsförbunden. I allmänhet lär nog kommunerna genom sina anslag direkt vilja gynna någon speciell verksamhet inom de egna gränserna. I den mån en kommun så öns- kar, bör distriktsförbunden emellertid medverka även vid fördelning av så- dana bidrag. I vart fall bör distriktsförbunden sträva att hålla sig underrät- tade om de anslag som utgår från kommuner. Slutligen kan det också ifrågakomma, att enskilda företag och organisationer söker samråd med distriktsförbunden i den mån de vill främja idrottsutövning.
I annat sammanhang förordas en sammanslagning av de s.k. kontant- bidragen till föreningarna med materielanslag och med bidrag för ungdoms- idrott. För närvarande söker föreningarna kontantbidrag direkt hos riks— idrottsförbundets centrala organ. Med den ställning utredningen avsett att ge distriktsförbunden inom organisationen, synes ärenden angående bidrag till föreningar i framtiden lämpligen böra avgöras av förbunden. Av tek- niska skäl bör dock utbetalningen av beviljade anslag ombesörjas av den centrala organisationen.
Den ovannämnda försöksverksamheten inom riksidrottsförbundet för om- organisation av distriktsförbunden har ännu icke kunnat avsätta några mera påtagliga resultat. Såvitt utredningen kan finna synes emellertid den av utredningen föreslagna breddningen av styrelsen förenlig med vilken som helst organisationsform, som kan bli gällande för distriktsförbunden i framtiden.
Distriktsförbundens ekonomi grundas i huvudsak på statsbidrag. Härut- över har förbunden en del andra inkomster av varierande men i allmänhet ringa storlek, exempelvis medlemsavgifter, inkomster av olika arrangemang samt bidrag från landsting och kommuner.
Till distriktsförbundens förvaltning och verksamhet har för budgetåret 1957/58 anvisats 630 000 kronor. Därjämte har förbunden för samma tid genom beslut av riksidrottsförbundet tilldelats bidrag ur anslagsmedei
tillgängliga för sistnämnda förbund, nämligen ur anslagsposten för ung— domskommitténs verksamhet 35000 kronor för ungdomsverksamhet, ur anslagsposten för samarbetskommitténs verksamhet 5 000 kronor för sam- arbete med andra ideella ungdomsorganisationer, ur anslagsposten för in- struktörsverksamhet bland ungdom 10 350 kronor såsom lön till en ung- domskonsulent samt ur anslagsposten för propagandaverksamhet 37000 kronor. Dessutom brukar distriktsförbund erhålla bidrag för inköp av kontorsmateriel med tillhopa omkring 10 000 kronor ur riksidrottsförbun- dets anslagspost för sådana ändamål. De sammanlagda anslagsmedlen upp— går sålunda till avrundat omkring 725 000 kronor. Härav kan ungefär hälf- ten beräknas åtgå till distriktsförbundens förvaltning och verksamhet. Åter- stoden disponeras huvudsakligen för specialdistriktsförbundens förvalt- ning och verksamhet.
Utredningen har i det föregående uttalat uppfattningen att instruktions— och kursverksamhet i specialidrottsgrenar bör omhänderhavas av special- förbund och specialdistriktsförbund. Distriktsförbunden bör sålunda ej er- hålla några bidragsmedel för andra än gemensamma idrottsliga ändamål, och deras bidragsgivning till specialdistriktsförbunden bör begränsas till att allenast avse vissa administrationskostnader. För den verksamhet, som bör ligga kvar hos distriktsförbunden, torde till dem i fortsättningen böra anvisas dels en anslagspost till förbundens egen kurs- eller eljest idrotts— liga verksamhet och dels en anslagspost till förbundens administration och till bidrag till specialdistriktsförbundens förvaltning. De båda anslags— posterna torde böra beräknas till respektive 150 000 och 475 000 kronor. Distriktsförbundens anslag torde icke, i motsats till vad nu är fallet, böra fyllas ut genom bidrag från riksidrottsförbundet.
Bortsett från uppdelningen på nu angivna två anslagsposter bör de bidrag, som tilldelas distriktsförbunden, ställas till förfogande utan angivande av några specificerade utgiftsändamål, utom då till äventyrs behov föreligger av bidrag till ett särskilt ändamål av engångsnatur. Det synes lämpligt, att mindre delar av anslagsposterna undantages vid den allmänna fördel- ningen för att vara tillgängliga, om särskilda omständigheter motiverar en utökning av bidragsmedlen på något håll.
IDROTTSFÖRENINGARNA
Antalet till riksidrottsförbundet anslutna föreningar utgjorde i januari 1957 omkring 9 000. I andra kapitel lämnas uppgifter i fråga om idrotts- föreningarnas och föreningsmedlemmarnas gruppering efter distrikt och om föreningarnas storlek. Vidare framgår av kapitlet angående specialför- bunden och specialidrotternas distriktsorgan, huru många föreningar som är anslutna till de skilda specialförbunden.
Varje idrottsförening kan på ansökan upptagas i riksidrottsförbundet.
För att förening skall kunna upptagas i förbundet erfordras, att föreningens stadgar godkännes av förvaltningsutskottet. Förening, som upptagits i riks- idrottsförbundet, tillhör det distriktsförbund, inom vars område föreningens hemort är belägen. Förening inom riksidrottsförbundet kan på ansökan upptagas i Specialförbund, vars idrott föreningen utövar. Om i specialför- bund upptagen förenings hemort är belägen inom av specialförbundet upp— rättat specialdistriktsförbund, tillhör föreningen även sistnämnda förbund. Särskilda bestämmelser är i stadgarna meddelade om föreningens rösträtt vid distriktsförbunds- och specialdistriktsförbundsmöten. Förening tillhörande riksidrottsförbundet skall
1. noga iakttaga dess stadgar och ställa sig till efterrättelse överstyrelsens be- stämmelser och beslut;
2. efterkomma vederbörande specialförbunds av förvaltningsutskottet godkända stadgar, tävlings- och övriga bestämmelser;
3. till riksidrottsförbundet årligen före den 15 februari avgiva rapport på av förvaltningsutskottet fastställt formulär;
4. till riksidrottsförbundet årligen före den 15 februari erlägga årsavgift för det löpande kalenderåret med av riksidrottsförbundet fastställt belopp;
5. föra kassabok, protokollsbok och medlemsförteckning; '
6. på framställning av överstyrelsen, förvaltningsutskottet, specialförbunds—, distriktsförbunds- eller specialdistriktsförbundsstyrelse utlämna föreningens handlingar.
Utredningen
Föreningarna utgör det led inom idrottsrörelsen, som står de utövande idrottsmännen närmast. Föreningarnas aktivitet är en mätare på idrotts- intresset. Det är också i första hand föreningarna som får känna av de ' svårigheter, som möter idrotten. Såsom tidigare belysts hänför sig dessa ' svårigheter främst till följande faktorer: konkurrens med andra fritids— sysselsättningar, den delvis härmed sammanhängande bristen på idrotts- och föreningsledare, knapphet i fråga om ekonomiska resurser samt bris- tande tillgång på idrottsanläggningar och föreningslokaler.
Möjligheterna att öka intresset för idrotten hos ungdomen — det är denna det gäller —— är i stor utsträckning beroende av upplysningsverksamhet och propaganda samt av att föreningarna har ledare med förmåga att vinna ungdomens förtroende. Upplysningsverksamheten och propagandan kan åt- minstone delvis drivas centralt eller regionalt men måste kompletteras av de lokala ledarnas individuella arbete. Tillgången på energiska och omdö- mesgilla ledare är begränsad, och även andra rörelser än idrotten konkurre- rar om att förvärva sådana. Utan tvivel har idrotten i och för sig en stark dragningskraft på goda ledarämnen, som här har ett tacksamt arbetsfält. Emellertid finns det också återhållande moment. Hur ideellt arbetet än är, kommer ledningen för en idrottsförening ej ifrån att tänka på att få utgif- terna för verksamheten täckta. Arbetet härmed är ofta både otacksamt och av sådan beskaffenhet, att det ter sig främmande för en person med de kva-
lifikationer som konstituerar en god idrottsledare. Härtill kommer att arbetet kan taga mycken tid i anspråk, på bekostnad av andra personliga intressen och kanske av arbete, som kan ge en viss inkomst (ersättningar förekommer också vid en del lokala uppdrag jämförliga med ledarskap inom idrottsför- eningar). Även om idrottsledaren ej bör utnyttja idrotten som inkomst- källa, kan det vara rimligt att han i varje fall inte behöver vidkännas direkta utgifter för resor eller dylikt, och det bör ej möta hinder att täckning härför erhålles genom idrottsföreningen. Lösningen av denna fråga har under- lättats genom att det särskilda anslaget under åttonde huvudtiteln till fri- tidsgrupper kan utnyttjas till någon gottgörelse åt ledare för sådana grup- per hos idrottsföreningarna.
Av den förut återgivna statistiken framgår att idrottsföreningarnas ut- gifter i första hand utgöres av kostnader för idrottsarrangemang, och härvid närmast för resor och traktamenten, samt vidare idrottsplats- och lokal- hyror och underhållskostnader ävensom kostnader för materiel. Hos de stora föreningarna täckes kostnaderna för idrottsarrangemang i stort sett mer än väl av inkomster från dem, och detta är ofta även fallet hos mellan- stora föreningar. För de små föreningarna däremot, vilka i allmänhet ej kan påräkna någon lönsam publikanslutning till sina idrottsarrangemang, är det vanligt att inkomsterna ej täcker utgifterna för dessa. Förlusterna på idrottstävlingar, vilka ju utgör ett nödvändigt led i idrottsutövningen, måste täckas på andra sätt. De viktigaste inkomstkällorna är — förutom inträdesavgifter vid tävlingar — avgifter eller andra tillskott från medlem- mar, inkomster från nöjestillställningar och lotterier samt bidrag från sta- ten, kommuner eller enskilda.
Även om medlemsavgifterna, där de är låga, bör kunna höjas något _ utredningen återkommer härtill _ torde man i det stora hela ej kunna räkna med att en sådan höjning skulle ge en tillräcklig lättnad i den an- strängda ekonomi, som föreningarna nu ofta har att kämpa mot. Det lär inte kunna undgås, att särskilt de små föreningarna måste ta sin tillflykt till att anordna nöjestillställningar och lotterier för att skaffa sig inkomster. Visserligen kan dessa nöjestillställningar många gånger tillgodose ett legi- timt behov av förströelser för ungdomen. Men det kan inte hjälpas, att handhavandet av nöjestillställningar och lotterier kan ta oskäligt mycken tid från det egentliga idrottsarbetet och verka betungande för idrottsledarna samt försvåra för föreningarna att anskaffa ledare.
Då arbetet inom idrottsföreningarna —— som utgör grundvalen för vårt idrottsliv — försvåras genom bristande ekonomiska resurser, bör enligt utredningens mening frikostiga bidrag ställas till förfogande för deras del, och detta även om det skulle behöva ske på bekostnad av anslagsmedel till andra organisationsled.
Nuvarande anslagspost till föreningars verksamhet fördelas i form av s. k. kontantbidrag mellan föreningar som ansökt härom hos riksidrottsförbun-
det. I ansökningsblanketterna, där plats finnes för olika uppgifter rörande respektive föreningar, skall angivas om bidrag sökes för inköp av tränings- kort, för hyra av träningslokal eller träningsplan eller för hållande av träningsplats, i alla fallen med angivande av idrottsgren, årskostnad och sökt belopp. En kolumn finnes även för anteckning om vilket belopp veder- börande distriktsförbund föreslår i bidrag. Sedan ansökningarna genom distriktsförbunden tillställts riksidrottsförbundet och sammanställts där, för- delar sistnämnda förbund medel mellan distriktsförbunden för slutlig ut- delning till föreningarna. Enligt de direktiv för medelsanvändningen, som Kungl. Maj:t årligen meddelar, kan riksidrottsförbundet disponera här av- sedd anslagspost även till anskaffning (genom förbundet) av idrottsmate- riel åt föreningarna, men denna möjlighet utnyttjas icke.
De medel, som tilldelas idrottsföreningarna — bidragen till anläggningar behandlas i annat sammanhang -— torde böra fördelas med hänsyn tagen till de olika faktorer, som inverkar på föreningarnas ekonomi. Liksom hit- tills bör beaktas förekommande kostnader för hållande av träningslokal eller träningsplan eller för hyra av träningsplats eller för träningskort. Även till kostnader för resor i samband med idrottstävlingar, som ej täckes genom inkomster av dessa arrangemang, bör statsbidrag kunna beviljas. Av det föregående framgår, att dessa kostnader är betydande.
Enligt utredningens mening bör bidragen till föreningarna i fortsättningen även inrymma eventuellt behövligt bidrag till idrottsmateriel. För när- varande finnes en särskild anslagspost härtill, som fördelas av riksidrotts- förbundet mellan specialförbunden för att disponeras för inköp av idrotts- materiel. Av specialförbunden tilldelade belopp får dessa behålla omkring 15 procent för inaterielanskaffning för egen del och 5 procent för täckning av distributionskostnader m. m. I övrigt använder specialförbunden medlen i allmänhet på så sätt att de, var och en inom sin idrottsgren, inköper idrotts- materiel eentralt för anslutna föreningar och sedan tillhandahåller materie- len åt föreningarna till lägre pris än inköpspriset. Föreningarna har att inkomma med ansökningar om denna förmån. Riksidrottsförhundets för- valtningsutskott har meddelat följande bestämmelser för Specialförbundens materielanslag.
Innan anslaget utbetalas skall av riksidrottsförbundets förvaltningsutskott god— känd fördelningsplan föreligga. Denna plan skall innehålla uppgift över dels den materiel, som skall inköpas, varvid offerter från minst tre firmor skall bifogas, dels huru materielen är avsedd att fördelas samt dels totala antalet inkomna an- sökningar.
Anslaget utbetalas sedan vederbörande därom gjort anmälan till riksidrotts- förbundets kansli i god tid före ordinarie utbetalningsdag.
Av anslaget äger förbundet disponera högst 5 procent för erforderliga kansli- kostnader i samband med fördelningen (kungörelser, blanketter o. dyl.).
Av inköpt materiel äger förbundet disponera högst 15 procent för centrala ändamål (för utlåning till kurser, tävlingar etc.). '
Förbundet anmodas att där så befinnes lämpligt kräva motprestation av veder— börande föreningar, så att anslaget kommer så många som möjligt till godo.
Föreningarna skall uppmanas att teckna brand- och inbrottsförsäkring, där så låter sig göra.
Redovisning skall vara riksidrottsförbundets kansli tillhanda senast tre månader efter det anslaget emottagits.
Man kan utgå från att centrala inköp ofta ställer sig fördelaktiga. I den mån centrala inköp lönar sig, finns det knappast anledning att begränsa dem till att enbart gälla den kvantitet, som köpes med anlitande av stats- bidrag. Emellertid är det ej givet, att idrottsmateriel under alla förhållan- den erhålles billigare vid centrala inköp än om en idrottsförening vänder sig till handlande på orten, som kanske ur den ena eller andra synpunkten vill erbjuda föreningen ett förmånligt pris. Med hänsyn härtill men särskilt till att den enskilda föreningen själv bäst bör veta huru den vill utnyttja det allmännas bidrag, synes nuvarande anslagspost till idrottsmateriel böra sammanslås med anslagsposten till föreningars verksamhet. Såsom moti— veras i annat sammanhang bör vidare till materielutrustning för idrotts- anläggningar, exempelvis häckar och gräsklippningsmaskiner och eventuellt annan dyrare materiel, kunna lämnas bidrag av särskilda anslagsmedel i samband med bidragsgivningen till idrottsanläggningar.
Vid beräkning av statsbidrag till föreningar bör beaktas de möjligheter, som finnes för olika föreningar att skaffa sig inkomster genom inträdes— avgifter till tävlingsarrangemang in. in. Skillnaden kan härvidlag vara högst avsevärd mellan exempelvis två sådana idrotter som fotboll och orientering.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas, att stora olikheter finns mellan idrottsgrenarna i fråga om kostnader räknat i genomsnitt per ut- övare. Om hänsyn tages icke endast till utgifterna för utrustning och loka- ler utan även till möjligheterna att få dessa täckta genom åskådaravgifter, kommer fotbollen, bandyn och ishockeyn bland de billigaste. Man kan fråga sig, om den omständigheten att en idrott är »dyr» bör medföra, att stats- bidraget till respektive föreningar bestämmes i motsvarande mån högre per utövare räknat än för andra föreningar. Det skulle i motsats härtill kunna hävdas, att, när det finns idrotter som ger likvärdig kroppslig övning till billigt pris, de som föredrar dyrare idrott själva bör få stå för merkostnaden. En medelväg synes vara att förorda. Önskemålet att individuella förutsätt- ningar och intressen kan tillgodoses så långt som möjligt talar starkt för att staten ekonomiskt uppmuntrar även idrottsgrenar, som är tämligen kost- nadskrävande och för vilka statsbidraget därför måste beräknas relativt högt i förhållande till antalet utövare. Samtidigt är det emellertid uppenbart att till dessa idrotter ej bör lämnas så stora bidrag, att idrotter med relativt ringa kostnader och stor anslutning icke kan tillgodoses med erforderliga statsbidrag. Man kan ej komma ifrån att här måste göras en avvägning mellan olika synpunkter.
Huru ansträngd en förenings ekonomi är kunde väntas ta sig uttryck i medlemsavgifternas höjd. Så torde emellertid långt ifrån alltid vara fallet, då många föreningar gör allt för att undgå en höjning av medlemsavgif- terna med den risk, som antages föreligga för härav föranledd minskning i medlemsanslutningen. Utredningen vill för sin del i denna fråga fram- hålla följande. Det är naturligt, att medlemmarna i en idrottsförening lika väl som när det gäller andra föreningar bör betala medlemsavgifter, dessa må räknas som bidrag till föreningens ideella ändamål eller som betalning för den nytta och det nöje medlemskapet ger. Det ligger också mycket i den uppfattningen att förmåner uppskattas mer, när man gjort en motpresta— tion för dem. Å andra sidan måste ihågkommas att det är regel, både att medlemmar åtminstone i mindre idrottsföreningar in natura eller genom tjänster gör insatser i föreningarna vid sidan av medlemsavgifterna och att idrottsmännen härutöver individuellt måste göra mer eller mindre bety- dande utgifter för sin idrottsutövning. Trots detta kan man ifrågasätta, om icke någon höjning av medlemsavgifterna, där dessa är låga, kunde vara rimlig och kunde genomföras utan att verka avhållande från anslutning till idrottsföreningarna, i synnerhet om man tänker på nedgången i pen- ningvärdet, de goda arbetsinkomsterna redan i unga år och vad ungdomen är beredd att satsa på andra ändamål. Hur som helst vill utredningen, under hänvisning till vad ovan anförts, förorda att statsbidrag till föreningar bort- sett från skolföreningar endast beviljas under förutsättning att — där icke avgift uttages med minst 10 kronor för särskilda skäl motiverar annat år och vuxen medlem.
Även om det ej kan undvikas, att statsbidrag, som beviljas för instruk- tions- eller kursverksamhet eller för idrottsanläggningar, kommer även professionell idrott till godo, synes i varje fall nu ifrågavarande bidrag till idrottsföreningar böra inskränkas till sådana föreningar, som enbart ägnar sig åt amatöridrott.
För en bedömning av huru mycket en idrottsförening bör erhålla i stats— bidrag vid hänsynstagande till de olika faktorer, som angivits här ovan, erfordras kännedom om förhållandena inom respektive område i den mån idrotten beröres härav. De organ, som bör ha de bästa kvalifikationerna för att handhava en sådan bedömning, synes vara distriktsförbunden, vilka redan nu tar befattning härmed. Att denna uppgift kommer att ligga på distriktsförbunden, har också förutsatts i det föregående.
Fördelningen mellan distriktsförbunden av tillgängliga medel för bidrag till idrottsföreningar torde efter förslag från förbunden kunna ske centralt, utan att ansökningarna genomgås i samband härmed. Fördelningen bör kunna göras med hänsyn tagen till befolkningsunderlag, antal idrottsför- eningar, antal anslutna medlemmar och relationen mellan förekommande idrottsgrenar samt avstånden inom distrikten, särskilt i förhållande till
idrottsplatserna. Erfarenheterna torde efter ett par fördelningar ge vid handen, huru fördelningen bör ske för att man skall nå största möjliga rätt- visa olika distrikt emellan. Motsvarande anslagsfördelning mellan olika län torde förekomma i andra fall, utan att respektive centralorgan behöver granska detaljansökningarna. Det synes lämpligt, att en del av förenings- anslaget undantages för att hållas i reserv för senare kompletterande ut- delning. Det kan eventuellt vara praktiskt, att själva utbetalningen av bi- dragen handhaves av riksidrottsförbundets centrala organ, som kan utnyttja sin adresseringsapparatur m. m.
Enligt de direktiv för inedelsanvändningen, som Kungl. Maj:t årligen meddelar, skall anslagsposten till föreningars verksamhet användas till understödjande av enskilda föreningar i deras idrottsliga verksamhet, oav- sett huruvida föreningarna är anslutna till riksidrottsförbundet eller ej. Såsom förordas i ett senare kapitel torde bidrag till utomstående föreningar i fortsättningen böra beviljas av den föreslagna statliga idrotts- och frilufts- nämnden med anlitande av anslagsmedel, som är tillgängliga för denna.
Anslaget till föreningars verksamhet är för budgetåret 1957/58 anvi- sat med 300 000 kronor. Endast en mycket ringa del härav tilldelas för- ' eningar som ej tillhör riksidrottsförbundet (se härom sid. 142). För idrotts- materiel är för samma budgetår anvisat ett belopp av 540 000 kronor, varav , enligt Kungl. Maj:ts beslut minst 36 000 kronor skall disponeras av skol- j idrottsförbundet. Återstoden fördelas av riksidrottsförbundet mellan special- förbunden som, enligt vad ovan anförts, använder omkring 75 000 kronor till anskaffning av idrottsmateriel för Specialförbundens räkning (vilken likväl utlånas till föreningarna) samt omkring 25 000 kronor till förbundens distributionskostnader. Resten eller sammanlagt omkring 400 000 kronor fördelas av specialförbunden mellan föreningar, anslutna till respektive för- bund. Sammanlagt uppgår sålunda nu angivna bidrag till föreningarna till omkring 700 000 kronor. Förutom detta belopp tillkommer föreningarna större delen av de anslagsmedel som under senare budgetår anvisats riks- idrottsförbundet särskilt för ungdomsidrott, för budgetåret 1956/57 345 000 kronor. Då idrottsföreningarnas verksamhet i huvudsak hänför sig till ung- domen, finns enligt utredningens mening ej tillräcklig anledning att i fort- sättningen bevilja särskilda bidrag till ungdomsidrott hos föreningarna vid sidan av övriga bidrag. Detta hindrar icke att man vid fördelningen av bidrag bör ta skälig hänsyn till i vilken omfattning förening ägnar sig åt ungdomsverksamhet. Att såsom hittills göra bidragsgivningen i vad den tar särskilt sikte på ungdomsverksamhet beroende av att vederbörande organi- sationer gör egna insatser till motsvarande belopp, synes utredningen ej be— hövligt. Med hänsyn till vad ovan anförts i fråga om den grundläggande bety- delse, som idrottsföreningarna har för utbredning av idrotten, och de eko- nomiska svårigheterna för en mycket stor del av dessa föreningar, bör an-
slagsmedlen för föreningarnas verksamhet —— inberäknat bidrag till idrotts- materiel och de hittillsvarande särskilda bidragen till ungdomsidrott — höjas till minst 1 400 000 kronor.
HÄLSOKONTROLL, MEDICINSK RÅDGIVNING OCH FORSKNING
Sedan 1944 finnes en av riksidrottsförbundet inrättad idrottspoliklinik. Denna är förlagd till Stadion i Stockholm. Under 1955 har inrättats en filial på Bosön. Kliniken äger erforderliga medicinska apparater, instrument och inventarier.
Kliniken står under ledning och kontroll av den s. k. poliklinikkommittén. Undersökningarna på kliniken avser kontroll av hälsotillståndet samt rådgivning beträffande hygieniska frågor i samband med idrottsutövning. De är helt kostnadsfria för medlemmar av förening ansluten till riksidrotts- förbundet.
Poliklinikkommittén ger även råd till Specialförbund m. fl. i frågor rö- rande tävlingsbestämmelser och dylikt. Vidare lämnar kommittén i viss utsträckning anslag till idrottsmedicinsk forskning.
Poliklinikkommitténs sammansättning regleras genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1943. Enligt detta skall verksamheten vid poliklini- ken planläggas och utövas under kontroll av en kommitté av fyra sakkun- niga, därav tre medicinskt sakkunniga, utsedda, en —— som tillika skall vara kommitténs ordförande _ av medicinalstyrelsen och två av riksidrottsför- bundet, samt en representant för gymnastiska centralinstitutet, utsedd av direktionen över institutet. Kommittén har sedermera kompletterats med en representant för Sveriges läkarförbund och — i samband med ombyte av föreståndare för polikliniken — med ytterligare en medicinskt sakkunnig, utsedd av riksidrottsförbundet.
Med hänvisning till att poliklinikverksamheten för hälsokontroll och den idrottsmedicinska forskningen vore två i huvudsak skilda uppgifter har riksidrottsförbundet i sin skrivelse den 31 maj 1956 angående statsbidrag för budgetåret 1956/57 föreslagit -— med instämmande av poliklinikkom- mittén — att ifrågavarande verksamhet skulle uppdelas på två olika organ: riksidrottsförbundets poliklinikkommitté samt riksidrottsförbundets idrotts- medicinska råd.
Poliklinikkommittén, som fortfarande skulle ansvara för driften av idrottspoliklinikerna i Stadion och på Bosön, har riksidrottsförbundet ansett böra bibehållas med nuvarande sammansättning.
Idrottsmedicinska rådet har förbundet föreslagit skola vara rådgivande organ i idrottsmedicinska frågor, bedriva idrottsmedicinsk forskning samt härför disponera anslagsposten till idrottsmedicinsk forskning. Rön och resultat av den idrottsmedicinska forskningen skulle efterhand delges be- rörda ledningsorgan inom idrottsrörelsen. Enligt förbundets förslag skulle
rådet bestå av en av medicinalstyrelsen utsedd ordförande, en representant för Sveriges läkarförbund, en representant från svenska läkarsällskapet samt två av riksidrottsförbundet utsedda medlemmar. Ordföranden i poli- klinikkommittén skulle tillhöra rådet, om han genom nyss föreslagna per- sonval icke redan utsetts att ingå i detta. De angivna rådsmedlemmarna skulle sedan och i mån av behov komplettera sig själva med representanter för olika specialgrenar inom medicinen.
Statsbidrag har sedan 1943 under anslaget till riksidrottsförbundet varit anvisat till idrottspoliklinisk verksamhet och under senare budgetår även till idrottsmedicinsk forskning. För budgetåret 1957/58 är anvisade 105 000 kronor. Av dessa skall enligt Kungl. Maj:ts beslut omkring 70 000 kronor användas till driften av riksidrottsförbundets poliklinik för hälsokontroll och omkring 35 000 kronor till fortsättande av pågående medicinska under- sökningar. _
Enligt uppgifter från riksidrottsförbundet uppgick inkomster oclf ut- ! gifter för hälsokontrollen och poliklinikkommitténs verksamhet i övrigt & till nedanstående belopp under budgetåret 1955/56:
]
Ingående saldo:
driften av polikliniken ....................................... 4 613: 43 medicinsk forskning ......................................... 16 556: 89 kirurgisk-ortopedisk rådgivning ............................... 2 453: 80 23 624: 12 | Klinikavgifter ........................................................... 470: 36 . Återbetald del av anslag, GCI ............................................. 4: — , Slalsanslag:
driften av polikliniken ....................................... 60 000: — [ medicinsk forskning ......................................... 35 000: — 95 000: — ! ___—__ * Redovisning Kronor 119 098: 48
Löner, arvoden m. m. (bl. a. två läkare och en heltidsanställd skö-
terska) ................................................... 31 980: 48 Apparatur, underhåll m. m .................................... 4 396: 27 Hyra och lyse .............................................. 5 139: 59 Telefon, porto, utensilier ..................................... 1 670: 51 Försäkringspremier .......................................... 394: — Röntgen- och undersökningsavgifter ........................... 377: — Prenumerationsavgifter ...................................... 103: 50 Tvätt, rengöringsmedel ...................................... 291: 68 Transporter ................................................ 207: 50 Sammanträden .............................................. 136: 50 Diverse .................................................... 638: 65 45 335: 68
Medicinsk forskning
GCI (fysiologiska institutionen) ............................... 15 000: — 2 läkare .................................................... 10 000: — 25 000: —
Kirurgisk-ortopedisk rådgivning 2 läkare ....................................................
Utgående saldo:
10 090: — 10 090:
80 425:
driften av polikliniken ....................................... 9 747: 75 medicinsk forskning ......................................... 26 561: 25 kirurgisk-ortopedisk rådgivning ............................... 2 363: 80 38 672: 80
Det bör anmärkas, att den kirurgisk- ortopediska rådgivningen utgör ett led i poliklinikens hälsokontroll. Den bör hållas i sär från ovannämnda råd- givning till Specialförbund m. fl. i frågor rörande tävlingsbestämmelser och dylikt.
På begäran av utredningen har poliklinikkommitténs ordförande, profes- sor Torgny Sjöstrand, i skrivelse den 6 juni 1957 lämnat följande redo- görelse för den idrottsmedicinska forskningen och för aktuella forsknings- uppgifter:
Någon nämnvärd idrottsmedicinsk forskning har överhuvud taget ej förekom- mit i vårt land förrän under de senaste 10 åren. Denna har huvudsakligen skett på Karolinska sjukhusets kliniskt fysiologiska laboratorium och på GCIzs fysio— logiska institution. På senare tid har intresset för denna forskning ökat, och för närvarande deltager i forskning av idrottsmedicinskt intresse 7 läkare på Karo- linska sjukhuset, 2 läkare på Serafimerlasarettet och 1 läkare på Norrbacka- institutet. Man kan vänta sig att större tillgång på anslag komme att öka intresset för idrottsmedicinsk forskning. Inrättandet av fysiologiska sjukhuslaboratorier, som planeras vid flera sjukhus i landet, kan också väntas ge ökade möjligheter och därmed ökat intresse för denna forskning.
Av aktuella forskningsuppgifter på detta område kan följande framhållas.
1. Fortsatta utredningar över inverkan av olika idrottsgrenar på organismen, särskilt effekten av prestationsträning på hjärta, lungor och blodomlopp.
2. Utredning av hälsotillståndet inklusive den fysiska konditionen hos äldre idrottsmän.
3. Fortsatta undersökningar över effekten av fysisk träning på individer med låg fysisk arbetsförmåga och funktionella insufficienssymtom av olika slag, såsom diffusa hjärtbesvär, rygg- och fotbesvär.
4. Utredning av olika idrottsgrenars lämplighet för rehabilitering av handi- kappade.
5. Utredning av olika individers fysiska och psykiska förutsättningar för olika idrottsgrenar.
6. Undersökning över olika träningsmetoders effektivitet.
7. Utredning rörande förekomsten av kroniska idrottsskador på utövare av olika idrottsgrenar.
8. Utredning rörande förekomsten av ryggskador hos gymnaster och idrotts- utövare av olika idrottsgrenar och dessas uppkomstmekanism.
9. Fortsatta undersökningar över förekomst och behandling av knäskador på idrottsmän. 10. Undersökning över profylaktiska åtgärder för förhindrande av skallskador vid idrottsutövning. 11. Fortsatta undersökningar över metodik och organisation av hälsokontroll av idrottsmän. 12. Undersökningar över idrottsutövningens betydelse för kroppsutvecklingen. 13. Utredning av den fysiska träningens inverkan på åldersinvolutionen. 14. Utredning av förhållandet mellan idrottsutövning och sjuklighet. 15. Utredning av inverkan av idrottsutövning och gymnastik på kvinnors fer- tilitet, förlossningskomplikationer m. m.
Dessa forskningsuppgifter skulle kunna mångfaldigas. Ett flertal forsknings- förslag gäller den så viktiga frågan om människans anpassning i vår alltmer meka- niserade tillvaro. Fortlöpande utredningar rörande de ändrade levnadsbetingel- sernas inverkan på konditionen och sjuklighet av det slag som kan samman- hänga med fysisk inaktivitet borde höra till de viktigare samhällsuppgifterna.
Enligt vad vidare anförts i skrivelsen hade vid sidan av de anslag, som beviljats av poliklinikkommittén, för därmed sammanhängande uppgifter även utgått anslag från andra håll. Av sådana medel hade bland annat för 1957 beviljats 30 000 kronor för undersökning över möjligheten att återställa vissa hjärtpatienter genom fysisk träning.
Slutligen har poliklinikkommitténs ordförande givit uttryck åt uppfatt- ningen att anslag av storleksordningen 100 000 kronor under de närmaste åren utan svårighet skulle kunna placeras på forskningsuppgifter av idrotts- medicinsk natur med fullgoda garantier för att pengarna komme till an- vändning för kvalificerad forskning. Om intresset för denna forskning fort- satte att öka som hittills, måste man räkna med att anslagen borde höjas med omkring 20 procent årligen.
Utredningen finner uppenbart, att den verksamhet, som handhaves av poliklinikkommittén, är av stor betydelse och bör fortsättas. Detta gäller både hälsokontrollen genom idrottspolikliniken, rådgivningen till special- förbund m. fl. samt den medicinska forskningen på idrottsområdet.
* Det synes naturligt, att idrottspolikliniken bör arbeta i anslutning till den av riksidrottsförbundet och specialförbunden bedrivna idrottsliga verksam- heten och särskilt till verksamheten på Bosön. Poliklinikkommittén torde därför fortfarande böra vara anknuten till riksidrottsförbundet. Detta gäller i första hand hälsokontrollen och rådgivningen till Specialförbund m. fl. Vad angår den idrottsmedicinska forskningen har från riksidrottsför- bundets sida ifrågasatts, att fristående från idrottspolikliniken skulle in- rättas ett särskilt idrottsmedicinskt råd, även detta med anknytning till riksidrottsförbundet. Ett syfte med förslaget torde ha varit, att det till- tänkta rådet skulle kunna kompletteras med representanter för olika special- grenar inom medicinen. Såvitt utredningen kan finna bör det emellertid ej vara omöjligt att även vid bibehållande av nuvarande poliklinikkommitté i mån av behov adjungera ledamöter med speciell medicinsk inriktning. Det kunde ur annan synpunkt ifrågasättas, om det icke vore naturligare, att ansvaret för forskningsverksamheten anförtroddes åt någon statlig medi- cinsk instans eller åt gymnastiska centralinstitutet. Utredningen är icke be- redd att uttala någon bestämd mening i föreliggande organisationsfråga. Det förefaller emellertid utredningen, som om det ej skulle behöva möta allvarligare betänkligheter att ifrågavarande forskning i avbidan på ytter- ! I 1 Utredningen l l l i i
ligare erfarenheter fortfarande är samordnad med hälsokontrollen. I ären- den rörande bidrag till forskning torde dock poliklinikkommittén — eller ett utskott inom denna —— böra samråda med statens medicinska forskningsråd.
Med hänsyn till den stora betydelse, som den idrottsmedicinska forsk- ningen kan ha för en sund utveckling av idrottsrörelsen, vill utredningen understryka vikten av att den förses med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna fullfölja de forskningsuppgifter, som är av särskilt stort in- tresse. Med denna utgångspunkt håller utredningen före att till idrottsmedi- cinsk forskning bör ställas till förfogande ett årligt statsanslag å minst 50 000 kronor.
För hälsokontroll och därmed sammanhängande rådgivning torde böra räknas med ett anslagsbehov av 70 000 kronor.
IDROTTSINSTITUTEN
Till Sveriges riksidrottsförbund är knutna två fasta anläggningar, avsedda för idrottsliga ändamål, nämligen Bosön, Lidingö, samt Olandergården, Västra Vålådalen i Jämtland. Ett ytterligare centralt institut med viss an— knytning till riksidrottsförbundet är gymnastikfolkhögskolan å Lillsved, norra Värmdö.
Bosön inköptes 1938 av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, numera riksidrottsförbundet, för att tillgodose ett sedan länge uttalat önskemål inom idrottsrörelsen om en central anläggning för kurs- verksamhet och ledarutbildning. Anläggningen omfattade vid köpet en större och några mindre byggnader med tillhörande markområde om unge- fär 50 har skogs- och ängsmark med omkring 800 meter strand utmed Askrikefjärden. För inköpet och för nödiga reparations- och ombyggnads- arbeten anvisades ett statsanslag om 400000 kronor, under villkor att äganderätten snarast möjligt efter egendomens förvärv överlåtes till en stiftelse med uppgift att omhänderhava och förvalta institutet.
Efter förslag av riksidrottsförbundet fastställde Kungl. Maj:t den 26 augusti 1938 stadgar för stiftelsen. Enligt dessa skall stiftelsen, vars nanm bestämts till »Stiftelsen Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riks- förbunds idrottsinstitut i Lidingö», ha till ändamål att, sedan äganderätten till egendomen Paulsro-Sotudden å Bosön överlåtits på stiftelsen, om- händerhava och förvalta egendomen och det där inrättade institutet.1 Stiftel- sens angelägenheter handhaves av en styrelse med säte i Stockholm. Denna består av fem ledamöter samt tre suppleanter, alla utsedda för ett år i sän- der. Kungl. Maj:t utser styrelsens ordförande och ännu en ledamot jämte en suppleant för dessa. Övriga ledamöter jämte tvenne suppleanter för dem utses av riksidrottsförbundets överstyrelse. I fråga om köp, försäljning eller
1 Stiftelsens namn har 1952 ändrats till »Stiftelsen Sveriges riksidrottsförbunds idrottsinstitut, Bosön, Lidingö».
inteckning av fast egendom fordras Kungl. Maj :ts tillstånd. Det åligger sty- relsen att ombesörja att ”institutets räkenskaper den 30 juni varje år sam- manföres i fullständigt bokslut. Bokslutet jämte styrelsens förvaltnings- berättelse granskas av de revisorer, vilka av chefen för handelsdepartemen- tet och av riksidrottsförbundet utsetts att granska förbundets räkenskaper. Styrelseberättelsen avlämnas därefter jämte revisionsberättelsen till riks- idrottsförbundets överstyrelse, som med eget yttrande överlämnar hand- lingarna till Kungl. Maj:t. Stadgarna föreskriver slutligen, att styrelsen skall upprätta reglemente för stiftelsens verksamhet och ekonomiska förvaltning. Reglementet skall godkännas av överstyrelsen.
Reglemente har stadfästs av överstyrelsen senast den 27 november 1954. Enligt detta är institutets uppgift främst att, i den mån så lämpligen kan ske, centralisera det idrottsliga utbildningsarbetet genom till institutet för- lagda kurser av skilda slag. Därjämte bör plats kunna beredas för kongres- ser, konferenser, sammanträden, läger och sportutflykter.
Institutet skall enligt styrelsens närmare bestämmande stå öppet för idrottsorganisationer — i första hand dem som är anslutna till riksidrotts— förbundet — gymnastiska centralinstitutet och andra institutioner för fysisk fostran, enskilda idrottsmän och idrottsledare för vila, rekreation och trä- ning under semester och annan ledighet, utländska idrottstrupper samt med riksidrottsförbundet samarbetande kulturella organisationer, i den mån utrymmet så tillåter.
Idrottskurserna skall i regel vara av följande slag, nämligen ledare- och funktionärskurser, kurser för utbildning av instruktörer, såväl förenings-, distrikts- och riksinstruktörer som i kommunal tjänst eller enskilda företag anställda instruktörer, kurser för idrottsuthildning av lärare och lärarinnor, kurser för aktiva idrottsmän (nybörjare och elitmän) samt idrottsplats- kurser för intendenter och föreståndare samt för vaktmästare m. fl.
Riksidrottsförbundet äger lämna stiftelsen allmänna anvisningar för verk- samhetens bedrivande vid institutet. Den närmaste ledningen av verksam- heten handhaves av en av stiftelsens styrelse utsedd rektor.
Riksidrottsförbundet har till stiftelsen överlåtit äganderätten till den för institutets räkning förvärvade egendomen. Stiftelsen äger att självständigt omhänderhava och förvalta egendomen och det å densamma inrättade insti- tutet; dock skall av stiftelsen till Kungl. Maj:t gjorda framställningar in- sändas genom riksidrottsförbundet, som med eget yttrande överlämnar handlingarna till Kungl. Maj:t. Styrelsen antager och avskedar personal och bestämmer dess anställningsvillkor, pensioner m. m.; dock äger rektorn härutinnan besluta i vad rör tillfälligt anställd personal.
Utöver vad nu sagts innehåller reglementet bestämmelser om institutets ekonomiska skötsel, rektors åligganden m. m. Beträffande rektors göromål har därjämte institutets styrelse och riksidrottsförbundet gemensamt ut- färdat detaljerad instruktion jämte anvisningar, avseende bland annat fas-
tighetsförvaltningen, kursverksamheten, förläggningen och mathållningen för kursdeltagare m. fl., kassatjänst m. m. Instruktion för institutets övriga personal — bland annat en heltidsanställd kursledare samt expeditions- vaktmästare och kökspersonal, tillhopa ungefär 20 personer — tillkommer det enligt reglementet styrelsen att fastställa.
Som inledningsvis nämnts är institutet avsett att vara ett centrum för i första hand idrottsrörelsens kurs- och ledarverksamhet. Till belysande av institutets betydelse härvidlag torde uppgifter få lämnas för ett antal verk- samhetsår rörande deltagare i kurser, kursdagar samt dagbesök för idrotts- utövning, ej inräknade i kursdagar—na.
Verksamhetsår Kursdeltagare Kursdagar Dagbesök 1953/54 8 521 36 849 40 343 1954/55 6 971 35 010 41 254 1955/56 8 149 36 031 44 758 1956/57 7 667 32 642 49 455
Till jämförelse kan nämnas, att antalet kursdagar för åren 1944/45 och ] 1947/48 utgjorde 14 600 respektive 21240 dagar. Kurserna har utgjorts av idrottsledare-, instruktörs-, instruktions-, tränings— samt övriga kurser. Bland de sistnämnda kan nämnas kurser för yrkesledareutbildning, vilka anordnats, då idrottskurser ej pågått, av bland andra socialstyrelsen. In- ackorderingsavgiften för kursdeltagare uppgår för närvarande till 12—15 kronor för dag.
Institutet åtnjuter årligt bidrag till den löpande verksamheten ur fonden för idrottens främjande. Anslaget har för de fem senaste budgetåren ut- gått med följande belopp:
! 1 I
1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 Driftskostnader ...... 35 000 30 000 35 000 35 000 40 000 Underhållskostnader, nyanskaffning av in- ventarier .......... 25 000 30 000 30 000 30 000 30 000
Förutom de nu nämnda bidragen till löpande utgifter har statsbidrag ut- gått till reparations- och nybyggnadskostnader. Dessa anslag, vilka likaledes bestritts av idrottsfonden, har sedan institutet förvärvades uppgått till sam- manlagt 1 624800 kronor. Medlen har använts för reparationer, för upp- förande av idrottshall med simbad, för elevhem med ett 100-tal platser och rektorsbostad m. m. Vidare har fullständig idrottsplats, olika slag av trä- nings- och spelplaner samt simanläggning utmed Askrikefjärden anlagts. [
Vid sidan om statsanslagen utgörs institutets inkomster främst av in- ackorderingsavgifter samt avgifter för begagnande, av idrottshall och sim- bad, vilket sistnämnda i stor utsträckning tages i anspråk för simunder-
1955/56 på följande poster.
Inkomster
Kost och logi .............................................. 352 728: 36
visning. De största utgiftsposterna utgörs av löner samt matvaror. Institu- tets inkomster och utgifter fördelar sig enligt bokslutet för budgetåret
Uthyrning av idrottshall m. m ................................ 34 132: 65 Diverse ................................................... 35 654: 94 422 515: 95 Räntor ................................................................ 3 378: 70
Statsanslag för
driften .................................................. 35 000: — underhåll ................................................ 30 000: _ större byggnadsarbeten och reparationer .................... 80 026: 77 145 026: 77 Kronor 570 921: 42
Utgifter
Löner inkl. avsättning till pensioner ...................................... 180 511: 44 Matvaror .............................................................. 173 300: 05 , Värme och sotning ..................................................... 36 298: 98 | El. kraft .............................................................. 12 494: 61 ' Tvätt och renhållning ................................................... 20 921: 20 Telefon och porto ...................................................... 6 557: 11 Försäkringar ........................................................... 3 125: 79 Transporter ........................................................... 2 220: 02 Administrationskostnader ............................................... 4 880: 97 Inköp och underhåll av inventarier och idrottsmateriel ...................... 23 072: 71 ! Underhåll och ombyggnader av utomhusplaner och vägar ................... 9 363: 21 i Om- och tillbyggnader samt större reparationer ............................ 91 397: 84 Skatter ............................................................... 4 030: _ 1 Diverse ............................................................... 2 747: 49 & Kronor 570 921: 42
Härutöver bestrides vissa avlöningskostnader till ett sammanlagt belopp av omkring 26 000 kronor av medel, som står till riksidrottsförbundets för- fogande.
Olandergården färdigställdes 1956. Den är belägen å kronan tillhörig mark, som jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t upplåtits av länsstyrel- sen i Jämtlands län till riksidrottsförbundet. Arrendet omfattar omkring 5,05 hektar, och upplåtelsen har skett på högst 49 år. Arrendeavgiften utgör 40 kronor för år. Gården, som äges av riksidrottsförbundet, utgöres av ett enplans trähus med källarvåning samt delvis inredd vind jämte nödvändiga uthus såsom skidvallningsbod m. m. Idrottsgården innehåller 28 sovplatser huvudsakligen i tvåbäddsrum, motionshall, bastu m. m. I närheten av går- den finns idrottsplats, hoppbacke, slalombacke och skridskobana. Kostna- den för anläggningen har uppgått till i runt tal 550 000 kronor. Statsbidrag ur fonden för idrottens främjande har utgått sammanlagt med 170000 kronor.
Olandergården är avsedd att vara ett komplement till institutet å Bosön. Under budgetåret 1956/57 (dock ej månaderna maj och oktober, då gården är stängd) har den besökts av 640 kursdeltagare, som sammanlagt bevistat 3 900 kursdygn. '
Ansvarig för Olandergårdens skötsel är en särskild av riksidrottsförbun- dets överstyrelse tillsatt nämnd (Olandergårdsnämnden) som består av fem ledamöter. Föreståndaren för gården är adjungerad ledamot. Därjämte utser svenska turistföreningen en representant i nämnden. Riksidrottsför- bundets förvaltningsutskott har den 16 oktober 1956 fastställt reglemente för nämnden. Enligt detta har nämnden bland annat till uppgift att med uppmärksamhet följa verksamheten vid gården, att framlägga förslag rö- rande gårdens behov och utveckling, att fastställa tider för gårdens öppet- hållande, inackorderingspris för kursdeltagare m. m.
Föreståndaren för en intilliggande, turistföreningen tillhörig turiststation har av förvaltningsutskottet utsetts till föreståndare även för gården. Mel— lan föreståndaren och riksidrottsförbundet har överenskommelse med bland annat följande innehåll träffats. Riksidrottsförhundet upplåter idrottsgår- den med tillhörande inventarier utan särskild ersättning härför till före- ståndaren. Idrottsgården skall i första hand användas för inkvartering av idrottsmän, men må, då så lämpligen kan ske utan olägenhet för idrottens i behov, nyttjas även för andra gäster vid turiststationen. Föreståndaren skall [ tillhandahålla idrottsgårdens gäster förplägnad i turiststationens matsal och * därvid tillämpa samma standard på förplägnaden som för turiststationens gäster. För idrottsmän tillämpas ett av idrottsgårdens nämnd efter förslag av föreståndaren fastställt inackorderingspris. Föreståndaren må icke utan nämndens medgivande för idrottsmän överenskomma om andra priser för ! inackordering än de av nämnden fastställda. Överenskommelsen har god- känts av turistföreningen.
Föreståndaren svarar för befintligheten och skötseln av idrottsgårdens | inventarier, ombesörjer driften av idrottsgården samt svarar för och be- ' kostar härför erforderlig personal. Till driften räknas: yttre och inre ren- hållning samt härför erforderlig materiel m. m., tvätt, uppvärmning in- klusive bränsle, sotning, soptömning, elektrisk kraftförsörjning och där- med förenade avgifter, vatten och avlopp samt därmed förenade avgifter ävensom smärre reparationsarbeten. Alla för fastigheten och driften er- forderliga försäkringar och avgifter (skatter, telefon- och radioavgifter m. m.) betalas av idrottsgårdens nämnd. Föreståndaren ombesörjer vidare tillsynen, skötseln och underhållet av idrottsgården samt det markområde med dårå befintliga idrottsanläggningar, vägar m. ni., som av Kungl. Maj :t upplåtits till riksidrottsförbundet. Behovet av mera omfattande underhålls— arbeten fastställes vid årlig inspektion med biträde av personal ur idrotts— I platskommittén. Genom riksidrottsförbundets försorg skall nämnden enligt den träffade överenskommelsen erhålla ett årligt anslag till drifts- och ! underhållskostnader. ! Olandergården åtnjuter f. n. icke statsbidrag till löpande kostnader. |
Förutom de två nu nämnda anläggningarna finnes inom riksidrottsför-
bundet ytterligare en med central karaktär, nämligen gymnastikfolkhög- skolan å Lillsved. Egendomen Lillsved donerades 1934 till Svenska gymna- stikförbundet, för att där skulle upprättas en gymnastikfolkhögskola. For- mellt ägs egendomen av Föreningen för Svenska gymnastikförbundets gym— nastikfolkhögskola 11. p. a. Donationen omfattade ett markområde om unge- fär 300 tunnland jämte tillhörande corps de logi, innehållande 26 rum, samt ett flertal smärre byggnader. Egendomens taxeringsvärde var 400 000 kro- nor. Anläggningen invigdes för sitt ändamål den 13 juni 1937.
Enligt det för Lillsved fastställda reglementet är skolans uppgift att jämte meddelande av sådan medborgerlig bildning som angives i gällande stadga för statsunderstödda folkhögskolor, utbilda ledare och företrädare för den frivilliga gymnastiken och därmed sammanhängande hälsovårdsarbete, sär- skilt för landsbygden. Skolan arbetar med en vinterkurs från början av oktober till mitten av april samt kortare (8—12 dagar) sommarkurser under juni—augusti. Under mellantiderna upplåtes skolan till andra organisa— tioner för konferenser och kurser. Under vinterkursen vill Lillsved i sin egenskap av folkhögskola ge sina elever ett visst mått av allmänbildning inom de vanliga skolämnenas ram, och som gymnastikförbundets centrala utbildningsinstitution vill skolan ge dem en grundlig teoretisk och praktisk ungdomsledareutbildning på speciellt det gymnastiska området. Sommar- kurserna syftar till att utbilda instruktörer och ledare på gymnastikens om- råde. Skolan utnyttjas i icke ringa utsträckning även av andra idrottsorga- nisationer än gymnastikförbundet för kurser av skilda slag.
Lillsveds skolverksamhet, såväl under vinter- som sommarkurserna, ledes av en skolstyrelse om tio ledamöter. Av dessa utses sex av gymnastikför- bundet, två av Stockholms läns landsting och en av Svenska Röda korset. Självskriven ledamot är skolans rektor.
För egendomen Lillsveds förvaltning svarar Föreningen för Svenska Gym- nastikförbundets gymnastikfolkhögskola u. p. a., vilken som tidigare nämnts är formell ägare till anläggningen. I spetsen för föreningen finnes en sty— relse om fyra personer, vilka utses av gymnastikförbundet. Särskilda in- struktioner har utfärdats för såväl Skolstyrelsen som föreningsstyrelsen.
Vid skolan är anställda omkring sju lärare förutom husmor, kansli-, köks- och vaktmästarpersonal, tillhopa ett tjugutal personer.
Till belysande av Lillsveds betydelse som folkhögskola och kursinstitu— tion kan nämnas att t. o. m. läsåret 1956/57 skolan ordnat 20 vinterkurser med i medeltal omkring 65 elever per kurs (totala antalet elever utgör 1 267). Samtliga kursdagar avseende såväl vinter- som sommarkurser utgjorde under åren 1951—1955 24 885, 20 268, 22 667, 22 792 respektive 23 001.
Lillsved åtnjuter för sin folkhögskoleverksamhet gängse statsunderstöd till lärarlöner med 90 procent av kostnaden samt till stipendier. Vidare er- håller den för denna verksamhet bidrag från landstinget i Stockholms län m. fl. För läsåret 1955/56 utgjorde dessa bidrag 85 735, 30 633 respektive
13 700. Till reparation och underhåll av byggnader och andra anläggningar vid skolan utgår årligen från och med budgetåret 1953/54 anslag ur fonden för idrottens främjande. Dessa anslag har för budgetåren 1953/54—1957/58 utgjort 20 000, 20 000, 22 000, 22 000 respektive 25 000 kronor. Som villkor för statsbidraget gäller att skolan är skyldig avgiva redovisning till riks- idrottsförbundet för anslagets användning, vilken redovisning därefter skall underställas de revisorer, som av chefen för handelsdepartementet utses för granskning av riksidrottsförbundets förvaltning och räkenskaper.
Förutom till löpande fastighetsutgifter har anslag ur fonden för idrottens främjande även anvisats till byggnadsändamål och större reparationsarhe- ten. Härtill har sedan skolans tillblivelse anvisats sammanlagt i runt tal 700000 kronor, vilka medel förutom till ombyggnadsarbeten å befintliga byggnader använts till nybyggnad av gymnastikhus, skolhus, elevhem m. m. I tidigare arbetslöshetskommissionens regi har därjämte anlagts en mindre idrottsplats å skolans område.
Utredningen
Enligt utredningens mening är det av väsentlig betydelse för idrottsrörel— sen och dess utveckling att rörelsen har tillgång till centrala institutioner, där ledare och aktiva kan samlas för utbildning och diskussioner. Det är önskvärt, att kurs- och andra avgifter för anläggningarnas begagnande hål- les förhållandevis låga, varigenom en så vid krets av idrottsintresserade som möjligt får tillfälle att besöka anläggningarna och deltaga i verksam- heten där. Detta kan underlättas genom att statsbidrag anvisas till kost— nader för instituten.
Till Bosöinstitutet har bidrag ur fonden för idrottens främjande utgått alltifrån institutets tillkomst till såväl vissa löpande utgifter som byggnads- ändamål. Utredningen förordar, enligt vad nyss anförts, att statsbidrag i erforderlig omfattning även i fortsättningen utgår till anläggningen och den där bedrivna verksamheten. Anslagsmedlen till den löpande verksam- heten, vilka för budgetåret 1957/58 är anvisade med 70 000 kronor, torde hädanefter böra beräknas så att de också täcker vissa kostnader, som för närvarande bestrides av riksidrottsförbundets centralorgan.
Till Olandergården har hittills icke utgått något årligt bidrag. Gården torde närmast tjäna som ett komplement till Bosöinstitutet. Utredningen fin— ner det med hänsyn härtill motiverat, att även Olandergården årligen till- delas bidrag av statsmedel. Bidrag torde böra utgå till sådana utgifter, för vilka icke föreståndaren för gården har att svara.
Gymnastikfolkhögskolan å Lillsved åtnjuter alltsedan budgetåret 1953/54 årligen bidrag ur fonden för idrottens främjande till reparation och under- håll av skolan, för budgetåret 1957/58 med 25 000 kronor. Därjämte har sko- lan vid olika tillfällen erhållit anslag ur fonden till större reparations- och
byggnadsändamäl. Enligt utredningens mening bör skolan, med hänsyn till det nära och mycket omfattande samarbete som den har med idrottsrörel- sen, även i fortsättningen tilldelas bidrag av statsmedel.
Storleken av de bidrag som, enligt vad här anförts, bör tilldelas de nämnda instituten bör avvägas med hänsyn till olika faktorer. Det ställer sig vanskligt för utredningen att nu föreslå fixerade belopp för vart och ett av instituten. Sålunda påverkas anslagsbehoven av den omfattning, som kurs- verksamheten får, och härutöver för Olandergårdens del bland annat av anknytningen till turistföreningen och för Lillsveds del av huru stora bidrag institutet i sin egenskap av folkhögskola erhåller från staten och vissa kommunala organ. Det synes utredningen lämpligt, att en gemen— sam anslagspost anvisas för idrottsinstituten och att denna av den statliga idrotts— och friluftsnämnden fördelas mellan instituten med hänsyn till föreliggande behov.
Med utgående från att ifrågavarande anslagspost bör tilltagas tillräckligt stor för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av idrottsinstituten för kurs- verksamhet har utredningen stannat för att förorda, att tills vidare 140 000 kronor årligen anvisas för ändamålet.
SVENSKA KORPORATIONSIDROTTSFÖRBUNDET
Arbetsuppgifter och organisation Svenska korporationsidrottsförbundet, här nedan kallat rikskorpförbundet, är en sammanslutning av idrottskorporationer, baserade på arbetsplatsens gemenskap. Förbundet bildades 1945.
Rikskorpförbundets syfte är enligt dess stadgar »att med stöd av arbets- gemenskapen intressera och stimulera svenska folket till kroppsövningar och motionsidrott med eller utan tävlingsinslag, samt till gymnastik och härdande friluftsliv och att därvid även giva utrymme och stöd åt dam- idrott och familjeidrott». För detta ändamål beredes åt de organisationer som arbetar i sådant syfte »fördelen av gemensamma bestämmelser och or- ganiserat samarbete». I stadgarna säges vidare, att förbundet skall »arheta på att företag, institutioner och organisationer skola främja idrottsutöv- ning bland sin personal» och »verka för att erforderliga lokaler och ut- rymmen inom- och utomhus ställas till korporationsidrottens förfogande» samt »i gemensamma angelägenheter söka anknytning till och samverka med Sveriges riksidrottsförbund och övriga idrottsförbund, bildningsorga- nisationer och andra folkrörelser samt statliga och kommunala myndig- heter».
Programmet avser motion åt alla efter vars och ens förmåga. Man för- söker därför arbeta utan kostnadskrävande, omfattande arrangemang. Man >>kommer som man är och gör vad man kan». Korpidrotten inrymmer i huvudsak alla gängse idrottsgrenar och söker därutöver skapa nya lämpliga motionsformer. I avsikt att få med så många som möjligt söker man i idrottsverksamheten göra arrangemangen lätta och roliga men ändå lägga in stimulerande tävlingsmoment. Korpidrotten omfattar också företagsgym- nastik. Den lägger dessutom särskild vikt vid idrott för hela familjen och propagerar för idrott i familjens gemenskap.
Rikskorpförbundets organ är rikskorpstämma, rikskorpstyrelse, rikskor- pens arbetsutskott, rikskorpnämnd, lokala korporationsidrottsförbund, di- rektanslutna korporationer, kollektivt anslutna landsomfattande korpora— tionsidrottsförbund samt korporationerna.
Korporationsidrottsförbundet
Korporationsidroltsförbundets centralorgan ; Valnämnden Rikskorpstämman — Rikskorpnämnden Rikskorpstyrelsen ! Kommittéer | Beredningsutskott
: Arbetsutskottet _ Kansli l l l l . Kollektivt anslutna | ..
Direktanslutna Lokalforbund förbund
kor orationer För en ort med när-
p maste område Posten, Så , geleverket
Anm.: Härjevan harZicke redovisats det korporationsdistrikt, som finnes i Skåne, eftersom detta regionala organjcke har någon motsvarighet på annat håll.
Korporationer
Tillhörande enbart lokalförbund
Tillhörande kollektivt anslutet förbund, even- tuellt även lokalförbund
Högsta organisationsled inom förbundet är rikskorpstämman, som består av valda ombud för lokalförbunden, direktanslutna korporationer och kol- lektivt anslutna idrottsförbund.
Rikskorpstämman utser rikskorpstyrelsen, bestående av förbundets ord— förande, som är ordförande i styrelsen, samt 14 särskilt utsedda ledamöter. Ordförande väljes för ett år och övriga ledamöter för två är, med hälften varje år. Valet förberedes av en valnämnd, utsedd för ett verksamhetsår. Styrelsen åligger bland annat att å förbundets vägnar besluta i alla till detta hörande ärenden, i den mån de icke enligt förbundets stadgar skall hänskjutas till avgörande av rikskorpstämman, granska av lokalförbunden och direktanslutna korporationer fastställda stadgar m. m., med rätt för styrelsen att däri vidtaga ändringar, samt att vaka över den under förbun- det hörande idrottsverksamheten.
Styrelsen skall vidare för den löpande verksamheten tillsätta ett arbets— utskott och fastställa instruktioner för detta. Utskottet består av ordfö- rande och 6 ledamöter samt 2 suppleanter. Det äger med sig adjungera le- damöter ur rikskorpstyrelsen, dock utan rösträtt. Utskottet skall handha och ansvara för rikskorpförbundets medel, bereda inkomna förslag och i övrigt sköta löpande ärenden.
Rikskorpnämnden, som utses av rikskorpstämman, består av ordförande, sekreterare och 3 ledamöter samt 1 suppleant. Nämnden åligger att vara högsta instans vid avgörandet av bestraffningsärenden och vid tolkning av straffbestämmelser.
Inom rikskorpförbundet är en del ständiga kommittéer i verksamhet. Damidrottskommittén har till uppgift att dels söka skapa större intresse för damidrotten och få fram flera damidrottsledare och dels verka för ut- ökad, bättre och effektivare propaganda. Kungakanna-kommittén har i uppdrag att föreslå justeringar av tävlingsbestämmelserna för den s. k. Kungakannan. Därjämte är rikskorpförbundet representerat i en rad sam- arbetskommittéer, nämligen nordiska samarbetskommittén, samarbetskom— mittén med riksidrottsförbundet, samarbetskommittén med skid- och fri- luftsfrämjandet, motionsidrottskommittén tillsammans med riksidrotts- förbundet och skid- och friluftsfrämjandet samt kommittén för idrott för handikappade och åldringar tillsammans med bland andra riksidrottsför— bundet. Rikskorpförbundet är dessutom representerat i centralkommittén för tekniskt bistånd till underutvecklade länder. Slutligen må nämnas att rikskorpförbundet har kommittéer för stadgerevision och för tolkning av tävlings- och representationsbestämmelser.
Lokalförbunden med till dem anslutna idrottskorporationer upptages som medlemmar i rikskorpförbundet efter ansökan.
Idrottskorporationer, belägna på orter där lokalförbund ej finns, kan av rikskorpstyrelsen efter ansökan beviljas inträde som direktanslutna kor- porationer. Landsomfattande korporationsidrottsförbund inom exempelvis
koncernföretag och statliga verk kan antagas som kollektivt anslutna för- bund. '
Några föreskrifter om lokalförbundens eller om' direktanslutna korpora- tioners organisation har icke utgivits av rikskorpförbundet i annan form än förslag till normalstadgar. Det åligger rikskorpstyrelsen att »granska av lokalförbund och direktanslutna idrottskorporationer fastställda stadgar, arbetsordning och instruktioner, amatör-, mästerskaps- och medaljbestäm-V melser samt tävlingsregler, med rätt för rikskorpstyrelsen att däri vidtaga ändringar i de fall, då däri förekomma bestämmelser, som strida mot riks— korpförbundets grundprinciper eller skulle äventyra dess organisatoriska enhet». Lokalförbundens verksamhet ledes regelmässigt av en styrelse, och flertalet är indelade i sektioner för skilda idrottsgrenar, var och en med särskild sektionsstyrelse. _
Ej heller finns några enhetliga föreskrifter om den enskilda korporatio- nens organisation.
Rikskorpförbundet redovisade den 1 januari 1957 93 lokalförbund, 11 direktanslutna korporationer och 6 kollektivt anslutna förbund i enlighet med nedanstående uppställning. Antalet korporationer utgör omkring 4 000.
Lokalförbund Namn Antal Antal korporationer sektioner Arvika korporationsförbund ......................... 16 10 Boden » 37 12 Bollnäs » ......................... 23 6 Borlänge » ......................... 7 4 Borås » ......................... 104 15 Eksjö » ......................... 23 16 Enköping » ......................... 24 8 Eskilstuna » ......................... 42 12 Eslöv » ......................... 21 7 Fagersta » ......................... 22 5 Falkenberg » ......................... 10 7 Falun | ......................... 30 6 Flen » ......................... 10 8 Gävle » ......................... 98 3 Göteborg » ......................... 305 16 Hallstahammar » ......................... 21 6 Halmstad » ......................... 32 4 Haparanda » ......................... 8 5 Hofors » ......................... 25 12 Hudiksvall » ......................... 13 8 Hälsingborg » ......................... 71 13 Härnösand » ......................... 25 5 Hässleholm » ......................... 22 9 — Höganäs » ......................... 17 3 Hörby » ......................... 7 3 Jönköping » ......................... 116 9 Kalix » ......................... 13 4 Kalmar » ......................... 51 . .6 Karlshamn » ......................... 11 4 Karlskoga » ......................... 39 13 Karlskrona » ......................... 27 7 Karlstad » ......................... 80 10
Namn
Kiruna Klippan Kramfors Kristianstad Kristinehamn Kävlinge Köping Landskrona Linköping Ljungby Luleå Lund Lysekil Malmö Mjölby Motala Mönsterås Norrköping Nybro Nyköping Nässjö Oskarshamn Oxelösund Perstorp Piteå Ronneby Sala Sandviken Skellefteå Skövde Sollefteå Stockholm Strömstad Sundsvall Söderhamn Södertälje Sölvesborg Trelleborg Trollhättan Uddevalla Ulricehamn Umeå Uppsala Vadstena Vaggeryd Varberg Vetlanda Visby Vänersborg Västervik Västerås Växjö Ystad Åmål Åtvidaberg Ängelholm Örebro Örkelljunga Örnsköldsvik Östersund
Summa 93
U...;—vv.vvvvvv'.co.cc»...s.v.—C..v...—v...vvsuvvv'vv-Uvuuv
Katrineholm korporationstörbund .....................
.....................
.....................
.....................
.....................
.....................
.....................
Antal korporationer sektioner
22 1 3 1 0 10 70 25 1 1 22 54 70 1 1 30 28
H
HH
& H »www»Mpquom—lwmwmmwwmwm—iomubw H
bil-IH
|.- wbwqwmmmaHm—immmwmmmwQ—iwwuwowma—ast-s I-l y.;
Namn Antal
Kaboms Kamratförening, Alingsås ............................... 10 Karlsborgs IK:s Korpsektion, Karlsborgsverken ................... 5 Maskinverkens Korpidrottsförening, Kolsva ....................... 8 Kabi-Kamraterna, Strängnäs .................................... 5 Svenska Skifferolje AB, Kvarntorps Korporationsförening, Närkes
Kvarntorp .................................................. 12 Skeningeverkens Korporationsidrottsförening, Skänninge ........... 1 Skönviks IK, Säter ............................................ 7 Värnamo Gummifabriks Korporationsidrottsförening ............... 5 Gummifabrikens Korpidrottsförening, Gislaved .................... 4 Findus Fritidsförening, Bjuv .................................... 4 Ödeshögsverkens Korpidrottsförening, Ödeshög ..................... 4 Summa 11
Kollektivl anslutna förbund
medlemmens avgift till korporat kronor per år.
De inkomster, som rikskorpförbundets centralorgan har utöver stats- bidrag, är mycket blygsamma. Beträffande dessa inkomster har inhämtats följande. Vad som inflyter i form av årsavgifter kan anses hålla sig täm- ligen'konstant omkring 6500 kronor per år, så.]ängenu fastställda av—
Försvarets Civila Idrottsförbund ................................. 32 Postens Idrottsförbund ........................................ 74 SJ Idrottsförbund .............................................. 222 Svenska Polisens Idrotts— och Skytteförbund ..................... 138 Svenska Kommunala Trafikföretags IF .......................... 6 Televerkets Idrottsförbund ...................................... 52 Summa 6
Efter samråd med rikskorpförbundet kan lokalförbund och idrottskor- porationer inom respektive län bilda länsorganisationer med särskilda sty- relser, vilka har till uppgift att inom verksamhetsområdet göra propaganda för korporationsidrotten samt ordna instruktionskurser och gemensamma tävlingar för lokalförbund och idrottskorporationer inom länet. Enligt uppgift från rikskorpförbundet finns f. n. (juni 1957) endast en sådan länsorganisation, omfattande Malmöhus och Kristianstads län.
Ekonomiska förhållanden
Vid ansökan om medlemskap i rikskorpförbundet skall fogas stadgeför- slag och årsavgift. Lokalförbunds årsavgift utgår för närvarande med en grundavgift av 25 kronor samt därutöver 1 krona för varje till lokalförbun— det ansluten korporation. Direktansluten korporations årsavgift är 25 kro- nor, och kollektivt anslutna förbund betalar 5 kronor per förening på orter där lokalförbund ej finns.
I detta sammanhang må nämnas att korporationernas årsavgifter till lokalförbunden varierar mellan 2 och 80 kronor. Den enskilde korporations.— ionen har uppskattats till i genomsnitt 4
sektioner
gifter gäller. En utveckling som kan antagas leda till någon avsevärd för- ändring härvidlag anses icke vara att påräkna. Emellertid har-från riks- korpförbundet uppgivits, att 1956 års rikskorpstämma beslutat om utred- ning i fråga om möjligheterna att höja årsavgifterna. Några större ekono- miska bidrag från andra håll kan icke förutsättas. I den mån ökade in- komster kan erhållas från medlemmar, kommuner eller företag, torde de i första hand komma lokalorganen till godo.
Utöver årsavgifterna har rikskorpförbundet inkomster av varuförsäljning (märken och souvenirer), som givetvis kan variera för varje år men torde hålla sig omkring 5 000 kronor, samt ränteinkomster till omkring 600 kro- nor per år. Totalt torde sålunda inkomster av årsavgifter, genom försälj- ning och av räntor kunna uppskattas till omkring 12 000 kronor årligen.
Vad angår lokalförbundens och korporationernas ekonomi skulle det möta svårigheter att insamla och sammanställa likformiga uppgifter från alla organisationer, bland annat med hänsyn till den stora omfattningen inom rörelsen av naturaprestationer såväl från företagen som från medlemmarna. Det har synts tillräckligt att från rikskorpförbundet erhålla sammandrag av vinst- och förlusträkningar för några få typiska lokalförbund och kor- porationer. Lokalförbunden representerar fyra storleksgrupper (antalet för- bund i dessa grupper har angivits vara respektive 2, 13, 34 och 44). Upp- gifterna avser 1956.
Lokalförbund med 559 anslutna korporationer
Centrala intäkter och kostnader
nläkler: Kronor Kostnader: Kronor Årsavgifter ..................... 12—925 Porto .......................... 2 069 Inventarier ..................... 500 Omkostnader .................... 5 452 Anslagfrän Stockholms stads idrotts— Löner och arvoden .............. 12 650 och friluftsstyrelse ............. 5 000 F örbundsavgifter ................ 584 Statsanslag genom rikskorpförbun- Kansliet ................. , ...... 2 653 dets centralorganx Förbundsnålar .................. 175 administration ................ 10 500 Presentartiklar (värdeminskning). . 2 190 kurser ........................ 2 450 Tidningen Korp ................. 1 553 Räntor ......................... 70 Korpens Vårdag ................. 283 Lotteriet 1955 .................. 751 Bordsstandar ............. _. ...... 21 Snöstjärnan ..................... 192 Gubbängsbasaren ................ 1 670 ' Korpens Dag .......... . . .- ....... 2 295
Ut i naturen — bilburen ........ 226
Alpresorna ...................... 330 Kapitalet ....................... 237
Kronor 32 388 ' Kronor 32 388
1. Exkl, värdet av idrottsmateriel, som lokalförbunden gratis erhåller från rikskorpförbundets centralorgan med anlitande av statsbidrag.
Intäkter: Anslag (från lokalförbundet) ...... Startavgifter m. m, för tävlings-_
verksamheten ................. Diverse intäkter av tävlingar .....
Kronor
3 045
104 849 1 274
109 168
Kostnader: Planhyror, domare- och funktionärs-
78 826
kostnader ................ .. . . . Kanslikostnader, porton och kan—
torsmateriel .................. 8 371 Priser .......................... 14 435 Arvoden ........................ .4 875 Kurser ......................... 526 Diverse (förluster) ............... 1 481 Vinst ...........................
Kronor
654 109 168
. Lokalförbund med 126 anslutna korporationer r i 1
Intäkter:
Årsavgifter ..................... Startavgifter vid tävlingar ....... Lotterier ........................ Försäljningar .................... Korpträffen ..................... Kalendern ...................... Kurser ......................... Statsanslag genom rikskorpförbun- dets centralorgan1
administration ............... kurs—, ungdoms- och s. k. MIK- verksamhet ............... Andra bidrag ................... Räntor .........................
Kronor
2 965 18 824 2 991 2 418 1 041 1 115 350
3 700
3 370 237 316
37 327
(här ingår såväl lokalförbundets centrala intäkter och kostnader som dess 20 sektioners)
Kostnader: Årsavgifter ..................... 151 Tävlingar ....................... 18 522 Lotterier ....................... 1 986 Försäljningar .................... 3 003 Korpträffen ..................... 1 460 Kalendern ...................... 1 144 Kurser ......................... 2 210 Kansliet ........................ 6 209 Omkostnader .................... 1 622 Kapital ......................... 1 020 Kronor 37 327
Lakalförbund med 51 anslutna korporationer
(här ingår såväl lokalförbundets centrala intäkter och kostnader som dess 6 sektioners)
Intäkter:
Medlemsavgifter ................. Egna tävlingar (anmälnings— och startavgifter) . . Statsanslag genom rikskorpförbun— dets centralorgan1 administration. . . . ; .......... ' kurs-, ungdoms- och s.k. MIK- verksamhet. . ............. Försäljningar. . . . . ; .............. Räntor ........................ . Kapital (årets förlust) .
Kronor
565 4 419
1 900
562 1 011 15 189
8 661
Kostnader:
Trycksaker, porto, telefon ........ 1 022 Lokalhyror, planhyror, domare m.m. 4 716 Resor och övriga omkostnader. . .. 771 Priser .......................... 607 Annonser . . . . l .................. 33 Idrottsmateriel .................. 1 017 Skulder ......................... 495
8 661
Kronor
1 Exkl. värdet av idrottsmateriel, som lokalförbunden gratis erhåller från rikskorpförbundets centralorgan med anlitande av statsbidrag.
Lokalförbund med 9 anslutna korporationer
(här ingår såväl lokalförbundets centrala intäkter och kostnader som dess 8 sektioners)
Intäkter: Startavgifter. . . . .............. . . 530 Årsavgifter ..................... 135
Statsanslag genom rikskorpförbun- dets centralorgan1
administration .............. 375
kurs-, ungdoms- och s.k. MIK- verksamhet ............... 200 Andra bidrag ................... 390 Snöstjäman ..................... 11 Diverse inkomster ............... 5 Kronor 1 646
Korporation med 7 000
Intäkter: Medlemsavgifter ................. 26 142 Passiva medlemmar ............. 1 473 Bidrag (ej genom rikskorpförbun- det) .......................... 19 791 Räntor ......................... 534 Kronor 47 940
Korporation med 1 100
Intäkter: Tennissektion (avgifter m. m.) . . . . 4 438 Anslag från företaget ............ 12 600 Bidrag (ej genom rikskorpförbun- det) .......................... 100 Medlemsavgifter ................. 907 Märkeskonto .................... 157 Ränta å insatta medel ........... 71 Kronor 18 273
Kostnader:
Möten ...... . . . ................. Priser .......................... Porto och telefon ............... Annonser ....................... Trycksaker ..................... Domararvoden .................. Tidningen Korp ................. Idrottsmateriel .................. Resor och traktamenten ......... Planhyror ...................... Diverse utgifter ................. Behållning till 1957 ..............
66 636 88 26 27 287 23 207 44 200 6 36
Kronor
anställda och 17 sektioner
Kostnader .-
Förvaltning ..................... Sektioner (idrottsverksamheten) . . Diverse ........................ Årets vinst .....................
Kronor
anställda och 12 sektioner
Kostnader:
Fotbollssektion .................. Bandysektion ................... Friidrottssektion ................. Orienteringssektion .............. Bordtennissektion ............... Gymnastiksektion ............... Varpasektion .................... Simsektion ...................... Lärlingssektion .................. Bowlingssektion ................. Tennissektion ................... Propagandatävlingar ............. Diverse tävlingar ................ Resor ..................... . . . . . Prisutdelningsfesten .............. Speciell materiel ................. Priser .......................... Sammanträden .................. Föreningsaftnar o. dyl ............ Arsavgifter till förbund .......... Uppvaktningar. . . ............... Arvoden ........................ Försäkringar .. . .................. Kursverksamhet .......... . ...... Skrivmateriel o. dyl .............. Diverse ......................... Oförutsedda omkostnader... . . . . . . Årets vinst .....................
Kronor
1 646
19 167 17 763 3 020 7 990
47 940
1 285 900 126 222 326 153 654 137 310 699 4 174 843 412 4 167 378 320 892 490 245 213 129 275 217
10 14 279 366 37
18 273
1 Exkl. värdet av idrottsmateriel, som lokalförbunden gratis erhåller från rikskorpförbundets centralorgan med anlitande av statsbidrag.
Korporation med 130 anställda och 6 sektioner
Intäkter: Kostnader:
Medlemsavgifter ................. 156 Fotbollssektionen ................ 174 Bidrag från bolaget ............. 525 Handbollssektionen .............. 239 Lotterier ....................... 386 Bordtennissektionen .............. 171 Startavgifter .................... 90 Bridgesektionen ................. 14 Årets förlust .................... 51 Skyttesektionen ................. 342 Friidrottssektionen ............... 37
231 1 208
Diverse sektionen ................
Kronor 1 208 Kronor
För budgetåret 1957/58 har rikskorpförbundet beviljats ett statsanslag å sammanlagt 500 000 kronor, därav till:
förbundets centrala förvaltning .............................. 257 000 [ lokalförbundens förvaltning ................................ 89 000 ; kursverksamhet ............................................ 55 000 ; företagsgymnastik .......................................... 20 000 propaganda ............. _ ................................... 2 5 000 idrottsmateriel ............................................ 54 000
Under budgetåret 1956/57 har rikskorpförbundet fått uppbära 40000 kronor av medel, som under idrottsanslaget stått till förfogande för ung- domsidrott, och 13000 kronor —— tillsammans med riksidrottsförbundets damidrottskommitté och den s. k. husmodersgymnastiken — av riks- idrottsförbundets medel som bidrag till propaganda för damidrott.
K ursverksamhet
Rikskorpförbundet har en omfattande kursverksamhet för ledare inom rörelsen. Nedanstående siffror anger antalet centralt hållna kurser:
1 945 ................................ 2 kurser 83 deltagare 1946 ................................ 3 » 164 » 1947 ................................ 5 » 207 » 1948 ................................ 12 » 772 » 1949 ................................ 16 » 592 » 1950 ................................ 11 » 502 » 1951 ................................ 12 » 550 » 1952 ................................ 11 » 895 » 1953 ................................ 12 » 600 » 1954 ................................ 10 » 585 » 1955 ................................ 11 » 437 » 1956 ................................ 1 1 » 817 »
S:a 116 kurser 6 204 deltagare
därav under verksamhetsåret 1 juli 1955—30 juni 1956 8 weekendkurser med tillhopa 437 deltagare samt 1 veckokurs på. Bosön med 85 deltagare.
Även antalet lokalt hållna kurser har .varit stort. Sålunda har under nyssnämnda verksamhetsår hållits 31 kvällskurser med sammanlagt om- kring 600- deltagare. '
124 Utredningen , . Rikskorpförbundets verksamhet tangerar otvivelaktigt såväl riksidrotts- förbundets som — skid- och friluftsfrämjandets arbetsområde. Vad som emellertid i första hand karakteriserar rikskorpförbundets verksamhet är principiellt deltagarnas anknytning till arbetsplatserna. Rörelsen är inrik- tad på massanslutning av folk från olika yrken och samhällsklasser, kön och åldrar. Genom sin inriktning av verksamheten och då korporations— idrottens maningar till stärkande idrotts- och friluftsliv når även andra än dem som kan förväntas vara intresserade av riksidrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets arbete, synes korporationsidrotten ha en be- tydelsefull uppgift att fylla. Samma skäl, som talar för statsbidrag till den till riksidrottsförbundet anknutna idrotten, kan åberopas för statligt stöd åt korporationsidrotten. Rikskorpförbundets centralorgan har att tillvarataga korpidrottsrörel— sens intressen i skilda hänseenden samt propagera för breddidrott och fri- luftsliv i första hand på korporationsbas. Vid sitt bedömande av frågan om behov av statsbidrag till detta centrala organ har utredningen räknat med att rikskorpförbundet kommer att arbeta vidare i ungefär samma utform— ning som nu. Förbundet synes för sin centrala organisation och för verk- samheten där, i likhet med riksidrottsförbundet, vara praktiskt taget helt beroende av statsmedel. För budgetåret 1957/58 har korporationsidrottsför- bundet till central förvaltning och propaganda — administreras huvudsak- ligen i central regi —— beviljats anslag till belopp av (257 000 + 25 000 =) 282000 kronor eller, om man frånräknar omkring 140 000 kronor utgö— rande förbundets ungefärliga kostnader för nedannämnda fem 5. k. di- striktsombudsmän, omkring 140 000 kronor. I betraktande av den omfatt- ning, korpidrotten numera erhållit, synes det rimligt att beräkna årskost- naderna för den centrala förvaltningen —— inberäknat propagandaverksam- het och eventuellt internationellt samarbete men exklusive löne- och rese— kostnader för distriktsombudsmännen — till omkring 225 000 kronor. I kapitlet om riksidrottsförbundets centrala organ har i fråga om vissa s. k. »egna medel» uttalats, att det måste anses skäligt att av denna in— komst medel får disponeras för att täcka utgifter för representation, upp- vaktning och gottgörelse åt oavlönade arbetskrafter. I konsekvens härmed håller utredningen före att rikskorpförbundet för likartade utgifter bör få ta i anspråk rimligt belopp av sådana inkomster, som kan inflyta utöver statsbidraget.
Under år 1954 anställdes inom förbundet tre s. k. distriktsombudsmän med placering i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö. Påföljande är kunde med hjälp av ökat statsanslag anställas en ombudsman för Norr- land med placering i Boden, och nu är det aktuellt att anställa ytterligare en ombudsman för Norrland, som därvid skall delas upp i två distrikt. Ombudsmännens uppdrag är att biträda lokalförbundsstyrelserna i de
städer, där de placerats, samt att fö'retaga resor till kringliggande lokalför- bund, som behöver deras hjälp. Deras arbetsuppgifter framgår närmare av en utav rikskorpförbundet utarbetad arbetsordning, enligt vilken det bland annat åligger dem att biträda lokalförbunden vid organisering eller reorga- nisering av sektionsstyrelser o. dyl., att verka för att fler grundorganisa- tioner bildas och anslutes till rörelsen, att om möjligt utarbeta förslag till nya idrottsformer och speciella arrangemang och att föreslå, planera och leda olika kurser. Rikskorpförbundet säger sig ha fått mycket goda erfa- renheter av den verksamhet som sedan några år bedrives av distriktsom- budsmännen.
Rikskorpförbundets erfarenheter beträffande ombudsmännens arbete överensstämmer med dem som vunnits av riksidrottsförbundet och av skid- och friluftsfrämjandet i fråga om likartad, av dem bedriven verksamhet. Dessa samstämmande iakttagelser tyder på, att man här funnit en form för bevarande och stimulerande av intresset för idrott och friluftsliv. Utred- ningen anser, att statsmedel bör anvisas till ombudsmännens, eller för att använda samma benämning som hos riksidrottsförbundet, konsulenternas verksamhet. Enligt utredningens mening bör samma principer för anställ- ning och avlöning av konsulenterna följas hos rikskorpförbundet som ut- redningen förordar för riksidrottsförbundets och skid- och friluftsfräm- jandets del. Detta innebär bland annat, att konsulenterna endast anställes för vissa år. Rikskorpförbundet har emellertid funnit sig böra för konsulen— terna tillämpa en anställningsform med stadigvarande tjänst. Enligt utred- ningens uppfattning bör det ej möta någon större svårighet att — det blir bara fråga om rekrytering av en eller annan befattning om året —— finna personer, som förbundet anser lämpade för ifrågavarande uppgifter. Det synes önskvärt, att förbundet efter hand söker anpassa sig efter de ändrade principer för rekryteringen, som här avses.
Med hänsyn till det anförda räknar utredningen med att rikskorpförbun- det bör erhålla statsbidrag till arvoden och resekostnader för fem konsu- lenter, varvid kostnaderna i anslutning till vad som skett för riksidrotts- förbundets konsulenter torde böra beräknas till i runt tal 25 000 kronor för var och en av dem. I den mån avlöningarna för rikskorpförbundets konsulenter, inklusive pensionskostnader, hålles högre än som visat sig behövligt hos riksidrottsförbundet, torde mellanskillnaden få täckas genom besparingar i fråga om andra administrationskostnader.
De medel, som ställs till förfogande för nu ifrågavarande ändamål, torde även böra innefatta löne- och resekostnader för konsulenter, som anlitas för speciella uppgifter, närmast företagsgymnastik. Med denna utgångspunkt torde anslagsposten till konsulentverksamheten höra beräknas till 150 000 kronor per år.
Genom att i övrigt centralt anordna kurs- och instruktionsverksamhet och genom att stimulera lokalförbunden till liknande verksamhet söker
rikskorpförbundet att på samma gång få fram idrottsledare inom lokal- förbunden och skapa kontakt mellan ledare från olika förbund. En så- dan verksamhet synes nödvändig för att intresset skall kunna hållas le- vande och en fortsatt utveckling äga rum. För centralt och lokalt organise- rade kurser samt s. k. weekendsammankomster och liknande anordningar torde en anslagspost böra stå till förfogande å sammanlagt 75 000 kronor för år.
Av de statsmedel, som rikskorpförbundet erhåller, delar förbundet i sin tur ut bidrag till lokalförbunden, i huvudsak för dessas förvaltning sar-nt kursverksamhet och ungdomsidrott men även i form av gratis tillhanda- hållen idrottsmateriel. De medel, som anslås till förvaltning, uppges till ungefär hälften åtgå för att täcka administrationskostnader och i övrigt förbrukas för olika idrottsarrangemang. Enligt uppgift av rikskorpförbun- det förekommer det att lokalförbund även erhåller bidrag av kommunala medel (enligt uppgifter för år 1956 har 29 lokalförbund mottagit tillhopa 35200 kronor, med bidragsbeloppen varierande mellan högst 5000 och lägst 100 kronor). Lokalförbundens möjligheter att skaffa egna inkomster — utöver medlemsavgifter från de enskilda korporationerna _ synes i all- mänhet vara ganska begränsade. Sålunda förekommer endast undantagsvis inkomster av idrottstävlingar, då korporationsidrotten i stort-sett icke bygger på publika tävlingar. De startavgifter, som de deltagande i idrotts- och friluftsarrangemang får betala för täckande av nödvändiga kostnader, sättes för att nå massanslutning som regel lågt och lämnar i allmänhet icke något överskott utöver kostnaderna.
Liksom utredningen framhållit med avseende å andra idrottsliga orga- ' nisationer finner utredningen naturligt, att statsbidrag även utgår till 10- kalförbunden för undanröjande av de hinder för deras aktivitet, som beror på bristande ekonomiska resurser. Bortsett från instruktionskurser av olika slag, vilka enligt vad nyss förordats bör bekostas från en gemensam an- slagspost för central och lokal kursverksamhet, bör vid fördelning av bi- drag till lokalförbunden i första hand tagas hänsyn till kostnader för an- skaffning av idrottsmateriel — vilka utlånas till korporationerna —— för i förhyrande av träningslokaler och träningsplaner för korporationerna samt eventuellt för resekostnader för funktionärer eller andra kostnader i sam- band med idrotts- eller friluftsarrangemang. Ifrågavarande bidrag torde böra beviljas från en särskild anslagspost för bidrag till lokalförbunden, med rätt för rikskorpförbundets centralorganisation att vid fördelningen mellan lokalförbunden bestämma i vilken utsträckning bidragen skall an- vändas till speciella ändamål. För nu ifrågavarande bidrag torde böra räk- nas med ett medelsbehov av omkring 150 000 kronor för år.
Administrationskostnaderna för lokalförbunden bör enligt utredningens mening i första hand täckas av inkomster, som inflyter till lokalförbunden i form av medlemsavgifter eller som tillskjutes av kommuner eller andra
lokala myndigheter. Det bör även vara möjligt att i någon omfattning få bidrag från enskilda företag, som är intresserade av korpidrotten och vil- liga att tillskjuta medel för ifrågavarande ändamål genom respektive kor- poration eller direkt. Utredningen har i det föregående uttalat sig för att distriktsförbunden —— och detsamma bör gälla specialdistriktsförbund, som erhåller bidrag för lokalkostnader — skall vara skyldiga att upplåta sina expeditionslokaler med tillhörande kontorsinventarier även åt korpora- tionsidrottens lokalförbund, låt vara att möjligheterna härtill ej kan vän- tas få någon större betydelse för lokalförbundens del. Även om man i prin- cip bör undvika att utöver vad nu sagts disponera statsmedel för lokalför- bundens administration, vill utredningen icke motsätta sig att rikskorp- förbundet i undantagsfall, då det föreligger uppenbart behov härav, utnytt- jar den anslagspost, som enligt vad nyss föreslagits bör anvisas för lokal- förbundens del, även för bidrag till täckande av lokalkostnader för sådana förbund.
De enskilda korporationerna anser utredningen liksom hittills böra vara inriktade på att undvara statens stöd utöver vad som kan sägas komma dem till godo genom lokalförbundens anordningar. Korporationernas anknyt- ning till arbetsplatsen utgör ett motiv för korporationsidrottens självstän— diga ställning i förhållande till den vanliga idrotten; där tillräckligt in- tresse finnes för idrott och friluftsliv inom korporationens ram, bör detta också komma till uttryck i att erforderliga medel för verksamheten kan upphringas genom avgifter från arbetskamraterna/medlemmarna och bi- drag från de enskilda näringsföretag, där dessa har sitt arbete. Det synes anmärkningsvärt, om ett företag motsätter sig att ekonomiskt medverka till det led i personalvården som idrotten och friluftslivet utgör.
Det förekommer, att vid företag, där de anställda tillhör en korporation, även bildas en idrottsförening, som anslutes till och erhåller bidrag av statsmedel genom riksidrottsförbundet. I den mån denna anordning tillgri- pes enbart som en metod för att komma i ånjutande av statsbidrag, bör den ej uppmuntras av de bidragsgivande organisationsleden inom riksidrotts- förbundet. För att det skall bli möjligt att följa utvecklingen härvidlag, torde beslut om bidrag till förening, vars medlemmar veterligen tillhör en till rikskorpförbundet ansluten korporation, höra av bidragsgivaren (i all- mänhet distriktsförbund) anmälas till såväl rikskorpförbundets som riks- idrottsförbundets centrala organ.
Under budgetåret 1957/58 har rikskorpförbundet ur fonden för idrottens främjande beviljats ett särskilt bidrag å 40 000 kronor till ungdomsidrott. Enligt utredningens mening bör i den anslagspost, som anvisas förbundet i fortsättningen, inräknas ett belopp för motsvarande ändamål, förslagsvis å 50 000 kronor, som torde böra ställas till förfogande av den, föreslagna idrotts- och friluftsnämnden i den mån speciella ungdomsarrangemang ord,- nas av rikskorpförbundet. Om dessa medel ej helt skulle åtgå för sitt ända-
mål, torde återstoden böra få av nämnden överföras till anslagsposten för diverse idrotts- och friluftsändamål (se nedan).
Man bör kunna räkna med att tidskriften Korp och eventuellt andra publikationer är självförsörjande, så att kostnaderna härför täcks av medlems- eller prenumerationsavgifter utan anlitande av statsbidrag.
Inom rikskorpförbundet förekommer endast i ringa utsträckning verk- samhet för byggande eller övertagande av idrottsanläggningar. I den mån så sker bedrives arbetet alltid i lokalförbundens regi, i regel med stöd av vederbörande kommun eller företag. Någon anläggningsverksamhet mot- svarande den skid- och friluftsfrämjandets centrala organisation bedriver förekommer icke heller inom förbundet. En de] enskilda företag tillhanda- håller idrottsanläggningar åt korporationerna. Även i denna form synes företagen i ökad utsträckning böra medverka till de anställdas idrottsut- övning, varvid hänsyn bör tagas till behoven och tillgången på idrottsan- läggningar i övrigt på orten.
De beräkningar utredningen gjort i fråga om behoven av anslag till olika ändamål för rikskorpförbundets del leder fram till ett sammanlagt belopp av 650000 kronor för år. I den mån förbundet i fortsättningen ifråga— sätter ökade statsanslag, bör förbundet vara berett att med konkreta upp- gifter visa, att sådana erfordras på grund av utvecklingen av verksamheten på idrotts- och friluftsområdet.
Det bör tilläggas, att rikskorpförbundet vid sidan av det bidrag, som för- bundet erhåller från fonden för idrottens främjande, kan för särskild ung- domsverksamhet av skolöverstyrelsen tilldelas medel ur åttonde huvudti- telns anslag till dels ungdomsledarkurser och dels fritidsgrupper, i den mån sådan verksamhet utövas av förbundet.
I sammanhang med att rikskorpförbundet hos Kungl. Maj:t hemställer om anslag för ett kommande budgetår, torde förbundet böra, liksom ut- redningen förordat med avseende å riksidrottsförbundet, framlägga en plan över personalbehovet och beräkning av inkomster och utgifter för central- organisationen och av denna förmedlad bidragsverksamhet. Utgiftsberäk- ningen för den centrala verksamheten torde kunna uppställas efter lik- nande grunder som nedanstående av utredningen uppgjorda förslag till utgiftsstat.
Förslag till utgiflsstat för den centrala verksamheten
(kostnaderna för konsulenterna ej inräknade )
A. Avlöningar och pensioner
Avlöningar ...................................................... 76 500 Pensionskostnader ................................................. 14 500 91 000 B. Allmänna expenser Sjukvård rn. m ..................................................... 3 000 Reseersättningar ................................................... 25 000 Skrivmateriel, papper, blankettryck och dyl .......................... 14 000 Telefon, porton och annonsering .................................... 13 500 Inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m.fl. inventarier 8 000
Försäkringar .......................................... . ........... 800 Skatter ........................................................... 200 Hyror, bränsle, lyse, städning m.m .................................. 10 000 Utmärkelser ....................................................... 500 Propaganda och information ........................................ 35 000 Film och filmmateriel .................... . ......................... 8 000 Internationellt samarbete ........................................... 5 000 Diverse ........................................................... 5 000 Riksstämman ...................................................... 6 000 134 000
Summa kronor 225 000
SKID- OCH FRILUFTSFRÄMJANDET
Arbetsuppgifter och organisation Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige (Skid— och friluftsfrämjandet, i detta kapitel benämnt främjandet), som bildades år 1892 och är en av Sveriges äldsta idrotts- och friluftsorganisationer, har enligt sina stadgar till syfte att >>främja skidlöpning och annat friluftsliv och därigenom verka för förbättrad folkhälsa och sund livsglädje».
Organisationen är i korthet följande. Medlem i föreningen är envar som erlagt avgift. Föreningens angelägenheter handhaves av årsstämma, ordi— narie eller extra, centralstyrelse, förvaltningsutskott, landskapsförbund och lokalavdelningar samt de kommittéer och andra organ, som stadgeenligt ut- ses. I andra sammanhang framgår, att främjandet är representerat i vissa samarbetskommittéer tillsammans med riksidrottsförbundet, rikskorpför- bundet m. fl. —— Vidare finns en valberedning.
Högsta organisationsled inom främjandet är årsstämman. Centralstyrelsen har sitt säte i Stockholm. Den består av föreningens ord- förande — vilken väljes för en tid av tre år —— som självskriven ordförande, en ledamot med suppleant, utsedd av kungl. järnvägsstyrelsen för ett år i sänder, ledamöter valda av andra med främjandet samarbetande organi- sationer, som enligt avtal med främjandet äger utse ledamöter i främjan- dets styrelse, en ledamot med suppleant för ett vart av främjandets nedan angivna regionala verksamhetsområden samt ytterligare 12 ledamöter, valda av årsstämman för tre år. Förvaltningsutskottet består av föreningens ord— förande, förste och andra vice ordförande, högst tolv ledamöter och högst tre suppleanter, utsedda av centralstyrelsen, samt verkställande direktören som föredragande.
Centralstyrelsen utfärdar stadgar för landskapsförbund och lokalavdel- ningar.
Lokalavdelning är en sammanslutning av föreningens medlemmar inom en ort med närmaste omnejd. Landskapsförbund är en samorganisation för lokalavdelningarna inom ett regionalt verksamhetsområde. Främjandets re— gionala verksamhet omfattar följande distrikt:
1. Blekinge 8. Hälsingland
2. Bohuslän och Dalsland 9. Jämtland och Härjedalen
3. Dalarna 10. Medelpad
4. Gotland 11. Norrbottens län
5. Gästrikland 12. Örebro län med undantag för den del, 6. Göteborg med omnejd som ligger i Värmland
7. Halland . Skåne
Skid- och friluftsfrämjandet
Skid- och friluftsfrämjandets centralorgan
Valberedningen —— Årsstämman — Centralstyrelsen Kommittéer och utskott | Friluftsanläggningar — Förvaltningsutskottet — Kansli L andska ps förb und
I stort sett samma områden som riksidrottsförbundets distrikt
Lokalavdelningar
14. Småland och Öland 20. Västergötland 15. Stockholm med omnejd 21. Västmanlands län med undantag för den 16. Södermanland del, som ligger i Uppland 17. Uppland 22. Ångermanland med undantag för den 18. Värmland del, som tillhör Västerbottens län 19. Västerbottens län 23. Östergötland
Inom ett vart av dessa områden utom Gotland finnes landskapsförbund.
Antalet lokalavdelningar är för närvarande (juni 1957) 247 och medlem- marna omkring 48 000.
Medlemsavgiften har enligt beslut är 1957 höjts från 10 till 12 kronor. Den erlägges till riksorganisationen, och någon avgift därutöver utgår icke för medlemskap i de regionala eller lokala avdelningarna. För avgiften er- håller medlemmarna årsboken »På skidor» och tidskriften >>I alla väder», varjämte de blir berättigade till vissa rabatter vid vistelse på främjandets anläggningar och vid lokala arrangemang. Från riksorganisationen utgår till varje lokalavdelning 1 krona per medlem i bidrag och till varje land- skapsförbund 20 kronor för envar till förbundet hörande lokalavdelning.
Främjandet, som tidigare tillhört riksidrottsförbundet såsom en förening, har numera utträtt ur detta och är en helt fristående organisation.
Föreningen arbetar för sitt syfte i huvudsak genom att bedriva propa— ganda och upplysningsverksamhet för friluftsliv och främja friluftsbetonat turistväsende, bland annat genom att bereda vuxna och ungdom tillfälle till rese- och inkvarteringsmöjligheter samt genom att skapa friluftsreservat, friluftsanläggningar samt camping- och badplatser. Man anordnar utflykter och långfärder för allmänheten samt verkar för ändamålsenlig utrustning. Vidare anordnas skid— och frilufts- samt naturvårdskurser. Ledare och in- struktörer för friluftsliv och friluftsbetonad ungdomsverksamhet utbildas i föreningens regi. Därjämte stöder föreningen skidslöjd i skolorna samt bedriver och stöder forskning i skidans och skidlöpningens historia.
Såsom ett led i främjandets propaganda- och upplysningsverksamhet ut- ges en del publikationer, främst de nyssnämnda »På skidor» och »I alla väder».
Någon egentlig tävlingsverksamhet omfattas icke av främj andets program, även om man stundom för att öka intresset för friluftsliv lägger in vissa tävlingsbetonade moment i friluftsprogrammen. Härigenom kan en relativt "klar gränsdragning göras gentemot riksidrottsförbundets verksamhet, som huvudsakligen går ut på att tillvarataga den egentliga idrottens intressen.
Kursverksamhet
Instruktions- och kursverksamheten brukar omfatta kurser för skidskole- instruktörer, barnskidskoleinstruktörer, fjälledare, naturvårds- och utflykts- ledare, kanotledare och ungdomsledare, utrustningskurs för sporthandlare och fabrikanter, läkarskidkurs m. fl. En sammanställning av vinter- och
Vinterkurser och sommarkurser 1956
sommarkurserna under 1956 meddelas här nedan. Kurserna är i regel för- lagda till främjandets egna anläggningar.
Kurs
Plats
Antal dagar
Antal deltagare
Inslruklörskurser (december—mars)
Allmän kurs ................................. » » ................................. Längd- och utförsåkningskurs .................. Backe- och utförsåkningskurs .................. Utförsåkningskurs ............................ » för ungdom ................. Elitkurs ..................................... Instruktionskurs .............................
Barnskidskolor (december—januari)
lnstruktionskurs ............................. » ............................. » ............................. » för distriktsledare .............
Skidlärarexamen (januari)
Förberedelsekurs ............................. Examen ....................................
F jälledare (december—januari, mars—april, juli—augusti)
Förberedande fj ällkurs ........................ Fjällkurs för dagsturledare .................... Fjälledarkurs ................................ Sarekexpedition .............................. F jälledarkurs, sommar ........................ Vildmarksläger ..............................
Ungdomsledare (december—januari, augusti)
Ledarläger .................................. Ledarkurs ................................... Ledarläger ..................................
Friluftsskolor (maj, augusti, september)
Ledarkurs ................................... ) ................................... Ledare av friluftstävlingar ................... .
Vattensport (juni, augusti) Ledarkurs ...................................
Övriga kurser (januari—mars, juni, september) Distriktsledarträff ..... ' ....................... Läkarskidkurs .............................. Utrustningsknrs för representanter för sportvaru- firmor .................................... Campingkurs ................................ Naturvårdskurs ..............................
Summa
Storlien )) |)
)) Åre Storlien
)) Hemavan
Storlien » I) )
Storlien »
Hemavan »
)) Sarek Hemavan Storlien
Sälen » Storlien
Lida
Lida Storlien
» Lida Ladvik
Oäxlx'lxix'lxlxlxl
(!(!le
3309
15 15 13
MGM
11 11
[0le
26 21 12
5 23 25 13 17
23 24 13 16
12 7
24 20 13
30
21 15 27
23 13 18
74 30 14
10 23
21
Anläggningar och ekonomi
Främjandet och dess lokalavdelningar äger eller förvaltar för närvarande (juni 1957) 236 större och mindre friluftsanläggningar inom landet. Allt- efter anläggningarnas utrustning, storlek och användningsområde indelas de i turiststationer, friluftsgårdar, sporthem samt skid- och raststugor.
Av anläggningarna drives en, .Storliens högfjällshotell, som ett fristående aktiebolag. I detta bolag äger främjandet samtliga 1 200 stamaktier och 990 av 1 250 preferensaktier; nominella värdet är 100 kronor per aktie; på stam- aktierna lämnas ingen utdelning, på preferensaktierna är utdelningen 5 procent. Fyra anläggningar, Frostavallen, Hemavan, Lapplandia och Räms- hyttan drives i centralstyrelsens egen regi med en lokalt placerad förestån- dare för anläggningen. Sex anläggningar, Sälenstugan, Fiskartorpet, Höjden, Lida, Skevik och Weda, är utarrenderade till privata företagare som driver dem och erlägger viss årlig »arrendeavgift» till främjandet.
Återstående anläggningar, i huvudsak sporthem eller skid— och raststugor, äges och förvaltas av lokalavdelningar. I enstaka fall har främjandet lagfart på dylika anläggningar, så är t. ex. fallet med Gopshus. I vissa andra fall, t. ex. Mullsjö, äger främjandet marken och lokalavdelningen anläggningen i övrigt. I samtliga fall svarar dock lokalavdelningen för driften och sköt- seln av anläggningen.
Främjandets anläggningstillgångar — bortsett från lokalavdelningarnas — har i balansräkningen för räkenskapsåret 1 oktober 1955—30 september 1956 upptagits till sammanlagt 2 094 109 kronor. Härav utgjorde bokförda värdet för fastigheter på fri och egen grund och på ofri grund sammanlagt 1 714 604 kronor. Senaste brandförsäkringsvärdet för motsvarande till- gångar uppgick till 5 350 500 kronor. För inventarier är bokförda värdet 377 143 kronor och senaste brandförsäkringsvärdet 1735 600 kronor.
Det har synts vara av intresse att få en uppfattning om de av främjandet förvaltade anläggningarnas ekonomi. En av utredningen anlitad revisor har tillsammans med personal hos främjandet gjort vissa sammanställningar beträffande de ovannämnda fyra anläggningar, som drives i central regi. I det följande tages Frostavallen som exempel. De synpunkter som här redo- visas kan i stort sett anses ha tillämpning även för de tre övriga.
För driften av Frostavallen kan såväl intäkter som kostnader erhållas för en serie av år. Däremot kan det i verksamheten nedlagda kapitalet icke tillfreds- ställande utredas. Enligt tillgängliga uppgifter var för räkenskapsåret 1954—1955 tillgångarna bokförda till 210 000 kronor, medan motsvarande skulder uppgick till 278 000 kronor (»kapitalunderskottet» måste således täckas av andra tillgångar). Kapitalbildningen blir en annan om man i stället för bokförda tillgångar räknar med taxerade eller uppskattade värden. Det byggnader och tomter åsatta taxerings- värdet är 231 000 kronor (varav för byggnader 202000) vilket synes vara lågt uppskattat. Till jämförelse kan nämnas, att brandförsäkringsvärdet utgör 1 051 000 kronor. I bokföringen upptaget värde var 168 000 kronor. Frostavallens inventa- rier var i bokslutet den 30 september 1955 upptagna till 133 kronor, medan senaste
brandförsäkringsvärde uppgår till 321 500 kronor. Att värdena blir så pass olika beror på att en stor del av de tillgångar, som främjandet förvaltar, utgöres av insamla-de och donerade medel eller kapitalföremål, som icke bokförts. Enligt bokföringen har föreningen intill nämnda dag för byggnader och tomter inves— terat 526 900 kronor och under den senaste 10-årsperioden köpt inventarier för omkring 23 000 kronor, underhållsinventarier (t. ex. lakan) icke medräknade.
Omvärderas balansräkningen på så sätt, att byggnader och inventarier upp- tages till brandförsäkringsvärdena, erhålles följande belopp:
Tillgångar Kronor
| Brandförsäkringsvärden å byggnader .................... 1 051 000
» » inventarier .................... 321500
Tomter ............................................... 29 000
1 Övriga tillgångar ....................................... 40 600 * 1 442 100 Skulder
Inteckningslån och övriga skulder ........................ 275 261 Eget kapital ........................................... 1 166 839
1 442 100
Driftsöverskottet för räkenskapsåret 1954—1955 var för Frostavallen 2 200 kro— nor. Som ovan framgår är framräknade egna kapitalet, 1 166 000 kronor, hypote- tiskt, varför man icke kan ställa driftsöverskottet och det egna kapitalet i relation till varandra företagsekonomiskt sett. Vidare är att märka, att man för att kunna bedöma driftsöverskottets »verkliga värde» måste taga hänsyn till bokförda av— skrivningar. Dessa har är från år upptagits för byggnader med 6 310 kronor och
* för inventarier med 2500 kronor. Förmodligen är de med hänsyn till dagens ' återanskaffningsvärden väl låga. Räknar man i stället med affärsmässigt sedvan- liga avskrivningar, skulle driftsöverskottet förbytas i underskott.
Det måste dock vid bedömandet av vad här sagts ihågkommas, att man knap— past kan jämställa driften av främjandets anläggningar med driften av renodlade affärsföretag. Syftet med främjandets anläggningar är icke att ge ekonomisk vin- ning utan att till rimliga priser stå till förfogande för vuxna och ungdomar i sam— band med stärkande friluftsliv i naturen.
Främjandet åtnjuter statsbidrag såväl till sin löpande verksamhet som till anläggningar.
För tiden den 1 juli 1957 den 30 juni 1958 har främjandet ur fonden för idrottens främjande erhållit ett anslag å sammanlagt 85000 kronor därav till
Kronor
central kursverksamhet ...................................... 35 000 regional kursverksamhet, anordnad av föreningens landskapsför—
Främjandet har under budgetåret 1956/57 ur fonden för friluftslivets främjande erhållit 20 000 kronor som administrationsbidrag (till frågan om motsvarande statsbidrag för budgetåret 1957/58 har när detta skrives
ställning ännu icke tagits). För friluftsledarutbildning under 1957 har främjandet erhållit 36 500 kronor ur friluftsfonden, därav till
Kronor 6 friluftsledarkurser ........................................ 20 000 1 fjällfärdsledarkurs ........................................ 5 000 2 ungdomsledarkurser ...................................... 7 500 5 veckoslutskurser .......................................... 4 000
Härjämte har främjandet enligt särskilda beslut av Kungl. Maj:t ur idrottsfonden erhållit dels 6 500 kronor för anordnande av kurs för yngre läkare och medicine kandidater, dels 12 500 kronor för tillhandahållande av skidåmnen m. m. till stöd åt skidslöjden i skolorna och dels 55 000 kronor för särskild ungdomsverksamhet.
Främjandet har vidare för budgetåret 1956/57 av skolöverstyrelsen till— delats vissa bidrag till ungdomsverksamhet, nämligen dels för kurser 6 000 kronor från åttonde huvudtitelns anslag till utbildning av ungdomsledare samt dels för lön åt en ungdomskonsulent 9 000 kronor och för resor och traktamenten för denne 3 204 kronor från samma huvudtitels anslag till bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer.
Slutligen har främjandet gemensamt med svenska skidförbundet erhållit ett bidrag från riksidrottsförbundet (anslaget till motionsidrottskommit- téns verksamhet) å 13 000 kronor för motionsidrott på skidor och gemen— samt med svenska kanotförbundet likaledes 13000 kronor för kanotpro- paganda.
Utredningen
Friluftsliv i de former, skid— och friluftsfrämjandet är inriktat på, ställer som regel icke så stora krav på den fysiska spänsten som idrotten och kan därför utövas av praktiskt taget alla kategorier människor ända upp i rela— tivt hög ålder. Främjandets verksamhet och den idrottsliga verksamheten kan anses komplettera varandra. Den förra såväl som den senare strävar till ett sunt utnyttjande av fritiden.
Med hänsyn härtill och till de allmänna synpunkter, som anförts i ett föregående kapitel, finner utredningen naturligt, att staten även lämnar bidrag till främjandets verksamhet.
Såvitt utredningen kunnat finna, har främjandet en förmögenhetsmäs- sigt god ställning. Främjandets centrala organisation och underavdelningar äger anläggningar för betydande värden. Tillgången på likvida medel är emellertid ofta knapp. Detta synes till stor del ha sin grund i att främjan- det till det yttersta utnyttjar sina resurser för en så aktiv anläggningsverk- samhet som möjligt, i medvetande om att detta utgör en av främjandets mest betydelsefulla uppgifter.
Utredningen vill i ett senare kapitel återkomma till statens stöd åt an-
läggningar för friluftsändamål. Redan nu kan emellertid framhållas, att utredningen anser detta stöd i fortsättningen liksom hittills böra utgå en— bart till kapitalkostnader men icke till löpande utgifter. Med bortseende från anläggningsverksamheten vill utredningen här angiva, till vilka ändamål i övrigt främjandet enligt utredningens mening bör erhålla statsbidrag.
Till en början kan förtjäna ihågkommas, att främjandet har tillskapats som en central institution, som efter hand kompletterats med regionala och lokala organ, till skillnad från idrottsrörelsen _ och motsvarande gäller korporationsidrotten —— med dess på en bred bas av idrottsföreningar upp- byggda organisation med ett centralorgan som översta och sista led. Vidare bör uppmärksammas, att främjandets centralorgan, i motsats till motsvaran- de organ inom riksidrottsförbundet och korporationsidrottsförbundet, vid sidan av statsbidrag har betydande inkomster av andra slag.
Det synes utredningen självklart, att alla kostnader för medlemsanskaff- ning och bokföring m. in. av medlemsavgifter bör täckas av dessa avgifter. Likaså bör kostnaderna för främjandets publikationer bestridas med an- litande av avgiftsmedel, i den mån icke inkomster inflyter vid försäljning av publikationerna. Avgifterna hör bland annat också ge tillgång till täc— kande av vissa kostnader för representation och uppvaktningar m. m. vilka, enligt vad ovan anförts beträffande riksidrottsförbundets och korporations- idrottsförbundets centralorgan, bör bestridas av andra medel än statsbidrag. I den mån arbetet inom främjandets centrala kansli hänför sig till för— eningens anläggningar, hör kostnaderna härför, såsom nu sker, debiteras dessa.
För främjandets arbete i övrigt med att propagera för friluftsliv brukar förutom medlemsavgifter även kunna påräknas dels inkomster av lotteri å omkring 150 000 kronor samt dels diverse inkomster å mellan 75 000 och 100 000 kronor (bland annat bidrag från -»rörelsen>> samt räntor och gåvor). Med här angivna utgångspunkter förordar utredningen, att för allmän propaganda för friluftsliv — varvid bortses från sådana kostnader för kon- sulent—, kurs— och ungdomsverksamhet, för vilka utredningen nedan före- slår särskilda anslagsbelopp — tills vidare ställes till främjandets förfogan- de ett årligt belopp av 100 000 kronor. Detta bidrag får delvis karaktär av administrationsbidrag och bör sålunda anses inkludera nuvarande bidrag till ändamålet å 20 000 kronor.
Den relativt ringa förvaltningsapparat, som kan erfordras regionalt och lokalt, torde kunna bekostas på annat sätt än genom statsbidrag, närmast genom frivilliga insatser från medlemmar, anlitande av medlemsavgifter eller tillskott från landsting, kommuner eller företag eller med hjälp av medel, som kan stå till centralorganets förfogande vid sidan av statsbidra— get. Hinder bör emellertid ej anses föreligga för främjandets centralorgan att från nyssnämnda anslagsbelopp tilldela regionalt eller lokalt organ bidrag till kostnaderna för särskilt propagandaarrangemang. I detta sam-
manhang vill utredningen även erinra om att utredningen i det föregående uttalat sig för att riksidrottsförbundets distriktsförbund och i förekom- mande fall specialdistriktsförbund skall vara skyldiga att upplåta sina kanslier med tillhörande kontorsinventarier även åt organ för korpora— tionsidrotten och främjandet.
I fråga om idrotten har utredningen framhållit de goda erfarenheter man vunnit av den verksamhet, som bedrivits av ungdomskonsulenterna under de senaste åren, då det gällt att stimulera intresset för idrott. Även inom främ- jandet utövas i viss utsträckning liknande konsulentverksamhet. Sålunda finns inom dess centralorganisation för närvarande anställda en >>frilufts— intendent» och en »ungdomsintendent». Ute i landet finns på Frostavallen i Skåne ytterligare en intendent, som har att svara för de sportsliga arrange- mangen med speciell hänsyn tagen till ungdomen. Enligt vad utredningen erfarit planerar främjandet att — om medel därtill kan anskaffas — utöka den konsulentverksamhet som man för närvarande mäktar bedriva inom föreningen. Någon större erfarenhet av den vid Frostavallen placerade inten- dentens verksamhet har visserligen ännu icke vunnits, då han först för något år sedan påbörjat sitt arbete. Utredningen håller dock före att en utökad konsulentverksamhet ute i landet — bedriven efter mönster av ungdoms- konsulenternas arbete inom idrotten — skulle kunna få stor betydelse för att stimulera intresset för friluftsliv. En förutsättning härför är emellertid, att man finner de rätta personerna för denna verksamhet. Med bortseende från förstnämnda två tjänstemän, som bör anses tillhöra centraladministra- tionen, vill utredningen förorda att främjandet, intill dess större erfarenhet vunnits, tilldelas statsmedel för anställande av förslagsvis fyra konsulenter, inberäknat den som redan nu är placerad på Frostavallen. Dessa konsulenter bör vara utplacerade inom lämpliga distrikt ute i landet, med uppgift att framför allt stimulera verksamheten vid centrala anläggningar inom distrik— ten. I fråga om anställningsvillkoren torde motsvarande böra gälla som för konsulenterna inom riksidrottsförbundet. Det bör ej, möta hinder, att i stället för heltidskonsulent anställes ett par deltidskonsulenter. Till kost- naderna för konsulenternas löner samt resor och traktamenten torde böra anvisas en anslagspost ä (4 ' 25 000 =) 100 000 kronor för år. Expenser för verksamheten bör hänföras till den centrala administrationen.
Främjandets kurs- och instruktionsverksamhet fyller otvivelaktigt en vik- tig uppgift, särskilt för åldrarna över de aktiva idrottsåren. Även barnskid- skolorna tillhör främjandets naturliga arbetsuppgifter. Främjandets kurs- och instruktionsverksamhet torde i huvudsak böra, bortsett från barnskid- skolorna, inrikta sig på ungdom i högre åldrar samt vuxna och deras famil— jer. Den kan och bör även komma andra än medlemmar till godo. I princip bör främjandet såsom statsunderstödd organisation emellertid undvika att gripa in på områden, där andra rörelser, exempelvis scoutrörelsen, arbetar med goda resultat. Dessa förhållanden bör beaktas, när det gäller att beräkna
anslag till ifrågavarande verksamhet. Enligt utredningens mening bör en anslagspost å 125 000 kronor ställas till förfogande för främjandets kurs- verksamhet (motsvarande anslagsmedel utgör för budgetåret 1956/57 eller närmast motsvarande period 118 000 kronor). Med hänsyn till önskvärd- heten att kursverksamheten inom olika friluftsorganisationer samordnas torde medlen dock böra ställas till förfogande efter prövning av den före- slagna statliga idrotts- och friluftsnämnden. I den mån anslagsmedlen ej skulle åtgå för avsett ändamål, torde återstoden böra få av nämnden över- föras till anslagsposten för diverse idrotts- och friluftsändamål (se nedan).
Vid sidan av anslagsposten till främjandets kursverksamhet torde en post å 75 000 kronor höra på motsvarande sätt genom den statliga nämnden få tilldelas främjandet för särskilda ungdomsarrangemang. Att en speciell post finnes tillgänglig härför för främjandets del något motsvarande har ej föreslagits för riksidrottsförbundet _ kan vara så mycket mera motiverat som främjandets reguljära verksamhet ej i första hand är inriktad på ungdomen.
Ovannämnda bidrag för tillhandahållande av skidämnen m.m. till stöd åt skidslöjden i skolorna synes avse ett ändamål, som bör tillgodoses an— tingen av skolanslag eller genom anlitande av anslagsposten för diverse idrotts- och friluftsändamål, i den mån den statliga nämnden finner detta ändamål angeläget vid jämförelse med andra ifrågakommande bidragsan- sökningar.
Ett viktigt led i främjandets upplysnings- och propagandaverksamhet ut- gör dess publikationer, dels »På skidor» och >>I alla väder» och dels hand- böcker rörande olika sidor av friluftslivet, som utgives av främjandet. Enligt vad förut framhållits bör kostnaderna för främjandets publikationer helt och hållet bestridas av medlemsavgifter och av medel, som inflyter vid för- säljning av publikationerna.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att medlemmarna i främjan- det både genom att gratis erhålla nämnda två publikationer och genom att tillgodonjuta rabatt vid besök på anläggningar m.m. får en mera påtaglig valuta för sina avgifter än medlemmarna i idrottsföreningar. Hänsyn bör tagas härtill, när man bedömer storleken av medlemsavgifterna.
I enlighet med vad ovan anförts skulle statsbidraget till främjandet, bort- sett från bidrag till anläggningar, årligen uppgå till 400 000 kronor. Såsom framgår i annat sammanhang anser utredningen, att dessa bidragsmedel _ till skillnad från nuvarande förhållanden då dels idrottsanslag och dels fri- luftsanslag tages i anspråk för ändamålet — i fortsättningen bör utgå ur ett och samma statsanslag.
Vid ansökan om statsbidrag bör främjandet, i likhet med vad utredningen i det föregående förordat beträffande riksidrottsförbundet och korporations- idrottsförbundet, foga en plan över personalbehovet och beräknade inkoms— ter och utgifter. Härvid bör man kunna inskränka sig till den centrala admi-
nistrationen och verksamheten. Med hänsyn till att främjandets utgifter för administration endast till relativt ringa del föreslås skola täckas genom statsbidrag, torde ovannämnda plan närmast få betraktas som ett led i mo— tiveringen för begäran om statsbidrag, och hinder bör ej föreligga att dispo- sitionerna ändras i ena eller andra avseendet. Att detta bör vara möjligt, synes så mycket mer naturligt som främjandet delvis driver affärsmässig verksamhet, för vilken staten icke bör ta något ansvar. Av nu angivna skäl har utredningen icke upprättat något statförslag för främjandets del utan nöjer sig med att vid detta kapitel foga en redogörelse för dess verkliga inkomster och utgifter under räkenskapsåret 1955—1956.
Om anslaget till främjandet beräknas enligt vad ovan föreslagits, synes det icke motiverat att föreningen i fortsättningen ur det av skolöverstyrel— sen disponerade anslaget till instruktörsverksamhet inom ungdomsorgani- sationer beviljas bidrag, nu drygt 12 000 kronor, till avlöningar och rese- kostnader för en ungdomsinstruktör.
I vad mån främjandet eljest, i likhet med en del andra institutioner, bör erhålla särskilda medel till ungdomsverksamhet med anlitande av anslag disponerade av skolöverstyrelsen — närmast för ungdomsledarkurser och fritidsgrupper — torde få bedömas efter de grunder, som tillämpas vid för- delning av sådana anslagsmedel.
Till frågan om statsbidrag till friluftsanläggningar återkommer utred— ningen i annat sammanhang.
Inkomster och utgifter för Skid- och friluftsfrämjandets centrala förvaltning under räkenskapsåret 1955—1956
I. Inkomster
1. Årsavgifter ................................................. 300 558» 2. Avkastning av fonder ......................................... 3 550 3. Lotteri ..................................................... 163 497 4. Diverse inkomster ........................................... 86105 5. Statsanslag ................................................. 220328 6. Un-derskott 1955—56 ......................................... 10123 Summa kronor 784 161 II. Utgifter A. Avlöningar och pensioner 1. Avlöningar till fast anställd personal .......................... 210 328 2. Arvoden till konsulenter ...................................... 25 056 3. Andra arvoden och särskilda ersättningar ...................... 5 650 4. Avlöningar till tillfällig personal + övertid .................... 11 648 5. Pensionskostnader .......................................... 14 309
Summa kronor 266 9911
1 Härav kommer ca 50 000 kronor på medlemsanskaffning, ca 20 000 kronor på arbete med publikationerna och ca 20000 kronor på förvaltning av anläggningar.
1. Personalvård m. m. .......................................... 3 058 2. Reseersättningar (årsmöte m. m.) ............................. 28 613 3. Skrivmaterialier, papper, blankettryck o. dyl. ................. 15 528 4. Telefon, porto och annonsering .............................. 22 523 5. Reparation och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m. fl. inventarier ............................................ 1 301 6. Bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl. ändamål, bild- arkiv ...................................................... 4 651 ' 7. Försäkringar .............................................. 6 054 | 8. Lokalkostnader (därav hyra 9 947: 51) ........................ 12 725 » 9. Publikationskostnader ...................................... 182224 1 10. Propaganda ................................................ 35 540 l 11. Film- och bildvisningar ..................................... 2937 1 12. Förtjänsttecken och diplom .................................. 7 712 I 13. Diverse ................................................... 7630 * Summa kronor 330 4961 C. Centrala och lokala kurser och gemensamma konferenser ........ 110 797 D. Bidrag som beviljas av främjandet 1. Skolungdomens allmänna fjällfärd ............................. 2 065 2. Skolskidslöjd ............................................... 12500 3. Skidor till Norrlands barn .................................... 6 174 4. Campingkommittén ......................................... 4000 5. Spårmärkning ............................................... 6085 6. Landskapsförbund, lokalavdeln. o. ungdomsidrott .............. 45 053
Summa kronor 75 877
Summa summarum 784 161
1 Härav kommer ca 40 000 kronor på medlemsanskaffning, 210 000 kronor på arbete med publikationerna och ca 20 000 kronor på förvaltning av anläggningar.
DIVERSE IDROTTS- OCH FRILUFTSÄNDAMAL
Vid sidan av de anslagsposter, som är avsedda för verksamheten och för- valtningen vid olika organ inom riksidrottsförbundet, olympiska kommit- tén, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet, brukar statliga medel även anslås till andra ändamål sammanhängande med idrott och friluftsliv. Med bortseende från bidrag till anläggningar skall här en redogörelse lämnas för ifrågavarande bidragsverksamhet.
Från fonden för idrottens främjande har för budgetåret 1957/58 enligt beslut av Kungl. Maj :t anvisats följande anslag:
Sveriges militära idrottsförbund ...................... 15 000 Centralkommittén för fältsport ...................... 15 000 Sveriges akademiska idrottsförbund .................... 27 000 Riksföreningen för simningens främjande (simfrämjandet) 20 000 Sveriges dövas idrottsorganisation .................... 7 000 Kommittén för idrott för handikappade och äldre personer 50 000 Organisationskommittén för skolungdomens fjällfärder . . 26 000 160 000 Skolöverstyrelsen till kurser för lärare ...................... 165 000
Särskilda bidrag till ungdomsidrott, avseende budgetåret 1956/57 (mot- svarande anslag för budgetåret 1957/58 har ännu ej fördelats, när detta skrives) :
Jordbrukare—ungdomens förbund ...................... 25 000 KFUM:s triangelpojkförbund .......................... 1 000 Nationaltemplarordens ungdomsförbund ................ 4 000 Förbundet Vi unga .................................. 5 000 Svenska frisksportförbundets juniorråd ................ 1 000 Svenska missionsförbundets ungdomsverksamhet ........ 13 000 Sveriges storloge av IOGT ............................ 8 000 Unga örnars riksförbund ............................ 40 000 97 000
För budgetåret 1956/57 har därjämte ur ifrågavarande fond anvisats skid— och friluftsfrämjandet 12500 kronor för inköp av skidämnen m. m. till stöd åt skidslöjden i skolorna.
Den under riksidrottsförbundet uppförda anslagsposten till föreningars verksamhet användes av förbundet till understödjande av idrottslig verk- samhet även hos föreningar, som ej är anslutna till förbundet. Under budget-
året 1956/57 har förbundet beviljat bidrag till 28 sådana föreningar med ett sammanlagt belopp av 2 500 kronor i runt tal.
Utöver ovannämnda anslag till simfrämj andet brukar riksidrottsförbundet tilldela detta ett årligt bidrag på i regel 3 000 kronor för anordnande av simlärarkurser.
Det anslag ur idrottsfonden, som är anvisat för simanläggningar, skall en- ligt Kungl. Maj:ts beslut användas —- förutom till anordnande av enklare simbanor — till anskaffande av simmateriel samt till propaganda för enklare kommunala bad- och simanläggningar. Anslaget förvaltas av den s. k. sim- badsdelegationen, som består av en av riksidrottsförbundet utsedd ordfö- rande samt en representant för simfrämjandet och en representant för sven- ska livräddningssällskapet. Av anslaget lämnas bidrag till materiel för ele- mentär simundervisning, simdynor, spön m. m. till belopp av ungefär 40 000 kronor om året. Vidare erhåller simfrämjandet och livräddnings- sällskapet vartdera 3 750 kronor till propaganda. Till central administra— tion använder simbadsdelegationen drygt 10 000 kronor, av vilket belopp simfrämjandet erhåller en del som ersättning för sin befattning med dele- gationens arbete och varav i övrigt bestrides vissa kostnader för livrädd- ningssällskapet och arvode till delegationens sekreterare.
Från det anslag ur idrottsfonden, som är anvisat till bastuanläggningar skall enligt Kungl. Maj:ts beslut medel disponeras — förutom till anord- nande av bastu —— till propaganda för bastu och bastubyggen. För detta ända- mål användes omkring 5 000 kronor om året.
Från fonden för friluftslivets främjande har under budgetåret 1956/57 enligt beslut av Kungl. Maj:t anvisats följande anslag (bortsett från bidrag till anläggningar samt till skid- och friluftsfrämjandet):
Reso
ordnande av bygdesemester ........................ 20 000 utbildninkskurs .................................. 3 500 23 500 Lägerverksamhet
Svenska scoutrådet ................................ 20 500 Sveriges flickscoutråd .............................. 12 500
Frälsningsarmén, för dess scoutorganisation och dess
organisation för övrig ungdom .................... 6 300 Unga örnars riksförbund ............................ 9 000 KFUM:s triangelpojkförbund ........................ 1 500
KFUM:s riksförbund .............................. 300 50 100 Inköp av tält
Svenska scoutrådet ................................ 2 100 Sveriges flickscoutråd .............................. 1 500 Frälsningsarmén .................................. 400 Unga örnars riksförbund .......................... 1 000 5 000
Länsstyrelsen i Jämtlands län för tekniska anordningar . till förhindrande av olycksfall i fjällen (engångsbidrag) ...... 14 700
Summa 93 300
Från särskilda anslag under åttonde huvudtiteln till ungdomsverksamhet beviljas i stor utsträckning bidrag även till verksamhet sammanhängande med idrott och friluftsliv.
I detta sammanhang må också något beröras den verksamhet, som ut- övas av Sveriges centralförening för idrottens främjande. Denna förening, som enligt vad inledningsvis nämnts tillkom i slutet av 1800-talet, har nu- mera lämnat sina tidigare funktioner på det aktiva planet inom idrotten, vilka helt övertagits av riksidrottsförbundet. Föreningens återstående upp- gifter är numera till väsentlig del av stödjande karaktär. Centralföreningen har sedan många år tillbaka genom bidrag och understöd till specialför- bund, distriktsförbund och även enskilda föreningar berett dessa ökade möjligheter till insatser i idrottslivet. Med hänsyn till dagens ungdoms- problem har föreningen under senare år i flertalet fall till sina anslag knu- tit det villkoret, att anslagen skall användas för ungdomsidrotten. Den har också på sistone genom en insamling (centralföreningens ungdomsfond) medverkat till att betydande medel kunnat tillföras ungdomsidrotten. I samband med föreningens 50-årsjubileum 1947 invigdes ett idrottsmuseum, som inrymdes i det då nybyggda gymnastiska centralinstitutet men som man nu överväger att flytta till annan plats. Centralföreningen arbetar vidare med planer på att ersätta den tennishall vid Östermalms idrottsplats, som för många år sedan brann ned. — Under 1957 har föreningen beslutat vidtaga åtgärder för att nedbringa sina administrationskostnader; sålunda skall dess kansli indragas och arbetsuppgifterna i stället fördelas på vissa av styrelsens ledamöter.
Slutligen skall här nämnas, att ur en del myndigheters omkostnadsanslag eller eljest tillgängliga medel bidrag utgår till personalens idrottsutövning.
Enligt särskilda beslut av Kungl. Maj :t för budgetåret 1957/58 äger generalpost- styrelsen under den i driftkostnadsstaten ingående titeln välfärdsanordningar taga i anspråk högst 45 000 kronor såsom bidrag till bland postpersonalen verkande idrottsföreningar, telestyrelsen likaledes under titeln välfärdsanordningar an- vända högst 57 000 kronor såsom bidrag för motsvarande ändamål samt vatten- fallsstyrelsen under en i driftkostnadsstaten ingående titel för diverse kostnader använda högst 33 000 kronor såsom bidrag för samma ändamål. Järnvägsstyrelsen har på sin driftkostnadsstat för nämnda budgetår en anslagspost till svenska järn— vägsmännens fritidsförbund å högst 230 000 kronor, som till stor del torde komma att utnyttjas för bidrag till idrott. Vissa av de affärsdrivande verken har också medel ställda till förfogande för skjututbildning.
Enligt särskilda beslut av Kungl. Maj:t, meddelade 1954—1957, har försvarets civila idrottsförbund beviljats bidrag från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter, senaste åren med ett belopp av 10 000 kronor. Av detta belopp lämnar förbundet bidrag till lokala föreningar. Det förekommer, att sådan förening, trots
att den är kollektivt ansluten »till korporationsidrottsförbundet, även erhåller bi- drag genom riksidrottsförbundet. Det kan nämnas, att försvarets civilförvaltning i utlåtande till Kungl. Maj:t i ärendet ifrågasatt, om icke avsett bidrag närmast vore av natur att höra utgå från fonden för idrottens främjande.
I omkostnadsstaten för statspolisorganisationen för budgetåret 1957/58 är upp- tagen en post för statspolismännens utbildning i skjutning med tjänstevapcn och i livräddning m. m. å högst 2 800 kronor.
I en skrivelse till utredningen har tullens idrotts— och skytteförbund, under hän- visning till idrottens och skyttets betydelse som led i såväl utbildning i tulltjänsten som fritidsverksamheten, hemställt om utredningens medverkan till att tullperso- nalen i avseende på idrottsanslag jämställdes med övriga inom statliga verk och organisationer arbetande idrottsföreningar. Av statsverkspropositionen till 1957 års riksdag (sjunde huvudtiteln punkt 38) framgår att vederbörande departe- mentschef räknat med att av anslagsposten för utbildning i tulltjänsten 5 000 kro- nor skall få utnyttjas för understödjande av tulltjänstemännens idrottsverksamhet.
Enligt vad som upplysts för utredningen har vidare framställning gjorts hos inrikesdepartementet om statsbidrag åt statens sjukhuspersonals idrottsförbund.
Utredningen
Av ovanstående redogörelse framgår, att även vid sidan av riksidrotts- förbundets, olympiska kommitténs, korporationsidrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets verksamhet lämnas bidrag av statsmedel till ett mycket stort antal idrotts- och friluftsändamål. Enligt utredningens mening är det uppenbart, att så bör ske även i fortsättningen.
Liksom hittills bör ett särskilt anslag av idrottsmedel anvisas skolöversty- relsen till kurser för lärare. Anslaget är för budgetåret 1957/58 uppfört med 165 000 kronor, och utredningen har ej anledning att räkna med annat belopp. ,
Med bortseende från detta anslag, anslagen till de tre huvudorganisatio- nerna samt de särskilda anslagen under åttonde huvudtiteln till ungdoms— verksamhet håller utredningen före att kostnader för bidrag till ändamål av den art, som angivits här ovan, bör bestridas från en gemensam anslags- post. En sådan anordning underlättas om, såsom utredningen funnit lämp- ligt, en gemensam nämnd inrättas för idrotts- och friluftsärenden samt medel för idrott och friluftsliv anvisas .på ett gemensamt anslag, vilket till- föres en gemensam fond i stället för nuvarande två fonder.
Från här avsedda anslagspost bör bidrag även kunna utgå till olympiska idrottsgrenar, som icke är anslutna till riksidrottsförbundet. Härav följer att anslaget kan behöva beräknas till högre belopp än eljest för sådana är då förberedelser till olympiska spel vidtages.
Den anslagspost, som sålunda bör finnas för diverse idrotts- och frilufts- ändamål, torde lämpligen böra ställas till idrotts- och friluftsnämndens för- fogande för att fördelas av denna. Enligt vad som föreslagits i ett tidigare sammanhang bör emellertid nämnden, om den anser bidrag böra beviljas till högre belopp än 100 000 kronor för samma bidragstagare och ändamål under ett år, underställa bidragsfrågan Kungl. Maj:ts prövning.
Utredningen anser, att en anordning sådan som den här angivna skulle vara till stor fördel. Med nyssnämnda begränsning och inom den ram, som betingas av tillgängligt anslagsbelopp bör nämnden ha frihet att göra av- väganden mellan olika bidragsändamål efter deras betydelse ur idrotts- och friluftssynpunkter.
Med utgående härifrån anser sig utredningen icke böra ingå närmare på vare sig nya ändamål, som det kan vara motiverat att tillgodose genom ianspråktagande av ifrågavarande anslag, eller behovet och lämpligheten av att behålla nu utgående bidrag till det ena eller andra ändamålet. Utredningen vill nöja sig med ett par korta påpekanden.
Som ett särskilt viktigt bidragsändamål vill utredningen framhålla olika åtgärder för främjande av simningen. Förutom de bidrag, som ställs till förfogande för simidrotten genom dess Specialförbund, specialdistriktsför- bund och föreningar, bör därför ett tillräckligt stöd lämnas åt lämplig orga- nisation, som har simkunnighetens utbredning och vad därmed samman- hänger på sitt program. För närvarande arbetar både simfrämjandet och livräddningssällskapet på detta område, utan några fasta gränser sinsemel- lan och med varierande anslutning i olika delar av landet. Det har disku— terats, även inom organisationerna, om icke med hänsyn till effektiviteten i arbetet och till förbilligande av administrationen en sammanslagning borde äga rum. Utredningen håller före att en sådan åtgärd i detta fall kan vara lämplig, ej minst för att undvika splittring av arbetet ute i lan— det. Enligt utredningens mening bör den statliga nämnden, om den här be- rörda frågan utan sakliga skäl förhalas, kunna som villkor för bidrag upp- ställa att klarhet skapas i frågan. Åtminstone efter här avsedd samman- slagning torde den s. k. simbadsdelegationen kunna avskaffas.
Utredningen, som förutsätter att de särskilda bidragen till ungdomsidrott liksom eljest till speciella organisationer i stort sett kommer till lämplig användning, vill uttala en viss tvekan, om centralkommittén för fältsport i fortsättningen bör erhålla statsbidrag för kurs- och lägerverksamhet. Vad angår bidragen till organisationskommittén för skolungdomens fjällfärder och till skidämnen m. m. till stöd åt skidslöjden i skolorna, bör det vara möjligt att genomföra vissa begränsningar i verksamheten.
I allmänhet bör nu ifrågavarande anslag icke utnyttjas för bidrag till riks- idrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfräm- jandet vid sidan av dessas reguljära anslag. Så bör dock kunna ske, när fråga är om speciella arrangemang, som icke varit förutsedda och som den stat- liga nämnden anser ej böra gå om intet på grund av brist på medel.
Det är mycket vanligt, att företag inom näringslivet såsom ett led i sin personalvårdande verksamhet ger ekonomiskt stöd åt de anställdas idrotts- klubbar. Dessa är ofta anslutna till korporationsidrottsförbundet. En mot— svarighet härtill utgör det bidrag, som vissa statliga verk ger till sin per- sonals idrottsutövning. Redogörelse härför har nyss lämnats. Det har härav
framgått, att statsmedel för detta ändamål brukar ställas till förfogande för postverket, televerket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk samt ytter— ligare något verk. Idrottsklubbarna inom nämnda verk är i allmänhet i en eller annan form anslutna till korporationsidrottsförbundet.
Enligt utredningens mening vore det mest naturligt, att statliga verk med större personal, bland vilken intresse finnes för aktiv idrottsutövning, lika väl som privata företag disponerade över en budgetpost för bidrag till idrott. Det är här enligt vad nyss framhållits fråga om ett led i den personalvår- dande verksamheten.
Om man emellertid inte kan räkna med att verksledningarna —— och kanske ej heller departementen — skall kunna bedöma förevarande anslagsfrågor någorlunda enhetligt, kan det vara motiverat att bidrag till idrott hos andra statliga verk än de affärsdrivande får utgå från idrottsanslaget under tionde huvudtiteln och då närmast från samlingsposten till diverse idrotts- och friluftsändamål, enligt beslut av den föreslagna idrotts- och friluftsnämn- den i varje särskilt fall. Idrottsorganisation hos statlig myndighet torde icke samtidigt böra åtnjuta bidrag från nämnden och från riksidrottsför- bundet eller annan statsunderstödd organisation.
Den anslagspost, som enligt vad här ovan förordats bör anvisas till diverse idrotts- och friluftsändamål _ vare sig bidrag redan förut brukat beviljas för ändamålet eller ej — bör ej bestämmas till lägre belopp än 500 000, kronor för budgetår.
ANLÄGGNINGSFRÅGOR
IDROTTSANLÄGGNINGAR
För utövningen av de flesta idrotter krävs speciella anläggningar. Behovet av sådana anläggningar av permanent karaktär har ökats i takt med idrotts- rörelsens tillväxt. Samtidigt har anspråken på anläggningarnas standard och storlek stegrats.
Den till antalet största kategorin av anläggningar är idrottsplatserna, där idrott bedrivs utomhus. Många idrottsplatser utnyttjas såväl för sommar— idrott under den snö- och isfria delen av året som för vinteridrott -—— främst bandy och ishockey —— och är sålunda i bruk året runt. Det antal dagar en idrottsplats utnyttjas per år kan växla högst avsevärt. Av bety- delse härvidlag är de geografiska och klimatiska förhållandena samt givet— vis även hur stort antal invånare anläggningen är avsedd att betjäna och sist men icke minst idrottsintresset på orten.
För idrottsutövning inomhus har åtminstone tidigare knappast stått till förfogande andra lokaler än skolornas gymnastiksalar och de s. k. exercis- husen vid militärförbanden. Även i detta fall har emellertid anspråken stegrats både från utövarnas och åskådarnas sida.
Simhallarna synes tidigare, liksom överhuvud taget de varmbadhus vari de ofta varit inrymda, i första hand ha tillkommit med tanke på hygieniska krav. Under senare tid torde dock rent idrottsliga synpunkter ha kommit att spela en allt större roll vid byggandet av inomhusbad, i det att man strävat att tillgodose, förutom de hygieniska kraven, även önskemål om möjlighe- ter till simträning och simtävlingar.
Betydande belopp har även investerats i en rad andra idrottsliga anlägg- ningar av olika slag. Bland sådana kan nämnas skidbackar, kanothus, båt- hus och bowlinghallar.
Tillgången på idrottsanläggningar
För att belysa tillgången på idrottsplatser vid vissa tidpunkter återgives .
följande sammanställning.
Totala antalet idrottsplatser kan 1956 beräknas till mellan 2700 och 2 800. Härvid — liksom i sammanställningen — medräknas icke inomhus- lokaler, lek- och bollplaner utan föreskrivna dimensioner för standard-
Ytterligare färdigställda 19211 19522 under tiden 1 jan. 1 953—31 dec. 1 9553 Idrottsdistrikt - .. antal antal darav antal darav idrotts- idrotts- .. idrotts— .. med 10- kommu- med 10- kommu-
platser platser parbanor nala platser pax-banor nala
Blekinge .............. 5 42 1 7 8 7 5 1 Bohuslän—Dal .......... 14 69 11 6 7 1 — Dalarna ............... 36 100 31 11 9 2 2 Gotland ............... 1 26 8 2 4 1 2 Gästrikland ........... 15 33 14 5 4 -—— 2 Göteborg .............. 12 50 12 29 11 1 11 Halland ............... 9 56 1 1 1 O 7 3 1 Hålsin gland ........... 24 58 1 7 2 6 2 1 J ämtland-Härjedalen. . . 10 82 24 —- 3 1 —- Medelpad ............. 12 1 9 4 5 4 1 1 Norrbotten ............ 15 107 25 8 13 1 1 Närke ................ 17 56 23 5 7 2 1 Skåne ................ 39 251 96 55 43 21 10 Småland .............. 25 254 87 24 39 16 10 Stockholm ............ 29 91 38 66 8 2 6 Södermanland ......... 25 73 28 9 3 -— 1 Uppland .............. 20 118 30 11 6 1 4 Värmland ............. 20 116 40 10 12 — — Västerbotten .......... 9 88 1 9 2 1 7 1 —— Västergötland ......... 28 213 55 14 19 3 — Västmanland .......... 18 44 1 6 8 4 2 1 Ångermanland ......... 13 57 14 -—— 7 — — Östergötland .......... 20 118 29 18 8 1 1 Summa 416 2 121 649 308 . 248 67 56
(31 %) (15 %) (27 %) (23 %)
1 Ur utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande (SOU 1922:8). Invente— ringen omfattade såväl färdiga som under anläggning varande och provisoriska idrottsplatser. ” Ur riksidrottsförbundets idrottsplatskommittés enquéte 1952, återgiven ijubileumshoken Svensk idrott 1903—1953. Materialet omfattar ca 84 % av antalet idrottsplatser, som 1952 beräknades till omkring 2 500. Härtill kommer att ca 150 ny- och ombyggnader pågick. 3 Enligt uppgifter av idrottsplatskommittén.
idrottsplats, idrottsplatser avsedda för industriföretags personal samt smärre idrottsplatser anlagda i anslutning till skolor. Beträffande standarden hos ovannämnda 2121 idrottsplatser har av idrottsplatskommitténs enquéte 1952 framgått bland annat följande.
Antal idrotts- platser1
Därav antal idrottsplatser
med löparbanor
med inhägnad
med läktare
med omkl. rum
Totalt ............. i %
Stockholm, Göteborg i %
2 121 100
141 100
649 31
50 36
1 066 50
81 57
410 19
24 17
1 457 69
110 78
1 Så gott som samtliga rymmer fotbollsplan. Dessutom finns för fotboll.
inemot 400 träningsplaner
I fråga om tillgången på utomhusanläggningar med en publikkapacitet av omkring 20000 åskådare och mera har riksidrottsförbundets idrotts— platskommitté lämnat följande uppgifter:
Stockholm med omgivningar:
Fotbollsstadion i Solna, tillhörigt svenska fotbollförbundet, ca 40000 åskådare — landets största anläggning; Stockholms stadion, tillhörigt staten, ca 21000 åskådare (vintertid ca 27 000);
Göteborg: Ullevi idrottsplats, tillhörig Göteborgs stad, ca 30 000 åskådare; Norrköping: Norrköpings idrottspark, tillhörig kommunalt aktiebolag, ca 26000 åskådare;
Hälsingborg: Idrottsplatsen Olympia, tillhörig Hälsingborgs stad, ca 25 000 åskådare.
Anläggningar, som utan extra anordningar kan ta emot mellan 15 000 och 20 000 åskådare, finns i Borås, Eskilstuna, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Malmö, Sandviken, Stockholm, Västerås och Örebro.
Av inomhusanläggningar för handboll, tennis, brottning m. m. är Mäss— hallen i Göteborg störst med 4 500 fasta åskådareplatser. Kungl. tennishal- len i Stockholm har 3695, sporthallarna i Borås, Eskilstuna, Halmstad, Hälsingborg, Hässleholm och Linköping respektive 3 430, 2 500, 2 500, 4 000, 2 000 och 2 200 samt Eriksdalshallen i Stockholm 2 150 permanenta platser. Sammanlagt finns ett 70-tal inomhusanläggningar av idrottshall-tennishall- typ, vilkas sammanlagda äskådarekapaeitet dock icke uppgår till mer än omkring 35 000.
Tillgången på simanläggningar är mycket begränsad, och för närvarande finns i vårt land icke någon anläggning inomhus eller utomhus _ som tillfredsställer de anspråk, som ställes på en anläggning, där större inter- nationella tävlingar kan arrangeras. När det gäller utomhusbad användbara för nationella tävlingar, är kraven synnerligen varierande och beroende bland annat av badets belägenhet, och det låter sig icke göra att på denna punkt lämna en detaljerad redovisning för tillgång och behov.
Antalet simhallar eller inomhusbad utrustade med bassänger — i längd varierande från 12,5 till 50 meter — uppgår för närvarande till 64 fördelade på 51 samhällen. Att detta antal är otillräckligt säger sig självt, och särskilt kännbar är bristen i landets nordligare delar (antalet simbad norr om Dal- älven uppgår till 12).
För vintersportens vidkommande har någon lättnad inträtt genom att, utöver den i Stadion 1939 anlagda konstfrusna isbanan, under de senaste
åren iordningställts konstfrusna banor bland annat i Stockholm (Johannes- hovs isstadiön _ landets största specialanläggning), Bofors, Grums, Gävle, Göteborg, Leksand, Malmö, Solna, Södertälje och Västerås. I övrigt är emellertid situationen även på detta område mindre tillfredsställande. Tillgången på skidbackar av större format får med hänsyn till den rela— tivt ringa utsträckning i vilken dessa kan utnyttjas, betraktas såsom för- hållandevis tillfredsställande. Slalombacke av internationell karaktär finns endast i Åre.
, Idrottsplatskommittén har kompletterat denna redogörelse med följande * upplysningar i fråga om nya eller planerade anläggningar.
Under senaste åren har, förutom de nyss nämnda, idrottshallar tillkommit (publikkapacitet inom parentes) i Hudiksvall (800—1 500) och Falköping (1 000 -—2 000). Vidare pågår hallbyggnader i Solna (1 000—2 000) och Umeå (1000 —2 000). Planer, vilkas realiserande bland annat är beroende av byggnadstill- stånd och av det stöd, som kan påräknas från statens sida, föreligger dessutom på idrottshallar i bland annat Arboga, Arvika, Boden, Borlänge, Djursholm, Fagersta, Hagfors, Härnösand, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kiruna, Kramfors, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Lycksele, Malmberget, Malmö, Nacka, Norr- köping, Norrtälje, Nyköping, Sala, Skara, Stockholm, Sollentuna, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Tranås, Trollhättan, Uppsala, Varberg, Vet- landa, Vänersborg, Värnamo och Västerås.
Större utomhusbad planeras i Stockholm, Djursholm, Hälsingborg, Köping, Landskrona, Malmö, Norrköping, Uppsala och Södertälje.
Nya simhallar har tillkommit i Göteborg, Luleå, Malmö, Skelleftehamn och Timrå. Simhallar är för närvarande under uppförande i Kristianstad och Kiruna, och planer på dylika föreligger bland annat på följande orter: Avesta, Borlänge, Djursholm, Fagersta, Gävle, Hagfors, Halmstad, Hässleholm, Kalmar, Karlskrona, Landskrona, Linköping, Lysekil, Mariestad, Nacka, Norrköping, Norrtälje, Nybro, Oskarshamn, Sollefteå, Solna, Sollentuna, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Sö- dertälje, Visby, Vänersborg, Västervik, Västerås, Växjö och Ystad.
Till de nu nämnda kommer de stora projekten angående ett storstadion på Årstafältet i Stockholm, moderna stadionanläggningar i Göteborg och Malmö samt utbyggnad av fotbollsstadion i Solna och Stockholms stadion, för vilka — med undantag av Årstafältet — arbetena pågår.
Vidare föreligger planer på ett stort antal anläggningar av olika slag, såsom idrottsplatser, friluftsbad, tennisbanor, isbanor, träningslokaler, skid- och slalom— backar m. ni., som är avsedda för idrottens vardagsbehov.
I sammanhanget kan nämnas, att en utredning, verkställd av idrottsplats- kommittén på arbetsmarknadsstyrelsens uppdrag i augusti 1955, visade, att investeringsönskemålen för år 1956 för hithörande slag av arbeten upp— gick till omkring 85 milj. kronor. Utredningen var baserad på uppgifter lämnade av vederbörande kommuner och omfattade endast arbeten för vilka kostnaderna i varje enskilt fall översteg 100 000 kronor.
Behovet av idrottsanläggningar.
I fråga om behovet av idrottsanläggningar av olika slag har riksidrotts— förbundets idrottsplatskommitté, på begäran av statens byggnadsbespa-
ringsutredning, i början av år 1955 upprättat följande sammanställning, av- seende en 10-årsperiod.
Idrottsplatser av olika storleksordning, gällande nya eller ombyggnad av befintliga anläggningar
ca 200 st. a 100 000 kr .................................... 20,0 » 50 » » 200 000 » .................................... 10,0 1 » 20 » » 300 000 » .................................... 6,0 36,0 milj. kronor ] Träningsplaner (delvis även isbanor) ca 300 st. a 30 000 kr ........ 9,0 » » Lokaler för inomhusidrotl (bordtennis, brottning o. d.) ca 150 st. a 100 000 kr ................................................ 15,0 » » Idrottshallar med centre-court för alla slag av förekommande inom- l husidrott [ ca 50 st. a 1 500 000 kr ................................... 75,0 , » 20 » » 4 000 000 » ................................... 80,0 155,0 » » *
Simhallar ca 50 st. a 1 500000 kr ................................... 75,0 » 10 » » 4 000 000 » ................................... 40,0 115,0 » »
Friluftsbad ca 200 st. a 125 000 kr .............................. 25,0 » » Ishockeybanor 300 st. a 20 000 kr ............................... 6,0 » » % Golfbanor 20 st. år 100 000 kr ................................... 2,0 » » Konst/rama isbanor 30 st. a 400 000 kr .......................... 12,0 » » Tennisbanor 300 st. a 15 000 kr ................................ 4,5 » »
Skidbackar 50 st. å 50000 kr ........................................ 2,5 10 » a 100 000 o ........................................ 1,0 3,5 » »
Slalombackar 60 st. a 25 000 kr ................................. 1,5 » » Kanolhus 20 st. a 50 000 kr .................................... 1,0 » » Roddhus 20 st. a 100 000 kr ................................... 2,0 » '» I ovanstående har icke inräknats en del anläggningar av större format, som planeras i våra största städer, exempelvis nya storidrottsplat- ser i Göteborg och Malmö, utbyggnad av Råsundastadion och inomhusarena i Stockholm (ispalats). Kostnaderna härför kan uppskattas till ............................................. 37,5 » » Summa 425,0 » »
En mindre del av de åsyftade anläggningarna torde numera ha kommit till utförande, men detta motväges av att nya oförutsedda projekt aktuali- serats. Det bör även ihågkommas, att kostnadsnivån stigit sedan samman- ställningen upprättades.
Utrymmen för den frivilliga gymnastiken har icke medtagits, då det förutsatts, att behovet härav kan tillgodoses genom skolornas gymnastik- salar. Ej heller har sådana anläggningar _medtagits, vilkas tillkomst är be- roende av speciella lokala förhållanden och förutsättningar, utan endast anordningar för sådana idrottsgrenar, som förekommer eller för vilka förut- sättningar finns i praktiskt taget varje svenskt samhälle. Vidare har behovet av lek— och bollplaner samt andra anordningar i direkt anslutning till bo- stadskvarteren för den yngre ungdomen icke redovisats.
Vid planläggningen av samhällenas behov av idrottsanläggningar har för- utsatts, att dessa förlägges och utformas på sådant sätt, att de i förekom- mande fall även kan utnyttjas för skolornas behov. Detta gäller bland annat idrottsplatser och isbanor men även inomhuslokaler.
|
I den redovisade sammanställningen av anläggningsbehovet i landet har icke endast medtagits nu aktuella projekt utan även sådana, som enligt idrottsplatskommitténs uppfattning borde komma till stånd för att i viss mån täcka behovet av utrymmen för olika slag av idrottsutövning. Om de lokala idrottsorganisationernas önskemål hade inhämtats, skulle siffrorna med säkerhet ha kommit att uppgå till helt andra och högre belopp. Idrotts- platskommitténs bedömning har grundat sig på erfarenheten om vilka an- läggningar samhällen av olika storleksordning kan ha förutsättning att ut— nyttja effektivt och bära ekonomiskt.
Vid en uppvaktning inför regeringen i november 1955 har representanter för riksidrottsförbundet velat klargöra idrottsrörelsens syn på det aktuella behovet av en upprustning i fråga om olika anläggningar för idrott. Som stöd härför har avlämnats en P.M. angående idrottsanläggningar. Denna promemoria har med skrivelse från handelsdepartementet den 30 december 1955 överlämnats till utredningen för att inom ramen för utredningens upp- drag tagas i övervägande under utredningsarbetet.
I promemorian har framhållits idrottens betydelse och nämnts något om hit- tillsvarande statliga bidragsgivning. Riksidrottsförbundet har i anslutning härtill hänvisat till att utvecklingen i landet i fråga om nya idrottsplatser med stor pub- likkapacitet och stora inomhuslokaler har _ på grund av medelsknapphet och på senare år byggnadsrestriktioner — icke hållit jämna steg med idrottsrörelsens och publikintressets utveckling. Enligt vad förbundet anfört, måste med oro konsta- teras, att det föreligger en betänklig eftersläpning, när det gäller byggandet av storanläggningar med tillräcklig publikkapacitet. Förbundet har åberopat vissa uppgifter rörande motsvarande förhållanden i utlandet. Det framginge härav, att idrottsanläggningar, som tillgodosåge behovet för moderna stortävlingar, på de flesta håll funnes i betydligt större utsträckning än i Sverige. Särskilt anmärknings- värd vore den livliga verksamheten på det idrottsliga byggnadsområdet i de krigs- härjade länderna. Den utgjorde ett synnerligen talande vittnesbörd om vilken be- tydelse man i dessa länder tillmätte tillgången på idrottsanläggningar både för den aktiva utövningen och för de storpublik samlande tävlingarna och uppvisningarna. Förbundet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på några projekt till storarenor och planerad utbyggnad av befintliga anläggningar, som förbundet fun- nit särskilt angelägna, nämligen ett storstadion på Årstafältet i Stockholm, en ny idrottsanläggning på Ullevi i Göteborg, likaledes en modern stadionanläggning i Malmö samt utbyggnad av fotbollsstadion i Solna och av Stockholms stadion.
Enligt vad riksidrottsförbundet anfört hänförde sig emellertid bristen på idrotts- anläggningar icke endast till ett antal storarenor, främst avsedda för fotboll och fri idrott. Även beträffande skolgymnastiksalar, idrottshallar, simbad, konstfrusna isbanor m.m. rådde stor eftersläpning.
Riksidrottsförbundet har funnit det givet, att nuvarande statsanslag till anlägg- ningsändamål icke medgåve bidrag av betydelse vid anläggningskostnader av denna storleksordning. Uppförandet av dessa anläggningar kunde heller icke in- rymmas inom den byggnadskvot, som för närvarande vore anvisad för idrottsan- läggningsändamål. För att inom rimlig tid kunna realisera dessa projekt och göra den upprustning, som av idrottsrörelsen bedömdes såsom oundgängligen nödvän— dig, erfordrades alldeles särskilda åtgärder.
En betydande del av de större anläggningsprojekt, som ovan exemplifierats, vore otvivelaktigt av intresse icke blott för den egna kommunens invånare. Att de komme till stånd vore enligt förbundets mening både ett kommunalt och ett riks- intresse. Samma vore förhållandet med en upprustning i fråga om gymnastiksalar m.fl.
Riksidrottsförbundet har förklarat sig icke vara berett att framlägga något preciserat äskande men gärna vilja genom sin idrottsplatskommitté medverka till erforderlig fortsatt beredning av frågan. Förbundet har förordat, att hela idrotts- anläggningsfrågan gjordes till föremål för särskild utredning genom eller i sam- arbete med 1955 års idrotts- och friluftsutredning. Vissa av de redovisade behoven vore emellertid så angelägna, att de borde tillgodoses oberoende av sådan utred- ning. Detta gällde tillhyggnaden av Stockholms stadion — för vilket ändamål framställning redan ingivits _— tillbyggnaden av Fotbollsstadion i Solna samt uppförandet av storarenor i Stockholm (Årsta), i Göteborg och i Malmö.
Förbundet har hemställt om statsmakternas ekonomiska stöd för dessa anlägg- ningar efter därom gjord framställning samt medverkan till sådana lättnader i byggnadsrestriktionerna, att dessa arbeten utan dröjsmål kunde komma till ut- förande.
I detta sammanhang må nämnas en den 15 november 1955 dagtecknad framställning om ökade möjligheter att förse skolorna med gymnastiksalar, vilken avgivits vid en uppvaktning inför representanter för regeringen. Framställningen är undertecknad av Sveriges skolläkares förening m.fl. or- ganisationer. I framställningen har anhållits
1. att skolbyggnadskvoten ökas och så stor del avses för gymnastiksalar att inom en period av högst 10 år den nuvarande eftersläpningen av gymnastiksalar kan inhämtas;
2. att vid nybyggnad av skolor skall, när byggnadstillstånd ges, detta innefatta erforderligt antal gymnastiksalar, som skall komma till samtidigt utförande;
3. att därest skola byggs i kommun där avståndet till kommunens eventuellt be— fintliga idrottsplats är så stort att densamma icke med fördel kan användas för skolans elever under lektionstid, skall särskild lek- och idrottsplan anord- nas i så nära anslutning till skoltomten att förflyttning till och från densamma kan ske under en 10-minutersrast;
4. att en utredning skyndsammast bör göras om möjligheterna att särskilt för de mindre skolorna på landsbygden uppföra gymnastikbyggnader i enklare utförande — möjligen i form av monteringsfärdiga hus — men med fullgod inredning och redskapsutrustning. Denna utredning bör även omfatta en undersökning av möjligheterna att i redan befintliga lokaler av annat slag inrymma gymnastiksal, liksom vid nybyggnad kombinera gymnastiksal med andra undervisningslokaler, skolmåltidslokaler eller med kommunala eller en- skilda samlingslokaler av olika slag;
5. att för särskilt skattetyngda kommuner statsanslaget till gymnastiksalar och skolidrottsplatscr ökas.
I de rundskrivelser, vari utredningen anhållit om vissa uppgifter från distriktsförbund och Specialförbund och om förbundens synpunkter på vissa frågor av intresse för utredningen, har även upptagits några spörsmål berörande idrottsanläggningarna.
Beträffande svarens innehåll hänvisas till de redogörelser, som fogas som bilagor till detta betänkande (frågorna 11—14 till distriktsförbunden och 8-9 till specialförbunden).
Organisationer för anläggningsfrågor. , För beredning eller handläggning av frågor berörande idrottsanläggningar ! har riksidrottsförbundet ett särskilt organ, idrottsplatskommittén. Redo- | görelse för denna har lämnats i avsnittet angående riksidrottsförbundets centralorganisation. Där har även omnämnts den s. k. simbadsdelegationen.
Sedan 1925 finnes en organisation, benämnd Sveriges idrottsplatsförbund, vars medlemmar utgöres av ägare eller förvaltare av idrotts-, bad- och fri- luftsanläggningar i Sverige ävensom kommunala styrelser för idrotts-, bad- och friluftsfrågor samt andra organisationer, som arbetar i förbundets syfte. Den fortskridande kommunaliseringen av landets idrottsanläggningar har gjort att förbundet fått en alltmer rent kommunal karaktär. Det kan nämnas, att numera samtliga kända specialförvaltningar för idrotts- och friluftsliv inom landets städer, köpingar och större landskommuner är an- slutna till Sveriges idrottsplatsförbund.
Förbundet har till ändamål: att från de olika medlemmarna erhålla sådana upplysningar beträffande skötsel och förvaltning av medlemmarnas anläggningar, att förbundets styrelse med ledning av dessa uppgifter kan delgiva medlemmarna de bästa erfarenheterna, ävensom att tillhandagå medlemmarna med råd vid inköp av sådan materiel, som för anläggningarna är erforderlig; att verka för att närbelägna platser så vitt möjligt tillämpar enhetligt system be- träffande uthyrning för tillställningar samt även vid andra avgifters fast— ställande; att genom gemensamt uppträdande tillvarataga medlemmarnas ekonomiska in- tressen.
Förbundet har bland annat också verkställt en del större utredningar, exempelvis angående belysningsfrågan på idrottsanläggningar samt angåen- de mått på planer och banor m. m. inom olika idrotter.
Här må även nämnas, att inom svenska stadsförbundet under 1955 till— satts en särskild delegation för idrott, bad och friluftsliv. Denna delegation ägnar intresse även åt frågor rörande idrottsanläggningar och samarbetar med såväl idrottsplatsförbundet som idrottsplatskommittén.
Statliga bidrag
De för idrottsanläggningar anvisade statsanslagen för budgetåren 1955/56, 1956/57 och 1957/58 framgår av efterföljande tablå.
Beträffande den närmare användningen av anslagen hänvisas till kapitlet angående statens nuvarande stöd åt idrott och friluftsliv. De mindre anslagen och förbättringsanslagen beviljas med högst 3000
1955/56 1956/57 1957/58
Större idrottsanläggningar ..................... 1 824 000 1 993 000 2 250 0001 Mindre anslag för lek— och idrottsplatser ....... 240 000 300 000 350 000 Förbättringsanslag för idrottsanläggningar ....... 240 000 300 000 350 000 Bastuanläggningar ........................... 80 000 80 000 80 000 Simanläggningar (enklare simbanor, simmateriel
samt propaganda) .......................... 80 000 80 000 80 000
2464000 | 2753000 | 3110000
1 Beräknat belopp.
kronor. Medan dessa bidrag och bidragen till bastuanläggningar beviljas av riksidrottsförbundets förvaltningsutskott med anlitande av idrottsplatskom- mittén, samt bidragen till simändamål disponeras av simbadsdelegationen, underställes frågor om större anläggningsbidrag Kungl. Maj:ts prövning. Vad som står till förfogande för sådana bidrag har närmast karaktär av en restposl, som framkommer sedan det visat sig hur mycket som av tillgäng— liga medel erfordras för andra idrottsändamål. För budgetåret 1957/58 torde det kunna räknas med att omkring 2250 000 kronor kommer att disponeras för anläggningar av nu avsedda slag (häri ingår dock 1 400 000 kronor beviljade till Stadions om— och tillbyggnad; bidrag till detta ändamål har beviljats även under vissa tidigare budgetår).
I fråga om grunderna för den statliga bidragsgivningen till idrottsan— läggningar må nämnas följande. För anläggningsbidrag, som nu beviljas med anlitande av idrottsanslaget, gäller inga generella bestämmelser, vare sig bidragen beviljas av Kungl. Maj:t på förslag av riksidrottsförbundet eller självständigt av förbundet. Emellertid skall enligt Kungl. Maj:ts beslut i regel icke beviljas mer än vad för ändamålet erbjudits från orten. Bidrag motsvarande mer än halva kostnaderna har förekommit, när det gällt an- . läggningar av betydelse för landet i dess helhet eller undantagsvis när lokala ekonomiska förhållanden kunnat motivera högre bidrag. På grund av bristande medelstillgång har bidragsbeloppen eljest hållits avsevärt lägre och i allmänhet ej överstigit en tredjedel av kostnaderna.
Här må även erinras om vad som gäller eller föreslagits skola gälla på vissa andra områden (grunderna för bidrag till fritidsanläggningar kom- mer att redovisas under avsnittet om friluftsanläggningar).
Till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet utgår statsbidrag med visst med hänsyn till skoldistriktets ekonomiska bärkraft avpassat högsta belopp, varierande mellan i regel 35 och 80 % av kostnaderna. Såsom uttryck för den ekonomiska _ bärkraften gäller i första hand antalet skattekronor och skatteören (skatteunder- ; laget) per invånare i distriktet och i andra hand de övriga förhållanden, som i '» det särskilda fallet befinnes utgöra en mätare av distriktets förmåga att i jäm- förelse med andra skoldistrikt bära de med byggnadsföretaget förenade kostna- derna, såsom det totala kommunala skattetrycket, skoldistriktets ekonomiska ställ— ning i övrigt, dess ekonomiska och geografiska struktur samt andra liknande
omständigheter. Till statsbidragsberättigade kostnader kan, därest så prövas skä- ligt, hänföras även utgifter för den första uppsättningen inventarier till bland annat gymnastiksalar. — Statsbidrag utgår numera även till byggnader för real- skolor.
I detta sammanhang kan nämnas, att skoldistrikt är pliktigt att upplåta lokaler för ortens frivilliga bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen, dock att sådan skyldighet skall föreligga endast under förut- sättning att lokalförhållandena på orten gör upplåtelsen påkallad, att större olä— genhet icke vållas undervisningen eller inom skola boende lärare eller annan per- sonal och att utfästelse erhålles om aktsamt begagnande av såväl skolans lokaler som däri befintliga inventarier. För upplåtelsen får icke fordras ersättning med högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till den av upplåtelsen för- anledda omedelbara ökningen av skoldistriktets omkostnader för lokalen.
Sedan en del år står anslagsmedel till förfogande för subventioner—ing av all- männa samlingslokaler. Delvis ändrade grunder för subventioneringen har be- slutats vid 1957 års riksdag (SFS 367/1957). Liksom hittills skall tillämpas en övre belåningsgräns motsvarande 90 % av fastighets värde, tomtvärdet inräknat, var- vid räknas med att det av lokalägaren bör krävas en egen insats uppgående till 10 % av fastighetsvärdet. Lån skall undantagsvis kunna utgå med intill 70 % av låneunderlaget (byggnadskostnaderna, köpesumman eller byggnadsvärdet) men normalt uppgå till högst 50 % av detta och då finansieringsbetingelserna är gynn- samma understiga sistnämnda procenttal. I låneunderlaget får ej inräknas kost— nader för anskaffande av tomt eller inventarier. Det har ansetts angeläget att erhålla tillräcklig smidighet i långivningen med hänsyn till variationerna olika orter emellan bl. a. i fråga om möjligheterna att uppbringa bottenkrediter (mot— svarande skillnaden mellan ovannämnda 90 % och statslånets belopp) och möj- ligheterna att erhålla driftinkomster, som täcker de årliga kapital- och förvalt— ningsutgifterna. Såsom räntefri stående del av statslånet skall kunna bestämmas högst ett belopp motsvarande 40 % av låneunderlaget, vilket procenttal inte är avsett att gälla i normalfallen utan bör betraktas och tillämpas som en maximi- gräns. Alla omständigheter bör beaktas, som kan påverka subventionsbehovet i det enskilda fallet. Om särskilt inredd ungdomslokal ingår i samlingslokal, skall subventionsdelen för ungdomslokalen kunna uppgå till högst 50 % av den del av låneunderlaget som faller på ungdomslokalen (fristående sådana lokaler skall liksom hittills stödjas genom bidrag från allmänna arvsfonden; grunderna för dessa bidrag bestämmes helt av Kungl. Maj:t; de utgör för närvarande i flertalet fall omkring en tredjedel av kostnaderna). Fall kan förekomma då kapitalsub- vention överhuvud icke bör utgå. Så kan exempelvis förhållandet bli i fråga om lån till kommun. Amorteringsdelen förräntas efter fast räntefot, vilken anknyts till normalräntan för statens fasta upplåning. Amorteringsdelen skall såvitt gäller nybyggnad slutamorteras inom 25 år; beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till lånets storlek samt byggnadens ålder och be- skaffenhet. Vid amorteringstidens utgång avskrives som regel den stående delen av lånet. Amortering och ränta betalas med fast annuitet. För lån skall ställas säkerhet, bestående av inteckning i fastigheten. Inteckningen skall ligga inom 90 % av det värde, som vid lånets utbetalande beräknas kunna åsättas fastig— heten. För lån till kommun skall inteckningssäkerhet ej krävas. Ej heller skall sådan säkerhet avfordras helkommunalt företag, för vars lån kommunen ikläder sig borgensansvar såsom för egen skuld. Vad angår fall då mark upplåtits endast med nyttjanderätt, bör säkerhet ställas i form av borgen av vederbörande kom- man.
Erforderliga lånemedel för samlingslokaler anvisas under en för ändamålet särskilt inrättad lånefond under statens utlåningsfonder. För budgetåret 1957/58
har anvisats ett anslag till lånefonden av 9 milj. kronor. Skulle sysselsättnings- förhållandena i landet kräva ett större lokalbyggande än anslaget medger, förut- sättes medel anvisade på beredskapsstat kunna tagas i anspråk för en vidgad låne- givning.
Även till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler kan ekono- miskt stöd beviljas. Enligt vad som beslutats vid 1957 års riksdag (SFS 368/1957) skall från ett särskilt anslag under socialdepartementets huvudtitel bidrag kunna utgå med belopp motsvarande högst 5 % av godkänt låneunderlag, dock med högst 10 000 kronor för samma anläggning. Vad angår lokaler för ungdomsverk- samhet må enligt sistnämnda författning bidrag utgå med högst 50 procent av kostnaden för avsedd utrustning eller materiel. Bidrag må dock icke överstiga sammanlagt 1 000 kronor för lokaler inrymda i samma byggnad. Inventariean- skaffningen stödjes även genom bidrag från allmänna arvsfonden. I princip gäl- ler, att bidrag ej får utgå jämsides i båda formerna. Anslag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler har anvisats med 600000 kronor för budgetåret 1957/58.
S. k. tvätteri-lån kan beviljas med högst 90 % av anläggnings- eller motsvarande kostnader. Om kommunikationsförhållanden, geografisk belägenhet eller andra särskilda omständigheter kommer att så påverka ett tvätteris utformning att tvätt- kostnaderna bedömes komma att väsentligt överstiga vad som eljest kunde betrak- tas såsom normalt, kan medgivas att lån helt eller delvis blir räntefritt och stående, vilket innebär att lånet ej behöver återbetalas annat än under särskilda förhållan- den och att det avskrives efter vissa år. Stående län eller stående del av lån må icke överstiga 20 000 kronor för en anläggning.
Folkbadsulredningen har i sitt betänkande (SOU 1954:25) föreslagit en utvidg- ning av bidragsgivningen för byggnadsarbeten för folkskoleväsendet till att även omfatta för simundervisning nödiga lokaler; motsvarande bestämmelser bör även utfärdas för skolhasturnas del. Den sålunda föreslagna utvidgningen bör åt- minstone beträffande simbadsanläggningar även gälla andra skolor. Enligt gäl- lande bestämmelser skall de skollokaler, vartill statsbidrag erhållits, upplåtas >>för ortens frivilliga bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen». Motsvarande bestämmelser bör enligt folkbadsutredningen gälla» för badanläggningar i anslutning till skolan. Statsbidrag bör så gott som undan- tagslöst endast utgå till sådana simhallar, som är byggda i närheten av eller i anslutning till någon skola. Utredningen anser, att det ofta — och nästan alltid i fråga om utomhusbad —— kan vara bättre att driva simanläggningar i allmän kommunal regi än i skoldistrikts regi. Statsbidrag till skolbad bör utgå för den del av kostnaderna, som beräknas belöpa sig på en anläggning med en högst 12,5 meter lång simbassäng. Till merkostnader för större bassänger ävensom speciella anordningar för vuxna liksom i sin helhet för alla icke-skolbadsanläggningar bör icke andra statsbidrag utgå än som till äventyrs kan erhållas från »tipsmedels— fonderna». Till de s.k. räjongbaden, vilka förutsättes skola vara belägna i rela- tivt stora, välbelägna tätorter och till huvudman ha landsting, kommunalförbund eller den kommun, där badanläggningen finns, bör kunna utgå anläggningsbidrag med omkring hälften av de verkliga byggnadskostnaderna, men upp till 70 % i de relativt få fall då staten med hänsyn till sitt eget intresse av att anordna bad för värnpliktiga m.m. kan finna det särskilt angeläget att badfrågan snabbt löses. — Till bastur, anordnade med kommunalt stöd och avsedda för offentligt bruk föreslås, såsom ersättning för pensionsstyrelsens nuvarande bidragsgivning, an- läggningsbidrag skola utgå med hälften av kostnaderna, dock högst 6 000 kronor, vilket beräknats motsvara hälften av gällande kostnader för den minsta av nu- varande standardtyper av bastur. — Beträffande större friluftsbadanläggningar har utredningen föreslagit, att bidrag beviljas med en fjärdedel av de verkliga
kostnaderna (bortsett från ledningskostnader fram till badområdet) för frilufts- bad av ordinär standard, utom för mindre anläggningar vartill bidrag bör utgå med halva kostnaden; utöver dessa minimibidrag bör, där så prövas skäligt, kunna utgå ytterligare bidrag. För större friluftsbadanläggningar har folkbads- utredningen funnit det icke vara ändamålsenligt att fixera vissa schablonbidrag.
Idrottsplatsernas utnyttjande m. m.
Utredningen har funnit det vara av intresse att göra en undersökning av vissa förhållanden avseende idrottsplatser, vilka under tiden 1 juli 1946 ——30 juni 1953 av statsmedel erhållit s. k. större anslag för nyanläggning eller väsentlig ombyggnad och som i stort sett hunnit färdigställas före 1954. Urvalet av i undersökningen ingående idrottsplatser har möjliggjorts genom att riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté ställt material till för- fogande. Förfrågningen har avsett att ge möjligheter till någon bedömning av dessa utomhusanläggningars standard, utnyttjande samt vissa ekono- miska förhållanden. Uppgifterna för några av idrottsplatserna har inte på alla punkter kunnat användas.
Beräkningar och omdömen som i det följande går utanför undersök- ningens material grundar sig främst på en undersökning av idrottsanlägg- ningar, ingående i riksidrottsförbundets jubileumsverk 1953, »Svensk Idrott» —— i vissa hänseenden påbyggd av idrottsplatskommittén för utred- ningens räkning.
Utredningens förfrågningar utgick till 253 idrottsplatser, av vilka 203 svarade (enligt det föregående kan hela antalet idrottsplatser i landet 1956 uppskattas till 2 700 ä 2 800). Här må först nämnas, hur de 203 idrottsplat- serna fördelar sig på vissa olika kategorier.
Idrottsplatsernas förvaltning och belägenhet
Antal idrottsplatser Därav Förvaltning utnyttjade Tätortl Landsbygd Summa av skolor
Kommunalt organ ................ 17 17 34 34 Idrottsförening ................... 27 102 129 115 Idrottsplatsförening .............. 18 22 40 40
Summa 62 141 203 189
1 Städer, köpingar och municipalsamhällen.
Att döma av dessa siffror är det på landsbygden till större delen idrotts- föreningar som förvaltar idrottsplatserna. Endast i ett begränsat antal fall (14) förekommer det enligt tablån, att idrottsplats icke utnyttjas av skolor.
Av landets samtliga idrottsplatser (bortsett från inomhuslokaler, lek- och bollplaner utan föreskrivna dimensioner, idrottsplatser avsedda för in- dustriföretags personal samt smärre idrottsplatser anlagda i anslutning till skolor) torde omkring 15 procent vara rent kommunala, vilket ungefär
överensstämmer med andelen kommunalt förvaltade idrottsplatser i under- sökningens material. Däremot är fördelningen av rent kommunala idrotts— platser på tätorter och landsbygd en annan än vad tablån ovan visar. De kommunala idrottsplatserna finnes övervägande i tätorterna.
Undersökningen omfattar som ovan nämnts jämförelsevis nyligen an— lagda eller väsentligt ombyggda idrottsplatser. En följd häiav synes vara, att standarden för dessa är högre än vad den är för idrottsplatser i allmän- het. Av landets samtliga idrottsplatser — med tidigare angivna inskränk- ningar — t01 de sålunda omkring 30 procent vara utrustade med löparbanor (jämför den i början av detta kapitel meddelade sammanställningen). För de idrottsplatser, som omfattas av föreliggande undersökning är denna an— del avsevärt högre, nämligen bortåt %.
Idrottsplatsernas publikkapacitet, åskådarantal, anläggningskostnader och statsbidrag
Anläggn.- . , Genom- Genomsnitt- kostn. under SätSblngä Antal snittlig pub- ligt antal 1946—1955. 1151; elr idrotts- likkapacitet åskådare per I genomsnitt .nitge1lolm- platser (publik- tävlingsarr. per idrotts— . ds tt p le t rekord) under 1955 plats ] ro sp a S tkr tkr Idrottsplatser med Tätort 51 2 475 241 85 17 löparbanor Landsbygd82 1 011 107 57 14 Idrottsplatser utan Tätort 11 1 327 185 57 13 löparbanor Landsbygd 59 664 113 39 10
1 Uppgifter lämnade av idrottsplatskommittén.
Publiktillströmningen är som synes av gjort större i tätorterna än på landsbygden. Att publikkapaciteten (mätt efter publikrekord, ofta satt i samband med idrottsplatsens invigning) i genomsnitt är bortåt tio gånger större än publikfrekvensen behöver inte peka på någon överdimensionering _— publikutrymmet kan vara en följd av andra dispositioner.
Enligt det ovanstående ställer sig idrottsplatser med löparbanor bortåt 50 procent dyrare i anläggning än idrottsplatser utan löparbanor. De stat— liga bidragen har genomsnittligt utgått med drygt 20 procent av de totala
Idrottsplatserna med relativ fördelning efter antal träningsbesök under 1955 (Skolors besök icke inräknade.)
Antal träningsbesök1 1323. Summa platser —1 000 1 001— 2 001— % % 2 000 % %
Idrottsplatser med Tätort 48 1 0 25 65 1 00 löparbanor Landsbygd 78 17 52 31 100 Idrottsplatser utan Tätort 1 1 1 8 46 36 1 00 löparbanor Landsbygd 57 58 30 12 1 00
1 Genomsnittligt antal tränande per träningsdag multiplicerat med antal träningsdagar.
anläggningskostnaderna, varvid mera sällan med belopp understigande 5 000 kronor eller överstigande 25 000 kronor. Tilläggas bör, att de kommunala bidragen ökats efterhand och under de senaste åren kommit att väsentligt överstiga de statliga bidragen, att döma av idrottsplatskommitténs beräk— ningar över idrottsplatsernas finansiering.
I en tablå på föregående sida göres en fördelning av idrottsplatserna efter antal träningsbesök under 1955. Huruvida den där redovisade träningsinten- siteten bör betecknas som livlig eller icke är svårt att säga utan tillgång till jzimförelsesiffror för landets samtliga idrottsplatser. Av i tablån ingående 194 idrottsplatser redovisar 53, varav 46 å landsbygden, mindre än 1 000 trä- ningsbesök (för idrottsplatser med mindre än 1 000 träningsbesök årligen kan kalkylen exempelvis se ut så här: 20 tränande per kväll under 40 trä- ningskvällar). Om man vågar beteckna en sådan träningsfrekvens som låg, föreligger antagligen på sina håll särskilda förklaringar härtill, men från några fall kvarstår intrycket av att den nyanlagda eller väsentligt ombyggda idrottsplatsen icke utnyttjas i den omfattning som man sannolikt hade för- väntat.
Träningsfrekvensen är större för idrottsplatser med löparbanor än för dem utan löparbanor. Detta innebär dock icke att löparbanorna genom- gående skulle vara flitigt utnyttjade. Dels ingår några fullständiga idrotts- platser i de lägsta fördelningsgrupperna i tablån, och dels finns några full- ständiga idrottsplatser med visserligen tillfredsställande träningsfrekvens i sin helhet men direkt dåligt träningsutnyttjande då det gäller fri-idrott. I ett par fall har uppgiftslämnarna allmänt omnämnt, att löparbanorna icke fått den användning man hoppats på.
Det kan slutligen tilläggas, att siffrorna i tablån ovan skulle varit betyd- ligt högre om skolors besök inräknats. Som tidigare nämnts ingår i under- sökningens material endast 14 idrottsplatser som icke utnyttjades av skolor. För 7 av dessa idrottsplatser läg antalet träningsbesök under 1 000. Sist- nämnda 7 idrottsplatser redovisar anläggningskostnader som ligger under genomsnittskostnaderna och i övrigt relativt blygsamma inkomster och ut- gifter. Till dessa idrottsplatser har i statliga anslag utgått i allt 61 000 kro— nor under perioden 1946—55.
Idrottsplatsernas utgifter och entréavgifter under 1955 (Uppgifterna i tkr.)
I genomsnitt per idrottsplats
Utgifter Entréavgifter1
Tätort Landsbygd Tätort Landsbygd
Idrottsplatser med löparbanor ..... 17 4 18 5 Idrottsplatser utan löparbanor ..... 5 3 6 4
1 För kommunala idrottsplatser och idrottsplatser under förvaltning av idrottsplatsföre- ning har upptagits samtliga entréavgifter men ej planhyror eller andra avgifter. 11—705895
Som framgår av tablån ligger siffrorna för idrottsplatser med löpar— banor i tätorterna avsevärt högre än för Övriga. I utgifterna torde här ingå utgifter för hel- eller deltidsanställda vaktmästare eller föreståndare. Vid riksidrottsförbundets undersökning 1952 redovisades sådana befattnings- havare för ca 40 procent av idrottsplatserna.
För de undersökta idrottsplatserna i sin helhet balanserar utgifter och entréavgifter rätt väl. Intrycket blir ett annat vid granskning av de enskilda idrottsplatserna.
Idrottsplatsema med fördelning efter saldo entréavgifter minus utgifter
Saldo entréavgifter minus utgifter Antal Därav (kr) 1drottsplatser Tätort Landsbygd Minus 5 001 och mer ......................... 19 10 9 » 0—5 000 .......................... 62 18 44 Plus 0—5 000 .......................... 66 12 54 » 5 001 och mer ......................... 28 13 15
Av idrottsplatserna på landsbygden ligger 80 procent mellan gränserna : 5 000 kronor. Motsvarande siffra för idrottsplatserna i tätorterna är bort- åt 60 procent. Idrottsplatserna utanför dessa gränser fördelar sig ungefär lika på tätort och landsbygd, och övervägande rör det sig här om idrotts- platser med löparbanor. Där bör allmänt anmärkas, att större underskott i vissa fall beror på utgifter för kompletteringar av anläggningen eller om- byggnad av idrottsplatsen. Av idrottsplatser med ett minussaldo 0111 mer än 5 000 kronor är ganska många kommunala. Kostnaderna för idrottsplatser- nas rationella skötsel synes här inte behöva inskränkas i lika hög grad som annars, och man är ej hänvisad till frivilliga arbetsinsatser.
Om man särskilt stannar inför extremfallen ovan, idrottsplatser med ett plus- eller minussaldo om mer än 5 000 kronor, kan man påvisa en rätt stor skillnad i publikfrekvens vid tävlingsarrangemang. För idrottsplatser med ett plussaldo om mer än 5 000 kronor ligger publiksiffran per tävllngs- arrangemang genomsnittligt vid 441 åskådare. Siffran för idrottsplatser med ett minussaldo om mer än 5 000 kronor ligger vid 94. Till denna bild bör emellertid även fogas uppgifterna om träningsfrekvensen. Extremfallen på minussidan företer i allmänhet en tillfredsställande träningsintensitet, åtminstone jämfört med genomsnittet i denna undersökning. Två idrotts- platser hildar undantag härifrån genom särskilt låg träningsfrekvens, men beaktas även skolors utnyttjande av idrottsplatserna förefaller kostnaderna i båda dessa fall vara motiverade.
Det bör slutligen sägas, att bortsett från extrema förhållanden inbjuder enbart ekonomiska data icke till omdömen beträffande idrottsplatserna. Data över idrottsplatsernas utnyttjande blir då betydligt mer sägande. Är träningsfrekvensen hög har detta värde i och för sig och kan därutöver
föra med sig möjligheter till publika och ekonomiska framgångar i fram- tiden. Vidare tillkommer därvid betydelsen av att skolor har tillgång till idrottsplats. Det är i de fall där det brister på dessa punkter, som frågan uppställer sig om de många gånger betydande kostnaderna för en idrotts- plats, ofta utrustad med löparbanor, haft sin motsvarighet i ett mera all- mänt idrottsintresse på orten, eller om en enklare idrottsplats eller boll- plan bättre skulle svarat mot behovet. Som tidigare omnämnts föreligger några fall i undersökningens material, som ur dessa synpunkter låter ana en viss överdimensionering.
Träning m. m. under 1955 med relativ fördelning på fotboll, fri-idrott och övrigt
Idrottsplatser med löparbanor Idrottsplatser utan Iöparb anor Trä- Tävlings- Åskå- Entré- Trä— Tävlings. Åsk å- Entré- nings— arr an- darantal avg. nings- arrange- darantal avg. besök1 gemang besök1 mang % % % % % % % % Fotboll ....... 73 87 90 90 86 94 82 77 Eri—idrott ..... 1 9 8 5 5 4 . . . Övrigt ........ 8 5 5 5 1 0 6 1 82 232 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100
1 Skolors besök icke inräknade. 2 Siffrorna förhöjes genom en idrottsplats med särskilt väl besökta bandytävlingar.
Fotbollens förhärskande ställning på idrottsplatserna belyses av det ovan- stående — tidigare har riksidrottsförbundet för tävlingsarrangemang kom- mit fram till ungefär samma relationer.1 För fri—idrott är som synes den relativa andelen särskilt för träningsbesök men även för tävlingsarrange- mang högre än då det gäller publika data, åskådarantal och entréavgifter.
I slutet av detta kapitel är fogade följande sammanställningar avse- ende statens bidragsgivning till idrottsanläggningar. Ur fonden för idrottens främjande beviljade bidrag (beslutade av Kungl. Maj:t) 1935—1957, fördelning på olika anläggningar (se sid. 174—175). Mindre anslag till iordningställande av enklare idrottsanläggningar och till förbättringsarbeten på sådana 1937—1957 (se sid. 173). Bidrag till idrottsbastur 1938—1957 (se sid. 173). Finansieringssätt för idrottsanläggningar, till vilka statsbidrag utgått 1935
———1957 (se sid. 176—177). '
1 Enligt riksidrottsförbundets förut nämnda jubileumsverk uppgick antalet arrangemang med entré för fotboll till 70 100 (86 %), för bandy till 4 100 (5 %), för ishockey till 4 070 (5 %) och för friidrott till 3 020 (4 %) eller tillhopa 81 290.
Utredningen
Inom de flesta idrotter behöver utövarna ha tillgång till någorlunda när- belägna idrottsanläggningar av tillräcklig standard för att kunna tävla och träna. Idrotten kan ej få det grepp om ungdomen, som är önskvärt, om icke idrottsanläggningar finnes inom räckhåll. Anläggningarna kan anses ha karaktär av fritidslokaler för såväl tävlande som åskådare.
Det stora intresset för idrotten som fritidssysselsättning gör att före- komsten av idrottsanläggningar väsentligt kan inverka på olika bostads- orters, bostadslägens och arbetsplatsers dragningskraft. Bland de åtgärder, som behöver vidtagas för att få behålla ungdomen på landsbygden och icke minst i glesbebyggda trakter av landet, bör därför även ingå, att man ställer lättillgängliga idrottsanläggningar till förfogande för ungdomen. Detta har utredningen bland annat fått belyst vid en resa i övre Norrland.
Idrottsanläggningarna fyller en social uppgift, vare sig det gäller att på den glesa landsbygden ordna lämpliga fritidssysselsättningar som motvikt mot tendenserna till avflyttning eller att i större samhällen skapa konkur— rens med mindre önskvärda slag av förströelser. Men givet är att förutsätt- ningarna för att tillgodose behovet av idrottsanläggningar varierar mycket. I de större städerna bör det finnas möjlighet att ordna fullständig idrotts- plats, med fotbollsplan och löparbana m. m., samt härutöver också lokaler för inomhussport och simbad. Ute i byarna måste man å andra sidan ofta nöja sig med att ha en fotbollsplan på platsen och kanske också någon mindre inomhuslokal. Mellan dessa båda ytterligheter ligger alla de fall, där förutsättningar finns för att få till stånd en idrottsplats med fotbollsplan och löparbana men med ganska enkla anordningar för åskådare samt för omklädnad m. m. Vid planeringen av idrottsplatser i större och mindre tät- orter bör hänsyn även tagas till behoven för kringliggande landsbygd. Ofta kan tillgången till mera fullständig idrottsplats i närbelägen tätort göra det tillräckligt att i byarna omkring endast anordna enkla fotbollsplaner och eventuellt träningsplatser.
Utredningen har, bland annat under sina resor, funnit exempel på otill— fredsställande planering. Det förekommer, att en idrottsanläggning anord- nas utan att vederbörande gjort klart för sig var inom kommunen — eller större område — andra idrottsanläggningar bör komma till stånd. Det kan vara av en slump, som en kostsam idrottsanläggning ordnas på en viss plats, eller det kan bero på att starkare initiativförmåga finns representerad på denna plats, men i båda fallen kan följden bli att antingen en liknande anläggning måste ordnas även på en annan plats inom området — fastän det skulle ha varit tillräckligt med en enda anläggning av denna standard —— eller också att en del idrottsintresserade kommer att sakna tillgång till idrottsanläggning inom önskvärt avstånd.
Vid planering av en idrottsplats bör hänsyn icke endast tagas till före—
komsten och behovet av andra motsvarande anläggningar utan även till andra intressen, som lämpligen kan tillgodoses i sammanhanget. Sålunda bör i regel räknas med att en idrottsanläggning skall kunna utnyttjas av skolor på orten, varvid det åligger dessa att hålla de redskap som erfordras för skolidrotten. Å andra sidan är det ett önskemål, att skolornas gymnastik- salar får disponeras för gymnastik och inomhusidrott även av andra än skolornas elever mot ersättande av kostnader för vakthållning m.m. Med denna utgångspunkt kan det vara ändamålsenligt att vid planering av en skolgymnastiksal taga till denna så stor —— eventuellt med möjlighet att dela salen exempelvis med en vikvägg — att förutsättningarna ökas för upplåtelse till utomstående; gymnastiksalen kan även ofta med fördel kom- bineras med ett mindre simbad. Sådana merkostnader för anläggningen, som uppstår genom att gymnastiksalens storlek eller inredning göres annor- lunda än eljest skulle ha varit nödvändigt, bör kunna finansieras med hjälp av idrottsanslag. Liknande kombinationer bör också kunna ifrågakomma, när det gäller allmänna samlingslokaler m.m.
I detta sammanhang vill utredningen understryka såsom självfallet, att befintliga idrottsplatser eller inomhuslokaler, som äges eller disponeras av statliga organ, i så stor utsträckning som möjligt bör ställas till förfogande för idrottsföreningar. Utredningen tänker särskilt på regementena, vilka bör visa tillmötesgående i detta hänseende. Här må även erinras om hem- värnsgårdarna.
Hur en idrottsanläggning lokaliseras och Vilka förutsättningar som finns för kombinerad användning, bör givetvis öva inflytande på anläggningens både storlek och standard. Måtten på fotbollsplan och i förekommande fall löparbana måste visserligen i stort rättas efter idrottens krav, men man kanske stundom betonar måttkraven onödigt starkt. I fråga om utrym- mena för åskådare och anläggningarnas standard är det å ena sidan natur- ligt, att man ej håller sig så i underkant att en ut- eller ombyggnad snart på nytt blir behövlig. Å andra sidan är kostnaden för en idrottsanlägg— ning så stor och behovet av idrottsanläggningar antalsmässigt så bety- dande, att det finns alla skäl att icke investera i den enskilda anlägg- ningen mer än som svarar mot dess sannolika utnyttjande. Utredningen har, bland annat vid ovannämnda undersökning rörande idrottsplatser anlagda eller ombyggda med hjälp av statsbidrag, funnit exempel på att dessa syn— punkter ej alltid beaktas. Det synes vara ett önskemål att såväl idrottsplats- kommittén som vederbörande anslagsbeviljande statsorgan verkar för att kommuner och andra iakttager återhållsamhet i fråga om standard och utstyrsel på idrottsanläggningar. I detta sammanhang förtjänar uppmärk- sammas, att omsorgen om att en idrottsanläggning hålls i bästa möjliga skick med tanke på större tävlingsarrangemang ej bör få hindra ett effek- tivt utnyttjande av anläggningen för träning och mindre tävlingar.
Såsom exempel på lämpliga anordningar kan nämnas, att ishockeybanor
planeras och konstrueras på sådant sätt att de sommartid kan användas till annan idrottsutövning.
Det borde kunna löna sig för större tillverkare av byggnadsmaterial att försöka komma fram till samtidigt billiga och ändamålsenliga typer och konstruktioner av enklare idrottslokaler av olika slag, lämpligen så pla- nerade att de kunde användas till både skolgymnastik, inomhusidrott och föreningsliv. Om emellertid initiativ härtill icke tages från nämnda håll, torde idrottsplatskommittén ha anledning att exempelvis genom en lämp- ligt upplagd tävling söka få fram sådana typer och konstruktioner. Det kunde därefter övervägas, om icke anbud borde införskaffas på leverans av erforderligt byggnadsmaterial och på uppförande av lokaler av ifråga- varande slag, eventuellt i serier. Om möjligt borde det härvid hållas öppet att idrottsintresserade på platsen finge hjälpa till vid en del arbetsmoment.
Vad ovan sagts om idrottsanläggningar gäller i de flesta avseenden även föreningslokaler för idrottsmännen. Det ligger i sakens natur att det här liksom inom annan ungdomsverksamhet är betydelsefullt att sådana loka- ler står till förfogande. De synpunkter och förslag som framföres i det föl- jande anser utredningen också äga tillämpning på föreningslokaler, så myc— ket mera som dessa ofta med fördel kan kombineras med lokaler för inom- husidrott, samtidigt som de kan utnyttjas för annat föreningsliv än i sam- band med idrott.
Av det föregående framgår, att ungefär en sjättedel av landets idrottsplat- ser är kommunägda. Tendensen går i riktning mot att nybyggnad av idrotts- anläggningar allt mer sker i kommunal regi. Så kostsamma som dessa blivit och så knappa som resurserna är för de flesta idrottsföreningar, är det ock- så naturligt att kommunerna får ta på sig ansvar för tillkomsten av idrotts- anläggningar. Detta ligger i linje med att det, enligt vad som utvecklas i annat sammanhang, måste betraktas som ett kommunalt intresse att för- utsättningar finns för den betydelsefulla fritidssysselsättning, som idrotten representerar.
Härvid kan visserligen någon risk finnas för att intresset minskar för sådan självverksamhet, till vilken idrottsföreningarna har varit beredda för att få en idrottsanläggning till stånd. Detta behöver emellertid icke vara något att beklaga om självverksamheten i stället inriktas på andra upp— gifter för idrottens utveckling. För övrigt kan det ligga nära till hands för en kommun att, som villkor för att kommunen engagerar sig för en idrottsanläggning, uppställa krav på medverkan i lämpliga former från idrottsmännens sida. Vad nyss sagts bör givetvis ej heller utesluta att idrottsföreningar, som så önskar, även i fortsättningen själva sörjer för anordnande av idrottsanläggningar.
Genom att en kommun tar ansvaret för en viss idrottsanläggning kan erhållas ökade garantier för att hänsyn kommer att tagas både till behovet
av flera sådana anläggningar inom kommunen och därmed sammanhäng- ande lokaliseringsfrågor och till behovet av anläggningar av andra slag, exempelvis för skoländamål eller samlingslokaler. En kommun kan också ha större möjligheter att ordna markfrågor, anställning av behövlig arbets- kraft m. m. än en enskild förening. I detta sammanhang bör uppmärk- sammas, att även underhållet och skötseln av en idrottsanläggning kan medföra stora kostnader, som kan vara betungande för en idrottsförening.
Även om en idrottsanläggning från början anskaffats av en idrottsför- ening, kan det finnas skäl för att den senare övertages av vederbörande kommun, vilket särskilt kan aktualiseras i samband med en ut— eller om— byggnad. I allmänhet torde det icke behöva ifrågakomma härvid, att kom- munen, som förutsättes övertaga eventuella skulder för anläggningen, läm- nar betalning för denna. Det bör utgöra en tillräcklig fördel för idrottsmän- nen, att kommunen övertar ansvaret för skötseln och driften av anlägg- ningen och åtar sig att ställa denna till förfogande på hyggliga villkor både i fråga om avgifter och i övrigt.
Ibland kan det emellertid vara lämpligt att en idrottsanläggning, även om den är kommunalägd, likväl förvaltas eller skötes av en idrottsförening.
Om en kommun har hand om en idrottsanläggning, utgör detta ett starkt skäl för kommunen att utse särskild idrottsstyrelse. Denna bör ta befatt- ning icke endast med idrottsanläggningsfrågor utan också med andra frågor som gäller idrotten, t. ex. anslagsfrågor.
Även om det, enligt vad här framhållits, är naturligt att kommunerna har ansvar för att erforderliga idrottsanläggningar kommer till stånd och är beredda att anslå medel härför, innebär detta icke att staten saknar an— ledning att lämna sin medverkan till ifrågavarande ändamål. En sådan medverkan motiveras av samma skäl, som överhuvud taget kan anföras för att staten bör intressera sig för idrotten, och av att tillgång till idrotts- anläggningar utgör en av de väsentligaste förutsättningarna för att idrotts- rörelsen skall få önskvärd anslutning. Härtill kommer, vad särskilt angår de största idrottsanläggningarna, att de där förekommande stortävlingarna utan tvivel ger en stark stimulans åt idrottsrörelsen överhuvud och att Sve- rige icke utan dem kan deltaga i internationellt tävlingsutbyte, med vad detta innebär i fråga om möjligheter att inåt göra reklam för idrotten och utåt göra reklam för det svenska namnet.
Ekonomiskt stöd torde böra lämnas av staten vare sig kommun eller idrottsförening skall äga eller förvalta anläggning. Där kommunen är beredd att ta på sig ansvaret härför, bör emellertid denna få företräde till subvention.
Tillräckliga skäl synes ej föreligga att från möjlighet till statligt stöd undantaga några särskilda slag av idrottsanläggningar eller att principiellt uppställa som villkor för stöd, att storleken eller standarden på en idrotts-
anläggning icke ligger över eller under vissa gränser. En annan sak är att stödverksamheten i tillämpningen kan och bör bedrivas på sådant sätt, att man stimulerar till val av den typ av anläggning, som bäst anses svara mot förhållandena i det särskilda fallet. Den ena gången kanske det finns skäl att lämna särskilt förmånligt stöd för att få till stånd en någorlunda full- ständig idrottsanläggning, där anordnaren tänkt nöja sig med en fotbolls- plan. Den andra gången kan det tvärtom vara anledning att vägra stöd till annat än en fotbollsplan, fastän anordnaren velat gå längre.
Om enligt vad nyss anförts statligt stöd lämnas också till stora idrottsan— läggningar, synes emellertid beloppet härför böra beräknas efter relativt lägre procenttal än eljest i den mån det hänför sig till anläggningskostna— der, som överstiger förslagsvis 300 000 kronor, med tillämpning därutöver av en fallande skala. En sådan begränsning synes motiverad redan med hänsyn till önskemålet att tillgängliga statsmedel skall kunna utnyttjas som stimulans till att få till stånd så många idrottsanläggningar som möjligt. Det sagda hindrar ej, att staten kan höra i särskild ordning och med an— litande av medel, som av statsmakterna direkt anvisas för ändamålet, bi- draga till finansiering av en storanläggning, där en sådan erfordras som led i det internationella tävlingsutbytet eller eljest är behövlig med hänsyn till det idrottsliga arbetet.
Vad angår formerna för statens stöd är måhända icke mycket att invända mot vad nu gäller och tillämpas. Emellertid förefaller det ganska naturligt, att för idrottsanläggningarnas del icke bör tillämpas mindre förmånliga regler än de som gäller för stöd till samlingslokaler. Såsom framgår av det föregående har delvis nya principer härför antagits vid 1957 års riksdag. Liksom för samlingslokalerna bör statens stöd även för idrottsanlägg- ningarna lämnas i form av både lån och subvention. I nuvarande läge med dess hårda kreditrestriktioner, som även riktar sig mot kommu— nerna, har likviditetssynpunkterna trätt i förgrunden på sådant sätt, att också kommuner med god ekonomi kan ha svårt att få likvida medel till— gängliga för önskvärda utgifter. Det kan därför antagas, att en möjlighet att erhålla lån av statsmedel för en idrottsanläggning i många fall skulle bli av stort värde även bortsett från den subventionering som lånet kan innebära.
Om de förut återgivna grunderna för stöd åt samlingslokaler göres till— lämpliga på idrottsanläggningar, innebär detta att statligt län kan beviljas till sådan anläggning upp till 50 a 70 procent av byggnadskostnaderna eller motsvarande värde och att, där inteckningssäkerhet skall ställas, denna får ligga så högt som upp till 90 procent av värdet på byggnader och tomt. Detta medför, att vid sidan av statslånet bottenkredit bör kunna ordnas på annat sätt. En del av länet, motsvarande upp till 40 procent av byggnads— värdet, är ränte- och amorteringsfri samt avskrives under vissa förutsätt- ningar. Med tillämpning av dessa grunder torde man kunna komma fram till
en tillräcklig subventionering, som i de flesta fall icke behöver understiga vad som nu brukar beviljas.
En samordning av reglerna för stöd åt idrottsanläggningar och samlings- lokaler skulle vara till fördel även i fall, då dessa båda användningar kombineras. Däremot kan det ej hjälpas, att två olika bidragsgrunder får tillämpas samtidigt på en och samma byggnad i de i och för sig mycket önskvärda fall, då kostnaderna för en gymnastiksal skall bestridas av dels skolanslag och dels idrottsanslag. Några större svårigheter bör det emeller— tid ej erbjuda att ordna detta. I sammanhanget kan erinras om att subven- tionssystemet för samlingslokaler, då anordnaren är kommun, ej tar hän- syn till kommunens ekonomiska förhållanden på samma sätt, som då fråga är om skolbyggnader och som folkbadsutredningen synes ha tänkt sig skola gälla för en del badanläggningar. I tillämpningen bör det emellertid vara möjligt att beakta sådana förhållanden vid bestämmande av lånebeloppen och de räntefria stående delarna därav.
När icke kommunen utan en förening skall bli huvudman för en an- läggning, bör det i allmänhet förutsättas, att vederbörande kommun —— eller eventuellt landsting _— lämnar bidrag till finansieringen och även, där så erfordras, medverkar genom att ikläda sig borgen för lån hos staten eller annan långivare.
I detta sammanhang vill utredningen ifrågasätta, om det icke vore natur- ligt, att exempelvis sparbankerna som led i sin sparfrämjande verksamhet i förhållande till ungdomen sökte hjälpa till med finansiering av idrotts- anläggningar. Det borde ej vara otänkbart, att en sparbank, om ungdomen på en ort gjorde insättningar på sina sparbanksböcker med bindning under visst antal år, i lämplig relation härtill ställde lån till förfogande för kom— mun eller idrottsförening för finansiering av en idrottsanläggning. Det bör uppmärksammas, att de statliga lånen är så konstruerade i fråga om kraven på säkerhet, att botteninteckning skall kunna utnyttjas för lån hos kredit- inrättning.
Emellertid håller utredningen före att det i regel bör undvikas, att idrotts- förening upptar lån för anläggande av idrottsplats, med därmed följande räntebetalning och amortering. Med hänsyn härtill och då det i allmänhet, när föreningar tar ansvaret för tillkomsten av anläggningar, torde bli fråga om mindre kostnadskrävande sådana, synes som alternativ till de statliga subventionslånen böra stå till förfogande vanliga bidrag av ungefär det slag som nu förekommer. Enligt utredningens mening bör dessa bidrag maxi- meras till 5 000 kronor, vilket innebär att man med bidrag kan täcka upp till 40 procent av en anläggningskostnad på 10 000 å 15 000 kronor. Ifrågakom- mer högre subventionsbelopp än 5 000 kronor, torde statens stöd böra läm- nas i form av sådant lån, som nyss avsetts. Om någon, trots de förmånliga villkoren för amorteringsdelen av ifrågavarande lån, likväl endast vill ut—
nyttja subventionsdelen därav, torde detta ej böra möta hinder. Skillnaden mot ett vanligt bidrag blir då övervägande formell.
Nuvarande bidrag beviljas antingen av riksidrottsförbundets förvaltnings- utskott med utnyttjande av idrottsplatskommittén, nämligen när bidrags- belopp ej överstiger 3 000 kronor, eller ock av Kungl. Maj:t efter framställ- ning från förbundet. Det har funnits önskvärt, att ifrågavarande maximi- belopp höjes.
Utredningen anser i fortsättningen böra gälla, att vissa anslagsmedel för vanliga bidrag, maximerade till nyssnämnda belopp av 5 000 kronor, ställes till idrottsplatskommitténs förfogande för att enligt direktiv av den statliga nämnden disponeras för anläggningar tillhöra-nde föreningar anslutna till riksidrottsförbundet. Bidrag till anläggningar, som tillhör kommun eller or— ganisation som icke är ansluten till riksidrottsförbundet, torde alltid-böra beviljas av nämnden själv. Statligt lån torde likaledes böra beviljas endast av nämnden —— även om subventionsdelen blir mindre än 5 000 kronor — med skyldighet för denna att underställa Kungl. Maj:t frågan, därest lånet över— stiger 100 000 kronor.
De grunder för lån- och bidragsgivning, som här föreslagits, torde böra tillämpas oavsett om subventioneringen hänför sig till nya anläggningar eller ombyggnader och vare sig det är fråga om inomhuslokaler — inberäk- nat föreningslokaler — öppna idrottsplatser, simanläggningar eller anlägg- ningar för andra speciella idrottsändamål.
I det föregående har förutsatts, att anskaffning av idrottsmateriel, som skall tillhöra viss idrottsanläggning, bör subventioneras i samband med att statligt stöd lämnas till anläggningen. Det gäller här närmast sådan materiel som häckar, gräsklippningsmaskiner och snöplogar. För nu avsedda ända- mål bör endast ifrågakomma bidrag — alltså ej lån — och denna bidrags— givning torde böra ordnas på samma sätt som föreslagits beträffande bidrags- givningen till anläggningar.
Tillräckliga skäl torde icke finnas att införa statlig subventionering även av underhållet och skötseln av idrottsanläggningar. Någon hänsyn härtill bör emellertid kunna tagas vid tilldelning av sådana bidrag till idrotts- föreningar, som utredningen förordat i tidigare sammanhang.
De anslag, som anvisas till idrottsanläggningar, har icke på långt när räckt att fylla de behov, som gjort och gör sig gällande. Hos idrottsplats- kommittén inneliggande ansökningsstock ökas år från år. Beräknade kost- nader för anläggningar, till vilka bidrag sökts från anslagsposten till större anläggningar, utgjorde hösten 1952 respektive 1953, 1954, 1955 och 1956 omkring 28.0 milj., 48.6 milj., 62.4 milj., 83.7 milj. och 93.5 milj. kronor. Bidrag till ifrågavarande ändamål har under budgetåren 1953/54Å1956/57 beviljats med respektive 1 937 000 kronor, 1 940 700 kronor, 1 824 000 kro— nor och 1 993 500 kronor i runda tal (häri ingår kostnaderna för arbeten i
Stadion under de tre senaste budgetåren med respektive 250 000 kronor, 346 000 kronor och 375 000 kronor).
Även de anslagsmedel, som står till riksidrottsförbundets (idrottsplats- kommitténs) förfogande för att användas dels till s.k. mindre anslag (för lek- och idrottsplatser) och dels till förbättringsanslag (för idrottsanlägg- ningar), synes otillräckliga. Vardera av dessa anslagsposter är för budget- året 1957/58 upptagen med 350 000 kronor.
Med hänsyn till anläggningarnas grundläggande betydelse för idrottens utveckling och för verksamheten bland ungdom bör enligt utredningens mening anslagsmedlen till frågavarande ändamål ökas avsevärt. Anslags— ökningen torde främst böra hänföra sig till mera kostnadskrävande anlägg- ningar, kanske särskilt inomhuslokaler. Det ekonomiska stödet till an- läggningar bör, enligt vad förut framhållits, i första hand ta formen av lån —— varav en del ränte— och amorteringsfria —» och en särskild lånefond bör inrät- tas för sådan långivning. Till denna lånefond bör på grund av det sagda av— & sättas relativt rikliga belopp. Utredningen föreslår, att anslaget härtill an— . visas med 15 milj. kronor per budgetår (härav torde viss del behöva täckas genom avskrivningsanslag enligt härför tillämpade normer).
Det synes vanskligt att förutsäga, vilka verkningar ett införande av nu ; avsedd låneform och en medelsanvisning av den angivna storleksordningen kommer att få på efterfrågan på vanliga bidrag. Med hänsyn härtill anser sig utredningen, trots att utredningen är medveten om betydelsen även av denna form av ekonomiskt stöd, böra begränsa sig till att föreslå, att anslagen här— till i avvaktan på vidare erfarenheter endast höjes med mindre belopp eller till totalt 800 000 kronor, inberäknat bidrag till simanläggningar. Hittills- varande anslagspost å 80000 kronor till simanläggningar — som torde böra borttagas som särskild post — har till ett belopp av omkring 30 000 kronor utnyttjats för bidrag till anläggningar. I den mån anslagsposten använts till anskaffande av simmateriel samt till propaganda för enklare kommunala bad— och simanläggningar, synes motsvarande medel, enligt vad som föreslagits i annat sammanhang, böra ställas till förfogande av 3 statens idrotts— och friluftsnämnd, vilken torde böra anvisa medlen åt organisation, som ägnar sig åt simpropaganda, för närmare fördelning. Liksom hittills bör bidrag till friluftsbad bestridas av anslag till frilufts— anläggningar utoni såvitt gäller särskilda anordningar för simtävlingar.
Anslagsmedlen för idrottsanläggningar torde _— i motsats till vad hittills förekommit — även i behövlig mån böra utnyttjas för sportskyttebanor. Däremot torde anläggningar för det frivilliga skytteväsendet, för vilka anslag är upptaget under försvarshuvudtiteln, fortfarande böra finansieras utan anlitande av idrottsmedel. Att två olika statsanslag jämsides skulle utnyttjas härför, synes icke rationellt. Även om utredningen är medveten om att den verksamhet, som utövas inom frivilliga skytteväsendets ram — icke minst fältskyttet —— väl kan jämställas med idrott och friluftsliv,
måste utredningen därför inskränka sig till att förorda, att respektive an- slag under försvarshuvudtiteln beräknas tillräckligt högt för att möjlig- göra en utveckling av verksamheten.
Till bastuanläggningar torde böra anvisas 75 000 kronor, vilket innebär en minskning med 5 000 kronor med hänsyn till att propagandakostnader icke bör bestridas från denna anslagspost utan från förenämnda anslags- post till diverse idrotts— och friluftsändamål.
Till sådana bidrag, som enligt vad förut anförts bör kunna beviljas till anskaffning av viss idrottsmateriel i samband med anläggning, torde böra anvisas 50 000 kronor för budgetår.
Skulle sysselsättningsförhållandena i landet motivera igångsättande av arbeten utöver vad de vanliga anslagen på budgeten medger, bör medel på beredskapsstat få tagas i anspråk för en vidgad lån- och bidragsgivning under de förutsättningar som i övrigt gäller för anlitande av medel från beredskapsstat.
De sedan en del är tillämpade byggnadsrestriktionerna har även drabbat arbeten med idrottsplatser (i den mån arbetena kunnat utföras vintertid och av mindre efterfrågad arbetskraft har det underlättat erhållande av byggnadstillstånd). Visserligen kan det vara svårt att hävda, att en idrotts- anläggning i det särskilda fallet utgör ett mera angeläget ändamål än andra företag, som konkurrerar om byggnadstillstånd. Emellertid kan ett efter- sättande av idrottens intressen ej få fortsätta hur länge som helst. Man kan för övrigt fråga sig, huruvida det ena eller andra ändamålet, som blivit tillgodosett, verkligen varit mer angeläget än att ställa idrottsanläggningar och gymnastiksalar till förfogande för ungdomen.
Många gånger är ungdomen utan tvivel beredd att sätta till sin egen ar- betskraft på fritid för att medverka till att en anläggning kommer till stånd.
Enligt utredningens mening utgör idrottens och gymnastikens betydelse särskilt för vårt lands ungdom det starkast möjliga skäl för en utvidgad byggnadstillståndsgivning i fråga om idrottsanläggningar och gymnastik- salar, även om det måste ske på bekostnad av andra ändamål.
Mindre anslag till iordningställande av enklare idrottsanläggningar (MA) och till förbättringsarbeten på sådana (FBA ) 1937—1957
Budgetår Antal nMA» Kronor 1 Antal »FBA» Kronor 1 37—38 .................. 72 52 655 38—39 .................. 59 51 000 39—40 .................. 40 39 497 39 35 585 40—41 .................. 30 40 805 38 47 170 41—42 .................. 34 50 450 44 56 225 42—43 .................. 47 78 100 42 60 150 43—44 .................. 36 57 800 50 67 700 44—45 .................. 49 66 575 80 88 400 45—46 .................. 79 103 400 88 91 850 46—47 .................. 72 109 050 88 110 350 47—48 .................. 52 71 458 61 73 492 48—49 .................. 59 72 950 58 80 728 49—50 .................. 92 130 650 57 80 150 50—51 .................. 56 99 200 134 169 900 51—52 .................. 94 176 950 115 195 300 52—53 .................. 117 230 850 117 214 350 53—54 .................. 99 208 900 109 211 550 54—55 .................. 128 256 900 136 261 900 55—56 .................. 136 289 850 129 252 250 56—57 .................. 137 308 550 141 296 600 Summa 1 488 2 495 590 1 526 2 393 650 Bidrag till idrottsbastur 1938—1957 Budgetår Antal bidrag Kronor 1
38—39 .................. 25 23 975 39—40 .................. 41 38 873 40—41 .................. 29 32 180 41—42 .................. 24 22 212 42—43 .................. 24 20 000 43—44 .................. 27 22 000 44—45 .................. 53 33 900 45—46 .................. 62 41 480 46—47 .................. 49 40 815 47—48 .................. 35 30 050 48—49 .................. 39 34 625 49—50 .................. 32 27 825 50—51 .................. 58 56 500 51—52 .................. 52 49 130 52—53 .................. 40 47 050 53—54 .................. 67 67 260 54—55 .................. 65 80 050 55—56 .................. 58 83 500 56—57 .................. 45 67 700
Summa 825 819 125
1 I de fall beloppet ej överensstämmer med för budgetåret beviljat anslag har överföring av medel skett från ett år till ett annat.
Ur fonden för idrottens främjande bevil
1935— fördelning på ali Nyanläggning och ombyggnad Utomhus— Idrottshallar, . . . av idrotts- tennisbanor träningslokaler Simhallar Friluftsbad Skld platser Budget— Antal Summa Antal Summa Antal Summa Antal Summa Antal Summa Antal år bidrag kronor bidrag kronor bidrag kronor bidrag kronor bidrag kronor bidrag 35—36 98 335 500 1 500 2 25 000 — — 2 7 000 7 36—37 182 1 012 375 2 3 000 9 309 900 120 000 6 33 400 7 37—38 178 1 295 475 22 500 15 627 500 5 128 750 9 50 000 14 38—39 251 2 505 325 10 28 800 20 1 070 000 16 1 015 000 22 272 200 14 39—40 49 340 500 — — 10 257 200 — — 1 1 000 1 40—41 74 558 050 — — 3 72 500 — — 12 33 150 3 41—42 7 160 290 — — 1 10 000 — — — — 1 42—43 11 200 400 — — 1 13 000 — — — — 1 43—44 — — — — — — — — — — — 44—45 1 70 000 — — — — — — — — — 45—46 — — — — — — — — — — — 46—47 21 207 000 — — 1 15 000 — — 1 10 000 2 47—48 90 942 900 — — 1 5 000 — — 1 8 000 — 48—49 44 475 500 —— — 2 16 000 — — — — 1 49—50 60 606 000 — — 2 13 000 — — 3 20 000 1 50—51 37 348 000 — — 1 6 000 — — 3 19 000 1 51—52 68 804 000 — — 3 35 000 — — 6 38 000 — 52—53 78 945 000 — — 2 27 000 — — 1 5 000 1 53—54 125 1 773 000 — — — — — — 1 8 000 3 54—55 109 1 471 000 — — 3 45 000 — — 7 70 000 55—56 74 1 040 000 1 7 000 1 30 000 — — 3 40 000 — 56—57 1 413 100
jade bidrag (beslutade av Kungl. Maj:t) 1957, ka anläggningar
backar
Slalombackar,
störtloppsbanor
Sportstugor
Kanothus, båthus
Skridskobanor o. d.
Övriga bidrag
Summa kronor
Antal bidrag
Summa kronor
Summa kronor
28 300 21 000
79 945
122 120
1 000 30 000 7 000 17 000
18 000
5 000 5 000 5 000
15 000 49 000 10 000
10 000
HlNllllllllm—Awwll
Summa bidrag kronor 3 22 900 5 52 000 6 52 500 1 2 000 1 3 000 2 27 000 8 000
1 6 000 2 14 700 1 25 000 1 4 400
Antal Summa bidrag kronor 4 7 900 8 23 000 8 52 150 14 109 900 4 14 200 2 8 500 1 5 000 1 3 500 1 15 000 1 13 000 1 10 000 1 20 000
Antal Summa bidrag kronor 7 20 500 3 7 400 19 548 250 2 5 000 1 3 100 2 80 000 2 65 000
Lillsved Lillsved Lillsved Bosön Lillsved Bosön Bosön Bosön
Bosön Bosön Bosön
Bosön Bosön Lillsved Lillsved Bosön Lillsved Bosön Bosön Bosön Stadion Vålådalen Bosön Stadion Lillsved Bosön
Vålågården
Stadion
Totalt 1 Summa kronor 100 000 527 100 200 000 1 795 175 153 280 400 oooj 2 878 500 185 588 1 078 000] 6 943 633 19 200 639 100 6 000 717 300 —— 177 290 — 235 400 30 500 30 500 33 000 103 000 58 000 58 000 —- 250 000 27 100 986 000 -— 500 000 23 000 672 000 28 000 406 000 15 000 40 0001 982 000 15 000 60 000] 1 075 000 70 000 1 937 000 70 000 250 oooj 1 940 700 100 000 70 000 1 758 000 346 000 20 000 40 000 70 000 2 059 500 375 000
1 I de fall totalbeloppet ej överensstämmer med för budgetåret beviljat anslag har överföring av medel skett från ett år till ett annat.
Finansieringssätt lör idrottsanlägg—
1935—— Budgetår 1935—1936 1936—1937 1937—1938 1938—1939 1939—1940 Antal anläggningar 108 204 174 285 70 Kommunalt kr. 111 695 386 785 548 545 3 676 920 234 800 bidrag ca % 9,7 16,1 15,7 23,7 8,2 Bidrag från kr. 72 775 131 440 310 640 2 645 100 353 175 bolag m- fl- ca % 6,4 5,5 8,9 17,0 12,4 Bidrag in natura kr. 3 345 23 210 29 770 169 135 31 550 ca % 0,3 0,9 0,8 1,1 1,1 Lån kr. 198 900 486 520 619 835 4 455 875 865 400 ca % 17,5 20,3 17,7 28,7 30,4 Fören. egna medel kr. 165 875 273 475 481 165 655 195 168 650 ca % 14,5 11,4 13,8 4,2 5,9 Frivilligt arbete kr. 13 325 45 750 82 605 356 685 82 475 ca % 1,1 1,9 2,4 2,3 2,9 Statligt idrotts- kr. 401 600 969 910 1 358 820 3 441 875 984 100 , ”Slag ca % 35,3 40,5 38,9 22,2 34,7 ] Statsanslag kr. 173 150 81 315 62 600 127 800 123 600 i till beredskaps- | arbeten ca % 15,2 3,4 1,8 0,8 4,4 * Summa kr. 1 140 665 2 398 405 3 493 980 15 528 585 2 843 750 l
ningar, till vilka statsbidrag utgått 1.957
1940—1941 1947—1948 1948—1949 1949—1950 1954—1955 1955—1956 1956—1957 79 47 22 34 87 79 82 273 825 425 800 222 250 377 325 2 927 536 3 878 869 3 443 769 12,2 24,1 34,7 29,2 53,1 49,1 51,6 155 800 284 700 54 500 253 300 287 332 987 529 592 273 6,9 16,1 8,5 19,6 5,2 12,5 8,8 43 900 8 300 5 900 21 500 104 565 199 965 32 747 1,9 0,5 0,9 1,6 1,9 2,5 0,5 404 900 167 350 24 650 67 100 198 424 699 927 467 165 18,0 9,5 3,8 5,2 3,6 8,8 7,0 228 500 202 900 70 250 102 750 382 983 357 077 374 870 10,2 11,5 11,0 7,9 6,9 4,5 5,6 112 000 174 150 56 850 95 250 326 104 340 866 342 574 5,0 9,9 8,9 7,4 6,0 4,3 5,1 989 100 501 600 206 600 376 500 1 281 500 1 446 200 1 426 000 44,0 28,4 32,2 29,1 23,3 18,3 21,4 39 600 _ _ _ _ _ _ 1,8 _ _ _ _ _ _ 2 247 625 1 764 800 641 000 | 1 293 725 5 508 444 7 910 433 6 679 398
FRILUFTSANLÄGGNINGAR
I den proposition till 1939 års riksdag, vari förslag framlades om statligt stöd åt friluftslivet, uppdrogs bland andra följande riktlinjer för dispositio- nen av fonden för friluftslivets främjande, vilka ej föranledde några erin- ringar från riksdagens sida. Det huvudsakliga stödet åt friluftslivet borde ges i form av bidrag till fasta anläggningar, exempelvis vandrarhem av olika slag, raststugor, f jällstugor, skidstugor, lek- och idrottsplatser vid frilufts- anläggningar, utmärkning av vandrarleder och skidspår, anläggningar för friluftsbad o. s. v. Dessutom borde anslag kunna beviljas till engångsutgif— ter för inköp av utrustning till sådana anläggningar. Anslag skulle inte få utdelas till ändamål, som vore direkt ägnade att konkurrera med enskild företagsverksamhet, t. ex. pensionatsrörelser eller dylikt. Anslag borde också kunna beviljas för inköp av mark, varvid från fall till fall borde avgöras, om staten lämpligen skulle bli ägare till marken eller någon organisation erhålla bidrag för ändamålet. Att på förhand bestämma hur stor del av till- gängliga medel, som borde användas i det ena eller andra syftet, syntes icke vara lämpligt utan borde få ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.
Hittillsvarande statsbidrag . Innehållet i instruktionen för statens fritidsnämnd, vilken sedan början av 1940 haft att ta befattning med frågor angående stöd åt friluftslivet, har återgivits i kapitlet angående organisatoriska anordningar för statens stöd— jande verksamhet. Här nedan lämnas en sammanställning över dispositionen av tillgängliga medel alltsedan friluftsfondens tillkomst t. 0. m. utgången av juni 1957:
Kronor Procent
Fritidsreservat staten ................................................ 445 800 kommuner .................................... . . 791 000 organisationer ......................................... 373 250 1 610 050 9,1 Vandrarhem ..................................................... 3 324 400 18,8 Friluftsgårdar m. m ............................................... 6 243 750 35,0 Semesterbyar .................................................... 1 463 750 8,3 Semesterhem för husmödrar ....................................... 1 684 000 9,5 Husmodersemesterverksamhet (t. o. m. den 30 juni 1946) .............. 461 850 2,6 Badanläggningar ................................................. 992 300 5,6 Kursverksamhet ................................................. 497 600 2,8 Scoutverksamhet ................................................. 1 088 600 6,2 Administrationsbidrag (fr. o. m. är 1952) ........................... 183 000 1,0 Diverse ......................................................... 185 250 1,1 Summa 17 734 550 100,0
I fråga om de statliga fritidsreservaten har fritidsnämnden samarbetat med domänstyrelsen.
Bidragen till svenska turistföreningens vandrarhemsverksamhet har vä— sentligen hänfört sig till nya vandrarhem på fastigheter, som för ändamålet upplåtits antingen av kommuner eller enskilda. Till en mindre del har stödvcrksamhetcn avsett förbättrade bäddutrustningar. Bidrag har också lämnats till turistföreningens fjällanläggningar. Dessa har i ovanstående sammanställning inräknats i posten friluftsgårdar m.m.
Av friluftsgårdarna innehas de flesta av skid- och friluftsfrämjandet eller dess lokalavdelningar. Det gäller här anläggningar av växlande karaktär. De största, av typen Frostavallen, inrymmer ett avsevärt antal övernatt— ningsplatser, medan den andra ytterligheten representeras av småstugor.
Betydande bidragsmedel har också beviljats Reso för semesteranlägg— r ningar. Vidare har bidrag beviljats ett stort antal lokala sammanslutningar, ungdomsföreningar, gymnastikförbund, semesterhemsföreningar, idrotts- föreningar m.fl., vilka fått understöd för att bygga gårdar och stugor av mera lokalbetonad prägel.
Förutsättning för bidrag har varit, att statsunderstödda anläggningar skall hållas tillgängliga för allmänheten oavsett medlemskap i viss orga- nisation.
Bidragen har för de ovannämnda vandrarhemmens del uppgått till in- emot 80 procent av verkliga kostnader men har eljest i allmänhet rört sig omkring 50 a 60 procent av beräknade kostnader för respektive anlägg— ningar. Detta har inneburit att minst 40 procent måst anskaffas från annat håll, bland annat genom län. I verkligheten torde det statliga bidraget ofta på grund av bristfälliga kostnadsberäkningar eller vidgade planer ha kom- mit att representera en mindre del av totalkostnaden än som förutsatts. Fritidsnämnden och Kungl. Maj:t har varit mycket återhållsamma vid pröv- ning av ansökningar om tilläggsbidrag i efterhand.
Medan efterfrågan på bidrag till anläggande av semesterhem för husmöd- rar minskats under senare år, har däremot ökade krav framställts i fråga om medel för inrättande av s.k. semesterbyar.
Ett mycket stort antal anläggningar för friluftsbad har inom olika delar av landet tillkommit med bidrag av friluftsfondens medel. Ansökningarna om bidrag har ofta avsett både iordningställande av badplats med hytter o. dyl. och anordningar av rent idrottslig natur (hopptorn, simbryggor , m.m.), vilka senare icke ansetts kunna understödjas ur friluftsfonden. Riksidrottsförbundet, som beretts tillfälle att granska ansökningarna, har härvid brukat medverka till att bidrag till de idrottsbetonade delarna bevil— jats av idrottsmedel. De totala bidragsbeloppen har normalt rört sig om- kring 50 procent av kostnaderna.
Både turistföreningen och skid- och friluftsfrämjandet ägnar en bety— dande del av sitt arbete åt anläggningsverksamhet för friluftsändamål. I det föregående har redan nämnts, att främjandet eller dess lokalavdel-
ningar äger eller förvaltar 236 större eller mindre friluftsanläggningar inom landet. Turistföreningen redovisar 270 vandrarhem. Av dem äger, hyr eller förvaltar föreningen 47, och vid dessa drivs rörelsen i allmänhet i förening— ens egen regi. De övriga 223 hemmen är inrymda i byggnader, som ägs av privatpersoner, föreningar eller andra sammanslutningar, kommuner eller städer, och sköts av privatpersoner eller ombud för vederbörande intressen- ter enligt samma bestämmelser, som gäller för föreningens egna vandrar- hem. Som led i turistföreningens fjällverksamhet ingår omkring 15 turist- stationer och ett 100-tal stugor och kåtor.
Utredningen
Även om man för friluftsliv ej är lika beroende av anläggningar av det ena eller andra slaget som då fråga är om särskilt en del idrottsgrenar, kan friluftslivet i hög grad stimuleras genom att platser finns, där rum hålls tillgängliga för måltidspauser, för nattlogi eller för samkväm mellan fri- luftsintresserade. Det kan vara fråga om anläggningar av varierande storlek och användning, från små enkla raststugor till stora friluftsgårdar och från gårdar närmast avsedda för friluftsfolket inom den egna kommunen till så— dana som utnyttjas av turister från hela landet. Av stor betydelse är även fritidsonirådena, där det väsentliga ej är bebyggelsen utan tillgången till tillräckliga och lämpliga marker för friluftsliv. Också de semesterbyar, som kommit till stånd på olika platser, har visat sig fylla ett stort behov. Genom sådana anläggningar kan det underlättas för framför allt barnfamiljer att tillbringa semestern i kustområden med tillgång till bad. I detta samman- hang må också uppmärksammas campingväsendet som, där det utövas i sunda former, kan utgöra en önskvärd gren av friluftslivet.
Såsom framgår av föregående redogörelse har mycket blivit gjort från det allmännas sida för att underlätta tillkomsten av friluftsanläggningar av olika slag. Mycket återstår emellertid ännu att göra, vilket bekräftas av de omfattande önskemål som icke minst under senare åren framförts om eko- nomiskt stöd till förverkligande av uppgjorda planer för friluftsanlägg- ningar.
Med den allmänna uppfattning som utredningen, enligt vad förut anförts, har i fråga om betydelsen av ett sunt friluftsliv måste utredningen betrakta det som naturligt, att det allmänna genom ekonomiskt stöd underlättar till- komsten av friluftsanläggningar av skilda kategorier.
Sådant stöd har sedan en del är av staten lämnats genom bidrag från fri- luftsfonden. I det föregående har nämnts något om grunderna för denna bidragsgivning.
Enligt utredningens mening är det lämpligt, att den statliga stödverksam- heten för friluftsanläggningar får fortgå utan att den begränsas till sär- skilda slag av anläggningar eller eljest bindes genom föreskrifter, som kan hindra en smidig tillämpning. Liksom hittills bör emellertid undvikas, att
man genom bidrag underlättar för en friluftsorganisation att konkurrera med privat företagsamhet. Detta torde främst kunna bli aktuellt, där det är fråga om anläggningar som huvudsakligen frekventeras av bilresenärer. Skäl talar för att statsmedel i första hand disponeras för anläggningar av värde för vandrare, cyklande och skidåkande, varvid dock får ihågkommas att besöken av bilande kan ingå som led i friluftsliv av typen >>ut i naturen — bilburen» och även bortsett härifrån kan vara ägnade att främja före- tagens ekonomi och i så måtto komma det egentliga friluftslivet till godo. Behovet av statsunderstöd kan hållas nere på detta sätt.
Det är av vikt, att även vid subventionering av friluftsanläggningar hän- syn tages till lokaliserings- och samordningssynpunkter. Sålunda bör icke den omständigheten att flera organisationer, främst skid- och friluftsfräm- jandet och turistföreningen, sysslar med friluftsanläggningar, få leda till dubbleringar och andra irrationella åtgärder. Då den statliga idrotts- och friluftsnämnd, som enligt utredningens förslag skall inrättas i stället för nuvarande statens fritidsnämnd, får att ta befattning också med idrotts— anläggningar, bör vidare en samordning av idrottens och friluftslivets in- tressen, där förutsättningar finns härför, kunna underlättas. Detta gäller bland annat friluftsbad. Genom samarbete med andra myndigheter bör även i övrigt förekommande möjligheter tillvaratagas att åstadkomma lokaler för kombinerad användning; exempelvis bör en lämpligt belägen friluftsgård kunna utnyttjas som samlingslokal även för andra än friluftsfolk. Det kan härvid bli motiverat att låta statens bidrag med lämplig fördelning belasta såväl tillgängliga friluftsmedel som annat anslag.
Övervägande skäl synes tala för att det statliga stödet åt friluftslivet även i fortsättningen beviljas såsom engångssubvention i sammanhang med an- läggnings tillkomst och icke som bidrag till löpande kostnader. Innebörden blir så till vida densamma, som det i båda fallen underlättas för respektive företag att tillämpa priser för logi och mat, som ter sig som överkomliga för de friluftsintresserade.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att anläggningarna ej med hjälp av statsmedel bör tilltagas större eller ges ett kostsammare utförande än som kan anses behövligt, liksom också att standarden i fråga om kost och service icke bör hållas för hög med därav följande dyra priser. Det torde förekomma, att exempelvis idrottsorganisationer av sådana hänsyn anser sig böra avstå från att, såsom kunde vara naturligt, anlita friluftsgårdar eller andra statsunderstödda friluftsanläggningar för kurser o.dyl.
I nästföregående kapitel har utredningen uttalat sig för att de vid 1957 års riksdag antagna grunderna för stöd åt allmänna samlingslokaler skall göras tillämpliga även på idrottsanläggningar. Enligt utredningens mening bör motsvarande grunder tillämpas också för friluftsanläggningarnas del. Det finns knappast anledning att i princip göra skillnad i fråga om stats- subventioner mellan friluftslokaler och allmänna samlingslokaler, så myc-
ket mindre som de ofta torde kunna utnyttjas för samma ändamål. Detta innebär, att statligt lån skall kunna beviljas till friluftsanläggning upp till 70 procent av byggnadsvärdet, att som säkerhet för lånet godtages in- teckning inom 90 procent av fastighetens värde samt att en del av länet, motsvarande upp till 40 procent av byggnadsvärdet, skall vara amorterings- och räntefri och kunna avskrivas under vissa förutsättningar. Med tillämp- ning av dessa grunder torde man kunna komma fram till en tillräcklig subventionering, som i de flesta fall icke behöver understiga vad som för närvarande brukar beviljas.
Det kan nämnas att mottagare av subvention redan nu förbinder sig att fullgöra och iakttaga för åtnjutande av understödet föreskrivna villkor och bestämmelser samt att under angivna förutsättningar återbära under— stödet eller så stor del därav, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Statligt stöd bör i första hand ifrågakomma för nyuppförande eller inköp av anläggning, eventuellt i samband med ombyggnad. I någon utsträckning bör emellertid stöd kunna lämnas även till engångsutgifter för rationalise- ring av utrustning eller anskaffning av inventarier men däremot icke till underhåll.
Där det endast ifrågasättes subvention till mindre belopp, förslagsvis icke överstigande 5 000 kronor, bör det vara möjligt att, liksom föreslagits beträffande idrottsanläggningar, erhålla bidrag utan att det får formen av sådant avskrivningslån som åsyftats här ovan. Hjälp till anskaffning av in- ventarier torde i förekommande fall kunna hållas inom nämnda ram och lämnas såsom rent bidrag.
I allmänhet bör förutsättas, att vederbörande kommuner eller landsting, där de ej själva skall stå som huvudmän för anläggningarna, lämnar bidrag till finansieringen därav och även, om så erfordras, medverkar genom att ikläda sig borgen för lån.
Liksom föreslagits för idrottsanläggningarnas vidkommande vill utred— ningen förorda, att lån inberäknat avskrivningsdel utgår från en särskild under kapitalbudgeten uppförd lånefond.
Beträffande anslagets storlek kan erinras om att anslaget till avsättning till fonden för friluftslivets främjande, varifrån medel huvudsakligen dispo- neras för anläggningar men i någon utsträckning även för sådana utgifter som här ovan redovisats i kapitlet om diverse idrotts- och friluftsändamål, har upptagits med 1 100 000 kronor för budgetåret 1956/57 och med 1 250 000 kronor för budgetåret 1957/58. Utredningen har med hänsyn till vad ovan anförts funnit anslagsmedlen böra ökas väsentligt. Till den nya lånefond, som bör inrättas, bör enligt utredningens mening, så länge icke erfarenheterna ger anledning till annan beräkning, anvisas 2 500 000 kronor för budgetår.
Sådana bidrag, som enligt vad nyss anförts bör kunna lämnas i annan form än som avskrivningslån, bör utgå från driftsbudgeten, lämpligen från en särskild anslagspost å 75 000 kronor för budgetår.
Vad i nästföregående kapitel sagts i fråga om angelägenheten av att till- komsten av idrottsanläggningar ej försvåras genom kreditrestriktioner och investeringsbegränsningar gäller även med avseende å anläggningar för fri- luftsändamål.
KOMMUNERNA OCH IDROTTEN
Enligt uppgifter, som återgivits i den statistiska redogörelsen, har stä- dernas och köpingarnas nettoutgifter för idrott, bad och friluftsliv under 1954 beräknats till i runt tal 33 milj. kronor, varav 15,5 milj. avsett bad och friluftsliv samt 17,5 milj. kronor övrig idrottsverksamhet. Många kommuner gynnar också verksamheten indirekt genom att efterskänka nöjesskatt, genom fri upplåtelse av mark, nedsättning av hyror och arren- den m. m. Landskommunernas och municipalsamhällenas nettoutgifter för idrott, bad och friluftsliv synes röra sig omkring 5 milj. kronor.
Även landstingen brukar bevilja anslag till idrott och friluftsliv. Sam— manlagt rörde det sig emellertid 1956 endast om ett anslagsbelopp av om- kring 230 000 kronor, därav 87 000 kronor för gymnastik och 104 000 kro— nor för idrott (i allmänhet tilldelade respektive gymnastik- och idrotts- förbund) samt 39 000 kronor för övrigt (i huvudsak skid— och frilufts— främjandet och simundervisning). Anslagen är av varierande storlek, till- hopa för de angivna ändamålen högst 21 500 kronor (Örebro läns lands- ting) och lägst 1 700 kronor.
Även om det måste betraktas som en viktig uppgift för staten att med- verka till idrottens och friluftslivets utveckling, ligger det i öppen dag, att också kommunerna bör ha intresse av huru det inom deras områden ord- nas för idrotten och friluftslivet. Det är ju här fråga om en av de mest allmänt omfattade fritidssysselsättningarna, som samtidigt har och än mer kan få betydelse för ungdomsverksamheten. Även med hänsyn till att idrotten och friluftslivet kan betraktas som led i den förebyggande hälso— vården, bör det te sig angeläget för kommunerna att medverka till deras utveckling. Särskilt ur sistnämnda synpunkt bör idrotten och friluftslivet också kunna påräkna intresse från landstingens sida, vilka är huvudmän för hälso- och sjukvård. När och i vilken utsträckning kommuner och landsting bör medverka ekonomiskt, torde få bli beroende av vilka utgifts- ändamål som särskilt berör deras verksamhet samt i övrigt av praktiska lämplighetsskäl.
Kommunerna har direkt intresse av att idrotts— och friluftsanläggningar av olika slag kommer till stånd med lämpligt läge, även med hänsyn till skolornas behov. Detta bör beaktas vid kommunal bebyggelseplanering. En-
ligt vad utredningen anfört i tidigare sammanhang kan det vara lämpligt, att idrottsanläggningar kommer till stånd genom respektive kommuners försorg samt ägs och förvaltas av dessa och likaledes att kommunerna medverkar vid tillkomsten av friluftsanläggningar. Liksom då det gäller skolor och samlingslokaler bör emellertid staten lämna kommunerna bidrag även till anläggningar. Kraven på insatser från kommunalt håll torde i allmänhet få ställas lägre, om det är fråga om en anläggning, som är av— sedd att utnyttjas mer allmänt även av andra än dem som är bosatta inom respektive kommun samtidigt som anläggningen ej kan väntas ge kom- munerna några nämnvärda inkomster.
Jämsides med staten bör kommunerna även lämna ekonomiskt stöd i ena eller andra formen till arbetet i idrottsföreningar och andra lokala en- heter inom idrotten och friluftslivet. Den kommunala ledningen har till- fälle att på nära håll se hur en idrottsförening sköts och vilka behov den har av ekonomiskt stöd. Kommun, som äger idrottsanläggning, har också möjlighet att stödja en idrottsgren med svag ekonomi genom att ställa an- läggningar till förfogande för denna på särskilt förmånliga villkor. Det bör i detta sammanhang ihågkommas, att kommunerna får uppbära nöjesskatt och även andra inkomster genom föreningarnas verksamhet, låt vara att nöjesskatten efter 1957 års riksdags beslut för idrottens del kan beräknas bli väsentligt lägre än tidigare.
Särskilt nära till hands synes det ligga för kommunerna att ägna in- tresse åt att förutsättningar finns för simundervisning och bad. Det bör här —- liksom för övrigt även i andra sammanhang —— kunna ifrågakomma, att två eller flera kommuner förenar sig om gemensamma anordningar.
Vad angår verksamheten hos distriktsförbund och specialdistriktsförbund torde det, i den mån bidrag erfordras från det allmännas sida, visserligen i första hand få bli staten som ställer medel till förfogande. Skäl talar emel- lertid för att även landstingen ingriper med ekonomiskt stöd, där sådant behövs. Landstingen bör ha intresse för förhållandena inom vederbörande distrikt och för att distriktsorganen skall kunna arbeta effektivt. I annat sammanhang föreslås även, att landstingen skall vara representerade inom distriktsförbundens styrelser.
Riksidrottsförbundets ungdomskonsulenter har säkerligen, vid sidan av sitt arbete på att uppmuntra särskilt ungdomen till idrottsutövning, gjort mycket för att intressera kommunerna för initiativ på idrottsområdet och ekonomiska insatser härför.
I den mån kommunerna engagerar sig för instruktionsverksamhet bör denna ordnas i samarbete med idrottsföreningarna. Risk kan finnas för att idrottsföreningarnas ledarkrafter lockas till avlönat instruktionsarbete i kommunal tjänst och till att med tanke härpå lämna det oavlönade arbetet i den egna föreningen. Utvecklingen kan då tänkas gå därhän att det blir kommunerna som får ansvaret för instruktionsverksamheten. Det synes vara .
att föredra, att ansvaret härför ligger hos föreningarna, eventuellt med kommunalt stöd och i så fall under överinseende över arbetet genom sådant kommunalt idrottsorgan, som avses här nedan. På motsvarande sätt kan det för skolornas del föreligga en risk för att lärarnas intresse och känsla av an- svar för idrottens utveckling inom skolorna avtrubbas genom förekomsten av avlönade kommunala instruktörer.
Ett försök, som emellertid synes ha slagit väl ut, är att en del kommu- ner för sommarsäsongen anställt kommuninstruktörer med uppgift _ för att ta ett exempel _ att på kvällarna verka som instruktör och tränare hos idrottsföreningen på orten, att ta initiativ till ordnandet av ungdoms- tävlingar, t. ex. kommunmästerskap i fri idrott, att ordna provtagning för ungdomsmärket i fotboll, att ordna nybörjarkurs i orientering och att vara simlärare vid skoldistriktets simkurser för nybörjare. Om en anordning av nu skisserad innebörd, såsom även varit vanligt, till tiden begränsas till allenast ett par månader av året, närmast sommarsäsongen, kan som kom- muninstruktörer utan stora kostnader förvärvas lärare och studerande, som på detta sätt kan få en extrainkomst under sommarmånaderna. Det synes naturligt, att kommuner, då det gäller anställande av kommun- instruktörer, samråder med vederbörande distriktsförbund.
I den mån kommun utser instruktör, som behöver ta tjänstledigt från statlig eller kommunal tjänst under viss tid, bör enligt utredningens me- ning samma möjligheter att tillgodoräkna instruktörsarbetet i merithän- seende m. m. finnas, som i det föregående förordats med avseende å kon- sulenter anställda hos riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet.
När kommun själv äger idrottsplats, är det vanligt att kommunen för förvaltningen av idrottsplatsen inrättar en särskild idrotts- och frilufts- styrelse. Det synes lämpligt, att sådana kommunala organ finns. Dessa bör i allmänhet även ha hand om upplysningsverksamhet samt medverka vid fördelning av kommunala bidrag m. 111. De bör sörja för att, när initia- tiv för främjande av idrott och friluftsliv tages inom en kommun, sam- arbete äger rum med de lokala eller regionala idrotts- och friluftsorganen.
Även om utredningen, såsom här framgått, anser kommunerna böra genom både ekonomiska insatser och andra initiativ medverka till utveck- lingen av idrotten och friluftslivet, är utredningen likväl icke benägen att föreslå några generella grunder härför.
Utredningen vill slutligen i detta sammanhang förorda, att kommuner med hög skattebelastning skall kunna skatteutjämningsvägen få täckt en del av vad som anslås till idrotts- och friluftsändamål.
FÖRVALTNINGSBYGGNAD FÖR RIKSIDROTTS- FÖRBUNDET
Riksidrottsförbundets centralorgan förhyr kanslilokaler i det av Stock— holms stad ägda Strömsborg. I samma byggnad har förbundets idrottsplats— kommitté samt brottningsförbundet, bowlingförbundet, cykelförbundet, ! fri-idrottsförbundet, skidförbundet, Skolidrottsförbundet samt Stockholms idrottsförbund sina kanslilokaler. Huvuddelen av de till riksidrottsförbundet anslutna specialförbunden förhyr expeditionslokaler i Stockholm. Så är fal- let med bandyförbundet, bordtennisförbundet, boxningsförbundet, fäktför- bundet, gymnastikförbundet, gångförbundet, handbollförbundet, ishockey- förbundet, kanotförbundet, orienteringsförbundet, roddförbundet, simför- . bundet, skridskoförbundet, sportskytteförbundet, tennisförbundet och tyngd- ! lyftningsförbundet. Fotbollförbundet liksom även Stockholms fotbollför— bund har expeditionslokaler i Fotbollstadion i Råsunda (Solna). Andra idrottsorganisationer med kanslilokaler i Stockholm är bland annat korpora- | tionsidrottsförbundet och Stockholms korporationsidrottsförbund, skid- och friluftsfrämjandet, simfrämjandet, cykel- och mopedfrämjandet samt centralföreningen för idrottens främjande. Sammanlagda antalet expedi- tions- och arbetsrum, utnyttjade för idrottsorganisationerna i Stockholm, torde uppgå till omkring 85, därav för organisationer utanför riksidrotts- förbundet omkring 20. Sedan länge. har det framstått som önskvärt att kunna samla alla eller de flesta av riksidrottsförbundets organisationer till ett »idrottens hus».
Utredningen har uppmärksammat förevarande lokalfråga och härvid funnit sig böra framföra uppslaget, att lokaler för åtminstone vissa för- valtningsorgan inom idrottsrörelsen förlägges i anknytning till riksidrotts— förbundets idrottsinstitut vid Bosön på Lidingö.
Enligt utredningens mening skulle tillkomsten av ett »idrottens hus» kunna bidraga till att stärka samhörigheten de olika organisationerna emel- lan, utan att detta behövde innebära ökade centraliseringstendenser inom idrottsrörelsen. Bosön skulle bli en samlingspunkt för idrotten och fri- luftslivet i vårt land — och även kunna på ett representativt sätt 'ta emot ut- ländska besökare. Vidare skulle gemenskap i fråga om kanslilokaler skapa möjligheter till rationalisering inom förvaltningsarbetet och på längre sikt till kostnadsbesparingar. Avståndet från Stockholms centrum är ej större än vad många företag måste finna sig i, och av allt att döma skulle en förlägg-
ning av idrottsorganisationer till Bosön medföra en förbättring av kommuni- kationerna mellan denna plats och Stockholm.
Emellertid har genmälts, att en sådan förflyttning ut från det centrala Stockholm icke skulle vara lämplig för de idrottsorganisationer, som saknar heltidstjänstgörande personal. Arbetet i dessa kanslier bedrives på fritid. Det skulle därvid kunna te sig olägligt att flytta ut lokalerna från Stock- holm. Av idrottsorganisationer, som har kanslier, där arbete regelbundet sker under ordinarie arbetstid, anses flera ha sin kanslifråga så ordnad, att en flyttning icke är aktuell. En utflyttning av det fåtal, för vilka en ut- flyttning skulle anses önskvärd, skulle enligt dessa resonemang måhända icke medföra den vinst som avsetts med ett >>idrottens hus».
Utredningen har visserligen icke av dessa invändningar kunnat förmås att släppa tanken på ett för flertalet centrala idrottsorganisationer gemen- samt »idrottens hus». Som en etapp på vägen har utredningen emellertid stannat vid att förorda, att utflyttningen till Bosön i första hand skall avse riksidrottsförbundets centralorgan. Även en sådan mera begränsad åtgärd synes kunna medföra vissa fördelar ur rationaliseringssynpunkt. Det har påpekats för utredningen, att förvaltningsverksamheten vid idrottsinstitu— tet vid Bosön numera är av betydande omfattning liksom kassatj änsten och expeditionstjänsten samt att en viss rationalisering och möjligen även någon personalbesparing skulle kunna ske, om man i olika hänseenden samordnade förvaltningstjänsten för riksidrottsförbundets centralorgan och idrottsinsti- tutet. Möjligheter härtill skulle erbjuda sig, om riksidrottsförbundets central— organ, häri inbegripet även idrottsplatskommittén, förlades till Bosön. En fördel med en sådan omförläggning kunde också vara att ledningsorganen för olika kurser —— även idrottsplatsvaktmästarekurser och isbanekurser —— blev förlagda till den plats där kursverksamheten äger rum. Genom att även Specialförbundens egna kurser i stor utsträckning är förlagda till institutet och de olika specialförbundsledningarna medverkar vid vederbörliga kurser, skulle en förläggning av riksidrottsförbundets centralorgan till Bosön också kunna leda till vissa kontakter mellan de olika organisationerna inom för- bundet. I jämförelse härmed skulle eventuella olägenheter med att central- organet icke bleve lika centralt beläget som nu vara av mindre betydelse.
Vid en förläggning av riksidrottsförbundets centralorgan till Bosön skulle i Strömsborg frigöras ett tjugotal rum, som skulle kunna utnyttjas för att samla en hel del av de nu i Stockholm utspridda idrottskanslierna. När— mast torde detta vara aktuellt för mindre Specialförbund, som för sin verk- samhet behöver vartdera 1 eller högst 2 rum.
En förläggning av riksidrottsförbundets centralorgan till Bosön fordrar nybyggnad av lokaler. Markfrågan för nybyggnad är emellertid redan ord— nad, då för detta ändamål kan utnyttjas det område, som ägs av institutet (i rättsligt avseende utgör detta en stiftelse).
Utan att ha anledning att i sakens nuvarande läge framlägga några detal— jerade förslag inskränker sig utredningen till att i korthet skissera, huru en nybyggnad för riksidrottsförbundets centralorgan borde disponeras. Insti- tutets expeditioner, som är belägna i huvudbyggnaden vid institutet, torde härvid böra flyttas och inrymmas i den nya förvaltningsbyggnaden. Bostad bör här också ordnas för vaktmästare och lokaler beräknas för bland annat telefonväxel och postexpedition. I nybyggnaden bör anordnas en större sammanträdessal, vilken även kommer idrottsinstitutet till godo, ävensom arkivutrymmen. Förvaltningsbyggnaden bör vidare rymma ett tiotal enkel- rum, främst avsedda för distriktsförbundens och andra idrottsledare, som bor vid institutet i samband med kurser. Genom en omändring av nuvarande expeditionsrum bör också kunna möjliggöras en viss utökning av utspis- ningslokalerna.
Enligt utredningens mening vore det naturligt, att även det idrottsmuseum, som står under förvaltning av centralföreningen för idrottens främjande och vars flyttning från nuvarande lokaler hos gymnastiska centralinstitutet är aktuell, bleve förlagt till idrottsinstitutets byggnader.
Utredningen har låtit utföra en överslagsmässig kostnadsberäkning av dessa arbeten. Kostnaderna för expeditionsbyggnad, innehållande utrymmen för ovan angivna ändamål, har beräknats till högst 1,25 milj. kronor. Till- byggnad av matsal och omändringsarheten i huvudbyggnaden beräknas draga en kostnad av omkring 250 000 kronor. Hela byggnadsprogrammet skulle sålunda uppskattningsvis kosta omkring 1,5 milj. kronor. Vid nu angivna kostnadsberäkningar har emellertid hänsyn icke tagits till lokaler för idrottsmuseet.
I fråga om finansieringen av här angivna byggnadsprogram håller utred- ningen före att kostnaderna bör bestridas från riksidrottsförbundets idrotts- fond, för vilken redogjorts i kapitlet om statens nuvarande stöd åt idrott och friluftsliv. Såsom där nämnts ingår i fonden bland annat en fastighet i Stockholm, bokförd till ett värde av omkring 1 800 000 kronor. Enligt utred- ningens mening ligger det nära till hands, att finansieringen av utbyggna- derna vid Bosön ordnas genom att nämnda fastighet försäljes. Den del av försäljningsbeloppet, som ej åtgår för ändamålet, torde böra placeras i värdehandlingar liksom större delen av idrottsfonden i övrigt. Även med den reducerade behållning, som fonden kommer att ha efter fastighetens försäljning, torde fonden ge en avkastning, som är tillräcklig för att lämna ungefär nuvarande tillskott till anslagsmedlen till idrottens främjande. I detta sammanhang vill utredningen emellertid framhålla, att idrottsfonden enligt dess mening även i fortsättningen lämpligen bör disponeras för för- valtningsbyggnader för riksidrottsförbundets olika organisationer och så- lunda efter hand avvecklas. Det finns knappast tillräckliga skäl för att riks- idrottsförbundet i längden skall förvalta en fond av ifrågavarande slag.
SAMMANFATTNING
Utredningen framhåller, att idrott och friluftsliv under de senaste årtion- dena vunnit en allt vidare utbredning och uppskattning inom landet och numera ingår som ett normalt led i livsföringen för stora delar av vårt folk. Idrott utgör en form för användning av fritiden, som ur sociala synpunkter knappast ger rum för invändningar och är att föredra framför många slag av förströelser. Idrotten har i stort sett en välgörande effekt på sina utövares levnadsvanor, bland annat i förhållande till alkoholen. Idrotten och dess föreningsliv erkännes alltmer som en betydelsefull faktor när det gäller verksamheten bland ungdomen. Ovanligt stora årskullar ungdom kommer under de närmaste åren att lämna skolorna. För såväl yngre som äldre sker vidare en utveckling mot kortare arbetstid, samtidigt som arbetet ofta kräver ökad koncentration med mindre fysisk ansträngning och be- hovet av avkoppling under fritiden stegras. Det är enligt utredningens upp- fattning på grund av allt detta ett starkt allmänt intresse, att ett sunt ut- nyttjande av fritiden underlättas genom lämpliga åtgärder från samhällets sida för utbredning av idrotten. Det sagda gäller även andra former av fri— luftsliv än idrott.
Enligt utredningens mening bör det allmännas ekonomiska åtgärder ej under några förhållanden få en sådan utformning, att de äventyrar idrot- tens och friluftslivets karaktär av fria folkrörelser. Därför bör också åtgär- der undvikas, som kan minska intresset hos de frivilliga, oavlönade krafterna inom rörelserna. Det ekonomiska stödet från det allmännas sida bör i möjli- gaste mån utgöra hjälp till självhjälp. Åtgärderna bör i första hand inriktas på att främja de grundläggande betingelserna för en fortsatt utveckling.
Till idrott och friluftsliv anvisas bidrag huvudsakligen från två anslag under riksstatens tionde huvudtitel, det ena till fonden för idrottens främ- jande och det andra till fonden för friluftslivets främjande.
Medel från fonden för idrottens främjande har hittills efter Kungl. Maj:ts bestämmande fördelats huvudsakligen genom riksidrottsförbundets försorg. Fördelning av medel för friluftsändamål har, efter statens fritidsnämnds förslag, beslutats av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter, att ej endast staten utan även kommuner och landsting kommer att ägna alltmer ökad uppmärksamhet åt att betingelser skapas för idrottens och friluftslivets utveckling. Som framgår av det följande föreslår utredningen bland annat, att statens stöd även skall omfatta långivning för anläggningsverksamhet.
Med hänsyn härtill och då bidragsgivningen för idrottsändamål även avser en rad organisationer och syften utanför riksidrottsförbundets ram har utredningen funnit, att det bör finnas en statlig nämnd, som under Kungl. Maj:t tar befattning med anslagen till idrott och friluftsliv. En dylik nämnd torde även kunna verka befrämjande på samarbetet mellan olika organ för idrott och friluftsliv. Utredningen förordar därför att en statlig idrotts- och friluftsnämnd inrättas. Vid övervägande av olika alternativ har utredningen funnit lämpligast, att en sådan nämnd organiseras genom en utbyggnad av statens fritidsnämnd.
På idrotts- och friluftsnämnden bör bland annat ankomma att varje höst uttala sig 0111 behovet av anslag för idrott och friluftsliv under följande budgetår. Vidare bör nämnden få yttra sig om fördelningen av bidragsmedel mellan olika huvudändamål och om eventuella villkor för dispositionen av medlen. För vissa ändamål bör nämnden själv fördela medel. En viktig arbetsuppgift för nämnden blir att ta befattning med bidrags— och långiv- ning till idrottsanläggningar.
Vid utseende av ledamöter i idrotts- och friluftsnämnden bör tillses att hos denna kommer att finnas företrädda erfarenheter på idrotts- och fri- luftsområdet, allmän administrativ förfarenhet samt inblick i lokaliserings-, samhällsplanerings-, befolknings- och sociala spörsmål. Vidare bör säk- ras kontakter med kommunalpolitiken, varjämte önskvärdheten av sam- arbete med skolmyndigheterna bör ihågkommas liksom också med sam— lingslokalsnämnden. Även företrädare för de större riksorganisationerna inom idrotts- och friluftslivet bör beredas plats i nämnden. Totala antalet ledamöter bör icke överstiga 9.
Att anslagen passerar de ovan nämnda fonderna är betingat av anslags- tekniska skäl. Om i fortsättningen, som utredningen föreslår, vissa ärenden rörande idrott och friluftsliv skall handläggas inom en för sådana ärenden gemensam idrotts- och friluftsnämnd, synes anledning icke längre finnas att bibehålla två särskilda fonder för ändamålet. Utredningen föreslår därför, . att statens anslag — bortsett från medel till län för idrotts- och frilufts- i anläggningar, varom mera nedan —— i fortsättningen anvisas till en gemen- ! sam fond, förslagsvis benämnd idrotts- och friluftsfonden.
Idrotten och friluftslivet har svårigheter av olika slag att bemästra. Dessa hänför sig huvudsakligen till brist på ledare och på idrottsanläggningar. Knappheten på penningmedel överhuvud taget verkar återhållande på ut- vecklingen.
De idrotts- och friluftsändamål, som framför andra bör främjas genom ekonomiskt stöd, är enligt utredningens mening instruktörs- och kursverk- samhet samt anläggningar för idrott och friluftsliv.
För instruktörs- och kursverksamheten _ inom såväl idrotten som fri— luftslivet —— föreslår utredningen ökade anslag, vilka främst bör komma
specialförbunden och specialdistriktsförbunden tillgodo. Utredningen disku- terar i detta sammanhang även frågan om hur förbättrade möjligheter till teknisk instruktion i olika grenar skall kunna åstadkommas. Att inom en rimlig kostnadsram få till stånd en lösning, som tillfredsställer alla anspråk är enligt utredningens mening omöjligt med hänsyn till att idrottsutövningen är alltför differentierad. Icke heller synes det möjligt att draga upp riktlinjerna för en instruktörsorganisation, som på längre sikt är den enda tänkbara. Formerna för instruktörsverksamheten måste med hänsyn till nya strömningar i fråga om idrottsintresse och idrottsutövning efter hand kunna ändras. Instruktionsarbetet måste i allmänhet bedrivas i den formen att man samlar eleverna till kortare eller längre kurser, vilka kan avse utbildning av ledare eller av aktiva.
I fråga om helårsanställda instruktörer anser utredningen heltidsanställ- ning under begränsad tid (några år) i regel vara att föredraga framför stadigvarande anställning intill pensionsåldern. Den tekniska utvecklingen går mycket snabbt, vilket kräver ständig förnyelse. För att möjliggöra ett cirkulationssystem hör till instruktörer utväljas personer, som åtnjuter tjänstledighet från annan anställning. I detta sammanhang uppmärksammas även frågan om tillgodoräknande av tjänstgöring som instruktör när det gäller sökande av tjänst, löneklassplacering eller beräkning av pension.
För utbildning av tekniska instruktörer föreslår utredningen att instruk- törskurser skall anordnas i riksidrottsförbundets regi på Bosön med ut— nyttjande av gymnastiska centralinstitutets lärarkrafter och specialförbun- dens instruktörer.
Utredningen har funnit att erfarenheterna av anordningen med ungdoms— instruktörer, vilken tillkommit under senare är, genomgående har varit goda. Alla skäl synes därför tala för att sådana instruktörer — i detta be- tänkande kallade ungdomskonsulenter _ anställes även i fortsättningen och att verksamheten effektiveras. Utredningen förordar en utökning av an- talet konsulenter inom såväl riksidrottsförbundet som korporationsidrotts- förbundet och skid- och friluftsfrämjandet. Beträffande anställningstidens längd och rekryteringen av befattningarna föreslås, att ett sådant cirkula- tionssystem bör åstadkommas som nyss angivits.
Specialförbunden och specialdistriktsförbunden bör erhålla bidrag såväl till instruktörs- och kursverksamhet som till annan idrottslig verksamhet.
I fråga om bidrag till administrationskostnader uttalar utredningen, att i princip allmänna medel i så ringa omfattning som möjligt bör tagas i an— språk härför, men tillstyrker dock att bidrag utgår i vissa fall. Särskilt gäller det sådana organisationsled, som mer än andra fullgör centrala eller eljest för idrotten eller friluftslivet gemensamma funktioner. Utredningen har i detta sammanhang berört arbetsuppgifterna för centralorganen inom riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och frilufts- främjandet. För specialförbundens del förordas, att bidrag skall kunna ges
till administrationskostnader, i den mån de kan anses hänföra sig till statsunderstödd instruktionsverksamhet. Däremot anser utredningen sig icke kunna förorda, att specialförbunden av statsmedel tilldelar special- distriksförbunden några bidrag till administrationskostnader. I den mån så erfordras, bör i stället medel ställas till distriktsförbundens förfogande för att de skall kunna bidra till specialdistriktsförbundens administrations- kostnader, i första hand genom att tillhandahålla kanslilokaler med möbler, maskiner och andra inventarier. Även till distriktsförbundens egna admi- nistrationskostnader bör statsmedel kunna utgå. I detta sammanhang må nämnas, att utredningen föreslår att nyssnämnda lokaler i förekommande fall även skall ställas till förfogande för korporationsidrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets regionala eller lokala organisationer.
Vad angår distriktsförbunden konstaterar utredningen, att utvecklingen gått i den riktningen att den direkta ledningen av idrottsutövningen efter- hand övergått från distriktsförbunden till Specialförbundens distriktsorgan. Utredningen har emellertid även funnit, att de förra vid sidan av led- ningen av idrottsutövningen haft och alltjämt har uppgifter av förvaltnings- mässig karaktär, gemensamma för idrotten inom distriktet, vilka i många fall är av den art att de icke lämpligen kan ombesörjas av specialförbunden. Efterhand som stat och kommun i allt större utsträckning kommer att — icke minst i ekonomiskt hänseende — engagera sig i idrottsrörelsen, fram- står det som alltmera önskvärt att det finns regionala, för idrotten i dess hel- het gemensamma organ, som intar en fri och obunden ställning. Det synes fördelaktigt, om distriktsförbunden kunde givas en ställning inom sina om- råden, som i stort motsvarar vad riksidrottsförbundet är för landet i dess helhet. En väg att uppnå detta och nå fram till ett fördjupat samarbete mellan idrottens företrädare samt samhällets organ anser utredningen vara att i distriktsförbundens styrelser beredes plats åt representanter för lands- tingen.
För bidrag till instruktions- eller annan idrottslig verksamhet hos special— idrotternas distriktsorganisationer bör endast specialförbunden och icke distriktsförbunden disponera över statsmedel. Distriktsförbunden bör därför , icke erhålla några bidragsmedel för andra än gemensamma idrottsliga ända- mål, och deras bidragsgivning till specialdistriktsförbunden begränsas till i !
att avse vissa administrationskostnader. Enligt utredningens mening är det sålunda önskvärt att —— i motsats till vad nu är fallet — en gräns upprättas mellan de ändamål till vilka statsbidragen fördelas av specialförbanden respektive distriktsförbunden.
I fråga om statsbidrag till idrottsföreningarnas verksamhet uttalar utred— ningen bland annat att, då arbetet inom idrottsföreningarna —— som utgör grundvalen för vårt idrottsliv »— försvåras genom bristande ekonomiska resurser, frikostiga bidrag bör ställas till förfogande för deras del, och detta även om det skulle behöva ske på bekostnad av anslagsmedel till andra orga-
nisationsled. En sammanslagning bör ske av de nuvarande s. k. kontant- bidragen och bidragen till idrottsmateriel samt bidragen till ungdomsidrott. Fördelning mellan distriktsförbunden av bidragsmedel för föreningarna bör ske centralt efter förslag från förbunden, som vidarefördelar medlen. Frågan om medlemsavgifternas storlek tages även upp till diskussion.
Anslag till olympiska kommittén föreslås skola utgå endast i samband med deltagande i olympiska spel. Erforderliga administrationskostnader förutsättes kunna bestridas av riksidrottsförbundets centralorgan. Kostna- der för förberedelser för olympiska spel bör utgå av anslagsmedel, som stäl- les till förfogande för instruktionsverksamhet m. m. hos specialförbunden.
I fråga om korporationsidrottsförbundets verksamhet finner utredningen, att samma skäl som talar för statsbidrag åt den till riksidrottsförbundet anknutna idrotten kan åberopas för statligt stöd åt korporationsidrotten. Utredningen förordar för korporationsidrottsförhundets del anslag till cen- tralorganets förvaltning samt instruktörs- och kursverksamhet. Bland annat förordar utredningen, att medel ställes till förfogande för en ökning av an- talet konsulenter. I det sammanhanget uttalas önskvärdheten av att korpo— rationsidrottsförbundet efter hand söker anpassa sig efter samma princi- per för anställning och avlöning av konsulenter som utredningen förordar i fråga om riksidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet. Särskilda anslagsposter föreslås också för bidrag till lokalförbunden och för verk- samhet bland ungdomen.
Utredningen har funnit naturligt, att staten lämnar bidrag även till skid- och friluftsfrämjandets verksamhet. Utredningen förordar för främjandets del bidrag för förvaltning och allmän propagandaverksamhet, att ställas till centralorganets förfogande, samt till instruktörs- och kursverksamhet. Me- del bör anvisas för anställande av ett antal konsulenter inom lämpliga distrikt ute i landet. I fråga om anställningsvillkoren rekommenderar ut— redningen, att samma villkor skall gälla som föreslagits för riksidrottsför- bundet. Ett särskilt anslag bör beviljas för ungdomsverksamhet.
Anslag föreslås för hälsokontroll och medicinsk forskning samt för idrottsinstituten.
Vid sidan av riksidrottsförbundets, olympiska kommitténs, korporations- idrottsförbundets och skid- och friluftsfrämjandets verksamhet lämnas nu bidrag till diverse idrotts- och friluftsändamål. Det är enligt utredningens mening uppenbart, att så bör ske även i fortsättningen. Den anslagspost, som sålunda bör finnas för dylika ändamål, torde lämpligen böra ställas till idrotts- och friluftsnämndens förfogande för att fördelas av denna.
Enligt utredningens mening är byggande och underhåll av idrottsanlägg- ningar vid sidan av instruktörs- och kursverksamhet de mest angelägna ändamål, som bör tillgodoses genom bidrag från det allmänna. Idrotten kan icke få det grepp om ungdomen som är önskvärt, om icke idrottsanlägg- ningar finns någorlunda närbelägna. Vid planering av en idrottsplats bör
hänsyn icke endast tagas till förekomsten och behovet av andra motsva- rande anläggningar utan även i övrigt till intressen, som lämpligen kan till- godoses i sammanhanget. Sålunda kan det ofta vara lämpligt, att en idrottsanläggning skall kunna utnyttjas av skolor på orten, och å andra sidan är det ett önskemål att skolornas gymnastiksalar får disponeras för gymnastik och inomhusidrott av andra än skolornas elever. Det är vidare betydelsefullt, att en idrottsanläggning icke ges högre standard än som svarar mot dess sannolika användning. Det sagda gäller delvis även i fråga om föreningslokaler.
Utredningen har funnit, att tendensen går i riktning mot att nybyggnad av idrottsanläggningar alltmer sker i kommunal regi. Detta ligger i linje med att det måste anses vara ett kommunalt intresse, att förutsättningar finns för den betydelsefulla fritidssysselsättning som idrotten representerar. Även om det emellertid är naturligt att kommunerna har ansvar för att erforderliga idrottsanläggningar kommer till stånd, innebär detta icke att staten saknar anledning att lämna sin medverkan till ifrågavarande ändamål.
Det förefaller utredningen ganska naturligt, att för idrottsanläggningar- nas del icke bör tillämpas mindre förmånliga regler än de, som gäller för stöd åt samlingslokaler. Liksom för dessa bör statens stöd lämnas i form av både lån och subvention. Om grunderna för stöd åt samlingslokaler göres tillämpliga på idrottsanläggningar innebär detta, att lån kan beviljas till sådan anläggning upp till 50 a 70 procent av byggnadskostnaderna eller motsvarande värde och att, där inteckningssäkerhet ställes, denna får ligga så högt som upp till 90 procent av värdet på byggnader och tomt. Detta möjliggör att vid sidan av statslånet bottenkredit kan ordnas på annat sätt. En del av länet, motsvarande högst 40 procent av byggnadsvärdet, är ränte- och amorteringsfri samt avskrives under vissa förutsättningar. En samordning av reglerna för stöd åt samlingslokaler och idrottsanlägg- ningar skulle vara till fördel även med tanke på de fall då dessa båda ända- mål kombineras.
När icke kommun utan idrottsförening skall bli huvudman för en an- läggning, bör det i allmänhet förutsättas att vederbörande kommun eller landsting lämnar bidrag till finansieringen eller eventuellt medverkar genom att ikläda sig borgen för lån. Emellertid anser utredningen, att det i regel bör undvikas att föreningar upptar lån för anläggande av idrottsplats. Med hän- syn till att det, då förening tar ansvaret för en idrottsanläggning, ofta torde vara fråga om mindre kostnadskrävande sådana, torde som alternativ till de statliga subventionslånen böra stå till förfogande bidrag av ungefär det slag som nu förekommer. Dessa bidrag bör maximeras till visst belopp. Ifråga- kommer högre belopp, bör statens bidrag lämnas i form av lån som nyss sagts.
Även för anskaffning av viss idrottsmateriel för idrottsanläggningar bör bidragsgivning kunna ifrågakomma. Däremot synes tillräckliga skäl icke finnas för att införa statlig subventionering även av underhåll och skötsel av idrottsanläggningar.
De anslag som anvisats för idrottsanläggningar har icke på långt när räckt att fylla behoven. Med hänsyn till anläggningarnas grundläggande be- tydelse för idrottens utveckling och för verksamheten bland ungdomen bör anslagsmedlen ökas avsevärt.
Även i fråga om tillkomsten av friluftsanläggningar finner utredningen det naturligt, med hänsyn till betydelsen av ett sunt friluftsliv, att det all— männa lämnar ekonomiskt stöd. En stor del av de synpunkter, som anförts i fråga om planering av idrottsanläggningar, äger tillämpning även i fråga om friluftsanläggningar. Liksom utredningen föreslagit för idrottsanlägg- ningar synes grunderna för statens stöd åt samlingslokaler böra bli tillämp— liga även då det gäller friluftsanläggningar. Utredningen har funnit, att anslagsmedlen bör ökas väsentligt och att särskilda lånemedel för fri- luftsanläggningar bör finnas. I detta sammanhang uppmärksammas även svenska turistföreningens verksamhet.
Utredningen diskuterar också frågan om ett »idrottens hus» och framför uppslaget, att lokaler för idrottens förvaltningsorgan skall förläggas till Bosön.
Slutligen må här nämnas, att betänkandet innehåller statistiska utred- ningar om idrottsföreningarnas och andra organisationers ekonomi och om utnyttjandet av idrottsplatserna 111. m.
Utredningen har varit medveten om att dess uppgift varit att gradera olika idrotts- och friluftsändamål med hänsyn till behoven av statlig subventione- ring och icke att beräkna den sammanlagda anslagsramen. Detta skulle närmast tala för en sådan uppläggning, att utredningen utginge från nu- varande anslagssumma och föresloge en bidragsfördelning för olika ända- mål inom dennas ram (här må erinras om att anslagen till avsättning till fonderna för idrottens respektive friluftslivets främjande för budgetåret 1957/58 anvisats med 10 000 000 respektive 1 250 000 kronor eller tillhopa 11 250 000 kronor). Det har emellertid ställt sig naturligt för utredningen att söka bedöma, hur stora statsmedel som i det aktuella läget skulle vara erforderliga för att idrottens och friluftslivets årliga behov därav skulle bli någorlunda täckt.
De enligt vad nyss sagts kalkylerade behoven av statsbidrag håller sig inom ett belopp av omkring 9 500 000 kronor för utgifter, som bör belasta tionde huvudtiteln å driftbudgeten (bortsett från vissa medel under åttonde huvudtiteln för särskild ungdomsverksamhet). Härtill kommer för sådana lån, som ovan nämnts, 15 000 000 kronor till idrottsanläggningar och 2500 000 kronor till friluftsanläggningar. Enligt utredningens mening är den ökning av statsanslagen, som erfordras för ett tillgodoseende av nämnda behov, icke större än att utredningen kan grunda sina förslag på dessa an- slagsberäkningar. Inom den i jämförelse med nuläget något vidgade anslags- ram, som utredningen på detta sätt kommit fram till, är de av utredningen
angivna anslagsbeloppen uttryck för de relationer, som enligt utredningens bedömanden i huvudsak bör tillämpas vid bidragsgivning till olika idrotts- och friluftsändamål. En särställning intar de lånemedel, som utredningen anser böra ställas till förfogande för finansiering av anläggningar och som enligt utredningens mening bör medge en väsentlig utökning av anlägg- ningsverksamheten.
De anslagsbelopp, som beräknats för olika ändamål, kan sammanfattas på följande sätt:
Kronor Kronor Statens idrotts- och friluftsnämnd m. m. ........................ 35 000 Riksidrottsförbundet Centralorganets förvaltning. . . . . . . ........................... 440 0001 Idrottsplatskommitténs förvaltning ........................... 160 000 Central kursverksamhet ..................................... 90 000 Resande ungdomskonsulenter ............................... 475 000 Specialförbundens och specialdistriktsförbundens instruktions- och kursverksamhet m. in. samt bidrag till Specialförbundens för- valtning ................................................. 3 250 000 Distriktsförbundens förvaltning och bidrag till specialdistrikts- förbundens förvaltning .................................... 475 000 Distriktsförbundens idrottsliga verksamhet .................... 150 000 Bidrag till riksidrottsförbundets föreningar .................... 1 400 000 Internationellt samarbete .................................... 50 000 Hälsokontroll och medicinsk forskning ........................ 120 000 Bidrag till idrottsinstituten .................................. 140 000 6 785 000 Kurser för lärare och lärarinnor ............................................ 165 000 Korporationsidrottsförbundet Centralorganets förvaltning .................................. 225 000 Resande konsulenter och företagsgymnastik ................... 150 000 Kursverksamhet ........................................... 75 000 Bidrag till lokalförbunden ................................... 150 000 Särskild ungdomsverksamhet ................................ 50 000 650 000 Skid- och friluftsfrämjandet Bidrag till centralorganets förvaltning ........................ 100 000 Resande konsulenter ........................................ 100 000 Kursverksamhet ........................................... 125 000 Särskild ungdomsverksamhet ................................ 75 000 400 000 Diverse idrotts- och friluftsändamål ......................................... 500 000 Mindre bidrag till anläggningar för idrott, simning och friluftsliv m.m. Idrotts- och simanläggningar samt förbättringsarbeten ......... 800 000 Friluftsanläggningar samt förbättringsarbeten ................. 75 000 Bastuanläggningar .......................................... 75 000 Inventarier till idrottsanläggningar ........................... 50 000 1 000 000 Summa anslag under tionde huvudtiteln till idrotts- och friluftsfonden ............ 9 500 000 Län till idrotts- och simanläggningar samt förbättringsarbeten ..... 15 000 000 Län till friluftsanläggningar samt förbättringsarbeten ............. 2 500 000 Summa anslag under kapitalbudgeten till lånefonder för idrotts- och friluftsliv. . . 17 500 000
1 Härifrån drages 115 000, utgörande del av avkastningen från riksidrottsförbundets idrotts- fond.
Vid en bedömning av storleken på de föreslagna anslagen, 9 500 000 kronor på driftbudgeten och 17 500 000 kronor på kapitalbudgeten (avseende lån med återbetalningsskyldighet utom i fråga om viss subventionsdel), bör
till en början ihågkommas, att minskningen av penningvärdet har haft sina verkningar även då det gäller sådana utgifter varom här är fråga. Viktigare är emellertid, att idrotten och friluftslivet bör vara beredda att ta emot de stora kullar som, enligt vad inledningsvis framhållits, nu kom- mer upp i ungdomsåren. Man bör icke från det allmännas sida, även om önskemålen om bidrag till idrott och friluftsliv kan förefalla betydande, lämna ur räkningen att det här är fråga om åtgärder till fromma för sär- skilt ungdomens fysiska och psykiska hälsa. Utredningen understryker att staten, som tillföres betydande belopp från rusdrycksförsäljningen, icke bör ta på sitt ansvar att genom allt för stor återhållsamhet i fråga om anslag hindra en eljest möjlig utveckling av de icke minst ur nykterhetssynpunkt önskvärda fritidssysselsättningar, som idrotten och friluftslivet utgör.
SÄRSKILDA YTTRANDEN
Torsten Wiklund: Utredningens förslag, att en idrotts- och friluftsnämnd inrättas genom ut- byggnad av fritidsnämnden, har av mig icke kunnat biträdas. Förslaget synes mig i praktiken knappast innebära en utbyggnad av en redan befintlig nämnd utan ett nytt statligt organ, för vilket idrottsrörelsen och idrottsanläggning- arna måste bli huvuduppgiften.
Skälen, varför förslaget av mig icke kunnat biträdas och vilka nedan närmare rutlägges, är i korthet:
1. Min uppfattning är att nämnden av idrottens organisationer komme att uppfattas som en form av statsdirigering, vilket skulle kunna rubba ett av rörelsens viktigaste element — de frivilliga ledarnas intresse och insats.
2. En nämnd kan bli ett hindrande moment för en utveckling, som bedö- mes lämplig, nämligen en förbättrad samverkan mellan olika idrotts- och friluftsorganisationer genom samgående i en sammanslutning.
3. Det verksamhetsområde inom vilket nämnden avses verkställa avväg- ningar och beslut synes för omfattande för ett enda organ.
4. De förbättringar, som bedömes erforderliga, bör kunna åstadkommas med enklare åtgärder och mindre rubbningar av nuvarande organisation och invanda arbetsformer. Om de här angivna huvudpunkterna vill jag ytterligare anföra följande.
1. Det ligger ett stort värde i den självbestämmanderätt och det själv- ansvar, som nu åvilar idrottens organisationer. Utredningen vill icke före- slå någon åtgärd, som kan förändra rörelsernas karaktär av fria folkrörel- ser. Jag tror emellertid, att en statlig nämnd ovanför organisationerna komme att uppfattas som ett statligt direktiv- och kontrollorgan. Det föreslagna organets befogenheter inrymmer möjligheter härtill. Skulle förslagets genom- förande komma att minska de frivilliga ledarnas intresse och verksamhets- lust, vore det olyckligt för rörelsernas fortbestånd och utveckling. Den om- fattning idrotten och friluftslivet har bygger på frivilliga ledarkrafters oav- lönade insats. Det förtjänar i detta sammanhang understrykas, att det stat- liga stödet —— även om det uppgår till tiomiljonsbelopp _ utgör en ringa del av de medel, som erfordras för att driva verksamheten i nuvarande omfatt- ning.
2. Utredningen anser —— vilket jag biträder — att en förbättrad samverkan mellan idrottens och friluftslivets organisationer är önskvärd. På distrikts- planet förordas bl. a. att korporationsidrottens och skid- och friluftsfräm- jandets lokala organ bör vara representerade i idrottens distriktsstyrelser.
På det centrala planet har diskuterats om icke en sammanslagning av de tre huvudorganisationerna skulle vara till gagn. Det bedömes som tänk- bart, att utvecklingen leder i denna riktning. Utredningen anser emellertid, att man nu måste nöja sig med att åstadkomma anordningar som, utan att en sammanslagning sker, ger vissa garantier för samarbete. Den föreslagna nämnden bedömes i detta avseende få icke ringa betydelse, då den genom sin befattning med anslagsfrågor bl. a. får möjlighet att verka för att en sam- ordning sker mellan olika intressen.
Enligt min uppfattning är det bättre med den samordning, som organisa- tionerna själva kan åstadkomma, än att samordningen ligger i en statlig nämnd ovanför organisationerna.
Ett samgående mellan organisationerna (en sammanslagning) vore en- ligt min mening önskvärd. Detta är icke en så omfattande organisatorisk åtgärd som det kan synas vara, när man nämner de tre huvudorganisa- tionerna riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet och skid- och friluftsfrämjandet. Dessa är visserligen huvudorganisationer var och en på sitt område men olika till organisatorisk uppbyggnad. Riksidrottsförbundet är en sammanslutning av huvuddelen av landets idrottsorganisationer och omfattar bl. a. 33 Specialförbund, de flesta med riksomfattande verksamhet såsom huvudorganisationer för en specialidrott. Korporationsidrottsförbun— det är närmast ett specialförbund för korporationsidrott och skid— och fri- luftsfrämjandet ett Specialförbund för friluftsliv. De större av riksidrotts— förbundets specialförbund _ fotbollförbundet, gymnastikförbundet, skid- förbundet, friidrottsförbundet o. s. v. — är till omfattning och medlems— numerär närmast jämförbara med de två nämnda organisationerna för korporationsidrott och friluftsliv.
Riksidrottsförbundets centralorgan är en serviceorganisation för bl. a. specialförbunden, vilka arbetar självständigt.
Att alla idrotts- och friluftsorganisationer bildar en sammanslutning ter sig så mycket naturligare som riksidrottsförbundets ändamål är att främja idrott och friluftsliv och Specialförbund av korporationstyp (Skolidrotts- förbundet) redan ingår i organisationen.
Enligt min mening kan en nämnd bli ett hindrande moment för en sam- ordning, som bedömes önskvärd. Om en sådan samordning sker, synes mig de väsentligaste motiven för _en nämnd bortfalla.
3. Den föreslagna nämndens verksamhetsområde syns mig för stort och mångskiftande. Det avses inrymma den nuvarande fritidsnämndens verk- samhet på friluftsområdet, alla större idrottsanläggningsfrågor, avvägningen av bidragen till idrottsorganisationernas verksamhet samt beslut i åtskilliga detaljfrågor. Risk synes mig föreligga att nämndens arbete antingen måste bli mera omfattande än utredningen menat med därmed följande behov av utbyggnad
av nämnden med kansliorgan eller att avvägningarna och besluten måste ske utan den ingående kännedom om behoven och organisationernas verksamhet, som bort förefinnas.
Fritidsutredningen, som 1938 föreslog fonden för friluftslivets främjande och organisationen av fritidsnämnden, ansåg redan då, att det knappast vore lämpligt att utöka riksidrottsförbundets idrottsplatskommittés redan om- fattande arbetsuppgifter med även friluftsanläggningsfrågorna. Sedan dess har antalet ärenden väsentligt ökat på både idrotts- och friluftsområdet.
4. Jag biträder utredningens mening att vissa åtgärder bör vidtagas beträf- fande avvägningsfrågorna såväl i fråga om bidrag till organisationernas verksamhet som beträffande anläggningsfrågor.
Även om det varit naturligt, att riksidrottsförbundet ensamt bedömt an- slagsfrågorna, när praktiskt taget samtliga berörda parter tillhört förbundet, synes det lika naturligt att så icke bör ske, när betydande idrottsorganisa- tioner står utanför förbundet. Det förtjänar dock påpekas, att förbundet i sina avvägningar aldrig gynnat de anslutna organisationerna framför dem som stått utanför.
Bidragen till idrottsanläggningar utgår, sedan ärendena handlagts i riks- idrottsförbundets idrottsplatskomitté. De bidragssökande utgöres av idrotts- föreningar, städer, landskommuner m. fl. Ett studium av ansökningar och utgående bidrag visar, att de till förbundet anslutna föreningarna icke gynnats på övriga intressenters bekostnad. Jag delar emellertid utredningens uppfattning, att det är ett ovanligt förhållande att kommunala myndigheter skall, för att få sina ansökningar om statsbidrag till idrottsanläggningar prövade, hänvända sig till en av en frivillig idrottsorganisation tillsatt kom- mitté, i vilken statsmakterna icke är obligatoriskt företrädda (suppleanten för Kungl. Maj :ts ombud i riksidrottsförbundet ingår nu i kommittén).
Jag har emellertid funnit att här berörda förhållanden kan rättas till utan en så betydande och oviss åtgärd som tillskapandet av en statlig nämnd.
Det alternativ till utredningens förslag, som här redovisas, innebär att fritidsnämnden bibehålles med i huvudsak nuvarande uppgift; dock bör stödet till skid- och friluftsfrämjandets verksamhet enligt vad utredningen föreslagit helt utgå ur fonden för idrottens främjande.
Mitt förslag innebär, att det statliga stödet till idrotten och friluftslivet alltjämt utgår från två fonder.
Det bygger vidare på, att Kungl. Maj :t utser ombud icke blott i riksidrotts- förbundet utan även i de andra två huvudorganisationerna.
Förslaget är uppdelat i organ för idrottsanläggningsfrågor och organ för övriga avvägningsfrågor.
Idrottsanläggningar
Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté, vars kansli och verksamhet helt bekostas av statsmedel, bedriver en omfattande servicetjänst åt idrotts-
föreningar, städer, landskommuner m. fl. Idrottsplatskommittén har en samlad överblick över alla idrottsanläggningar i landet samt samlar alla an- sökningar om statsbidrag.
Innan den årliga fördelningen av bidrag sker, bör en sammanställning av alla ansökningar och anmälda behov föreligga. Denna åstadkommes enklast genom idrottsplatskommittén på nuvarande sätt.
Som förut sagts är idrottsplatskommittén ett riksidrottsförbundets organ och någon föreskrift som innebär att alla berörda parter skall vara före- trädda i densamma finnes icke. Inom riksidrottsförbundet framfördes redan 1954 förslag om sådan ändring av idrottsplatskommitténs sammansättning att bl. a. stadsförbundet och landskommunernas förbund skulle vara repre- senterade i densamma. En sådan förändring av kommitténs sammansättning har även förberetts.
Mitt förslag innebär:
att idrottsplatskommitténs ordförande blir ett särskilt av Kungl. Maj:t ut- sett ombud (liksom Kungl. Maj:ts ombud nu är ordförande i riks- idrottsförbundets ekonominämnd och Kungl. Maj:t utser ordförande i Bosöstiftelsens styrelse), att stadsförbundet och landskommunernas förbund utser vartdera en le- damot, att riksidrottsförbundets överstyrelse tillsätter övriga ledamöter, förslags- vis tre.
Eventuellt bör även skolornas intressen vara företrädda genom en av skolöverstyrelsen utsedd ledamot.
En sålunda sammansatt idrottsplatskommitté bör icke längre vara ett hos förvaltningsutskottet förslagsställande organ utan ett beslutande. Kommittén bör även kunna handlägga låneärenden. Liksom nu kan Kungl. Maj:t för- behålla sig avgörandet beträffande de stora frågorna.
Gives idrottsplatskommittén en så representativ sammansättning som den angivna, synes behov icke förefinnas av en nämnd för dessa ärenden.
Övriga avvägningsfrågor
Liksom i fråga om anläggningsfrågor bör en samling och sammanställning av alla äskanden respektive anslagsframställningar ske, innan frågorna företages till avgörande. Detta förarbete bör lämpligen skötas av riksidrotts- förbundets kansli, vars verksamhet likaledes bekostas med statsmedel.
De avvägningsfrågor, som här avses är aktuella blott två gånger årligen, dels vid ingivande av anslagsäskanden för nästkommande budgetår, dels vid avgivande av förslag till disposition av de medel, som avsatts till fonden för idrottens främjande. Utöver de organisationer, som tillhör riksidrotts- förbundet, är det blott ett mindre antal ytterligare, som är aktuella i dessa
sammanhang, i första hand korporationsidrottsförbundet och skid- och fri- luftsfrämjandet.
Enligt min mening borde föreskrivas att dessa avvägningsfrågor skulle behandlas i ett för de berörda större organisationerna gemensamt organ —- ett förtroenderåd eller en budgetberedning.
I detta organ bör Kungl. Maj:ts ombud i riksidrottsförbundet vara ord- förande. Kungl. Maj:ts ombud i övriga huvudorganisationer samt i idrotts- platskommittén bör ingå och idrottens huvudorganisationer vara represen- terade med vardera en representant. Med hänsyn till skolidrottens betydelse samt det stora bidrag, som utgår till skolöverstyrelsens lärarkurser, bör eventuellt även skolöverstyrelsen vara representerad. Det synes icke finnas anledning att övriga, som erhåller mindre bidrag från fonden, skall ha re— presentant. Vid behov bör de ha möjlighet att argumentera för sina äskanden.
Den, som vid dessa överläggningar icke biträder majoritetsbeslutet, får sin reservation antecknad till protokollet och därmed framförd till Kungl. Maj:t.
I princip är detta organ sammansatt ungefär som den föreslagna nämn- den. Man utnyttjar emellertid riksidrottsförbundets kansli som arbetsorgan. Man utnyttjar den kännedom om olika idrottsorganisationer och behov, som Kungl. Maj:ts ombud och de av organisationerna utsedda ledamöterna representerar, och särskilda nämndledamöter behöver icke utses. Detta organ bör även kunna tjänstgöra som Kungl. Maj:ts remissorgan; erfaren- heten visar, att dessa remisser förekommer sparsamt och icke behöver ge anledning till täta sammanträden.
Karl-Uno Richardson:
1. Utredningen har föreslagit, att mindre bidrag skall utgå med 800 000 kronor till idrotts- och simanläggningar samt förbättringsarbeten på sådana. För innevarande budgetår har Kungl. Maj:t ur idrottsfonden beviljat anslag på 780 000 kronor till motsvarande ändamål (350 000 kronor för anordnande av enklare lek- och idrottsplatser, 350 000 kronor till utbyggnads- och för- bättringsarbeten å medelstora och mindre anläggningar samt 80 000 kronor till simanläggningar; av sistnämnda belopp användes dock större delen till simmateriel och propaganda). Samtidigt föreslås, att detta 5. k. lilla anslag skall kunna utgå med ett högsta belopp av 5 000 kronor. Detta medför emel- lertid, att konkurrensen om de tillgängliga medlen kommer att skärpas, var- för höjningen av maximibeloppet från 3 000 kronor till 5 000 kronor torde bli utan större betydelse, om inte samtidigt det totala anslagsbeloppet höjes. Genom olika kontakter inom idrottsrörelsen har jag kommit till den be- stämda uppfattningen, att det »lilla anslaget» varit synnerligen värdefullt, men att det är helt otillräckligt, samt att bristen på enklare, mindre idrotts- anläggningar och klubblokaler är betydande. Det framkom också i de svar
på rundfrågor, som tillställdes distriktsförbunden, och genom de resor i landet som utredningen företagit, varför jag anser, att dessa förhållanden och de framkomna önskemålen i denna fråga inte tillräckligt beaktats.
Enligt min mening är idrotts- och friluftsverksamheten i hög grad betjänt av dylika mindre och enklare idrotts-, lek- och bollplaner. Detta gäller inte bara i glesbygder, där man av ekonomiska skäl inte rimligen kan anlägga fullständiga idrottsplatser, utan även inom tätorter, t. ex. i städernas ytter- områden, där lek- och bollplaner blir ett värdefullt komplement till den större och fullständigare anläggning, som i regel redan finns. Till dessa mindre anläggningar räknas också ishockey— och tennisbanor, mindre skid- och Slalombackar, klubblokaler o. dyl. Få anslag torde så effektivt ha skapat förutsättningar för idrotts- och friluftsliv på bred basis.
Enligt utredningens förslag bör lån (inklusive subvention) kunna ur en för anläggningar avsedd fond utgå även till dylika mindre anläggningar. Några garantier för att lånemedel kommer att stå till förfogande efter det att de större och mera kapitalkrävande anläggningar, för vilka ju fonden närmast är avsedd, erhållit lån, föreligger inte. Vissa skäl talar dessutom för att vanliga bidrag är att föredra framför lån vid finansierandet av anlägg- ningar av ovan skisserad typ. Idottsföreningen stimuleras till ett samlat krafttag vid den aktuella tidpunkten både när det gäller att anskaffa de reste- rande penningmedlen — t. ex. genom att utverka bidrag från företag och enskilda på orten — och att engagera föreningsmedlemmarna i frivilligt arbete. Föreningen eller kommunen kan efter färdigställandet framför allt inrikta sig på att underhålla anläggningen utan att behöva tyngas av ränte- betalningar och amorteringar av lån. Detta är desto angelägnare som de flesta av dessa anläggningar ej kan beräknas bli inkomstbringande genom entré- avgifter.
För att skapa garantier för att medel i rimlig omfattning ställs till för- fogande till mindre och enklare idrottsanläggningar föreslår jag, att bidrag under rubriken »Idrotts- och simanläggningar samt förbättringsarbeten» må utgå med minst 1 500 000 kronor per år samt att högsta beloppet må utgöra 8000 kronor. Om denna höjning inte kan genomföras utan motsvarande minskning av den föreslagna lånefonden, bör den likväl komma till stånd.
2. Idrotts- och friluftsverksamheten är i hög grad beroende av distrikts- och specialdistriktsförbundens arbete. Till dessa organs förvaltning och verksamhet har utredningen föreslagit ett anslagsbelopp av tillsammans 625 000 kronor, varav 150 000 kronor skall användas till DF:s idrottsliga verksamhet. Det är utredningens mening, att statsmedel liksom tidigare skall ställas till förfogande för täckande av de 23 DF:s administrations- kostnader, överskjutande belopp skall få användas av de omkr. 600 SDF- organisationerna till samma ändamål. Detta innebär enligt min mening, att SDF får mindre anslagsmedel än hittills till förfogande för sin förvaltning och verksamhet, låt vara att de kommer att genom SF erhålla ökade medel för instruktion och kursverksamhet.
Det är framförallt SDF, som brottas med de stora svårigheterna att finansiera den idrottsliga verksamheten och därtill hörande administration. Det gäller alldeles särskilt idrotter, som ej är direkt publikdragande, t. ex. orientering, friidrott, simning och gymnastik. Det är enligt min mening inte ändamålsenligt, att idrottsledare på distriktsplanet ägnar den kanske största delen av sin insats åt att skaffa pengar, t. ex. genom att anordna lotterier 0. dyl., vilket nu sker i stor omfattning. Det är redan nu förenat med svårigheter att förmå tillräckligt många ledare offra sin fritid för arbete inom SDF. Här bör samhället se till att förhållandena blir bättre, så ej tyngdpunkten förskjuts ytterligare från den idrottsliga till den kom— mersiella sidan av arbetet, vilket av alla kategorier inom idrottsrörelsen måste betraktas i hög grad olyckligt.
Det är ofrånkomligt, att förvaltning och verksamhet i de ca 600 SDF-orga- nisationerna medför en del kostnader. Enbart resor till styrelsesammanträ- den, vid vilka verksamheten planeras, uppgår till rätt stora belopp. Det är ej möjligt av bl. a. personella skäl — och inte heller önskvärt, att styrelse- ledamöterna utses från ett geografiskt begränsat område för att nedbringa kostnaderna. Det är just den goda kännedomen om förhållandena inom de olika delarna av distriktet och den intima kontakten med de enskilda idrotts- föreningarna, som utgör SDF:s styrka. Jag vill på intet sätt bidraga till en utveckling mot ökad byråkratisering av idrottsrörelsen, men det är min fasta övertygelse, att en funktionsduglig administrationsapparat är en ofrånkomlig förutsättning för att idrottsrörelsen skall förbli en livskraftig faktor i samhällslivet.
För att eliminera de största svårigheterna för specialdistriktsförbunden bör distriktsförbunden erhålla ett högre belopp än vad utredningen före- slagit, att fördela efter behovsprinciper. Distriktsförbunden har väl den bästa kännedomen om SDF:s idrottsliga verksamhet och dess problem.
Med stöd av vad som ovan framförts föreslår jag, att ett anslagsbelopp av minst 900000 kronor ställes till distriktsförbundens förfogande, dels för egen verksamhet och dels för att eliminera de största svårigheterna för spe- cialdistriktsförbunden, genom att fördela överskjutande belopp efter en be- hovsprincip, som nu är förhållandet i de flesta distrikt.
3. Utredningen har föreslagit, att statsbidrag —— utom i vissa undantags- fall —— skall utgå till idrottsförening, annan än skolförening, endast under förutsättning, att medlemsavgiften utgöres av minst 10 kronor per år för vuxen medlem. Något som helst stöd för tanken, att den totala intäkten av medlemsavgifterna därigenom nämnvärt skulle ökas, har ej framförts; man måste givetvis räkna med en minskning av medlemsantalet. Redan av ekonomiska skäl kan man alltså ställa sig skeptisk gentemot lämpligheten i detta krav. Ur principiell synpunkt förefaller dessutom detta villkor vara ett mindre tilltalande intrång i föreningarnas självständighet. I de fall anmärkningsvärt låga avgifter uttages kan emellertid en rekommendation
om höjning vara påkallad. Tillämpas minimiavgifter uppstår lätt orättvisor de olika föreningarna emellan. Vissa föreningar erbjuder sina medlemmar förmåner i form av t. ex. medlemsblad, klubblokaler, bad o. dyl., medan andra inte kanske kan bjuda något sådant utan i stället kräver arbets- insatser av sina medlemmar, som vid värdering skulle bli en betydligt högre medlemsavgift. Statsbidrag bör emellertid inte överstiga motprestationen från medlemmarnas sida.
4. I fråga om den av utredningen föreslagna statliga nämnden ansluter jag mig till ledamoten XViklunds särskilda yttrande.
BILAGOR
DIREKTIVEN FÖR UTREDNINGEN
Enligt statsrådsprotokollet för den 31 mars 1955 utverkade dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag beträffande formerna för statens ekonomiska stöd åt idrott och friluftsliv. Såsom bakgrund för utredningens igångsättande och såsom direktiv för utredningen anfördes här- vid följande.
Idrotten har under det senaste halvseklet utvecklats till att bli en av våra stora folkrörelser. Det torde icke råda någon tvekan om att idrotten varit en betydelse- full faktor i den omgestaltning av samhället som under denna tid ägt rum. Ge- nom den ökade industrialiseringen och omflyttningen från landsbygden till stä- der och tätorter har idrotten för stora skaror kommit att utgöra ett behövligt komplement till arbetsmiljön, en stimulerande motvikt till ett mer eller mindre specialiserat yrkesarbete. Den ökning av fritiden, som under senare decennier realiserats, har också medfört väsentligen förbättrade förutsättningar för stora folkgrupper att deltaga i idrott. Idrotten har härvid inte blott skapat nya fritids- sysselsättningar utan även i många avseenden påverkat levnadsvanorna över huvud taget. Till denna utveckling har bidragit såväl tävlingsidrott som motions- idrott, däri inbegripet korporationsidrott, samt friluftsliv. Beträffande många idrottsgrenar, såsom orientering, skidlöpning, cykelåkning och simning, torde det för övrigt vara svårt att dra upp någon klar gräns mellan motionsidrott och fri- luftsliv. Vidare bör erinras om att åtskilliga sammanslutningar har såväl mera tävlingsbetonad idrott som utflykter och friluftsliv på sitt program. Jag vill där- i för förutskicka, att när jag i det följande talar om idrott, bör detta begrepp fattas
i dess vidsträcktaste bemärkelse. Ett karakteristiskt drag hos den svenska idrottsrörelsen har varit. att den ge- , nomgående byggts upp av fristående och självständiga organisationer, som vis- W serligen åtnjutit ekonomiskt stöd från stat och kommun, men som icke varit : bundna av statliga direktiv eller varit inordnade under statliga myndigheter. j Denna grundförutsättning för idrottsrörelsens ställning i vårt land har icke satts ! under debatt. Däremot har i skilda sammanhang åtskilliga frågor aktualiserats angående statens ekonomiska stöd till idrotten. Bland annat har omfattningen av och formerna för det statliga stödet vid upprepade tillfällen diskuterats i sam- band med motioner om ytterligare anslag för idrottsändamål. Vidare har före- språkare för den organiserade idrottsrörelsen vid flera tillfällen energiskt hävdat, att statens stöd till idrotten varit otillräckligt. Härjämte kan förtjäna nämnas, att Sveriges riksidrottsförbund i sitt yttrande den 11 januari 1954 över det betän- kande som avgivits av 1953 års utredning angående stöd åt nykterhetsorganisa- tioner och ungdomsvårdande sammanslutningar framfört vissa principiella syn- punkter beträffande formerna för anslagstilldelningen till riksförbundet och andra organisationer.
Det förhållandet att ett flertal frågor angående statsbidrag till idrottsändamål sålunda varit under diskussion har föranlett mig att överväga, huruvida det icke vore påkallat att låta verkställa en utredning om formerna över huvud för sta- tens ekonomiska stöd till idrotten. Den tillämnade utredningen bör avse all den verksamhet som ryms inom begreppet idrott i den vidsträckta bemärkelse jag nyss angivit, oavsett om den bedrives av föreningar, kommuner eller företag.
För att statens bidrag till idrotten skall sättas in i sitt rätta sammanhang, erfordras till en början, att man får en överblick över idrottens ekonomi i dess helhet. Idrottsrörelsen erhåller medel på många olika sätt, genom medlemsavgif- ter, genom tävlingar och olika slag av nöjestillställningar samt i form av bidrag från staten, landsting, primärkommuner och företag. Härjämte åtnjuter idrotten ett stöd i mycket stor omfattning i form av oavlönade insatser från förenings- funktionärer och många andra frivilliga krafter. Utredningen bör söka skaffa sig en uppfattning om storleksordningen av dessa olika inkomstkällor. Här må en- dast antydas följande. Medlemsavgifterna i idrottssammanslutningarna synes i all- mänhet vara små, jämförda med vad som är fallet i många andra ideella rörelser i vårt land. Likaså kan exempel framdragas från idrottsorganisationer utomlands som uttager betydligt högre avgifter, vilket givetvis ger en väsentligt bättre grund- val för verksamheten. Vad sedan gäller kommunernas finansiella medverkan torde få erinras om att bidrag lämnas till idrottsändamål från särskilt de större och medelstora städerna. Kommunerna tar ju bland annat befattning med ungdoms- vårdsfrågor och har i åtskilliga fall inrättat särskilda kommunala organ för hand- läggning av idrottsfrågor. Det synes på många håll uppfattas som ett naturligt led i den kommunala verksamheten att syssla med dylika spörsmål.
Statens stöd till idrotts- och friluftslivets verksamhet ges huvudsakligen ge- nom de båda under tionde huvudtiteln uppförda avsättningsanslagen till fonden för idrottens främjande, respektive till fonden för friluftslivets främjande.
Både anslaget till avsättning till fonden för idrottens främjande och anslaget till avsättning till fonden för friluftslivets främjande, men framför allt det först- nämnda, har tidigare haft ett direkt samband med tipsmedlen. Från början avsågs en fast relation mellan tipsmedlens utveckling och medelstilldelningen till idrot- ten. Denna relation har under årens lopp gjorts till föremål för successiva jämk- ningar, betingade av nödvändigheten att iaktta den största sparsamhet med sta- tens inkomster. En växande del av tipsmedlen har härigenom kommit att använ- das för allmänt budgetära ändamål. Numera prövas idrotts- och friluftsanslagens storlek är från år på grundval av ingivna äskanden och under avvägning gentemot övriga krav på statskassan. Någon annan ordning synes ej heller kunna ifråga- sättas för framtiden. Med den stora omfattning som de berörda anslagen nu— mera fått och med det ansträngda budgetperspektiv, man har att utgå från, kan statsmakterna inte rimligtvis uppställa sådana normer för medelsanvisningen till idrott och friluftsliv att de leder till en automatisk utgiftsstegring på här ifrågavarande område. Önskemålen om ökade anslag måste därför i fortsättningen liksom under senare år vägas mot behoven på andra håll.
Till avsättning till fonden för idrottens främjande anvisades för budgetåret 1953/54 7500 000 kronor. Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med 8 000 000 kronor. I årets statsverksproposition har för samma ändamål äskats ett belopp av 9 000 000 kronor. Enligt de principer, som hittills tillämpats för dispo- sitionen av anslaget, ställs huvuddelen av detta till Sveriges riksidrottsförbunds förfogande. Efter förslag av riksförbundet fastställer Kungl. Maj:t en fördelning av de förbundet tillkommande medlen på ett 30-tal olika poster. Bland dessa kan nämnas riksförbundets centrala förvaltning och verksamhet, specialförbun-
dens respektive distriktsförbundens förvaltning och verksamhet, föreningarnas verksamhet, instruktionsverksamhet, ledareutbildning, materiel, mindre anslag (till lek- och idrottsplatser), förbättringsanslag (till idrottsanläggningar), bastu- och simanläggningar, kontorsmaterial etc. Särskilda poster har också uppförts för den verksamhet som bedrives av vissa kommittéer inom förbundet samt för idrottsinstitutet å Bosön. I vissa fall meddelar Kungl. Maj:t närmare bestämmel- ser om hur de under en post uppförda medlen skall användas. Posten till under- stöd åt föreningarnas verksamhet skall sålunda disponeras till understödjande av enskilda föreningar i deras idrottsliga verksamhet, oavsett om föreningarna är anslutna till riksidrottsförbundet eller ej. Motsvarande bestämmelser gäller i fråga om posterna till mindre anslag till lek- och idrottsplatser samt till för- bättringsanslag till idrottsanläggningar.
Till avsättning till fonden för friluftslivets främjande anvisades för budgetåret 1953/54 750000 kronor. För innevarande budgetår är anslaget uppfört med 1 000 000 kronor. I årets statsverksproposition har ett oförändrat belopp äskats. Yttranden över ansökningar om bidrag från fonden avges regelmässigt från sta- tens fritidsnämnd. Anslaget har disponerats som bidrag till förvärv av fritids- reservat, för anordnande av vandrarhem, fritidsgårdar, semesterhem, badanlägg- ningar, märkning av skidspår och vandringsleder, kurs- och lägerverksamhet m. m. Bland de organisationer som erhållit understöd märks särskilt Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet samt Reso. En rad organisationer, såsom scoutsammanslutningar, idrottsföreningar och andra lokala organisationer, har emellertid också fått bidrag. I enlighet med vad dåvarande chefen för han- delsdepartementet uttalade vid inrättandet av friluftsfonden år 1939 avses bidrag däremot icke skola utgå till anläggning som är direkt ägnad att konkurrera med enskilda företags verksamhet, t. ex. pensionatsrörelse eller dylikt. Enligt utta- lande vid samma tillfälle borde bidrag icke komma i fråga till annan administra- tionskostnad än sådan som sammanhängde med prövning av bidragsansökningar och kontroll av medlens användning och förvaltning. Från och med budgetåret 1951/52 har dock vissa mindre bidrag till administrationskostnader kunnat bevil— jas, ehuru icke på långt när i den omfattning som gäller för idrottsanslaget.
Den redogörelse jag nu lämnat för de statliga idrottsanslagens utnyttjande ger en antydan om den mängd avvägningsfrågor som här föreligger med avseende på det statliga stödets inriktning på olika ändamål. Ju större belopp statsmedel som ställs till idrottsrörelsens förfogande, desto starkare framstår angelägenheten att medlen disponeras på sådant sätt att man får ut bästa tänkbara effekt av dem. Med den betydande omfattning det statliga stödet numera fått anser jag det där— för påkallat att företaga en allmän översyn och prövning av anslagens använd- ning i syfte att finna de lämpligaste formerna för ett fortsatt statligt stöd åt idrotten.
Vid den av mig sålunda förordade utredningen bör principerna för de tillgäng- liga medlens fördelning mellan olika organisationer och huvudmän på idrottens område tas under övervägande. Utredningen bör ta upp frågan om vilka organisa- tioner som bör kunna tilldelas statligt stöd samt ange i vilken mån någon eller några organisationer bör avge ansökningar om statsbidrag via andra organisa- tioner. Ställning bör vidare tas till spörsmålet om vilka statliga organ som skall ta befattning med dessa frågor. För närvarande handlägges flertalet friluftsären- den i första hand av statens fritidsnämnd och därefter i handelsdepartementet, under det att det stora flertalet idrottsärenden — merendels efter visst förarbete inom riksidrottsförbundet — handlägges enbart i handelsdepartementet. Tänk— bart vore att låta en nämnd bereda samtliga ärenden om stöd till idrott och friluftsliv.
I fråga om vilka olika ändamål som statens stöd bör omfatta bör utredningen söka åstadkomma en rimlig fördelning mellan bidrag som avser löpande kostna- der och bidrag som avser stöd åt olika anläggningar. I fråga om kostnaderna för den löpande verksamheten bör det övervägas, hur statens bidrag bör fördelas på å ena sidan utgifter för deltagande i internationella och andra tävlingar, även- som andra kostnader för den mera avancerade tävlingsidrotten, och å andra sidan stödåtgärder som direkt tar sikte på motionsidrott och friluftsliv för ge- mene man. Vidare bör utredningen bilda sig en uppfattning om hur statsbidraget bör proportioneras på olika ändamål, såsom administrationskostnader för idrot- tens centrala och lokala organisationer samt Specialförbund, ledareutbildning och annan kursverksamhet, material m. rn.
I anslutning till behandlingen av nu berörda fördelningsfrågor bör diskuteras, huruvida några vägledande synpunkter kan anföras beträffande en naturlig gräns- dragning mellan statens och kommunernas insatser. Det får vid en sådan gräns— dragning inte bli fråga om att övervältra uppgifter från staten på kommunerna, men som jag redan framhållit, har det på många håll framvuxit ett intresse hos kommunerna att befrämja idrottsverksamheten. Det kan bland annat te sig rimligt, att anordningar för idrott och friluftsliv som direkt tar sikte på att betjäna den egna kommunens invånare inte belastar andra än denna kommuns medlemmar. Vad särskilt angår anläggningar bör bedömas, i vilken mån och efter vilka grun- der staten bör deltaga i kostnaderna härför, om de främst är inriktade på att tillgodose lokala intressen. Vad angår sådana fritids- och rekreationsanläggningar _ exempelvis vid fjälltrakterna och vid kusterna — som kan utnyttjas mera all- mänt, synes ett statligt stöd mera motiverat; även i detta fall bör emellertid bidragsgrunderna prövas. De förslag som framlagts av statens folkbadsutredning i dess nyligen avgivna betänkande Friluftsliv, simhallar, bastur (SOU 1954: 25) hör bland annat beaktas i detta sammanhang.
Slutligen bör undersökas huruvida det kan vara lämpligt att såsom för när— varande sker beträffande det speciella stödet åt ungdomsidrotten upprätthålla den principen, att statsbidraget skall motsvaras av lika stora bidrag från annat håll. I sammanhanget anmäler sig också frågan om i vilken mån det statliga stö— det till de olika idrottssammanslutningarna bör dimensioneras med hänsyn till medlemmarnas intresse, sådant det kommer till uttryck i villigheten till egna in- satser i form av medlemsavgifter eller andra bidrag till verksamheten.
P. M.
angående instruktörs- och kursverksamhet hos specialförbanden och
specialdistriktsförbundenl
Den befintliga organisationen med »ungdomskonsulenter» (i den statliga bi- dragsgivningen benämnda »ungdomsinstruktörer») avser ungdomsledarutbild— ning, föreningsliv och fritidsgruppverksamhet m. m. och kan icke samtidigt till- godose behovet av tekniska instruktörer (tränare), som kan instruera i olika idrot- ters rätta utförande och undervisa i tekniska detaljer. Från alla håll inom idrotts— rörelsen har också behovet av sådan teknisk instruktion kraftigt understrukits.
Nuvarande instruktionsverksamhet
Bland anslagen till idrotten finns en anslagspost, avseende »specialförbundens instruktionsverksamhet».
Dessa medel användes till av specialförbunden anordnade kurser, avseende bl. a. utbildande av tekniska instruktörer. Vissa Specialförbund använder en del av sitt anslag till bekostande av heltidsanställd instruktör. Några Specialförbund har mera än en sådan instruktör. Andra Specialförbund bekostar instruktör under endast en del av året.
Instruktionsmcdlen användes huvudsakligen till centralt anordnade kurser. I vissa fall anordnar specialförbunden emellertid även regionala kurser eller till— , delar specialdistriktsorganisationerna del av instruktionsanslaget, varvid dessa
i sin tur står som kursarrangörer. Den utbildning av distrikts- och föreningsinstruktörer, som sålunda äger rum l i betydande omfattning, synes i och för sig i huvudsak väl bedriven. De utbildade utgöres emellertid av frivilliga ledarkrafter. Man kan rimligen icke räkna med att dessa har möjlighet att offra alltför mycket tid på att sedan i sin hembygd ! bedriva instruktion utanför den egna föreningens verksamhetsområde. Detta är | f. ö. en kostnadsfråga. Några anslag för ett fortsatt instruktörsarbete i en vidare | krets än den egna föreningen står nu icke till förfogande i nämnvärd utsträckning. | Av specialförbanden har följande f. n. heltidsanställda instruktörer: [ Boxningsförbundet — en instruktör med hela landet som arbetsområde. ! l l l
Brottningsförbundet — f. 11. en (tidigare två) instruktör med hela landet som arbetsområde och för instruktion i såväl grekisk-romersk som fri stil. Fotbollförbundet _ en rikstränare, dock t. v. icke permanent. Fri-idrottsförbundet — en rikstränare samt en förbundstränare. Därutöver är en förutvarande förbundstränare alltjämt engagerad speciellt för kvinnlig idrott. Fr. o. m. 1957 är anställd en förbundstränare för Norrland samt en konsulent med hela landet som verksamhetsområde. Fäktförbundet —- en fäktmästare med huvudsaklig tjänstgöring i Stockholm men
med hela landet som arbetsområde.
1 Sammanställd av Torsten Wiklund.
Simförbundet — en riksinstruktör för såväl simning som hopp och med hela landet som arbetsområde.
Några Specialförbund har deltidsanställda instruktörer, vilka tjänstgör några månader. Olikheter förekommer olika är. I stort sett torde följande förekomma.
Bordtennisförbundet — en åt två utländska tränare. Golfförbundet _ en utländsk tränare. Gångförbundet — en reseinstruktör. Konståkningsförbundet — en åt två utländska tränare. Roddförbundet _ en utländsk tränare. Tennisförbundet _— en utländsk tränare.
Utöver här nämnda av specialförbunden engagerade eller anställda instruktö- rer finns tid efter annan och mer eller mindre permanent av distriktsförbund, föreningar eller kommuner anställda tränare.
Ett par specialdistriktsförbund för fri-idrott brukar sålunda under sommaren engagera en distriktstränare. Några simklubbar brukar för kortare eller längre tid engagera en utländsk simtränare. Åtskilliga fotbollklubbar engagerar på samma sätt för hela året eller för kortare tid utländska eller svenska tränare. Liknande förekommer även inom andra idrotter.
Några städer har egen idrottsinstruktör. I vissa kommuner anställes för kor- tare tid — i regel under sommaren — dels idrottsinstruktör, dels simlärare. På liknande sätt anställes på flera håll t. ex. tennisinstruktör vid tennisanläggningar, konståkningsinstruktör vid skridskobanor, bowlinginstruktör vid bowlingbanor.
Det här anförda anger endast i grova drag hur instruktörsverksamheten nu bedrivs. Framställningen är icke uttömmande utan ger endast exempel för att belysa vilka organisationer eller myndigheter, som anställer instruktörerna, samt hur pass skiftande områden för instruktion som förekommer.
Faktorer som påverkar instruktörsverksamheten; organisation
Alla former av idrottsutövning kräver i mer eller mindre hög grad instruktion. Redan här möter det största problemet för instruktionsverksamhetens ordnande, vilket sammanhänger med idrottsutövningens många och skiftande former. Inom riksidrottsförbundet finnes nu 32 olika idrottsgrenar representerade. Inom några av dessa finns varianter, som fordrar att instruktören behärskar helt artskilda former av idrott inom samma specialidrottsgren, t. ex. inom brottningen både grekisk-romersk och fri stil, inom cykel både landsvägskörning och banlopp, inom fri-idrott både löpning, hopp och kast, i fäktning tre olika vapentyper och stilarter, i kanot både kajak och canadensisk kanot, i simning tre olika simsätt, två olika hoppstilar samt vattenpolo, i skidsport både längdlöpning, backhopp- ning och alpin skidsport.
Nya idrotter utvecklas -— t. ex. rugby, volleyboll, minigolf. Tillsammans omfattar idrottsutövningen minst 50 olika färdigheter, som fordrar olika teknik och som har olika regler.
Vissa idrotter utövas i betydande utsträckning i hela landet. Andra former av idrott förekommer f. n. mera sparsamt. Detta hindrar icke att läget efter några år kan vara avsevärt förändrat. Det är med andra ord vanskligt att lägga nuläget till grund för hållfasta behovsberäkningar, särskilt när det gäller nya idrotter.
Vissa idrotter utövas hela året. Några av dessa har emellertid en utpräglad hög- säsong, antingen sommar eller vinter. Några idrotter är utpräglade sommaridrot— ter, som endast kan utövas vid barmark, andra är utpräglade vinteridrotter.
Vissa idrotter kan uteslutande bedrivas inomhus, några av dessa på speciella banor, andra bedrivs enbart utomhus, medan några kan bedrivas både ute och inne.
På grund av idrottsutövningens differentiering är det otänkbart att en instruk- tör skall kunna behärska alla former av idrott. Han kan behärska vissa. Inom flertalet andra idrotter kan han möjligen vara organisatör men icke teknisk in- struktör. Inte ens inom en och samma idrottsgren _— t. ex. skidor — kan man räkna med att en person kan behärska de tekniska finesserna både i längdåkning, backhoppning och alpin åkning. Därtill är dessa olika skidlöpningsformer allt- för artskilda och tekniskt olika.
När det gäller de utpräglade elitprestationerna i idrott går utvecklingen myc- ket snabbt. Instruktörerna måste hela tiden vara å jour med senaste rön. Det är tveksamt om denna ständiga förnyelse i fråga om metoder och teknik går att förena med en livslång anställning. Man kan ha goda allroundinstruktörer under lång tid. Men när det gäller de absoluta topp-prestationerna synes relativt kort tids engagemang vara lämpligare.
I åtskilliga mindre idrotter och särskilt sådana, som bedrivs under en kortare del av året, torde korta engagemang vara den enda möjliga och lämpliga formen.
Vid heltidsanställning av instruktör måste förutsättningarna för att bedriva instruktionsarbetet noga beaktas. Arbetet kan av naturliga skäl endast bedrivas, när eleverna har fritid och kan mottaga instruktion. Det fordras därför en för- tänksam organisation av arbetet, om det skall vara möjligt att effektivt utnyttja instruktören. Vissa idrotter bedrivs även under normal arbetstid _ det gäller i första hand skolornas idrott. Men även i idrottshallar och på tennisbanor pågår idrott under normal arbetstid. Genom lämplig kombination av idrottsgrenar, som instruktören behärskar, bör det vara möjligt att på lämpligt sätt organisera instruk- törsarbetet som en heltidstjänst.
När en instruktör inom en specialidrott har hela landet som verksamhetsfält, blir möjligheterna till besök och återbesök vid varje förening begränsade. Ju större föreningsantalet inom specialidrotten är, desto mera påtagligt blir detta. Inom idrotter med lågt föreningsantal men dock tillräckligt stort för att motivera egen heltidstjänstgörande instruktör kan dennes verksamhet organiseras som direkt instruktion i föreningarna. Vid större föreningsantal blir möjligheterna att be- driva direkt instruktion mindre. Verksamheten måste därvid främst ta sikte på att utbilda distrikts- eller klubbinstruktörer, vilka i sin tur sköter den direkta instruktionen i föreningarna.
Behov av instruktörs- och kursverksamhet
Inom vissa specialidrotter är det — med hänsyn till idrottens omfattning och utbredning samt säsongens längd —— motiverat med av specialförbundet heltids- anställd instruktör. Inom andra specialidrotter tillgodoses det centrala instruk- törsbehovet bäst genom anställning för kortare tid _ särskilt aktuell tid av året — av specialinstruktör. Genom kombination av deltidstjänster, avseende idrot- ter med dels sommarsäsong, dels vintersäsong, synes det i några fall möjligt att kombinera deltidstjänster inom olika idrotter till heltidstjänst.
För specialklubbar (föreningar som bedriver endast en idrott) samt för klub- bar, vars idrott är bunden till viss bana, t. ex. bowling-, curling-, golf-, gymnastik-, konståknings-, sim-, sportskytte- och tennisklubbar, bör eftersträvas, att varje klubb (bana) förfogar över lämplig klubbinstruktör för det grundläggande i'n- struktionsarbetet. Här gäller det sålunda närmast en instruktör per idrottsbana.
Inom de stora lagsporterna — fotboll, bandy, ishockey och handboll — där klubblag deltager i nationellt eller distriktets seriesystem, blir det av konkurrens- skäl i första hand fråga om en till klubben bunden instruktionsverksamhet. In- struktion distriktsvis kan här förekomma t. ex. i form av gemensamma kurser för mera avancerade spelare. Klubbintresset är emellertid särskilt framträdande, när det gäller dessa idrotter. En kombination av instruktörer för ovan angivna lagsporter på distriktsplanet är tänkbar. Genom att vissa lagsporter är sommar- idrott och andra vinteridrott skulle av detta skäl en kombination mycket väl av tidsskäl kunna ske. Här möter emellertid konkurrerande intressen och i viss mån även konkurrensen om de bästa. Även om det vore tekniskt möjligt är det av dessa skäl knappast tänkbart att sammanföra t. ex. sådana lagidrottcr som bandy och ishockey i gemensam regional instruktörsverksamhet.
Inom vissa stora specialförbund, särskilt sådana, vars idrott pågår hela året, [samt i vissa mindre förbund, där idrottsutövningen fordrar stor teknisk skick- " lighet och där verksamheten pågår året runt, är det motiverat med heltidsanställd instruktör. Dennes uppgift bör vara instruktion och organisation av kursverk- samheten. Avvägningen mellan instruktörsuppgiften och uppgiften att organisera och leda kurser blir olika i olika förbund.
Inom förbund, där heltidsanställd instruktör är motiverad, kan det därutöver föreligga behov att för högsäsongen utöka antalet instruktörer genom att för kor- tare tid anställa ytterligare någon eller några instruktörer. På samma sätt kan det vara behövligt att temporärt anställa någon kraft för speciell elitträning, t. ex. någon utländsk tränare med de senaste rönen ifråga om träningens bedri- vande.
Vad som här sagts om temporär anställning av instruktör gäller även för alla mindre förbund och förbund med kort säsong och där heltidstjänstgörande in- struktör icke är motiverad.
Att under kortare tid engagera utländska yrkestränare synes icke möta några svårigheter. Däremot kan det möta svårigheter att få lämpliga svenska instruk- törer, som har möjlighet att för några månader per år frigöras från ordinarie arbete för att verka såsom instruktör. I vissa fall borde det vara möjligt att kom- binera sommar- och vinteridrotternas behov av deltidsinstruktörer till heltids— verksamhet. En instruktör, som under sommarsäsongen ägnar sig åt fri-idrott eller gång, borde vintersäsongen kunna fungera som instruktör i längdlöpning på skidor eller skridskolöpning. Detta anfört som exempel för att belysa tanke- gången och utan anspråk på att vara lämpligaste kombinationsmöjlighet.
Ett problem beträffande heltids- eller deltidsanställda instruktörer är att få en jämn arbetsbelastning och ett elevklientel, vars storlek motiverar instruktörs- kostnaderna. Det normala måste bli att instruktören är ledare av kurser för elit- idrottsmän eller för utbildning av distrikts- eller klubbinstruktörer. Det kan vi— dare förekomma att instruktören besöker särskilt livaktiga klubbar, där det går att sammandra ett antal idrottsmän. Instruktion med enstaka elever måste av kostnadsskäl och ur effektivitetssynpunkt höra till undantagen.
Då idrottsrörelsens aktiva idrottsutövare som regel inte har tillfälle att under vardagarna deltaga i instruktion annat än på kvällarna, bör lämplig dagtjänst kunna inpassas för instruktörerna. Det torde då i främsta rummet bli fråga om instruktion vid skolor och militära förband. I övrigt blir det instruktörens upp— gift att planlägga och organisera kurs- och instruktionsverksamheten eller att biträda det organ inom specialförbundet, som sköter denna verksamhet.
Kurserna avser antingen utbildning av ledare eller av aktiva. Varje kurs måste ha en bestämd målsättning och elevurvalet ske med hänsyn härtill. Av vikt är att till elever i princip endast uttaga sådana, som _ i vad gäller ledarkurser — dokumenterat intresse och villighet att deltaga i idrottsverksamheten eller bedö- mes komma att göra nytta inom idrottsrörelsen samt — i vad gäller kurser för aktiva _ har förutsättningar och intresse att bli skickliga utövare av sin idrottsgren.
Ledarkurserna kan ha skiftande målsättning _ utbildning av distrikts- eller föreningsinstruktörer, av funktionärer av olika slag, av domare, banläggare o. s. v. Kurserna för aktiva kan avse idrottsutövare av varierande skicklighet _ elit— kurser, kurser för »morgondagens män», »yngre lovande juniorer» o. s. v. Kur- serna för aktiva avser teknisk utveckling och träning. Sammanblandning av ledar- kurser och kurser för aktiva får inte ske. Däremot kan det ofta vara lämpligt att parallellt bedriva t. ex. en domarkurs och en kurs för aktiva, varvid den senare kursen användes som åskådningsmaterial eller övningsobjekt för den förra.
Kurser avseende viss specialidrott _ i denna promemoria bortsett från ge- mensamma kurser för ungdomsledare m. fl. _ arrangeras och ledes av veder- börligt Specialförbund eller dess distriktsorganisation.
Kurserna är antingen sådana som omfattar en tid av en vecka (någon gång längre) eller sådana som äger rum i anslutning till en weekend eller helg. I Kungl. Maj:ts kungörelse nr 575/1954 angående statsbidrag för ungdomens för- enings- och fritidsverksamhet har grunder fastställts för beräknande av stats- bidrag till ungdomsledarkurser. Kurser omfattande minst en vecka benämnes där »centrala kurser» och kurser av weekend-typ »regionala kurser», vare sig kur- serna anordnas centralt eller regionalt. Samma terminologi begagnas här, var- vid »central kurs» avser veckokurs och »regional kurs» weekendkurs.
Antalet specialförbunds- och specialdistriktsförbundskurser inom olika special— idrotter är beroende av idrottsgrenens omfattning och antal utövare, idrottens säsonglängd samt behovet av ledare av olika slag. Antalet kurser beror också på idrottsgrenens personella resurser att planlägga och genomföra kurserna effek- tivt. Möjligheten att anordna kurser är ju dessutom i hög grad beroende av spe- cialidrottens ekonomiska resurser och tillgång till instruktör(-er).
I en bilaga till denna promemoria han med ledning av erfarenheter och i an- slagsäskanden m. m. uttalade önskemål gjorts en beräkning av specialidrotternas behov av instruktörer, räknat dels i helårsanställda instruktörer, dels i instruk— törsmånader för en eller flera under del av året anställda instruktörer. I samma bilaga har gjorts en uppskattning av specialidrotternas minimibehov av spe- cialförbundskurser, såväl centrala som regionala, för föreningsledare och funk- tionärer samt för aktiva. Vid beräknandet av statsbidraget för dessa kurser har använts samma grunder, som de i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 575/1954 för ung- domsledarkurser fastställda. Kostnaderna (statsbidraget) har därvid genomsnitt- ligt beräknats till 4 000 kronor för central och 1 300 kronor för regional special- förbundskurs.
Specialförbundens administrativa kostnader, som direkt sammanhänger med instruktörernas verksamhet och kursverksamheten _ avseende skrivhjälp, porto, telefon m. m. _ har beräknats efter 500 kronor per instruktörsmånad, 300 kro— nor för central och 200 kronor för regional kurs.
Specialidrotternas distriktsorganisationers kursverksamhet omfattar ledarkur- ser, kurser för aktiva och reseinstruktion genom distriktsinstruktörer. Kurserna torde huvudsakligen bedrivas såsom veckoslutskurser, men även längre kurser
(läger) förekommer. Behovet av distriktsvis bedriven instruktion är olika i olika idrottsgrenar. I vissa idrotter ligger instruktionsintresset främst på förenings- planet, i andra anknytes instruktionen till för idrotten speciella banor eller an- läggningar. Med hänsyn till de olika specialidrotternas föreningsantal i distrikten, idrotternas aktualitet och säsonglängd m. ni. har distriktsvis gjorts ett bedömande av de olika idrottsgrenarnas medelsbehov till kurser för ledare och aktiva samt för reseinstruktion. I den vid denna promemoria fogade bilagan har angivits minimibehovet av de statsbidrag för ifrågavarande verksamhet, som genom spe- cialförbanden borde kunna ställas till distriktsorganens förfogande. Beräkningen gäller under den förutsättningen att bidrag till specialidrotternas distriktsorgans administrativa kostnader för instruktions- och kursverksamheten lämnas genom distriktsförbunden samt att bidrag till den speciella ungdomsledarutbildningen enligt nu gällande grunder erhåller bidrag över åttonde huvudtiteln.
Slutligen bör understrykas, att idrotten undergår snabba förändringar. Nya idrotter griper intresset och omfattas snart av allt flera utövare, andra idrotter står i stort sett stilla i fråga om ökad utbredning, hos några kan viss tillbakagång spåras _ allt sammanhängande med ungdomens intresse för olika former av idrott. Sett i stort fortsätter idrotten att utvecklas och omfatta allt flera utövare. Med hänsyn till dessa faktorer kan de för olika idrotter gjorda bedömandena icke ha långvarig aktualitet.
Bilaga till P. M. angående instruktörs- och kursverksamhet hos specialförbanden och specialdistrikts/örbunden
Behov av bi- drag via specialför- bunden till specialidrot- ternas di- striktsorgans
Specialförbundens behov Behov av kurser anordnade
av instruktörer av specialförbunden Specialför-
bundens ad— Specialför- ministrativa bundens sam-
kostnader för manlagda be- vidstående hov av bidrag
Beräk- För ledare För Beräk- Måna- hade och funk- Summa nade
.. Sum- . . .. aktiva . der for bidrag tionarer bidrag . .. .. . del- ma kronor kronor kurs- och m- for har angiv-
. måna- struktions- na ändamål Måna- ååå der Cen- RF" Cen- år: Cen- R_e- verksamhet kronor kurser och
instruktion der trala trala nal a trala nala kronor kronor
Helårs- Specialidrott anställda
Antal
6 12.000 12 24.000 6 12.000 1 2.000 18 36.000 5 10.000 6 12.000 24 48.000 4 8.000 4.000 12 24.000 14 28.000 42 84.000 13 26.000 6 12.000 36 72.000 12 24.000 15 30.000 12 24.000 7 14.000 6 12.000 16 32.000 18.000 22 44.000 26 52.000 12.000
15.800 4.800 32.600 9.000 31.500 9.900 65.400 38.000 14.400 4.900 31.300 13.000 4.600 1.050 7.650 1.000 23.400 11.700 71.100 38.000 9.100 3.900 23.000 12.000 15.800 4.800 32.600 15.000 31.600 15.600 95.200 33.000 9.200 3.100 20.300 12.000 5.200 1.800 11.000 5.500 17.100 8.000 49.100 27.000 102.800 18.400 149.200 62.000 48.900 26.000 158.900 64.000 14.500 8.100 48.600 11.000 11.700 4.800 28.500 8.000 144.600 31.100 247.700 81.000 20.900 8.900 53.800 31.000 29.000 10.700 69.700 39.000 31.500 9.900 65.400 39.000 19.800 5.600 39.400 13.000 12.400 4.750 29.150 16.500 43.500 12.800 88.300 50.000 15.800 6.300 40.100 10.000 29.100 13.900 87.000 37.000 56.900 18.600 127.500 53.000 19.800 5.100 36.900 17.000 2.600 400 3.000 2.000 6.500 2.000 12.500 9.000 18.400 3.200 25.600 27.000 14.800 9.100 53.900 27.000 11.700 7.800 43.500 17.000
Badminton . . . . . Bandy......... Basketboll . Bobsleigh . . . . . . Bordtennis . . . . . 1 12 Bowling. . . . . . .. Boxning Brottning Bågskytte Curling . . . Cykel . . . . Fotboll . . . Fri-idrott . Fäktning . Golf........... Gymnastik . . . . 2 24 Gång Handboll . . 1 12 Ishockey . . . . . .. Kanot......... Konståkning Orientering . 1 12 Rodd . . . . . Simning 1 12 Skidor......... Skridsko . . . . . . Skridskosegling . Sportfiske . . . . . . Sportskytte . . . . Tennis 1 12 Tyngdlyftning . . 12 24.000 Varpa . . . . . 4 8.000 7.800 3.200 19.000 11.000 Skolidrott . . . . . . 1 12 _ 12 24.000 15.800 7.800 47.600 37.000
Summa 13 | 156 | 229 | 385 |770.000|62,5|189|52,5l116l115l305|856.500| 288.000 ' 1.914.500 865.000
Hr! "1
N (DNROHCDWCDNQNNNOOHCDNNMN HNHO
"! cum—o "i.
mn. N
HN .. N _ H
I
H
1-1 M
v— lv—lNH IHONHI v—4 CO lNQ'v-l [01%le H
12
GWDONGJPCDNQQFCDNWQ H mH
v—dst'tD—l v—l !! N Holy-1
12
I
N v-4 ml—NHlN—HlellHllN Neno NHv—l bNmwawNmeMbN 7-1 v—Iv—l
LO v—l _
%D U) H v-l
C? FCOQQOQO
rn QHMHNÖQHQQN HN
oo m— awwmmowcvmom
ml
2 4.000 2 4.000 15 30.000
N MMMNMMNOQNQGQMOSV#MQNNQQQQNNQNM
0161me 1.1
(OPCOCDNLOGOXDCQCOCD
llamlla ]mwmwaoco
SAMMANSTÄLLNING
av svar på rundfrågor till distriktsförbunden
Vid utarbetandet av denna sammanställning av svaren på utredningens rundfrågor till distriktsförbunden rörande vissa allmänna förhållanden har frågor och svar upptagits i samma ordning som i det utsända frågeformuläret. Svar har inkom- mit från samtliga 23 distriktsförbund. Följande förkortningar användes:
RF = Sveriges riksidrottsförbund SF = Specialförbund DF = Distriktsförbund SDF : Specialdistriktsförbund IF : Idrottsförbund (: DF) IPK = RFzs idrottsplatskommitté
Anslag
1. a) »Efter vilka grunder fördelar DF medel till SDF och specialidrottsorgan anknutna till DF?»
Av de inkomna svaren framgår att två olika metoder tillämpas i ungefär lika stor utsträckning. Enligt den ena sker fördelningen efter prövning av respektive grenars behov jämfört med deras möjligheter att själv skaffa inkomster, »behovs— principen». Den andra metoden innebär en mera schablonmässig fördelning efter mall; den mest begagnade mallen synes vara den s. k. >>skånemallen» eller varian- ter av denna.
I fråga om »behovsprincipen» framhålles från ett håll bland annat att man vid prövning av ansökningar tar hänsyn till, förutom idrottsgrenens ekonomiska ställ— ning i allmänhet, även styrelsens sätt att sköta idrotten i fråga. Svaga idrottsgre— nar gynnas av Gotlands IF särskilt under några år >>som hjälp till uppryckning». Budgetförslag infordras på sina håll från såväl SDF som sektioner.
Fördelningen efter mall sker i regel med ett visst lika stort grundbidrag till varje SDF och därutöver tilläggsbidrag beräknade efter antalet föreningar inom varje SDF. Enligt »skånemallen» beviljade Skånes IF under 1955 ett grundbidrag på 425 kronor per SDF och därutöver föreningsbidrag med 4 kronor per anslags— berättigad förening. I regel utgår grundbidraget inom DF som anlitar denna metod med lika stort belopp till samtliga SDF. I Hälsinglands IF är bidraget emellertid differentierat, 150, 200 eller 300 kronor beroende på antalet föreningar. Därutöver utgår föreningsbidrag med 3 kronor per förening.
Distriktsförbund som fördelar bidrag efter mall kompletterar ofta denna för- delning med bidragsgivning efter andra tämligen växlande normer. Sålunda upp- ger Skånes IF att RFzs förvaltningsmedel fördelas efter mall medan återbärings— medel utgår »till idrottsverksamhet efter prövning»; landstingsmedel »till propa- ganda efter ansökan och prövning» och kommunmedel >>till instruktion efter an- sökan och prövning». I Stockholms IF utgår förvaltningsbidrag efter mall samt ett belopp för »övrig verksamhet», vilket bestäms med hänsyn till vederbörande
idrottsgrens ekonomi. Därjämte lämnar förbundet »garanti/stimulansbidrag» så- lunda att »med hänsyn till propagandavärdet för breddarbetet understöds vissa större distriktsarrangemang, såsom stads- och distriktsmatcher på så sätt att för- bundet i förväg ställer en viss garanti för den händelse arrangemanget skulle gå med förlust».
Från Upplands IF redovisas ett system som något avviker från de övrigas. Där förfares så, att tillgängliga medel slås ihop till en >>förde1ningssumma». Från denna utgår först bidrag till kvinnlig idrott, Skolidrott och ungdomsidrott efter behovs- prövning. Återstoden fördelas på de olika idrotterna efter antalet anslutna för- eningar, som fullgjort stadgeenliga skyldigheter till RF, SF och DF. Utdelningen sker enligt »ett slags poängprincip, där sammanlagda antalet föreningar delas i anslagssumman. Detta belopp blir utdelningen för varje föreningspoäng. Ex.: 4000:— skall fördelas. 10 idrotter med sammanlagt 200 föreningar. Varje för- ening (poäng) får 20: —. Skidor har 45 föreningar och får alltså 900:— i anslag».
Frågan om bidrag till andra specialidrottsorgan än SDF beröres endast i mindre omfattning. I östergötlands IF får dessa sina kostnader för sammanträden (rese- kostnader), porto och telefon »automatiskt» täckta samt i vissa fall särskilt anslag.
1. b) »I vilka fall beviljar DF bidrag till idrottsföreningar (hit hänföres icke s. k. kontantbidrag eller bidrag till ungdomsidrott från riksidrottsförbundet till för- eningar) ?»
15 DF har svarat att dylika bidrag överhuvudtaget icke beviljas, en del med tillägget »anslag saknas»; 5 DF beviljar bidrag i undantagsfall, t. ex. för verksam- het som kan ha propagandavärde. Göteborgs distrikts IF beviljar medel för rese- bidrag för deltagande i SM—tävlingar, för idrottens främjande, för ungdomsverk- samhet och för andra ömmande fall, där ekonomiskt stöd är påkallat. Hallands IF ger resebidrag till SM-tävlingar samt till täckande av förlust vid arrangerandet av DM-tävlingar.
2. >>Är den nuvarande ordningen, att anslag till SDF och övriga specialidrotts- organ fördelas genom både DF och SF, lämplig eller vill DF föreslå någon ändring eller omläggning? Det kan i detta sammanhang vara av intresse att höra om för- delningen av anslagen för 1955 mellan distriktets olika specialidrottsorgan, därest denna fördelning helt ombesörjts av DF, skulle ha skett på i stort sett samma sätt som nu blivit fallet.»
Den nuvarande ordningen finner 14 DF vara lämplig och anser anledning sak- nas att göra någon ändring. Motiveringarna växlar men i stort sett synes svaret från Stockholms IF representativt: »Det torde vara fördelaktigt att anslag till specialidrotternas organisationer som hittills utgår från både DF och SF, då de mottagandes behov, resurser, verksamhet etc. därigenom betraktas från olika ut- gångspunkter (specialintresse kontra lokalintresse), varigenom risken för ev. orättvisor också minskar.» Upplands IF framhåller att systemet kanske kunde renodlas så, att administrationsbidrag fördelas genom DF och bidrag för instruk- tion genom SF.
Av de 14 som är positivt inställda till nuvarande ordning har 10 uppgivit att fördelningen skulle blivit i stort sett oförändrad om DF ensamt verkställt medels- fördelningen.
Kritiska röster saknas dock icke. 8 DF ifrågasätter lämpligheten av nuvarande anordning eller säger att all anslagsfördelning bör gå enbart via DF. Skånes IF uttrycker saken så här: »Nuvarande system med medelsfördelning på olika vägar har vissa nackdelar. En av DF:s viktigaste uppgifter är stadgeenligt att svara för en rättvis fördelning inom distriktet av anslag. Enär anslagen f. n. söka sig många
vägar och förbi DF till SDF och föreningar, borde en bättre samordning och rätt- visare fördelning kunna ernås, om samtliga anslag fördelades genom DF. Följande anslag avses:
a) RF-medel till SDF:s förvaltning.
» » >> kurs- och instruktionsverksamhet. » » föreningarna som bidrag till lokalhyror m.m. » >> >> >> >> » ungdomsverksamhet.
b) Landstingsmedel till propaganda-, instruktions- och konsulentverksamhet. c) Kommunala medel till central instruktörsverksamhet.
Anslagsfrågorna fordrar samordning och rättvis avvägning. DF-ledningen har stor lokalkännedom och större möjligheter än ex. SF att bedöma SDF:s möjlig- heter att svara för kurs- och utbildningsverksamhet. Denna verksamhet bör fram- för allt decentraliseras till distrikten, enär många distrikt förfoga över synnerli— gen lämpliga ledarekrafter för instruktions- och kursverksamhet. Stora bespa- ringar kunde göras beträffande resorna.» Gotlands IF säger att om anslagen ej kan gå genom DF måste DF få förteckning på beviljade anslag till SDF, enär dessa begär anslag även av DF. Hallands IF anser att fördelningen ej skulle skett på det sätt som nu blivit fallet om DF skött denna »då vi anse att fördelningen ej överensstämmer med de behov som föreligger idrotterna emellan». Liknande syn- punkter framför bland annat Jämtland-Härjedalens IF: »Det är sannolikt att en jämnare och i vårt tycke rättvisare anslagsfördelning erhållits om DF skulle ha fördelat medlen..» Norrbottens IF svarar: »Enligt vår mening skulle bättre enhet nås om DF finge fördela anslagen. Vid fördelning av t. ex. 1955 års anslag skulle bättre hänsyn kunna tagas till förmån för de idrottsgrenar som icke får några inkomster av tävlingsidrott, som t. ex. orientering vilken är en verklig folksport.»
3. »Förekommer det att SDF och specialidrottsorgan, anknutna till DF, erhåller bidrag direkt från landsting eller kommuner? I vilka fall och till vilka ändamål?»
Det stora flertalet landsting lämnar bidrag endast till gymnastiken inom lands- tingsområdena. Göteborgs distrikts IF får emellertid bidrag även till friidrott, cykel, simning, vinteridrotter, brottning och fäktning. Förbundet redovisar som enda förbund att bidrag från landsting ibland även lämnats till föreningar. I Jämtland-Härjedalens IF utgår bidrag även till simning, i Smålands IF »bl. a. till gymnastiken». Upplands IF svarar att >vissa SDF söker direkt och erhåller anslag. Andra SDF söker tillsammans med DF». I sammanhanget uttalar förbundet föl- jande: »Ansökningarna från kommunerna är ej samordnade. Önskvärt vore att en samordning gjordes. DF söker anslag för alla och fördelar sedan. Om allt för många söker, blir anslagsgivande organen tveksamma och anslagens storlek kan— ske också lidande på icke samordning. Vid nya RF-organisationen är detta DF:s viktigaste uppgift.» östergötlands IF söker och får landstingsanslag tillsammans med fotbollen, gymnastiken och simningen. Medelpads IF redovisar att skol- idrottssektionen får 250 kronor från landstinget.
Blekinge IF och Stockholm IF får ej landstingsanslag. Blekinge redovisar dock ett undantag; orienteringssektionen har fått 500 kronor för ett ungdomsläger.
Bidrag från kommuner förekommer sparsamt. I Skånes IF får gymnastiken kommunbidrag och i Stockholms IF utgår kommunalt understöd t.ex. så att Idrottsstyrelsen i Stockholm i samråd med SDF ordnar kurser för instruktörer, domare och andra ledare, förbilligar hyror, betalar instruktörer på sina anlägg- ningar etc. Vissa andra kommuner i Stockholmstrakten lämnar liknande stöd.
| | i i !
Västergötlands IF uppger att friidrotten erhåller bidrag från en del kommuner till instruktions- och kursverksamhet. Samma är förhållandet inom östergöt- Iands IF.
4. »Det kan ifrågasättas, om icke ett fastare samarbete borde skapas —— kanske speciellt vad rör anslagsfrågor — mellan DF å ena sidan samt stat, kommun, landsting jämte inom distriktet befintliga, utanför RF stående friluftsorganisatio- ner å andra sidan. Vad har DF för synpunkter att anföra på denna fråga?»
Flertalet DF, 14 stycken, anser att ett fördjupat samarbete skulle vara fördelak- tigt. Dalarnas IF förmodar att de ekonomiska problemen därigenom skulle kunna granskas ur »objektivare» synpunkt. Endast ett fåtal förslag lämnas om hur ett fastare samarbete skall kunna etableras. Skånes IF framhåller att samarbetet icke får bli ensidigt, utan det måste accepteras även av »utanför RF stående frilufts- organisationer» och tillägger: »Dessa senares sneglande på de alltför knappt till- mätta medel RF-idrotten förfogar över bidrar inte till att skapa ett klimat i sam— arbetets tecken. Många exempel skulle kunna anföras hur vi räckt handen till samarbete och lämnat bistånd i olika former åt ifrågavarande organisationer.» Smålands IF vill att DF i någon form >>skulle för berörda myndigheter få utgöra rådgivande organ för anslagsfördelningen».
Göteborgs distrikts IF ställer sig tveksamt till fastare samarbete, »då risk kan föreligga att detta kommer att medföra en icke önskvärd standardisering». Söder- manlands IF tror att ett samarbete av ifrågavarande slag blir svårt att organisera. »Förhållandena äro så olika på olika orter. I större samhällen finns numera idrotts- och friluftsstyrelser eller motsvarande organ.»
Ett par DF framhåller att samarbete redan nu är igång, bland annat Gotlands IF. Några DF har ej besvarat frågan och ett par synes ha missuppfattat dess inne- börd. Sålunda svarar bl.a. Hälsinglands IF att anslagsframställningar till lands- ting för distriktets del skett i samarbete med Gästriklands IF, och Västerbottens IF säger: »Någon besvärande konkurrens mellan DF och andra friluftsorganisationer har inte förekommit och förefinnes redan nu ett gott samarbete mellan DF och dessa organisationer.» Västergötlands IF slutligen anser nuvarande ordning till— fredsställande. »Dock bör DF ej lägga sig i de kommunala anslagen. De kommu- nala myndigheterna vill säkerligen se sina anslag gå till ändamål inom den egna kommunen.»
Instruktion
5. »Angiv i kort sammandrag i vilken utsträckning instruktionsverksamhet un— der 1955 förekommit, dels för ledarutbildning eller andra ändamål, dels för olika idrottsgrenar (t. ex. antal kurser av skilda slag, huruvida instruktör funnits, hel- eller deltidsanställd o. s. v.)
a) genom DF:s försorg
b) genom distriktets specialidrottsorgans och kommittéers försorg.»
a) Av förbunden har endast ett, Gästriklands IF, svarat att instruktionsverk— samhet i dess regi icke förekommit under 1955. Förbundet tillägger emellertid att »då och då anordnar annars DF utbildningskurser för föreningsledare, såsom sekreterare, kassörer o.s.v.». Alla förbund i övrigt redovisar mer eller mindre livlig instruktionsverksamhet. En uppräkning av alla kurser som hållits kan icke här göras, utan endast vissa förhållanden omnämnas.
Som ledare och instruktör synes ofta- ungdomskonsulenten ha fungerat. Många DF uppger att instruktörer anskaffats i varje särskilt fall. En del idrottsgrenar
har haft besök av riksinstruktören från SF, t. ex. handbollen på Gotland. Göte- borgs distrikts IF har en fast anställd instruktör i fri idrott, till kostnaden bidrar staden med 12 000 kronor per år. Klubbinstruktörer utbildas årligen genom samma DF:s försorg. Studiecirklar för utbildning av föreningsledare har varit verk- samma i Hallands IF och i Smålands IF. I Skånes IF har av kommunmedel 14 607 kronor ställts till förfogande för 14 SDF för instruktion av aktiva. Inom flera för- bund har kurser anordnats i anslutning till kampanjen »Ansvar och nykterhet». I Stockholms IF bedrives utbildnings- och instruktörsverksamhet av Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse i samarbete med vederbörande SDF.
b) Från alla förbunden redovisas att specialidrottsorgan och kommittéer har anordnat instruktionskurser i en eller flera idrottsgrenar. Vid vissa kurser har vederbörande SF ställt instruktörer till förfogande. Inom en del förbund har del- tidsanställd instruktör anlitats under vissa perioder. Särskilda, ungdomsläger och kurser för »morgondagens män» har anordnats inom några idrottsgrenar. I Skånes IF finns heltidsanställd friidrottsinstruktör. Där har även utbildning av s.k. ama- törinstruktörer skett. I Västerbottens IF har funktionärsutbildning förekommit speciellt bland lagidrotterna.
6. >>Hur DF några synpunkter eller önskemål att framföra beträffande konsu- lentverksamhet i distriktet, angivas dessa här.»
Förbunden uttalar samfällt, att erfarenheterna av konsulentverksamheten är goda. Ett genomgående önskemål är att få egen konsulent inom distriktet, enär arbetsuppgifterna är så stora att det är svårt för en person att hinna med mer än ett distrikt. Endast ett distrikt, östergötlands IF, anser verksamheten bra ord- nad med gemensam konsulent för distrikten Östergötland-Södermanland. Smålands IF anser sig ha behov av 2 konsulenter.
Beträffande konsulentens arbetsuppgifter går meningarna delvis i sär. IHallands IF vill man sammankoppla hans verksamhet med förbundssekreterarens arbete. Jämtland—Härjedalens IF går ett steg längre och vill att konsulenten skall så myc- ket som möjligt avlasta verkställande ledamoten i VU och bli en helt administrativ kraft. Vissa DF vill förena konsulentens arbete med instruktörsverksamhet, me— dan andra bestämt tar avstånd från en sådan kombination. Upplands IF anser, att konsulentens verksamhet bör »helt inriktas på allmän propaganda med lämplig fördelning mellan olika idrotter. Specialinstruktion genom särskilda instruktö- rer». Göteborgs distrikts IF framhåller att »verksamheten som konsulent bör lämp- ligen förenas med instruktörssyssla i så många grenar som möjligt», och Hälsing- lands IF skulle »med tillfredsställelse se att någon kombinerad instruktör och kon— sulent kunde anställas för distriktets verksamhet». Västergötlands IF anser det önskvärt »att konsulenten behärskar en eller ett par idrottsgrenar för att då till- fälle ges instruera i grenen, och särskilt skolungdomen». Medelpads IF anser att konsulenten i första hand bör ägna sig åt bildandet av ungdomsavdelningar och fritidsgrupper.
Bohusläns-Dals IF och Göteborgs distrikts IF anser sig ha större behov av en instruktör än av en konsulent. Det förstnämnda förbundet säger att »om medel motsvarande konsulentkostnaderna ställdes till DF:s förfogande skulle sannolikt ett effektivare arbete kunna åstadkommas». Förbundet vill själv anställa lämplig person, enär »en av RF eller skolöverstyrelsen tillsatt konsulent blir ej en distrik- tets man, en av DF anställd blir för distriktet mer användbar, då en av RF eller skolöverstyrelsen tillsatt gärna känner sig som representant för dessa».
7. »Föreligger någon nämnvärd, mera reguljär instruktionsverksamhet arran- gerad av de under DF sorterande föreningarna?»
På frågan svarar Bohusläns-Dals IF »Nej»; Gotlands IF »Nej, endast delvis i fot- boll»; Gästriklands IF »Nej, ingen nämnvärd». »Klubbinstruktörer förekommer inom vissa idrottsgrenar, vanligen f. d. aktiva idrottsmän med enklare eller ingen egentlig instruktörsutbildning, som mest av eget intresse hjälper sina kamrater inom klubben tillrätta,» Hälsinglands IF svarar: »Nej. Endast i två fall förekommer att föreningar har fotbollsinstruktör anställd, vilken då även har civil anställning inom orten.»
Från Stockholms IF rapporteras att »ifrågasatt instruktionsverksamhet före- kommer i flera hundra av distriktets klubbar och inom de flesta idrottsgrenar. Med större ekonomiska resurser skulle denna viktiga verksamhet avsevärt kunna ntbyggas». Dalarnas IF svarar: »Ja, av obetald arbetskraft, inom så gott som samtliga föreningar omfattande all idrott.» Från Skånes IF kommer liknande ut— talande, och från Smålands IF sägs att reguljär instruktionsverksamhet förekom— mer speciellt inom lagidrotterna. Dessutom förekommer i Jönköping och Kalmar kommunalt anställda siminstruktörer. Även Medelpads, Södermanlands, Upplands och Västerbottens IF besvarar frågan jakande. Övriga DF säger i allmänhet att instruktionsverksamhet förekommer inom vissa grenar, kanske speciellt fotboll.
8. »Anser DF, att instruktionsverksamheten för närvarande är ändamålsenligt ordnad eller att mera finns att göra på detta område? Vad skulle DF i så fall vilja göra?»
Alla DF utom ett anser att instruktionsverksamheten f. n. ic'ke är ändamålsenligt ordnad. Omdömena skiftar men huvudtemat är detsamma i uttalandena. Gästrik- lands IF säger: >>Oerhört mycket finns att göra just på detta område, ty instruk- törsbristen är skriande.» Hälsinglands IF: >>Instruktionsverksamheten giver myc- ket övrigt att önska.» Jämtland-Härjedalens IF anser »att den nuvarande instruk- tionsverksamheten icke fyller ens de blygsammaste krav på rationellt ordnad in- struktionsverksamhet». Upplands IF: »Det är givet att mycket mer kan göras.» | Södermanlands IF däremot svarar: »Ja, men det gäller givetvis att bygga vidare
och lära genom erfarenhet.» Den förhärskande uppfattningen är att bristen på pengar är huvudanledningen ! till instruktionsfrågans prekära läge. Vidare att frågan skall lösas genom SF:s eller & SDF:s försorg. Skånes IF svarar: »Den (instruktionsfrågan) bör lösas SF-vägen I eller i samarbete RF—SF. Ett DF med 25 idrotter kan möjligen placera men ej utbilda instruktörer.» Östergötlands IF säger: »Den saken synes oss dock icke vara DF:s utan SF:s (ev. SDF:s) uppgift att ordna.» Motsatt uppfattning kommer även till synes. Norrbottens IF vill att »all instruk- tionsverksamhet skulle vara underställd DF om blott medel finnes. F. n. blir det | endast lhalvgjort' arbete. Endast ett fåtal SDF har några medel för denna verk— samhet». Smålands IF intar en mellanställning. Förbundet »skulle vilja ha heltids— ' anställd instruktör, som utöver lämnandet av instruktion direkt hos anslutna för- t eningar även kan hålla instruktionskurser rent allmänt för utbildande av special- * idrottsinstruktörer». Västerbottens IF anser att »idrottslärare» bör utbildas exem- I pelvis genom GCI. !
M aterielanskaffning
9. >>Om genom DF:s försorg anskaffning av idrottsmateriel sker till SDF, andra specialidrottsorgan och/eller föreningar, beskriv i så fall i korta drag har anskaff- ningen är ordnad.»
Anskaffning av materiel förekommer icke genom DF:s försorg. Den enda kom- mentaren lämnas av Södermanlands IF som svarar: »DF förmedlar icke någon
materielanskaffning i annat fall än när det gäller gratisutdelning från SF, vilket förekommer i en del fall. DF avger då yttrande och förslag efter hänvändelse från vederbörande SF.»
10. >>Har DF några synpunkter att anföra på frågan om ordnandet av materiel- anskaffning, angives detta här.»
Meningarna går här mycket i sär. Flertalet av de förbund som besvarat frågan anser dock att materielanskaffningen genom SF är den bästa och riktigaste vä- gen. Ett förbund, Bohusläns-Dals IF, vill att anskaffningen skall ombesörjas av DF. Norrbottens IF anser att det vore bäst med anslag direkt till föreningarna, . >>som finge göra sina inköp själva och pressa priserna, vilket går bra f. n.». Ble- kinge IF antar att »smidigare fördelning Vunnes om medel till materielanskaff- ning gick direkt till respektive SDF i proportion till dess storlek. Fördelning s. a. s. en trappa ned». Dalarnas IF anser att ett centralupphandlingsorgan för viss dyrbarare materiel skulle vara av godo, medan Göteborgs distrikts IF har en mot- satt uppfattning. »Decentralisering önskvärd då inköp av materiel på platsen många gånger ställer sig billigare än vad som erhålles vid central upphandling.»
Närkes IF vill att medel skall ställas till DF:s förfogande >>så att de värsta bris- terna på de mindre idrottsplatserna kunna avhjälpas». Stockholms IF tar även upp frågan om materiel på idrottsplatserna: »På befintliga idrottsanläggningar bör anläggningsägaren (kommunen) och inte de hyrande föreningarna" och för- bunden tillhandahålla även lösa inventarier i form av erforderlig materiel, t. ex. brottarmattor, bordtennisbord, höjdhoppsställningar och häckar. Anskaffning av dylik materiel bör ej såsom nu belasta SF:s eller SDF:s kostnader.»
Södermanlands IF slutligen kommer med en ny synpunkt på frågan: »När SF fördelar idrottsmateriel har hittills endast föreningar kommit i åtnjutande av denna fördel, men vi skulle önska att även DF skulle kunna få dylik tilldelning. Vår idrottsgård skulle ha god användning för redskap vid kurser och instruk- tioner.»
Anläggningar
11. »Tar DF i sin nuvarande verksamhet aktiv del i behandlingen av frågor om | byggande av idrottsplatser och andra idrottsanläggningar? Om så är fallet, beskriv i korthet hur DF är inkopplat på frågorna.» .
Förbunden har som regel en idrottsplatsombudsman — till synes oftast oav- ' lönad — som tillhandagår föreningar och i någon mån kommuner med råd och anvisningar vid planerande av idrottsplatser. Vidare avger förbunden — åtmins- tone i regel — yttranden till IPK över ansökningar om bidrag till idrottsplatser. j
Vissa DF har dessutom svarat, att man brukar hjälpa vederbörande med upp- ] vaktningar och kontakter hos kommunerna och IPK. I intet fall synes DF vara j inkopplat på frågor om andra anläggningar än idrottsplatser. Svaren ger ett in- j tryck av att DF:s inflytande på frågor om anläggningar är skiftande men överlag tämligen ringa. j
I Göteborgs distrikts IF har emellertid förbundet en ledamot och en suppleant i styrelsen för Göteborgs stads idrottsplatser. Gotlands IF har tillsatt en särskild >>byggnadssakkunnig» som kan bistå med råd. Jämtland-Härjedalens IF:s idrotts- platsombudsman är jämväl förbundssekreterare och genom denne erhåller »VU 1 och styrelsen fortlöpande inblick i och kontroll över alla frågor, som rör under- lj håll och nyanläggning av idrottsplatser m.m.». Skånes IF:s ombudsman yttrar % sig »över alla remisser av idrottsliga byggnadsärenden från länsarbetsnämnderna *
i Skåne». I Upplands IF företar styrelsen sedan ett par år tillbaka resor till olika idrottsplatser för att »inspektera» nybyggen, planerade byggen m.m.
12. »Anser DF att utrymme borde finnas för mera aktiv medverkan från DF:s sida i dessa frågor? I så fall ange hur denna medverkan borde ordnas.»
En mera aktiv medverkan förordas av 12 DF. Olika förslag om hur denna skall ordnas lämnas. Gotlands IF vill ha en »auktoriserad sakkunnig» som skulle få ta del av ritningar och yttra sig. Speciellt vid planerandet av gymnastiksalar och simhallar. Skolöverstyrelsen och IPK borde ha skyldighet att kontakta DF i dylika frågor. Jämiland-Härjedalens IF är inne på samma tankegång: »Vid planering av nyanläggningar torde det vara lämpligt, att den kommunala idrottsnämnden i samråd med såväl IPK och DF som skolmyndigheter och idrottsföreningar inom kommunen noga planlägger läge och storlek av behövliga anläggningar.» Tanken att kommunerna bör rådfråga DF är flera andra inne på. Närkes IF anser att DF borde få resurser att inspektera skötseln av idrottsplatserna »i sådan omfattning att förfall av IP kan påtalas i tid och därigenom stora värdeförluster förhindras». Smålands IF ifrågasätter om icke DF borde ha ett ombud i länsarhetsnämnden. Uppsala IF ser till anslagsfrågan och säger: »Ge DF möjligheter att fördela anslag (nuvarande endast yttranderätt) genom att IFK:s anslag uppdelas på distrikten.»
4 DF har ej besvarat frågan. Göteborgs distrikts IF och östergötlands IF säger »Nej» och övriga anser nuvarande förhållanden bra.
13. >>Är distriktet enligt DF:s mening tillräckligt tillgodosett i fråga om idrotts— anläggningar av olika slag? Om så ej är fallet, angiv i vilka hänseenden det brister samt de huvudsakliga faktorer som hindrat utvecklingen. I detta sammanhang bör också uppmärksammas behovet av enklare idrottsplatser.»
Uttalandena i denna fråga är tämligen samstämmiga. I allmänhet anser förbun- den att distrikten är tämligen väl tillgodosedda på större, vad man kanske kan kalla fullständiga idrottsplatser. Däremot råder så gott som överallt brist på enk- lare idrottsplatser och bollplaner. De som finns ligger ofta nog icke i anslutning till skolorna. Smålands IF anser att fullt utbyggda idrottsplatser icke är av nöden på samtliga orter inom distriktet, utan att det i många fall kan vara tillräckligt med enklare idrottsplatser, om det inom en storkommun redan finns en fullt utbyggd idrottsplats. Samma mening finns inom flera DF. Bl. a. Närkes IF: »Små IP bör gå före central IP, varigenom klarlägges om central IP behövs eller ej.» Hallands IF framhåller i detta sammanhang, att det icke kan förnekas att det ibland byggs för stora idrottsplatser för ortens behov. Några DF betonar att en del äldre idrotts- platser måste rustas upp.
Vad angår anläggningar för inomhusidrott uttalas av nära nog varje DF att det råder en »skriande» brist. Idrottshallar för t.ex. handboll, boxning, brottning, bowling, bordtennis etc. saknas. Likaså påtalas den rådande bristen på gymnastik- salar för skolorna. Göteborgs distrikts IF svarar att bristen på inomhuslokaler skulle kunna till stor del avhjälpas om gymnastiksalar byggdes så planerade att de kan användas även för inomhusidrott.
De flesta DF påtalar även bristen på simhallar ävensom simbad utomhus. Vi- dare framhåller man att hoppbackar, ishockeybanor och bandybanor saknas i allt för stor omfattning. Dalarnas IF önskar flera samlingslokaler.
De flesta DF anser att svårigheten att skaffa medel och svårigheten att få bygg- nadstillstånd i första hand har hindrat utvecklingen. Blekinge IF och Medelpads IF anser att bristande intresse från kommunalt håll bidragit, och örebro IF säger ifråga om idrottsplatser: »Ekonomiska svårigheter är väl största hindret för byg— gande av IP. Därefter markfrågor; i några fall oenighet bland idrottsfolk var IP skall ligga i kommunen.»
14. »Anser DF att de statsmedel, som under senare år beviljats för idrottsan- läggningar inom distriktet, kommit till lämplig användning? Det skulle sålunda bl. a. vara av intresse att höra, om erfarenheter finns av att idrottens och skolor- nas föreliggande behov icke tillgodosetls på ett lämpligt sätt i fråga om lokalise- ring, storlek eller standard eller eljest att anläggningsprojekt borde ha upplagts på annat sätt än som skett, exempelvis i fråga om förvaltningsform. Har DF några synpunkter och önskemål att anföra på den verksamhet, som utövas av idrotts- platskommittén, angives detta.»
Distriksförbundens erfarenheter synes genomgående vara goda. Man framhåller att de anslagna medlen kommit till god användning men beklagar också tämligen allmänt, att medlen varit alldeles för små. I den mån kommunerna intresserat sig för anläggningsverksamheten har i regel skolornas behov beaktats. Man anser sig kunna förmärka ökat intresse från kommunernas sida under senare år. Bohusläns— Dals IF säger att idrottsföreningarna i de flesta fall själva fått svara för anskaf— fande av mark till idrottsplats, vilket gjort att de fått se mera till det ekonomiskt möjliga än skolornas behov av idrottsplatser. Idrottsanläggningarna bör kommu- naliseras och idrottsplatskommittén söka kontakt direkt med kommunerna. Att kommunerna bör svara för underhållet av idrottsplatserna är ett önskemål från flera håll. Hallands IF vill för att i större utsträckning kunna tillgodose mindre orter med enklare idrottsplatser, att det s.k. mindre anslaget skall höjas från 3 000 till förslagsvis 8 000 kronor. Västerbottens IF anser det orimligt att icke all- varliga försök gjorts att utnyttja »de dyrbara och stora skolbespisningslokalerna även för fysisk fostran och låta inreda dem därför».
IFK:s verksamhet uppskattas allmänt av de DF som uttalar sig härom. Sålunda svarar t.ex. Dalarnas IF: »IPK:s gedigna verksamhet uppskattas helt av DF»; Gästriklands IF: »IPK synes oss arbeta effektivt och föredömligt»; Jämtland-Härje- dalens IF: >>DF anser att RFzs idrottsplatskommitté inom detta distrikt gjort en mycket god insats för lösandet av de många gånger synnerligen besvärliga idrotts- platsfrågorna.» »Samarbetet med IPK har varit mycket gott», säger Närkes IF. Södermanlands IF är kritiskt och anmärker på att »begärda yttranden från DF angående fördelning av disponibla medel inte beaktas tillräckligt». När DF lämnat förslag baserade på behovs- och lokalkännedom »blir vi minst sagt besvikna när vi får se att IPK i vissa fall inte tagit hänsyn till våra förslag och vi har frågat oss vad egentligen är meningen med att IPK begär få höra vår åsikt i berörda frågor».
Administration
15. »I vilken utsträckning är verksamheten hos DF och specialidrotternas organ (även SDF) inom distriktet samordnad beträffande:
a) instruktionsverksamhet
b) förvaltning
c) kansli, sammanträdes- och andra lokaler
d) annan verksamhet.»
a) Instruktionsverksamheten är i viss omfattning -— dock tämligen ringa — samordnad genom konsulenterna. I Dalarnas IF finns en gemensam kurskommitté (KK) »vilken emottager anmälan om samtliga planerade kurser och söker sam- ordna desamma». Jämtland-Härjedalens IF handhar i viss utsträckning grundläg— gande ledareutbildning och utbildning av ungdomsledare gemensamt med SDF. Inom Norrbottens IF sker all ledareutbildning gemensamt genom DF:s försorg. I övrigt synes någon samordning av denna verksamhet icke förekomma.
b) Förvaltningen är ofta gemensam för DF, kommittéer och sektioner, medan SDF alltid synes ha egen förvaltning.
c) Flertalet DF uppger att kommittéer, sektioner och SDF får disponera DF:s kansli och kontorsmaskiner för sin verksamhet. I regel sker upplåtelsen kost— nadsfritt, någon gång utgår en mindre avgift. Hjälp med utskrivning av medde- landen lämnas också inom vissa DF.
d) Upplands IF har svarat »gemensamma propagandaåtgärder» och Blekinge IF »genom DF:s ungdomskommitté samt DF:s skol- och ungdomssektion». I övrigt ingen samordning.
16. »Det vore av stort intresse att få del av DF:s synpunkter på vilka frågor som speciellt bör handhavas av DF för att på bästa möjliga sätt främja idrottens utveckling. Vad har DF för synpunkter i dessa hänseenden?»
DF har genomgående, mer eller mindre utförligt, besvarat frågan på i stort sett samma sätt. De frågor som bör handhavas av DF är sålunda att svara för en rättvis fördelning av anslagsmedel från stat och kommun inom distriktet, att handha kon- sulentverksamheten och sådan kursverksamhet, som ej berör specialidrottsgrenar, i och för utbildning av idrottsledare, att svara för samarbete med statliga och kommunala myndigheter samt ideella folk- och ungdomsrörelser i distriktet, att öva inflytande på frågor som rör idrottsanläggningar, att samordna propaganda för ungdomsidrott, kvinnlig idrott och motionsidrott, att övervaka den idrottsliga ordningen inom distriktet och utåt företräda den samlade idrotten. Upplands IF framhåller att »RFzs direktiv och riktlinjer måste genom DF och på dess ansvar genomföras inom distriktet». Södermanlands IF är kritiskt inställd till att styrel- serna på senare tid tagits i anspråk för behandling av ärenden som föga har med idrott att göra. Man vill höra organisationernas mening »i alla möjliga samhälls— och ungdomsfrågor, man inbjuder representanter för DF till konferenser och dis- kussioner av olika slag». Allt detta är ju bra, säger förbundet, men tar mycken tid i anspråk på bekostnad av den som måste ägnas idrotten.
ö DF har ej besvarat frågan och 2 har hänvisat till 5 55 i de av RF-mötet 1955 fastställda bestämmelserna för försöksverksamheten åren 1956 och 1957 med sty- relse- och rösträttsreformer för DF.
17. »Vilka är enligt DF:s mening de största svårigheter föreningarna har att kämpa mot för att stimulera idrottsintresset och föra ut idrotten till allt vidare kretsar?
Har DF några förslag till åtgärder i detta hänseende?» Samtliga DF synes vara ense om att brist på pengar, brist på kunniga och ini- tiativrika ledare, som har tid och råd att ägna sig åt ideellt föreningsarbete, och brist på lokaler för idrott och på klubblokaler är de stora svårigheter, som idrot- ten har att kämpa mot. Många pekar vidare på ungdomens ökade inkomster, som ger den möjligheter till dyrare fritidssysselsättningar än idrott t. ex. totospel, dans och restaurangliv. Den förbättrade levnadsstandarden som gör folk bekvämare framhålles också rätt genomgående. Motorismen antages dra ungdomen från idrotten liksom nöjesindustrien. Ett par DF påtalar den bristande förståelsen från vissa kommuner. Flera anser att ledarna i för stor utsträckning får ägna sig åt att skaffa medel genom att anordna nöjestillställningar i stället för åt idrotten. Got- lands IF påpekar att ledare och instruktörer i andra ideella föreningar har betalt för sitt arbete. Stockholms IF hänvisar bl.a. till »den strävsammare ungdomens mera tidskrävande utbildningsverksamhet». Södermanlands IF förmodar att »det har kanske blivit för mycket pengar i idrotten». Upplands IF säger att »ungdomen har för mycket pengar och är bortskämd, vill ha allt serverat» och tillägger:
»Kanske är det överdrift då det anges att konkurrensen från dansbanan, personlig bekvämlighet m. m. är orsaken till ungdomens *avfall' från idrotten.»
Det stora flertalet DF anser att man genom ökade statliga och kommunala bi- drag till instruktionsverksamhet och till idrottsanläggningar, gymnastiksalar och klubblokaler skulle få möjligheter att stimulera idrottsintresset. Genom ökade an- slag befrias ledarna från tvånget att skaffa medel genom att anordna nöjestillställ- ningar och kan ägna sig åt idrotten i stället. Propagandan för speciellt ungdoms- idrott skulle också kunna öka genom högre anslag. Ur propagandasynpunkt bör, anser Gotlands IF, även finnas större anläggningar dit den stora publiken kan lockas att se stor och god sport. »Ungdomen måste få idoler och föredömen.» Flera DF vill ha bort nöjesskatt på idrottstävlingar. Närkes IF vill med instäm- mande av flera DF att ungdomsledarna skall få viss ersättning för sitt arbete och vill ha en ungdomskonsulent i varje distrikt. Västerbottens IF anser att intresset för idrotten måste grundläggas i skolorna. »Utan att Överdriva vågar vi påstå, att inget Skolämne misskötes så som ämnet gymnastik med lek och idrott.» Blekinge IF skulle vilja tillsätta speciella kommunala ungdomsråd och/eller idrottsnämnder.
18. »Har DF några övriga önskemål eller synpunkter att framföra till utred- ningen?»
Denna fråga har besvarats av endast 11 DF. Svaren utgör i mångt och mycket en återupprepning av förslagen under fråga 17 och svaren på tidigare frågor. En del nya synpunkter kan dock antecknas. Gotlands IF anför att »idrotts- och friluftsnämnder skulle arbeta bättre om de ej tillsattes efter partipolitiska linjer». Närkes IF och Västmanlands IF anser att »den inte minst viktiga propagandafak- torn är att våra toppidrottsmän kan hävda sig i internationell konkurrens». Skå- nes IF framhåller att möjligheten att lätt få fritidsarbete som ger pengar ställer idrottsledarna inför ett svårt va], då de i regel är oavlönade och arbetar just på fritiden. Stockholms IF framhåller att utbildning av specialinstruktörer kan ord- nas t.ex. i samarbete med GCI och att, om konsulenter eller instruktörer rekryte- ras bland lärare och gymnastikdirektörer, dessa bör få tillgodoräkna sig pensions- berättigande tjänsteår. Upplands IF uttalar att ett rent förstatligande av RF till varje pris måste förhindras och att RF bör jämställas med studieförbund vad gäl- ler fritidsverksamheten.
SAMMANSTÄLLNING
av svar på rundfrågor till specialförbunden
Vid utarbetandet av denna sammanställning av svaren på utredningens rund- fragor till specialförbanden rörande vissa allmänna förhållanden har frågor och svar upptagits i samma ordning som i det utsända frågeformuläret. Svar har in- kommit från samtliga till riksidrottsförbundet vid tiden för rundfrågans utsän— dande (hösten 1955) anslutna Specialförbund, 31 till antalet.
Följande förkortningar användes:
RF : Sveriges riksidrottsförbund SF : Specialförbund DF : Distriktsförbund SDF : Specialdistriktsförbund IF : Idrottsförbund (: DF) IPK : HF:s idrottsplatskommitté
Anslag
1. (i) »Efter vilka grunder fördelar SF SDF-bidragen och andra medel (instruk— tionsanslag m. m.)?»
Vid fördelningen av SDF-bidragen är de förhärskande fördelningsgrunderna antalet föreningar inom distrikten samt den idrottsliga aktiviteten inom distrik- ten. Ett 20-tal förbund fördelar sålunda i stort bidragen från dessa utgångs- punkter.
Avvikelser från huvudprinciperna förekommer emellertid, och i en del fall har ganska detaljerade fördelningsföreskrifter utfärdats. Friidrottsförbundet t. ex. tar förutom de nämnda omständigheterna även hänsyn till antalet anställda instruk— törer samt trafikförhållandena inom respektive distrikt. Även fotbollförbundet har ett flertal specialbestämmelser, och hänsyn tas bland annat till distriktens ytstorlek, folkmängd m. m. Inom bandyförbundet sker fördelningen efter en viss fastställd kvot, som grundar sig på inom distriktet verksamma bandylag, varvid uppdelning sker på seniorer, juniorer och skolban'dy. I några fall tas också hänsyn till avstånden inom distrikten, t. ex. hos gymnastikförbundet. Orienteringsförbun- det tillgodoser särskilt distrikten i Norrland. Hos sju förbund sker fördelningen så att varje distrikt tilldelas ett grundbelopp jämte visst belopp för varje ansluten förening. Hit hör bland andra ishockeyförbundet, vilket emellertid också tar hån- syn till avstånden inom vederbörande distrikt m. m.
I några fall slutligen sker fördelningen efter antalet medlemmar, t.ex. hos tennisförbundet och bowlingförbundet, vilket senare också tar hänsyn till antalet hallar inom distrikten.
»Instruktionsanslag m. m.» fördelas av flertalet förbund på distrikten. I några fall förbrukas emellertid dessa anslag centralt. Så är förhållandet bland annat inom brottningsförbundet, där hela anslaget användes centralt för instruktörs- löner och kursverksamhet. Fotboll-, bandy- och tyngdlyftningsförbunden förbrukar viss del av anslagen centralt och fördelar återstoden på distrikten. Hos några mindre förbund utdelas bidragen direkt till föreningarna.
Fördelningen av sistnämnda anslag sker i allmänhet efter behovsprövning. Här- vid tages inom ett par förbund, gymnastik- och orienteringsförbunden, särskild hänsyn till norrlandsdistrikten. Friidrottsförbnndet jämte några andra förbund fördelar nu ifrågavarande bidrag efter samma grunder som SDF—bidragen.
1. b) »Om SF beviljar bidrag till föreningar, för vilka ändamål sker detta?»
Vid besvarandet av denna fråga har på vissa håll gjorts en sammanblandning med svaren på fråga 6 om materielanskaffning. Svaren bör därför ses i ett sam- manhang.
Flertalet förbund, ett 20-tal, beviljar föreningarna bidrag även av andra slag än för materielanskaffning. Bland dem som icke beviljar sådana bidrag kan näm— nas tyngdlyftnings-, basketboll-, bowling-, gång-, handboIIs-, orienterings- och skidförbunden. Skridskoförbundet ger bidrag endast för olympiska förberedelser och tennisförbundet endast i vissa speciella fall. Bidrag utgår endera in natura — i form av materiel som inköpts centralt —— eller såsom kontantbidrag för vissa särskilt angivna ändamål. Den förstnämnda bidragsformen tillämpas bland annat av ishockey-, bandy- och skolidrottsförbunden. Bland förbund som utdelar kon- tantbidrag kan nämnas badmintonförbundet för instruktör och propaganda, bord- tennisförbundet för specialmateriel för bord och belysning, roddförbundet för materiel och fraktkostnader i vissa fall samt simförbundet och bowlingförbundet för tävlingskostnader. Fotbollförbundet ger understöd åt föreningar i nationella serier, vilka haft underskott på denna verksamhet. Slutligen kan nämnas att brott- ningsförbundet använder båda fördelningsformerna.
2. »Är den nuvarande ordningen, att anslag till SDF och övriga specialidrotts— organ fördelas genom både SF och DF, lämplig eller vill SF föreslå någon ändring eller omläggning?»
22 förbund anser nuvarande fördelningsordning olämplig. Majoriteten av dessa hävdar att samtliga bidrag bör fördelas genom SF, vilka säges ha den bästa överblicken av ifrågavarande organs behov. Ishockeyförbundet och simförbundet framhåller tillika, att garantier för en mera rättvis fördelning mellan SDF och föreningarna skulle vinnas härigenom. Gångförbundet anser att nuvarande ord- ning är olämplig ur effektivitetssynpunkt. Roddförbundet understryker att någon kontroll på att de medel, som nu fördelas till respektive DF, verkligen kommer roddföreningar till godo icke finnes. Skridskoförbundet erinrar om att i de fall, där DF behöver kopplas in, SF kan infordra yttrande från dem. Fotbollförbundet, som också hävdar att all fördelning bör ske genom SF, för fram alternativet att, därest fördelningen icke anses böra ske genom SF, den bör handhas av RF. Fri— idrottsförbundet uttalar att nuvarande ordning kan vara lämplig då det gäller förvaltningsmedel, under förutsättning dock att tillräcklig hänsyn tages till SDF:s behov. När det däremot är fråga om medel för den idrottsliga verksamheten bör fördelningen helt gå genom SF. Tennisförbundet framhåller, att en central instans för anslag till idrottsrörelsen synes kunna mera rättvist fördela medlen till idrot— ten och dess olika grenar. Enligt bordtennisförbundets mening bör statliga anslag fördelas av SF och anslag av lokal karaktär (t. ex. från landsting) av DF.
Bland förbund som icke framför någon erinran mot nuvarande ordning kan nämnas brottnings-, bobsleigh, bowling-, varpa- och orienteringsförbunden. Sist- nämnda förbund nämner dock, att viss komplettering kan tänkas för att tillgodose lokala och andra speciella intressen.
Instruktion
3. »Angiv i kort sammandrag i vilken utsträckning instruktionsverksamhet un- der 1955 förekommit genom SF:s försorg dels för idrotts- och dels för ledar- utbildning eller andra ändamål (t. ex. antal kurser av skilda slag, huruvida in- struktör funnits, hel- eller deltidsanställd o. s. v.).»
Badmintonförbundet har haft två instruktörer anställda. En ungdomsledar- kurs samt en juniorkurs för herrar och damer på Bosön har anordnats. Bandy- förbundet har anordnat en ungdomsledarkurs på Bosön, 8 regionalkurser för ut- bildning av instruktörer, kurser för utbildning av domare i samtliga distrikt samt central elitdomarekurs. Särskilt anställd tränare eller instruktör finnes ej. Basket- bollförbundet har haft en central domare- och instruktörskurs, en ungdomsledare- kurs i samarbete med RF samt ett 20-tal >>punktkurser» i landet. Instruktör har fått arvode för varje kurs. Inom bobsleighförbundet har instruktörsverksamhet bedrivits i samband med resor till kontinentens banor. Bordtennisförbundet har ordnat rikskurser för ungdom, en för pojkar och en för flickor (veckokurser), lagledareinstruktion vid 15 endagskonferenser, instruktörsutbildning vid 2 vecko- kurser och domareutbildning vid 6 kurser i olika distrikt. Vidare har instruktörs- besök under 1 till 2 dagar på ett 15—tal platser i Norrland gjorts. Yrkesinstruktör har varit engagerad sex och styrelseledamöter sju veckor för instruktionsuppdrag. Bowlingförbundet har ordnat instruktion för elitspelare och nybörjare i Halmstad och Falkenberg. Amatörinstruktörer har anlitats vid behov. Boxningsförbundet, som har heltidsanställd instruktör, har anordnat 2 instruktörs— och 4 domare- kurser. Inom brottniugsförbundet har förekommit såväl kurser för brottare — elitkurs i både grekisk-romersk och fri stil — som ledarekurser, domareinstruk- törskurs och ungdomsledarekurs, den senare i samarbete med RF. Förbundet har 2 heltidsanställda instruktörer. Bågskytteförbundets DF-kommittéer och SDF har uppmanats att själva ombesörja sin kursverksamhet. Curlingförbundet har ej instruktörsverksamhet i egentlig mening. Styrelsemedlemmarna i SF har ut- övat viss instruktionsverksamhet. Cykelförbundet har ordnat träningskurs för yngre lovande cyklister samt kurs för distriktsinstruktörer. I övrigt har instruk- tionsverksamheten bedrivits av styrelseledamöter och amatörinstruktörer. Fast anställd instruktör finns ej. Fotbollförbundet har under året centralt anordnat 3 kurser för domare och 6 motsvarande kurser för ungdomsledare. Förbundets distrikt har anordnat 127 kurser för domare, 13 nybörjarekurser för instruktörer, 30 kurser för ungdomsledare samt 92 s.k. pojkträffar. Friidrottsförbundet har haft regelbundna kurser för dels elitidrottsmännen dels »morgondagens män». Ledareutbildningen har under senare år av ekonomiska skäl måst inskränkas till utbildning av träningsledare åt föreningarna. För instruktörer anordnas årligen särskilda kurser _— 2 till 5 dygn — för kontinuerlig fortbildning. Fäktförbundet har heltidsanställd instruktör i Stockholm, som regelbundet undervisar varje vecka i Uppsala. Instruktör har även sänts till Småland. Golfförbundet har haft 2 heltidsanställda reseinstruktörer, en under 20 veckor. En central kurs har hållits på Bosön för vidareutbildning av klubbarnas egna instruktörer. Separata ungdomskurser har hållits av klubbarna med hjälp av förbundets instruktörer. Inom ggmnastikförbundet har följande ledarekurser ordnats, nämligen 7 i kvinn— lig och 3 i manlig motionsgymnastik, 4 i kvinnlig ungdomsgymnastik, 1 i små- barnsgymnastik, 4 i manlig elitgymnastik (varav 1 regional i Norrbotten) samt slutligen 1 i kvinnlig elitgymnastik. Härjämte har ordnats 1 träningsläger för elit- gymnastik och 1 för ungdomsgymnastik. Halvtidsanställd riksinstruktör har fun- nits. Gångförbundet har haft instruktör anställd under kortare tider. Frivilliga
instruktörer har genom förbundets försorg ställts till SDF:s och föreningars för- fogande för kursledning och instruktion. Handbollsförbundet anordnar en årlig central instruktörskurs på Bosön samt en liknande för domareinstruktörer. I varje distrikt ges årligen dels instruktörs- och dels domarekurser på förbundets bekostnad. I vissa fall har SDF använt sitt anslag till deltidsanställd instruktör. Ishockeyförbundet upplyser, att dess tekniska kommittés verksamhet har omfat— tat 2 centrala kurser för föreningsinstruktörer och 5 instruktions- och tränings- kurser för juniorer. Inga heltidsanställda instruktörer eller tillfälligt anställda för olika kurser har anlitats. Vidare har anordnats centrala och regionala domare— kurser, 1 ungdomsledarkurs i samarbete med RF, 1 central kurs för lovande spe- lare samt mindre motsvarande kurser inom distrikten. Dessutom har bland annat träningsläger förekommit för landslagsspelare. Kanotförbundet uppger att till följd av medelsbrist en del kurser återkommer endast vartannat år, andra åter vart tredje år, men utbildningskurser för aktiva varje år. Instruktörer hämtas ur egna led. Konståkningsförbundet har under de senaste åren haft 2 deltidsan- ställda instruktörer, som besökt föreningarna ute i landet under januari till mars månader. Anslag har utgått till Stockholms IF för instruktion inom föreningarna. Bidrag till Stockholms Allmänna Skridskoklubb har lämnats till kurs för utbild- ning av instruktörer bland kvinnliga elever vid GCI. Orienteringsförbundet har hållit träningskurs för elitlöpare vid Lida, 7 regionala banläggningskurser på olika håll i landet samt 3 ungdomsläger, ett vart omkring 1 vecka. Vid dessa kur— ser har som ledare medverkat förbundsledamöter mot sedvanligt arvode. Rodd- förbundet har anordnat 1 damroddledarekurs, 3 tränareutbildningskurser, 1 ung- domsledarekurs, 3 roddutbildningskurser och 1 domarekurs. Heltidsanställd trä- nare har arbetat från och med den 1 juli med uppgift att driva träningsverksam— het i olika föreningar. Simförbundet har i de flesta distrikt haft funktionärs- och domarekurser, liksom instruktions- och träningskurser i Simhopp, simning och vattenpolo. Konferens har hållits för distriktsledare och instruktörer där speci- ellt ungdomsverksamheten, föreningsarbetet och instruktionsverksamheten be— handlats. Under en vecka i juli deltog 7 instruktörer i en hoppinstruktionskurs i Bad Kissingen i Tyskland. Vid två tillfällen har de norrländska simförbunden i Hudiksvall och Skutskär samlat föreningsledare och instruktörer i samband med en sammandragning av distriktens elitsimmare. Ekonomiskt understöd från för— bundet till distriktens och föreningarnas instruktörer har utgått. Förbundet har haft egen heltidsanställd rikstränare. Under inomhussäsongen har hans arbete hu- vudsakligen varit förlagt till Norrland. Under sommarmånaderna har tidvis rese— instruktörer varit engagerade och besökt sådana platser, som har friluftsanlägg— ningar men saknar egna instruktörer. Skidförbundet har ordnat grundkurs för ut- bildande av längdlöpningsinstruktörer; distriktsinstruktörskurs för backhopp— ningsinstruktörer; grundkurs för slalominstruktörer (alpin skidsport); längdlöp- ningskurser för yngre lovande löpare, manliga och kvinnliga; backhoppningskur- ser för backhoppare och kombinerade löpare; kurser för alpin skidsport (slalom och störtlopp) och förberedelser för internationell skidrepresentation (eliten). Skridskoförbundet säger att instruktionsverksamheten bland de aktiva har skett dels genom centralt dirigerade, ambulerande instruktörer, dels genom särskilda år från är utsedda distriktsinstruktörer och dels slutligen genom instruktörer inom klubbarna. Särskild kurs för ledareutbildning har varit arrangerad i HF:s regi i Vålådalen under november. Kurser har också i ganska stor omfattning an- ordnats för aktiva, seniorer och juniorer, samt damer. Liknande kurser har ge- nomförts även inom SDF. Skridskoseglingsförbundet har ordnat 2 kurser för aktiva och nybörjare i skridskosegling. Tennisförbundet har haft amatörinstruk— törs- och juniorverksamhet, omkring 20 kurser på olika platser samt kvinnlig
ledarekurs, ungdomsledarekurs och distriktsledarekurs, de sistnämnda samtliga på Bosön. Angående instruktörer uppgives, att protränare tjänstgjort vid olika tillfällen. Tyngdlyftningsförbundet har ordnat 1 ungdomsledarekurs i samarbete med BF, 2 instruktionskurser för »morgondagens män» på vardera en vecka, 1 elitkurs för landslagskandidater samt ett flertal veckoslutskurser för elitmän. Instruktörer har i regel varit äldre tyngdlyftare, som anställts vid behov. Varpa- förbundet har hållit 1 ledarkurs i Stockholm och 1 instruktionskurs i Östergöt- land. lnstruktionsresor har gjorts till ett flertal platser.
#. »Föreligger någon nämnvärd, mera reguljär instruktionsverksamhet arrange— rad av
ul de under SF sorterande distriktsorganeu?» 21 förbund uppger att de under SF sorterande distriktsorganen anordnar in- struktionsverksamhet. En del SDF ordnar kurser på uppdrag av SF, andra åter på eget initiativ. I allmänhet omfattar verksamheten såväl aktiva som ledare och funktionärer. För friidrottens del finnes inom två DF, Göteborgs distrikts idrotts- förbund och Skånes idrottsförbund, fast anställda instruktörer. Vidare finns fri- idrottsinstruktörer, som är kommunalt anställda i Malmö, Hälsingborg, Borås och Linköping, varjämte Uppsala universitet har en särskild idrottsledare anställd. Inom 13 DF är dessutom tillhopa 29 instruktörer deltidsanställda 1 till 4 månader per år. Inom gymnastikförbundet anordnar vissa SDF nybörjarkurser för ledare av olika slag. Samtliga distrikt anordnar årligen s.k. ledaredagar. Skridskoför- bundet har regelbunden instruktionsverksamhet varje år inom alla distrikt i den mån väderleksförhållandena så tillåter.
Återstående 10 förbund _— i allmänhet de mindre — besvarar frågan nekande. De skäl härför som anföres är i regel otillräckliga ekonomiska resurser.
I)) »de under SF och SDF sorterande föreningarna?» 22 förbund besvarar frågan jakande, i en del fall med den reservationen, att det endast är inom de större föreningarna som dylik verksamhet förekommer. Kur- serna anordnas för såväl aktiva som ledare. Som instruktörer tjänstgör i allmän- het klubbledare eller äldre, f. d. aktiva idrottsmän. Som regel är de oavlönade. Vissa större föreningar, som sysslar med friidrott, har särskilda deltidsanställda instruktörer. Deltidsanställda instruktörer redovisas också inom vissa fäktför- eningar.
5. »Anser SF, att instrukiionsverksamheten för närvarande är ändamålsenligt ordnad eller att mera finns att göra på detta område?
Vad skulle SF i så fall vilja göra?»
Så gott som alla förbund är ense om att det inte är bra som det är, även om, som det framhålles från ett par håll, man gjort det bästa möjliga med de begrän— sade resurser som står till buds. Kurs- och instruktionsverksamheten behöver ut- vidgas avsevärt, likaså möjligheterna att driva propaganda. Ofta händer det nu, att idrottsmän måste avvisas från kurser på grund av platsbrist. Antalet ledare och instruktörer uppges också vara helt otillfredsställande, vilket delvis samman- hänger med att man icke har tillräckliga möjligheter för utbildning av sådana. För att genomföra detta krävs betydligt förbättrade ekonomiska möjligheter. Det un— derstrykes med skärpa att, om inte instruktörsfrågan kan ordnas tillfredsställande, kommer idrotten att gå starkt tillbaka. '
Utöver de nu framförda mera allmänt hållna önskemålen framföres flera spe— ciella sådana. Badmintonförbundet menar, att nuvarande system med riksträ-
nare borde ersättas med distriktstränare, om personella och ekonomiska resurser det tillåter. Cykelförbundet däremot framhåller önskvärdheten av en riksinstruk- tör och en riksombudsman. Gymnastikförbundet understryker vikten av att fler regionala kurser anordnas för att därigenom minska resekostnaderna. Skidför- bundet framhåller att, om mera medel funnes tillgängliga, de distriktsinstruktörer som förbundet nu har skulle kunna utnyttjas betydligt effektivare.
M aterielanskaffning
6. »Om genom SF:s försorg anskaffning av idrottsmateriel sker till SDF, andra specialidrottsorgan och/eller föreningar, beskriv i så fall i korta drag hur an— skaffningen är ordnad.»
Majoriteten av förbunden, ett 20-tal, både stora och små, inköper efter an- budsförfarande _— oftast tillfrågas minst tre firmor —— själva materiel för RF- anslagen och fördelar den sedan till föreningarna. Över ansökningarna infordras ofta yttrande från respektive SDF. En sådan anordning tillämpas bland annat inom gymnastik- och simförbunden. I en del fall används RF-anslagen endast för inköp av en viss sorts materiel inom förbundets verksamhetsområde, t. ex. bollar inom fotboll- och handbollsförbunden, kompasser inom orienteringsförbundet och skivstänger inom tyngdlyftningsförbundet. Några förbund har begränsat rekvisi- tionsrätten för föreningarna, t.ex. handbolls- och orienteringsförbunden. I all- mänhet avkrävs föreningarna vid rekvisitionen en egen insats som i regel brukar röra sig om ungefär halva kostnaden. Gymnastikförbundet lämnar en jäm- förelsevis detaljerad redovisning för sitt förfarande i nu förevarande hänseende. Då detta i många stycken synes överensstämma med vad som sker inom andra förbund, kan det vara motiverat att mera ingående redogöra härför. Förbundet uppger att föreningarna (och i viss mån även SDF) tillsagts att vid bestämd tid— punkt ansöka om de gymnastikredskap de behöver men ej kan skaffa själva. SDF yttrar sig över de angivna behoven, vilka graderas på följande sätt. 1. Red— skap, som oför-dröjligen behövs för avdelningens fortbestånd. 2. Ansökningar, som bör beviljas enär föreningen har synnerligen stort behov av dem och genom sin livaktighet är värd att stödjas. 3. Ansökningar som kan anstå till något kommande tillfälle. 4. Ansökningar som avstyrkes.
De grundläggande gymnastikredskapen utdelas utan annan kostnad för motta- gande förening än fraktkostnaden. Mera avancerade redskap för elitgymnastiken utdelas mot att halva kostnaden ersättes. För gymnastikmattor, på vilka förslit- ningen är avsevärd, får föreningarna erlägga viss avgift per sträckmeter.
I första hand tillgodoses föreningar, som arbetar i provisoriska lokaler. Anskaffningen av redskap sker genom upphandling hos fabrikanter och för- säljningsorgan. Offert infordras från minst tre firmor, där detta är möjligt (vissa redskap föres endast av en eller två svenska firmor).
Tilldelningen bokföres i förbundets föreningsregister. Om föreningen upphör eller slutar med gymnastik överflyttas redskapen till någon annan förening.
Sex förbund, bobsleigh-, bowling-, cykel-, kanot—, tennis- och varpaförbunden, uppger att de av RF-anslagen utdelar kontantbidrag till sina föreningar för mate- rielinköp.
Tre förbund, bandy-, boxnings- och simförbunden, går en medelväg och förde- lar såväl materiel som kontanta bidrag.
Gångförbundet slutligen häv-dar att föreningarna borde erhålla all materiel gratis.
7. »Har SF några synpunkter att anföra på frågan om ordnandet av materiel- anskaffning, angives detta här.»
Endast ett fåtal förbund besvarar denna fråga. Bland de synpunkter som fram- kommit kan nämnas att bowlingförbundet menar att SDF bör få möjlighet att dela ut anslag för materiel. Badmintonförbundet förordar ett anbudsförfarande varigenom bättre kvaliteter skulle kunna uppnås. Från ett par håll väckes tanken på en central upphandling för hela idrottsrörelsen. Fotbollförbundet anser att frå- gan härom bör utredas. Bågskytteförbundet föreslår att upphandling sker ge- nom RF.
Anläggningar
8. »Tar SF i sin nuvarande verksamhet aktiv del i behandlingen av frågor om byggande av idrottsplatser och andra idrottsanläggningar? Om så är fallet, be- skriv i korthet hur SF är inkopplat på frågorna.»
Flertalet förbund uppger att de då och då har förfrågningar rörande utform- ningen av olika idrottsanläggningar och att i samband härmed upplysningar läm- nas. Inom golfförbundet finns en särskild expertkommitté som står till tjänst, t. ex. då det är tal om att anlägga en ny golfbana. Ishockeyförbundet har gett ut en sär- skild handbok om hur man bygger en ishockeybana. Tennisförbundet uppger att förbundet i samråd med idrottsplatskommittén inom RF ordnat med särskilda bankonsulenter inom distrikten. Ett tiotal förbund, huvudsakligen sådana som icke är direkt beroende av specialanläggningar eller lokaler, meddelar att de ej tar aktiv del i här berörda frågor. Till de nu åsyftade förbunden hör bland annat bandy-, brottnings-, bågskytte-, gång- och tyngdlyftningsförbunden.
9. »Har SF några synpunkter att anföra på gällande ordning för planering och iordningställande av idrottsanläggningar och deras fördelning på distrikten, an- gives dessa här.»
Flera förbund anmäler att det råder stor brist på lokaliteter för deras respek- tive idrottsgrenar och framhåller önskvärdheten av nyanläggningar. Från en del håll göres gällande, att specialförbanden alltför sällan kopplas in när det gäller iordningställande av anläggningar, som har betydelse för den idrott som utövas inom förbunden ifråga, och man efterlyser en ändring härvidlag. Fotboll- och friidrottsförbunden framhåller, att när det gäller anläggningar för fotboll och fri- idrott, idrottsplatskommittén i regel tar kontakt med förbunden. Den nuvarande ordningen fungerar väl och förbunden önskar icke någon ändring. Viss kritik mot idrottsplatskommittén riktas däremot från skridskoförbundet, som framhåller att man sökt förmå kommittén att vid uppgörande av förslag till idrottsplatser ta hänsyn till att plats skulle beredas för löparbana på vintern. Dessa initiativ har givit föga resultat påpekar förbundet. Från friidrotts- och simförbunden fram— hålles önskvärdheten av att inom varje distrikt finns minst en anläggning av in- ternationella mått, så att landskamper och mästerskapstävlingar kan fördelas på olika orter i större utsträckning än vad som är möjligt nu. Slutligen kan nämnas att Skolidrottsförbundet framhållit angelägenheten av att idrottsplatser såvitt möjligt förlägges i anslutning till skolorna.
10. »I vilken utsträckning är verksamheten hos SF och annat centralt idrottsligt organ samordnad beträffande:
instruktionsverksamhet, förvaltning, kansli, sammanträdes- och andra lokaler, annan verksamhet?»
Flertalet förbund uppger att de icke har någon samordning med andra organ med avseende å instruktionsverksamheten. Bland förbund, som uppger att dylik samordning för deras del förekommer, kan nämnas fäktförbundet som samarbetar med Sveriges militära idrottsförbund, tennis-, rodd- och handbollsförbunden som samarbetar med RF för utbildning av idrottsledare samt skidförbundet som sam— arbetar med skid- och friluftsfrämjandet. Fotbollförbundet uppger att någon di— rekt samordning icke förekommer men väl samarbete med olika idrottsliga organ, som även har fotboll på programmet. Visst samarbete, dock ej regelbundet, med andra förbund förekommer inom bordtennis- och gymnastikförbunden. Golf— och simförbunden uppger att de anordnar vissa kurser på Bosön gemensamt med andra.
Någon samordning i fråga om förvaltningen synes icke förekomma. Gemensamma lokaler förekommer endast så tillvida, att några förbund för sina sammanträden använder lokaler hos RF. Ett förbund delar lokal med organisation utanför RF.
Samordning inom annan verksamhet än de tidigare nämnda förekommer för konståkningsförbundets del med skridskoförbundet i internationella frågor. Rodd- förbundet har för roddsportens utbredning ett begränsat samarbete med bland andra korporationsidrottsförbundet, GCI m.fl.
Övrigt
11. »Förekommer det, SF veterligen, att föreningar tillhörande den idrottsgren, som SF företräder, ger frivilliga idrottsledare gottgörelse i någon form — bortsett från ersättning enligt föreskrifterna för statsbidrag till fritidsgrupper _ för
a) tid som användes för ändamålet?» Ersättning förekommer endast inom ett fåtal förbund och i begränsad omfatt— ning. Badmintonförbundet uppger att arvodesersättning utgår till förbundets sty- relse. Fotbollförbundet framhåller att gratifikation kan utgå efter större och lång— varigare prestationer. Ersättning till s.k. klubbinstruktörer förekommer delvis inom boxnings-, handbolls- och gymnastikförbunden. Övriga förbund, utom två som ej lämnat svar, besvarar denna fråga med nej.
b) »kostnader som föranledes därav?» Badminton—, konståknings- och orienteringsförbunden uppger att ersättning för resekostnader kan utgå. Inom brottningsförbundet (de största och livaktigaste för— eningarna) och fotbollförbundet (föreningar i de högsta divisionerna) samt sim- förbundet utgår ersättning för havda kostnader. Kanotförbundet ersätter direkta utgifter, och tennisförbundet uppger att ersättning kan utgå för vissa föredrag i samband med kurser. Gymnastikförbundet uttalar att gottgörelse, i mycket liten utsträckning, kan utgå till sekreterare, kassör eller gymnastik- och idrottsledare. Bandyförbundet och cykelförbundet anser ersättning tänkbar respektive sällsynt. Övriga förbund, utom två som ej lämnat svar, besvarar denna fråga nekande.
12. »Vilka är enligt SF:s mening de största svårigheterna föreningarna har att kämpa mot för att stimulera idrottsintresset och föra ut idrotten till allt vidare kretsar?»
Ekonomiska svårigheter samt bristen på lokaler och planer uppges vara de främsta svårigheterna. Flera förbund framhåller att framför allt tillgängliga medel för propaganda är helt otillräckliga och att ökade insatser härvidlag är av nöden. En del förbund, bland annat kanot-, brottnings-, bandy- och konståkningsförbun- den, understryker de svårigheter som uppkommer därigenom, att idrottsutöv- ningen är beroende av dyrbar materiel och åsamkas stora kostnader för pla— ner och dylikt. Bristen på lokaler och planer åberopas framför allt av de förbund som företräder inomhusidrott, t. ex. badminton—, basketboll- handboll- och gym— nastikförbunden m. fl. Samma synpunkter framförs emellertid också från bandy-, fotboll- och golfförbunden samt andra förbund som sysslar med utomhusidrott. Jämsides med de nu nämnda svårigheterna framförs också, bland annat från fotboll-, gång- och gymnastikförbunden, bristen på instruktörer och ledare såsom synnerligen allvarlig. Andra svårigheter som idrotten har att kämpa mot uppges vara specialiseringen och jäktet i arbetet, motorismen, nöjesindustrin och ung— domens bekvämlighet. Ekonomiska möjligheter behövs för att ta hand om ung- domen. De senast nämnda synpunkterna har framförts av bland annat cykel- och friidrottsförbunden.
»Har SF några förslag till åtgärder i detta hänseende?» De ekonomiska svårigheterna menar man skulle till viss del kunna avhjälpas genom att stat och kommun stödde idrotten ytterligare, endera direkt — t. ex. ge- nom att tipsmedlen, såsom från början var avsett, i större utsträckning tillfördes idrotten — eller indirekt, t. ex. genom slopandet av nöjesskatten. Större anslag bör enligt golfförbundet utgå till de förbund som mer eller mindre saknar publik- intäkter. Från ett par håll efterlyses överhuvud större uppskattning av idrotten från det allmännas sida samt ett intensivare samarbete mellan kommunal- och skolmyndigheter.
Lokalfrågan skulle bättre kunna tillgodoses om berörda förbund kopplades in vid planeringen av nybyggnader. önskemål härom framförs särskilt av förbund, som är i behov av inomhuslokaler. Badmintonförbundet föreslår att fördelningen av halltider å olika idrottsgrenar skall ske centralt. Ishockeyförbundet framhåller önskvärdheten av ökade möjligheter att förlägga idrottsmän i internat- och trä- ningsläger. Kanot/örhundet menar att överflödiga militärbarackcr skulle kunna komma till stor nytta inom idrotten.
Bland åtgärder för att stimulera idrottsintresset och föra ut idrotten till bredare kretsar nämns framför allt ökade insatser för propaganda och instruktionsverk- samhet. Propagandan bör bedrivas bland annat genom kontinuerlig objektiv upp- lysning i press och radio, framhåller gymnastikförbundct. Propagandan bör vidare gå ut på att söka få idrottsmän, som slutat att tävla, att ägna sig åt ledarskap.
Instruktionsverksamheten bör enligt gymnastik- och friidrottsförbunden sär- skilt ta sikte på ungdomsidrotten. Ishockeyförbundet understryker vikten av att ha heltidsanställda instruktörer som helt kan ägna sig åt idrottsarbetet. Oriente- ringsförbundet anser att instruktören också borde kunna utföra en del kansli- arbete. Det framhålles att, om föreningarnas ekonomiska betingelser förbättrades, idrottsledarna skulle få betydligt mera tid över för idrottsarbetet än nu, då en stor del av deras tid går åt för att ordna lotterier och fester m. m. Konståkningsför- bundet framhåller att idrottsligt arbete skulle vinna på en förenkling av admi— nistrationen inom idrottsrörelsen.
13. »Har SF nägra övriga önskemål eller synpunkter att framföra till utred- ningen?»
Badmintonförbundet önskar ökade statliga anslag för anställande av ledare. Förvärvsarbetet tar idag större tid än förut, säger förbundet, varför det frivilliga ledararbetet minskar. Bandyförbundet framför liknande synpunkter. Bordtennis- förbundet anser att vid anslagsfördelningen större hänsyn bör tagas till ungdoms- arbetet inom förbunden. Bowlingförbundet önskar att en bowlingbana anläggs på Bosön, så att även bowlingförbundet kan utnyttja detta institut. Cykelförbundel vill ha ett enklare redovisningssystem i förhållande till RF. Fotbollförbundet före- slår en mer genomgripande omorganisation av RF än den som pågår. RF har för omfattande arbetsuppgifter. Specialförbanden bör bland annat handha all kursverksamhet. Friidrotts/'örbundet understryker för egen del vikten av att pen- sionsfrågan löses för de fast anställda instruktörer, som är nödvändiga för fri— idrottens del. Golfförbundet framhåller önskvärdheten av en kommunal golfbana med billiga avgifter i första hand i Stockholm, något som starkt skulle bidraga till att popularisera golfsporten. Gymnastikförbundet önskar att utredningen tar upp frågan om byggande av gymnastiksalar. Gymnastiken har kommit i ett mycket prekärt läge genom de inskränkningar som härvidlag gjorts under senare år. Gångförbundet framhåller att om RF fortfarande skall ha hand om anslagsutdel— ning till SF bör garantier skapas för en rättvis fördelning. Hänsyn bör tagas till idrottsgrenens karaktärsdanande möjligheter och ställning i amatöristiskt hänse- ende. Anslagsfördelning enligt olympiska kommitténs normer anges som en tänk- bar lösning. Kanotförbundet anser att idrottsledarna behöver officiellt statligt stöd, vilket skulle underlätta deras arbete. Tennisförbundet framhåller att SF lika litet som nu anslagsbeviljande myndighet skall centraldirigera. Tyngdlyftnings- förbundet anser att SF:s kanslister bör avlönas direkt av RF för att likhet skall ernås i lönehänseende.
IDROTT OCH FRILUFTSLIV I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER1
thredningen har genoni uhdkesdeparhnnentet gnat en begränsad undersökning rörande förhållandena på idrottens och friluftslivets område i vissa utländska länder. Frågor har framställts om följande förhållanden, nämligen:
Åtnjuter idrott och friluftsliv statsunderstöd (bidrag och/eller län)? Om så är fallet utgår stödet till ungefärligen samma ändamål som i Sverige? Hur stora har statsanslagen varit de tre senaste åren? Är statliga organ inkopplade på anslags- eller andra ärenden beträffande idrott och friluftsliv? Hur är i så fall denna organisation uppbyggd?
Hur är idrottsrörelsen organiserad? Finns en central organisation liknande Sve- riges riksidrottsförbund och vilka uppgifter har i så fall denna organisation? Har man, såsom mellanled mellan topporganet och klubbarna, specialidrottsorgan och distriktsorgan? Är några andra intressen än idrottsmännens representerade i de olika organisationsledcn?
' Har man en särskild organisation för korporationsidrotten, och åtnjuter den i så fall statsbidrag?
Har man en särskild organisation för främjande av friluftsliv (vid sidan av tävlingsidrott), och åtnjuter den i så fall statsbidrag?
Vem bestämmer om fördelningen av statsanslag mellan olika idrottsgrenar, och till vilka omständigheter tar man hänsyn vid fördelningen?
Utgår kommunala bidrag till idrott och friluftsliv? Är det regel eller sker det undantagsvis? Angiv gärna några belysande exempel (ett par storstäder och ett par mindre orter).
Föreligger det i allmänhet något för kommunen och de lokala idrottsförening- arna gemensamt samarbetsorgan?
Vilka inkomster har idrotten vid sidan av ev. stats- och kommunala anslag och vilken betydelse har de olika inkomstslagen? I det sammanhanget skulle det vara av intresse att få upplysning om medlemsavgifternas storlek i några representativa stads- och landsortsföreningar och vilka ev. särskilda förmåner som i gengäld tillkommer medlemmarna.
Vem äger i allmänhet idrottsanläggningarna, stat, kommun eller klubb? Utgår statsbidrag till byggande av idrottsanläggning, även i det fall där den är kommunägd?
Vilket inflytande har det allmänna på idrottsanläggningarnas planering (bl. a. i storlekshänseende) och lokalisering?
Om restriktioner gäller i fråga om investeringar eller möjligheter att få kredit, hur behandlasidrousanläggningarnai.dessa hänseenden?
Hur är förekommande instruktörs— och kursverksamhet organiserad (centralt och/eller lokalt)? Hur är utbildningen av instruktörer och tränare samt deras
1 Denna redogörelse har sammanställts av G. Lindenbaum.
anställningsförhållanden ordnade? Hur många fast anställda tränare finns inom olika idrotter?
Är särskilda anordningar träffade för skol- och annan ungdomsidrott? Har sko— lorna i allmänhet tillgång till gymnastiklokal och idrottsplats?
Vilka problem av särskilt besvärlig art anses möta idrotts— och friluftsrörelsen? Inkomna svar redovisas här från följande länder, nämligen Amerikas förenta stater, Canada, Danmark, England och XVales, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Norge, Schweiz, Sovjetunionen och Turkiet.
Amerikas förenta stater
Idrotten åtnjuter icke statsunderstöd i USA. Inga federala eller delstatliga organ är inkopplade på idrottsfrågor.
Friluftslivet bedrives huvudsakligen i anslutning till nationalparkerna. Dessa åtnjuter federalt stöd, om de administreras av National Park Service eller annan federal myndighet såsom Fish and Wildlife Service eller Bureau of Land Mana- gement, och delstatligt stöd, om de förvaltas av en delstats myndigheter. Stödet utgår i båda fallen i form av budgetanslag. Lån förekommer ej. Nationalparkerna har organiserat en mångskiftande service inom sina områden, omfattande bl.a. parkerings- och övernattningsmöjligheter, tillgång på ciceroner, >>lägerbå1>>, märk- ning av vandringsleder, uthyrning av hästar och båtar m. m.
Anslag till friluftsliv är upptagna å såväl den federala som de delstatliga budge- terna. Enligt uppgift från National Park Service har dess federala anslag för nedannämnda tre budgetår uppgått till följande avrundade belopp:
för år 1953/54 .......... 35 miljoner dollar1 » » 1954/55 .......... 35 » » >> >> 1955/56 .......... 45 >> »
För budgetåret 1956/57 har anslag äskats med 67 miljoner dollar. National Association of State Parks, som är ett samarbetsorgan för delstaternas nationalparker, har lämnat följande uppgifter beträffande de 48 delstaternas sam- manlagda anslag till nationalparkerna:
för år 1952/53 .......... 40 miljoner dollar » » 1953/54 .......... 50 >> >> >> >> 1954/55 .......... 54 >> »
Både de federala och delstatliga nationalparkerna upptager inträdesavgifter och avgifter för service av olika slag. Intäkterna härav uppgår dock till relativt obe— tydliga belopp.
De federala myndigheternas verksamhet för friluftslivets främjande har numera samordnats och samarbetet äger rum inom den år 1946 tillskapade Federal Inter- Agency Committee on Recreation. Den viktigaste medlemmen i denna samarbets- kommitte' är National Park Service, vars enda syfte är att tillgodose medborgarnas behov av fysisk och andlig rekreation. Den administrerar och förvaltar 175 na- tionalparker över hela landet på tillsammans över 27 miljoner acres. övriga kom- mittémedlemmar utgörs av federala myndigheter, som likaledes förvaltar bety- dande landområden, nämligen Fish and Wildlife Service, som är styrelsen för jakt och fiskevård; Bureau of Land management, som är en sorts domänstyrelse för publikt ägd jord; Corps of Engineers, d. v. s. ingenjörstrupperna m. fl.
1 1 US dollar = 5,18 sv. kr. (d. 6/9 1957).
Någon egentlig centralorganisation för idrottsrörelsen i Förenta Staterna finns ej, men Amateur Athletic Union (AAU), grundad år 1888, omfattar samtliga for- mer av amatöridrott. AAU:s huvuduppgifter kan sammanfattas i bl. a. följande punkter:
att främja systematisk fysisk fostran av medborgarna, att i enlighet härmed söka organisatoriskt samordna samtliga sportklubbar av skilda slag och anknytningar till gemensamma ansträngningar i amatöridrottens intresse,
att verka för byggande av idrottsplatser, simhallar, gymnastikhus och andra sportanläggningar.
AAU är en sammanslutning av sportklubbar. Direkt individuellt medlemskap i förbundet förekommer ej, utan man blir medlem i AAU genom att gå in i en av dess medlemsklubbar. Dessa ingår i sin tur i någon av de 47 s. k. »associationerna», vilkas distrikt avgränsats med hänsyn till befolkningstäthet, transportmöjligheter och den relativa tillgången på idrottsanläggningar. Associationerna utgör de störs- ta organisationsenheterna inom AAU. Medlemsklubbarna utgörs av fristående sportklubbar eller till skolor, universitet, företag, sporttidningar, handelskamma— re etc. anslutna klubbar. Varje klubb äger sända tre representanter till sin asso- ciations möten och har där en röst. Associationerna i sin tur har rätt sända sex representanter vardera till AAU:s stämmor på det nationella planet. Associatio- nerna väljer AAL':s styrelse.
Associationerna är det enda mellanledet mellan AAU:s styrelse och medlems- klubbarna. Specialproblem inom skilda idrottsgrenar och regionalt begränsade frågor behandlas i stället inom särskilda kommittéer, som tillsätts av AAU:s sty— relse, associationerna eller medlemsklubbarna. I dessa tillfälliga eller permanenta kommittéer kan även ingå representanter för andra intressen än de rent idrottsliga, t. ex. för de lokala myndigheterna. Några organ för ett fastare samarbete mellan offentliga myndigheter och AAU finns ej.
Finansieringen av verksamheten sker för AAU:s del främst genom årliga avgif- ter, som erläggs av medlemsklubbarna och uppgår till 7.50 dollar per klubb. Därav reserveras 2.50 dollar för förbundets verksamhet på det nationella planet såsom riksomfattande tävlingar, propagandaverksamhet m. m.
Klubbavgiften betalas i regel av de företag, undervisningsanstalter m. fl. vartill klubbarna är anknutna. Individuella avgifter förekommer endast i de klubbar, som saknar sådan anknytning. Medlem av till AAU ansluten klubb äger fri tillgång till de tränings- och instruktionsmöjligheter, som ställs till förfogande av förbundets frivilliga »coaches» (tränare).
Korporationsidrott bedrives i Förenta Staterna vid de flesta enskilda företag och finansieras av dessa företag själva, som också i mån av resurser ställer spel- hallar och träningslokaler jämte nödig utrustning till de anställdas förfogande. Tävlingar mellan klubbar från olika företag har emellertid hittills varit tämligen sällsynta. Planer finnes emellertid inom AAU på att skapa en särskild »association» för korporationsidrotten på grund av dennas speciella problem och villkor.
Den mest betydande privata organisationen i Förenta Staterna för främjande av friluftsliv är »National Recreation Association», som för övrigt även har på sitt program att gynna musik, teater, konsthantverk m.m. Detta förbund grundades år 1906 och har bl. a. deltagit i organiserandet av den fysiska fostran vid landets skolor. Förbundet, som ej åtnjuter statsbidrag, bygger på både individuellt och kollektivt medlemskap. Det strävar efter att få som medlemmar alla klubbar, pri- vata och offentliga institutioner, företag och organisationer av skilda slag, som kan tänkas ha speciellt intresse av friluftslivets utveckling. 16*—705895
Förbundet arbetar främst med rådgivande verksamhet till federala, statliga och lokala myndigheter i frågor rörande friluftsliv. Förbundet har lokalombud i större städer och tättbebyggda samhällen. Emellertid finns även ett nät av lokalavdel- ningar omspännande hela landet, som praktiskt verkar för friluftslivets främjande genom anordnande av kurser, utflykter etc. För detta ändamål förfogar förbundet över frivilliga instruktörer, guider m.m.
Kommunala bidrag till idrott och friluftsliv utgår på många håll. Som exempel må nämnas Prince Georges County i Maryland, gränsande till huvudstaden Wash— ington och med cirka 400 000 invånare. Till olika rekreationsändamål har där för budgetåret 1955/56 anslagits ungefär 90000 dollar. Största delen därav går till främjande av idrotts- och friluftsliv, varvid enbart det varje sommar återkommande »Summer Playingground Program» erhåller 47 000 dollar. Enligt statistik för år 1950 bidrog cirka 2 000 orter, städer, counties etc. Ined sammanlagt 261 miljoner dollar till idrotts- och friluftsliv. De större städerna anslår betydande belopp för ändamålet; New York anvisade 1950 23 miljoner dollar.
Idrottsanläggningarna i Förenta Staterna ägs i regel av universiteten och s.k. high schools, vilka senare ungefär motsvarar svenska läroverk. Federalt eller stat- ligt ägda idrottsanläggningar förekommer ej. Däremot äger i regel varje grevskap (county) en eller flera anläggningar. Dessa är emellertid i allmänhet av mindre omfattning. Tävlingsidrotten bedrives i stor utsträckning vid skolornas anlägg- ningar. Statsbidrag utgår ej till anläggningar. Grevskapen anlägger själva sina idrottsanläggningar, vilka således planeras och byggs i allmän regi. Detsamma gäller idrottsanläggningarna vid >>high schools». Universiteten däremot planerar, lokaliserar och anlägger själva sina idrottsplatser utan något inflytande från of- fentliga myndigheter. _ Idrottslig instruktörs- och kursverksamhet bedrives i Förenta Staterna i anslut- ning till universiteten, i AAU:s regi och i mindre omfattning av grevskapen. Trä- narna har fått sin utbildning genom att under studietiden aktivt deltaga i univer- sitetsidrotten. Därtill innehar de ofta en akademisk grad i »Physical Education» (fysisk fostran). AAU förfogar över ett stort antal frivilliga, oavlönade tränare för olika sportgrenar. Den instruktörs- och träningsverksamhet, som bedrives inom grevskapen, är begränsad till sommarsäsongen. I regel anställer grevskapets sport- ledare idrottsintresserad universitetsungdom för detta ändamål. Dessa ställs sedan till allmänhetens förfogande på grevskapets sport- och friluftsanläggningar.
Idrotten i Förenta Staterna bedrivs huvudsakligen i anslutning till high schools och universitet, i synnerhet vid de sistnämnda. Det är främst ungdomen vid dessa läroanstalter som bär upp amatörsporten i landet och utgör tävlings- idrottens bästa rekryteringsbas.
Vid University of Maryland, beläget några km utanför Washington D.C., som an- getts vara typiskt för amerikanska förhållanden beträffande idrottens ställning och villkor, är idrotten tillgodosedd på följande sätt.
Sportanläggningarna ligger spridda över det vidsträckta universitetsområdet (»campus»). Störst är fotbollsanläggningen med platser för 46 000 åskådare. Där- till finns anläggningar för löpning och annan fri idrott jämte tennisbanor. En golf- bana (18 hål) är under anläggning. Bland sportbyggnaderna må särskilt den s. k. >>Activities Building» nämnas. Den inrymmer bl.a. en basebollanläggning med platser för 17000 åskådare jämte en swimmingpool. I Activities Building finns även sportdirektörens tjänsterum, kontorslokaler för universitetets sportförvalt- ning, biljettkontor m. m.
Instruktions- och träningsverksamheten vid universitetet leds av tjugufem lä- rare, som ägnar ett varierande antal timmar i veckan åt sport ooh idrott. Lärarna
fördelar mellan sig de olika sportgrenarna som t. ex. löpning, brottning, tennis, basketboll, baseboll, golf etc. Fotbollen (rugby) intager dock en specialställning genom att för den finns en heltidsanställd »coach» (tränare), assisterad av sex deltidssysselsatta lärare.
Årsbudgeten rör sig om cirka en halv miljon dollar och verksamheten finan- sieras på följande sätt. Inkomsterna utgörs främst av biljettintäkter samt avgifter, som erläggs av studenterna. Varje student betalar sålunda en s.k. »Athletic fee» på 15 dollar om året. Med cirka 7 000 studenter blir detta omkring 100 000 dollar. I biljettintäkter inflyter ungefär 400000 dollar. Intäkterna från fotbolls—, egent- ligen rugbytävlingarna, finansierar all den fria idrotten vid de flesta universiteten i Förenta Staterna.
De största utgiftsposterna utgör kostnaderna. för byggande och underhåll av olika sportanläggningar, avlöningar till tränare och utgifter för tävlingsarrange- mang.
Universitetens tränare uppbär lön från sportbudgeten för sitt arbete inom idrotten och från universitetets ordinarie fonder för sin lärarverksamhet. Deras lön kommer alltså från två skilda källor.
De amerikanska universiteten samarbetar såväl regionalt som nationellt för idrottens främjande. Varje universitet är medlem av en s. k. »conference» med re- presentanter från universitet i närbelägna delstater. Vid dessa konferenser orga- niseras tävlingsserier och diskuteras problem av gemensamt intresse. På det na- tionella planet är »conferences» sammanslutna i organisationen »National Colle— giate Athletic Association» med säte i Kansas City, Missouri. Denna organisation håller årsstämmor med representanter från de regionala sammanslutningarna.
Förkortad veckoarbetstid och förlängd semestertid för medborgarna har med- fört en ständigt stigande besöksfrekvens vid samtliga friluftsanläggningar, vartill även bilismens kraftiga utveckling bidragit. Nationalparkerna har antagit ett tio- årsprogram, >>Mission 66», för att möta denna utveckling, som anses utgöra fri- luftsrörelsens mest brännande problem.
Idrottsrörelsen brottas med liknande problem. I vissa delar av landet är antalet idrottsplatser för litet i förhållande till behovet. Bland aktuella organisationsbehov märks en mer ändamålsenlig organisation för korporationsidrotten.
Sedan ambassadens skrivelse rörande förhållandena på idrottens och frilufts- livets område i USA avgivits har — sedan gjorda undersökningar visat att efter- släpning i flera hänseenden rådde på ifrågavarande områden —— från statligt håll åtgärder vidtagits för att få en ändring till stånd. Den 16 juli 1956 utfärdades en särskild förordning om »Amerikanska ungdomens fysiska spänst» av följande lydelse.
Enär nyligen gjorda undersökningar, enskilda såväl som offentliga, har påvisat stora brister med avseende på den amerikanska ungdomens fysiska spänst; och
enär nationens ungdom är dess största tillgång och det därför är oundgängligen nödvändigt att ungdomens fysiska fostran på allt sätt främjas och förbättras; och
enär omsorgen om och ansvaret för ungdomens fysiska fostran åvilar myndig- heter av olika slag, hem och skola samt skilda organisationer; och
enär det är nödvändigt att verksamheten på detta vida område samordnas och administreras på ett sådant sätt, att högsta möjliga effektivitet uppnås; och
enär det är nödvändigt med ett omfattande studium och en omvärdering av de— program och åtgärder, som har med ungdomens fysiska fostran att göra för att; uppnå och bibehålla en hög standard på detta område
förordnar Förenta Staternas president följande:
1. Härmed konstitueras Presidentens råd för ungdomens fysiska fostran. Rådet skall bestå av Förenta Staternas vicepresident, ordförande, och president Eisen- howers juridiska rådgivare samt cheferna för följande departement: inrikes-, jord- bruks-, arbets- samt hälso-, skol- och socialdepartementen (de tre sistnämnda bil— dar ett departement i USA).
2. Rådet skall verka för att de program, som finns, är effektiva och lämpliga samt därutöver söka få fram nya program, som kan förbättra den amerikanska ung- domens fysiska spänst. Rådet skall dessutom söka att samordna, stimulera och för- bättra de olika riksorganisationer, som arbetar för ungdomens fysiska fostran.
3. För att möjliggöra ett genomförande av bestämmelserna i denna kungörelse skall varje departement, som omnämnes i p. 1 ovan, lämna erforderlig hjälp till rådet. Denna hjälp må även innefatta detachering av tjänstemän, av vilka en må kunna utses till verkställande ledamot av detsamma med sådan uppgift som överens- stämmer med andan i denna kungörelse, och som anvisas av rådet.
4. Härmed konstitueras Presidentens rådgivande kommitté för ungdomens fy- siska fostran. Denna kommitté skall bestå av de ledamöter, som presidenten därtill utser. En av dessa ledamöter utses av Presidenten till kommitténs ordförande.
5. Den Rådgivande kommittén skall granska och diskutera förefintliga och plane- rade statliga såväl som privata åtgärder inriktade på att skapa en lyckligare, friskare och spänstigare amerikansk ungdom.
6. Rådet skall vara Presidentens officiella förbindelse med den Rådgivande kommittén. Rådet och kommittén skall ha ett gemensamt sammanträde minst en gång om året för att fastställa vilka framsteg som gjorts under året med avseende på ungdomens fysiska fostran. En rapport över verksamheten skall föreläggas Presidenten.
7. Ingenting i denna förordning får användas till att upphäva, modifiera eller inskränka tidigare lagligen fastställda bestämmelser eller rättigheter, som tillkom- mer myndighet eller tjänsteman.
Canada
Canada har 44 sinsemellan oberoende organisationer som sysslar med idrott och/eller friluftsliv och som spänner över en eller flera delstater. En del har och en del har inte lokala led. Den mest omfattande organisationen på idrottens om- råde synes vara Amateur Athletic Union of Canada'vilken har hand om gymnastik, brottning, boxning, tyngdlyftning m. 111. Denna organisation har provinsiella och lokala förgreningar i de flesta provinserna.
Friluftsliv utövas framför allt i jakt- och fiskeklubbar. Den federala regeringen eller de olika delstaterna i Canada ger ej med ett undan- tag direkta bidrag till föreningar och andra organisationer på idrottens och fri- luftslivets område. Å andra sidan skapar man vissa möjligheter för utövande härav genom att upplåta. och iordningställa områden för jakt, fiske m.m. Det finns icke heller någon speciell statlig institution som handhar dylika frågor utom i en delstat; det är här fråga om en speciell idrott.
I tre stater utgår bidrag till vissa kommuner för avlönande av en motsvarighet till t. ex. en idrotts- och friluftsdirektör. Kommunerna, i varje fall de större, synes ge bidrag till idrott och friluftsliv. Som exempel kan nämnas att städerna i Ontario årligen anvisar 750 000 dollar1 av skattemedel för ändamålet.
Huvuddelen av idrottsorganisationerna i Canada måste emellertid för sin finan- siering lita till medlemsavgifter och privata donationer. Endast ett fåtal sportgre-
1 1 Can. dollar = 5,45 sv. kr. (d. 6/9 1957).
nar såsom fotboll, hockey, boxning och brottning har inkomster av någorlunda betydelse genom biljettintäkter.
Endast i de allra största städerna finns föreningsägda idrottsanläggningar. I öv— rigt är det mestadels kommunerna som står som ägare. Nämnas bör att universite- ten innehar idrottsanläggningar av olika slag. De kommunägda anläggningarna får i princip utnyttjas avgiftsfritt av allmänheten. Reserveras de för klubbar, vilket tidvis sker, utgår en förhållandevis låg avgift. Det är i och för sig möjligt att en kommun kan få statligt bidrag till en anläggning, men det sker sällan.
Som ledare och instruktörer i de olika organisationerna verkar i allmänhet fri- villiga krafter vilka rekryteras och utnyttjas lokalt. Utbildningen av ledare sker —- förutom av de olika organisationerna själva _ bl. a. på kurser som ordnas varje år av lokala hälsovårdsmyndigheter. Lcdar- och instruktionskurser anordnas också av vissa delstater. Deltagandet i kurserna är kostnadsfritt. Resor och uppehälle be- talas av deltagarna själva. Bidrag härtill kan utgå från vederbörande klubb. Den mer avancerade instruktörs— och tränarutbildningen sker vid universiteten, där särskild examen i hithörande ämnen kan avläggas.
Skolidrotten har egen organisation endast i en delstat. I de andra staterna om- händerhas den av andra organisationer. Endast en liten del av skolorna har gym- nastiksal. F. n. är förhållandet av olika skäl det att gymnastiksalar icke byggs i nya skolor.
De allvarligaste problemen på idrotts- och friluftslivets område i Canada är bristen på medel och kvalificerad personal för utbildning av ledare och instruk- törer.
Danmark
Såväl idrott som friluftsliv får i Danmark del av inflytande tipsmedel (lag nr 278 den 7 juni 1948 om tippning). Under de tre åren 1953—1955 har utgått ca 3,2 milj. dkr.1 årligen. Av den del som tillfaller idrotten uppbär Dansk Idraets— Forbund 50 %. De danske skytte-, gymnastik- og idraetsforeninger erhåller tillsammans med De danske gymnastikforeninger 40 %, medan återstående 10 % fördelas av inrikesministeriet bl. a. för korporationsidrott. Idrottens andel av tipsmedlen är lagfäst. Motsvarande förhållande råder emellertid ej för frilufts- livets del. Dess andel i tipsmedlen fastställes av folketingets finansutskott.
Den danska idrottsrörelsens intressen tillvaratages av tre huvudorganisationer, Den största är Dansk Idrwts-Forbund (D. 1. F.), som upprättades 1896 och har sammanlagt 800 000 medlemmar. D. 1. F., som är en politiskt och religöst neu- tral organisation, har till uppgift att främja dansk amatöridrott. Som medlem- mar kan upptagas danska amatöridrottsorganisationer. Anknutna är (vid viss an- given tidpunkt) 32 Specialförbund med tillsammans 4 736 föreningar med 472 030 aktiva och 359 942 passiva medlemmar.
Av D. I. F.:s uppgifter kan nämnas: 1) fastställande av gemensamma amatörreg— ler, tävlingsbestämmelser m. m.; 2) uppgifter av hälsobefrämjande karaktär (t. ex. inrättande av kostnadsfria läkarmottagningar för idrottsmän); 3) etablerande av undervisning, instruktion m. m.; 4) D. I. F. bestämmer vilka Danmarksmästerskap som skall avhållas.
D. 1. F. utger månadsskriften »Idraetsliv». De danske Skytte-, Gymnastik- og Idréetsforeninger (D. D. S. G.) är den äldsta danska idrottsorganisationen, stiftad 1861. Dess syftemål anges sålunda: »For-
1 100 danska kr. = 74,95 sV. kr. (d. 6/9 1957),
eningens formål er gennem sine virkemidler at skabe en vågen, sund, dansk ung— dom til styrkelse af feedrelandskjaerligheden og forsvarsviljen i folket». Antalet aktiva medlemmar i D. D. S. G. utgör ca 180 000, varav ca 47 000 barn under 14 år. Dessutom finns ca 95 000 passiva medlemmar.
D. D. S. G. är uppdelat i en skyttegrupp, en gymnastikgrupp och en idrottsgrupp med separata ledningar. över dessa står en »overbestyrelse». Dessutom är landet uppdelat i länsförcningar, som består av socken— och kommunföreningar.
D. D. S. G. utgiver tidskriften »Dansk ldreet». De Danske Gymnastikforeninger är en utbrytning ur D. D. S. G. och stiftades 1930. D. D. G:s uppgift är »at skabe en legemlig og åndelig sund dansk ungdom gennem gymnastik og andet opdragende ungdomsarbejde». Förutom gymnastik bedriver man bollspel, simning, folkdans m. m. och föreningarna deltager dessutom i and- ligt ungdomsarbete och samarbetar med folkhögskolorna. Antalet aktiva medlem- mar är ca 156 000, varav ca 56 000 barn under 14 år. 100 000 passiva medlemmar finns.
D. D. G:s lokala ledare är ofta gymnastikdirektörer (»delingsförere»), folkhög- skol- eller folkskollärare.
D. D. G. utgiver tidskriften »Ungdom og Idraet». Korporationsidrotten i Danmark, vars organisation är Dansk Firma—Idrwtsfor- band med ca 75 000 medlemmar, erhåller som tidigare nämnts bidrag ur de 10 % av tipsmedlen, som årligen fördelas av inrikesministeriet.
Friluftslivets organisationer är sammanslutna under Frilnflsrådet, vars syfte är att >>stötte og uppmuntre sundt friluftsliv under velordnede former».
Som medlemmar kan upptagas riksorganisationer, vilka såsom ett väsentligt intresse har friluftslivets främjande. Medlemmarna är 12 scout- och ungdoms-, 9 idrotts-, 4 vandrar- och läger- samt 7 andra organisationer. Organisationernas sam- manlagda medlemsantal uppgives till ca 1 666 000.
Statsbidrag har under senare år utgått med 850 000 dkr. Vid fördelningen av statsanslagen gäller som huvudregel, att man ej ger stats- bidrag till anläggning av idrottsplatser i det denna uppgift enligt gällande dansk skollagstiftning i princip åvilar kommunerna. Ej heller ges statsbidrag till inköp av idrottsutrustning och materiel.
Kommunerna ger i regel bidrag till idrott och friluftsliv och oftast finns kommu— nala nämnder, som tillvaratager idrottens intressen.
Därjämte har i de flesta fall »samvirkende idraetsforeninger» skapats, vilka fungerar som mellanled vid förhandlingar med den kommunala nämnden och andra offentliga organ.
Utöver tipsmedel består idrottsorganisationernas huvudsakliga regelbundna in- komster av medlemsavgifter.
I D. I. F. växlar avgifternas storlek från förening till förening, beroende på idrottsgren och lokala förhållanden.
Av de ca 475 000 aktiva medlemmarna betalas årligen ca 11,5 milj. dkr i med- lemsavgifter, d. v. s. i genomsnitt ca 24 dkr. per medlem. Ca 360000 passiva medlemmar betalar årligen i genomsnitt ca 6 dkr. i medlemsavgift.
Avgifterna i D. D. S. G. är mer varierande än i D. I. F. Skyttarna erlägger 10—24 dkr. årligen i årsavgift. Idrottsutövarna erlägger en avgift, vars storlek växlar med det antal grenar de utövar. En idrottsman, som är aktiv i ett flertal grenar torde erlägga samman— lagt 30—40 dkr. i årsavgifter.
Gymnasternas avgifter är som regel 6 dkr. årligen för barn och ungdom och 12 dkr. för vuxna.
På grund av variationer i lokalhyror 111. m. varierar avgifterna starkt även i D. D. G. Årsavgiften för aktiv, vuxen medlem torde i genomsnitt ligga vid 15 dkr.
Tilläggas bör att de enskilda idrottsföreningarna och klubbarna i praktiken kompletterar sina inkomster genom anordnande av fester m. m. och det är ej ovanligt att hälften av en fölenings inkomster härrör från denna källa.
Större idrottsanläggningar ägs som regel av kommunerna, medan mindre kan ägas av föreningar.
Som tidigare nämnts utgår statsbidrag till byggande av idrottsanläggning som regel ej. Vissa bidrag kan dock utgå enligt lagstadganden som tillkommit för att be- leda möjligheter till arbete för arbetslösa m. m. I de fall det enligt »skoleloven» avilar kommunen att åvägabringa idrottsanläggningar för skolbarn och vuxen ungdom kan statsbidrag utgå med högst 4 000 dkr. Kommunen har i allmänhet det största inflytandet på anläggningarnas planeri mg. Idrottsanläggningar intar i in- vesterings- och kredithänseende ingen särställning.
Instruktörs- och kursverksamhet är i stor utsträckning lokalt organiserad, sär- skilt när det gäller specialundervisning i olika idrottsgrenar o.dyl. Undervisning och instruktion i mer centralt betonade ämnen såsom hälsovårdsorganisation o. dyl. plägar dock anordnas centralt i D. 1. F: s regi.
Ltbildningen av instruktörer och tränare försiggår som regel centralt, bl. a. på sex olika id1ottshögskolor, varav två större, allmänna. Tränare och instruktörer är praktiskt taget alla amatörer, som endast i ringa utsträckning är fast an- ställda.
För skol- och annan ungdomsidrott är särskilda åtgärder träffade såtillvida, att enligt den danska skollagen kommunen har skyldighet åvägabringa idrottsanlägg- ningar. Vidare skall de läroanstalter som byggs vara försedda med lämpliga loka- ler för gymnastik.
De problem idrotts- och friluftsrörelsen i Danmark har att kämpa med, ledar- brist, lokalbrist etc. har alla sitt upphov i de stora årskullarna, som framkommit efter kriget. D. 1. F. räknar med nära nog en tredubbling av antalet medlemmar i skolpliktig ålder och även för kommuner och skolor utgör denna företeelse ett svårbemästrat problem.
England och Wales
Anordningar för idrott och friluftsliv iordningställes och underhålles i Eng- land och Wales av såväl kommunala myndigheter som enskilda föreningar. Stat- ligt stöd — genom undervisningsministeriet — utgår för löpande utgifter för an- lägg ningar endast såvitt avser lokala skolmyndigheter. Kommunerna betingar sig i allmänhet avgift fö1 utnyttjande av deras anläggningar och ev. underskott täckes av skattemedel. De enskilda föreningarna får huvudsakligen finansiera sina an- läggningar genom medlems- och andra avgifter. Kommunala anslag kan utgå. Anslagen från undervisningsministeriet utbetalas direkt därifrån till den lokala bidragstagaren. För byggande av idrottsanläggningar ställdes under 1955 50 000 pund1 till förfogande. Vid sidan av de åtgärder staten vidtager ifråga om anlägg- ningar lämnas också årliga understöd för löpande verksamhet till ett antal natio— nella organisationer. Under budgetåret 1955/56 uppgick detta till 82500 pund. Medlen används huvudsakligen för utbildning av tränare och ledare. Bidrag utgår t. ex. till avlönande av instruktörer i vissa idrottsgrenar som anställts av förbun- den för att utbilda lokala tränare.
1 1 pund = 14,45 sv. kr. (d. 6/9 1957).
Det finns i England och Wales ungefär 200 nationella organisationer på idrot- tens och friluftslivets område. Var och en är uppbyggd på läns- och andra lokala föreningar. Någon motsvarighet till svenska korporationsidrottsförbundet finns icke.
Som regel finns det icke några speciella organ för samarbetet _ där sådant finns — mellan kommun och idrottsförening. Kommunens huvudsakliga insats för sporten hänför sig till anläggningssidan.
Organisationernas huvudinkomster utgörs av medlemsavgifter och biljettintäk- ter. De förra uppgår lägst till några få shilling per år.
Staten äger inga egentliga idrottsanläggningar. Dessa ägs antingen av klubbar eller kommuner. Många av de största kommunerna äger och underhåller anlägg- ningar som ger möjlighet att utöva ett flertal olika idrottsgrenar. Vid nybyggnad av idrottsplats sker viss granskning av projektet i undervisningsministeriet och även av vederbörande lokala myndigheter.
Idrott och friluftsliv utövas regelbundet i skolorna och upptar en god del av olika ungdomsorganisationers program. Alla nybyggda läroverk har gymnastik- salar och tillgång till idrottsplats.
De problem idrotten har att kämpa med ligger på det ekonomiska planet. Det finns också behov av ytterligare anläggningar.
Finland
Idrotten och till en del även friluftslivet i Finland åtnjuter statsunderstöd genom tippningen. Oy Veikkaustoimisto AB:s genom tippningen erhållna nettovinst över- lämnas till undervisningsministeriet, som fördelar den så, att 70 % går till olika idrottsändamål och 30 % till vetenskap, konst och ungdomsarbetet.
Ekonomiskt stöd till idrotten har under åren 1953—1955 utgått med resp. 935,7, 1 130 och 671,8 milj. mk.2
I Finland verkar inget egentligt riksidrottsförbund men en rad större och mindre idrottsliga centralförbund:
A. Suomen Voimistelu- ja Urheiluliitto (Finlands Gymnastik- och Idrottsför- bund) med 1 385 föreningar och 346 256 medlemmar. I organisationen ingår följande Specialförbund: Finlands Skidförbund, Finlands Ishockeyförbund, Finlands Basket- och Volleybollförbund, Finlands Skridskoför- bund, Finlands Fäktförbund, Finlands Kvinnors Gymnastikförbund, Fin- lands Boxningsförbund, Finlands Brottningsförbund, Finlands Viktlyftningsför- bund, Finlands Fothollsförbund, Finlands Goss- och Flickidrottsförbund, Finlands Cykelförbund, Finlands Orienteringsförbund, Finska Simförbundet, Finlands Idrottsförbund (friidrotten) och Finlands Gymnastikförbund. Föreningarna sor- terar under 18 distriktsstyrelser.
B. Työväen Urheiluliitto (Arbetaridrottsförbundet) med 1 085 föreningar och 209 191 medlemmar.
Varje idrottsgren har sin egen sektion, som leder verksamheten. Sektionerna är till antalet 23. Föreningarna inom Arbetaridrottsförbundet sorterar under 14 di- striktsstyrelser.
C. Finlands Svenska Centralidrottsförbund med 227 föreningar och 84 520 medlemmar.
2 100 finska mark = 2,26 sv. kr. (11. 6/9 1957).
Följande medlemsförbund lyder under organisationen: Svenska Finlands Idrotts- förbund, Finlands Svenska Skidförbund, Finlands Svenska Orienteringsförbund, Finlands Svenska Kvinnogymnastikförbund, Svenska Finlands Skolidrottsförbund, Finlands Svenska Gymnastikförbund samt smärre mindre grupper såsom de svensktalande gymnastiklärarna och gymnastiklärarinnorna. Föreningarna förde- lar sig på nio distrikt.
D. Finlands Bollförbund med 510 föreningar och 135 156 medlemmar. På orga- nisationens program står fotboll och bandy. Föreningarna fördelar sig på 17 distrikt.
E. Utom de ovan uppräknade verkar i Finland en rad självständiga s. k. små- förbund med bl. a. idrott på programmet, tillhopa 34. Bland dessa organi- sationer kan t.ex. nämnas Folkskoleungdomens idrottsförbund, Handels— flottans idrottskommitté, Finlands akademiska idrottsförbund, Finlands skytteförbund, Finlands bowlingförbund, Finlands dövas idrottsförbund, Finlands moderna femkampsförbund, Finlands läroverks idrottsförbund, Finlands seglarförbund, Finlands bordtennisförbund, Finlands ryttarför- bund och Finlands tennisförbund.
Även scoutorganisationerna, som delvis utövar idrott, åtnjuter statsunderstöd. Också inom affärslivet och industrin utövas idrott. Denna s. k. arbetsplatsidrott leds av särskilda lokala organisationer, som emellertid icke erhåller statsunderstöd.
Finland saknar centralförbund för friluftsliv, men det finns dock flera organi- sationer som sysslar härmed, bl. a. Finska turistföreningen, Finlands sportstuge- organisation, Suomen Latu (skidfrämjandeorganisation) m. fl.
Riksdagen anger de belopp som får användas för olika idrottsändamål, t. ex. som stöd för idrottsorganisationernas och idrottsinstitutens verksamhet, bygg- nadsunderstöd för idrottsanläggningar, idrottsvetenskaplig forskning, studie- och tävlingsresor m. 111. En av ministeriet tillsatt kommitté, Statens idrottsnämnd, anslår i januari idrottsanslagen lediga att sökas samt gör upp ett förslag be- träffande deras fördelning. I varje län finnes en länets idrottsnämnd med lands- hövdingen som ordförande. Denna samlar ansökningar gällande byggnadsunder- stöd för idrottsanläggningar och överlämnar dem med utlåtande till Statens idrottsnämnd. Länets idrottsnämnd övervakar också beviljade statsmedels an- vändning samt bistår med byggnadsråd. Inom Statens idrottsnämnd finnes en sär— skild byggnadsbyrå, som granskar ritningar m. m. till inkomna ansökningar om byggnadsbidrag.
De fyra stora centralförbunden fördelar erhållna belopp på underordnade för- bund och föreningar.
Även kommunerna stöder idrotten, främst ifråga 0111 idrottsanläggningar. I 482 landskommuner, 31 köpingar och 35 städer finnes särskild idrottsnämnd, som handlägger kommunens idrottsärenden. Nämnden handhar främst frågor rörande idrottsanläggningars byggnad och skötsel, medan idrottsföreningarna koncentre— rar sin verksamhet till idrottsverksamheten. Medlemmarna i idrottsnämnden väl- jes oftast i kretsen av idrottsledare. Kommunens idrottsnämnd sorterar inofficiellt under länsidrottsnämnden.
Understöd av tipsmedel utgår ej till den enskilda föreningen. Däremot utdelar kommunerna verksamhetsunderstöd till föreningarna. Föreningarnas övriga in- komster utgörs av medlemsavgifter, oftast 300—500 mk om året, överskott å tävlingar och fester. Föreningarna driver sötsakskiosker och t. 0. 111. restauranger. På senare år har det blivit mycket vanligt att föreningarna startat tipsombuds- mannabyråer.
Större delen av idrottsplatserna är i kommunal ägo och kommunerna har privi- legierad ställning då det gäller tipsmedel för idrottsanläggningar. Men även idrottsföreningar och andra sammanslutningar har anskaffat en rad olika idrotts— anläggningar. Under de senaste åren har t. ex. tipsmedel beviljats till privata läro— verk för idrottshallar på villkor, att hallen mot skälig hyra uthyres till föreningar- na. På detta sätt har redan ganska många orter i landsorten erhållit relativt höga krav fyllande idrottshallar.
Utbildningen av tränare, idrottsinstruktörer och föreningsinstruktörer och över- huvudtaget kursverksamheten äger rum på följande sätt:
Vid Helsingfors universitet utbildas lärare i fysisk fostran för skolorna. Kursen räcker 3 år, vartill gymnastikläraren har ett auskulteringsår vid normallyccum. Folkskollärarna erhåller sin idrottsledarutbildning i anknytning till sin övriga utbildning.
Två idrottsinstitut utbildar instruktörer för kommuner, fabriker och föreningar. Utbildningstiden är 6 månader.
Nästan samtliga idrottsförbund utbildar föreningsledare för eget behov. Utbild— ningen äger rum vid olika idrottsinstitut av vilka det finns 12 i landet, därav 5 som är verksamma under hela året, resten uteslutande om somrarna.
Heltidsanställda idrottsledare och tränare har de olika förbunden i förhållande till sin storlek. Landets största centralförbund inom idrotten har 20—30, arbetar- idrottsförbundet 5—10 och Finlands Bollförbund har 5 heltidsanställda tränare. I de små idrottsförbunden handhas träningen i regel av tillfälligt anställda per- soner.
För ungdomsidrotten har de stora förbunden särskilda sektioner. Därtill sköter specialförbanden om ungdomsskolningen på sitt område. Folkskoleungdomens Idrottsförbund omhänderhar folkskolebarnens fritidsidrott och Finlands läro— verks idrottsförbund och motsvarande organisation för de svenskspråkiga sko- lorna ansvarar för folk- och lärdomsskoleelevernas idrottsverksamhet. Vad gäller brister inom Finlands idrott saknas ännu i hög grad idrottsanläggningar, sär- skilt för inomhusidrotter.
F örbundsrepubliken Tyskland
Idrotten och friluftslivet i förbundsrepubliken Tyskland åtnjuter anslag från så— väl förbunds- och delstatsregeringarna som från kommunerna. I förbundsrege- ringens budget för 1956/57 har 900 000 DM1 anslagits åt dessa ändamål. Delstats— regeringarna (med undantag för Berlin, Hamburg och Bremen) utanordnade bud- getåret 1953/54 21 miljoner DM och kommunerna (inklusive nyss nämnda städer) samma år sammanlagt ungefär 84,7 miljoner DM.
Förbundsregeringens bidrag fördelas bland delstaterna och dessas »Sportrefe- rate» (undervisningsministeriet i varje delstat har en >>Sportreferent»). Delsta- ternas och kommunernas bidrag utgår till dels städernas och kommunernas »Sportämter», dels idrotts- och friluftsorganisationerna direkt.
Korporationsidrotten har särskilda organisationer på polisens, järnvägens och postens område, anslutna till resp. fackorganisationer och åtnjutande ekonomiskt stöd från myndigheterna. Dessutom finns organisationer för korporationsidrott inom det privata näringslivet; dessa organisationer åtnjuter ekonomiskt under- stöd från resp. företag.
En särskild organisation för främjandet av friluftsliv (vid sidan av tävlings- idrott) har ansetts böra bildas under namnet »Freizeitwerk».
1 100 D-mark = 123,95 sv. kr. (d. 6/9 1957).
Avgörandet beträffande fördelningen av offentliga anslag mellan olika idrotts— grenar träffas av delstatsregeringarnas »Sportreferate» samt av »Landessport- biinde». Vid fördelningen tages hänsyn till bl. a. resp. organisations aktivitet.
För kommunala organisationer och lokala idrottsföreningar gemensamma sam- arbetsorgan finns i form av »Sportämter» och — i större kommuner _— »Zvveck- verbändc fiir Leibesiibungen».
Idrotts- och friluftsorganisationerna erhåller, vid sidan av stats- och kommu- nala anslag, även bidrag från tipssällskapen.
Vid sidan av statsanslag och tipsmedel får föreningarna lita till medlemsavgifter och inkomster av olika föranstaltningar. Medlemsavgifterna varierar starkt. Med- lemskap berättigar till gratis utnyttjande av idrottsanläggningar och redskap. Medlemsavgiften innefattar jämväl avgift för försäkring under den tid man idrot- tar.
Idrottsanläggningarna i förbundsrepubliken ägs i regel av kommunerna, idrotts- skolorna av de regionala organisationerna. Flera gymnastikföreningar har egna anläggningar.
Instruktörs- och kursverksamheten är såväl centralt som lokalt organiserad. Lärare och tränare utbildas vid idrottshögskolan i Köln samt vid idrottsorganisa- tionernas skolor.
Idrotts- och friluftslivets svåraste problem för närvarande är bristen på idrotts- platser, lärare och tränare.
Italien
I Italien lämnar staten icke direkta subventioner till den officiella idrotten. Ita— liens Olympiska Kommitté (Comitato Olimpice Nazionale Italiano, C. 0. N. I.), vil- ken är en offentlig-rättslig institution, existerar på inkomsterna från den italienska tipstjänsten (Concorso prognostici Totoealcio). Förvaltningen av tipstjänsten handhas av kommittén.
CONI:s uppgift är att organisera och stärka den nationella idrotten. Den utbil— dar idrottsmän samt ställer medel till förfogande för olympiader och andra natio— nella och internationella sportevenemang. Under CONI hör alla nationella idrotts- förbund.
CONI:s nationalråd består av olympiska kommitténs ordförande, vilken förestår. detsamma, samt av ordförandena i idrottsförbunden. Ordföranden i CONI utnäm— nes av konseljpresidenten på förslag av nationalrådet. Ordförandena i idrottsför- bunden väljs av vederbörande förbund. I varje provins finns en provinskommitté av CONI med uppgift att samordna och leda den idrottsliga verksamheten inom provinsen. Idrottssammanslutningar och underavdelningar skall vara erkända av CONI och är i tekniskt och i förvaltningshänseende beroende av vederbörande idrottsförbund, vilka även kan utöva en finansiell kontroll över desamma-
För friluftslivets främjande finns en särskild sammanslutning. Denna, vars namn är »Enta Nazionale Assistensa Lavoratori», är statsunderstödd samt utövar bild- nings— och rekreationsfrämjande verksamhet för arbetare.
CONI:s exekutiva råd fördelar anslagen till de olika idrottsgrenarna. Företräde gives olympiska idrottsgrenar.
De större kommunerna har en rörlig post i sin budget under rubriken >>idrott>> och i kommunalrådet finns en assessor för idrotten. I många fall har kommunerna till CONI avgiftsfritt överlämnat områden för uppförande av idrottsanläggningar. Särskild förbindelseorganisation mellan kommunen och idrottsklubbarna finnes.
Förutom tipsmedlen, vilka uppgår till ca 50 milj. kronor per år, utgörs idrot— tens inkomstkällor av medlemsavgifter. Dessa varierar mycket men är alltid rela- tivt låga. I allmänhet är de klubbmedlemmar, vilka utövar aktiv idrott, fritagna från varje slags avgift.
Idrottsanläggningarna ägs i allmänhet av staten och kommunen. För uppföran- det av idrottsanläggningar lämnas i allmänhet icke statsbidrag.
I vad gäller planläggning och storleksordning är det CONI, som genom sin tek— niska avdelning prövar och godkänner förslagen. Några restriktioner avseende investeringar och kreditgivning, då det gäller idrottsanläggningar, finns icke.
Instruktörernas verksamhet samt kursverksamheten organiseras i allmänhet centralt eller på initiativ av vederbörande förbund.
Utbildningen av instruktörer och tränare ombesörjes av idrottsförbunden och anställningsvillkoren varierar högst väsentligt beroende på förbunden. Tränarnas anställningsvillkor bestämmes från fall till fall men inom ramen för en kontrakts— mall, vilken godkänts av de olika idrottsförbunden. Dessa tillser kontraktsbestäm— melsernas efterlevnad genom kommissionen för ekonomiska tvistefrågor (Com- missioni per le Vertenze Economiche). Antalet tränare är ganska lågt.
För ungdomsidrottens del föreligger ett formellt avtal mellan undervisnings— ministeriet och CONI enligt vilket man bl. a. söker få till stånd en anläggning för undervisning i allmän idrott i varje provinshuvudstad. I varje skola finns i all- mänhet en gymnastiksal.
Ett av de allvarligaste problemen på idrottens och friluftslivets område är bris— ten på idrottsanläggningar.
Norge
Idrotten åtnjuter statsunderstöd i Norge dels över budgeten dels genom tips— medel. Den förstnämnda stödformen avser idrottens administration samt läkar- undersökning (dock icke till medicinsk poliklinik) av idrottsmän. Anslag för dessa två ändamål har under 1953—1955 utgått med 400 000 n. kr/år.1
Stödet av tipsmedel är reglerat i lag den 21 juni 1946. Anslagen av tipsmedel har under motsvarande tid utgjort 8, 7,8 respektive 8 milj. n. kronor. Tipsmedel utgår icke till främjande av friluftslivet. Tipsmedel utgår också till administra- tion men med förhållandevis små belopp.
Frågor rörande idrott och friluftsliv sorterar i Norge under Kirke- og undervis- ningsdepartementet. Som sakkunnigt organ och remissinstans till stöd för departe- mentet vid fördelningen av den del av tipsmedlen, som kommer idrotten till godo, har nyligen inrättats ett Statens idreltsråd. Rådet består av ordförande jämte 10 medlemmar. Ordförande jämte suppleant för denne utses av Kungl. Maj:t. Övriga medlemmar utses av departementet, fem efter förslag av Norges idrotts- förbund. Samtidigt med inrättande av idrottsrådet har vissa allmänna riktlinjer uppdragits för tipsmedlens användning. I första hand skall de brukas för idrotts- anläggningar och utrustning därtill. Bidrag skall företrädesvis lämnas till kom— mun eller förening, som själv lämnar bidrag till anläggningen. En förutsättning för bidrag är dock att byggnadsplanen godkänts av det nedan nämnda ungdoms- och idrottskontoret. Bidrag avses vidare skola utgå till Norges Idrottsförbund för administration och viktiga arbetsuppgifter som t. ex. instruktion och propaganda, korporationsidrott, barn- och ungdomsidrott, idrott vid läroanstalter samt till förberedelse och deltagande i olympiska spel.
1 100 norska kr. = 72,55 sv. kr. (d. 6/9 1957).
Den närmare befattningen med ungdoms- och idrottsspörsmål handhas å den statliga sidan av Statens ungdoms- og idrettskontor, som likaledes sorterar under Kirke- og undervisningsdepartementet. Kontoret som tjänstgör som förbindelseled mellan myndigheterna och de frivilliga idrotts- och ungdomsorganisationerna granskar ansökningar om stöd åt idrott och ungdomsverksamhet. Kontoret uppgör på grundval av inkomna ansökningar förslag till fördelning av idrottens andel i överskottet av tipsmedlen. Förslaget inges till departementet, som innan slutlig ställning tages därtill har att remittera det till idrettsrådet. Bland kontorets övriga uppgifter kan nämnas den centrala ledningen av utbyggnaden av alla slags idrottsanläggningar i landet. I det sammanhanget behandlar kontoret också frågor om expropriation av mark för idrottsändamål. Kontoret avger utlåtanden över kommunala anslag, län 111. m. till idrottsanlägg ningar och organiserar samarbets- organ på idrottens område mellan kommunerna, idrottsorganisationerna och sta- ten. Dess arbete går vidare ut på att ge barn- och ungdomsidrotten utvidgad plats i skolarbetet, att förbättra sim- och badmöjligheterna i landet, att utbreda idrotten för sjöfolk — i det syftet har kontoret en representant med i Statens velferdskon- tor för handelsflåten. Kontorets ungdomsavdelning sköter samarbetet också med ungdomssammanslutningar utanför idrotten. Inom kontoret finns också en s.ir- skild hälsoavdelningr som tjänstgör som rådgivare till stat och kommun m.fl. medicinska och hygieniska spörsmål.
Norsk idrott är samlad i en landsomfattande organisation — Norges idrottsför— bund — vilket är organiserat i stort som Sveriges riksidrottsförbund. Som mellan- led mellan förbundets topporgan och den enskilda föreningen finns 35 idrotts- kretsar fördelade över hela landet. För de olika idrottsgrenarna finns specialför- bund och som mellanled mellan dessa och idrottsföreningarna finns ca 322 sär- kretsar. Korporationsidrotten — Bedriftsidrotten _ får stöd av tipsmedel och är en del av Norges idrottsförbunds arbetsområde samt administrativt knutet till detta. Landet är indelat i >>bedriftsidrottskretsar».
De flesta kommunerna i Norge ger stöd åt idrotten. Sammanlagt uppgår kom— munernas insats till 8—10 milj. n. kronor per år. Medlen används i allt väsentligt till byggnad (både av egna och föreningars anläggningar) och stöd åt idrottsan— läggningar. I de allra flesta kommunerna finns ungdoms— och idrottsnämnder. Medlemmarna i dessa utses efter politiska grunder eller på samma sätt som andra kommunala nämnder.
Förutom statsunderstöd har Norges idrottsförbund inkomst av viss del i med- lemsavgifter. Förbundet uttaxerar en krona, varav 40 öre användes för central administration och återstoden återgår till respektive idrottskretsar. Medlemsav— gifterna uppgår i genomsnitt till något över fem kronor.
Statsmedel till specialförbund och idrottskretsar fördelas av »Landsstyrmötet» efter förslag av >>Idrottsstyret>>. Fördelningen sker med hänsyn tagen till ekono- miska, geografiska och befolkningsmässiga förhållanden. Det kan nämnas att Norges fotbollsförbund och skridskoförbund icke får stöd i någon form av Norges idrottsförbund. Större stadskretsar får bara mindre bidrag. Till administration utgår överhuvud taget små belopp av tipsmedel.
Idrottsanläggningarna i Norge ägs antingen av kommunerna _ framförallt å större platser _ eller föreningarna. De flesta anläggningarna är föreningsägda, men under åren efter kriget har tendensen blivit att allt fler nyanläggningar utförs i kommunal regi och att föreningsägda anläggningar övertages av kommunerna. Stöd av tipsmedel utgår till byggnad av såväl kommun- som föreningsägda an- läggningar. F. n. söker man framförallt främja utbyggnaden av simanläggningar.
Myndigheterna utövar inflytande på många sätt då det gäller anläggningarnas placering, dimensionering m.m. F.n. råder i Norge med hänsyn till önskvärd—
heten att minska investeringsvolymen en viss återhållsamhet ifråga om iordning- ställande av idrottsanläggningar.
För utveckling av instruktionsverksamheten lade Norges idrottsförbund 1353 upp en generell plan för instruktörsutbildning som bygger på en kort förberedan- de kurs, en aspirantkurs och en tilläggskurs om 10 dagar. Vid fyra av Norges folk- högskolor finns särskilda linjer inrättade för utbildning av idrottsinstruktö. er. Den högre utbildningen av instruktörer och idrottslärare försiggår vid statens gymnastikskola, som är tvåårig.
De olika specialförbunden har inga fast anställda instruktörer men vissa för- bund har instruktörer under kortare tid. Norges idrottsförbund har i allmänhet tre idrottskonsulenter som verkar 4—5 månader under sommarhalvåret. Fein "yl- ken har fylkesinstruktörer. Dessa avlönas dels över fylkets budget och dels genom tipsmedel. Denna anordning är under utbyggnad och målet är en instruktör i varje fvlke.
Den frivilliga Skolidrotten ledes av >>Landsnämnda for skolidrett» ett särstilt organ för idrott som upprättats av lärarorganisationerna. Norges idrottsförbind är representerat där.
Ungdomsidrotten i Norges idrottsförbund har sin egen sektion och ledes av en särskild nämnd, vars medlemmar väljes på tre år. I ungdomssektionen registreras alla som icke fyllt 18 år. I de olika föreningarna placeras dessa i särskilda grip- per.
Ett av de största problemen för Norges idrott är bristen på ledare och idrOtts— anläggningar. Viss bättring har emellertid kunnat iakttagas på bägge områdena.
Schweiz
Statligt stöd i form av anslag å budgeten utgår till en rad gymnastik- (ch idrottssammanslutningar. Under de senaste åren har anslagen, som huvudsakligen användes till kurser för utbildning av ledare, uppgått till 368 000 fr.1 Det statlga organ som centralt har hand om hithörande frågor är Edsförbundets militärle- partement.
De schweiziska gymnastik- och idrottsorganisationerna är autonoma och har direkt förbindelse med de internationella spceialförbunden för olika idrotts— grenar. De har en gemensam topporganisation der Schweizerische Landesverband fiir Leibesäbungen (SLL). Sammanslutningen som främst verkar som ett sani— ordnande organ och bl. a. tillvaratager de anslutna förbundens intressen gentemot myndigheterna, inverkar icke på förbundens självständighet.
Korporationsidrotten är i Schweiz organiserad i ett särskilt förbund, anslutet till SLL. Förbundet åtnjuter icke statligt understöd. Däremot får det mindre bidrag av SLL för utbildning av ledare.
Vid sidan av de rena idrottsorganisationerna finns också mera friluftsbetonade sådana. Den främsta av dessa är der Schweizerische Alpenclub samt turistfir- eningen »Naturfreunde».
Stöd åt sporten utgår också från kommunerna. I mindre kommuner är det van- ligt att direkta bidrag utgår. I de större kommunerna utgår bidrag ofta indirekt genom att kommunen tillhandahåller anläggningar av olika slag. Några kontakt- organ mellan sportorganisationerna och kommunerna finns icke.
Förutom stöd från stat och kommun åtnjuter sporten del i inkomsterna av Sport-toto, en motsvarighet till tippningen i Sverige. Sport-totobolaget skall av-
1 100 schw. fr. = 119,05 SV. kr. (d. 6/9 1957).
lämna en del av sin vinst till SLL, som sedan ombesörjer fördelningen av medlen. Av 1955 års bidrag, 1,6 milj. fr. gick 340 000 fr. till SLL för utbildning av ledare. Ungefär lika stort belopp ställdes vidare till förfogande för olympiska förberedel- ser. Återstoden utgick som bidrag till anläggningar av olika slag. Förutom till SLL anslås delar av tipsvinsten också till de olika kantonerna att användas för sport- ändamål. Bestämmande för dessa bidrags storlek är bl. a. invånarantal och spel- frekvcnsen i kantonen ifråga.
Medlemsavgifter uttages i de olika organisationerna. Avgifterna varierar starkt för olika idrottsgrenar och föreningar. De genomsnittliga avgifterna per år i gymnastik- oeh fotbollsföreningar å större orter är 12—20 fr. Fördelarna av medlemskap väx- lar i de olika föreningarna. I vissa föreningar innefattar medlemskapet försäk- ringsskydd.
Beträffande äganderätten till anläggningar gäller som regel att kommunerna äger sådana som tjänar gymnastiken i skolorna. Dessa anläggningar får under den skolfria tiden utnyttjas av lokala idrottsföreningar. Anläggningar för annan sport- utövning tillhör mestadels föreningarna. Anläggningar som tillhör kommunerna står i första hand till förfogande för skolorna, något som däremot icke är fallet med föreningarnas anläggningar.
Statliga anslag utgår icke till anläggningar. Däremot kan bidrag erhållas ur de tipsmedel som står till SLL:s förfogande.
I ett stort antal skolor av olika slag verkar fackutbildade gymnastiklärare. Deras utbildning sker vid högskolorna, där särskild examen kan avläggas. Anställnings- villkoren för denna lärargrupp motsvarar andra lärares. En mindre kvalificerad gymnastik- och sportlärarexamen kan erhållas vid Eidgenossische Turn- und Sportschule, som anordnar åttamånaderskurser. Denna examen berättigar emel- lertid icke till att tjänstgöra som gymnastiklärare i offentliga skolor.
Sovjetunionen
I Sovjetunionen handhaves ledningen på den fysiska fostrans och idrottens om- råde av idrottskommittéer, tillsatta av Sovjetunionens ministerråd, rådsrepubli- kernas och de autonoma republikernas ministerråd samt de lokala arbetarrådens exekutivkommittéer.
Kommittén för fysisk fostran och idrott vid Sovjetunionens ministerråd leder direkt de kommittén underställda företagen, instituten, organisationerna och un- dervisningsanstalterna. Den leder vidare arbetet inom kommittéerna för fysisk fostran och .idrott vid rådsrepublikernas ministerråd samt kraj-, oblast—, krets-, stads- och räjongarbetarrådens exekutivkommittéer. Den behandlar och fastställer planerna för utveckling av den fysiska fostran och idrotten samt kontrollerar att planerna förverkligas.
För fysisk fostran och idrott svarar i första hand frivilliga idrottsföreningar, uppbyggda enligt korporationsprincipen inom respektive fackföreningar och äm- betsverk, såsom exempelvis:
idrottsföreningen »Lokomotiv», som arbetar bland arbetare och tjänstemän vid järnvägen samt deras familjer,
idrottsföreningen >>Metallurg>> med verksamhet bland arbetarna inom metall- industrin och deras familjer,
idrottsföreningen >>Arbetsreserverna», som arbetar bland elever och anställda inom hantverks—, tekniska, konstnärliga och konsthantverksinstituten ävensom
andra liknande undervisningsanstalter, vilka sorterar under generalförvaltningmgen för arbetsreserverna.
Det finns f. n. sammanlagt 38 idrottsföreningar i landet. Av dessa tillhtr lr 19 fackföreningar och 15 landsbygdsföreningar, tillhörande unionsrepublikerna. [. De frivilliga idrottsföreningarna »Spartak», >>Arbetsreserverna>> och >>Dynamo>> sansamt de militära idrottsorganisationerna är verksföreningar. Dessutom förekommamer fysisk fostran och idrott såsom läroämne på skolschemat i de specialiserade memel— lanskolorna och vid högskolorna.
I den statliga budgeten anslogs till hälsovård och fysisk fostran:
1954 — 29,3 milliarder rubel1 1955 —— 30,9 >> >> 1956 — 35,1 » »
Fackföreningarnas idrottsorganisationers budget grundar sig på bidrag ur faclack- föreningsavgifterna, medlemsavgifter inom idrottsföreningarna (3 rubel per år är) och inkomster från idrottsevenemang samt från användning av idrottsanläggägg- ningar.
I idrottsföreningen >>Arbetsreserverna>> är medlemsavgiften per år fastställtälld till en rubel för elever och till 4 rubel för tjänstemän.
Landsbygdens befolkning, kolchosbönder, arbetare och tjänstemän vid maskinkin— och traktorstationer m.m., lärare, läkare m.fl. är förenade i enhetliga idrott.—otts- föreningar för landsbygden, bildade i alla rådsrepubliker. Dessa föreningar br be— driver sin verksamhet på grundval av medlemsavgifter och inkomster från idrottrotts- anläggningar samt kontingenter ur fackföreningsavgifter och kolchosinkomsteister.
Medlemmar i idrottsföreningar har rätt att avgiftsfritt begagna idrottsplatseitser, idrottsmateriel samt komma i åtnjutande av lärarnas och tränarnas handledninaing.
Idrottslärare och tränare utbildas i ett flertal läroanstalter, såsom speciella höihög- och mellanskolor, institut och tekniska skolor för fysisk fostran, skolor med två två- åriga kurser för utbildning av tränare, fakulteter för fysisk fostran inom de pedaeda- gogiska högskolorna samt idrottspedagogiska läroanstalter. Inom landet förekomom- lner också i stor utsträckning kurser för utbildning av instruktörer samt tävlingzings- domare, vilka utövar idrottsarbete vid sidan av sitt ordinarie arbete. Kursverksansam— heten försiggår på deltagarnas fritid.
Betalda lärare och tränare finns som regel i läroanstalter, i kollektiv (cirklarrlar) för fysisk fostran och idrott med stort deltagarantal, vid företag, institutionenner, kolchoser m. m. ävensom i de centrala idrottssektionerna, vilka t. ex. i en sta stad samlar inom sig de bästa idrottsmännen i en viss idrottsgren eller inom ett viswisst idrottssällskap.
I flertalet av kollektiv (cirklar) för fysisk fostran och idrott handhas verksansam- heten av instruktörer och tränare, vilka i denna egenskap är oavlönade och Vit vid sidan härom har förvärvsarbete.
Byggandet av idrottsanläggningar som har stor omfattning sker för medel, sor som ställts till förfogande av staten, fackföreningar och andra offentliga organisationeoner liksom det också förekommer i stor utsträckning att man bygger en enklarclare idrottsanläggning genom allmänhetens och idrottsfolkets egna krafter och memed hjälp av näringslivets organisationer.
Under de senaste åren har man riktat särskild uppmärksamhet på mera konkom- plicerade anläggningar, (idrottsanläggningar under tak, idrottshallar, konstisbzisba— nor och inomhusbassänger etc.).
1 100 rubel = 129,5 sv. kr. (clearingkurs d. 619 1957).
Turkiet
Sport och andra friluftsövningar står i Turkiet under statligt överinseende. År 1938 stiftades i Turkiet en särskild lag beträffande organisation och utövning av gymnastik och sport. Enligt denna inrättades en under undervisningsministe- riet lydande generaldirektion med uppgift att organisera gymnastik och sport inom landet, att anskaffa erforderliga lokaler och redskap, reglera relationerna mellan olika sportgrenar, organisera sammanslutningar o. s.v.
Generaldirektionen har i uppdrag att fördela budgetanslag och kommunala bidrag.
Under de tre senaste åren har sammanlagt utanordnats:
a) Från den statliga budgeten .............................. 3 500000 lira1 b) Från kommunala myndigheter ............................ 5 386 986 » e) Specialanslag från länsstyrelser .......................... 1 281 609 »
Med undantag för här ovan nämnda (anslagsgivande) myndighet har inga statliga myndigheter att skaffa med gymnastik och sport.
Idrottsrörelsen är organiserad på liknande sätt som i Sverige. Det är klubbarna, som i praktiken handhar sportens utövning. Samtidigt finns sportorganisationer vid läroverk och andra högre läroanstalter. Sportsammanslutningar finns även- 1edes vid fabriker och verkstäder med större arbetsstyrka samt vid statliga före- tag.
Särskilt organ för korporationsidrott finns ej. På friluftslivets område finns en scoutrörelse i enlighet med internationella regler. Dessutom organiserar Röda Halvmånen (i mohammedanska länder motsvarighet till Röda Korset) rekreations- läger för ungdom.
Fördelningen av statsanslagen sker inom generaldirektionen för fysisk fostran, under ordförandeskap av dess generaldirektör, efter förslag av en konsultativ kommitté. Det är denna kommitté, som gör upp budgeten. Generaldirektionen ad- ministrerar den.
Något särskilt samarbetsorgan mellan myndigheter och idrottsorganisationer finns ej.
Klubbavgift utgår men får för medlem ej överstiga 120 turklira per år. Klubbarnas väsentliga inkomstkälla är de medel, som inflyter genom deltagande i tävlingar. Härförutom erhålles understöd av generaldirektionens för fysisk fost- ran centrala och lokala organ.
För sporten avsedd och använd egendom, vilken förvärvats enligt lagen för fysisk fostran, tillhör generaldirektionen för fysisk fostran. Den egendom, som förvärvas för klubbarnas egna medel, tillhör klubbarna. Därest kommunal myn— dighet bekostat installation för sport, tillhör den myndigheten.
Generaldirektionens för fysisk fostran byggnadsbyrå handhar frågor rörande byggande av idrottsanläggningar. Enligt byggnadsstadgan skall i varje stad eller köping anvisas område för sportplats.
Kurs— och instruktörsverksamheten ombesörjes av generaldirektionen. För skol- och annan ungdomsidrott har särskilda anordningar träffats. Det största bekymret är knappheten på penningmedel.
1 100 lira eller turkiska pund = 184,76 sv. kr. (d. 619 1957).
