SOU 1957:8

Jordbruks förstärkande med skog : förslag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att i enlig- het med av departementschefen till statsrådsprotokollet samma dag an- givna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan om åtgärder för förstärkande av ofullständiga jordbruk med skog m. m.

Jämlikt detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshöv- dingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta och lantbrukaren S. 0. Antby i Anten, lantbrukaren filosofie licentiaten 0. F. Nilsson i Kungs— ängen, ledamöterna av riksdagens första kammare läderanbetaren R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren P. 0. Pålsson i Lit, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth i Bratteborg samt över- direktören i lantbruksstyrelsen H. C. 13. VVetterhall.

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 november 1952 tillkallades såsom ytterligare sakkunniga verkställande direktören för Svenska Cellu- losaakti-ebolaget A. G. T. Enström i Sundsvall och ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren J. N. Jonsson i Fjäle samt efter bemyndi- gande den 17 juni 1955 överdirektören i Skogsstyrelsen F. L. H. Johansson, vilken tidigare varit förordnad att såsom expert biträda utredningen.

Till sekreterare hos de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning, har förordnats ledamoten i utredningen filosofie licentiaten Nilsson, och som biträdande sekreterare har med visst avbrott tjänstgjort assessorn i Svea hovrätt S.-G. B. Jonzon.

Att såsom experter biträda utredningen äro förordnade skogsvårdsc'hefen hos Mo och Domsjö aktiebolag jägmästaren T. S. Andrén i Örnsköldsvik, överlantmätaren 0. A. En-flo, byråchefen i domänstyrelsen IE.-F. E. Malm- gren, överlantmätaren T. A. 0. Sander och lantbruksdirektören E. V. A. Wessén.

Utredningen” har den 18 maj 1954 avgivit betänkande med förslag till ny jordförvärvslagstiftn'ing samt till lag om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1954:16) ävensom den 5

juli 1955 avlämnat promemoria angående godkännande i vissa fall av arrendeupplåtelse m. m.

Genom skrivelse den 7 juni 1956 har Kungl. Maj:t uppdragit åt utred- ningen att i samråd med Skogsstyrelsen jämväl verkställa en översyn av bestämmelserna angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. '

På egen framställning har herr Enström den 21 september 1956 ent- ledigats från förordnandet att deltaga i utredningens arbete.

Sedan utredningens arbete nu slutförts, får utredningen härmed vörd- samt avlämna betänkande med förslag om jordbruks förstärkande med skog.

Vid utarbetandet av detta betänkande har särskild expertis medverkat, nämligen byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Olof Petersson beträf- fande sjätte kapitlet ävensom jägmästaren i Skogsstyrelsen Bo Lindfelt. Sjunde kapitlet har i huvudsak utformats av utredningens eXIpert lan-t- bruksdirektören Wessén.

Till betänkandet är såsom bilaga fogad en inom skogsekonom—iska insti- tutionen vid skogshögskolan verkställd utredning angående den ekono— miska betydelsen av skogsinnehav m. m.

Reservationer eller särskilda yttranden ha avgivits av ledamöterna herrar Andersson, Antby, Johansson, Jonsson, Persson och von Seth samt av experterna herrar Andrén och Malmgren.

Stockholm den 16 januari 1957

B. Fallenius

Allan Andersson Sven Antby Folke Johansson Jan N. Jonsson Ferdinand Nilsson Ragnar Persson Olof Pålsson T. G. 1). Seth Halls Wetterhall

/S.-G. Jonzon

FÖRSTA KAPITLET

Direktiven för utredningen

I sitt yttrande till statsrådsprotokol- let för den 1 november 1951, då beslut fattades om förevarande utredning, an- förde chefen för jordbruksdepartemen— tct, såvitt nu är i fråga, följande.

Enligt de riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, som fastställdes genom 1947 års riksdags beslut, skall åtgärderna för yttre rationalisering av jordbruket i skogsbygderna inriktas på att -— vid si- dan av den rationalisering av själva jord- bruket som lämpligen kan åstadkommas —— förstärka brukningsdelarna med skog så att de brukningsdelar, där jordbruket ut- gör brukarens huvudsakliga sysselsättning. i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet upp- väges av tillgången på egen skog.

De medel, som är avsedda att använ- das i den statliga verksamheten för främ- jande av jordbrukets yttre rationalisering i allmänhet, står givetvis till förfogande även då det gäller att genomföra en så— dan förstärkning av vissa brukningsde- lar med skog, som nyss nämnts. Lant- bruksnäinnderna skall sålunda bedriva en aktiv inköpspolitik och lämna ekonomiskt stöd för genomförande av dylika rationa— liseringsåtgärder. Vidare kan kronans för- köpsrätt användas för ändamålet och i vissa fall kan även expropriation komma i fråga.

Under den tid, som förflutit sedan den statliga verksamheten för främjande av jordbrukets rationalisering började bedri- vas i enlighet med de av 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna, har emellertid den del av denna verksamhet, som avser för- stärkningen av ofullständiga jordbruk med skog, endast fått en ganska begränsad om- fattning. Härtill har otvivelaktigt flera or— saker bidragit. En av de viktigaste torde ha

varit de höga priser som under den senaste tiden rätt är skog. Det är lätt förståeligt att jordbrukarna i detta prisläge även i sådana fall, där möjligheter till komplet- tering yppat sig, varit tveksamma med hänsyn till den risk för förlust i händelse av ett kommande prisfall som ett köp av skogsmark skulle medföra. Det kan i detta sammanhang erinras om att för närva- rande statligt stöd i form av direkta bi- drag normalt icke kan lämnas vid köp av skogsmark i kompletteringssyfte. En an— nan orsak torde ha varit att lantbruks- nämndernas verksamhet på den yttre ra— tionaliseringens område till en början av naturliga skäl måst bedrivas i mera be- gränsad omfattning.

Med hänsyn till det sålunda anförda och till den centrala ställning, som frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog intar då det gäller att lösa jordbru- kets problem i de skogr-ikare delarna av landet, synes det lämpligt, att man skall överse de bestämmelser som nu gäller här- om, för att undersöka om de i något av— seende behöver ändras eller kompletteras för att underlätta en sådan förstärkning. Vid en dylik översyn torde man såväl i fråga om den utsträckning, i vilken för- stärkning med skog bör ske, som beträf- fande medlen för genomförandet av den— samma böra utgå från de år 1947 fast- ställda allmänna riktlinjerna för rationa— liseringsverksamheten. Med hänsyn ej minst till de svårigheter, som det nu rådande prisläget å skogsprodukter visat sig med- föra i nu ifrågavarande avseende, bör det emellertid undersökas, huruvida de nuva- rande reglerna om statligt ekonomiskt stöd vid kompletteringsförvärv av skog är lämp— ligt utformade. Härvid torde man höra utgå från att stödet även i fortsättningen i regel bör lämnas i form av lån till för- värv av marken. Lånevillkoren torde dock böra omprövas så att större hänsyn än

vad som nu är möjligt kan tagas till sko- gens karaktär av ett långsiktigt investe- ringsobjekt. Även behovet av att i undan- tagsfall lämna bidrag till förvärv av skogs- mark bör undersökas. Vidare bör övervä- gas möjligheten att förenkla förfarandet i sådana fall, då skogsmark i allmän ägo anses böra disponeras för rationaliserings- ändamål. Ett annat problem, som även bör uppmärksammas, gäller möjligheterna att genomföra önskvärda förstärkningar ge- nom byte av skogsmark. Utredningen bör emellertid ej begränsas till enbart de spörs- mål som nu berörts utan bör avse en all- män och — frånsett vad nyss sagts om själva utgångspunkterna — förutsättnings— lös prövning av problemet i hela dess vidd.

Genom skrivelse den 7 juni 1956 har Kungl. Maj:t uppdragit åt utredningen att jämväl verkställa en översyn av be- stämmelserna angående villkor för slatsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m.m. I skrivelsen anfördes följande.

I sina år 1954 avgivna anslagsäskanden har Skogsstyrelsen vid behandlingen av an— slaget till Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. rn. framhållit att vissa förhållanden syntes påkalla en utredning rörande villkoren för bidrag ur anslaget och om eventuellt nya former för ifrågavarande stödverksamhet.

Bidrag ur anlsaget utgår endast där markägarna inom 5. k. skogsvårdsområden i kontrakt med skogsvårdsstyrelsen förbin- der sig att mot erhållande av statsbidrag enligt bidragsbestämmelserna utföra samt- liga i en skogsvårdsplan för hela området angivna åtgärder. Planen kan upptaga skogsvårdsåtgärder, dikning, skogsvägan— läggning och betesanläggningar. Skogs- värdsområdena avgränsas med hänsyn till möjligheterna att betesfreda skogen och får därför vanligen en betydande omfattning. Skogsvårdsplanen är i allmänhet att be— trakta som den yttre ramen för skogsägar- nas åtaganden och grundar sig på över- slagsvisa kostnadsberäkningar. Först när det blir aktuellt att utföra skogsvårdsåt- gärderna upprättas detaljerade arbetspla- ner med kostnadsberäkning, vilken beräk- ning ligger till grund för bidragsbeviljan- det.

Såsom skäl för en utredning angav skogs— vårdsstyrelsen, bland annat, att skogsbet—

ningen under senare år minskat även i Norrland. Vidare vore ej avgjort om lant- bruksnämnderna skulle övertaga skogs— vårdsstyrelsernas verksamhet med betesan— läggningar även i lappmarkerna såsom re— dan skett inom Norrland utanför detta område och slutligen hade skogsvårdsla- gens gräns för svårföryngrat område änd- rats så att den ej längre sammanföll med lappmarksgränsen.

[ samband med sina år 1955 avgivna anslagsäskanden har Skogsstyrelsen med— delat, att den inom ramen för gällande be— stämmelser för den under anslaget bedriv- na stödverksamheten igångsatt en viss för- söksverksamhet enligt nya linjer och att styrelsen samtidigt påbörjat en utredning rörande bidragsbestämmelserna.

1951 års jordbruksrationaliseringsutred- ning har i sina yttranden över motion nr 123 i första kammaren av hr Strand m. fl. samt nr 175 i andra kammaren av hr Skog- lund i Umeå m. fl. angående reformering av skogsvårdslagstiftningen framhållit, att ut- redningen upptagit till behandling samar— bete mellan mindre skogsägare för gemen- samma åtgärder på skogsförvaltningens område särskilt med hänsyn till behovet av en effektivering av kompletteringen av jordbruk med skog och därmed samman— hängande parcelleringsproblem. Utredning- en har sålunda i skrivelse den 26 januari 1955 till skogsvårdsstyrelser, hushållnings- sällskap och lantbruksnämnder ävensom till vissa organisationer inom näringslivet underställt dessa såväl skogsarronderings- problemet som frågan om att genom ge— mensam förvaltning —— helt eller i viss utsträckning —— av enskilda skogar minska olägenheten av en uppsplittring av skogs— marken. lnom utredningen har sedan lång tid förslag beträffande lagstiftning på det- ta område varit under utarbetande. Enligt utredningen kommer resultatet härav att i utredningens slutbetänkande framläggas för Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t finner gott uppdraga åt 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning att i samråd med skogsstyrelsen skyndsamt verkställa en översyn av bestämmelserna angående villkor för statsbidrag från an- slaget till åtgärder för ökad skogsproduk- tion i Norrland m. m. i syfte att söka er- nå överensstämmelse mellan ifrågavaran- de villkor och bestämmelserna i den av jordbruksrationaliseringsutredningen till- tänkta lagstiftningen.

Kungl. Maj:t har till utredningen över- lämnat åtskilliga framställningar att ta— gas i beaktande vid fullgörandet av ut- redningens uppdrag. Härutinnan åter- står till behandling i detta betänkande dels det på hemställan av 1952 års riks- dag till utredningen hänskjutna spörs- målet huru kompensation bör beredas

fastighet som fått sitt skogsinnehav vä- sentligt förminskat genom framdragan- de av kraftledning dels ock en den 23 maj 1953 dagtecknad framställning av Riksförbundet Landsbygdens folk rö- rande problem som sammanhänger med tidsbegränsade servitut och ofullstän- diga ägostyckningslotter.

ANDRA KAPITLET

1947 års riktlinjer

Såsom framgår av direktiven har ut- redningen — såväl i fråga om den ut- sträckning, i vilken förstärkning med skog bör ske, som beträffande medlen för genomförande av densamma _— att utgå från de av 1947 års riksdag fast- ställda allmänna riktlinjerna för ratio- naliseringsverksamheten. Det torde där- för vara lämpligt att här erinra om det huvudsakliga innehållet av sagda riks- dagsbeslut i hithörande delar.

På grundval av betänkande som av- givits av 1942 års jordbrukskommittél (SOU 1946:42, 46 och 61) framlades vid 1947 års riksdag proposition (nr 75) angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Propositionen hän- sköts till behandling av ett särskilt ut- skott, vilket i sitt utlåtande (nr 2) till- styrkte de i propositionen framlagda förslagen med vissa ändringar. Utskot- tets utlåtande godkändes sedermera i oförändrat skick av riksdagen.

I jordbrukskommitténs betänkande dryftas till en början frågan om mål- sättningen för den statliga jordbruks- politiken. Härom uttalas, att man under normala förhållanden bör söka uppe- hålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövs för att folkförsörj- ningen här i landet i en avspärrnings- situation skall kunna uppehållas på en tillfredsställande nivå medelst landets egna resurser. Statsmakterna bör, fort- sätter kommittén, lämna den inhemska jordbruksproduktionen ett stöd, som syftar dels till att möjliggöra uppehål-

landct av den ur det allmännas syn- punkt önskvärda produktionen dels till att den jordbruksbefolkning, som be- hövs för att frambringa sagda produk- tion, skall kunna vid rationell jord- bruksdrift uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med jämförliga befolknings- gruppers. Vid planeringen av den geo- grafiska fördelningen av den jordbruks- produktion, som sålunda bör stödjas, bör man bland annat beakta den bety- delse ett uppehållande av jordbruket i olika delar av landet har med hänsyn till andra näringsgrenars intressen. Härutinnan understrykes i betänkandet särskilt sambandet mellan jordbruket och skogsbruket i de skogrikare delar- na av landet. Dessa båda näringsgre- nar bildar där i många fall, framhåller jordbrukskommittén, tillsammantagna det produktionsunderlag, som befolk- ningen behöver för att kunna ha jämn sysselsättning under olika årstider, och jordbruket utgör den källa från vilken skogsbruket kan rekrytera en stor del av sin arbetskraft. Det påpekas även hurusom jordbruket i dessa trakter fö-

1 Betänkandet är undertecknat av herrar Abel Andersson, Bror Blomkvist, Mauritz Bonow, Bernh. Ekström, Gösta Eriksson, B. Fallenius, Ferdinand Fredgardh, Åke Gul— lander, Emil Gustafson, Bo Hammarskjöld, Axel Johansson, Rcimer Johansson, J. H. Johansson, Nils Jönsson, Gunnar Lange, Knut Larsson, Gösta Liedberg, Erik Lund- berg, Einar Norrman, H. G. Ringborg, Gus- taf Sahlin, Ernst Själander, Einar Sjögren, A. H. Stensgård, Ingvar Svennilson, XVald.

Svensson, Olof Söderström, Ernst VVehtje och G. H. Ytterhorn.

der de dragare, som skogsbruket behö- Ver under vintern, och täcker det lokala behovet av vissa livsmedel, främst mjölk. I den mån sambandet mellan jordbruk och andra näringsgrenar så påkallar, bör man enligt kommittén stödja jordbruksproduktionen även i de delar av landet, där de naturliga pro- duktionsförutsättningarna för själva jordbruksdriften är mindre gynnsam- ma. Likaså bör man vid den lokala pla- neringen beakta den betydelse bevaran- det av en viss jordbruksbefolkning i trakten har ur arbetskraftssynpunkt el- ler eljest för andra näringsgrenar i trakten.

Vid sin bedömning av storleken av det stödbehov, som kan föreligga på lång sikt, räknar jordbrukskommittén med en utveckling inom jordbruket, som innebär att förefintliga rationali- seringsmöjligheter tillvaratas. Att sta- ten bör lämna sin medverkan till att främja en sådan utveckling synes kom- mittén klart med hänsyn såväl till att det här gäller att skapa bättre försörj- ningsmöjligheter för en stor del av be- folkningen som till att denna utveckling medför minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida. I frå- ga om den s.k. yttre rationaliseringen —. d. v. s. brukningsenheternas omvand- ling till ökad ändamålsenlighet beträf- fande storlek och ägoanordning _— fram- lägges förslag till åtgärder för åstad- kommande av bärkraftiga brukningsen- heter. Sålunda förordar jordbrukskom- mitten, att statliga lån och bidrag skall lämnas för att underlätta enskildas för- värv av jord i rationaliseringssyfte samt att staten skall bedriva en aktiv inköps- politik för att i sin tur kunna överlåta mark 'till ägare av ofullständiga jord- bruk. Vidare föreslås införande av för- köpsrätt och rätt till expropriation i vissa fall för bildande av bärkraftiga "jordbruk.

Skogens värde i kombination med jordbruk ligger enligt kommitténs upp- fattning till en början däri, att skogen representerar en sysselsättningsgaranti för brukaren. Härom uttalas i betänkan- det:

Den egna skogens betydelse ur syssel— sättningssynpunkt beror i främsta rum- met pä den utsträckning, i vilken brukaren kan få sysselsättning i det egna jordbru- ket eller utanför den egna brukningsde- len. Har brukaren full sysselsättning året runt i det egna jordbruket, behöver han tydligen ur sysselsättningssynpunkt ej där- jämte ha tillgång till arbete i egen skog. Detsamma är fallet, om brukaren visser- ligen ej har full sysselsättning året runt i det egna jordbruket men arbetstillgången utanför den egna brukningsdelen är så god. att han kan påräkna att få arbete även under de tider, då han ej är sysselsatt i sitt jordbruk.

När det gäller att bedöma den egna sko- gens betydelse ur sysselsättningssynpunkt får man emellertid ej uteslutande fästa sig vid brukarens möjligheter att få full sys- selsättning i sitt jordbruk eller utanför den egna brukningsdelen. Är jordbruket så stort, att någon manlig arbetskraft utöver brukaren själv är och bör vara fast knu- ten vid jordbruket, uppkommer samma sysselsättningsproblem beträffande denna manliga arbetskraft som beträffande bru- karen själv. För det ekonomiska resulta- tet av jordbruksdriften är det. ju av vikt, att all den till jordbruket fast knutna ar- betskraften kan beredas effektiv syssel- sättning under hela den tid, för vilken den uppbär ersättning. Betalar brukaren full lön under hela året åt en anställd, måste han alltså, för att jordbrukets lönsamhet ej skall äventyras, söka att effektivt ut- nyttja den anställdes arbetskraft.

Vid bedömningen av den egna skogens värde ur sysselsättningssynpunkt måste man slutligen fästa avsende ej blott vid möjligheterna att sysselsätta den mänsk- liga arbetskraften utan även vid möjlig- heterna att sysselsätta jordbrukets dra- gare under de tider av året, då de ej behövs i jordbruket. Kan dragarna under dessa tider utföra arbete på annat håll, behöver jordbruket endast belastas med en del av de årliga kostnaderna för dragarna och kommer alltså att utvisa ett bättre

driftsresultat än om det måste bära hela årskostnaden för dem.

Uppenbart är, att det i trakter, där till- gången på arbete utanför den egna bruk- ningsdelen är knapp, är av stort värde ur sysselsättningssynpunkt för brukaren att ha tillgång till en viss egen skogsareal. (Vad här och i det följande sägs om bru- karen gäller även den manliga arbetskraft i övrigt, som är och bör vara fast knuten till brukningsdelen). Något mer tveksamt kan vara, hur man i de trakter, där bru- karna har god tillgång på arbete utanför den egna brukningsdelen, bör bedöma vär- det ur sysselsättningssynpunkt av att ha egen skog. Det har rörande denna fråga bland annat i den tidigare förda jordpo- litiska debatten framhållits, att en jord- brukare i valet mellan att erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen och ar- bete av huvudsakligen skogsvårdande art å sin egen skog oftast torde föredra det förra arbetet, eftersom detta i sin helhet ger en omedelbar kontant inkomst, medan arbetet i den egna skogen helt eller delvis endast lämnar inkomst i form av en på lång sikt Ökad avkastning av skogen. Här- till kommer att det för en jordbrukare, som ej har någon körning å egen skog, ofta framstår som förmånligare att an- vända sina dragare för körning på främ— mande skog än att ägna sig åt huggning eller annat arbete på egen skog.

Även om vad nu sagts om jordbrukar- nas benägenhet att använda sig av arbets- tillfällen utanför den egna skogen skulle vara riktigt, bör det dock understrykas, att brukarna under vintern blir mer bund- na vid den egna brukningsdelen, ju större deras jordbruk är intill en viss gräns, där- för att brukarna då själva måste sköta husdjuren. Detta förhållande medför, att många jordbrukare har svårt att ta emot annat skogsarbete än sådant, som finns å deras egen skog eller eljest å närbelägen skogsmark. Det synes vidare även bortsett härifrån obestridligt, att tillgången på egen skog ur sysselsättningssynpunkt re- presenterar ett betydande värde för bru— karen. Sålunda har han då möjlighet att genom arbete i den egna skogen få syssel- sättning under mellanperioder, då han ej har sysselsättning i sitt jordbruk och då körningar och buggningar på främmande skog ej kommit i gång eller är slut. Även under vegetationsperioden, då han i all- mänhet har arbete i det egna jordbruket,

kan uppkomma åtskilliga strödagar, vilka kan användas för arbete i den egna sko- gen. Dessutom har han genom sitt skogs- innehav en sysselsättningsreserv, som kan användas under sådana tider, då tillgång- en på arbete utom den egna brukningsde- len är knapp. _

Vad först angår den egna skogens be- tydelse såsom sysselsättningsreserv i så- dana fall, då en mera temporär knapphet på arbete utanför den egna brukningsde- len råder _ här avses speciellt lågkon- junkturer — torde det visserligen förhålla sig så, att jordbrukarna i största möjliga utsträckning söker förlägga sina avverk- ningar till högkonjunkturperioderna och att man med hänsyn härtill ej kan vänta att, om arbetstillfällen utanför den egna bruk— ningsdelen tryter, jordbrukarna skall igångsätta avverkningar å egen skog un- der lägkonjunkturerna. En jordbrukare, som har egen skog, kan emellertid un- der dylika tider, i brist på annan mera omedelbart lönande sysselsättning, ned- lägga en hel del arbete å den egna sko- gen i form av bland annat skogsvårdande åtgärder vilka, även om de delvis ej skulle ge någon omedelbar avkastning, i reali- teten innebär en investering, som förr el- ler senare bör komma till uttryck i form av höjt värde å samt ökad avkastning av skogen. Föreligger en mera permanent brist på arbetstillfällen i orten, vilken alltså ej gör sig gällande enbart under lågkonjunk- turer, får givetvis den egna skogen än stör— re betydelse såsom sysselsättningsreserv.

Vad åter särskilt angår den egna sko- gens vårde såsom sysselsättningsreserv un- der strödagar och mellanperioder, blir detta värde väsentligen beroende på, hur stor tid dessa strödagar och mellanperioder sam- manlagt representerar samt på hur stora möjligheter, som finns för jordbrukaren att även utan tillgång på egen skog få lönande arbete under dylika strödagar och mellanperioder. Skulle arbetstillgången va- ra så god, att jordbrukaren i huvudsak kan beräkna att finna sysselsättning utanför den egna brukningsdelen under de tider, då han ej är bunden vid jordbruket, mins- kas uppenbarligen betydelsen för honom av att ha tillgång till egen skog. l-så fall måste emellertid även förutsättas, att ar— betstillfällena utanför brukningsenheten är av mera permanent karaktär.

Jordbrukskommittén övergår härefter till frågan, huruvida innehav av egen

skog kan antas vara till gagn för en jordbrukare på så sätt att skogen läm- nar en viss nettovinst till utfyllnad av brukarens övriga inkomst; I denna frå- ga anföres följande:

Den uppställda frågan gäller i själva ver- ket, om man kan vänta sig att skogsbru— ket, sedan skälig ränta beräknats på det kapital skogen representerar, brukaren gottskrivits skälig ersättning för det arbete han nedlagt å skogen samt övriga omkost- nader för skogen täckts, kommer att ut- visa någon årlig vinst_antingen i form av kontanter eller i form av ökad virkes- mängd i skogen. Svaret på denna fråga måste givetvis i första hand bli beroende på storleken av det kapitalbelopp, för vil— ket man skall beräkna ränta.

Är den köpeskilling, som brukaren er- lagt för skogen, så stor att den motsvarar kapitaliscrade rotvärdet av den virkes- mängd, som man på lång sikt kan beräkna att genomsnittligen utta ur skogen, eller har brukaren möjlighet att sälja skogen till dylikt pris, kan man knappast säga att skogsinnehavet, bortsett från de syssel— sättningsmöjligheter det erbjuder, medför någon omedelbar ekonomisk fördel för bru- karen. Detta resonemang äger emellertid giltighet endast under förutsättning att man kan räkna med konstant penning- värde och ränta samt oförändrat pris å skogsprodukter. Om penningvärdet skulle försämras eller räntenivån 'sjunka, är det sålunda klart, att det i fortsättningen kan visa sig ha varit ekonomiskt förmånligt för jordbrukaren att förvärva respektive be- hålla skogsmarken. Även om man anser det i hög grad önskvärt, att en försämring av penningvärdet skall kunna förhindras, tor- de man mot bakgrunden av den utveck- ling penningvärdet hittills undergått ej kunna bortse från eventualiteten av en dy- lik försämring. Vad angår prisutvecklingen å skogsprodukter bör vidare uppmärksam- mas möjligheten av att dessa produkter — bortsett från prishöjningar på grund av penningvärdets försämring _ kan stiga i värde till följd av framsteg vid föräd— lingen av desamma. Ej heller bör man för- bise de utsikter, som finns att genom för- bättrad skogsvård höja skogsmarkens av- kastningsförmåga.

Nu nämnda faktorer tillsammantagna gör att man enligt jordbrukskommitténs uppfattning, även då en brukare förvärvar

skog till ett pris, motsvarande kapitalise- rade rotvärdet av den beräknade årliga virkesavkastningen, eller då en brukare, till vars fastighet hör skog, har möjlighet att sälja skogen till detta pris, bör räkna med att innehavet av skogen på lång sikt torde komma att visa sig ekonomiskt för— mäuligt för brukaren och att kombinatio- nen av skogen och jordbruket sålunda _ utöver det värde den har ur sysselsätt- ningssynpunkt —— även torde bli av direkt ekonomiskt värde för brukaren.

i detta sammanhang bör jämväl påpe- kas att, även om en jordbrukare, som för- värvat skog till komplettering av sitt jord- bruk, ej skulle erhålla någon nettovinst från skogen till följd av att det pris han betalat för denna varit så högt, att det motsvarat rotvärdet av den årliga avkast- ningen, förhållandet likväl i regel torde ställa sig annorlunda för blivande ägare av brukningsdelen. Vid försäljning av en brukningsdel, som består av skog jämte ett i och för sig ej fullt lönsamt jordbruk, torde nämligen köpeskillingen i regel be- stämmas med hänsyn till den avkastning, som sammanlagt kan påräknas från bruk- ningsdelen.

Genom att skog knytes till ett i och för sig ej fullt lönsamt jordbruk skapar man sålunda, även om förvärvet ej skulle med— föra någon direkt ekonomisk vinst för den ursprunglige förvärvaren utan eventuellt till och med någon förlust för denne, en brukningsdel, som i vart fall på lång sikt kan utgöra ett bärkraftigt kombinerat jordbruk.

På tal om skogens ekonomiska betydelse i kombination med jordbruk torde man slutligen ej heller böra förbise det värde det har för en jordbrukare att ha tillgång till ved och virke till husbehov. Redan den omständigheten, att han vid sin förbruk— ning av ved och husbehovsvirke endast be— höver räkna med en kostnad, motsvaran- de producentpriset, innebär en ej oväsent- lig fördel. Härtill kommer även den om- ständigheten, att jordbrukaren då kan till- varata avfall vid gallring och avverkningar på den egna skogen på ett helt annat sätt än som eljest blir möjligt, och på så sätt kan ekonomiskt nyttiggöra åtskilligt eljest värdelöst virke.

Jämte vad nu ur rent ekonomiska synpunkter sagts om skogens betydelse i en kombination av skogsbruk och

jordbruk framhåller jordbrukskommit- tén slutligen, att skogen i dylika kom- binationer har en ingalunda oväsentlig betydelse såsom en reserv för jordbru- karna, ur vilken de kan göra uttag för större investeringar i jordbruksdriften, exempelvis byggnadsföretag, Härom yttras i betänkandet:

En förtänksam jordbrukare kan, genom att låta skogskapitalet tillväxa under en följd av år, lägga upp en reservfond att tillgripas i mån av behov. Det sparande, som underlåtenheten att årligen utta av— kastningen innebär, kan visserligen ske även på annat sätt. Innehavet av en viss skogsareal, där skogskapitalet kan få till— växa och användas på nu nämnt sätt, är emellertid rent faktiskt ägnat att stödja jordbruket, främst därför att utsikterna att en sparreserv skall uppläggas och be- varas är större om den har formen av till- växt av skogen än om den skall uppläg- gas på annat sätt. Härtill kommer, att de brukningsdelar, som har en dylik reserv i skogen, i regel får en större ekonomisk sta- bilitet än de brukningsdelar, där brukaren för sin försörjning uteslutande eller till större delen är hänvisad till avkastningen av jordbruket, och där exempelvis en dålig skörd följaktligen lätt kan få allvarliga inverkningar på brukarens ekonomiska ställning. Även om skogsinnehavet ej ur nu anförda synpunkter kan anses medföra någon omedelbar ekonomisk fördel för brukaren, synes alltså kombinationen av skog med jordbruk ur dessa synpunkter vara brukarna till avsevärt gagn.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationalise- ringen understryker jordbrukskommit- tén till en början, att det med hänsyn till det stora värde, som tillgång på egen skog ur nyss anförda synpunkter har för jordbruket, är angeläget att det stöd för jordbruket, som den med detta nu förenade skogen utgör, ej skall för- svagas. Större intresse tilldrar sig emel- lertid frågan i vad mån åtgärder bör vidtas för att bereda skoglösa eller skogfattiga brukningsenheter möjlighet att förvärva skog. Härutinnan anför kommittén:

De topografiska förhållandena ävensom produktionsförhållandena i övrigt i skogs- bygderna är ofta, kanske till och med i regel, sådana att man ej enbart genom ra- tionaliseringsåtgärder i fråga om själva jordbruket kan förvandla de där befint- liga jordbruken till brukningsdelar av så- dan storleksordning och beskaffenhet i öv- rigt, att brukarna kan påräkna att få full sysselsättning enbart av det egna jord- bruket och en skälig bärgning genom av- kastningen av detsamma. I dessa bygder kommer det därför, även sedan man ge- nomfört den yttre rationalisering av själva jordbruket, som funnits lämplig och möj- lig att åstadkomma, att kvarstå ett stort antal brukningsdelar, där brukaren på lång sikt ej kan erhålla en skälig bärgning av själva brukningsdelen, men vilkas beva- rande likväl är önskvärt med hänsyn till behovet av arbetskraft i orten eller med hänsyn till det allmännas önskemål att uppehålla en lokal jordbruksproduktion, däri inbegripet intresset av att uppehålla en bofast jordbruksbefolkning. Frågan blir då, i vad mån det kan anses önskvärt, att dessa brukningsdelar skall förstärkas ge- nom tilldelning av skog.

Behovet av en dylik förstärkning varie— rar givetvis avsevärt för olika slag av jord- bruk. I fråga om de brukningsdelar. där jordbruket spelar en förhållandevis liten roll för brukarens försörjning och syssel- sättning, kan något egentligt behov av egen skog ej 'anses föreligga. Det typiska exemplet hårpå erbjuder stödjordbruken. Då med stödjordbruk avses sådana små— bruk, där brukaren hämtar sin huvudsak- liga försörjning genom arbete ntanför den egna brukningsdelen, är det klart, att ett underskott i jordbrukets lönsamhet i och för sig blir av ganska ringa betydelse för brukarens ekonomiska ställning. En bru— kare av ett stödjordbruk är ej heller bun- den vid detta på samma sätt som inneha— varen av ett något större jordbruk är bun- den vid sin fastighet, utan kan och bör låta arbetet utanför den egna bruknings- delen gå i främsta rummet och har här- vid i regel även möjlighet att ta arbete även på något avstånd från ortei. På grund av jordbrukets ringa betydelse för brukarens ekonomi föreligger i detti fall ej heller något större behov av skogsinne- hav såsom en ekonomiskt stabilistrande faktor å brukningsdelen.

För stödjordbrukens innehavare är där-

för det väsentliga, att den allmänna ar- h-etstillgången är sådan, att de kan påräk- na "full sysselsättning. Deras intresse här— vidlag är helt likartat med det syssel- sättningsintresse, som föreligger för den de] av ortens arbetande befolkning, som ej innehar jordbruk. Någon anledning sy- nes ej föreligga, att man genom statliga åtgärder skulle söka bereda stödjordbru— kens innehavare tillgång på egen skog för att de därigenom skulle komma i åtnju- tande av de fördelar, som innehavet av egen skog enligt vad ovan anförts måste anses medföra ur sysselsättningssynpunkt och andra synpunkter. De statliga åtgär- derna för att bereda stödjordbrukens in- nehavare en tryggad existens bör i stället bland annat gå ut på att planera och ge— nomföra den yttre rationaliseringen på ett sådant sätt, att tillgången på arbetskraft i orten ej skall överstiga tillgången på arbetstillfällen. .

Vad nu sagts om stödjordbruk gäller jämväl åtskilliga andra bestående små- bruk, även om deras åkerareal skulle nå- got överstiga den för stödjordbruk nor- mala.

Då man kommer till jordbruk av den stor- leksordning, att skötseln av jordbruket ut- gör jordbrukarens huvudsakliga sysselsätt- ning och där avkastningen av själva jord- bruket alltså spelar en betydande roll för brukarens försörjning, måste saken ses på ett annat sätt. Är jordbruket'ej fullt lön- samt, kommer denna omständighet att hindra brukaren att uppnå en skälig in- komstniv'å, såvida den ej kan uppvägas av andra inkomstkällor. Samtidigt har bru- karna av dylika jordbruk på grund av sin bandenhet vid jordbruket betydligt mindre möjligheter än stödjordbrukens innehavare att begagna sig av befintliga arbetstill— fälten utanför den egna brukningsdelen, detta särskilt om arbetstillfällena ligger på något avstånd från denna. Har brukaren ej full sysselsättning å den egna bruknings- delen, kan det alltså hända, att han ej kan uppnå en skälig inkomstnivå, även om jordbruket skulle ha en relativt tillfreds- ställande lönsamhetsgrad.

Anledningen till att det ur det allmän- nas synpunkt kan framstå som önskvärt, att en viss brukningsdel skall bestå trots att själva jordbruket å densamma ej kan göras lönande eller att brukaren ej har full sysselsättning å densamma kan främst vara antingen att brukningsdelens bibe-

hållande är ägnat att tillgodose behovet'av arbetskraft i orten 'eller att dess bibehål- lande tillgodoser intresset av att uppehålla en lokal jordbruksproduktion. Är anled- ningen den förra, kan man, om bruknings- delen ej redan förut är av stödjordbru- kets typ, tänka sig, att densamma i sam- band med den yttre rationaliseringen eller eljest förvandlas till ett stödjordbruk. Nå- gon åtgärd från det allmännas sida för att förse brukningsdelen med egen skogkan då enligt vad nyss sagts ej anses erforv derlig.

Ärlfastigheten av den storleksordningen, att jordbruket utgör brukarens huvudsak- liga sysselsättning, och är ett uppehållan- de av jordbruksdriften å fastigheten jäm- väl önskvärt med hänsyn till intresset av att bibehålla en lokal jordbruksproduktion, kommer frågan om statliga åtgärder för att anskaffa skog åt brukningsdelen där- emot i ett annat läge. Då det ur det all- männas synpunkt är önskvärt, att dessa brukningsdelar skall bestå, synes man även böra sträva efter att brukningsdelarna om möjligt skall bli så beskaffade, att de kan erbjuda sina brukare tillfredsställande för» sörjningsmöjligheter. I den mån detta mål ej kan nås genom rationaliseringtav själva jordbruket, bör man då enligt jord- brukskommitténs uppfattning söka tillse, att brukningsdelarna skall erhålla skog i sådan utsträckning, att de på lång sikt har möjlighet att bestå såsom kombinerade jordbruk.

I fråga om medlen att anskaffa skog för önskvärda kompletteringar hänvisar jordbrukskommittén till sina förslag om statlig förköpsrätt och aktiv inköpspoli- tik. Uppmärksamheten fästes även på möjligheten att förmå skogsbolag till markavträdelse mot det att bolaget får tillstånd jämlikt 1925 års s. k. bolags- förbudslag att inköpa en motsvarande areal på annat håll. Utförligast avhand- lar emellertid betänkandet i detta sam- manhang frågan huruvida expropria- tionsinstitutet bör få användas i här avsedda fall. Avgörande för denna frå- ga bör vara, framhåller jordbrukskom- mittén, icke den ekonomiska fördel, som förstärkning av, en brukningsdel med skog kannmedföra för den enskil-

de brukaren, utan värdettav en dylik förstärkning ur det allmännas synpunkt. Att en sådan förstärkning måste anses vara av mycket stort värde för det all- männa finner kommittén uppenbart ur både sociala och allmänt ekonomiska synpunkter. Härom anföras vidare i be- tänkandet:

Vad de sociala synpunkterna angår måste det anses ligga i det allmännas intresse, att de jordbruk, som man önskar skall bestå på lång sikt, skall vara sådana, att brukarna även på lång sikt kan uppnå en skälig inkomstnivå. Ur allmänt ekonomiska synpunkter synes det likaså angeläget, att den arbetskraft, som måste vara bunden vid dessa jordbruk, skall ha möjlighet till sysselsättning även under de tider, då den ej har arbete i det egna jordbruket.

De fördelar, som ur nu anförda synpunk- ter står att vinna genom en förstärkning av skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog, är enligt jordbrukskommitténs upp- fattning så stora att det, om man enbart har att ta hänsyn till desamma, måste an— ses fullt befogat att använda expropria- tionsinstitutet för åstadkommande av en dylik förstärkning, där man ej på annat sätt kan nå det önskade målet.

Innan man tar definitiv ställning till frågan, om expropriation bör få ske i nu niämnda fall, måste man emellertid över- väga ej blott de skäl, som kan tala för en dylik åtgärd, utan även de nackdelar den kan medföra ur andra än de nu an— förda synpunkterna. Kommittén avser här- vid fråmst de nackdelar, som en expro- priation av skog kan medföra ur allmän- na skogsvårdande synpunkter ävensom med hänsyn till skogsindustrin och den i denna industri sysselsatta befolkningen. För att man skall kunna bedöma, huruvida några dylika nackdelar kan befaras uppkomma, samt storleken av desamma, torde man emellertid först böra något närmare pre— cisera de fall, där expropriation av skog skulle kunna tänkas komma i fråga, och den omfattning expropriationen skulle kun- na fä.

Målet för de statliga åtgärderna för att förse skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog har ovan angivits vara att ge- nom skogstilldelningen skapa kombinerade jordbruk av sådana brukningsdelar, som enligt planerna för den yttre rationalise—

ringen bör bibehållas med hänsyn till in— tresset av att uppehålla en lokal jordbruks- produktion och som ej genom rationali— seringsåtgärder avseende själva jordbruket kan ges sådan bärkraft, att brukaren på lång sikt kan påräkna att erhålla en skä- lig bärgning enbart genom avkastningen från brukningsdelen.

Av denna målsättning ävensom av vad i övrigt ovan anförts rörande den betydelse tillgången på egen skog har vid olika ty- per av brukningsdelar följer, att anskaff- ning av skog genom expropriation ej bör ifrågakomma för sådana ofullständiga brukningsdelar (stödjordbruk och liknan- dc småbruk), där jordbruket är av ringa omfattning och där brukaren hämtar eller bör hämta den huvudsakliga delen av sin sammanlagda inkomst genom arbete utan- för brukningsdelen. Av det anförda följer vidare, att expropriation av skog ej heller bör ifrågakomma för brukningsdelar, som redan är eller genom andra åtgärder kan göras sådana, att brukaren på lång sikt kan erhålla en skälig bärgning enbart ge- nom avkastningen från brukningsdelen. De fall, där expropriation bör kunna komma i fråga, begränsas alltså till brukningsde— lar, vilka är så stora, att jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, men vilka ej är eller genom andra åtgär- der än expropriation av skog kan ges så- dan bärkraft, att brukaren på lång sikt kan påräkna att erhålla en skälig bärg- ning enbart genom avkastningen från bruk- ningsdelen. Av naturliga skäl kan expro— priation vidare ej tänkas ske i något stör- re antal fall annat än i de mera utpräg- lade skogsbygderna.

Det är med hänsyn till de skiftande för- hållandena ej möjligt att ange' någon be— stämd skogsareal, som skall anses erfor— derlig för att en brukningsdel, där bruka- ren ej har full sysselsättning i jordbruket eller där jordbruket ej är fullt lönsamt, på lång sikt skall kunna ge brukaren en skälig bärgning. Det måste här bli fråga om en bedömning från fall till fall, där man får ta hänsyn både till jordbrukets lönsamhetsgrad och till de sysselsättnings— möjligheter, som jordbruket och andra eventuellt å brukningsdelen befintliga för- värvskällor erbjuder. I praktiken torde hu- vudvikten böra läggas vid att bruknings- delen skall vara sådan, att behovet av full sysselsättning för den arbetskraft, som bör vara fast knuten till brukningsdelen

kan anses tryggat. Man torde vid en be- dömning av detta slag böra ta viss hän- syn till de arbetstillfällen av varaktig na- tur, som i övrigt kan finnas i orten. Skulle förhållandena vara sådana, att man kan räkna med att arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen varaktigt skall stå till buds, synes det alltså icke för vin— nande av syftet med expropriationen nöd- vändigt, att skogstilldelningen skall vara så stor, att den vid brukningsdelen bund— na arbetskraften teoretiskt kan beräknas ha möjlighet till full och varaktig syssel— sättning å den egna brukningsdelen. Un— der alla förhållanden synes det dock, om dessa brukningsdelar skall få den avsedda bärkraften och kunna ge sina brukare en skälig bärgning, nödvändigt att skogstill- delningen blir så stor, att behovet av sys- selsättning vid sidan av det egna jordbru- ket i huvudsak kan anses tryggat genom innehav av egen skog.

Eftersom expropriation av skog endast bör kunna ifrågakomma i sådana fall, då en brukningsdel ej utan ett dylikt tillskott av skog kan beräknas på lång sikt ge bru— karen en skälig bärgning, torde de bruk— ningsdelar, till förmån för vilka expropria- tion kan ifrågasättas, i regel ej bli större än att det i huvudsak blott blir fråga om att genom skogstilldelning trygga brukarens eget behov av sysselsättning.

Efter vissa överslagsberäkningar rö- rande storleken av de för komplette- ringsändamål behövliga skogsarealerna övergår jordbrukskommittén till frågan om de nackdelar, som kan vara förena- de med att tillåta expropriation av skog.

Vad angår verkan av expropriationen ur allmänna skogsvårdande synpunkter vill kommittén erinra om att de undersökning- ar, som verkställts på senare tid, icke sy- nes ge något belägg för att den skog, som fortfarande är förenad med bondejordbru— ket, i och för sig skulle skötas sämre än den skog, som tillhör skogsbolagen och andra större skogsägare.

Den parcellering av viss skogsmark, som expropriationen skulle medföra, kan väl däremot inge betänkligheter ur den syn- punkten, att ägarna av mindre skogsskif— ten ej i lika hög grad som innehavarna av större skogskomplex torde ha möjlighet att bedriva ett sådant skogsbruk med uthållig

produktion, som kan vara en förutsättning för att skogsmarkens produktionsförmåga skall kunna till fullo utnyttjas. Det är här fråga om en med själva skogsbrukets na- tur sammanhängande faktor, som torde få anses tala till fördel för större skogsen- heter.

Storleken av de skogsskiften, som skulle utläggas vid expropriation enligt de ovan diskuterade riktlinjerna, synes dock bli så- dan, att det får anses möjligt att bedriva en relativt tillfredsställande skogsvård å desamma. Med hänsyn härtill och till den relativt ringa omfattning, i vilken expro- priation av skog enligt nu sagda riktlinjer skulle komma i fråga, synes berörda olä- genhet i nu förevarande sammanhang ej behöva tillmätas någon större betyelse.

Såsom tidigare framhållits måste man även ta hänsyn till den verkan den ifrå— gasatta expropriationen kan få för trävaru- industrins och den däri sysselsatta befolk- ningens del. En minskning av ett trävaru- företags skogsinnehav kan medföra en så- dan försvagning av företagets råvarubas, att företagets möjligheter till planläggning och investering på lång sikt försämras och därmed även dess möjligheter att bereda arbete åt den till företaget knutna arbe- tarstammen minskas.

Med hänsyn till den stora betydelse trä- varuindustrin har för hela landets väl— stånd är det enligt jordbrukskommitténs uppfattning nödvändigt, att den största försiktighet iakttas i fråga om åtgärder, som kan tänkas komma att inverka men— ligt på denna näringsgrens utvecklings- möjligheter. Omfattningen av den skogs- areal, som skulle komma att beröras av expropriationsåtgärderna, skulle emellertid blir relativt obetydlig, sett i förhållande till trävaruindustrins totala skogsinnehav, detta desto mer som expropriationen ej bör riktas uteslutande mot trävaruindu- strins skogar. Man synes därför, såvitt jordbrukskommittén kunnat bedöma, icke behöva befara, att ett genomförande av expropriation av skog i här ovan angiven utsträckning i stort sett skall medföra någ— ra olägenheter för tråvaruindustrin eller för den i denna industri sysselsatta be- folkningen.

Jordbrukskommittén kommer så fram till slutsatsen att fördelarna ur det all- männas synpunkt av att medge rätt till expropriation av skog i angiven ut-

sträckning så avsevärt överväger nack- delarna att expropriationsinstitutet i princip bör stå öppet.

Beträffande expropriationsersättning- en yttras i betänkandet, att det ej sy- nes motiverat att staten skall lämna bi- drag till gäldande av någon del av själ- va löseskillingen för skogen. Däremot förutsättes, att staten skall tillhanda- hålla lån i den utsträckning som be- hövs för löseskillingens gäldande. Kom- mittén finner vidare rimligt, att sta- - ten betalar kostnaderna för expropria- tionsförfarandet och dessutom sådan er- sättning, som kan utgå till ägaren av det exproprierade området utöver själ- va löseskillingen, exempelvis särskild ersättning för skada eller intrång av expropriationen.

I fråga om åtgärderna för förstärk— ning av ofullständiga brukningsdelar med skog berör jordbrukskommittén till sist frågan om bildande av gemensam- hetsskogar. Härom anföres:

Ur vissa synpunkter kan det understun- dom tänkas vara lämpligt att skog, som genom statsmakternas åtgöranden i sam- band med den yttre rationaliseringen stäl- les till förfogande för komplettering av skoglösa eller skogfattiga jordbruk, skall tilldelas dessa i form av gemensamhets— skog. Man kan då undvika en parcellering av skogen, vilken ur skogsvårdande syn- punkter kan inge betänkligheter, och ut- sikterna till att ett uthålligt skogsbruk skall bedrivas å den ifrågavarande skogs- marken blir större än om densamma upp- delas i flera mindre lotter. Å andra sidan är det ej säkert, att skogen i dylikt fall kommer att bli till samma nytta för de enskilda jordbrukarna som om dessa er- hållit var sin bestämda lott av skogen. Gemensamhetsskogen blir nämligen av be- tydelse främst därigenom att den —— åt- minstone på lång sikt -—— kan ge de olika delägarna ett visst nettotillskott till de- ras inkomst. Däremot blir gemensamhets— skogen ur sysselsättningssynpunkt ej av samma värde för delägarna som innehav av en egen skogsareal. Dessa kan nämligen ej arbeta i gemensamhetsskogen på samma sätt som i den egna skogen. Ej heller kan

de göra uttag ur gemensamhetsskogem på samma fria sätt som ur den egna sko- gen, exempelvis i fråga om uttag av ved och virke till husbehov.

I många fall torde väl frågan om bil- dande av gemensamhetsskog ej uppkomma i samband med arbetet med yttre rzatio- nalisering av jordbruket. Så till exempel kan denna fråga knappast väntas bli ak- tuell vid den förstärkning av brukniings- delarna, som sker genom successiva ssam- manläggningar av övergångsjordbruk. Där- emot kan den exempelvis uppkomma, om staten genom sin aktiva inköpspolitik eller genom sin förköpsrätt förvärvat en ren skogsfastighet eller jordbruksfastighet med betydande skogstillgång utöver vad som behövs för att göra fastigheten till en här- kraftig brukningsdel och den överflöidiga skogen skall disponeras till förstärkning av vissa närliggande brukningsdelar. Lika- så kan frågan bli aktuell, om man genom expropriation skall anskaffa skog till lkom- plettering av vissa jordbruk. Då så är' fal- let, bör man givetvis överväga, vilken lös— ning av frågan, som efter en avvägning mellan de olika intressena är att föredra. Härvid torde stor hänsyn böra tas till bru- karnas önskemål. Detta hänsynstagande får dock givetvis ej gå så långt, att man för att tillmötesgå önskemål från brukar- na medger en parcellering av skogen, som är uppenbart olämplig ur skogsvårdande. synpunkter och ej behövlig för att ge dem avsett stöd.

En förutsättning för att den skog, som kan tilldelas vissa brukningsdelar i sam- band med den yttre rationaliseringen, skall kunna utläggas såsom gemensamhetsskog, är givetvis, att brukningsdelarnas ägare är med på en dylik åtgärd. Om det i ett visst fall finnes lämpligast att genomföra en önskvärd förstärkning av vissa bruk- ningsdelars skogsinnehav på så sätt, att dessa tilldelas en skogsareal som gemen- samhetsskog, men ägaren till en av bruk- ningsdelarna ej samtycker härtill, bör lant- bruksnämnden ej utan vidare medverka till att denne jordbrukare skall få en sär— skild skogslott utlagd för sig. Finner lant- bruksnämnden, att så ej kan ske utan be- tydande olägenheter, bör ägarens vägran alltså medföra, att han tills vidare ej er- håller någon skogstilldelning.

Beträffande de flesta av de frågor, som behandlas i jordbrukskommitténs

betänkande, rådde i stort sett enighet mellan ledamöterna. På vissa punkter avgåvos emellertid särskilda yttranden. Sålunda förordade herrar Ekström, Fredgardh, Gullander, Gustafson, J. H. Johansson, Jönsson, Ringborg och Sjä- lander, att man för kompletteringsända- mål i första hand borde utnyttja sko- gar ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt av staten, akade- mier och kyrkosamfund. Herrar Bo- now, Eriksson, Hammarskjöld, Lund- berg, Norrman, Sjögren och Svennilson ansåg, att man vid expropriation av skog icke borde gå längre än som er- fordrades för att bereda det ofullstän- diga jordbruket en sysselsättningsre- serv för strödagar och kortare perioder och på så sätt utjämna det handikap som bundenheten vid jordbruket utgör för brukaren. En mera kritisk stånd- punkt intogs av herrar Sahlin och Wehtje, vilka helt motsatte sig att ex- propriationsinstitutet skulle få tillgri- pas för komplettering med skog. I sin motivering för detta ställningstagande uppehåller sig dessa reservanter till en början vid majoritetens allmänna syn- punkter på skogens betydelse för det mindre jordbruket. Härom anföres i re- servationen :

Det har med rätta sagts, att småskogs— bruket är starkt konjunkturbetonat. Är års- avkastningarna i virke små, bör de lämp- ligen sammanföras till större, samlade ut- bud. Det är då fullt naturligt samt utgör endast ett bevis på gott ekonomiskt för- stånd hos skogsägarna, att dessa samlade försäljningar utbjuds under goda konjunk- turer med höga virkespriser. Att det i verk- ligheten tillgår på detta sätt bestyrkes bäst därav, att utbudet av virke till in- dustrin från bondeskogarna starkt ökas under stigande konjunkturer för att åter dala till ytterst ringa kvantiteter under lågkonjunkturerna.

Sedan härefter lämnats vissa inom Sveriges skogsägareförbund samman- ställda statistiska uppgifter rörande ett

antal avverkningsrättsupplåtelser året 1944—1945, fortsätter herrar Sahlin oeh Wehtje:

Denna statistik framvisar en tydlig ten- dens hos det mindre bondeskogsbruket att icke vara inställt på att ytnyttja arbetstill— fällena å den egna skogen. Sammanställer man statistikens resultat angående arbets- kraften vid avverkningar å bondeskogarna med vad i övrigt är känt om bondeskogs- brukets konjunkturbetonade art, så är man enligt vår mening berättigad till det om- dömet, att den egna skogen, vad avverk— ningsarbetet beträffar, icke har den be- tydelse som sysselsättningsreserv för de mindre jordbruken, som man velat till— mäta den.

Nu har emellertid kommitténs majoritet uttalat, att om de mindre jordbrukarna av konjunkturtekniska skäl icke avverkar egen skog under lågkonjunkturer, då arbetstill— fällen vanligen bäst behövs, så bör de då i stället kunna sysselsätta sig med skogsvårdsarbeten å den egna skogen. Den- na argumentering är verklighetsfrämman- de därför att dessa arbeten måste utföras på ofrusen mark, d.v.s. just under de årstider, då jordbruksarbetena är mest brådskande. Skogsodlingarna måste ske under samma tid som vårbruket av jor— den. Skogsdikningarna kan äga rum hela sommarhalvåret, men jordbruksarbetena pågår även hela denna tid. Höstplöjningen i jordbruket räcker i regeln ända fram till den tid, då tjälen går i jorden i det nord- svenska skogslandet. De enda skogsvårds- arbeten, som kan ske på frusen mark, är vissa röjningar och stamkvistning. Det bör även framhållas, att de skogsvårdsarbeten, för vilka finnes utrymme å en skog av 50 21 100 hektars areal, oftast icke är av nämn- värd omfattning samt övervägande ha ka— raktär av engångsarbeten, som endast åter— kommer med långa intervaller. Sedan even- tuellt behövliga skogsodlingar skett och dikningsbara sankmarker torrlagts, kräver skogsvården på en fastighet av omkring 50 hektar icke många dagsverken om året.

Kommitténs majoritet har särskilt bc- tonat den betydelse skogen skulle ha för beredande av arbetstillfällen å s.k. strö- dagar. Vi anser, att värdet härav även över— betonats. Strödagarna torde i de flesta fall få utnyttjas för vård och tillsyn av red- skap och övriga inventarier, smärre repa— rationer, bokföring m. 111. Att skogen skulle

utnyttjas för att tillhandahålla de arbets- tillfällen, vilka likt felande bitar i ett puzzle skulle plockas in för att fylla varje dag och varje timme av jordbrukarens till— varo med IDO-procentigt arbete, är icke sannolikt.

Såsom det andra motivet för önskvärd- heten av att förse de mindre jordbruken med egen skogstillgång har majoriteten an- fört, att skogsinnehavet kunde förväntas locka fastighetsägaren att uppspara avverk— ning och sålunda öka sina tillgångar. Sko- gen skulle därigenom kunna bli en reserv— fond, lämplig att tillgripa, då större in- vesteringar bleve nödvändiga i jordbruket. Skogen skulle överhuvudtaget bli en sta- biliserande faktor i jordbrukarens eko- nomi. Majoriteten har även understrukit den ekonomiska vinst, som jordbrukaren skulle kunna göra genom förvärv av skog, som därefter kunde förväntas undergå vär- destegring.

Om förvärvandet av skog grundas på skuldsättning kan de eventuellt stödjande och stabiliserande verkningar, som besit— tandet av skog har för jordbrukaren, för- störas av att jordbrukarens första åtgärd efter skogsförvärvet regelmässigt blir att realisera skogen för att i möjligaste mån nedbringa skulden. En inom Skogsstyrel— sen arbetande sakkunnigeberedning lär komma att föreslå bl. a. sådan ändring av gällande skogslag, att tvång till s.k. ut— hålligt skogsbruk föreskrivas för stödsko- gar. Skulle en dylik lagändring genomfö- ras, bortfaller visserligen en viss del av risken för skogens omedelbara exploate- ring, men det ekonomiska värdet för den köpande jordbrukaren kommer, såsom ma- joriteten även riktigt påpekat, väsentligen att ligga i den värdestegring, som skogen efter hand kan tänkas undergå. Vi finner det för vår del ej rimligt, att staten ge— nom tvångsåtgärder (expropriation) skulle avhända en grupp medborgare deras rätt- mätiga egendom för att därmed skapa för- utsättningar för spekulativa värdesteg- ringsvinster åt en annan grupp medborgare.

Herrar Sahlin och Wehtje övergår härefter till att granska majoritetens förslag rörande grunderna för den yttre rationaliseringen i vad de avser elimi- nerandet av vissa typer jordbruk och skapandet av andra, särskilt då s.k.

kombinerade jordbruk. Härom anfövres i reservationen:

Kärnan i förslaget är jordbruksfastighe- ternas omfördelning till vissa bestämda ty- per med hänsyn till att full balans skall ernås mellan tillgång och behov av arbets- kraft i resp. orter. En förutsättning för förslagets realiserande är därför, att en be- räkning av behov och tillgång på arbets— kraft göres i varje ort, som i rationali- seringshänseende skall utgöra en enhet. Då det torde stöta på mycket stora svårighe- ter att verkställa demografiska prognoser för så små områden, som då kommer i fråga, torde kalkylerna få grundas på be— folkningssiffrorna, sådana dessa ter sig vid bcräkningstillfällct. Man förväntar, att skogsbrukets arbetskraftsbehov skall kun— na något nedbringas genom rationalise— ringsåtgärder. I övre Norrland torde dess- utom avverkningarna få minskas under en nu inträdd period av sjunkande virkestili- gångar. Å andra sidan finns i hela Norr- land en sedan många årtionden tillbaka ackumulerad kvantitet försummade skogs- vårdsarbeten av alla slag, med vilka man nu måste gripa sig an. Tillvaratagande av smådimensioner och avfallsvirke i större omfattning än tidigare innebär även öka- de krav på arbetskraft. Det är därför mest sannolikt, att skogsbrukets framtida be- hov av arbetskraft blir större än nu. Huru mycket kan icke beräknas, enär så många ovissa faktorer här spelar in. Härtill kom— mer, att en mångfald nytillkommande fak— torer av varjehanda slag kan hastigt för- ändra en orts arbetskraftsbalans. Uppträ— dandet av en utvecklingskraftig industri på en plats kan länspumpa stora delar av landsbygden däromkring på arbetskraft. Med hjälp av de snabba kommunikationer, som bussar och lättviktsmotorcyklar er- bjuder, kan industriarbetarna vara bosat- ta miltals från sina arbetsplatser. Man har i skogsbygderna även många exempel på att framdragandet av ny väg genom ett större skogsdistrikt kan totalt kasta om arbetskraftbalansen därstädes. En så svår— bedömbar och rent lokalt växlande faktor som utflyttningen från landsbygden till tätorterna påverkar givetvis även arbets- balansen.

Med det sagda har vi velat framhålla. att både tillgången på och behovet av arbets— kraft på landsbygden såväl inom större rayoner som i all synnerhet lokalt är

snabbt variabla. På en sådan ständigt skif- tande och ytterligt svårbedömbar grundval vill kommittén nu bygga en i resp. orters ekonomiska och sociala liv ytterst djupt ingripande åtgärd, nämligen en mer eller mindre omfattande omkonstruktion av fas- tighetsbeståndet. En sådan åtgärd föränd- rar emellertid en trakts ekonomiska status för årtionden framåt. Vi finner det vara äventyrligt att, på sätt majoriteten före— slagit, med stöd av mycket teoretiska be— räkningar och prognoser stöpa om grund- valarna för en trakts ekonomiska liv. En— ligt vår mening måste man i stället vid rationaliseringen av fastighetsbeståndet gå ytterligt varsamt fram, så att man ej kon— struerar en fastighetsfördelning, som den ekonomiska utvecklingen i levande livet sedan vägrar att verifiera.

Är sålunda själva grunden för majori- tetens omfördelningsplan enligt vår mening ej bärande, så gäller detta i lika mån prin— ciperna för det praktiska genomförandet av planen. Denna syftar till skapandet av två fastighetstyper, det självförsörjande bas- eller normjordbruket samt stödjord— bruket. Mellanformerna avser man att snabbast möjligt eliminera. Mot denna ståndpunkt kan enligt vår mening allvar- liga erinringar göras.

Vi anser, att majoriteten, för skogsbyg— dernas vidkommande feltolkat karaktären av vad den betecknat såsom övergångs— jordbruk i skogsbygderna. Dessa bygders ofullständiga jordbruk utgör nämligen i mycket betydande utsträckning en enligt vår mening nödvändig och oumbärlig form av stödjordbruk, utan vilka skogsbygder- nas behov av allsidigt utrustad arbetskraft ej kan tillgodoses.

Antalet basjordbruk är i de egentliga skogsbygderna ytterligt litet. Övervägande flertalet brukningsdelar får enligt kom- mitténs terminologi föras till övergångs (-ofullståndiga) jordbruk och stödjord— bruk. Den arbetskraft, som står storskogs— bruket till disposition kommer från de ofullständiga jordbruken och stödjordbru- ken. Tillgången på skogsarbetskraft under— stiger normalt högst avsevärt efterfrågan. Från de ofullständiga jordbruken utföres regelmässigt skogsarbete inom storskogs— bruket. I själva verket är det så, att stor- skogsbruket får sin mesta och sin kvali- tativt bästa arbetskraft just från de ofull— ständiga jordbruken. Vid dessa hålles även det bästbestånd, som ställes till disposi-

tion för körningarna i skogarna. De ofull- ständiga jordbrukens ägare utgör storskogs- brukets beprövade körare—stam.

Nu vet vi väl, att majoriteten framför det argumentet, att de ofullständiga jord- brukens ägare med hänsyn till jordbru- kens skötscl icke bör vara nödsakade att söka skogsarbete långväga från hemmet. De bör få hållas i hemtrakten för att kunna sköta djuren vintertid och därigenom min- ska kvinnornas arbetsbörda m.m. Majori- teten framhåller i detta sammanhang även, att risk kan föreligga, att storskogsbrukets ägare för en sådan avverkningspolitik, att alla avverkningar för en längre eller kor- tare period inställes i ett stort område. De ofullständiga jordbrukens ägare bleve då nödsakade att för erhållande av arbets- tillfällen bege sig från hcmmet, vilket skulle skada deras jordbruk. Häri har majoriteten funnit det avgörande motivet till att ofullständiga jordbruk borde av— vecklas.

Denna bevisning grundar sig på den för— utsättningen, att alla vinteravverkningar inom storskogsbruket skulle inom en stor trakt inställas för ett eller flera år. Givet— vis kan en sådan eventualitet inträffa. I några trakter av Norrland har tidigare fö— rekommit, att så pass omfattande avverk- ningar av den gamla skogen ägt rum, att i vissa, ej allt för stora områden, brist på vinterarbete föreligger. Dessa fall är emel— lertid undantag, som till sin omfattning på intet vis är så betydande, att jordpoli- tiken bör utformas enbart med hänsyn till dem. För att skapa hot mot undantagen får man ej förfara så, att allvarliga olå- genheter orsakas för skogsbruket i hela landet och en i skogsbygdernas liv och för- sörjning nödvändig fastighetstyp bringas att försvinna.

Majoriteten har i sin diskussion av ra— tionaliseringens genomförande uttalat, att efter omförandet av de ofullständiga jord- bruken till basjordbruk skall ortens behov av arbetskraft täckas från stödjordbruken, vilkas antal i mån av behov skall ökas. De ha uppenbarligen tänkts som den rörliga regulatorn vid arbetskraftbalansens åvä- gabringande. Detta låter sig möjligen sä— gas beträffande storskogsbrukets behov av huggare, men icke beträffande körarna, ty vid de mindre stödjordbruken kan hästar icke hållas. Behovet av hästar är emeller— tid lika ofrånkomligt som av huggare.

Med hänsyn till skogsbrukets behov av

hästar måste sålunda enligt vår mening ett betydande antal sådana jordbruk bibe— hållas, som majoriteten betecknar som ofullständiga. Detta namn är emellertid felaktigt. De bör kallas stödjordbruk med häst. Antalet av dem skall vara så stort, att ortens behov av skogskörningar täckes. Åkerarealen till dessa jordbruk bör vara 4—10 hektar. Är nuvarande antalet av dem större, än vad som enligt det ovan sagda kräves, kan det även enligt vår mening vara lämpligt att genom sammanslagning överföra det överskjutande antalet till bas- jordbruk. Vi tror dock, att detta överskju- tande antal kommer att visa sig vara myc- ket litet i de egentliga skogsbygderna. l jordbruksbygder är förhållandet ett annat.

Enligt vår syn på de ofullständiga jord- brukens problem blir behovet av att i de bygder, där riklig skogstillgång finnes, överföra sådana till basjordbruk eller s.k. kombinerade jordbruk ringa. Vi ser även häri ett motiv för vår ståndpunkt, att ex- propriation ej bör tillgripas vid rationeli- seringens genomförande.

Slutligen behandlar herrar Sahlin och Wehtje verkningarna av den parcelle- ring av de större skogsbruken, som skulle bli en följd av majoritetsförsla- get:

Enligt vår mening har majoriteten un— derskattat de olägenheter, som följer med parcelleringen av större skogsbruk till små brukningsdelar. Dessa olägenheter är au- tomatiskt knutna till skogsbruk å små driftsenheter. De torde i sin tur ha med- verkat till den lägre grad av intensitet, som alltfort får sägas vidlåda småskogs- bruket i jämförelse med det större skogs- bruket. Berörda olägenheter kan sägas va— ra dels av ekonomisk och dels av drifts- teknisk natur. Det i skogsbruket investe— rade, produktiva kapitalet utgöres av skogs— marken och det därå befintliga, växande virkesförrådet. Detta sistnämnda represen- terar ett värde, som kan vara av växlande storleksordning i olika landsdelar, men som dock allestädes, om marken skall hål- las under full produktion, är mycket be- tydande. Även om det intensivt skötta, mo— derna skogsbruket kräver en betydande ar- betsinsats, är dock denna avsevärt myc— ket mindre än exempelvis inom jordbru— ket. Även arbetets relativa andel i pro- duktionens värde är inom skogsbruket av—

sevärt mycket lägre än inom jordbruket. Omvänt svarar kapitalinsatsen inom skogs— bruket procentuellt för en högre andel i produktionsresultatet än inom jordbruket. Skögsbruket kräver sålunda för sin pro— duktion hög kapitalinsats men relativt låg arbetsinsats. Härav följer, att skogsbruket som driftsform knappast kan sägas vara lämpad för utövare, vilkas förnämsta till- gång och insats är arbetskraften, men vil— kas svaghet ofta är kapitalbrist. Dylika ut- övare av skogsbruk föranledes gärna av sin kapitalknapphet att nedbringa det i skogsbruket investerade kapitalet, d.v.s. att realisera en del av det virkesförråd, som bör finnas å marken, för att full pro- duktion skall upprätthållas. Den praktiska erfarenhetcn visar även, att ägarna av små skogsbruk ofta arbeta med för små virkes- förråd.

Även frånsett det här ovan berörda för— hållandet, att småskogsbruket i allmänhet drives med för lågt virkesförråd, förekom- mer det ej sällan, att ägarna av dessa små skogsbruk på grund av sin bristande likviditet nödgas att bestämma tidpunkten för virkesuttagen icke med hänsyn till skogsbiologiska förhållanden, d.v.s. till skogens tillstånd och behov av avverkning, utan huggningen sättes in, då ägaren be— höver pengar. Denna omständighet, att man icke har råd att avvakta den ur skogsbio- logisk synpunkt rätta tidpunkten för av- verkningen är givetvis ägnad att på lång sikt sänka produktionen i såväl kvantitet som värde. I detta sammanhang bör nämli- gen observeras, att småskogsbruket ofta in- riktar sin produktion ej på de värdefullare sortimenten utan på bränsle och husbe- hovsvirke.

De vansklighcter, som på det Skogstek— niska och skogsvårdsmässiga området be- svärar det mindre skogsbruket, bottnar delvis i samma förhållanden, som på jord- brukets område gör driften dyrare och mindre räntabel på små brukningsdelar. Man strävar inom skogsbruket i hög grad att åstadkomma en rationalisering av ar- betsteknik och transportväsende. Givetvis låter det sig rent teoretiskt sägas, att det även på ett litet skogsbruk går att använ- da moderna redskap, nyttja moderna, än- damålsenliga kälktyper, anskaffa ratio- nella lastningsredskap och lastbänkar, läg- ga ner kostnader på rationellt byggda och underhållna basvägar, utnyttja motorkraft för lastning och transporter m.m. I prak-

tiken blir detta emellertid ej gjort, ty åt- gärderna blir för dyra för ett så ringa ut- nyttjande, som kommer i fråga på dessa små skogar. Det har sagts, att man genom kooperativ drift av småskogarna skulle kunna övervinna dylika svårigheter. Detta är givetvis riktigt, men det har tillika vi- sat sig, att skogsägarna själva icke visat någon lust att delta i kooperativa åtgärder av detta slag. Vi tror, att det icke heller för framtiden finnes några utsikter att kunna lösa småskogsbrukets problem efter denna linje.

De besvärligheter, med vilka det mindre skogsbruket har att kämpa, måste utgöra ett betydande handicap. Det vore icke mer än naturligt, om detta orsakade en lägre produktion på de mindre brukningsdelar- na. Kommitténs majoritet synes dock an- se, att så numera icke är fallet.

För egen del sätter vi tilltro till den sakkunskap, som hävdar, att, även om hon- deskogsbruket i allmänhet på senare tid mycket förbättrats, skogsskötseln och skogsproduktionen å de minsta bruknings- enheterna i stort sett alltjämt är otill- fredsställande. Vi vågar ej heller tro, att denna sämre status hos småskogsbruket helt går att övervinna, emedan driftsfor- men till sin konstruktion är mindre lämp- lig.

Att under dessa förhållanden och till yttermera visso genom expropriation främ- ja tillkomsten av småskogsbruk i större omfattning är enligt vår uppfattning icke önskvärt.

I propositionen anförde departements- chefen _ vilken i huvudsak anslöt sig till jordbrukskommitténs majoritet i förevarande delar — bland annat föl- jande i fråga om skogens betydelse i kombination med jordbruk:

Innehavet av egen skog är regelmässigt av betydande värde för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att jordbrukarna nu i stor utsträck— ning har möjlighet att få arbete hos andra skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bli fallet även i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfäl- len på längre avstånd från hemmet, anses

vara av väsentligt värde för en jordbru- kare att för den tid, då han ej har syssel- sättning i själva jordbruket, ej vara hu- vudsakligen beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang må även pekas på den ut- veckling som skett inom skogsbruket i riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete utanför den egna brukningsdelen. Innehav av egen skog måste också anses medföra en förstärk- ning av ett i och för sig icke lönsamt jord- bruk bland annat därigenom att skogen dels åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas ge brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels ger brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden.

Man torde icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skall erhålla full lönsamhet, om man ser jordbruks- driften som ett isolerat företag, utan man bör vid avvägningen av det allmänna pris— stödets storlek även beakta de inkomstkäl— lor, som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgör.

I betraktande av nu anförda förhållan- den finner jag det naturligt, att i skogs- bygderna arbetet med den yttre rationali- seringen, vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, såatt de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsätt- ning, i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik utveckling synes mig utgöra en för- utsättning för att man i dessa trakter skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt ut- nyttja den till jordbruket knutna arbets- kraften.

Propositionen berör i fortsättningen vissa betänkligheter, som ur bland an- nat skogsvårdssynpunkt anförts mot att man från befintliga större skogskom- plex skulle överföra skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar. Depar-

tementschefen finner dessa betänklig- heter åtminstone delvis överdrivna samt anför vidare:

Även om så skulle vara, att ur skogsvår- dande synpunkter vissa olägenheter skulle uppstå vid en komplettering av ofullstän- diga brukningsdelar med skog, synes vi- dare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär, att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där bru- karens arbetskraft kan effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning ge de senare synpunk— terna företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för kom- plettering av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd för- stärkning av ofullständiga jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras. Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av sär- skilda omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning i varje sär- skilt fall beakta, vilken effekt överföring- en skulle få för den fastighet, som skulle avstå skogsmarken. Överföring hör sålunda icke medgivas, om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig bruk- ningsdel.

Beträffande expropriationsinstitutets användning för kompletteringsändamål framhåller departementschefen, att ex- propriation först och främst bör kunna ske för att stärka övergångsjordbruk. Vidare anföres:

Mera tveksamt synes vara, huruvida det- ta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet ej tillräcklig anledning att med- ge ett så långt gående ingrepp till förmån för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömes ha möjlighet att på lång sikt upp- nå en tillfredsställande inkomstnivå. I en- staka fall torde dock även här förhållan- dena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig förbättring av för-

sörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation för det- ta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bli fallet i fråga om fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för bru- karen ligger nära gränsen till övergångs— jordbruk. Ett starkt behov av dylik för— stärkning torde sålunda exempelvis stund- om kunna finnas vid för sig liggande mind- re brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej har någon nämnvärd egen skogstillgång. Även om innehavaren av en dylik bruk— ningsdel kan väntas ha möjlighet att, hu- vudsakligen genom arbete utanför den eg— na brukningsdelen, uppnå en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning av skog i den utsträck- ning, som motsvarar fastighetens husbe- hov, samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra avsevärd förbättring brukarens ställning.

av

Då expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk, tor- de målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande brukningsde- larna till bärkraftiga brukningsdelar -— i slättbygderna i regel till jordbruk av bas- jordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna till kombinerade jordbruk. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruks- fastighet för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att ange något visst area]- mått för hur långt man bör gå, då fråga uppkommer om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag kommer ju ett flertal olika fak- torer att bli av betydelse, bland andra jord- brukets storlek och de sysselsättningsmöj- ligheter detta erbjuder. Bedömningen i ett dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende, har att göra beträf— fande frågan, huruvida en viss fastighets- del med hänsyn till storlek och ägosam- mansättning kan anses lämplig att utgöra en självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning tas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt be— funnits såsom en lämplig fastighetstyp.

Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående småbruk, torde böra bli beroende av en prövning från fall till fall. Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov.

I propositionen beröres också frågan, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller vissa ka- tegorier av markägare, liksom även spörsmålet i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig mark till förfogande för genomförande av den yttre rationa- liseringen. Rörande dessa frågor anför departementschefen bland annat föl- jande:

Vid expropriation av skog kommer situa- tionen säkerligen ofta att bli den, att det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka har skog i sådan omfattning och i sådant läge, att en ur fastighetsbildningssynpunkt lämplig förstärkning av ett därstädes be- fintligt ofullständigt jordbruk kan åstad- kommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller en del av denna. Medan kommitténs majoritet intagit den ständ- punkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper av markägare utan att det avgörande vid valet av expropria- tionsobjekt bör vara, att den önskade för- stärkningen skall genomföras med minsta möjliga skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och andra sam- fälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nöd- gades avstå skog för ifrågavarande ända— mål, borde beredas kompensation härför genom att de skulle erhålla tillstånd att överta skog från kronans skogar eller att förvärva skog från enskilda skogsägare.

Enligt min uppfattning föreligger emel— lertid ej någon anledning att göra skill- nad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej finna, att något berät- tigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej skulle genom expropriation kun- na ta i anspråk en del av den till en viss jordbruksfastighet hörande skogsmarken

för stärkande av ett närliggande ofullstän- digt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens belägenhet fram- står som lämplig ur fastighetsbildnings- synpunkt och jämväl skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande av skog från annan fas- tighet i trakten. En annan sak är att man bör iaktta stor försiktighet med åtgärder, som kan anses medföra risk för en för- svagning av befintliga bärkraftiga bruk- ningsdelar. Expropriation av skog från jordbruksfastighet bör ej få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör att ut— göra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid bedömningen här- av ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten, i underkant, utan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden skall vara så stor, att fastig— hetens bärkraft är fullt tryggad.

Å andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra Skogsstyrelsen framförda uppfattningen, att den nuvaran- de fördelningen av skogsmarken mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödga- des avstå skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kom— pensation därför genom att möjlighet be- reddes dem att förvärva motsvarande skogsmark på annat håll.

Valet av expropriationsområde bör en— ligt min mening ske oberoende av de kate- gorier, som de olika skogsägarna tillhör. Det bör naturligen krävas, att området skall vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får av- sedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande sysselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kun- na komma ifråga. Valet mellan dessa tor- de då böra ske efter en prövning av för- hållandena i varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expro- priationen skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande synpunk— ter. De i 5 5 expropriationslagen med- delade principerna för valet mellan olika områden torde här vara tillfyllest.

Vad särskilt angår frågan om behand- lingen av kronans mark må framhållas, att kronan ej bör undandra sig att, i den mån så kan anses behövligt, med sin mark

medverka till den yttre rationalisering av det svenska jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsättes andra stat- liga åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening följa de allmänna riktlinjer för den ytt- re rationaliseringen, som uppdragits i det föregående. Kronan bör sålunda ställa skogsmark till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana för- hållanden föreligger, att marken bort tas i anspråk medelst expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Hu- ruvida kronan härutöver bör ställa skog till förfogande torde böra bli beroende på en prövning från fall till fall.

Någon särställning såtillvida att kro— nans mark i första hand skulle tas i an- språk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas.

Utskottet underströk i sitt utlåtande, att åtgärderna för den yttre rationa- liseringen i skogsbygderna måste in- riktas på att —— vid sidan av den ra- tionalisering av själva jordbruket som lämpligen kan åstadkommas — för- stärka brukningsdelarna med skog så

att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsätt- ning, i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsam- het uppvåges av tillgången på egen skog, En dylik förstärkning borde en- ligt utskottets mening kunna genomfö- ras utan menliga inverkningar på de övriga intressen som borde beaktas i detta sammanhang.

Inom utskottet avgåvos särskilda ytt— randen av vissa ledamöter. Sålunda motsatte sig herrar Mannerskantz, Gun- nar Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och Larsson i Karlstad, att expropria- tionsinstitutet skulle utvidgas på före- slaget sätt, medan herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Jo— hansson i Norrfors ansåg, att man för rationaliseringsändamål i första hand borde taga i anspråk mark i allmän ägo samt i andra hand mark tillhörig bolag och därmed jämförliga subjekt.

TR EDJE KfAPITLET

Översikt över vissa gällande bestämmelser

Grundläggande regler om sambandet mellan jordbruk och skog återfinnes i 19 kap. 3 5 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord & landet. I sin nuvarande lydelse — efter lagändring den 19 september 1947 (nr 700) —— är dessa bestämmelser utformade i anslut- ning till de av samma års riksdag be— slutade riktlinjerna för jordbrukspoli- tiken. Som huvudvillkor för avstyck- ning från jordbruksfastighet gäller, att ändringen i fastighetsindelningen icke för jordbruksnäringen medför men av någon betydelse (1 mom. första styc— ket). Beträffande ort, där det i allmän- het på grund av natur— och närings- förhållandena förutsättes att jordbruks- fastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, ges en särskild kompletterande regel. Enligt denna skall såsom menligt för jordbruksnäringen anses, att skogsmark skiljes från odlad jord utan att skogs- marken antingen lägges till jordbruks- fastighet eller också med hänsyn till skogstillgången i orten finnes obehöv- lig för jordbruket därstädes (1 mom. andra stycket). Vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad, skall de fastighetsbildande myndighe- terna särskilt iaktta vissa föreskrifter. Sålunda bör jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, kunna varaktigt ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning. I enlighet härmed bör fastigheten icke blott rym-

ma för jordbruket erforderlig inrös- ningsjord utan även erbjuda annan be- hövlig naturtillgång, t. ex. skogbäran- de mark (2 mom. 1). Ligger fastighe- ten i ort där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållanden för— utsättes att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, skall fastigheten som regel erbjuda tillgång till skog i den omfattning som efter ortens allmänna förhållanden anses erforder- lig för jordbruk av den storlek varom är fråga (2 mom. 2). Mark, som är av— sedd för skogsbruk, må ej uppdelas på olika fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Prövas sådan åtgärd erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar jord- bruksnäringen, må den dock ske, om därigenom icke uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket (3 mom.). Bestämmelser till tryggande av jord- brukets tillgång på erforderlig skog ges även inom lagstiftningen om inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egen- dom. Enligt 4 5 lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att för— värva fasl egendom, sådant detta lag- rum lyder enligt lag den 18 juni 1937 (nr 389)1, äger Kungl. Maj:t ge bolag, 1 I detta sammanhang kan bortses från en av ändrad fögderiindelning i Koppar- bergs län betingad lagändring den 28 maj 1948 (nr 276).

förening eller stiftelse tillstånd att för- värva fast egendom i fall, att egendo- men utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vil- ken med hänsyn till ortens förhållan- den och i övrigt föreliggande omstän- digheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att ut- göra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk. Vid beräkning av sådan stödskog skall hänsyn tas dels till möjligheten att genom delning av fö— refintligt jordbruk bilda nya självstän— diga jordbruk och dels till möjlig- heten att av odlingsbar mark bilda självständigt jordbruk eller samman- slå sådan mark med annan bruk- ningsdel (första stycket 3). Tillstånd må ej utan särskilda skäl vägras, om bolaget, föreningen eller stiftelsen un— der vissa omständigheter genom överlå- telse till enskild person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden erforderlig skogstillgång avhänt sig egendom som i värde ungefär motsvarar den med för- värvet avsedda egendomen (andra styc- ket). — För de fysiska personernas vid— kommande har 1925 års lag sin motsva- righet i Iagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Denna lag, vilken är fastställd att gälla till och med den 30 juni 1962, innehål- ler i likhet med sina föregångare _ 1945 och 1948 års jordförvärvslagar — bland annat den bestämmelsen, att lant- bruksnämnd skall vägra förvärvstill- stånd, om anledning finnes till antagan- de att förvärvaren med fånget huvud- sakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogs- tillgång som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk (3 €). Finnes an— ledning till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen

för kapitalplacering, skall också i regel förvärvstillstånd vägras (4 5). Den nu gällande jordförvärvslagen har även övertagit den funktion som förut utöva- des av lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt. Sistnämnda lag, som tillkom på förslag av 1942 års jordbrukskommitté, syftade till att un- derlätta bildandet av bärkraftiga bruk- ningsdelar. För sådant ändamål ägde vederbörande lantbruksnämnd, då för— säljning skedde av jordbruksfastighet, inlösa denna till det pris som köparen utfäst. Enligt motsvarande bestämmelse i jordförvärvslagcn äger lantbruks- nämnden vägra förvärvstillstånd, om egendomen finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av till stor- lek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter (5 5). Det förutsättes i lagmotiven att lantbruksnämnden, då tillstånd vägras enligt denna paragraf, i allmänhet inlöser fastigheten, och för vissa fall föreskrives även skyldighet härtill (9 5).

I anslutning till förslag av 1942 års jordbrukskommitté vidtogs genom lag den 30 juni 1947 (nr 326) sådan änd- ring i Iagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation att mark kan expro- prieras för stärkande av ofullständigt jordbruk (1 & 15). Fråga om expropria- tion för dylikt ändamål må väckas en- dast av lantbruksnämnd (109 5). Ex— propriationsrätt må beviljas blott om särskild svårighet möter att genom av— tal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Sådan rätt må ej medges, om mar- ken i fråga icke helt eller till huvud- saklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, och ej heller om genom ex- propriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller inneha- vare. Det erfordras även att en lämplig fastighetsbildning kan befordras genom expropriationen. Slutligen gäller en sär- skild inskränkning beträffande expro-

l i t

priation av mark som utgör särskild fastighet varå finnes jordbruk. Rätt till dylik expropriation må nämligen bevil- jas endast om fastigheten tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss el- ler äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven på fastigheten eller på därmed sambrukad fastighet och uppen- barligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvud- sakliga utkomst av jordbruket (110 5).

Såsom ett väsentligt led bland de åt- gärder, som enligt 1947 års beslut skulle vidtas till främjande av jordbrukets ra— tionalisering, framstår den statliga lå- ne- och bidragsverksamheten. Hithö- rande bestämmelser återfinnes framför allt i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 3/12) angående statligt stöd till jord- brukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen), så- dan denna lyder enligt kungörelse den 11 maj 1956 (nr 159). Beträffande jord- brukets yttre rationalisering förklaras lantbruksorganisationens uppgift vara att, där dylik rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande försörj— ningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ända- målsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark även- som att i övrigt främja yttre rationali- sering av brukningsenheter som icke är lämpade för sitt ändamål. För att till- godose angivna syfte skall lantbruks- styrelsen och lantbruksnämnderna ver- ka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas. Myndigheterna skall vidare främja förbättrad ägoanordning på brukningsenheter som icke är större än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitan- de av främmande arbetskraft. Vid sär- skilda omständigheter må verksamheten omfatta även åtgärder med syfte att ny- bilda eller förbättra större bruknings-

enheter än de nu angivna (6 5). För främjande av den yttre rationalisering- en enligt vad nu sagts skall vederbö- rande lantbruksnämnd bl. a. ta initia- tiv till och biträda vid planläggning av yttre rationaliseringsåtgärder samt verka för genomförandet av dylika åt— gärder genom råd, upplysningar och ekonomiskt stöd. Nämnden må också förvärva och överlåta mark för ratio- naliseringsändamål (7 5). Ekonomiskt stöd kan lämnas dels i form av låne- garanti, d.v.s. statlig garanti för lån som tas i enskild kreditanstalt, och dels i form av statsbidrag (2 5). För att un- derlätta förvärv av mark för rationali- seringsändamål må lånegaranti lämnas högst för ett belopp motsvarande kost- naden för förvärvet av marken. I kost- naden må — förutom den av lantbruks- nämnden betingade eller godkända kö- peskillingen för den fasta egendomen _ inräknas utgift för lantmäteriförrätt- ning, lagfart, sammanläggning och ut- övande av expropriationsrätt. Köpeskil— ling må godkännas av lantbruksnämn- den endast såvitt den ej överstiger vad som kan anses utgöra skäligt pris för fastigheten eller fastighetsdelen vid för- säljning i fria marknaden (8 5). Stats- bidrag vid förvärv av mark för ratio- naliseringsändamål må utgå högst med belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den av lantbruksnämnden betingade eller godkända köpeskilling- en för egendomen och å andra sidan det värde egendomen kan anses äga för den brukningsdel till vilken den skall läggas. Härjämte må statsbidrag utgå till täckande av kostnaderna för lant— mäteriförrättning, lagfart, sammanlägg- ning och utövande av expropriations— rätt (9 5). Rationaliseringskungörelsen uppställer vidare för det ekonomiska stödet villkor av. mera formell art. Så- lunda stadgas att statlig garanti ej må beviljas för lån vilket sökanden kan er-

hålla såsom bottenlån i vanlig kredit— anstalt (17 å). Lånegaranti må i regel" beviljas endast om sökanden för lånet ställer säkerhet som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmän- nas synpunkt. Vid beviljande av låne- garanti må lantbruksnämnden uppställa de villkor för tillgodonjutande av garan- tin, som nämnden finner erforderliga för att trygga genomförandet av den av- sedda rationaliseringsåtgärden (18 5). Nämnden skall även uppgöra en amor- teringsplan med beaktande av sökan- dens betalningsförmåga och den avkast- ning som kan erhållas av brukningsde- len. Amorteringen skall påbörjas senast under sjätte året efter första lyftnings- dagen. Amorteringstiden bör ej över- stiga 30 år (21 å). Om statsbidrag gäl- ler, att det i regel skall utgå såsom av- skrivningslån ur jordbrukets avskriv- ningslånefond (26 5). Även för avskriv-

ningslån skall ställas säkerhet som laul- bruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Dispens härifrån kan dock ges, om lånebelop- pet icke överstiger 3.000 kronor eller vissa andra skäl föreligger (27 5). Å avskrivningslån skall i regel, sedan fem år förflutit från det lånet till fullo ut- betalades, under vart och ett av följan- de fem år avskrivas en femtedel (28 5). Vid kontraktsbrott eller vissa liknande förhållanden å låntagarens sida skall emellertid återbetalning ske (30 å). Återbetalning kan också fordras i vissa fall där jordbruket övergår till ny ägare innan avskrivningstiden gått till ända (31 å). Ränta utgår endast då lånet skall återbetalas (32 5).

För vissa bestämmelser om statliga bidrag och lån på det skogliga området re-(logöres i tolfte kapitlet.

FJÄRDE KAPITLET

Statistiska uppgifter

För att belysa skogsmarkens fördel- Det torde knappast vara möjligt att få ning på olika ägaregrupper må här åter- fram en fullständig statistisk redovis— ges följande tabell (tabell 1).1 ning av de förändringar, som under de

Tabell 1. Sveriges skogsmarksareal fördelad på skogsägaregrupper vid 1955 års

början. Krono- Övriga allm. Bolags— Övriga Län, landsdel skogar skogar skogar skogar Summa km2 % km2 % km? % km2 % km2 Norrbottens lappm. --------- 15 362 66 1 919 8 1 732 7 4 350 19 23 363 » kustl. ............. 6 730 39 711 4 2198 13 7 517 44 17156 22 092 55 2 630 6 3 030 10 11 867 29 40 519 Västerbottens lappm. --------- 8 435 43 1 236 6 3 900 20 6 122 31 19 693 >> kustl. ............. 2 021 16 84 1 3 456 27 7 015 56 12 576 10 456 32 1 320 4 7 356 23 13 137 38 32 269 Västernorrlands ............... 1 343 7 298 1 8 573 45 8 935 47 19 149 Jämtlands ........................ 1 376 5 1 693 6 11 622 44 12 086 45 26 777 S:a fyra norra länen 35 267 30 5 941 5 31 481 25 46 025 39 118 714 Gävleborgs ........................ 867 6 584 4 5 854 42 6 826 48 14 131 S:a Norrland 36 134 27 6 525 5 37 335 28 52 851 40 132 845 Kopparbergs --------------------- 2 700 13 1 836 9 6 420 32 9 309 46 20 265 Värmlands ........................ 223 2 327 2 4 695 3 7 532 59 12 777 Örebro .............................. 776 15 258 5 1 559 29 2 742 51 5 335 Västmanlands .................. 446 12 207 6 915 24 2 187 58 3 755 Stockholms ........................ 206 5 180 5 364 10 3 053 80 3 803 Uppsala ........................... 68 2 266 10 935 35 1 434 53 2 703 Södermanlands .................. 210 7 270 8 240 7 2 508 78 5 228 S:a Svealand 4 629 9 3 344 6 15 128 29 28 765 56 51 866 östergötlands ..................... 401 7 379 7 733 14 3 861 72 5 374 Jonkopmgs ........................ 296 5 225 3 325 5 5 709 87 6 555 Kronobergs ........................ 297 5 180 3 706 12 4 670 80 5 853 Kalmar ........................... 564 8 128 2 411 6 5 715 84 6 818 Gotlands ........................... 78 6 86 6 36 2 1 192 86 1 392 Blekinge --------- 44 3 35 2 76 4 1 611 91 1 766 Kristianstads 166 6 81 3 66 3 2 251 88 2 564 Malmöhus ........................ 38 6 17 2 6 1 587 91 648 Hallands ........................... 107 5 51 3 66 3 1 857 89 2 081 Göteborgs och Bohus ......... 83 5 44 3 28 2 1 470 90 1 625 Alvsborgs ........................ 259 4 190 3 368 6 5 675 87 6 492 Skaraborgs ..................... 372 11 200 6 230 7 2 610 76 3 412 S:a Götaland 2 705 6 1 616 4 3 051 7 37 208 83 44 580 S:a hela landet 43 468 19 11 485 5 55 514 24 118 824 52 229 291

År Inägor skogsmark Imp. Summa Köpeskilling ha. ha. ha ha kr 1930 136,10 2 606,64 ' 565,31 3 308,05 744 210 1931 1 205,55 12 319,35 3 711,92 17 236,82 2 200194 1932 303,55 3 753,10 683,16 4 739,81 704 998 1933 77,95 4,34O,06 1 515,25 5 933,26 472 325 1934 3 860,60 51 142,26 13 376,13 68 378,99 10 402 375 1935 27,58 4 627,83 849,27 5 504,68 317 090 1936 73,64 1 212,90 464,04 1751,48 569 520 1937 84,79 2 873,82 471,31 3 429,92 426 473 1938 177,05 1 997,52 753,64 2 929,11 2 779 500 1939 40,06 2 054,54 613,02 2 707,62 245 750 1940 107,48 829,81 305,81 1 243,10 230 805 1941 27,65 428,37 185,47 641,40 65 612 1942 6,79 262,07 50,63 320,39 58 095 1943 550,1 0 842,69 602,89 1 995,68 1 553 386 1944 390,79 1110,15 612,63 2113,57 1 005 600 1945 207,40 1 395,22 257,90 1 860,52 879 700 1946 45,62 329,43 84,7 7 459,82 434 555 1947 700,00 20 321,00 4 318,00 25 339,00 13 756 675 1948 155,50 1 227,00 413,50 1 796,00 948 550 1949 523,85 3331,45 562,50 4417,80 4840457 1950 94,71 459 16 186,13 740,00 507 715 1951 168,73 773,00 117,11 1 059,14 1 038240 1952 225,4 7 1 380,4 7 407,53 2 013,47 2 565 501 1953 47,67 274,30 199,12 521,00 611 969 1954 143,59 596,70 246,00 986,29 1 364 065 Summa 9 383,12 120 489,74 31 554,24 161427,10 48 723 360

senaste åren skett beträffande skogsmar— kens fördelning mellan olika ägarekate- gorier och i avseende å fastighetsstruk- turen i skogen. Emellertid torde utveck- ligen efter 1947 i stort sett kunna över- hlickas med hjälp av följande uppgif- ter.

Bolagens innehav

Genom ändring i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvär- va fast egendom infördes år 1937 den regeln (den s. k. bytesprincipen, se 4 5 i sagda lag) att tillstånd till förvärv av överloppsskog icke utan särskilda skäl må vägras bolag, som under de senaste tio åren före ansökningen avhänt sig jord eller skog av ungefär motsvarande värde till utövande jordbrukare eller

därmed likställd förvärvare. Bestämmel- sen utformades i syfte bl. a. att stimu— lera till nya försäljningar av bolagsjord och att sålunda främja önskvärda om- flyttningar av bolagens innehav. Emel- lertid har det också _ särskilt efter 1947 års riksdagsbeslut om den fram- tida jordpolitiken — stått klart att bo- lag i allmänhet kunde påräkna tillstånd att förvärva överloppsskog endast un- der förutsättning att sådant vederlag som nyss nämnts presterades. Erfaren- heterna visar att det blott sällan före— kommit att bolag avhänt sig mark utan att samtidigt tillförsäkra sig vederlag i skogsmark. Å andra sidan torde till- stånd för bolag att förvärva överlopps- mark utan kompensation ha lämnats endast i undantagsfall. Vid överlåtelser med tillämpning av bytesprincipen tor- de. bolagens innehav arealmässigt ha

Tabell 3. Sammandrag över domänverkels markförsäljningar för jord- bruksändamål under åren 1930—1954.

År Inägor Skogsmark Imp. Summa Köpeskilling ha ha ha ha kr 1930 1 197,42 1 497,71 433,07 3128,20 1 863 023 1931 1 504,59 1 253,05 234,84 2 992,48 1 404 285 1932 2 240,77 2131,39 262,88 4 634,49 1 815102 1933 3 854,28 4 179,88 848,60 8 882,66 3 403 158 1934 3 018,26 3 507,52 818,44 7 344,22 2150 929 1935 3 812,40 3 610,58 672,81 8 095,74 2 831399 1936 2 981,18 3 273,85 687,96 6 942,49 2 662 278 1937 3 611,29 4220,81 1062,80 8894,40 3 128475 1938 3 421,58 2 878,57 784,45 7 084,60 3 685 354 1939 3 918,50 3 370,84 776,49 8 065,38 4 548,748 1940 3 604,28 3 025,83 1 072,85 7 702,91 4 187 409 1941 2 493,56 1 457,87 217,65 4 169,08 3 362 034 1942 1 241,94 782,24 201,48 2 225,61 1 343 280 1943 418,11 304,23 178,98 901,82 767 443 1944 456,69 484,71 183,95 1 125,85 694 414 1945 100,81 70,16 16,86 187,88 169 009 1046 190,36 146,84 30,95 367,65 194 766 1947 107,52 72,96 7,27 187,75 184 112 1948 139,20 482,86 235,90 858,02 527 231 1949 220,67 218,28 36,46 475,41 465 089 1950 324,87 211,47 11,88 547,67 543 135 1951 741,86 320,77 224,81 1287,44 1 628 373 1952 1027,7 7 310,80 63,25 1401,82 2 801497 1953 650,06 613,86 109,88 1 373,25 1 841 376 1954 494,01 448,38 170,68 1 113,07 1 389 237 Summa 41771,44 38 872,86 9 343,99 89 988,29 47 591156

kunnat ökas något till följd av att bo- lagen vid byten stundom fått mark med lägre produktionsförmåga och sämre av- sättningslägen. De här berörda överlå— telserna torde emellertid icke nämnvärt ha förändrat balansen i avseende å pro- duktionsunderlaget mellan bolagsskogar och bondeskogar.

Bolagen har också i någon mån kun- nat förvärva mark för speciella ända- mål sedan vederbörande länsstyrelse med stöd av 3 5 i bolagsförbudslagen förklarat ifrågakommen egendom vara av sådan beskaffenhet (tomt, upplags- plats, idrottsplats, stenbrott, grus— eller lertag etc.) att den må förvärvas av bo— lag, förening eller stiftelse. Sådana för- värv torde emellertid ha omfattat för- hållandevis små arealer. Vidare har bo- lagens innehav kunnat ökas dels genom att inköp av mindre enklaver inom bo-

lagskomplex eller små angränsande om— råden medgivits (s. k. arronderingsför- värv, 4 5 första stycket punkt 4 bolags- förbudslagen) dels genom att tillstånd till förvärv lämnats på grund av sär- skilda skäl (5 å), Å andra sidan har en del försäljningar ägt rum från bolagens innehav för tätbebyggelse, för industri- ändamål, o. dyl. Sammanfattningsvis kan sägas att under tiden efter 1947 knappast skett någon förskjutning av betydenhet i balansen 'mellan bolags- skogar och bondeskogar.

Domänverkets innehav

Domänverkets markförvärv åren 1930 —1954 belyses av tabell 2_

Domänverkets markförsäljningar un- der samma tid framgår av tabellerna 3————4.

Tabell 4. Sammandrag äver domänverkets markförsäljningar för bo- stadsändamål m.» m,- under åren 1930—1954.

År Inägo'r skogsmark Imp. Summa Köpeskilling ha ha ha ha kr 1930 94,28 21,02 — 115,25 190 950 1931 10,87 6,80 0,18 17,85 62 390 1932 26,02 11,75 0,02 37,79 59 220 1933 38,14 22,30 1,07 61,51 117 940 1934 41,84 28,70 3,81 73,85 124 108 1935 37,19 32,98 — 70,17 216 092 1936 34,28 46,41 0,78 81,42 199 433 1937 88,74 45,94 61,17 195,85 440 342 1938 116,82 32,41 56,50 205,78 233 588 1939 59,98 24,25 57,18 141,41 237 708 1940 40,68 19,76 11,20 71,64 257 101 1941 23,21 4,59 12,30 40,10 210 410 1942 28,89 7,75 15,90 52,04 132 554 1943 45,27 48,50 — 93,77 288 509 1944 30,16 33,01 —— 63,17 453 606 1945 72,70 35,20 0,54 108,44 385 863 1946 115,08 58,77 20,80 194,65 913 038 1947 131,88 75,01 8,72 215,11 3 463 762 1948 92,1 1 10,67 5,19 107,97 590 029 1949 143,26 111,44 67,11 321,81 1 256 510 1950 157,71 118,82 18,81 294,84 799 013 1951 103,57 200,25 16,7 1 320,58 1 274 595 1952 95,14 31,95 0,82 127,41 900339 1953 58,26 20,29 9,64 88,19 698 070 1954 11,81 10,88 2,46 24,10 194 878 Summa. 1 695,79 1 057,90 369,41 3123,10 13 700 048

Domänverkets försäljningar av skogs— mark har sålunda under senare tid va- rit obetydliga. Det torde huvudsakligen vara arrendegårdar med någon skogs- tilldelning som försålts, medan försälj- ningar av skogsmark för komplettering av befintliga jordbruk förekommit en- dast i ringa omfattning.

Enligt de redovisade uppgifterna har under åren 1948—1954 domänverkets åkerinnehav minskat med 2.900 hektar och dess skogsinnehav ökat med 4.934 hektar.

Det bör vidare nämnas att domänVer— ket och vissa bolag under de senaste två 5 tre åren genom ägoutbyten enligt jord— delningslagen i en del fall genomfört re- lativt omfattande omarronderingsåtgär- der och därigenom sammandragit sina

ägor i mer sammanhängande komplex. Sålunda har inom Västerbottens län ägo- utbyten omfattande 60.000 hektar ge- nomförts. Dessutom pågår byten omfat- tande 15.000 hektar. Dessa sträcker sig även in i de södra delarna av Norrbot- tens län, där förutsättningar jämväl tor— dc finnas att nå ett gott resultat.

Lantbruksnämndernas verksamhet

Lantbruksnämnderna har icke minst i avseende å skogsmark byggt ut sin ak- tiva inköpspolitik i syfte att skaffa mark till förstärkning av jordbruk och till ar— ronderingsförbättring. Omfattningen be- lyses av tabell 5 och fig. 8. Fördel- ningen på olika län (1949—1955) fram- går av fig. h.

enheter eller delar däravl

Vid resp. års ingång ägda bruknings- Under resp. år förvärvade bruknings-

enheter eller delar därav

År Skogs- Skogs- _ Hela Åker mark Tax.-värde2 Hela Åker mark Tax.-varde2 antalet ha ha kr antalet ha ha kr 1949 109 638 21 172 2 323 500 139 1 000 3 070 1 522 000 1950 200 1 269 23 399 3 315 670 204 1 206 4 694 2 272 022 1951 304 1 806 26 224 4 335 019 306 1 816 7 710 3 997 710 1952 461 2 738 30 687 6 706 807 376 2 481 8 699 6 469 057 1953 660 3 717 38 966 10 865 660 486 3 383 12 622 9 035 352 1954 856 5 226 44 742 15 414 013 443 2 521 1.1 334 7 209 700 1955 31054 "6 015 349 188 318 277 812 421 2 367 12 370 7 325 810

Under resp. år avyttrade brukningsen- Vid resp. års utgång ägda bruknings-

År heter eller delar därav enheter eller delar därav Skogs- Skogs— Hela Åker mark Tax-värde? Hela Åker mark Tain-värde2 antalet h kr antalet kr a ha ha ha

1949 62 307 858 601 330 200 1 332 23 384 3 296 970 1950 139 670 1 870 1 271 173 304 1 806 26 224 4 332 519 1951 189 882 3 251 1 878 872 461 2 739 30 687 6 476 307 1952 269 1 487 5 482 3 352 437 660 3 717 38 966 10 858 160 1953 392 1 836 6 647 4 674 124 861 5 264 44 927 15 508 988 1954 409 1 852 7 016 4 755 851 1 020 5 897 49 059 17 953 362 1955 405 1 793 7 693 4 653 110 1 180 6 646 53 865 20 964 012

1 Omtaxeringar, återgång av köp m. m. kunna föranleda avvikelser mellan ut- och ingående balanser. 2 Där tant.-värde saknas har angivits uppskattat värde. 3 Korrigerade värden i förhållande till 1954 års utgående balans.

Lantbruksnämndernas inköp av skogs- mark har i stort sett skett från icke- jordbrukare eller från jordbrukare, som stått i begrepp att lämna jordbruket. Nämnderna är givetvis inriktade på att så snart som lämpligen kan ske över- låta den förvärvade marken för kom- plettering av skogbehövande jordbruk och för förbättrad arrondering av den jordbrukande befolkningens skogs- marksinnehav. Nämndernas försäljning- ar av skogsmark har under perioden 1948—1955 omfatta-t ca 33.000 hektar, men deras innehav har ökat avsevärt och uppgick vid utgången av år 1955 till ca 55.000 hektar. Denna ökning beror väsentligen på att det i stora delar av våra skogsbygder ofta icke går att di-

rekt använda de inköpta områdena för komplettering av jordbruk i trakten. I vissa fall är nämligen ägosplittringen i byarna så kraftig, att mer genomgri- pande omarronderingar måste ske även inom bondejordbruket. Lantbruksnämn- (len får då arbeta på relativt lång sikt och skaffa sig markreserver, som sedan kan tillföras jordbruken i samband med omarronderingar. Där exempelvis bo- lags— och bondeskogar ligger blandade, kan det vidare för att nå tillfredsstäl- lande resultat vara nödvändigt, att i första hand byten mellan lantbruks- nämnd och bolag genomföres i syfte att få bolagens spridda skiften i jordbruks— bygder disponibla för förstärkning av jordbruk, medan bolagens innehav sam-

OQSAÅJ/V/NG

AV F457/6r4/f'7'52

Ill/Väl. [oll/VfJfl/IJJTYAYZJE/V, 5741." JEKT/DNF/V

LANTäEU/(J/VÄN/VDEP/VÅJ /(0P 004 F

_ . / / //// M a _ _ ., _/ _ fc #. /_ //// / MV / M & f.. 4 _ I 7 . 0 5 6 /__ 7 / / 5 € ta 4 7 ? NZ 7 6.1. V 4 / 4 II 5 m 4 5 ,. P N M 2 % N m.m 6 0 D U 3 r//// //////// .H. oAH J 5 N VA !# 22.".”.”.”&»?...................................... I ala / N .z %% ” WH P 5 m N 2 / Å .M.0 & / 7 .0.0 0 / _LL Cu F 7 N I VA rr _] N DÅ .. __ : i.” .. .. .. VA ve : ] E E AJ Ö ...? M F W 7 / ////V,M J _ 4 _ n 0 /. If mmm 55; mm magnummumuwys7454Jz/u _, 4.7)? /A _ _ f _ _ ///_/////// _/// //,_// _ 5 _ _._.:... ..H 7/ / / /// // // / / / // //// / // ///// ///// nu % ;? ////// ,? DN .".”&.""nu.”.H.".uon.vuuo...... . . . . . .. f 4 / / / / // //V/// //////// ////// Öm) . , // //f /_ v...—J..... Quidiaoqoqoaåo- fo...... . 'I N 6.1 _ ......555.5555532.... ... .. .&.....»ff...?....... (/ 5 mm r/ //// //vv // ///// z/ / & 5 N £ . o, 0 U 8 .. ,/ % ”M L 6 r / / /// / // ” ... % w. w ” 4 y.?wJN // //z/ // /// // .” un _ _ _".".än......% av 7// / // //// / / / / w _ _ _ _ ,, 4! M 0 5 0 5 0 5 0 5 0 ..: 2 m 5 L. Å .) 5 Z Z ./ 7 Å

[ 4/V 7 5201 5 A/Å/V/Väélo/l/ÅJ'

Mac 04 ”vrå/Jr 41%?

:

.

i949 —5'.5'

:

160/0 äfl/ FÖPJÅZJ/V/A/å' 4” 4152 064/ J/(ä65/74PA/ VNÖFF #514 PÅ?/005” [

»:

, F0€J4£0

»

avåfåglgdåyd ........... f.v.t.. a.id). Touch.. ,ODOrOu ;

.

. INA/ÖP!" :(065/7424'

.

I

5 v,! ",! F,! ;! ?,! ',; v.t.. F.n.»! ..».NOM. vuOuOMO WONOMOM .HQNIO/Mu

, rapa—420 ” .

n

u

& Ill/l.. å nMVlM

J

"|...” FOMOHO. ?CPCIOWONONOu

Xl.—

las i mer sammanhängande komplex utanför jordbruksbygden.

Såsom framgår av fig. .b är det sär- skilt i Västernorrlands och Jämtlands län, som lantbruksnämndernas innehav av skogsmark ökat. I dessa län har ock- så omfattande markbyten med bolag in- letts. I Västernorrlands län har mark- förvärven dessutom till stor del bestämts av önskemålet att skaffa markreserver

för de genomgripande arronderingsåt- gärder inom bondeskogsinnehavet, som där förberetts.

Även i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län har lantbruksnämnder- nas skogsmarksinnehav ökat rätt betyd- ligt. I Norrbottens och Västerbottens län däremot har försäljningarna i stort sett motsvarat inköpen.

FEMTE KAPITLET

Sammanfattning av yttranden

Inledning

Under hänvisning till sina direktiv har utredningen tillställt lantbruksnämnderna, hushållningssällskapens förvaltningsut- skott samt skogsvårdsstyrelserna ett antal frågor med begäran om yttrande däröver. Samma frågor har riktats även till Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Lands- bygdens folk, Sveriges skogsägareförening— ars riksförbund, Sveriges skogsägareför— bund, Landsorganisationen i Sverige, Sven- ska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Sveriges industriförbund. Frågorna gällde 1) huru en intensifiering av skogs- kompletteringen i anslutning till 1947 års beslut rörande jordbrukspolitiken kunde påverka jämvikten i befolkningsförhållan- dena på landsbygden, 2) huruvida en sådan intensifiering skulle vara till gagn för jord— och skogsbruket, 3) i vilken utsträckning och i vilken form stöd skulle behöva läm- nas åt det mindre jordbruket för förvärv av skog, 4) i vad mån man genom gemen- sam förvaltning —— helt eller i viss ut- sträckning —— av enskilda skogar skulle kunna minska olägenheten av en uppsplitt— ring av skogsmarken, 5) i vad mån möjlig— heter förefunnes att medelst byten —— fri- villiga eller tvångsvis genomförda —— un— der lantbruksnämndernas medverkan åstad— komma bättre arrondering av skogsinneha— ven för såväl kronan, bolag och andra storskogsägare som för enskilda jordbruka- re samt vilket värde sådan bytesverksam- het kunde få. Till sist frågades 6) i vad män och på vad sätt skogskomplettering kunde påverka arbetskraftsfrågorna inom skogs- och jordbruket. I samband med be- svarandet av sistnämnda fråga borde även beaktas behovet av fast anställd arbets- kraft, maskiner och hästar.

Till lantbruksnämnderna riktades endast frågorna 1), 2), 3) och 5 samt till hushåll- ningssällskapens förvaltningsutskott endast frågorna l), 2) och 3). Frågorna har i re-

gel besvarats punkt för punkt. I vissa fall har svar icke lämnats beträffande alla frå— gorna. Flera lantbruksnåmnder har givit sina yttrande formen av mera allmänt håll- na exposéer varvid även detaljfrågor be- rörts. Från nägra håll, bl. a. skogsvårds- styrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län, har inga som helst yttranden avgivits.

Skogskompletteringen och landsbygdens befolkningsfråga

Stockholms läns och stads lantbruks— nämnd ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom samma område framhåller, att inom länet finns trakter där nu en kraftig tendens till avflyttning före— ligger, samt uttalar att komplettering av ofullständiga brukningsenheter med skog måhända i någon män skulle minska den— na tendens. En storleksrationalisering tor- de i första hand i huvudsak få formen av sammanföring av ofullständiga enheter. Endast där topografiska förhållanden hind- rar en ur arronderingssynpunkt godtagbar sammanföring av inägor synes en komplet- tering med enbart skog få större tillämp— ning. Då dessa trakter huvudsakligen sam- manfaller med de delar av länet där det ur befolkningssynpunkt synes angeläget att största möjliga antal bärkraftiga enheter finns, är det betydelsefullt att komplette— ring av ofullständiga jordbruk med skog äger rum i ökad omfattning. Skogsvårdssty— relsen inom samma område finner att en viss stabilitet ifråga om befolkningsförhål- landena men icke gärna någon folkökning kan påräknas genom ökad skogskomplette- ring.

Lantbruksnämnden i Uppsala län kon- staterar att de ofullständiga brukningsen- heterna inom området till ojämförligt största delen är belägna i eller i närheten av skogsbygd. I den mån varaktigt bärkraf- tiga jordbruk här kan bildas genom skogs-

komplettering bör detta bidra att motverka uttunning av landsbygdsbefolkningen. Det— ta är framför allt av betydelse i bygder med avsaknad av andra näringar som kan dra till sig friställd arbetskraft. Hushåll- ningssällskapets förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelsen i samma län anser att det under gynnsamma omständigheter bör ' vara möjligt att genom skogskomplettering vidmakthålla icke bärkraftiga jordbruk, som står inför hotet att nedläggas, och gö- ra dcm bärkraftiga. Är förhållandena icke gynnsamma i övrigt, torde det vara tvivel- aktigt om en sådan fastighet, även sedan den kompletterats med skog, kan finna bru— kare i framtiden.

Lantbruksnämnden i östergötlands län anser att skogskomplettering i vissa trakter bör kunna medverka till bevarandet av bättre jämvikt i befolkningsförhållandcna på landsbygden. Bl. a. torde det förbättra- de försörjningsunderlaget minska de eko— nomiska svårigheterna vid generationsväx- ling. Ensam torde dock icke skogskomplet- tering kunna åvägabringa denna jämvikt, utan samverkan bör äga rum med övrigt näringsliv i bygden. Även länets skogsvårds- styrelse finner att i viss mån bättre jäm— vikt torde kunna erhållas genom skapande av bärkraftigare skogsjordbruk. Hushåll- hållningssällskapets förvaltningsutskott på— pekar att det, med hänsyn till att antalet ofullständiga jordbruk för vilka skogskom- plettering kan ifrågakomma är relativt litet i Östergötland, ej torde vara skäl att hysa förhoppning om att en intensifierad skogs- komplettering skulle kunna i högre grad påverka befolkningsutvecklingen på länets landsbygd. I och för sig torde visserligen en brukningsdel med skog vara begärligare än en skoglös gård, och komplettering av skog- lösa småbruk med skog kunde därför an- tas motverka flykten från landsbygden. Men det vore osäkert om denna broms- ningseffekt är tillräcklig för att neutralise- ra de pådrivande krafterna.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län ävensom hushållningssällskapets förvalt- ningsutskott därstädes ansluter sig till upp- fattningen att, om antalet goda familjejord— bruk ökas, möjligheterna att på längre sikt bibehålla en tillräckligt talrik lands- bygdsbefolkning säkerligen skulle förbätt— ras. Skapandet av sådana jordbruk med tillräcklig stödskog har därför otvivelaktigt betydelse för landsbygdens befolkningsför- hållanden. Skogsvårdsstyrelsen i länet an-

för att en intensifiering av skogskomplet- teringen, som i raskare takt gör bruknings- delarna mer bärkraftiga, säkerligen kom- mer att bidra till att hålla kvar befolk- ningen pä landsbygden. Dock torde även andra faktorer, sammanhängande med in- dustrialisering och maskinteknik, spela en viss roll i fråga om flykten från landsbyg- den.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län för- menar att större eller mindre skogstilldel— ning till jordbruken icke torde vara avgö- rande för befolkningsutvecklingen på landsbygden. I flertalet skifteslag i länet kan en storleksrationalisering knappast ske annat än genom en sammanslagning av brukningsenheten vilket medför minskning av jordbruksbefolkningen. När industrin -— även den alltjämt ökande småindustrin — drar folk till tätorterna, kvarbor indu- striarbetare från landsbygden till en bör- jan på sina jordbruk, kan sköta dem väl och hålla dem i stånd. Men med åren trött- nar de, och i dessa eller liknande fall torde fastigheternas förseende med ytterligare skogsmark sakna betydelse för ägarens kvarblivande vid jordbruket. Vid genera- tionsväxling kan emellertid ökad skogstill- delning bidra till att jordbruket på lång sikt kommer att bestå och brukas.

Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott understryker hårdare att i en utpräg— lad småbrukarbygd som Kronobergs län, där intensiv jordbruksdrift icke gynnas av klimat och jordmån, många brukningsdelar kan bli mer bärkraftiga ifall de förses med ökad areal skogsmark. De arbetstillfällen, som därvid erhålles, bör vara ägnade att minska flykten från landsbygden. Skogs— vårdsstyrelsen pekar på vissa delar av lä- net inom vilka en intensifierad skogskom— plettering torde positivt påverka befolk- ningsförhållandena. Men i den rena skogs- bygden bör rationaliseringen kunna ske utan förstärkning med skog utanför bon- dcskogsbruket.

Beträffande Kalmar läns norra område framhåller därvarande lantbruksnämnd att kombinerade jordbruk med tillräcklig stödskog är en god och eftersökt företags- form ägnad att, om ej förbättra befolk- ningsförhållandena på landsbygden, så dock i viss mån motverka flykten därifrån. Lantbruksnämnden och hushållningssäll— skapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område påpekar att i vissa områden skogskompletteringen kan väntas förhindra

att befolkningsförhållandena framdeles av- sevärt försämras. För övrigt torde skogs— komplettering i anslutning till 1947 års be- slut icke nåmnvärt kunna bidra till en bättre jämvikt i befolkningsförhållandeua inom området. Även skogsvårdsstyrelsen uttalar, i anslutning till lantbruksnämn- dens undersökningar, att en förstärkning av jordbruken i allmänhet endast kan ske genom sådan sammanslagning av fastighe— ter som på lång sikt förbättrar villkoren för ägarna. De »bortrationaliserade» kom- mer att söka sig utkomst annorstädes, var- igenom befolkningen ytterligare uttunnas.

Lantbruksnämnden i Gotlands län anser principiellt det vara önskvärt, att så många jordbruk som möjligt förstärkes med skog, men framhåller att förhållandena i länet ger ringa utsikt att där åstadkomma sådan förstärkning i någon större utsträckning. Även hushållningssällskapets förvaltnings- utskott framhåller att tillgången på kom- pletteringsskog är ringa men tillstyrker i princip åtgärder för komplettering av ofull- ständiga jordbruk. Skogsvårdsstyrelsen me- nar att en intensifiering av skogskomplette- ringen i någon mån kan motverka flykten från landsbygden. Den totala tillgången till arbetsmöjligheter i skogen ökas visserligen ej men däremot möjligheterna att arbeta med det egna intresset för ögonen.

I Blekinge län ansluter sig lantbruks- nämnden till ett uttalande av hushåll- ningssällskapets förvaltningsutskott att en intensifiering av skogskompletteringen 1 an- slutning till 1947 års riktlinjer kan bidra till att bibehålla en relativt stor befolkning på landsbygden, särskilt i de delar av lä- net där förutsättningarna för jordbrukets bedrivande är gynnsamma. Skogsvårdssty— relsen finner att för Blekinges del kom- plettering med skog mera sällan kan kom- ma ifråga. Förstärkning av småbruk sker i stället normalt genom sammanläggning. Brukare av sålunda bildade större bruk- ningsdelar har givetvis större möjligheter att stanna kvar vid sina jordbruk, varige- nom en stabilisering av befolkningsförhål- landena på landsbygden så småningom bör kunna uppstå.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län uttalar att en intensifierad komplettering med skog av länets ofullständiga jordbruk sannolikt på lång sikt kan medföra bättre jämvikt i befolkningsförbållandena inom vissa delar av landsbygden. Skogskomplet- tering kan dock icke alltid medföra förbätt-

rad bärighet, i vart fall icke omedelbart. Exempelvis ett skogstillskott med relativt ungt men välskött skogsbestånd, inköpt till kapitaliserade värdet av blivande nettoav- kastning, utgör intet omedelbart stöd för jordbruket. I många fall kommer den ökade bärigheten att inträda först efter 30—40 år även om långfristigt lån kan erhållas för köpets genomförande. Behovet av skogs- komplettering av ofullständiga jordbruk är, särskilt i länets skogsbygder, påtagligt, men sådan komplettering är icke i nämn- värd utsträckning möjlig utan betydande sammanslagningar.

Hushållningssällskapets förvaltningsut— skott finner det också givet att en intensi— fiering av skogskompletteringen bidrar att skapa en bättre jämvikt i befolkningsför— hällandena i skogsbygderna. Då det emel- lertid icke finns nämnvärt med överlopps— skog, kan kompletteringen i länet ej få så värst stor betydelse jämfört med en ratio- nalisering genom sammanslagning av när- liggande mindre enheter.

Skogsvårdsstyrelsen säger sig icke utan vidare se något samband emellan en ifråga- satt intensifiering av skogskomplettering- en och bevarandet av bättre jämvikt i be- folkningsförhållandena på landsbygden.

För Malmöhus läns del konstaterar lant- bruksnämnden därstädes att en intensifie- ring av skogskompletteringen i syfte att bringa sämre jordbruk med liten åkerareal till bärkraftiga brukningsenheter icke torde kunna nämnvärt påverka befolkningsför- hållandena på länets landsbygd. Hushåll- ningssällskapets förvaltningsutskott fram- håller att en intensifiering av skogskom- pletteringen utan tvivel verkar i riktning att kvarhålla befolkningen på landsbygden. I samma riktning verkar emellertid även åtgärder för beredande av arbetstillfällen inom skogsbruket och för stimulerande till rationellare skötsel av skogen.

Lantbruksnämnden i Hallands län anser icke möjligt att exakt avgöra i vilken ut— sträckning en intensifiering av skogskom- pletteringen kan åstadkomma en bättre jämvikt i skogsbygdens befolkningsförhål- landen. Men förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, i den mån brukningsen- heterna i övrigt är värda att förstärkas, sy- nes kunna medverka till bättre befolknings- förhållanden. Nämnden är dock angelägen understryka att sådana åtgärder icke en- samma löser befolkningsproblemen.

Hushållningssällskapets förvaltningsut—

skott söker orsakerna till avflyttningen från landsbygden i befolkningens ofta då- liga inkomstförhållanden. Ökad tillgång på skog skulle i många fall kunna förbättra de ekonomiska förutsättningarna.

För Göteborgs och Bohus läns del bedö— mer lantbruksnämnden under anslutning av skogsvårdsstyrelsen, att skogskomplette- ring i stort sett knappast är möjlig utom i samband med komplettering med åker- jord och sammanslagning av brukningsen- heter. Om kompletteringen får tillräcklig omfattning och antalet nya arbetstillfällen blir tillräckligt. kan det bli möjligt att på nytt erhålla jämvikt i befolkningsförhållan— dena på landsbygden.

Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott hänvisar till förekomsten inom länet av avsides belägna svaga jordbruk som ej lämpligen kan göras bärkraftiga ens genom skogstilldelning. Där kan åkerjorden lämp- ligen överföras till skog eller betesmark. Å andra sidan kan inom vissa områden jordbruk genom komplettering med skog er- hålla framtida större bärkraft. Om emel- lertid åtgärder i dessa riktningar åstad- kommer en bättre jämvikt i befolkningsför- hållandena på landsbygden anser sig för- valtningsutskottet icke våga generellt be- döma.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns söd— ra område finner den pågående utveckling- en mot bärkraftiga enheter med större un- derlag bl. a. i fråga om skog kunna på längre sikt leda till stabilare befolknings- förhållanden på de berörda enheterna. Här— vid förutsättes emellertid ett nedläggande av smärre, nu självständiga brukningsdelar, varigenom befolkningen decimeras ytterli— gare. Den bättre jämvikten torde icke följa direkt av ökningen av innehavet utan —— såsom sammanhängande med familjens sammansättning —— inträda så småningom. Möjligheterna till intensifiering av skogs- kompletteringen måste i allmänhet anses ganska begränsade med hänsyn till förhål- landena i länet.

Hushållningssällskapets förvaltningsut— skott anser tillgången på skogskomplex, från vilka jordbruken skulle inom rimliga avstånd kunna kompletteras med skog, vara ganska obetydlig. Vad som här skulle kun- na göras torde betyda ganska litet för be- varande eller förbättrande av jämvikten i befolkningsförhållandena.

Beträffande Älvsborgs läns norra område uttalar förvaltningsutskottet i därvarande

hushållningssällskap att, under förutsätt- ning av fortsatt expansion av industrierna, avfolkningen på landsbygden torde komma att fortsätta, varvid i första hand de sämst belägna och i olika hänseenden dåligt ut- rustade småbruken kommer att lämnas öde. En intensifiering av skogskompletteringen i enlighet med 1947 års beslut skulle dock säkerligen förbättra försörjningsmöjlighe— terna för många småbrukare i sådan ut.— sträckning att de kan finna det förmånligt att kvarstanna vid jordbruket.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län fin- ner det uppenbart att småbrukens kom- plettering med skog i sådan utsträckning, att skälig levnadsstandard kan uppnås, bi— drar till att bibehålla befolkningen på landsbygden. Utspridande av småindustrier på landsbygden kan emellertid också på si- na håll bereda biförtjänster och jämväl bi- dra till att bibehålla kvinnorna på lands- bygden. ] sådana fall kan det vara angelä- get att skogsmarkerna icke är för stora så att en intensiv skogsskötsel blir för ägaren en börda, varvid man har anledning att be- fara att skogsvården eftersättes.

Beträffande Skaraborgs län anför lant- bruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott att skogskomplettering- en knappast synes kunna få någon större betydelse. I vissa delar av länet kan den dock vara till gagn. Skogsvårdsstyrelsen håller för troligt att den ur många syn- punkter ödesdigra avfolkningen av lands- bygden skulle kunna uppbromsas, om för framtiden livsdugliga brukningsenheter kunde skapas genom snar komplettering med skog och/eller åker efter objektivt ut- redda normer.

Inom Värmlands län måste, framhåller hushållningssällskapets förvaltningsutskott, förbättrade inkomster genom komplettering med skog tillmätas stor betydelse för beva— rande och förbättrande av skogsbygdernas samhällsliv. Skogsvårdsstyrelsen hänvisar till att inom länets jordbruksbygd åtskilli- ga egendomar tarvar förstärkning. I den mån lämplig kompletteringsskog finns i bygden bör en förstärkning av dylika egen— domar med skog kunna på lång sikt med- föra ökad bärkraft, vilket i sin tur bidrar till en stabilisering av befolkningens lev- nadsvillkor.

Lantbruksnämnden i Örebro län liksom hushållningssällskapets förvaltningsutskott konstaterar att en sammanläggning av brukningsdelar, som blivit mycket för små

och ej kan bli bärkraftiga eller bestående för framtiden även om de kompletteras med skog, är ofrånkomlig men bidrar att rubba befolkningsjämvikten. Även med be— aktande av dessa förhållanden torde det kunna sägas att förnuftigt genomförd skogskomplettering i stora delar av länet skulle vara ägnad att på längre sikt be- vara bcfolkningsjämvikten. Ur denna syn- punkt vore alltså en intensifiering av skogs- kompletteringen önskvärd. — skogsvårds- styrelsen uttalar att genom en intensifie- ring av skogskompletteringen jämvikten i befolkningsförhållandena på landsbygden torde kunna bibehållas.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län finner en intensifierad komplettering av icke bärkraftiga jordbruk höra i icke obe- tydlig grad kunna förhindra en eljest ofrånkomlig nedläggning av jordbruk i skogsbygder. En komplettering av fastig- heterna med skog torde icke kunna åstad- komma någon avsevärt bättre jämvikt i be— folkningsförhållandena men väl motverka en ytterligare uttunning av befolkningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott framhåller att en väl avvägd tillför- sel av skog till ofullständiga jordbruk i mycket hög grad kan bidra till en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. Också slättbygdsjordbruken bör i den mån det är möjligt kompletteras med skog, men skogsbygden måste ges fö— reträde. Dels är tillgången på skog för kom— plettering begränsad på slättbygden, och dels kan där befolkningen minskas utan att en total avfolkning blir följden.

Skogsvårdsstyrelsen anser det vara ställt utom allt tvivel att brukningsenheter med lämplig avvägning av jord och skog är äg— nade att hålla kvar befolkningen och på lång sikt minska flykten från landsbygden. Där ofullständiga jordbruk äges av intres— serade och villiga personer men lönsamhe— ten bedömes för låg, hör möjlighet skapas att tillföra skogsmark så att fastigheterna kan ge full sysselsättning och försörjning.

För Kopparbergs läns del finner lant- bruksnämnden och hushållningsällskapets förvaltningsutskott det mycket OVisst hu- ruvida man kan bevara eller förbättra jäm— vikten i befolkningsförhållandena på lands— bygden genom att intensifiera skogskom- pletteringen.

I annan riktning uttalar sig lantbruks- nämnden och hushällningssällskapets för— valtningsutskott i Gävleborgs län. De an-

för att, under förutsättning av att skogs- förstärkning kan erhållas till i huvudsak s. k. bondprisnivå, alla skäl synes tala för att en bättre jämvikt i befolkningsförhål— landena på landsbygden skall kunna ernås. Tillägget i skog skapar ökad trygghet och ger ägaren möjlighet att i större utsträck— ning engagera sig i trivselbefrämjande stan— dardhöjning bebyggelsemässigt sett.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll— skapets förvaltningsutskott i Västernorr- lands län erinrar om att verkningarna för befolkningsutvecklingen av en intensi— fierad skogskomplettering beror på dennas omfattning. En skogskomplettering erfor— derlig för att efter genomförd strukturra- tionalisering genom sammanslagning kom- plettera i övrigt bärkraftiga jordbruk med skog synes icke ha avgörande betydelse för befolkningsutvecklingen. Däremot skulle en komplettering av de ofullständiga enheter- na upp till bärkraft endast genom skog kunna i grunden ändra befolkningssituatio— nen. Resultatet av så genomgripande åt- gärder kan icke överblickas.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att en intensifiering av skogs— kompletteringen i anslutning till 1947 års beslut bör motverka landsbygdens avfolk- ning. då därigenom det ekonomiska under- laget för den rena jordbruksbefolkningen förbättras.

Likaså hävdar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län att en komplettering av de ofullständiga fas- tigheterna med skog bidrar till att bevara jordbruk och varaktig bosättning även inom skogsbygderna, varigenom en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på lä- nets landsbygd uppnås. Skogsvårdsstyrelsen i samma län erinrar om att otillfredsstäl- lande och osäkra försörjningsmöjligheter för brukarna och deras familjer i många fall utgjort en av huvudorsakerna till av- flyttningen. En viss ökad skogskomplette- ring av ofullständiga jordbruksfastigheter bör kunna förbättra försörjningsmöjlighe- terna och bidra till en bättre jämvikt i be- folkningsförhållandena inom länets lands- bygd. Uppenbart är att äganderätt till jord och skog jämsides med känslan för hem- bygden och dess miljöförhållanden binder befolkningen vid hemorten.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län har den erfarenheten att jordbrukets otillräckliga förmåga att konkurrera om ar— betskraften med andra näringar skapat så-

dan leda vid jordbruket att vissa trakter hotas med avfolkning. övergången till sy- stemet med fasta skogsarbetare har på vis- sa håll medfört arbetslöshet för innehavare av ofullständiga jordbruk, så att avflytt- ning framtvingats. De ofördelaktiga verk- ningarna för de kvarboende och för kom- munerna av en sådan uttunning i förut glesbebyggda trakter understrykes av lant- bruksnämnden, som tillika anvisar två vä— gar att nå ett tillfredsställande resultat. I kustbygderna kan en viss grad av samman- slagningar utav ofullständiga jordbruk i förening med viss nyodlingsverksamhet som grundval för skogsko'mplettering leda till bärkraftiga jordbruk med jordbruket som huvudnäring. Beträffande lappmarken åter blir skogens roll dominerande inom ett kombinerat jord- och skogsbruk i för— ening med viss nyodling. Särskilt framstår komplettering med skog av de ofullstän- diga ägostyckningslotterna som en mycket angelägen åtgärd.

Beträffande Norrbottens län framhåller därvarande hushållningssällskaps förvalt— ningsutskott att förutsättningen för att där skapa bärkraftiga jordbruk i önskvärd om- fattning är skogskomplettering. Även för bibehållande av jordbruksfastigheter i till- fredsställande omfattning inom länet är tillgången på skog en förutsättning. Man måste därför befara en väsentlig förskjut- ning av befolkningen från landsbygden mot tätorterna, om jordbruksfastigheternas skogsinnehav ej blir tillfredsställande. Möjligen torde man kunna räkna med att omkring hälften av länets ofullständiga jordbruk genom skogskomplettering i sam— band med komplettering med åker skulle kunna lämna tillfredsställande bärgning.

Skogsvårdsstyrelsen hänvisar till att det torde vara allmänt erkänt att i Norrbottens län jordbruk utan tillräckligt innehav av skog endast i undantagsfall är lönsamt. Vilken orsaken till jordbrukets avfolkning än år, måste en bättre försörjning för jordbrukets utövare återverka i bättre triv- sel inom näringen och därmed bidra till bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden.

De tillfrågade organisationerna har i re- gel icke ingått på frågan om skogskomplet- teringens inverkan på befolkningsförhållan- dena. Sveriges skogsägareförbund anmärker emellertid att det avgörande för bevarande av god jämvikt i landsbygdens befolknings— förhållanden icke är den enskilde jordbru-

karens skogsinnehav utan den jämna till- gången på arbete i orten. Sveriges industri- förbund påpekar, att redan nu en stor del av det jordbruk som ligger i våra skogs- bygder är förenat med skog, och finner det tveksamt om någon märkbar förbättring i sysselsättningsförhållandena skulle kun-

Ana åstadkommas genom skogskomplette-

ring. Möjligheterna att genom intensifie- ring av skogskompletteringen bevara jäm- vikten i befolkningsförhållandena på landsbygden är enligt industriförhundets uppfattning små.

Skogskompletteringens återverkan på iord- och skogsbruk

Med anledning av frågan, huruvida en intensifiering av skogskompletteringen skul- le vara till gagn för jord- och skogs- bruket, framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms län och stad att kompletterinwgsbehovet synes kunna i första hand tillgodoses från ofull- ständiga enheter som icke bebos av ägaren, från mindre skogsfastigheter samt från splittrade innehav i jordbruksbygd tillhö- riga andra än enskilda ägare. Det finns an- ledning anta att ett överförande av dessa skogar till den jordbrukande befolkningen skulle bli till gagn för såväl jord- som skogsbruket. Även i sådana undantagsfall där kompletteringen lämpligen bör ske med skogsmark från större, samlade innehav torde tillskottsmarken kunna tas från så- dan del av komplexet att något men ur skogsbrukssynpunkt icke behöver upp- komma. Skogsvårdsstyrelsen inom samma verk- samhetsområde uttalar att förvärv av skog icke bör ske genom överföring av skog från en relativt stor skogsenhet till ett småbruk. En sämre driftsform ur skoglig synpunkt erhålles nämligen i allmänhet därigenom. En sammanslagning av småbruk synes i stället vara att rekommendera. Sty- relsen framhåller även betydelsen av små— brukarens stora möjligheter till arbete i storskogsbruket.

Lantbruksnämnden i Uppsala län finner frågan, om det vore till gagn för jord- och skogsbruket att intensifiera skogskomplet- teringen, vara mera svårbedömlig för när- varande än tidigare på grund av att skogs- arbetena alltmer mekaniseras och det är ovisst i vilken omfattning en fortskridan- de mekanisering kan komma att påverka

det ekonomiska utbytet från skogen vid kombinerade jordbruk av här avsedd stor- lek. Vid jämförelse av jordbruk med och utan skog framstår den förra typen ge- nomgående som mera bärkraftig än den se— nare. Förutsättningarna för hela hushåll- ningen på fastigheten förbättras genom skogskomplettering, om denna ej medför för tung skuldbelastning. Skogsinnehavet skänker, rätt utnyttjat, ekonomisk stabili- tet åt fastigheten även om kompletterings- skogen får betalas med sitt fulla värde. På lång sikt bör det vara till väsentligt gagn för jordbruket. En viktig förutsättning härför är också att fastigheten ej är illa belägen, att åkerjorden är någorlunda väl- arronderad och att ej för stora kostnader behöver investeras i byggnader. Möjlighe- terna till skogskomplettering begränsas av tillgången på skogsmark som utan skada ur jordbrukssynpunkt kan överföras till det mindre jordbruket. Kompletteringen kan bli till skada för skogsbruket, om den sker genom splittring av välarronderade skogsfastigheter eller enheter. Till gagn bör kompletteringen kunna bli även för skogsbruket, om den kan ske i samband med en förbättring av arronderingen av skogen i vidare omfattning.

Från hushållningssällskapet liksom från skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anföres att, om ett icke bärkraftigt jordbruk kom- pletteras med tillräcklig skogstillgång, fas- tigheten förbättras och skogsinnehavet för den ekonomiskt förutseende brukaren blir en eggelse till sparande som ej bör un- derskattas. Ur ren skogsbrukssynpunkt kan en komplettering av mindre jordbruk med skog innebära vissa olägenheter, om skogs- tilldelningen medför att skogsmarken av- skiljes från ett välarronderat storskogs- bruk. Dessa eventuella olägenheter kan och bör emellertid motverkas genom att stor- skogsbruket beredes tillfälle till kompen- sationsköp, då detta kan ske utan förfång för det egentliga jordbruket. Sådana kom- pensationsköp kan ske genom att smärre skogsskiften, som ej tillhör jordbruksfas- tighet, eller skiften, som hör till nedlagda jordbruk, utnyttjas. Någon försämring ur skogsvårdssynpunkt kan detta ej medföra.

Beträffande Södermanlands län anser lantbruksnämnden där att förutsättningar- na för rent skoglösa jordbruk i regel är ogynnsamma inom länet. Det är önskvärt att särskilt de mindre brukningsenheterna innehåller lämpliga proportioner åker och

skog. Risk föreligger att skog tillhörande icke bärkraftig enhet skötes dåligt och skattas för hårt. Utvecklingen bör inriktas mot uppnående av jordbruk som år här- kraftiga i avseende å både jord och skog. I enstaka fall kan dock även i jordbruksav- seende mindre fastigheter böra komplette- ras med skog, särskilt om läge och bygg- nadsbestånd talar härför. Om ofullständiga jordbruk har egen skog, kan under vinter- halvåret inom skogsbruket utnyttjas ar- betskraft som annars icke skulle komma till produktiv användning. De större skogs- ägarna börjar mer och mer lita till egen arbetskraft även när det gäller skogskörs— lor. Arbete på annans skog har alltså nu- mera blott begränsad betydelse för bere— dande av erforderlig fyllnadsinkomst åt in- nehavare av ofullständiga jordbruk.

Från hushållningssällskapets sida utta- las att för det mindre jordbruket en skogs- komplettering givetvis har stor betydelse men att ur skogssynpunkt en alltför stor uppdelning i smålotter kan bli till nackdel för skogsbruket. Olägenheten kan i viss mån elimineras genom att mindre, lokala sammanslutningar bildas enligt ett system liknande vad som prövats i Göteborgs och Bohus län.

Skogsvårdsstyrelsen berör möjligheten av att på en del ofullständiga jordbruk en dold arbetskraftsreserv finns, som icke vill eller på grund av bundenhet vid jordbru- ket icke kan ta fyllnadsarbeten i angrän— sande skogar. Är det så, kan en ökning av den egna skogsarealen måhända medföra att denna arbetskraftsreserv åtminstone till en viss del blir utnyttjad, vilket kan vara till fördel för jord- och skogsbruket. Å and- ra sidan är det tänkbart att i vissa fall en skogskomplettering kan medföra att möj- ligheterna till skogsvårdsarbeten försämras, nämligen om skogsmarken avskiljes från ett skogskomplex med särskilt anställda skogsarbetare med arbete i skogen prak- tiskt taget året runt och lägges till en jord— bruksgård där svårigheter att disponera ar- betskraft för skogsarbeten under barmarks— tid föreligger. Risk för sämre skötsel vid överflyttande av skog från större, välarron- (terade skogsbruk föreligger också. Även om styrelsen icke delar den stundom framför- da åsikten att bondeskogarna i gemen sköts sämre än storskogsbruken, nödgas man dock erkänna att de minsta enheterna av privatskogarna genomsnittligt sköts sämre än övriga.

Beträffande östergötlands län framhåller lantbruksnämnden att skogskomplettering i de bygder, där sådan kan genomföras på skäliga ekonomiska villkor, torde kunna bli till gagn för jordbruket, då det förbättrade försörjningsunderlaget för innehavaren in- nebär tryggare existens och större möjlig- heter att planera på lång sikt ifråga om byggnader och tekniska anläggningar för höjande av jordbrukets produktivitet. skogsarealen på de ofullständiga jordbru- ken år i regel alltför liten för att en god skogsvård skall kunna utövas. Förefinnes tillräckliga kunskaper och intresse hos in— nehavaren, borde en ökning av dessa jord- bruks skogsareal vara till gagn för skogs- bruket. En större skogsareal skulle bereda möjlighet till gynnsammare åldersklassför- delning och en rationellare skogsskötsel.

Från hushållningssällskapets sida säges att i de fall, där innehavaren av ett skoglöst småbruk ej har möjligheter att få arbete i form av körslor i andras skogar eller an- nan inkomstbringande bisyssla, det givetvis är en avgjord fördel för honom om hans jordbruk kompletteras med skog i lämplig omfattning. _ Något generellt svar på frå- gan, om jordbruket skulle gagnas av en intensifierad skogskomplettering, kan emel- lertid ejl ges. I den mycket omstridda frå— gan, huruvida skogsbruket skulle gagnas av att ofullständiga jordbruk kompletteras med skog, är hushållningssällskapets för- valtningsutskott ej berett att göra annat ut- talande än att resultatet för skogsbrukets del 'i hög grad är beroende av bl. a. jord— brukarens personliga intresse samt förut— sättningar för rationellt skogsbruk och för skogsvård.

Skogsvårdsstyrelsen i östergötlauds län hävdar att något gagn för skogsbruket av de ifrågasatta åtgärderna icke åstadkom- lllCS, då de mindre skogsbruken ej kan ge sina ägare en ekonomi som tillåter god skogsskötsel. För jordbruket kan visst gagn förefinnas under förutsättning att skogsförvärvet sker till underpris, varige- nom vederbörande fastighetsägare tillföres en ren affärsvinst som kan. möjliggöra in- vesteringar i jordbruket. Skulle däremot skog och skogsmark förvärvas till sitt rätta värde, skall ju avkastningen jämt täcka räntan på det nedlagda kapitalet. Ett dylikt förvärv kan icke anses vara till någon för— mån utan kan snarare skaffa bekymmer och osäkerhet för förvärvaren. Ej heller kan det på något sätt gagna vare sig skogs- eller jordbruket.

I fråga om Jönköpings län framhålles från lantbruksnämndens och hushållnings— sällskapets sida att i vissa delar av länet en så kraftig utglesning av befolkningen kommit till synes, att stora svårigheter fö- refinnes att få tillräcklig arbetskraft för skogsarbetena. Skapandet av jordbruk med tillräcklig stödskog har otvivelaktigt bety- delse för landsbygdens bcfolkningsförhål- landen. Utflyttning motverkas, och jordbru- ken stärkes därigenom. skogskomplettering— en bör sålunda i allmänhet bli till gagn för såväl jordbruk som skogsbruk.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län an- ser att med de virkespriser, som för när— varande kan påräknas, skogen måste utgöra ett gott stöd för jordbruket. Men priset på fastigheter med skog synes lantbruksnämn- den för närvarande mycket högt, varför en viss försiktighet bör iakttas vid förvärv av kompletteringsskog.

För hushållningssällskapets del framhål- les att för de brukningsdelar, som kan kom- ma i fråga för komplettering med skog, kompletteringen utan tvivel blir till gagn, därest skogen och skogsmarken kan köpas till priser motsvarande den avkastning kö- paren kan uppnå. Möjligheterna härtill är dock för närvarande ganska begränsade.

Skogsvårdsstyrelsen finner att en inten— sifiering av skogskompletteringen, i (len mån denna sker med skog från storskogs- bruket, kan bli till nytta för lantbruket samt därigenom för den enskilde, för byg- den och samhället. För skogen som sådan innebär den icke någon förmån.

Beträffande Kalmar läns norra område anför lantbruksnämnden att, under förut- sättning att tillräckligt med stödskog fin— nes och att brukaren samtidigt är ägare, de kombinerade jordbruken kan sägas va— ra en god företagsform. För länets södra område uttalar lantbruksnämnden där ävensom hushållningssällskapet att i de fall, där skogskomplettering uppkommer ge- nom att mindre enheter sammanlägges, en intensifiering av kompletteringsverksamhe- ten icke torde vara till gagn för jordbruks— befolkningen. I de områden däremot, där kompletteringsskogen kan hämtas utanför ortsbefolkningens ägor, från kronan, kyr— kan, bolag etc., måste en intensifiering av skogskompletteringen vara till gagn för de kompletteringsbara jordbruken och deras brukare. Huruvida en ökad skogskomplet- tering skulle vara till gagn för skogsbru- ket finner man sig icke ha möjlighet att överblicka. Det torde vara beroende av bl.a.

förefintliga möjligheter till kompensations— köp. —— Skogsvårdsstyrelsen i den södra länsdelen fastslår att en sammanslagning till rationella företagsenheter får förutsätt-' tas bli till gagn för såväl jord- som skogs- bruket.

Beträffande Gotlands län anser lant- bruksnämnden, i likhet med vad som ut- talas från hushållningssällskapets sida, det rent principiellt vara Önskvärt att så stort antal ofullständiga jordbruk som möjligt förstärkes med skog. Utsikterna att åstad- komma sådan förstärkning synes emellertid nämnden små, enär redan nu den övervä- gande delen (cirka 88 %) av skogen på Got- land äges av den jordbrukande befolkning- en. Av skogsvärdsstyrelsen anföres att skogskomplettering givetvis utgör ett stöd för jordbruket, även om därigenom icke i nämnvärd grad möjligheterna ökas för skogsbruket. Enligt styrelsens uppfattning bör bestående skogsbruk ej styckas sönder i allt för små brukningsdelar. Det s. k. smäskogsbruket kan visserligen väl hävda sig i jämförelse med storskogsbruket, som för övrigt är företrätt i mycket ringa om- fattning i länet. Skogsskiften måste dock vara av en viss storleksordning för att med— ge rationellt utnyttjande.

Lantbruksnämden och hushållningssäll- skapet i Blekinge län betonar det värde som bl. a. skogskompletteringen har för jord- bruksbefolkningen. I de fall en fastighet utöver den odlade arealen även har tillgång till skog i sådan omfattning, att den erbju- der full sysselsättning för brukaren under årstider då hans arbetskraft icke tas i an- språk för jordhruket, synes de största för— utsättningarna föreligga för att brukaren på längre sikt skall vara tillförsäkrad ar- betstillfällen, som kan utgöra ett verksamt tillskott till hans försörjning. — Skogs— vårdsstyrelsen konstaterar att sammanlägg- ningen av småbruk medför svära arbets- kraftsproblem för såväl jord- som skogs- bruk. Det ekonomiska värdet av skogskom- pletteringen är helt beroende av priset på skogen. Skall skogen betalas med sitt verk- liga värde, medför skogsinnehavet inga and- ra ekonomiska fördelar än att en arbetsin— komst, som förut kanske erhållits på and- ras skog, nu hämtas i den egna. Ett små- bruk med god tillgång till extra inkoms— ter från angränsade fastigheter är säkerli- gen icke i och för sig någon sämre bruk- ningsform än ett mera fullständigt jord- bruk. En komplettering av ett sådant små— bruk med skog behöver ej medföra förbätt-

rade villkor för brukaren och är en av- gjord nackdel för fastigheter där han ti- digare hämtat sin extrainkomst. _

Lantbruksnämnden i Kristianstads län finner en intensifiering av skogskomplettea ringen kunna bli till gagn för jord- och skogsbruket under förutsättning att stöd— skog kan förvärvas till för köparen förmån-* ligt pris (till lägre pris än skogens kapi- taliserade nettoavkastning), att skogsbru- ket på tillskottsområdet såväl tekniskt som ekonomiskt drives lika bra som skogsbruket på övriga ägarekategoricrs marker samt att ägaren av det ofullständiga jordbruket kan ha möjlighet att disponera sin arbetstid bättre, då han arbetar på egen skog, än om han måste arbeta i skog som tillhör staten, bolag eller annan större skogsägare. Lant— bruksnämnden framhåller beträffande den sista frågan att man i regel icke genom skogskomplettering bereder innehavare av ofullständiga jordbruk ökade arbetstillfäl— len. Problemet i länets skogsbygder för de större skogsägarna är redan — och torde i än större utsträckning bli så framdeles -'—- att få den tillgängliga arbetskraften att räcka till för avverkningar, erforderlig be— ståndsvärd och övriga skogskulturåtgärder. Lantbruksnämnden anser att, eftersom sko-' gen oftast skötes avsevärt bättre på fas-: tigheter som tillhör staten, kyrkan, bolag, gods eller vissa andra enskilda större skogs- ägare än på fastigheter som tillhör småé brukare, skogskomplettering av ofullstän— diga jordbruk måste kombineras med stark övervakning av skogsvården och framför allt avverkningen, om skogskomplettering— en skall få avsedd verkan. Troligen skulle det vara lämpligt med gemensamhetsskogar för visst antal varandra närboende småbru- kare, enär avverkningar och beståndsvår— dande ätgärder under sådana förutsätt- ningar lättare skulle kunna övervakas av det allmänna.

Hushållningssällskapet finner att det för länets slättbygd knappast är önskvärt och dessutom är mycket svårt att komplettera ofullständiga jordbruk med skog. Sällska- pet anser det icke lämpligt att komplettera ofullständiga jordbruk på slättbygden med skogslotter från längre bort belägen skogs— bygd. Det är givet att intensifiering av skogskompletteringen bidrar att skapa en bättre jämvikt i befolkningsförhållan'dena i skogsbygden och även är till gagn för jord- och skogsbruket. Då det emellertid ej finns nämnvärt med överloppsskog, kan skogskompletteringen ej få så stor bety—'

delse jämfört med rationalisering genom sammanslagning av närliggande mindre en- heter.

Skogsvårdsstyrelsen uttalar att skogs- komplettering synes kunna vara till gagn för jordbruket och bygden. Emellertid an- märkes att småbruken utgör en värdefull tillgång ifråga om arbetskraft till skogs- bruket.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län an- för att en intensifiering av skogskomplet— teringen i syfte att överföra sämre jord- bruk med liten åkerareal till bärkraftiga brukningsenheter icke torde vara till gagn för jord- och skogsbruk. Däremot torde ett överförande av i första hand dåligt vårdad skogsmark till redan befintliga familje— jordbruk, vars ägare har intresse för skogs- bruk, kunna bli till allmän nytta för byg— den. En komplettering med skogsmark, som är bevuxen med avverkningsbar skog, med- för hög skuldsättning. För att nedbringa denna kan låntagaren frestas att företa större avverkningar än vad som är önsk- värt ur skogsvårdssynpunkt. Sedan sådan avverkning skett, kan den förvärvade skogs- marken visserligen ge jordbrukaren ökad sysselsättning, men hans inkomster av fas- tigheten i sin helhet torde icke nämnvärt förbättras. I de fall vanvårdad skogsmark står till förfogande för kompletteringsän- damål torde utgiften för kompletteringen bli förhållandevis ringa, men i sådant fall torde den förvärvade marken uteslutande kunna bereda förvärvaren arbetstillfälle samt utgifter för röjning och andra skogs- vårdande åtgärder.

Från husbållningssällskapets sida uttalas att en intensifiering av skogskomplettering- en utan tvivel skulle vara till gagn för så- väl jordbruket som skogsbruket under för- utsättning att bondeskogsbruken skötes väl. För sådan skötsel finnes utan tvivel sär- skilda förutsättningar i Malmöhus län, där variationen med avseende å trädslag bere- der goda möjligheter för den enskildes ini- tiativ. För övrigt framför sällskapet lik- nande synpunkter som lantbruksnämnden.

Skogsvårdsstyrelsen menar att det all— männa bör inrikta sina strävanden på att icke i onödan splittra skogsarealerna utan tvärtom uppmuntra att dessa i görligaste mån samlas i lämpliga driftsenheter. Sty- relsen avstyrker att det mindre jordbruket i någon form erhåller stöd för förvärv av skog.

Beträffande Hallands län uttalar lant- bruksnämnden där att en intensifiering av

skogskompletteringen, rätt genomförd, sy- nes vara till gagn för såväl j'ord- som skogsbruket. Från hushållningssällskapets sida anföres att en ökad tillgång på skog skulle i många fall kunna förbättra de eko— nomiska förutsättningarna. Jordbruket i skogsbygden har ofta otillräcklig åkerareal för att ägaren skall kunna få sin bärgning enbart av jordbruket, samtidigt som skogs— innehavet är otillräckligt för att skapa er- forderligt tillskott till inkomsten. Rationa- lisering genom sammanläggning av jord- bruk bör bedrivas med stor försiktighet, så att icke onödigtvis befolkningen uttunnas. I de fall, då åkerarealen icke kan bli fullt tillräcklig, blir tillskottsskogens värde än— nu större.

Skogsvårdsstyrelsen finner en intensifie- rad skogskomplettering vara till nytta för jordbruk, bygd och samhälle, när det gäller jordbruksbygden. Beträffande skogsbygden kan de ofullständiga jordbruken och stöd- jordbruken behövas för skogens förseen- de med arbetskraft.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bo- lins län fastslår att, om komplettering med åker och skogsmark medför tillskapandet av enheter som ger möjlighet till utnytt- jande av arbetsbesparande metoder och redskap i såväl jordbruk som skogsbruk, kompletteringen torde bli till stort gagn för dessa näringar. Hushållningssällskapet i lä— net anser det uppenbart att en skogskom— plettering kan vara till gagn för enskild jordbrukare, förutsatt givetvis att vederbö— rande äger intresse och förmåga att sköta skog.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns söd- ra område finner det självklart beträffande de jordbruksenheter, som skall komplette- ras, att det under förutsättning av skäligt pris är ett intresse att söka nå fram till lämplig kombination av jord och skog. Ut- vecklingen inom bondeskogsbruket ger för— hoppning om framtida möjligheter till ra- tionaliserad drift väl jämförlig med vad som kan åstadkommas på storskogsbruk. Överhuvudtaget blir den enskilde jord- och skogsägaren alltmer medveten om att han driver ett affärsföretag för vilket skogens betydelse är stor. En högklassig omvård- nad blir därmed också allt nödvändigare och vanligare. _ Inom nämndens verksam- hetsområde torde någon större överföring av skog till enskilda från andra ägaregrup- per ej vara att förvänta. I den mån sådan överföring sker torde den ur skogens egen synpunkt sakna betydelse.

Hushållningssällskapet anför att en in- tensifiering av skogskompletteringen _ med den ringa omfattning den synes kunna få inom länsdelen —- ej skulle bli av syn- nerlig betydelse såsom gagn för jordbru- ket eller skogsbruket i allmänhet men väl för enskilda jordbruk. Det mindre jordbru- ket skulle givetvis ha nytta av skogskom- plettering där sådan kan ernås.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns nor- ra område bedömer en skogskomplettering såsom gagnelig för jordbruket. Huruvida den även kommer att gynna skogsbruket beror givetvis på vederbörande jordbruka- res personliga förutsättningar. En ytterli- gare intensifiering av undervisningen i skogsskötsel torde härvidlag vara av stor betydelse.

Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse fram- håller att en skogsägare icke blir bättre skogsvårdare enbart av den anledningen att han får mera skog att sköta. Det är i stället den enskilde individens läggning och in— tresse som här fäller utslaget. Mången jordbrukare-skogsägare måste av ekono- miska skäl anlita sin skogstillgång för hårt trots att han kanske förstår att detta icke är riktigt. Genom att få ökad skogs- tillgång behöver han icke av ekonomiska skäl förfara på sådant sätt, och då blir gi- vetvis en skogskomplettering till gagn för såväl jord— som skogsbruket.

Lantbruksniimnden och hushållnings- sällskapet i Skaraborgs län anser att det i vissa delar av länet kan vara till gagn så- väl för jord- och skogsbruk som för byg— dens näringsliv i övrigt att lämpliga jord— bruk förstärkes med skog.

Skogsvårdsstyrelsen håller för troligt att, om någon uppsplittring av fullgoda skogs— enhetcr ej sker utan behövlig skogsmark erhålles genom omföring av oduglig åker samt — framförallt _ genom sammanlägg— ning av små fastigheter, kompletterings- verksamheten kan lända även skogsbruket till båtnad.

Hushållningssällskapet i Värmlands län anser att det för jordbruket — så länge in- nehavet av skog ej är större än att bruka- ren själv kan sköta detsamma — måste bli till övervägande nytta med en intensifierad skogskomplettering. Överföring av skog till skoglösa eller skogfattiga jordbruk kan visserligen innebära en ur skogsvårdssyn— 'pun.kt mindre rationell parcellering av skogsmarken. Emellertid finns nu många små .skogsenheter som efter en komplette- ring skulle kunna bli bättre utformade" och

medge ett mera ekonomiskt skogsbruk än för närvarande. Det enskilda jordbrukets stärkande bör göras så pass kraftigt, att möjligheterna till god skogsvård underlät- tas. Skogens skötsel vid ifrågavarande jord- . bruk kommer under medverkan av skogs-

vårdsstyrelsen helt säkert att bli tillfreds- ställande med tanke bl. a. på att jordbru- karen själv arbetar i skogen.

Skogsvårdsstyrelsen i länet finner att ett visst behov av skogskomplettering förelig— ger, framför allt inom länets jordbruksbyg- der. En dylik komplettering är på lång sikt till gagn för bygden och jordbruket. Man kan däremot knappast säga att kom— pletteringen är till särskilt gagn för skogs- bruket i den mån detta betraktas som en helt självständig näring. Skogen torde bli ungefär lika skött vare sig den hör till en mindre eller till en större fastighet. Exem- pel finns på att det mindre skogsbruket är såväl bättre som sämre skött än det större, men genomsnittet torde vara likformigt in- om länet. Riksskogsta—xeringens material pekar också på att en utjämning skett be- träffande tillståndet på länets bondesko- gar och större skogskomplex.

Beträffande Örebro län yttrar lantbruks- nämnden och hushållningssällskapet att en intensifierad skogskomplettering torde få anses vara till gagn för jordbruket. Sti— gande intäkter med stigande skogsareal ger bättre möjligheter att underhålla byggna- derna. Jordbrukarna själva har uppfatt- ningen att kombinerade jordbruk är lämp- liga företagsenheter, vilket bl. a. visas av att jordbruk med ringa skogstillgång går i handeln oftare än jordbruk med riklig skogstillgång. Ett kombinerat jordbruk bör emellertid ej vara för litet, och framför allt bör ej jordbruksdelen vara för svag i för- hållande till skogsdelen, så att skötsel och underhåll av åker och byggnader försum- mas och fastigheten får karaktär av ren skogsfastighet. En skogskomplettering, som resulterar i ekonomiskt välmotiverade och på längre sikt bestående enheter, synes va— ra till gagn för jordbruket. Största nyttan för jordbruken och deras brukare får en skogskomplettering, om kompletteringssko- gen kan hämtas utanför ortsbefolkningens ägor, t. ex. från kronan, kyrkan etc. Me- ningarna kan däremot vara delade om kom- pletteringens gagn för skogsbruket. Å ena sidan framhålles, att ett intensifierat skogs- bruk förutsätter större skogsarealer på en hand, och å andra sidan, att bondeskogs- bruken numera i allmänhet skötes tämli-

gen bra. Att skötseln måste bli ojämnare när skogsmarken är splittrad i många och relativt små lotter torde icke kunna bestri- das. Dessa nackdelar torde dock i viss mån kunna motverkas genom kollektiva åtgär— der från de mindre skogsägarnas och des— sas organisationers sida samt genom att skogsvårdsstyrelserna göres ännu bättre rustade för uppgiften att med råd och hjälp bistå enskilda skogsägare.

Skogsvårdsstyrelsen anser att en intensi- fierad skogskomplettering säkerligen blir till gagn för jordbruket och inom vissa områden i länet även för skogsbruket. Be- vis saknas för påståendet att det större skogsbruket är mera lönsamt än det mindre.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län uttalar att en möjlig skogskomplettering av de mindre jordbruken i skogsbygderna sy- nes på längre sikt ur såväl jordbrukets som skogsbrukets intressen vara önskvärd. Det bättre ekonomiska utbyte, som ägaren och hans familj erhåller från fastigheten om den ringa åkerarealen kompenseras med tillräckligt mycket skog, medför möj— lighet för ägaren att göra behövliga inves— teringar i jord, skog och byggnader. Den högre standard, som därigenom skapas, bi- drar till att den yngre generationen i stör- re utsträckning kan antas stanna kvar i hemmen och söka arbetstillfällen i närhe- ten av dessa. I första hand blir det skogs- arbetet som j'ordbrukarsönerna då ägnar sig åt. Tillgången på hästar för skogskör- ning är givetvis till stor del beroende av att dessa mindre jordbruk i skogsbygden finns kvar. Enligt nämndens uppfattning synes en komplettering av de mindre jord- bruken med skog därför medföra fördelar för såväl jordbruket som skogsbruket.

Hushållningssällskapet finner det ställt utom allt tvivel att en komplettering med skog skulle vara till gagn för jordbruket. Skogen har betydelse ur flera synpunkter —— som utjämnande faktor beträffande så- väl arbetskraftens sysselsättning under olika årstider som inkomsten från jord- bruket under olika goda skördeår. Härtill kommer betydelsen av tillgång till ved, ga—gnvirke m. m. från egna skogar. Beträf— fande nyttan för skogsbruket av skogskom— pletteringen är meningarna delade. Det mindre jordbruket i skogsbygden tillför skogsbruket en mycket värdefull arbets- kraft. Ett bibehållande av mindre jordbruk i skogsbygden genom skogskomplettering måste således vara till uppenbar nytta

för skogsbruket. Endast ett fåtal större skogsbruk torde ha möjlighet att lösa sin arbetskraftsfråga genom att ordna s. k. skogsarbetarbyar. Några bevis för att den skog, som användes för komplettering, i fortsättningen kommer att skötas sämre än förut finns ej. Med hänsyn till skogs- vårdsstyrelsernas förtjänstfulla arbete för höjande av skogsvården och med tanke på de. ytterligare åtgärder, som planerats på detta område, torde man icke behöva be- fara någon vanvård av de skogar som kom- mer att användas för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Skogsvårdsstyrelsen anser den ofta lanse— rade uppfattningen, att bondeskogen skulle vara nödvändig för att hålla gårdens ar- betskraft i jämn sysselsättning, vara be: tydligt överdriven. Förr, då den fasta ar- betsstyrkan och antalet hästar som måste utnyttjas på gården var större, hade detta resonemang kanske berättigande. Numera drives jordbruken med ett minimum av manuell arbetskraft, och traktorn har allt- mera kommit att ersätta hästen. En kom- plettering av ofullständiga brukningsenhe- ter med skog torde ur skoglig produktions- synpunkt innebära en fördel endast i den mån kompletteringen sker genom samman- slagning av mindre brukningsenheter till bärkraftiga sådana, där en mera rationell skogsvård kan bedrivas. I de fall, då kom- pletteringsskogen måste tas från skogar un- der ordnad skogshushållning, torde däremot intet stå att vinna i detta avseende. Risk kan tänkas föreligga att'jordbrukaren ut— sätter området för hårda huggningar av exploateringskaraktär för att betala köpe- skillingen. Fördelarna med skogskomplette- ringen torde i detta fall helt ligga på det sociala planet.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Kopparbergs län befarar att stor- leksrationaliseringen beträffande bruk- ningsdelarnas åkerjord i vissa fall skulle hämmas vid eventuell skogskomplettering i stor omfattning. Att förse ofullständiga jordbruk med skog innebär att från stora och välskötta skogskomplex ta skog som uppdelas i ett stort antal mindre lotter. Ett sådant förfarande strider mot god skogs- vård. lnom Dalarna är ägosplittringen bå— de beträffande åkerjord och skogsmark hämmande för all rationell skötsel av åker och skog. Inom stora delar av länet pågår laga skiften för att åvägabringa bättre ar- rondering och om möjlligt bilda större bruk- ningsdelar. Den långt gående uppsplittring-

en har varit en olycka för länet. En in- tensifiering av skogskompletteringen kan ej vara till gagn för skogsbruket. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län är övertygad om att en intensifiering av skogskompletteringen är till gagn för både jord- och skogsbruk. Ett tillskottsköp av angränsande fastighet innebär vanligen en sammanläggning såväl av åkerägor som av skogsmark. I de områden, där skogsmarken utlagts i långa smala skiften, är det en all- deles påtaglig fördel ur skogsvårdssynpunkt att varandra angränsande remsor samman- föres. Sådana smala skogsskiften är icke ovanliga inom länet; från egna inköp kän- ner nämnden till skiften med 12—18 me- ters bredd och 5.000 meters längd. Varje sammanförande av små skogslotter till större enheter är odiskutabelt en fördel ur skogsvårdssynpunkt, och den yttre rationa- liseringen på sätt den hittills genomförts har förutom den jordbruksekonomiska för- bättringen även varit till betydande gagn för skogsvården och därmed skogsbruket. Från hushållningssällskapets sida ges ut- tryck åt den bestämda åsikten att, därest jordbrukets yttre rationalisering kan orga— niseras på sådant sätt att i första hand en- staka bebyggelser eller bosättningar med ett fåtal brukare nedlägges och därvid fri- gjorda skogsarealer tillföres brukningsen- heterna inom centralare och efter vägar bc- lägna jordbruksbyar, garanti vinnes för att de senare brukningsdelarna alltjämt skall locka ungdomen att stanna vid jordbruket. Den skogsförstärkning, som ernås genom sammanläggning av två var för sig med otillräckliga skogstillgångar försedda bruk- ningsdelar, visar sig vara ur många syn- punkter redan den ett stort framsteg. Utom annat resulterar sådana sammanslagningar, där vanligen angränsande små skogsskiften sammanföres till större enhet, i en bety- dande minskning av rågångar och i ökade förutsättningar för rationell skogsvård. En intensifiering av skogskompletterin-gen skulle vara till utomordentligt gagn för jordbruket såsom företag och även för skogsbruket med hänsyn till de förbättrade förutsättningarna för god skogsvård även inom småskogsbruket. Lantbruksnämnden får helt säkert mycket stora uppgifter att inom de bättre jordbruksområdena och in- om de goda byområden-a organisera lämp- liga jordbruksenheter, där tillskott i skog vinnes genom uppköp och sammanläggning av alla de små brukningsdelar där ägaren nått sådan ålder, att han icke anser sig

kunna bruka men väl ännu äga jord-bruks— enheten.

I Västernorrlands län torde, enligt lant- bruksnämnden och hushållningssällskapet, de skogrika fastigheterna genomsnittligt va- ra något bättre bebyggda, mer sällan utar- renderade samt gå i marknaden i långsam— mare takt än andra fastigheter. Vidare synes det' nämnden sannolikt att en skogskom- plettering i stort sett, genom att ofull- ständiga jordbruks skogsmarker tillföres rationaliserade nya enheter, kan genomfö- ras efter sådana linjer att den blir till stort gagn för både jord- och skogsbruket. För att de åsyftade skogskompletteringarna skall leda till fastighetstekniskt godtagbara resultat, måste ofta tillskottsskogen genom fastighetsregleringsåtgärder omdanas till såväl läge som form. Det vill synas som om härigenom tämligen stora arealer skogs- mark, som för närvarande är splittrade i fastighets- och äganderättshänseende, kan bli indragna i fastighetssanerande företag, nödvändiggjorda av ett relativt litet antal skogskompletteringar. Det är icke osanno- likt att härigenom nyttan av komplette- ringsåtgärderna ekonomiskt kan komma att vara större för skogsbruket än för jordbru- ket.

Skogsvårdsstyrelsen uttalar att, om ofullständiga jordbruk genom skogskom- plettering göres mera 'bärkraftiga, detta så- kerligen bleve till gagn för jordbruket. För skogsbruket däremot torde en intensifiering av skogskompletteringen vara av ringa he- tydelse.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län an— ser att en skogskomplettering, som ej- ge- nom olämplig avstyckning minskar förut- sättningarna för ett rationellt bedrivet skogsbruk, utan tvivel skulle gagna både jord- och skogsbruket.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län finner att kompletteringen. av de ofullstän— diga jordbruken skapar ekonomisk trygg- het och arbetstillfällen. Den yngre överflö- diga arbetskraften vid det bärkraftiga jordbruket tar också ofta arbete i hemtrak- tens skogsbruk för att efter några är åter- gå till jordbruket som egna företagare. Jordbruket blir därigenom en god rekryte- ringsbas för skogsbrukets arbetskraft. In- tensifiering av de ofullständiga jordbrukens skogskomplettering är det säkraste medlet att bevara det jordbruk som är nödvändigt för bygdens försörjning med livsmedel och arbetskraft. '

Hushållningssällskapet konstaterar även

det stora värdet _ med hänsyn till utnytt- jande av arbetskraften — av att jordbruken äger nöjaktig skogsmarkstilldelning. Den säsongbundenhet, som karakteriserar jord- bruksdriften, nödvändiggör tillgång till an- nat arbete under mellanperioden för såväl den mänskliga arbetskraften som de för jordbruksdriften erforderliga dragarna. Ar— betstillfällen och körslor på annans skog er- bjuder icke samma frihet, då sysselsätt— ningen under sådana förhållanden blir be- roende av bl. a. rådande virkespriser och avbalsförhandlingar som i många fall drar ut på tiden och medför att arbetenas igång- sättning fördröjes. Tillgång till egen skog ger garanti för att arbete kan erhållas i närheten av hemmet och att även kortva- rigare uppehåll i jordbrukssysslorna effek- tivt kan utnyttjas. En intensifierad skogs- komplettering bidrar sålunda till en jäm- nare och av det rådande arbetsmarknads- läget mera oberoende sysselsättning för in— nehavarna av jordbruken. Samtidigt utgör skogen en kapitaltillgäng som kan utnytt- jas vid genomförandet av mera kostnads- krävande grundförbättringar. Härtill kom- mer att behovet av husbehovsvirke och ved kan tillgodoses utan kontantutlägg och i regel till lägre kostnad än genom direkta inköp. Ett vidmakthållande av jordbruken inom skogsbygderna, till vilket skogskom— pletteringen kan vädtas bidra, ökar möj— ligheterna till rekrytering av skogsbrukets arbetskraft. Sedan gammalt har skogens ar- betskraft kommit från jordbrukarfamiljer— na, och dessa utgör enligt hushållningssäll- skapets mening alltjämt en naturlig och värdefull rekryteringsbas härför. Försök göres visserligen att skapa en fast skogsarbetarstam utan anknytning till jor- den, men denna utväg kan enligt sällska- pets uppfattning icke väntas leda till en stabil bosättning och till en varaktig och fullständig lösning av storskogsbrukets ar- betskraftsfråga. Att jordbruken bibehålles inom skogsbygderna kan därför sägas va- ra till gagn för skogsbruket, som härige- nom tillförsäkras såväl manuell arbetskraft som dragare. Samtidigt skapas också möj- ligheter att förse de inom skogsbruket sys- selsatta människorna med färska livsme- del inom orten, vilket med hänsyn till svå- righeterna att transportera dylika ömtåliga v-aror måste anses som en värdefull till- gång. , - Skogsvårdsstyrelsen i länet framhåller att innehav av skog medför många fördelar för jordbruket. Husbehovsvirke kan erhållas

till billigare pris, och brukaren kan bere- das jämn sysselsättning, ofta förhållande- vis nära hemmet. En jordbrukare kan lät- tare skaffa och utnyttja dragare och även traktor, om han har både jord och skog. Skogen ger dessutom ekonomisk stabilitet under förutsättning att den inköpts för skäligt pris. Inom länets skogsbygder är skogsbruket den viktigaste näringsgrenen, under det att jordbruket måste betraktas som ett nödvändigt komplement till den- na. Skogskomplettering av ofullständiga jordbruk kan förväntas underlätta rekryte- ring av arbetskraft till skogen. De ytterli- gare jordbruk, som därigenom kommer att bestå, kan förse skogsbruket med flena dra- gare. Därjämte underlättas anskaffning av mjölk och andra färska varor till såväl skogsarbetare som annan befolkning. Det- ta är en viktig synpunkt, enär det kan be- faras att brist på färska livsmedel kan upp- stå i en del skogsbygder med nuvarande ut- vecklingstendens. Grunderna för en eventu- ell intensivare skogskomplettering bör en- ligt skogsvårdsstyrelsens förmenande icke fastställas förrän objektiva undersökningar företagits inom olika delar av landet rö— rande den utsträckning i vilken innehavare av jordbruk av olika storleksordning har möjlighet att på ett effektivare sätt sköta och utnyttja skog. I samband härmed måste arbetskraftsbehovet och befolkningsutveck- lingen inom bygden ägnas stor uppmärk- samhet. Skogsvårdsstyrelsen förutsätter att kompletteringen sker med iakttagande av att arronderingsförhållandena skall vara goda.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län be- tonar att på grund av bristande naturliga förutsättningar jordbruket i Norrbotten sy- nes som regel icke kunna drivas självstän— digt. Skogen såsom komplement till jord- bruket är därför självfallet av stor vikt. Den ger tillfälle till kontinuerlig syssel- sättning, den ger ved och virke till hus- behov samt utgör en kapitalreserv. Vad be- träffar den kontinuerliga sysselsättningen bör värdet därav icke överskattas. Vid det öx ervägande antalet skogsbruk sker avverk- ningarna, som ju erfordrar den största an- parten av sysselsättningen i skogen, i all— mänhet icke i form av årligen återkom- mande uttag av småposter, utan avverk- ningen koncentreras till ett år eller kan- ske en följd av år, varefter skogen får vila en längre tid. Avverkningen kan aktuali- seras av förmånliga virkespriser eller av ett akut behov av kontanta medel. Skogens

långa omloppstid samt de stora omkostna- der och ofta sämre priser, som följer med utdrivning och avyttring av små virkespos— ter, har tvingat till en sådan rytm inom bondeskogsbruket. Tillgången till ved- och husbehovsskog har sin främsta betydelse däri, att innehavaren dels icke behöver räk- na med högre priser än som motsvarar pro- ducentpriset dels har möjlighet att tillgo- dogöra sig annars icke avsättniugsbart virke. Sistnämnda förhållande möjliggör även en intensivare skogsvård till fördel för de framtida avkastningarna. Slutligen ut- gör skogen en kapitalreserv av stor bety- delse vid sådana tillfällen, då det erfordras större belopp för investering i driften så- som inköp av jordbruksmaskiner, repara- tioner och byggnadsföretag eller när det gäller att komma över verkningarna av en dålig skörd eller andra bakslag som av olika orsaker kan inträffa. Ett jordbruk, som är kompletterat med skog, får en bätt- re ekonomisk ryggrad än en brukningsdel där brukaren för sin utkomst är mera hän— visad till jordbrukets avkastning. Detta gäller särskilt inom Norrbottens län där förutsättningarna för jordbruk i större ska- la är mycket begränsade. —— Lantbruks- nämnden framhåller vidare att som regel endast de fastigheter bör förstärkas med skogsmark, vilka innehåller så stor åker— areal att det kapital som lägges ned i jord— bruket i form av byggnader, redskap etc. kommer att ekonomiskt utnyttjas. Skogs- komplettering bör ej tillåtas eller under— stödjas i sådan omfattning, att fastighets- ägaren ej är i behov av att även driva sitt jordbruk rationellt för att få tillfredsstäl- lande bärgning. För att få full klarhet i denna fråga bör man utreda det ekono— miska sambandet mellan åker och skog i kombinationsjordbruket. Man bör klarlägga vad som ur skoglig synpunkt är att före— dra, bondeskogsbruket eller storskogsbi'u- ket. Lantbruksnämnden framhåller dock att, om det skulle konstateras att stor- skogsbruket är att föredra, man med hän- syn till de speciella förhållandena inom jordbruket i Norrbottens län icke bör se en- bart till skogsbrukets fördelar. En förstärk- ning med skog av vissa jordbruk i Norrbot- ten synes ofrånkomlig av många anledning- ar, bl. a. för att kunna bevara bebyggelsen och behålla erforderlig jordbruksbefollkning vid jordbruket. I de bygder, där skogskom- pletteringen är särskilt angelägen, är som regel också fastighetsförhållandena besvär- liga på grund. av stor ägosplittring i såväl

åker som skog. Kan skogskompletteringar ske i dessa trakter, erfordras även omfat- tande fastighetsregleringar för att man skall erhålla fastighetstekniskt godtagbart resultat. Härigenom torde stora skogsarea- ler, som nu är splittrade, komma att dras in i regleringsföretagen med resultat att förutsättningarna för rationellt skogsbruk väsentligt ökas även för dessa marker. Även från hushållningssällskapets sida konstateras behovet av skog för bibehål— lande av tillräckligt antal jordbruk inom länet. Skogskomplettering är till gagn för jordbruket såsom sådant under förutsätt- ning att skogen ger inkomster åt jordbru- karen, vilka inkomster sedan utnyttjas för intensifiering och konsolidering av jord- bruksdriften. Skogskomplettering bör, även enligt sällskapets uppfattning, ej tillåtas eller understödjas i sådan omfattning, att ägaren ej är i behov av att även driva sitt jordbruk rationellt för att få tillfredsstäl- lande bärgning. I annat fall riskerar man att, genom att medge större skogskomplet- tering även till sådana som redan tidigare har betydande skogsarealer, göra det möj- ligt för dessa att ernå större nettoinkomst genom att åsidosätta jordbrukets skötsel och jordbruksproduktionen än genom att till fullo utnyttja den odlade jorden och vidkännas åtföljande omkostnader för ar- betslöner, inköp av jordbruksförnödemhe- ter m. m. — Om från skoglig synpunkt eventuellt skulle konstateras att större ut- byte erhålles genom storskogsbruk än ge- nom utökning av bondeskogsbruket, inne- bär detta dock ej enligt hushållningssäll- skapets mening att sådana eventuella förde- lar hellt uppväger de nackdelar, som länets jordbruk måste vidkännas om förstärkning med skog till jordbruksfastigheterna ej åstadkommes. Uppenbart är också att jord- bruk med litet skogsin-nehav utnyttjar sko- gen sämre. Gagnvirke kommer kanske ofta att utnyttjas såsom bränsle o. d. för det egna behovet, och vid såväl avverkningar som skogsvårdande åtgärder blir kostnader- na många gånger högre än om skogsinne- havet vore så avpassat, att ägaren hade möjlighet att inom den egna fastigheten ordna full sysselsättning för hela året för sin arbetskraft och dragkraft. Skogsvårdsstyrelsen finner att en inten— sifierad verksamhet för jordbrukets kom— plettering med skog måste från Norrbot- tens horisont te sig som ett bestämt önske- mål, i första hand ur jordbrukets synpunkt. Skall jordbruksnäringen i Norrbotten kun-

na tänkas bli bestående i önskvärd omfatt- ning, är förutsättningen härför enligt sty— relsens mening i första hand en kombina- tion med skogsbruket inom den egna bruk- ningsdelen, I vilken mån jordbrukens för— stärkning med skog är till gagn för skogs- bruket blir givetvis beroende av brukarnas vilja och förmåga att verkligen bedriva skogsbruk, icke som en jordbruket under- ordnad binäring utan som en med detta likvärdig egendomsförvaltning. Härvidlag har måhända åtskilligt brustit i det för- gångna, men en förändring till det bättre har under senare år med all visshet in- trätt. De yngre jordbrukarna är i gemen skogssinnade på ett helt annat sätt än äldre generationer, mera klarsynta när det gäller skogens betydelse för den egna ut- komsten, mera målmedvetna och inrikta- de på att genom rationell skogsvård ut- nyttja skogen för kontinuerlig värdeproduk- tion. Vissa svagheter kan sägas vidlåda bondeskogsbruket. Kapitalbrist försvårar tills vidare en önskvärd mekanisering av många arbetsmoment samt fördyrar och tynger härigenom driften. Å andra sidan möjliggör den egna husbehovsförbrukning— en och det i allmänhet goda avsättningslä- get en intensivare skogsvård med bl. a. kor— tare gallringsintervall än vad storskogsbru- ket har förutsättningar för, ett förhållande som enligt styrelsens mening mer än väl uppväger eventuella svagheter. Också för storskogsbruket torde det alltjämt vara ett villkor att för drivningsarbetet ha tillgång till åtminstone en del av jordbrukets ar- betskraft och, framför allt, hästar. Den fasta skogsarbetarstammen kan icke inom överskådlig tid ensam tillgodOSe behovet av arbetskraft såsom skogsbrukets arbetsför- hållanden nu är organiserade.

Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund hävdar att för jordbrukets del, sär- skilt i Norrland, Dalarna och Värmland, komplettering med skog i de flesta fall in- nebär ett tillrättaläggande av tidigare miss- tag att tillåta styckning av bäriga hemman till icke bäriga sådana. Ett återförande av skog betyder att jordbruket kan bli bärigt samt att människorna kan, vill och vågar skapa en framtida existens vid detta jord- bruk. I Norrland, Dalarna och Värmland är utgångsläget för den önskvärda skogs- kompletteringen sådant, att utöver erfor- derlig rationalisering inom jordbruket till- skott behöver ske från bolags- eller stats- skogar i samband med arronderingsförbätt- ring av marker tillhöriga olika ägaregrup-

per. Inom övriga delar av landet torde den påbörjade jordrationaliseringen komma att i huvudsak avse jämkning av skogsinne- haven inom bondeskogsbruket och endast i mindre grad beröra andra skogsägaregrup— per. Gagnct för skogsbruket är odiskuta— belt. Allt framgent kommer skogsbruket att vara beroende av den mänskliga arbets- kraften och av hästar, livsmedel och pro- viant för bådadera. Om dessa oundgängliga förutsättningar för en ekonomisk drift av skogsbruket försvinner, blir skogen en öde- bygd och kommer skogsbrukets omkostna- der att i hög grad öka. Det måste därför för skogsbrukets del rätteligen framstå så- som oerhört viktigt att arbetskraft, drag- kraft, livsförnödenheter som kött, mjölk, smör, potatis 0. s. v. finns att tillgå i en levande bygd.

Sveriges skogsägareförbund är kritiskt inställt gentemot tanken på skogskom- plettering. Jordbrukets rationella bedri- vande är främst avhängigt av de jord- brukstekniska förutsättnin—garna och röner ringa inflytande av skogliga förhållanden. För skogsbruket åter innebär skogskom- pletteringen ytterligare sönderdelning av skogsmarken med sämre betingelser ur bå— de produktions-, skogsvårds— och avverk- ningstekniska synpunkter.

Sveriges Iantbrnksförbund framhåller att en intensifiering av skogskompletteringen principiellt torde vara till gagn för jord- bruket. Sådan komplettering är enligt för- bundets uppfattning i ett stort antal fall i hög grad eftersträvansvärd, främst då den åstadkommer en ur sysselsättnings- och lönsamhetssynpunkt bärkraftig bruknings— del med följd att brukaren och hans fa- milj kan bevaras åt landsbygden.

Landsorganisationen i Sverige jämte Svenska pappersindustriarbetareförbundet, Svenska träindustriarbetareförbundet samt Svenska skogs- och flottningsarbetareför- bundet anser det icke rimligt att man skulle besluta om åtgärder. som skulle få de mest vittgående konsekvenser för skogs- brukets företagsstruktur och därmed för dess driftsförhållanden, enbart utifrån önskemålet att ge ett socialt stöd åt före- tagare inom en annan näring men utan hänsyn till skogsbrukets egna förhållan- den. Det framhålles att ett ekonomiskt stöd till jordbrukare för förvärv av skogs— mark från större skogsbruk är av en helt annan samhällsekonomisk karaktär än ett ekonomiskt stöd till sammanläggning av jordbruk eller annan rationalisering av

själva jordbruksdriften. I det sistnämnda fallet leder åtgärden, förutom till ekono— misk hjälp till jordbrukare, till en effekti— vare produktion och kan därför ha ett samhällsekonomiskt berättigande. I det förstnämnda fallet däremot leder åtgärden snarare till en minskad produktionseffek- tivitet genom uppsplittring av ägorna. Ur sysselsättningssynpunkt kan det icke vara nödvändigt att jordbrukaren skall äga sko- gen. Skogen ligger där den ligger och krä- ver arbete vem som än äger den. Skogs- bruket utgör råvarubasen för en industri som har en för landets yttre och inre eko— nomi utslagsgivande betydelse, och denna råvarubas är på intet vis så stor att dess långsiktiga utveckling saknar intresse. Det är därför nödvändigt att denna fråga be- döms även från andra utgångspunkter än jordbrukets.

Sveriges industriförbund yttrar att frå— gan, om en intensifiering av skogskomplet- teringen skulle vara till gagn — här fattat som ekonomiskt gagn — för jord- och skogsbruket, sammanhänger med den mål- sättning som uppställes för lantbruksföre- tagets storlek. Förutsättningarna för de minsta företagen att utnyttjla den mekani- sering och specialisering av arbetsuppgifter- na, som sker inom såväl jord-bruk som skogsbruk, har minskat. Denna utveckling har ökat nackdelarna med en stark splitt— ring av jord— och skogsmark. En skogs— komplettering får icke ha till ändamål att bevara eller öka denna splittring. I stället hör en eventuell skogskomplettering vara utvecklingsbefrämjande och dimensioneras så, att det därigenom förstärkta lantbruks- företaget beredes möjligheter att tillgodo- göra sig den framtida tekniska utveckling- en. Att söka kvarhålla arbetskraft genom skogskomplettering åt ofullständiga jord- bruk kan på lång sikt endast vara till ska- da och fördröja den strukturomvandling som jordbruket för närvarande undergår. Som social stödåtgärd under övergångstiden är skogskomplettering synnerligen olämp- lig. Vid varje diskussion om de ekonomiska fördelarna för jordbruket av en skogs- komplettering måste man vidare mot dessa väga de ekonomiska nackdelarna för dem, som skulle avstå skog, för att på så sätt kunna bilda sig en uppfattning om vad som är samhällsekonomiskt fördelaktigt. En skogskomplettering, som leder till upp- splittring av större sammanhängande skogsinnehav, förefaller icke ur sådana synpunkter kunna vara till gagn. Endast

då skogskompletteringen leder till större enheter eller en förbättrad arrondering är den att tillråda.

Utformningen av stödet åt skogskompletteringen

Stockholms läns och stads lantbruks— nämnd och hushållningssällskap anför att någon form av ekonomiskt stöd utöver nu- varande garantilåncgivning bör övervägas. Jordbrukarna är i regel icke villiga att be— tala skog eller skogsmark efter det av- kastningsvärde vartill exempelvis lant— bruksnämnden efter vedertagna normer kan ha värderat densamma. Detta torde bero dels på brist på förståelse för skogens verkliga värde och dels därpå, att en jord- brukare, som måste amortera statligt ga- rantilån på högst trettio är, icke vill räkna med avkastningsvärdet för all framtid utan önskar klara skulden under sin livstid. Härtill kommer även förmodligen rädsla för försämrad skogskonjunktur. Därför eftersträvas vid nämndens skogsförvärv ett saluvärde som alltefter skogskapitalets sammansättning utgör endast 50—75 pro- cent av avkastningsvärdet. Jordbrukarens förmåga att rätt bedöma värdet av skogs- mark och hans förutsättningar att utnyttja sådan mark ekonomiskt riktigt är i väsent- lig utsträckning en kunskapsfråga, varför en vidgad skogsundervisning kunde öka förutsättningarna för skogskompletteringen och minska behovet av särskilda stödåt- gärder.

Enligt skogsvårdsstyrelsen i länet bör stödet lämpligen lämnas i form av lån med lång amorteringstid och för låntagaren för- månlig ränta. Kontantbidrag bör icke få förekomma.

Lantbruksnämnden i Uppsala län anser att frågan, i vilken utsträckning stöd skall lämnas, i första hand är beroende av köpa- rens ekonomi, som hos innehavare av ofull- ständiga jordbruk i regel är svag. Lämplig stödform bör kreditgaranti vara. Direkta bidrag kan ej förordas. Den relativt höga skuldsättning, som många skogsköpare måste ikläda sig, i förening med viss risk för framtida prisfall på skog utgör dock en så starkt äterhållande faktor att den kan motivera annat eller ytterligare stöd än kreditgaranti. Någon form av garanti till skydd mot prisfall inom viss tid efter köp förefaller ej orealistisk. Eventuellt kunde köpeskillingen till viss del få be-

stridas med statligt lån, som i händelse av prisfall inom 8 51 10 år efter utlämnandet avskreves med belopp motsvarande pris— fallsförlusten.

Hushållningssällskapet förutsätter att skogskomplettering ej skall subventioneras med direkta statsbidrag.

Skogsvårdsstyrelsen anser att, där äga- ren ej kan med eget kapital finansiera skogskompletteringen, denna bör kunna un- derlättas genom lån, varvid en viss insats av kapital dock alltid torde höra förutsät- tas. Dylika lån bör kompletteras med be- stämmelser om att hushållningsplan för skogen fastställes och att avverkningen in- skränkes till vad planen anger till dess lånet amorterats.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län utgår från att en förutsättning för att skogskomplettering skall kunna genomfö- ras för det mindre jordbruket under alla förhållanden är att staten lämnar ekono- miskt stöd. Amorteringstiden å lån bör avvägas med hänsyn till skogens ålder och beskaffenhet, och möjlighet att bevilja av— skrivningslån vid kompletteringsköp av skog bör övervägas.

Hushållningssällskapet anser att det stöd, som behöver lämnas det mindre jordbruket för förvärv av skog, i första hand bör utgå i form av statslän eller statsgaranteradc lån och att bidrag bör utgå endast för att reducera eventuellt överpris.

Skogsvårdsstyrelsen finner det icke välbe- tänkt att gå in på någon ren bidrags- eller subventionslinje. Däremot torde statliga eller statsgaranterade lån på goda villkor vara behövliga. Ett lånesystem med viss prisfallsgaranti kan övervägas för fall där innehavare av mindre jordbruk förvärvar skog till höga dagspriser. Sådan garanti bör däremot icke komma ifråga vid de reducerade priser som tillämpas när kro— nan avstår skog.

Lantbruksnämnden i. Östergötlands län anser garantilån vara den lämpligaste for- men för statligt stöd åt det mindre jord- bruket vid förvärv av skog. Möjlighet bör finnas att utöver bottenlånet efter nog— grann värdering lämna garanti för hela köpeskillingen. Då skogen är i sådant ut- vecklingsstadium att avkastning i större omfattning ej kan förväntas inom lång tid, bör medgivande kunna lämnas till längre amorteringstid än som enligt gällande be— stämmelser kan erhållas.

Av hushållningssällskapet i länet fram-

hålles att direkta statsbidrag icke bör läm- nas för förvärv av skogsmark. Statlig låne- garanti kan redan nu erhållas. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att. om skog och skogsmark skulle förvärvas till sitt rätta värde, skapas snarare bekymmer och osäkerhet. I sådant fall måste stöd lämnas antingen genom direkt subvention av all— männa medel eller genom att lån beviljas till mycket låg eller ingen ränta. 1 vilken utsträckning subventionering bör ske un— dandrar sig styrelsens bedömande. Lantbruksnämnden i Jönköpings län har den uppfattningen att, om överföring av skogsmark till det mindre jordbruket skall komma till stånd i nämnvärd utsträckning, man säkerligen måste vidtaga stimulansåt- gärder, närmast i någon form av prisfalls— garanti. Vid förvärv av skogsmark för för— stärkning av jordbruk skulle kunna lämnas dels statlig lånegaranti intill exempelvis 70 procent av köpeskillingen och dels ett stä— ende, lågräntigt statslån motsvarande åter- stoden därav. Efter exempelvis 10 är skulle statslänet omprövas. Ligger då skogspro— dukterna på lägst samma prisnivå som vid inköpstillfället, skulle lånet kvarstå och amortering därav påbörjas. Har prisnivån sjunkit till 70 procent eller lägre, skulle lånet avskrivas helt, och om prisnivån lig- ger mellan 70 och 100 procent, skulle den del av lånet avskrivas som motsvarar pris- fallet. Vidare borde man få i särskilda fall bevilja värdeutjämningsbidrag även för förvärv av obebyggd mark. Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd från staten vid förvärv av skog ej bör lämnas annat än då det är uppenbart att sådant är nödvändigt. Stödet bör då lämnas i form av längfristigt och under längre tid amorteringsfritt lån till låg ränta. Ur sko- gens synpunkt är av vikt. att ägaren ej frestas att omedelbart ta ut all skog som skogsvårdslagen möjligen kan tillåta, Er— farenheten har visat att vid nyförvärv sko- gen skall vara den inkomstkälla som måste finansiera köpet. Det är vidare alltid sko— gen som skall betala om- och nybyggnader. Förutom begränsning i avverkningsrätten vid lån borde möjligen ägaren även för- binda sig att inom viss tid vidta av skogs- vårdsstyrelsen bestämda sanerings- och produktionsförbättringsåtgärder som är behövliga. Lantbruksnämnden i Kronobergs län konstaterar att enligt dess erfarenhet en— dast få skogskompletteringsköp understöd-

jes med lånegaranti. Finansieringen synes oftast ske medelst sparat kapital eller ge- nom borgen eller annan mellankomst av släktingar och andra personer. Den hjälp- form som nu är tillgänglig — lånegaranti —— synes böra kvarstå, då den genom för- månlig ränta och en amorteringstid fast- ställd efter vederbörandes betalningsför- måga icke bör bli alltför betungande. Gäl— lande bestämmelser om lånegaranti synes i stort sett vara tillfyllest. Dock bör amor- teringstiden i särskilda fall kunna sträc- kas utöver den nuvarande maximigränsen särskilt där en komplettering får anses i hög grad önskvärd men högbelåningen av skogen är nödvändig. Bidrag bör emeller- tid enligt nämndens mening icke utgå till utjämning av köpeskillingar på skogsfas- tigheter.

Hushållningssällskapet finner att kom- plettering med skog bör liksom annan yttre rationalisering kunna främjas genom stat- lig lånegaranti men icke med direkta bi- drag.

Skogsvårdsstyrelsen uttalar att stöd bör lämnas endast i form av lån, vilka baseras på omsorgsfulla och sakkunnigt verkställda värderingar. Om tanken på enbart lån accepteras, synes dessa i stället kunna löpa med lång amorteringstid och låg ränta.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område förklarar att vid de skogskomplet- teringar, där nämnden medverkat med ga— rantilån, icke ifrågasatts behov av längre amorteringstid eller andra villkor. Enligt nämndens uppfattning synes nuvarande bestämmelser väl lämpade för kreditens ordnande även när det gäller inköp av en— bart skogsmark.

Skogsvårdsstyrelsen i samma område erinrar om att ägare av skog med de se— naste årtiondenas erfarenhet som bakgrund är ovilliga att över huvud avhända sig skogsmark. Överföring av skog till det mindre jordbruket synes därför icke kunna ske i avsedd omfattning och med avsedd effekt —— att verkligen göra de små jord- bruken ekonomiskt bärkraftiga — med mindre staten genomför den tvångsvis och antingen subventionerar de nya ägarna och/eller tillämpar en låg prissättning, vil— ket medför att subventionen kommer att belasta den, som får avstå från skogen.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område hänvisar till att ortsombuden ge- nomgående anser att de nuvarande kredit- garantierna ger tillräckligt stöd vid förvärv

av skog. För egen del vitsordar nämnden, med instämmande av hushållningssällska- pet, att så vanligen är fallet. Skogsvårds- styrelsen anser att stöd till förvärv av skog bör få form av lån med låg ränta och lång amorteringstid.

Att staten skulle lämna direkta subven- tioner till innehavarna av ofullständiga jordbruk vid köp av stödskog finner lant— bruksnämnden i Gotlands län av flera skäl olämpligt. Finansieringen av köpen torde i stor utsträckning kunna ske genom att ut- nyttja förefintliga möjligheter att er- hålla lånegaranti. I vissa fall borde dock härutöver finnas någon form av avskriv— ningslån.

Även hushållningssällskapet finner av flera skäl mindre lämpligt att direkt sub- ventionera innehavare av ofullständiga jordbruk vid anskaffande av stödskog. Ett mera allmänt utnyttjande av redan befint- liga möjligheter att erhålla lånegarantier och avskrivningslån genom lantbruksnämn- derna vill däremot förvaltningsutskottet rekommendera.

Skogsvårdsstyrelsen förordar med hänsyn till de höga priserna på skog och skogsmark att stöd lämnas, men endast i form av amorteringslån med låg ränta (hypoteks- ränta) och ej i form av subvention.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Blekinge län konstaterar att det stöd som för närvarande kan utgå närmast är anpassat till förvärv av odlad jord och tar mindre hänsyn till de speciella om— ständigheter som föreligger vid förvärv av skogsmark. Det kan bli ekonomiskt he- tungande för jordbrukare, som försetts med kompletteringsskog, att jämsides med ka— pitalutlägg för att få skogen i lämplig produktion även verkställa amortering av det beviljade lånet. Amorteringstiden för lån till kompletteringsförvärv av skog bör därför bättre än nu anpassas efter den tid från vilken skogen kan förväntas lämna skälig avkastning.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller att skogs— komplettering medför verklig ekonomisk fördel endast om priset understiger .det verkliga värdet, vilket kan uppnås om mel- lanskillnaden täckes av bidrag. Om kom— plettering överhuvudtaget anses böra under- stödjas, torde det dock vara bättre att er- bjuda köparen lån mot låg ränta, varige- nom han får en viss vinst i form av mins- kade kapitalkostnader. .

'I Kristianstads län- uttalar lantbruks-

nämnden att, om ofullständiga jordbruk skall kompletteras med skog i erforderlig utsträckning där sådan komplettering kan ordnas, staten måste lämna eller ikläda sig garanti för mycket långfristiga lån, i vissa fall 50/60—åriga. Det låneförmedlande orga- net måste beträffande sådant låneärende få möjlighet att utöva bättre övervakning av skogsvården än hittills. Inom länet måste finnas skogsutbildad instruktör för hjälp med övervakning och rådgivning. Hushållningssällskapet anser en ekono- miskt lyckad skogskomplettering förutsätta att köparen kan erhålla dels bidrag till kostnaderna för plantering av kalmark inom det köpta området och dels lång- fristiga garantilån. Dylika lån bör vara amorteringstria intill dess skogen tillvuxit så, att räntor och amorteringar kan finan— sieras genom avverkning. Skogsvårdsstyrel- sen bör beredas möjlighet till en intensi- fierad tillsyn av skogarna, så att en alltför kraftig avverkning på små skogsinnehav eller nyinköpta skogsområden kan stoppas innan större skada skett. Enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning bör stöd i annan form än lån ej förekomma. Lantbruksnämnden i Malmöhus län för— ordar att statlig lånegaranti beviljas för förvärv av kompletteringsskog, då det fram- står som önskvärt ur jordbruks- och lant- brukssynpunkt. Amorteringsplanen bör uppläggas så, att lånen i huvudsak kan amorteras med den inkomst som erhålles genom skogsavverkning. Hushållningssäll- skapet finner lämpligaste formen av stöd för förvärv av skog vara lån med längre amorteringstid, eventuellt i kombination med kapitalisering av de första årens ränta. Skogsvårdsstyrelsen avstyrker att man skall lämna det mindre jordbruket någon form av stöd för förvärv av skog. Lantbruksnämnden i Hallands län före- slår att amorteringstiden för rationalise- ringslån i samband med skogskomplettering förlänges utöver de 30 år som för närvaran- de utgör maximum. En sådan förlängning synes särskilt behövlig där det förvärvade området icke kan lämna någon nämnvärd avkastning under närmaste tid. Av samma skäl synes även föreligga behov av längre amorteringsfrihet och ränteuppskov. Hushållningssällskapet anser att visst stöd från statens sida är erforderligt för skogskompletteringen med hänsyn till vanskligheten av förvärv utav vuxen skog, som under skiftande konjunkturer kan kom-

ma att minska i värde. Amorteringslån på 30 år med fem års amorteringsfrihet anses icke tillräckligt. Ur räntesynpunkt fördel- aktiga lån med längre amorteringsfrihet och utsträckt lånetid synes önskvärda, då det kan dröja innan avkastning av skogen erhålles. Skogshushållningsplan torde i dy— lika fall böra föreskrivas.

Skogsvårdsstyrelsen yttrar att stöd bör lämnas i form av lån med lång amorte- ringstid och låg ränta.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bo- hus län uttalar att statens stöd för kom— plettering erfordras och bör lämnas dels genom upplysning om betydelsen ur före- tagsekonomisk synpunkt av komplettering med jord och skog och värdering av ifråga— varande objekt, dels genom hjälp med finansieringen av erforderliga komplette- ringsförvärv.

Hushållningssällskapet och skogsvårds- styrelsen i samma län finner att, under villkor att .skogstilldelningen sker med he- aktande av kraven dels på rationella drifts- förhållanden även för den avstående fastig- heten dels på' en väsentlig förbättring av bärkraften hos det jordbruk som erhåller skogen, stöd av statsmedel synes bli er- forderligt till skogsförvärvet.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område anför att nuvarande bestämmelser rörande garantilån förefaller väl avvägda. De har dock befunnits i stort sett otill- räckliga för att stimulera till expropria— tion av skogsmark. Viss förbättring kunde måhända inträda, därest amorteringsskyl- digheten ställdes mera i relation till ut— tagen från skogen eller längre amorterings- tid medgåves. Att lägga in bidrag betyder att staten med hänsyn till köparens svaga ekonomi ger stöd åt ett i och för sig eko— nomiskt tillköp. På detta sätt införes en behovsprövad bidragsrätt, som för närva— rande ej förekommer i samband med yttre rationalisering. Nämnden vill icke tillstyrka att staten skulle bidragsvägen svara för kostnaden eller del av densamma ovan ett visst normalt värde.

Hushållningssällskapet finner det icke. böra ifrågakomma att lämna bidrag. Där- emot kan lån behövas såväl där åtkommen skog är avverkningsbar, därför att priset då blir högt, som där skogen består av ungskog, därför att någon avkastning då ej erhålles under viss tid.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns nor- ra område framhåller att enhetliga normer

för värdering av skog är av stor betydelse icke minst vid försäljning av krono- och ecklesiastik skog. Av största vikt är möj- ligheten att som hittills lämna lånegaranti vid köp av skogsmark. Lantbruksnämnd bör vid försäljning av skogsmark, som in- köps för förstärkningsändamål, äga rätt, eventuellt med lantbruksstyrelsens god— kännande. att ta vissa förluster. Möjlighe- ten att lämna bidrag för lantmäterikostna- der är värdefull och bör finnas kvar.

Hushållningssällskapet anser att före- fintliga lånemöjligheter (garantilån) hör utnyttjas för skogskomplettering. Om några resultat av betydelse skall uppnås, synes man dock även böra överväga huruvida icke lantbruksnämnderna bör medges rätt att ta viss begränsad förlust vid förvärv och försäljning av skogsfastighet för för- stärkningsändamål. Statsbidrag till kost- naderna för eventuella lantmäteriförrätt- ningar är en god stimulans.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig på det bestämdaste ta avstånd från tanken på statsbidrag till inköp av kom— pletteringsskog. Systemet med lånegaranti enligt nuvarande bestämmelser synes där— emot riktigt. Lån bör icke lämnas för in- köp av ytterligare skogsmark till sådana skogsägare som visat sig uppenbart miss— sköta den skog de redan innehar. Om kom- plettering dock anses angelägen med hän- syn till rationaliseringssträvandena, bör garantier skapas för att den nyförvärvade skogen icke exploateras eller misskötes, t.ex. genom föreskrifter om Skogshushåll- ningsplan.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län lik— som även hushållningssällskapet uttalar att det i allmänhet torde vara tillräckligt med vanlig lånegaranti. I undantagsfall, exempelvis vid förvärv av mark med ung— skog, borde dock finnas ytterligare någon form av statligt stöd att tillgripa på grund av speciella omständigheter då det ur det allmännas synpunkt är önskvärt.

Skogsvårdsstyrelsen finner bidrag ej böra ifrågakomma. Stöd i form av långfristiga, fördelaktiga lån torde däremot i vissa fall böra utgå efter behovsprövning. Styrelsen ifrågasätter om icke en enkel men bin- dande skogshushållningsplan bör bli obli— gatorisk för samtliga skogskompletteradc fastigheter.

Hushållningssällskapet i Värmlands län förordar att stödet från det allmänna för skogskomplettering främst sker i form av

lånegaranti, varvid amorteringstiden ifrå- gasättes kunna förlängas. Likaså ifrågasät- tes bättre service genom skogsutbildade tjänstemän och skogsundervisning i lant- mannaskolorna.

Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd bör lämnas för att underlätta komplettering, dock icke i form av bidrag utan genom län med relativt lång amorteringstid och rim— lig ränta.

Lantbruksnämnden i Örebro län uttalar att en betydande skillnad i marknadspris- nivån föreligger mellan jordbrukare och storskogsägare men att nämnden likväl finner det tveksamt om jordbrukarnas kompletteringsförvärv bör stödjas genom statlig subvention. De nuvarande kredit- möjligheterna synes i huvudsak tillräck- liga. Amorteringstiden bör dock kunna ut— sträckas till 40 år, och i vissa fall bör längre anstånd med betalning av räntor kunna lämnas. Den amorteringsfria tiden bör kunna växla från fall till fall. Då det är fråga om förvärv av mark med avverk— ningsbar skog, bör amorteringen kunna på- börjas omedelbart. Är däremot fråga om mark med sämre eller yngre skog, hör amorteringstrihet medges upp till förslags- vis 15 år. För främjande av bättre arron— dering bör bl. a. införas förbättrade stats- bidrag till genomförande av omskiften.

Skogsvårdsstyrelsen anser att vid skogs- komplettering stöd bör utgå endast i form av lån.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län framhåller att storskogsägarna vid värde- ring av skogen åsätter denna ett avkast- ningsvärde på längre sikt och mer än jord- brukarna beaktar skogens s.k. produktions- värde. För jordbrukaren gäller det att få nettobehållningen av avverkningarna att täcka utgifterna för i första hand förränt— ning och amortering av den skuldbörda skogsförvärvet medfört. Utgör skogens pro— duktionsvärde en avsevärd del av det to- tala värdet, vilket alltid är fallet beträf- fande yngre skogsbestånd. saknar i regel jordbrukaren möjlighet uppträda som kö- pare. Om priset skall bli överkomligt, torde bl.a. bli nödvändigt att öppna möjligheter till beviljande av lånegaranti för mera långfristiga krediter än de nuvarande, speciellt vid förvärv av skogsmark där den växande' skogen till större del utgöres av yngre bestånd. Enligt nämndens uppfatt- ning torde erfordras att viss del av de av staten garanterade lånen får utgöra stående

lån, förslagsvis upp till 75 procent av det skogen åsatta avkastningsvärdet, samt att amorteringstiden för den övriga delen av lånen vid behov får utsträckas till 40 år. Direkta statsbidrag synes icke böra före- komma för nedbringande av köpeskilling- en. Däremot anser nämnden önskvärt att skogskompletteringen stimuleras på andra sätt, exempelvis genom kostnadsfria lant- mäteriförrättningar.

Enligt skogsvårdsstyrelsens erfarenhet kan de flesta mindre och medelstora skogs— ägarna i länet ej förvärva utbjuden skog av brist på kapital, och de vågar icke heller skuldsätta sig för att finansiera förvärvet. Risken för ett eventuellt prisfall vill eller kan man icke ta, och fördelen av att äga en dyrt förvärvad .skog gör sig kanske gällande först i en oviss och avlägsen fram- tid. Styrelsen anser att stöd i form av län är det alternativ, som i första hand bör komma ifråga. Direkta subventioner av statsmedel bör icke användas.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Kopparbergs län anser, att kom- plettering av ofullständiga jordbruk med skog är ogenomförbar, om köparen skall be— tala dagspris och om kompletteringen skall ske i stor omfattning, varvid marken i så fall skulle behöva tas från storskogsägare, vilka ätsätter skogen ett värde, sett på lång sikt. Genomförandet av sådan åtgärd för- utsätter en betydande subvention åt köpa— ren. Med visshet skulle staten behöva ställa mycket stora belopp till förfogande för att möjliggöra statlig lånegaranti för tillskotts- köp av skog i större omfattning. I fråga om nämndens vanliga lånegarantiärendcn beräknas amorteringstiden till högst 30 år. Vid kompletteringsköp av skog måste amor- teringstiden sättas längre. enär det gäller långsiktiga förvärv. Den som vill köpa till- skottsskog behöver också i allmänhet uppta lån motsvarande hela eller större delen av köpeskillingen. Betydande svårigheter kan uppstå för sådan låntagare vid konjunk- turförändringar. Sällskapet och nämnden ställer sig därför synnerligen tveksamma till frågan om beviljande av statlig låne— garanti i stor omfattning vid köp till dags- pris för långsiktigt skogsuttag.

Att stöd behöver lämnas synes lantbruks- nämnden i Gävleborgs län ostridigt. Det visar sig emellertid, med hänsyn till att två prisnivåer av gammalt, finnes, att stödet för olika säljarkategorier kan" behöva konstrue- ras på olika sätt. Där tillgång till skog

skapas genom inköp från skogsbolagen, ligger prisnivån betydligt högre, och följ- aktligen skulle vid direkt försäljning från bolag till jordbrukare större lånebehov förefinnas än där försäljning av skog sker grannar emellan och till den s. k. bondpris- nivån. En gammal regel har varit att till- skottsköp av skogsmark icke skall subven- tioneras. I vissa situationer kan också ett skogsförvärv vara så relativt gynnsamt, att det skulle förefalla direkt stötande om nå- gon form av subvention skulle förekomma. Å andra sidan ingår ibland i rationalise— ringsoperationerna skogsmark av sådan be— skaffenhet, att endast någon form av sub- vention direkt kan locka till inköp och förbättring av kärnfastigheten, som då en— dast på mycket lång sikt kommer att åt- njuta förmånen av tillräckliga skogstill- gångar. Marker med ungskogar, där av- verkningsbar skog icke kan beräknas inom en 25—30 årsperiod, finner normalt icke köpare bland jordbrukarna till priser som intresserar säljarna. Under alla förhållan- den torde en omkonstruktion av lånevill- koren, framför allt en utsträckning av amorteringstiden, vara erforderlig. Genom låg eller till och med ingen årsamortering i början och en successiv förhöjning därav under lånetidens senare år kan också en viss stimulans till förvärv av i nuet icke avverkningsbara skogsmarker ges. Det är oftast räntekostnaden under det första kanske tiotalet år, som verkar avskräckande från dylika förvärv. Kunde över rationali- seringsbidraget vissa räntesubventioner ut- fästas genom årliga räntegottgörelser med villkor om vissa förbättringsåtgärder på skogen —— planerade i samverkan med skogsvårdsstyrelserna — kanske intresset för sådana markförvärv ökas. En annan utväg vore att i de fall. där genom den yttre rationaliseringsåtgärden bruknings— delen definitivt med hänsyn till areal- spärrarna frånkändes rätten till mjölkbi- drag, lämna en kontant subvention för markförvärvet, beräknad efter kapitalise— ring av viss del av detta mjölkbidrag, mot villkor att vederbörande omedelbart avstår från mjölkbidraget.

Hushållningssällskapet anser att vid de nu gällande amorteringsperioderna om högst 30 år amorteringarna ofta blir alltför stora för att locka köpare till goda ungsko— gar utan avverkningsbar skog. Därför bör möjligheten övervägas av en omkonstruk- tion av belåningsvillkoren, dels genom en

utsträckning av amorteringstiden och dels genom sådan avvägning av amorteringsbe- loppens storlek, att en högre amortering kommer i slutet av amorteringsperioden och anknytes till vid denna tidpunkt beräknade möjliga skogsuttag. Man torde vidare, i än- knytning till lantbruksnämndens tanke- gång, kunna ifrågasätta om icke något sain— band kunde konstrueras mellan kapitalvär- det av nu utgående stöd genom producent— bidrag till det icke bärkraftiga jordbruket och en i proportion till kapitalvärdet med- given engångssubvention vid sådan yttre rationalisering, varigenom brukningsdelen blir bärkraftig och producentbidraget bort— faller. Beräknar man att producentbidraget kan komma att i nuvarande eller likartad form utgå under en 15-årsperiod, synes det skäligt att, när brukningsdelen kommer upp i bärkraftig storleksordning i både skog och åker, någon del av producentbi— dragets kapitalvärde kunde få utnyttjas för stimulans till dessa tillköpsåtgärder.

Lantbruksnämnden liksom hushållnings- sällskapet i Västernorrlands län finner rena bidrag vid förvärv av skogsmark ej motive- rade. Skogens karaktär av långsiktig inves- tering kan däremot göra att man bör över- väga att skapa kreditformer anpassade efter de speciella behov som uppkommer. Allt- efter det skogliga tillståndet på belånings— objektet kan det vara lämpligt att dels medge amorteringsfrihet, dels utsträcka amorteringen över längre tid än vad nu är möjligt.

Skogsvärdsstyrelsen anser att man vid skogskomplettering av mindre jordbruk får förutsätta att behov av stöd föreligger.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ut- talar, att direkt subvention för förvärv av skog icke bör ifrågakomma. Lån bör ut— lämnas på samma villkor som nu gäller vid fastighetsförvärv under medverkan av lant— bruksnämnden. Skogen bör värderas till sitt fulla värde med hänsyn till uthållig avkastning och med beaktande av de aktuella avverkningsmöjligheterna. Genom sparande av arbetsinkomst från egen fas- tighet bör amortering kunna ske, där eget kapital icke finnes. Den yttre rationalise- ringen bör i detta hänseende verka stimu- lerande, då ingen bättre form av sparande torde finnas än placering i skog.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län utgår från att den skog, som användes för komplettering av jordbruk, måste förvär- vas till ett pris som möjliggör att ur sko-

gen utta tillräcklig avkastning för ränta och amortering å köpeskillingen samt skälig ersättning för nedlagt arbete. Värdet för samhället av att ha en besutten jordbru- karkår är så stort, att det väl motiverar ett gott ekonomiskt stöd från det allmänna genom såväl bidrag för att minska kon- junkturriskerna som långfristiga lån till en räntefot icke överstigande den storskogs- bruket tillämpar vid sina prisberäkningar.

Hushållningssällskapet i länet säger sig ha iakttagit att många jordbrukare är obe- nägna att ikläda sig avsevärd skuldsättning och de risker som en sådan kan innebära. Av betydelse vore därför, om möjligheter till långfristiga lån med fördelaktiga räntor och amorteringsbestämmelser skapades för att minska nämnda obenägenhet.

Även skogsvårdsstyrelsen konstaterar att de höga rotpriserna på skog utgjort hinder för en intensivare skogskomplettering. Det får därför anses angeläget att objektiva värderingsnormer utarbetas genom veder- börande myndigheters försorg. Skogsvårds- styrelsen anser att stöd åt det mindre jord- bruket för förvärv av skog bör lämnas ge- . nom långfristiga lån mot låg räntesats.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll— skapet i Norrbottens län finner — med hän- syn till de långa omloppstiderna för sko— gen i länet, i kustlandet från 120 år, i in- landet från 180 år — det önskvärt att längsta tillåtna amorteringstiden för skogs- kompletteringslånen kunde utsträckas. Med hänsyn till det skogliga tillståndet på den belånade fastigheten bör även möjlighet finnas att lämna i vart fall under viss tid amorteringsfria län. Någon subventionering i form av statliga bidrag för skogsförvärv synes däremot som regel icke önskvärd, enär skogskomplettering endast bör ifråga- sättas för jordbruk vilkas innehavare ge— nom skogsmarksförvärvet skulle få sin arbetskraft och dragkraft, sina byggnader m.m. bättre utnyttjade. En eventuell bi- dragsgivning kan även befaras medföra en höjning av skogsmarkspriserna utöver vad skogsmarken i och för sig bör vara värd såsom ett komplement till jordbruket.

Skogsvårdsstyrelsen finner rätten att för- värva skog böra vara begränsad till sådana köpare som har förutsättningar för att ge— nom förvärvet tillskapa ett arronderat bas— jordbruk. Skall jordbruken verkligen kunna förstärkas genom tillägg av skog, bör enligt styrelsens mening förvärvsmöjligheterna göras mindre bundna än vad nu är förhål-

landet och prissättningen på skog bättre anpassas efter jordbrukarens förmåga att betala.

Om det kan anses vara ett allmänt iu- tresse att folk stannar kvar, 'så att ifråga- varande jordbruk därmed hålles vid liv, och att folk icke tvingas att på grund av försvårade försörjningsmöjligheter vid jordbruket söka sig ner till industrisam— hällena och till andra försörjningsmöjlig- heter, då motiverar —- anser Sveriges skogs— ägareföreningars riksförbund — komplet- tering av dessa jordbruk stödåtgärder från det allmännas sida, t. ex. i form av lån på goda amorteringsvillkor.

Från Sveriges industriförbund hävdas att en eventuell skogskomplettering bör ske på huvudsakligen frivillig väg och efter affärsmässiga linjer. Tvångsmässig skogs— komplettering bör ej ske annat än i sam- band med skifte. Man kan möjligen tänka sig vissa rationaliseringsbidrag, t.ex. till skogsplantering. Kompletteringsbidrag i öppen eller förtäckt form måste däremot bestämt avstyrkas, då sådana innebär ett

socialt stöd som —— om det anses nödvän- digt —— bör ges i andra och lämpligare former.

Bondeskogsbrukets rationalisering genom gemensamma åtgärder

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län förordar anställande av gemensam skog— vaktare för ett större antal mindre skogs- fastigheter. Medan varje skogsägare och hans folk i stort sett utför erforderliga ar- beten, skulle man gemensamt organisera exempelvis basvägar, skogsarbetarbostäder, traktorköruing, inmätning och försäljning m.m.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län finner uppenbart att man genom en gemensam förvaltning av splittrade skogsskiften skulle kunna nå vissa ekonomiska fördelar för skogshushållningen på de enskilda sko- garna. Det torde emellertid stöta på mycket stora svårigheter att förmå nuvarande ägare till splittrade skogsskiften att enas om en gemensam förvaltning i den gamla all- männingsformen. Värdesättningen av den privata äganderätten skymmer ofta blicken för de fördelar som ett kooperativt ägande kan innebära. Särskilt _starkt torde denna inställning göra sig gällande i fråga om jord och skog. Större utsikter finns kanske att genom skogsvårdsstyrelserna och skogs-

ägareföreningarna bjuda vissa servicean- ordningar, som samordnar arbetena på splittrade skiften utan att den enskilda äganderätten rubbas. Många av småbrukets nackdelar skulle därigenom motverkas.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser också att man genom gemensam för- valtning och serviceanordningar i viss män kan minska olägenheten av en uppsplitt- ring av skogsmarken. Nackdelen med dessa åtgärder är att Skogsägarens självverksam- het därigenom ytterligare minskas. På många håll i landet — även i Söderman— lands län — sker redan en hel del skogs- arbete genom serviceorgan som organise- rats av skogsägareföreningar och skogs- vårdsstyrelser. En ytterligare utbyggnad av denna verksamhet kan nog ej undgås, åt- minstone ej på skogsvårdens område. Om dessutom en form för verklig gemensam förvaltning av bondeskogar tillskapades, skulle det emellertid än mera tydligt fram- stå att skogens egentliga värde för jordbru- karen ligger i dess kapitalavkastning och i möjligheten att i skogen lätt lägga upp en kapitalreserv och ej så mycket i dess egen- skap av sysselsättningsreserv. Styrelsen har för sin del kommit in på tanken att vissa ur skogssynpunkt särskilt påtagliga nackdelar av uppsplittringen skulle kunna motverkas genom små lokala sammanslut- ningar för arbetsbyte och gemensam an- ställning av en eller ett par fast anställda för självverksamhet utbildade skogsarbe- tare. Fördelarna med detta system skulle vara att skogsägaren icke avhänder sig för mycket av inflytandet över Skogshushåll— ningen och fortfarande känner ansvaret för även denna gren av lantbruket men att han söker samverkan med sina närmaste gran- nar för lösande av uppgifter som han ej ensam kan klara. l begränsad omfattning har sådana lokala föreningar prövats i Göteborgs och Bohus län, men försök bör göras i större skala. —- Även hushållnings- sällskapet i länet uttalar sig i samma rikt- ning.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anför att genom gemensamma åtgärder sä— kerligen mycket av nackdelarna med en söndersplittring skulle kunna övervinnas. Dock ifrågasättas lämpligheten av att ex— empelvis splittra en större förvaltning för att av splittret skapa en annan större för— valtning. Genom den förutsatta anordningen torde knappast hos ägaren kunna skapas något intresse eller någon känsla för sko—

gen och skogsskötseln, och själva ägande- rättskänslan, som i regel sporrar till arbete och oegennyttiga uppoffringar, kan i viss mån komma att försvinna. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om det för småbruket i länet är önskvärt med gemensam förvaltning. Skogsvärdsstyrelserna kan, om de får till- räcklig personal, ge skogsägarna den ser- vice som är behövlig ur skogsvårdssyn- punkt. Maskiner kan tillhandahållas skogs- bruket genom att maskinstationer inrättas, i allmänhet gemensamma för jord- och skogsbruk. Dessa maskinstationer skall gi- vetvis ha alla för vårt mindre skogsbruk lämpliga och behövliga maskiner samt ord- nas i jord- och skogsbruksorganisationer- nas regi. I försäljnings- och avverknings— frågor bör service anordnas genom skogs- ägareföreningarna. Skogsägarnas självverk- samhet är enligt skogsvårdsstyrelsens me- ning målet för att allmänt få en god skogs- vård genomförd. l länet synes redan i det— ta avseende ha nåtts goda resultat, och styrelsen ämnar arbeta vidare på den lin— jen. Det är av vikt att intensifiera skogs- ägarnas undervisning så. att de först och främst själva kan utföra de viktiga arbe- tena med hyggesrensning, skogsodling samt plant— och ungskogsröjning. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län un— derstryker att, om bondeskogsbruket som driftsform — och därmed den nu aktuella skogskompletteringen -— överhuvud accep- teras, man icke får uppge tanken på själv- verksamhet inom den egna skogen. Person- ligt intresse, initiativ, sparande etc. måste alltjämt bli drivfjädern i det enskilda skogs- bruket. En fullständig förvaltning av skogsfastigheten bör därför icke ifrågakom- ma; då mister bondeskogsbruket den prä- gel som motiverar ett bibehållande och statligt reglerande av driftsformen som så— dan. Skogsvårdsstyrelsen understryker be- tydelsen av att en utbyggnad av skogsvårds- programmet inom bondeskogsbruket — i och för sig önskvärd -— sker under intimt samarbete mellan skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar med liksom hittills klara och avgränsade arbetsuppgifter. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område uttalar att man i viss utsträckning säkerligen kan genom gemensam förvalt- ning och särskilda serviceanordningar minska olägenheterna av en uppsplittring av skogsmarken. Sådana anordningar torde emellertid å andra sidan motverka förde-

larna av att skogen äges av brukaren, efter- som den smidiga arbetsanpassningen på egen skog härigenom i viss mån måste bli åsidosatt. Vinsterna av de gemensamma anordningarna består ju främst däri, att arbetet kan samordnas och koncentreras, vilket måste innebära att ägaren av skogen kan arbeta på sin egen skog endast när förvaltningen vid den gemensamma plan— läggningen förlägger arbetena dit.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område anser att, därest rationella enheter bildas i samband med en bättre arronde- ring av skogsinnehaven, en gemensam för- valtning för ett flertal fastigheter får mind- re betydelse, särskilt inom Kalmar läns södra del med dess relativt goda skogsbil- vägnät. Serviceanordningar beträffande er- forderliga maskiner skulle dock vara till båtnad både för skogs- och lantbruket. Re— dan nu finnes för övrigt maskinstationer på ett flertal platser inom länsdelen.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län re- kommenderar serviceanordningar för an- skaffande av maskiner för gemensamt bruk samt anställande av skogsarbetare som kan erbjudas kontinuerligt arbete på flera olika fastigheter.

För Blekinge läns del framhåller skogs- vårdsstyrelsen att genom ägoutbyten, sam— bruksföreningar och annan samverkan mel- lan skogsägarna mycket torde kunna vinnas i fråga om fast sysselsättning av arbetare, anskaffande av maskiner o.d.

Däremot anser Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län att, under förutsättning att frågan om arbetskraft till skogen' kan lösas på annat sätt, en gemensam förvalt- ning av enskilda skogar icke torde inne- bära några fördelar inom styrelsens verk- samhetsområde.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län tror att ett samgående av fastigheter till en ge— mensam förvaltningsenhet i vissa fall kan tänkas bidra till lösande av arbetskrafts- problemet. Därvid förutsättes att utform- ningen sker frivilligt och med smidig an- passning efter skiftande lokala förhållan- den. Anskaffandet av gemensam arbetskraft och maskiner borde vara en uppgift som ligger väl till för skogsägareföreningarna.

För att gemensam förvaltning skall kunna genomföras och bli till nytta förutsättes, enligt Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, att man har skogsägarna helt med sig. För länets vidkommande är det i varje fall en fråga på mycket lång sikt. Genom service-

anordningar av olika slag, t.ex. fasta ar- betslag, maskinhållning o. s.v., kan givetvis olägenheterna av en uppsplittring av skogs- marken delvis elimineras. I viss utsträck- ning har dylika åtgärder redan vidtagits. Skogsvårdsstyrelsen har för avsikt att, del— vis i samarbete med skogsägareföreningen, arbeta för en utvidgning av den nämnda verksamheten. Även här gäller att icke ge— nom förhastade åtgärder misskreditera en verksamhet som, om den upplägges på ett riktigt sätt, bör kunna vara till stor nytta.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län anser att sambruk av skogsskötseln i vissa fall kan uppväga nackdelarna av för stark parcellering. Men dylik gemensam drift är svår att åstadkomma utan stöd i lagstiftning, då jordbrukarna ej gärna helt vill överlåta skötseln av sin egen skog. Möjligen kan de med varje år ökade svå- righeterna att erhålla arbetskraft i någon mån påverka skogsägarna till att bilda större förvaltningsenheter inom vilka fast arbetskraft för avverkning och skogsvårds- åtgärder lättare kan anställas.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län fin- ner det vara en förutsättning för ett själv- ständigt bondcskogsbruk att ägaren själv brukar sin jord och skog. Vid gemensam förvaltning torde det bli ofrånkomligt att självverksamheten minskas. Skogsvårdssty— relsen arbetar intensivt på att stimulera sådan självverksamhet. Givetvis finns skogsägare som icke har möjlighet att själva delta i arbetet i skogen eller handha förvaltningen, såsom sterbhus, åldringar, kvinnor m.fl., och för sådana ägare bör finnas möjligheter att anlita något service- organ som tillhandahåller fackmän, maski- ner, redskap och prima arbetsfolk. Sådana möjligheter finnes också att tillgå genom skogsägareföreningarna. Genom att dessa och skogsvårdsstyrelserna håller och ut— lånar arbetsbesparande maskiner och red— skap kan även småskogsbruken tillgodo- göra sig teknikens framsteg. Skogsvårdssty— relsen har såväl planteringsmaskiner som markberedningsaggregat och redskap till ut- låning, och denna möjlighet utnyttjas fli- tigt.

Om man icke vill överväga ett omskifte av landets skogsmark, framstår ett samgå- ende i en eller annan form mellan ägarna av söndersplittrade skogsmarksinnehav nära nog som en nödvändighet, uttalar Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, vil- ken häri ser en gemensam uppgift för

skogsvårdsstyrelserna och eningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län an- ser att man genom ett samgående de smärre skogsägarna emellan bör kunna avsevärt minska olägenheterna av skogsmarkens uppsplittring. Särskilt gör detta sig gällan- de beträffande drivningarna och arbets- kraften. Från arbetarpartens sida framstäl- les numera starka krav på mer eller mindre fast anställning. Om detta skall kunna realiseras inom det mindre skogsbruket, torde det vara ändamålsenligt med sam- gående på ett eller annat sätt. Olika alter- nativ kan här tänkas, antingen så att skogs- ägarna sammanslår sig till fasta förvalt- ningsenheter eller så att de bildar intres- seföreningar. En avverkningsplan uppgöres för hela området med största möjliga kon- centration av avverkningarna varje år. Härigenom blir det enklare med anläggning av basvägar och andra arbeten som skall utföras i god tid före drivningarna. För arbetsledningen vid utdrivningen innebär det också stora fördelar om drivningsom- rådet är relativt koncentrerat. Den sena prissättningen på virke varje år är även en faktor som menligt inverkar på stämp— lingen och drivningsplaneringen. Om kö- pare och säljare kunde enas om en tidigare prissättning, vore mycket att vinna framför allt inom bondeskogsbruket. Beträffande själva skogsvården föreligger också vissa fördelar, särskilt om skiftena är så smala att exempelvis hyggeseffekten icke kan er- hållas på enbart ett skifte. Bränning blir betydligt billigare, om hyggena är stora. Ifråga om kulturer och markberedning vi- sar däremot styrelsens statistik att kost— naderna icke nämnvärt påverkas av bygges- storleken under förutsättning att arbetena planlägges väl. Med de möjligheter att få sakkunnigt biträde från Skogsvårdsstyrel- serna beträffande själva skogsvården, som skogsägarna nu har, torde emellertid be- hovet av ett samgående här vara betydligt mindre än på det avverkningstekniska om- rådet och inom försäljningsverksamheten. Självverksamheten inom skogsvårdsområ— det ökar år från år, och denna verksamhet bör på allt sätt stimuleras. Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i örebro län framhåller att skötseln måste "bli ojämnare, när skogsmarken är splittrad i många och relativt små lotter. Dessa nackdelar torde dock i viss mån kunna motverkas genom kollektiva åtgär-

der från de mindre skogsägarnas sida ge- nom dessas organisationer samt genom att skogsvårdsstyrelscrna göres ännu bättre rustade att med råd och hjälp bistå en— skilda skogsägare.

Skogsvårdsstyrelsen i länet konstaterar att olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken icke är bevisad annat än för mycket små fastigheter och dylika med olämplig arrendering. En förutsättningslös utredning om det mindre skogsbrukets lön- samhet är synnerligen önskvärd. Genom ge- mensam förvaltning eller serviceanord- ningar torde intet vara att vinna i ekono— miskt avseende. Kompetent serviceanord— ning finns redan i skogsvårdsstyrelserna, vars skogvaktare är spridda över hela länet.

Tanken att samordna vissa åtgärder så— som hyggesbränning, hyggesrensning och markberedning inom det mindre skogsbru— ket är icke ny för Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län. Mycket kan dock här ytterligare stå att vinna genom noggrann planläggning av de olika arbetsmomenten inom närliggande områden och genom att ett antal mindre skogsägare gemensamt anställer kunnig skoglig arbetskraft, som garanteras arbete året runt, goda bostads— förhällanden, ev. rätt till jakt m.m. och som genom fortgående undervisning vid av Skogsvårdsstyrelsen anordnade skogliga kurser får grundlig utbildning för sitt värv.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län finner att olägenheten av att skogsmar- ken är uppdelad i för skogsbruket olämp- liga långa och smala ägofigurer i mycket kan minskas genom planläggning för ge- mensamt utförande av vissa arbeten såsom stämplingar, avverkningar och kulturer. Att vid vissa av dessa arbeten ha tillgång till fasta arbetslag är av stort värde.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län an- ser att ett samgående skogsägarna emellan utan tvivel skulle minska olägenheterna av skogsmarkens uppsplittring. För att visa hur dylikt samgående organiserats i ett fall inom länet har styrelsen vid sitt yttrande fogat ett protokoll av den 16 oktober 1954, varur följande här må återges: »De närva- rande uttalade sig enhälligt för sådan sam- verkan mellan de enskilda skogsägarna inom det i bil. 1 preliminärt föreslagna verksamhetsområdet, att det skulle bli möj- ligt att såväl för ledning av olika förekom— mande skogliga göromål som för befräm— jandet av goda och säkra arbetsförhållan— den för" anställd arbetskraft anställa en

särskild skogsfaktor. De närvarande utta- lade sig också enhälligt för att Skogsfak- torns arbete skulle stödjas och ledas av lokal erfarenhet och kunnighet represente- rad antingen av ett råd representerande de ingående skifteslagen eller av förenings— bildning med styrelse eller också av en kombination av dessa två alternativ.» Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län uppger att frågan om minskandet av olä— genheterna med skötseln av uppsplittrad skogsmark ägnats stor uppmärksamhet av Skogsvårdsstyrelsen och under senare år även av skogsägareföreningarna. För ett par tiotal år sedan hyste man stora förhopp- ningar om att gemensamhetsskogar skulle bildas i stor utsträckning. Jordbrukarnas mentalitet och vissa reella nackdelar med rlessa skogar har gjort att intresset för dem uteblivit. Nämnvärd ändring i uppfatt- ningarna härom torde ej kunna förväntas inom den närmaste tiden. Skogsägareför- eningarna har visat stort intresse för och även vidtagit åtgärder för att åstadkomma gemensam förvaltning av närliggande små- skogar. Viktigast är att de smärre skogs- ägarna får bättre kunskaper om skogen och full förståelse för vad samverkan kan bety- da. Enkla skogsvårdsplaner bör upprättas för större områden, eventuellt med statligt stöd under en övergångsperiod. Syftemålet med planerna bör bl. a. vara att lära skogs- ägarna utnyttja de möjligheter som före— t'innes till samverkan i fråga om avverk- ning och skogsvård. I fråga om servicean- ordningar har Skogsvårdsstyrelsen dels helt i egen regi o'ch dels i samarbete med skogs- ägareföreningar ordnat med fasta arbetslag för utförande av skogsvårdsåtgärder. Rc— sultaten av denna verksamhet har varit påfallande goda. Samma omdöme gäller be- träffande utförda arbeten med maskinagg- regat för markberedning m. in., som skogs— ägareförening ställt till förfogande. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län säger sig ha mycket ringa erfarenhet av gemensamhetsskogar, men de exempel som kan anföras manar icke till efterföljd. Det gemensamma ägandet är i allmänhet icke ägnat att stimulera den enskilde skogsäga— rens intresse för skogens vård. Vidare be- tages merendels delägarna i gemensamhets- skog de möjligheter till sysselsättning un- der för dem själva lämplig tid, som står till buds inom det egna skogsinnehavet. Gemensamhetsskogar kan för övrigt knap- past tänkas tillskapade annorledes än ge-

nom tvång. En sådan lösning av bonde— skogsbrukets problem måste befinnas föga lämplig, speciellt med tanke på att det för närvarande framför allt gäller att väcka och underhålla den enskildes skogsvårds— intresse.

Sveriges stgsägarc/öreningars riksför- bund erinrar om att skogsägarna sedan 20 51 25 år tillbaka genom samarbete i egna organisationer, skogsägareföreningarna, in- riktat sin verksamhet på att reducera vissa av de olägenheter som i vissa fall följer med de splittrade ägoförhållandena. Riks- förbundet rekommenderar skogsägarnas lo- kalorganisationcr att gå ännu längre och öka den service som genom anställandc av fackmän, genom maskinella anordningar o.s.v. kan ges åt skogsägarna, dock med skogsägarnas självverksamhet alltid för ögonen. De vägar, som skogsägareförening— arna redan beträtt och som de ämnar i ännu högre grad beträda. kan grupperas som följer: A) Föreningarna anställer fas- ta arbetslag som vid behov — när den egna arbetskraften tryter — kan rekvireras från medlemmarnas sida för utförande av vissa arbeten, t. ex. skogsvårdsarbeten, av— verkningsarbeten o. s. v. B) Skogsägarna anställer genom föreningarnas medverkan en skoglig fackman inom ett viss begränsat område för samordnande av skogsvårds- arbeten, avverkningar, aktuell arbetskraft o. s. V. C) Föreningarna övertar helt för- valtningen och skötseln av skogshemman.

Sveriges slcogsägareförbund finner san- nolikt att de betydande olägenheter, som det mindre skogsbruket brottasimed, i vissa avseenden kan mildras genom sambruk i en eller annan form. En sådan samverkan kan emellertid enligt förbundets mening näppeligen ge samma effekt som då skogs— bruket är samlat i större enheter.

Riksförbundet Landsbygdens folk fram- håller att olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken på mindre brukningsdelar i huvudsak synes vara begränsad till de de- lar i norra och mellersta Sverige, där skif- tesläggningen i långa och orimligt smala skiften medfört svårigheter att genomföra avverkningar och skogsarbeten på ett för- nuftigt sätt och oberoende av vad som före— tas eller underlåtes å angränsande skiften. I fall som nu sagts kan olägenheterna ofta i betydande grad övervinnas genom bil— dande av skogsvårdsområden, vartill skogs- vårdsstyrelserna lämnar sin medverkan. Riksförbundet avvisar i princip tanken

på att sammanföra med jordbruk förenade enskilda skogsmarkcr till större förvalt- ningsenheter, såvitt icke de enskilda del- ägarna kan få fria händer att var och en på sin mark utföra de skogsvårdsåtgärder som de anser påkallade. Av yttrandet], som riksförbundet i ärendet infordrat från läns- förbunden, framgår att varje förslag om tvångsanslutniug till större gemensam- ma förvaltningsenhcter skulle komma att möta starkt motstånd. Däremot har Ånger— manlands provinsförbund, Jämtlands läns- förbund, Stockholms länsförbund och Kro— nobergs länsförbund i sina yttranden ställt sig positiva till sådan frivillig samverkan mellan enskilda skogsägare, vilken i viss utsträckning redan praktiserats för att åstadkomma en efter de lokala förhållan— dena anpassad form av gemensam skötsel.

Sveriges lantbruksförbund anmärker att en eventuell gemenskapsförvaltning väl kan tänkas gagna skogsbruket men ej lika säkert den enskilde Skogsägarens kontinu— erliga sysselsättning å egen fastighet.

Sveriges industriförbund finner det uppenbart att man genom mer eller mindre gemensam förvaltning och gemensamma serviceanordningar inom enskilda skogar skall kunna minska olägenheten av den nuvarande splittringen av skogsmarken. Alla ansträngningar i detta avseende bör stödjas. Härutöver bör ihågkommas de möj— ligheter som fristående serviceföretag kan lämna, t.ex. maskinhållarverksamhet. Det synes också rimligt med ett samhälleligt stöd åt sådan verksamhet, åtminstone in- nan den funnit fasta former och utvecklats i större skala. Av det sätt, varpå utredningen formulerat sin fråga, kan möjligen utläsas den tanken att, sedan gemensam förvaltning och service genomförts, skogsmarken skulle kunna splittras upp med mindre olägenhet. Ett sådant ändamål med nämnda anord— ningar förefaller dock mindre välbetänkt. Men när ägobyten juridiskt och tekniskt ställer sig besvärliga och dyrbara, kan ett samarbete i fråga om förvaltning och av- verkning ofta ge enklare och billigare lös- ningar.

Bytesförfarandet som medel för skogskomplettering och förbättrad skogsarrondering

Lantbruksnämnden och hushållningssäll— skapet i Stockholms län och stad finner angeläget att lantbruksnämnderna i största

möjliga utsträckning tar initiativ bl.a. till fastighetsreglerande ägoutbyten inom vissa lämpligt avgränsade områden, där behov av strukturförbättrande åtgärder bedömes föreligga. ] samband därmed skulle efter- strävas en storleksrationalisering genom mark, som antingen redan innehades av nämnden eller under förrättningens gång förvärvades av denna.

Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att den tidigare synnerligen oformliga parcelle- ringen ännu finns kvar inom vissa delar av länet. En bättre arrondering bör kunna åstadkommas.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län bedö- mer visserligen icke förhållandena i arron- deringsavseende inom länet såsom speciellt ogynnsamma, men utrymme för en ej obe- tydlig arrondcringsverksamhet förefinnes likväl. Inom storskogsbruket torde alla möjligheter till arronderingsförbättring komma att utnyttjas utan särskilt ingri- pande från det allmännas sida, men för småskogsbruket lär stöd och medverkan från lantbruksnämnderna behövas och vara av värde. Önskvärt är att denna verksam— het intensifieras.

Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser att det bör vara av vitalt intresse för nämnden att medverka till en bättre arrondering inom såväl storskogsbruket som bondeskogsbruket. Möjligheter till fri- villiga ägouthyten torde härvid i viss ut— sträckning förefinnas, och den vägen synes i längden mest framkomlig.

Även Skogsvårdsstyrelsen anser att det säkerligen skulle vara av största värde om dylika byten kunde genomföras på ett smi- digt sätt. Men något tvångsförfarande är för länets del med dess relativt hyggliga arrondcringsförhållanden icke påkallat.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Jönköpings län ansluter sig till uppfattningen att byte av skogsmark kan bli till stort gagn ej blott för jordbruket utan även för storskogsbruket, som däri- genom kan samla sitt nu spridda innehav till större sammanhängande områden vid sidan av den egentliga jordbruksbygden. Vid sådana byten kan värderingsfrågorna lösas tämligen friktionsfritt. Bytesförfaran- de kan användas även gentemot enskilda skogsägare som icke är jordbrukare "och ej vill avhända sig sin skogsmark utan att få annan i stället.

Skogsvårdsstyrelsen rekommenderar fri- villig arronderingsförbättring under lant—

bruksnämndens medverkan genom byten. Tvängsåtgärder bör om möjligt undvikas. Man bör på övertygelsens väg vinna resul- tat. Ibland finns ensamt liggande skiften intill eller kanske inom en annan fastig— het och även smala skiftesremsor eller kilar som går in i en annan fastighets ägor. ] dessa fall bör, om byte lämpligen kan ske, förfarandet vara till nytta för båda parter. Lantmäteriförrättning bör i dessa fall ske utan kostnad.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län har vid flera tillfällen till enskilda skogsägare framfört förslag om åtgärder för att för- bättra arronderingen å skogsmark. Försla— gen har emellertid mötts med tvekan och viss misstänksamhet och som regel avböjts. Det båtar föga att söka övertyga vederbö- rande om att ett eventuellt byte icke får medföra förlust i värde eller vara till fram— tida men. Jordbrukarna är på den punkten ytterligt konservativa och ser helst att de får behålla den mark som tidigare genera— tioner ägt och brukat. Några framställ- ningar till lantbruksnämnden från bolag och andra större skogsägare om medverkan att åstadkomma förbättrad arrondering :i skogsmarken har hittills icke gjorts. Värdet av att genom byte förbättra arronderingen av skogsmark vill nämnden ingalunda för— ringa. Tvärtom synes denna möjlighet ut- göra ett lämpligt instrument i den yttre rationaliseringen. Emellertid behövs skog- lig sakkunskap, så att nämnden kan stå obunden i värderingsfrågor och med största grad av säkerhet fastslå skogsvärden eller rikta saklig anmärkning mot någon av be- rörda parters värderingar. Inom åtskilliga skifteslag är ägorna uppdelade så, att varje fastighet kan ha ägor på sju till tio olika ställen. l dylika skifteslag vore det givetvis av värde om man kunde genom ägoutbyten råda hot mot ägosplittringen, och nämnden har också inköpt rationaliseringsreserver i några sådana skifteslag. Huruvida enbart genom ägoutbyten kan vinnas varaktig för- bättring i önskad omfattning, anser nämn- den för tidigt att uttala sig om. Beträffande skogsmarken räknar nämnden _dock med att kunna sammanföra denna i större bruk- ningsenheter. Nämnden är av den uppfatt- ningen att frivilliga byten är att föredra framför tvångsvis genomförda.

Skogsvårdsstyrelsen ser i rationalisering genom byten en stor och angelägen uppgift, som likväl endast som en sista nödfallsut- väg bör genomföras tvångsvis. Det synes

styrelsen uppenbart att den rationaliserings- politik inom det enskilda skogsbruket som bygger på ett tvångsöverförande av skogs- mark från en ägare till en annan —— genom byte eller expropriation — måste negativt påverka skogsvårdsintresset hos den som är i farozonen. Skogsvårdsstyrelserna bör i större utsträckning än hittills beredas möjlighet att medverka vid handläggningen av dessa ärenden, som i ett flertal av lä— nen torde avse mera skogs— än jordbruks— frågor.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område anser att lämpliga bytestransak— tioner kan tänkas. En viss omarrondering med syfte att sammanföra splittrade en- heter vore lämplig, även om behovet därav ej är starkt framträdande inom länet. En ej obetydlig areal har dock ej varit föremål för laga skifte, men efter tillkomsten av länets skiftesorganisation synes dock denna verksamhet ha tagit ett kraftigt steg fram— åt. Även vissa andra omplaneringar utan samband med laga skifte är aktuella.

Skogsvårdsstyrelsen finner att den nu rå— dande indelningen i brukningsenheter lik- som dessas arrondering är långt ifrån idea— lisk och på många håll fullständigt ohåll— bar. Detta gäller skogsbruket i lika hög grad som jordbruket. Enligt styrelsens me- ning borde det vara en av jordpolitikens främsta uppgifter att söka åstadkomma en förbättring härvidlag. Detta synes i första hand kräva en ny lagstiftning med alltige- nom smidigare bestämmelser, ägnade att underlätta en bättre arrondering. En för- stärkning av lantbruksnämndernas och lantmäteriets resurser för denna utom'or- dentligt värdefulla verksamhet är i hög grad önskvärd. ,

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område uttalar att det vore både värdefullt och i praktiken möjligt att åstadkomma byten mellan bondeskog och-icke bonde- skog i avsevärt större utsträckning än hit— tills, sä att för de ofullständiga jordbru- ken vunnes tillskottsmark och för stor— skogsbruket arronderingsförbättringar eller nya innehav. En väg vore att i förhållande- vis stor omfattning söka orientera det rena skogsbruket till länsdelens södra område. gränstrakterna mot Blekinge och Krono— bergs län, där äkerbrukets förutsättningar "ofta är mindra goda och där tillräckligt med åker att drivas i kombination med skogen vanligen ej kan uppbringas.

Skogsvårdsstyrelsen på Gotland anser

byte av skogsmark under vissa förhållan— den vara av värde, även om det i prak— tiken sällan torde komma i fråga.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll— skapet i Blekinge län framhåller önskvärd- heten av att i ökad omfattning genom lant— bruksnämndernas förmedling få till stånd ägoutbyten mellan olika skogsägare. Den otillfredsställande arrondering, som i många fall karakteriserar framför allt det mindre jordbrukets skogsinnehav, skulle därigenom kunna påverkas i gynnsam rikt— ning. Ävcn andra kategorier skogsägare tor- de ha fördel av att medverka i dylika byten. 1 den mån ägoutbyten genomföres med innehavare av större skogsarealer synes det önskvärt att dessa, i den mån så är möj— ligt, koncentreras till sådana områden, där skogens ianspråktagande för komplette- ringsändamäl är minst oundgänglig.

Skogsvårdsstyrelsen uttalar att en stimu- lering genom lantbruksnämndernas med_ verkan till ökade frivilliga ägoutbyten sy- nes vara en utväg väl värd att pröva. För Blekinges del finnes dock begränsade möj- ligheter till sådana byten.

Lantbruksnämnden i Kristianstads län anser att några mera väsentliga förbätt- ringar ur arronderingssynpunkt av skogs- innehaven icke skulle vinnas för något större antal jordbruk i länet, om ägout— byten kunde genomföras mellan kronan, bolag eller andra storskogsägare å ena si- dan och bondeskogsägare å andra sidan.

Skogsvårdsstyrelsen uttalar sig för att en bättre arrondering av skogsinnehaven bör, i den mån så kan vara aktuellt, underlät- tas och ske frivilligt. Tvängsåtgärder bör icke förekomma.

Enligt lantbruksnämndens i Malmöhus län uppfattning är det till stor fördel för jordbruket. om såväl åker som skogsmark kan sammanföras i väl arrenderade fastig- heter. Det synes önskvärt att möjligheterna ökas att genomföra ägobyten för åstadkom- mande av sådana fastigheter.

Skogsvårdsstyrelsen anser det mindre välbetänkt med tvångsförfaranden i detta sammanhang. I vissa fall kan säkerligen under lantbruksnämndens medverkan en bättre arrondering frivilligt erhållas i de områden av länet, där parcelleringen av jord lett till olämplig uppsplittring av skogsmarkerna. Skogsvårdsstyrelsen vill emellertid framhålla önskvärdheten av att vid handläggandet av dessa frågor ett sam- arbete mellan lantbruksnämnden och skogs-

vårdsstyrelsen och i förekommande fall lantmäteristaten möjliggöres.

Lantbruksnämnden i Hallands län fram- håller att det för erhållande av bättre ar- ronderingsförhållanden kan vara lämpligt att ta i anspråk begränsade områden av stör— re skogskomplex för kompletteringsända- mål. Sådana åtgärder är lättare att genom- föra, om möjligheter till byten föreligger. Hittills har byten förekommit i mycket be- gränsad omfattning i länet, men med till- gång på skoglig sakkunskap hos nämnden skulle den yttre rationaliseringen ytterli- gare kunna främjas genom en ökning av dylika åtgärder. Byten bör i första hand ske på frivillighetens väg. Sådana åtgärder kan stimuleras genom ökade möjligheter till statsbidrag för lantmäterikostnader i sam- band med markbyten som kan anses särskilt önskvärda ur rationaliseringssynpunkt.

I fråga om arrondering av skogsinneha— ven synes mycket vara att vinna genom byten, säger Skogsvårdsstyrelsen. Detta gäl— ler särskilt i Nord-Halland, men även i vis— sa trakter av länet i övrigt, där skiftena är så långa och smala att en rationell skogshantering är så gott som omöjlig. För att fullt komma till sin rätt bör ett bytes— förfarande kompletteras med uppläggande av vägsystem inom de arrenderade om— rådena. Dä på grund av naturförhållandena skogsmarken på många håll —— dock icke i de rena skogsbygderna —— är uppdelad i små produktionsområden av en eller några hektars storlek, bör, enligt lantbruksnämn— den i Göteborgs och Bohus län, vid kom— pletteringsarbetet särskilt beaktas att dessa produktionsområden i största möjliga ut- sträckning sammanföres i en ägares hand. I övrigt synes frågan om förbättring av arronderingen av kronans, bolagens och andra storskogsägares innehav av skogs— mark vara av viss men begränsad bety- delse i länet.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller att det vore av stort värde om en bättre arronde- ring av skogsmarkerna kunde ordnas. Kro— nan och bolag är ofta intresserade för by— ten, men svårigheterna är större beträffan- de de mindre jordägarna. Värdet av tvångs— föreskrifter, som under vissa omständighe- ter kan möjliggöra byten, framstår dock som tvivelaktigt, och frivilliga överenskom- melser bör i det längsta eftersträvas.

Genomförandet av byten torde i allmän- het förutsätta att lantbruksnämnden har

tillgång till hytesobjekt köpta i fria mark— naden, anför lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område. De direkta bytena utan nämndens medverkan torde bli relativt få. Frivilliga byten mellan olika ägarekatego- rier förefaller tänkbara endast i mindre utsträckning. Tillhandahåller nämnden hytesobjekt, bör möjligheterna ökas, i syn- nerhet om bytena — mot mellanavgift — leder till större eller bättre innehav för lantbruksnämndens motpart. Detta låter sig dock ej alltid göras, då bolag är part. De legala möjligheterna att tvångsvis åstad— komma byten i större omfattning är — vill det synas —— alltjämt små. Såsom all— mänt medel för byten i större omfattning torde bestämmelserna i 8 kap. 1 5 jorddel- ningslagen ej vara tillräckliga. Såsom bo- sättningarna på landsbygden är spridda, torde en hårdare rationaliseringslinje he- höva tillgripas för att hytesobjekt skall bli tillgängliga i större omfattning. Sym— patier för en dylik hårdare linje torde dock saknas.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns nor- ra område betygar sitt intresse för frågor gällande byten för arronderingsförhättring— är av kronans, bolagens m. fl. skogsinne- hav. Då de av enskilda ägda skogarna utgör cirka 9/10 av totalarealen skogsmark in— om nämndens område, är det dessa som i första hand bör bli föremål för åtgärder- na. Bolagens skogsinnehav ligger till störs- ta delen i överskottsområdena i norra Dals— land. Detta utesluter icke att vissa omar- ronderingsåtgärder som berör bolagsskog- arna är behövliga. De ecklesiastika skogs- innehaven, som är belägna i flertalet sock- nar, passar oftast mycket bra för förstärk- ning av ofullständiga jordbruk. Eventuell kompensation bör kunna beredas inom överskottsområdena.

Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse är av den uppfattningen att lantbruksnämnder— nas arbete i större utsträckning än som nu sker borde läggas på propaganda och upp- lysning om ägobyten, så att omarrondering och storleksrationalisering kan ske i snab- bare takt än som nu är fallet. Det är ange- läget att ägobyten stimuleras genom störs- ta möjliga förenkling i proceduren. Möjli- gen kan statsbidrag tänkas böra utgå för bestridande av kostnader i samband med ägobyte. Alla byten bör vara frivilliga.

Genomförandet av en fullgod arrondering av skogsinnehaven skulle, yttrar skogs- vårdsstyrelsen i Skaraborgs län, få en na—

tionalekonomisk betydelse för landets skogsbruk, närmast jämförbar med den som lBOO-talets laga skifte erhöll för jordbru- ket. Om man vill överväga ett omskifte av landets skogsmark, framstår ett samgående. i en eller annan form mellan ägarna av söndersplittrade skogsmarksinnehav nära nog som en nödvändighet. l åstadkom— mande av en bättre skogsarrondering genom byten har lantbruksnämnderna en viktig men säkerligen svårlöst uppgift. Styrelsen vägar icke förutsätta att verksamheten framgångsrikt skall kunna bedrivas i önsk- värd omfattning utan att tvingande bestäm— melser införes för fall då stor och uppenbar båtnad eljest omintetgöres genom vägran från en minoritet. Man torde böra efter— sträva en samtidig lösning av arronderings— frågorna för så stort område som möjligt.

Enligt lantbruksnämnden i Värmlands län torde bolagen och andra större skogs— ägare anse det fördelaktigt att genom by- ten få sina marker mera samlade. Om man vid sådana byten tar hänsyn icke endast till areal och bonitet utan även till läget, skulle bolagen kunna få sin areal något ökad genom att motta marker där avsätt- nings- och utdrivningsmöjligheterna nu är sämre. Det kan därefter för bolagen bli lö- nande att investera medel i t. ex. skogsbil- vägar och därigenom öka rotvärdena inom dessa marker. Genom skogsdikningar och liknande åtgärder kan så småningom också boniteten höjas. 'Det torde böra övervägas hur man vid bytesförhandlingar bör ta hänsyn till sådana framtida rationalise— ringsvinster.

Skogsvårdsstyrelsen finner en bättre ar-n rendering av såväl småskogsbrukens som storskogsbrukens markinnehav synnerligen önskvärd. Storskogsbrukets marker ligger ej sällan i form av relativt smala skiften omväxlande med bondeskogarna. Kunde en koncentration genom byten ske, vore myc- ket vunnet. Några större förskjutningar i fråga om totala markinnehavet de olika skogsägarkategorierna emellan synes ej be- höva ske. Byten bör ske efter arealbonitet, varvid hänsyn även tas till belägenhet. Skillnaden i virkeskapital får regleras ge— nom kontantlikvider.

Lantbruksnämnden i örebro län utgår från att på många håll arronderingsförhål- landena torde vara ur skoglig synpunkt mycket otillfredsställande. För främjande av bättre arrondering bör därför bl.a. in— föras förbättrade statsbidrag för genom—

förande av omskiften. Stark splittring av skogsinnehaven förekommer inom samtliga ägarekategorier, och åtskilligt skulle kunna vinnas genom byten eller omskiften. Ofta saknas emellertid praktiska förutsättningar för åtgärdernas genomförande.

Skogsvårdsstyrelsen finner utvägen med byten lämplig särskilt i Bergslagen, där skiftena ofta ligger starkt splittrade som följd av olämplig skiftesindelning.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anser det finnas ringa möjlighet att genom byten medverka till en bättre arrondering av skogsinnehavcn inom jordbruksbygden i länets södra del. I Bcrgslagsdelen torde dock sådana möjligheter finnas i begrän- sad omfattning. En bättre arrondering tor- de för alla parter vara önskvärd och bör gynnas i den mån den kan ske på frivillig-- hetens väg.

När det gäller rationalisering genom by— ten, deklarerar hushållningssällskapcts för— valtningsutskott och lantbruksnämnden i Kopparbergs län en klart positiv inställ- ning. Mycket stora värden står att vinna direkt och indirekt både för det allmänna och för de berörda parterna genom en för— bättrad arrondering av skogsinnehaven. På detta område föreligger för lantbruksnämn— den stora möjligheter att åstadkomma be- stående förbättringar. För ändamålet bör dock skoglig sakkunskap ställas till nämn- dens förfogande. Vidare bör värderingsnor- mer utarbetas, vilka kan ligga till grund för berörda parters värdering av de olika by- tesobjekten. Stämpelkostnad i samband med lagfart bör ej utgå vid sådana fastig— hetsköp, vilka skett såsom led i byten i arronderingssyfte.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län säger att det numera visar sig möjligt att i be- tydande utsträckning genom byten med skogsbolagen verkställa de markomflytt— ningar, som är nödvändiga för att förse de rationaliserade yrkesjordbruken med till- räckliga skogsarealer. Visserligen hade nämnden hoppats att genom ändringar av bolagsförbudslagen detta bytesarbete skulle under vederbörlig samverkan med lantmä- teriorganisationen få en smidigare form, men även i nuvarande ordning synes by- tesvägen framkomlig. Från skogsbolagens sida har deklarerats intresse för dessa by- tesåtgärder, och nämnden har redan ett antal sådana bytesoperationer i gång. Den starka spridningen av bolagens markinne- hav är härvid till viss fördel, då aktuella

hytesobjekt i ett mycket stort antal fall kan spåras upp inom rimliga avstånd från de förstärkningsbehövande rationaliserings- områdena. En betydande svårighet vid dessa bolagsbyten har hittills visat sig vara ovil— ligheten inom de enskilda kommunerna att avstå skogsmark som hytesobjekt till bo— lag, då de förstärkta jordbruksenheterna varit belägna inom andra kommuner eller rent av inom olika socknar inom samma storkommun. Antalet holagsbyten och däri ingående arealer kommer icke att få någon större omfattning, förrän vissa åtgärder genomförts till båtnad för jordbruksnä— ringen, vilka skapar förståelse för bytes- åtgärderna. Nämnden ser för närvarande den enda framkomliga vägen för bolags— byten vara den, att nämnden genom egna förvärv skaffar sig förfoganderätt över by- tt.-subjektet och därefter genomför aktuella markbyten. Den hittills prövade vägen att som initiativtagare och stödjande part dels tillföra vissa jordbruk bolagsskog och dels kontrollera att bolagsförvärven till areal och avkastningsvärde svarar mot de läm— nade markerna har icke givit tillfredsstäl— lande resultat. Bolagsförvärvsärendena pas— serar mycket sakta de olika instanserna, och kontrahenterna blir ofta missnöjda genom tidsutdräkten. En bättre ordning med färre inblandade parter kan erhållas, därest nämnden genom sin planerade effektivise- ring av inköpspolitiken står som bytespart- ner gentemot bolaget.

Av lantbruksnämnden och hushållnings— sällskapet i Västernorrlands län anges be- hov av genomgripande fastighetsregleringar på skogsmarken uppskattningsvis föreligga för cirka 500.000 hektar av länets 1.850.000 hektar. Genom markbyten kan betydande rutionaliscringsvinster erhållas. När det gäller de enskilda skogsägarna, synes bytena ofta utgöra det betydelsefulla första ledet i rationaliseringsprocessen. De fastighets- regleringar, som bytena kan komma att ut- lösa, är mer krävande för både myndig— heter och markägare än själva bytena. Här gör sig dessutom bristen på en modern fastighetsbildningslagstiftning för närva- rande allt starkare gällande. En förenkling av den formella gången av bytena skulle avsevärt underlätta en rationalisering av skogsmarken. Den skogliga yttre rationali- seringen bör inriktas på att förbättra samt- liga i en fastighetsreglering ingående en- heter så långt förhållandena medger, oav— sett vem som är fastighetsägare.

Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att inom stora områden av länet skogsmarken är till ytterlighet uppdelad i långa smala skiften. Objekt finnes alltså för åstad- kommande av en bättre arrondering. En sådan har också i flera fall åstadkom- mits genom ägobyten mellan olika skogs- bolag samt mellan bolag och domän- verket. I några fall har även förberedande planläggningar vidtagits för ägoutbyten mellan bolag och enskilda skogsägare. Inom bondeskogsbruket föreligger svårigheter att få en bättre arrondering till stånd. Styrel- sen har emellertid den uppfattningen att en bättre arrondering är av stort värde och att den så långt möjligt bör ske på fri- villighetens väg.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län för— klarar att skiftesläggningen inom länet i många fall omöjliggör rationellt skogsbruk. Liksom i Dalarna borde försöksvis en om- skiftning ske i de mest extrema fallen. Inom länet finns exempel på 4 kilometer långa skiften, där skiftesbredden längst fram icke uppgår till 8 meter. Det finns också 12 kilo- meter långa skiften med en skiftesbredd som icke når fullt 40 meter. Då dylika skiften gränsar mot bolagsmark med bättre arrondering, torde i vissa fall byte kunna ske med annat bolagsskifte, som ligger isolerat inom enskild mark. Dylika åtgär— der är av stort värde men bör genomföras på frivillighetens väg.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anför att byten mellan kronan och bolag, andra storskogsägare samt enskilda jord- brukare för att vinna bättre arrondering nyligen påbörjats inom länet och synes vinna allt större förståelse hos alla parter. Byten mellan kronan och bolag har emel- lertid mött en viss opposition hos jordbru- kare, vilka däri visserligen ser en för stor- skogsbruket rationell åtgärd men likväl fruktar att dessa byten kan leda till försäm- rade möjligheter för den enskilde jordbru— karen att förvärva erforderlig skog, eftersom dessa byten skapar större skogskomplex för varje berörd ägarekategori. Den enskilde jordbrukarens möjligheter att få sysselsätt- ning i skogen för sin överskottsarbetskraft försämras också i någon mån genom att större skogskomplex överföres i en ägares hand. Den rationella skogsskötseln med sto— ra samlade uttag motverkar jordbrukarens intresse att få skogsarbete så nära hem- met som möjligt. Även många enskilda jordbrukare har en del att vinna genom

arronderingsförbättring av sina skogsinne- hav medelst byten. Den förstärkning, som de ofullständiga jordbruken kan uppnå med dylika arronderingsförbättringar, tor- de sannolikt öka behovet av skogskomplet- tering, eftersom arbetet på den egna fastig- heten därigenom blir mindre tidsödande. Arronderingsförbättringarna är ur sam- hällssynpunkt så värdefulla genom sin stora rationaliseringseffekt att de olägen— heter, som därav i vissa fall kan uppstå för jordbrukarna, icke bör få hindra denna utveckling. Det bör i stället skapas möj- lighet att effektivt kompensera jordbru- karna för de olägenheter, som kan åsamkas dem vid byten inom storskogsbruket.

Med hänsyn till värdet av god arronde- ring förordar Skogsvårdsstyrelsen att lant- bruksnämnderna på alla sätt söker med- verka till byten. Möjligheterna till byten synes mycket goda, om man kan åstad- komma säkra värderingsnormer som garan- terar en rättvis uppgörelse mellan parterna. Emellertid kvarstår uppgiften att övertyga markägarna om nyttan.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län erinrar om att ägosplittringen som regel är mycket stor, framförallt i de bättre jord- bruksbygderna beroende på att där finns de äldsta bosättningarna som under årens lopp delats i såväl åker som skog till nr fastighetsbildningssynpunkt mycket olämp— liga skiften. Mycket stora rationaliserings— vinster torde kunna erhållas, om man ge- nom ägoutbyten kunde sammanföra bruk- ningsenheterna såväl i skog som åker. Den areal skogsmark i. jordbrukarnas ägo, som genom ägoutbyten skulle kunna rationali- seras, torde uppgå till omkring 500.000 hektar. Att genomföra dessa byten är med nuvarande lagstiftning synnerligen svårt. En förenkling i lagstiftningen är därför erforderlig. Mellan kronan och bolag pågår för närvarande markbyten, och i första hand berörs därvid cirka 9.000 hektar från vardera parten. Avsikten är att ytterligare omkring 75.000 hektar från vardera sidan skall göras till föremål för markbyten. Dessa markbyten torde endast i mindre ut- sträckning beröra den jordbruksbygd som är i särskilt behov av skogskompletteringar. Men förutom de områden. som är föremål för ägoutbyten, har kronan och särskilt bo- lagen splittrade områden i jordbruksbygd, cirka 40.000 hektar tillsammans, som i första hand bör ingå i en fastighetsratio- nalisering genom ägoutbyten. Om man skall

kunna tillgodogöra sig de stora rationalise- ringsvinster som kan erhållas genom ägo- utbyten och kompletteringar i åker och skog, måste dels en förenklad lagstiftning införas och dels nämndens personalresur- ser inom det skogliga området avsevärt utökas.

Skogsvårdsstyrelsen påpekar att av Norr- bottens skogar 52,1 procent tillhör kronan, 10,4 procent bolagen och 30,7 procent övriga enskilda. Här om någonstädes hör följakt- ligen förutsättningar finnas för ägoutbyten, ägnade att åstadkomma en bättre arron- dering. De enskilda skogarna är oftast fördelade på två, tre eller flera skiften. Hemskiftena är anslutna till bebyggelser— na, medan utskiftena många gånger ligger som enklaver inne i kronoskogarna. Fram— förallt med hänsyn till de enskilda sko— garna — såväl bolagens som böndernas — måste en dylik anordning numera, när ängsslåttern förlorat så gott som all he- tydelse, anses som irrationell.

Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund betonar fördelarna av en bättre skogs- arrondering. De långsträckta smala ägofigu— rer, som knappast ger plats för fällning inom egna rågångar, är oförenliga med ra- tionella tids- och kostnadsbesparande ar— beten på skogen. Möjligheter bör föreligga till en bättre arrondering åstadkommen ge— nom byten. Men tyvärr torde konservatism och kanske brist på förtroende för förrätt- ningsmännen komma att försvåra frivilliga byten. Propaganda och tillrättaläggande av dessa spörsmål kan dock påverka skogsägar- na till frivillig omarrondering. Att tvångs— vis genomföra ägobyten är ett effektivare sätt, men å andra sidan förutsätter detta att kostnaderna för lantmäteriförrättningar kan hållas inom rimliga gränser. Skulle någon förenklad och billigare metod kunna användas, vore kanske omarrondering möj- lig att genomföra tvångsvis utan alltför stort motstånd.

Även Sveriges skogsägareförbund anser det önskvärt att en bättre arrondering av skogsinnehaven på alla sätt främjas. Detta bör emellertid ske på frivillighetens väg. Svårigheter föreligger genom bolagsförbuds- lagens kategoriska stadganden. De hinder, som kommunalskattelagen och stämpelför— ordningen reser mot markbyten, bör sna- rast avlägsnas.

Sveriges industriförbund finner att tvångsmässig skogskomplettering bör und— vikas annat än i samband med skifte. Att

genom byten söka åstadkomma en bättre arrondering av skogsinnehaven är med hän- syn till de ofta mycket olämpligt utforma- de skogsskiftena en viktig uppgift. När ägobyten juridiskt och tekniskt ställer sig besvärliga och dyrbara, kan ett samarbete i fråga om förvaltning och avverkning ofta ge enklare och billigare lösningar. I de fall där ägoutbyten är att föredra, synes deras genomförande förutsätta större skoglig ex- pertis än lantbruksnämnderna för närva- rande förfogar över. En samverkan mellan skogsvårdsstyrelser och lantbruksnämnder- i bytesfrågor synes nödvändig. För att för- billiga bytesförfarandet bör det planeras i större skala. I första hand bör frivilliga ägobyten främjas. Men då bytet kan kom- ma att avse ett flertal intressenter samti- digt, torde i vissa fall ett tvångsmässigt förfarande vara nödvändigt efter linjer lik- nande dem som nu gäller för skif-te av jord. För att underlätta en lämplig arrondering vid sådana byten bör viss tvångsmässig skogskomplettering kunna få ske i samband härmed. Det är angeläget att de större skogsinnehaven därvid icke utsättes för mera omfattande tvångsåtgärder än den nuvarande expropriationslagen avser.

Arbetskraftsfrågor i anknytning till skogskompletteringen

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län nt- går från att arbetskvantiteten får anses va- ra relativt fast inom en skogstrakt obero- ende av enheternas storleksgrad. Arbetena synes dock bättre kunna organiseras och rationaliseras på större enheter.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anför att, om ett självständigt jordbruk bevaras och stärkes genom skogskomplettering, det- ta bör på lång sikt medföra att arbetskraft, som eljest skulle ha gått till industri och serviceyrken, bibehålles i skogs- och jord- bruket. Dct arbetskvantum, som skall ut- föras i skogen, förändras visserligen icke genom att skogsmark överföres från en fastighet till en annan, och det kan lika väl eller kanske till och med bättre klaras av yrkesanställda skogsarbetare än av jordbru- kare-skogsägare. Men mot denna synpunkt framhålles det sociala värdet av arbetskraft till lanthushållsnäringarna, som svarar för behövlig tillgång på dragare åt skogsbruket och som för sin existens är mindre beroen- de av konjunkturernas växlingar än skogs-

arbetarekåren, även om denna vinner fas- tare at'betsanställning än vad nu i regel är förhållandet.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser det möjligt att på en del ofullstän— diga jordbruk finnes en dold arbetskrafts- reserv som icke vill eller på grund av bun- denhet till jordbruket ej kan ta fyllnads- arbeten i angränsande skogar. Är det så, kan en ökning av den egna skogsarealen må- hända medföra att denna arbetskraftsre- serv åtminstone till viss del blir utnyttjad. Å andra sidan är det tänkbart att i vissa fall en skogskomplettering kunde medföra att möjligheterna till skogsvårdsarbeten bleve försämrade. nämligen om marken av- skiljes från ett skogskomplex med sär- skilt -anställda skogsarbetare, vilka arbe- tar i skogen praktiskt taget året runt, och lägges till en jordbruksgård, där svårighe- ter att disponera arbetskraft för skogsar- beten under barmarkstid föreligger.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län betonar att möjligheten till arbetsförtjäns- ter i skogen måste vara av stor betydelse för ett mindre skogsjordbruk. Genom eget skogsinnehav beredes vederbörande ägare säkerligen möjlighet till en jämnare och framförallt mer välbelägen sysselsättning i skogen än vad ett storskogsbruk kan er- bjuda honom. Å andra sidan torde arbets- kvantiteten per hektar bli mindre då de smärre skogsägarna, vilka som regel saknar kapital, ej har möjlighet till investeringar och skogsvårdsåtgärder i likhet med de stör- re skogsägarna. Tillgången på dragare är gi- vetvis av allra största betydelse för skogs- bruket. Någon större fördel för skogsbruket i dess helhet torde säkerligen icke tillkom- ma genom de fullständiga skogsjordbruken med relativt stor egen skogsareal, då prakti- ken visar att deras ägare. om de har det någorlunda gott ställt, är ganska ohågadc för extra förtjänster beroende dels på rädsla för restskatt och dels på att en stor del av dagen måste tas i anspråk hemma för ladugårdens och djurens skötsel. Detta förhållande avspeglas även tydligt i de ackordsättningar, som hegäres och som ofta stiger till dubbla avtalspriser.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län nn- derstryker att arbetskraftsfrågorna för jord- och skogsbruket och kanske mest för skogsbruket är högst brännande problem. Utvecklingen går mot en alltmera genom- gripande mekanisering av skogsbruket, men trots detta torde ännu och i en nära fram-

tid en stor mängd manuell arbetskraft vara behövlig. För plant— och ungskogsröjning och första gallring torde väl allt framgent manuell arbetskraft vara behövlig. När man skapar nya fastigheter, måste man beräkna vilken arbetskraft som behövs och samti- digt tillse att denna arbetskraft kan ha en tillfredsställande försörjning. Förvärvaren av sådan fastighet bör få garantera att bestämd, behövlig arbetskraft skall hållas. Detta kan åtminstone låta sig göra när statligt län lämnas. Det är möjligt att, om man gör sammanslagningar av småbruk, inekanisering kan bli mera försvarad och bidra till att minska behovet av manuell arbetskraft i jordbruket, och kanske kan skogen få någon mer arbetsinsats härige- nom. Jordbrukstraktorerna bör också vara sådana att de likaväl kan utnyttjas i skogs- bruket. Man får dock säkerligen räkna med kortare livslängd för en traktor som an- vändes i skogen. Hästen torde väl ännu få anses vara oundgänglig i vårt mindre skogs— bruk.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser det givet att det totala arbetskrafts— behovet är oberoende av vem som äger sko- gen. l modernt skogsbruk bör man kunna utgå ifrån att 1.000 ha skogsmark kräver samma arbetsinsats antingen de ägs av 50 bönder eller av ett bolag. Renodlar man skogsproblemet blir det uteslutande en fråga om i vilken grad maskinen kan er- sätta den manuella arbetskraften inom storskogsbruk resp. bondeskogsbruk. Det är lättare att genomföra denna procedur inom det större skogsbruket liksom ock att ordna för fast anställd arbetskraft — men icke omöjligt att i samarbete lösa des— sa problem även för småskogsbrukets vid- kommande. Men när det gäller att ur jord- brukets synpunkt påverka dess arbets— kraftsproblem och räntabilitet, synes skogs— kompletteringen positivt kunna medverka. En skogskomplettering — genom nedläg- gande av vissa småjordbruk genom byte och sammanläggning — kan därför för— månligt påverka landsbygdens och sam- hällets arbetskraftsproblem. Vid komplet— tering bör man dock beakta att stödjord— bruken i viss utsträckning bibehålles och ta hänsyn till skogsbrukets arbetskrafts- behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område konstaterar att frågan, i vad män och på vad sätt skogskomplettering kan på- verka arbetskraftsproblemen inom skogs-

och jordbruket, under det senaste årtiondet blivit i hög grad aktuell. De erfarenheter, som man under denna tid haft av arbezs- insatserna i skogen från jordbrukets folk, synes tyda på att skogsbrukets brännande arbetskraftsförsörjning icke i längden kan i huvudsak tillgodoses på detta sätt. Många är också av den uppfattningen att mycket av det arbete, som nu nedlägges på små och oekonomiska jordbruk, skulle vara av betydligt större nationalekonomiskt värde om det i stället ägnades skogsbruket. Därvid måste givetvis beaktas att icke den jord— bruksproduktion, som behövs för landets försörjning, blir lidande. Inom denna ram torde emellertid förenämnda uppfattning vara riktig. Trots detta skulle emellertid en komplettering med skog av icke lönsamma jordbruk i viss utsträckning kunna bidra att i skogen kvarhålla arbetskraft som än- nars kunde befaras helt lämna landsbyg- den. För att på längre sikt kunna lösa jord- brukets arbetskraftsproblem skulle man dock behöva också bättre skoglig yrkesut— bildning, tryggare och jämnare arbetsför- hållanden i skogen (kompletterat med jordbruksarbete under jordbrukets toppbe- lastningstider), ordnade bostadsförhållan— den m. m., allt i syfte att på landsbygden behålla den för dessa arbetsuppgifter mest lämpliga arbetskraften, nämligen de män- niskor som blivit uppfödda på jordbruk i skogsbygden.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område fastslår att erforderlig arbetskraft per kbm avverkad skog är tämligen obe— roende av fastigheternas storlek. En sam- manslagning till större enheter kräver emellertid att behovet av heltidsanställda skogsarbetare beaktas. Ordnandet av arbets- kraftsfrågan får anses vara en angelägenhet av största vikt, och frågan kräver en snabb lösning, om flykten från landsbygden skall kunna bromsas.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län. anför att det totala behovet av arbetskraft till skogsbruket visserligen ej torde nämnvärt förändras genom en skogskomplettering. Däremot synes stödjordbruk i vissa fall vara en god lösning av arbetskraftsproble- met under förutsättning att arbete kan ord- nas och garanteras på kringliggande skogs- fastigheter året runt.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län fram— håller att den tillgång till arbetskraft i form av folk och hästar, som skogsbygdens småbruk utgör, är för skogsbruket oum-

bärlig. En bortrationalisering av dessa småbruk eller utökning av deras areal, så att de ej längre har någon arbetskraft att erbjuda, är för skogsbrukets del en mycket allvarlig sak. Ett småbruk med god till- gång till extra inkomster från angränsande fastigheter är säkerligen icke i och för sig någon sämre brukningsform än ett mera fullständigt jordbruk.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län anser att skogskomplettering icke kan nämnvärt påverka frågan om tillgång på arbetskraft inom skogsbruket, då behovet av arbetskraft torde vara detsamma oavsett vem som äger skogen.

Enligt skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län gör sig bristen på arbetskraft starkt gällande inom det mindre skogsbruket, som har svårt att hävda sig i konkurrensen. Ett samgående av fastigheter till en ge— mensam förvaltningsenhet kan troligen i vissa fall tänkas bidra till lösande av ar- betskraftsproblemet. Anskaffande av ge- mensamma arbetare och maskiner borde vara en uppgift som ligger väl till för skogsägareföreningarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län konstaterar att inom länet i stort sett rå- der brist på arbetskraft för skogsbruket. Trots möjligheter till rationalisering av skogsarbetet synes man få räkna med att arbetskraftsbristen blir ett allt större pro- blem i den mån de stora skogsarealer, som tidigare varit kal ljunghed, undan för un- dan ingår i det stadium att de behöver skö- tas genom gallringar. Den jordbruksratio- nalisering i skogsbygden, som går ut på att sammanslå jordbruk, måste ju få till följd en minskning av landsbygdsbefolkningen, varigenom bristen på arbetskraft inom skogsbruket blir större än tidigare. Redan nu föreligger en eftersläpning i fråga om skogliga åtgärder på hemmaskogarna. De ofullständiga jordbruken och stödjordbru— ken kan behövas för skogens förseende med arbetskraft. I ett stort antal fall torde frå— gan om arbete för innehavarna av dylika jordbruk komma att lösa sig själv. En mera aktiv medverkan från skogsägarna för att bereda denna arbetskraft i skogen tryggare anställning och kontinuerligt arbete torde likväl vara nödvändig.

Om skogskompletteringen och rationali- seringen går så långt att varje brukare har full sysselsättning på sin brukningsenhet, blir ingen tillfällig arbetskraft disponibel

på landsbygden, ett förhållande som säker— ligen icke skulle visa sig vara lyckligt, framhåller Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. Ägare till större brukningsenheter måste då fylla sitt arbetskraftsbehov ge- nom anställande av fast arbetskraft samt även hålla hästar, anskaffa maskiner och dylikt. Detta torde medföra ökade kostna- der framförallt genom nödvändigheten av att ordna arbetarnas bostadsfråga. I gen- gäld torde emellertid större effekt erhållas genom tillgången på arbetskraft under hela året och genom vederbörandes yrkesvana. I praktiken torde det dock i varje fall bli så, att mången, som visserligen har full sysselsättning på sin egen fastighet, hellre åtar sig välavlönat arbete på närliggande storbruk och därigenom försummar arbetet i den egna skogen, framförallt då sådana arbeten icke ger omedelbar eller snar in- komst, såsom skogsodlingar, röjningar och andra skogsvårdsåtgärder. En alltför långt gående skogskomplettering är icke till gagn för arbetskraftsbalansen inom skogs- och jordbruket.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län be- räknar antalet dagsverken per kbm avver- kad skog till omkring 0,9 21 1,0. Det torde icke nämnvärt påverkas av äganderättsför- hållandena. Om skogsarealerna blir mycket små, kan det dock tänkas att arbetskrafts- åtgången höjes, enär spilltiden blir större. En komplettering av småbruken ute i skogs- bygderna torde icke ur samhällssynpunkt vara särskilt lycklig. Innehavarna av små— bruken arbetar ju i stor utsträckning inom storskogsbruket, och detta blir genom dylik komplettering delvis av med sin arbets- kraft. Denna måste då ersättas med till- fälligt anställda arbetare, förlagda i ha- racker eller skogsstationer. Rent allmänt kan sägas att fast bosatta arbetare, gärna med ett eget mindre markinnehav, är en styrka och stadga för bygden.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anför att, då en intensifiering av skogskomplette- ringen anses gynnsamt påverka befolk- ningsförhållandena på landsbygden, den även torde gynnsamt påverka arbetskrafts— tillgången inom skogs- och jordbruk. En god arrondering av det mindre skogsbruket måste verka gynnsamt i fråga om anställd arbetskraft, maskiner och hästar.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län finner att skogskomplettering genom sam- manslagning av ofullständiga fastigheter, vars ägare haft sin huvudsakliga kontant-

förtjänst som arbetare inom skogsbruket, torde medföra minskning av tillgången på arbetskraft och även på hästar. Detta beror dels på att antalet på fastigheterna boende minskar och dels på att de, som bor kvar på de större nybildade fastigheterna, i ökad omfattning sysslar med arbeten på egen skog. Å andra sidan måste man räkna med att en befolkning bosatt på fullständiga brukningsenheter kommer att stanna kvar i bygden, vilket är av betydande värde för skogsbruket. En minskning av antalet hästar men ökning av antalet traktorer tor- de med största sannolikhet också bli en följd av skogskomplettering i större om- fattning. _ Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anser arbetskraftsbehovet vara relativt obe— roende av äganderättsförhållandena. Be— träffande arbetskraftsfrågorna i övrigt tor- de skogskomplettering åtminstone i vissa avseenden verka i gynnsam riktning. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att vid skogskomplettering ar- betskraften bindes vid den egna fastigheten och tillgången på fri arbetskraft minskas. Fördenskull bör småbruksproblemet upp- märksammas. Småbrukaren bör kunna bere- das stadigvarande arbete inom skogsbruket, såväl det större som det mindre, där till- gången på egen arbetskraft icke räcker till. I viss utsträckning bör fast arbetskraft kunna anställas även inom den jordägare- kategori varom nu är fråga, men en lämplig spridning av småbruk och fullständiga jord—

bruk ute i bygderna torde nog bäst till- godose böndernas arbetskraftsbehov.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen av de utomordent— liga möjligheter som finns att samtidigt utnyttja arbetskraften — såväl folk som dragare — vid kombinerat jord— och skogs— bruk. Varje åtgärd som förbättrar försörj- ningsmöjligheten för jordbruksbefolk— ningen i skogsbygderna bidrar till att kvar- hålla befolkningen och öka tillgången på arbetskraft för såväl jordbruk som skogs- bruk.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län finner sannolikt att jordbrukets förstärk- ning med skog kommer att återverka i minskad tillgång på arbetskraft och hästar för storskogsbrukets räkning. Erfarenheten har visat att, i varje fall under tider med goda virkespriser, den vid jordbruket hund- na arbetskraften i första hand söker sig sysselsättning inom den egna skogen.

Sveriges skogsägareföreningars riksför— bund förmenar att i samma mån som en jordbruksfastighet genom skogskomplette— ring göres bärig så kommer också familjen där att stanna generation efter generation. Därmed har man samtidigt försäkrat sig om att den arbetskraft, som finnes 51 sådana gårdar, icke försvinner till industrier o. s. v. Men förutsättningen torde vara att trygga existensvillkor kan skapas vid den egna fastigheten och att familjen där kan skapa sin existens i största möjliga oberoende av andra arbetsgivare.

SJÄTTE KAPITLET

Skogsbrukets arbetskraftsförhållanden

Inledning

Arbetsförhållandena inom skogsbru- ket varierar starkt mellan och även in- om olika geografiska områden. Detta be- ror på flera samverkande faktorer. Det är icke bara klimat- och terrängförhål- landen utan även bebyggelsens utform- ning och belägenhet, äganderättsförhål- landen, arrondering m.m., som påver- kar arbetsförhållandena. I den följande redogörelsen för skogsbrukets arbets- kraftsförhållanden har det icke varit möjligt att ta hänsyn till alla dessa skif— tande omständigheter. Det har varit oundvikligt att göra generaliseringar. Så långt möjligt har förhållandena re- dovisats för någorlunda enhetliga områ- den men även i dessa fall kan ofta av- sevärda differenser iakttas inom områ- dena. På grund av otillräckligt material om skogsbrukets arbetskraft är det vi- dare icke möjligt att exakt ange arbets- kraftsåtgången eller rekryteringen av arbetskraft till skogen. I vissa avseenden har det därför varit nödvändigt att röra sig med uppskattningar.

Skogens fördelning på ägarekategori- er och på brukningsdelar av olika stor- lek är av väsentlig betydelse för arbets- kraftsförhållandena. Det är därför nöd— vändigt att såsom bakgrund till den fort— satta framställningen i korthet beskriva skogsbrukets struktur i dessa avseenden. Redovisningen bygger huvudsakligen på 1944 års jordbruksräkning. Från 1951 års jordbruksräkning föreligger när detta skrives endast vissa prelimi-

nära resultat. Ur strukturell synpunkt har icke några förskjutningar av bety- delse inträffat mellan de båda räknings- tillfällena.

Beträffande de enskilda skogarna an- vändes i den följande framställningen benämningen bondeskogar. Till denna grupp hänföres också godsskogarna, men de är av mindre betydelse vilket framgår av att knappt mer än 10 % av bondeskogarna tillhöra brukningsen- heter med mer än 400 hektar skogs- mark. Den använda geografiska områ- desindelningen sammanfaller i stort sett med den av Södra Sveriges Skogsindu- striutredning använda. De olika områ- dena omfattar följande län:

I Norrbottens, Västerbottens, Jämt- lands o. Västernorrlands län II Gävleborgs, Kopparbergs och Värm- lands län III Stockholms, Uppsala, Söderman— lands, Östergötlands, Gotlands, Öre- bro. och Västmanlands län IV Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län V Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län VI Blekinge, Kristianstads, och Hallands län

I fig. 1 har skogsmarkens procen- tuella fördelning områdesvis angivits. Hänsyn har icke tagits till att den totala skogsmarkens areal är mycket olika i olika områden. Figuren il- lustrerar hur böndernas andel av skogs- marken minskar från söder mot norr.

Malmöhus

100— Allmänna skogar 90— Aktiebolags 80— [IB skogar 70- Enskilda D skogar 60— 50— 40— 30— ml ' år 0

Ella

Fig.

Böndernas skogar omfattar dock i samt— liga områden var för sig mer än en tredjedel av den totala skogsmarken. En länsfördelning visar att det endast är i Norrbottens län, som bönderna äger mindre än 40 % av skogsmarken. Där svarar bondeskogarna för ca 30 % av skogsmarksarealen. Deras största andel _ drygt 90 % av den totala skogsmarks- arealen — återfinnes i Blekinge.

De allmänna skogarna är särskilt väl- representerade i det nordligaste områ- det under det att bolagsskogarna är mest företrädda i södra Norrland och vissa delar av Svealand. Av hela rikets skogs- mark äger bönderna drygt hälften un-

lv V VI Hela riket

1

der det att allmänna skogar och aktie- bolagsskogar svarar för ungefär en fjär- dedel vardera av landets skogsmark. Det innebär att storskogsbruket och småskogsbruket vardera äger ungefär hälften av den svenska skogsmarken.

För att få en uppfattning om olika geografiska områdens betydelse för res- pektive ägarekategorier har i tabell 1 sammanställts uppgifter om hur stor del av sitt totala skogsmarksinne- hav, som var och en av ägarekategori- erna har inom olika geografiska områ- den (avrundade tal).

Av hela landets skogsmark är drygt hälften belägen i de fyra nordligaste

Tabell 1. De fyra De tre De 17 norra mellersta södra I—lela .. .. .. riket lanen lanen lanen % % % % Allmänna skogar ...... 72 13 15 100 Bolagsskogar ............ 56 31 13 100 Enskilda skogar ......... 39 19 42 100. Summa 51 "21 28 100

länen. De allmänna skogarna är som framgår av tabellen till 72 % belägna i norra Sverige. Bolagen har 56 % av sina skogar i denna del av landet un- der det att endast 39 % av bondesko- garna är belägna i de fyra norra länen. Eftersom produktionsförmågan per ha och år är betydligt större i södra än i norra Sverige är bondeskogarnas andel av den totala tillväxten större än deras andel av skogsmarken. Detta accentue- ras ytterligare av att bondeskogarna in- om de olika områdena var för sig ofta är de mest välbelägna. Särskilt torde detta gälla övre Norrland. För de all- männa skogarna är läget det motsatta. Deras andel av tillväxten är mindre än deras andel av skogsmarksarealen.

Bondeskogsbruket bedrives till över- vägande del i mycket små enheter. Små- skogsbrukcts och bondeskogsbrukets problem är med andra ord i realiteten samma sak.

En väsentlig skillnad mellan små— och storskogsbruket är att storskogsbruket praktiskt taget helt år hänvisat till lejd arbetskraft medan småskogsbruket till en del drives med ägarens och famlje— medlemmarnas egen arbetskraft samt med den arbetskraft som eventuellt finns anställd för det egentliga jordbru- kets skötsel. Avverkningar på egen skog sker också i ganska stor omfattning med grannhjälp. I den mån avverkning sker i böndernas egen regi utföres den följ- aktligen till avsevärd del med folk, som under vinterhalvåret icke har full sys- selsättning inom det egentliga jordbru- ket. Därav följer att bondeskogsbrukets arbetskraft till en större del än stor- skogsbrukets torde utgöras av arbetare, som icke är specialutbildade för arbete i skogen.

Det är i vissa avseenden svårare att rationalisera och mekanisera småskogs- bruket än storskogsbruket. Detta gäller kanske särskilt beträffande transporter-

na — det område inom vilket mekanise- ringen gjort de största framstegen un- der senare år. En mekanisering av transporterna kräver så stora kapitalin- vesteringar att småskogsbruken icke var för sig kan bära dessa. Endast ge- nom ökad samverkan mellan skogsägar- na torde det vara möjligt för småskogs- bruket att tillgodogöra sig en del meka- niseringsvinster på detta område. Ett annat område inom vilket det torde er- bjuda stora svårigheter särskilt för ägare av små skogsområden att anskaffa maskinella hjälpmedel är barkningen. Motorsåg kan däremot användas i sam- ma utsträckning på små som på stora brukningsenheter. Det förekommer ex- empelvis att en bonde inköper en mo- torsåg och åtar sig fällnings- och kap- ningsarbete åt sina grannar.

Vad ovan sagts gäller i den mån av- verkningarna, som utgör större delen av det totala skogsarbetet, drives i ägarens egen regi. En mycket stor del av avverk- ningarna sker emellertid i rotpostköpa- res regi. Såsom köpare uppträder dels skogsbolag dels virkeshandlare och dels ägare till mindre sågverk. Såsom fram- går av det följande är sågverksägarnas andel av rotpostköpen relativt stor. De uppträder icke såsom storföretagare in- om skogsbruket utan bedriver sina av- verkningar under former som mera lik- nar småskogsbruket. Då de i regel icke äger egen skog av betydelse måste de i stor utsträckning rekrytera tillfällig ar— betskraft. Eftersom rotposterna sällan ligger väl samlade i stora skiften sak- nas ofta de möjligheter till mekanise- ring av driften, som stora koncentrera- de avverkningar medför. Det förhållan- det, att småskogsbruket delvis säljer sin skog på rot, garanterar sålunda inga— lunda alltid, att dessa poster avverkas under förhållanden präglade av storfö- retagens rationaliserade och mekanise- rade driftsformer.

Utbyggnad av skogsbilvägarna har varit och är en grundförutsättning för den pågående omdaningen av förhål- landena i skogsbruket och skogsbygden. Det är framförallt inom storskogsbruket, som vägnätet har utbyggts. Därvid bör man emellertid uppmärksamma, att be- hovet av skogsbilvägar är mera fram- trädande i de av storskogsbruket domi- nerade ofta väglösa områdena. I de om- råden där bönderna dominerar skogs- bruket är det allmänna och det enskilda vägnätet bättre utbyggt. Det hindrar icke att det även här behövs förbätt- ringar och nybyggnader och att ett av de stora problemen för småskogsbruket är hur vägfrågorna skall kunna lösas. Frågorna kompliceras i många fall av att ett stort antal skogsägare tillsam- mans måste bygga erforderliga vägar.

Möjligheterna att mekanisera driften och att i andra avseenden vinna stor- driftens fördelar är icke enbart bero- ende på brukningsdelarnas storlek utan också i mycket hög grad på hur skogs— marken är arronderad. Splittrade ägor minskar möjligheterna att rationalisera driften. Ej sällan har skogsägare med i och för sig stora skogsmarksinnehav sin mark splittrad på så små skiften att en rationell drift i hög grad försvåras. Det- ta gäller oavsett vem som äger skogen och är sålunda inte enbart ett problem för bondeskogsbruket.

Skogsarbetet är sedan gammalt sä- songbetonat. Under senare år har en viss utjämning skett, men alltjämt är sysselsättningen betydligt större på vin— tern än på sommaren. Säsongväxlingar- na skall närmare belysas i ett komman- de avsnitt, men det kan redan här på- pekas att även säsongväxlingarna präg— las av regionala skillnader. Dessa skill- nader sammanhänger med skillnader i klimat men också med olikheter i skogs— brukets struktur mellan norra och söd— ra Sverige. '

Skogsbrukets struktur påverkar så- som framgår av ovanstående arbetsför- liållandena i skogen på en mängd om— råden. Det gäller emellertid inte bara förhållandena i det dagliga arbetet utan även levnadsförhållandena utanför ar- betsplatsen. Sålunda påverkas bostäder- na och deras belägenhet av de struktu- rella förhållandena. Det är oundvikligt att det egentliga jordbrukets lokalise- ring och behov blir avgörande för bo- städernas belägenhet och utformning inom bondeskogsbruket. Inom stor- skogsbruket däremot planeras bostads- beståndet huvudsakligen utifrån skogs- brukets synpunkter. De förhyrda lägen- heterna får vidare en helt annan bety— delse inom storskogsbruket än inom bondeskogsbruket.

Ett speciellt problem av stort intres- se är hur konjunkturvariationerna slår igenom inom olika ägarekategorier. Vis— sa undersökningar synes visa att vir— kesuttagen är mera konjunkturbetonade inom småskogsbruket än inom stor- skogsbruket. Därmed är dock ej sagt att arbetslöshet skulle vara mera van- lig inom bondeskogsbruket än in- om storskogsbruket. Eftersom avverk- ningen på bondeskogarna till stor del utföres av storskogsbruket och andra rotpostköpare drabbar avverkningsva- riationerna i motsvarande grad de an- ställda hos dessa avverkare. I den mån sysselsättningen i skogen minskar för jordbrukets folk kan detta sysselsätt- ningsbortfall i viss utsträckning ersät- tas av andra arbeten på gården.

Såsom framgår av denna översiktliga redogörelse, är det nödvändigt, att vid behandlingen av skogsbrukets arbets- kraftsförhållanden ständigt uppmärk- samma de stora skillnader, som råder ' mellan olika skogsarbetargrupper bero-

ende på geografiska eller andra struktu- rella olikheter inom skogsbruket.

Möjligheterna att statistiskt mäta sys- selsättningen i skogen är starkt begrän- sade. Endast beträffande storskogsbru- ket finns fortlöpande sysselsättningssta- tistik. Med hjälp av denna statistik är det möjligt att studera hur antalet sys- selsatta växlar under årets lopp och från det ena året till det andra hos do- mänverket och de 54 skogsbolag, som lämnar uppgifter. Statistiken, som kan sägas ge tillfredsställande uppgifter om sysselsättningens förändringar hos upp- giftslämnarna, kan icke användas för att mäta den totala arbetskraftsåtgången på de av storskogsbruket ägda skogarna, eftersom statistiken icke omfattar hela storskogsbruket och då den endast är avsedd att mäta antalet anställda utan hänsyn till rotköp och rotförsäljninga-r. Ej heller folkräkningarna ger tillförlit- liga uppgifter om sysselsättningen i sko- gen. Värdet av dessa reduceras avsevärt av att de endast avser sysselsättningsför- hållandena i slutet av året när uppgifter- na lämnas. Vidare avser folkräkningarna den huvudsakliga sysselsättningen, vilket förstärker undervärderingen av skogs— bruket ur arbetsmarknadssynpunkt.

En möjlighet att beräkna arbetskrafts- åtgången i skogen är att med ledning av tillgängliga avverkningsberäkninga—r uppskatta hur många dagsverken, som erfordras för att avverka ifrågavarande kvantiteter. Ett försök till sådan beräk- ning göres i det följande. Därav bör man kunna få en uppfattning om vilka arbetsinsatser som skogsbruket kräver, men det bör uppmärksammas att beräk- ningen icke ger upplysning om anta- let faktiskt sysselsatta personer, efter- som detta blir beroende på arbetsinsat- sen per man och år.

Under förutsättning av goda konjunk- turer för skogsindust-riprodukterna bör man på lång sikt kunna räkna med en

avverkning motsvarande de ur skogs— vårdssynpunkt möjliga virkesuttagen. Givetvis måste man dock alltid räkna med vissa variationer från det ena året till det andra. För vissa delar av södra Sverige anses skogsindustriernas kapa- citet icke motsvara råvarutillgångarna. Industrierna håller emellertid på att ut- byggas och här har förutsatts att efter- frågan är tillräcklig för att tillvarata re- surserna. Beräkningarna utgår alltså från förutsättningen, att det råder god efterfrågan på skogsprodukter och att avverkningen motsvarar ur skogsvårds- synpunkt acceptabla uttag.

De i det följande refererade beräk- ningarna av arbetskraftsåtgången i skogsbruket är utförda inom arbets- marknadsstyrelsen för dess utredning om skogsbrukets arbetsmarknad. För Götaland, Svealand samt Gävleborgs län och Härjedalsdelen av Jämtlands län har därvid de avverkningsberäkningar utnyttjats, som skogsforskningsinstitu- tet verkställt för Södra Sveriges skogs- industriutrednings räkning. Beräkning- arna avser de årliga virkesuttagen av såväl barr- som lövskog i genomsnitt för 40-årsperioden 1945—1985. Beträffande övre och mellersta Norrland (Norrbot— tens, Västerbottens och Västernorrlands län samt landskapet Jämtland) har den av skogsforskningsinstitutet år 1946 ut- förda 40-årsprognosen, vilken förordats av Norrlandskommittén, i första hand legat till grund för arbetskraftskalkylen. För jämförbarhet med prognosen för landet i övrigt har det årliga uttaget av barrskog i övre och mellersta Norr- land omräknats till volym skogskubik- meter med bark. Härtill har vidare lagts en beräknad årsavverkning av lövträd. Enligt nyare material synes beräkning- arna särskilt för övre Norrland vara alltför försiktiga. Den här framräknade arbetskraftsåtgången bör alltså kunna betraktas som ett minimum.

För att uppskatta arbetskraftsbehovet på grundval av avverkningskvantiteter- na erfordras ett genomsnittligt mått på arbetsåtgången uttryckt i dagsverken per skogskubikmeter. Vid en beräkning av den framtida arbetsåtgången bör hän- syn tas till den fortgående rationalise- ringen av Skogsarbetet. Det är först un- der efterkrigsåren mekaniseringen fått större betydelse och den har främst be- rört skogstransporterna. Under det när- maste decenniet kommer rationali- seringen sannolikt att fortsätta i ökad takt. Sett ur arbetsmarknadssynpunkt torde mekanisering av barkningen — manuell helbarkning uppskattas vanli- gen kräva omkring hälften av det totala huggningsarbetet —— bli särskilt betydel- sefull. Övergång till maskinbarkning väntas ske i ökad omfattning dels vid avverknings- eller avläggsplatserna, dels genom att barkningsarbetet i större ut- sträckning än f. n. utföres vid industri- erna med deras möjligheter till maskin- barkning i stor skala.

De olika ägaregrupperna inom skogs- bruket torde f. n. icke ha helt lika ar- betsförbrukning per kubikenhet. De större driftsenheterna och den i många fall lämpligare arronderingen i stor- skogsbruket ger bättre möjligheter till mekaniserad drift och mera rationellt utnyttjande av arbetskraften och där- med till något lägre dagsverksåtgång än i småskogsbruket. En relativt snabb ra- tionalisering även av bondeskogsbru- ket bör emellertid nu vara möjlig. I den mån jordbrukets traktorer lämpas för körslor i skogsbruket bör sålunda det stora traktorsbeståndet inom jordbruket kunna medverka till en reducering av tidsåtgången för skogskörslor inom bon— deskogsbruket. Det är dock att märka att på kortare sträckor _ mindre än tre kilometer _ hästkörning i regel torde bli billigare än traktorkörning.

Arbetsåtgången varierar icke blott

mellan olika ägarekategorier utan även mellan olika landsdelar. Härom fram- hålles i Norrlandskommitténs princip- betänkande (SOU 1949:2, sid. 45), att arbetsåtgången per kubikenhet vid av- verkning med all sannolikhet vore hög- re i södra och mellersta Sverige än i Norrland beroende på sämre arbetstek- nik och i vissa avseenden ogynnsam- mare drivningsförhållanden. Den stör- re. intensiteten i skogsvårdsarbetet i söd— ra delen av landet ansågs också verka höjande på arbetsåtgången utslagen per avverkad kubikmeter. Det kan ifråga- sättas om icke dessa av Norrlandskom— mittén påpekade förhållanden snabbt håller på att förändras. Yrkesutbild- ningen har sålunda börjat utbyggas un— der de senaste åren icke minst i södra och mellersta Sverige. De ogynnsamma- re drivningsförhållandena är i viss mån beroende på vilka metoder som tilläm- pas i arbetet. En förändring av dessa metoder, som gör dem bättre anpassade efter de speciella förhållandena, kan medföra goda resultat. Den större in- tensiteten i skogsvårdsarbetet i södra Sverige uppväges av den stora eftersläp- ningen ifråga om dessa arbeten i norra Sverige, som gör att man där allmänt synes planera omfattande skogsvårdsar— beten under de närmaste åren.

De vid senaste riksskogstaxeringcn konstaterade förskjutningarna i virkes- förrådet mot södra Sverige möjliggör ökade avverkningar i de mellersta och södra delarna av landet. Genom den förskjutning mot högre åldrar, som skett kommer avverkningen att omfatta gröv- re dimensioner, vilket medför en minsk- ning av arbetsåtgången per m3sk. I söd- ra Sverige, där bondeskogsbruket är mest framträdande, förekommer sanno- likt barkning i mindre utsträckning än i norra Sverige. Detta förhållande vän- tas ytterligare aeeentuerat då timmer- sortimenten i södra Sverige kommer att

öka mer än andra sortiment. Vad gä]- ler massaveden bör framhållas, att av- verkning av detta sortiment kommer att kräva större arbetsåtgång per kubiken- het om en sänkning av minimidimen- sionerna genomföres i södra Sverige. Även om sålunda skäl kan anföras för att dagsverksåtgången är olika, dels in- om de skilda ägarekategorierna, dels i södra och i norra Sverige är tendenser- na i viss mån motstridiga och det är tänkbart att de uppväger varandra.

I tidigare verkställda utredningar om skogsbrukets arbetskraft har arbetsåt- gången i allmänhet angivits till 1,0 eller 0,9 dagsverken per avverkad kubikme- ter. Den följande kalkylen över arbetsåt- gången inom skogsbruket avser all ar- betskraft utom förvaltningspersonal, och i princip medräknas alla slag av arbeten, som har samband med skogs— vård, avverkning och skogsprodukter- nas tillvaratagande. Behovet av arbets- kraft avser alltså, förutom huggning (inkl. barkning med nuvarande genom- snittlig barkningsgrad) och körning fram till bilväg, olika skogsvårdsåtgär- (ler, stämpling, skogsvägbyggnad och flottning. Arbete hos flottningsförening- arna samt den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafiken har icke medräknats i

kalkylen. Arbetsåtgången per avverkad skogskubikmeter (hel trädstams volym med bark) har beräknats till 0,7 dags-' verken alternativt 0,9 dagsverken under förutsättning att vana yrkesarbetare an- litas.

Vid omräkningen av antalet dagsver- ken till årsarbetare har med hänsyn till särskilt i skogsbruket förekommande spilldagar räknats med att varje arbe- tare i genomsnitt utför 20 dagsverken per månad eller effektiva 240 per år (årsarbetare). Resultatet av beräkning— arna beträffande nuläget framgår av tabell 2, som visar behovet av ar— betskraft uttryckt i årsarbetare. Dags- verksåtgången per avverkad m3sk har beräknats till 0,7 enligt alternativ I och till 0,9 enligt alternativ II. Samma dags- verksåtgång har förutsatts för de olika ägarekategorierna och för samtliga om— råden. Avverkningarna har beräknats på tidigare angivet sätt och avser ge— nomsnittet enligt 40-årsprognosen. Be- räkningen utgår från en total avverk- ning på 58,6 milj. m3sk. Bondeskogsbru- kets andel av avverkningarna har i brist på uppgifter antagits motsvara dess an- del av skogsmarksarealen enligt 1944 års jordbruksräkning.

Det totala arbetskraftsbehovet uppgår

Tabell 2. Antal årsarbetare Antal års- arb. i bon— Hela skogsbruket Bondeskogsbruket idé!;kaiiäliblla skogsbru- Alt. I Alt. II Alt. I Alt. II kets behov (0,7) (0,9) (0.7) (0,9) I övre och mellersta Norrland 48 708 62 625 18 505) 23 797 38,0 II Hålsiuge-Dala—Värmlandsområ— det ..: ................................. 49 346 63 446 23 983 30 836 48,6 I” östra Mellansverige 29 454 37 871 18 556 23 857 63,0 IV Västsverige ........................... 13 196 16 965 10 780 13 860 81,7 V Smålandslänen ..................... 21 283 27 364 17 514 22 519 82,3 VI Blekinge-Skåne. Halland ......... 9 013 11 58.5 7 930 10 196 88,0 Summa 171 000 219 856 97 272 125 065 56,9

som synes enligt kalkylen till 171.000 respektive 220.000 årsarbetare. Därav åtgår 98.000 respektive 126.000 man i område I och II. I övriga områden blir behovet 73.000 respektive 94.000 årsar— betare. För enbart bondeskogsbruket blir behovet för hela riket 97.000 res- pektive 125.000 man, varav 42.000 res- pektive 55.000 i de båda nordligaste områdena eller icke fullt hälften av bondeskogsbrukets totala arbetskrafts— behov. Såsom tidigare påpekats torde siffrorna för övre Norrlands del vara alltför låga, Inom detta område torde vidare bondeskogarnas andel av avverk- ningarna kunna vara större än deras an- del av skogsmarksarealen. Förklaringen till att bondeskogsbrukets andel av det totala arbetskraftsbehovet i hela riket är större än dess andel av hela rikets skogsmarksareal är givetvis att bonde— skogarna till stor del är belägna i om- råden inom vilka föreligger möjlighe- ter till särskilt stora virkesuttag.

I förhållande till hela skogsbrukets behov av arbetskraft kräver bonde- skogsbruket givetvis största andelen i de sydligaste områdena. I Blekinge, Skåne och Halland ianspråktar bonde- skogarna uppemot 90 % av det totala be- hovet och i Smålandslänen samt i Väst- sverige drygt 80 %. I östra Mellansve- rige överstiger bondeskogsbrukets ar- betskraftsbehov 60 % av den totala ar- betskraftsåtgången. Man kan sålunda med fog påstå att skogsbrukets arbets- kraftsproblem i de 17 södra länen till övervägande del är ett problem om hur arbetskraftsförsörjningen skall kunna tryggas till avverkningarna på bonde- skogarna. Även i övriga delar av landet ianspråktar emellertid bondeskogarna en betydande del av arbetskraften. Det- ta innebär dock icke alltid, att denna arbetskraft är anställd hos bönderna. En betydande del av avverkningarna på bondeskogarna sker _ såsom även

framhållits i det inledande avsnittet — i rotpostköparregi.

De ovan redovisade beräkningarna avser ur skogsvårdssynpunkt acceptabla uttag. För närvarande är dock avverk— ningarna betydligt mindre. Enligt upp— gifter från i samband med senaste riks- skogstaxeringen företagen stubbinvente- ring uppgick avverkningarna 1953/54 till 51,3 milj. m3sk. Med de tidigare re— fererade beräkningsmetoderna innebär det att i hela riket ca 150.000 årsarbe- tare varit sysselsatta om arbetskraftsåt- gången beräknas till 0,7 dagsverken per mitsk och 192.000 om arbetskraftsåt- gången beräknas till 0,9 dagsverken per m3sk. Om bondeskogsbrukets andel av det totala arbetskraftsbehovet såsom ovan skett beräknas till 56,9 % skulle sålunda det ha sysselsatt 85.000 respek- tive 109.000 man.

För att avverkningarna skall kom- ma upp till den ur skogsvårdssynpunkt acceptabla nivån skulle sålunda erfor- dras ett arbetskraftstillskott på 21.000 —27.000 man. Därav skulle erfordras 12.000—16.000 för bondeskogsbruket.

I procent av det nuvarande antalet sysselsatta blir ökningen störst i det sydligaste området. Då det i detta om- råde är fråga om små absoluta tal i för- hållande till de totala arbetskraftstill- gångarna i området bör dock en ök- ning med några tusen man i och för sig icke erbjuda 'några större arbets— marknadsproblem. Eventuella rekryte- ringsproblem kommer sannolikt att kon- centreras till de egentliga skogsbygder- na. Då vi sannolikt måste räkna med fortsatt utflyttning från glesbygderna, måste skogsbruket sålunda öka rekry- teringen från ett minskande befolk— ningsunderlag.

Skogsbruket rekryterar huvuddelen av sin arbetskraft bland de förvärvsar- betande männen inom de grupper, som

i vår befolkningsstatistik hänföres till jordbruk med binäringar. Det kan där— för vara av intresse att sätta skogsbru- kets arbetskraftsbehov i relation till an- talet förvärvsarbetande män inom jord- bruk med binäringar. Detta har skett

i tabell 3, varvid den beräknade ar- betskraftsåtgången i skogsbruket en- ligt 40-årsprognosen satts i relation till antalet förvärvsarbetande män i jord- bruk med binäringar på landsbygden enligt 1950 års folkräkning.

Tabell 3.

Område Alternativ I (0,7) Alternativ 11 (0,9) I 44 57 II 60 77 111 27 35 IV 16 20 V 32 41 VI 10 12 Hela landet 31 40

Enligt alternativ I kräver skogsbruket 31 % och enligt alternativ II 40 % av hela antalet förvärvsarbetande inom jordbruksbefolkningen. I Hälsinge-Dala- Värmlandsområdet med dess stora skogsvidder och ringa jordbruk kräver skogen tre femtedelar och enligt alter- nativ II tre fjärdedelar av antalet årsar- betare. Andelen blir något mindre i de fyra norra länen på grund av den för- hållandevis stora jordbruksbefolkningen i detta område. I Småland skulle skogen kräva omkring en tredjedel av den man- liga förvärvsarbetande jordbruksbefolk- ningcns arbetskraft.

Tillgången på arbetskraft

Tillgången på arbetskraft för skogs- bruket blir beroende på dess möjlighe— ter att konkurrera med andra näringar om de tillgängliga arbetskraftsresurser— na. Möjligheterna att stärka skogsbru- kets konkurrenskraft behandlas utför- ligare i kommande avsnitt. Här skall några synpunkter läggas på befolknings— utvecklingen och tillgången på arbets- kraft samt jordbrukets arbetskraftsre- surser.

Sveriges befolkning är för närvaran- de i stort sett statisk. Förändringarna i

de arbetsföra åldrarna är små. Vid en inventering av de tillskott av arbets- kraft, som kan väntas under 1956, visar det sig att antalet personer i arbetsför ålder kan beräknas öka med ca 20.000, varav drygt 10.000 kvinnor. Det är de yngsta och de äldsta åldersgrupperna som ökar, under det att grupperna där- emellan minskar i antal. Åldersgrupper- na 15—19 år ökar sålunda med något mer än 6.000 män och i det närmaste lika många kvinnor och åldersgrupper- na 45—65 år med 17.500 män och 14.500 kvinnor. Antalet personer i ål— dern 20—44 år kan beräknas minska med 14.000 män och 10.000 kvinnor. De åldersgrupper, som i första hand bildar rekryteringsunderlaget för skogsbruket. är alltså vikande. För denna näring med dess redan tidigare relativt otill- fredsställande åldersfördelning måste detta medföra ytterligare bekymmer. Någon möjlighet att bedöma arbets- kraftstillgångarnas framtida förändring— ar genom in- och utvandring förelig- ger icke. Det är icke minst förändring- arna av antalet arbetstagare från våra nordiska grannländer, vilka utgör stör- re delen av den utländska arbetskraften, som det är svårt att bedöma. Erfaren- heterna visar att in— och utvandringen

från dessa länder är ganska konjunk- turkänslig. Vid stark efterfrågan på ar- betskraft är det möjligt att man kan räkna med ökad invandring. Ett sådant läge kännetecknas emellertid av ökad konkurrens om arbetskraften från stads- näringarnas sida, varför det är osäkert om ökad invandring i ett sådant läge medför något nettotillskott av arbets- kraft för skogsbruket.

Med den nuvarande expansionen av sysselsättningen inom stadsnäringarna räcker den naturliga folkökningen icke för att tillgodose dessa näringars be— hov av arbetskraft. Under åren 1945— 1950 ökade antalet förvärvsarbetande män inom stadsnäringarna med i ge- nomsnitt 30.800 per år. Förutsättes en fortsatt tillväxt av stadsnäringarna i samma takt måste dessa icke blott suga till sig hela befolkningstillskottet i de arbetsföra åldrarna utan därutöver till- föras ca 23.000 man per år antingen genom överflyttning från landsbygds- näringarna eller genom invandring. Möj- ligheterna att öka antalet sysselsatta män genom att höja yrkesverksamhets- graden är mycket begränsade eftersom några outnyttjade reserver av betydelse icke finnes.

Utflyttningen från jordbruket har till stor del utgjorts av jordbrukets lönear- betare och har varit särskilt omfattan- de i slättbygdsområdena, där det störs- ta antalet lönearbetare har funnits. Den stora utflyttningen från dessa områden sammanhänger också med att de lig- ger relativt nära—tätorter med ett bety- dande otillfredsställt behov av arbets- kraft inom stadsnäringarna. Även ut- flyttningen av medhjälpande familje- medlemmar har varit betydande.

En fortsatt utflyttning från jordbruk och skogsbruk av samma omfattning som tidigare kan knappast ske utan en intensifierad utflyttning från skogsbyg- derna, eftersom den mest flyttningsbe-

nägna delen av jordbrukets befolkning på slättbygden till stor de] redan torde ha avflyttat. Skall jordbruk och skogs- bruk fortfara att fungera som en arbets- kraftsreserv för stadsnäringarna kan man alltså befara ökad utflyttning från skogsbruket. En sådan ökad utflyttning kommer sannolikt liksom tidigare i förs- ta hand att beröra de yngre åldrarna.

I föregående avsnitt har arbetskrafts- behovet till skogen satts i relation till jordbruksbefolkningen, eftersom skogs- bruket i stort sett rekryterar sin arbets- kraft från denna befolkningsgrupp. Vid en av arbetsmarknadsstyrelsen utförd undersökning av skogsbruket i tio kom- muner (därav 5 kommuner från södra Sverige nämligen Huaröd, Kristianstads län, Näshult, Jönköpings län, Krokek, Östergötlands län och Knutby, Stock- holms län samt 5 kommuner i norra Sverige nämligen Gillberga, Värmlands län, Undersvik, Gävleborgs län, Borgvatt- net, Jämtlands län, Örträsk, Västerbot- tens län och Tärendö, Norrbottens län) avseende förhållandena under tiden 1/7 1951—30/6 1952 har uppgifter in- hämtats om i vad mån arbetet på egen- domens skog utföres med egen eller lejd arbetskraft samt inom vilka områ- den. den lejda arbetskraften arbetar un- der restcn av året. Undersökningen är icke representativ för hela landet utan den bör endast betraktas som en redo- görelse för läget i de undersökta kom- munerna. Resultatet framgår av tabell 4 (procentuell fördelning),

Gårdens folk utförde enligt denna un- dersökning 61 % av det totala skogs- arbetet i de undersökta kommunerna inom södra området och 40 % i norra området. I norra delen av landet synes alltså en något mindre andel av arbetet utföras med egen arbetskraft, vilket tor- de sammanhänga med de större skogs- marksinnehaven i denna del av landet. Både huggning och körning utföres i

Tabell 4. - Huggare Körare Summa

Södra Norra Södra Norra Södra Norra

Sv. Sv. Sv. Sv. Sv. Sv.

Gårdens folk ........................ 53 42 80 35 (31 40 Annan jordbruksbefolkning 40 57 19 65 34 59 Övriga ................................. 7 1 1 _ 5 1 Summa. 100 100 100 100 100 100

större omfattning av gårdens eget folk i södra än i norra Sverige. Särskilt kör- ningen utföres i mycket stor omfatt- ning av gårdens eget folk i södra Sve- rige.

Bortsett från körningsarbetet i södra Sverige utfördes närmare hälften och mer av arbetet på de undersökta bon- deskogarna av annan jordbruksbefolk- ning än gårdens eget folk. Uppgifterna till denna undersökning tyder sålunda på att bondeskogsbruket till icke ringa del anlitar lejd arbetskraft för arbetet i skogen. Detta torde framför allt gälla avverkningar för avsalu. Variationerna torde dock vara betydande i olika geo- grafiska områden och från det ena året till det andra. Detta kan åtminstone delvis förklara varför andra undersök- ningar tyder på att gårdens folk utför en större del av Skogsarbetet än enligt den ovan refererade undersökningen.

Enligt en av Industriens Utrednings- institut i samarbete med RLF utförd undersökning av jordbrukets arbets- kraft år 1949 hade 57 % (294.000) av samtliga 520.000 i jordbruket sysselsat- ta män någon gång under året arbetat i egendomens skog. Procentsatsen var betydligt högre för ägarna (66 %) än för familjemedlemmarna (50 %) och de fast anställda (37 %), varvid med fast anställda menas sådana som varit anställda mer än 100 dagar under året. Att ägarna i större omfattning än öv- riga arbetar i skogen beror på att de.

uteslutande är sysselsatta på egendo- men, under det att familjemedlemmar- na och de anställda tidvis har annan sysselsättning. På de allra största bruk- ningsdelarna hade dock de anställda deltagit i Skogsarbetet mer än ägarna.

I genomsnitt arbetade smågårdarnas folk mer i skogen (inkl. skogsvård) än folket på de större egendomarna. Vid gårdar med mindre än 10 hektar del— tog 62 % i Skogsarbetet, under det att vid gårdar med mer än 50 hektar en- dast 32 % deltog i Skogsarbetet. Arbe-v tet i skogen var i regel av ganska kort varaktighet. I genomsnitt arbetade går- darnas eget folk under 39 dagar per man i egendomens skog. I anvisning- arna till frågeformuläret från indu- striens utredningsinstitut hade dock ic- ke angivits om arbete i egen skog, som sålts på rot, skulle räknas som arbete på egendomens skog eller ej. I de ovan angivna talen, kan man därför anta, in- går en del, som arbetat i skog de sålt på rot. Vidare bör uppmärksammas att de 4.500 uppgiftslämnarna endast ut- valts bland RLF-medlemmar. Särskilt för småbrukens del kan det ha medfört att en viss typ av jordbrukare icke bli- vit anmodade lämna uppgifter nämli- gen sådana för vilka arbetet på den egna gården spelar en underordnad roll.

Gårdens folk utförde även skogsar- bete åt andra. Ungefär 10 % var enligt utredningsinstitutets undersökning tid-

vis sysselsatta i skogsarbete utanför egendomen och gjorde där ca 4,6 milj. dagsverken. De 56.000, som utförde skogsarbete utanför egendomen, hade i genomsnitt dylik sysselsättning under 81 dagar. De som tog skogsarbete hos andra arbetade alltså i skogen ca 3 må- nader per år. För dessa var skogsarbe- tet följaktligen en betydelsefull komstkälla. Det gäller naturligtvis främst småbrukarna, som i genomsnitt

in-

arbetade 100 dagar såsom lönearbetare i skogen. Ca 4 milj. av de 4,6 milj. ar- betsdagar, som skogsarbete utfördes åt andra kom från jordbruk med mindre än 10 hektar åker.

I tabell 5 har jordbrukarnas totala arbetsinsats enligt utredningsinstitutets undersökning angivits. Antalet arbets- dagar har omräknats till årsarbetare (240 arbetsdagar).

Tabell 5. Till jordbruket fast knuten .. ,. . ;. arbetskraft '] lllfdlllgt anställda Arbete ut— Arbcte på egendomen fört åt andra Jordbruk Skog Jordbruk Skog Skog 2— 10 ha ------------ 237 172 31 744 16 341 7141 1 323 10— 20 ha ------------ 101855 8 676 2 057 4195 631 20'100 ha ------------ 95 987 5 554 688 4 633 363 100— ha ............ 25 258 1 849 65 671 77 Totalt 460 272 47 823 19 151 16 640 2 394 % av den totala ar- betsinsatsen ............ 84,3 8,8 3,5 3,0 0,4

Som synes är skogsarbetets andel av den totala arbetsinsatsen större ju mind- re åkerarealen är, vilket bland annat torde sammanhänga med det relativt sett större skogsinnehavet vid de mind- re egendomarna.

I en av arbetsmarknadsstyrelsen före- tagen enkät bland ett urval av skogs-

mar har uppgifter om sysselsättnings- förhållandena i skogen under 1953 in- hämtats. Materialet har uppdelats på tre områden, varvid till norra området hän- förts de båda nordligaste länen, till mellersta området övriga norrlandslän jämte Kopparbergs och Värmlands län. Antalet uppgiftslämnare har varit föl-

ägareföreningarnas samt skogs- och jande: flottningsarbetarcförbundets medlem-

Södra omr. Mellersta omr. Norra omr. Summa Skogsägare .................. 1.105 644 356 2.105 skogsarbetare ............ 307 743 375 1.425

Många skogsarbetare är under en del av året sysselsatta inom andra yrken än skogsarbete, främst jordbruk samt byggnads- och anläggningsverksamhet.

Uppgiftslämnarna har tillfrågats om det antal veckor som de ägnat åt följan- de arbetsuppgifter: 1) jordbruksarbete i eget eller arrenderat jordbruk, 2)

jordbruksarbete i annans tjänst (även >>grannhjälp>>), 3) skogsarbete på egen skog (även skogsvårdsarb., byggnads- arb., skogsbilvägar m.m.), 4) skogsar- bete i annans tjänst, 5) arbete i bygg- nads och anläggningsverksamhet (ej hänförlig till skogsbruket) samt 6) an- nat arbet-e. Därutöver tillfrågades upp- giftslämnarna om förekomsten av ar- betslöshet (d. v. s. arbete har sökts men en kunnat erhållas) samt om i vad mån de inte arbetat på grund av andra orsa- ker som semester, sjukdom etc. Under punkt 4 återfinnes delgrupperna hugg- ning, körning och annat arbete inkl. flottning. I tabellerna 6 och 7 samman- fattas resultatet av enkäten.

En jämförelse mellan de tre områ- dena visar för skogsägarna ju längre norr ut man kommer en viss minsk- ning i det antal veckor, som ägnats eget jordbruk. Av dem som arbetat i eget jordbruk hade 83 % i södra området varit sysselsatta med dylikt arbete mer än 32 veckor, 50 % i mellersta områ- det och 43 % i norra området. Sålunda hade särskilt i södra Sverige flertalet av de skogsägare som arbetat på eget jordbruk ägnat omkring 8 månader av året eller mer åt jordbruket.

Arbetet i eget skogsbruk visar en re- lativt jämn fördelning inom områdena även om man synes kunna urskilja att arbete i den egna skogen under mer än

Tabell 6. Antal skogsägare fördelade efter område och antal veckor per arbets-

uppgift. Antal veckor 1—8 9—32 33—52 Summa Skogsägare Antal % Antal % Antal %

Södra området Eget jordbruk ................................. 18 1,7 159 15,3 862 83, 1 039 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 138 92,6 11 7,4 — —— 149 Eget skogsbruk .............................. 587 58,3 412 40,9 8 0,8 1 007 Skogsarb. i annans tjänst ............... 160 77,3 43 20,8 4 1,9 207 Byggn._ o. anläggningsverks. ............ 124 85,5 15 10,3 6 4,2 145 Annat arbete ................................. 58 73,4 15 19,0 6 7,6 79 Arbetslöshet .................................... 4 80,0 1 20,0 — —— 5 Ej arbete av andra orsaker ............... 322 85,0 39 10,3 18 4,7 379 Mellersta området Eget jordbruk ................................. 27 4,5 277 45,9 299 49,6 603 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 114 97,4 1 0,9 2 1,7 117 Eget skogsbruk .............................. 225 40,5 320 57,7 10 1,8 555 Skogsarb. i annans tjänst ............... 106 49,1 97 44,9 13 6,0 216 Byggn.- o. anläggningsverks. ............ 64 67,4 24 25,8 7 7,3 95 Annat arbete ................................. 43 66,2 13 20,0 9 13,8 65 Arbetslöshet .................................... 7 50,0 6 42,9 1 7,1 14 Ej arbete av andra orsaker ............... 230 87,8 20 7,6 12 4,6 262 Norra området Eget jordbruk ................................. 13 3,8 183 53,0 149 43,2 345 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 81 93,1 6 6,9 — — 87 Eget skogsbruk .............................. 137 41,3 193 58,1 2 0,6 332 Skogsarb. i annans tjänst ............... 85 53,1 71 44,4 4 2,5 160 Byggn.- o. anläggningsverks. ............ 80 75,5 24 22,6 2 1,9 106 Annat arbete ................................. 60 87,0 9 13,0 — — 69 Arbetslöshet .................................... 11 73,3 4 26,7 — 15 Ej arbete av andra orsaker ............... 177 88,5 18 9,0 5 2,5 200

uppgift. Antal veckor 1—8 9—32 33—52 Summa Skogsarbetare Antal % Antal % Antal %

Södra området Eget jordbruk ................................. 26 26,5 63 64,3 9 9,2 98 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 44 72,1 16 26,2 1 1,7 61 Eget skogsbruk .............................. 6 85,7 1 14,3 — — 7 Skogsarb. i annans tjänst ............... 10 3,4 104 35,6 178 61,0 292 Byggn.- o. anläggningsverks. ............ 12 30,8 19 48,7 8 20,5 39 Annat arbete ................................. 76 79,2 15 15,6 5 5,2 96 Arbetslöshet .................................... 18 66,7 9 33,3 — — 27 Ej arbete av andra orsaker ............... 205 78,8 52 20,0 3 1,2 260 Mellersta område! Eget jordbruk ................................. 107 31,5 192 56,5 40 11,3 339 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 137 71,4 52 27,1 3 1,5 192 Eget skogsbruk .............................. 61 74,4 20 24,4 1 1,2 82 Skogsarb. i annans tjänst ............... 45 6,3 399 56,0 269 37,7 713 Byggn.- o. anläggningsverks. ............ 54 38,3 72 51,3 13 9,4 139 Annat arbete ................................. 286 82,9 45 13,0 14 4,1 345 Arbetslöshet .................................... 125 63,1 71 35,9 2 1,0 198 Ej arbete av andra orsaker ............... 410 69,4 171 28,9 10 1,7 591 Norra området Eget jordbruk ................................. 59 34,7 94 55,3 17 10,0 170 Jordbruksarb. i annans tjänst ......... 89 78,1 24 21,1 1 0,3 114 Eget skogsbruk .............................. 41 80,4 10 19,6 — '— 51 Skogsarb. i annans tjänst ............... 24 6,7 234 65,5 99 27,5 357 Byggn.- o. anläggningsverks. ............ 42 42,0 55 55,0 3 3,0 100 Annat arbete ................................. 161 89,0 18 9,9 2 1,1 181 Arbetslöshet .................................... 104 52,5 90 45,5 4 2,0 198 Ej arbete av andra orsaker ............... 177 67,3 83 31,6 3 1,1 263

8 veckor är vanligare i norra och mel- lersta än i södra Sverige. Av dem som haft skogsarbete i annans tjänst har ungefär hälften haft sådant arbete i mer än 8 veckor i norra och mellersta området men bara ungefär 1/4 i södra området. De, som under någon tid haft jordbruksarbete i annans tjänst, ökar i antal relativt sett från söder till norr. Den tid, som ägnats åt sådant arbete är emellertid i så gott som samtliga fall mycket kort, mestadels högst 4 veckor. Vidare stiger relativt sett det antal skogsägare, som antar arbete inom bygg- nads- och anläggningsverksamhet och annat arbete, ju längre norrut man kommer. Längre tidsperioder i sådant arbete är också mera vanliga i det nor-

ra och mellersta än i det sydligaste området.

Antalet arbetslösa i procent av hela antalet uppgiftslämnare är lågt i samt- liga områden. Antalet, som ej arbetat av andra orsaker än arbetslöshet främst p. g. a. semester, stiger relativt sett från att omfatta 1/3 av gruppen i södra om- rådet till drygt hälften i norra områ- det. Skogsägareenkäten visar sålunda att arbetet i jordbruket för flertalet upp- giftslämnare är den viktigaste syssel- sättningen. En stor del av de skogsäga- re, som arbetat i egen skog, hade ägnat högst åtta veckor åt sådant arbete.

Skogsarbetareenkäten visar att före- komsten av skogsarbete i annans tjänst var ungefär densamma för skogsarbe-

larna i samtliga geografiska områden. Den tid, som ägnades sådant arbete, var emellertid olika i det södra områ- det å ena sidan och de mellersta och norra områdena å andra sidan. Medan 61 % arbetade i skogen i annans tjänst under mer än 32 veckor per år i södra området var motsvarande procenttal för mellersta området 38 och för norra om- rådet 28.

De nordligaste områdena med deras kortare arbetsperioder i skogen, har stort behov av andra sysselsättningsmöj- ligheter. Samtliga övriga arbetsuppgif- ter visar sig också ha avsevärt större be- tydelse i de mellersta och nordliga än i de sydliga områdena. Ett samband kan även spåras mellan å ena sidan ar- betslöshet och å andra sidan arbetsfria perioder av andra orsaker. En ökad ar- betslöshet motsvaras sålunda av en minskning av den frivilligt tagna ledig- heten, som torde dominera punkten >>ej arbetat av andra orsaker». I de nord- ligare områdena är arbetslöshetsperio— der på mer än 8 veckor per är vanligare än i de sydligare, medan sysslolöshet av andra orsaker i flera fall omfattar längre perioder i det sydliga området än i landet i övrigt. Arbetslöshe- ten har i många fall varit långva- rig. Medianantalet arbetslösa veckor var nämligen 7,4 i södra, 7,1 i mellersta och 8,8 i norra området. Därvid hör emellertid uppmärksammas att uppgif- terna avser att vederbörande uppgett sig ha sökt men icke erhållit arbete. Det hindrar icke att arbetstillfällen funnits tillgängliga fastän uppgiftslämnaren ic- ke ansett sig kunna utnyttja dem. Beträf- fande skogsarbetarna visar undersök- ningen, att arbetsperiodcrna i skogen i allmänhet var längre i södra Sverige än i andra delar av landet. Uppgifterna synes även tyda på att särskilt i norra Sverige en viss undersysselsättning fö- religger bland en del av skogsarbetarna.

Skogsbrukets arbetsgivare och anställningsförhållandena

Av den inledningsvis lämnade redo- görelsen framgår bland annat vilka ka- tegorier, som äger skogen. Detta ger dock föga ledning för en bedömning av frågan i vilken omfattning de olika äga- rekategorierna uppträder som arbetsgi- vare inom skogsbruket. I detta liksom i så många andra avseenden skiljer sig alltså skogsbruket från andra närings- grenar. Följaktligen är det icke heller möjligt att med ledning av ägofördel- ningen beräkna hur stor del av arbets— styrkan, som är anställd hos de olika ägarekategorierna.

Det statistiska materialet om skogs- brukets anställningsförhållanden är ofullständigt. Endast beträffande do— mänverket och ett antal skogsbolag fin- nes någorlunda tillfredsställande upp- gifter. Huvudintresset kommer här att ägnas åt att försöka analysera i vilken omfattning de olika ägarekategorierna uppträder som arbetsgivare, vad varia- tionerna i antalet sysselsatta inom de olika grupperna kan bero på och i vad mån andra än skogsägare uppträder som arbetsgivare på skogsbrukets ar- betsmarknad. Beträffande storskogsbru- ket skall en redogörelse lämnas för an- ställningsformerna.

Arbetsgivarnas möjligheter att ge ar- betarna garanterad sysselsättning och att hålla en fast arbetarstam är givetvis beroende på om de har ett konstant behov av arbetskraft därvid främst i vad män i egen regi bedrivna avverk- ningar varierar från det ena året till det andra. De växlingar i virkesuttagen, som sker från det ena året till det and- ra, är ingalunda jämnt fördelade vare sig på arbetsgivare- eller ägarekategorier.

I allmänhet är sysselsättningen stabi- lare inom storskogsbruket än inom små- skogsbruket. Beträffande de.allra minsta brukningsdelarna kan det förekomma

att avverkning sker med långa mellan- rum. Det vanliga är dock att avverk- ning, i synnerhet till husbehov, sker utan längre uppehåll.

Det är icke möjligt att statistiskt be- lysa hur ofta avverkningar sker på de mindre skogarna, men årliga avverk- ningar för avsalu torde på många mind- re gårdar icke förekomma mer än un- der särskilt goda tider. Detta medför ojämnhet i uttagen, eftersom dessa av- verkningar naturligtvis gärna koncen- treras till en tidpunkt då skogsindu- strins ökade efterfrågan på råvaror ger särskilt goda priser. Den konjunktur- mässiga totala ökningen av avverkning- arna vissa år sker alltså till en del ge- nom att småskogsägarna ökar sina vir- kesuttag mer än andra skogsägare. De konjunkturmässiga svängningarna i av- verkningarna kommer alltså i viss män att koncentreras till bondeskogarna.

Det förhållandet att konjunkturkäns— ligheten i avverkningarna är starkast vid de små brukningsenheterna får icke leda till den slutsatsen, att konjunktur- variationerna inom skogsbruket totalt sett skulle bli mindre om brukningsen- heterna vore större. Det enda som kan konstateras är, att konjunkturvariatio- nerna i uttagen ger större utslag inom bondeskogsbruket. Därav följer att ris- kerna för sysselsättningssvårigheter bland skogsbrukets arbetskraft är stör- re vid bondeskogarna. Eftersom ägare och arbetsgivare såsom tidigare fram- hållits icke alltid är samma sak begrän- sas icke dessa risker till arbetare an- ställda hos bönderna.

Tryggheten i anställningen påver- kas sålunda i hög grad av de konjunk- turella variationerna i virkesuttagen. De

arbetsgivarekategorier, som har den stabilaste avverkningen, har de bästa förutsättningarna att på längre sikt ga- rantera sina arbetare sysselsättning. Sådana garantier kan andra arbetsgi- vare icke lämna och de är följaktligen — i den mån de icke disponerar över arbetskraft, som kan överföras till av- verkningarna t. ex. från egna sågverk — hänvisade till att lita till mer eller mindre tillfällig arbetskraft.

Domänverket avverkar i genomsnitt 50—60 % av uttagen på sina skogar i egen regi. Variationerna i de egna av- verkningarnas andel av de totala av- verkningarna har varit större i norra än i södra Sverige. Svårigheter att re- krytera" arbetskraft torde ha påverkat rotförsäljningarnas omfattning. Skogs- vårdsarbetena brukar i regel helt ut- föras med domänverkets eget folk.

Från bolagsskogarna förekommer rot- försäljningar i mycket liten omfattning. I stället uppträder många bolag såsom köpare av rotpostcr. Bolagen har där- för större betydelse såsom arbetsgivare inom skogsbruket än vad som framgår av deras skogsmarksinnehav. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att det också finnes betydande skogsarb ets- givare, som praktiskt taget saknar egna skogar.

Till arbetsmarknadsstyrelsens tidiga- re nämnda undersökning över skogs- bruket i 8 kommuner inhämtades bland annat uppgifter om hur stor del av vir- ket bönderna sålde på rot. På grund av materialets ringa omfattning kan några generella slutsatser icke dras av det- samma. Med denna reservation återges resultatet av undersökningen i följande tabell.

Rotförsäljningarnas procentuella andel av

Område

Södra Sverige ........................

totala ant. gårdar totala avverk—

som avverkat ningen 39 % 25 % 61 % 65 %

Norra Sverige ........................

Som synes såldes i de undersökta kommunerna en större del av Virket på rot i norra än i södra Sverige. Vågar man anta att uppgiftslämnarna är re- presentativa för de enskilda skogsägar- na i respektive områden och om man gör ett försök att väga ihop siffrorna för hela landet blir resultatet att 40— 50 % av avverkningen på böndernas skogar sålts på rot. Materialet är dock som tidigare nämnts alltför litet för att ge mer än en antydan om vilken stor- leksordning rotförsäljningarna från bondeskogarna hade undersökningsåret.

Ungefär 60 % av de i kommunun- dersökningen ingående gårdarna hade avverkat gagnvirke i egen regi. En del av dessa gårdar hade också sålt på rot. En tredjedel av gårdarna hade enbart sålt rotposter. Materialet visar vidare att under den för skogsägarna osedvan- ligt goda konjunkturen 1951—1952 före- kom avverkningar på flertalet av de gårdar, som lämnat uppgifter. I en del fall var det dock endast husbehovsvirke och brännved som avverkades.

En viss uppfattning om rotpostaffä- rernas omfattning kan också erhållas av södra Sveriges skogsindustriutrednings undersökning om hur sågverken i södra Sverige anskaffade råvara under år 1949. Därav får man även en uppfatt- ning om sågverksföretagens betydelse som arbetsgivare på skogsbrukets ar- betsmarknad. Enligt denna undersök- ning, som omfattar de 17 södra länen, täckte sågverken i detta område hälften av sitt råvarubehov med rotköp, unge— fär en fjärdedel med leveransköp och lika mycket med avverkning på egna skogar. Icke mindre än tre fjärdedelar av timret skulle alltså ha avverkats ge- nom sågverkens egen försorg antingen på egna skogar eller på inköpta rotpos- ter. Bönderna torde emellertid i stor omfattning ha utfört avverkningsarbe- te —— i synnerhet körningar — vid de

av dem försålda rotposterna. Uppgifter— na belyser sågverksindustrins stora be- tydelse som arbetsgivare på skogsbru- kets arbetsmarknad i södra Sverige. De av sågverken köpta rotposterna består icke bara av sågtimmer utan också av betydande kvantiteter massaved. Såg- verksindustrin svarar därför icke blott för avverkningen av större delen av sågtimret utan också för en icke ringa del av massaveden i södra Sverige. Även i andra områden torde sågverken vara betydande avverkare.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen är det fyra olika katego- rier som i huvudsak svarar för avverk- ningarna nämligen domänverket, skogs- bolagen, sågverk och andra rotpostkö- pare utan egen skog samt bönderna. Ur arbetsmarknadssynpunkt är dessa kate— gorier mycket olikartade. Bönderna ut— för såsom framgår av föregående av- snitt en stor del av sina avverkningar med eget folk och med hjälp av gran- nar. De uppträder därför i relativt li- ten omfattning som egentliga skogsar- betsgivare. Detta är nog den viktigaste orsaken till att arbetskraftsproblemen inom bondeskogsbruket trots vissa svå- righeter hittills kunnat lösas någorlun- da väl. Arbetskraftsförhållandena före- faller vara mest instabila hos rotpost- köpare särskilt de utan egen skog, enär dessa i stor utsträckning måste förlita sig på tillfällig arbetskraft.

De olika arbetsgivarekategoriernas betydelse belyses i någon mån av ar- betsmarknadsstyrelsens enkäter bland skogsägare och skogsarbetare. Resulta— tet framgår av tabell 8, som visar hur många av uppgiftslämnarna som arbetat hos respektive arbetsgivarekate- gorier, Siffrorna inom parentes anger hur många av hela antalet uppgifts- lämnare i respektive områden, som haft skogsarbete i annans tjänst. Det är inget som hindrar att samma uppgiftslämnare

Tabell 8. Arhetsgivarekategori Skogsbolag Sågverksäg. el. domän- Bönder el. virkes- verket handlare Skogsägare Södra omr. (207) 97 106 151 Mellersta omr. (216) 179 156 141 Norra omr. (160) 126 110 107 skogsarbetare Södra omr. (292) 253 86 70 Mellersta omr. (713) 656 379 351 Norra omr. (357) 324 137 131

varit anställd hos mer än en arbetsgi- varekategori under året.

Bland skogsägarna i södra området är anställning hos sågverksägare eller virkeshandlare vanligast. Inom meller- sta och norra områdena dominerar där- emot storskogsbruket som arbetsgivare för skogsägarna. Som synes har en icke ringa del av skogsägarna under någon tid arbetat hos andra bönder på deras avverkningar.

Av skogsarbetarna har flertalet inom samtliga områden haft storskogsbruket som arbetsgivare. Det bör dock upp- märksammas att skogs- och flottnings- arbetareförbundet till stor del har sina medlemmar bland den arbetskraft, som är mera fast knuten till storskogsbruket. Trots detta spelar bönder och sågverks- ägare särskilt i det mellersta men ock- så i övriga områden en icke obetydlig roll som arbetsgivare för förbundets medlemmar.

För att få klarhet Om anställningsför- hållandena inom storskogsbruket, hämtade arbetsmarknadsstyrelsen i au- gusti 1953 och i februari 1954 upp- gifter från domänverket samt 53 av de största skogsbolagen.

in-

Arbetarna har indelats i

grupper:

följande

1. Fasta årsarbetare. Med fasta årsar- betare avses icke blott pensionsberätti- gade utan alla, som regelbundet är sys- selsatta med skogsarbete hos ett visst företag under större delen av året (cir- ka 200 arbetsdagar eller mera).

2. Fasta säsongarbetare. Med fasta säsongarbetare avses arbetare som re- gelbundet är sysselsatta med skogsar- bete hos företaget en mindre del av året, dock minst cirka 60 arbetsdagar årligen.

3. Extra arbetskraft. Med extra ar- betskraft avses övriga'arbetare, som mer eller mindre oregelbundet är sysselsat- ta med skogsarbete hos företaget.

4. Arbetare från annan ort. Härmed avses arbetare, vilkas fasta bostad lig- ger längre från arbetsplatsen än vad som är regel för fasta arbetare. Avtalens tillämpning av bestämmelserna om be- lägenhets- och provianteringsersättning har tjänat som ledning vid bestämman— det av ortsbegreppet.

5. Arbetare med särskilda villkor (fast anställda). Till denna grupp har hänförts arbetare, som dels garanterats arbete ett visst antal dagar årligen, dels förbundit sig att fullgöra dessa arbets- dagar. Denna arbetskraft åtnjuter ofta särskilda förmåner, t. ex. pension.

De tre första grupperna innefattar hela antalet sysselsatta. Grupp 4 är en redovisning av bostadsorten för samt- liga arbetare och grupp 5 slutligen är en specialredovisning om i vad mån arbetare, som ingår i grupperna 1 och 2, åtnjuter särskilda anställningsvillkor. Med ledning av dess uppgifter är det möjligt att bilda sig en viss uppfatt- ning om hur arbetskraftsförsörjningen inom storskogsbruket är ordnad.

Följande sammanställning visar total- antalet arbetare av olika kategorier, dels under lågsäsongen i augusti 1953, dels under högsäsongen i februari 1954.

aug. febr. 1953 1954

Hela arbetareantalet ......... 38876 71968 Fasta årsarbetare ............. 20575 27412 Fast säsongarbetare .......... 10930 28996 Extra arbetskraft ............. 7371 15560 Arbetare från annan ort 4456 10911 Arbetare med särskilda vill—

kor ............................... 8242 8236

Av undersökningen framgår att anta- let fasta årsarbetare var ca 21.000 i au— gusti och ca 27.000 i februari. Anled- ningen till den lägre siffran i augusti synes ha varit, dels att en del av de fasta arbetarna då var lediga på grund av semester m. m., dels att även en ar— betare med minst 200 arbetsdagar per år under högsommaren har annan sys- sclsättning.

De fasta årsarbetarnas andel av den totala arbetsstyrkan var mindre i feb- ruari än i augusti. Trots den stora till- förseln av säsonganställd och tillfällig personal under vintern utgjorde de dock 38 "a av hela arbetsstyrkan i februari. En större andel av arbetsstyrkan i söd- ra och mellersta Sverige än i Norrland arbetade minst 200 dagar. Den nordli- gaste delen av landet har den minsta andelen fasta årsarbetare, vilket sam- manhänger med skogsarbetets mera ut- präglade säsongkaraktär i detta om-

råde. Det beror också på att flottnings- arbetet icke utföres i avverkarnas egen regi och att följaktligen den tid arbe- tarna varit sysselsatta med flottnings- arbete icke medräknats, då det gällt att nå upp till 200 arbetsdagar. Körarna har i mindre omfattning än övriga yr- kesgrupper kommit upp till 200 arbets- dagar i skogen, beroende på körnings- arbetets utpräglade säsongmässighet. Trots detta har emellertid var fjärde körare arbetat 200 dagar eller mer i skogen. Den procentuella andelen var större i södra än i norra Sverige.

Antalet fasta säsongarbetare är dub- belt så stort och även deras relativa an- del av arbetsstyrkan avsevärt större un- der vintern än under sommaren. Deras andel av arbetsstyrkan var högre i övre och mellersta Norrland än i övriga delar av landet. De till företagen fast knutna arbetarna fullgör alltså i mindre ut- sträckning 200 dagsverken per år i nor- ra än i södra Sverige.

Från många synpunkter ger den extra arbetskraften en särskilt intressant bild av läget i fråga om skogsbrukets ar— betskraftsförsörjning. Denna utgjorde vid båda redovisningstillfällena om- kring 1/5 av hela arbetsstyrkan eller 15.600 i februari och 7.400 i augusti. Körare rekryteras i ganska liten ut- sträckning med extra arbetskraft. Trots den starka säsongsmässiga ansvällning- en av körare under vintern utgjordes icke mer än ca 17 % inom denna yr- kesgrupp av extrafolk.

Den procentuella andelen tillresande arbetare var icke avsevärt större på vin- tern än på sommaren. I absoluta tal in- nebär det dock att medan 4.300 arbe- tare var från annan ort på sommaren var 10.400 det på vintern. Antalet till- resande fasta säsongarbetare var nå- . got fler än antalet tillresande fasta års- arbetare, såväl i absoluta som i relativa tal. Ju fastare arbetaren är knuten till

arbetsgivaren ju mera sällan behöver han sålunda få sitt arbete förlagt utan- för hemorten. En större andel av körar- na än av huggarna hade sitt arbete för- lagt till hemorten.

Totalt var 1954 drygt 8.000 arbetare anställda med särskilda villkor, vilket innebär att under högsäsongen var tion- de och under lågsäsongen var femte ar- betare var anställd på detta sätt. An- ställning med särskilda villkor har i förhållande till hela arbetarantalet fått särskilt stor omfattning i östra Mellan- sverige.

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad ställde under 1951 till storföretagen i skogs- bruket en del frågor avseende årsan- ställning. Flertalet uppgiftslämnare vits- ordade, att det numera icke bjuder någ— ra större svårigheter att bereda en av- sevärd del av de anställda — såväl hug- gare som körare — kontinuerlig syssel- sättning under hela året. Genom force- rad utbyggnad av bilvägnätet _samt det- tas komplettering med s. k. fastmarks- vägar och insättande av moderna skogs- transportvagnar har man i allt högre grad lyckats göra sig oberoende av vin- terföre och det synes sannolikt att yt— terligare framsteg här kan äga rum.

Årsanställning medför naturligtvis en del problem för skogsbrukets driftsled- ning. Sålunda anföres, att de krav på omväxling i arbetsuppgifterna och på sysselsättning även under en lågkon- junktur, som framföres av den årsan- ställde medför ökat behov av en nog- grann och långsiktig planering av ar- betet liksom en relativt stor kapitalin- vestcring för nybyggnad och moderni- sering av bostäder, utbyggnad av väg- nätet m. m.

Fördelarna med årsanställning anses av samtliga uppgiftslämnare överväga nackdelarna. Det framhålles, att årsan- ställningen ger arbetaren tryggare in-

komst och att han icke behöver hetsa, för att genom toppförtjänster gardera sig för en kommande sysslolöshetspc- riod. För arbetsgivaren innebär årsan- ställningen att han vet vilken arbets- styrka han har att räkna med vilket underlättar arbetets planläggning. Ge- nom att rörligheten säkerligen blir mindre bland de årsanställda uppnås liknande resultat. Slutligen bör kvalite- ten på det utförda arbetet kunna bli högre genom den större yrkesfärdighet de årsanställda besitter.

Ett stort antal av de tillfrågade före- tagen har under senare år infört årsan- ställning. De särskilda anställningsvill- koren har i stor omfattning fastställts i skriftliga avtal mellan den enskilde ar- betaren och arbetsgivaren. I vissa av- seenden är villkoren ganska likartade. Således har i allmänhet avtalats, att arbetsgivaren garanterar den anställde arbete mot avtalsenlig lön, medan ar- betstagaren förbinder sig att utföra ett närmare angivet antal dagsverken per år för motpartens räkning. I de fall ar- betsgivaren förfogar över bostäder, äger arbetstagaren rätt att mot fastställd hyra ta sådan tjänstebostad i anspråk, vartill ofta kommer rätten till fri ved å rot. En del företag ger bidrag för uppfö- rande av egna hem eller förbättring av redan befintlig bostad, pension och liv— försäkringsskydd. Pensionsåldern för bolagens årsanställda skogsarbetare sy- nes i allmänhet vara 67 år med en kvalifikationstid av 30 tjänsteår. För domänverkets skogsarbetare är pen- sionsåldern 60 år. Såsom huvudvillkor för att få pension från domänverket gäl- ler att arbetaren skall ha haft 15 års väl vitsordad anställning.

Säsongväxlingar och arbetslöshet

Sysselsättningsförhållandena inom skogsbruket karakteriseras i viss mån

av de säsongmässiga förändringarna i sysselsättningsvolymen. Antalet syssel- satta är regelmässigt betydligt större un- der vintern än under sommaren. För en stor del av de i skogen sysselsatta är skogsarbetet deras huvudsakliga in- komstkälla, men en icke ringa del av skogsarbetarna har vid sidan av sitt arbete i skogen annan sysselsättning un- der en del av året. Mellan skogen och andra yrkesområden råder följaktligen ständigt ett utbyte av arbetskraft. Vid övergången från det ena arbetsområdet till det andra uppstår ibland sysselsätt- ningssvårigheter. De arbetslöshetspro- blem vi möter på skogsbrukets arbets- marknad är följaktligen mest accentue- radc under vår och höst i samband med den säsongmässiga förändring som då sker.

Säsongväxlingarna torde ha olika styrka inom de olika arbetsgivarekate- gorierna. Vid en diskussion omkring säsongproblemen är det därför angelä— get att klart ange vilka grupper inom skogsbruket som avses. Icke heller för arbetstagarnas del är säsongproblemen likartade. Vissa grupper är enbart i be— hov av kompletterande sysselsättning under en del av året under det att and— ra bchöver kontinuerligt arbete i sko- gen.

Bondeskogsbruket och jordbruksbe- folkningen intar i viss mån en särställ- ning på skogsbrukets arbetsmarknad. I den mån gårdens eget folk utför av- verkningarna är det ett intresse att för- lägga dessa till vinterhalvåret och där— med få en då behövlig sysselsättnings- utfyllnad. Vid dessa avverkningar utgö- res vidare den lejda arbetskraften till stor del av annan jordbruksbefolkning, som icke heller önskar skogsarbete un- der mer än en del av året.

Detsamma gäller sågverksägarnas av- verkningar i den mån de använder den

egna sågens folk i skogen och därmed bereder sysselsättning under den tid de icke behövs i sågverket. Hur stor del av avverkningarna hos denna arbetsgi- varekategori, som utföres med eget folk saknas uppgifter om. Med hänsyn till den relativt ringa arbetsstyrkan vid sågverken kan dock denna arbetskraft på intet sätt fylla arbetskraftsbehovet. I stor omfattning torde det emellertid fö- rekomma att de skogsägare som sålt rot- posterna själva deltar i avverkningen. Den säsongmässiga växlingen i syssel- sättningen vid avverkningarna föranle- der då icke några sysselsättningspro- blem utan kan tvärtom vara en fördel.

Det ovan anförda resonemanget gäl- ler till en del också storskogsbruket. Eftersom denna del av skogsbruket ute- slutande använder lejd arbetskraft är dock problemen där något annorlunda.

För storskogsbruket belyses säsong- växlingarna relativt väl av de invente— ringar av arbetskraften, som arbets- marknadsstyrelsen sedan 1951 företar i mitten av varje kvartal. Uppgifter in- hämtas om antalet sysselsatta vid av- verkning (inkl. körning, utsyning, stämpling samt flottning i egen regi) och skogsvård (inkl. dikning, plantsko- learbeten o. d.) samt vid sådana hus- byggnads- och anläggningsarbeten, som bedrivs i skogsförvaltningarnas egen regi. Då domänverket och ett 50-tal stör- re skogsbolag ingår i statistiken, torde den ge en någorlunda tillförlitlig bild av sysselsättningsvolymens förändring- ar inom storskogsbruket.

Den främsta orsaken till säsongväx— lingarna inom skogsbruket är körnings- arbetets utpräglade säsongkaraktär. De stora variationerna i antalet körare be— lyses av följande tabell, som visar för- ändringarna av antalet körare vid olika årstider inom storskogsbruket. (Körar- antalet i februari = 100. Siffrorna av- ser medeltalet för 1951—1955.)

Nord- Mellan- Syd- Hela sverige sverige sverige landet Fcbr. 100 100 100 100 Maj 12 18 38 1 9 Aug. 1 5 25 7 Nov. 28 38 34 33

Körningsarbetet är som synes minst säsongbetonat i Sydsverige även om variationerna också där är betydande. Såsom en allmän regel synes gälla, att körningsarbetet blir mer säsongbetonat ju längre norrut det bedrives. Detta sammanhänger bland annat med att för- utsättningarna för körning på barmark är bättre i Sydsverige än i andra delar av landet. Efterfrågan på arbete torde vara ganska liten från körarnas sida under sommaren, eftersom de i regel har jordbruk, som kräver deras arbets- kraft under denna del av året. Skogs— vårds- och anläggningsarbete är ock- så mycket säsongsbetonat, men det har i motsats till körningen sin högsäsong under sommaren.

Huggningsarbetet är betydligt mind- re säsongbetonat än övriga arbetsupp- gifter. Antalet huggare är dock avse- värt större under vintern än under som- maren. Det torde i mycket stor utsträck- ning vara samma folk som utför hugg- nings—, skogsvårds— och anläggningsar- beten. I den följande framställningen har därför huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten sammanslagits till en grupp.

Följande tabell visar säsongväxling- arna för arbetare sysselsatta med hugg- ning, skogsvård och anläggningsarbete — alltså allt arbete utom körning. (An- talet skogsarbetare utom körare i feb- ruari : 100. Siffrorna avser medelta— let för 1951—1955.)

Nord- VIellan- Syd- Hela sverige sverige sverige landet Febr. 100 100 100 100 Maj 56 77 94 70 Aug. 68 80 71 72 Nov. 81 94 81 85

Vid en jämförelse mellan de olika områdena är sysselsättningsnedgången under maj i norra Sverige särskilt iögonfallande. Denna nedgång är dock delvis skenbar eftersom åtskilliga skogs- arbetare just då är sysselsatta i flott- ningcn. Nedgången torde emellertid också bero på att jordbruket under sommaren sysselsätter en del av skogs— brukets arbetskraft.

Sysselsättningen i skogen varierar så- som framgår av den här lämnade re- dogörelsen under olika årstider på grund av att vissa arbeten företrädes- vis är koncentrerade till en del av året. Även den under viss del av året min- skade tillgången på arbetssökande till skogen är emellertid av betydelse. Vä- derleksförhållandena kan också påver- ka sysselsättningen under de olika sä- songerna. Mycket tjänliga väderleksför- hållanden kan orsaka en vidgad »sys- selsättningsskarv» på våren om skogs- drivningarna slutföres innan andra ar- beten står till förfogande. Väderleksför- hållandena åstadkommer sålunda mera en förskjutning i tiden än en ändrad total sysselsättning under året.

Skogsarbetarna var tidigare en av de hårdast drabbade yrkesgrupperna vid arbetslöshet. Fortfarande ligger arbets- löshetstalen jämfört med andra grupper relativt högt trots att en stor förbätt- ring skett under senare år.

Den redovisade arbetslösheten inom skogs- och flottningsarbetarnas arbets- löshetskassa uppgick år 1952 till ca 6 % av årets samtliga veckor. Försäkrings- ersättningar har emellertid icke utbeta- lats för mer än ungefär 0,5 %, vilket bl. a. sammanhänger med att understöd icke utgår i full omfattning under tiden 1/4—31/5 och 1/11—31/12.

Omsättningsarbetslösheten är av rela- tivt stor omfattning inom skogsbruket beroende på att skogsarbetarna av olika skäl övergår från ett arbete till ett an-

nat och även på att de byter arbetsgi- vare i relativt stor omfattning. Den låga sysselsättningen bland arbetslöshetskas- sans medlemmar vid avverkningssä- songens början och slut torde bl. a. va- ra ett uttryck härför. Övergången till fast anställning av skogsarbetare mot- verkar i viss mån omsättningsarbetslös- heten och medför också en tendens till utjämning av säsongväxlingarna. Arbetslöshetens omfattning varierar i olika landsdelar. Allvarligast drabbar den Norrbottens län, där särskilt Tor— nedalen vanligtvis har en viss arbets-

löshet även om vintrarna. År 1952 gick 66 % av arbetslöshetskassans utbetalda daghjälp till Norrbottens län samt 86 % av barntilläggen och 09 % av maketill—

låggen. De största understödsuttagen per medlem inom skogsarbetarnas arbets-

löshetskassa har ända sedan den bilda- des utbetalats i Torneälvens och de näst största i Kalixälvens distrikt. Under- stödsutbetalningen per medlem i hela riket och i de båda nämnda distrikten samt i Norrland och riket i övrigt fram- går av tabell 9.

Tabell 9. Kronor

1950 1951 1952 1953 Torneälven ............... 83,18 76,35 121,45 272,67 Kalixälven ............... 71,43 50,90 48,39 94,59 Norrland .................. 37,39 19,53 22,12 58,68 Göta- och Svealand 8,18 2,39 3,50 16,93 Hela riket ............... 25,22 12,26 13,43 39,89

Understödsutbetalningen per medlem har som synes varit minst 3 och högst 9 gånger så stor i Torneälvens distrikt som i hela riket. Även Kalixälvens di- strikt har haft stora utbetalningar, men icke på långt när så stora som Torne- älvens. Av sammanställningen framgår också att det råder en markant skillnad mellan Norrland i sin helhet och riket i övrigt. Detta torde icke bara bero på de mindre säsongsvängningarna i söd- ra Sverige utan också på att närings- livet där är rikare differentierat och

I en av arbetsmarknadsstyrelsen före- tagen enkät bland skogsägare och skogs- arbetare ställdes även en fråga om hur lång tid vederbörande uppgiftslämnare varit arbetslös under året. Bland skogs- ägarna är det helt naturligt ytterst få, som redovisar egentlig arbetslöshet.

Bland skogsarbetarna däremot redo- visas relativt ofta arbetslöshet. Resulta- tet av enkäten bland skogsarbetarna framgår av tabell 10, som visar hur många av uppgiftslämnarna som varit arbetslösa och hur länge arbetslöshe-

därmed möjligheterna till sysselsätt- ten varat. ningsutfyllnad större. Tabell 10. Antal veckor Hela anta- Hela antalet let arbets— uppgifts-

1—4 5—8 9—12 13— lösa lämnare Södra området ......... 7 11 3 6 27 307 Mellersta » ......... 71 54 35 38 198 743 Norra » ......... 57 47 35 59 198 375

I frågeformuläret har angivits att med arbetslöshet i detta fall menas att ar- bete har sökts men ej kunnat erhållas. Det är sålunda i och för sig inget över- raskande att arbetslöshetssiffrorna här blir högre än enligt kassastatistiken, som har hårdare krav på arbetslöshets- definitionen. Säkerligen skulle ökad sysselsättning ha kunnat beredas om vederbörande t. ex. varit villiga att anta och sökt arbete på annan ort. Med den- na reservation kan följande utläsas ur materialet.

I södra Sverige har ca 9 % av upp— giftslämnarna meddelat att de varit ar- betslösa under någon del av året. Fler- talet av de arbetslösa har saknat arbete under mer än 4 veckor. I mellersta om- rådet har drygt en fjärdedel haft arbets- löshetsperioder, vilka också där för ma- joriteten varat mer än 4 veckor. I norra området slutligen säger sig mer än hälf-

ten ha varit utan arbete. För de arbets- lösa i detta område har arbetslösheten varat mer än 8 veckor för närmare hälf- ten av de arbetslösa.

Det förtjänar att än en gång under- strykas att dessa uppgifter torde över- driva den egentliga arbetslöshetens om- fattning. Siffrorna är emellertid intres— santa icke blott därför att de belyser ett faktiskt sysselsättningsproblem i vissa områden utan också därför att de antyder att det trots allt finns vissa al'- betskraftsreserver inom skogsbruket. Det måste emellertid också understry- kas, att de egentliga arbetslöshetspro- blemen är begränsade till vissa områ- den med ett ringa differentierat närings- liv och växande befolkning. Sysselsätt— ningsproblemen är alltså mera beroende på näringslivets struktur och befolk- ningssituationen i dessa områden än på förhållandena inom skogsbruket.

SJU N DE KAPITLET

Undersökning angående kompletteringsbehovet m. 111.

På uppdrag av utredningen och lant- bruksstyrelsen har lokala delegationer på grundval av 1952 års fastighetstaxe— ringslängder företagit undersökningar i syfte att belysa behovet av och möjlig- heterna att komplettera ofullständiga jordbruk med skog. Delegationerna har utgjorts av lantbruksdirektören, läns— jägmästaren och över-lantmätaren i res- pektive lantbruksnämndsområden.

Dessa lokala delegationer har arbe- tat efter en av utredningen given meto— dikl, som utformats så att den kunnat tillämpas över hela riket. Eftersom de förhållanden, som skulle undersökas, är mycket skiftande inom olika delar av landet, har i anvisningarna rekommen- derats att materialet skulle hopsamlas så att det även kunde komma till lokal användning. Utredningens experter har diskuterat materialets insamling med de lokala delegationerna i syfte att få det så jämförbart som möjligt och för att därigenom också kunna företaga så lik- värdiga sammanställningar som möjligt. De lokala delegationerna har i sina överväganden icke haft att ta ställning till de enskilda fallen utan endast till länens och länsdelarnas särdrag ifråga om jord- och skogsbruk.

Materialet har samlats för varje stor- kommun. I de delar av landet, där stor- kommunerna är mycket stora eller in- nehåller ett stort antal taxeringsenheter kan sammanställningarna ha upprättats för mindre enheter, t. ex. taxeringsdi- strikt. I regel har därvid eftersträvats

att varje undersökningsområde icke skulle omfatta mindre än ett par hun- dra jordbruk.

Från fastighetstaxeringslängderna har enskilda personers brukningsenheter grupperats efter den arealmässiga åker- och skogstillgången (arbetsblankett 1). Inom varje grupp har därefter åker- och skogsarealerna summerats. Till enskilda personers fastighetsinnehav har även räknats lantbruksnämndernas fastighe- ter, eftersom de endast kortare tid skall vara statens egendom. Samtaxerade registerfastigheter i samma ägares hand har ansetts vara en brukningsenhet även om exempelvis till en huvudgård hört avlägset liggande utmarker i samma taxeringsdistrikt. Å andra sidan har sämjedelningslotter' ansetts utgöra sär- skilda brukningsenheter. Det har även antecknats huruvida den i taxerings- längden angivne ägaren har bott på fastigheten. Avgörande härvidlag har varit den adress, som angivits i taxe- ringslängden.

Andra speciella omständigheter av värde ha därjämte noterats. Sådana om- ständigheter kan ha varit omfattningen av andel i skogsallmänning, förekoms- ten av skogsfångstservitut, förekomst av slåtterängar eller liknande marker, som kan anses vara av värde för foderpro- duktionen, tendensen till nedläggande eller utvidgning av odlad jord. Detta

1 Anvisningarna återfinnes såsom bilaga 1 till detta betänkande.

arbete har utförts av personal med god lokalkännedom.

Antalet brukningsenheter efter denna arealmässiga gruppering har införts på en mindre arbetsblankett (arbetsblan- kett II). Den ger en god överblick över det enskilda ägoinnehavets struktur in- om det sammanställda området. På den- na arbetsblankett har därefter sedan skogsfastigheterna noterats en gruppe- ring av brukningsenheterna företagits, nämligen i brukningsenheter med en åkerareal av högst 25 hektar, enheter med 25,1—50 hektar åker, enheter med 50,1—150 hektar åker och slutligen en- heter över 150 hektar åker. Därjämte har de två första grupperna av de 10- kala delegationerna indelats i underav- delningar. I den första gruppen har skilts mellan småbruk, andra ofullstän- diga enheter och bärkraftiga enheter. Den andra gruppen har indelats i två underavdelningar: enheter, som ansetts ha tillräcklig skog och enheter med otillräcklig skog. Denna senare grupp utgöres av jordbruk, som med hänsyn till åkerarealen ligger över gränsen för bärkraft, men det har i vissa landsde- lar framhållits som behövligt och i överensstämmelse med de vanliga bruk- ningsförhållandena att till sådant jord- bruk skall höra viss skogsmark.

Denna uppdelning i undergrupper har av de lokala delegationerna företagits med ledning av delegationsmedlemmar— nas praktiska erfarenheter från sina verksamhetsområden.

Till småbruk har hänförts sådana skogfattiga småbruk, som enligt de lo— kala bedömandena icke torde ifråga- komma att förstärkas med skog. I den- na grupp inrymmes alltså stödjordbruk och sådana enheter, som närmast är att betrakta som bostadslägenheter oaktat de taxerats som jordbruksfastigheter. I regel synes den övre gränsen för åker- innehav ha satts i slättbygderna till 4— 5 hektar och i skogsbygderna till 3—4 hektar. För skogsavkastning har inom respektive områden övre gränsen varie- rat mellan 10—20 fm3 och 30—50 fm3. De vanliga typiska norrländska ägo- styckningarna har icke räknats till den- na grupp. Tabell 1, som är ett samman- drag av de lokala delegationernas resul- tat, visar antal och medelareal för små- bruk.

Vad beträffar gruppen med högst 25 hektar åker har det för de lokala dele— gationerna givetvis varit vanskligt att draga upp någon gräns mellan ofull- ständiga och bärkraftiga jordbruk. Re- dan de skiftande naturliga förutsätt- ningarna (klimat, jordart etc.) medför

Tabell 1. % av totala .. antalet av Medelareal i hektar agare bebod- Område Antal da bruk- ningsenheter med högst 25 åker skog ha åker Södra och mellersta Sveriges slättbygder ........................ 18 543 23 2,2 1,8 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ............ 30 362 25 2,0 4, Norra Sverige ........................ 45 715 40 1,5 5,7 Szma 94 620

variationer inom ganska vida gränser. Vidare är bärkraften beroende av pro— duktionsinriktningen, rationaliserings- möjligheten m. m.

Var man än söker draga upp någon arealgräns, t. ex. mellan småbruk och ofullständiga jordbruk eller mellan ofullständiga och bärkraftiga jordbruk, kommer man i själva verket fram till gränsbälten, inom vilka en del jordbruk ha förutsättningar att lämna sina in- nehavare tillfredsställande försörjning medan en del är för svaga. Detta gäller även inom. ett begränsat geografiskt om- råde.

Delegationerna har icke avsett att åstadkomma annat än en grovindelning, som kan ge en uppfattning i stort om lmr jordbruken fördela sig på de olika grupperna under nu rådande förut- sättningar. De ha med stöd av sin kän- nedom om de lokala förhållandena för varje undersökningsområde först dis— kuterat fram vilka arealer åker och skog, som erfarenhetsmässigt anses behövliga för ett bärkraftigt jordbruk vid de på orten vanliga brukningsförhållandena. I vissa bygder har därefter en mindre åkerareal än den vanliga godtagits om det funnits kompensation i överskott på skog. Sådan kompensation har dock icke godtagits vid hur låg åkerareal som helst. Kompensationen har uträknats ef- ter relationstal, som delegationerna med stöd av skogsmarkens bonitet, läge m. m., erfarenhetsmässigt fastställt för varje undersökningsområde, i regel storkommun. Likaså har storleken av den lägsta godtagbara skogstillgången avgjorts med hänsyn till ortsförhållan- dena. De lokala delegationerna har så- ledes, för att nå ett så verklighetstroget resultat som möjligt, allt efter undersök- ningsområdenas karaktär av jordbruks- bygd eller skogsbygd erfarenhetsmäs— sigt bedömt ägosammansättningen för

jordbruk, som skall kunna hänföras till bärkraftiga.

Det torde —— såsom ovan berörts — icke råda något tvivel om att gruppen, som här betecknats >>bärkraftiga jord- bruk», emedan den i stort sett består av enheter hänförliga till familjejordbruk. även inrymmer enheter, som på grund av ogynnsamma förutsättningar (jord- mån, läge etc.) inte kommer att bestå på längre sikt. Å andra sidan inrym- mer gruppen ofullständiga jordbruk en- heter som redan i befintligt skick har god livskraft. Genom att indelningen gjorts lokalt och utförts av expertis, som genom sitt dagliga arbete är väl förtrogen med hithörande problemställ- ningar och med förhållandena i länens olika delar, torde resultatet vara till god ledning för bedömningen av hur stor omfattning frågan om skogskomplette- ring kan ha i praktiken.

Sedan i gruppen med högst 25 hektar åker undergrupperna småbruk och bär- kraftiga enheter urskilts har återstått ett antal brukningsenheter, som beteck- nats som ofullständiga enheter. Det är dessa ofullständiga enheter, som i förs- ta hand kommer i blickpunkten vid dis- kussionen om frågan om skogskomplet- tering. Gruppen är ingalunda enhetlig. Som nyss nämnts torde i densamma in- gå en del brukningsenheter, som _- t. ex. genom specialodlingar — kan vara bärkraftiga. Huvuddelen utgöres däremot otvivelaktigt av sådana enhe- ter, som på längre sikt icke kan ge sina brukare full försörjning enbart på gårdens produktion och som därför till stor del torde komma att förändras. En del av dessa torde komma att bestå som mindre jordbruk, vars ägare måste ta en del av sin inkomst från andra förvärvs- källor. Andra torde komma att förstär- kas till att bli bärkraftiga, och andra åter torde komma att som tillskott upp- gå i andra jordbruk. Utredningen har

Tabell 2. % av antalet Medelareal i hektar av ägare be- Område Antal hedda bruk- mngsenheter åker skog mellan 25,1 —50 hektar Södra och mellersta Sveriges slåttbygder ........................ 3 538 4,2 33,5 10,9 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ............ 353 0,3 32,9 18,4 Norra Sverige ........................ 5 0, 29,4 16,3

därför i fortsättningen benämnt des- sa enheter kompletteringsjordbruk. Bland annat ingår i gruppen enheter med obetydlig åkerareal men betydande skogsareal, vilket medverkar till att skogstillgången i gruppen är så hög som sammanställningen visar (för hela ri- ket c:a 4,5 hektar skogsmark per hekt- ar åker; för norra Sverige drygt 10 hektar skogsmark per hektar åker).

Utredningen har icke ansett sig kun— na lämna frågan om skogstillgången hos i och för sig bärkraftiga enheter obe- aktad. Därför har såsom ovan nämnts även brukningsenheter med 25,1—50 hektar åker uppdelats i två undergrup- per, nämligen i enheter som anses ha tillräckligt med skog och sådana som icke har tillräckligt med skog. Det har även i detta fall ankommit på de 10- kala dclcgationerna att avgöra i vad mån de olika enheternas skogstillgång kan anses ha varit tillfredsställande. Tabell 2 visar, hur, enligt de lokala de- legationerna, antalet enheter mellan 25,1—50 hektar åker utan tillräcklig skog fördelar sig.

Det är huvudsakligen slättbygderna i mälarlänen, södra delen av Kalmar län, Västergötland och Gotland, som har största antalet skogfattiga brukningsen- heter i denna grupp.

Ur taxeringslängderna har även häm-

tats arealuppgifter för enheter tillhö— rande bolag, staten, kommun, kyrkan, allmänning o. dyl. Sådana jordägare har ofta sina fastigheter samtaxerade, var- för antalet brukningsenheter icke alltid kunnat fastställas. Dessa ägarekategori- ers skogar har av de lokala delegatio- nerna uppdelats i tre undergrupper nämligen splittrade skogsområden i jordbruksbygd, samlade skogsområden i jordbruksbygd och skogsområden utan- för jordbruksbygd. Till jordbruksbyg- den har då räknats slättbygderna men också älvarnas dalgångar, ävensom stör— re byar med omfattande inägoområden i trakter, som i övrigt betecknas som skogsbygd. Däremot har icke till jord- bruksbygden räknats i skogrika trakter belägna bybildningar med ett fåtal brukningsenheter och ej heller områ- den där tendensen att nedlägga jord- bruket är påtaglig.

Vid uppdelningen mellan splittrade och samlade områden i jordbruksbygd har tillgängligt kartmaterial studerats. Den vägledande tanken har varit att betrakta varje ägarekategori som en ägare, d. v. s. intilliggande skiften i olika bolags hand har betraktats som ett område. Det har icke givits några anvisningar om arealgräns eller dylikt för vad som skall hänföras till splitt- rade områden, utan det har lämnats åt de lokala delegationerna att bedöma frå-

gan genom att taga hänsyn till arealen, den årliga avkastningen och skiftenas konfiguration. I de fall dessa ägarekate- gorier varit ägare till jordbruk har hän- syn tagits till detta genom att en del skogsmark ansetts bunden vid jordbru- ket och därför icke karaktäriserats som skog i jordbruksbygd.

De lokala delegationerna har på en sammanställningsblankett redovisat sitt resultat. Slutligen har på arbetsblankett III sammanställts de olika ägarekatego- riernas åker- och skogsinnehav. Uppgif- ter till denna blankett har hämtats från sammanställningsblanketten. Om inga tillägg eller avdrag gjorts för servitut, slåtterängar, myrodlingar eller liknan— de, stämmer slutsumman åker och skogsmark med taxeringslängdens.

Av det sålunda sammanställda mate- rialet kan man erhålla ett begrepp om skogskompletteringsbehovet genom en diskussion i anslutning till två teore- tiskt tänkta ytterlighetsalternativ för kompletteringsjordbrukens utveckling.

Alternativ I avser att belysa balansen mellan jord och skog om komplettering- en inskränkes till att omfatta endast den i kategorien kompletteringsjord- bruk ingående jorden och skogen. Ar- betshypotesen har därvid varit att des- sa jordbruk skulle erhålla i genomsnitt samma areal åker som medeltalet för de befintliga bärkraftiga jordbruken i grup- pen familjejordbruk under 25 hektar åker, samt att de därtill skulle ha den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftigt jordbruk inom området.

Nedanstående räkneexempel (från Lock- ne socken) kan användas för att visa hur beräkningarna utförts. Den lokala delega- tionen hr ansett att en enhet med 10 hektar åker och 60 hektar skog (medelbonitet 2,2) får anses som en bärkraftig enhet med lämplig sammansättning. Även för familje— jordbruk med mer än 10 hektar åker bor— de den minsta godtagbara skogstilldelning- en vara 60 hektar. Jordbruk med mindre

areal åker än 10 hektar (ner till 6 hektar) har bedömts som familjejordbruk om bris- ten i åker uppvägts av ökad skogsmarks- areal. I detta sammanhang har inom områ— det en hektar åker bedömts motsvara tio hektar skog; kompensationsfaktorn är så- ledes satt till 1:10. Ett familjejordbruk kan således bestå exempelvis av 9 hektar åker och 70 hektar skog. I socknen finns 40 av ägaren bebodda enheter med högst 25 hekt- ar äker, vilka enligt nyssnämnda grunder räknats som familjejordbruk. Medelarealen inom denna grupp är 11,2 hektar åker och 112 hektar skog. Antalet av ägaren bebod— da kompletteringsjordbruk är 125 med en areal av 1.012 hektar åker och 4.570 hektar skog (i medeltal 8,1 resp. 37 hektar). Om dessa 125 enheter sammanlades så, att de genom sammanläggning bildade enheterna komme att innehålla 11,2 åker (: ovan- nämnda medelarealer för de befintliga fa— miljejordbruken), skulle av de 125 enhe— terna bildas 90. Dessa skola enligt tidi- gare angivna normer fä en skogstilldelning av 60 hektar var eller totalt 5.400 hektar. Eftersom deras innehav tidigare var 4.570 hektar skulle de behöva ytterligare 830 hektar skogsmark för att samtliga skulle få den såsom godtagbar antagna tilldel— ningen.

Det bör bestämt understrykas att det- ta alternativ icke framlägges som ett minimialternativ. I den mån jordbruk inom gruppen kompletteringsjordbruk fortlever som specialjordbruk eller som bestående småbruk med sidoinkomster för brukaren torde kompletteringsbeho- vet minskas. Det är givetvis icke möj- ligt att av det statistiska materialet hämta några uppgifter, som avse den framtida utvecklingen. Lantbruksnämn- dernas yttranden, som beröras längre fram vid redovisningen av materialet länsvis, ger emellertid i viss utsträck- ning ledning beträffande tendenserna.

Alternativ II belyser hur stort skogs- kompletteringsbehovet skulle bli om nå— gon yttre rationalisering av själva jord- bruken icke ägde rum utan antalet bruk- ningsenheter bibehölls oförändrat och kompletteringsjordbruken försåges med

skogsmark så att de nådde det kom- binerade familjejordbrukets nivå.

I det ovan använda exemplet (Lockne) blir beräkningen för alternativ II följande. Kompletteringsjordbruken tillföres i första hand skogsmark så att de erhölle 60 hekt— ar pr enhet. Eftersom deras medelareal var 8,1 hektar åker, skulle de som kompensa- tion för brist i åker om 1,9 hektar tillde- las ytterligare 19 hektar skogsmark och sålunda erhålla sammanlagt 79 hektar skogsmark. Totalt skulle detta bli 9.875 hektar. Deras nuvarande innehav är 4.570 hektar och de skulle således behöva till— föras ytterligare i runt tal 5.300 hektar skogsmark.

På sammanställningsblanketten har slutligen vissa kategorier av skogsmark redovisats, vilka närmast torde komma till användning för kompletteringsända- mål. De ha uppdelats i olika avdelning— ar, kallade avdelning 1, 2 och 3. Till avdelning 1 har förts all skogsmark till- hörig de kompletteringsjordbruk, som ej bebos av ägaren jämte alla skogsfas- tigheter, tillhöriga enskilda ägare. Till denna grupp har vidare förts splittra- de områden i jordbruksbygd tillhöriga juridiska personer. Undantag har dock gjorts för de skogsmarker, som ansetts bundna till dessa ägarekategoriers jord- bruksfastigheter. Till avdelning 2 har förts det överskott av skogsmark, som finnes på de av ägarna ej bebodda bär— kraftiga enheterna med högst 25 hekt- ar åker, sedan dessa enheter tillgodo- räknats normal skogstilldelning. Till samma grupp har även förts juridiska personers samlade skogsområden i jord- bruksbygd. Skogsområden utanför den egentliga jordbruksbygden tillhöriga andra än enskilda ägare har förts till avdelning 3.

Det av de lokala delegationerna kom- munvis redovisade materialet har över- förts å kartogram och diagram samt i ett antal sammandragstabeller.

Kartogrammen har till uppgift att överskådligt redovisa utredningens pri-

märmaterial. Det siffermässiga underla- get har för varje storkommun uträknats i relativtal, vilka fördelats på femton intensiteter.

Kartogrammen ger i främsta rummet en uppfattning om hur förhållandena skifta från trakt till trakt. Som kom- plement härtill har också, i anslutning till vart och ett av kartogrammen, utarbetats sammanfattningar av pri- märmaterialet i 7 tabeller (bilaga 2—8) och lika många diagramblad. I tabeller- na redovisas de arealer m. m., vilka lig- ger till grund för beräkning av karto- grammens relativtal inom naturliga jordbruksområden, lantbruksnämnds— områden, län, naturliga riksområden och hela riket. (Jämför Jordbruksräk- ningen 1944, tab. 16).

De naturliga riksområdena omfattar följande större produktionsområden en- ligt jordbruksräkningens indelning.

Södra Sveriges slättbygder: Skåne- Hallands slättbygd, Sydsvenska mellan- bygden, samt Öland och Gotland.

Mellersta Sveriges slättbygder: Östgö- taslätten, Vänerslätten samt Mälar- och Hjälmarbygden.

Södra Sveriges skogs- och dalbygder: Sydsvenska höglandet, Östsvenska dal— bygden samt Västsvenska dalbygden.

Mellersta Sveriges skogs- och dalbyg- der: Södra Bergslagen, Västsvenska dal- sjöområdet, Norra Bergslagen samt Öst- ra Dalarna-Gästrikland.

Norra Sveriges kustområden: Kust- landet i nedre Norrland samt kustlan- det i övre Norrland.

Norra Sveriges inland: Nordsvenska mellanbygden, Jämtländska silurområ- det samt Fjäll- och moränbygden.

Sammandragen för ovan nämnda sex riksområden och hela riket har också redovisats på sju diagram, ett för varje kartogram.

Det statistiska materialet omfattar praktiskt taget hela landet. Vissa om-

Tabell 3. Ickc redovisad areal åker skogsmark

Stockholms stad ............... 1 393 3 779 Stockholms län .................. 1 405 2 846 Uppsala län ..................... 5 53.1 2 713 Södermanlands län ............ _ _ Östergötlands län ............... _ _ Jönköpings län .................. _ _ Kronobergs län .................. 1 059 3 993 Kalmar län ........................ 645 1 510 Gotlands län ..................... _ _ Blekinge län ............... c:a 2 354 6 598 Kristianstads län1 ............... 43 185 9 886 Malmöhus län1 .................. 271 801 17 906 Hallands län ..................... 2 772 148 Göteborgs och Bohus län 112 _ Älvsborgs län ..................... — _ Skaraborgs län .................. — —— Värmlands län .................. 235 58 Örebro län ........................ _ _— Västmanlands län ............... —— »— Kopparbergs län ............... 761 909 Gävleborgs län .................. 180 5 Västernorrlands län ............ 409 1 879 Jämtlands län .................. 1 215 Västerbottens län ............... — — Norrbottens län ............... 196 1 225 Riket 332 052 53 670

1 Följande hela eller delade storkommuner hava icke medtagits i materialet för: 1. Kristianstads län: Hammenhög, Borrby, Löderup, Glemmingebro, Riseberga (del av), Åstorps köping, Ausås, Barkåkra, Båstads köping, Ängelholms stad, Hässleholms stad; 2. Malmöhus län: Brunnby, Väsby, Jonstorp, Kattarp, Öd- åkra, Mörarp, Bjuvs köping, Vallåkra, S:t lbb, Härslöv, Rönneberga, Svalöv, Teckomatorp, Marieholm, Bosarp (del av), Harrie, Kävlinge köping, Dösjebro, Löddeköpinge, Fu- rulunds köping, Flädie, Lomma köping, Torn S. Sandby, Dalby, Bara, Staffanstorp, Burlöv, Bunkeflo, Vellinge, Häng, Skegrie, Månstorp, Oxie, Svedala köping, Alstad, Gislöv, Klagstorp, Anderslöv, Skurups köping, Vemmen— hög, Rydsgård, Ljunnits, Herrestad (del av), Sjöbo kö- ping, Ö. Färs, Vollsjö (del av), Bjärsjölagård (del av) Ö. Frosta (del av), Löberöd, Skarhult, Snogeröd samt länets samtliga städer.

råden t. ex. städer och tätorter har emel- lertid icke medtagits. Tabell 3 visar storleken i hektar av den åker och skogsmark, som icke omfattas av nu- dersökningen.

Ett avsevärt antal kommuner i Kris- tianstads och Malmöhus län ha således

icke behandlats i utredningen. Detta sammanhänger emellertid med skogens ringa kvantitativa betydelse på de syd- ligaste slättbygderna.

Vid användning av materialet måste beaktas de grunder efter vilka det in- samlats och sammanställts. En del upp-

”022.444”, köp/04.96.5065 OCI/ VÅP/VéÄ/VDJ L4/V ni” om JTaeÅ/o/V/W/Å/EP)

ÅA! nu 57 AV 16425 555001»: lea/vm frrfewasmeoaez/g yra/7 .s/nfaewc / Muff/vr 41/ ”544 lut/74557" ÄV 16425 5550004 apa!/vwwf/wf- &? ”50 ”darr .es/.a 42/52,

(från SAMI/rev!

PPÖIZ/vf

llllll W! um .,.”

?WMV'

! 157".

51/54 LÅN!) 0 70/7 kop/042- 8526'5 åC/l VÅQ/VL dNb-5 L4/V, 54/77" 50741411'0 (( i/v of” .rraerarrmmfe) lNrALff AV 16425 053000—4 Kålr— Pl. frrce/A/syaeoaez/z arm Jm! de:/( / peace/vr AV ”fu Abt/74057 41/ 15425 anamma IEGI/V/MEJIA/ - ”5752 ”se ”Jc-"Jr 35 114 11522, m»; JHIMl/k

Fig. 1 b

gifter, areal skogsmark i kronans ägo, i bolags ägo etc., är hämtade ur fastig- hetstaxeringslängder m. m. och återgiv- na utan föregående bearbetning. Beträf- fande sådana uppgifter torde det inte vara någon anledning till erinran mot att siffermaterialet från de primära un— dersökningsenheterna sammanställes re- gionsvis eller för hela riket (med reser— vation för att en del områden icke in- gått i undersökningen). Vissa andra uppgifter har däremot grupperats efter indelningsgrunder, anknutna till de 10- kala förhållandena och sålunda varie— rande mellan de olika primära under- sökningsområdena. Så är fallet med upp- delningen av jordbruken inom gruppen med högst 25 hektar åker i småbruk, kompletteringsjordbruk och familje- jordbruk. Samma är förhållandet med uppdelningen av skogsmark i juridiska personers ägo mellan områden inom jordbruksbygd och områden utanför jordbruksbygd. Det ligger i sakens na- tur att sådana uppgifter med lokalt be- tonad indelningsgrund väsentligen får värde som underlag för studium av för- hållandena inom de primära undersök- ningsområdena.

En överblick för hela riket över be- hovet av förstärkning av jordbruk med skog och över tillgången på skogsmark, som kan komma ifråga som komplette- ringsskog, har åstadkommits genom att materialet bearbetats så att behovet av skogskomplettering, tillgången på lämp- ligt belägen skogsmark etc. uppskattas för varje primärt undersökningsområ- de för sig och dessa resultat sedan sam- manställts.

Frågan om skogskomplettering är hu- vudsakligen en fråga om förstärkning av sådana jordbruk, som kan ge sina brukare en avsevärd del av försörj- ningen genom själva jordbruksdriften men som är skoglösa eller skogfattiga.

Det är med andra ord kompletterings- jordbruken, sedan de egentliga småbru- ken avräknats, man i första hand tänker på. Om problemet då kunde förenklas dithän att man utginge från att alla skogfattiga eller skoglösa jordbruk med viss lägsta åkerareal borde förstärkas med skog, vore det skäligen enkelt att uppskatta hur mycket skogsmark som skulle behövas. Men resultatet av en så- dan uppskattning bleve mindre verklig- hetstroget, eftersom man har att räkna med avsevärda förändringar i antalet jordbruk. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för det kombinerade jordbruket varierar ävenledes mycket i olika delar av landet. Den uppdelning, som nu skett i kompletteringsjordbruk (utom småbruk) och familjejordbruk med högst 25 hektar åker, torde vara ägnad att underlätta en visserligen sche- matisk men dock klarläggande bedöm- ning av frågans omfattning m. m. Grup- pen kompletteringsjordbruk omfattar de brukningsenheter, som behöver förstär- kas på ett eller annat sätt, men också de jordbruk, som kommer att användas för komplettering, Ett större eller mindre antal jordbruk får dessutom beräknas bli bestående som mindre jordbruk med sidoinkomster utanför fastigheten. Upp- delningen kan sålunda sägas ge en öv- re gräns för antalet kompletteringsbe- hövande enheter.

Genom uppdelningen framkommer också, hur de bärkraftiga enheterna med högst 25 hektar åker, d. v. s. i stort sett familjejordbruken, genomsnittligt är beskaffade i olika län och inom olika delar av länen. Slutligen kan det rela- tiva förhållandet mellan kompletterings- jordbruken och familjejordbruken ge anvisningar om var aktiva åtgärder för komplettering är mest påkallade.

Figur 1 a och b visar förhållan- det mellan antalet av ägare bebodda kompletteringsjordbruk och hela anta—

let av ägare bebodda enheter med högst 25 hektar åker, utom småbruk. Tabell I (bilaga 2) redovisar de antal, som lig- ger till grund för beräkning av relativ-- talen. Till denna tabell hör även dia— grammet å figur 2.

Tabell 4 visar antalet småbruk samt av ägaren bebodda kompletteringsjord- bruk ocih familjejordbruk med högst 25 hektar åker enligt det redovisade materialet.

I hela landet, såvitt det omfattas av undersökningen, är antalet av ägaren

bebodda kompletteringsjordbruk och familjejordbruk med högst 25 hektar åker 221.104. Av dem är icke mindre än 169.909 eller 77 % kompletterings- jordbruk. Den relativa frekvensen av kompletteringsjordbruk är minst i slätt- bygderna, ökar mot norr och är störst i norra Sveriges inland. Den minsta re- lativa frekvensen förekommer i Hal- lands läns slättbygd, där endast 37 % är kompletteringsjordbruk. Slättbygden i Värmland uppvisar däremot 92 % och hela länet i genomsnitt 91 %. Detta län

Tabell 4. Familje- Komplet- jordbruk Småbruk terings- m. högst 1 . ,7 , Lantbruksnämndsomräde jordbruk 25 hektar ) 11) a av . _ + (: aker a b c

Stockholms län ........................... 1 192 3 264 975 77 Uppsala län .............................. 1 084 1 694 1 387 55 Södermanlands län ..................... 795 2 885 844 77 Östergötlands län ........................ 1 311 4 295 2 329 55 Jönköpings län ........................... 2 088 9 666 3 267 75 Kronobergs län ........................... 3 093 g 790 2 14,1 80 Kalmar läns norra ..................... 612 1 558 1 571 50 Kalmar läns södra ..................... 1 236 4 290 2 447 64 Gotlands län .............................. 2 090 2 712 790 77 Blekinge län .............................. 1 625 3 959 666 86 Kristianstads län, del av ............... 3 972 6 842 3 837 54 Malmöhus län, del av ..... 797 1 641 1 211 58 Hallands län ................. 1 705 4188 3 954 51 Göteborgs och Bohus län ............ 2 441 6812 1 443 83 Älvsborgs läns norra .................. 2 352 3 057 1 866 81 Älvsborgs läns södra .................. 3 115 5 988 2110 74 Skaraborgs län ........................... 4 058 9 781 5 868 63 Värmlands lan ........................... 8 689 13 239 1 315 91 Örebro lan ..... . ............................ 2 985 4 044 1 772 70 Västmanlands län ........................ 1 164 2 552 . 1 072 70 Kopparbergs län ........................ 17 805 9 078 1 118 89 Gävleborgs län ........................... 6 183 6 135 2 849 68 Västernorrlands län ..................... 9 047 10 512 1 538 87 Jämtlands län ........................... 5 960 7 013 1 631 81 Västerbottens län ........................ 4 305 17 347 2 195 89 Norrbottens län ......................... 4 856 13 567 999 93 Hela riket 94 620 169 909 51 195 77 Södra och mellersta Sveriges slätt— bygder .................................... 18 543 40 946 19 759 67 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ........................ 30 362 68 529 22 127 76 Norra Sverige ........................... 45 715 60 434 9 309 87

skiljer sig i detta speciella hänseende icke påtagligt från Norrbottens och Västerbottens län där kategorien kom— pletteringsjordbruk är 93 resp. 89 %. Dessa tre län företer i här berörda av- seende vissa likheter. Ingen enda stor- kommun där har mindre än 75 % kom- pletteringsjordbruk trots att länen kun- na uppvisa såväl slätt- som skogsbyg- der. I Västernorrlands län så när som på en enda kommun är förhållandena i stort sett likartade. Även Blekinge län har hög frekvens av kompletteringsjord- bruk (86 %) relativt jämnt fördelade över hela länet. I övrigt är det i medel- tal över 80 % kompletteringsjordbruk, men med starka variationer inom lä- nen i Kronobergs, Göteborgs och Bo- hus, Kopparbergs och Jämtlands län.

Mellan 70—80 % kompletteringsjord- bruk förekommer i Stockholms län med stora variationer inom länet, likaså i Södermanlands län, men med rätt obe- tydliga variationer inom länet. Enligt lantbruksnämndens uppfattning iytt- rande till kommittén har den undre gränsen för bärighet i sistnämnda län satts relativt lågt, men ändå har anta- let ofullständiga enheter blivit betydan- de. Samma storleksordning ifråga om det relativa antalet kompletteringsjord- bruk redovisas även för Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län. Det förekommer dock stora varia- tioner mellan de olika storkommunerna. Gotland har däremot rätt obetydliga variationer. Den starkaste variationen i detta avseende inom något län synes Skaraborgs län uppvisa.

Förutom den relativa frekvensen av kompletteringsjordbruk bör naturligtvis det absoluta antalet i olika områden be- aktas då man vill belysa storleken av kompletteringsproblemet. Tidigare har angivits att antalet kompletteringsjord- bruk i de undersökta områdena totalt är i det närmaste 170.000. Största an-

talet eller 50.000 återfinns i södra Sve- riges skogs- och dalbygder. Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län står när det gäller antalet kompletterings- jordbruk i särklass. Även Älvsborgs län har ett mycket stort antal komplette- ringsjordbruk. Minsta antalet har Upp- sala län, där det finns omkring 1.700.

Som tidigare framhållits, kan grup- pen kompletteringsjordbruk innefatta dels sådana enheter, som allt efter or- tens naturliga betingelscr ansetts ha brist på jordbruksjord eller skogsmark eller bådadera, utan att därför vara egentliga småbruk. Å andra sidan har till familjejordbrukcn räknats sådana, som oaktat deras ägosammansättning icke varit fullt tillfredsställande ändå ansetts bärkraftiga genom att överskott på något ägoslag kompenserat brist på annat ägoslag.

I de fall där kompletteringsjordbru- ken huvudsakligen utgöres av enheter med för liten skogsmarkstillgång, bör detta återspeglas i att förhållandet skog till åker (skogsmark per hektar åker) blir lägre hos gruppen kompletterings- jordbruk än hos gruppen familjejord- bruk, som ju erfarenhetsmässigt torde representera en efter ortsförhållandena tillfredsställande ägosammansättning. Om t. ex. medelarealen för komplette- ringsjordbruk inom en storkommun är 10 hektar åker och 20 hektar skog, och motsvarande siffror för familjejordbruk är 12 hektar åker och 60 hektar skog tyder detta på att kompletteringsjord- bruken har för liten skogstillgång. På varje hektar åker finns i första fallet 2 hektar skog, i det senare fallet 5 hektar skog, d. v. s. kompletteringsjordbruken har endast 40 % av den skog familje- jordbrukcn besitta per hektar åker.

Vid motsatt förhållande, d. v. s. i de fall, då kompletteringsjordbrukens brist i bärkraft huvudsakligen beror på att

HELA ANTALET AV GAQE BEBODDA BEUKNINGSENHETEQ [IED HÖGST 25 HA ÅKER UTon snÅsrzux OCH DÄRAV KOMPLETTEQINGSJORDBQUK _,

' KOMPLETTEQINGSJOQDBEUK WII/A OVPIGA

45 70'75 95- 45 70-75 95-100

lOOOO-TÅL TERINGS'

0.6 NORRA SVERIGES HELA RIKET JOEDBQUK INLAND AV HELA

0.6 ANTALET

0.1 10000— TAL

1.0

SVERIGES KUSTLAND HELLEQSTÅ SVERI— GES SKOGS-MH DALBYGDEE

sänoA svzms sxocs» ocu DAL

SVERIGES BVEDEE

0005145 70-75 95—I00 HÖGST45 70-75 -100

KUNGL. Lanrlluuuvnnstn sm. srnlantn

Fig. 2

AREAL SKOGSMAEK OCH APEAL ÅKER INOM AV ÄGAQE BEBODDA BEUKNINGSENHETEE MED HÖGST 25 HA ÅKE? UTOM 5MÅBEUK.SKOG$MAEK1/I///.ÅME2

uöasr 12 s- 25 0- över? uöcsr 125— 250- avse ålägg-

25 400 zvls 55.0 25 100 275 550 M Åke?

HILL. 0.6

. . .

”A 05 NOPPA SVERIGES 50 HILL. ' INLAND uA 0.4 .

0.3 0.2 0.1 —

06 — _NOPPA svzmsss 0.5 _ KUSTLAND

0.4 0.5 0.2 2.0 0.1 & HELA RIKET

5

0.3 nznzzsn svsmzs 0—2 — suocs- ocu DALBYGDEE ——

0.1 '

07 _50094 svzmezs 5k065- om oneysoze 0.6 0.5 0.1. 0.5 4.0 0.2 0.1

0.1. —ME|_.LEESTA SVERIGES SLÅTTBYGDEE 0-3 0.5 0.2 ' 0.1. 0.1 0.3

0.2 " 0.2 soon svmezs

0" _SLÄTTBYGDEE 0-' I

_ . .. . tu sro s- uoasr 12.5- 25.0- avse 00051 12.5— zso- bvse m [( pGEQ LS 15.0 27.5 55.0 15 15.0 21.5 550 M KE?

IUNGL,LÅNY!|UK$$YY|EUEN , SVAYJEKTIOIEI'

Fig. 3

NOPPAÅ/VD, mmmeagecs O(A/ VÅQ/VZÅ/VDS L4/V (4 ÄN om JTOP/(ä/VNU/er )

w 51/055/7424' F!? W 4759 man 4 wine! amana/: sea/- ”mm;/www? mm #01er 25 #4 15159, ara/7 J/VÄA'PIII

Ill JlaSJ/VIEA'

—2 !" åhh-Ifa .

mir-fa äl5a—l7! än:-100 uE/7r-2017 Elda-J!;

wa 4.7: Han” [lm jure

J l/[ALÅ/VD l/ 710/7 Afa/”PAP- åEQGS om menu/vos M/V, 54/77607'444/1/0 (uf/v nal amen/makes)

m :IGEJ/Vlel Age AM ln? man 4 v 41542! 590004 lex/(ww sa;/v - ge)-[£ n:o ”då." 25»: diese, uran 5/74'5204/

Ill 3101—1711"

B _): ”Jag % Ifa-II! [H] 21-50 lao—11: & Ill-ide

1 .,. , !== _ t . f..-z: lå? II:-lf Zan—(2: .*_. s &!

,.»

» (*" ::.! & ..,; _ »an

åkerarealen är otillräcklig, bör detta framträda i ett relativt högt förhållan- detal mellan skog och åker. Om t. ex. medelarealen för kompletteringsjord- bruken skulle vara 7 hektar åker och 21 hektar skog, blir förhållandet mellan åker och skog 1:3. Göres motsvarande jämförelse hos familjejordbruken, som antages ha en medelareal av 12 resp. 60 hektar d. v. s. på varje hektar åker 5 hektar skog blir resultatet att kom- pletteringsjordbruken har 60 % av fa- miljejordbrukens medelskogsinnehav.

Det inbördes förhållandet mellan åker och skog hos kompletteringsjordbruken och familjejordbruken kan därför giva en antydan om brukningsenheternas struktur. Skulle kompletteringsjordbru- ken ha lika stor eller större skogstill- gång per hektar åker än familjejordbru- ken torde detta innebära att förhållan— devis goda förutsättningar föreligga att förstärka kompletteringsjordbruken. I den mån detta sker genom sammanslag- ning av kompletteringsjordbruk bör man kunna förvänta att de samman- slagna enheterna kommer att innehålla tillräckligt med skogsmark. Är däremot skogsmarkstillgången per hektar åker ringa hos kompletteringsjordbruken, får man räkna med att jämväl annan skogs- mark behöver tillföras. För att bedöm- ningen i hithörande delar skall bliva i stort sett riktig får dock ej områden med alltför växlande förhållanden sam— manföras.

Figur 4 a och b visar för varje storkommun hur många hektar skogs- mark det finns på varje hektar åker in- om de av ägaren bebodda bruknings- enheterna om högst 25 hektar åker med undantag av stödjordbruken. Tabell II (bilaga 3) redovisar de arealer, som ligger till grund för beräkningarna, Til] tabellen hör även diagrammet å figur 3. I detta material har icke skilts mel- lan kompletteringsjordbrukens och fa-

miljejordbrukens skogsinnehav hektar åker.

Stora skillnader i här berörda avse- ende föreligger mellan de olika länen och inom länen. Så t. ex. finns i Väster- bottens län undersökningsområden (kommuner) där förhållandet åker till skog varierar mellan 1:1 och 1:40. De minsta variationerna i detta avseende förekommer i de undersökta delarna av Kristianstads och Malmöhus län, i Upp- sala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge och Skaraborgs län. Inom dessa län har ingen storkommun mer än högst 5 hekt- ar skog per hektar åker.

En sammanställning länsvis, där så- ledes olikheterna mellan länsdelarna ut- jämnats, återges i tabell 5, som visar antalet hektar skogsmark per hektar åker.

Tabell 5.

Kom-

mlila'b- plette-

Lantbruksnämndsområde . "31 rings- JOI' _ jord— bruk bruk

Stockholms län ............ 3,3 1,7 Uppsala län 1,6 0,8 Södermanlands län ........ 2,2 1,0 Östergötlands län ........... ,9 1,8 Jönköpings län .............. 4,9 3,9 Kronobergs län .............. 6,3 4,2 Kalmar läns norra ........ 4,8 4,2 Kalmar läns södra ........ 4,0 2,6 Gotlands län ................. 2,6 0,9 Blekinge län ................. 5,9 2,4 Kristianstads län, del av 1,3 1,4 Malmöhus län, del av ..... 0,7 0,6 Hallands län ................. 0,7 2,0 Göteborgs och Bohus län 2,4 1,5 Älvsborgs läns norra ..... 2,9 1,7 Älvsborgs läns södra ..... 4,5 4,1 Skaraborgs län .............. 0,8 0,8 Värmlands län .............. 10,1 4,2 Örebro län .................... 2,1 1,6 Västmanlands län ........... 2,4 1,2 Kopparbergs län ........... 10,0 8,5 Gävleborgs län .............. 8,5 4,5 Västernorrlands län ........ 13,2 7,6 Jämtlands län .............. 19,9 12,2 Västerbottens län ........... 11,6 9,0 Norrbottens län .............. 15,4 13,5

Tabell 6. . Kompletteringsbehov i % av Kompleltteringslbehov den skogsmark som tillhör Lantbruksnämndsområde ] he tar en lgt ägarekategori 2—6 Alt. I Alt. 11 Alt. I Alt. 11 Stockholms län ..................... 4 725 67 281 2,5 39 Uppsala län ........................... 6 410 23 340 3,7 14 Södermanlands län .................. 5 802 50 110 4,5 39 östergötlands län .................. 2 778 128 013 1,0 Jönköpings län ..................... 3 234 278 660 1,8 överstiger till— gängen. Kronobergs län ..................... 4 170 287 680 2,3 d:o Kalmar läns norra .................. 577 46 840 0,7 59 Kalmar läns södra .................. 1 861 166 563 ],g överstiger till- gängen. Gotlands län ........................ 8 553 87 772 23,5 d:o Blekinge län ........................ 719 201 504 2,0 d:o Kristianstads län, del av ......... 600 250 873 0,7 d:o Malmöhus län, del av ............ 25 66 695 0,0 d:o Hallands län ........................ 600 83 756 1,1 d:o Göteborgs och Bohus län ......... 11 150 145 380 . 34,4 d:o Älvsborgs läns norra ............... 4 090 216 052 4,0 d:o Älvsborgs läns södra ............... 252 175 174 0,3 d:o Skaraborgs län ........................ 835 320 711 0,3 d:o Värmlands län ..................... 25 090 601 400 3,9 94 Örebro län ........................... 503 118 383 0.2 38 Västmanlands län .................. 50 108 020 0,0 54 Kopparbergs län .................. 36 427 755 720 14,3 60 Gävleborgs län ..................... 5 329 271 586 0,7 34 Västernorrlands län ............... 10 110 472 520 0,8 39 Jämtlands län ..................... 20 630 ' 554 790 1,1 30 Vasterbottens län .................. 42 307 1 382 009 2,1 68 Norrbottens län ..................... 8 495 1 162 396 3,3 45 Hela riket 205 323 8 023 228 1,6 63 Södra och mellersta Sveriges slättbygder ........................ 42 645 1 258 345 5,0 överstiger till— gången. Södra och mellersta Sveriges skogs" och dalbygder ............ 48 116 2 340 138 2,0 d:o Norra Sverige ........................ 114 562 4 424 745 1,2 46

Som förut nämnts har beräkningar över kompletteringsjordbrukens behov av skog utförts av de lokala delegatio- nerna enligt två av utredningen upprät- tade alternativ. Det första alternativet avser att åskådliggöra behovet av skogs- mark, om rationaliseringen primärt in- riktas på sammanslagning till enheter med tillfredsställande åkerareal och skogskompletteringen således ses som en sekundär åtgärd. Det andra alterna- tivet avser att belysa förhållandet, om

skogskompletteringen skulle ske med utgångspunkt från att alla komplette— ringsjordbruk skulle bibehållas och för- stärkas med skog till full bärkraft.

Tabell 6 visar kompletteringsbehovet enligt de två alternativen. Detta har jämförts med hela den skogsmarksare— al, som äges av andra än enskilda, bo- satta på fastigheten (ägarekategori 2— 6 enligt arbetsblankett III).

Såsom framgår av tabell 6 inne— bär alternativ I att 1,6% och alter-

A/OPELÄ/YD, KOPPÄQBéPGJ OC/I VÅPNLÅ/VDJ (17/V (LÄN aa/ sroemmvwvse ) 54/065/742! M/å/V REA/4 älgfä- FÄST/Gllfoe I [Nu!!/CD 450

/ FPÖff/VT IV HELA Jlåé'J/VIPKJ- APEÅLEN

FPålfli/T

-2.r & re:-1.470 [[B] Zf-fa & Ifa—ll; |Em 517-75" EU:—200 [MH 75400 '" .: ' ;_ ” .nu-zz: män:: -- __ . .?

200-22.5

: www/va arp/7 (OP/042- 95265 om menar/vo: LÄN, 54/77 coma/vo. (Li,-J val : ro eka/vm Ull/FE) JJOGJ'NIPI ”Va/7 £)de JIOEJ'FÅJ -

flå/[752 / (Nål/LD 4250 I AeoczA/r d' 11514 JIDJJ/VÅ'PKJÅPEÄÅKIV

PDCI/V r

"i! Ido-11: % II:-:a» [EI ”'” & lif-lla gui en:-zz:

Mn”! .. - '::1: än?-II! lg? ik”: [HD ”Jap * _

- ;;,ta

Fig. 5 b

nativ II att 63 % av skogsinnehavet hos ägarekategorierna 2—6 erfordras för komplettering. Den summering av det angivna behovet för län och för hela riket som här gjorts ger en uppfattning om skogskompletteringsbehovets stor- leksordning enligt de två rationalise- ringsalternativen. Den visar också att kompletteringsbehov kan finnas även om man tänker sig en ytterligt långt gå- ende sammanslagning av brukningsen- beter.

Kompletteringsbchovet enligt alterna- tiv I är arealmässigt relativt ringa i nio lantbruksnämndsområden nämligen i Kalmar norra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs södra, Skaraborgs, örebro och Västmanlands läns. I Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län är kompletteringsbc- hovet enligt alternativ I arealmässigt betydande.

En motsvarande genomgång av mate- rialet för alternativ II ger till resultat, att det i stora delar av landet icke går att förstärka alla kompletteringsjord- bruk med skog redan av det skälet att den totala skogsmarken ej skulle räcka till. Så är fallet i tolv lantbruks- nämndsområden eller i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal- lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Älvsborgs södra och Skaraborgs läns. Detta innebär givetvis ej att det icke inom vissa undersökningsområden i dessa län skulle finnas tillräcklig till- gång till skog enligt alternativ II.

De olika ägarekategoriernas markinnehav

Utredningen har även sökt få en upp- fattning om de olika ägarekategorier- nas markinnehav. Vad först beträffar fastigheter i enskild ägo har en uppdel- ning skett mellan enheter, som är be-

bodda av ägaren, och enheter som ej bebos av ägaren. Dessa senare enheter torde i många fall, om de är av kom- pletteringsjordbrukens storlek, förr el— ler senare bli disponibla för komplette- ringsändamål. övriga av ägaren ej be- bodda enheter torde huvudsakligen vara arrendegårdar med tillhörande skogs- mark. Denna kategori förekommer av de redovisade arealerna att döma mest i Östergötlands, Stockholms, Söderman- lands och Jönköpings län.

Figur 5 a och b visar förekomsten av skogsfastigheter i enskild ägo utan sam- band med jordbruk. Tabell III (bilaga 4) redovisar de arealer, som ligger till grund för beräkning av relativtalen. Till denna tabell hör även diagrammet å fi— gur 6.

Icke mindre än c:a 949.000 hektar skogsmark i rena skogsfastigheter eller 4,3 % av den redovisade skogsmarken äges av enskilda personer. Denna typ av skogsfastigheter förekommer mest i Jämtlands län, där 283.000 hektar eller 10,9 % av länets skogsareal tillhör den- na kategori. Denna skogsmark är upp- delad på 2.670 brukningsenheter med en medelareal av 106 hektar. Av dessa brukningsenheter år 47 % under 50 hektar.

Figur 9 a och b åskådliggör statens skogsinnehav. Tabell IV (bilaga 5) vi- sar de arealer, som ligga till grund för beräkningen av relationstalen. Till denna tabell hör även diagrammet å figur 7.

Den som statens innehav redovisade marken utgöres huvudsakligen av de av domänverket förvaltade skogsmarkerna. Lantbruksnämndernas fastigheter har icke inräknats i denna grupp. De intaga ju en särställning såsom disponibla för förstärkningsändamål. Av andra äm- betsverk, t. ex. fortifikationsförvalt- ningen och vattenfallsstyrelsen, förval- tade fastigheter har icke heller medräk-

HELA SKOGSHAQKSAEEALEN, SAMT DAPAV APEAL SKOGS- MARK INOM BEN/I SKOGSFASTIQHETEIZ I ENSKILD AGO _ EENA SKOGSFASTJ ENSKILD AGO & OVPIG SKOGSHAPK

HELA SKOGSNÄPKSAREALEN 5511" DÄIZAV APEAL KPONOSKOG _ KPONOSKOG

o'vpla sxoesrmpx

,_ ,, SKOGSMAEK ovzzs /. mon mu sxoGsmsr

mu. HA SKOGJHÅPK

a-z.5 ID-IZS öv 215 av”

noen svzmszs HILL HA INLAND SKOGSHAPK L

10425. HELA RIKET

UD

70

NOPPII SVERIGES KU$TLÅND

60

MELLEESTA svsmszs sxoss- ' 0 nu: DÅLBYGDEE

50

05 LO

söm svzrless suoes- ocu DALBYGDEE

JD

HELLEESTA _ SVERIGES SLÅTT- ' ” amaze

söm SVERIGES o.; suurmnee o-u It)—115 övmo-zs

_” . sxossmeu ovzzs /n wonemn smcsrnsr.

704125

0-5

mLLHAh SKOGS—

25-50 50455

NORPA 5V£RI6ES

övm 0-5

25-50 HELA RIKET

50-55 öv 70 % known—

SKOG 10 0 HILL NÅ SKOGS' ”APK MARK

|NLÅND

Zn

'5 NDDQA SVERIGES KUSTLAND

HFLLERSTA SVERI- U GES SKOSS'OCH DALBYGDER

.2.0 SÖDRA SVt'PIGES SKOGS' OCH DÅLBYGDEP

Zn

,, nrtttrgm svs 655 SLATTBYGDEE

0. 5

05 0!

0-5 25-30 50'55 70 25 -50 50'55 70 %KRONO-

5K06

Wim SKOGSHARKSAREALEN SAHT DÅRAV AEEAL somesnos _ BOLAGSSKOG % ovmosxoesmnx 0.3 25'30 N'”

SVIDIGZS INLAND

o'vra a—s 25.30 sa-ss

f'llll. HA SKOGSHAH

HELA RIKET

NORRA VERI-

0.1 !. DRA SVU?! S SKOGS-OCH DAL- BYGDED

0!

HELL RSIÅ _ |.0 GES SLÄTTBVGDER

0. $

PA SVE 5

o.: ELÄTTBYGDER

25-30 Stl-55 0-5 2510 N'” 70 oBOLAGS-

KUNGI |... U

Fig. 6

"utan. hur sinnen!!

ltt/NSL. LANTIWUkSXTYIZISKN STAT SIKTIONIG

Fig. 7

Kun". unnuunvuuln nu "("nu

Fig. 8

”0224 44/0, kopp/223526; Ol'/l VIP/71 .4/VD5 [ .4/V ('in'/v om Jraekamvwvae)

IFFÄL Å/POÅIOJ'106 / Pååfé'A/f ÄV ”514 IKUGJNÄPIJAEé-ÅLf/V

lf-J'd älv-f! 50-14' & 5540 'ta-U än"-M Edo-[5

PP0(£WI'

Mza—z! & 4540 II"] du 70

BEQGJ ÖC/l VA?/"MANA? LÅN, 54/77" 607744de (Li/v om ”dem”/www)

IPL—WL [EDA/03105 I Peafé'Å/f—it/ #51! 51'065/7494/53485446'”

] -; .fr-za & :::-35 & 45-51) & tn-t; ] r-rz; fl i; :::-z; & II"-60 & fa—ff [III] :;"-70 , :a— - ] fl:—r: & zf-Ja |!!ng 44—45 & 5540 ”III av M

,

(? [,V.,f1$jw—HIV'_J L trär?

$$. y' ,

A ? W,? 1

(MIX

_:3

kQ

Q &”:ng

m-

nats. Ecklesiastika skogar har medräk- nats i gruppen övriga ägare. Statens skogsinnehav redovisas med något stör- re areal än enligt 1951 års jordbruks- räkning. Största skillnaden förekom- mer i Jämtlands län med 103.000 hekt- ar, där den huvudsakligen härrör från renbetesfjållcns skogar.

Statsskogarna dominerar i vissa stor- kommuner, huvudsakligen i Norrbot- tens län. Undersökningsområden med skogsarealer av någon betydenhet och med mer än 50 % kronoskog finns även i Västerbottens, Kopparbergs, Väster- norrlands och Örebro län.

Det har varit av intresse för utred- ningen att se i vad mån de statliga sko- garna är spridda i jordbruksbygden. Se- dan sådan skog som rimligen bör bibe— hållas vid jordbruken i kronans ägo fråndragits, innehåller den skogsmark, som av de lokala delegationerna be- dömts bestå av splittrade områden i jordbruksbygd, 52.000 hektar eller c:a 1,2 % av det redovisade statliga inne- havet. De i jordbruksbygden samlade områdena omfatta c:a 435.000 hektar eller 10,3 % av statens skogsmark.

Icke mindre än 87 % av statens sko- gar ligger i norra Sverige och huvud-

Tabell 7. Splittrade Samlade Andel av Lantbruksnämndsområde Sååå; heåieälliåfs' omradegyigågxrldbruks— % hektar hektar

Stockholms län ........................... 28 270 7,6 9 811 4 450 Uppsala län .............................. 7 037 25 450 1 150 Södermanlands län ..................... 23 146 (3,7 1 610 1 310 östergötlands län ..................... 40 194 7,1 1 450 21 550 Jönköpings län ........................... 31 140 4_8 4 870 22 800 Kronobergs län ........................... 29 591 5,2 500 26 900 Kalmar läns norra ..................... 21583 7,2 _ 18187 Kalmar läns södra ..................... 34806 9,0 150 31953 Gotlands län .............................. 8 383 5,1 328 4 608 Blekinge län .............................. 5 707 3,1 191 2147 Kristianstads län, del av ............ 17 761 7,3 _ 13 841 Malmöhus län, del av .................. 2978 5,9 9 _ Hallands län .............................. 10 295 5,0 _ 8 430 Göteborgs och Bohus län ............ 9 230 5_7 51) 1,- 300 Älvsborgs läns norra ................... 14 242 4_5 309 10 595 Älvsborgs läns södra ................... 19 274 33, 364 9 536 Skaraborgs län ........................... 39 164 11,7 1 327 7 960 Värmlands län ........................... 20 622 1,6 500 4 500 örebro lån .................................. 78 353 1570 3 266 _ Västmanlands län ........................ 47 150 12,5 1 598 8 978 Kopparbergs län ........................ 266 250 13,5 2 400 1 850 Gävleborgs län ........................... 87 033 6,3 145 13 820 Västernorrlands län ..................... 134 635 7,2 1 300 20 450 Jämtlands län ........................... 247 359 9,5 3 160 24 640 Västerbottens län ........................ 1 007 422 32,2 14 200 4.0 700 Norrbottens län ........................ 1 973 056 55,2 4 070 128 000 Hela riket 4 197 693 19,0 52 058 435 155 Södra och mellersta Sveriges slätt- bygder .................................... 147 731 6,1 15 752 55 957; Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ........................ 401 423 7,3 13 431 157 939 Norra Sverige ........................... 3 648 489 25,3 22 875 220 260

delen därav utanför jordbruksbygden. I de sex nordligaste länen omfattar de splittrade områdena i jordbruksbygden mindre än en procent av statens hela innehav där. Den totala arealen av de splittrade områdena är emellertid i des- sa sex län c:a 25.000 hektar. Arealmäs- sigt sett stora splittrade markinnehav i statens hand förekommer dessutom i Stockholms, Jönköpings och Örebro län.

I de mellansvenska och sydsvenska länen redovisas merendels statens skogsinnehav som samlade områden i jordbruksbygd med undantag av Söder- manlands och Skaraborgs län, där hu-

vudparten av statens skogar ligger utan- för jordbruksbygden. Samma är också fallet i Blekinge och Malmöhus län, men i dessa län äro statsskogarna av så ringa omfattning att de i förevarande sam- manhang ha föga betydelse.

Tabell 7 visar hur de lokala delegatio- nerna för varje lantbruksnämndsområde redovisat det statliga skogsinnehavet.

Aktiebolagens skogsinnehau har av de lokala delegationerna undersökts på samma sätt som statens skogsinnehav samt redovisas å figur 10 a och b, ta- bell V (bilaga 6) och diagrammet ä fi- gur 8.

Tabell 8. Splittrade Samlade Andel av I.antbruksnämndsområdc 312122; heåieiägås_ omradegyigägrldbruks- % hektar hektar Stockholms län ........................... 42 298 11,3 6 679 22 520 Uppsala län .............................. 103 098 36,1 6 000 G 600 Södermanlands län ..................... 25 874 ,5 1 000 2 500 Östergötlands län ........................ 84 420 15,0 50 62 450 Jönköpings län ........................... 34 732 5,4 2 890 27 600 Kronobergs län ........................... 72 101 12,8 9 200 60 000 Kalmar läns norra ..................... 19 584 6,6 86 14854 Kalmar läns södra ..................... 19 176 5,0 440 15 490 Gotlands län .............................. 5 616 4,1 950 3 244 Blekinge län .............................. 6 692 3,6 2 400 2 380 Kristianstads län, del av ............ 7 651 3,1 _ (; 535 Malmöhus län, del av .................. 213 0,4 _ _ Hallands län .............................. 4 906 2,4 _ 3 450 Göteborgs och Bohus län ............ 3 279 2,0 _. 2 350 Älvsborgs läns norra .................. 25 079 7,9 1 725 14 942 Älvsborgs läns södra .................. 17 539 5,2 1 436 10 088 Skaraborgs län ........................... 26 719 8,0 1 145 3 300 Värmlands län ........................... 475 461 37,8 29 400 33 050 örebro län ................................. 169 735 32,5 5 139 19 215 Västmanlands län ........................ 92 018 24,4 1 411 33 797 Kopparbergs län ........................ 642 092 32,5 18 000 4 550 Gävleborgs län ........................... 614 068 44,7 27 510 87 900 Västernorrlands län .................. 876 863 47,2 209 150 205 400 Jämtlands län ........................... 1 175 572 45,2 21 660 99 590 Västerbottens län ..................... 744 293 23,3 ' 127 000 72 200 Norrbottens län ........................ 394 205 11,0 40 420 132 868 Hela riket 5 684 289 25,7 513 691 946 873 Södra och mellersta Sveriges slått-

bygder .................................... 275 269 11,4 19 784 93 867 Södra och mellersta Sveriges skogs-. och dalbygder ........................ 1 076 121 19,4 56 167 287 198 Norra Sverige ........................... 4 332 899 30,6 437 740 565 808

”OPM AND, IOPPAQBEEGJ 00/ VÄRMLANDS (ÄN (LÄN om smeka/mama)

IPEÅL BållåfJfåå / PPGfé'A/f 4? ”fll JkåGJNAPÅ'JJEEAZJN

PMIFÅ/f

d' gå"-30 % 50-53'

m,m» %MHMMHU 70 ff; "za-z: HAF-50 [I"]a'r 70 ':

JVEÄLÅ/VD 07:0/7/0/0/142- 555; 5.5 om menzmvo; AAA/, 54/77'607'4141V0 /L !” om JTJEION/II/IVFE/

lPé'lz eauamras I FRÖKEN? JV AVEL! 51055/74240424'44!”

wr

—! HM] Ir-za & :::-J: & cs-ra & Il—i! _.; - ;, :»m .za—z; : f-La Eran ”m”-74 ” m-r; & );»:a & ca-c; & ;r-w ir :a '

Fig. 10 b

Aktiebolagen har i regel sina skogar samtaxerade för varje fastighetstaxe- ringsområde. Jordbruksjorden med byggnader är, i de fall de utarrende— rats, särskilt taxerad. I vissa fall kan marker, tillhöriga enskilda personer, ha förts till aktiebolagens innehav på grund av att dessa personer driver Sågverks- rörelse eller liknande i bolagsform, och den skog, som äges av dem själva eller deras familjemedlemmar, taxerats som om den tillhörde industriföretaget. Någ- ra fel av betydelse har härigenom icke uppkommit. Skillnaden mellan aktiebo- lagens skogsarealer enligt redovisning— en i denna utredning och i 1951 års jordbruksräkning är obetydlig. Den största skillnaden föreligger i Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, men den är arealmässigt obetydlig. I de sex nord- ligaste länen är skillnaden störst i Gäv- leborgs län.

Tabell 8 hur aktiebolagens skogsinnebav redovisas i materialet.

visar

Aktiebolagens skogsinnehav domine- rar starkt inom vissa undersökningsom- råden och län. Den största totala area- len förekommer i Jämtlands län, som har omkring 1.175.000 hektar skogs- mark tillhörig aktiebolag. Relativt sett har Västernorrlands län mera aktiebo- lagsskog eller 47,2 % av all skogsmark. I Jämtland är motsvarande siffra 45,2 % och i Gävleborgs län 44,7 %. Till- sammans finns inom dessa tre län nära hälften av all bolagsskog i landet. Även de övriga länen norr om Vänern, Vät- tern och Mälaren redovisar relativt och arealmässigt stora bolagsinnehav. Inom några storkommuner i dessa län domi— nerar bolagsskogarna. Inom Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal- lands samt Göteborgs och Bohus län är däremot aktiebolagens innehav obetyd- liga.

De lokala delegationerna har även undersökt hur stor del av aktiebolagens

skogsinnehav, som ligger i jordbruks- bygd och i vad män detta innehav kan anses vara splittrat eller samlat. Givet- vis har även beträffande aktiebolagens skogar hänsyn tagits till innehavet av jordbruksjord. Av sammanställningen i ovanstående tabell framgår att c:a 1/4 av all bolagsskog bedömes ligga i jord- bruksbygden. Splittrade skogsområden i jordbruksbygden har omfattat 514.000 hektar eller 9 % av all den aktiebolags- skog, som ingått i materialet.

I de fyra nordligaste länen ligger en- ligt det föreliggande materialet aktiebo- lagens skogsmark till c:a 1/3 i jord- bruksbygden. Arealmässigt har aktiebo- lagen i Västernorrlands och Västerbot- tens län det största splittrade markin- nehavet eller nära 60 % av all sådan skogsmark i hela landet.

Till gruppen övriga enligt indelning- en i ägarekategorier har förts 'de bor- gerliga och kyrkliga kommunernas markinnehav, andra ecklesiastika sko- gar, Uppsala universitets skogar, all- männingar m. m. Totalt omfattar des- sa marker omkring 1 miljon hektar skogsmark eller 4,6 % av all skogs— mark i landet. Relativt sett i jämförelse med respektive områdens hela skogs- areal förekommer denna ägarekategori mest i Uppsala, Södermanlands, Väst— manlands och Kopparbergs län. Kop- parbergs och Västerbottens län har de numerärt största arealerna eller om— kring 230.000 resp. omkring 133.000 hektar.

De skogsmarker, som räknats till denna grupp har även uppdelats i split- trade och samlade områden i jordbruks- bygden. Som väntat har denna ägareka- tegori, sedan avdrag skett för till jord- bruksjorden bunden skogsmark, en stör- re procent av sina marker i jordbruks- bygden än vad staten och aktiebolagen har. Icke mindre än 11 % av totala arealen har sålunda bedömts vara split-

trat och 22 % samlat innehav i jord- bruksbygden.

Tabell 9 visar hur detta skogsinne- hav redovisas i materialet.

Enligt de anvisningar utredningen givit de lokala delegationerna har, som tidigare framhållits, den skogsmark, som närmast torde komma till använd- ning för kompletteringsändamål, upp- delats i tre avdelningar. Storleken av denna kompletteringsskog har sedan jämförts med kompletteringsbehovet en- ligt alternativen I och 11. Det har då blivit möjligt att för varje kommun an-

ge om det beräknade kompletteringsbe- hovet kan tillgodoses genom skogsmark, som hänförts till avd. 1, eller om ytter- ligare avd. 1+2 eller avd. 1+2+3 be- höver tas i anspråk. I vissa fall kan man icke helt tillgodose det beräknade beho- vet med de skogsmarker, som hänförts till avd. 1+2+3, d. v. s. det beräknade behovet överstiger tillgången.

Vid denna jämförelse har varje stor- kommun (undersökningsområde) be- traktats som en enhet. De olika kom- munerna har sedan allt efter den avdel- ning, som man behövt ta i anspråk för

Tabell 9. Splittrade Samlade Andel av 1 , b _ k _ ,. , Totalt hela områden i jordbruks- ..mt in bndmndsomlddc hektar skogsårealen bygden 0 hektar hektar

Stockholms län ........................... 31 257 8,4 10 770 80 Uppsala län .............................. 41 749 14,6 400 2 600 Södermanlands län ..................... 34 480 10,1 3 210 1 070 Östergötlands län ........................ 52 239 9,3 2 000 27 400 Jönköpings län ........................... 29 928 ,7 3 280 18 800 Kronobergs län ........ 28 040 5,0 5 100 16 900 Kalmar läns norra 12 554 4,2 — 7 599 Kalmar läns södra ..................... 16 964 4,4 740 11 240 Gotlands län .............................. 10 432 7,6 6 020 1 875 Blekinge län .............................. 6 180 3,4 783 1 416 Kristianstads län ........................ 10 166 4,2 —— 7 100 Malmöhus län ........................... 4 773 ,5 107 433 Hallands län .............................. 12 909 6,3 730 (i 280 Göteborgs och Bohus län ............ 9 614 5,9 — 4 500 Älvsborgs läns norra ................... 19 264 6,1 1302 8 576 Älvsborgs läns södra ................... 16 657 4,9 3 140 4 028 Skaraborgs län ........................... 25 039 7,5 1 954 3 350 Värmlands län ........................... 46 907 3,7 950 6 100 Örebro län .................... 28 437 5,4 2 022 3 855 Västmanlands län ........... 40 871 10,8 4 523 27 017 Kopparbergs län ........................ 229 709 11,6 4 350 1 700 Gävleborgs län ........................... 31 054 2,3 3 815 13 730 Västernorrlands län .................. 41 695 2,2 10 000 26 500 Jämtlands län .......... . ................ 59 640 2,3 6 305 11 410 Västerbottens län ........................ 132 831 4,2 10 502 4 300 Norrbottens län ........................... 37 736 1,1 29 910 6 850 Hela riket 1 011 124 4,6 111913 224 709 Södra och mellersta Sveriges slätt— bygder ................................. 206 501 9,2 26 974 53 264 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ........................ 289 367 5,1 22 607 111 355 Norra Sverige ........................... 515 256 3,6 62 332 60 090

att täcka behovet, sammanförts i grup- per sä att alla kommuner, vars beräk- nade behov av kompletteringsskog helt synes kunna .tillgodoses genom skogs— marker hänförda till avd. 1 förts i en grupp, kommuner som fått sitt tänkta behov tillgodosett genom tillgången i avd. 1+2 i en annan grupp 0. s. v. Om man i en kommun icke helt behövt ut- nyttja all skogsmark inom den anlita- de avdelningen, har uppenbarligen icke återstoden kunnat överföras till en än- nan kommun. Följaktligen kan det in- träffa att du län, vars redovisade kom-

plctteringsbehov är lägre än tillgången likväl inom sig kan ha kommuner, som icke kan få sitt beräknade behov helt tillgodosett. Likaså kan det inträffa att inom ett län, vars redovisade behov är större än tillgången, vissa kommuner får sitt kompletteringsbehov tillgodo- sett eller ett överskott uppstår. De jäm— förelser mellan kompletteringsbehov och skogstillgång som redovisas för län eller för riksområdcn avser sålunda jämförelser mellan i detta avseende lik- artade kommungrupper. I tabellerna 10 och 11 framgår hur de undersökta kom-

Tabell 10. Antal kommuner fördelade efter. förhållandet mellan tillgången på lcmnplelle— ringsskog i de olika avdelningarna och det beräknade behovet. Alternativ 1.

K Behovet täckes av till- Behovet överstiger tillgången ompl.- ,, li t d Lantbruksnämnds— behov gangen en g me område foreltgger avd. avd. avd. högst 100100—1000 över 1000 CJ 1 1+2 1+2+3 hektar hektar hektar

Stockholms läns ...... 23 20 _— — 3 1 _ Uppsala läns ............ 9 9 4 _— — — —— Södermanlands läns 16 12 5 3 1 _» _ östergötlands läns 37 7 2 _ _ 1 _ Jönköpings läns ....... 44 5 1 _ 1 ' 2 _ Kronobergs läns ....... 36 3 _— ) _ 2 1 Kalmar läns norra 11 5 1 —- — — — Kalmar läns södra 23 4 2 — 1 — —— Gotlands läns ............ 2 f) —— — — 1 2 Blekinge läns ............ 19 3 1 — — — *— Kristianstads läns del

av ........................ 42 3 — — — -— —— Malmöhus läns, del av 13 1 —— i — —= _ Hallands läns ............ 28 3 1 _ — — — Göteborgs o. Bohus

läns ..................... 30 — 6 —— 1 :$ 1 Älvsborgs läns norra 26 1 2 — _ :$ — Älvsborgs läns södra 29 1 1 .. i _” — Skaraborgs läns ...... 47 8 1 — — — _ Värmlands läns ...... 22 16 7 1 — 1 1 örebro läns ............. 28 4 — 1 — —— — Västmanlands läns 26 1 — 4 — — » Kopparbergs läns ...... 33 S 1 3 _ — 2 Gävleborgs läns ......... 30 7 2 1 —— _ — — Västernorrlands läns 34 G 1 — -— — — Jämtlands läns ......... 21 12 — — — —— — Västerbottens läns 18 9 — 1 _ 1 _ Norrbottens läns ...... 23 4 — — — —— ——

Hela riket 670 161 38 10 7 15 7

% av hela landet ...... 74 — 18 ' 4 1 3

Tabell 11. Antal kommuner fördelade efter förhållandet mellan tillgången på komplette- ringsskog i de olika avdelningarna och det beräknade behovet. Alternativ II.

Komp] _ Behovet täckes av till- Behovet överstiger tillgången Lantbruksnämnds- behov gängen enligt med område foreljgg" avd. avd. avd. högst 100 100—1000 över 1000 LJ 1 1+2 1+2+3 hektar hektar hektar Stockholms läns ...... 2 21 5 —— 2 9 8 Uppsala läns ............ _ 1 13 1 2 3 2 Södermanlands läns _ _ 2 17 3 11 4 östergötlands läns — 1 18 2 _ 6 20 Jönköpings läns ....... 1 _ 12 —4 2 6 32 Kronobergs läns ....... 1 1 9 — — 2 29 Kalmar läns norra 1 1 8 — _ '1 6 Kalmar läns södra _ 1 7 — 1 1 20 Gotlands läns ............ _ _ — _ — — 14 Blekinge läns ............ 2 — _ — — 3 18 Kristianstads läns del av ........................ _ 2 1 — — 6 36 Malmöhus läns, del av _ _ — —— — 3 11 Hallands läns ............ _ 2 4 — — 7 20 Göteborgs o. Bohus läns ..................... 2 _ 2 — _ 11 26 Älvsborgs läns norra _ _ 2 — — (5 24 Älvsborgs läns södra _ — 3 — — 5 23 Skaraborgs läns ...... 1 _ — 3 i 4 48 Värmlands läns ...... 1 —— 4 10 — 4 ' 28 Örebro läns ............. 3 4 3 6 2 2 13 Västmanlands läns _ 1 8 6 —- 4 8 Kopparbergs läns ...... 5 _ — 23 — 2 17 Gävleborgs läns ......... — 2 13 16 —— 1 8 Västernorrlands läns ——— 12 8 8 — 1 12 Jämtlands läns ......... — 11 6 8 — 1 7 Västerbottens läns _ — 2 13 —— — 14 Norrbottens läns ...... 1 2 3 14 — — 7 Hela riket 20 62 133 127 12 99 455 ___—_a % av hela antalet 2 7 15 14 62 munerna fördelas efter förhållandet enheternas kompletteringsbehov var för mellan tillgången på kompletterings- sig beräknats, utan det angivna beho- slxog och behovet enligt utredningens två alternativ.

Av tabellerna 10 och 11 framgår bl. a. att det enligt alternativ I icke förelig- ger något behov av tillskott från andra ägarekategorier i 670 kommuner eller för 74 % av det undersökta antalet, me- dan samma förhållande inträffar enligt alternativ II endast i 20 kommuner eller för 2 %. Genom det använda beräk- ningsförfarandet har ju, som tidigare framhållits, icke de enskilda bruknings-

vct har avsett hela gruppen komplette- ringsjordbruk inom undersökningsom- rådet. Det kan därför givetvis förekom— ma att enskilda brukningsenheter har behov av kompletteringsskog, även om kompletteringsjordbruken betraktade som en grupp icke beräknats ha något behov av tillskott ifråga om skog.

I 29 kommuner motsvarande 3 % av det totala antalet undersökta kommu- ner är enligt alternativ I det beräknade behovet större än tillgången. Enligt al-

NO??£44/0,./(0PA428£265 om menu/vo; zÅ/v (ti/v var noen/mama )

ä£HOV£7 av (amn £r7£P/A/6'JJI(06 mg:/er 447 1, Mhz—der m'a nu - can/55” / 04 m4 Zman/wa! '

DE] I'd/VPéffrfl/IIIJJFIOI/Pfeil/5551, EI

anat/[r [.c/v r/ufefou rita; _-

m] FAQ/ff IVäle/Å'J I

[All/E' IVJEZ/V/f/F / "2

& [WL/67 dVifl/V/A/å' f*lff

; lfllal'ff phear/552 nu JlA/nw pw mr ”M:/mv; r »1»!

JVEÅLÅ/VD 1/7' 0/7 IOP/042 —

[illa!/5747 IONPLfTrEE/A/åahfkvå [lvl/67417! Jin/"027" ”50 TILL-

85265 06/1 VÄ grill/WDS LÄN, 54/77" 6 074L4/V0 (Li/v om Jraewnnwuce)

GI./Vä!” / oz/(A '4V06w/N542'

[lll]

la!-Mt [”Se/Nuliwr Riesz/fa? £!

law;/4714” flafffåJJfl'Lll—Y !

M (Au/cr Holt/mv; I

till

(ll/57" JVåle/NE f*z

[IV:/Jr 4Vale/Nf rv: _!

ut'/m VET o'rsNr/ssl r/u tivt!” KWIIC'YJIDFII/ll I?) .I'

61%” ! '

a o >

&?

__u ”

._é'

&

lb

”beem/vo, mpMeegeäs om Hemma/05 M/v (MW om noen/mmm: )

emo rer JV Afa/7134 £7_ hff/”655106 av;/sr ALTE: mm;-aer han nu- 164/v55/v / cum 'JVDZUW/VEAP'

[HD [0,7/'( !?Tfé/A/åJlflaV ripa/55:e !!

aff/a 1157 a?” Hateful-J rie u.:-

|L|t|g| mm Awa/rum , ,

% FN:/57 AVDEIIV/Nå If)

fA/L/å/ ÄVJE'IIVI/Vå 1+2»!

nu 547115!” nu mr watt/vw; ! -1 d .

& en./avr; oktav/sr!

JVEALÅND 07.0” (019312- 554565 om menu/vos LJ”. 54/77" 607444!!!) (L in 0!” Jraennnumse)

ungt/[r av (aH/fLETTEE/NESJKOG FNL/67 ltrl JAG/7,50)? ”En r/LC' 64.”wa I 04 om lama/vwme'

B]] (ann (”EE/”(JltA/OP fa'ea Ififg []

medverkar r/zzratoxfiu4x: m FNL/fr Arvid/”va' ' M] SNL/ff train/mi I *:

[NL/57 Allerum/v; f.).;

ltaaysr lyte: r/cle nu fl./vt!” £NL/57 400516”!!! "2"!

Fig. 12 b

————I BEHOVET AV KOMPLETTEPINGSSKOG ENLIGT A_L___T I SAM/T TILLGÅNGEN | OLIKA "AVDELNINGAR” : BEHOV ITILLGÅNG seuovn TÄCKES AV NOPPA svmats INLAND nom svmcfs VUSTLAND "mum" ”EP'GES SÖDRA svemgs

sxoss- om DALBYGDEP SKOGS-DEN DALBYGDEE TILLGÅNGEN ENLIGT: 00 02 05 IO 00 0.2 05 LD 00 0.2 0,5 I.0 00 oz os MILt.uA AVDELNING I

3 a t

AVDELNING I » z AVDELNING I 024

stuovjr övsesnate TILLGÅNGEN ENLIÖT.

AVDELNING I'Z 4 I

.. MELLEPSTA svtmss söorn svsmss Bzron ”("$ AV SLÅTTBYODEI? SLA rrevaoze TILLGÅNGEN ENLIGT= 00 0.2 0.5 1.0 00 oz 05

MI L HA AVDELNING I

AVDELNING I'Z

AVDELNING I 'i'!

Bzuovgr överman? TILLGÅNGEN ENLIGT:

AVDELNING 1*Z '$

IVNGL. LAanuxssnRELsiuJuv s(IlYIoniN

Fig. 13

BEHOVET AV KOMPLETTERINGSSKOG ENLIGT A_LT. II SAMT TILLGÄNGEN I OLIKA 'AVDELNINGÅE' -. BEHOV TILLGÅNG BEHOVEY TÄtVES AV NORRA SVERIGES INLAND YILLGÅNGEN ENLIGT: . (15 LO AVDELNING 1 '

NOEPA SVERIGES VUSTLAND 2.0 50 1.0 ' 0z 0.5 1.0 MILL.IIA

AVDELNING I »: AVDELNING l' 2.3

seum/er övtesnere rILLGANGEN ENLIGT:

AVDELNING 102.)

- MELLEPSTA svzmss söozA svsmss ME LEESTA svtaass söoIzA svemass BEHOV.” ”NES AV sum-och DALBYGDEP sxocs-ocu wmvs? Stim” 100 59 SL An nya GDEE T'LLGANGEN ENLIGT= 0.0 0.2 05 1.0 0.0 0.2 0.5 1.0 00 oz 0.5 1.0 0.0 oz 0.5 rutt. HA AVDELNING I :

AVDELNING nl AVDELNING 1'1'5

BEHOVET övzesnste TILLGÅNGEN ENLIGT:

AVDELNING I'z '!

BEHOVET TÄCKES Av TILLGÄNGEN ENLIGT: 9,0 02 0,5 1.0

AVDELNING 1

1.0 5.0 L.0 5.0 th. HA

AVDELNING "! AVDELNING l'Z ')

etuovgt övzesmsp TILLGÅNGEN ENLIGT:

AVDELNING t'Z'S

("InnuNYIPIIKHI'VEEUEN, sur.:Elncutu

Fig. 14

Tabell 12. Beräk— Andel i procent av det Andel i procent nat be- beräknade behovet, vil- av det beräkna- Alter- hov i ken tillgodoses med de behovet, vil- Riksområde nativ 1000_ skogsmark från ken icke kan tal tillgodoses från hektar avd. avd. avd. avd. 1 1+2 1+2+3 1+2+3, Norra Sveriges inland ......... | 88 62 67 77 23 11 2 563 9 21 75 25 Norra Sveriges kustland ...... I 26 97 100 100 0 H 1 858 1 10 51 49 Mellersta Sveriges skogs- och dalbygder ..................... | I 26 48 74 93 7 II 844 2 11 35 65 Södra Sveriges skogs- och dalbygder ..................... I; 22 14 37 —— 63 H 1 529 0 8 9 91 Mellersta Sveriges slättbyg- der .............................. I 32 42 75 82 18 H 822 2 9 14 86 Södra Sveriges slåttbygder I 11 49 60 — 40 11 407 0 2 2 98 Hela landet I 205 56 70 78 22 H 8 023 4 13 43 57

ternativ II föreligger samma förhållan- de i 566 kommuner motsvarande 62 % av det totala antalet. Den omständighe- ten att det beräknade behovet översti- ger tillgången enligt avd. 1+2+3 med- för givetvis icke att skogskomplettering är utesluten i området utan endast att blott en del av de fastigheter, som är i behov av skogskomplettering, kan få sitt behov tillgodOSett enligt de antag- na normerna. Storleksordningen av hur mycket det beräknade behovet översti- ger tillgången i varje kommun framgår ävenledes av de båda tabellerna. Av des- sa siffror att döma är det vid alterna- tiv I endast fråga om obetydliga skogs- arealer, som ytterligare fordras för att helt täcka behovet. Endast i sju av de undersökta kommunerna torde det en- ligt detta alternativ uppstå betydande svårigheter att genomföra en fullstän- dig skogskomplettering. Enligt alterna— tiv II skulle det däremot i 455 eller nära 50 % av alla undersökta kommuner

uppstå betydande svårigheter att ge- nomföra en skogskomplettering under de. för detta alternativ gällande förut- sättningarna.

För varje kommun har den här dis- kuterade kompletteringssituationen re- dovisats på figur 11 a och b samt 12 a och b. Därjämte har i tabell VI och VII (bilaga 7 och 8) samt i diagrammen å figurerna 13 och 14 sammanställts det siffermaterial, som legat till grund för beräkningarna. I den sammanfattande redogörelsen för varje län, som avslutar detta kapitel, har också med ledning av det här redovisade materialet en jäm- förelse gjorts mellan kompletteringsbe- hov och beräknad tillgång på komplet- teringsskog. Av tabell 12, som är en sammanställning över behovet av kom- pletteringsskog i olika riksområden, framgår hur stor del av detta behov, som kan tillgodoses genom den skogs- mark som beräknats tillhöra de olika avdelningarna.

Tabell 12 visar att jordbruket enligt utredningens alternativ I för hela lan- det skulle behöva tillföras i runttal 205.000 hektar skogsmark från andra ågarekategorier. 56 % av detta behov eller ca 114.000 hektar kan tillgodoses av den skogsmark, som i undersökning- en hänförts till avd. 1. De kommuner, som får sitt behov tillgodosett från den- na avdelning har emellertid en beräk- nad tillgång på ca 466.000 hektar skogs- mark av detta slag. Följaktligen behö- ver i detta fall omkring 352.000 hektar av ifrågavarande skogstillgång icke di- rekt disponeras. Avd. 1 visar således i detta fall ett betydande överskott av kompletteringsskog. Liknande överskott kan även redovisas i de kommuner där kompletteringsbehovet skulle tillgodoses genom skogsmark från avd. 1+2 eller avd. 1+2+3. Även inom de kommuner, som enligt de av utredningen angivna beräkningsgrunderna icke anses ha nå- got komplettering'sbehov förekommer så- dana överskott. I ett följande avsnitt re- dovisas dessa förhållanden ytterligare.

Tabell 12 visar således att för hela landet 50 % av kompletteringsbehovet enligt alternativ I kan tillgodoses genom skogsmarker tillhöriga avd. 1. Ytterliga- re 14 % eller totalt 70 % av detta bc— hov kan täckas genom att ta i anspråk de skogsmarker, som inom de aktualise- rade kommunerna anses tillhöra avd. 1+2. Den skogsmark som ingår i avd. 1+2+3 ökar möjligheten att tillgodose kompletteringsbehovet med ytterligare 8 %. Totalt kan alltså 78 % av det en- ligt alternativ I beräknadc komplette— ringsbehovet tillgodoses. Det återståen- de kompletteringsbehovet eller 22 % av det totala synes icke heltvkunna tillgo- doses genom den skogsmark som ingår i avd. 1+2+3. Som tidigare framhållits har enligt alternativ I denna brist på kompletteringsskog uppstått i 29 kom-

muner, men den är av betydande stor- leksordning endast i sju kommuner.

Om man jämför de olika riksområde- nas beräknade tillgång på komplette- ringsskog och behovet enligt alternativ I, kan konstateras att skogstillgången i avd. 1 i stort sett tillgodoser behovet endast i norra Sveriges kustland. I öv- riga områden måste tillgångar upp till avd. 1+2+3 anlitas, men det beräkna- de behovet synes ändå icke kunna bli tillgodosett överallt. I södra Sveriges skogs- och dalbygder synes det beräk- nade behovet icke kunna tillgodoses till mer än omkring en tredjedel.

I tabell 12 har även gjorts en motsva- rande jämförelse mellan skogstillgång- en i de tre avdelningarna och behovet enligt utredningens alternativ II. För hela landet kan enligt de angivna för— utsättningarna kommuner som repre- senterar 4 % av det beräknade behovet få detta tillgodosett genom skogsmark från avd. 1. Givetvis kan även enligt det- ta alternativ icke all den till avdelning- en hörande skogsmarken utnyttjas för kompletteringsändamål. I detta fall ut- nyttjas således den tillgängliga skogs- marken till ca 70 %. Om ytterligare de kommuner, som får sitt behov tillgodo- sett genom skogsmark i avd. 1+2 med- räknas, kan därigenom ytterligare 9 % tillgodoses. Ytterligare 30 % av det be— räknade komplctteringsbehovet enligt alternativ II eller totalt 43 % kan täc- kas genom att de kommuner, som får sitt behov tillgodosett genom skogsmar- ker förda till avd. 1+2+3 inräknas. Återstående 57 % av det totala behovet enligt alternativ II synes ej helt kunna tillgodoses genom skogstillgångarna i avd. 1+2+3, Tidigare har angivits att denna brist på kompletteringsskog är av betydande storlek i 455 kommuner d. v. s. i 50 % av det undersökta anta- let, men också att det enligt detta alter-

nativ föreligger brist i ytterligare 111 av de undersökta kommunerna. * Granskar man förhållandena inom de olika riksområdena, visar det sig att det enligt alternativ II föreligger så stort behov av kompletteringsskog att till- gången från avd. 1 endast till obetydlig del täcker behovet. Om ytterligare avd. 1+2 tas i anspråk synes i norra Sveri- ges inland 21 % av behovet kunna till- godoses. Därvid utnyttjas nära tre fjär- dedelar av tillgången. Om den beräkna- de skogstillgången i avd. 1+2+3 ut- nyttjas, visar tabellen att behovet till— godoses till 75 % i norra Sveriges in- land, medan det i södra Sverige endast till en ringa del synes kunna täckas. Såsom tidigare framhållits inträffar det uppenbarligen, där intet komplette- ringsbehov föreligger eller i de fall det beräknade behovet kunnat tillgodoses, att tillgången är större än behovet. Den skogsmarksareal, som då blivit över, har givetvis vid materialets bearbetning icke kunnat överföras till något annat undersökningsområde för att där täcka en eventuell brist. Storleken av icke disponerade marker visar sig enligt al- ternativ I vara betydande. Tillgången på kompletteringsskog i avd. 1 är för hela landet i runt tal 1.936.000 hektar. Av denna tillgång härleder sig ca 26 % från bolagens, ca 3 % från kronans och ca 6 % från övriga icke enskilda ägares splittrade innehav i jordbruksbygden. Då kompletteringsbehovet enligt alter- nativ I beräknas till ca 205.000 hektar omfattar den skogsmark, som icke be- höver disponeras i runt tal 1 3/4 milj. hektar. Hur dessa enligt de här antag- na förutsättningarna icke disponerade marker fördelar sig inom de olika riks- områdena framgår av tabell 13.

Den undersökning, som här redovi- sats har haft till uppgift att under vissa av utredningen angivna förutsättningar

studera skogskompletteringsbehovet och möjligheten att tillgodose detta. En av de antagna förutsättningarna har varit att undersökningsområdenas storlek an- passats så att det legat inom det möj- ligas gräns att den skogstillgång som funnits inom själva området varit läm- pad för direkt komplettering. De här redovisade för kompletteringsändamål icke disponerade markerna kan kom- ma till användning för indirekt kom- plettering genom bl. a. arronderingsby- ten. Härigenom kan kompletteringen nå längre med den till en avd. hänförda skogen än vad här tidigare diskuterats.

Med ledning av det framlagda mate- rialet och de yttranden lantbruksnämn- derna avgivit i dessa frågor kan följan— de sammanfattning för de olika länen lämnas.

Stockholms län

Den lokala delegationen har uppdelat länet i tre regioner på så sätt att varje region fått en i möjligaste mån ur jord- brukssynpunkt enhetlig karaktär. För varje region har sedan vissa minimi- arealer uppställts för de bärkraftiga cn- heterna. Beträffande dessa arealer har i lantbruksnämndens och hushållnings- sällskapets gemensamma yttrande an- förts att länets jordbrukare i allmänhet torde eftersträva brukningsenheter med i vart fall större åkerareal.

Det kompletteringsbehov, som kan anses föreligga enligt alternativ I kan huvudsakligen täckas genom den skogs- mark som tillhör de jordbruk som be- räknas bli tagna i anspråk för komplet- teringsändamål och i övrigt av skogs- mark som hänförts till avdelning 1. En- ligt den lokala delegationen kan kom- pletteringsbehovet enligt detta alterna— tiv täckas i samtliga storkommuner med undantag för Häverö, Väddö, Gräsö och Frötuna samt Täby och Färingö. En- dast omkring 15 % av den skogsmark

Tabell 13. Behovet av kompletteringsskog enligt al t e r n a t i u I jam/ört med tillgången i avdelning 1. Naturliga riksomrdden och hela riket.

Tillgång på kompletteringsskog i Behovet av kompl.—skog i

hektar inom kommuner hektar inom kommuner Tillgången

Summa till- Summa be- på kompl.- gång på hov av skog mins-

kompl.-skog kompl.-skog kad med behovet

där tillgång— där behovet där tillgång- där behovet helt utan en påkompl.- av kompl.- en på kompl.- av kompl.- komplette— skog över- skog över— skog över- skog över- ringsbehov stiger be- stiger till- stiger be- stiger till— hovet gången hovet gången

Naturligt riksområde

Norra Sveriges inland - 800 597 241 685 8 371 54 475 33 845 1 050 653 88 320 Norra Sveriges kustland 305 646 110 676 300 25 582 660 416 622 26 242 Mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 98 785 33 275 8 298 12 594 13 254 140 358 25 848 114 510 Södra Sveriges skogs- och

+ 962 333 + + dalbygder 183 337 17 242 3 978 3 240 19 359 204 557 22 559 + 181 958 + + +

390 380

Mellersta. Sveriges slättbyg-

der - - 65 239 46 976 7019 12801 18441 119 234 31242 Södra Sveriges slättbygder 19 796 16 132 1 990 5 413 5 659 37 918 11 072

Hela riket 1 473 400 465 986 29 956 114 105 91 218 1 969 342 205 323 87 992 26 846

1 764 019

som ansetts höra till avdelning 1 ut- nyttjas, vilket innebär att över 20.000 hektar skogsmark i avdelning 1 icke be- höver tas i anspråk enligt detta alter— nativ. Med den skogsmark, som i övrigt kan beräknas bli disponibel genom sammanläggningar, torde några alltför stora svårigheter att genomföra en skogskomplettering enligt alternativ I icke föreligga.

Antalet kompletteringsjordbruk i lä- net är emellertid stort och komplette- ringsbehovet enligt alternativ II är där- för också betydande. Endast inom Boo storkommun föreligger icke något kom- pletteringsbehov enligt detta alternativ. Med den skogsmark, som ingår i av- delning 1, kan 20 % av det i detta fall beräknade behovet tillgodoses. Om man beräknar att ytterligare avdelning 1+2 tas i anspråk, kan något över 50 % .av behovet tillgodoses. I sådana kommu- ner som har ett stort antal komplette- ringsjordbruk kan kompletteringsbeho- vet endast fyllas till omkring hälften.

Inom länet kan enligt lantbruksnämn- dens och hushållningssällskapets gemen- samma yttrande det beräknade kom- pletteringsbehovet i första hand tillgo- doses från sådana kompletteringsjord- bruk, som icke bebos av ägaren, från mindre skogsfastigheter samt från splittrade innehav i jordbruksbygd till- höriga andra än enskilda ägare.

Uppsala län

Enligt lantbruksnämndens yttrande är flertalet av kompletteringsjordbruken belägna i eller i närheten av skogs- bygd och skogskomplettering borde där- för vara möjlig. I södra delen av länet kan brukningsenheternas förstärkning genom skogstilldelning ske i begränsad omfattning på grund av knapp tillgång på skog. I länets mellersta och nordliga delar är antalet kompletteringsjordbruk större än i södra länsdelen. Längst i

norr finnes endast ett obetydligt antal familjejordbruk.

Det för alternativ I beräknade kom- pletteringsbehovet (ca 6.400 hektar) kan i stor utsträckning tillgodoses ge- nom tillgången i avdelning 1. I det fåtal kommuner, där ytterligare skogsmark erfordras, åtgår endast hälften av vad som inom respektive kommuner beräk- nats höra till avdelning 1+2. Det för alternativ II beräknade behovet om- fattar ca 23.000 hektar. Genom att an- vända skogsmarken i avdelning 1+2 kan 60 % av kompletteringsbehovet täckas.

Södermanlands län

Lantbruksnämnden har i sitt yttran- de till utredningen bl. a. framhållit föl- jande.

Utmärkande för länet är det stora anta- let större egendomar. Således finnes 126 godskomplex med mer än 150 hektar åker per en het. -— Dessa gods har en samman- lagd åkerareal om ca 40.000.hektar och en skogsmarksareal om tillhopa ca 90.000 hektar. Ett annat speciellt förhållande in- om länet är förekomsten av relativt stora härads- och sockenallmänningar. Den sam- manlagda skogsmarksarealen å dessa är ca 27.000 hektar.

Bärighetsgränsen för familjejordbru- ken har enligt lantbruksnämndens upp— fattning satts relativt lågt, men trots detta har kompletteringsjordbrukens an- tal blivit betydande. Av enheter med 25—50 hektar åker uppgives omkring 20 % sakna tillräcklig husbehovsskog och en skogstilldelning på omkring 3.000 hektar kan anses behövlig för att få detta behov fyllt.

En skogskomplettering enligt alter- nativ I tillgodoser behovet endast till 36 % genom skogsmark ingående i avd. 1 om man enbart ser till förhållandet inom olika kommuner. Men all tillgäng- lig skogsmark i denna avdelning synes ej behöva disponeras. Inom några kom—

muner måste dock tillgångenzi ytterliga— rc avd. 1+2 och avd. 1+2+3V'medräk- nas, men i runt tal 8.000 hektar av den- na skogsmark torde ej behöva användas för enbart kompletteringsjordbrukens förstärkning om alternativ I genomfö- res.

Lantbruksnämnden har beträffande länets förhållanden i nu förevarande avseende anfört:

Emellertid torde man för Södermanlands lån ej kunna räkna med att genom enbart skogskomplettering kunna göra ur åker— jordsynpunkt svaga jordbruk fullt bärkraf- tiga. I första hand torde rent ekonomiska synpunkter lägga hinder i vägen. Ofta är nämligen det behövliga skogsinköpct allt- för kapitalkrävande, vartill ej sällan kom- mer att ifrågavarande jordbruk är dåligt bebyggda samt i behov av dikning och övrig upprustning. Därjämte torde i många fall innehavarna rent personligt ej mäkta med de uppgifter som skulle krävas för att i olika avseenden göra jordbruket fullt tillfredsställande. Utvecklingen torde bland annat av nu anförda skäl böra inriktas mot uppfattningen, att man inom länet bör tiga i avseende ä både jord och skog.

Lantbruksnämnden är därför av den uppfattningen ,att man inom länet bör räkna med komplettering huvudsakligen enligt alt. I, alltså innebärande att. man i första hand försöker få— fram i» både jord- bruks- och skogsavseende bärkraftiga en- heter. Det är även angeläget och synes ur det allmännas synpunkt vara lämpligt, att de med avseende å jordbruksjord fullt bär— kraftiga enheter mellan 25—50 hektar, som saknar tillräckligt med skog, erhåller hjälp att få sitt behov av husbehovsskog täckt.

Östergötlands län

Länet kan ur jord- och skogsbruksf synpunkt indelas i norra och södra skogsbygden samt den mellan dem lig- gande östgötaslätten. Skogstillgången på den egentliga slätten är i genomsnitt en- dast 0,5 hektar per hektar åker. Möjlig— heterna att inom slättbygden genomfö— ra en komplettering med välbelägen, skog har av lantbruksnämnden bedömts vara begränsade. På slätten torde enligt

nämnden en storleksrationalisering upp till 25 a 30 hektar åker böra eftersträ- vas. I skogsbygderna har det kombine- rade jordbruket med tyngdpunkten lagd på skogen ansetts vara den lämpligaste formen.

Kompletteringsjordbrukens antal be- räknas bli minskat betydligt om alter- nativ I genomföres. Därför blir den areal skogsmark, som skulle behövas för detta alternativ endast ca 2.700 hektar och kan huvudsakligen tillgodo— ses genom kompletteringsjordbrukens tillgångar och genom den skogsmark, som ansetts ingå i avd. 1. Alternativ 'II kan endast i obetydlig grad genomföras på slättbygden. I norra skogsbygden däremot kan nästan hela behovet enligt detta alternativ tillgodoses genom att ta i anspråk en tredjedel av den skogs- mark som förts till avd. 1+2. I södra skogsbygden täckes 60 % av behovet på motsvarande sätt. En skogskomplette- ring synes Således vara lättast att åstad- komma i norra skogsbygden.

Lantbruksnämnden har för sin del rörande skogsbygden anfört bl. a.

Inom mera avlägset belägna skogsbyg- der förekommcr sedan flera år en tendens till nedläggning av jordbruksdriften på de sämre och dåligt arrenderade jordbruken, där stenförekomsten är så stor att sten- röjning är ekonomiskt ogenomförbar eller där jordarten utgöres av försumpad kärr— jord. Även när frågan uppstår om förny- ande av byggnadsbeståndet på dylika jord- bruk blir ett ställningstagande till jord- bruksdriftens uppehåll ofta aktuellt. Här synes vissa möjligheter föreligga för nämn- den att genom förvärv av sådana enheter medverka till en skogskomplettering "av ofullständiga jordbruk. Dylika förvärv bör även kunna komma ifråga som hytesob- jekt med bolag och andra storskogsägare.

Jönköpings län Lantbruksdircktören har i en prome- moria bl. a. framhållit:

Länet är ett utpräglat smäbrukarelän med ca 15.000 brukningsenheter över två

hektar åker och av dessa är i runt tal två tredjedelar komplettcringsjordhrukl. Sam- manslagning av kompletteringsjordbruk äger givetvis rum i betydande omfattning, men torde i allmänhet ej gå i så snabb takt som på vissa andra håll i riket. Efter— frågan på goda familjejordbruk är mycket stor. Genom närbelägenheten till samhäl— len med möjligheter till arbetsförtjänster utom jordbruket och genom i vissa områ- den, främst i Västbo härad, förekommande småindustri på den egentliga landsbygden kan man räkna med att en stor del av de ofullständiga jordbruken ha möjlighet att bestå.

Rent erfarenhetsmässigt kan man inom Jönköpings län våga påstå att jordbruks- fastigheter med omkring 10 hektar åker och 50 hektar produktiv skogsmark utgör en lämplig fastighetstyp, där ägaren har full sysselsättning och bärgning. Vid sådana jordbruk blir i allmänhet såväl jordbruket som skogsbruket tillfredsställande skött. Ägaren känner en önskvärd social trygg- het. Han har möjlighet att underhålla och vid behov förnya fastighetens hyggnadsbe- stånd och han kan även i allmänhet ta sig råd att skaffa de ändamålsenliga verktyg och redskap, som erfordras för jordens och skogens skötsel.

Det enligt alternativ I beräknade kom- pletteringsbehovet (ca 3.200 hektar) kan till 29 % täckas genom den skogs- mark som hänförts till avd. 1 och en- dast omkring en tiondel av denna till- gång behöver då utnyttjas. Återstående kompletteringsbehov kan täckas genom att man får disponera skogsmark som hänförts till avd. 1+2+3, Ett komplet- teringsbehov enligt alternativ II kan täc- kas endast till 11 % av skog ingående i avd. 1+2. I övrigt kan behovet en- ligt detta alternativ endast täckas till en tredjedel.

Kronobergs län

I en promemoria har lantbruksdirek- tören bl. a. anfört:

Kronobergs län är ett utpräglat småbru— karlän. De cirka 3.100 småbruken repre- senterar närmare 20 % av totala antalet brukningsenheter medan endast 6,5 % av

åkerarealen kan hänföras till denna grupp. övriga ofullständiga jordbruk, där ägaren bebor och brukar fastigheten, omfattar cir- ka 50 % av totala åkerarealen men endast cirka 35 % av skogsmarken. 54 % av samt— liga brukningseuheter inom länet tillhör denna grupp. Fastigheter, som icke bebos av ägaren eller som utgör rena skogsfastig— heter, representerar endast cirka 7 % av totala antalet brukningsenheter. De ofull- ständiga jordbruken inom länet omfattar således cirka 80 % av totalantalet, cirka 58 % av åkerarealen men endast cirka 43 % av skogsmarken. — skogstilldelningen per brukningsenhet utgör i medeltal för länet 28 hektar, vilken siffra emellertid va— rierar högst betydligt inom olika delar. Nordöstra delen av länet utmärker sig för riklig skogstillgäng och medeltillgången på de ofullständiga enheterna varierar mellan 31 och 43 hektar. Inom samma område lig- ger skogstilldelningen per bärkraftig enhet på 73—134 hektar. Man torde kunna säga, att komplettering med skogsmark inom detta område icke erfordras. Inom detta område återfinns också det största anta- let arrendatorer.

Vad angår bygden norr och söder om Växjö karakteriseras denna av ringa skogs- tilldelning per enhet, såväl ofullständiga som bärkraftiga jordbruk.

Beträffande sydvästra delen av länet, som är den mest utpräglade småbruksbyg- den kan noteras, att skogstilldelningen på ofullständiga enheter omfattar cirka 20 hektar, medan tilldelningen till de bär- kraftiga enheterna varierar mellan 40 och 60 hektar.

För det fall en så långt gående sam- manläggning, som antagits i alternativ I, skulle kunna förverkligas, kan skogs— kompletteringsfrågan lösas enligt de an— tagna normerna för praktiskt taget hela länet. Endast i ett fåtal kommuner bl. a. i Väckelsång och Skatelöv måste man räkna med att skogsmarken icke räcker till för att fylla det tänkta behovet.

Det beräknade behovet enligt alterna- tiv II måste med hänsyn till det stora antalet kompletteringsjordbruk vara

1 Å sidan redovisade enheter avser så- dana som har högst 25 hektar åker och är bebodda av ägaren.

mycket stort och kan endast obetydligt tillgodoses genom den skogsmark, som ingår i avd. 1. Om man utnyttjar till- gången i avd. 1+2+3, synes en tredje- del av behovet kunna tillgodoses.

Kalmar län

I länets norra område är komplette- ringsjordbrukens antal något lägre än familjejordbrukens med högst 25 hekt- ar åker, ett förhållande, som enligt den— na undersökning icke förekommer i nå- got annat lantbruksnämndsområde. Kompletteringsjordbruken har därtill så god skogstillgång per hektar åker att en yttre rationalisering av dem kan ge fa— miljejordbruk med en lämplig ägosam— mansättning. För en del enheter mellan 25 50 hektar åker föreligger behov av husbehovsskog. En skogstilldelning motsvarande den som beräknats enligt alternativ I (ca 600 hektar) behöver en- dast i några kommuner ta i anspråk en del av den skogsmark som ansetts till- höra avd. 1.

Inom Tuna kommun är skogstilldel- ningen i medeltal av den storleksord- ningen att något kompletteringsbehov enligt alternativ II icke kan anses före- ligga. Inom mer än hälften av övriga kommuner kan en skogskomplettering enligt detta alternativ uppnås om en del av den skogsmark, som ingår i avd. 1+2 kommer till användning.

Lantbruksnämnden har anfört bl. a. följande:

Av överlämnat statistiskt material fram- går att inom länsdelen 82 % av skogs- marksarealen är i enskild ägo, 6,6 % till- hör aktiebolag, 7,2 % staten och 4,2 % kyrka, kommun etc. Den helt övervägande arealen befinner sig sålunda i enskild ägo och då därtill kommer att såväl aktiebo- lagens som statens skogsinnehav kan sägas utgöra väl samlade enheter torde kunna ifrågasättas om en skogskomplettering från dessa innehav i någon utsträckning är möj— lig eller ens lämplig. Inom länsdelen synes

därför skogskompletteringen huvudsakli- gast böra ske genom sammanslagning av s. k. ofullständiga jordbruk, då därigenom erhålles de lämpligaste brukningsenheter med hänsyn till balansen mellan åker och skog.

I länets södra område är komplette- ringsbehovet enligt alternativ I rätt obetydligt (ca 1.800 hektar) men kan ändå icke, åtminstone i slättbygden, täc- kas annat än genom den skogsmark, som där ingår i avd. 1+2. Något över 300 brukningsenheter med en åkerareal mel- lan 25—50 hektar har en medelareal av 33 hektar åker och 6 hektar skogsmark och har behov av husbehovsskog. Av den skogsmark, som beräknats ingå i avd. 1+2, behöver omkring 40 % an- vändas för att tillgodose en tiondel av det beräknade behovet enligt alternativ II. I sitt yttrande till utredningen har lantbruksämnden angivit en utväg för att tillgodose kompletteringsjordbrukens behov av tillskottsmark. Lantbruks- nämnden anför härutinnan:

En utväg vore att i förhållandevis stor omfattning söka orientera det rena skogs- bruket till länsdelens södra områden, gräns- trakterna mot Blekinge och Kronobergs län, där åkerbrukets förutsättningar ofta är mindre goda och där tillräckligt med åker att drivas i kombination med skogen vanligen ej kan uppbringas. Härigenom kunde genom byten mark lämnas från stor— skogsbruket i andra delar av länet, där åker och skog med större ekonomisk fördel kan drivas i samma enhet.

Gotlands län

Kompletteringsjordbrukens antal är förhållandevis stort och deras skogstill- gång per hektar åker i förhållande till familjejordbruken endast en tredjedel. Utsikterna att genomföra en skogskom- plettering enligt alternativ II är därför mycket små och tillgången skulle, om all skogsmark, som inräknats i avd. 1 +2 +3 vore tillgänglig, endast motsvara omkring 30 % av det beräknade beho-

vet. Därjämte finns i länet nära 350 brukningsenheter med en åkerareal mel- lan 25—50'hektar som behöver husbe- hovsskog.

Den fastighetsstruktur, som förutsät— tes i alternativ 1, kan huvudsakligen uppnås. I kommunerna Stänga, Havd- hem och Hoburg kan dock behovet icke enligt detta alternativ bli tillgodosett inom resp. kommuner, I de övriga kom- munerna synes det vara möjligt att till- godose kompletteringsbehovet genom de skogsmarker som beräknats ingå i avd. 1.

Övervägande delen av skogsmarken på Gotland äges av den jordbrukande befolkningen, och det är främst av den- na anledning utsikterna till en förstärk- ning är små. I sitt yttrande anför lant- bruksnämnden härutinnan:

Den bolagsskog, som finnes inom länet är huvudsakligen lokaliserad till norra Got- land (Fårösund och Lärbro storkommu- ner samt Slite köping). Bolagens markin— nehav i dessa områden är föranledda av att kalkindustrin vill försäkra sig om rå- varor för sina tillverkningar. I allmänhet är skogsmarken inom dessa områden av mycket dålig beskaffenhet.

Kronoskogarna på Gotland är i huvud- sak koncentrerade till tre områden: norra delen av Lärbro storkommun, omkring Vis- by stad samt Lojsta hed.

De ecklesiastika skogarna ligger spridda över hela ön.

Med hänsyn till att den skogsareal, som äges av andra än enskilda ägare är ytterst liten i förhållande till öns hela skogsareal och dessutom bolags— och kronoskogarna i stort antal är koncentrerade till vissa om— råden av länet, synes utsikterna att i nå- gon större utsträckning kunna förstärka ofullständiga jordbruk med stödskog små.

Blekinge län

Den rikliga förekomsten av komplet- teringsjordbruk i länet har till följd att det beräknade kompletteringsbeho- vet enligt alternativ II blir så stort att

det överstiger tillgången i var och en av länets kommuner. Å andra sidan medför skogstillgången hos det stora antalet kompletteringsjordbruk att det antagna kompletteringsbehovet enligt alternativ I kan anses vara obetydligt. Endast i Ramdala och Lyckeby stor- kommuner behöver skogsmark ingående i avd. 1 komma ifråga för komplette- ring enligt detta alternativ.

I sitt yttrande om möjligheterna för skogskomplettering inom länet räknar lantbruksnämnden med att i vissa om- råden — i synnerhet i gränsbygderna _ den stenbundna marken till små grunda mossar, som odlats under den tid då folkökningen gjorde detta nöd- vändigt, nu borde skogsplanteras och utnyttjas för rationell skogsproduktion. Dessa enheter är små och ger ringa ut- komst, men kan genom att användas som hytesobjekt ge nämnden möjlighet att för kompletteringsändamål förvär- va skogsmark inom jordbruksbygden. Inom de nämnda gränsområdena anser nämnden att det finns möjlighet att bygga upp lämpliga skogsbruksfastig- heter och gemensamhetsskogar för skog- fattiga skifteslag.

Kristianstads län

Inom de undersökta delarna av länet är antalet kompletteringsjordbruk för- hållandevis stort vilket sammanhänger med att skogsbygdsområdena i länets norra del och å Linderödsåsen och Sö- deråsen samt å dessa åsars utlöpare i sydost ingått i undersökningen. En kom- plettering i anslutning till alternativ II är icke möjlig i några andra kommuner än Ivetofta och Näsum. Eftersom under- sökningen omfattar länets skogrikaste delar, där kompletteringsjordbruken re- dan är relativt väl försedda med skog, ger alternativ I vid handen att något skogsbehov icke skulle föreligga om

sammanläggningen av brukningsenheter går så långt som detta alternativ avser.

Även i detta län vidrör lantbruks- nämnden den möjligheten att åstadkom- ma skogskomplettering genom att ste- niga åkrar tillhörande dåligt bebyggda jordbruk i länets skogsbygder blir skogsplanterade. I övrigt bedömer nämnden möjligheterna att förstärka kompletteringsjordbruken med skog va- ra förhållandevis små. Till detta bidrar enligt nämndens yttrande bl. a. att så- väl kronans som bolagens skogsinnehav utgöres av väl samlade dritsenheter och att några väsentliga förbättringar ur ar— ronderingssynpunkt icke skulle vinnas genom utbyte med kronan, bolag eller andra skogsägare.

Malmöhus län

De undersökta delarna av länet re- presenterar de delar, där skogen anses vara av någon betydelse. Länet intar med hänsyn till den ringa skogsföre- komsten i detta fall en särställning. Så är t. ex. arealen skogsmark per hektar åker icke högre i de skogrikaste delar- na av länet än inom slättbygden i öv- riga delar av södra Sverige. I denna ut- präglade jordbruksbygd är också de flesta jordbrukarnas intressen, enligt vad lantbruksnämnden anför, ensidigt inriktade på jordbruksdrift.

Möjligheten att genomföra en skogs- komplettering är i detta län små. I lä- nets norra delar, där det finns ett na- turligt samband mellan skog och åker, kan skogsbehovet tillgodoses i den mån sammanläggningar kommer till stånd. Inom de södra delarna av länet, där skogen huvudsakligen förekommer i av- gränsade områden inom i övrigt utpräg- lad jordbruksbygd, anses den icke i samma grad böra användas för kom- pletteringsändamål.

Kompletteringsjordbrukens antal är i förhållande till antalet familjejordbruk ett av de lägsta i landet. Länets struk- tur medför dock att variationerna mel- lan de olika länsdelarna är mycket sto- ra, Familjejordbruken dominerar i slätt- bygden, medan kompletteringsjordbru— ken är vanligast i de rena skogskommu- nerna. Så t. ex. utgör av antalet kom— pletteringsjordbruk och familjejordbruk de förra 81 % i Frölunda socken av Fä- re kommun. Detta förhållande i fråga om de olika jordbrukens geografiska be- lägenhet ger förklaringen till att famil- jejordbrukens skogstillgångar per h_ek- tar åker är avsevärt lägre än komplette- ringsjordbrukens. Utredningens alterna- tiv I ger därför också vid handen att det för detta alternativ praktiskt taget icke föreligger något behov av tillskotts- mark.

Inom några områden av länet synes alternativ II vara praktiskt genomför- bart med hänsyn till förekomsten av skog. Med den skogsmark, som ingår i avd. 1 synes sålunda skogskomplette- ring enligt de antagna normerna kunna genomföras i Söndrum och i slättbygds- delen av Kvibille storkommun. Om yt- terligare avd. 1+2 göres disponibel för komplettering, kan även i Ränneslöv samt slättbygdsdelen av Eldsberga och skogsbygdsdelen av Enslöv det skogs- kompletteringsbehov som förutskiekats i alternativ II tillgodoses.

Genom alternativ I skulle som tidiga- re framhållits behovet av skogsmark väl kunna tillgodoses i hela länet. Lant- bruksnämnden anför bl. a. härutinnan:

Avfolkningen av skogsbygdsområdena har tidigare i stor utsträckning resulterat i att fastigheterna vid försäljning kommit i icke jordbrukares ägo. Byggnadsbestån- det är nu vanligen helt förbrukat på så- dana fastigheter och åkerjorden är dess- utom ofta stenbunden eller annars i för åker mindre användbart skick. Skogstill-

gången representerar därför i allmänhet det största värdet. Sådana fastigheter kan vara lämpliga för förstärkning av intill— liggandc kompletteringsjordbruk.

Göteborgs och Bohus län

Av länets skogsmark är 80 % bun— den till de brukningsenheter, som be- bos av ägaren. Andra av enskilda ägda jordbruksfastigheter innehåller dessut- om något över 4 % av länets skogsmark. Dessa förhållanden ger vid handen att möjligheterna till förstärkning av något större antal jordbruk med enbart skog är mycket begränsade. Den skogsmark, som sålunda skulle behövts för en kom- plettering motsvarande alternativ II, överstiger tillgången i praktiskt taget hela länet.

Även för en komplettering enligt al- ternativ I synes skogstillgången i en del kommuner vara alltför knapp. Om såle— des möjligheterna för förstärkning ge— nom skogstilldelning för länet som en enhet betraktat är begränsade, utesluter detta dock icke att komplettering med skog i vissa trakter och i vissa fall kan vara av betydelse. Härom uttalar lant- bruksnämnden bl. a.:

Skogstillgångarna är nämligen ojämnt fördelade mellan olika delar av länet. Skogsmarksarealen är sålunda i kustkom- munerna oftast mindre än åkerarealen, me- dan den i flera av kommunerna vid dals— lands- och västgötagränserna är 5—10 gånger så stor som åkerarealen.

De kommuner, där komplettering med skog kan bli av någon betydelse för ut- vecklingen på landsbygden torde vara i första hand Vette, Bullaren, Sörbygden, Svarteberg, Munkedal, Lane-Ryr, Forshälla, Inlands Torpe och Romelanda kommuner.

I dessa kommuner, särskilt i de nord— ligaste, har sedan åtskilliga år funnits en stark tendens till nedläggning av bruk— ningsenheter med avsides läge och en ex- tensifiering av driften å enstaka, avlägset belägna åkrar. Denna utveckling torde i åtskilliga fall icke kunna eller böra för— hindras.

Nedläggning av jordbruk sker även i landskommuner omkring Göteborg. Anled- ningen är här exploatering för tätbebyg- gelse. Detta är fallet främst i kommuner- na öekerö, Torslanda, Säve, Tuve, Askim, Kållered, Råda, Partille, Landvetter. I de två sistnämnda av dessa kommuner finnes god tillgång på skogsmark. Något allmänt behov av skogsmarkskomplettering torde emellertid på grund av förhållandena icke föreligga i dessa förortskommuner.

I övriga kommuner inom länet är skogs- tillgångarna i regel små och skogskomplet- te'ring kan där knappast ifrågakomma an- nat än i enstaka fall. ,.

Älvsborgs län

I länets norra område har komplette- ringsjordbruken förhållandevis liten skogstillgång per hektar åker. Med hän- syn till att dessa enheter sedan små- bruken frånräknats utgör över 80 % av antalet brukningsenheter med högst 25 hektar åker måste för en komplette- ring enligt de förutsättningar, som an- tas för alternativ II behovet bli mycket stort. Endast i Ödeborgs och Västra Tunhems kommuner kan tillgången i avd. 1+2 anses räcka för att tillgodose det beräknade behovet. Skogsmark för kompletteringsändamål kan man emel- lertid, enligt vad lantbruksnämnden framhållit, även få lösgjord genom att dålig åkerjord nedlägges och bruknings- enheternas skogSmark direkt eller indi- rekt tillföres skogfattiga kompletterings- jordbruk. I den förra kommunen har kronan och bolag en tredjedel av all skogsmark. I den senare kommunen ut- gör 57 % av skogsmarken kronopark. I övriga kommuner synes det enligt al- ternativ II beräknade behovet icke kun- na helt tillgodoses.

Brukningsenheternas struktur i nor- ra området är mycket skiftande. Detta återspeglar sig också i det resultat, som en storleksrationalisering enligt alterna- tiv I skulle kunna åstadkomma. I södra höglandet Och Dalslands bergsbygd

uppkommer icke något kompletterings- behov enligt alternativ I. I dalbygder- na och i slättbygden synes det inom vissa kommuner icke vara möjligt att i full utsträckning tillgodose behovet. Så är t. ex. fallet i Starrkärr och i Bol- stad och Brålanda kommuner. Enligt lantbruksnämndens uttalande skulle en viss komplettering i dessa kommuner vara möjlig från angränsande kronopar- ker.

Ifråga om kompletteringsmöjligheter- na i allmänhet anför lantbruksnämn- den bl. a. att de ecklesiastika skogsin- nehaven, som vore belägna i flertalet socknar, oftast passade mycket bra för förstärkning av kompletteringsjordbruk. Eventuell kompensation borde kunna beredas inom överskottsområden.

Inom länets södra område har såväl familjejordbrukcn som kompletterings- jordbruken i medeltal rätt god skogstill- delning per hektar åker. I runt tal 75 % av länets skogsmark är också bunden till de brukningsenheter, vars ägare är bosatt på enheten. Övriga ägarekatego- riers skogsinnehav i länet är därför icke så stort. En skogskomplettering av den storleksordning som antagits i al- ternativ II torde med hänsyn till skogs- tillgången endast kunna ske i Kinna- rums, Kindeholms och Tranemo kom- muner. I övriga delar av denna länsdel —— Sjuhäradsbygden— kan således en- dast till en del familjejordbruk bildas genom enbart skogsförstärkniug av kompletteringsjordbruk. Områdets topo— grafi sätter emellertid enligt lantbruks— nämnden ganska snäva gränser för åkerns sammanförande och i de fall skogsmark finnes tillgänglig såsom er- sättning är utvecklingen mot skogsjord- bruk den naturliga formen.

I det föregående har framhållits att kompletteringsjordbrukens skogstillgång per hektar åker är jämförelsevis till- fredsställande. Av denna anledning blir

det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ I obetydligt (ca 300 hektar).

Skaraborgs län

Hela länet omfattar enligt utredning- ens material ca 308.000 hektar åker och 335.000 hektar skogsmark. Enskilda ägare, som bor på sina fastigheter, inne- har 89 % av åkerjorden och 67 % av skogsmarken. Den därefter störste mark— ägaren är kronan, som innehar ca 3 % av åkerarealen och ca 12 % av skogs- marken. Av den skogsmark som tillhör bolag, staten och övriga ägare utom' de enkilda har omkring 4.400 hektar eller något över en procent av hela arealen ansetts utgöra splittrade områden i jord- bruksbygden.

I medeltal per hektar åker har såväl kompletteringsjordhruken som familje- jordbruken den minsta skogstillgången i landet med undantag för Malmöhus län. En skogskomplettering, sådan den beräknats enligt alternativ II, skulle där- för förutsätta långt större skogstillgång.

Även från detta län har lantbruks- nämnden bl. a. framhållit, att många mindre jordbruk i skogstrakterna torde komma att upphöra som självständiga brukningsenheter och en del åkerjord torde överföras till skogsmark.

Vid en så långt gående sammanlägg- ning av kompletteringsjordbruk som antagits enligt alternativ I synes något skogskompletteringsbehov i stort icke föreligga.

Värmlands län

Länet kan, enligt vad lantbruksnämn- den bl. a. anfört, med hänsyn till för- utsättningar för skogskomplettering in- delas i tre större regioner, jordbruks- bygden, mellanbygden och skogsbyg- den. Varje region är beträffande fas-

tighetsbeståndet och förutsättningar för jordbruk tämligen enhetlig men inrym- mer givetvis många lokala variationer. Mellan regionerna föreligger påtagliga skillnader, men givetvis finns i verklig- heten icke någon skarp gräns mellan regionerna. I jordbruksbygden är kli- mat och topografi gynnsamma för åker- bruk och här finns även goda förutsätt- ningar för att bilda familjejordbruk, vil- ka enligt lokala erfarenheter bör omfat- ta minst 20—30 hektar åker och 30—50 hektar skogsmark. Inom denna bygd finns också en del jämförelsevis stora jordbruk. Enligt den lokala delegatio- nens beräkningar kan inom denna re- gion jordbrukets behov av komplette- ring med skog enligt alternativ I anses vara ca 8.000 hektar och enligt alter- nativ II ca 155.000 hektar. Med hänsyn till att den sammanlagda beräknade till- gången på kompletteringsskog uppgår till ca 67.000 hektar synes en rationali- sering av jordbruket inom jordbruks— bygden huvudsakligen böra ske enligt alternativ I. Den ytterligare skogsmark som inom regionen kan erfordras för förstärkning av brukningsenheter bil- dade genom sammanslagning av kom— pletteringsjordbruk torde huvudsakli- gen kunna erhållas från avd. 1. I den mån denna skogsmark tillhör exempel- vis bolag torde förstärkning kunna möj- liggöras genom kompensationsförfaran- de varvid bolaget i byte erhåller sådan skogsmark som icke är erforderlig för jordbruket och som är belägen i anslut— ning till bolagets tidigare innehav. Mellanbygden, som företer vissa skill- nader mellan den östra och västra de- len, domineras enligt vad lantbruks- nämnden vidare anför av småbruk och kompletteringsjordbruk. I övrigt före- kommer inom regionen i viss utsträck- ning jordbruk av samma karaktär, som finns både i jordbruksbygden och i skogsbygden. Inom västra delen av om-

rådet kommer den skogsmark, som kan tänkas bli tillgänglig för komplettering genom nedläggning av jordbruk i den utsträckning som antagits i alternativ I, icke att bli tillräcklig för att täcka behovet. Det ytterligare behov av kom- pletteringsskog som kan anses föreligga torde endast kunna tillfredsställas ge- nom att enskildas skogsfastigheter och bolagsskog tas i anspråk. Till skillnad från östra delen är bolagens markinne- hav i västra delen av regionen mycket splittrade vilket torde ge vissa utsikter till att genom byten med bolagen er- hålla skogsmark för förstärkning av kompletteringsjordbruk samtidigt som bolagsinnehaven kan koncentreras till sådana delar av länet där det enskilda jordbruket på grund av de lokala för- hållandena har små möjligheter att be- stå på lång sikt. Inom östra delen av mellanbygden torde de brukningsenhe— ter som kommer att bli bestående i ett fåtal fall kunna finna erforderlig kom— plettering genom sammanslagning med närbelägna kompletteringsjordbruk. I de flesta fall synes det emellertid bli erforderligt att utnyttja bolagens mark- innehav om familjejordbruk skall kun- na bildas. Detta torde emellertid för- svåras av att bolagens markinnehav i östra delen av mellanbygden är tämli- gen väl samlat.

I skogsbygden är enligt lantbruks— nämnden övervägande antalet bruk- ningsenheter att hänföra till stödjord- bruk och kompletteringsjordbruk. Den föreliggande knappheten på åkerjord samt de klimatiska och topografiska för- hållandena gör det sannolikt att på lång sikt ett icke oväsentligt antal av dessa brukningsenheter kommer att ef- ter hand nedläggas. Ett annat uttryck för jordbrukets situation inom denna re- gion anser lantbruksnämnden vara det förhållandet att nu befintlig mjölkbillin- jes nordligaste del endast berör södra

delen av regionen och att avståndet till mejeriet är ca 10 mil. Det synes därför finnas skäl överväga huruvida icke en viss >>uppflyttning>> söderifrån och kon- centrering av bolagsmark skulle kunna ske till detta område genom bytesför— farande varvid i andra delar av länet belägen skogsmark, som är behövlig för det enskilda jordbrukets komplettering, skulle kunna ställas till förfogande.

örebro län

Länet fördelas på tre naturliga jord- bruksområden, nämligen södra skogs- bygden, slättbygden och hergslagsområ- det. Inom slättbygden äger enskilda som är bosatta på sina fastigheter nära 80 % av all skogsmark. I södra skogs- bygden tillhör ca 44 % och i bergslags- området endast ca 30 % av skogsmar- ken denna ägaregrupp. I södra skogs- bygden innehar kronan och bolagen tillsammans lika mycket skog som de enskilda som bor på sina fastigheter. I bergslagen är bolagens innehav dub- belt så stort som nyssnämnda grupp av enskilda ägare. I slättbygden är relatio— nen mellan åker och skogsinnehav hos såväl familjejordbruken som komplet- teringsjordbrukcn 1:0,8 och i södra skogsbygden 1:2,5. I bergslagen är detta relationstal för kompletteringsjordbru- ken betydligt lägre än för familjejord- bruken.

En skogskomplettering enligt det av utredningen angivna alternativ II utfal- ler därför mycket olika inom de skilda delarna av länet. Inom slättbygder, där jordbruken innehar större delen av skogsmarken, synes det för detta alter- nativ beräknade behovet överstiga till— gången. I södra skogsbygden torde en skogskomplettering i stort sett vara möj- lig om all skogsmark inom området vo- re disponibel. I bergslagsområdet torde skogstillgången t. ex. i Grythyttans,

Noraskogs och Ramsbergs kommuner vara av sådan storleksordning att den skogsmark som ingår i avd. 1 kan an- ses vara tillfyllest. Endast i ett fåtal bergslagskommuner synes det komplet- teringsbehov som beräknats enligt al- ternativ II vara större än tillgången in- om respektive kommuner.

Skogstillgången enligt den lokala de- legationens beräkningar i detta län är så stor att nära hälften av länets kom— muner enligt alternativ II torde kunna få sitt behov tillgodosett. Enligt alter- nativ I torde praktiskt taget icke något behov föreligga. De beräkningar, som ligger till grund för detta alternativ tor- de i stället ge vid handen att rätt stora arealer skogsmark icke behöva dispone- ras för att tillgodose behovet.

Västmanlands län

Den lokala delegationen har med hän- syn till förutsättningarna för en skogs- komplettering delat upp länet i slätt- bygd och skogsbygd. Skogsbygden in- går i det område som vid indelningen av riket i naturliga jordbruksområden hänförts till bergslagen. Inom detta om- råde är bolagsskog och kronoparker dominerande och omfattar 70—90 % av skogsmarken. I slättbygden däremot do- minerar den skogsmark, som tillhör en- skilda som är bosatta på sina fastighe- ter. Följaktligen uppkommer den situa- tionen att kompletteringsbehovet svår- ligen torde kunna tillgodoses i slättbyg- den medan det i bergslagsbygden tor- de anses vara goda möjligheter. I jord-- bruksbygden disponerar emellertid and- ra ägaregrupper än de enskilda jord- brukarna, som bor på sina gårdar, om- kring 7.000 hektar skogsmark utgörande splittrade skogsområden. Dessa områ- den kan ge möjlighet till skogskomplet- tering i begränsad omfattning.

Med ledning av det framlagda mate-

rialet anför lantbruksnämnden bl. a. följande om kompletteringsmöjligheter- na i länet:

Skogskomplettering enligt alternativ i är teoretiskt genomförbar i stort sett inom hela länet, medan en skogskomplettering enligt alternativ II är möjlig inom begrän- sade områden belägna företrädesvis i de norra och nordöstra delarna av länet. Där- vid måste den beräknade tillgången i avd. 1+2 utnyttjas. Om även tillgången i avd. 1+2+3 får ingå, synes en skogskomplette— ring enligt alternativ II kunna ske inom övervägande delen av den s. k. bergslags- bygden. Inom sistnämnda bygd synes ten- densen att nedlägga jordbruk vara starkare än inom andra delar av länet. Beträffande länets jordbruksbygder däremot synes kom- pletteringsbehovet vara större än tillgång- en på skog i avd. 1+2+3. Härav torde föl- ja att slättbygdens kompletteringsjordbruk endast i begränsad omfattning kan förstär- kas med skog. Enligt nämndens uppfatt— ning är därför en decimering av sådana jordbruk ofrånkomlig. I stor utsträckning sammanläggas de inbördes till bärkraftiga enheter. I de fall salubjudna komplette— ringsjordbruk icke finna lämpliga köpare, anser nämnden som sin uppgift att söka förvärva dessa fastigheter i den mån de inom rimlig tid kan beräknas bli utnytt- jade som förstärkning av andra mindre jordbruk. Nämnden kan på angivet sätt medverka till en begränsning i minskning- en av antalet jordbruk på slättbygden.

Lantbruksnämnden har slutligen ut— talat, att en praktiskt genomförbar och begränsad skogskomplettering måste grundas på en kombination av båda al- ternativen.

Kopparbergs län

Den starka ägosplittringen torde va— ra en av anledningarna till att länet kan uppvisa det största antalet stöd— jordbruk i hela landet. Icke mindre än ca 17.800 brukningsenheter har av den lokala delegationen ansetts tillhöra den- na grupp av jordbruk. Antalet komplet- teringsjordbruk är också mycket stort. Förhållandet mellan familjejordbrukens

och kompletteringsjordbrukens antal an- tyder att den senare gruppen av jord- bruk är lika vanlig i detta län som i Värmland och norrlandslänen. Kom- pletteringsjordbrukens skogstillgång i förhållande till åkerarealen är i medel- tal rätt tillfredsställande om man jäm- för med familjejordbrukens, men givet- vis förekommer starka variationer in- om länets olika delar. Så t. ex. torde de delar av länet som räknas till bergslagen och till fjällbygden ha jämförelsevis god skogstillgång, medan mellanbygdens kompletteringsjordbruk i förhållande till familjejordbruken är avsevärt säm- re lottade i detta avseende.

Det stora antalet kompletteringsjord- bruk ger anledning anta att det beräk— nade behovet vid en skogskomplettering enligt alternativ II skulle bli större än tillgången. Så är också fallet i ett fler- tal kommuner i östra länsdelen och i mellanbygden. De återstående kommu- nerna kan beräknas få sitt behov till- godosett genom de skogstillgångar som ingår i avd. 1+2+3. I bergslagen och i fjällbygden kan, om en del av den skogs- mark som förts till avd. 1+2+3 räk- nas som tillgång, det beräknade beho- vet helt tillgodoses.

I fråga om alternativ I är Koppar- bergs län det näst Västerbottens län to- talt sett mest kompletteringskrävande länet i hela landet. Icke mindre än 14,3 % av det skogsinnehav, som finns hos andra än de jordbrukare som bor på sina fastigheter, skulle enligt de upp- ställda normerna kunna anses vara er- forderligt för förstärkning. Detta behov synes inom Bjursås och Siljansnäs kom- muner endast till en del kunna tillgodo- ses. Inom övriga delar av länet kan be- hovet huvudsakligen tillgodoses från en del kompletteringsjordbruk och från den skogsmark, som ingår i avd. 1.

Bolagens splittrade marker i jord- bruksbygden har av den lokala delega-

tionen bedömts vara 18.000 hektar el- ler ca 3 % av hela innehavet. Motsva- rande bedömning för kronans innehav ger 2.400 hektar eller ca 1 %. Av kyr- kams, kommuners och andra samfällig— heters skogsinnehav har 2 % ansetts vara splittrade områden i jordbruksbyg- den.

Gävleborgs län

Den lokala delegationen har vid gränsdragningen mellan stödjordbruken och kompletteringsjordbruken till den förra gruppen räknat sådana bruknings- enheter som visserligen haft en relativt god tillgång på skogsmark men ändå betraktats som stödjordbruk. Antingen är innehavarna industriarbetare eller skogsarbetare eller också ägnar de sig åt specialodling. Beträffande skogsarbe- tarnas innehav av stödjordbruk anför nämnden bl. a. att småbruket numera garanterades en god och säker inkomst och för skogsbruket —— oberoende av tendens till övergång i viss utsträckning till fasta skogsarbetare _ vore alltjämt behovet av dessa småbrukare påtagligt. Inom kategorin småbruk funnes här f. 6. rum för en något större jordbruks- enhet, körarestället, som visserligen arealmässigt såge ut att vara ett kom- pletteringsjordbruk, men som egentli- gen, därför att åkern skulle ge foder åt hästen, vore en anpassning till viss form av yrkesverksamhet, Specialodlingarna inom nordöstra delen av Hälsingland omfattar enligt lantbruksnämnden en jordgubbsodling i stor skala vilken under senare årtion- den givit småbruket goda inkomster. Denna odling anser nämnden bör un- derlättas och stimuleras så att de små- bruk, som ägnat sig åt denna produk- tionsform, kunde nå en fortsatt utveck- ling.

Kompletteringsjordbrukens skogstill-

gång är i medeltal på hektar åker en- dast omkring hälften av familjejordbru- kens. En skogskomplettering i den ut» sträckning som antagits för alternativ II synes ändock vara tänkbar med hän- syn till länets stora skogsmarksarealer. I synnerhet synes de kommuner, som ligger i länets inland, kunna komma ifråga i detta fall.

Enligt torde emellertid alternativ I ge en ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande storleksrationalisering. Det synes nämn— den vara -möjligt att redan inom kom- pletteringsjordbrukets arealram tiskt nå fram till den minimiareal för bärkraftig enhet, som den lokala dele- gationen stannat för, nämligen 15 hekt- ar åker vid 35 hektar skog med en kom- pensationsfaktor av 1:5. Med utnyttjan- de av de egna skogstillgångarna inom kompletteringsjordbruket skulle kunna räkna med ca 13,3 hektar åker och 60 hektar skog. Därtill skulle kom- ma de möjligheter, som torde finnas att jämväl utnyttja de 4.800 hektar skog, som funnes på enheter ej bebodda av ägaren, och 48.000 hektar redovisade på 944 fria skogsfastigheter. Mot bakgrun- den av den sålunda redovisade situatio- nen har nämnden icke funnit det reu- listiskt att diskutera en förstärkning av samtliga kompletteringsenheter med skog.

lantbruksnämndens yttrande.

teore-

man

Västernorrlands län

Västernorrlands län tillhör liksom Jämtlands län det område av landet där bonde- och bolagsskogarna ligger in- sprängda i varandra. För länet synes en omfattande omarrondering av skogsmar- ken vara påkallad. Genom en skogs— komplettering skulle även, enligt vad lantbruksdirektören framhållit, en strukturrationalisering av såväl skogs- bruket som jordbruket kunna ske.

En möjlighet att lösa den med hän- syn till länets fastighetsförhållanden svåra frågan om skogskomplettering har av lantbruksdirektören angivits vara bl. a. följande:

Kronans marker, på något undantag när, är så belägna att de saknar intresse som tillskottsmark för jordbruk. Skulle där— emot kompletteringen ske genom att krono— parker överlåtes till skogsbolag mot att bolagen lämnar mark i jordbruksområden, öppnar sig vida möjligheter. En mycket _vt— lig undersökning angående vad som skulle bli resultatet av att kronan avstode vissa mindre och av allt att döma som förvalt— ningsenheter sämre parker, som "med stor fördel kan sammanföras med intill- eller omkringliggande bolagsmarker visar att cirka 30.000 hektar kan ställas till förfo- gande på för komplettering lämpliga plat- ser. Det synes på lång sikt icke nödvändigt att kronans avstående av parkerna skall medföra en minskning av kronans inne— hav. Inom vissa områden i länet, där kro— nan redan nu har betydande markinnehav, bör kronans marker kunna utökas på be- kostnad av enskild mark för att bättre skogliga enheter skall erhållas. Genom tri- angelbyten mellan kronan, bolag och en- skilda kan man hålla skogskomplettering- en inom kategorien enskilda markägare och undvika ändring i nuvarande fördelning mellan ägarekategorier. Kronans tillhanda- hållande av kompletteringsmark skulle där— för möjliggöra ett tämligen snabbt hän- delseförlopp beträffande jordbrukets kom- plettering med skog utan att på lång sikt kronans markinnehav minskas.

Lantbruksnämnden och hushållnings- sällskapet framhåller i gemensamt ytt- rande, att den översiktliga undersök- ningen i länet gav vid handen att be- hovet av genomgripande fastighetsrcg—' lering på skogsmarker förelåge för ca 500.000 hektar. Härvid anser lantbruks- nämnden att en skogskomplettering i stort sett efter alternativ I kunde ge- nomföras efter sådana linjer att den bleve till stort gagn för såväl jordbruk som skogsbruk.

Därjämte anföres:

Det är vanligt, att den kompletterings-

skog, som skall knytas till jordbruk, först måste passera en fastighetsrationaliserings- process, innan den åsyftade komplettering- en kan göras. Detta beror på att fastig- hetsförhållandena är komplicerade i de bygder, där skogskompletteringen är sär- skilt angelägen. Det är som regel fråga om länets bästa jordbruksbygder och äldsta bosättningar och där har under tidernas lopp jorddelningen och fastighetsbildning- en trasat sönder brukningsenheterna såväl i inägor som skogsmark. För att de åsyf- tade skogskompletteringarna skall leda till fastighetstekniskt godtagbara resultat, måste ofta tillskottsskogen genom fastig- hetsregleringsåtgärder omdanas såväl till läge som form. Det vill synas som om här- igenom tämligen stora arealer skogsmark, som f. n. är splittrade i fastighets- och äganderättshänseende, kan bli indragna i fastighetssanerande företag nödvändiggjor— da av ett relativt litet antal skogskomplet- teringar.

Jämtlands län

Familjejordbrukens skogstillgång i förhållande till åkerarealen är i medel- tal den högsta i landet eller ca 20 hekt- ar skog för varje hektar åker. Komplet- teringsjordbruken har den näst högsta skogstillgången i landet eller ca 12 hekt- ar skog till varje hektar åker. Medelbo- niteten för länet är emellertid enligt fö- regående fastighetstaxering endast 1,89. Kompletterings- och familjejordbrukens tillgång på skog i förhållande till åker- arealen är givetvis mycket varierande. I storsjöbygden är denna tillgång så obetydlig att jordbruket på sina håll kan anses sakna husbehovsskog.

Antalet kompletteringsjordbruk kan i förhållande till familjejordbrukens an- tal anses vara betydande. Variationerna är i detta avseende rätt stora. Så t. ex. utgör kompletteringsjordbruken i Mör- sil-Mattmar mindre än 50 % av det to- tala antalet jordbruk med undantag för småbruken, Rent allmänt kan sägas att familjejordbrukcn är mera vanliga i västra storsjöbygden och i de trakter

av länet där bolagsinnehavet är rela- tivt lågt. Kompletteringsjordbruken där- emot återfinnes huvudsakligen i länets skogsbygder.

För en skogskomplettering i den om- fattning alternativ II avser, har beräk- nats att i runt tal 550.000 hektar skulle erfordras. I storsjöbygden synes en komplettering enligt detta alternativ en- dast delvis kunna genomföras eftersom tillgången understiger det beräknade behovet. I de övriga delarna av länet synes det däremot finnas goda möjlig- heter att tillgodose behovet. I de skog- rikaste bygderna behöver endast de skogsmarker som ingår i avd. 1 till en del disponeras för att tillgodose beho- vet. Förutom de skogsmarker, som till- hör enskilda och som ingår som en del av avd. 1, skulle omkring 10 % av bo- lagens och kronans skogsmark erfordras för att täcka behovet.

Enligt lantbruksnämndens yttrande synes skogskompletteringsbehovet i första hand kunna lokaliseras till stor- sjöbygden och de delar av länet där jordbruk i egentlig mening bedrives. Inom dessa områden är det angeläget att all skogsmark tillföres jordbruket. Enligt den lokala delegationens beräk- ningar utgöres ca 2 % av kronans och bolagens skogsinnehav i länet av splitt- rade områden i jordbruksbygden. Mot- svarande marker tillhörande kyrkan, kommuner och liknande omfattar 10 % av denna ägaregrupps innehav. En ori- entering av dessa innehav till områden i norra, östra och södra länsdelens stora skogsområden skulle enligt lantbruks- nämnden kunna ske utan något men för jordbruket i dessa trakter.

Västerbottens län

Icke mindre än omkring 17.300 bruk- ningsenheter har av den lokala delega- tionen bedömts vara kompletterings-

jordbruk. De 5. k. ägostyckningarna har bl. a. förts till denna grupp.

Enskilda, som bor på sina fastigheter, äger ca 94 % av länets totala åkerareal och ca 34 % av skogsmarken. Statens skogsinnehav är av motsvarande stor- leksordning och bolagen äger ca 24 % av skogsmarken.

Det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ II synes huvudsakli- gen kunna tillgodoses i inlandet genom den tillgång på kompletteringsskog, som ansetts ingå i avd. 1+2+3. I kustlandet kan det beräknade behovet icke tillgo- doses i samma utsträckning. Lantbruks- nämnden har i sitt yttrande bl. 3. an- fört:

l Lappmarken borde på grund av gles— bebyggelsen alternativ I endast undantags— vis tillämpas. Däremot torde alternativ II i modifierad form vara en realistisk ar- betshypotes, om skogskompletteringsbeho- vet får begränsas och ersättas med viss nyodling. Det är icke tillräckligt verklig— hetsbetonat att räkna med att alla kom- pletteringsjordbruk skall förstärkas med skog. En hel del kompletteringsjordbruk borde förbli värdefulla stödjordbruk. En komplettering av de ofullständiga ägostyck— ningarna med skog framstår däremot som en mycket angelägen åtgärd.

I kustbygden torde alternativ I sannolikt kunna tillämpas i betydande omfattning inom de större jordbruksbyarna. En kom- bination av detta alternativ och alterna— tiv ll liksom en viss nyodlingsverksamhet synes emellertid vara nödvändig för att skapa erforderligt försörjningsunderlag och den ekonomiska trygghet, som familjejord- bruket skall ge. Även i kustbygden måste dock sammanläggningarna ske med försik- —tighet i mindre byar, vars fortbestånd är

av väsentlig betydelse för bygdens ekono- miska och kulturella liv.

Norrbottens län

I länet är familjejordbruken enligt den lokala delegationens bedömande till antalet endast omkring 1.000, medan kompletteringsjordbrukens antal över- stiger 13.000. De enskilda, som bor på

sina fastigheter, innehar omkring 92 % av länets åkerareal och omkring 27 % av skogsarealen. Huvuddelen av skogs- marken eller 55 % äges av staten. En- dast omkring 9 % av statens innehav har ansetts ligga i jordbruksbygden och av detta har 2 % av statens totala in- nehav karakteriserats som splittrade områden. Enligt lantbruksnämndens yttrande föreligger för en skogskomplettering i länet stora skillnader mellan kustlan- det och inlandet. I kustbygden med dess begränsade förekomst av kronan och bolag tillhöriga skogar, måste en skogskomplettering beräknas bli betyd- ligt svårare att genomföra än i länets inre och skogsrikare men också mera glesbebyggda delar, där framför allt kro- nan äger den mesta skogsmarken. I kustlandet finnes de bästa jordbruks- bygderna. Dessa bygder bör i första hand erhålla möjlighet till skogskom- plettering. I inlandet bör man räkna med större behov av arbetskraft för ar— bete utanför den egna fastigheten. En utbyggnad av fastigheterna till familje- jordbruk i samma omfattning som i kustbygden torde enligt lantbruksnämn- den här ej vara önskvärd och för öv-

rigt ej heller möjlig på grund av bris- tande naturliga förutsättningar.

I länet synes enligt alternativ I icke något behov av kompletteringsskog fö- religga med undantag för socknarna Överluleå, Älvsby och Piteå. För dessa torde kompletteringsbehovet av skog kunna erhållas från skogsmark i avd. 1, d. v. s. skogsmark tillhörande sådana kompletteringsjordbruk, som ägarna ej bebor och enskilda skogsfastigheter samt splittrade områden i jordbruks- bygd tillhörande bolag, kronan och öv- riga.

I fråga om alternativ II framhåller lantbruksnämnden bl. a. att det i sex kustsocknar, nämligen i Karl Gustav, Nedertorneå, Nederkalix, Nederluleå, Norrfjärden och Hortlax där f. ö. större delen av länets bästa jordbruksbygder är belägna, icke torde vara möjligt att erhålla tillräcklig kompletteringsskog. I fjorton andra socknar behövs i det när- maste all skog i avd. 1+2+3 och i fem socknar den mesta skogen i avd. 1+2.

Lantbruksnämnden framhåller slutli- gen, att det i Norrbottens län självfal- let icke torde vara möjligt att genom- föra skogskomplettering enbart vare sig enligt alternativ I eller II.

ÅTTON DE KAPITLET

Allmänna riktlinjer

Den svenska jordpolitiken har under nyare tid ända fram mot 1800-talets se- nare del följt en ganska klar linje. Un— der denna länga tidsperiod sökte man förhållandevis konsekvent genom lag- stiftning på olika områden bevara bär- kraften hos det svenska jordbruket ge- nom att söka hindra en alltför långt gå- ende uppdelning av brukningsenheter- na. Lagstiftningen tog sig uttryck i in- skränkningar i möjligheterna att dela jordbruken, i begränsning av arvsrätten till jorden och i olika föreskrifter med avseende å skifte av jord. Syftet var då tvåfalt, å ena sidan att bevara bruk- ningsenheternas skattekraft åt kronan och å andra sidan att ge förbättrade möjligheter till jordägarnas försörjning. Helt lyckades man knappast i sina strä- vanden. En alltför långt gående uppdel- ning av jorden kom ändå till stånd. I och med liberalismens genombrott på 1800-talet började man mer och mer lätta på föreskrifterna om delning av jord. Detta medförde en hastigt tillta- gande uppsplittring av jorden i allt mindre brukningsdelar_ Emellertid tor— de även andra förhållanden än den all- männa politiska inställningen ha bidra— git till jordens uppdelning och anläggan- det av mindre jordbruk genom nyod- lingar i olika delar av landet. Den star- ka befolkningsökningen gjorde det nöd- vändigt att söka skapa arbetstillfällen och utkomst åt allt större delar av be- folkningen vid jordbruket. Statsmakter- na önskade också på grund av prisfal-

let på spannmål under vissa perioder under senare delen av 1800-talet främja en övergång till animalieproduktion, och denna ansågs då med större fördel kunna bedrivas vid småbruk. Oavsett de befolkningspolitiska aspekterna gjorde sig strävandena att dela upp jorden och skapa mindre jordbruk gällande även framgent, nu uppburna av önskan att utöka vår jordbruksproduktion samt un- der tider av arbetslöshet lätta de därav uppkommande svårigheterna. Den sven s— ka egnahemspolitiken under de första decennierna av 1900—talet har i hög grad dessa kännemärken.

En annan faktor, som influerat på vår jordpolitik under det senaste är— hundradet, är industrialismens genom— brott och den därav föranledda omda- ningen av hela vårt samhälles struktur. Trävaruindustriens stora uppblomstring under slutet av 1800-talct medförde en strävan från denna industris sida att försäkra sig om tillräcklig bas för att tillgodose sina behov av råvara genom uppköp i allt större omfattning av skog. På så sätt kom stora delar av landets skogstillgångar att överföras i industri— ens ägo. Denna utveckling underlättades i hög grad av den då gällande lagstift— ningen med dess liberala inställning till delning av jord. Genom denna utveck- ling uppkom i betydande omfattning jordbruk som saknade tillräckligt stösl av egen skog. I stora delar av vårt land är som bekant icke möjligt att bedriva jordbruk såsom självständigt företag,

därest icke tillgång till egen skog fin- nes. Jordbruket och skogsbruket måste här vara oskiljaktigt förenade för den händelse man vill uppehålla jordbruket och en självägande jordbrukarbefolk- ning i dessa delar av landet. De vid- sträckta möjligheterna att uppdela be- fintliga fastigheter och att förvärva skog medförde också snart allvarliga so- (iala problem i skogsbygderna. Stats— makterna såg sig därför nödsakade att genom lagstiftning hindra den fortskri- dande övergången av skogen från en- skild ägo i bolagens händer. År 1900 tillkom den första lagen om förbud för bolag att förvärva fastighet, och i an- slutning därtill vidtogs cfter hand åtgär— der för att förhindra att skogen skulle skiljas från jordbruket. Otvivelaktigt har det emellertid varit till gagn för in- dustrien och av denna beroende befolk— ningsgrupper att industrien ägt säker grund för sin råvaruförsörjning under sin. uppbyggnadstid. För närvarande är landets skogstillgångar så fördelade, att 4,3 milj. hektar utgör kronoskogar, 1,1 milj. hektar allmänna skogar i övrigt och 5,6 milj. hektar bolagsskogar, me- dan 11,9 milj. hektar belöper på återstå- ende skogsägaregrupper.

Den nu tecknade utvecklingen ledde till ett för vårt jordbruk mycket svårt läge. Produktionskostnaderna för de små brukningsdelarna blev för höga. Jordbruket kunde i stora delar av lan- det icke konkurrera med det utländska inom de delar av världen som ägde battre produktionsbetingelser och hade lägre arbetskostnader och större möjlig- heter att utnyttja maskindrift än vårt land. I vissa delar av landet ger visser- ligen skogen jordbruket ett gott stöd, men genom statsmakternas tidigare in— ställning till den fria jorddelningen och förvärvsrätten till skog har detta stöd i stor utsträckning blivit otillräckligt.

Uppenbarligen vilar ett icke ringa an- svar härför på statsmakterna.

Jordbruksnäringens svagare ställning medförde att stora delar av den i jord- bruket arbetande befolkningen icke kun— de bli delaktiga av det allmänna ekono- miska uppsvinget utan så småningom kom i ett i förhållande till motsvarande befolkningsgrupper i andra näringar ogynnsamt läge. Detta föranledde stats- makterna att vidta olika åtgärder för att skapa bättre förutsättningar och möjligheter för jordbrukets fortsatta ut- veckling. Efter mer eller mindre ge- nomgripande åtgärder uppdrogs slutli— gen vid 1947 års riksdag riktlinjerna för den nuvarande jordbrukspolitiken. Statsmakternas ståndpunktstaganden grundade sig i stor utsträckning på den omfattande utredning som verkställts av 1942 års jordbrukskommitté. I huvud-- punkterna i 1947 års beslut angående den framtida jordbrukspolitiken inne- fattades, att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle beredas en med motsvarande befolkningsgrupper jäm- ställd ekonomisk ställning samt att man för att åstadkomma detta skulle tillför- säkra jordbruket ett visst gränsskydd mot den utländska konkurrensen. För att förbättra jordbrukets möjligheter skulle en rationalisering och upprust- ning av jordbruket på skilda sätt under- stödjas av statsmakterna. Bland annat syftade man till att genom 5. k. yttre rationalisering av mindre jordbruk bringa dessa till sådan storlek, att de skulle få mera tillfredsställande produk— tionsförutsättningar. Det stod emeller- tid klart för statsmakterna att i stora delar av vårt land det icke vore möjligt att på denna väg åstadkomma en till- räcklig storleksrationalisering av jord— bruket. Såsom tidigare understrukits, är ju vårt jordbruk i de skogrika trakterna av landet för sin existens fast samman— knutet med skogsbruket. För att få till

stånd bärkraftiga jordbruk i dessa delar av riket måste man enligt 1947 års 130—- slut förstärka jordbruket även på det sättet, att de för små brukningsdelarna kompletteras med skog.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, uttalade i den proposi— tion som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 75/1947 sid, 213) bl. a. följande. Man kunde icke räkna med att jordbruken i skogsbygderna skulle er- hålla full lönsamhet, om man såge jord— bruksdriften som ett isolerat företag, utan man borde vid avvägningen av det allmänna prisstödets storlek även beak- ta de inkomstkällor som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgjorde. I betraktande av bland annat detta för- hållande vore det naturligt att i skogs- bygderna arbetet med den yttre ratio- naliseringen, vid sidan av den rationa— lisering av själva jordbruket som lämp- ligen kunde genomföras, också skulle inriktas på att komplettera bruknings— delarna med skog, så att de bruknings— delar, där jordbruket utgjorde bruka- rens huvudsakliga sysselsättning, i störs- ta möjliga utsträckning skulle bli bär- kraftiga brukningsdelar, där vad som kunde brista i jordbrukets lönsamhet uppvägdes av tillgång på egen skog. En dylik utveckling syntes utgöra en för- utsättning för att man i dessa trakter skulle kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effek- tivt sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften.

I sitt utlåtande, vilket godkändes av riksdagen, uttalade det särskilda utskott sombehandlade propositionen. (nr 2/1947 sid. 82) sin anslutning till vad departe- mentschefen yttratom förstärkning av brukningsdelar med skog. En dylik för- stärkning borde enligt utskottets mening kunna genomföras utan menliga inverk- ningar på de övriga intressen som bor— de beaktas i detta sammanhang.

För att överföra skog till förstärkning av ofullständiga jordbruk anvisades en- ligt 1947 års beslut flera vägar. Genom förmedlingsverksamhet och uppköp i (len öppna marknaden skulle lantbruks-- nämnderna anskaffa skogsmark, vilken sedan kunde utnyttjas för förstärkning av jordbruk som hade behov därav. För fall, då man icke på detta sätt lycka- des skaffa skogsmark, öppnades genom ändringar i expropriationslagen viss möjlighet att med stöd av denna lag— stiftning förvärva skog som behövdes för förstärkning av jordbruk. Den skog, som förvärvades för kompletteringsän— damål, skulle betalas med fulla värdet. Lån för att underlätta förvärv skulle kunna erhållas på samma villkor som gäller vid förvärv av tillskottsjord i öv- rigt. Kostnaderna för expropriation lik- som intrångsersättningar och andra dy- lika kostnader skulle kunna gäldas av allmänna medel.

Det ligger i sakens natur att beträf- fande frågan om jordbrukets rationali- sering genom förstärkning med skog mycket delade meningar vore för han- den, liksom ock rörande de medel som borde ställas till förfogande för detta ändamål. Såväl inom 1942 års jord- brukskommitté som i remissyttrandena över dess förslag och i riksdagen gick meningarna i dessa spörsmål starkt isär.

Utredningen har i detta sammanhang knappast någon anledning att närmare beröra de skäl varpå 1947 års beslut vilar såvitt angår skogskompletteringens önskvärdhet och nödvändighet vid jordbrukets rationalisering. Det stod klart att förstärkning av jordbruket med skog i vissa delar av landet är nödvän- dig, om där skall kunna bedrivas ett självständigt jordbmk. Innehavet av egen skog torde merendels vara av be- tydande värde för jordbrukarna ur sys- selsättningssynpunkt, i all synnerhet där jordbruket binder brukaren i sådan om-

fattning, att han icke har samma möj- ligheter som annan arbetskraft att ta ar- bete på annan ort, Innehavet av egen skog måste även anses medföra en för- stärkning av ett i och för sig icke lön- samt jordbruk, bl. a. därigenom att sko- gen dels, åtminstone på lång sikt, re- gelmässigt kan väntas ge brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jord— brukets bristande lönsamhet och dels ger brukaren tillgång till skogsproduk— ter till förmånligare pris än om de- samma skolat inköpas i allmänna mark- naden.

Av dem, som motsatte sig en förstärk- ning av jordbruket med nödig skog, un- derströks att betydelsen ur sysselsätt- ningssynpunkt av egen skog vore över- driven och i viss grad verklighetsfränl- mande. Såsom stabiliseringsfaktor för jordbruket vore den egna skogen av fö- ga värde, då skogen vanligen finge för- värvas på skuld och det uppsparade skogskapitalet vanligen snabbt avverka- des för att nedbringa skulderna. Man ansåg också att det knappast förelåge något behov att genom förstärkning av ofullständiga jordbruk överföra dessa till fullt bärkraftiga. Dessa jordbruk, vil— ka betraktades som övergångsjordbruk, vore nödvändiga för att fylla skogs- brukets arbetskraftsbehov såvitt fram- för allt gällde körare. Å dessa jordbruk fanns nämligen merendels häst. Genom förstärkning av det mindre jordbruket med skog skulle också en ur skoglig synpunkt synnerligen skadlig parcelle— ring av skogsmarken komma till stånd. En lägre produktion samt sämre utnytt- jande av arbetskraft och maskinella an- ordningar vore för handen för det mindre skogsbrukets del.

Under den tid arbetet inom lant- bruksnämnderna varit igång med den yttre rationaliseringen har genom inköp och förmedlingsverksamhet relativt be- tydande arealer skogsmark tillförts

jordbruket såsom förstärkning av icke bärkraftiga brukningsdelar. Däremot har expropriation av skogsmark för det- ta ändamål endast förekommit i tre fall, därvid det icke varit fråga om större areal skogsmark än sammanlagt femton hektar.

Förhoppningarna att få i gång en ge- nomgripande rationalisering av vårt jordbruk i skogsbygderna genom att för- stärka ofullständiga brukningsdelar med egen skog, har emellertid icke in— friats. I anledning härav har från flera håll, särskilt från jordbrukarkretsar, rests krav på att effektivare åtgärder vidtas för att på detta område nå bätt- rc resultat. Man har med stigande oro och bekymmer sett den allt hastigare tilltagande avfolkningen av våra skogs- bygder. Och bland de medel, som man funnit böra prövas för att förhindra att förhållandena utvecklas på ett ur all- männa och enskilda synpunkter icke Önskvärt sätt, har varit en effektivise— ring av den i 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken innefattade skogskompletteringen av jordbruken. Frågan har upptagits såväl inom som utom riksdagen i skilda framställningar.

För att bland annat uppta de berör- da prohlemen tillsattes förevarande ut- redning. I de direktiv, som chefen för jordbruksdepartementet utfärdade för utredningens arbete, uttalades, under hänvisning till att verksamheten för för- stärkning av ofullständiga jordbruk med skog fått en ganska begränsad om- fattning, att man borde överse de be- stämmelser, som nu gällde för denna verksamhet, för att undersöka om de i något avseende behövde ändras eller kompletteras för att underlätta en så- dan förstärkning. Det underströks emellertid i direktiven särskilt att vid en dylik översyn man såväl ifråga om den utsträckning, i vilken förstärkning med skog borde ske, som beträffande

medlen för genomförandet av densam- ma torde böra utgå från de år 1947 fastställda allmänna riktlinjerna för ra- tionaliseringsverksamheten, Efter att ha berört vissa svårigheter beträffande kompletteringsverksamheten uttalade departementschefen slutligen att utred- ningen emellertid ej borde begränsas till enbart dessa spörsmål utan avse en allmän och frånsett vad som sagts om själva utgångspunkterna — förut— sättningslös prövning av problemet i he— la dess vidd.

Med hänsyn till de sålunda för utred- ningsarbetet uppdragna förutsättningar- na och gränserna har utredningen icke anledning att närmare ingå på det i sam- band med 1947 års beslut rörande rikt— linjerna för den framtida jordbrukspo- litiken så omdiskuterade problemet, om en förstärkning av ofullständiga jord- bruk i våra skogrika bygder borde ske genom att jordbruken kompletterades med egen skog. Utredningen har att ut- gå från att statsmakterna genom 1947 års beslut fastslagit, att en dylik kom- plettering är önskvärd och lämplig och på grund därav bör komma till stånd. Givet är emellertid att utredningen vid sina ståndpunktstaganden rörande de sätt, varpå denna komplettering bör äga rum, måste beakta framförda invänd- ningar rörande olägenheterna av koni— pletteringsverksamheten och vid ut- formningen av sina förslag i ämnet i möjligaste mån häva eller motverka des- sa olägenheter.

Enligt 1947 års beslut angående den framtida jordbrukspolitiken avsåg man icke att genöm komplettering med skog' bringa alla slag av ofullständiga jord- bruk upp till bärkraftiga brukningsde- lar. Man drog en nedre gräns såtillvida, att de såsom stödjordbruk betecknade brukningsenheterna icke ifrågasattes skola kompletteras med skog. Jordbru-

ket å dessa brukningsdelar ansågs icke spela någon mera avgörande roll för brukarens försörjning, då ju denne här- för huvudsakligen var hänvisad att sö- ka sig arbete utanför jordbruket på den egna gården. Icke heller lade jordbruket å dessa brukningsdelar något större hin— der i vägen för innehavaren att söka sig arbete på annat håll, även om det— ta skulle kunna erhållas endast på nå- got avstånd från den egna hemorten. Innehavet av skog torde, såsom fram— hölls i samband med 1947 års behand- ling av frågan, icke i dessa fall bli en stabiliserande faktor för brukningsde— lens ekonomi. Ägarna av dessa bruk- ningsdelar ansågs också vara av stor betydelse såsom arbetskraft för såväl skogsbruket som det något större jord- bruket i trakten. Det väsentliga för des- sa brukare vore att åt dem skapa trygg- het för en jämn och säker arbetstillgång i orten.

Det är givetvis icke möjligt att dra en klar gräns mellan sådana jordbruk, som icke bör ifrågakomma för kom- plettering med skog, och sådana där komplettering är att anse såsom lämp- lig och önskvärd. De skiftande förhål- landena i skilda delar av landet omöj— liggör detta. Det måste också uppenbar- ligen beaktas att förhållandena, framför allt kanske i våra skogsbygder, ofta läg- ger hinder i vägen för sammanslagning av små jordbruk till större bruknings— enheter. En särskild mellanställning in- tar mindre jordbruk vilka är så pass stora att å dem behövs eller kan hållas häst. Att. här ställa sig på den stånd- punkten att komplettering av jordbru- ket med skog undantagslöst icke bör ifrågakomma kan knappast vara moti- verat.

Vid övervägande av frågan, huruvida komplettering med skog skall ske, måste i hög grad beaktas bygdens allmänna struktur samt dess arbets- och sociala

törhållanden i övrigt. En bygd måste uppenbarligen ha en viss grad av be- folkningstäthet för att det skall finnas tillräckligt underlag för skilda sociala anordningar, skola, allmän samlingslo- kal, goda kommunikationsförbindelser åt olika håll och dylikt. En viss befolk- ningstäthet är också förutsättningen för att handelsbod samt andra behövliga serviceanordningar av olika slag såsom reparations- och hantverksservice skall kunna uppehållas i bygden. Tillgång. —i vart fall i någon omfattning, till fritids— sysselsättning torde merendels vara önskvärd inom ett rimligt avstånd, Även om man genom sammanslagning eller eljest skul-le kunna få till stånd bärkraf- tiga jordbruk, lärer detta icke hjälpa en bygd, om befolkningstätheten sjunker i alltför hög grad, så att även klart bär- kraftiga jordbruk icke kan finna bru- kare. Frågan uppställer sig då osökt hu- ruvida man — ifall förutsättningar sak— nas att lösa problemet på ett bestående sätt på grundval av andra arbetstillfäl- len, t. ex. inom storskogsbruket — icke bör söka genom skogskomplettering av även små jordbruk nå en ur allmän och enskild synpunkt tillfredsställande lös- iing. För det allmänna måste det under vissa förhållanden framstå såsom ratio- tionellare och mera ändamålsenligt att upprätthålla en bygd levande, om ock- så med ekonomiska uppoffringar, än att låta trakten avfolkas och människorna flytta till tätorterna. Ty där kommer ju så småningom genom befolkningens ök- ning att uppstå krav på nya bostäder, nya eller utvidgade sociala anordning- ar och kommunikationer m. m., vilket allt medför kostnader av olika slag för det allmänna. Mot de fördelar, som kan vinnas genom att med skog komplettera även sådana mindre jordbruk varom nu är fråga, måste vägas de olägenheter som kan uppstå för skogsbruket genom åtgärden ifråga. Dessa är i stort av sam-

ma natur som de vilka påtalades i sam- band med fattandet av 1947 års beslut. Utvecklingen under de senaste tio åren inom skogsbruket präglas i mycket hög grad av ett tilltagande behov av effek- tivitetshöjande åtgärder, betingat fram— för allt av stegrade anspråk på skogsnä» ringen ur folkhushållets synpunkt, skärpt konkurrens om arbetskraften och över hela linjen stegrade kostnader. Skogsbruket har visat stor aktivitet och anpassning inför detta rationaliserings- krav i dess olika former, vilket främst tagit sig uttryck i dels skogsskötselns in- tensifiering bl. a. genom ökat utnytt— jande av fack- och yrkesutbildade, dels användande i allt större utsträckning av maskinella hjälpmedel vid produktio- nen, kombinerat med strävanden till koncentration av åtgärder ävensom and- ra anstalter av organisatorisk karaktär. Det sagda innebär i förevarande sain— manhang, att verksamheten för jordbru- kets komplettering med skog obetingat måste bedrivas i full insikt om betydel- sen och värdet för samhällsekonomien av välarronderade skogliga driftsenhe— ter med förutsättningar för effektiv pro- duktion och även under hänsynstagande till landsbygdens arbetskrafts- och me- kaniseringsfrågor.

Det torde i_ detta sammanhang böra er- inras om innehållet i tredje lagutskot— tets utlåtande nr 2 vid 1951 års riks— dag i anledning av en motion i andra kammaren (nr 290), däri påtalades att kronans förköpsrätt ansåges icke kun- na begagnas för en »successiv förstärk- ning av ett ofullständigt jordbruk eller för att åstadkomma en förbättring av ett för litet stödjordbruk». I anledning av motionen uttalade utskottet, att det icke vore helt riktigt att förköpsrätten skulle vara begränsad på angivet sätt. Utskot- tet enrinrade om följande yttrande av departementschefen i propositionen nr 75/1947 angående den framtida jord-

brukspolitiken: >>I arbetet med att för- stärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på grund av de topografiska "förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra så långt gående utvidgning— ar, att brukningsdelarna kunna för- vandlas till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre omfattande förbättringsåtgär- der. Om åtgärden ej är att betrakta som en etapp på vägen mot en ytterligare ulvidgning av brukningsdelen torde dock, såsom jordbrukskommittén fram- hållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga, böra krä- vas, att brukningsdelarna skola bliva sådana, att de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.» Enligt utskot- tets uppfattning visade uttalandet av de- partementschefen, att förköpsrätten i vissa fall kunde begagnas jämväl i de i motionen avsedda fallen. Förköpsrätten kunde dock icke användas för att för- vandla stödjordbruk till ofullständiga jordbruk av annan typ. Härvidlag funne utskottet icke någon ändring påkallad. Vad som sålunda uttalats rörande för- köpsrätten gäller givetvis i motsvarande avseende beträffande den yttre ratio- naliseringsverksamheten i övrigt.

Den nya jordförvärvslagen synes i viss mån komma att påverka ramen för den yttre rationaliseringsverksamheten. Enligt 5 5 i jordförvärvslagen kan lantbruksnämnd vägra tillstånd att för- värva egendom som finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamåls- enliga brukningsenheter. I kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. angavs ur- sprungligen målet för den yttre ratio- naliseringen främst vara att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsde— lar. I anledning av propositionen med förslaget till den nya jordförvärvslagen

framhöll utskottet, som tillstyrkte för- slaget, att kungörelsen härutinnan bor- de undergå viss omarbetning i anslut- ning till lagen och att det torde ankom- ma på Kungl. Maj:t att föranstalta här- om. I 1956 års statsverksproposition (IX huvudtiteln sid. 297) upptogs frå- gan av föredragande departementsche- fen, statsrådet Norup, vilken uttalade att 6 % förenämnda rationaliseringskun- görelse borde ändras så, att i första stycket av paragrafen angåves, att lant— bruksstyrelsens och lantbruksnämnder- nas verksamhet för jordbrukets yttre ra- tionalisering skulle ha till uppgift att, där dylik rationalisering erfordrades för att skapa tillfredsställande försörj- ningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ända- målsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre ratio- nalisering av brukningsenheter, som icke vore lämpade för sitt ändamål. Det— ta stycke komme då att ange den vidas— te ramen för verksamheten. I andra stycket borde utsägas, att lantbrukssty- relsen och lantbruksnämnderna för att tillgodose det i första stycket angivna syftet skulle vara verksamma för att bärkraftiga brukningsenheter bildades samt att det även skulle åligga dem att, då det gällde arrondering, främja för- bättrad ägoanordning på familjejord- bruk i den bemärkelse begreppet hade. enligt jordförvärvslagen. I ett tredje stycke borde slutligen stadgas, att verk- samheten jämväl finge omfatta åtgärder härutöver, när så med hänsyn till före- liggande särskilda omständigheter fun- nes lämpligt för att skapa ändamålsen- liga brukningsenheter. Sådana särskil- da omständigheter borde anses förelig— ga i fall, då lantbruksnämnd, efter att ha vägrat förvärVStillstånd med stöd av 5 & jordförvärvslagen, vid förmedling

av försäljning direkt till innehavare av närliggande jordbruk nödgades godkän- na en köpeskilling, som överstege det värde, fastigheten eller fastighetsdelen kunde anses äga för den brukningsen- het, till vilken den skulle läggas.

Jordbruksutskottet fann vad departe- mentschefen anfört icke föranleda na— gon erinran från utskottets sida (ull. nr 1 sid. 113), och riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del,

En konsekvens av det nu anförda sy- nes närmast bli att gränserna för stor- leksrationaliseringen i någon mån vid- gats och att hinder sålunda icke möter mot att densamma kan, i vart fall i viss utsträckning, omfatta såväl större jordbruk än basjordbruk. som oek stöd- jordbruk. Riksdagsuttalandena av 1951, 1955 och 1956 äger givetvis tillämpning i fråga om jordbrukets komplettering med skog. Utredningen vill för sin del betona svårigheten överhuvudtaget att uppehålla en klar gränsdragning på fö- revarande område, vilket också framgår av frågans utveckling sedan 1947. Enligt utredningens mening måste man vid be- dömande av problemet, om komplette- ring med skog skall förekomma eller ej, låta lösningen därav bli beroende på omständigheterna i de särskilda fallen under beaktande av de av utredningen berörda sociologiska synpunkterna och arbetskraftspolitiska förhållandena lik- som ock med hänsyn till jordbrukets allmänna struktur och skogsvårdens krav. Det synes utredningen klart att komplettering av jordbruk med skog icke bör ifrågakomma i de fall då jord- bruket icke är av någon mera väsentlig omfattning och betydelse för brukaren. Man måste undvika att tillskapa fastig- heter på vilka jordbruket inom någon kortare tid nedlägges med påföljd att fristående skogsfastigheter uppstår. En förutsättning för kompletteringen med skog bör vara — vilket också betonades

i 1947 års beslut — att jordbruksfastig- hetcn kan beräknas bli bestående för framtiden.

Utredningen vill understryka Vikten av att vid komplettering av det slag här är i fråga man i möjligaste mån be- aktar läget beträffande bygdens ratio- nalisering i dess helhet. De synpunkter, som därvid anlägges, måste givetvis bli översiktliga och underkastas föränd- ringar med hänsyn till de ändrade för- hållanden som efter hand inträder i fastighetsbeståndet och bygdens befolk- ningsförhållanden och allmänna struk- tur i övrigt. Planläggning är önskvärd bl. a. även därför, att den ger en över- blick över såväl frågan, hur bygden bör strukturellt sett ordnas, som ock, vilket i detta sammanhang är av särskild be- tydelse, hur mycket skog som behöver och kan tas i anspråk för ändamålet. Det är uppenbarligen både önskvärt och lämpligt att vid de överväganden, som här är i fråga, nära kontakt hålles med de kommunala myndigheterna, så att de blir i tillfälle att framföra sina syn- punkter på bygdens problem och fram- ställa önskemål rörande dess framtida gestaltning. Det står alldeles klart för utredningen att komplettering med skog icke kan ske i alla fall där sådan ur den enskildes intressen kan te sig önskvärd. Det finns bygder i vårt land som redan nu befinner sig i det läge, att en ratio- nalisering av jordbruket med statligt stöd där icke skulle på lång sikt vara ändamålsenlig eller ekonomiskt försvar— bar med hänsyn till de svaga förutsätt- ningar som föreligger för att där uppe- hålla en ur enskild och allmän syn- punkt tillfredsställande samhällsbild- ning. Emellertid kan givetvis fall före— komma, då skogskomplettering kan ske utan att närmare planläggning kommit till stånd. Det får ankomma på lant- bruksnämnderna att under beaktande av förhållandena i varje särskilt fall ta

ståndpunkt till skogskompletteringsfrå- gan.

I detta sammanhang må också berö- ras de särskilda problem som kan upp- stå då fastighet får sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdra— gande av kraftledning. Frågan om kom- plettering av sålunda försvagad fastig- het har vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Med anled- ning av väckta motioner (1:173 och II: 221) beslöt 1952 års riksdag på förslag av jordbruksutskottet (utl, nr 53) att an-n hålla att spörsmålet måtte hänskjutas till prövning av denna utredning. I en- lighet härmed blev ärendet sedermera av Kungl. Maj:t överlämnat till utred- ningen. Vad först beträffar de fall, där den drabbade fastigheten utgör ett ofull- ständigt jordbruk av det slag som enligt vad förut sagts kan ifrågakomma för skogskomplettering, synes något särskilt problem knappast vara för handen. Här står självfallet till förfogande de redan befintliga och av utredningen i det föl- jande föreslagna medlen att åstadkom- ma en lämplig komplettering. Annorlun- da ligger saken till då det gäller sådan fastighet som på grund av sin storlek normalt icke kan påräkna det allmännas stöd "för förstärkning med skog. Enligt utredningens mening bör dock stor be— tydelse tillmätas den omständigheten att fastigheten lidit skada vid tillgodo- seende av ett allmänintresse. En frikos— tigare tillämpning av eljest gällande principer synes därför vara motiverad. Utredningen anser med andra ord att myndigheterna även i nu avsedda fall bör vara oförhindrade att lämna sin medverkan till önskvärda komplette- ringsåtgärder.

För att få en överblick över storleken av de föreliggande problemen har utred- ningen och lantbruksstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande låtit verk-

ställa den undersökning för vilken när- mare redogjorts i sjunde kapitlet. Un- dersökningen är upplagd sålunda, att å ena sidan redovisats kompletteringsbe- hovet för ofullständiga jordbruk som be- bos av ägaren, och å andra sidan stor- leken av den skog som eventuellt kan komma i fråga att användas för kom- pletteringsändamål. Beräkningen av kompletteringsbehovet har verkställts distriktsvis av lokala delegationer som bestått av lantbruksdirektören, länsjäg- mästaren och överlantmätaren i. varje län. Beräkningarna avser två teoretiska ytterlighetsalternativ. Alternativ I avser att belysa det fall, då de ofullständiga jordbruk, som nyss nämnts, samman- slås till enheter med en åkerareal mot- sv arandc medelarealen åker hos de bär- kraftiga jordbruk i distriktet vilka har högst 25 hektar åker och bebos av äga-- ren. Behov av komplettering med skog föreligger här, om och i den mån de sålunda tänkta enheternas skogstillgång icke motsvarar den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftiga jord- bruk inom undersökningsområdet. En- ligt detta alternativ tänkes den yttre ra- tionaliseringen främst ske med avseen- de på den odlade jorden. Alternativ II avser att belysa det fall, då alla ofull- ständiga jordbruk, som bebos av äga- ren, göres bärkraftiga enbart genom skogskomplettering, d. v. 5. den yttre rationaliseringen tänkes helt ske genom tilldelning av skog. Alternativ I baseras således på medelarealen åker bland or- tens bärkraftiga jordbruk, som har högst 25 hektar åker och bebos av äga- ren, samt den minsta godtagbara skogs— tilldelningen för ortens bärkraftiga jord- bruk, under det att alternativ II grun- das på medelarealen hos ortens ofull- ständiga jordbruk, som bebos av äga- ren, och den kompenserande skogstill- delning som behövs för att göra denna medelfastighet bärkraftig. De minsta

jordbruken, i redogörelsen betecknade som småbruk, har icke berörts i detta sammanhang. Spö'rsmålet om bärkraft och godtagbar skogstilldelning har lösts efter erfarenhetsmässiga grunder av de lokala delegationerna. Vidare har redo— visats bl. a. skogsarealen till de ofull- ständiga jordbruk och de bärkraftiga jordbruk med högst 25 hektar åker, vi]- ka tillhör enskild person men ej bebos av ägaren, samt rena skogsfastigheter. Därjämte har upptagits den bolag, kro- nan och övriga icke enskilda personer tillhöriga skogsarealen, vilken indelats i splittrade områden i jordbruksbygd, samlade områden i jordbruksbygd samt områden utanför jordbruksbygd. De nu nämnda skogsarealerna har uppdelats i tre olika grupper eller 5. k. avdelningar. Till avdelning 1 har hänförts all skogs- mark tillhörig de ofullständiga jord- bruk, som ägs av enskild person men ej bebos av ägaren, jämte alla rena skogs-

fastigheter tillhöriga enskilda ägare. Till denna avdelning har vidare förts splitt- rade områden i jordbruksbygd tillhöri- ga juridiska personer. Undantag har härvid dock gjorts för skogsmark som ansetts bunden till sistnämnda ägarka- tegoris jordbruksfastigheter. Under av- delning 2 har upptagits det överskott av skogsmark, som finnes på de enskilda tillhöriga men av ägarna ej bebodda bärkraftiga enheterna med högst 25 hek- tar åker, sedan dessa enheter tillgodo- räknats normal skogstilldelning. Till denna avdelning har även förts juri- diska personers samlade innehav av skog i jordbruksbygd. Skogsområden utanför den egentliga jordbruksbygden, tillhöriga andra än enskilda ägare, har hänförts till avdelning 3.

Den skogsmark, som ingår i under- sökningen, fördelar sig, i 1 OOO-tal hek- tar räknat, på sätt tabell 1 utvisar,

Tab. 1 Till jordbruk, bebodda av ägaren, hör ....................................... 9.315 eller 42,2 % Till jordbruk i enskild ägo, ej bebodda av ägare, hör .................. 938 » 4,2 % Till skogsfastigheter i enskild ägo hör ....................................... 949 >> 4,3 % Till bolag hör ........................................................................ 5.684 » 25,7 % Till staten hör ........................................................................ 4.198 » 19,0 % Till övriga (t. ex. kyrka, kommun, andra samfälligheter) hör ...... 1.014 >> 4,6 % 22.098 eller 100 %

Av undersökningen framgår vidare att i södra och mellersta Sveriges slätt-- bygder skulle för komplettering behö- vas, enligt alternativ I ca 43 tusen hek- tar skog och enligt alternativ II ca 1,2 miljoner hektar skog. För södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder är motsvarande siffror ca 48 tusen och' ca 2,3 miljoner hektar samt för norra Sverige ca 114 tusen och ca 4,4 miljoner hektar.

En komplettering med skog av varje ofullständigt jordbruk, som bebos av ägaren, (alternativ 11) skulle kräva en 8 miljoner hektar skogsmark, d. v. s.

63 % av den skogsmark som äges av andra än de aktiva jordbrukarna. En— dast inom 20 undersökningsområden, representerande 2 % av hela antalet, har vid detta alternativ behov av till— skottsskog ansetts icke föreligga. Enligt undersökningen varierar tillgångarna och kompletteringsbehovet starkt i oli- ka delar av landet. I södra och mel— lersta Sveriges slättbygder överstiger behovet den totala tillgången, under det att i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder denna i stort sett mot- svarar behovet. Endast i norra Sverige är den totala tillgången på skogsmark

större än behovet. I halva antalet av landets 26 lantbruksnämndsområden kan det vid detta alternativ tänkta kom-— pletteringsbehovet icke tillgodoses, och om man går till ännu mindre enheter —-— kommunerna — gäller detta förhål- lande för 62 % av totala antalet under- sökta kommuner. I Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt de undersökta de-

län har praktiskt taget alla undersök- ningsområden för liten skogstillgång för att kunna tillgodose det här antagna be- hovet.

Såsom nyss framhållits har den skogs— mark, som antagits kunna användas för kompletteringsändamål, indelats i tre avdelningar. Storleken av skogsarealen i dessa avdelningar, i tusen hektar räl:- nat, framgår av tabell 2.

larna av Kristianstads och Malmöhus Tab. 2 avd. avd. avd. 1 1 +2 1 +2 +3 Skog i enskild ägo: skog hos ofullständiga jordbruk, ej bebodda av ägaren 320 320 320 rena skogsfastigheter ............................................. 938 938 938 överloppsskog till bärkraftiga jordbruk, ej bebodda av ägaren ............................................................... — 92 92 5 :a 1 258 1 350 1 350 Skog tillhörig juridiska personer: bolag ..................................................................... 514 1 459 5 291 kronan .................................................................. 52 487 4 056 övriga .................................................................. 112 335 691 Totalsumma 1 936 åt 631 11 418

Skulle under avdelning 1 upptagen skogsmark kunna ifrågakomma för den vid alternativ II tänkta skogskomplette- ringen, kan 7 % av antalet undersök— ningsområden få sitt kompletteringsbe- hov fyllt. Flertalet av dessa områden ligger i Stockholms, Västernorrlands och Jämtlands län, där alltså torde finnas vissa förutsättningar att bygga upp kom— pletteringsjordbruken genom skogstill- delning. Under förutsättning att skogs- mark under avdelning 1+2 skulle ifrå- gakomma för skulle ytterligare 15 % av antalet under- sökningsområden kunna få fullständig komplettering med skog, d. v, 5. totalt skulle man då inom ungefär en fjärde- del av landets kommuner kunna ernå den av de lokala delegationerna som önskvärd uppställda kompletteringen. Till de tre tidigare länen skulle nu kunna fogas Uppsala, östergötlands och

kompletteringsändamål,

Jönköpings län samt Kalmar läns norra del. Ett utnyttjande av skogsmarken under samtliga tre avdelningar (1+2 +3) skulle ge ytterligare 14 % av anta- let undersökningsområden möjlighet till full komplettering enligt alternativ II, och härför skulle skogsmarken icke be- höva utnyttjas ens till hälften. De län, som genom dessa tre avdelningar.—; skogstillgångar skulle nå god komplet- teringsgrad, är, utöver de redan nämnda, Södermanlands, Kopparbergs, Gävle— borgs, Västerbottens och Norrbottens län.

I samtliga nu teoretiskt tänkta fall be- höver icke hela den under respektive avdelningar upptagna skogsarealen ut- nyttjas för att fylla kompletteringsbeho- vet. Genom att använda icke utnyttjad areal för att medelst byte skaffa kom- pletteringsskog på håll, där sådan sak— nas, skulle man i samtliga de uppställda

fallen crnå ännu bättre kompletterings- effekt.

För den händelse man utginge från att storleksrationaliseringen av de ofull— ständiga jordbruken skulle ske enligt al- ternativ 1, d. v. s. i första hand ge— nom en långt gående sammanläggning av jordbruken (antalet skulle minskas med högst 75 000), skulle ytterligare för- stärkning med skog icke vara erforder- lig i 670 undersökningsområden eller 74 % av hela antalet. Efter genomförda sammanläggningar enligt detta alterna- tiv skulle skogstillgången hos de ifråga- varande jordbruken med 1.473.000 hek- tar (= 30 % av sagda skogstillgång) överstiga dessas uppskattade minimibe— hov av skog. För att tillgodose skogs— kompletteringsbehovet inom dessa 670 undersökningsområden behöver således sammanläggningen av jordbruk icke gå så långt som förutsättes enligt alterna- tiv I. Ur skogskompletteringssynpunkt skulle, om detta alternativ kunde ifrå— gakomma, största effekten nås i Öster- götlands, Jönköpings, Kronobergs, Kal- mar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus. Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län. Detta innebär att enligt alternativ I behovet av tillskotts- skog icke skulle bli svårt att fylla i des— sa län.

Därest den under avdelning 1 upptag- na skogsmarken utnyttjas, skulle ytter- ligare 161 undersökningsområden eller sammanlagt 92 % av hela antalet kun- na få sitt behov av skog tillgodosett. I hela landet återstår därefter en icke ut- nyttjad areal skogsmark om 1.764.000 hektar. Endast på Gotland, i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands läns slättbygd skulle. behov av ytterligare skog för komplettering förefinnas enligt nu angivna beräkningsgrunder.

I anslutning till det nu anförda skulle man kunna säga att —— om i varje län all skogsmark till de jordbruk, som en-

ligt alternativ I skulle sammanläggas, användes för kompletteringsändamål an- tingen direkt eller indirekt genom by- ten — kompletteringsbehovet skulle överallt utom i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län praktiskt taget vara till— godosett. Det är emellertid att märka att sammanläggningarna ej skulle behöva bli så omfattande, som alternativ I för- utsätter, för att nyssberörda situation skulle uppstå.

Såsom framgår av det anförda lämnar det i sjunde kapitlet redovisade under- sökningsresultatet en viss belysning av kompletteringsproblemets storlek samt förutsättningarna och möjligheterna att i stort sett komma till rätta med frågan. I detta sammanhang vill utredningen i övrigt framhålla följande.

Undersökningen ger _— vilket också upprepade gånger framhållits — icke något som helst svar på frågan hur kompletteringen med skog i de särskil- da fallen kan eller bör genomföras. Av undersökningen kan man emellertid bil- da sig en viss uppfattning om inom vil- ka delar av landet en komplettering äl möjlig och var så icke är fallet. Utred— ningen vill med skärpa understryka att de två alternativ, som tagits upp för be— lysande av kompletteringsproblemets omfattning och möjligheterna för dess lösning, är helt konstruerade. Det står alldeles klart att intet av dessa mot yt- terligheterna gående alternativ kan komma i fråga till praktiskt utförande. De. är endast framlagda för att ge möj— ligheter att belysa problemets storlek.

Enligt utredningens mening torde un- dersökningen visa att inom stora delar av landet, framför allt i Norrland samt i mellansvenska skogsbygderna, goda förutsättningar finnes att genom kom- plettering med skog, i viss grad i anslut- ning till sammanläggning av jordbruk där så låter sig göra, vinna goda resul— tat i fråga om de ofullständiga jordbru-

kens rationalisering. Å andra sidan sy- nes förutsättningar för rationalisering av de ofullständiga jordbruken genom komplettering med skog från annat håll inom vissa län, särskilt då Gotlands samt Göteborgs och Bohus län, så gott som helt saknas. Utredningen vill sär- skilt påpeka förhållandena härutinnan beträffande Gotlands län, då dessa på senare tid varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (jordbruksutskottets ut— låtande nr 40/1954). Svårigheter att vin- na helt tillfredsställande resultat genom skogskomplettering torde i icke ringa grad föreligga även för Blekinge län och de undersökta delarna av Kristian- stads län.

Den verkställda undersökningen tor- de också visa att inom stora delar av landet synnerligen goda möjligheter fö- religger att genom byten av kronans, bo- lags och icke aktiva jordbrukares splitt- rade skogsinnehav i jordbruksbygder mot annan skog i skogsbygder göra mark disponibel för skogskomplettering av de ofullständiga jordbruken i jord- bruksbygderna. Genom aktiv inköpspo- litik och genom att underlätta och stöd- ja sådana byten skulle lantbruksnämn- derna i dessa delar av landet på ett verk— samt sätt fullgöra sina uppgifter för jordbrukets yttre rationalisering. Ytter- ligare skulle härigenom vinnas att skogsmarkens arrondering skulle kunna på många håll förbättras i icke ringa män.

En fråga, som utredningen ägnat en betydande uppmärksamhet, är den vil- ken roll ägandet av skog spelar för eko- nomin hos innehavarna av mindre jord- bruk. Utredningen har i denna fråga haft samarbete med skogshögskolans ekonomiska institution, vilken för ut- redningens räkning utfört en omfattan- de undersökning. Denna redovisas när- mare i bilaga 13 till detta betänkande.

Undersökningen avser att belysa skogs- inkomsternas ekonomiska betydelse, av- verkningarnas storlek och sortiments- sammansättning samt arbetskraftens ut- nyttjande m. m. vid fastigheter av olika storlek samt fördelning mellan ägosla- gen. Undersökningen har utförts inom nio typområden fördelade på fyra re- gioner, vilka ansluter sig dels till de na- turliga jordbruksområdena dels till in- delningen i skogliga tillväxtområden. Genom denna indelning har samtliga skogsbygder i landet blivit represente- rade i undersökningen. Resultaten kan icke anses allmängiltiga, men vissa ana— logislut torde med utgångspunkt från resultaten för de enskilda typområdena kunna göras även för andra, likartade områden inom vederbörande region. Undersökningen bygger, som framgår av bilagan, när det gäller inkomstför- hållandena på självdeklarationer samt beträffande avverkning och arbetskraft på intervjuer. Därjämte har varje typ- område beskrivits beträffande sina så- väl rent skogliga som mera allmänt eko— nomiska förutsättningar och arbets- kraftsförhållanden för att möjliggöra eventuella jämförelser med icke under- sökta områden. I första hand har efter- strävats att få ett material som tillåter jämförelser mellan olika fastighetstyper i skilda delar av landet, medan exakta uppgifter om inkomster, avverknings- belopp m. ni. varit av sekundärt intres- se.

Fullständiga svar på de uppställda frågorna kan undersökningen icke sä- gas ha givit, vilket torde vara naturligt med hänsyn till att den berört mycket komplicerade problem som knappast kan sägas ha varit föremål för systema— tisk bearbetning tidigare. Undersök- ningens resultat kan dock bidra till att ge en bättre inblick i kombinationen jordbruk-skogsbruk och dennas möjlig- heter som företagsform i olika delar av

landet. Undersökningen ger också en klar uppfattning om hur varierande för- utsättningar de olika fastighetstyperna har, beroende icke blott på fastighetsty- pen som sådan utan även på områdets näringsliv i övrigt.

De typområden, som undersökts, av- viker i många avseenden starkt från varandra. Å ena sidan förekommer ut- präglade skogsområden, där skogsbru- ket helt dominerar de enskilda fastig- heternas ekonomi. Å andra sidan före- kommer mera jordbruksbetonade om— råden, där fastigheterna har liten skogs— areal men relativt betydande åkerareal. I stort sett kan områdena ur denna syn- punkt indelas i skogs- resp. jordbruks- områden. På liknande sätt skiljer områ- dena sig när det gäller näringslivet i allmänhet. Vissa innesluter stora area- ler krono- eller bolagsskogar, medan andra helt saknar större skogsfastighe- ter.

Skogsinnehavets betydelse för fastig- heternas ekonomi framträder inom skogsområdena med mycket stor skär- pa, då i medeltal större delen av lant- hushållsinkomsterna inom dessa områ- den härrör från det egna skogsbruket. Inom de jordbruksbetonade områdena har det egna skogsbruket icke samma betydelse i medeltal för hela områdena, beroende på de relativt små skogsarea- lerna och stora åkerarealerna. Även in- om dessa områden visar undersökning- en att det egna skogsbruket dock bety- der mest på fastigheter med något större skogsarealer _ 25 å 50 hektar i södra Sverige — trots att dessa fastigheter i allmänhet även har relativt stora åker- arealer. En annan sak, som belyser den ekonomiska betydelsen av skogsinne- hav, är att ägarnas totala behållna in- komster i allmänhet visar en påtaglig stegring så snart skogsarealen nått en viss storlek, i norra Sverige 50 å 100 hektar och i södra Sverige 25 å 50

hektar. Undersökningen antyder vidare att det egna skogsinnehavet har en av- görande betydelse för genomförandet av förbättringar på jordbruket bl. a. i form av mekanisering och underhåll av bygg- nadsbeståndet.

Inom områden med krono— eller bo- lagsskogar ligger inkomsterna från ar- bete utom den egna fastigheten högt, vilket torde sammanhänga med att just skogsarbete resp. skogskörslor är en ar- betsform som på ett harmoniskt sätt kan passas in i ägarnas övriga verksamhet. Förhållandena framhäver det värde kombinerade jord- och skogsbruk har också för förseende av övrigt närbelä- get skogsbruk med arbetskraft. Inom övriga områden synes däremot svårig- heter föreligga för ägarna att skaffa till- skottsinkomster, i varje fall så snart åkerarealen överstiger den rena lägen- hetens. En annan iakttagelse, som kan vara av intresse, är att i många fall lägenhetsägarna synes i stor utsträck- ning ha annat arbete än skogsarbete. Tillfällena till arbete i skogen utnyttjas i stället av övriga jordägare, så snart den egna fastigheten icke ger tillräck- lig bärgning. Betydelsen av möjligheten att skaffa tillskottsinkomster utom fas- tigheten framgår av att i områden, där goda arbetstillfällen bjudes, i allmän- het samtliga mindre fastigheter har en av arealen relativt oberoende total be- hållen medelinkomst, något som icke är fallet inom övriga områden, d.v.s. i all- mänhet jordbruksområdena.

De totala behållna inkomsterna visar också, att man inom områden med re- lativt stora egna skogsinnehav och dess- utom goda möjligheter till skogsarbete utom den egna fastigheten uppnår det bästa ekonomiska resultatet. Däremot har jordbruksområdena i stort sett lägre behållen total medelinkomst.

I fråga om avverkningsförhållandena antyder undersökningen att uttagen per

hektar tenderar att minska med stigan- de areal upp till en viss gräns, över vilken de synes stabilisera sig eller i varje fall avtar i långsammare takt. In- om vissa områden i mellersta och nor- ra Sverige synes denna gräns ligga vid omkring 50 hektar. Detta förhållande skulle således kunna anses tyda på möj- ligheter att' inom vissa gränser ange en optimal skogsareal.

Undersökningen har vidare avsett frå- gan om försäljningssätt och sortiments- sammansättning. Därvid har det visat sig att försäljningssättet i högre grad synes anknyta till området än till area- lens storlek. Vissa områden har näm- ligen genomgående hög procent rotför- sålt virke, medan andra praktiskt ta— get helt säljer på leverans oberoende av arealstorlek. Sortimentssammansättning- en varierar likaledes starkt mellan de olika områdena men synes även i viss mån vara beroende av fastigheternas skogsareal. Det mest betydande sorti— mentet är i de flesta områdena massa- veden. Variationen mellan de olika om- rådena synes praktiskt taget helt sam- manhänga med avsättningsförhållande- na och tyder på att skogsägarna smi- digt anpassar sina utbud till den efter- frågan som föreligger. Inom vissa om- råden föreligger nämligen en rik sorti- mentsflora, medan inom andra praktiskt taget endast timmer och massaved säljs. Undersökningen har icke berört frågan om avverkningarnas konjunkturkänslig- het. Resultatet av en tidigare undersök- ning inom ett typområde visar emeller— tid icke några större svängningar mel— lan olika år i det totala utbudet, medan däremot de enskilda sortimenten visar en betydligt starkare konjunkturkäns- lighet.

Arbetskraften har huvudsakligen ut- nyttjats i jordbruket, medan skogsbru- ket erhållit endast relativt få dagsver- ken. Undersökningen har sökt finna en

viss gräns, över vilken arbetsinsatsen i skogen per hektar räknat är oberoende av arealstorleken. Detta har icke lyc- kats, men resultaten pekar dock hän på att en dylik gräns finns, vilken nära sammanhänger med avverkningen per hektar. Arbetsinsatsens värde i relation till avsaluvirkets värde, ligger i de fles- ta områdena vid 20 å 25 %, vilket tor- de kunna anses understryka skogens betydelse som arbetsobjekt, speciellt då för fastigheter som på grund av åker- arealens storlek eller brist på arbetstill- fällen utom fastigheten har svårigheter att skaffa tillskottsinkomster. I allmän— het synes ägaren utföra huvuddelen av allt skogsarbete på den egna fastighe- ten så snart skogsarealen understiger 50 hektar, medan lejd arbetskraft mås— te anlitas i större eller mindre utsträck- ning på större skogsarealer. Härvid tor- de böra hållas i minne, att jordbruket genomgående, utom i enstaka områden, har en oproportionerligt hög intensitet och därmed kräver stor arbetsinsats, vilket givetvis försvårar icke blott ut- nyttjande av arbetstillfällen utom fas— tigheten utan även arbete i den egna skogen. Denna koncentration på jord- bruket torde delvis sammanhänga med bristande kunskaper i skogsbruk. Till denna fråga återkommer utredningen i elfte kapitlet rörande ökad undervis- ningsverksamhet för skogsägarna. Det bör dock här betonas, att en viss om- svängning redan sker successivt i och med att yngre lantbrukare träder till. Överhuvudtaget har de nuvarande ägar- nas åldersfördelning en viss betydelse. Även denna fråga har undersökningen beaktat, och det visar sig att medelål- dern i allmänhet ligger mellan 50 och 60 år. Någon speciellt ogynnsam ålders- fördelning vid någon viss arealstorlek kan dock icke påvisas utom i enstaka fall. Vad arbetsinsatsen i skogsbruket beträffar bör även erinras om att me-

kaniseringen, vilken ännu icke fått nå- gon större betydelse för småskogsbru- ket, kommer att medföra minskat ar- betskraftsbehov. Det torde därför fin- nas goda förutsättningar för ägarna att med rätt avvägning av sin arbetsinsats kunna sköta även större arealer utan något mera betydande tillskott av lejd arbetskraft.

Undersökningen över arbetskraften bestyrker vidare den tidigare gjorda iakttagelsen, att inom områden, där arbetstillfällen i skog utom den egna fastigheten saknas, vissa svårigheter att erhålla tillskottsarbete synes föreligga för ägarna till fastigheter som ej kan erbjuda full sysselsättning.

Undersökningens resultat synes allt- så understryka den stora betydelse skogsinnehavet har både för ägarnas försörjning och för deras möjligheter att utnyttja sin arbetskraft. Denna be- tydelse synes vidare vara störst inom områden där andra lämpliga arbetstill- fällen icke står till buds, medan den är mindre inom områden där arbete utom fastigheten kan erhållas. Vidare synes skogsinnehavet även ha en vä- sentlig betydelse för fastigheternas jord- bruk genom att ge möjligheter till ratio- nalisering, mekanisering och, där så kan bedömas lönsamt, minskad inten- sitet i jordbruksdriften. Slutligen torde av undersökningen kunna utläsas att skogsinnehaven helst icke bör under- skrida en viss minimistorlek, varieran- de bl. a. med hänsyn till det geogra- fiska läget.

Ett förhållande, som kräver särskild uppmärksamhet då skogskomplette- ringsproblemet överväges, är på vad sätt och i vilken utsträckning jordbrukets komplettering med skog kan komma att påverka möjligheterna att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft. Stor— skogsbruket rekryterar för närvarande

sin arbetskraft efter två linjer; dels fin- nes fasta skogsarbetare som anställes helårsvis och sålunda också garante- ras arbete året om, och dels anlitas till- fälliga arbetare, ofta då i orten eller på icke alltför långt avstånd boende innehavare av mindre jordbruk. Bonde- skogsbruket erhåller i huvudsak sin ar- betskraft från gården eller från andra jordbruk i trakten. Vissa större skogs- bolag tillser numera att årssysselsatta arbetare erhåller bostäder genom bola- gets försorg på så sätt, att bolaget an- tingen hyr ut sådana med skyldighet och rättighet för arbetaren att arbeta visst fastställt antal arbetsdagar hos bo- laget eller ock hjälper vederbörande med lån och bidrag för anskaffande av eget hem. På sina håll har av bolag an- lagts s. k. skogsarbetarbyar, vanligen i anslutning till någon tidigare befintlig bebyggelse men på enstaka ställen som helt fristående bebyggelser. En del bo- lag har inrättat särskilda körargårdar, där arrendatorn förpliktas hålla draga- re i större eller mindre omfattning. På dessa gårdar användes vanligen den od- lade jorden endast för beten och foder- produktion åt hästarna.

Såsom framgår av den i det föregå- ende upptagna redogörelsen för arbets- kraftsbehovet är detta ganska olika för storskogsbruket och bondeskogsbruket i skilda delar av landet. I förhållande till skogsbrukets hela behov av arbets- kraft tar bondeskogsbruket största an- delen i de sydligaste och mellersta de- larna av landet. Enligt vad utredningen ger vid handen är skogsbrukets arbets- kraftsproblem i de sjutton södra länen till övervägande delen en fråga om på vad sätt arbetskraftsförsörjningen skall kunna lösas för avverkningarna på bon— deskogarna. Inom dessa län varierar bondeskogsbrukets arbetskraftsbehov mellan 60 och 90 procent av den- tota- la arbetskraftsåtgången i skogen.

Det totala arbetskraftsbehovet uppgår enligt de alternativa beräkningar, för vilka redogjorts i sjätte kapitlet, till mellan 150 000 och 220 000 årsarbetare. För bondeskogsbruket utgör arbets- kraftsbehovet omkring 95 000 respektive 120 000 årsarbetare. Enligt beräkning— arna skulle jordbruksbefolkningens ar- bete i egen skog motsvara approxima- tivt 70 000 årsarbetare.

Vid övervägande av det föreliggande problemet ur arbetskraftssynpunkt frå- gar man sig uppenbarligen i första hand, huruvida en komplettering av jordbruket med skog kommer att leda till en mera väsentlig försämring av skogsbrukets förutsättningar att få till— räcklig och utbildad arbetskraft för si- na behov. Bondeskogsbruket lärer knap- past i norra delarna av landet i någon högre grad beröras av rimligt genom- förd komplettering av jordbruket med skog. Möjligheterna för bondeskogsbru- ket i södra Sverige och storskogsbruket kan däremot röna inflytande av en dy- lik komplettering. Graden av detta in- flytande blir emellertid i stor utsträck- ning beroende av på vad sätt och i vil- ken omfattning kompletteringen sker.

Skulle större sammanhängande skogs- områden i någon mera väsentlig omfatt- ning uppsplittras i smärre för sig lig- gande skiften och tilläggas befintliga brukningsenheter vilka redan äger viss skogsmark,—skulle i sin mån en försäm- ring av möjligheterna för arbetskraf- tens rationella utnyttjande där äga rum. Å andra sidan skulle vinnas i viss grad förbättrade möjligheter för skogsbruket på de kompletterade fastigheterna. En- ligt utredningens uppfattning bör emel- lertid ett dylikt sätt att genomföra skogskomplettering undvikas, Bedrives kompletteringsverksamheten i stället på sådant sätt, att man för denna i största möjliga utsträckning använder i jord- bruksbygden bland bondeskogarna in-

sprängda skogsskiften som icke utgör stöd för jordbruk, kommer komplette- ringen att inverka förmånligt på arbets- kraftsläget. Dessa skogsskiften infogas då i sitt naturliga sammanhang och kan brukas i anslutning till den kringlig- gande skogen på ett mera rationellt och arbetsbesparande sätt. För större skogs- företag med i övrigt stora sammanhäng- ande skogsområden är sådana spridda småskiften ur arbets- och administra- tionssynpunkt förhållandevis betungan- de. I samband med skogskomplettering- en bör enligt utredningens mening även i möjligaste mån vidtas åtgärder för att få till stånd en bättre arrondering av skogsmarken inom det område som är föremål för rationaliseringsverksamhe- ten. Arronderingsförbättringen kommer i sin tur även den att på ett fördelak- tigt sätt påverka arbetskraftssituationen, då välarronderade och i förhållande till vägsystemen välbelägna skogsskiften kräver mindre arbetskraft och lägre ad- ministrationskostnader.

Skogskompletteringen torde icke bli av sådan omfattning eller så utformad, att den under överskådlig tid kan oför- månligt påverka arbetskraftssituationen. Emellertid medför en ökning av stor- skogsbrukets fast anställda arbetskraft att vissa svårigheter kan uppstå för jordbrukarna att få arbetstillfällen. Om man vill undvika en långt gående ut- tunning av jordbruksbefolkningen med därav följande sociala olägenheter. tor- de man i ganska stor omfattning vara hänvisad till att söka påskynda och ut- veckla skogskompletteringen.

Från en del håll har påpekats att skogskompletteringen skulle leda till en mera accentuerad instabilitet på skogs- brukets arbetsmarknad. Man menar att tillgången på arbetskraft från jordbru- ket för storskogsbrukets behov skulle bli mera ojämn och osäker, med påföljd att detta skogsbruk skulle få svårighe-

ter att fullfölja sina avverknings- och skogsvårdsprogram. Jordbrukarna skul- le bli mera sysselsatta i egen skog vis- sa år, då de gjorde sina uttag eller vid- tog sina skogsvårdande åtgärder. Enligt utredningens mening synes farhågorna i detta avseende överdrivna. Det är dock att märka att de enskilda skogsägarna icke alla under ett och samma år verk- ställer sina avverkningar eller skogs— vårdsåtgärder, utan dessa kommer gi- vetvis att spridas ut av de olika en— skilda skogsägarna under en följd av år. Den i bilaga 13 till detta betänkan- de redovisade undersökningen ger ock- så stöd för en sådan uppfattning. Till- gången på skogsarbetare från jordbru— ket torde vid den försiktigt avvägda skogskomplettering, som här avses, kunna förväntas bli ganska jämn och i vart fall icke i någon mera nämnvärd grad försämras av skogskomplettering- en.

Det har även befarats att åtgärderna för skogskomplettering kommer att medföra, att tillgången på verkligt sko- lad arbetskraft för skogsbruket skall bli mindre, då skogsägarna själva och de hos dem anställda saknar yrkesutbild- ning. Härigenom skulle arbetet inom skogsbruket bli mindre rationellt och arbetskraften sämre utnyttjad. I vad män i detta hänseende skulle uppstå några avsevärda olägenheter är uppen- barligen svårt att bedöma. Emellertid kan dessa olägenheter, i den mån de förefinnes, undvikas genom bättre ut- bildning i skogsarbete och skogsvård av de enskilda jordbrukarna med egen skog. Åtskilligt göres redan på detta område, och utredningen vill starkt be- tona att denna utbildningsfråga är av största betydelse och förtjänar samma uppmärksamhet som frågan om jord- bruksutbildningen. Utredningen åter- kommer till denna fråga i det följande.

En svårighet för det mindre skogs-

bruket har alltid ansetts ligga däri, att detta icke kan utnyttja maskinella an- ordningar i samma utsträckning som storskogsbruket. Även i detta hänseende skulle ett mindre rationellt utnyttjande av arbetskraften bli en följd av skogs- kompletteringen. Genom samverkan mellan de enskilda skogsägarna torde denna konsekvens av skogskomplette- ringen i icke ringa grad kunna undvi- kas. Sammanslutningar av skogsägare torde här ha en stor uppgift att fylla. Vissa sådana synes också redan ha på- börjat en betydelsefull insats för att få till stånd den önskade samverkan mel- lan skogsägarna och stimulera deras in- tresse för maskinanvändning även in- om skogsbruket.

Sammanfattningsvis vill utredningen med hänsyn till det förut anförda så- som sin uppfattning uttala, att skogs- kompletteringen knappast kan komma att i någon mera betydande grad men- ligt påverka arbetskraftssituationen för skogsbruket.

Under behandlingen är 1947 av frå- gan om jordbrukets rationalisering ge- nom skogskomplettering upptogs till diskussion jämväl spörsmålet i vilken mån olika kategorier skogsägare borde komma i fråga för att lämna skog för kompletteringsändamål. Från vissa håll gjordes gällande, att främst skogar äg- da av skogsbolag och enskilda skogs- spekulanter samt staten och akademier m. fl. borde kunna utnyttjas vid till- godoseende av kompletteringsbehovet. Sedermera har, såväl i riksdagen som i den allmänna debatten i övrigt, höjts röster för att den nuvarande balansen mellan bondeskog, bolagsskog och all- männa skogar borde i huvudsak upp- rätthållas oförändrad. _ I propositio- nen nr 75/1947 angående den framtida jordbrukspolitiken anförde föredragan- de departementschefen statsrådet Sköld,

att enligt hans mening ej förelåge nå- gon anledning att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Å andra sidan förklarade sig departementsche- fen ej heller finna fog för den uppfatt- ningen, att den nuvarande fördelning- en av skogsmarken mellan bondejord- bruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödga- des avstå skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhål- la kompensation därför genom att möj- lighet bereddes dem att förvärva mot- svarande skogsmark på annat håll. Be- träffande frågan om behandlingen av kronans mark framhöll departements— chefen, att kronan ej borde undandra sig att, i den mån så kunde anses bc- hövligt, med sin mark medverka till den yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket. Kronan borde ställa skogs— mark till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana för- hållanden förelåge, att marken borde tas i anspråk medelst expropriation, därest densamma tillhört annan än kro- nan. Huruvida kronan därutöver borde ställa skog till förfogande, borde enligt departementschefens mening bli bero- ende på en prövning från fall till fall. Någon särställning såtillvida att kro— nans mark i första hand skulle tas i an- språk för den yttre rationaliseringen borde däremot ej föreskrivas. — Det särskilda utskott, som behandlade pro- positionen, sade sig icke finna det möj- ligt att uppställa någon allmängiltig re- gel om att vissa ägarkategorier i första hand skulle avstå mark för komplette- ring. Det avgörande måste enligt ut- skottets mening vara, vad som vid pla- neringen av rationaliseringsåtgärden befunnits vara den lämpligaste lösning- en, och man borde sedan söka genom- föra denna lösning utan avseende å vem som ägde marken.

Såsom utskottet uttalat torde det icke vara möjligt att uppställa någon allmän regel om att vissa ägarkategorier i förs— ta hand skall avstå mark för skogskom— plettering. Emellertid torde ofta förut- sättningar föreligga att utnyttja kronans skogsmark för kompletteringsändamål. i synnerhet om utnyttjandet kunde ske på sådant sätt att, då lämpligt belägen skog icke kan erhållas med mindre kompensation lämnas, kronoskog finge ställas till förfogande. Utredningen vill här erinra om att domänverket under åren 1930—1954 inköpt skogsmark till en areal som med 80.559 hektar översti- ger arealen av den under samma tid försålda kronoskogen. Man kan tänka sig det fallet att ett bolag vore villigt att avyttra sina strödda skogsskiften i jordbruksbygden under förutsättning att det erhölle skogsområden i skogs- bygden i anslutning till sina andra större skogsinnehav. Skulle kronoskog härvid kunna utnyttjas som kompensa- tion, skulle detta sannolikt i många fall underlätta transaktionens genomföran- de. Då det är ett allmänt intresse att skogskomplettering kommer till stånd, förefaller det svårt att från det allmän- nas sida bestrida att kronoskog i dy- lika fall bör kunna tas i anspråk för ändamålet. Det är uppenbart att ett ut- nyttjande av kronoskog på nu antytt sätt i hög grad skulle underlätta kom- pletteringsverksamheten. I detta sam- manhang vill utredningen emellertid framhålla vikten av att vid sådana kom- pensationsavtal noga beaktas bygdens struktur, befolkningsförhållanden och arbetskraftsproblem, så att genom avta- len olämpliga störningar eller rubb- ningar icke förorsakas i skogsbygderna. Den kronomark som skall utnyttjas för kompensationsavtalet kan lämpligen överföras från domänfonden till jord- fonden. Utredningen utgår, såsom när- mare utvecklas i ett senare avsnitt, från

att vid bestämmande av de sålunda överförda fastigheternas värde detta kommer att motsvara priser som lant- bruksorganisationen brukar få erläg- ga vid inköp iallmänna marknaden. I fråga om befogenheten att besluta om försäljning av kronoskog gäller för när- varande att domänstyrelsen äger avgöra ärenden där objektets taxeringsvärde, om sådant finnes, och eljest dess upp- skattade värde icke överstigcr 20.000 kronor. Är värdet högre, skall frågan avgöras av Kungl. Maj:t, och överstiger det 50.000 kronor, måste ärendet hän- skjutas till riksdagens prövning. Dessa snäva regler kan ofta nog medföra en betydande försening av försäljnings- ärendena till förfång icke minst för ra- tionaliseringsverksamheten inom jord- och skogsbruket. Utredningen vill där- för i detta sammanhang förorda en höj- ning av nämnda maximibelopp till 50.000 respektive 150.000 kronor.

Enligt utredningens uppfattning har spörsmålet, vilken kategori skogar som skall utnyttjas, givits alltför stora di- mensioner i den allmänna debatten rö- rande skogskompletteringsproblemen. De verkställda undersökningarna rörande behovet av skog för komplettering vi- sar, att även vid relativt långt gående komplettering den skogsmark, som skul- le behöva tas i anspråk, icke är av nå- gon mera betydande storleksordning i förhållande till de arealer skogsmark som kan ifrågakomma för ändamålet. Någon större förskjutning av jämvik- ten mellan de olika kategorierna skogs- mark torde sålunda på de flesta håll, även vid en mera omfattande komplet- tering, icke äga rum.

En realistisk syn på skogskomplette— ringsfrågan måste, under förutsättning att frågan behandlas efter de linjer ut- redningen nu förordat, ge vid handen att skogskompletteringen icke kan kom- ma att avsevärt vare sig rubba den nu-

varande balansen mellan de olika skogs- ägarkategorierna eller försvåra indu- striens råvaruförsörjning liksom icke heller menligt inverka på arbetstill- gången för den icke jordbrukande be- folkningen i våra skogsbygder.

En av huvudinvändningarna mot att komplettera jordbruk med skog är att därigenom en ur skogsbrukets synpunkt olämplig och skadlig parcellering av skogsmarken skulle ske. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla att, såsom den i sjunde kapitlet närmare be- handlade undersökningen visar, bety- dande skogsområden finnsiform av strö- skiften som'ärinsprängda bland jordbru- karnas hemmansskiften men tillhör det allmänna, bolag eller sådana enskilda personer som icke driver jordbruk i or- ten. Någon fullständig utredning rörande antalet sådana ströskiften tillhöriga bo- lag har icke verkställts, men av tillgäng- ligt kartmaterial framgår att antalet är högst betydande. Även kronan har på si— na håll i landet ströskiften av nu ifråga- varande slag. Enbart i norra Sveriges kustområden, nordsvenska mellanbyg- den och jämtländska silurområdet finns dylik kronan och bolag tillhörig skogs- mark till en areal av sammanlagt om- kring 440 tusen hektar.

De skiften, varom nu är fråga, är av likartad struktur som den kringliggan- de skogen, och brukandet av dem får i stort sett icke karaktär av storskogs- bruk även om de äges av bolag med andra stora skogsinnehav eller av det allmänna. I den mån de sammanföres med den kringliggande bondeskogen uppstår i flertalet fall bättre och i och för sig lättare brukbara skogsskiften. Att utnyttja spridda skogsskiften av ifrågavarande slag för komplettering av jordbruken kan uppenbarligen icke ge anledning till den erinran mot kom- pletteringen som nu berörts.

Utredningen vill såsom sin mening uttala, att vid jordbrukets komplette- ring med skog bör iakttagas den störs- ta varsamhet så att större välarronde-'

rade skogsområden icke sönderbrytes och delas upp i små skiften. Hinder bör dock icke möta att, om så ound- gängligen krävs för att åstadkomma en synnerligen önskvärd komplettering, ta i anspråk någon del av ett större skogs- område. Detta torde ofta kunna ske utan att leda till nämnvärt försämrade ar- ronderingsförhållanden. Det bör också eftersträvas att i så stor utsträckning som möjligt få till stånd komplettering med skog genom frivilliga överlåtelser. Lantbruksnämnderna bör därför i den fria marknaden söka förvärva, i första hand givetvis för kompletteringsända- mål lämpligt belägen skogsmark, men även annan mark som kan bytas mot för komplettering lämpad mark. Bolag med spridda skogsinnehav i en jord- bruksbygd borde finna det med sin för- del förenligt att utbyta dessa mot mera samlade skogsområden, helst då i an- slutning till annan samlad av bolaget innehavd skogsmark. Såsom framgår av de. statistiska uppgifterna har lantbruks- nämnderna under de senare åren kun- nat förvärva icke obetydliga arealer skog för kompletteringsändamål, och det torde vara att förvänta att nämn- derna även i fortsättningen skall ha möjlighet att för dylikt ändamål på den fria marknaden förvärva skogsmark från såväl enskilda skogsägare som bo- lag. Det är givetvis önskvärt att den så- lunda förvärvade marken så snart som möjligt överföres på jordbrukare. De åtgärder, som utredningen i det följan- de kommer att föreslå, torde komma att i hög grad underlätta för nämnderna att placera skogsmarken för avsett än- damål och sålunda påskynda komplet- teringsverksamheten.

Enligt utredningens uppfattning är

för närvarande en av de mest brän- nande frågorna för skogsbruket spörs— målet att få till stånd en lämplig ar- rondering av skogsmarken. De lång- smala skiften, som på många håll sträc- ker sig som smala band från vattendra- gen upp mot bergen, är synnerligen olämpliga för ett rationellt bedrivet skogsbruk. Ofta ligger skiftena blanda- de om varandra, så att samma ägare har skiften på flera olika håll inom samma skogstrakt. Tillkomsten av dessa lång- smala skiften, ibland med obetydlig bredd, är historiskt betingad. Vid de tidigare storskiftena och laga skiftena utlades skogsmarken på detta sätt för att de olika skogsägarna skulle få i möjligaste mån likvärdiga skiften med avseende å avståndet till flottled och skogens beskaffenhet. Arronderingspro- blemet är emellertid icke endast en frå— ga som avser skogsmarken, utan det är kanske icke mindre brännande beträf- fande inägojorden, i all synnerhet se- dan jordbruket i allt högre grad meka- niserats. Det kan icke anses ligga in- om ramen för denna utredning att upp- ta nu ifrågavarande problem i hela dess vidd; lösningen förutsätter sannolikt skapandet av fastighetsregleringsinsti- tut med betydande rättsverkningar. Att uppta detta problemkomplex torde an- komma på 1954 års fastighetsbildnings- kommitté, och det kan förmodas att i den nya fastighetsbildningslag, på vil- ken för närvarande arbete pågår in- om fastighetsbildningskommittén, man kommer att anvisa lämpliga medel för förbättring av jordbrukets arrondering i stort. Utredningen anser emellertid att i samband med komplettering av jord- bruket med skog man i möjligaste mån bör söka få till stånd en förbättrad ar- rondering av skogsmarken. Att överföra skog till förstärkande av vissa jordbruk skulle framstå såsom blott en halv åt- gärd, om icke härvid något kunde gö-

ras för att förbättra arronderingen av skogsmarken. Det är uppenbart att, då man söker förstärka jordbruket med skog, man också bör ta tillfället i akt att få till stånd en bättre arrondering. Icke minst för storskogsbruket måste ett sammanförande av skogsmarken till större områden med god arrondering innebära en betydande rationaliserings- vinst, som möjliggör bättre utnyttjande av vägsystem, arbetskraft och maski- nell utrustning samt den fasta adminis- trationen. Genom en bättre arrondering vinnes också den fördelen att man kan bättre anlägga vägar och andra fasta anläggningar, då man efter omarronde— ring ofta icke behöver ta hänsyn till

tidigare i skogsmarken insprängda små— skiften. Utredningen kommer med hän- syn till det anförda att i det följande framlägga förslag som syftar till att i samband med komplettering av jord- bruket med skog även åstadkomma för- bättrad arrondering av skogsinnehaven inom områden som beröres av komplet— teringen. Det synes emellertid ligga i sakens natur att arronderingsverksam- heten i vad den understödes eller be- drives av lantbruksnämnderna i första hand måste ta sikte på att få till stånd byten och omarronderingar som syftar till att förbättra bondeskogsbruket.

Utredningen har förut påpekat att de förhoppningar, som man fäst vid en rationalisering av jordbruken i skogs- bygderna genom komplettering med skog, i ganska begränsad omfattning blivit infriade. Anledningarna härtill har varit flerfaldiga. Den högkonjunk- tur, som varit utmärkande för bland annat trävaruindustrin, har medfört att priserna på skogsmark, sedan rationali- seringsverksamheten kommit i gång, så gott som oavbrutet stigit. En följd här- av har varit att förvärv av skogsmark kommit att kräva allt större kapitalin—

sats. Flertalet av de jordbrukare, vilka kommit i fråga för köp av skogsmark för komplettering av sina jordbruk, har varit hänvisade att anskaffa kapitalet genom lån. Fruktan för den stora skuld- börda, som härigenom skulle läggas på dem och deras jordbruk, har förmodli— gen verkat som en tillbakahållande kraft. En investering i jordbruket av nu ifrågavarande slag torde i de flesta fall lämna vinst efter förhållandevis lång tid och måste därför ses på myc- ket lång sikt. Understundom kräver den förvärvade skogsmarken att mer eller mindre dyrbara reproduktions- eller andra dylika skogsvårdsåtgärder vid- tas. Den inköpta skogsmarken är må- hända bevuxen med i huvudsak ung- skog som icke kan avverkas förrän ef- ter många år. En längre omloppstid förskjuter givetvis Skogsägarens möjlig— heter att tillgodogöra sig virkesförrå- det. För förvärvaren kan vid sådana förhållanden vinsterna knappast skör- das under hans egen livstid. Ovissheten om konjunkturutvecklingen i nuvaran- de läge har antagligen också framkallat en viss försiktighet hos jordbrukarna. De lånevillkor, som enligt gällande be- stämmelser kan erbjudas, är ur nu före- varande synpunkter knappast att be- trakta såsom särskilt förmånliga. Amor- teringstiden för de statligt garanterade lånen är, liksom villkoren i fråga om ränta och säkerhet, densamma som då lån sker för jordbruksändamål. Avskriv— ningslån av den art, som kan förekom- ma vid kompletteringsförvärv av jord— bruksjord och byggnader, har icke före- kommit vid förvärv av skogsmark. Man har utgått från att jordbrukaren vid förvärv av sådan mark för komplette- ringsändamål skall betala markens fulla värde.

Frågan om bidrag må förekomma vid skogskomplettering har berörts i de för utredningen utfärdade direktiven. I des-

sa har uttalats att utredningen bör un- dersöka behovet av att i undantagsfall lämna bidrag till förvärv av skogsmark. Att mera allmänt bevilja bidrag i sam- band med kompletteringsförvärv av skog finner utredningen varken påkal- lat eller lämpligt. Innehavet av skogen bör ge förvärvaren möjlighet att amor— tera och förränta de lån som kan ha lämnats för köpeskillingens gäldande. Understundom kan emellertid förhål— landena vara sådana att ett visst stöd i form av bidrag kan vara berättigat. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål.

Då det gäller att komplettera det mindre jordbruket med skog, träder gi- vetvis, såsom också framgår av vad ti- digare anförts, prisfrågorna i förgrun- den. Dessa problem är synnerligen be- tydelsefulla och har visat sig medföra svårigheter vid kompletteringsverksam- heten, särskilt då fråga uppkommit om överförande av skogsmark från en ägar- kategori till en annan. Som bakgrund för en diskussion av hithörande spörs- mål vill utredningen erinra om att skog för komplettering till huvudsaklig del torde bli disponibel genom att skogs— mark för ändamålet förvärvas anting- en från enskilda personer, som icke är jordbrukare, eller från jordbrukare, som står i begrepp att lämna jordbru— ket. Vid dylika frivilliga överlåtelser be- stäms ju priserna genom förhandlingar mellan köpare och säljare, och prisni- vån framkommer väl vanligen som en kompromiss mellan deras uppfattningar om värdet. Sådana faktorer som be- gränsning av köparekretsen genom be- stämmelser i lag, lånevillkor vid fastig- hetsförvärv etc. utövar givetvis infly- tande härvid. Vad den statliga verksam- heten för den yttre rationaliseringen beträffar är den i första hand inriktad på att främja överlåtelser direkt mellan

de. enskilda jordägarna. Lantbruksnämn— derna uppgör kostnadsfritt förslag till åtgärder och förmedlar frivilliga över- låtelser av mark. Det har emellertid vi- sat sig lämpligt att lantbruksnämnder- na också i avsevärd omfattning köper in mark och sålunda tillfälligt inträder som ägare. Eftersom detta sker i syfte att underlätta för jordbrukarna att för- stärka sina jordbruk, är det enligt ut- redningens mening självfallet att lant- bruksnämnderna, såsom också nu sker, vid försäljning skall betinga sig ersätt- ning i anslutning till den prisnivå, som brukar tillämpas vid nämndernas in- köp i allmänna marknaden. Frivilliga överlåtelser mellan enskilda inbördes samt mellan enskilda och lantbruks- hämnder enligt vad nu sagts har i all- mänhet kunnat fortlöpa smidigt och störningsfritt.

Även om den önskvärda komplette- ringen till övervägande del kan grun- das på sådana förvärv som nyss sagts, behöver lantbruksnämnderna för att få tillgång till lämpligt belägen skogsmark på många håll förvärva mark, som till- hör större skogsägare. Ehuru sådana förvärv regelmässigt torde ha skett ge- nom bytesförfarande eller kompensa- tionsavtal (köp från bolag som därvid erhåller viss rätt att förvärva ungefär likvärdig mark på annat håll), har det visat sig att olika uppfattning om vil- ket pris som bör tillämpas vållat avse- värda svårigheter. Det råder nämligen väsentliga skillnader i avseende å drifts- och finansieringsförhållanden mellan stor- resp. småskogsbruk. Till belysning härav må några faktorer här nämnas. Skogsvårdslagens krav på jämn avkast- ning hindrar ofta en mindre skogsägare att på en gång avverka ett överskott på avverkningsmogen skog. Då däremot samma fastighet i storskogsbrukets hand inlemmas i en större förvaltningsenhetf behöver icke en engångsavverkning av

fastigheten i det större sammanhanget medföra ojämn avkastning. Allmänt kan sägas att en fördröjning av avkastning- en för den mindre skogsägaren innebär dels en ränteförlust, dels ett hinder att utnyttja lämpliga konjunkturer. En an- nan väsentlig skillnad i förutsättning- arna ligger däri, att jordbrukarna van- ligen måste köpa skogen med lånat ka- pital, vilket, placerat i fastigheten, så— lunda måste avkasta ränta efter lägst den räntefot som tillämpas vid utlå— ning, då däremot storskogsbruket av olika anledningar torde nöja sig med lägre förräntningskrav å det i skogen investerade kapitalet. Härtill kommer inverkan av olika beskattningsregler för olika ägare, t .ex. kronan och enskilda.

Om man med beaktande av nu an- givna olikheter i förutsättningarna hos de båda ägarkategorierna men i övrigt efter ensartade grunder beräknar vilket avkastningsvärde en viss fastighet har för respektive kategorier, erhålles re- gelmässigt avsevärt högre avkastnings- värde för storskogsbruket än för små- skogsbruket. Skillnaden kan bli mycket betydande, särskilt vid extrema för- hållanden beträffande förvärvsobjektet (stort'förråd av avverkningsmogen skog eller mycket kalmarker, plantskogar etc.). Prisbildningen på skogsfastighe- ter anknyter emellertid sällan till nå- got teoretiskt framräknat avkastnings— värde. Man kan visserligen knappast ta- la om någon enhetlig marknadsnivå å skogsmark, utan priserna varierar av- sevärt beroende på ett flertal faktorer. Generellt torde det emellertid vara be— rättigat att säga att priset på skog vid frivilliga överlåtelser genomgående lig- ger ett stycke under det teoretiska av- kastningsvärde, som erhålles genom kapitalisering av den beräknade årliga avkastningen även med en jordbruka- res ekonomiska förutsättningar. Detta gäller såväl i fråga om rena skogsfas-

tigheter som i fråga om fastigheter i vilka jämväl ingår jordbruk. Då över— låtelserna — omedelbart eller på längre sikt _ får karaktär av bytes- eller kom- pensationstransaktioner, bör det vara möjligt att nå därhän att de sker till priser som ansluter sig till den allmän- na prisnivån.

När det gäller kronoskogar, som kan ifrågakomma för kompletteringsverk- samheten, ligger prisbildningen i hög grad i statsmakternas hand. Prissätt- ningen bör, såsom utredningen tidiga- re framhållit, ske efter samma grunder som gäller i den allmänna marknaden och sålunda bland annat när lantbruks- nämnd köper och säljer skogsmark. I stort sett är alla köp av skog med un- dantag av kronans förvärv numera un- derkastade kontroll, och detta måste, vilket också framhållits vid förvärvs- lagarnas tillkomst,påverka prisbildning— en. Kronan äger härigenom en betydan- de frihet och fördel i förhållande till bolag och enskilda vid förvärv av skog. Eftersom domänverket i den mån stats- makterna så bestämmer äger inköpa mark för å domänfonden disponibla medel, kan verket förvärva skogsmark för de medel som inflyter vid markför- säljningar. Inköpen torde i allmänhet ske till priser som ansluter sig till mark- nadsprisläget. Under sådana förhållan- den kan det icke anses annat än skäligt att kronoskog, då den försäljes för kom- pletteringsändamål, betalas i enlighet med de grunder utredningen tidigare förordat.

Det bör här —— mot bakgrunden av vad nyss sagts om kronans möjligheter att placera å markinköpsfonden influt—i na medel genom förvärv av skogbärande eller till skogshörd tjänlig mark — be- aktas att transaktionerna med domän-. verket i allt väsentligt innebär ett ut- byte av vissa skoginnehav mot skogs— mark med sådant läge att den icke be-

hövs för komplettering av jordbruk. En högre prissättning vid kronans försälj- ningar än som motsvarar prisnivån vid inköp skulle innebära att kronan till nackdel för de kompletteringsbehövan- de jordbrukarna så gott som regelmäs— sigt beredde sig vinster i samband med den omgruppering av kronans innehav, som erfordras för jordbruksrationalise- ringen. Uppenbarligen kan det icke ha varit avsett att verksamheten med skogs— komplettering skulle få en sådan inrikt- ning. Utredningen vill också betona att de olika uppfattningarna i fråga om prissättning till väsentlig del torde över- bryggas, om man vid värderingen av skogen utgår från ett förväntningsvärde, där räntesatsen ansluter sig till den statliga räntepolitiken.

Utredningen vill också framhålla att frågan i många fall torde kunna lösas genom byte av mark i likhet med vad som sker mellan bolag och domänver— ket samt mellan bolag och lantbruks- nämnder. Har en lantbruksnämnd mark till sitt förfogande och åsyftas förstärk- ning av visst jordbruk, bör sålunda, när domänverket innehar för ändamålet lämpligare belägen mark, givetvis ett utbyte ske innan jordbruket förstärkes. Samarbete har upptagits mellan lant- bruksorganisationen och domänverket i syfte att nå en tillfredsställande lös- ning av hithörande problem. I den mån så må finnas påkallat, bör enligt utred- ningens mening föreskrifter i ämnet meddelas i administrativ väg.

Det synes ha rått något olika me- ningar om prissättningen vid försälj- ning av fastigheter, som tillfallit all- männa arvsfonden. Då det är fråga om sådana jordbruksfastigheter, som behö— ver användas för rationaliseringsända- mål eller eljest bör bibehållas i den jordbrukande befolkningens ägo, är det enligt utredningens mening självfallet att priset bör anslutas till den pris-

nivå, som gäller i allmänna marknaden. Försäljningen bör lämpligen ske genom lantbruksnämnd. Alternativt torde för- säljning efter anbud eller på offentlig auktion kunna väljas, varvid lantbruks- nämnden med stöd av jordförvärvslagen kan söka få fastigheten disponerad på lämpligt sätt.

Förvärv från bolag genom frivilliga överlåtelser torde — särskilt sedan ny bolagsförbudslagstiftning genomförts i anslutning till utredningens därom av- givna förslag (SOU 1954:16) —— så gott som uteslutande komma att ske i den ordning att bolaget erhåller vederlag i skogsmark genom direkt byte eller ock- så tillförsäkras rätt att på annat håll förvärva mark med motsvarande värde. Då bolagen sålunda får vederlag i mark, synes det utredningen att prisbildnings— frågorna bör kunna lösas förhandlings- vägen. Värderingarna av respektive skogsmarker, som ingår i bytes— eller kompensationsavtalet, måste givetvis ske efter enahanda grunder. Eftersom bolagen torde söka hålla sig_ till de all- männa marknadspriserna vid sina avtal med enskilda om förvärv av mark, framstår det som naturligt att denna nivå också hålles då lantbruksnämnden inträder som förmedlande eller förvär- vande part i syfte att främja en bytes- verksamhet.

Under arbetet med jordbrukets ratio- nalisering har det visat sig att expro- priationsinstitutet knappast varit det lämpligaste instrumentet för att tillföra jordbruket erforderlig komplettering av mark, vare sig åkerjord eller skogsmark. Expropriationsförfarande har visat sig alltför omständligt och osmidigt samt dessutom, då det använts, verkat irri- terande. Sannolikt har också svårighe- ten att förutse expropriationsersättning- arnas storlek kommit de enskilda jord- brukarna att ställa sig tveksamma för

beträdandet av denna väg att anskaffa erforderlig jord. Lantbruksnämnden måste inför ett expropriationsförfaran- de ta i betraktande att, därest den pre- sumtive köparen av marken skulle sedan expropriationsersättningen fastställts avstå från förvärvet med hänsyn till pri- sets storlek, kostnaderna och arbetet i anledning av förfarandet blir helt onyttiga. Visserligen kan det övervägas att genom ändringar i de nu gällande bestämmelserna i ämnet underlätta för- farandet, men utredningen förmenar att på den vägen man ändock icke kommer att nå något tillfredsställande resultat. Utredningen har sålunda övervägt en form av expropriation av skog där likvi- den skulle utgå i form av annan skog. En dylik anordning skulle emellertid medföra långt gående regleringar i frå- ga om inteckningsansvaret och dess överflyttande två'ngsvis, regleringar som sannolikt skulle föregripa det pågående arbetet med en ny jordabalk. Med dy- lika ganska omfattande regleringar skul- le knappast nås större fördelar och räckvidd än med tvångsägoutbytet. Ex- propriationsinstitutet är, om än jämk- ningar i detsammas utformning kan ske, icke ett medel som bör annat än undan- tagsvis användas i rationaliseringens tjänst med hänsyn till de skadeverk- ningar det får på rationaliseringsverk- samheten i gemen bland landets jord- ägare. Skall ett verkligt förtroende för detta arbete vinnas, torde man i störs- ta möjliga utsträckning böra sträva efter att på frivillighetens och sam- arbetets väg nå fram till målet. Det- ta utesluter givetvis icke att man under vissa förhållanden måste tillgripa kraf- tigare medel, då andra möjligheter icke står till buds. Ett visst stöd måste un- derstundom lämnas den ekonomiskt svagare för att möjliggöra för honom att få sitt jordbruk rationaliserat. Den av statsmakterna år 1955 antagna jordför-

värvslagen är ett av dessa medel i ra- tionaliseringsarbetet. För lantbruks— nämnderna torde emellertid förmed- lings- och inköpsverksamheten alltjämt bli det bästa och lämpligaste instrumen- tet i deras verksamhet, då det gäller att anskaffa jord och skog för den yttre ra- tionaliseringen. Enligt utredningens mening synes därför lantbruksnämn- derna böra arbeta i stör utsträckning efter denna linje. Detta förutsätter emel- lertid att" vissa resurser står till jord- brukets förfogande för underlättande av lantbruksnämndernas förmedlings-, in- köps- och försäljningsv'erksamhet.

I anslutning till det nu anförda kom- mer utredningen i det följande att fram— lägga bl. a. förslag till ändrade låne- och bidragsbestämmelser för underlät— tande av jordbrukets komplettering med skög, liksom vissa förslag avseende för- stärkning av lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas arbetskrafter med skoglig sakkunskap. Redan i detta sam— manhang vill utredningen emellertid framhålla önskvärdheten "av att ett när- mare samarbete kunde komma till stånd mellan lantbruksnämnderna och skogs- vårdsstyrelserna. För närvarande består lantbruksnämnd av, förutom ordföran- de som utses av Kungl. Maj:t, två leda- möter utsedda likaledes av Kungl. Maj:t och två valda av hushållningssällska- pet, varjämte sällskapets och nämndens direktörer är självskrivna ledamöter i nämnden. I ärenden rörande fastighets- bildning skall samråd ske med överlant- mätaren. Det synes icke utredningen lämpligt att utöka antalet ledamöter i nämnden ytterligare genom att t. ex. föreskriva att länsjägmästaren skul- le vara självskriven ledamot. Tjänste- mannainslaget i nämnden skulle då komma att bli alltför stort. Emellertid är det önskvärt att nämnden kan äga tillgång till länsjägmästarens sakkun- skap i skogliga frågor, i all synnerhet

då det gäller en utvidgad komplette- ringsverksamhet. Ett enligt utredning- ens mening ändamålsenligt sätt att få detta önskemål tillgodosett synes vara att länsjägmästaren erhåller samma ställ- ning i nämnden som överlantmätaren.1

För lantbruksnämnderna har behovet av utbildad skoglig sakkunskap inom nämnden framträtt allt starkare under de senaste åren, då nämnderna i stor utsträckning haft att ta ståndpunkt till skogliga spörsmål av den art som upp- kommer i samband med skogskomplet- tering. Särskilt har behovet gjort sig gällande då lantbruksnämnderna i sam- band med skogskompletteringsverksam- heten sökt uppta ett omfattande ar- bete som syftar till förbättring av den skogliga arronderingen. För detta än- damål har nämnderna bl. a. inköpt be— tydande skogsarealer, delvis avsedda att användas som hytesobjekt då nämn- derna vill från bolag förvärva skogs- mark som ligger väl till för jordbruken. I första hand ställer inköps—, försälj- nings- och bytesverksamheten samt där— med sammanhängande värderingsfrå- gor stora krav på skogligt kunnande, men också för själva förvaltningen av de för ändamålet förvärvade spridda skogsområdena måste skogligt utbildad personal vara att tillgå. Lantbruks- nämndernas verksamhet på detta områ- de har otvivelaktigt hämmats av brist på skogligt utbildad personal, och från lantbruksorganisationen har framställ- ningar upprepade gånger gjorts om att personalstaten skulle utvidgas 'med tjänster särskilt för personal med lägre skoglig utbildning. Så har dock ännu icke skett. För att möta det mest träng— ande behovet har lantbruksstyrelsen emellertid som en provisorisk anord- ning anställt en jägmästare hos styrel- sen och ett tiotal befattningshavare med utbildning som skogsmästare eller

liknande hos lantbruksnämnderna. En uppbyggnad av en fastare organisation med för arbetsuppgifterna avpassad storlek framstår som ofrånkomlig, om verksamheten skall kunna intensifieras.

Under diskussionen rörande jordbru- kets rationalisering genom komplette- ring med skog har mot denna form av rationalisering särskilt framhållits att det mindre skogsbruket icke hade för- utsättningar att sköta sina skogar så ra- tionellt och på samma goda sätt som det större skogsbruket. Olika meningar kan givetvis uttalas i denna fråga, men 'någ- ra klarläggande fakta har icke kunnat frambringas som bestyrker uppfattning- en om sämre skogsvård på bondesko- garna. Inom såväl bolags- som bonde- skogarna finnes både synnerligen väl- skötta och mindre väl hanterade skogar. Stora behov av effektivitetshöjande åt- gärder förefinnes inom båda dessa ka- tegorier av skogar. Det utomordentliga upplysningsarhete som nedlagts av skogsvårdsstyrelserna och de vetenskap- liga institutionerna på det skogliga om- rådet, framför allt skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet, har dock un- der årens lopp burit frukt. Även skogs- ägarnas egna och andra organisationer har här gjort stora och betydelsefulla insatser. Intresset för en god skogsvård har också under de senaste decennier- na varit i starkt stigande såväl inom bonde— som bolagsskogsbruket.

Utredningen finner det emellertid synnerligen önskvärt att upplysnings- oeh undervisningsverksamheten utbyg- ges och att de olika organ som verkar på skogsvårdens område erhåller bätt- re och större möjligheter att arbeta för sina syften. Det ligger i sakens natur

1 Sedan detta skrivits, har genom SFS 1956:553 stadgats, att vid handläggning in- om lantbruksnämnd av ärende, som berör skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.

att jordbrukarna har mindre möjlighe- ter att tillgodose sina önskemål och be— hov i detta hänseende och därför är i större behov av bistånd än de större skogsägarna. Bättre kunskaper på det skogliga området torde också bidra till att öka intresset för förvärv av till- skottsskog. I samband med en utvid— gad skogskompletteringsverksamhet blir önskemålen i denna riktning än mera framträdande och accentuerade. Utred- ningen finner sig därför böra under- stryka vikten av att statsmakterna be- aktar detta förhållande vid beviljande av anslag i olika avseenden för upplys- nings— och undervisningsverksamheten. Vissa av utredningen i det följande framlagda förslag kommer även att be- röra denna verksamhet. I övrigt vill utredningen erinra om att dessa spörs— mål torde komma att vidare behandlas i den pågående utredningen rörande skogsvårdens utbyggnad.

Utredningen har tidigare _framhållit vikten av att i samband med skogskom— pletteringen åtgärder även vidtas för att förbättra skogsmarkens arrondering, och utredningen återkommeri ett följan- de kapitel med vissa förslag i detta av- seende. En förbättring av skogsmarkens arrondering kommer uppenbarligen att även bidra till att undanröja olägenhe- terna med de små och spridda skiftena. Erhåller dessa en lämpligare form och goda lägen i förhållande till bosättning- arna, skogsvägssystemen och flottleder- na, underlättas förutsättningarna för att bedriva ett rationellt skogsbruk på dem i hög grad. En synnerligen viktig åt- gärd i sammanhang med en förbättring av arronderingen är också att skogs-

vägssystemen planlägges och utbygges samtidigt därmed.

En annan utväg att motverka olägen- heterna av parcelleringen torde vara att skapa goda och för delägarna önskvär- da former för gemensam skogsvård på större skogsområden som tillhör skilda brukningsdelar. Härigenom torde en rationalisering och ett förbilligande av skogsvårdsåtgärderna kunna ske. Det synes även böra övervägas om man icke genom att lämna stöd för att knyta skog- lig sakkunskap till dylika områden kan ge ett ytterligare bidrag till en förbätt- rad skogsvård. Givetvis får härvid det enskilda initiativet och den enskilde Skogsägarens intresse för vården av sin skog icke skadas eller förkvävas. Utred— ningen är av den uppfattningen att just den enskilde Skogsägarens intresse och känsla för sin skog och dess rätta vård är av oskattbart värde i arbetet för be- varandet och förbättrandet av vårt lands skogar. Man måste avväga åtgärderna i syfte att sammanhålla större skogsom- råden under gemensamma strävanden för skogsvårdens förbättrande på så— dant sätt, att man å ena sidan drar nytta av de fördelar, större skogsområden ger åt skogsvården, men å andra sidan håller den enskilda Skogsägarens intres- se för sin skog och dess bättre vård le- vande samt skänker honom känslan av att han själv kan göra sin insats och få se frukterna av sitt arbete, om än lång— samt, mogna i bättre skördar på den egna skogen. I det följande kommer ut- redningen jämväl att uppta till övervä- gande förslag som tar sikte på att i ge- mensamma områden söka sammanhålla skogsvårdsåtgärderna för flera bruk- ningsenheter.

NION DE KAPITLET

Ekonomiskt stöd till skogskomplettering

Såsom framgår av översikten i tredje kapitlet lämnar staten i olika former ekonomiskt stöd åt jordbrukets storleks- rationalisering. Sålunda förekommer i stor utsträckning statlig lånegaranti. Vi- dare lämnas statsbidrag i form av av- skrivningslån. Dessutom kan bidrag lämnas till täckande av vissa omkost- nader m. m."

Statlig lånegaranti må lämnas högst för ett belopp motsvarande kostnaden för förvärvet av tillskottsmarken. Dock må garanti ej beviljas för lån, vilket kan erhållas som bottenlån i vanlig kredit- anstalt. Återbetalningen av garantilån skall ske enligt särskilt uppgjord amor- tcringsplan. Amorteringen skall påbör- jas senast under sjätte året efter första lyftningsdagen, och amorteringstiden är i princip maximerad till trettio år. De nu angivna tiderna har ansetts till- räckliga då fråga är om förvärv av jordbruksjord. Fördelen av komplette- ringen kommer i dylika fall till uttryck jämförelsevis snabbt. Man har därför ut- gått från att ägaren icke skall ha alltför stora svårigheter att inom några få år begynna amorteringen. Förhållandena kan naturligtvis vara likartade vid för- värv av skogsmark, om virkesförrådet rymmer avverkningsmogen skog och i övrigt företer en lämplig fördelning på åldersklasser. Emellertid kan läget ofta nog vara sådant, att något mera väsent- ligt uttag ur skogen icke bör ske ännu på avsevärd tid. I dylika fall visar sig

de nyss angivna tiderna ej sällan vara för snävt tillmätta. För att möjliggöra utbetalningarna frestas ägaren måhän- da att hårt skatta sin skog. Eller också får kanske amorteringsreglerna den verkan, att vederbörande jordbrukare i känsla avatt det kan överstiga hans för- måga att fullgöra därmed förenade för- pliktelser avstår från en ur enskild och allmän synpunkt önskvärd komplette- ring med skog.

Det synes utredningen ofrånkomligt att göra ifrågavarande tider mera tänj- bara, om man vill främja skogskomplet- teringen enligt 1947 års riktlinjer. Så- väl den tid, inom vilken amorteringen måste påbörjas, som den tid, inom vil- ken lånet måste vara slutbetalat, behö- ver förlängas avsevärt. En metod vore givetvis att ge lantbruksnämnden helt fria händer vid amorteringsplanens upprättande. Endast på så sätt skulle man kunna fullt ut anpassa amortering- arna till virkesuttagen, där förvärvet av- ser ungskog. Emellertid kan det knap- past anses vara "till fördel för vare sig jordägaren eller det allmänna att sta- tens engagemang fortbestår under allt- för lång tid. Systemet med fastslagna maximitider torde därför böra bibehål- las. Beträffande avvägningen av dessa tider och då först den tid, inom vilken amorteringen senast skall påbörjas, vill utredningen förorda en förlängning från sex till femton år, där fråga är om kompletteringsförvärv av huvudsakligen skogsmark. Själva amorteringstiden vid

dylika förvärv bör enligt utredningens mening kunna utsträckas så, att lånet blir till fullo återbetalat senast under femtionde året efter första lyftningsda- gen. Förlänges tiderna enligt vad nu föreslagits, torde detta innebära en icke oväsentlig befordran för skogskomplet- teringen, utan att fördenskull utgifter behöver åsamkas statsverket.

De nu anförda synpunkterna påga- rantilånens amortering kan i viss mån anläggas även på räntebetalningen. Även om här merendels blir fråga om mind- re belopp, kan utbetalningen framstå som alltför betungande, om den ej täc- kes av inkomst från skogen. Icke minst för den, som nedlagt arbete på vården av sin skog och därigenom hindrats att ta omedelbart lönande arbete på annat håll, kan räntebördan bli besvärande. För närvarande kan uppskov med ränte- betalningen erhållas under högst två år efter första lyftningsdagen. Denna tid är uppenbarligen alldeles otillräcklig i de nu avsedda fallen. Utredningen vill föreslå att uppskovstiden må vid skogs- förvärv utsträckas till femton år. Den upplupna räntan synes då böra succes- sivt läggas till kapitalet samt avbetalas i samband med de övriga amorteringar- na.

Det ligger i sakens natur att de av utredningen nu förordade lättnaderna i garantilånevillkoren är avsedda för fall där särskilda omständigheter före- ligger. Bl, a. kan det vara motiverat att tillämpa de liberalare villkoren till fö- rebyggande av att skogen skattas för hårt eller att nödvändiga reproduktions- åtgärdcr uraktlåtes på grund av an- strängd ekonomi. Så kan också vara fal- let där avverkning icke blir möjlig förr- än efter jämförelsevis lång tid. Liksom hittills bör förvärvarens betalningsför- måga och den avkastning, som kan er- hållas av brukningsdelen, vara vägle- dande då amorteringsplanen uppgöres.

I detta sammanhang må beröras ett uppslag som framkommit vid utredning- ens rundfrågor till de lokala myndig- heterna och som går ut på att garan- tilånen skulle kunna till viss del få ka— raktär av stående lån. Otvivelaktigt fö- religger ett behov av att kunna i större omfattning erhålla stående kredit på de villkor som gäller för garantilånen. Det- ta behov bör emellertid enligt utred- ningens mening i första hand tillgodo- ses genom en höjning av den gängse gränsen för bottenlån. Det synes icke medföra någon egentlig risk för kredit— instituten att avsevärt höja denna gräns för sådana fall där statsgaranterat lån finnes med sämre läge i fastigheten. Skulle en frikostigare bottenkreditgiv- ning likväl icke kunna ernås, synes det- ta utgöra en anledning att i större ut— sträckning tillämpa långa amorterings— tider för garantilånen.

Med avseende å garantilånen må här också erinras om de svårigheter, vilka i tider av penningknapphet för kredit- institutens utlåning kan finnas att er- hålla dylikt lån mot den jämförelsevis låga ränta som är önskvärd i dessa fall. Under sådana tider kan nämligen kre— ditinstituten finna det fördelaktigare att åtnöjas med något mindre god säkerhet men i gengäld utfå högre ränta. Det sy- nes därför nödvändigt att genom sär- skilda överenskommelser rörande kre- ditgivningen trygga möjligheterna att erhålla garantilån av ifrågavarande slag, om jordbrukets komplettering med skog skall kunna bedrivas på sätt ut- redningen åsyftar.

Utredningen vill beträffande garanti- lånen slutligen framhålla värdet av att hushållningsplan med avseende å sko— gen upprättas då lån beviljas. Såsom villkor för lånegarantin kan föreskri- vas, att långivaren med sökanden över- enskommer om dylik hushållningsplan samt gör förbehåll om tillämpning av

lagen om begränsning av rätten att av- verka skog å intecknad fastighet. På så sätt vinnes fördelar i två skilda hän— seenden; dels skapas viss garanti för ut- hålligt skogsbruk så att skogen blir ett varaktigt stöd för jordbruket, dels minskas den med lånegarantin för- bundna risken för det allmänna.

I fråga om avskrivningslånen gäller att de må utgå högst med belopp mot- svarande skillnaden mellan köpeskil- lingen och det värde egendomen kan anses äga för förvärvarens bruknings- del, En sådan skillnad kan t. ex. förelig— ga. när tillskottsmarken är bebyggd men förvärvaren icke har behov av åbyggnaderna. Det är också närmast dy- lika fall som åsyftas med bestämmelsen, och i praxis torde avskrivningslån i stödjande syfte sällan eller aldrig ha beviljats i samband med kompletterings- köp av skogsmark.1

Vid flertalet tillskottsförvärv av skogsmark torde kompletteringsåtgär— den vara av den art att något avskriv- ningslån icke behöver ifrågakomma. Emellertid kan understundom förekom- ma behov av avskrivningslån. Enligt si- na direktiv har också utredningen att uppta spörsmålet i vad mån behov fin— nes av att i förevarande hänseende vid- ga användningsområdet för denna låne- form. Såsom framgår av sammanfatt- ningen i femte kapitlet har från skilda håll inkommit yttranden vari man ut- talar sig till förmån för dylikt stöd åt komplettering med skog. Det framstår också för utredningen som angeläget att möjligheten att i viss utsträckning er- iålla avskrivningslån hålles öppen även vid skogsförvärv. Det kan t. ex. finnas fall där en jordbrukare gärna skulle vil- ja få till stånd en skogskomplettering men av hänsyn till en redan tung skuld- börda eller liknande skäl ställer sig tve- kande inför åtgärden. På längre sikt

saknar måhända hans fastighet förut- sättningar att bestå utan förstärkning med skog, och för bygdens sociala liv kunde kanske gårdens försvinnande medverka till en ur allmänna synpunk- ter icke önskvärd fortsatt avfolkning. Visar det sig i ett dylikt fall möjligt att med ett måttligt avskrivningslån över— vinna svårigheterna, synes denna utväg också böra stå till förfogande. Även i andra lägen torde ett allmänintresse att få till stånd en skogskomplettering kun— na göra sig gällande med sådan styrka att den stimulans, som ett avskrivnings— lån innebär, bör finna användning. Ut- redningen vill understryka, att avskriv— ningslån bör förekomma i undantagsfall samt då ett allmänintresse kan anses vara för handen, som gör skogskomplet- teringen särskilt önskvärd, och denna icke kan förväntas komma till stånd utan avskrivningslån. Vid avskrivnings— lånen bör givetvis knytas sådana villkor att spekulation med skogen förhindras. Likartade villkor knytes redan nu vid avskrivningslån för jordbruksändamål.

I några av de till utredningen inkom- na yttrandena har ifrågasatts, huruvida icke staten borde kunna gentemot jord- brukare, som förvärvar kompletterings- skog, ikläda sig garanti mot prisfall & skogen. Man synes då närmast ha tänkt sig en modifierad typ av avskrivnings- lån, där avskrivningens inträde får be- ro på det vid en viss kommande tid- punkt rådande prisläget å skog. Såsom antytts i annat sammanhang torde det förekomma att jordbrukare låter till- fällen till skogskomplettering gå sig för-

1 Däremot torde förekomma att lant— bruksnämnd vid försäljning av dylik mark —- i syfte att hindra köparen att spekulera med marken —— betingar sig en högre köpe- skilling än nämnden avser att tillgodogöra sig samt beviljar avskrivningslån å skill- nadsbeloppet. — Den nya jordförvärvs- lagstiftningen kan i visst hänseende föran- leda vidgad användning av avskrivnings- lån; se härom bilaga 11 till statsverkspro- positionen 1956 sid. 293—297.

bi därför att de befarar en tillbakagång av skogspriserna, Att bedöma, huruvida fog finnes för dylika farhågor, erbjuder självfallet sina vanskligheter. Utred- ningen vill framhålla, att enligt hittills vunnen erfarenhet skogsförvärv så gott som alltid visar sig vara fördelaktiga investeringar, om man ser saken på mycket lång sikt. Kvar står emeller- tid givetvis möjligheten av en konjunk— tursvängning till det sämre av tillfällig eller kanske mera varaktig beskaffen- het. Och det är ganska naturligt, om en- skilda jordbrukare efter de senaste årens hastiga stegring av skogspriserna icke hunnit vänja sig vid den nya pris- nivån och därför finner det rådligast att avstå från skogsförvärv i nuvarande

läge. Med hänsyn härtill skulle det så— kerligen kunna bidra till ökad trygghet, om möjlighet funnes att bevilja lån som finge avskrivas till viss del i händelse av ett mera markant prisfall. Det synes emellertid utredningen självklart att statsmakterna _— sedan det allmänna ge- nom lån och kanske även på annat sätt medverkat till en viss kompletteringsåt- gärd — icke skall kunna förhålla sig passiva, om åtgärden visar sig leda till klar förlust för den enskilde jordägaren. Skulle dylik förlust inträda för ägaren utan hans egen förskyllan, torde man kunna räkna med att Kungl. Maj:t på framställning och efter riksdagens hö— rande vidtar lämpliga åtgärder i erfor- derlig omfattning.

TION DE KAPITLET

Lantbruksorganisationens skogliga arbetskraft

Den övervägande delen av lantbruks- nämndernas arbetsuppgifter på den ytt- re rationaliseringens område hänför sig till bygder med blandat jord- och skogs- bruk. Skogliga spörsmål måste där få en framträdande plats i nämndernas verksamhet, som ju väsentligen kom- mer att avse förstärkning och arron- deringsförbättring av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter. Arbetet med förmedling av tillköp och byten, med lånegarantier för inköp av lämpliga jordbruksfastigheter och för tillskotts- förvärv samt med aktiv inköpsverksam- het och därpå följande försäljningar ävensom nämndernas ställningstagan- den i en rad andra spörsmål blir natur- ligtvis .starkt beroende av de skogliga förhållandena.

Lantbruksnämnderna har självfallet redan från början sökt biträde av olika skogliga organ och i första hand av skogsvårdsstyrelserna. Härigenom har i många fall en värdefull hjälp erhållits, men det visade sig redan på ett tidigt stadium att den medverkan, som så- lunda kan påräknas, icke är tillräcklig för att de skogliga spörsmålen inom lantbruksnämndernas verksamhet skall kunna bli tillfredsställande behandlade. Detta beror dels på att Skogsvårdssty- relserna icke har sådana resurser att de utan att eftersätta sina egna ange- lägna arbetsuppgifter skulle kunna åta sig arbeten för lantbruksnämnderna i erforderlig omfattning, dels ock på att skogsvårdsstyrelserna av principiella

skäl funnit sig böra begränsa sin med- verkan till vissa avsnitt av nämndernas arbete. Skogsvårdsstyrelserna medver- kar sålunda företrädesvis med invente- ring av skogsmarker och upprättande av skogshushållningsplaner. Däremot vill skogsvårdsstyrelserna, vilket vid olika tillfällen uttalats från deras håll, med hänsyn till sina huvuduppgifter i princip icke åta sig värderingar av skogsfastigheter. Från länsjägmästarnas sida har också uttalats tillfredsställelse över att några lantbruksnämnder fått viss egen skoglig personal. Man fram- höll därvid att det, särskilt med tanke på de arbetskrävande och brådskande ärenden av taxerings- och värderings- natur som förekommer hos lantbruks— nämnderna och som Skogsvårdsstyrel- serna har svårt att snabbt handlägga, med säkerhet vore till båtnad för ar- betets smidiga fortgång inom båda or- ganisationerna, om lantbruksnämnderna i ökad omfattning försåges med egen skoglig personal.

Såsom lantbruksstyrelsen i olika sam- manhang framhållit är det lämpligt att lantbruksnämnderna i största möjliga utsträckning utnyttjar den hjälp de kan få från skogsvårdsstyrelserna. Dylik medverkan torde som nämnts huvud- sakligen kunna påräknas beträffande åtgärder för skogsvårdens främjande, såsom skogshushållningsplaner för fas- tigheter, beträffande vilka lämnas stat- lig lånegaranti, och planläggning av skogliga åtgärder å fastigheter som nå-

gon tid är i lantbruksnämndernas ägo. Andra vägar får däremot väljas för att tillgodose behovet av skoglig sakkun- skap för värderingar, förhandlingar om inköp, byten och försäljningar m. m. ävensom för fastighetsförvaltningen i övrigt. För sådana uppgifter har lant- bruksnämnderna anlitat bl. a. skogssäll- skapet, som nu sköter förvaltningen av nämndernas skogar i ett par fall, skogs- ägareföreningar samt olika skogsbyråer och enskilda experter. Värderingsfrågor har vidare behandlats i samråd med domänstyrelsen.

Det står emellertid klart att lant- bruksnämndernas arbetsuppgifter på den yttre rationaliseringens område till övervägande del är av sådan art och omfattning, att behovet av skoglig sak- kunskap icke tillnärmelsevis kan till- godoses genom dylika anordningar. På grund av den nuvarande fastighets- strukturen måste planläggningen av den yttre rationaliseringen i skogsbyg- derna i hög grad inriktas på att, jäm- sides med skogskomplettering, åstad- komma mer eller mindre genomgripan- de omarrondering både inom bondesko- garna och mellan bonde- och industri- skogar. För att planläggningen skall kunna väl anpassas till den moderna skogsteknikens krav bör den givetvis ske under medverkan av skogligt utbil- dad personal med inriktning på dylika arbetsuppgifter och med erfarenhet där- av.

Såsom tidigare anförts bedriver lant- bruksnämnderna redan nu en tämligen omfattande inköps- och försäljnings- verksamhet, som emellertid bör inten- sifieras ytterligare i syfte att förbättra fastighetsstrukturen särskilt i skogs- bygderna. Visserligen bör de förvärva- de fastigheterna i allmänhet stanna i lantbruksnämndernas ägo endast en re- lativt kort tid, men det är dock ange- läget att nämndernas innehav bringas

under en välordnad förvaltning. Det re- lativt kortvariga innehavet och fastig- heternas spridning över landet medför att arbetet med förvaltningen är pro- portionsvis större än fallet är vid konti- nuerliga och samlade innehav. Lant- bruksnämnderna har, i jämförelse med andra statliga organ, vidsträckta befo- genheter att förvärva och överlåta fast egendom. Med hänsyn till det ekono- miska ansvar, som på grund härav åvi- lar nämnderna, och den betydande in- verkan, som deras åtgärder kan ha på utvecklingen, vore det uppenbart olämpligt om de hänvisades att fatta si- na förvaltningsbeslut utan att inom or—

'ganisationen finnes tillgång till perso-

nal för utredningar, värderingar och rådgivning.

I detta sammanhang bör utvecklingen på det skogliga området under de se- naste åren beaktas. Den successiva vär- destegringen på virke har medfört att de kombinerade jord- och skogsbruken mer och mer fått sin ekonomiska rygg- rad överflyttad från jordbruket till sko- gen och att skogsvärdet sålunda blivit en alltmer dominerande del av fastig- hetsvärdet. Prisnivån för skogsfastighe- ter har stigit kraftigt samt är föränder- lig och svårbestämbar. Det råder också bland expertisen stora meningsskiljak— tigheter i grundläggande frågor röran- de skogsvärdering. Det är för lant- bruksnämndernas verksamhet av avgö- rande betydelse att de olika uppfatt- ningarna härvidlag överhryggas, så att de överlåtelser, som sker under nämn— dernas medverkan, i praktiken kan gö- ras på bas av någorlunda enhetliga skogsvärderingar. En sådan enhetlighet är en förutsättning för att verksamhe- ten skall kunna mötas av det förtro- ende som är nödvändigt, om rationali- seringen skall kunna bedrivas frivilligt och störningsfritt på lång sikt.

I rationaliseringsverksamheten möter

värderingsspörsmål av skiftande och speciell natur. Förutsättningen för att inköp och försäljning av skogsmark skall kunna genomföras är ju att man finner en prisnivå så avvägd, att den kan accepteras av alla parter. Svårig- heterna att under rådande konjunktu- rer neutralisera inverkan av kapitalpla- ceringsintressen och av kortsiktiga spe- kulationsintressen med skogsexploate- ring som egentlig avsikt är uppenbara. Vid bytes- och kompensationsavtal med skogsbolag m. fl. måste värderingar ofta ske i det dubbla syftet att jämföra av- kastningsförmågan på lång sikt hos by- tesohjekten och att fastställa de likvi- der som bör erläggas med hänsyn till det skogliga tillståndet vid bytestillfäl- let. I frågor om lånegaranti för inköp av jordbruk med skog eller av komplet- teringsskog har lantbruksnämnderna att bestämma belåningsvärden och lånevill- kor, så att staten icke ådrar sig alltför stora risker. Å andra sidan är det ange- läget att nämnderna icke av försiktig- hetsskäl håller så betryggande margina- ler vid bcdömning av belåningsvärden, att lånemöjligheterna i praktiken blir alltför begränsade och verksamheten därigenom strypes åt.

Det är för lantbruksnämnderna syn- nerligen angeläget att få biträde av skogligt sakkunniga som är helt frikopp- lade från virkesköpare- och industri- intressen, men det är svårt att utanför skogsvårdsstyrelserna och skogssällska- pet uppbringa sådan hjälp. Lantbruks- styrelsen har på grund av sina erfaren- heter redan tidigt varit medveten om att bristen på skoglig personal allvarligt hämmade verksamheten och har 1951 och varje efterföljande år givit uttryck häråt vid sina anslagsäskanden.

År 1951 begärde styrelsen sålunda att styrelsens och nämndernas sakkunnig- anslag skulle ökas i syfte att skoglig sak- kunskap skulle kunna anlitas i ökad ut-

sträckning. Framställningen föranledde en viss uppräkning av anslagen. För budgetåret 1953—54 hemställde lant- bruksstyrelsen om viss utökning av an- talet lantbruksinstruktörer. Förslaget var främst motiverat av att det efter hand visat sig alltmera angeläget för nämnderna i de skogrikare länen att ha tillgång till egen personal med skoglig utbildning. Förslaget avvisades emel- lertid — liksom de påföljande år fram- förda förslagen om förstärkning av per- sonalen för den yttre rationaliseringen — med hänvisning till att frågan om behovet av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog vore föremål för utredning. Styrelsens förslag borde enligt departementschefens me- ning prövas först då resultatet av den- na utredning förelåg.

Vid sina anslagsäskanden för budget- året 1955/56 framhöll styrelsen att svå- righeten att snabbt finna lämpliga sak- kunniga i skogliga frågor medfört att åtskilliga angelägna ärenden icke kun- nat handläggas med erforderlig skynd— samhet. Visserligen hade styrelsen un- der åren 1953 och 1954 i begränsad ut- sträckning kunnat anställa skogligt ut- bildad personal inom lantbruksorgani- sationen, men hela behovet hade inga- lunda kunnat tillgodoses. Styrelsen hem- ställde därför att fem tjänster som förste lantbruksinstruktör skulle inrät- tas för att besättas med skogsmästare med erfarenhet särskilt av skogsvårde- ring. Departementschefen förklarade sig dock icke kunna tillstyrka förslaget.

I sina år 1955 avgivna anslagsäs- kanden underströk styrelsen att det i längden icke kunde anses vare sig rim- ligt eller förenligt med en ansvarsfull handläggning av arbetsuppgifterna att bedriva en verksamhet, i vilken skogliga fackfrågor inginge i så stor omfattning, utan erforderligt biträde av skogligt ut- bildad arbetskraft. Styrelsen hemställde

att en extra ordinarie byrådirektörs- tjänst för skogliga ärenden skulle inrät- tas inom styrelsen och att tio tjänster för personal med skogsmästarekompe- tens skulle inrättas vid lantbruksnämn- derna för att fylla det mest trängande behovet. Härvid framhölls att den pro- visoriska lösning, som genomförts i det att några dylika tjänstemän anställts vid nämnderna, kunnat ske endast under eftersättande av andra viktiga intres- sen.

Departementschefen, som icke ansåg sig böra förorda förslaget om inrättan- de av en byrådirektörstjänst, tillstyrkte i 1956 års statsverksproposition, med hänsyn till det ökade behovet av kva- lificerad sakkunskap på skogens områ- de såväl inom styrelsen som vid lant- bruksnämnderna, att posten Ersätt- ningar till sakkunniga hos styrelsen finge uppräknas med 14.000 kronor, och förklarade att han därvid utgått från att hemställan om anvisande av särskil- da medel till Skogstekniska tjänster vid nämnderna för budgetåret 1956/57 icke skulle vinna bifall.

Behovet av sakkunskap med högre skoglig utbildning har lantbruksstyrel- sen tillgodosett provisoriskt. En jägmäs- tare har nämligen alltsedan den 15 ok- tober 1952 varit knuten till styrelsen, till en början som sakkunnig med ar- vode ur styrelsens sakkunniganslag och under senare tid som extra befattnings- havare. Medel till hans avlönande un- der denna senare tid har kunnat dispo- neras genom att en byrådirektörstjänst, ursprungligen avsedd för en agronom, på styrelsens förslag hållits vakant.

Lantbruksstyrelsen har vid sina an- slagsäskanden för budgetåret 1956/57 framhållit att den skogssakkunnige hos styrelsen haft en mycket effektiv verk- samhet och tillsammans med de skog- ligt utbildade befattningshavare, som under hans överinseende arbetar hos

vissa lantbruksnämnder, gjort mycket värdefulla insatser. Den skogssakkunni- ge hade likväl ieke kunnat medhinna mer än en del av de arbetsuppgifter, vid vilka hans medverkan varit önsk- värd. Erfarenheterna visade sålunda tydligt att styrelsen oundgängligen hade behov av en befattningshavare med högt kvalificerad skoglig sakkunskap och att detta behov vore av stadigvarande na- tur. Såsom nyss nämnts har emellertid styrelsens förslag om inrättande av en tjänst för skogliga ärenden icke föror- dats av departementschefen. Beträffande de särskilda krav, som bör ställas i kompetenshänseende, har lantbruksstyrelsen anfört att befatt- ningshavare, vilken skulle svara för skogliga ärenden inom styrelsen, borde ha ingående kunskap och omfattande erfarenhet på det skogsuppskattnings- och skogsvärderingstekniska området. Vad angår arbetsuppgifterna borde med ledning av hittills vunnen erfarenhet befattningshavaren åläggas att vara fö- redragande i ärenden av övervägande skoglig natur samt tillhandagå andra föredragande inom styrelsen med råd och upplysningar i skogliga ämnen; att följa och hålla styrelsen underrättad om utvecklingen på det skogliga området, särskilt i vad avser priser och värde- ringsteknik; att biträda styrelsen vid samverkan med andra myndigheter och vid förhandlingar i skogliga frågor; att utarbeta föreskrifter och anvisningar m. m. för lantbruksnämnderna rörande Skogsförvaltning och skogsvärdering; att leda och inspektera de vid lant- bruksnämnderna anställda Skogstekni- kernas verksamhet samt handha deras fortbildning; att själv handlägga vikti- gare skogsvärderingar; att biträda lant- bruksnämnderna vid förhandlingar med bolag och enskilda vid köp, byte, för- säljning och i förekommande fall ex- propriation av skogsfastigheter av stör-

re betydelse; samt att i övrigt bistå nämnderna med råd och upplysningar i skogliga ämnen. Så länge icke lant- bruksnämnderna i alla de län, där skogsfrågorna spelade en mera framträ- dande roll i rationaliseringsarbetet, ha- de tillgång till egna skogstekniker tor- de ifrågavarande befattningshavare vi- dare i viss utsträckning få biträda nämnderna vid virkesförsäljning samt själv utföra även mindre viktiga värde- ringar än som ovan sagts ävensom ut- öva viss tillsyn över den av nämnder- na med hjälp av tillfälligt anlitade sak- kunniga bedrivna verksamheten på fö- revarande område. —— För befattning som skogstekniker vid lantbruksnämnd måste avlagd skogsmästarexamen med goda betyg uppställas såsom ett kompe- tenskrav. Därjämte måste krävas ett icke ringa mått av personlig erfarenhet av särskilt skogsvärdering.

På grund av det anförda är det en- ligt utredningens mening angeläget att lantbruksorganisationen förses med skogligt utbildad personal, så att dess verksamhet i vad den åsyftar förstärk- ning av jordbruk med skog och arron- deringsförbättring i skogsmark skall kunna bedrivas i önskvärd omfattning och på tillfredsställande sätt.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser utredningen nödvändigt, att styrelsen även i fortsättningen har en jägmästare till sitt förfogande för de ovan redovi- sade uppgifterna. Med hänsyn till de stora och ansvarsfulla arbetsuppgifter- na är det angeläget att styrelsen kan tillförsäkras en högt kvalificerad och erfaren jägmästare. På grund härav och då behovet av skoglig sakkunskap är stadigvarande, föreslår utredningen att en tjänst som jägmästare i lönegrad Ce 34 inrättas hos lantbruksstyrelsen.

Det torde på grund av redan vunna erfarenheter icke kunna beräknas att

jägmästaren hos lantbruksstyrelsen skall ensam medhinna erforderlig handled- ledning och tillsyn av skogsteknikerna hos lantbruksnämnderna samt alla så- dana större och särskilt krävande vär- deringar och förhandlingar m. m., för vilka lantbruksnämnderna behöver bi- träde av högre skoglig sakkunskap. För ändamålet torde ytterligare två jägmäs- tare behövas. Utredningen föreslår där- för att två befattningar som jägmästare upptas på lantbruksnämndernas perso- nalstat. Med hänsyn till arbetsuppgifter- na torde dessa befattningar böra upp— föras i lönegrad Ce 32 respektive Ce 29. Utredningen har härvid beaktat det önskvärda i att åtminstone en av befatt- ningarna kan betraktas som sluttjänst.

Då de tre ovan föreslagna befatt- ningshavarna torde bli hänvisade att få biträde med skriv-, rit- och beräknings- arbete hos lantbruksstyrelsen, synes hos styrelsen böra inrättas en ny kontorsbi- trädesbefattning i reglerad befordrings- gång.

Lantbruksnämndernas behov av ytter- ligare personal för uppgifter rörande skogliga frågor torde lämpligen böra tillgodoses genom att befattningar som skogstekniker inrättas, avsedda för skogsmästare med praktisk erfarenhet särskilt av skogsvärdering. Flertalet lantbruksnämnder har behov av egen skogstekniker. Dock gäller detta icke för några län där skogsfrågorna har mindre betydelse i rationaliseringsverk- samheten. Å andra sidan behöver de stora skogrika länen enligt vad erfaren- heten redan visat mer än en sådan be- fattningshavare. Sammanlagt torde 28 befattningar som skogstekniker böra in- rättas.

Beträffande placeringen av dessa be- fattningshavare i lönegrad bör beaktas att den speciella erfarenhet, som här fordras, är svårförvärvad och att tjäns- terna kan te sig mindre lockande än de

eljest såväl inom allmän förvaltning som inom enskilda företag mera all- mänt förekommande rena förvaltnings— tjänsterna. Med hänsyn härtill anser sig utredningen icke kunna föreslå lägre lön än enligt lönegrad Ce 21.

Den föreslagna utökningen av lant- bruksnämndernas fältarbetande perso- na] kommer att medföra ökat behov av medel till bestridande av resekostnader. lantbruksnämndernas anslag till rese- kostnader bör på grund härav uppräk- nas mcd 150 000 kronor.

Frågan huruvida skogsteknikernas arbete behöver medföra utökning av kontorsbiträdespersonalen på något håll torde böra övervägas, sedan erfarenhe- ter härvidlag vunnits.

För den skogliga personalen torde en del utrustning (möbler och en del in- strument) böra anskaffas. Kostnaderna torde kunna uppskattas till cirka 3000 kronor per be'fattningsliavare.

I följande uppställning angives de ökningar i avlöningsstaten m. ni., som de föreslagna nya befattningarna be- räknas medföra.

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar a. 1 jägmästare i Ce

34 ................... 27 420 b. 1 kontorsbiträde i reglerad beford- ringsgång ......... 7 836 35 256

13

Lantbruksnämnderna: Avlöningar a. 1 jägmästare i Ce

32 ................... 25.704 b. 1 jägmästare i Ce 29 ................... 22 632 e. 28 skogstekniker i Ce 21 ............... 413 952 462 288

Lantbruksnämnderna: Omkostnader a. Reseersättningar åt 1 jägmästare i Ce 32, 1 jägmästare i Ce 29 samt 28 skogstekni— ker 150 000 150000 Lantbruksnämnderna: Utrustning (Engångskostnad för anskaffande av ut- rustning åt 1 jägmäs- tare i Ce 32, 1 jäg- mästare i Ce 29, 28 skogstekniker samt kontors- och skriv- biträden) ............... 90 000 90 000

Summa 737 544

Då organisationen emellertid lämp— ligen torde böra utbyggas i etapper, förordar utredningen att befattningen i Ce 29 och åtta av befattningarna i Ce 21 inrättas först fr. 0. m. budget— året näst efter det då de övriga befatt- ningarna inrättats.

ELFTE KAPITLET

Ökad undervisningsverksamhet för skogsägarna

Betingelserna för bondeskogsbrukets bedrivande är mycket olika inom skil- da landsdelar med hänsyn till klimat och andra naturliga produktionsvillkor, bosättnings- och transportförhållanden m. m. Men också inom begränsade lo- kaler är förutsättningarna ofta starkt skiftande beroende närmast på jord- brukets inriktning. Det är med hänsyn till dessa omständigheter, bland flera andra, ytterst vanskligt att avge något generellt omdöme om skogsbruksformen som sådan. Med all reservation för un- dantag — många och betydande sådana finns —— får det anses att bondeskogs- bruket i jämförelse med andra i vårt land förhärskande skogsbruksformen, storskogsbruket, uppvisar vissa särskil- da fördelar men också olägenheter. Dess kanske mest betydelsefulla tillgång är ägarens nära sammankoppling med produktionen och hans personliga in- tresse, som givetvis kan vara mer eller mindre utvecklat. Genom att den av fas- tighetens vård och förkovran intressera- de ägaren själv ofta utför eller deltageri arbetet i skogen, behöver bondeskogs- bruket ej betungas med någon förhållan- devis dyrbar förvaltnings- och kontroll- apparat. Men även driftsformen som så- dan har sina goda sidor. Enär jordbru- kets och skogsbrukets väsentliga behov av arbetsinsats uppträder under olika årstider, kan ej endast samma arbets- kraft och dragkraft användas utan i bety- dande omfattning också samma fasta an- läggningar såsom bostäder, stall m. m.

De svagheter, som vidlåder bonde- skogsbruket, hänför sig främst till den långt drivna uppsplittringen i bruk- ningsdelar och därtill ofta olämplig ar- rondering. Nämnda förhållanden jämte mångfalden olika intressen, delvis be- roende på de skilda ägarnas ojämna för- måga att bära utgifter, försvårar i hög grad genomförandet av sådana åtgär- der, som bör utföras i ett sammanhang över större områden, t. ex. skogsdikning och skogsvägbyggnad. Parcelleringen minskar också möjligheterna _— sär- skilt om varje brukningsdel skötes som en helt isolerad enhet —— att anskaffa och ekonomiskt utnyttja ändamålsen— liga maskiner m. m.

Den tanken har därför väckts på flera håll, att man skulle söka åstadkomma samverkan mellan olika skogsägare i fråga om åtgärder, som lämpligen bör utföras samordnade, och samtidigt till- varata de olika ägarnas intresse och ini- tiativkraft. Utredningen ämnar i efter- följande avsnitt behandla frågor om skoglig samverkan och skall här när- mast uppehålla sig vid möjligheterna att utveckla skogsägarnas förmåga till självverksamhet.

Den snabba utvecklingen på olika områden gör, att stora krav måste stäl- las på skogsägaren i fråga om yrkes- kunnighet. Han skall vara insatt ]" Skogshushållning, skogsvård, virkes- vård, aptering m. m. Han skall också vara väl förtrogen med skogsarbetets manuella och maskinella teknik. Även

om han "för vissa åtgärder kan påräk- na vägledning och direkt biträde av skogsvårdsstyrelse eller skogsägareför- ening, måste han själv besitta icke för- aktliga skogliga kunskaper och färdig— heter. '

De skogliga utbildningsmöjligheter, som står den blivande skogsägaren till buds, är främst följande.

Viss förberedande utbildning medde- las redan i den skogsbetonade fortsätt- ningsskolan. Den egentliga grundutbild- ningen, som sätter in först sedan ele- verna lämnat skolåldern, meddelas vid av skogsvårdsstyrelserna anordnade ungdoms- och lärlingskurser. Dessa, som är gemensamma för blivande skogs- ägare och skogsarbetare, omfattar skol- mässig undervisning 8—16 veckor, För att göra grundutbildningen effektivare och gedignare fördelas ofta den skol- mässiga undervisningen på flera termi- ner, varvid eleverna mellan terminerna utför yrkesarbete utanför skolan under tillsyn av för ändamålet särskilt utbil- dad fackman. Hela utbildningstiden vid en sådan s. k. lärlingskurs uppgår i re- gel till 1 å 11/2 år. Huvudvikten lägges på arbetenas utförande .i fråga om såväl skogsvård som avverkning. Vidareut- bildningen är uppdelad på två linjer, den ena arbetsteknisk, den andra med tyngdpunkten på Skogshushållning. In- om båda linjerna finns en allmän kurs och specialkurser. Bland de senare på den arbetstekniska linjen ingår kör- ningskurs, motorsågningskurs m. fl. In- em skogshushållningslinjen finns spe- cialkurser i skogsodling, aptering m. m. De i vidareutbildningen ingående kur- serna är av varierande längd från korta speeialkurser (omkring en vecka) i plan- tering, röjning, aptering e. d. till läng- re skogshushållningsknrser (upptill 2 år 3 månader), vid vilka flera avsnitt av skogshushållningen behandlas tämligen grundligt.

Vid lantmannaskolorna meddelas li- kaså undervisning i Skogshushållning; i en del fall finnes särskild skogslinje. Allt större utrymme har på sistone äg- nats de skogliga ämnena.

Ytterligare möjligheter att inhämta skogliga kunskaper erbjuds skogsägaren vid de 5. k. skogsdagar, som skogsvårds- styrelserna anordnar, samt genom des- sas rörliga instruktionsverksamhet ut- övad vid besök på skogar och avverk- ningstrakter. Skogsägareföreningarna bedriver likaså viss upplysningsverk- samhet genom att dels enskilt och dels i samverkan med skogsvårdsstyrelsen ordna exkursioner, demonstrationer, kurser m. m. _

Genom samverkan mellan skogsvårds- styrelser och korrespondensinstitut och genom studiecirklar ordnas s. k. kom- binerade kurser med såväl teoretisk som praktisk undervisning.

Staten stödjer den skogliga undervis- ningsverksamheten på olika sätt. Sålun- da tillhandahålles genom Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna lärarperso- nal, undervisningslokaler (skogsvårds- gårdar) m. m. Under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser anvisas me- del såväl till anordnare av kurser — också annan anordnare än skogsvårds- styrelse kan komma i åtnjutande härav _ som även till elevstipendier. Bland övriga stödåtgärder från statens sida må nämnas medelsanvisning under an- slaget Bidrag till ungdomsverksamhet på skogsbrukets område.

Som av det anförda framgår, är en god grund lagd för den skogliga yrkes- utbildningen, men verksamheten har, trots den utökning härav som på sis- tone skett, ännu ej på långt när fått önskvärd omfattning. Anledningen här- till är framför allt den, att skogsvårds- styrelserna, som enligt beslut av 1949 och 1954 års riksdagar anförtrotts den statsunderstödda skogliga yrkesunder-

visningen, givits alltför begränsade me- dels- och personalresurser.

I en utredning av Skogsstyrelsen (P. M. med förslag till ordnande av den lägre skogliga yrkesutbildningen, avgi- ven den 23 oktober 1953) har årsrekry- teringen till skogsbruket beräknats till minst 12 000 personer, varav antalet ny- tillträdande brukare bedömts uppgå till omkring 8000 och skogsarbetarna till 2 500, medan återstoden skulle utgöras av arrendatorer samt kombinerade lant- och skogsarbetare. Det totala behovet av grundläggande skoglig yrkesutbildning skulle alltså avse minst 12 000 personer årligen. Härtill kommer behovet av vi- dareutbildning, bland annat för de re- dan yrkesverksamma, vilka i stor ut- sträckning saknar grundutbildning.

Skogsstyrelsen hade i samband med sina medelsäskanden för budgetåret 1956/57 framlagt ett 10-årsprogram för utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med yrkesutbildning. En- dast i begränsad omfattning blev de av Skogsstyrelsen framställda önskemålen tillgodosedda (IX huvudtiteln 1956, punkt 193). Skogsstyrelsen har i sin pe- tilaskrivelse för budgetåret 1957/58 ånyo hänvisat till nämnda tioårsberäkning, som innebar att 15 a 20 procent av ovan- nämnda totala utbildningsbehov skulle kunna tillgodoses vid periodens slut ge- nom skogsvårdsstyrelsernas kursverk- samhet. Detta program får anses vara blygsamt. Dess begränsning är närmast betingad av möjligheterna att utbilda lärare och instruktörer samt bristen på undervisningslokaler. Ett realiserande av programmet skulle likväl betyda att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med yrkesutbildning under 10-årsperioden skulle fyrdubblas. Utbyggnaden skulle givetvis genomföras successivt, och den personal hos Skogsstyrelsen och skogs- vårdsstyrelserna, som helt eller till stor del sysslar med undervisning, skulle

utökas med ett 15-tal personer årligen. På grund av nuvarande eftersläpning skulle emellertid en något större ut- ökning behövas under det närmaste året.

I enlighet härmed äskade Skogssty- relsen under Skogsstyrelsens och skogs- vårdsstyrelsernas avlöningsanslag me- del för budgetåret 1957/58 till följande personalökning och tjänsteförändring- ar, avsedda huvudsakligen för undervis- ningsverksamhet:

hos skogsstyrelsen Ökning kronor 1 byrådirektör i Ce 31 i stället för 1 förste byråsek- reterare i Ce 29 1 008 1 förste byråsekreterare i Ce 27 20 532 1 assistent i högst Ce 21 14 784 2 assistenter i högst Ce 21 i

stället för högst Ce 19 2 904

Itos skogsvårdsstyrelserna

3 assistenter i Ce 23—25 49 000 12 första länsskogvaktare i

Ce 19 147 000 (i instruktörer i Ce 12 57 000

Summa kronor 292 228

Under anslaget Bidrag till vissa skogs- brukskurser m. m. från vilket bestri- des, bland annat, skogsvårdsstyrelsernas kostnader för reseersättningar och trak- tamenten i samband med yrkesutbild- ning äskades — bortsett från en höj- ning som berodde på överföring av kost- nader från andra anslag och på före- slagna ändringar i gällande statsbidrags- bestämmelser för kurser anordnade av annan än skogsvårdsstyrelse -— en an- slagsökning om 567 000 kronor. Det bör i sammanhanget bemärkas, att den utvidgade undervisningsverksamheten skulle nödvändiggöra ökat antal kurser även för lärare och instruktörer.

Under anslaget Bidrag till skogsvårds- styrelserna: Omkostnader har Skogssty-

relsen för budgetåret 1957/58 äskat 1434 500 för uppförande och ombygg- nad av skogsbruksskolor (skogsvårds- gårdar) samt skogsvårdsgårdarnas drift, vilket innebär en anslagsökning med 575 000 i förhållande till budgetåret 1956/57.

För det enskilda mindre skogsbruket är det av vital betydelse, att inneha- varna besitter sådana kunskaper, som sätter dem i stånd att utöva en bety- dande grad av skoglig självverksamhet. Målet för den på skogsägarna inrikta- de yrkesutbildningen är att stimulera dem till och göra dem väl skickade för sådan självverksamhet. Enligt utred- ningens uppfattning är det därför av stor betydelse, att tillräckliga möjlighe- ter till yrkesutbildning står skogsägaren till buds.

Vad beträffar skogsarbetarnas yrkes- utbildning bör även här förmågan till eget initiativ tillvaratagas och utveck- las. En viss grad av skogsvårdande själv- verksamhet är högeligen önskvärd ock- så i fråga om denna yrkeskår, varför en allmänt skoglig orientering bör in- gå i utbildningen. Icke minst med hän- syn härtill synes det utredningen lyck- ligt, att den skogliga grundutbildningen är gemensam för de båda kategorierna.

Behovet inom det större allmänna eller enskilda skogsbruket av årsarbe- tande skogsarbetare är påtagligt. Ett visst behov av skogsarbetare föreligger emel- lertid också inom det mindre skogsbru- ket. Deras möjligheter att här finna tryggad anställning på tidsenliga vill- kor är emellertid ännu mycket begrän- sade. På sistone har dock försök gjorts att inom större områden åvägabringa

samverkan mellan skilda skogsägare, iarigenom den fördelen skulle vinnas, bland andra, att bättre förutsättningar skapades för fast anställning av erfor- derlig skoglig arbetskraft. Utredningen kommer i det efterföljande att föreslå särskilda åtgärder för att underlätta så- dan samordning, vilka måhända i sin tur kan öka möjligheterna för anställ— ning av skogsarbetare inom det mindre skogsbruket.

Någon klar gränsdragning mellan skogsägare och skogsarbetare med hän- syn till behovet av skilda utbildnings- former kan givetvis ej göras. Detta föl- jer redan därav, att skogsägare liksom arrendatorer i stor utsträckning utför skogsarbete åt annan arbetsgivare. Sär- skilt uppträder de ofta som körare in- om storskogsbruket. Det är därför helt naturligt, att vissa Specialkurser på den arbetstekniska linjen av vidareutbild- ningen såsom körningskurser, motorsåg- ningskurser m. fl. avser skogsägare så- väl som skogsarbetare. Frågan om skog— lig yrkesutbildning kan därför ej be- handlas separat för olika yrkeskatego- rier utan måste bedömas i ett samman- hang.

Med hänsyn till framför allt de mind- re skogsägarnas behov av förbättrade möjligheter till yrkesutbildning anser utredningen, att det ligger synnerlig vikt uppå, att tillräckliga resurser ställs till Skogsstyrelsens och skogsvårdssty- relsernas förfogande för vidgad verk- samhet med skoglig yrkesutbildning. Här må också erinras om att förevaran- de spörsmål är föremål för behandling av 1955 års skogsvårdsutredning och — vad avser lantmannaskolorna _— 1955 års lantbruksundervisningskommitté.

TO LFTE KAPITLET

Stöd åt skoglig samverkan

I flera sammanhang har utredningen framhållit vikten av att skogskomplet- teringen förenas med åtgärder för skogsbrukets förbättrande i olika avse- enden. En genomförd komplettering torde ofta böra tagas till utgångspunkt för en mer eller mindre genomgripande upprustning av skogsbruket i hela trak- ten. De insatser från olika håll, såväl myndigheter som enskilda, vilka påkal- las av kompletteringsåtgärden kan på så sätt göras än mer fruktbringande.

Vad som framför allt gör åtgärder av förevarande slag önskvärda är den långt drivna parcellering och den ofta mycket olämpliga arrondering som präglar sto- ra delar av vår skogsmark, icke minst bondeskogarna. Dessa förhållanden för- svårar genomförandet av framför allt så- dana åtgärder, som i ett sammanhang bör utföras över större områden, och in- skränker möjligheterna att anskaffa och utnyttja ändamålsenliga maskiner m. m. Det ligger nära till hands att man ge- nom samverkan mellan olika skogsäga- re sku'lle söka uppväga eller åtminstone minska de olägenheter som sålunda kan göra sig gällande.

Samverkan mellan olika skogsägare har redan tidigare bedrivits under oli- ka organisationsformer och överspänt trängre eller vidare fält av den skogliga verksamheten. När det gäller mera be- gränsade åtgärder, kan i vissa fall sam- verkan åstadkommas med stöd av lag, såsom vid utförande och underhåll av väg- och dikningsföretag som berör

olika markägare. Frivillig samverkan vid utförande av gemensamma anlägg- ningar m. m. förekommer givetvis ofta. Skogsägareföreningarnas verksamhet, som främst är inriktad på att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen vid virkesförsäljning, har på senare tid alltmer vidgats till att omfatta dels ser- vicetjänst för anskaffning och tillhan- dahållande av maskiner och redskap dels också allmänt skoglig rådgivning har redan tidigare bedrivits under oli- m. m. Försök, som tilldrar sig stor upp- märksamhet, pågår för närvarande i Jämtland. Här försiggår i skogsägareför- eningens regi och under ledning av en av denna anställd skoglig fackman ett samordnat och planmässigt bedrivande av skogsvårds— och avverkningsarbeten för olika fastigheter inom ett större om— råde. Också på en del andra håll har samordningstanken slagit rot, och ett mindre antal föreningar för skoglig samverkan har på sistone bildats, i vis- sa fall med och i andra fall utan direkt medverkan från Skogsägareföreningar- nas sida. Här må jämväl erinras om att 1955 års skogsvårdsutredning enligt sina direktiv torde komma att undersöka möjligheterna att befrämja skogsägarnas självverksamhet och samverkan för en rationellt bedriven skogsproduktion. Särskilt intresse förtjänar i föreva- rande sammanhang den verksamhet med i viss mån samordnad-skogsvård, som bedrives inom 5. k. skogsvårdsom- råden med stöd av bidrag från anslaget

till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (skogsproduktionsan- slaget). Denna verksamhet, som nu på- gått under sexton år och på sina håll varit av betydande omfattning, har allt- jämt närmast karaktär av försöksverk- samhet. Det synes som om nu tiden skul— le vara inne att på ett mera stadigva- rande sätt inlemma verksamheten i vår skogspolitik och måhända därvid även vidga dess geografiska tillämpningsom- råde. Det förefaller då också naturligt att undersöka huruvida man icke inom ramen för en sålunda utvidgad verksam- het skulle kunna tillgodose det behov av skogliga åtgärder, varom nu är fråga. Dessförinnan kan det emellertid vara lämpligt att här lämna en översikt över de möjligheter att erhålla statliga bi- drag Och lån för skogsvård, vilka står till buds vid sidan av skogsproduktions- anslaget.

Slatens skogsförbättringsanslag (kungö- relse 239/1948 med senare ändringar).

Bidrag ur anslaget kan beviljas för utfö- rande av åtgärder å skog under skogsvårds- lagen, dock ej å häradsallmänning. De åt— gärder, som kan stödjas med bidrag ur an— slaget, är vissa återväxtåtgärder samt dik— ning och -— i vissa extrema och numera sällsynt förekommande beståndstyper hu- vudsakligen s. k. stavaskogar —— röjnings- gallring. De bidragskvalificerade återväxt— åtgärderna är främst sådana på mark, där reproduktionsplikt efter avverkning ej fö- religger, t. ex. av ålder kal mark, gammal åker eller betesmark, s. k. skräpskogar m. m. I vissa undantagsfall kan dock bi- drag utgå även för återväxtåtgärder på mark under reproduktionusplikt.

Bidrag utgår med viss procent på den be- räknade kostnaden, sedan värdet av de träd, vilka avverkas i samband med före- taget, avdragits från totalkostnaden.. Bi— dragsprocenten är enligt författningen högst 50 (här bortses från sådana fall där markägaren enligt 16 & skogsvårds-lagen ålagts att utföra åtgärder i anledning av uppenbarligen otillfredsställande skogstill- stånd). Då bidragstagaren är enskild per- son, som på grund av svag ekonomi eller annan jämförlig anledning kan antagas

eljest icke vara i stånd att utföra åtgärden, eller då det med hänsyn till lokal arbetslös- het finnes erforderligt att skapa arbetstill- fällen genom att igångsätta skogsförbätt- ringsarbeten, må dock bidraget utgå med högst 60 procent.

Skogsstyrelsen har i samband med kun- görelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande bidragsgivningen. Enligt dessa fö- reskrifter tillämpas vanligen följande reg- ler:

Skogsägarna fördelas på tre kategorier A, B och C. Kategori A omfattar de mindre och B de större skogsägare som ej är ju- ridiska personer. Juridiska personer hän- förs till kategori C. Statsbidrag till sist— nämnda skogsägargrupp beviljas huvudsak- ligen bara i undantagsfall exempelvis där ett bolag är delägare i ett skogsdikningsfö- retag, till vars utförande stöd utgår med hänsyn till de enskilda delägarna. Bidrag till enskild skogsägare utgår vanligen med följande procentsatser:

Kategori A Kategori B Återväxtåtgårder 50 25 Skogsdikning 40 25

Kostnaderna för planläggning plågar be- stridas till 20 % av intressenterna och till 80 % av statsmedel.

Anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild äga (kungörelse 530/1943 med senare ändringar).

Med anslagsmedlen kan stödjas åtgärder å skogar under skogsvårdsstyrelsernas upp- sikt, d. v. s. samtliga skogar under skogs- vårdslagen. Bidrag kan beviljas till utfö- rande av skogsvägbyggnad, anläggning el— ler förbättring av enskild flottled samt i vissa fall uppförande av skogshärbärge. De disponibla bidragsmedlen har emellertid praktiskt taget helt använts som stöd till skogsvägbyggnad.

Med skogsväg förstås i kungörelsen sådan med motorfordon farbar enskild väg, som är .av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter. Skillnad göres mellan stamväg och annan skogsväg. Med stamväg betecknas sådan året runt med motorfor- don farbar skogsväg, som utgör huvudled för utforsling av skogsprodukter från stör- re skogsområden. Byggnadsbidrag för utfö- rande av vägbyggnad skall enligt kungörel— sen utgå till byggande (av stamväg med 50 procent av den av Skogsvårdsstyrelsen god- kända kostnaden för företaget samt till byggande av annan skogsväg med högst 40

procent av nämnda kostnad. Då synnerliga skäl därtill är, må efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall byggnadshi- drag beviljas med högst 75 % av den god- kända kostnaden.

De vanligen tillämpade bidragsprocenten är 50 för stamväg oavsett markägereka- tegori och i fråga om annan skogsväg 40 för kategori A och 25 för kategori B. (An- gående kategoriuppdelningen hänvisas till vad här ovan anförts under statens skogs- förbättringsanslag.)

Enligt kungörelsen skall vid beviljande av bidrag till vägbyggnader företräde givas åt företag, där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägar- nas ekonomiska ställning är särskilt stort. Den begränsade medelstillgången har emel— lertid framtvingat en ännu strängare gall- ring av bidragsansökningarna, och särskilt på sistone har stöd kunnat lämnas i hu- vudsak bara där båda de nämnda villkoren uppfyllts.

Beträffande planläggningskostnadernas bestridande gäller vad som anförts under statens skogsförbättringsanslag.

Härovan har framhållits, att bidrag ur skogsväganslaget kan utgå även till upp- förande av skogshärbärge. Sådant stöd kan emellertid lämnas bara under särskilda för- utsättningar, av vilka den ena är att »det uppenbarligen är av väsentlig betydelse för hränsleanskaffningen eller för motverkan- de av arbetslöshet att anläggningen upp— föres». Redan dessa villkor gör, att någon bidragsverksamhet för detta ändamål med stöd ur anslaget ej ifrågakommer för när- varande. Dessutom är behovet av bidrag för väganläggningar så stort att, även om de formella förutsättningarna för bidrags- givning till förläggning förelåge, medels- tillgången knappast skulle medge sådan.

Prisutjämningsaugiffer avsedda för åter- uppbyggnad av skogsbeståndet (kungörelse 374/1949 med senare ändring).

Med ifrågavarande medel kan stödjas åt- gärder å skog under skogsvårdslagen , dock ej å häradsallmänning. Bidrag kan lämnas skogsägare till bestridande av kostnader för återväxtåtgärder. som han enligt äldre skogsvårdslagstiftning blivit skyldig vidta- ga, men vilkas utförande utan bidrag skulle bli oskäligt betungande.

Bidrag må ej utan särskilda skäl utgå till åtgärd för att trygga återväxt efter av- verkning, som skett senare än 1940. Ej heller må utan särskilda skäl bidrag utgå om markägaren icke i skälig omfattning

fullgjort den skyldighet att vidtaga åtgär- der för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, som åvilar honom enligt skogsvårdslagen .

Vanligen tillämpas procentsatserna 50 för kategori A och 25 för kategori B och C. An- gående kategoriuppdelningcn hänvisas till vad härovan angivits under statens skogs— förbättringsanslag. Den maximala bidrags- procenten är 60.

Statens skagslånefond (kungörelse 239,' 1948 med senare ändringar).

Angående tillämpningsområdc se här- ovan under statens skogsförbättringsanslag. Lån kan utlämnas dels för sådana åtgär- der, till vilka bidrag ur skogsförbättrings- anslaget utgått eller kan utgå dels, då så med hänsyn till särskilda förhållanden fin- nes påkallat. jämväl för andra skogsför- bättrande åtgärder. Lån må lämnas endast, då sökanden kan anses vara i behov där-- av och med belopp, som högst motsvarar den av Skogsvårdsstyrelsen godkända kost- naden för företaget. Om även bidrag utgår. må lån och bidrag tillhopa beviljas med högst nämnda belopp. Räntan är tre pro- cent och uppskov med erläggande härav kan medges i högst 10 år. Under högst samma tid kan amorteringsfrihet medges. Lånet skall vara slutamorterat senast un- der femtionde året från tidpunkten för lyf— tande av länet. För län skall ställas säker- het, som Skogsstyrelsen finner tillfreds— ställande (t. ex. inteckning inom fastighe- tens taxeringsvärde, inbegripet skogsvär- det). Lån beviljas av skogsstyrelsen efter framställning av skogsvårdsstyrelse. Skogsväglånefonden (kungörelse 492/ 1941 med senare ändringar). Bestämmelsernas tillämpningsomräde är detsamma som härovan angivits under an— slaget till väg- och flottledsbyggnader ä skogar i enskild ägo. Lån kan beviljas för utförande av i stort sett samma vägarbe- ten, till vilkas utförande bidrag ur skogs- väganslaget kan utgå. Län och statsbidrag må sammanlagt icke överstiga 80 procent av den utav Skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. Lån utlämnas ej till lägre belopp än 500 kronor. För lån skall ställas av Kungl. Maj:t godkänd sä- kerhet. Såsom säkerhet kan enligt kungörel- sen godkännas fastighetsinteckningar inom 75 % av fastighetens taxeringsvärde, skogsvårdet däri inbegripet, obligationer eller personlig borgen. Lån är amorterings- fritt de två första åren och skall därefter amorteras med lika årliga inbetalningar-

under den tid, som återstår av lånetiden, vilken är högst 20 år. Lånet skall förräntas efter den räntefot, som vid! tiden för lånets beviljande gäller som normalränta vid lån från statens utlåningsfonder.

Beslut i låneärende fattas av Kungl. Maj:t, sedan vederbörande skogsvårdssty— relse och Skogsstyrelsen avgivit utlåtande. De olikheter, som i detta liksom i vissa andra avseenden föreligger mellan ifråga- varande bestämmelser och de för långiv- ning ur statens skogslänefond gällande. hänför sig främst till det förhållandet, att de sistnämnda tillkommit senare och att intresset från markägarnas sida för dessa länemöjligheter varit ringa.

Det stöd, som staten för närvarande lämnar i form av bidrag och lån till ut— förande av skogsvårdsåtgärder, är så- som framgår av redogörelsen i huvud— sak inriktat på enstaka företag. En så- dan stödform stimulerar ej till samver- kan mellan olika skogsägare på annat sätt än därigenom att företag, som berör många delägare, kan ges förtursrätt till bidrag Endast de i samband med skogs- produktionsanslaget utfärdade bidrags- bestämmelserna syftar direkt till att åstadkomma organiserad samverkan mellan olika skogsägare inom större om- råden, de 5. k. skogsvårdsområdena.

Detta anslag tillkom på förslag av Norrländska skogsproduktionsutred— ningen.1 Bidragsbestämmelsernas ut- formning fick i hög grad sin prägel av de skogliga förhållanden som vid tiden för anslagets tillkomst rådde i lappmar- kerna. Dessa förhållanden kan i största korthet beskrivas sålunda.

Skogsbeståndet var i stor utsträck— ning överårigt och skadat, och en bety- dande brist rådde på ungskog. Den for- cerade avverkning av gammal skog, som medgavs genom 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. om- råden, den s. k. lappmarkslagen, med- förde behov av en omfattande återväxt- verksamhet. Skogsäterväxten försvåra- des emellertid därigenom, att gemen-

sam skogsbetning tidigare allmänt före- kom i Norrland. Reproduktionsskyldig- het efter avverkning, som tidigare icke förefunnits i Lappland, infördes i prin- cip genom lappmarkslagen. Denna inne— höll emellertid en bestämmelse som medgav skogsvårdsstyrelserna att skä- ligt begränsa reproduktionsplikten, där- est denna i särskilt fall skulle bli syn- nerligen betungande. Med stöd av nämnda föreskrift medgav skogsvårds- styrelserna i stor utsträckning sådan begränsning av reproduktionsskyldig- heten, att denna kom att omfatta enbart hyggesrensning. Nämnda förhållande får ses mot bakgrunden av den under ifrågavarande= tid allmänt omfattade och, som det senare visat sig, överdriv— na tilltron till möjligheterna att få na- turlig föryngring.

Vad beträffar skyddsskogarna i Jämt— lands och Kopparbergs län — med skyddsskogar betecknades tidigare såda- na skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandsfä'lt och fjäll- gränsens nedgående — var förhållande- na med avseende på skogstillstånd och skogsbetning i stort desamma somi lappmarkerna. För de nu ifrågavarande skyddsskogarna hade tidigare icke stad— gats reproduktionsplikt, men vid tiden för skogsproduktionsanslagets tillkomst var de underkastade de särskilda be- stämmelserna i 1923 års skogsvårdslag angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar. Detta innebar att avverk- ning till avsalu fick ske endast efter tillstånd av Skogsvårdsstyrelsen. Vid tillståndsgivningen skulle föreskrivas de åtgärder, med vilka reproduktionsplik- ten skulle anses vara fullgjord. Med hän- syn till vad ovan framhållits om den ti- digare omfattade tilltron till möjlighe- terna att få naturlig föryngring är det knappast förvånansvärt, att skogsvårds-

1 SOU 1940:3, prop. nr 190/1940, andra lagutsk. nr 30, jordbruksutsk. nr 42.

styrelserna på 1930-talet sällan före- skrev annan återväxtåtgärd än hygges- rensning.

övriga enskilda skogar i Norrland uppvisade i slutet av 1930-talet ett skogs- tillstånd som avvek från det i lappmar- kerna framför allt däri, att något areal- mässigt överskott på äldre skog ej före- låg. Liksom i lappmarkerna var emeller- tid de äldre bestånden utglesade och virkesfattiga. Det rådde överskott på 60 —100-årig skog men starkt underskott i åldersklassen 1——20 år. Beståndsvårdan— de huggningar var eftersatta; framför allt gällde detta röjningsgallring. Rätten till gemensam betning på ohägnad skogsmark gällde på slutet av 1930-talet även mindre hemdjur (får och getter) inom Västernorrlands och Jämtlands län, medan den i övriga norrlandslän var begränsad till större hemdjur. Trots detta förekom i stor utsträckning inom hela Norrland fårbetning på ohägnad skogsmark. Skogsbetningen hade bidra- git till att fördröja återväxten, och olämpligt utförda föryngrings- och rens- ningshuggningar hade ofta givit upp- hov till restbestånd.

Först år 1925 hade de enskilda sko- garna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland inordnats under allmän skogsvårdslag (1923 års), medan i Gäv- leborgs, Västernorrlands och Jämtlands län även den tidigare skogsvårdslagen(1903 års) varit tillämplig. Emellertid stadgade sistnämnda lag reproduktions- plikt endast där »Skogens återväxt up- penbarligen äventyrades». Nämnda ut- tryck samt frånvaron av stadganden rö— rande den kvarlämnade återväxtens be— skaffenhet försvårade för skogsvårdssty- relserna att utkräva återväxtåtgärder ef- ter de vid denna tid vanliga dimensions- huggningarna. En särskilt mild tolkning av bestämmelserna om reproduktions- plikt synes ha omfattats i Västernorr- lands och Jämtlands län, där skogs-

vårdsstyrelserna ansåg sig förhindrade att utkräva återväxtåtgärder, om blott ett någorlunda slutet (rest-)bestånd kvarlämnades vid avverkning oavsett detta bestånds kvalitet. Först i samband med tillkomsten av 1923 års lag ansåg sig de båda nämnda skogsvårdsstyrel- serna ha fått stöd för utkrävande av re- produktionsplikt efter sådan avverk- ning som här beskrivits.

Sammanfattningsvis kunde fastslås, att den hastiga avveckling av överårig och skadad skog, som lappmarkslagen av år 1932 avsåg att möjliggöra, skulle leda till uppkomst av omfattande kal- marksarealer. För att motverka den ned- gång i avverkningarna, som därefter måste följa, var det med hänsyn till be- folkningens försörjningsmöjligheter och skogsindustriernas råvarubehov angelä- get att nämnda marker liksom äldre kalmarker i Norrland snarast åter gjor— des skogbärande och att befintliga ung- skogar försattes i högproducerande skick. Samtidigt måste konstateras att förutsättningarna att genomföra ett så- dant skogligt restaureringsprogram var föga gynnsamma med hänsyn till rå- dande betesförhållanden och till verk— ningarna av äldre skogslagstiftning.

Bidragsbestämmelserna rörande skogs- produktionsanslaget har byggt på föl- jande tre principer. Skogsvårdsarhetet, som stödjes med bidrag från anslaget, borde geografiskt koncentreras till stör- re, sammanhängande områden. För un- derlättande av åtgärdernas utförande borde samverkan mellan skogsägarna åstadkommas. Skogen borde i erforder- lig utsträckning betesfredas. I enlighet härmed utformades bidragsbestämmel- serna, De nu gällande, som i vissa vä- sentliga avseenden avviker från de ur- sprungliga, kommer att närmare be- handlas i det efterföljande. Hår må en— dast redogöras för den principiella upp- läggningen.

Bidrag utgår endast under förutsätt— ning att skogsägarna — ej nödvändigt- vis alla, men i varje fall de flesta — in- om ett s. k. skogsvårdsområde förbinder sig att utföra alla i en skogsvårdsplan för området angivna åtgärder. Skogs- vårdsområdet avgränsas med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och ut- förande och till ifrågakommande betes- reglering. Varje sådant område får en rätt betydande omfattning, ofta flera tu- sen hektar. I skogsvårdsplancn anges de åtgärder, som bör utföras under planens giltighetstid, i regel 10 år, oavsett om dessa kan stödjas med bidrag ur ansla- get eller eljest uppenbarligen bör utfö- ras enligt en god skogsvårds fordring— ar, således även åtgärder under repro— duktionsplikt.

Följande åtgärder, dock ej sådana un- der reproduktionsplikt, kan stödjas med bidrag ur anslaget: främjande av skogs- åtcrväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling; be- ståndsvård, såsom röjning och röjnings— gallring i stavaskog, plantskog och ung- skog (utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län beviljas sådant bi- drag praktiskt taget endast, när det gäl- ler den numera ovanliga beståndsfor- men stavaskog); skogsdikning; betesan- läggning (numera enbart inom lapp- markerna); samt anläggning eller för- bättring av väg för utforsling av skogs- produkter.

Utöver de angivna bidragen kan del— ägarna i skogsvårdsområde utan kost- nad erhålla, förutom skogsvårdsplan, er- forderligt skogsodlingsmaterial, dock ej för åtgärd under reproduktionsplikt. Skogsvårdsstyrelsernas kostnader här- för bestrides av särskilt bidrag (förvalt— ningsbidrag), vilket tilldelas dem ur an- slaget.

För samverkan mellan skogsägarna skall i regel finnas en av dem bildad

skogsvårdsförening. Denna utser en sysslomän, som svarar för föreningen i mellanhavanden mellan skogsvårdssty— relsen och föreningen.

Kontrakt om utförande av de i skogs- vårdsplanen angivna åtgärderna upprät— tas mellan Skogsvårdsstyrelsen pch skogsägarna (föreningen). Kontraktet anges vara slutet under förutsättning att delägarna i skogsvårdsområdet erhåller statsbidrag enligt bestämmelserna för utdelning av bidrag ur anslaget.

Sedan kontrakt om skogsvårdsplan slutits, låter Skogsvårdsstyrelsen upprät- ta arbetsplaner för de särskilda företa- gen. Dessa planer skall ej sträcka sig över mer än ett eller några få år. I sam— ma arbetsplan behandlas blott en åt- gärdsgrupp, exempelvis skogsföryng- ring. Arbetsplanen ligger till grund vid bidragsbeviljande.

Bidragsbestämmelsernas tillämpnings- område begränsades till en början till lappmarkerna samt skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län, För dessa områden fastställdes relativt hög- procentiga bidrag. Sedan verksamheten med anslaget bedrivits under fem år, blev på förslag av Norrlandskommittén tillämpningsområdet från och med den 1 juli 1945 utsträckt till att omfatta ut- över de förut angivna skogarna även öv- riga skogar i Norrland, vilka lyder un- der skogsvårdslagen.1

För det nytillkomna området fast- ställdes bidragsförmåner som väsentligt avvek från dem i lappmarkerna och skyddsskogarna. Tämligen förmånliga bidrag kunde lämnas för betesanlägg— ning, men beträffande övriga åtgärder var bidragen ej större än de, som kun— de beviljas från skogsutdiknings-, skogs- odlings- och skogsväganslagen (de båda förstnämnda har senare ersatts med sta- tens skogsförbättringsanslag). Härut- över kunde, liksom inom lappmarkerna

1 Prop. nr 145/1945, jordbruksutsk. nr 69.

och skyddsskogarna, delägarna i skogs- vårdsområde kostnadsfritt erhålla, för- utom skogsvårdsplan, skogsodlingsmate- rial till vissa skogsodlingar.

Emellertid ändrades bidragsbestäm- melserna snart ånyo i ett väsentligt av- seende. Efter tillkomsten av lantbruks- nämnderna övertog dessa den 1 juli 1949 skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesanläggning utanför lappmar— kerna.2 Samtidigt hade lantbruksnämn- derna fått vidgade möjligheter att be- vilja bidrag för betesanläggning enligt bestämmelserna angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationa- lisering m. m. Detta innebar att man kunde erhålla relativt förmånliga bidrag för betesanläggning även utan att behö- va ikläda sig de skyldigheter som åvilar delägare i skogsvårdsområde.

Det stod från början klart, att plan- läggningsarbetet i samband med ifråga- varande verksamhet skulle bli omfat- tande och mycket tidskrävande. Från- sett den tid, som måste åtgå för upplys- ning och propaganda skogsägarnas intresse kunde väckas och resultera i ansökningar om bildande av skogsvårdsområde, krävdes åtskillig tid för undersökning av de praktiska möj- ligheterna att ordna sådana, framförallt med hänsyn till erforderliga betesan- läggningar. Som av det tidigare anförda framgått siktade man till att åstadkom- ma betesreglering, innebärande bl. a. att rätten till gemensam betning på ohäg- nad skogsmark skulle upphöra. För att åstadkomma sådan reglering fordrades i första hand att för varje fastighet —— i viss utsträckning även för sedvane- betare utan jordbruksfastighet — som utnyttjade det gemensamma skogsbetet, betesanläggningar kunde ordnas för alla fastighetens djur. Hela verksamheten med anslaget, och speciellt gäller detta planläggningsarbetet, kom därför från

redan innan

början att i hög grad inriktas på anlägg- ning av kulturbeten.

Inom Västerbottens läns lappmark kom verksamheten först igång och där har den hela tiden bedrivits mest inten- sivt. Vid utgången av 1954 (senare sta- tistikuppgifter har ej kunnat erhållas) omfattade skogsvårdsområdena där en areal av 390141 hektar eller 23 % av den totalareal inom landsdelen, beträf- fande vilken bidragsbestämmelscrna är tillämpliga. För Norrbottens läns lapp- mark är motsvarande siffror 240208 hektar och 17 %, Under senare år har planläggning av nya skogsvårdsområ— den inskränkts inom båda länens lapp- marker. Detta sammanhänger med den knappa tillgången på medel för utdel- ning av bidrag till åtgärdernas utfö- rande.

Sedan bidragsbestämmelserna 1945 blivit tillämpliga i Norrland även utan- för lappmarkerna och skyddsskogarna, bildades ett antal skogsvårdsområden i kustlandet av de båda nämnda länen. Emellertid var, såsom torde framgå av det redan anförda, de extra förmåner skogsproduktionsanslaget där erbjöd, bortsett från betesbidragen, tämligen blygsamma i förhållande till de åtagan- den man har att ikläda sig som delägare i skogsvårdsområde. Då härjämte beho- vet av kulturbeten gjort sig allt mindre gällande, fanns ej möjlighet att stimu- lera till bildande av skogsvårdsområdcn i större utsträckning. Sedan skogsvårds- styrelserna som nämnts 1949 upphörde. att stödja anläggande av beten i dessa trakter, har där ej bildats något skogs- vårdsområde.

I Jämtlands läns skyddsskogsområde kom verksamheten i samband med skogsproduktionsanslaget i gång relativt sent —— de första skogsvårdsområdena bildades 1944 —— och sedan skogsvårds- styrelsens befattning med betesanilägg—

2 Prop. nr 14911948, jordbruksutsk. nr 27.

ningar upphört, avstannade den nästan helt. Utanför skyddsskogsområdet eller de svårföryngrade skogar, som de för— månligare bidragsbestämmelserna fr. o. m. 1949 avsåg, har verksamheten fort— satt, om ock ibegränsad omfattning, även sedan bidragsgivning från ansla— get för betesanläggningar upphört. I de på senare tid kontrakterade skogsvårds- planerna dominerar åtgärderna skogs- dikning och vägbyggnad. Såsom i tidi— gare sammanhang framhållits är bi- dragsprocenten i fråga om dessa åt- gärder desamma antingen bidrag utgår från skogsproduktionsanslaget eller från skogsförbättrings- respektive skogs- väganslaget. En bidragande anledning till att skogsvårdsområden på sistone kunnat bildas är den knappa medelstill- gången under de båda sistnämnda an- slagen.

I Västernorrlands län inkom tidigt ett stort antal ansökningar om bildande av skogsvårdsområde. Det var skogsbola- gen som här tog initiativet, och deras främsta drivfjäder torde ha varit öns— kan att bringa ordning i de kaotiska be- tesförhållandena. Den rika förekoms— ten av betesservitut försvårade emeller— tid genomförande av betesreglering, och endast 12 skogsvårdsområden kunde bildas. De upprättade skogsvårdspla- nerna avslöjade stor eftersläpning be- träffande åtgärder under reproduktions— plikt. Skogsvårdsplanerna upptog såda- na åtgärder på en areal av 3 862 hektar och bidragsberättigande återväxtåtgär- der på enbart 275 hektar. Av det i pla- nerna angivna totala bidragsbeloppet, 380700 kronor, hänför sig den vida övervägande delen eller 302 600 kronor till betesanläggningar. Det är mot bak- grund av de anförda uppgifterna knap- past ägnat att förvåna, att några nya skogsvårdsområden ej bildats sedan man upphörde att ur anslaget bevilja bidrag för betesanläggning.

Verksamheten inom Gävleborgs län fick mycket ringa omfattning. I planer- na för de två skogsvårdsområden, som bildats inom länet, dominerar åtgärden skogsvägbyggnad.

Vad slutligen de svårföryngrade sko- garna i Kopparbergs län beträffar har ingen som helst verksamhet i samband med skogsproduktionsanslaget kommit till stånd.

Krisartade förhållanden med militär- inkallelser och vedavverkningar m. m. försvårade under flera år efter anslagets tillkomst åtgärdernas utförande. Även efter krigets slut har brist på arbets- kraft för skogliga arbeten förelegat be- roende på utflyttningen från landsbyg- den och icke minst på de forcerade kraftverksbyggena. Intresset för anläg- gande av kulturbeten har visat sig vara i starkt avtagande, och i åtskilliga fall har påbörjade anläggningar icke färdig- ställts. I andra fall har färdigställandet ofta dragit långt ut på tiden, och i stor utsträckning har skogsvårdsstyrelserna måst bevilja uppskov med utförandet ut- över den kontraktsenliga tidpunkten. Den rent skogliga verksamheten har härigenom blivit starkt försenad. Först på senare tid har i större utsträckning arbetsplaner upprättats för återväxtåt- gärder och beståndsvård, och bidrags— givningen har därmed alltmer förskju- tits från betesanläggningar till skogliga åtgärder. Utvecklingen återspeglas i föl- jande sammanställning över beviljade bidrag. (Se tabell nästa sida.)

När betesanläggningarna inom ett skogsvårdsområde avsynats eller stått inför sitt fullbordande, har skogsvårds— styrelserna med stöd av lagen om ägo— fred1 utverkat förordnande om betesreg- lering. Sådant förordnande har medde— lats beträffande 56 skogsvårdsområden omfattande en total areal av 168 009

1 12 å i lydelse enligt SFS 598/1940.

Bidrag i tusental kronor beviljade för återväxt— . . Summa bi— Budgetår betesan- åtgärder dlkag förvalt- dragsmedel läggning och be— %CFI vagi- n.ingsbidrag i 1000-tal kr ståndsvård jggna

1948/49 ............... 786 59 92 364 1 301 1949/50 ............... 690 262 123 292 1 367 1950/51 ............... 618 422 59 220 1 319 1951/52 ............... 704 268 70 236 1 278 1952/53 ............... 596 298 218 223 1 335 1953/54 ............... 304 686 57 298 1 345 1954/55 ............... 296 670 276 330 1 572 1955/56 ............... 249 1 128 156 338 1 871

hektar. Intill den 1 september 1955 har betesreglering genomförts inom 15 skogsvårdsområden i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med en to- tal areal av 38.400 hektar.

Sammanfattningsvis må anföras föl— jande uppgifter avseende hela Norrland och tiden intill 1955.

Totalt har 339 skogsvårdsområden omfattande nära 950 000 hektar bildats. I skogsvårdsplanerna har upptagits ar- beten för en uppskattad kostnad av 30,0 milj, kronor. De bidrag, som i dessa planer beräknats komma att successivt behövas, uppgår till sammanlagt 20,4 milj. kronor. Härav belöper 47 % på betesanläggningar, 31 % på återväxtåt- gärder, 7 % på beståndsvård, 9 % på skogsdikning och 6 % på skogsväg- byggnad.

Bidrag att utbetalas till markägare ef- ter utfört arbete har beviljats med 9,9 milj. kronor, varav 63 % för betesan- läggningar, 24 % för återväxtåtgärder, 6 % för beståndsvård, 2 % för skogs- dikning och 5 % för skogsvägbyggnad.

Arbeten har slutavsynats represente- rande en godkänd kostnad av 5,3 milj. kronor. Bidrag härför har utbetalats med 3,6 milj. kronor, fördelade med 45 % på betesanläggningar, 35 % på åter- växtåtgärder, 10 % på beståndsvård, 3 % på skogsdikning och 7 % på skogs- vägbyggnad.

I förvaltningsbidrag till skogsvårds- styrelserna (häri ingår såsom tidigare nämnts bl. a. kostnaderna för skogsod- lingsmaterial) har under samma tid ut— gått 2,97 milj. kronor.

Verksamhetens omfattning belyses närmare av tre sammanställningar, vil- ka såsom bilagor fogats vid detta betän— kande (Bil. 9—11).

Bidragsgivningen från skogsproduk- tionsanslaget regleras genom kungörel- sen den 14 juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Denna kungörelse — i det följande kallad skogsproduktions- knngörelsen — har undergått åtskilliga ändringar1 och innehåller enligt sin nu gällande lydelse i huvudsak följande bestämmelser:

Bidrag må utgå till åtgärder för ökad skogsproduktion å skogar som antingen lig- ger i Norrland och lyder under skogs- vårdslagen eller ligger inom Kopparbergs län och såsom svårföryngrade lyder under 26—28 55 skogsvårdslagen. Åtgärderna skall avse främjande av skogsäterväxten, be- ståndsvård, skogsdikning eller anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Beträffande skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lapp— marker må bidrag även utgå till betesan— läggning och därmed sammanhängande ny—

1 SFS 1941:354, 1945:387, 1947:287, 1948: 270, 1949:204, 1950:142 och 1953z250.

odling. Härjämte må anvisas särskilt för- valtningsbidrag till täckande av skogs- vårdsstyrelsens kostnader för bidragsverk- samheten och för anskaffning av skogsod- lingsmaterial som kostnadsfritt tillhanda- hålles bidragstagare (1 5). Medel till stats— bidragen anvisas av Skogsstyrelsen på framställning av vederbörande skogsvårds— styrelse, vilken också utdelar medlen (2 å).

Statsbidrag må i regel beviljas blott un- der förutsättning att åtgärderna ifråga skall utföras inom ett av skogsvårdsstyrel- sen bestämt område, s. k. skogsvårdsområ- de, och enligt en för området av skogs- vårdsstyrelsen fastställd plan, 5. k. skogs- vårdsplan. Såsom ytterligare förutsättning för beviljande av bidrag gäller bl. a. att annat statsunderstöd i form av län eller bidrag icke utgått eller utgår till åtgärden samt att icke någon är lagligen skyldig att vidtaga åtgärden (3 5).

Det ankommer på Skogsvårdsstyrelsen att efter ansökan besluta, huruvida skogsvårds- område skall bildas, samt att bestämma dess storlek. Härvid skall tillses att områ- det får ändamålsenlig omfattning med hän- syn till skogsvårdsarbetets organisation och utförande samt ifrågakommande betesregle- ring inom området (4 5).

Skogsvårdsplanen skall i regel upprättas för en tid av tio år. Däri skall anges dels de åtgärder, som är avsedda att under pla- nens tillämpningstid komma till utförande inom området med hjälp av bidrag från anslaget, dels därutöver sådana åtgärder för beståndsvård, som enligt en god skogs- vårds fordringar uppenbarligen bör utföras under tioårstiden, samt sådan avverkning av rest- och trasbestånd, som med hänsyn till en -ändamålsenlig planläggning av skogsvårdsarbetet inom området bör utfö- ras i samband med övriga i planen upptag- na åtgärder (5 5).

De ägare av skogsmark inom skogsvårdls- område, som förklarat sig villiga utföra de beträffande deras fastigheter i skogsvårds- planen angivna åtgärderna, skall samman- sluta sig till en förening, s. k. skogsvårds- förening, såvida icke Skogsvårdsstyrelsen på grund av att antalet skogsägare inom området är ringa medger dispens därifrån. Föreningen skall i första hand ha till än- damål att verka för att en god skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområ- det (6 5). Mellan Skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare, företrädda av skog-svårdsföreningens styrelse, skall upp— rättas skriftligt kontrakt om utförande av

de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna. Kontraktet, om vars innehåll lämnas detal- jerade föreskrifter, skall anses vara slutet under förutsättning att skogsägarna erhål- ler bidrag till de åtgärder som enligt kon- traktet ankommer på dem och vartill bidrag må utgå ur anslaget. Genom kontraktet skall skogsägarna bl. a. förbinda sig att, var och en för sin fastighet, inom bestämd tid fullgöra de i skogsvårdsplanen upptag— na åtgärderna samt att för framtiden vid- makthålla utfört företag enligt givna före- skrifter. I kontraktet skall också föreskri- vas att bidragstagaren icke skall vara skyl- dig att å sin fastighet utföra bidragsberät- tigade åtgärder för vilka kostnaden enligt kostnadsberäkningar i särskilda arbetspla- ner och förslag med mer än 10 % överstiger det i skogsvårdsplanen beräknade totala he- loppet för dylika åtgärder (7 5). Sedan kontrakt slutits enligt vad nu sagts skall Skogsvårdsstyrelsen låta upprätta arbets- planer för de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna, såvida icke förslag till desam- ma upprättats vid förrättning enligt vatten- lagen eller lagen om enskilda vägar. Ar- betsplan erfordras ej heller, om skogsvårds- styrelsen finner att åtgärderna kan utfö- ras redan med ledning av skogsvårdsplanen (9 5).

I fråga om bidragsförmåner göres skill- nad mellan tre olika tillämpningsområden, nämligen lappmarkerna, svårföryngrade skogar inom Kopparbergs och Jämtlands län samt Norrland i övrigt. Vad först angår det sistnämnda området utgår bidrag ur skogsproduktionsanslaget enligt samma grunder som gäller vid bidragsgivning från statens skogsförbättringsanslag och ansla- get till väg- och flottledsbyggnader å sko- gar i enskild ägo. Inom lappmarkerna ut- går bidrag med grundbelopp och tilläggsbe- lopp. Detsamma gäller, i den mån Skogssty- relsen så föreskriver, jämväl i fråga om de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. Grundbelopp utgår beträf- fande vägbyggnad med 40 % och beträffan- de övriga förekommande åtgärder med 60 % av den av Skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden. Tilläggsibelopp må beviljas enskild person, som själv brukar vederbörande fastighet, under förutsättning att han på grund av svag ekonomi eller av annan jämförlig anledning kan antas icke vara, i stånd att utan tilläggsbelopp utföra åtgärden eller ock att nyttan av åtgärden kommer bidragstagaren till del först efter avsevärd tid. Härjämte må tilläggsbelopp

under liknande förutsättning beviljas för utförande av åtgärder å allmänningsskogar. Tilläggsbelopp utgör högst hälften av skill- naden mellan grundlbeloppet och den god- kända kostnaden (10 5). Har i arbetsplan eller i förslag, som upprättats vid förrätt— ning enligt vattenlagen eller lagen om en- skilda vägar, upptagits åtgärd avsedd att utföras antingen ä skogsmark, belägen in- om skogsvårdsområdet och tillhörande nå- gon som icke ingått kontrakt enligt 7 5, eller ock å skogsmark utanför skogsvårds- området, må bidrag härtill utgå ur skogs- produktionsanslaget till högst 50 % av kostnaden (11 €). Då skogsodlingsåtgärd utföres på grundI av föreskrift i kontrakt, äger Skogsvårdsstyrelsen kostnadsfritt till— handahälla erforderligt skogsodlingsmate- rial och hägnadstråd (12 5).

För fullgörande av kontrakt m. m. kan Skogsvårdsstyrelsen fordra säkerhet (13 5). Bryter bidragstagaren mot kontraktet, an- kommer det på Skogsvårdsstyrelsen att in- ställa vidare utbetalning av bidrag till ho- nom samt att återfordra uppburet bidrag jämte 5 % ränta m.m. (16 5). Vad enligt kungörelsen gäller om skogsvårdsstyrelse skall under vissa förutsättningar äga mot- svarande tillämpning i fråga om skogs— sällskapet (18 5).

När det nu gäller att finna former för den upprustning av skogsbruket, som enligt utredningens mening bör ske i anslutning till skogskompletteringen, bör självfallet de erfarenheter utnyttjas, som vunnits under tillämpningen av skogsproduktionskungöre-lsen. För ut- rednigen står det till en början alldeles klart att upprustningen i allra största utsträckning bör ske under samverkan mellan ett flertal skogsägare inom ett större område. Åtskilliga skogsvårdsåt- gärder är redan i och för sig av den art, att de låter sig bättre och lättare ge- nomföras för större områden än på så- dana som de särskilda ägolotterna van- ligen erbjuder. Så är t.ex. ofta fallet med hyggesbränning, dikning, vägbyggnad och uppförande av skogsförläggningar. Men även i andra hänseenden, såsom i fråga om avverkningsarbeten, arbetsled- ning och maskinhållning, kan det visa

sig fördelaktigt med samverkan mellan flera skogsägare i samma trakt. Härige- nom besparas såväl arbete som kostna- der på ett rationellt sätt. Överhuvudta— get synes det utredningen angeläget att skogsägarna, där avsevärda fördelar kan vinnas därmed, alltmera tillvaratar förekommande möjligheter att handla gemensamt. På så sätt kan bondeskogs- bruket nå ökad effektivitet samtidigt som det bibehåller sin karaktär samt ut- gör stöd åt jordbruket ävensom arbets- fält för jordbrukarna och deras familje- medlemmar.

Även andra skäl finnes emellertid att hålla samman jämförelsevis stora områ- den för att söka å dem i ett samman- hang åvägabringa den mera allsidiga upprustning av skogsbruket, varom nu är fråga. För genomförandet såväl av skogskompletteringar som av andra i sammanhanget påkallade åtgärder torde det i allmänhet bli erforderligt att anlita medverkan av offentligt organ. Bortsett från de allra enklaste fallen lärer det vara ofrånkomligt att en mer eller mind- re ingående planläggning äger rum, in- nan arbetena utföres. Redan för den uppgiften torde ej sällan de enskilda jordägarna behöva bistånd av t. ex. lant- bruksnämnd, skogsvårdsstyrelse eller lantmätare. Sannolikt kommer det mer- endels att visa sig att uppgiften" kan lö— sas på ett tillfredsställande sätt endast genom samarbete mellan flera sådana organ. Ytterligare behov av bistånd från det allmännas sida inträder i och med laga förrättningar av olika slag. Vad som särskilt kommer att ta myndighe— terna i anspråk blir emellertid säkerli- gen den ekonomiska stödverksamhet som redan förekommer i viss omfatt- ning och enligt utredningens förslag skall utbyggas ytterligare. Stora arbets- uppgifter möter här såväl lantbruks- nämnderna som skogsvårdsstyrelserna, särskilt om man beaktar den fortlöpan-

de uppmärksamhet som givetvis måste ägnas åt de statsunderstödda företagen. Den omfattning, som det allmännas in- satser sålunda kan beräknas få, gör det angeläget att finna en ändamålsenlig form för verksamheten. Skulle de skif- tande åtgärderna vidtas punktvis allt- eftersom de sökes hos vederbörande or- gan, bleve följden att krafterna alltför mycket splittrades till såväl tid som rum. Olägenheterna av ett sådant för— faringssätt ligger i öppen dag; effektivi- teten minskar och omkostnaderna ökar. Det skulle uppenbarligen innebära en betydande arbetsrationalisering även för myndigheterna, om deras verksam- het i görligaste mån koncentrerades till geografiskt sammanhängande, lämpligt avpassade större områden och där fö- retoges i ett sammanhang.

Av vad sist anförts torde också vara tydligt att det allmänna har all anled- ning att genom ekonomiskt stöd stimu- lera till skoglig samverkan efter nu skisserade linjer. Härvidlag synes den med skogsproduktionsanslaget bepröva- de metoden att medge lämpligt avväg- da förhöjningar av eljest utgående stats— bidrag jämte vissa andra förmåner vara mest tillfredsställande ur såväl enskild som allmän synpunkt. Överhuvud synes det utredningen som om de grundsatser och den organisationsform, som utbil- dats för skogsproduktionsanslaget, skul— le vara väl ägnade för den skogliga upp-

rustning som enligt utredningens inten-' tioner bör ske i anslutning till skogs- kompletteringen—. Även utan direkt sam- band med kompletteringsföretag torde för övrigt den med hjälp av anslaget be— drivna stödverksamheten flerstädes un- der överskådlig tid ha en stor uppgift att fylla, ej blott i den norra utan även i de mellersta och södra delarna av lan- det.

Utredningen får alltså föreslå att sagda verksamhet — vilken som nämnts

hittills närmast varit att anse som en försöksverksamhet —— nu förlänas sta- digvarande karaktär och att tillämp- ningsområdet vidgas till att omfatta he— la riket. Vid detta sitt ställningstagande har utredningen också beaktat de möj- ligheter som öppnar sig att inom sam- arbetets ram vid behov förbättra arron- deringen inom skogsvårdsområdena. Medelst ömsesidiga markbyten bör man kunna åstadkomma en betydande struk- turrationalisering, varigenom jordbru- ket erhåller välbelägna och välarronde— rade skogsskiften och skogsbruket får sina driftsförhällanden förbättrade. För storskogsbruket skulle detta innebära att skogsinnehaven samlas i enheter varå stordriftens resurser kan bättre utnytt- jas. För bondeskogsbruket skulle vinnas även den fördelen att jordbruk med allt- för liten skogsareal kan få denna utökad på ett driftsekonomiskt riktigt sätt. Det lärer ej sällan bli möjligt att i samband med sådana omarronderingar på ett ra- tionellt sätt överföra skog till jordbruk som har behov därav. Härvid torde lantbruksnämndernas verksamhet för tillhandahållande av tillskottsskog vara av värde. En i enlighet med vad nu sagts förbättrad ägoindelning inom ett område torde medföra fördelaktigare ekonomiskt utbyte av de investeringar som där sker med hjälp av statsbidrag. Med hänsyn härtill och till arronde- ringsproblemens stora vikt överhuvud"- taget kommer utredningen att i nästföl- jande kapitel föreslå vissa jämkningar i gällande bestämmelser om ägoutbyte, så- vitt rör dessa områden.

Då verksamheten inom skogsvårdsom- rådena sålunda enligt utredningens me- ning bör kunna sträcka sig utöver den rena skogsvården, synes den hittillsva- rande benämningen »skogsvårdsområ— de» icke vara tillräckligt vid. Utred- ningen föreslår att benämningen utby- tes mot »>>skogsrationaliseringsområde»

och att anslaget i analogi härmed får kallas >>skogsrationaliseringsanslaget».

Såsom framgår av de för utredningen meddelade direktiven kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke tidigare rå— dande förhållanden ändrats på sätt som motiverar vissa jämkningar i de för bi- dragsverksamheten gällande bestämmel— serna. Dessa är, såsom i andra samman- hang framhållits, olika inom å ena sidan lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna (tidigare skyddsskogarna) i Jämtlands och Kopparbergs län samt å andra sidan Norrland i övrigt. Gränsen för svårföryngrad skog enligt skogs- vårdslagen sammanfaller inom Väster- bottens och Norrbottens län icke längre med lappmarksgränsen utan ligger nu— mera något västligare än denna. Fråga har därför uppstått om ej gränsen för området med de förmånligare bidragen borde ändras så att den sammanfölle. med den nämnda gränsen för svårför- yngrad skog. Detta skulle innebära att tillämpningsområdet för de förmånli- gare bidragsbestämmelserna inskränk- tes ganska avsevärt. Emellertid ger en- ligt utredningens uppfattning följderna av den tidigare rådande skogslagstift- ningen i lappmarkerna ävensom de all- mänt sett kargare förhållandena här till- räcklig anledning att bibehålla de för- månligare bidragen i hela lappmarker— na. En ytterligare anledning till detta ut- redningens ställningstagande har varit de praktiska fördelarna av att skiljelin- jen mellan de olika bestämmelsernas tillämpningsområden sammanfaller med administrativa gränser. Av delvis sam- ma anledningar har utredningen stannat för att föreslå bibehållande av de högre bidragen inom de svårföryngrade sko- garna i Kopparbergs och Jämtlands län.

Gränsen för svårföryngrad skog i Norrland motsvaras i stort sett av den s. k. skogsodlingsgräns, som domänsty-

relsen uppdragit på kronans marker, även om tämligen avsevärda lokala av- vikelser kan påvisas. Ovanför skogsod- lingsgränsen sker i princip —— här bort— ses från vissa undantag som bland an- nat betingas av sociala skäl —— varken avverkning eller investering i form av skogsvårdsåtgärder. Denna gräns har nyligen varit föremål för uppmärksam- het från statsmakternas sida.1 Med hän— syn till nämnda skogspo'litik kan det måhända te sig inkonsekvent att staten med förmånliga bidrag stöder skogs- vårdsarbeten på enskilda skogar inom samma trakter, även om de enskilda skogarna här är med hänsyn till såväl avsättningsmöjligheter som produk- tionsförmåga gynnsammare ställda än statens. Emellertid är oftast de privata skogsägarna för sin utkomst beroende av avkastningen från ifrågavarande sko— gar, vilka för övrigt lyder under skogs— vårdslagcn. Då alltså avverkning här ej kan, såsom beträffande statsskogarna, ställas på framtiden, måste uppenbarli- gen vissa skogsvårdsåtgärder vidtas, om ej det skogliga tillståndet skall ytter- ligare försämras. Det ligger i sakens na- tur att man därvid främst måste inrikta sig på enkla och föga kostnadskrävande åtgärder, I vissa fall kan emellertid även här tämligen dyrbara arbeten komma i fråga. Sålunda kan exempelvis en väg- anläggning bli aktuell, som förbättrar avsättningsmöjligheterna och därmed skogsbrukets ekonomi inom större om- råden. Utredningen anser att de båda här i största korthet redovisade skogs- politiska linjerna låter sig väl förenas. Utredningen utgår härvid givetvis ifrån att vid tillämpningen domänverket tager all skälig hänsyn till befolkningens be- rättigade intressen och Skogsstyrelsen iakttager försiktighet vid beviljande av stöd till ekonomiskt tveksamma företag.

1 Riksdagens revisorers berättelse år 1955, statsutsk. nr 94/1956.

De vid tiden för skogsproduktionsan- slagets tillkomst rådande förhållandena har emellertid i andra hänseenden änd- rats på sätt som knappast kan undgå att återverka på bidragsbestämmelser- nas utformning.

Driftsformerna inom Norrlands jord- bruk och skogsbruk har under de se- naste decennierna undergått stora för- ändringar. Erfarenheten har utvisat att hög mjölkproduktion ej kan erhållas vid skogsbetning, och betningen har även alltmer förlagts till åkerjord eller sär- skilt iordningställda kulturbeten. Be- folkningen i Norrlands landsbygder har på senare tid uttunnats avsevärt. Enligt en utredning, som verkställts i septem- ber 1954 inom arbetsmarknadsstyrelsen, har i Norrland den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruk med binä- ringar minskat med 27,4 % under tiden 1940——1950. Inom skogsbygderna har ägare till mindre bärkraftiga jordbruk ofta ägnat sig åt annat förvärvsarbete. Många av dessa blir kvar på gården och driver jordbruket ibland utan nötkrea- tur, oftare med starkt minskad kreaturs- stam. Men också andra jordbrukare med ringa tillgång på arbetskraft inom fa— miljen har i icke obetydlig omfattning övergått till sådana driftsformer. Svå- righeten beträffande arbetsförhållande- na har också medfört att skogsbetningen i hög grad nedgått. Nämnda omständig— heter har förorsakat en stark reducering av kreatursstammen. Minskningen har procentuellt sett varit störst i fråga om getter och får men avsevärd även bc- träffande hästar och nötkreatur. För- utom övergången till kulturbete och minskningen av antalet kreatur torde den bedrivna verksamheten i samband med skogsproduktionsanslaget ha i hög grad bidragit till den betydande in- skränkningen av skogsbetningen. Be— folkningens ändrade inställning i fråga om betesdrift kommer med all sannolik—

het att medföra en fortsatt avveckling av skogsbetningen.

De förhållanden som här berörts har under senare år i hög grad inverkat på verksamheten i samband med skogspro- duktionsanslaget. Genom att kulturbeten tidigare behövdes för ett stor antal djur blev det, om lämplig och tillräcklig mark ej fanns i närheten, ofta nödvän- digt att förlägga betena på något av- stånd från gården. Sedan djurantalet minskat. har det till stor del visat sig möjligt att bedriva erforderlig betning på nära gårdarna belägna kulturbeten eller på vallar, De avsides liggande be- tena har med minskad tillgång på ar- betskraft tett sig alltmindre önskvärda, och påbörjade anläggningar har ej all— tid slutförts. Numera har, såsom tidi- gare framhållits, planering av betesan- läggningar i samband med skogsproduk- tionsanslaget praktiskt taget helt upp- hörL

Arbetsförhållandena inom skogsbru— ket och övergången till maskinell drift har skärpt behovet av skogsvägar. Väl utbyggda skogsvägnät medger ett effek- tivt utnyttjande av maskiner och per— sonal samt möjliggör ofta för skogsar- betarna att bo hemma. Med den konkur- rens, som numera råder om arbetskraft. är det svårare att uppbringa sådan för skogsvårdsarbete på avlägsna och väg- lösa skogstrakter. Frånsett den ekono- miska nyttan av skogsvägar — de förbilligar virkestransporterna och möjliggör bland annat uttagning av klenvirke som eljest måste lämnas i skogen -— har därför skogsvägar alltmer blivit en viktig förutsätt- ning för bedrivande av skogsvårdsar- bete. Av de olika åtgärder, för vilkas ut- förande stöd kan utgå från skogsproduk- tionsanslaget, har vägbyggnad alltmer trätt i förgrunden. Stödet till vägbygg- nad blir också av vikt för de arronde- ringsförbättringar inom skogen som för

närvarande är så aktuella Och till vilka utredningen återkommer längre fram. Såsom framgår av den här ovan läm- nade redogörelsen angående skogsväg— anslaget, kan därur visserligen formellt utgå bidrag för alla slag av skogsvägar för motorfordon. I verkligheten begrän- sar emellertid medelstillgången bidrags— verksamheten att gälla praktiskt taget enbart de större skogsbilvägarna. Inom de områden varom nu är fråga lär det ofta bli behövligt att bygga ut icke en- dast de större vägarna utan också ett finmaskigt nät av kortare bilvägar och traktorvägar. Utredningen anser lämp- ligt att också utbyggnaden av dessa mindre vägar kan stödjas.

Med hänsyn till det ur skoglig syn- punkt minskade behovet av betesan- läggningar och det ökade behovet av skogsvägar föreslår utredningen att skogsproduktionsanslaget ej må vidare belastas med kostnader för beten samt att i stället desto större andel av ansla- get tages i anspråk för 'ägar.1

Vad i övrigt angår de nu gällande bi- dragsförmånerna har det, såsom redan framhållits, visat sig att de extra för— måner som bestämmelserna rörande skogsproduktionsanslaget numera med- ger för åtgärder utanför lappmarkerna (fri skogsvårdsplan samt — i fråga om andra återväxtåtgärder än sådana under reproduktionsplikt _— fritt skogsod- lingsmaterial och fri hägnadstråd) är alltför blygsamma med hänsyn till de åtaganden man som delägare i skogs- vårdsområde har att ikläda sig. De torde därför höra i viss mån utbyggas med sikte främst på igångsättningsåtgärder.

Visserligen svarar skogsvårdsstyrel- sen i förekommande fall för upprättan- de av skogsvårdsplan och särskilda ar- betsplaner. Emellertid finnes inom ett skogsvårdsområde åtskilliga andra orga- nisatoriska uppgifter att lösa, särskilt

om samverkan utsträckes att gälla också avverkningarnas planläggande o. dyl. Som ledare vid organiserandet och utfö- randet av de gemensamma arbetena tor- de ofta behövas en särskild förman med alltefter uppgifternas art och omfatt- ning lämpliga kvalifikationer. Även om de gemensamma arbetena i största ut— sträckning utföres av jordbrukets egen arbetskraft, kan det också ifrågakomma att anlita annan, lejd arbetskraft.

För kostnader i samband med an- ställning av sådan förman som här sagts eller andra förvaltningskostnader — häri inräknas i detta sammanhang kost- nader för stämpling, serviceverksamhet i fråga om maskinhållning m, m. — bör enligt utredningens uppfattning statsbi- drag kunna utgå. Stödet skulle då i förs— ta hand ges formen av stimulansbidragr för att få igång verksamheten. På grund av de växlande förhållandena med hän- syn till områdenas storlek, behovet av

1 De inbördes förskjutningar mellan oli- ka skogliga behov, som enligt det ovan sag- da ägt rum, jämte den omständigheten, att bidragsbestämmelserna uppenbarligen ej ter sig tillräckligt lockande för att stimu- lera till önskvärd verksamhet utanför lapp— markerna, har föranlett Skogsstyrelsen att redan tidigt ägna uppmärksamhet åt frå- gan om överarbetning av bestämmelserna. I sin år 1954 avgivna petitaskrivelse utta— lade Skogsstyrelsen att vissa förhållanden synts påkalla en utredning om hithörande problem och eventuellt nya former för stödverksamheten. Styrelsen hade därför lå- tit verkställa en förberedande utredning men kommit till den uppfattningen, att ti— den då ännu ej vore mogen, för något defi- nitivt ställningstagande till formerna för den framtida stödverksamheten eller för" några väsentliga ändringar av bidragsbe- stämmelserna, vilka medgåve en efter de växlande och delvis ändrade förhållandena smidigt avpassad» inriktning av verksamhe— ten. Emellertid gjorde sig behovet av en överarbetning allt starkare gällande, och. såsom Skogsstyrelsen anmälde i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57, hade styrelsen dåmera påbörjat en utredning rörande bidragsbestämmelserna. Det av styrelsen därunder införskaffade materialet har stått till utredningens förfo— gande vid utarbetandet av detta ”kapitel.

åtgärder m. m. synes det ej lämpligt att uppdra några generella och fasta grän- ser för de bidragskvalificerade förvalt- ningskostnaderna. Däremot torde såsom villkor för att bidrag skall kunna utgå böra gälla, att Skogsvårdsstyrelsen god- känt kostnaden i fråga. Lämpligen bör förvaltningsbidraget utgå i en med ti- den minskande omfattning enligt föl— jande:

första och andra året 50 %

dock högst 3 kronor per hektar tredje och fjärde året 30 %,

dock högst 2 kronor per hektar femte och sjätte året 10 %,

dock högst 1 krona per hektar.

En skogsvårdsåtgärd, som särskilt på senare tid tilldragit sig stort intresse, är röjning. Detta kan tillskrivas flera om- ständigheter. Den minskade tillgången på arbetskraft och den ringa efterfrågan på brännved och träkol m. in. har gjort klenvirkesproblemet akut, och en lös- ning härav, låt vara på lång sikt, är up- penbarligen att minska produktionen av klenvirke och, i all den mån så är möj- ligt, lägga hela virkesproduktionen på grövre träd. Ett led i dessa strävanden är att röja i alltför täta föryngringar och detta så hårt, att utfallet redan vid den första gallringen i huvudsak kommer att ge användbart virke. Statens skogsforsk- ningsinstitut har påvisat värdet av tidigt utförd röjning, vilken påskyndar dimen- sionsutveeklingen.

Inom lappmarkerna och de svårför- yngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län kan bidrag från skogs- produktionsanslaget utgå för röjning i plantskog, ungskog och stavaskog. Utan— för de nämnda områdena anses åtgärden kunna stödjas med bidrag från skogs- produktionsanslaget liksom från skogs— förbättringsanslaget praktiskt taget blott när det gäller den sistnämnda, extrema och numera sällsynta beståndsformen,

stavaskog. Röjning i överslutna, normala plant- eller ungskogsbestånd anses såle- des icke kunna utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i-Kop— parbergs och Jämtlands län understöd— jas med statsbidrag. I många fall kan åtgärden ej utkrävas i form av repro- duktionsplikt, medan det i andra fall kan vara tveksamt om åtgärden inrym- mes i den lagstadgade skyldigheten.

Röjning är en angelägen men samti— digt försummad skogsvårdsåtgärd. Be- hovet av röjning har, såsom redan fram— hållits, skärpts på senare tid inom hela landet. Utredningen har därför funnit, att åtgärden i den mån den icke inrym- mes i reproduktionsplikten lämpligen bör stödjas med bidrag ur anslaget även utanför lappmarkerna och de svårför— yngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län.

Trots den intensiva utbyggnaden av skogsbilvägnätet, vilket möjliggör för skogens folk att bo hemma i större ut- sträckning än förr, föreligger fortfaran- de behov av skogsförläggningar i form av härbärge, stall, garage m. in. För fle— ra skogsägare gemensamma anläggning— ar av dylikt slag medför många fördelar. Kraven på hygien, förbättrad standard och, vad hästarna beträffar, god vård kan bättre tillgodoses, vakthållning kan organiseras, varigenom ofta även körar- na får möjlighet att resa hem dagligen, 0. s. v. Skogsförläggningar, som uppfyl- ler nutida fordringar, ställer sig emel— lertid dyrbara och betalar sig först på lång sikt. Några praktiska möjligheter att lämna statsbidrag till uppförande av skogshärbärge från skogsväganslaget fö- religger knappast, såsom torde framgå av redogörelsen härovan. 1945 års skogshärbärgesutredning har framlagt betänkande med förslag om statligt stöd till uppförande av skogst'örläggningar.1

1 SOU 1947 237.

Förslaget, som emellertid knappast till- räckligt gynnade uppförandet av för flera skogsägare gemensamma förlägg- ningar, har icke föranlett proposition till riksdagen.

Jordbruksrationaliscringsutredningen anser att uppförande av gemensamma skogsförläggningar kan vara av stor be- tydelse för utvecklingen av ett gagne— ligt samarbete mellan skogsägarna och att sådana anläggningar i hög grad för— tjänar statligt stöd. Detsamma gäller andra jämförliga serviceanläggningar såsom gemensamma lokaler för red— skapsvård eller annan service beträf- fande redskap eller maskiner. Ut- redningen föreslår därför att särskilda bidragsmöjligheter tillskapas, så att i samband med ifrågavarande stödverk- samhet bidrag kan utgå med skälig an- del av den godkända kostnaden för upp— förande av skogsförläggning eller där— med jämförlig scrviceanläggning.

Den enligt bestämmelserna för skogs- produktionsanslaget drivna verksamhe- ten inom ett skogsvårdsområde kan av- se även andra åtgärder än sådana som direkt främjas med bidrag ur anslaget. Sålunda skall i skogsvårdsplanen upp- tagas vissa åtgärder för beståndsvård, ehuru bidrag icke utgår för dem. Det synes utredningen ofta vara lämpligt att den samverkan, som skall etableras in- om ett skogsrationaliseringsområde, ut- stråckes än vidare. Bl.a. torde det ej sällan visa sig fördelaktigt att inom verksamhetens ram tillgodose förekom- mande gemensamma behov av arbets— kraft eller maskinhållning och gemen- samt anordna avverkningar. I alldeles särskilt hög grad bör emellertid, såsom närmare utvecklats här ovan, tillvaratas förefintliga möjligheter att i samarbete förbättra arronderingen inom områ- dena.

Verksamheten med skogsproduktions-

anslaget har som förut nämnts hittills närmast haft försökskaraktär, och avlö- nings- och resekostnader m. m. för den personal, som särskilt anställts för ifrå- gavarande verksamhet, har bestritts av medel från det särskilda förvaltningsbi- draget ur anslaget. Nämnda sätt för av- löning av personalen jämte verksamhe- tens försökskaraktär har medfört den nackdelen, bland andra, att dugande personal ej kunnat med bibehållen sys- selsättning få stadigvarande anställning. Verksamheten med skogsrationalise- ringsanslaget bör enligt utredningens uppfattning inlemmas i skogsvårdssty- relsernas permanenta uppgifter, så att kostnaderna för erforderlig personal får utgå av skogsvårdsstyrelsernas avlö- nings- och omkostnadsanslag enligt sam- ma grunder som tillämpas beträffande deras övriga personal. Det ovannämnda förvaltningsbidraget torde i samband härmed böra indragas. Å andra sidan behöver skogsvårdsstyrelsernas avlö- nings- och omkostnadsanslag uppräk- nas. Till denna fråga återkommer utred- ningen här nedan.

För den pågående verksamheten, vil- ken som tidigare framhållits i huvudsak äl begränsad till lappmarkerna, har för innevarande budgetår anvisats ett an- slag av 1,6 miljoner kronor. För den ut- ökade verksamheten enligt de linjer, som härovan uppdragits, har utredning- en räknat med en årlig medelsanvis- ning å 4,7 miljoner kronor med följande ungefärliga fördelning på olika åtgärds-

grupper:

skogsvägbyggnad 2 500 000 kronor skogsdikning 500 000 » återväxtåtgärder 600 000 >> beståndsvård , 500 000 >> skogsförläggningar och förvaltningskostnader 400 000 >> skogsodlingsmaterial 200 000 >>

Summa 4 700 000 kronor

Utredningen har givetvis fullt klart för sig, att nämnda summa icke på långt när täcker det samlade behovet av me— del för ifrågavarande ändamål, men an- ser sig i nuvarande läge icke böra räk- na med högre belopp. Under det första året torde verksamheten komma att be- stä i —— utöver fullföljande av påbörjat arbete inom sådana tidigare bildade skogsvårdsområden som efter särskilda förordnanden ombildats till skogsratio- naliseringsområden enligt den nya ord- ningen — huvudsakligen enbart propa- gamla och planläggningsarbetc. Med hänsyn härtill lär under det första året erfordras endast omkring 2,5 miljoner kronor. Medelsbehovet kan under en därefter följande 4-årsperiod beräknas stiga med omkring 500000 kronor om året.

För skogsvårdsstyrelsernas nuvaran- de verksamhet med skogsproduktions- anslaget svarar huvudsakligen sådan personal, som vid sidan av dessa upp- gifter är sysselsatt med andra skogs- vårdsstyrelsens åligganden. Endast i mindre utsträckning handläggs ären- den rörande skogsproduktionsanslaget av personer som arbetar enbart inom denna verksamhetsgren. Det är därför ytterst svårt att exakt ange hur stor personal som skogsvårdsstyrelsernas be- fattning med skogsproduktionsanslaget för närvarande sysselsätter. Överslags- vis kan dock beräknas att, om man bort- ser från verksamheten med betesanlägg- ning och vidare från länsjägmästarnas, de biträdande länsjägmästarnas och dist- riktsjägmästarnas arbetsuppgifter, den totala verksamheten inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län helt tar i anspråk en jägmästare såsom skogsteknisk ledare, två jägmästare el- ler t'orstmästare i assistentställning, sex personer med länsskogvaktare- eller vägmästarekompetens samt ett antal

förmän ävensom skriv- och ritbiträden jämte övrig kontorspersonal.

Den nu föreslagna, väsentligt vidgade verksamheten kommer att kräva ökade personalresurser. Det har synts utred- ningen lämpligt att delvis uppbygga or- ganisationen på personal med skogs- mästarekompetens. Den vidgade väg— verksamheten torde emellertid även ' kräva anställande av vägmästare. Slut- ligen behöves ytterligare kontorsperso- nal samt förmän, Skogsvårdsstyrelser- nas b