SOU 1958:22

Tornedalsutredningen

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att möjligheterna till komplette- ring med skogsmark är mycket begränsade, om den skall ske på annat sätt än genom sammanslagning av befintliga jordbruksfastigheter. Man måste därför utgå från att det övervägande antalet jordbruk måste komplettera sitt skogsinnehav genom sammanslagning med andra jordbruksfastigheter. Att bibehålla antalet jordbruk i sin nuvarande omfattning och göra dessa bär- kraftiga genom skogskomplettering är alltså ej möjligt. En avsevärd reduce- ring av antalet jordbruksfastigheter måste även av denna anledning ske, om bärkraftiga enheter skall eftersträvas.

Storleksrationaliseringen torde behöva rätt lång tid för att genomföras i Tornedalen. Ledigblivna fastigheter går nämligen ofta i arv eller överlåtes till ny ägare utan att sammanläggas med annan fastighet. En annan faktor är att innehavarna av de ofullständiga enheterna —— många är i 50-årsåldern — gärna behåller sina fastigheter även när de går över till annat arbete.

Fastighetsreglering i övrigt

Förut har framgått att jordbruksfastigheternas ägoanordning ofta är otillfredsställande och att en omreglering i stor utsträckning är behövlig. I arronderingsförbättrande syfte förekommer f. n. ägoutbyten och avstyck- ningar m. 111. efter enskilt eller allmänt initiativ och ofta med ekonomiskt stöd av det allmänna. Även i fortsättningen måste man räkna med att arron- deringen till övervägande del måste förbättras successivt från fall till fall

genom åtgärder av begränsad regional räckvidd. Till ledning för det allmän- nas medverkan härvid behövs viss lokal planering.

I en del större jordbruksbyar torde arronderingsproblemen dock icke kunna lösas utan en mera genomgripande fastighetsreglering. Enligt en åt 1954 års fastighetsbildningskommitté under år 1957 företagen prelimi- när inventering skulle dylika omregleringar av hela byar kunna komma att avse, omkring 15 % av fastighetsbeståndet i Tornedalen. Därutöver torde arronderingsproblemen i skogsmarken i ej obetydlig utsträckning komma att för sin lösning kräva vidlyftigare åtgärder. Frågan är delvis beroende av utvecklingen beträffande samverkan i skogsbruket mellan skogsägarna och av möjligheterna att samordna sådan samverkan med åtgärder för fastig- hetsindelningens modernisering. Ett sätt att lösa frågan med enskilda hem- skogsskiften och gemensamhetsskog i utmarkerna har föreslagits i den tidigare omnämnda Nedertorneå-utredningen av år 1947.

Sådana större fastighetsregleringar som här antytts torde förutsätta att viss storleksrationalisering genomförts före regleringen eller att den kan genomföras i samband med denna, t. ex. genom fördelning av en i det all- männas hand samlad rationaliseringsreserv. En förutsättning är naturligtvis också att en klar majoritet av jordbrukarna inom ett ifrågasatt reglerings- område ställer sig bakom projektet. Pågående lagstiftningsarbete — fastig- hetsbildningskommittén, lagberedningen m. fl. _ kan även väntas leda till bättre möjligheter att genomföra större fastighetsregleringar.

Jordbrukets fasta anläggningar Nyodling

Norrbotten utgör ett av de få län, där nyodling av någon betydenhet före- kommit under senare tid. Speciellt i Tornedalen har nyodlingsverksamheten varit stor. Under perioden 1945—1951 nyodlades sålunda inom länet ca 3 500 ha, varav ca 48 % i tornedalskommunerna. Under samma period utfördes omkring 13 % av all nyodling i landet inom Tornedalen.

Enligt hushållningssällskapets och lantbruksnämndens handlingar ny- odlades i Tornedalen under åren 1935—1957 med stöd av bidrag i tabell 41 angivna arealer.

Av tabellen framgår att den statsunderstödda nyodlingsverksamheten minskat först på sista tiden. Nyodling sker numera i det närmaste enbart för att utvidga redan befintliga fastigheter. På grund av att kvarvarande odlingsmarker ofta är belägna långt från brukningscentra och då kostna— derna för torrläggning är höga, blir det för närvarande i regel oekonomiskt att nyodla. Stora arealer odlingsbar mark finns dock inom området — enligt landstingets tidigare omnämnda näringsutredning omkring 44 000 ha.

Tabell 4]. N yodlingsverksamheten i ha åren 1935—1957

Kommun 1935—1944 1945—1954 1955—1957 S:a medeltal medeltal medeltal 1935—1957 Haparanda ...................... — — — — Nedertorneå ..................... 21,5 25,5 14,0 512 Karl Gustav ..................... 38,0 33,0 10,0 740 Hietaniemi ...................... 19,5 17,5 3,0 379 Övertorneå ...................... 48,5 36,5 18,0 904 Överkalix ....................... 32,5 30,0 23,0 694 Korpilombolo .................... 13,5 15,5 7,0 311 Tärendö ......................... 12,5 14,0 10,0 295 Pajala .......................... 29,5 48,0 47,0 916 Junosuando ..................... 10,0 15,5 10,0 285 Karesuando ..................... 4,6 3,4 1,0 83 Hela området 230,1 238,9 143,0 5 119 Täckdikning

Endast omkring 1 000 ha eller ca 5,5 % av den totala åkerarealen i Torne- dalen torde vara täckdikad. Motsvarande procentsiffra för länet är ungefär densamma. För hela riket uppgår den emellertid till närmare 27. Behovet av ytterligare täckdikning i Tornedalen beräknas uppgå till omkring 7 000 ha. I genomsnitt får man räkna med att i samtliga kommuner med undantag för Karesuando 65—85 % av fastmarksjorden är i behov av täckdikning. För täckdikning i denna omfattning torde erfordras 12 milj. 2" och 2 milj. 3" tegelrör.

Av följande redovisning framgår, att den täckdikningsverksamhet vartill statsbidrag utgår varit ringa.

Tabell 4.2. Täckdikningsverksamheten i areal, ha

Antal för-

Kommun 1949—1953 1954—1957 rättningar S.a areal Nedertorneå ..................... 13,5 26,8 18 40,3 Karl Gustav ..................... 31,2 22,1 18 53,3 Hietaniemi ...................... 9,9 2,8 6 12,7 Övertorneå ...................... 2,2 1,2 2 3,4 Överkalix ....................... 25,7 22,0 22 47,7 Korpilombolo .................... — — — — Tärendö ........................ 0,8 8,6 3 9,4 Pajala .......................... 2,8 8,8 4 11,6 Junosuando ..................... — — — — Karesuando ..................... — — — '—

Summa 86,1 92,3 73 178,4

Bidragande orsaker till den ringa täckdikningsverksamheten torde vara de smala tegarna, som omöjliggör större sammanhängande fält, samt de re- lativt höga kostnaderna. Då täckdikningsrör ej tillverkas inom länet, måste de köpas från Syd- och Mellansverige, vilket innebär fördyring. Statsbidrag utgår dessutom endast med 25 %. För andra inre rationaliseringsåtgärder

såsom nyodling, betesanläggningar etc. är bidraget däremot 40 %. Efter framställning av lantbruksnämnden har lantbruksstyrelsen emellertid hos Kungl. Maj :t hemställt om att även statsbidraget för täckdikning skall utgå med 40 %. Den genomsnittliga kostnaden per ha för den täckdikning, som utförts med bidrag under angiven tid, uppgick till ca 1 050 kronor. Motsva- rande kostnad för länet var ca 980 kronor.

En avsevärd ökning av den täckdikade arealen måste anses vara en för- utsättning för en mer differentierad växtodling. Täckdikning av fastmarks- jordarna ger längre vegetationsperiod, snabbare torrläggning på våren och möjlighet för ett djupare rotsystem samt är överhuvudtaget förutsättningen för en lönsam odling av ett flertal mer krävande kulturväxter. Samtidigt ger täckdikningen större möjligheter till mer ekonomiskt utnyttjande av mo- derna maskiner och jordbruksredskap med större arbetsbredd.

Betesanliiggningar

*, Det föreligger stora svårigheter att i Tornedalen ordna kultiverade beten ' på ett rationellt sätt intill brukningscentra, bl. a. på grund av de i regel små hemskiftena. Möjligheter bör emellertid finnas att ordna hetesfrågan i form av gemensamhetsbeten och då främst för ungdjuren. På holmarna i Torne älv samt på utskiftena finns i många fall områden, som väl lämpar sig för

j detta ändamål.

* Arealen kultiverad betesmark i Tornedalen beräknas uppgå till 300—400 ' ha. Den ringa anläggningsverksamheten framgår av följande tabell, som utvisar det antal anlagda beten åren 1949—1957, vartill statsbidrag sökts genom lantbruksnämnden.

Tabell 43. Betesanläggningar utförda åren 1949—1957, ha

Kommun 1949—1953 1954—1957 årigt; S'? i?” Nedertorneå ..................... 10,3 29,0 24 39,3 Karl Gustav ..................... 21,8 9,5 17 31,3 Hietaniemi ...................... 0,6 2,0 2 2,6 Övertorneå ...................... 7,1 3,5 9 10,6 Överkalix ................... 18,4 41,7 39 60,1 Korpilombolo. . ....... — — —— -— Tärendö .............. 7,3 15,4 18 22,7 Pajala ............... 5,3 10,9 12 16,2 Junosuando .............. 2,5 1,7 3 4,2 Karesuando ..................... — — — ——

Summa 73,3 113,7 124 187,0

Den genomsnittliga kostnaden per ha bete har under tidsperioden upp- gått till ca 1 400 kronor. Motsvarande kostnad för hela länet var 1 385 kronor. Betesfrågan kommer att ytterligare behandlas under avsnittet Åkerjordens användning och avkastning.

Jordbruksvägar Längden och antalet av byggda odlings- och ägovägar vartill lantbruks- nämnden lämnat statsbidrag framgår av följande tabell.

Tabell 44. Odlings— och ägovägar i meter utförda åren 1948—1957

Kommun 1948—1953 1954—1957 Antal företag S:a meter

Nedertorneå ..................... 1 505 4 374 7 5 879 Karl Gustav ..................... 3 260 6 675 9 9 935 Hietaniemi ...................... 910 2 945 7 3 855 Övertorneå ...................... — 9 034 8 9 034 Överkalix ....................... 1 880 7 854 9 9 734 Korpilombolo .................... — 520 1 520 Tärendö ......................... 3 637 2 975 9 6 612 Pajala .......................... 15 924 7 615 13 23 539 Junosuando ..................... — 2 089 4 2 089 Karesuando ..................... — 710 2 710

Summa 27 116 44 791 69 71 907

Den genomsnittliga kostnaden per längdmeter har uppgått till 10,7 kro- nor. Kostnaden per längdmeter inom länet under samma tid var 11,3 kronor.

De jordbruksvägar, som hittills byggts, torde endast täcka en ringa del av behovet. Hur stort detta är har icke kartlagts. Dock vågar man påstå att be- hovet av jordbruksvägar är mycket stort. Kostnaderna för deras utbyggnad torde uppgå till miljonbelopp.

Behovet av permanenta skogsbilvägar kommer att behandlas i Kap. XI. Skogsbruket.

Ekonomibyggnader Av lantbruksnämnden har under åren 1949—1957 beviljats avskrivnings- lån (statsbidrag) med följande belopp.

Tabell 45. Av lantbruksnämnden åren 1949—1957 beviljade avskrivningslån till

ekonomibyggnader 1—5 ha åker 5—10 ha åker 10 ha åker eller mer Kommun Avskr. Avskr. Kost- Avskr. Ant. Kostnad lån Ant. Kostnad lån Ant. nad lån Nedertorneå ...... 4 74 066 10 375 14 182 000 37 270 9 128 200 15 805 Karl Gustav ...... 1 15 000 3 250 12 252 300 48 750 14 284 136 55 790 Hietaniemi ....... 6 66 352 14 005 21 284 740 56 775 7 134 000 24 025 Övertorneå ....... 7 69 050 13 220 21 402 920 79 420 14 305 550 58 270 Överkalix ........ 28 282 450 66 370 28 510 451 100 695 4 86 950 14 930 Korpilombolo ..... 7 67 634 13 570 4 62 074 12 885 — — — Tärendö .......... 6 69 650 14 480 6 89 732 17 260 1 18 000 3 700 Pajala ........... 27 370 650 80 695 15 257 260 54 725 1 22 600 4 400 Junosuando ...... 11 78 858 17 330 4 46 900 10 940 — — — Karesuando ...... 5 24 237 5 330 3 2 369 585 — — —— Summa 102 1 117 947 238 625 128 2 090 746 419 305 50 979 436 176 920

Numerärt sett beviljades såsom framgår av tabell 45 det mesta statliga stödet till jordbruk mellan 5 och 10 ha åker. Om emellertid antalet jordbruk i de olika storleksklasserna tages till jämförelsegrund, finner man, att stat- ligt stöd tilldelats 24,5 % av antalet jordbruk över 10 ha åker, 15,8 % av jordbruken med 5—10 ha åker och 3,4 % av jordbruken med 1—5 ha åker.

Under sjuårsperioden 1951—1957 förnyades med statligt stöd 137 ladugår- dar i Tornedalen. Man kan antaga att den icke statsunderstödda byggnads- verksamheten var av ungefär samma omfattning. Med utgångspunkt från att det totala antalet ladugårdar enligt landstingets näringsutredning var 4 700 och att detta antal alltjämt är oförändrat, blir den årliga förnyelsen ca 0,8 %. Enligt samma utredning skulle betydligt över hälften av samtliga ekonomibyggnader varit i behov av att ny- eller ombyggas. Tydligt är att byggnadsverksamheten är alltför knapp för att svara mot ersättningsbeho- vet. Under förutsättning av att alla de ladugårdar, som inventerades år 1944, bör bibehållas, skulle byggnadstakten behöva tredubblas. Med hänsyn till behovet av storleksrationalisering kan man dock självfallet icke förutsätta att samtliga dåliga byggnader på nuvarande brukningsenheter skall ny- eller ombyggas.

Enligt lantbruksnämnden beviljades under åren 1951—1957 till jordbruk i Tornedalen statligt stöd i form av avskrivningslån och garantilån till ny— eller ombyggnad av ladugårdar med 1 041 000 kronor och av andra ekonomi- byggnader, såsom hönshus, svinhus, silos, gödselstäder etc. med 77 000 kro- nor. För ungefär 5 fastigheter av 100 inom storleksgruppen 1—20 ha söktes och erhölls under dessa år statligt stöd till ekonomibyggnader. Per ha åker- jord ligger Norrbottens län 400 % högre ifråga om avskrivningslån och ca 70 % högre beträffande garantilån än riket i övrigt.

Det kan konstateras att man i Tornedalen finansierar uppförandet av eko- nomibyggnaderna med egna insatser i större utsträckning än inom riket i övrigt. Endast omkring 1/6-de1 av byggnadskostnaden upplånas. För länet är motsvarande tal 1/5-del och för riket 1/3-del. Det har också påvisats att de statligt understödda byggnadsföretagen i Tornedalen genomsnittligt är mera omfattande och kostnadskrävande än i länet och riket i övrigt. Detta torde bero på att man i Tornedalen bygger förhållandevis mycket nytt medan man i sydligare delar av landet mera inriktar sig på smärre reparationer samt kompletteringar av byggnaderna med silos och mekaniska hjälpme- del m. m.

Liksom egnahemsbyggandet är uppförandet av ekonomibyggnader för jordbruket starkt säsongbetonat. Ett skäl därtill är, att djurstallarna främst byggs under den årstid, då kreaturen kan vistas ute eller uppstallas provi— soriskt. För denna byggnadsverksamhet anlitas i allmänhet yrkesarbetare mycket sparsamt. Arbetena utföres regelmässigt av gårdsfolket med till- fälligt biträde av någon byggnadskunnig person. Byggnadsvirket, som utgör den största materialposten, hämtas ur de egna skogarna. Betongsten för la—

dugårdsväggar samt inredningar, såsom fönster och dörrar, inköpes däremot hos företagare på orten.

Från skogsallmänningsfonderna utdelas årligen avsevärda belopp. Då dessa bidrag till större delen utgår till andra jordbruksfrämjande ändamål än fasta anläggningar, har redogörelsen därför ansetts böra lämnas under avdelningen Jordbruksdriften nedan.

Jordbruksdriften

Åkerjordens användning och avkastning

Åkerjordens användning absolut och relativt inom Tornedalen och länet enligt 1951 års jordbruksräkning framgår av följande tabell.

Tabell 46. Åkerjordens användning och avkastning

Slåttervall och Potatis och Kommun grönfoder Spannmål rotfrukter Bete

ha % ha % ha % ha % Haparanda och Nedertorneå. . . 1 840 85,4 158 7,3 69 3,2 62 2,9 Karl Gustav ................. 2 488 84,1 213 7,2 81 2,7 150 5,1 Hietaniemi .................. 1 345 86,8 113 7,3 46 3,0 28 1,8 Övertorneå .................. 2 567 89,3 162 5,6 95 3,3 39 1,4 Överkalix ................... 2 787 88,6 161 5,1 112 3,6 57 1,8 Korpilombolo ................ 1 103 94,0 9 0,8 47 4,0 7 0,6 Tärendö ..................... 632 92,4 13 1,9 31 4,5 7 1,0 Pajala ...................... 1 879 92,0 36 1,8 67 3,3 37 1,8 Junosuando ................. 606 94,2 8 1,2 24 3,7 4 0,6 Karesuando ................. 144 96,6 — — 5 3,4 — — Hela området ................ 15 391 88,6 873 5,0 577 3,3 391 2,3 Länet ....................... 69 934 81,3 8 645 10,1 2 629 3,1 3 250 3,8

I tabellen har slåttervall och areal för odling av grönfoder till hö samman- förts. Spannmål har redovisats tillsammans och alltså oberoende av sädesslaget. Emellertid odlas inom länet huvudsakligen korn, något blandsäd och havre samt obetydliga arealer ärter och vårvete, varför en uppdelning knappast har något större värde. Potatis och foderrotfrukter har likaledes sammanförts. Då emeller- tid den totala arealen potatis omfattar omkring 3 % av den odlade jorden, för- stås att foderrotfruktodlingen har mycket liten omfattning. Slutligen har i en särskild kolumn redovisats vallar för annat ändamål än slåtter och då angivits som beten.

I fråga om slåttervallarna har tornedalskommunerna något större vall- odling än länsmedeltalet. Spannmålsarealen i de flesta kommunerna är mindre än länsmedeltalet. Odlingen av potatis är proportionsvis större i tornedalskommunerna än medeltalet för länet. Detta förhållande torde bero på att varje enskild brukningsdel genomsnittligt har liten odlad areal medan antalet medlemmar per jordbrukarfamilj är högt och man eftersträvar att

åtminstone fylla den egna familjens konsumtionsbehov av potatis genom egen odling. Vad slutligen beträffar betesarealerna är dessa i större delen av Tornedalen synnerligen blygsamma och understiger väsentligt läns- medeltalet, vilket redan det i och för sig är lågt. Ett undantag utgör Karl Gustavs kommun, där de förhållandevis stora brukningsdelarna uppenbar— ligen i större omfattning har ordentliga kulturbeten.

Jämföres uppgifterna i tabellen med medelsiffrorna för riket, framgår tydligt hur ringa differentieringen av växtodlingen är såväl i Tornedalen som i hela länet. Relativt sett har länet nära dubbelt så stor slåttervalls- areal som landet i genomsnitt och endast omkring en tredjedel av spann- målsarealen. Potatis— och foderrotfruktsodlingen understiger väsentligt landets medeltal. Tar man hänsyn även till sockerbetsodlingen och olje- växtodlingen i de sydligare delarna av landet, så framträder växtodlingens ensidighet än mera markant.

Anmärkningsvärt är att kulturbetet ej fått större omfattning i Torne- dalen, där vallodlingen dock har så stort utrymme. Att anläggning av beten är ringa har framhållits under avsnittet Betesanläggningar ovan. Flera skäl för eftersläpningen torde kunna anföras. Den snabba tillväxten på våren försvårar avbetningen. Ensilering av överskottsfoder från kulturbeten sker ännu ej i tillräcklig omfattning. De korta somrarna och den på de många slåttervallarna rikliga återväxten på hösten gör det också mindre angelä- get för jordhrukarna att ordna kulturbeten i egentlig mening. I tornedals- kommunerna förekommer även ännu ganska allmänt fri betesgång, var- igenom självväxande betesområden utnyttjas. Det är önskvärt, att detta gamla betessätt snarast möjligt avskaffas, i varje fall inom de mera tätbe— byggda jordbruksområdena. Där har nämligen de bättre markerna upp— odlats, varefter endast sämre naturbeten återstår.

1951 års siffror ge tyvärr belägg för att man — i varje fall då — var på god väg att ånyo öka vallarealerna på bekostnad av spannmålsodlingen. Visserligen har sannolikt vid tidigare jordbruksräkningar i många fall som spannmål redovisats säd för grönfoderhö, men en procentuell del för slåtter- vall och grönfoder av i genomsnitt 88,6 % är dock mycket hög. Även läns- medeltalet, 81,3 %, är högt. Procenten kulturbeten har gått ned sedan år 1944 både för området och för länet, vilket visar att de nyodlade områdena i stort sett utnyttjas för att ytterligare utvidga slåttervallsarealen. Spann— måls- samt potatis- och rotfruktsarealerna har procentuellt sett likaledes minskat.

En viss uppfattning om skördarnas sammanlagda storlek i Tornedalen kan erhållas vid en jämförelse mellan arealerna för olika grödor och den genomsnittliga arealskörden för länet under 10-årsperioden 1946—1955. Enligt en sådan beräkning av skördens storlek skulle i Tornedalen produ- ceras i genomsnitt per år 1 182 ton korn, 132 ton havre, 99 ton blandsäd, 7 786 ton potatis, 252 ton foderrotfrukter och 49 867 ton hö från odlad jord.

Dessa skördeuppskattningar torde emellertid vara väl höga, enär de genom- snittliga skördesiffrorna för Tornedalen torde vara något lägre än medel- talet för länet, åtminstone ifråga om spannmål. En Viss justering nedåt bör alltså göras.

Av vegetabilieproduktionen torde huvudparten användas i eget hushåll eller som foder åt djurhesättningen. Endast potatis torde säljas till utom— stående i någon nämnvärd omfattning. Från lantmannaförbundet har in- hämtats, att inom hela området under normala är i genomsnitt försäljes ca 370 ton potatis per år genom förbundet. Säkerligen försäljes härutöver vissa år avsevärda kvantiteter potatis direkt till förbrukare. Ovan nämnda siffra ger emellertid en uppfattning om hur stora kvantiteter potatis, som normalt finns utöver behovet på landsbygden inom området. Det är den ungefärliga avkastningen från mindre än 30 ha.

Gödningsiimnen och utsäde m. in.

För att få en uppfattning om gödslingens intensitet inom tornedalskom- munerna har lantmannaförbundets försäljningssiffror studerats. Med led- ning därav har kunnat konstateras, att förhållandevis stora mängder handelsgödsel utnyttjas, särskilt inom de kommuner där allmännings- bidrag utgår till inköpen. Även inom Övertorneå, Korpilombolo och Hieta- niemi kommuner förbrukas i genomsnitt större mängder handelsgödsel än inom länet. Det bör dock framhållas, att länsmedeltalet är mycket lågt i förhållande till det behov, som en intensiv växtodling torde förutsätta.

Kalkanvändningen (Ca-användningen) är betydligt större än länsmedel- talet inom Nedertorneå, Hietaniemi, Tärendö, Pajala och Junosuando kom- muner. Å andra sidan användes inom andra kommuner mycket mindre kalk än länsmedeltalet. Orsakerna därtill kan vara flera. En torde vara, att våra vanligare gräsarter i vallarna klarar sig med lågt Ph-tal i jorden, var- för en sparsam användning av kalk på många håll är naturlig även om säkerligen en grundgödsling med betydligt större mängder kalk i de flesta fall är motiverad och också skulle betala sig. Vissa områden i övre Torne- dalen anses måhända även ha mindre behov av kalkning, då där förekom- mer kalkfyndigheter, som ger anledning antaga att kalkförhållandena är bättre än i övriga delar av länet.

För att lämna en ungefärlig uppfattning om kalkbehovet för grundkalk- ning och underhållskalkning inom Tornedalen, uttryckt i ton jordbruks- kalk (CaO), har följande sammanställning gjorts. Uppgifterna i samman- ställningen (tabell 47) grundar sig bl. a. på resultat från kalkningsförsök och markkarteringar, som hushållningssällskapet under senare år låtit ut- föra i Tornedalen.

Det är alltså betydande kvantiteter kalk, som skulle behöva tillföras jor- darna för att förbättra deras struktur. Även behovet av årlig underhålls- kalkning är väsentligt i förhållande till de kvantiteter, som använts under

Tabell 47. Behov av grund— och underhållskalkning

Odlad jord Grundkalknmg (beraknad) Un (1th ålls- Kommun ha Ej behov Behov Behov i ton kalålininjtgnper ha ha CaO Haparanda och Neder-

torneå ............ 2 181 700 1 481 8 145 327 Karl Gustav ......... 2 999 1 000 1 999 10 994 449 Hietaniemi .......... 1 572 500 1 072 5 896 235 Övertorneå .......... 2 937 900 2 037 11 203 440 Överkalix ........... 3 182 900 2 282 12 551 477 Korpilombolo ........ 1 175 350 825 4 537 176 Tärendö ............. 706 210 496 2 728 105 Pajala .............. 2 077 750 1 327 7 298 311 Junosuando ......... 650 200 450 2 475 97 Karesuando ......... 149 50 99 544 27 Hela området 17 628 5 560 12 068 66 371 2 644

senare år. Med utgångspunkt från nuvarande priser skulle grundkalk- ningskostnaderna komma att uppgå till omkring 5,3 milj. kronor och kostnaderna för den årliga underhållskalkningen till omkring 0,2 milj. kronor.

Från lantmannaförbundet, som beräknas omhänderha 90 % av kom- och havreutsädesförsäljningen samt 75 % av vallfröförsäljningen i länet, har inhämtats, att inköpen av kom och havre i Tornedalen i genomsnitt utgör 7,4 kg/ha samt av vallfrö 3,4 kg/ha. Motsvarande siffror för länet är 4,7 resp. 1,8. Härav kan man draga slutsatsen att utsädesodlingen i Tornedalen är ringa. Detta torde särskilt vara fallet i de övre och inre delarna av Tornedalen, där mognad är svår att åstadkomma.

En år 1956 under ledning av professor Erik Åkerberg i Svalöv genom- förd vallinventering i länet torde i detta sammanhang ha intresse. En kort- fattad redogörelse för inventeringen skall därför lämnas.

Inledningsvis bör omnämnas, att hela länet har en hög procent gamla vallar, ofta ett svagt utsäde och nästan genomgående frö av okänd härstamning och en hög ogräshalt i vallarna. Dessutom är gödslingen i regel mycket otillfredsstäl- lande. '

Undersökningsresultaten grundar sig på uppgifter från 141 slumpvis uttagna gårdar i olika storleksklasser. Någon redovisning av olika bygders förhållanden har ej gjorts. En uppdelning har dock skett på kustlandet och på inlandet med 94 resp. 47 gårdar som underlag. Resultaten torde likväl kunna betraktas som generellt tillämpliga vid bedömandet av vallodlingens intensitet.

Vid de 94 gårdarna i kustlandet undersöktes 278 vallar, varav 80 l—årsvallar, 60 2-årsvallar, 48 3-årsvallar, 56 4-årsvallar och 34 äldre vallar. Av gårdarna var 28 % i storleksklassen 2—5 ha, 34 % i klassen 5—10 ha, 35 % i klassen 10—20 ha och 3 % med mer än 20 ha odlad jord.

17,2 % av den odlade jorden utnyttjades för stråsådesodling till mogen skörd, 76,3 % för vallodling, 1,2 % för grönfoderodling och 3,2 % för odling av rot—

frukter och potatis. Slutligen låg 2,1 % obrukad eller i träda. Kulturbete hade endast 9 gårdar. Bete på vanliga vallar, som ej utnyttjades för slåtter, förekom på 45 gårdar, medan 33 gårdar hade naturbete. Av dessa senare hade 2 gårdar endast skogsbete. Utsädesmängden vallfrö per ha varierade mellan 15 och 52 kg med så pass gott medeltal som 28,2 kg per ha. Klöverfrömängden har varierat mellan 1 och 18 kg och timotejfrömängden mellan 3 och 52 kg. Endast en vall har insåtts med klöverfrö av känd stam, »kusträskstammen», medan beträffande timotej sådant frö av »bottniastam» använts till 42 vallar. I 112 fall har frö använts helt eller delvis från egen odling.

Vid insådden har i genomsnitt använts 29 ton naturlig gödsel per ha, 249 kg fosfatgödsel, 39 kg kaligödsel och 16 kg kvävegödsel. Under provtagningsåret 1956 har vallarna i medeltal erhållit övergödsling med 60 kg fosfat-, 23 kg kali- och 62 kg kvävegödsel per ha. Härtill kommer gödselvatten, som utnyttjats i ett flertal fall.

Av vallgrödan har 94,3 % beretts till hö, endast 2,2 % till ensilage, 2,4 % utnytt- jats för betning, 0,7 % delvis till höberedning och delvis för betning och slutligen 0,4 % till frötäkt.

De 47 undersökta inlandsgårdarna hade totalt 128 vallar, varav 28 l-årsvallar, 16 2-årsvallar, 21 3-årsvallar, 21 4-årsva11ar och 42 äldre vallar. Här dominerar så— ledes de äldre vallarna. 25 gårdar var i storleksklassen 2—5 ha, 19 gårdar i klas- sen 5—10 ha och endast 3 gårdar i klassen 10—20 ha odlad jord.

Den odlade jorden utnyttjades till 4,8 % för stråSädesodling till mogen skörd, medan den totala vallarealen omfattade 88,6 %. Grönfoder odlades på 3,7% samt potatis och rotfrukter på 2,8 %. Obrukad jord eller träda förekom endast på 0,1 % av den totala åkerarealen. Kulturbete fanns på 8 gårdar. Bete på vanlig vall, som ej utnyttjades för slåtter, fanns på 13 gårdar. 7 gårdar hade naturbete och 12 gårdar endast skogsbete. Betesförhållandena är redovisade endast för ”40 gårdar av de 47, som ingick i undersökningen.

Utsädesmängd vid vallinsådden varierade mellan 16 och 60 kg med det höga medeltalet 31,8 kg per ha. Klöverfrömängden visade så stora variationer som mel- lan 1 och 22 kg och timotejfrömängden mellan 9 och 60 kg. Samtliga vallar har insåtts med inköpt frö. Klöverfröstammen är i intet fall känd, medan 29 vallar insåtts med »bottniatimotej».

Under insåningsåret användes i medeltal 33 ton naturgödsel, 192 kg fosfat-, 93 kg kali- och 118 kg kvävegödsel. För övergödsling åter användes förutom vissa kvantiteter gödselvatten och naturgödsel, 174 kg fosfat-, 97 kg kali- och 137 kg kvävegödsel per ha.

Inlandets jordbrukare använde som synes avsevärt större mängder gödsel till vallodlingar än kustbygdens. Detta torde främst bero på att betydande bidrag för inköp av handelsgödsel förekommer inom de inlandskommuner, där skogsall— männingarna lämnar särskilt stöd därtill. Likaså har ofta inlandets jordbrukare proportionsvis fler kreatursenheter än kustbygdens, men mindre möjligheter till differentierad växtodling Inlandets vallar blir därför också tillförda större mängder naturgödsel per ha.

Av vallgrödan bereddes vid gårdarna i inlandet 96 % till hö och 2,4 % till ensilage. 1,6 % användes för enbart betesändamål. Några frötäkter förekom ej.

Även om de här redovisade resultaten från 1956 års vallinventering inga- lunda är hämtade enbart från Tornedalen, utan i stället till övervägande del från andra delar av länet, torde de likväl vara representativa för Torne- dalen.

Den extensiva vallodlingen torde vara en av orsakerna till den ringa lönsamheten för Tornedalens jordbruk.

Husdjursskötseln

Inom Tornedalen, liksom för övrigt i hela länet, måste husdjursskötseln av naturliga skäl bli den dominerande produktionsinriktningen. Det för- hållandevis extensiva jordbruket i Tornedalen med stor procent av den odlade arealen i vall och med spannmålsodling uteslutande för produktion av fodersäd, måste bygga på kreatursskötsel för att en förädling av grö- dorna skall möjliggöras. Husdjursskötseln och speciellt då nötkreaturs- skötseln är också i förhållande till den odlade arealen mycket omfattande.

Med ledning av uppgifterna från hushållningssällskapets husdjursräkning per den 1 juni 1955 visas i tabell 48 antalet husdjur av olika slag inom torne- dalskommunerna.

Tabell 48. Antalet husdjur totalt och per 100 ha odlad jord

Nötkreatur Hästar Får Svin Fjäderfä vuxna ungdjur Kommun

per per per per per per totalt 100 totalt 100 totalt 100 totalt 100 totalt 100 totalt 100 ha ha ha ha ha ha

Haparanda o. Nedertorneå 205 9 1 392 64 471 22 181 8 49 2 4 107 188 Karl Gustav. 272 9 1 743 58 762 25 248 8 11 —— 2 087 70 Hietaniemi. . 167 11 1 188 76 506 32 89 6 69 4 771 49 Övertorneå. . 405 14 2 481 84 1 020 35 925 31 32 1 814 28 Överkalix. . . 373 12 2 136 67 825 26 247 8 4 —— 1 544 49 Korpilombolo 188 16 1 184 101 535 46 409 35 5 _ 360 31 Tärendö ..... 115 16 719 102 325 46 610 88 —— — 164 23 Pajala ...... 322 16 1 910 92 985 47 832 40 22 1 697 34 Junosuando . 116 18 629 97 224 34 466 72 —— — 164 25 Karesuando . 62 42 342 230 130 87 23 15 — — —— — Hela området 2 225 13 13 724 78 5 783 33 4 030 23 192 1 10 708 61 Länet ....... 8 923 10 48 417 55 19 254 22 13 060 15 2 353 3 73 509 83

En jämförelse med tidigare jordbruksräkningar utvisar att föränd- ringarna i husdjursantalet i vissa fall är väsentliga såväl för de olika kommunerna i Tornedalen som för länet i dess helhet. Förändringarna är dock i stort sett desamma som för riket. Hästantalet har sålunda minskat väsentligt. Även antalet nötkreatur i förhållande till den odlade arealen har sjunkit betydligt och särskilt anmärkningsvärt är att antalet vuxna nötkreatur sjunkit mest. Detta förhållande bör kanske ses mot bakgrunden av den synnerligen låga och dåliga skörden år 1954. Antalet ungdjur vid 1955 års jordbruksräkning var däremot högre än vid den officiella räk- ningen år 1951. Detta måste anses utgöra ett belägg för en ansträngning att ånyo höja ungdjursbeständet. Tidpunkten för husdjursräkningarna bör

dock även beaktas. År 1955 utförde hushållningssällskapet räkningen så- lunda per den 1 juni, medan den officiella räkningen år 1951 genomfördes per den 1 september.

I fråga om nötkreaturen kan vidare konstateras ett större antal kor per ha odlad jord i tornedalskommunerna än medeltalssiffran för länet. Att Karl Gustavs kommun har förhållandevis få djur torde till en del bero på, att man inom denna kommun överfört större arealer till kulturbeten och ej utnyttjar slåtterängar i någon nämnvärd omfattning. Samtidigt torde kreatursskötseln just inom denna kommun, av mjölkinvägningarna att döma, ha kommit förhållandevis långt. Utfodringen är tydligen också inten- siv, vilket i viss mån torde förklara det lägre djurantalet.

Fårantalet har nedgått starkt från år 1951. Minskningen utgör för hela länet 14 % och för Tornedalen ej mindre än 24 %. Fårantalet per 100 ha odlad jord i länet är dock betydligt större än i landet i dess helhet. Av torne- dalskommunerna har de tre sydligaste och Överkalix ett ringa fårbestånd.

Det är 1955 för Tornedalen redovisade antalet svin _ djur över tre månader — är mycket lågt. Det är endast ca 1/3—del av motsvarande siffra vid 1951 års räkning, som var 735 (6 095 för hela länet). En stark utökning av svinaveln i kustbygden hade dock kunnat väntas på grund av det nytillkomna mejeriet i Hedenäset.

Fjäderfäantalet har enligt 1955 års räkning ökat inom området järn- fört med år 1951 med 3 576 djur eller med 50 %. Antalet fjäderfä inom hela länet minskade däremot något för samma tid. Den positiva utvecklingen i Tornedalen torde till stor del vara resultatet av Norrbottens äggförenings verksamhet och agitation inom större delen av området. Hönsantalet måste dock alltjämt anses vara förhållandevis litet, möjligen med undantag för Haparanda och Nedertorneå.

De redovisade siffrorna pekar även på att hästantalet jämfört med tidi- gare räkningar minskat såväl inom samtliga tornedalskommuner som inom länet. Man torde emellertid kunna förutsätta, att mekaniseringen av jord- bruks- och skogsdriften inom Tornedalen ej kan resultera i någon nämn- värd ytterligare minskning av hästantalet. De små brukningsdelarna och den öppna avdikningen samt de fortfarande bestående skiftesladorna kräver nämligen en avsevärd användning av hästar i jordbruket. Även för skogs- bruket behövs hästar.

Inom Norrbottens län har tidigare smittsam blodbrist varit allmänt utbredd bland hästar. Under senare decennier har sjukdomen undanträngts till de inre delarna av länet och i Tornedalen förekommit huvudsakligen inom Pajala och Junosuando kommuner. Orsaken till denna hästsjukdom har förklarats på olika sätt under olika tidsperioder. Under den tid då statlig ersättning utgick för ut- slaktning av »blodbristhästar» torde mycket ringa forskning ha ägt rum på om- rådet. På senare år har man gjort en del undersökningar bl. a. med utgångs- punkt från, att en naturlig förklaring till blodbristen kunde vara dålig miljö för hästarna med därav följande sänkt motståndskraft. Det tunga skogsarbetet vin-

tertid, olämpliga foderstater och magert skogsbete jämte den stora förekomsten av blodsugande insekter sommartid, måste helt naturligt anses utgöra sämsta tänkbara miljöförhållanden för arbetshästarna. Med bidrag från staten och länets nödhjälpsfond har bl. a. genomförts viss veterinärkontroll av sjuka hästar. Därjämte har bättre betesförhållanden ordnats i viss utsträckning.

Genom anslag från Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget har 5. k, häst- hälsokontroll genomförts, vilket innebär att veterinär eller annan sakkunnig person vintertid besöker skogsstallarna på de större avverkningarna och där lämnar råd om hästarnas vård, utfodring och användning. Resultaten hittills synes tyda på att det stora rekryteringsbehovet av hästar i regel ej förorsakas av någon smittsam blodbrist utan av en foderanemi. Detta styrkes också av att blodbristen hos hästar i länets kustbygd numera försvunnit sedan miljöförhål- landena väsentligt förbättrats samtidigt som kravet på hästarnas arbetspresta- tioner minskat. I inlandet däremot är miljöförhållandena fortfarande i regel dåliga och anspråken på hästarna, särskilt i skogsbruket, synnerligen höga.

Härefter skall lämnas några uppgifter beträffande inköp för husdjurs- driften. Genom jordbruksinstruktörerna har inhämtats att i Tornedalen årligen i genomsnitt inköpes ca 500 livdjur (hästar och mjölkkor). Speciellt höga inköp har skett inom Övertorneå och Överkalix kommuner, men även Pa- jala kommun visar en hög siffra. Inköpen av livdjur torde i stort sett vara lika med vad som för närvarande gäller för länet i övrigt. Det bör emellertid erinras om, att Tornedalen sedan gammalt haft gott anseende ifråga om uppfödning av nötkreatur, icke endast för egen del utan även för jord- brukare långt utanför Tornedalen. Den nuvarande bristen på djur för Tornedalens försörjning måste därför betecknas som allvarlig och pekar på en tillbakagång av jordbruket. Å andra sidan ger siffrorna anvisning på

Tabell 49. Total förbrukning i ton av olika kraftlodermedel åren 1954—1957

Genomsnitt 1954 1955 1956 1957 åren 1954— 1957 Kommun Olje- Olje— Olje- Olje- Olje- kraft- Övr. kraft- Övr. kraft- Övr. kraft- Övr. kraft- Övr. foder foder foder foder foder Haparanda och Nedertorneå. . . . 66 410 69 502 84 570 88 559 77 510 Karl Gustav ...... 78 526 81 615 96 656 107 639 91 609 Hietaniemi ....... 39 340 51 380 60 416 64 401 54 384 Övertorneå ....... 64 704 62 711 72 760 90 708 72 721 Överkalix ........ 48 499 77 672 73 583 45 455 61 552 Korpilombolo ..... 18 190 15 108 22 205 24 242 20 186 Tärendö .......... 32 260 42 280 45 240 50 245 42 256 Pajala ........... 80 703 105 725 115 720 130 730 108 720 Junosuando ...... 25 200 30 225 33 210 40 215 32 213 Karesuando ...... 8 45 Hela området ..... 458 3 877 Länet ........... 2 654 14 648

1 Avser åren 1954—1956.

en väg, som Tornedalens jordbrukare kan gå för att erhålla ett bättre eko- nomiskt utbyte. Att bygga mjölkproduktionen på inköpta livdjur kan näm- ligen ej vara ekonomiskt riktigt. Det kan ej heller vara fördelaktigt för Tornedalens jordbruk att från annat håll importera det hästmaterial, som trots mekanisering och traktoranskaffning alltjämt behövs inom skogs- bruket och för jordbruksändamål.

En betydande import av hästar sker f. n. från Finland. Dessa hästar torde dock endast undantagsvis lämpa sig för tyngre skogsarbete. En utökad hästuppfödning inom Tornedalens nedre del och kanske även inom pajalaområdet är därför att rekommendera. En sådan hästuppfödning torde även kunna förordas sedan häst- priserna numera icke obetydligt stigit.

På basis av lantmannaförbundets försäljningssiffror har i tabell 49 en sammanställning gjorts angående förbrukningen av kraftfodermedel.

Vidare har uträknats kraftfoderinköpen i kg per kreatursenhet (byggd på 1955 års husdjursräkning; 1 vuxet nötkreatur : 1 enhet; 2 ungdjur : 1 enhet; 1 häst : 1 1/3 enhet; 100 höns : 3 enheter; 2 svin = 1 enhet; får, inget kraftf.). Denna uträkning har redovisats i tabell 50.

Tabell 50. Genomsnittligt inköp av vissa kraftfoderslag i kg per kreatursenhet år 1955

Kommun Antal krea- Olj ekraft- Övrigt kraft- tursenheter foder kg foder kg Haparanda och Nedertorneå ................... 2 048 34 245 Karl Gustav ................................. 2 555 32 241 Hietaniemi .................................. 1 722 30 221 Övertorneå .................................. 3 571 17 199 Överkalix ................................... 3 094 25 221 Korpilombolo ................................ 1 715 9 63 Tärendö ........................ 1 040 40 269 Pajala ...................................... 2 864 37 250 Junosuando ................................. 901 33 250 Karesuando ................................. 490 18 82 Hela området ................................ 20 000 [i 27 217 Länet ....................................... 73 323 I 29 ! 189

Ovanstående siffror lämnar ej exakt besked om den verkliga använd- ningen av kraftfoder i Tornedalen, då viss spannmålsodling förekommer åtminstone i nedre delen av området. Tabellerna gör det dock möjligt att beräkna jordbrukarnas kostnader för foderinköp. Det förtjänar nämnas att år 1955 utgjorde tornedalskommunernas förbrukning av oljekraftfoder 20 % och av övrigt kraftfoder 31 % av hela länets förbrukning.

Den förhållandevis ringa mjölkproduktionen, räknad i kg per ko och år, och de mindre goda förutsättningarna för att öka spannmålsodlingen i Tornedalen torde visa, att en av betingelserna för en tillfredsställande pro- duktionshöjning måste vara ytterligare inköp av kraftfoder. Frågan om ensilage kommer att något beröras senare, men redan här kan framhållas, att. en mera allmän användning av denna förvaringsmetod för saftigt foder

torde kunna begränsa foderinköpen och dessutom medföra en väsentlig produktionshöjning per ko och år.

Beträffande foderinköpens omfattning i förhållande till djurantalet bör erinras om, att i Tornedalen förekommer omfattande skogskörslor och att skogshästarna förbrukar relativt stora mängder fodersäd.

Härefter skall något behandlas avsaluproduktionen, i första hand av mjölk. Från Norrbottens läns producentförening har inhämtats vissa upp- gifter om mjölkinvägningen i Tornedalen. Uppgifterna har sammanställts i tabell 51.

Tabell 51. Mjölkinvägning i ton per kommun m.m.

1955 Ge- nom- Ton Mjölk- Kommun 1953 1954 1955 1956 1957 snitt Antal mjölk an. 1953— k t'll per ko 1957 ” 1. .ochår mejeri . lkg.

HaparandaochNedertorneå 3040 2588 1918 2020 1974 2308 1392 1918 1378 Karl Gustav ............. 3 600 3 091 2 813 2 962 2 886 3 070 1 743 2 813 1 614 Hietaniemi .............. 2 210 2 059 1 928 2 036 1 986 2 044 1 188 1 928 1 623 Övertorneå .............. 3 410 3 521 3 441 3 600 3 545 3 504 2 481 3 441 1 387 Överkalix ............... 1 876 1 536 1 379 1 550 1 473 1 563 2 136 1 379 646 Korpilombolo ............ 774 883 928 996 1 015 919 1 184 928 784 Tärendö ................. 880 830 775 856 810 830 719 775 1 078 Pajala .................. 2 375 2 270 2 110 2 260 2 270 2 257 1 910 2 110 1 105 Junosuando ............. 525 510 460 490 514 500 629 460 731 Karesuando ............. 20 14 11 20 21 17 342 711 32 Hela området ............ 18 710 17 302 15 763 16 790 16 494 17 012 13 724 15 763 1 149 Länet ................... 75 733 69 802 61 950 67 227 66 382 68 219 48 417 61 950 1 280

Det är givet att en viss mjölkförsåljning har skett och alltjämt sker även utanför mejeriorganisationen. En sådan försäljning kommer säkerligen att tilltaga allt eftersom antalet kreaturslösa jordbruk ökar samt tätbe- byggelse uppkommer. Sammanställningen torde dock ge en någorlunda riktig bild av förhållandena, då större delen av den sålda mjölken går över mejerierna. Speciellt hög i förhållande till länsmedeltalet är invägningen i de fyra nedre tornedalskommunerna och särskilt i Karl Gustavs och Hieta- niemi kommuner. Karl Gustavs kommun har såsom tidigare visats de genom- snittligt största brukningsdelarna och inom Hietaniemi kommun har mjölkproduktionen säkerligen intensifierats efter centralmejeriets till- komst. Förbrukningen av inköpt kraftfoder är däremot ingalunda störst inom dessa kommuner, vilket åtminstone delvis torde bero på den egna spannmålsodlingen och tillgången på goda beten. Synnerligen låg invägning visar Karesuando, Överkalix, Junosuando och Korpilombolo kommuner. Uppgifterna får dock ej tagas som ett absolut bevis för produktionskapa—

citeten per ko och år, då mjölken som tidigare nämnts inom vissa trakter, exempelvis Karesuando kommun, i större eller mindre omfattning säljes direkt till konsumenterna. Därjämte kan »hemkonsumtionen» avsevärt skifta i de skilda kommunerna, bl. a. på grund av familjernas olika storlek.

Någon närmare uppgift om storleken av slaktdjursförsäljningen i Torne- dalen har ej varit möjlig att erhålla. Slakteriföreningen har nämligen icke sin omsättning redovisad kommunvis. Därtill kommer att slaktdjursför- säljningen i tornedalskommunerna sker till ett flertal slaktuppköpare. Det kan emellertid förutsättas att slaktdjursantalet står i ett direkt förhål- lande till kreatursstockens storlek och att alla de slaktdjur, som ej för- brukas i lanthushållen, säljes inom området eller till andra delar av länet. Troligt är att den egna förbrukningen per person inom själva gräns- området är betydligt mindre än i andra delar av länet, då gränshandeln gör det möjligt att från Finland regelbundet erhålla köttvaror till konkurrens- kraftiga priser. De numera höjda slaktdjurspriserna synes dock ha stimu- lerat intresset för slaktdjursuppfödning.

Tidigare har något berörts frågan om anordnande av ensilage för grön- foder. Den agitation och propaganda, som sedan länge bedrivits för ensi- lering, har tyvärr ej lett till några nämnvärda resultat.

Flertalet äldre silosanläggningar är gropsilos i trä. Numera övergår man rätt allmänt till betongsilos samt —— särskilt i samband med nybyggnad av ekonomihus — även till tornsilos. Under åren 1949—1957 har lantbruks- nämnden _beviljat statsbidrag till ett 50-tal silosanläggningar i Tornedalen. Samtliga silosanläggningar torde icke uppgå till mer än omkring 100, av vilka säkerligen en hel del står oanvända.

För att intensifiera och förbilliga mjölkproduktionen behöver använd- ningen av ensilagefoder ökas. Härför krävs ytterligare rådgivnings- och upplysningsverksamhet ej endast i fråga om fodrets användning och vår- defulla egenskaper utan även beträffande tillvägagångssättet vid själva ensileringen. Det bör i detta sammanhang framhållas, att med en intensi- fierad mjölkproduktion avses icke i första hand en höjning av den totala mjölkproduktionen utan en ökning per ko och år räknad.

Slutligen kan omnämnas, att odling av höstraps för ensilering givit goda resultat i Norrbotten.

Trädgårdsodlingen

I Norrbottens län —— liksom i hela Norrland —— har frilandsodlingen av köksvåxter avtagit märkbart efter andra världskriget. Odlingen under glas är förhållandevis ringa.

I Tornedalen finns f. n. endast två handelsträdgårdar, nämligen en i Korva (Övertorneå kommun) och en i Karungi (Karl Gustavs kommun).

Anläggningen i Korva omfattar omkr. 4 ha friland, varav 1,7 i träda. Av ater— stoden nyttjas 0,2 ha för odling av sockerärter, 1,2 ha för jordgubbar, 0,3 ha för hallon och vinbär, 0,5 för morötter samt återstoden för kryddgrönsaker, röd- betor m. m. Därjämte finns under glas 3 300 m2 för odling främst av gurkor, to- mater och paprika.

Vid anläggningen i Karungi odlas gängse köksväxter på 1,6 ha friland, Där- jämte finns 1100 m2 växthus och 600 m'-' bänkar för odling av gurkor, tomater och blommor. Vintertid uppdrives ca 120 000 blomsterlökar. Försäljningen sker i egna blomsteraffärer i Haparanda och Övertorneå.

Utöver nyssnämnda jordgubbs— och vinbärsodling i Korva samt en vin- bärsodling i Erkheikki (Pajala kommun) och en i Junosuando kommun odlas icke bär i någon nämnvärd utsträckning i Tornedalen. Med hänsyn till de naturliga förutsättningarna för bärodling samt den arbetskrafts- reserv, som de stora barnkullarna utgör, kan det synas märkligt, att denna möjlighet att förbättra försörjningen ej utnyttjas mera.

Även grönsaksodlingen synes åsidosatt. De medelpriser, som erhålles för grönsaker, bör medgiva en relativt god arbetsförtjänst. Avsättningssvårig- heter finns ej och köparna är klart medvetna om de norrbottniska alstrens företräden. Vissa lagringsmöjligheter finns i källare, varför icke hela skörden behöver utbjudas omedelbart vad beträffar rotfrukter.

Avsaknaden av en riksomfattande försäljningsorganisation, som kan trygga avsättningen, utgör en återhållande faktor för en ökad köksväxt- odling. Länets trädgårdsodlare har gjort upprepade försök att få en sådan organisation till stånd, dock hittills utan någon framgång. Det kan fram- hållas, att en frysanläggning torde komma att uppföras i Boden inom en icke alltför avlägsen framtid. Denna torde bli till nytta för en ökad trädgårds- odling även i Tornedalen.

Jordbrukets mekanisering

För att erhålla en uppfattning om maskinparkens storlek vid jordbruken i Tornedalen har vissa uppgifter hämtats från hushållningssällskapets maskininventering per den 31 december 1956. I tabellerna 52 och 53 redo- visas antalet större jordbruksmaskiner samt mjölkmaskiner.

Av dessa tabeller framgår att övermekanisering föreligger i fråga om traktorer. Speciellt stort traktorbestånd i förhållande till den odlade arealen visar Karesuando, Pajala, Överkalix, Tärendö, Junosuando och Hieta- niemi kommuner. I hela Tornedalen finns i genomsnitt en traktor på 26 ha. Med tanke på vallarnas långa livslängd och den numera förhållandevis ringa nyodlingsverksamheten blir traktoranvändningen i jordbruket blyg- sam. Inom de Övre kommunerna användes dock traktorerna även i skogs- bruket, vilket kan förklara det stora antalet där. Maskinhållningen blir emellertid i allmänhet dyrbar och det beräknade anskaffningsvärdet för större maskiner per 100 ha åker är i Tornedalen väsentligt större än i länet i dess helhet. Av disponibla medel till statliga lån och bidrag har till torne-

Tabell 52. Maskinbestånd inom jordbruket den 31/12 1956

. .. Potatisupptagare ... Beräknat K...... srt?" ååå: torer dare verk häst tgak- S:a ner nings- or varde Haparanda och Nedertorneå. 67 6 17 14 2 16 90 820 400 Karl Gustav ............... 53 3 12 17 1 18 113 676 100 Hietaniemi ................ 56 3 24 13 1 14 78 711 700 Övertorneå ................ 79 3 40 18 2 20 117 1 025 900 Överkalix ................. 181 5 35 4 2 e 88 2 004 100 Korpilombolo .............. 39 — 11 5 _— 5 23 444 400 Tärendö ................... 35 — 4 8 — 8 21 383 600 Pajala .................... 119 -— 15 15 _ 15 61 1 292 800 Junosuando ............... 30 — 4 6 _ 6 12 325 200 Karesuando ............... 16 — — — — — 1 160 800 Hela området .............. 675 20 162 100 8 108 604 7 845 000 Länet ..................... 2 738 438 811 400 56 456 4 000 34 460 000 Tabell 53. Antalet jordbruksmaskiner m.m. per 100 ha åker den 31/12 1956 Själv- .. Pota— Mjölk- Anskaff- Kommun $$$ bin- Tåg:]? tisupp- maski— nings- Lån Bidrag dare tagare ner värde Haparanda och Neder-

torneå ............. 3,1 0,3 0,8 0,7 4,1 37 616 1 383 489 Karl Gustav .......... 1,8 0,1 0,4 0,6 3,8 22 544 4 410 1 045 Hietaniemi ........... 3,6 0,2 1,5 0,9 5,0 45 274 6 307 1 746 Övertorneå ........... 2,7 0,1 1,4 0,7 4,0 34 930 3 568 998 Överkalix ............ 5,7 0,2 1,1 0,2 2,8 62 982 3 931 1 004 Korpilombolo ......... 3,3 — 0,9 0,4 2,0 37 821 2 440 617 Tärendö .............. 5,0 —— 0,6 1,1 3,0 54 291 5 483 1 370 Pajala ............... 5,7 — 0,7 0,7 2,9 62 244 3 726 1 002 Junosuando .......... 4,6 — 0,6 0,9 1,8 50 000 4 480 1 688

Karesuando .......... 10,7 —- — —- 0,7 107 919 8 322 2 801

Hela området ......... 3,8 0 1 0,9 0,6 3,4 44 502 3 860 1 039 Länet ................ 3,1 0 5 0,9 0,5 4,5 39 088 2 808 697

dalskommunerna uppenbarligen

utgått en förhållandevis stor anpart. Be-

träffande tröskverk och potatisupptagare redovisas för Tornedalen ungefär samma antal som för länet i dess helhet. I fråga om självbindare åter är mekaniseringen i Tornedalens spannmålsdistrikt mycket ringa i jämförelse med länet totalt.

Mjölkmaskiner förekommer i ringa omfattning i Tornedalen. Detta är förklarligt med hänsyn till de förhållandevis små besättningarna. Kvin- norna arbetar också alltjämt i stor utsträckning i ladugårdarna.

Bidrag till investeringar

I detta avsnitt skall lämnas vissa uppgifter om beviljade bidrag från hus- hållningssällskapet, allmänningsfonderna m. fl. till investeringar för jord- bruksdriften i Tornedalen. Det statliga stöd, som förmedlas av lantbruks-

nämnden, har redovisats under avdelningen om jordbrukets fasta anlägg- ningar ovan.

Från de båda skogsmedelsfonderna Pajala, Tärendö och Junosuando samt Karesuando utdelas årligen bidrag för jordbruksfrämjande ändamål. Bidrag utgår i första hand i form av rabatter vid inköp av handelsgödsel, till ekonomibyggnader och jordbruksredskap ävensom till tjur- och kontroll- föreningsverksamhet. I tabell 54 lämnas en sammanställning över de bidrag, som för olika ändamål utgått från fonderna under åren 1949—1957 (Kare- suando dock endast åren 1954—1957).

Tabell 54. Bidrag från skogsmedelsfonderna

Bidrag till Tärendö Pajala Junosuando Karesuando S:a

[ byggnader ........... 164 305 237 670 33 675 — 435 650 jordbruksredskap ..... 28 608 45 760 40 508 — 114 876 tjur- och kontrollför- eningar ........... 50 288 160 094 6 729 — 217 111 handelsgödsel ........ 233 017 415 499 391 094 33 458 1 073 068 omplöjning .......... 2 355 158 225 26 615 — 187 195 stipendier ........... 2 300 7 018 1 200 _ 10 518 premier för frö ....... —— 231 —— —— 231 ? fiske ................ —— — 200 — 200 veterinärverksamhet. . —— — —— 4 000 4 000 Summa 480 873 1 024 497 500 021 37 458 2 042 849

Stöd till maskinanskaffning för jordbruksändamål lämnas genom hus- hållningssällskapet. Bidrag och lån i Tornedalen för detta ändamål under åren 1948—1957 framgår av tabell 55.

Tabell 5.5. Beviljade bidrag och lån till jordbruksmaskiner åren 1948—1957

Kommun Bidrag Lån Haparanda och Nedertorneå. . 10 634 30 416 Karl Gustav ................ 31 360 145 610 Hietaniemi ................. 27 701 100 074 Övertorneå ................. 33 615 127 160 Överkalix .................. 32 080 125 690 Korpilombolo ............... 7 400 29 040 Tärendö .................... 9 620 38 500 Pajala ..................... 20 993 79 302 Junosuando ................ 10 970 29 120 Karesuando ................ 3 100 12 400 Hela området ............... 187 473 717 312 Länet ...................... 673 525 2 667 110

Som synes är det betydande belopp, som investerats i jordbruksmaski- ner. Särskilt gäller detta Karl Gustavs, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala kommuner.

138 Administration Såväl lantbruksnämnden som hushållningssällskapet har vissa tjänste- män, som främst verkar i Tornedalen. Lantbruksnämnden har sålunda en byggnadskonsulent, tre instruktörer och tre distriktskonsulenter verksam- ma där. För hushållningssällskapet arbetar i Tornedalen en jordbruks- konsulent, en hemkonsulent, ett antal mjölkkontrollassistenter samt tre jordbruksinstruktörer. Överkalix kommun tillhör ett utom Tornedalen liggande distrikt med en jordbrukskonsulent, en jordbruksinstruktör och en hemkonsulent. Inom hela Tornedalen arbetar dessutom en av fiskeri- konsulenterna, en trädgårdsinstruktör och tidvis även en maskininstruktör. Hushållningssällskapets husdjurskonsulent, trådgårdskonsulent, maskin- konsulent och överassistent, vilka har hela länet till arbetsfält, ägnar givet- vis också åtskillig tid åt arbetsuppgifter i Tornedalen.

Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse 1

De för Tornedalens jordbruk mest betydelsefulla ekonomiska förening- arna är Norrbottens läns producentförening, Norrbottens lantmannaförbund ! samt Norrbottens slakteriförening. Producentföreningen omhändertar, dis- | tribuerar och förädlar mjölken från jordbruken. Lantmannaförbundet säl- jer gödningsmedel och foder samt köper spannmål och andra jordbruks- produkter. Slakteriföreningen mottager jordbrukarnas slaktkreatur och ombesörjer livdjursförmedling av hästar, nötkreatur och smågrisar. Slak- teriföreningens verksamhet är närmast koncentrerad till Överkalix och tornedalskommunerna från kusten t. o. m. Övertorneå.

Inom Tornedalen arbetar också Norrbottens läns skogsägareförening, som säljer medlemmarnas skogsprodukter. I regel vill föreningen sälja för direkt leverans och förmedlar mera undantagsvis försäljning på rot.

Norrbottens äggförening har ett antal medlemmar inom området, huvud- sakligen inom kustkommunerna.

Med hänsyn till den ekonomiska föreningsrörelsens betydelse för jord- ! bruket har det ansetts lämpligt att i tabell 56 visa anslutningen till nämnda föreningar i Tornedalen. 1

Tabellen visar att anslutningen varierar betydligt mellan kommunerna. 1

Utöver nu nämnda föreningar kan nämnas Norrbottens ullspinneri- och textil— fabrik i Morjärv. Till denna är förutom enskilda fårägare även allmänningen i | Pajala samt något enskilt s. k. gille anslutet genom andelsteckning. Under år 1957 har en kommunal andelsteckning skett.

I Tornedalen finns vidare fyra av länets elva lokala frörenseriföreningar, näm— | ligen överkalix kvarn- och frörenseriförening med renseri i Nybyn (265 medl.), Tornedalens fröodlare- och frörenseriförening med renseri i Kuivakangas (206 medl.), Tärendö fröodlareförening 11. p. a. med renseri i Tärendö (40 medl.) och Nedre Tornedalens frörenseriförening med frörenseri i Kukkola (197 medl.).

I Tornedalen finns slutligen 47 tjurföreningar med 990 medlemmar. Av medlem- marna är omkring 240 anslutna till kontrollförening.

Tabell 56. Antal medlemmar i ekonomiska föreningar den 31/12 1.957

Kommun

Slakteri— föreningen

Producent- föreningen

Lantmanna— förbundet

Skogsägare- föreningen

Ägg- föreningen

Haparanda och Neder-

torneå ............ Karl Gustav ......... Hietaniemi .......... Övertorneå .......... Överkalix ........... Korpilombolo ........ Tärendö ............. Pajala .............. Junosuando ......... Karesuando .........

Hela området ........ Länet ...............

KAPITEL IX

Renskötseln

Inom Karesuando kommun förekommer renskötsel huvudsakligen som f j äll- renskötsel i två lappbyar, nämligen Könkämä och Lainiovuoma fjällapp- byar. Dessutom utövas i sydöstra delen av kommunen viss skogsrenskötsel av lappar, som tillhör Vittangi skogslappby.

Inom övriga tornedalskommuner har renskötseln helt formen av skogs- renskötsel. Dessa kommuner ingår i Muonio, Sattajärvi, Tärendö, Över- torneå, Sangis och Kalix skogslappbyar.

Renskötseln kan betecknas som huvudnäringen i Karesuando kommun. Normalt uppgår renstammen i kommunen till närmare 30 000 djur, som år 1957 var fördelade på 85 hushåll med 350 personer. Avkastningen per år kan beräknas motsvara ungefär en femtedel av stammen eller 6 000 djur. Med 100 kronors medelpris för slaktren blir hela avkastningsvärdet omkring 600 000 kronor. Hushållsförbrukningen av renkött är betydande och torde uppgå till 2 000—3 000 renar. För utförsel från kommunen skulle följaktligen återstå omkring 3 000 djur. Åtskilliga handlare i kommunen har också sin största inkomst av renprodukter. Sammanlagt är det alltså ett avsevärt antal personer i Karesuando kommun, som har sin utkomst av rennäringen. Det bör emellertid framhållas. att nomadernas andel av kom- munens skatteunderlag är relativt ringa. Av hela antalet skattskyldiga var vid 1957 års taxering 26 % nomader. Endast 10 % av det totala antalet påförda skattekronor belöpte emellertid på dem.

Inom de övriga tornedalskommunerna — främst i de övre —— kan ren— skötseln närmast anses utgöra en biinkomst vid sidan om intäkterna från jordbruket. Antalet renar och renägare i samtliga här berörda kommuner enligt 1957 års renlängder redovisas i tabell 57.

Sammanlagda antalet renar uppgår alltså till cirka 15 000. Utgår man från denna siffra, vilken torde ange det enligt meddelade koncessioner nor- mala antalet renar, skulle avkastningen enligt den tidigare för Karesuando kommun angivna normen utgöra omkring 3 000 djur, representerande ett slaktvärde av 300 000 kronor. För att fullständiga bilden av rennäringen bör omnämnas, att omkostnaderna för en skötesren uppgår till 10 a 20 kronor om året.

Tabell 57. Antal renar och renägare enligt 195 7 års renlängder

Kommun

Antal renskötande husbönder

Antal renar tillh. renskötare

Antal skötes- renägare

Antal renar tillh. skötes-

renägare

Haparanda ...................... Nedertorneå ..................... Karl Gustav ..................... Hietaniemi ...................... Övertorneå ...................... Överkalix ....................... Korpilombolo .................... Tärendö ......................... Paj ala .......................... Junosuando .....................

Summa

— — 2 35 —— -— 37 266 — — 10 59 1 74 39 259 3 273 217 1 452 2 214 135 1 302 3 170 116 997 2 347 89 1 058 10 2 988 237 3 608 4 932 35 465 25 4 998 917 9 501

Slutligen bör omnämnas, att länsstyrelsen gjort vissa förberedande un- dersökningar för ett renslakteri jämte konservfabrik i Karesuando. Sålunda har en lämplig plats rekognoscerats, dit vatten- och elledningar samt vägar utan större svårigheter kan framdragas. Vidare har byggnadsritningar upp- rättats och vissa kostnadsberäkningar gjorts. Undersökningsmaterialet har sedermera överlämnats till den år 1956 tillsatta renutredningen.

KAPITEL X

Fisket

Sötvattensjisket

I gränsälvarna är lax och sik de viktigaste fiskslagen. Fisket är emellertid ej mer omfattande, än att det kan betecknas som husbehovsfiske. Ett undan— tag utgör möjligen nedre delen av Torne älv, där det bör rubriceras som ett till jordbruket knutet binäringsfiske. Älvfisket saknar alltså större bety- delse som sysselsättning för befolkningen. Detta förhållande accentueras ytterligare av att laxtillgången på senare år minskat märkbart.

Vad här sagts innebär dock icke att fisket skulle sakna ekonomisk be- tydelse. Tvärtom bidrar det icke oväsentligt till jordbruksbefolkningens för- sörjning. Det ekonomiska utbytet av fisket torde emellertid kunna för- bättras och näringsgrenens betydelse för hela bygden ökas om i samarbete med turistorganisationerna fiskevattnen mer än nu bleve tillgängliga för sportfiske. Sannolikt är att älvarna i Tornedalen kommer att tilldraga sig ett ökat intresse från turistorganisationerna, allt eftersom landets övriga älvar utbyggs för kraftändamål. Redan nu är Torne och Kalix älvar två av landets mest laxförande vattendrag.

Av de ekonomiskt betydelsefullare laxfiskena kan nämnas Kiviranta, Kuk- kola, Karungi och Vitsaniemi, samtliga i Torne älv. Dessa laxfisken upplåtes för gemensamt nyttjande åt byamännen på den svenska och finska sidan med undantag för Kukkola, där fisket är delat. I laxnotvarpen vid Karungi och Vitsaniemi har den upplåtna fiskerätten delats så, att svenska och finska medborgare nyttjar fiskeplatserna vartannat dygn.

Kiviranta karsinapata, som är det största laxfisket i älven, ligger till större delen på den finska sidan. De svenska föreningsmedlemmarna är hemmansägare i de svenska byarna Mattila samt Nedre och Övre Vojakkala. Arbetskraften är vanligen finsk.

Medelfångsten under åren 1949—1953 var för ifrågavarande fisken: Kivi- ranta inom Nedertorneå kommun 15 296 kg,1 Kukkola inom Karl Gustavs kommun 2 463 kg, Karungi likaledes inom Karl Gustavs kommun 3 462 kg och Vitsaniemi inom Hietaniemi kommun 846 kg.

Arrendeavgiften är bestämd med hänsyn till fångstens storlek. Den utgår, sedan tionde avdragits, med 10 % av fångstens bruttovärde intill 2 000 kg

1 Denna siffra avser den totala fångsten. Bokföringen är nämligen gemensam för den svenska och den finska föreningen. De svenska laxfiskeföreningarna i Kukkola, Karungi och Vitsaniemi har däremot en från de finska föreningarna skild bokföring.

beträffande Kukkola, Karungi och Vitsaniemi samt intill 5 000 kg rörande Kiviranta samt därefter med respektive 10 (Vitsaniemi), 20 (Karungi) och 30 % (Kiviranta och Kukkola) av överskjutande fångst.

I vissa sjöar i skogslandet bedrives ett ganska omfattande husbehovsfiske, som tillgodoser byamännens vinterbehov av salt fisk. Bätt stora mängder salt sik säljes också på den lokala marknaden, varför insjöfisket stundom får karaktären av binäringsfiske. Viktigast bland fiskesjöarna är Paittas- järvi och Idijärvi i Karesuando kommun samt Kitkiöjärvi i Pajala kommun. Även sjöarna Armasjärvi i Hietaniemi kommun, Puostijärvi i Övertorneå kommun samt Miekojärvi och Djupträsk i Överkalix kommun är betydande ur fiskesynpunkt.

Kustfisket

Kustfisket i Haparanda skärgård har utvecklats till skärgårdsfiske och något egentligt havsfiske förekommer ej. Under sommaren är 1955 utförde en fiskare i Haparanda försök med trålning utomskärs. Försöken lämnade emellertid ej särskilt uppmuntrande resultat. Havsbottnen torde vara mindre lämpad för trålning med nuvarande metoder. Under den korta säsongen torde det också kunna bli svårt att få avsättning för större fångster, då till- gången på strömming och siklöja ändå är god på marknaden. Den korta | tid, som Bottenviken är fri från is, är sannolikt ej tillräcklig för att fisket ' skall ge det utbyte, som fordras för förräntning och amortering av båtar och redskap. Såvitt man kan bedöma torde alltså ett trålfiske från Norrbotten för att bli lönande böra under senhösten och vintern förläggas till Botten— havet eller Östersjön.

Fisket i skärgården tillhör — med vissa smärre undantag — kust- och skärgårdsbyarna samt Haparanda stad. Fisket har hittills utarrenderats för sexårsperioder genom offentliga auktioner. Perioderna omfattar samma tider för alla kustbyar, vilket innebär påtagliga fördelar beträffande fiskets organisation m. m. Inom varje by indelas vattenområdena i arrendelotter, som utbjudes var för sig. Den sammanlagda arrendesumman uppgår för perioden 1955—60 till över 183 000 kronor per år och har alltså avsevärd ekonomisk betydelse för jordägarna i byarna. Auktionsförfarandet har stundom medfört, att arrendeavgifterna blivit så höga, att arrendatorerna ej fått skälig ersättning för sitt arbete. Genom lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden får emellertid arrendatorerna vid nuvarande arrendeperiods utgång optionsrätt till sina arrenden. På grund därav torde arrendeavgifterna komma att bättre anpassas till fiskets avkastning, spekulationer i arrenden förhindras samt större trygghet skapas för de fiskeutövare, som investerat kapital i den för storryssjefiske omfattande redskapsutrustningen. Flertalet fiskare är jordägare eller medlemmar av dessas familjer —— yngre

bröder, söner etc. till jordägaren. Fiskarnas jordbruksenheter varierar från smärre stödjordbruk till ofullständiga jordbruk av en inom kustlandet van- lig storlek. Uppgifterna beträffande antalet yrkes- och binäringsfiskare fluktuerar starkt från år till år, vilket är naturligt med hänsyn till att gränserna mellan dessa kategorier är tämligen flytande. En redogörelse av siffrorna för åren 1944, 1954 och 1956 ter sig på sätt framgår av tabell 58.

Tabell 58. Antalet fiskare inom Nedertorneå kommun

Yrkestiskare Binäringsfiskare By 1944 1954 1956 1944 1954 1956 Haparanda ..................... 2 6 1 3 4 2 Vuono ......................... 8 7 2 5 5 3 Nikkala ........................ 42 47 39 26 20 32 Seskarö ........................ 15 21 1 8 18 8 12 Säivis .......................... — —— 1 8 8 8 Summa 67 81 61 60 45 57

Variationerna i antalet binäringsfiskare torde i viss mån avspegla förhål- landena på den lokala arbetsmarknaden. Är möjligheterna till andra till- fälliga arbetsförtjänster relativt begränsade, ägnar sig förhållandevis fler personer åt tillfälligt förvärvsfiske. Vid de större laxfiskena i Nikkala an- litas under försommaren ofta främmande arbetskraft —- i regel ett 25-tal personer. Dessa fiskeriarbetare är i allmänhet finska medborgare. De finns ej redovisade i statistiken.

Den fisk, som fångas i Haparanda skärgård, utgöres främst av lax, sik, siklöja och strömming. Vidare fiskas mindre mängder laxöring, gädda, abborre m. m. Mängder och värden av under år 1956 fångad fisk av olika slag framgår av följande sammanställning.

Tabell 59. Mängd och värde av fiskfångster år 1956

Fiskslag Mängd i kg Värde i kronor Lax ................. 47 000 519 000 Sik .................. 24 000 57 000 Siklöja (inkl. siklöjerom) 36 000 82 000 Strömming ........... 7 000 5 000 Laxöring, gädda m. m.. 20 000 94 000 Summa 134 000 757 000

Så gott som all lax och sik samt huvudparten av siklöja och strömming fångas i storryssjor. Fiske med skötar och nät förekommer numera endast i ringa omfattning. Det sammanlagda värdet av fiskeredskap är, som fram- går av tabell 60, betydande.

Härtill kommer de icke obetydliga värden, som ligger i talrika fiskar— stugor och redskapsbodar i skärgården.

Tabell 60. Värdet år 1956 av fiskeredskap m. m.

Redskap m. m. Antal Värde 1 kronor Laxstorryssjor ........ 1 535 1 535 000 Löj- och strömmings-

ryssjor ............. 50 99 000 Skötar ............... 220 16 000 Nät ................. 1 199 41 600 Båtar ................ — 371 000

Summa —— 2 062 600

Den årliga nyanskaffningen av redskap (ersättning av förslitna delar av ryssjor m. in.) har beräknats till omkring 15 % av totalvärdet. Tillsam- mans med ränta och amortering torde den årliga kostnaden för redskapen uppgå till närmare 20 % eller omkring 340 000 kronor. För båtarna bör räknas med en avskrivningstid av 10 år, vilket betyder ett årligt avskriv- ningsbelopp om 37 000 kronor. Då som redan nämnts den sammanlagda årliga arrendesumman för närvarande uppgår till 183 000 kronor samt vär- det av fångsten under år 1956 allenast belöpte sig till 757 000 kronor, fram- går, att skärgårdsfisket befinner sig i en prekär situation. På grund därav synes det troligt att antalet fiskare kommer att minska. Enär laxtillgången för närvarande är relativt dålig, torde någon förbättring av läget ej kunna vinnas genom att ytterligare öka antalet storryssjor. Fiskets lönsamhet bör emellertid kunna upphj älpas genom nedsättning av arrendeavgifterna, inten— sifiering av fisket med rörliga redskap efter laxöring, strömming, sik och siklöja samt genom en effektivisering av försäljningsorganisationen.

Handeln med färsk fisk omhänderhas till ungefär hälften av Nikkala fiskförsäljningsförening. Återstoden är fördelad mellan ett antal uppköpare i Haparanda. Fiskförsäljningsföreningen har under år 1954 uppfört en mot- tagnings- och invägningshall med iskällare och anordningar för saltning i större skala. Hittills har dock endast nedsaltats några hundra kg skadad lax årligen. Möjligheter finns emellertid för saltströmmingsberedning under vårströmmingsfisket. För att bättre kunna tillvarataga och reglera priserna på lax bildade fiskarna i Nikkala ett bolag, vilket skulle bedriva fryseri- rörelse. År 1947 erhöll bolaget ett statligt lån med 50 000 kronor till ett fryshus. Bristande insikter om fryshusets skötsel, oenighet bland fiskarna m. fl. orsaker ledde emellertid till, att företaget efter några få år måste nedlägga verksamheten. Fryseriet har numera övergått i enskild ägo. Under år 1957 har i detsamma för Kalix fiskförsäljningsförenings räkning nedfru- sits betydande mängder siklöja.

Slutligen bör nämnas att i Nikkala och på Seskarö finns relativt nya och välhållna fiskohamnar. Till Nikkala ilandför samtliga till Nikkala fisk- försäljningsförening anslutna fiskare sina fångster. Till seskaröhamnen sker ej någon ilandföring av fisk men den är hemhamn för drygt hälften

av de på Seskarö bosatta fiskarna. På Sandskär inrättades för ett 20-tal år sedan en fiskehainn, avsedd för strömmingsfiskare. Denna hamn har dock utnyttjats mycket litet under senare år. I Malörens lotshamn finns också möjlighet för strömmingsfiskare att gå in. Hamnen torde dock icke äga någon större betydelse för fisket.

KAPITEL XI

Skogsbruket

Skogsbrukets naturliga förutsättningar

De naturliga växtvillkoren, topografien och klimatet i Tornedalen har be- handlats i Kap. II. Allmän beskrivning. För skogarnas tillväxt liksom för deras föryngring har det nordliga läget och höjden över havet stor betydelse. Tornedalens sträckning från Botten— ; viken i söder mot gränsfjällen i nordväst konstituerar väsentliga olikheter i ' dess nedre och övre delar. Växtförhållandena i nedre och mellersta Torne- dalen avviker i stort sett icke från dem för Norrbottens län normala. Det nord- ligare läget kompenseras i Tornedalen av en jämförelsevis ringa höjd över havet, som mildrar klimatet. Ju längre mot norr och nordväst man kommer, desto mindre gynnsamma blir dock förutsättningarna för skogens tillväxt och reproduktion. I Karesuando kommun går barrskogsgränsen, ovanför vilken ! barrträd uppträder endast i enstaka exemplar. Barrskogsgränsen är belä- ” gen på ungefär 450 meters höjd över havet och går i nästan rak sydsyd— västlig riktning från Könkämä älv 6 km väster om Mauno by (nordväst om Karesuando kyrkby) till kommungränshörnet vid Suolajoki omedelbart nordväst om landsvägen Övre Soppero-Karesuando (länsväg 343). Trots myc- ket nordliga lägen finns dock strax nedom barrskogsgränsen i grannskapet av älvdalarna tämligen väl slutna, virkesrika bestånd; det nordligaste tall- beståndet i Skandinavien, måhända i världen, finns på Mauno byaskog.

Förhållandet mellan nederbörd, temperatur, avdunstning och avrinning har utslagsgivande betydelse för det översta markskiktets beskaffenhet och därmed också för skogarnas större eller mindre förmåga till reproduktion. Tornedalen avviker ej heller i detta avseende i någon anmärkningsvärd grad från andra länsdelar. I de övre delarna liksom ofta i de utpräglade höjd- lägena föreligger avsevärda föryngringssvårigheter. På grund härav har de enskilda skogar, som är belägna i Karesuando kommun, i norra delarna av Muonionalusta kapellag och i Junosuando kommun ansetts vara så svår— föryngrade att Kungl. Maj :t förklarat, att de skall vara underkastade de i 55 26—28 skogsvårdslagen meddelade bestämmelserna. Detta innebär främst att avverkning ej må ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

För skogens växt är givetvis också vegetationstidens längd avgörande. Som framgår av Kap. II är denna genomsnittligt i Karesuando 129 dagar och i Haparanda 154 dagar per år. En dygnsmedeltemperatur om + 5" och däröver inträffar i Karesuando i medeltal 107 dygn och i Haparanda 134 dygn per

år. En dygnsmedeltemperatur om minst + 10", vilken nära överensstämmer med björkens lövklädnadstid, råder under 64 resp. 85 dygn.

Tornedalen sträcker sig till stor del omkring 2 1/2 breddgrader norr om polcirkeln och % breddgrad söder därom, vilket medför ett säreget ljus- klimat. Det är möjligt, att den längre dagen sommartid, trots ljusets relativt sneda infallsvinkel, i viss mån uppväger den kortare vegetationsperioden. De korta dagarna under midvintern åter inverkar menligt bl. a. på skogs- arbetets intensitet under denna tid.

Naturförhållandena har sålunda betydelse för skogsmarkens bonitet, som är ett uttryck för växtplatsens bördighet eller avkastningsförmåga. Denna anges genom den virkeskvantitet, som i medeltal för en 100-årig omloppstid kan produceras per ha och år. I Tornedalens nedre delar är boniteten tämli- gen lika med den för länet normala. I de nordligaste delarna åter råder i detta avseende extrema förhållanden.

Skogsmarken och virkesförrådet

Skogsarealen och dess fördelning på ägarekategorier

I Tornedalen omfattar utmarksarealen (skogsmark jämte impediment) om- kring 20000 km2 eller 32 % av länets hela utmarksareal (62000 km2). Enligt 1957 års fastighetstaxeringslängder uppgår skogsmarken i Tornedalen till 8 800 km2, d. v. s. omkring 22 % av länets hela skogsmarksareal (40 000 km2).

Utmarkens och skogsmarkens fördelning på de olika kommunerna i Torne- dalen framgår av tabell 61.

Tabell 61. Utmarksarealens m. m. fördelning på kommuner

Skogsmark-

Kommun Utmark Skogsmark ens andel av

utmarksarea- ha % ha % leni % Nedertorneå ........ 42 180 2,1 31 076 3,5 73,7 Karl Gustav ........ 42 121 2,1 27 055 3,1 64,2 Hietaniemi ......... 66 781 3,3 56 516 6,4 84,6 Övertorneå ......... 148 675 7,4 99 291 11,3 66,8 Överkalix .......... 276 106 13,9 180 250 20,5 65,3 Korpilombolo ....... 146 921 7,4 85 555 9,7 58,2 Tärendö ............ 163 427 8,2 83 219 9,4 50,9 Pajala ............. 348 580 17,4 207 856 23,6 59,6 Junosuando ........ 123 056 6,2 64 272 7,3 52,2 Karesuando ........ 640 248 32,0 45 708 5,2 7,1 Hela området 1 998 095 | 100,0 880 798 100,0 [ 44,1

Som synes har Pajala och Överkalix kommuner de största skogsmarks- arealerna. Även Övertorneå, Korpilombolo och Tärendö är emellertid bety- dande skogskommuner.

Enligt 1957 års fastighetstaxeringslängder är skogsmarken i Tornedalen fördelad på ågarekategorier på sätt tabell 62 utvisar.

Tabell 62. Skogsmarkens fördelning på ägarekategorier

Kronan Övr. allm. Aktiebolag Övr. enskilda Samtliga Kommun

, ha % ha % ha % ha % ha % Nedertorneå ...... 646 2,1 2 656 8,5 18 _ 27 756 89,4 31 076 100 Karl Gustav ...... 1 535 5,7 420 1,6 3 _ 25 097 92,7 27 055 100 Hietaniemi ....... 12 628 22,3 591 1,0 790 1,4 42 507 75,3 56 516 100 Övertorneå ....... 44 973 45,3 209 0,2 2 558 2,6 51 551 51,9 99 291 100 Överkalix ........ 105 095 58,2 465 0,3 27 505 15,3 47 185 26,2 180250 100 Korpilombolo ..... 53 447 62,5 380 0,4 10 775 12,6 20 953 24,5 85555 100 Tärendö .......... 30 994 37,2 9 592 11,5 5 920 7,1 36 713 44,2 83 219 100 Pajala ........... 97479 47,0 27 115 13,0 512 0,2 82 750 39,8 207 856 100 , Junosuando ...... 14 887 23,1 4 544 7,1 4 167 6,5 40 674 63,3 64 272 100 ; Karesuando ...... 23 555 51,5 5 981 13,1 _ — 16 172 35,4 45 708 100 Hela området 385 239 43,8 51 953 5,9 52 248 | 5,9 391 358| 44,4 880 798| 100

1 Beträffande innebörden av de olika kategorierna hänvisas till Kap. VIII. Jord- bruket. Allmänningsskogarna är dock icke särskilt redovisade utan ingår i katego- rin »övriga allmänna skogar». »övriga enskilda skogar» utgöres nästan uteslu- tande av »bondeskogar».

! Till tabell 62 må anmärkas att huvuddelen av övriga allmänna skogar i Nedertorneå kommun består av till Haparanda stad donerade skogar. All- 1' männingen i Pajala, Junosuando och Tärendö kommuner har en total areal om 67 390 ha, varav 39 075 ha består av skogsmark. Intäkterna från all- männingen tillföres såsom tidigare antytts huvudsakligen en av länsstyrelsen förvaltad skogsmedelsfond, vars avkastning skall användas för jordbru- kets förkovran inom de tre kommunerna. Karesuando kommuns skogar är belägna i Pajala kommun. Denna allmänning har en total areal om 7 000 ha, varav 4 800 ha är skogsmark. För denna allmännings karaktär m. ni. har redogjorts i Kap. VIII. Jordbruket.

Enligt Statistisk årsbok för Sverige 1957 är länets skogsmarker fördelade med 55 % på kronan, 6 % på övriga allmänna skogar, 10 % på bolagsskogar och 29 % på bondeskogar. Det enskilda skogsinnehavet i Tornedalen är sålunda större än det för länet genomsnittliga. I Överkalix och Korpilombolo kommuner dominerar dock kronan klart. Bolagens skogsinnehav —— Svenska Cellulosa AB företräder ensam bolagen i Tornedalen — är som synes rela- tivt ringa utom i de två sistnämnda kommunerna.

Beträffande bondeskogarnas fördelning på brukningsenheter m. m. hän- visas till Kap. VIII. Jordbruket.

De ovan lämnade uppgifterna avser endast skogsmarkens arealmässiga fördelning på ägarekategorier. För att erhålla den värdemässiga fördel- ningen måste hänsyn också tagas till skogsmarkernas bördighet (bonitet) och belägenhet. Dessa faktorer beaktas även vid åsättande av mark- och skogs-

Tabell 63. Bonitet, markvärde och

Bonitet mask/ha1 Markvärde kr/ha

Kommun Krono— (ålägga Bolags (ligga Samtl. Krono- (ätliga Bolags- (122153 Samtl. i skogar skogar skogar skogar skogar skogar skogar skogar skogar skogar

Nedertorneå . 1,75 — _ 1,62 1,62 3,77 6,45 5,56 5,79 5,80 Karl Gustav . 1,75 —— — 1,56 1,57 4,27 4,70 — 4,21 4,22 Hietaniemi . . 1,50 — 1,56 1,48 1,49 3,80 3,47 3,92 3,38 3,48 Övertorneå . . 1,50 — 1,65 1,67 1,59 2,81 2,88 3,01 3,18 3,01 Överkalix . . . 1,50 _ 1,66 1,67 1,57 3,87 6,00 4,75 5,16 4,35 Korpilombolo 1,50 _ 1,64 1,58 1,54 3,48 4,68 3,92 3,27 3,49 Tärendö ..... 1,25 1,49 1,61 1,46 1,40 2,76 3,11 3,89 3,50 3,14 Pajala ...... 1,25 1,46 1,67 1,42 1,35 1,99 3,00 2,92 2,87 2,47 Junosuando . 1,25 1,46 1,41 1,18 1,23 1,00 1,80 1,80 2,27 1,91 Karesuando . 0,75 1,15 — 0,55 0,73 1,00 0,70 — 0,92 0,93 . Hela området 1,36 1,43 1,63 1,45 1,41 | 2,85 | 3,14 4,13 3,43 3,20 *

1 Med mask förstås hela trädstammens kubikmassa med bark (skogskubikmeter).

värdena vid fastighetstaxeringen. Markvärdet är beroende dels av boniteten, dels av avsättningsläget. Skogsvärdet beror på avsättningsläget, virkesför- rådet och virkesförrådets sammansättning. I tabell 63 lämnas vissa uppgif— _ ter om bonitet samt mark- och skogsvärden för de fyra ägarekategoriernas ? skogar i de olika tornedalskommunerna. Bonitetsuppgifterna härrör från fastighetstaxeringen år 1952 och övriga uppgifter från fastighetstaxeringen år 1957.

Av tabell 63 framgår att bolagens skogar är de bästa med avseende på såväl bonitet som markvärde. Kronans skogar och allmänningarna visar i allmän- het både en lägre bonitet och ett sämre avsättningsläge än övriga ägarekate— goriers skogar. Att krono- och allmänningsskogarna ändå företer Skogsvär- den, som i medeltal är högre, torde bero på att virkesförrådet på dessa skogar i regel är högre och i större omfattning består av äldre grov skog.

Tabell 64. Virkesförråd på skogsmark

! i I I

Tall Gran Område % av vir- % av tall- % av virkes- % av gran- 1000-ta1 kesförrådet förrådet 1000-tal förrådet förrådet mask inom inom mask inom inom området länet området länet Tornedalen ......... 27 400 50,0 24,2 12 859 23,4 22,8 Övriga Norrbotten . . 85 714 55,4 75,8 43 572 28,2 77,2 Hela Norrbotten . . . . 113 114 54,1 100 56 431 26,9 100

kogsvärde för olika ägarekategorier

Skogsvärde i 1000—tal kronor

Skogsvärde kr/ha

-- . . Krono- Övr. allm. Bolags- Övr. ensk. Samtliga Krono- 023353 Bolags- Öezlrslåa Samtl. skogar skogar skogar skogar skogar skogar ' skogar ' skogar skogar skogar kr % kr % kr % kl. % kr % 99 193 —— 121 127 64 1,6 513 13,0 —— —— 3 358 85,4 3 935 100 263 114 — 89 99 404 15,0 48 1,8 — — 2 234 83,2 2 686 100 254 124 161 76 117 3 208 48,3 73 1,1 127 1,9 3 231 48,7 6 639 100 135 139 85 91 111 6 071 55,2 29 0,2 217 2,0 4 691 42,6 11 008 100 200 249 143 121 171 21 019 68,3 116 ,4 3 933 12,8 5 709 18,5 30 777 100 170 187 130 98 147 9 086 72,0 71 0,6 1 401 11,1 2 053 16,3 12 611 100 160 171 116 100 132 4 959 45,2 1 640 15,0 687 6,3 3 671 33,5 10 957 100 105 154 160 82 102 10 235 48,1 4 176 19,6 82 0,4 6 786 31,9 21 279 100 64 85 78 72 71 953 20,7 386 8,4 325 7,1 2 929 63,8 4 593 100 25 22 — 13 20 589 63,2 132 14,2 _ —— 210 22,6 931 100 147 148 129 88 120 56 588 53,7 7 184 6,8 6 772 6,4I 34 872 33,1 105 416 100

Virkesförrådets storlek och sammansättning

Ovan har redogjorts för skogsmarkens areal, markvärde och skogsvärde.

, För att erhålla en uppfattning om förutsättningarna för utnyttjande av de l tillgångar, som skogsvärdena representerar, är det emellertid nödvändigt & att klarlägga virkesförrådets storlek och dess sammansättning med avse-

l ende på trädslag.

l Emellertid är det svårt att utan en tidsödande och mycket kostsam special- undersökning få fram dessa uppgifter för en så liten region som Tornedalen och ännu svårare för de olika kommunerna. Man får därför söka andra vägar.

Beträffande virkesförrådets storlek har uppgifter erhållits från senaste riksskogstaxeringen. Dessa redovisas i tabell 64.

enligt riksskogstaxeringarna 195341957

Björk Övr. löv Samtliga trädslag % av vir- % av björk- % av vir- % av övr. % av vir- % av vir- 1000—ta1 kesförrådet förådet 1000-tal kesförrådet löv—förrådet 1000—tal kesförrådet kesförrådet mask inom inom 1113 sk inom inom mask inom inom området länet området länet området länet

23,6 36,0 3,0 40,5 54 819 100 26,2

64,0 59,5 154 633 100 73,8 1,6

35 868 17,1 100 4 039 1,9 100 209 452 100 100

Som synes finns 26,2 % av länets totala virkesförråd i Tornedalen. Barr- skogen dominerar där (73,4 %). Lövskogen utgör dock en betydligt större andel av virkesförrådet (23,6 %) än inom länet i övrigt (14,8 % ). Icke mindre än 36 % av länets björkförråd förekommer inom Tornedalen.

Virkesförrådets procentuella fördelning på de olika tornedalskommunerna kan lämpligen inhämtas från kontrollängderna till 1957 års fastighetstaxe- ring. Med tillhjälp av dessa procenttal och uppgifterna i tabell 64 angående virkesförrådets storlek har i tabell 65 uträknats virkesförrådets storlek (samtliga trädslag) inom en var kommun i Tornedalen.

Tabell 65. Totala virkesförrådets fördelning på kommuner

_ 0 11 Kommun 329,11 mask,... 333336”

Nedertorneå. . . 1 726 55,6 3,1 Karl Gustav. . . 1 599 59,1 2,9 Hietaniemi. . . . 4 135 73,2 7,5 Övertorneå. . . . 7 169 72,2 13,1 Överkalix ..... 12 398 68,8 22,6 Korpilombolo. . 5 964 69,7 10,9 Tärendö ....... 4 668 56,1 8,5 Pajala ........ 12 454 60,0 22,8 Junosuando . . . 3 301 51,4 6,0 Karesuando . . . 1 405 30,7 2,6

Hela området 54 819 62,2 100,0

Som synes har Hietaniemi, Övertorneå, Korpilombolo och Överkalix kom- muner de största virkesförråden per ha. Jämfört med länet redovisar Torne- dalen ett något högre virkesförråd per ha.

Det hade givetvis varit önskvärt att här även kunna redovisa virkesför- rådets fördelning på dimensioner. Några fullständiga uppgifter därutinnan är emellertid icke tillgängliga.

Barrskogens kvalitet i Tornedalen avviker icke nämnvärt från den för länet normala. Undantag därifrån utgör dock de östliga delarna av Neder- torneå kommun; skogarna är där allmänt av dålig beskaffenhet. Detta beror sannolikt bl. a. på, att arvsmassan kontinuerligt utarmats genom tidigare husbehovshuggningar.

Björkskogens beskaffenhet är mycket växlande. På goda marker invid älvdalarna utvecklas den oftast nöjaktigt. I de norra och inre delarna av Tornedalen däremot förekommer den icke sällan som flerstammig, krok- vuxen typ, som praktiskt taget saknar ekonomiskt värde. Den är därjämte ett avsevärt hinder för barrskogens reproduktion.

Virkesavkastningen

I detta avsnitt kommer endast att behandlas skogens kvantitativa avkast- ning.

Virkesuttagets storlek

Som allmän regel för förvaltningen av kronans skogar gäller, att skogs- bruket skall inriktas på uthållighet med såvitt möjligt jämn avverkning och hög penningavkastning. Regeln medför bl. a. en relativt lång omloppstid med jämförelsevis stora Virkesförråd och en viss ransonering även av gam- mal och överårig skog.

Frågan om skogens föryngring är ett av de mest betydande skogliga | problemen i övre Norrland. Spörsmålet är av sådan storleksordning, att domänstyrelsen funnit sig böra tills vidare begränsa avverkningen och restau- reringsarbetet till en s. k. skogsodlingsgräns, ovanför vilken som allmän princip gäller att investeringar för skogens förnyelse icke får göras och nya hyggen icke upptagas. De sålunda från skogsbruk undantagna skogarna är i allmänhet belägna i närheten av fjällen eller tundran. I Tornedalen lig— ger bl. a. de inre västliga delarna av kronoparken Muonio i Pajala kommun och samtliga kronomarker inom Karesuando kommun ovanför skogsodlings- gränsen. Inom kronomarkerna i Karesuando har dock, med hänsyn till det framträdande behovet av att bereda befolkningen i denna kommun utkomst- möjligheter, avdelats ett s. k. socialt skogsvårdsområde, där ovannämnda begränsningar i skogsbruket icke tillämpas. Det sociala skogsvårdsområdet omfattar kronoparken Saivo och vissa överloppsmarker, tillsammans om- kring 19 000 ha.

För allmänningsskogarnas skötsel liksom för bolags- och bondeskogarna gäller skogsvårdslagens bestämmelser. Dessa föreskriver bl. a. att skogsmark med därpå växande skog skall genom att på lämpligt sätt utnyttja markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och så vitt möjligt jämn avkastning erhålles. Skog får ej avverkas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än genom ändamålsenlig gallring, så länge det med lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den.

Skogsvårdslagen har lönsamhetsprincipen som ledmotiv. Med en sådan målsättning blir bl. a. omloppstiden kortare än vid tillämpning av de prin- ciper, som gäller för kronans skogar. Avverkningarnas omfattning kommer i praktiken ofta att bestämmas av _ förutom ägarnas personliga initiativ — gällande virkespriser.

I det följande redovisas en uppskattning av den nuvarande årliga avverk- ningens ungefärliga storlek. Beträffande kronoskogar, allmänningar och bolagsskogar har för detta ändamål inhämtats uppgifter, som avser den genomsnittliga årsavverkningen för perioden 1953—1956. För att få en

uppfattning om avverkningarna på bondeskogarna åter är materialet mycket ofullständigt. Efterföljande uppgifter om bondeskogarna grundar sig på en inom skogsvårdsstyrelsen gjord, erfarenhetsmässig bedömning.

Med ledning av sålunda erhållna uppgifter har i tabell 66 gjorts en sam- manställning över den nuvarande årliga avverkningen i Tornedalen.

Tabell 66. Årlig avverkning under perioden 1953—1956

Kommun Avverkningsbe- Avverkning lopp mask per ha 1000-tal mask

Nedertorneå .............. 0,9 28 Karl Gustav .............. 1,0 27 Hietaniemi ............... 1,1 62 Övertorneå ............... 1,1 109 Överkalix ................ 1,1 198 Korpilombolo ............. 1,2 103 Tärendö .................. 0,8 67 Pajala ................... 0,8 166 Junosuando .............. 0,7 45 Karesuando .............. 0,4 18

Hela området 0,9 823

Avverkningarnas fördelning på barr- och lövskog har endast kunnat redovisas för kronoskogarna. Den av domänverket beräknade möjliga avverkningen av lövskog i Tornedalen utgöres av ca 154 000 mask per år. De kvantiteter, som i verkligheten har uttagits, är emellertid avsevärt mindre. Sålunda har under senare är endast avverkats omkring 40 000 m3sk årligen, beroende på avsättnings- och transport- svårigheter samt brist på arbetskraft för lövskogsavverkning.

Som synes av tabell 66 avverkas i Tornedalen årligen sammanlagt omkring 823 000 mssk. Virkesuttagen per ha inom de olika kommunerna varierar något. På grund av det osäkra materialet torde det emellertid vara vanskligt att draga några närmare slutsatser därav.

En jämförelse mellan avverkningen i Tornedalen och länet i dess helhet torde vara av intresse. En beräkning grundad på riksskogstaxeringens stubb- inventering visar, att 3,30 milj. m3sk årligen i genomsnitt för perioden 1952/53—1955/56 uttagits inom Norrbottens län. Detta betyder en årlig genomsnittlig avverkning om 0,8 1113sk per ha. Avverkningen i Tornedalen synes följaktligen ungefär överensstämma med medeltalet för hela länet.

Virkesskördens utnyttjande

Barrskogsvirket i Tornedalen användes främst som sågtimmer och massa- ved. Någon svärighet att finna avsättning för dessa industrisortiment har icke förelegat. Tvärtom har efterfrågan på sågtimmer hittills icke blivit helt tillfredsställd. Behovet fylles för närvarande delvis genom inköp från Finland.

Av lövvirket användes björk för massatillverkning och bränsle. Asp, som

på kronoskogarna torde uppgå till omkring 10 % av lövskogsförrådet, an- vändes främst för tändstickstillverkning men även till massaved. Vissa av— sättningssvärigheter beträffande lövvirket föreligger. Då det i allmänhet icke kan flottas, belastas det nämligen med så stora transportkostnader att endast de i förhållande till bilvägar och järnvägar bäst belägna skogarna kan leve- rera lövvirket med ekonomiskt utbyte. Brännvedsavverkningen åter är starkt lokaliserad till de närmast tätorterna belägna skogarna. Användningen av brännved minskar påtagligt år för år i den mån byggnadsbeståndet moder— niseras, då kol— och olj eeldning i allmänhet kommer till användning.

Såsom tidigare omnämnts torde inom Tornedalen årligen avverkas i medel— tal omkring 823 000 mask. Endast en ringa del av denna kvantitet användes emellertid inom Tornedalen.

De råvaruförbrukande trävaruindustrierna i Tornedalen består av Statens skogsindustriers sågverksanläggning på Seskarö samt ett 90-tal mindre cirkelsågverk, flertalet för husbehovssågning. Av dessa företag producerade seskarösågen under perioden 1953—1956 årligen i genomsnitt 6 700 stds sågat virke. Råvaran utgöres uteslutande av grantimmer, som erhålles från ett område mellan finska gränsen och Byske älv. Enligt uppgift härrör omkring 1 000 stds sågad vara från Tornedalen. Detta motsvarar ca 11 000 m3sk. På grundval av uppgifter från kommerskollegium kan beräknas, att småsågar- nas råvaruförbrukning utgör omkring 110 000 m3sk, huvudsakligen barr- virke. Sammanlagt förbrukas således i Tornedalen omkring 120 000 mf'sk, varav en mindre del dock torde härröra från Finland. Av den lämnade redo- görelsen framgår att av Tornedalens totala avverkning icke mindre än omkring 700 000 mssk eller 85 % förädlas vid industrier utanför omrädet.

Av vad som här antytts framgår dels att det föreligger avsättningssvårig- heter för lövvirket och dels att endast en ringa del av virkestillgångarna förädlas inom Tornedalen.

Virkesbalansen

Under åberopande av det otillfredsställande arbetsmarknadsläget inom vis- sa delar av Norrbottens län och önskvärdheten av att finna nya sysselsätt- ningsobjekt därstädes hemställde länsstyrelsen i underdånig skrivelse den 19 februari 1957 att bl. a. frågan huruvida råvarutillgångarna och drifts- ekonomiska förhållanden medgåve en utvidgad Skogsindustriell verksamhet måtte utredas. Med anledning därav uppdrog Kungl. Maj:t åt kommers- kollegium att i samråd med skogsforskningsinstitutet upprätta en virkes- balans för Norrbottens län. Uppdraget har redovisats den 15 mars 1958. Den upprättade balansräkningen har bl. a. till syfte att översiktligt belysa för- hållandet mellan virkestillgångar och virkesförbrukning i Norrbottens län. Den utvisar, att avverkningen i länet ur skoglig synpunkt bör höjas med ungefär 20 % jämfört med uttagen under avverkningssäsongerna 1952/53—

1955/56. Det framgår vidare, att ca 25 % av den i Norrbotten avverkade vir- keskvantiteten förädlas i andra län.

Den sålunda beräknade avverkningen per ha har, efter korrektion för vir- kesförråd och bonitet, tillämpats även beträffande Tornedalen. Enligt denna överslagskalkyl synes avverkningen i Tornedalen kunna höjas till omkring 1 000 000 m3sk, d. v. s. ökas med ungefär 24 %. En betydande höj- ning av avverkningen är sålunda önskvärd ur skoglig synpunkt.

Det bör här omnämnas, att länsstyrelsen i underdånig skrivelse den 14 april 1958 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte genom särskilda sakkunniga låta undersöka betingelserna för att på ett ändamålsenligt sätt inom länet industriellt utnyttja det virkesöverskott, som förefinns enligt kommerskol- legiets ovannämnda balansutredning.

Behov av åtgärder för att höja avkastningen

Återväxtåtgärder

Det stora behovet av återväxt— och beståndsvårdsåtgärder, som finns i Norr— botten och även föreligger i andra delar av Norrland, kan till stor del till— skrivas övergången från exploaterande till uthålligt skogsbruk och där- med sammanhängande följdverkningar samt otillräckliga erfarenheter och kunskaper på skogsvårdens olika områden. Det är uppenbart att dessa för— hållanden gör sig särskilt gällande i trakter med relativt låga rotvärden samt under för skogsproduktionen ogynnsamma klimatiska och biologiska för- utsättningar. Om det senare utgör den av domänstyrelsen uppdragna skogs- odlingsgränsen ett påtagligt vittnesbörd. Behovet av återväxtåtgärder i Tornedalen kan emellertid endast uppskattningsvis bedömas.

Riktlinjerna för kronans nuvarande avverkningspolitik har uppdragits med nyssnämnda förhållanden för ögonen. Avverkning och reproduktions— åtgärder har därvid samordnats. Enligt domänstyrelsens direktiv skall så- lunda de årliga återväxtåtgärderna inom varje revir i princip motsvara minst den areal ny föryngringsyta, som upptages, samt därutöver ihn-del av den äldre kalmarksarealen. När ett revirs utsyning fastställts — utsyningen grundas på s. k. indelningsplaner — skall hänsyn tagas till revirets åtgärds- behov. Om föryngringsarbetet släpar efter mera än som kan anses skäligt, skall speciella hänsyn tagas till att nya kalhyggen ej upptagas på svårför- yngrade marker.

För restaureringsarbetets genomförande har på grundval av en, under en följd av år företagen åtgärdsinventering upprättats ett för varje revir gäl- lande åtgärdsprogram. Detta syftar till att inom ca 15 år avverka restbestånd, försätta kalmarker i produktivt skick genom olika reproduktionsåtgärder (hyggesrensningar, björkbekämpning, hyggesbränning, markberedning och skogsodling) samt att genom röjningar förbättra produktionsbetingelserna i plantbestånd och ungskogar. Från programmet har beträffande återväxt-

åtgärder tills vidare undantagits de marker, som är belägna ovanför den tidi- gare omnämnda skogsodlingsgränsen. Avsikten med åtgärdsprogrammet är nämligen, att i första hand iståndsätta de marker, som har det bästa avsätt- ningsläget. den bästa boniteten och de bästa reproduktionsbetingelserna. Den kalmarksareal, som årligen bör behandlas med reproduktionsåtgärder på kronans skogar, framgår av tabell 67. För att erhålla en uppfattning om behovet av reproduktionsåtgärder på skogar under skogsvårdslagen har genom skogsvårdsstyrelsens försorg utförts en utredning därom. Denna har grundats dels på infordrade uppgifter från bolag och allmänningar och dels på hos skogsvårdsstyrelsen tillgängliga statistiska uppgifter samt avser en restaureringsperiod av omkring 15 år.

Vid utredningen har medtagits redan förefintliga hyggen, den föryngrings— yta, vilken förutsättes uppkomma efter avverkning av s. k. restskog, samt den föryngringsyta, vilken beräknas uppstå efter övriga föryngringshugg— ningar. Resultatet av utredningen framgår av tabell 67.

Tabell 67. Den kalmarksareal, som årligen bör behandlas med reproduktionsåtgärder

Övr. en- 15522; 0211—522?)— 121355;- skilda Samtliga skogar g skogar Kommun

% av

ha ha ha ha ha skogs-

marken Nedertorneå .............. —— — —— 670 670 2,2 Karl Gustav .............. 30 — — 550 580 2,1 Hietaniemi ............... 300 — 10 600 910 1,6 Övertorneå ............... 1 060 — 50 1 150 2 260 2,3 Överkalix ................ 1 830 _ 430 770 3 030 1,7 Korpilombolo ............. 970 _ 240 430 1 640 1,9 Tärendö .................. 860 180 90 1 070 2 200 2,6 Pajala ................... 2 720 560 10 1 930 5 220 2,5 Junosuando .............. 410 80 70 1 250 1 810 2,8 Karesuando .............. 150 —— — 400 550 1,2 Hela området 8 330 | 820 900 | 8 820 18 870 2,1

Tabell 67 visar att det absoluta behovet av återväxtåtgärder är störst i Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner. Det relativa behovet, som också torde ge ett uttryck för skogstillståndet, synes vara störst inom Juno- suando, Tärendö och Pajala kommuner.

För kronans skogar uppskattas självföryngring kunna erhållas på om- kring 73 % av kalmarksarealen, medan skogsodling (sådd eller plantering) erfordras på ca 27 %, motsvarande 6 080 respektive 2 250 ha per år.

Vid självföryngringen är olika förberedande åtgärder behövliga i följande omfattning:

H yggesrensning Markberedning Bränning 5 250 ha/år 580 ha/är 250 ha/år

Hyggesrensningsarealen omfattar även bekämpning av icke önskvärd löv- trädsvegetation med kemiska medel. Bränning erfordras dessutom på ca 750 ha/är som en förberedande åtgärd för skogsodling.

För övriga skogar (bondeskogar, bolagsskogar och allmänningsskogar) har skogsvårdsstyrelsen uppskattat behovet av olika återväxtåtgärder till denna storlek:

Hyggesrensning Bränning Skogsodling 6 850 ha/år 3 690 ha/år 2 477 ha/år

För närvarande lär utföras endast omkring 1/4 ä 1/3 av det för samtliga sko- gar redovisade behovet av mer arbets— och kostnadskrävande storväxtåt- gärder såsom skogsodling och markberedning. Den största delen därav torde ske på kronoskogarna.

Röjning

Förutom återväxtåtgärder på hyggen behövs i Tornedalen förbättringsåt- gärder i form av plant- och ungskogsröjning.

På kronans skogar har en inventering ägt rum inom de olika reviren i Tornedalen beträffande röjningsbehovet. Inventeringen har givit vid han- den, att ett årligt röjningsbehov om i medeltal 1,2 % av skogsmarksarealen föreligger. Största behovet synes finnas i Pajala och Överkalix kommuner.

Beträffande skogarna under skogsvårdslagen har en utredning rörande röjningsbehovet verkställts genom skogsvårdsstyrelsens försorg.

Det sammanlagda behovet av röjning i tornedalskommunerna redovisas i tabell 68.

Tabell 68. Årligt behov av röjning i ha

Krono- Övri a allm. Övriga ensk. Samtliga

Kommun skogar sigogar Bolagsskogar skogar skogar Nedertorneå ........ — 30 _ 280 310 Karl Gustav ........ 10 20 —— 250 280 Hietaniemi ......... 100 10 10 440 560 Övertorneå ......... 260 —— 30 540 830 Överkalix .......... 1 550 10 290 490 2 340 Korpilombolo ....... 560 —— 110 220 890 Tärendö ............ 250 100 60 380 790 Pajala ............. 1 730 360 10 790 2 890 Junosuando ........ 160 30 40 450 680 Karesuando ........ 90 30 _ 220 340 Hela området 4 710 590 550 4 060 9 910

Som synes föreligger absolut sett ett betydande röjningsbehov på samtliga skogar inom Tornedalen. Största delen därav hänför sig givetvis till Pajala och Överkalix kommuner, som har den största skogsmarksarealen.

Röjning utföres i ej obetydlig omfattning och främst inom storskogs- bruket. Några närmare uppgifter om storleken av den areal, som röjes, står

emellertid icke att få för alla ägarekategorier. Den torde dock ej på långt när motsvara det redovisade behovet.

Avslutningsvis skall här något beröras behovet av skogsdikning. Under arbetslöshetstiden företogs i början av 1930—talet avsevärda skogsdikningar på alla skogar. På senare tid har dikningsverksamheten kraftigt minskats till förmån för andra enligt nuvarande betraktelsesätt mera angelägna åtgärder. Det fåtal dikningsföretag, som förekommit under senare år, har verkställts genom sprängning eller medelst traktordragna plogaggregat. Den framtida dikningen torde främst bero på möjligheterna att ytterligare mekanisera verksamheten. F. 11. är dikningsverksamheten — i varje fall på de enskilda skogarna — i stort sett begränsad till att i mindre omfattning underhålla redan utförda skogsdiken.

Skogsbilvägar

Inledningsvis skall här omnämnas de vanligast förekommande typerna av skogsbilvägar.

Skogsbilvägarnas huvudleder benämnes stamvägar och utföres med minst 3,5 m hårdgjord bredd och av sådan standard, att de tillåter någorlunda hög trafikhas— tighet samt maskinellt underhåll. En enklare och billigare form av skogsbilväg an- vändes för kortare avstånd och stickvägar, där mindre krav på trafikhastighet och lägre trafikintensitet tillåter en mera slingrande sträckning. Slutligen förekommer s. k. bilbasvägar, som är farbara endast vintertid.

Skogsbilvägnätet i Tornedalen måste anses alldeles för glest för att till— fredsställa ett modernt skogsbruk. Anledningen därtill är främst att söka i knapphändiga anslag, den ogynnsamma ägoanordningen inom bondejorden samt militära hinder. Fr. o. ni. andra världskriget har på kronoskogarna i Tornedalen byggts 206 km permanenta skogsbilvägar och 99 km bilbasvägar. På övriga skogar har på samma tid med statsbidrag utförts 9 företag om sammanlagt 53 km, varav 21 km stamvägar och 32 km bilbasvägar.

Genom domänverkets och skogsvårdsstyrelsens försorg har behovet av ytterligare skogsbilvägar inom Tornedalen inventerats. Resultatet av in- venteringen framgår av tabell 69.

Tabell 6.9. Behovet av permanenta skogsbilvägar i km

Kommun ägg?.— Sigg; Bolagsskogar Ölä'oågik' Summa Nedertorneå ........ _— — —- 32 32 Karl Gustav ........ 5 _ — 34 39 Hietaniemi ......... 109 — _ 62 171 Övertorneå ......... 122 — — 160 282 Överkalix .......... 404 -— 32 54 490 Korpilombolo ....... 187 — 4 12 203 Tärendö ............ 39 21 8 67 135 Pajala ............. 97 51 _ 92 240 Junosuando ........ 97 7 — 75 179 Karesuando ........ 8 — _— _ 8

Hela området 1 068 '79 44 588 1 779

Som synes av tabell 69 är behovet av ytterligare skogsbilvägar inom Torne- dalen avsevärt. Kostnaderna för utbyggnad av det behov, som angivits i ta- bellen, torde uppgå till omkring 50 milj. kronor, varav 30 milj. kronor belö- per på kronoskogar och 20 milj. kronor på övriga skogar. Som jämförelse kan omnämnas att anslaget till vägbyggnader å skogar i enskild ägo för inne- varande budgetår utgör 7,5 milj. kronor för hela landet.

Värdet av ett tillräckligt och fullgott skogsvägnät har under senare år fortlöpande accentuerats. De mekaniserade transportmetoderna, d. v. s. främst utnyttjande av bilar och traktorer, håller sålunda på att successivt tränga ut de manuella inom skogsbruket. En fortskridande övergång från flottning till landsvägsburna timmertransporter är vidare klart märkbar. Träindustrins utveckling har därjämte medfört en stegrad efterfrågan på sådana sortiment, bl. a. lövmassaved och klenvirke, vilka på grund av sin beskaffenhet icke gärna kan flottas utan måste transporteras på väg. Det är av stor vikt att dessa sortiment tillvaratages, då industrins råvarubas tack vare dem breddas och produktionsökningar alltså möjliggöres.

Ett väl utbyggt skogsvägnät har avgörande betydelse för skogsvården. En av förutsättningarna för att skogsvårdsarbete, vilket såsom tidigare fram- hållits i detta kapitel kraftigt släpar efter i Tornedalen, överhuvudtaget skall kunna utföras i någon större omfattning, är nämligen att goda möjligheter för person- och materieltransporter står till buds. Det bör också framhållas, att ett väl utvecklat skogsvägnät har en stor allmännytta; som exempel må anföras skogsvägarnas betydelse för skogsbrandbekämpning.

Skogsbruket är emellertid för sina transporter icke endast beroende av skogsbilvägar. Ett villkor för att skogsbruket skall kunna bygga ut ett eget vägnät är att de allmänna vägarna har en minst lika god standard som skogsbilvägarna. Som framhållits i Kap. VI. Samfärdseln är emellertid de allmänna vägarnas beskaffenhet otillfredsställande i Tornedalen, vilket främst ger sig tillkänna under vår och höst samt vid långvariga regn. Hela det genomgående vägnätet är i behov av snar ombyggnad och förstärkning. I första hand måste de viktigaste broarna förstärkas, så att åtminstone vintertid en högre belastning genomgående kan tillåtas på de vägar, som har särskild betydelse för skogstransporterna.

Arrondering

Som omnämnts i Kap. VIII. Jordbruket erhöll de under domänverkets för- valtning stående kronomarkerna sin utformning vid avvittringen. Några större förändringar har icke skett sedan dess. Kronoskogarna är i allmänhet samlade i stora sammanhängande områden. I desamma ligger dock in- sprängda många enklaver av skilda slag, dels större såsom byområden, enstaka hemman, nybyggen o. dyl. och dels mindre, exempelvis i lappmarken

ströängar. Medelstorleken av kronoskogsområdena i Tornedalen är — med ungefärlig omrädesbedömning å generalstabskartan — i runt tal 7 000 ha skogsmark. Några arronderingsproblem av mera genomgripande art torde ej föreligga. Många förbättringar är dock säkerligen önskvärda och möjliga. Goda utsikter torde finnas att avveckla de för skogsbruket hinderliga strö— ängarna; ett betänkande med förslag till fortsatt ströängsindragning har som bekant avgivits under år 1957 (SOU 1957: 30). Dessutom borde en del enklaver längre söderut kunna elimineras genom markbyten. — Ett tänk- bart byte med syfte att flytta hietaniemibyarnas utskogar närmare byarna har antytts i Kap. VIII. Ett sådant markbyte skulle beröra kronomarkerna inom Hietaniemi kommun. (- Bolagsskogarna torde huvudsakligen ha bildats genom förvärv av enskilda fastigheter. De är på grund härav avsevärt mer splittrade än kronoskogarna. Sammanlagt finns i Tornedalen omkring 160 brukningsområden med en medelareal skogsmark om något över 300 ha. Åtskilliga arronderingsför- bättringar bör vara möjliga. Ett överslag med utgångspunkt från preli— minära undersökningar tyder på, att utbyten för att ernå större ägokon— centration skulle kunna avse en tredjedel av bolagsinnehavet. Bytespart skulle företrädesvis bli kronan, men även det enskilda skogsbruket kan väntas bli berört av fastighetsregleringen. En fortsättning av den bytes- verksamhet mellan bolag och kronan, som f. n. pågår i södra delen av länet, är således motiverad.

Beträffande allmänningsskogarna gäller i stort sett vad nyss sagts om kronomarkerna. Allmänningarna har utlagts vid avvittringen och har därvid erhållit tämligen stora sammanhängande marker. Genomsnittsområdet synes "omfatta i runt tal 5 000 ha skogsmark.

Bondeskogarnas behov av omarrondering har behandlats i Kap. VIII. J ord- bruket. Här skall endast erinras om att jordbruksfastigheterna i Tornedalen ofta har en otillfredsställande ägoanordning. Skogsmarken består ej sällan av mycket smala, kilometerlånga —— stundom t. o. m. milslånga — skiften. Detta försvårar och i vissa fall omöjliggör ett skogsbruk enligt moderna prin- ciper. En betydande fastighetsreglering är därför önskvärd i Tornedalen.

,.

I Kap. VIII. Jordbruket har omnämnts, att Kukkola by tillsammans med ett antal angränsande byar bildat ett s. k. bondeskogsdistrikt. Detta, som be- nämnes Nedre Tornedalens bondeskogsdistrikt, är det första i sitt slag inom länet. Verksamheten inom distriktet sker i Norrbottens läns skogsägare— förenings regi i samarbete med länets skogsvårdsstyrelse och har till ändamål att samordna skogsvård, avverkningar och försäljningar. Distriktet har ännu icke varit i verksamhet så länge, att några resultat av betydenhet kan påvisas.

Tabell 70. Flattningsföre—j

Antal intressenter vid Av föreningarna flottad virkesmängd Kalix och Torne älvars flottningsföreningar Kalix älvs Torne älvs År . Så - Massa- Bränn- Såg— Massa- Bränn— Härav Bolag Virkeshandl. timåer ved ved timmer ved ved har bi" vattnen I . 3 . . . . . tillfört (i nom Utom Inom Utom 1 1000—tal f tr (intill år 1 1000-tal fstr (intill år 1000-tal länet länet länet länet 1949 flkbf)1 1949 flkbf) kbf) 1930 15 25 4 2 6 007 5 485 _ 4 936 3 758 _ 6 032 1939 12 29 5 — 4 025 3 587 _ 3 707 2 663 _ 6 492 1949 14 33 5 _ 3 100 9 258 765 3 375 8 011 486 8 354 1954 6 14 — _ 4 243 7 165 338 4 983 4 057 68 2 926 1955 6 14 _ _ 3 521 6 517 269 1 684 3 497 111 3 333 1956 8 13 _ — 3 565 7 211 181 7 289 8 994 93 3 163 1957 8 14 _ _ 3 327 8 837 139 5 361 9 945 114 3 423

1 Beteckningen fatr avser virkets volym i kubikfot efter mätning i topp- och rotända under bark.

Flottningen

Den övervägande delen av det virke, som avverkas i Tornedalen, flottas till kusten. Under senare år har emellertid direkttransporterna på landsväg ökat. Hela kvantiteten bilburet virke i Tornedalen torde dock f. n. endast belöpa sig till 20 % av den totala transportmängden.

Flottningen organiseras och ombesörjes genom flottningsföreningar. Tor- nedalen beröres närmast av fyra föreningar nämligen Kalix älvs, Torne älvs, Torne älvs svenska bivattens samt Sangisälvens flottningsförening.

Kalixälvens flottledssystem omfattar Kalix älv, Tärendö älv samt Torne älv ovanför bifurkationen med respektive reglerade bivatten.

Systemet Torne älv utgöres av Torne och Muonio huvudälvar, där dessa bildar gräns mot Finland. Den allmänna flottleden slutar i norr vid Karesuando kom- mungräns.

Den viktigaste flottleden i gränsälvarnas bivatten är Lainio älv, som norrut utgör allmän flottled till en punkt ca 5 km norr om Lainio by.

Sangisälven har på senare tid alltmer förlorat sin betydelse som flottled och användes nu för allmän flottning endast efter beslut i varje särskilt fall.

Flottningsavgiften debiteras f. 11. per framflottad justerad f3tr utsorterat vid kustskiljestället. Helbarkat virke rabatteras med 15 % och s. k. flottnings- brännved med 20 %.

I tabell 70 lämnas vissa uppgifter om verksamheten inom flottnings- föreningarna i Tornedalen.

Av tabellen framgår, att antalet flottningsintressenter varit betydligt lägre under 1950-talet än under 1930- och 1940-talen. Detta torde bl. a. bero på att en del mindre träindustriföretag under de senaste decennierna upp- hört eller uppgått i större koncerner, samt att vissa intressenter övergått till landtransporter.

ningarnas verksamhet

Medclkubikfot vid respektive Lone— och flottnlngskostnader flottledssystem Kalix älvs flottningsförening Torne älvs flottningsförening Timlön kr Timlön kr . Torne Medelkost— Medelkost— i??? Tåg:: älvs nad per kbf nad per kbf bivatten Flott- Sorte- öre Flott— Sorte- öre nmgen ringen ningen ringen 4,34 5,70 4,47 0:50 1: 37 6,36 0: 50 0:55 6,49 4,03 4,64 3,97 0: 60 1: 59 6,03 0: 60 0:60 3,59 2,40 2,78 2,58 1: 82 2: 32 16,64 1: 82 1: 80 16,65 2,42 3,92 2,40 3: 25 5: 15 20,76 3: 25 4:22 18,84 2,36 3,77 2,53 3: 59 4:89 22,15 3: 59 5: 22 20,61 2,43 3,40 2,33 3: 75 5: 23 20,64 3: 75 5: 96 21,79 2,46 3,27 2,40 3: 85 5: 08 22,79 3: 85 5: 43 21,56

Sortimenten har på senare år undergått en påtaglig förändring från grövre till klenare dimensioner.

Att medelkostnaden per flottad kubikfot sedan 1930-talet ej stigit i samma takt som lönerna, synes kunna förklaras av vidtagna rationaliseringar och av att avsevärda byggnadsarbeten på flottlederna utförts som beredskaps- arbeten.

Skogsbrukets administration m.m. Administration

Kronoskogarna i Tornedalen administreras av Övre Norrbottens överjäg— mästaredistrikt jämte följande därunder lydande sju revir, nämligen Kalix revir (del av Överkalix kommun), Råneå revir (mindre del av Överkalix . kommun), Torneå revir (Nedertorneå, Karl Gustavs, Hietaniemi och Över- torneå kommuner samt delar av Korpilombolo och Överkalix kommuner), Korpilombolo revir (återstående delar av Överkalix och Korpilombolo kom— muner), Tärendö revir (Tärendö, Pajala och Junosuando kommuner), Muonio revir (delar av Pajala och Karesuando kommuner) samt Jukkasjärvi revir (Karesuando kommun). Varje revir är indelat i 5—8 bevakningsområ- den under ledning av en kronojägare.

De ecklesiastika skogarna förvaltas av pastoraten. Kontrollen av förvalt- ningen åvilar stiftsnämnden. Avkastningen från de ecklesiastika skogarna tillgodogöres kyrkofonden.

Pajala, Tärendö och Junosuando sockenallmänning förvaltas gemensamt med Gällivare allmänning. Skötseln av Karesuando allmänning handhas av skogsvårdsstyrelsen direkt.

Bolagsskogarna i Tornedalen tillhör såsom redan omnämnts undantags- löst Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Bolagets Skogsförvaltning i Gyljen hand— har skogarna i Överkalix, Korpilombolo, Tärendö och Pajala kommuner. Övriga bolagsskogar i Tornedalen lyder under förvaltningarna i Luleå och Gällivare.

Skötseln av allmännings- och bolagsskogarna samt bondeskogarna står un- der överinseende av skogsvårdsstyrelsen i länet. Länet är för detta ändamål indelat i skogsvårdsdistrikt. Tornedalskommunerna tillhör alla Tornedalens skogsvårdsdistrikt med undantag för Överkalix kommun, som ingår i Kalix—Gällivare distrikt. Tornedalsdistriktet är såvitt angår Tornedalen upp- delat på sju länsskogvaktareområden.

Bidrag till skogsförbättringsåtgärder

Enligt kungörelsen angående bidrag och lån till Vissa skogsförbättrande åtgärder (SFS nr 239/48) kan ägare av skog, som lyder under skogsvårds- * lagen, under vissa förutsättningar erhålla visst statsbidrag för reproduk- tionsåtgärder på hyggen, för att iständsätta rest- och skräpskogar samt för skogsdikning.

Möjligheten att utnyttja anslaget för de rena byggena är ringa, då bidrags- bestämmelserna är tillämpliga på endast ett fåtal av dem. Däremot är bidragsmöjligheterna större för rest- och skräpskogarna. Sistnämnda för- hållande har emellertid hittills beaktats i alltför ringa omfattning.

I sin nuvarande utformning är det 5. k. norrländska produktionsanslaget (SFS nr 599/40) synnerligen användbart i lappmarken. Däremot är det be- träffande kustbygden enklare att utnyttja skogsförbättringsanslaget. Det kan i detta sammanhang omnämnas, att distriktsjägmästarna i Tornedalens och Kalix-Gällivare distrikt i skrivelse den 2 januari 1956 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att skogarna i Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala och Junosuando kommuner måtte likställas med lapp- marksskogarna beträffande norrländska produktionsanslaget.

Slutligen kan nämnas att statsbidrag till skogsbilvägar kan utgå ur ansla- get för byggande av vägar på skogar i enskild ägo. Bidraget utgår vanligen med 50 %, i vissa fall med 70—80 %, av den beräknade kostnaden.

Utbildning

I Tornedalen bedrives skoglig utbildning i olika former. Vid folkskolorna i Tornedalen anordnades läsåret 1956/57 åtta skogs- betonade fortsättningskurser. En kombinerad jordbruks-, skogs- och metall- linje har vidare organiserats vid enhetsskolan i Hedenäset.

Tornedalens lantmannaskola i Vojakkala meddelar också viss skogsunder- visning. Eleverna är sålunda uppdelade på en jordbrukslinje och en skogs- linje. Skogsundervisningen omfattar 300 å 400 timmar.

Skogsvårdsstyrelsen utövar en ganska omfattande rörlig instruktörsverk- samhet. Avsikten med'denna är att vid besök på arbetsplatserna väcka skogsarbetarnas intresse för bättre redskapsvård och arbetsteknik samt att orientera dem om nya redskap och utbildningsmöjligheter. I Tornedalen har instruktörsverksamheten till stor del omfattat hästvård och körning.

Någon särskild skogsskola finns däremot ej i Tornedalen. Emellertid bedrives skoglig utbildning med elever till stor del från Tornedalen vid skogs- och lantmannaskolan samt vid skogsbruksskolan i Björkfors inom Neder- kalix kommun. För den förra är hushållningssällskapet och för den senare skogsvårdsstyrelsen huvudman. Vid båda skolorna bedrives skoglig grund- utbildning.

I Tärendö har planerats en skogsbruksskola i skogsvårdsstyrelsens regi. För ändamålet har inköpts tomt och övningsmarker.

KAPITEL XII

Industri och hantverk

Malmbrytning och metallindustri

I ett tidigare kapitel har redogjorts för de kända malmfyndigheterna inom Tornedalen. Någon brytning av malm förekommer dock ej.

Metallindustrin, som huvudsakligen består av servicebetonade verkstäder av ringa storlek, redovisas kommunvis i följande tabell.

Tabell 71. Antal metallverksläder och sysselsatta den 1/1 195 7

Mo?;;k:fåld$ek' Smidesverkstäder Tunnplåtslagerier Cykelverkstäder Kommun Företag Sågs:; Företag 53:55; Företag Sååå); Företag Sååå? Haparanda. . . . 3 49 2 4 1 2 1 1 Nedertorneå. . . 2 2 1 2 Karl Gustav. . . 2 5 2 2 1 1 Hietaniemi. . . . 2 7 1 1 1 1 Övertorneå. . . . 2 12 4 5 3 8 Överkalix ..... 4 20 1 1 Korpilombolo. . 2 3 1 3 Tärendö ....... 1 2 Pajala ........ 2 4 1 2 1 1 Junosuando. . . . 1 1 1 1 Karesuando Hela området 20 103 14 22 6 | 12 | 3 3

Genom den kraftiga ökningen av antalet motordrivna fordon och redskap under de senaste åren finns inom Tornedalen liksom inom länet i övrigt behov av ytterligare motorverkstäder, speciellt för bilar. Bristen på yrkes- kunnig arbetskraft utgör emellertid en hämmande faktor för en utbyggnad av denna verksamhetsgren. Då yrkesutbildningen på sistone avsevärt intensifie— rats, torde dock detta hinder efter hand kunna elimineras. En successiv utbyggnad av serviceverkstäderna inom Tornedalen bör därför inom en icke alltför avlägsen framtid kunna emotses, därest lämpliga företagsledare står till buds. Länsstyrelsen och länets företagareförening har också överlagt med företrädare för respektive kommuner om förutsättningarna för att åtminstone i de största orterna få till stånd tidsenliga motorverkstäder.

Det kan omnämnas, att länsstyrelsen har under prövning frågan om att till vissa orter koncentrera och samordna olika statliga förvaltningars repa- rationsverksamhet. Bortsett från den rationalisering, som därigenom kan

åstadkommas, torde en ökad specialisering kunna erhållas, vilket torde få betydelse för orten i skilda sammanhang; icke minst torde detta ha värde för den blivande enhetsskolans yrkeslinje.

Jord- och stenindustri

De kalktillgångar, som upptäckts inorn Tornedalen, har bortsett från en mindre husbehovsbrytning icke lett till någon exploatering. Detsamma gäl- ler beträffande lertillgångarna. Anledningen till sistnämnda förhållande synes vara att ett utnyttjande av tornedalsleran industriellt icke är lönsamt då den _ såsom framhållits i Kap. V. Malmer, mineralförekomster och jordarter — visserligen kan användas till murtegel men ej är lämplig till exempelvis tak- och rörtegel.

Vissa grustillgångar användes för cementvarutillverkning. Denna utgöres främst av framställning av rör och sten, närmast för husbyggnader och smärre rörledningar inom orten. Cementvarufabrikerna drives i regel endast sommartid, då direkt avsättning finns för produkterna. Arbetskraften sys- selsättes m. a. 0. inom denna liksom inom så många andra verksamhets- grenar i Tornedalen endast säsongvis. Det förtjänar vidare framhållas, att cementvarutillverkningen ej är så stor, att Tornedalens eget behov täcks. Skälet härtill torde vara, att företagen av olika orsaker ej kunnat upptaga tillverkning av sådana produkter som Vägtrummor, brunnsringar m. ni. av godtagbar kvalitet.

Vad sålunda anförts om cementvarutillverkningen verifieras av tabell 72.

Tabell 72. Cementvarufabriker inom Tornedalen den 1/7 1956

Antal Vid fabrikerna pågår drift under Kommun . Syssel— 1—3 3—6 6—9 9—12 Fabrik er satta mån. mån. mån. mån. Haparanda ............... 1 O Nedertorneå .............. Karl Gustav .............. Hietaniemi ............... Övertorneå ............... 1 2 1 Överkalix ................ 2 8 1 1 Korpilombolo ............. 2 4 2 Tärendö .................. Pajala ................... 2 6 1 1 Junosuando .............. 3 8 3 Karesuando .............. 1 2 1 Hela området 12 30 7 1 3 Träindustri

Tornedalens enda industri av någon storleksordning är Sandviks sågverk på Seskarö. På ön bor över 900 personer, vilka för sin existens är nästan helt

landtransporter m. in. en stor del av Tornedalen indirekt beröres av sand- vikssågens verksamhet, framstår ytterligare betydelsen av denna industri. Det kan därför vara påkallat att något beröra sågverksindustrins utveck- ling på ön.

Under åren 1892—1893 anlades på Seskarö två träindustrier, nämligen Gran- viks sågverk med först tre och ett år senare fyra ramar jämte kantverk och ribb- ocli storverk, samt Sandviks sågverk med två sågramar. Sandviks sågverk hade tidigare varit uppfört i Ruskola inom övertorneå kommun.

Granviks sågverk innehades under årens lopp av olika ägare, däribland ett finskt konsortium. Sågverket utvecklades till ett betydelsefullt företag, som till slut hade åtta sågramar. Sin största kapacitet uppnådde företaget under första världskriget. Sågverket avvecklades successivt under depressionsåren i början av 1920-talet för att slutligen helt nedläggas. Såväl sågverk som bostäder revs och i dag återstår som synliga rester av företaget endast några förfallna ribbkajer.

Även Sandviks sågverk drevs av skilda ägare. Det finska företaget AB Svenska Kemi, som var den siste private innehavaren, ägde sågverket under åren 1910— 1928. Sistnämnda år nedlades rörelsen.

Efter misslyckade försök att intressera enskilda personer och bolag att åter- upptaga driften vid Sandviks sågverk inköptes efter beslut av riksdagen såg- verket år 1930 av domänverket. Riksdagen anvisade för ändamålet 300 000 kronor att utgå från arbetslöshetsanslaget (riksdagens skrivelse nr 392/1930). Statens ingripande för att möjliggöra fortsatt drift avsåg närmast att lindra den stora arbetslöshet, som då rådde på ön. Domänverket moderniserade de två äldre såg- ramarna samt anskaffade två nya sådana. Härigenom kom sågverket alltså att omfatta fyra tidsenliga ramar. År 1942 övertogs rörelsen av AB Statens skogs- industrier.

Vid Sandviks sågverk sågas uteslutande grantimmer. Under år 1955 trans- porterades till sågverket från älvarna i Norrbottens län samt från Byske och Skellefteå älvar i Västerbottens län ca 323 000 gransågtimmer, motsva- rande ca 1 657 000 fatr. Årsproduktionen utgjordes av 7 244 stds trävaror, ca 55 000 mis kokflis och ca 23 000 mas sågspån till ett sammanlagt värde av omkring 8,5 miljoner kronor.

Vid sågning i enkelskift torde sågverkets maximala kapacitet vara ca 6 700 stds/år. Att 1955 års produktion blev något högre berodde på, att man detta år viss tid arbetade i dubbelskift. Omkring 80000 sågtimmer från stormfällen i Gävle-distriktet kvarlåg nämligen osågade från föregående år. Då stormfällningstimret hade större dimensioner än den vanliga norrbottens- granen, erhölls dessutom en ökad effekt i std/ramtimmer.

Under år 1955 hade i genomsnitt 117 män, 2 kvinnor och 17 minderåriga arbete vid sågverket. Därtill kom 10 tjänstemän och förmän. Antalet an- ställda var högst i september (163) och lägst i december (106).

Sågverket torde i dag kunna anses vara i relativt gott skick i vad avser sågramar, panncentral och serviceverkstäder. Övriga maskinella anord- ningar är däremot omoderna. Vidare är själva sågbyggnaden nedsliten och

beroende av sågverket. Då vidare genom skogsavverkningar, flottning och

trång. De betydande säsongvariationerna i sysselsättningen torde bl. a. bero på sågverkets omoderna beskaffenhet.

Egentliga kajanordningar finns ej, varför lastningen i huvudsak måste ske från läktare. Detta innebär självfallet ett fördyrande moment.

Genom läget på en ö, som saknar broförbindelse med fastlandet, uppstår givetvis olägenheter för industrin. Råvarutillförseln med bil, som under senare år tilltagit, kräver sålunda omlastningar i Reväsaari, då Vintervägen över isen ej här de tunga timmerbilarna. Vidare uppstår tidvis svårigheter att nyttiggöra all den flis, som erhålles vid sågverket. Karlsborgsverken, som utgör den huvudsakliga mottagaren av flis och avfallsbränsle, har sålunda hittills sommartid, då det är möjligt att använda pråmtransporter, ej kun- nat taga emot hela den lagrade kvantiteten. År 1959 beräknas emellertid att arbetet med en färjförbindelse mellan Seskarö och fastlandet skall kunna påbörjas. Färjan avses få en kapacitet, motsvarande två lastbilar om var- dera 30 tons totalvikt. Därefter torde för industrin godtagbara kommunika- tionsmöjligheter föreligga mellan ön och fastlandet större delen av året.

Enligt en verkställd undersökning fanns den 1 januari 1956 icke mindre än 90 cirkelsågverk i Tornedalen. Dessa fördelar sig på de olika kommunerna sålunda: Haparanda 1, Nedertorneå 8, Karl Gustav 6, Hietaniemi 6, Över- torneå 6, Överkalix 5, Korpilombolo 19, Tärendö 4, Pajala 26, Junosuando 2 och Karesuando 7.

Investeringarna i maskiner kan uppskattas till 1,6 miljoner kronor och i byggnader och andra anläggningar till närmare 1 miljon kronor.

Undersökningen har visat att endast ett företag hade virkestork. 23 företag saknade såghus och andra byggnader under det att de övriga till stor del hade sina byggnader i mindre gott skick. Endast 53 företag hade sina sågar uppförda på egen mark.

Vid 9 av de redovisade cirkelsågverken har ej någon egentlig verksam- het utövats under de senaste åren. Av de övriga 81 har 57 uppehållit driften högst 3 mån/år, 15 mellan 3—6 mån/år, 5 mellan 6—9 mån/år och 4 mellan 9—12 mån/år. Vid flertalet cirkelsågverk förekommer blott legosågning. 44 företag utför sådan sågning endast omkring 14 dagar om året.

Följande bruttoinkomster för cirkelsågverken har noterats för år 1954: 65 högst 5 000 kr, 3 mellan 5 OOO—25 000 kr, 17 mellan 25 000_100 000 kr och 5 över 100 000 kr. Bruttoinkomsten för de flesta företagen ligger mellan 1 000—2 000 kronor/år.

Genom uppgifter från 55 företag, som under år 1954 haft 193 anställda, har uppskattningsvis kunnat beräknas, att vid samtliga cirkelsågverk årli- gen torde sysselsättas ca 250 personer under i genomsnitt 3 månader. 53 av företagen utbetalade år 1954 i arbetslöner 820 000 kronor. Två av dessa svarade för belopp, som översteg 100 000 kronor vardera.

På grundval av uppgifter från kommerskollegium om råvaruförbruk-

ningen vid sågarna i Tornedalen har beräknats, att cirkelsågarnas samman- lagda produktion torde uppgå till omkring 10 000 stds/år.

Av det anförda torde framgå att sågrörelsen i Tornedalen (flertalet såg- verk utgöres av husbehovssågar) bedrives mindre rationellt. Verksamheten är uppdelad på ett alltför stort antal enheter i förhållande till råvarutill- gång och avsättning. Följden blir en utpräglad säsongsysselsättning. Ej heller utnyttjas investerat kapital på ett försvarbart sätt.

I Tornedalen fanns den 1 januari 1956 45 snickeriföretag. Många av dem är dock närmast att betrakta som smärre hantverksrörelser. Nästan vid samtliga snickeriverkstäder tillverkas endast byggnadssnickerier och köks- inredningar.

Snickerifabrikernas fördelning kommunvis var den 1 januari 1956: Ha- paranda 2, Nedertorneå 3, Karl Gustav 3, Hietaniemi 2, Övertorneå 5, Över- kalix 7, Korpilombolo 5, Tärendö 4, Pajala 11, Junosuando 2 och Kare- suando 1.

En undersökning av denna bransch har visat, att värdet av maskiner m. m. torde belöpa sig till omkring 750 000 kronor. Härtill kommer investe- ringar i byggnader till minst motsvarande belopp.

Endast 22 av verkstäderna uppehåller drift under hela året. Vid de övriga pågår verksamhet i genomsnitt under 7,5 månader per år. Antalet anställda var vid de förstnämnda verkstäderna 73 personer, eller genomsnittligt 3,3 personer vid varje företag och vid de senare 44, eller i medeltal 1,9 anställda per företag. Bruttoomsättningen vid de verkstäder, som bedrev verksam- heten hela året, har angivits vara cirka 17 000 kronor per anställd och vid de övriga 8 300 kronor per anställd. Som synes har även snickeriverkstä- derna med kontinuerlig drift en ovanligt läg bruttointäkt per anställd, vilket tyder på mindre rationella driftsförhållanden. Även den omständigheten att maskinparken vid 26 av företagen utgöres av kombinationsmaskiner, an- tyder att verkstäderna ej är tidsenligt utrustade. Dessutom saknar nära hälften av verkstäderna virkestork.

Ifråga om snickeriverkstäderna synes sålunda råda ungefär samma för- hållanden som beträffande cirkelsågarna. Utan föregående marknadsunder— sökningar har verkstäder startats med mindre goda förutsättningar, ej minst ifråga om maskiner och erforderligt driftkapital. Följden har blivit att det enskilda företaget ej har förutsättningar att konkurrera om större beställ- ningar. Verkstäderna kan ej ens betjäna hela hemmamarknaden. I allmän- het nödgas de begränsa sig till inredningar för mindre byggnader av egna- hemskaraktär. Då de på grund därav vanligen måste åtaga sig hela inred- ningar, kan serietillverkning ej ifrågakomma. Billigare produkter med bättre kvalitativa egenskaper än de, som tillverkas på orten, tillföres därför Tornedalen i betydande utsträckning.

Därest ej omfattande åtgärder snabbt vidtages för att få en bättre ordning till stånd, lär flertalet snickeriverkstäder i Tornedalen ganska snart tvingas att nedlägga driften eller i varje fall att övergå till mera servicebetonad verksamhet. Länsstyrelsen och länets företagareförening har därför vid överläggningar med representanter för vederbörande kommuner och före- tagare ifrågasatt om man icke för att åstadkomma en mera rationell drift bör koncentrera verksamheten till ett fåtal större snickerifabriker. Då denna väg emellertid visat sig för närvarande vara mindre framkomlig, har i stället föreslagits att ett lämpligt antal verkstadsinnehavare sammansluter sig och att varje företagare i motsats till vad nu är förhållandet inriktar sig på en- dast ett eller ett par sortiment, varigenom en konkurrenskraftig serietill- verkning skulle möjliggöras.

I detta sammanhang bör omnämnas, att länsstyrelsen i underdånig skri- velse den 23 maj 1955 hemställt att de tekniska och ekonomiska förutsätt- ningarna för en björkmassefabrik i Tornedalen eller dess närhet måtte när- mare utredas.

Livsmedelsindustri

Ett slakteri i Karungi samt ett mejeri i vardera Hedenäset och Pajala ut- gör de största företagen inom livsmedelsindustrin i Tornedalen.

Slakteriet i Karungi (Karl Gustavs kommun) ägs av Norrbottens slakteri- förening och består av slakteri och charkuterifabrik. Anläggningen ombe- sörjer såväl inköp av slaktdjur som försäljning av kött och charkuteri- varor. Intransporten av djur från medlemmarna sker med föreningens bilar. Slakteriföreningen har ej sin omsättning redovisad kommunvis, var- för icke någon exakt uppgift om antalet till föreningen från tornedalskom- numera levererade slaktdjur kan erhållas. Uppskattningsvis har emellertid uppgivits 4500 djur per år, varav större delen torde komma från Neder- torneå, Karl Gustavs och Hietaniemi kommuner. Såsom redan framhållits i jordbrukskapitlet och vilket även framgår av tabell 73, tillföres privatägda slakterier en stor del av områdets slaktdjur.

Norrbottens läns producentförening äger mejerierna i Hedenäset (Hieta— niemi kommun) och Pajala. Vid båda mejerierna sker beredning av kon- sumtionsmjölk och grädde; vid det förstnämnda också tillverkning av smör och ost. På grund av otillräcklig inleverans av mjölk utnyttjas mejeriets i Hedenäset kapacitet för ost- och smörframställning ej till fullo.

I följande tabell lämnas närmare uppgifter om livsmedelsindustrierna i Tornedalen.

Tabell 73. Livsmedelsindustrier i Tornedalen den 1/1 1957

Slakterier och . . Bryggerier och . cbarkuterifabriker Mejerier läskedrycksfabriker Bagerier Kommun . . . . F öre- An- (113301 Före- An- (ånga; Före- An- 011330] Före- An- 036301 tag stallda kr tag stallda kr tag stallda kr tag stallda kr Haparanda ...... 1 12 1 000 2 7 280 3 9 300 Nedertorneå ..... 3 3 60 Karl Gustav ..... 1 23 4 000 1 1 30 Hietaniemi ...... 1 32 5 239 Övertorneå ...... 5 9 300 Överkalix ....... 1 2 500 1 4 70 7 17 430 Korpilombolo. . . . 1 1 40 Tärendö ......... 1 3 500 1 1 35 Pajala .......... 1 15 2 320 5 5 130 Junosuando ..... 1 1 22 Karesuando ..... Hela området 4 40 6 000 2 47 l 7 559 3 11 | 350 27 47 1 347

I siffrorna för antalet anställda ingår även månadsanställd lednings- och kon- torspersonal.

Mejeriet i Pajala har ett med hänsyn till produktionen större antal syssel- satta än mejeriet i Hedenäset. Anledningen därtill är närmast att fler chaufförer behövs inom det stora konsumtionsområdet (vari ingår bl. a. Kiruna stad).

I Kap. IX. Renskötseln har omnämnts att länsstyrelsen gjort vissa för- beredande undersökningar för ett renslakteri m. m. i Karesuando.

Övrig industri och hantverk

Den grafiska industrin representeras inom området av ett enda företag, nämligen Haparandabladet, som för framställning av tidning samt för civil- tryck har 25 anställda.

Läderindustrin inom området utgöres främst av reparationsskomake- rier. Någon skofabrik finns ej. I Tornedalen har emellertid _ senast åren under och närmast efter andra världskriget _ tidvis, mycket beroende på dammodets växlingar, förekommit en rätt betydande tillverkning av näbb- skostövlar (>>finnstövlar»). Antalet handskomakare, som sysslat med nytill- verkning av skodon, har därför periodvis varit förhållandevis stort.

Även hantverket i övrigt är av ringa omfattning och torde i vissa fall t. o. m. ej svara mot behovet. Ytterst få hantverkare har någOn anställd. I Haparanda finns dock en guldsmedsrörelse med ett 15-tal anställda. Före- taget tillverkar souvenirer och prynadsföremål.

I tabell 74 lämnas en översikt över hantverksföretagen i Tornedalen.

Tabell 74. Hantverksföretag i Tornedalen den 1/1 1957

Sadelmake- _ . . .. . Herr- och Guldsmeder Skomakerier nerstäatlapet- Skrädderier damfrisörer och urmakare Kommun Före- Syssel- Före- Sysscl— Före- Syssel- Före- Syssel- Före- Syssel- tag satta tag satta tag satta tag satta tag satta Haparanda ....... 4 5 1 1 11 14 2 14 Nedertorneå ...... 1 1 Karl Gustav ...... 1 1 1 1 Hietaniemi ....... 1 1 1 1 Övertorneå ....... 1 1 1 1 5 5 2 5 Överkalix. . . 5 5 1 1 5 7 Korpilombolo ..... 1 1 1 1 2 2 Tärendö .......... 1 1 2 2 Pajala........... 8 8 4 4 Junosuando ...... 1 1 Karesuando ...... Hela området 20 21 2 2 4 4 33 38 4 19 Hemslöjd

Hemslöjd av någon betydelse förekommer endast i byn Lovikka (Juno- suando kommun), som är känd för sina s. k. Lovikka-vantar. Möjligheterna till biinkomster genom hemslöjd synes i övrigt ha utnyttjats mindre väl inom Tornedalen. Enligt uppgift från länets hushållningssällskap har även husbehovsslöjden under senare år minskat. Detta lär särskilt gälla de övre delarna av Tornedalen. Med hänsyn till det stora behovet av utfyllnads- inkomster för bl. a. säsongarbetarna, kan detta synas märkligt. De stora avstånden och den i viss mån isolerade bebyggelsen torde emellertid länge ha verkat mindre gynnsamt för en traditionsbildning på detta område. De relativt låga priserna på hemslöjdsarbeten torde vara främsta orsaken till att intresset för hemslöjd även senare förblivit ringa.

KAPITEL XIII

Byggnadsverksamhet m. m.

Bostadsförhållanden och bostadsproduktion

Statistiska uppgifter om storleken, sammansättningen och beskaffenheten av bostadsbeståndet i landet finns icke- tillgängliga för senare tidpunkt än är 1945, då en allmän bostadsräkning ägde rum. Uppgifter om föränd- ringar i bostadsbeståndet under tiden efter år 1945 kan emellertid i viss utsträckning erhållas ur den löpande bostadsbyggnadsstatistiken. Denna omfattar dock för åren 1946 1948 endast s. k. planlagda områden och ger på grund därav såvitt angår Tornedalen _ där stads- och byggnads- planer i varje fall då fastställts i ringa utsträckning _ en mycket ofull- ständig bild och kan ej heller användas för en framskrivning av uppgif- terna från bostadsräkningen till senare datum. Från och med år 1949 är statistiken över bostadsbyggandet fullständigare, emedan den då bl. a. om- fattar hela kommunerna. Av vissa tecken att döma har man emellertid. anledning antaga, att kommunernas rapportering till bostadsstyrelsen, varpå statistiken grundar sig, icke varit fullständig. Sålunda torde om- byggnads- och förbättringsverksamheten — installation av vatten och av- lopp, centralvärme etc. _ sannolikt ha varit betydligt större än vad som framgår av den statistiska redovisningen.

Med anledning av uppgifternas ålder och osäkra beskaffenhet har det icke ansetts befogat att belasta utredningen med den statistik, som i be- rörda avseenden står till buds. Allmänt kan dock konstateras, att bostads- beståndet i Tornedalen intill senare hälften av 1930-talet var mycket dåligt och i varje fall betydligt sämre än i länets kustland och i landet i övrigt. Efter denna tidpunkt har emellertid bostäderna undergått en genom- gripande sanering.

Bostadsbyggnadsverksamheten i Tornedalen omfattar i huvudsak en- och tvåfamiljshus. Då separat byggda småhus av ekonomiska skäl icke lämpar sig som vinterbyggen, har bostadsbyggandet kommit att i regel äga rum under sommarhalvåret. Ett stort antal av byggnadsarbetarna blir på grund därav nödsakade att vintertid antaga skogsarbete, vägarbete eller liknande sysselsättning.

Byggnadskostnaderna är något högre inom utredningsområdet än i länets kustland och väsentligt högre än i Mellan- och Sydsverige. Om bostads- styrelsens värderingsmetod och index användes som norm, är det sålunda

för närvarande ca 14 % dyrare att bygga i Tornedalen än i Mellansverige. I jämförelse med Skåne är skillnaden 25 %. De viktigaste orsakerna till fördyringen är de klimatiska förhållandena och de höga transportkost- naderna för det byggnadsmaterial, som ej kan framställas på platsen.

Under femårsperioden 1/7 1952—30/6 1957 har de statliga investering- arna i form av egnahemslån uppgått till 29,6 miljoner kronor, avseende 1 010 lägenheter inom de 11 kommunerna. Förbättringslån har under samma tidsperiod utgått med totalt 9,3 miljoner kronor till 1 800 bygg- nadsföretag.

I tabellerna 75 och 76 redovisas egnahems- och förbättringslåneverk- samheten i området under budgetåren 1952/53—1956/57. Kommunala bi-

Tabell 75. Preliminära beslut om egnahemslån i kr/I 000 inv.

Belopp Kommun

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 Haparanda .......... 78 600 81 000 191 000 53 000 69 800 Nedertorneå ......... 31 800 51 300 40 300 162 700 87 200 Karl Gustav ......... 177 000 59 500 130 000 150 700 75 500 Hietaniemi .......... 257 000 98 000 237 000 243 600 159 700 Övertorneå .......... 111 000 85 500 188 000 161 300 225 000 Överkalix ........... 167 000 146 000 202 000 124 100 159 600 Korpilombolo ........ 139 000 208 000 127 000 242 700 275 000 Tärendö ............. 165 000 96 000 268 000 210 500 127 000 Pajala .............. 136 000 116 000 162 000 133 300 176 900 Junosuando ......... 226 000 218 000 343 000 158 600 86 000 Karesuando ......... 50 000 201 000 51 500 95 800 207 700 Hela området ........ 140 000 118 800 183 100 153 700 161 800 Hela lånet ........... 112 000 111 000 165 000 140 500 147 900 Hela riket ........... 29 700 35 700 56 600 51 400 51 800

Tabell 76. Preliminära beslut om förbättringslån i [cr/1 000 inv.

Belopp Kommun

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 Haparanda .......... 200 — 2 200 2 100 _ Nedertorneå ......... 31 700 51 400 40 400 53 400 14 100 Karl Gustav ......... 51 500 72 000 73 500 77 000 40 000 Hietaniemi .......... 102 000 94 000 93 000 54 900 39 600 Övertorneå .......... 12 700 22 700 21 300 25 400 20 800 Överkalix ........... 51 800 49 000 46 500 30 200 25 600 Korpilombolo ........ 97 000 52 500 59 000 33 600 16 900 Tärendö ............. 67 500 86 000 71 000 40 200 31 200 Pajala .............. 4 400 38 500 25 400 34 200 21 000 Junosuando ......... 10 100 7 300 11 300 30 100 21 400 Karesuando. . . . . . . . . 314 000 252 000 30 400 183 500 66 800 Hela området ........ 45 500 50 200 40 200 40 300 23 800 Hela länet ........... 25 200 26 200 25 400 27 800 29 400 Hela riket ........... 4 000 4 800 5 300 5 300 5 900

drag eller subventioner från arbetsgivare liksom flerfamiljshusbyggandet omfattas icke av uppgifterna i tabellerna.

De i tabellerna redovisade jämförelsetalen ger tydligt vid handen att ny—, ombyggnads- och förbättringsverksamheten _ när det gäller småhus _ varit synnerligen livlig inom området jämfört med landet i övrigt.

Som redan antytts har flerfamiljshus byggts endast i ringa utsträckning inom området. Haparanda är sålunda den enda tätorten med kontinuerlig produktion av sådana bostäder. Under de senaste fem åren tillkom blott i följande tabell angivna antal lägenheter i hyreshus.

Tabell 77. Antal lägenheter ihyreshus 1/7 1952_1/7 1957

Kommun Lägenheter Total kostnad Haparanda ................. 56 3 164 000 Karl Gustav ................ 8 249 000 Övertorneå ................. 28 1 215 200 Överkalix .................. 19 1 439 000 Korpilombolo ............... 12 351 420 Pajala ..................... 16 743 900

Summa 139 7 162 520

Om man därför till grund för en jämförelse lägger antalet nybyggda lägenheter i både egnahem och flerfamiljshus per 1000 invånare skall man finna — ej oväntat då städer och andra tätorter på ett helt annat sätt kommer in i bilden — att medeltalet för området endast blir 3,2 mot 0,8 för länet och 8,4 för riket.

I fråga om egnahemsbebyggelsen torde ännu omkring 20 % av bostads- beståndet återstå att sanera. Behovet av lägenheter i hyreshus torde i stort sett vara fyllt för lång tid framåt sedan i Korpilombolo och Pajala aktuella och delvis påbörjade företag genomförts. I Haparanda återstår emellertid att sanera den centrala delen av staden i syfte att förhindra ytterligare spridning av bebyggelsen.

Bostadssaneringen i Karesuando har skett efter andra regler än inom de övriga tornedalskommunerna. Det torde därför vara befogat att något närmare redogöra därför.

Av en utredning år 1950 framgick, att omkring 25 % av bostäderna i Kare- suando var direkt hälsovådliga och att 20 % kunde betecknas som dåliga. Befolk- ningens ekonomiska förhållanden var sådana, att en förbättring icke kunde komma till stånd enligt gällande statliga lånebestämmelser. På grund därav beslöt riksdagen år 1951, att särskilt stöd i form av bidrag till ny- eller ombyggnad av bostadshus skulle lämnas till de mest behövande familjerna. Sedan dess har 59 lägenheter ny- eller ombyggts inom kommunen för en sammanlagd kostnad av 1 378 800 kronor. Härav har 1 164 300 kronor utgått som bidrag och 214 500 kro- nor som lån. Arbetena slutfördes år 1956 och har helt bedrivits i kommunal regi

!

under ledning av en särskild för ändamålet anställd arbetsledare. Den ytterligare sanering, som erfordras, torde kunna genomföras enligt de allmänna egnahems- lånebestämmelserna.

Allmänna byggnader m. m.

I tabell 78 redovisas omfattningen av den byggnadsverksamhet, som under åren 1946—1955 ägt rum inom tornedalskommunerna beträffande allmänna byggnader m. m. Uppgifterna grundar sig på meddelade bygg- nadstillstånd. Därav följer att vissa smärre arbeten sannolikt icke kommit att ingå i tabellen.

Tabell 78. Kostnader för allmänna byggnader m. m. åren 1946—1955

. Övriga allm. Handel-, in- Kommun Skolor Sjukhus byggnader dustri m. m. Haparanda ...................... 1 627 000 328 500 2 124 700 857 500 Nedertorneå ..................... 3 284 560 -- 464 000 493 200 Karl Gustav ..................... 77 000 — 601 700 110 000 Hietaniemi ...................... 1 498 500 80 000 181 000 702 000 Övertorneå ...................... 5 327 415 33 000 1 805 100 99 200 Överkalix ....................... 1 931 000 802 000 3 830 080 253 015 Korpilombolo .................... 1 954 000 57 000 856 090 22 200

Tärendö ......................... 716 500 _- 212 500 —— Pajala .......................... 3 783 740 — 984 100 741 250 Junosuando ..................... 40 400 47 000 465 500 105 600 Karesuando ..................... 318 000 150 000 423 000 7 000 Hela området 20 558 115 1 497 500 11 947 770 3 390 965

Som synes har under ifrågavarande tidsperiod investerats sammanlagt 37,5 miljoner kronor i allmänna byggnader. Den helt övervägande delen därav har nedlagts i skolor och förvaltningsbyggnader. Endast en mindre del har använts till sådana ändamål som industri, hantverk och handel.

Ytterligare investeringar torde behövas i fråga om sjukhus och skolar. Genomförandet av enhetsskolereformen lär vidare komma att medföra ett avsevärt skolbyggnadsbehov.

Slutligen bör i förevarande sammanhang omnämnas att vid utgången av år 1957 hos länsarbetsnämnden förelåg ansökningar om byggnadstillstånd inom området för skolbyggnader till en kostnad av 2,6 miljoner kronor, för övriga allmänna byggnader till 0,6 miljoner kronor och för byggnader för handel m. m. till 0,5 miljoner kronor eller sålunda sammanlagt 3,7 miljoner kronor.

Vatten- och avloppsanläggningar

Under senare år har inom tornedalskommunerna investerats betydande belopp i vatten- och avloppsanläggningar. I tabell 79 redovisas dessa för åren 1953—1957.

Tabell 79. Vatten- och avloppsanläggningar i Tornedalen åren 1953-1957

Totalkostnad för . arbeten 1953—1957 Statsmdmg Gemensamma Separata Kommun Gemen- Separata ”_ _ saänma anlägg_ från vag- o. vatten— härtirmäxr'k- från läns- an agg- ningar byggnadsstyrelscn bostads- nmgar nadssty— nämnden ord. ev. tillk. relsen ' Haparanda ............... 400 000 — _ — 49 000 — Nedertorneå .............. 1 900 000 500 000 _ -— 1 345 000 250 000 Karl Gustav .............. 644 000 400 000 — — 451 000 200 000 Hietaniemi ............... 387 000 700 000 —— — 245 000 350 000 Övertorneå ............... 1 683 000 900 000 464 000 —— 642 000 450 000 Överkalix ................ 3 402 000 1 400 000 315 000 82 000 1 730 000 700 000 Korpilombolo ............. 2 175 000 400 000 112 000 76 000 1 351 000 200 000 Tärendö .................. 995 000 550 000 78 000 357 000 162 000 275 000 Pajala ................... 2 073 000 1 200 000 498 000 912 000 — 600 000 Junosuando .............. 392 000 400 000 — 275 000 — 200 000 Karesuando .............. 856 000 200 000 —— _ 750 000 100 000 Hela området 14 907 000 6 650 000 1 467 000 1 702 000 6 725 000 3 325 000 21 557 000 13 219 000

Av tabell 79 framgår att gemensamma vatten- och avloppsanläggningar utbyggts för ca 14,9 miljoner kronor under den gångna 5-årsperioden. Härav utgör ca % arbeten med statsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen (stats- kommunala beredskapsarbeten) och resterande del arbeten med bidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Statsbidrag till beredskapsarbetena har utgått med ca 6,7 miljoner kronor (anläggningskostnad ca 10 miljoner kronor) under det att bidrag från väg- och vattenbyggnadsverket medgivits eller beräknas komma att lämnas med ca 3,2 miljoner kronor vid en anlägg- ningskostnad om ca 5 miljoner kronor.

Kostnaderna för de separata vatten- och avloppsanläggningarna har under 5-årsperioden uppgått till ca 6,7 miljoner kronor. Bidrag därtill har utgått från länsbostadsnämnden med ca 3,3 miljoner kronor. Det bör observeras, att denna summa också ingår i det såsom förbättringslån under avsnittet om bostadsförhållandena ovan redovisade beloppet.

Det är sålunda mycket betydande belopp, som investerats i vatten- och.. avloppsanläggningar i Tornedalen. Under åren 1953—1957 har gemen- samma och separata sådana utförts till ett värde av sammanlagt 21,6 mil-» joner kronor. Bidrag därtill har av statsmedel utgått med 13,2 miljoner kronor. En jämförelse med närmast föregående år visar att utbyggnads- volymen då var ungefär densamma. Däremot har beredskapsarbetenas andel icke obetydligt ökat under den senaste ö—årsperioden.

För att erhålla en bild av företagens i Tornedalen relativa kostnad har vissa undersökningar gjorts. Av dessa framgår att anläggningskostnaden

inom Tornedalen i medeltal uppgår till ca 2 100 kr/person eller ca 11 000 kronor/hushåll. Motsvarande siffror för länet i sin helhet är 1 800 kronor resp. 8—9 000 kronor samt för riket 1 000 kronor resp. 4-——5 000 kronor. Även om dessa värden endast är approximativa, demonstrerar de dock att vatten- och avloppsföretagen i gemen ställer sig dyrbara i Tornedalen. Orsaken därtill torde — förutom klimatförhållandena m. m. _ främst vara att byarna i allmänhet är mycket vidsträckta och i regel har 5. k. bandbebyggelsekaraktär med långa avstånd mellan gårdarna. I vissa fall har anläggningskostnaderna uppgått till 3—4 000 kronor/person eller 15— 20 000 kronor/hushåll. Exempel därpå är Kuttainen i Karesuando kommun (4200 kronor/person) och Bränna-Tallvik i Överkalix kommun (3700 kronor/person) samt en projekterad anläggning i Vuono inom Nedertorneå kommun (4 000 kronor/person).

I åtskilliga fall torde anläggningarna med hänsyn till kostnaderna ej kommit att utföras _ i varje fall icke vid den tidpunkt som skett _ om icke arbetsmarknadsläget framtvingat detta. Det bör också omnämnas, att vatten- och avloppsanläggningarna med hänsyn till sin utsträckning blivit dyra att driva för kommunerna samtidigt som det ej sällan visat sig svårt att erhålla stipulerade avgifter från fastighetsägarna.

Övrig byggnads- och anläggningsoerksamhet

Den byggnads- och anläggningsverksamhet, som berör allmänna vägväsen- det, jordbruket och skogsbruket, har behandlats under respektive Kap. VI. Samfärdseln, Kap. VIII. Jordbruket och Kap. XI. Skogsbruket.

Utöver de investeringar, som sålunda berörts i detta och nyssnämnda kapitel, har inom området såsom beredskapsarbeten utförts vissa för- svarsarbeten, flottledsanläggningar samt- restaurering av Karesuando kyrka. En redogörelse för kostnaderna för samtliga under åren 1945—1954 inom området utförda beredskapsarbeten lämnas i Kap. XVI. Arbetsmarknaden.

KAPITEL XIV

Handeln

Grosshandel

De privata detaljisterna i Tornedalen erhåller sina varor till största delen från grossistfirmor i andra delar av länet. Av 21 större grossistföretag, vilka levererar varor till området och som på begäran uppgivit sin för- säljning, är således endast 4 belägna i Tornedalen (samtliga i Haparanda). Av de övriga ligger 12 i Luleå, ett i Nederkalix, ett i Gammelstad och 3 i Boden. En av firmorna i Luleå har därjämte nederlag i Gällivare.

I närmast följande tabell redovisas den enskilda grosshandelns kund- krets. Grossisterna har därvid betecknats med bokstäver.

Tabell 80. Grossisternas kunder den 1/1 1955

Firma

Kommun ABCDEFGHIIIJKILIMINIOIPIQIRISIT Haparanda ..... 10 7 27 16 20 12 25 3 2 5 12 12 21 2 Nedertorneå. . . . 15 8 22 11 30 7 10 6 6 15 13 12 12 23 12 15 16 3 Karl Gustav. . .. 10 9 15 12 10 8 10 7 2 3 7 10 5 10 19 14 3 Hietaniemi ..... 5 7 7 6 7 10 6 3 3 7 10 1 3 17 2 Övertorneå ..... 25 22 24 30 40 30 20 9 4 2 16 12 14 7 15 6 23 4 Överkalix ...... 20 29 15 21 20 9 30 15 18 12 14 20 13 13 24 7 Korpilombolo. . . 10 18 7 12 10 11 15 3 12 27 5 10 2 3 8 8 6 Tärendö ........ 5 10 7 16 5 7 10 4 7 22 6 4 5 10 6 Pajala ......... 10 24 68 22 40 20 20 14 7 23 16 10 6 5 15 5 Junosuando . . . . 6 7 6 9 10 9 3 6 12 3 1 4 3 Karesuando . . . . 17 7 12 30 7 10 7 11 4 10 2 1 1 4 Antal kunder 110157 191 158192 132160 68 66 200 114 30107 62 80 58 71 102 136 45

Då endast 19 av de 21 företagen lämnat specificerad uppgift, har upp- delningen av kunderna på de olika kommunerna inom området tyvärr blivit ofullständig. Emellertid kan utläsas att grosshandelns totala kund- antal i Tornedalen uppgår till icke mindre än 2 309. Av dessa faller 612 eller 26,5 % på de 4 tornedalsgrossisterna. De 12 luleåfirmorna svarar för 54 %, den i Nederkalix för 2,9 %, den i Gammelstad för 1,9 % och de 3 bodenfirmorna för 12,8 %. Nederlaget i Gällivare slutligen har 1,9 % av kunderna.

Det sammanlagda värdet av de varor, som levereras till detaljisterna i Tornedalen utgör enligt uppgift ca 15 miljoner kronor årligen. Härav be-

löper omkring 4 miljoner kronor eller ungefär 26 % på tornedalsgros- sisterna.

För varutransporten från grossisterna till detaljhandlarna utnyttjas järn- väg i mycket liten utsträckning. Huvudsakligen användes företagens egna bilar och till en mindre del yrkesmässiga fordon. Med hänsyn till att ett flertal grossistföretag är belägna på samma plats och levererar till samma eller närliggande orter och med största sannolikhet i stor utsträckning även till samma kunder, kan distributionen icke anses rationellt ordnad.

Flera företag har vid uppgiftslämnandet framhållit, att varudistribu- tionen till Tornedalen ställer sig dyrbar och att fraktkostnaderna ogynn- samt päverkar prissättningen. Det har påpekats, att detta särskilt fram- träder beträffande mjöl och fodervaror. En fraktnedsättning vid järnvägs- transport av sistnämnda varor i likhet med vad som exempelvis medgivits för socker har ansetts skola innebära en betydande lättnad. Ävenledes har antytts att en utsträckning av »Tornedalstaxan» till Luleå skulle gynna handeln inom Tornedalen, då huvudparten av konsumtionsvarorna levere— ras från Luleå.

De kooperativa affärsföretagen, lantmannaförbundet, producentförening- en samt bensin- och oljehandeln kan sägas bedriva viss egen grosshandels- rörelse. Dessa företags grossistverksamhet redovisas nedan.

Inom utredningsområdet finns fyra kooperativa handelsförcningar, nämligen Kooperativa Föreningen Tornedalen, Kooperativa Föreningen Övertorneå, över- kalix Kooperativa Handelsförening och Pajala Konsumtionsförening. Förening- arna har centrallager på de orter, där resp. föreningsstyrelse har sitt säte, näm- ligen Haparanda, Övertorneå, Överkalix och Pajala. Från centrallagren levereras varorna huvudsakligen med bil till vederbörande butiker. I något fall har avtal träffats med statens järnvägar om transporter från centrallagret till butikerna. Påfyllning av varor till centrallagren från fabriker, lager i Stockholm och Luleå eller från olika varuleverantörer sker som regel med järnväg.

Norrbottens Lantmannaförbund har sin verksamhet i Tornedalen organiserad på 4 distrikt, nämligen Haparanda-distriktet, omfattande Nedertorneå, Karl Gus- tavs och delar av Hietaniemi kommun; övertorneå-distriktet, bestående av Över- torneå, Korpilombolo och återstående delar av Hietaniemi kommun; överkalix- distriktet, vilket utgöres av Överkalix kommun; samt Pajala-distriktet, som om- fattar Pajala, Tärendö och Junosuando kommuner samt i viss mån också Kare- suando kommun. Vid varje distriktskontor finns fast anställd personal, tillhopa i distrikten 4 filialföreståndare, 1 kontorist, 1 lagerförman och 3 lagerarbetare. Därtill kommer provisionsavlönade ombud i ett 40-tal byar. Vid varje distrikts- kontor samt i Karungi finns magasinslokaler med varuupplag. Lantmannaförbun- dets produkter består främst av fodervaror, gödselmedel samt maskiner och red- skap. Varorna distribueras med egna och lejda bilar från järnvägsstationerna inom området. Gödselmedel levereras dock med bil från depåer vid Haparanda hamn för Haparanda-distriktet och från Töre hamn för övriga distrikt. — Lant- mannaförbundets omsättning utgjorde inom dessa distrikt under år 1954 sam- manlagt 3,9 miljoner kronor.

Norrbottens läns Producentförening har, som redan tidigare omnämnts, meje-

rier i Hedenäset och Pajala. Därtill driver föreningen en mjölkaffär i Haparanda. Mejeriets i Hedenäset konsumtionsområde omfattar Haparanda stad, Nedertorneå, Karl Gustavs, Hietaniemi, Övertorneå och Överkalix kommuner. Mejeriet i Pajala åter har till konsumtionsområde Pajala och Korpilombolo kommuner samt Kiruna stad (belägen utanför utredningsområdet). _ Vid mejeriet i Hedenäset inväges årligen normalt omkring 13 000 000 kg mjölk. Mejeriets kapacitet är 15000 000 kg/år. I Pajala inväges varje är ca 4000 000 kg. Detta mejeri har en kapacitet om 6500 000 kg/år. Av den invägda mjölken vid de två mejerierna har hittills per är ca 2 700 000 kg gått ut som konsumtionsmjölk till kommunerna inom ut- redningsområdet och omkring 2300 000 kg till Kiruna stad. Ca 50000 kg har sänts till andra mejerier. Den övriga delen har använts för produktion av smör och ost. Då såsom tidigare omnämnts sådan tillverkning endast förekommer vid mejeriet i Hedenäset, måste skummjölk och grädde transporteras från Pajala till Hedenäset för förädling. En viss del av invägningen återgår emellertid till leve- rantörerna i form av skummjölk. _ Omsättningen vid mejeriet i Hedenäset är omkring 5,2 miljoner kronor/år och vid mejeriet i Pajala 2,3 miljoner kronor/är.

Inom bensin- och oljehandeln betjänar främst Caltex Oil AB, Svenska Esso AB, Svenska Gulf Oil Company AB, Sveriges Oljekonsumenters Riksförbund (OK) och Svenska Shell AB Tornedalen med bensin, smörjoljor, fotogen, motorbrännoljor och eldningsolja. Samtliga dessa företag har 5. k. oceanlager i Luleå. Gulf och Shell har inlandslager i Övertorneå. En del bensin och oljor distribueras även till utredningsområdet från Gällivare, där Gulf och OK har upplag. _ Antalet för- säljningsställen för bensin och oljor redovisas under avsnittet om detaljhandeln nedan. Distributionen sker med egna tankvagnar eller genom åkare, varvid bo- lagen ställer lösa tankar till förfogande i de fall varorna ej avses att förvaras i fat. Företagen har framhållit, att de av ekonomiska skäl önskar övergå till större tankvagnar. Detta förhindras dock av att vägarna och broarna i Tornedalen ofta har för ringa bärighet. Ett axeltryck om minst 7 ton har ansetts önskvärt.

Detaljhandel

Inom Tornedalen med dess spridda bebyggelse har detaljhandeln helt naturligt till stor del prägeln av s. k. lanthandel. I butikerna saluföres så- väl livsmedel och specerivaror som hushålls- och järnvaror, skodon och textilvaror, elektriska artiklar m. m. Specialbutiker är sparsamt represen- terade. Det finns endast ett fåtal beklädnads-, sko-, järn- och kemikalie- affärer, några bok- och pappershandlare samt ett antal el-affärer. Dessa butiker är dessutom koncentrerade till några få orter.

Den enskilda detaljhandelns (exkl. lantmannaförbundet, producentför- eningen samt bensin- och oljehandeln) butiker inom området redovisas i tabell 81.

Därutöver finns inom området ett 40-tal kiosker samt 3 varubussar. Uppgift om storleken av den enskilda detaljhandelns omsättning har icke stått att erhålla. Av antalet anställda framgår emellertid att flertalet affärsföretag torde vara små.

Konsumentkooperationen i Tornedalen har ett förgrenat nät av butiker, vilka föreningsvis redovisas i tabell. 82.

Tabell 81. Den enskilda detaljhandeln den 1/1 1955

Livsme- .. . dels- och ngdälaoih målfaåicslka Järn- och Kemikalie- 3325? då????? skoaffärer affärer Sportaffärer affarer affärer Kommun An- An— An- An- An- An- ti”; ställ- få?" ställ- &; ställ— ån" ställ- gg- ställ- år; ställ- e da er då då er da l er da r da Haparanda ...... 8 22 15 35 4 26 2 14 3 12 8 20 Nedertorneå ..... 24 43 1 1 _ _ 1 1 _ _ 1 2 Karl Gustav ..... 16 32 _ _ — _ 1 5 _ _ _ — Hietaniemi ...... 8 18 _ _ _ _ 1 2 — _ 1 1 Övertorneå ...... 34 54 5 16 3 3 5 13 1 2 4 14 Överkalix ....... 31 74 8 12 3 4 2 18 2 4 6 14 Korpilombolo. . . . 18 28 1 3 _ _ 1 6 _ — -— _ Tärendö ......... 15 18 1 1 1 2 1 1 _ _ _ _ Pajala .......... 47 62 7 12 2 2 4 15 2 3 5 8 Junosuando ..... 9 14 2 4 _ _ 1 2 — — _ _ Karesuando ..... 13 17 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ Hela området 223 382 40 84 13 37 19 77 21 25 59

Tabell 82. Kooperativa föreningsbutiker i Tornedalen den 1/1 1955

Föreningar Antal butiker Omsättning Antal anställda

Kooperativa Föreningen Tornedalen- Ha- paranda ......................... . 11 2 867 869 32 Överkalix Kooperativa Handelsförening 12 3 011 960 38 Kooperativa Föreningen Övertorneå. 13 3 660 000 41 Pajala Konsumtionsförening ........... 13 2 709 682 32 Konsum Redlighet, Kalix (Säivis, Lapp- träsk) ............................. 2 429 291 5 Hela området 51 12 678 802 148

Av tabellen framgår att även konsumentkooperationen arbetar med rela- tivt smä enheter i Tornedalen.

De tidigare nämnda Oljebolagen betjänar sina kunder inom Tornedalen genom följande antal anläggningar.

Tabell 83. Oljebolagens detaljhandel den 1/1 1955

Bolag Servicestationer Singelpumpar Caltex ............. 1 7 Esso ............... _ 1 7 Gulf ............... 4 1 2 OK ................ 2 20 Shell ............... 3 10 Summa 1 0 66

Distribution av bränsle till de större konsumenterna, såsom fastighets— ägare, åkare och traktorägare, sker direkt från centrallager med tankvagnar.

1 84 Postorderhandel

Postorderfirmor i olika delar av landet har en ganska betydande mark- nad i Tornedalen. På grund av de fåtaliga specialaffärerna måste också denna form av handel anses fylla ett visst behov inom de glesbebyggda områdena. Lagerhållningsutgifter och övriga omkostnader för sådana varor, som nu inköpes från postorderfirmorna, skulle på grund av den ringa om- sättningen bli betydligt större, om de i dessa trakter skulle tillhandahållas genom den lokala detaljhandeln. Postorderhandeln betyder dessutom för köparen sparade resekostnader och en icke obetydlig tidsvinst vid varans anskaffande.

På grundval av uppgifter inhämtade genom postverket beträffande om- fattningen av antalet postförskott och värdet av dessa kan postorderhan- deln inom Tornedalen beräknas till 3,5 miljoner kronor/år.

Hotell, pensionat och kaféer

I Tornedalen föreligger en uppenbar brist på hotell och pensionat av accep- tabel standard och storlek. Endast i Haparanda, Övertorneå och Överkalix kan kvalitativt anspråken på hotell ifråga om logi och servering anses vara tillfredsställande. Några turisthotell finns ej.

Kaférörelsen inom Tornedalen torde i stort sett motsvara behovet även om standarden i allmänhet ej är särskilt hög.

Uppgifter rörande hotell och pensionat samt kaféer lämnas i följande tabell.

Tabell 84. Hotell, pensionat och kaféer den 1/1 1955

Hotell och pensionat Konditorier och kaféer Kommun Antal företag Antal anställda Antal företag Antal anställda

Haparanda .......... 6 46 2 12 Nedertorneå ......... _ _ 1 1 Karl Gustav ......... 1 4 — _ Hietaniemi .......... _ _ _ _ Övertorneå .......... 3 12 5 7 Överkalix ........... 3 5 8 13 Korpilombolo ........ 2 5 1 5 Tärendö ............. 2 3 _ _ Pajala .............. 10 16 4 9 Junosuando ......... 3 4 1 2 Karesuando ......... 2 _ 1 _

Hela området 32 95 23 49

Bankverksamhet m. m.

Bankverksamhet bedrives i Tornedalen endast av en affärsbank, tre spar— banker och ett antal jordbrukskassor. AB Svenska Handelsbanken har kontor

i Haparanda, Övertorneå, Överkalix och Pajala med en sammanlagd om- slutning av 20 miljoner kronor år 1956. Ett påtagligt utlåningsöverskott redovisas. Sparbanker finns i Haparanda, Övertorneå och Pajala. Spar— bankernas omslutning var år 1956 tillhopa omkring 13 miljoner kronor. Jordbrukskassor är inrättade i Haparanda (Nedertorneå Jordbrukskassa), Karungi, Hedenäset, Övertorneå, Överkalix, Tärendö och Erkheikki (Pajala Jordbrukskassa). I Korpilombolo har en jordbrukskassa öppnats under år 1957. Jordbrukskassorna hade år 1956 en utlåning om 4,3 miljoner kronor och en inlåning om 3,7 miljoner kronor.

Gränshandel

Tornedalens läge intill Finland medför givetvis ett ganska livligt ömsesi- digt varuutbyte. Utbytet synes dock vara i viss mån konjunktur- och säsong- betonat. Under åren efter sista världskriget, då gränshandeln var rätt be- tydande, införde de svenska köparna främst kött, charkuterivaror, smör och tobaksvaror samt vissa hantverksprodukter. De finska köparna åter tillhandlade sig i första hand kaffe och socker, redskap och järnvaror samt textilvaror. Genom utjämning i prissättningen under de senaste åren torde gränshandeln ha avtagit betydligt. Det utbyte av varor, som nu sker mellan de båda länderna, torde få anses gynna förhållandena i Tornedalen.

Någon gränshandel med Norge av betydelse förekommer ej.

KAPITEL XV

Turismen

Tack vare sin natur och geografiska belägenhet på och invid den s. k. Nord- kalotten samt genom sin egenskap av gränsbygd där svensk, finsk och lapsk kultur möts, torde Tornedalen ha särskilt gynnsamma förutsättningar som turistlandskap. Även de goda, för en turist alltid lockande möjligheterna att kunna följa en älvdal från kusten upp mot källflödena eller omvänt, styrker riktigheten av denna bedömning.

Det är emellertid först efter andra världskrigets slut, som turismen i Tor- nedalen börjat att få någon större omfattning. Främst är det motorismens frammarsch, tillkomsten av färjförbindelserna vid Pello och Karesuando samt vägnätets utbyggnad i grannländerna som åstadkommit detta. Säker- ligen har också beredskapstidens omfattande inkallelser till Tornedalen medverkat till, att Tornedalen blivit mera känd och attraktiv som turistmål.

Vilken omfattning turismen f. 11. har i Tornedalen torde vara ogörligt att uppskatta. En viss ledning kan måhända trafiksiffrorna över Karesuando tullstation utgöra. En sammanställning av dessa för månaderna juni, juli och augusti åren 1953_1957 har därför gjorts i nedanstående tabell.

Tabell 85. Trafiken över Karesuando tullstation

Personer Cyklar Motorfordon

Månad 1953 1954 1955 1956 1957 19531954 1955 19561957 1953 1954 1955 1956 1957

Juni. . . . 5 608 7 216 6 535 7 415 8 363 548 596 601 607 564 908 1 457 1 338 1 667 2 066 Juli . . . . 11 961 12 920 15 795 16 596 18 542 518 764 1 070 836 789 2 243 2 760 3 374 4 035 4 553 Augusti . 7 539 7 076 10 961 12 163 11 417 537 548 607 607 540 1 447 1 918 2 381 2 720 2 814

Resandefrekvensen har ökat i stort sett oavbrutet under de senaste åren framför allt under juli månad, som ju allmänt är den mest uppskattade semestermånaden. Det har beräknats att under juli månad 70—80 % samt under juni och augusti månader omkring 50 % av trafikanterna varit turister.

Haparanda stad passerades under vissa sommarsöndagar år 1957 enligt uppgift i genomsnitt av 3 000 bilar. Större delen av dessa torde kunna be- traktas som turistfordon.

I detta sammanhang bör nämnas att Statens järnvägar under senare år med Luleå som utgångspunkt anordnat s. k. nordkalotturer med buss.

Dessa turer har årligen haft omkring 500 passagerare, varav 300 utlän- ningar.

Tornedalen har för närvarande ur turistsynpunkt närmast karaktären av genomfartsled. Anledningen härtill är i första hand den uppenbara bristen på hotell av acceptabel standard och storlek. Det är egentligen endast Haparanda och Övertorneå samt på sistone även Överkalix, som kvalitativt kan sägas tillfredsställa anspråken på logi och servering. Några speciella anläggningar för turiständamål _ utom ett mindre antal vandrar- hem _ finns icke i Tornedalen. Hotellfrågan i länet har för något år sedan | utretts av Norrbottens turistförening, som även skisserat ett antal förslag ' för Tornedalen. I åtminstone en kommun —— Pajala _ planeras att uppföra

en hotellanläggning. Planerna har dock ej kommit så långt, att tidpunkten för byggnadens uppförande kan skönjas. Man kan förutsäga, att det kommer att dröja flera år, innan hotellfrågan inom Tornedalen blir tillfredsställande löst, om icke extraordinära åtgärder vidtages. Särskilt angeläget är det, att ett hotell eller måhända hellre ett motell uppföres i Karesuando, som är en knutpunkt för turismen i övre Tornedalen.

Inom Tornedalen finns nu åtta av Svenska turistföreningen upprättade vandrarhem. Dessa ligger dock alltför glest för cykelturer i »normala» dags- etapper. Vidare torde matfrågan icke alltid vara tillfredsställande ordnad, beroende på den allmänna bristen på goda matserveringar och konditorier.

Enligt uppgift utgör även svårigheten att erhålla en god bilservice ett återhållande moment för turismens utveckling i Tornedalen.

Belysande för situationen torde ett uttalande från Norrbottens turist- förening vara. Föreningen har sålunda meddelat, att föreningen ej kan göra den önskade reklamen för Tornedalen, då fullgott logi ej kan erbjudas. Endast med största tvekan och med ett öppet erkännande av de otillfreds- ställande hotell- och serveringsförhållandena har föreningen i de särskilda fallen ansett sig kunna tillstyrka en resa genom de nordliga delarna av Tornedalen. Trots detta har emellertid ej sällan en så kraftig irritation upp- stått över den låga standarden, att det ur »reklamsynpunkt» varit bättre, om resenären i stället avråtts från resan. Även den alltför stora skillnaden mellan förhållandena på den svenska och finska sidan har visat sig vara mindre lycklig. Enligt uppgift tvingas sålunda Statens järnvägars nord- kalotthussar att från Haparanda genast söka sig in på finskt område, där flera välskötta och högmoderna anläggningar med utmärkt och allsidig ser— vice står till turismens förfogande.

Länsstyrelsen har är 1956 från länets kommuner infordrat uppgifter om i vilken utsträckning campingplatser anordnats för turister. Av de inkomna svaren framgår, att flertalet kommuner, vilket således även gäller torne- dalskommunerna, framför allt vid kommunernas centralorter, anordnat

särskilda campingplatser. Dessa har i många fall försetts med särskilda anordningar, såsom toaletter, vattenledningar eller brunnar, inhägnader och liknande. Ännu torde emellertid åtskilligt vara att göra på detta om- råde.

Upplysnings- och propagandaverksamheten i länet ledes av Norrbottens turistförening. Föreningen har till sitt biträde ortsombud på olika platser i länet. I de flesta kommuner finns även lokala turistnämnder, samman- satta av kommunalmän samt personer, som aktivt arbetar inom turist- näringen eller denna närliggande områden. I vissa kommuner finns också lokala turistföreningar såsom Tornedalens turistförening i Haparanda samt Övertorneå hembygds- och turistförening. Även Tornedalskommunernas förbund har ägnat turismen uppmärksamhet; bl. a. har förbundet beslutat utarbeta en för Tornedalen gemensam turisthandbok.

KAPITEL XVI

Arbetsmarknaden

Inledande synpunkter

Arbetsmarknadsläget i Tornedalen skiljer sig avsevärt från det i övriga delar av landet. Samtidigt som näringslivet i landet utvecklats i progressiv riktning, föreligger i Tornedalen sysselsättningssvårigheter av en beskaffen- het och omfattning, som icke torde ha motsvarighet annorstädes. Svårig- heterna visar därjämte en tendens att skärpas.

Av Kap. IV. Befolkning och yrkesfördelning framgår att befolkningen i de arbetsföra åldrarna är i stark tillväxt i Tornedalen. Även om ökningen av den totala folkmängden något bromsats upp under de senaste åren, har likväl befolkningen i arbetsför ålder tilltagit. Detta förhållande jämte den omständigheten att näringslivet ej i nämnvärd grad utvecklats, utgör den främsta orsaken till den otillfredsställande arbetsmarknadssituationen i Tornedalen. Såvitt man nu kan bedöma kommer befolkningsutvecklingen inom denna del av länet _ om man bortser från in- och utflyttning _ att ha samma tendens under det närmaste decenniet.

En lämpligt avvägd differentiering av näringslivet har givetvis stor be- tydelse ur arbetsmarknadssynpunkt. I Tornedalen har jordbruk och skogs- bruk länge dominerat. Särskilt märkligt är att jordbruksbefolkningen under första hälften av 1940-talet ökade i Tornedalen, medan den under samma tid minskade på länets landsbygd i dess helhet. Under senare hälften av 1940—talet reducerades visserligen jordbruksbefolkningen även i Tornedalen, men den relativa tillbakagången var betydligt mindre än i länet, på länets landsbygd och i riket. År 1950 tillhörde över 50 % av Tornedalens invånare kategorien jordbruksbefolkning. Motsvarande relationstal för riket var en- dast 23 %.

Jordbruksbefolkningens stora andel av invånarantalet samt den omstän- digheten att endast ett ringa antal jordbrukare har hemman, som ger full försörjning, medför att ett relativt sett större antal personer i Tornedalen än på andra håll söker tillfälliga anställningar som utfyllnad till jordbruks- arbetet. I sakens natur ligger, att dessa »småbrukare» är mycket »lokalt bundna» och icke kan taga arbete på större avstånd från hemmet utan att helt bryta upp från jordbruket.

En annan betydelsefull faktor i förevarande sammanhang är den fortskri- dande utvecklingen mot helårsanställning inom skogsbruket. I samma mån som en allt större andel av arbetsvolymen i skogsbruket fullgöres med hel-

tidsanställd arbetskraft, minskas möjligheterna för småbrukare och andra att erhålla skogsarbete som utfyllnad.

Slutligen bör beaktas den inverkan, som närheten av Finland har på arbetsmarknaden i Tornedalen. Konventionen om fri nordisk arbetsmark- 4 nad innebär som bekant bland annat, att nordiska medborgare får arbeta 1 här i landet utan särskilt tillstånd. För att få en bild av i vilken utsträckning utländsk arbetskraft användes i Tornedalen har i tabell 86 sammanställts från polismyndigheterna infordrade uppgifter över antalet anställda utlän- ningar under år 1955.

Tabell 86. Antal anställda utlänningar [ Tornedalen år 1955

l Antal utlänningar anställda inom 1 l

. .. . Antal anställda . sko s- sam— husligt ovrlgt Kommun jordbruk br Ek handel färdsel arb. arb. män kv män kv män kv män kv män kv män kv män kv S:a Haparanda... 11 3 5 _ 2 12 _ _ _ 91 96 32 114 138 252 Nedertorneå,. 15 4 46 _ _ _ — _ _ 35 39 2 100 41 141 Karl Gustav.. 16 3 15 _ _ _ _ _ _ 15 2 _ 33 18 51 Hietaniemi... 6 2 66 _ _ _ _ _ _ 21 3 — 75 23 98 Övertorneå... 13 — 135 1 2 1 — _ _ 61 19 8 169 71 240 Överkalix.... 1 _ 14 2 _ _ _ _ _ 11 10 1 25 14 39 Korpilombolo. _ _ 60 _ 1 _ _ _ _ 25 3 _ 64 25 89 Tärendö ...... _ _ 40 _ _ _ _ _ _ 20 1 _ 41 20 61 l Pajala ....... 4 _ 55 _ _ _ _ _ _ 28 34 1 93 29 122 ] Junosuando .. — — 27 — — — — — _ 1 3 _ 30 1 31 1 Karesuando .. _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 3 _ 3 1 4 l Hela området 66 12 463 3 5 13 _ _ _ 309 213 44 747 381 1128

Under år 1955 var alltså 1 128 utlänningar sysselsatta i Tornedalen. Av dessa var 1 092 finska, 13 danska, 3 norska och 12 tyska medborgare. De ' flesta var verksamma inom skogsbruk och husligt arbete. Även så vitt skilda l yrken som läkare, tandläkare, lärare, kontorister, sjuksköterskor, ban- l arbetare, fiskare, serveringspersonal samt olika specialarbetare var dock * representerade. Polismyndigheterna har framhållit, att anställningarna ofta j haft kort varaktighet. Å andra sidan torde skyldigheten för arbetsgivare att anmäla anställd utländsk arbetskraft icke alltid ha iakttagits. Emellertid torde under alla förhållanden framgå att den utländska arbetskraften inne- bär en skärpt konkurrens om de redan i och för sig fåtaliga lediga platserna.

I syfte att åskådliggöra arbetsmarknadsläget i Tornedalen kommer i det följande att redogöras för verksamheten vid arbetsmarknadsorganen samt för arbetslösheten. Under sistnämnda avsnitt kommer _ förutom en redo- visning av arbetslöshetens omfattning enligt här tillgängligt statistiskt ma- terial _ även att lämnas en beskrivning av arbetslöshetskassornas verk- samhet samt beredskapsarbetenas omfattning.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsorganen

Som en inledning till detta avsnitt torde det vara på sin plats att lämna en kort redogörelse för arbetsförmedlingens organisation i Tornedalen. Avdelningskontor för arbetsförmedlingen är inrättade i Haparanda, Över— torneå, överkalix och Pajala. Ortsombud, d. v. s. fullständiga arbetsförmedlings- organ med begränsad expeditionstid, är placerade i Seskarö, Karungi, Hedenäset, Juoksengi, Korpilombolo, Junosuando, Tärendö, Muodoslompolo, Karesuando och Lansjärv. På 37 andra ställen i Tornedalen finns 5. k. lokalombud. Dessa utgör närmast »kontaktmän» åt arbetsförmedlingen och är i första hand avsedda att underlätta förbindelsen mellan mera avlägset boende medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna å den ena samt avdelningskontor och ortsombud å den andra sidan.

Befattningshavarna vid avdelningskontoren är heltidsanställda och inplacerade i löneplan. Förändringar i denna del av förmedlingsorganisationen beslutas i sista hand av riksdagen. Antalet kontor och deras placering torde i huvudsak motsvara behovet. Länsarbetsnämnden har emellertid föreslagit vissa personella förstärk- ningar och tillfälliga sådana har också medgivits.

Länsarbetsnämnden beslutar rörande ombudsorganisationen inom ramen för tillgängliga anslag. I princip skall ombudsorganisationen vara elastisk och anpass— bar efter behovet. Med hänsyn till den stora medlemsanslutning från glesbygderna, som arbetslöshetskassorna erhållit under de senare åren, har emellertid inom arbetsmarknadsstyrelsen viss tvekan uppstått om ombudsorganisatlonens möjlig— heter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra på den ankommande uppgifter. Som en följd därav har ifrågasatts att _ utan att öka numerären —- förstärka konto— ren. Därigenom skulle förutsättningar skapas att på dem överföra vissa av om- budens nuvarande uppgifter. Frågan om arbetsförmedlingens organisation är så- lunda föremål för en fortlöpande uppmärksamhet.

I arbetslöshetspolitiken intar även kommunerna en betydelsefull ställning genom arbetslöshetsnämnderna. Samtliga kommuner i Tornedalen har sär- skilda sådana nämnder. En av kommunernas viktigaste arbetsmarknads- uppgifter är att medverka till att en reserv av lämpliga arbeten kommer till stånd, som kan tagas i anspråk vid arbetslöshet.

För att belysa arbetsförmedlingens intensitet i Tornedalen har i tabell 87 gjorts en sammanställning över den arbetsförmedlande verksamheten vid avdelningskontor och hos ortsombud.

Av tabellen framgår att antalet arbetssökande män under de fem redovis- ningsåren ökat med omkring 50 %. Störst har ökningen varit vid arbets- förmedlingsorganen i Muodoslompolo, Junosuando, Karesuando och Över- kalix. Viss minskning har däremot skett bl. a. vid arbetsförmedlingarna i Seskarö och Tärendö. Antalet ansökningar om arbete1 har likaledes stigit med 40—50 %. Den mest markanta ökningen har förekommit vid ovan-

1 Varje person, som under en månad som arbetssökande hänvänder sig till arbetsförmedlingen, räknas ha gjort en ansökan om arbete. Återkommer han under månaden efter att ha innehaft av arbetsförmedlingen under samma månad anvisat arbete, räknas han ha gjort en ny fram- ställning om arbete. Antalet ansökningar om arbete överstiger därför vanligen antalet arbets- sökande personer.

Tabell 87. Verksamheten vid arbetsförmedlingsorganen åren 1952—1956

Tillsatta platser Plac. genom annan af. Därav med Ansökn. .. . sök. fr. Aina?" År om Arh.sok. Lediga annan af ansoknmgar arbete personer platser Hela ' på 100 lediga Hela Därav antalet Från platser anta— utom Hela annat let länet ant. 1" an

Manliga

1952 11 645 10 971 1 655 867 6 421 5 373 46 3 181 1953 16 346 15 306 1 343 497 6 762 6 369 112 5 242 1954 17 864 16 960 3 066 2 435 6 347 5 937 63 9 282 1955 18 108 16 947 2 433 1 720 6 456 6 030 22 1 280 1956 15 657 14 520 2 013 1 331 6 033 5 365 16 2 260 Kvinnliga 1952 2 092 2 028 458 327 1 004 818 29 3 208 1953 1 955 1 937 552 431 859 734 15 1 228 1954 2 142 2 098 431 296 975 840 14 1 220 1955 1 901 1 873 369 260 951 805 13 1 200 1956 2 090 2 066 364 201 972 862 21 _ 215

nämnda arbetsförmedlingsorgan i Muodoslompolo, Junosuando, Karesuando och Överkalix. Procentuellt är variationerna vid en del arbetsförmedlingar påfallande. Då de absoluta talen är relativt små, bör dock icke allt för be- stämda slutsatser dragas av de angivna förändringarna. En anledning till stegringen av antalet arbetssökande kan vara den ökade anslutningen till arbetslöshetsförsäkringskassorna. Den nedgång, SOm inträtt under år 1956 ifråga om arbetsförmedlingsverksamheten för män, synes orsakad av ett jämnare utbud av arbete och tillgång på arbetskraft. som dock torde vara av tillfällig natur. Detta spörsmål kommer ytterligare att beröras nedan.

Efterfrågan på arbetskraft har icke ökat i takt med det kraftigt stigande antalet arbetssökande utan snarare sjunkit. Något egentligt bevisvärde torde dock knappast detta förhållande ha. Arbetsförmedlingens andel av det totala antalet tillsatta platser är nämligen relativt liten, varjämte efterfrågan på arbetskraft icke å priori har ett direkt samband med sysselsättnings- volymen. Det hör dock till bilden. I detta sammanhang bör omnämnas, att arbetsförmedlingsorganen i Tornedalen under åren 1952—1956 placerat ett stigande antal män — ca 3 000 år 1954 och 2 000 år 1956 _ på annan ort. Emellertid bör observeras att bland dessa ingick ett till storleken okänt antal placeringar »interlokalt» inom själva Tornedalen. Vidare var under de nämnda åren ej mindre än 2 194 resp. 1 351 av de interlokalt placerade an- mälda vid arbetsförmedlingen i Haparanda, varav flertalet med säkerhet torde varit finska medborgare. Den högre siffran under år 1954 härrör i viss utsträckning från förmedlad arbetskraft till stormfällningsavverkningarna i Mellansverige.

För att kunna jämföra förhållandena i Tornedalen med länet och riket har uträknats antalet ansökningar om arbete pr 100 lediganmälda platser. Detta antal utgjorde för år 1956 i Tornedalen 260, i länet 185 och i hela landet 164. Skillnaden är alltså markant.

Antalet tillsatta platser i förhållande till de lediganmälda är i Tornedalen i regel högre än i länet och riket. Under åren 1952—56 varierade antalet med män tillsatta platser i riket mellan 86.5 och 90.1 % av antalet ledig— anmälda, i länet mellan 83.4 och 90.4 % och i Tornedalen mellan 83.2 och 93.4 %. Beträffande det kvinnliga förmedlingsområdet låg motsvarande siffror för hela riket mellan 76.9 och 78.1 %, för länet mellan 78.8 och 81.3 % och för Tornedalen mellan 81.5 och 86.2 %.

Antalet arbetssökande kvinnor liksom antalet för kvinnor lediganmälda platser har under de senaste åren varit tämligen ringa i Tornedalen. Antalet arbetssökande kvinnor där uppgår sålunda i genomsnitt endast till 15 % av antalet arbetssökande män. Även i länet i dess helhet är kvinnornas kon- takt med arbetsförmedlingsorganen liten, ehuru icke fullt så utpräglad som i Tornedalen. I hela riket utgör däremot antalet arbetssökande kvinnor 40 a 50 % av antalet arbetssökande män. Av det sagda får man emellertid ej draga den slutsatsen, att arbetsmarknadsläget i Tornedalen skulle vara relativt tillfredsställande för kvinnornas del. Rätta förhållandet torde näm- ligen vara, att kvinnorna i Tornedalen har mycket små möjligheter att erhålla förvärvsarbete i hemorten men mycket goda sådana på annan ort. Det är därför sannolikt, att de i stor utsträckning söker sig arbete utom länet och i betydligt högre grad än männen föredrager att skaffa sig arbete utan att anlita arbetsförmedlingen. Att möjligheterna för kvinnorna att er- hålla förvärvsarbete i Tornedalen är små, kan man sluta sig till bl. a. av att de fackligt organiserade kvinnornas antal där är obetydligt. Ytterst få kvinnor i Tornedalen tillhör därför arbetslöhetskassa.

Arbetslösheten

Redan av vad ovan anförts rörande verksamheten vid arbetsförmedling— arna torde framgå, att en betydande arbetslöshet finns i Tornedalen. Att erhålla exakta uppgifter om den verkliga arbetslöshetens omfattning och geografiska fördelning, de arbetslösas ålder och yrkestillhörighet m. m. är emellertid svårt.

Sedan några år tillbaka använder arbetsmarknadsstyrelsen emellertid ett system _ från 1 juli 1955 kompletterat efter statistiskt mera tillfreds- ställande grunder — med sammanställningar från arbetsförmedlingarna i landet över samtliga en viss dag i varje månad anmälda arbetssökande, som är arbetslösa. På basis av dessa sammanställningar har uppgjorts tabell 88, som visar utvecklingen i Tornedalen. Därvid har av tidigare anförda skäl bortsetts från arbetslösheten bland kvinnorna.

Tabell 88. Antalet manliga arbetslösa arbetssökande åren 1952—1956

Arbets- 1952 1953 1954 1955 1956 förmedling

maj | aug.| nov. febr. maj aug. nov. febr. maj aug. nov. febr. | maj lang! nov*. febr.*l maj" aug! nov..

Haparanda . 60 4 93 107 64 12 169 130 97 25 1 16 178 181 20 76 167 154 20 97 Seskarö . . . . . 13 _ 41 22 _ 14 13 20 _ 12 35 12 4 28 25 17 _ _ Karungi.. . . . 63 14 75 77 5 105 76 93 4 48 71 67 2 71 63 58 11 57 Övertorneå. . 38 16 146 55 13 152 152 250 32 214 205 288 32 84 98 152 29 71 Hedenäset. . . 26 3 53 103 19 71 68 68 63 98 112 13 32 80 67 31 Juoksengi. . . 29 3 32 53 22 51 39 39 44 22 20 14 21 12 25 Korpilombolo 54 11 48 57 26 31 31 59 47 92 214 11 20 106 35 Pajala. . . . . . 101 47 89 53 199 70 245 105 263 19 78 184 94 Muodoslom-

polo. . . . . 19 11 19 — 98 7 44 53 14 46 3 44 22 Junosuando 20 16 74 9 34 10 123 47 35 22 58 16 Tärendö. . . . 16 40 19 9 7 4 16 40 6 18 5 Överkalix . . 98 137 142 83 156 143 271 256 96 298 Lansjärv. . . 8 12 15 10 6 2 12 26 — _ _ Karesuando 17 60 54 50 36 66 72 53 27 39 13 23

Tornedalen. 218 562 825 843 311 1 129 811 1 409 1 1 230 564 1 207 177 Lånet. . . . . . 909 1 038 1 130 2 577 2 040 609 2 453 2 497 3 247 2 3 222 1 669 3 399 661 Riket. . . . . . . 17 482 9 269 6 812 16 115 41 382 17 510 9 607 20 094 44 220 17 862 13 30 440 16 270 14 491 53 861 22 830 14 251

" För dessa månader har i beredskapsarbete sysselsatta inräknats.

För att även erhålla en uppfattning om den relativa arbetslösheten har i tabell 89 arbetslöshetssiffrorna utslagits per 1 000 invånare för månaderna maj och augusti år 1955, (vilka månader i Norrbotten visar de högsta respektive de lägsta arbetslöshetstalen). Då arbetsförmedlingsorganens verksamhet icke kan renodlas kommunvis, har uträkningen skett beträf- fande hela Tornedalen och resultatet ställts i relation till motsvarande siff- ror för länet och riket.

Tabell 89. Manliga arbetslösa per 1000 invånare under maj och augusti månader 1.955

! Maj 1955 Aug. 1955 Folkmängd Augusti i Område 1/1 1954 antal antal per antal antal per % av maj arbetslösa 1 000 arbetslösa 1 000 invån. invån. Tornedalen ......... 46 690 1 778 38,08 127 2,72 7,14 Länet .............. 249 502 4 091 16,40 353 1,41 8,63 Riket .............. 7 192 316 16 270 2,26 7 239 1,00 44,49 (febr.) (febr.) Riket .............. 29 924 | 4,16 24,19

Anm. För riket infaller i regel den högsta arbetslösheten i februari. En adekvat jämförelse mellan länet och riket bör därför rätteligen avse för länet maj och augusti och för riket februari och augusti månader.

Av tabell 88 kan till en början utläsas att antalet arbetslösa män i Torne- dalen nästan oavbrutet ökat fram till och med våren 1955. Under eftersom- maren och hösten detta år liksom vintern 1955—1956 kan en viss nedgång noteras. Främsta anledningen härtill torde vara den ökade sysselsättningen i skogsbruket sagda säsong samt den betydande övergång till arbeten på annan ort, som ägde rum under åren 1955 och 1956 icke minst till gruv- arbete i Kiruna och Malmberget. ! Som synes har Tornedalen och för övrigt hela Norrbottens län såväl abso- lut som framför allt relativt en synnerligen hög arbetslöshet. Under maj månad 1955 föll icke mindre än en fjärdedel av landets samtliga arbetslösa på Norrbottens län. Av dessa var mer än 40 % hemmahörande i Tornedalen. Särskilt anmärkningsvärd var den höga majarbetslösheten vid arbetsför- medlingarna i Övertorneå, Överkalix, Korpilombolo och Pajala.

Det framlagda siffermaterialet visar även, att stora variationer förelegat mellan de olika redovisningsmånaderna, vilket pekar på stor säsongarbets- löshet. Förändringarna i Tornedalen var som synes betydligt kraftigare än rikets. Säsongvariationernas storlek kan uttryckas så, att arbetslösheten i Tornedalen i maj månad 1955 var 14 gånger större än i augusti. I länet var motsvarande siffra 11,6 och i riket endast 2,2 (förhållandet februari—augusti dock 4,1).

Att säsongvariationerna är så stora i länet och Tornedalen har flera orsa- ker. Även om man särskilt under senare år avsiktligt strävat efter att få en

mera jämn byggnadsverksamhet i övre Norrland är dock denna verksam— hetsgren till följd av de klimatiska förhållandena alltjämt mycket säsong- betonad. Vidare har jordbruket en främst till slåttern starkt koncentrerad sysselsättning. Arbetet inom skogsbruket har sina toppar vid vinteravverk- ningen, som huvudsakligen äger rum under tiden januari—april och vid som- mararbetena, som sker under tiden maj/juni—september/oktober. Särskilt säsongbetonad är den till sommarmånaderna knutna flottningen. Som i Kap. XII. Industri och hantverk framhålles har även de många småsågarna och mindre snickeriverkstäderna en mycket ojämn sysselsättning. Allt detta har till följd, att totalt sett en kraftigt markerad lågsysselsättning inträder under perioderna april_maj och oktober—december.

Då arbetslösheten bland de organiserade byggnadsarbetarna i Tornedalen är anmärkningsvärt hög, har det ansetts påkallat att något närmare beröra detta förhållande. Arbetslösheten inom detta fack kan icke förklaras enbart av säsongväxlingarna. Den egentliga förklaringen torde i stället ligga i den oproportionerligt stora byggnadsarbetarekåren i Tornedalen. Som i kap. IV. Befolkning och yrkesfördelning omnämnes, visade sålunda 1950 års folk- : räkning, att över hälften av den förvärvsarbetande industribefolkningen i ; Tornedalen var sysselsatt inom byggnadsbranschen. I länet utgör motsva- i rande tal en tredjedel och i riket icke fullt 20 %. Det torde vara uppenbart, * att i förhållande till >>normal>> byggnads- och anläggningsvolym byggnads- j arbetarekåren på flera orter i Tornedalen är överdimensionerad. En av an- ledningarna till att så blivit fallet är att under 1940-talet anläggningsverk- samheten till följd av då rådande exceptionella förhållanden var särskilt stor och drog till sig mycket arbetskraft. En annan orsak torde vara den korta byggnadssäsongen. Beredskapsarbeten _ i regel anläggningar av skilda slag _ har vidare bedrivits i betydande omfattning. Personer, som länge sysselsättes i dessa, har en benägenhet att så småningom bli byggnadsarbe— tare, även om de egentligen tillhör annat fack. Slutligen utgör de olika stora daghjälpsbeloppen i de skilda arbetslöshetskassorna _ det är främst fråga . om förhållandet mellan skogs- och flottningsarbetarnas samt byggnadsarbe- tarnas kassor — en lockelse att så snart tillfälle därtill gives övergå från en kassa med lägre till en sådan med högre ersättning. Sådana tillfällen gives i Tornedalen i stor utsträckning till följd av de tidigare berörda säsongväx- lingarna.

Ovan har antytts att det är svårt att erhålla en absolut tillförlitlig beskriv- ning av arbetslöshetens storlek, geografiska fördelning m. m. Ehuru de redan lämnade uppgifterna i och för sig torde vara tillräckligt talande, skall dock för att bestyrka och fullständiga bilden av arbetslöshetsläget i Torne— dalen nedan lämnas en redogörelse för arbetslöshetskassornas verksamhet ävensom i vilken utsträckning det visat sig nödvändigt att tillgripa bered- skapsarbeten och liknande åtgärder inom tornedalskommunerna.

Beträffande arbetslöshetskassornas verksamhet må till en början omnäm- nas, att i Tornedalen under åren 1952—1954 medlemsantalet i kassorna ökade med 5 ä 6 %. Antalet ersättningsdagar åter steg under samma tid med icke mindre än 135 %, eller i absoluta tal från 43300 är 1951 till 102 100 år 1954.

Största medlemsantalet kan Skogs- och flottningsarbetarnas erkända ar— betslöshetskassa redovisa. Medlemmarna i denna kassa ökade sålunda från år 1951 till år 1954 med 13 %. Samtidigt steg antalet ersättningsdagar med 257 %.

Byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har det näst största med— lemsantalet. Under ovannämnda år ökade medlemsantalet i denna kassa med närmare 5 % och antalet ersättningsdagar med 92 %. Den relativa ersätt— ningsfrekvensen är emellertid betydligt högre bland byggnadsarbetarna än bland skogs— och flottningsarbetarna.

Av vad nyss anförts rörande ersättningsdagarna framgår att även de årli— gen utbetalade beloppen visar en stigande tendens. Under år 1951 utbeta— lades inom samtliga kassor i Tornedalen i runt tal 417 000 kronor. Under år 1952 uppgick utbetalningarna till 485000 kronor, under år 1953 till 1 011 000 kronor och under år 1954 till 1 979 000 kronor. Sammanlagt utbeta- lades således åren 1951_1954 från kassorna i Tornedalen omkring 3,9 miljoner kronor. Därav belöpte 1,86 miljoner kronor på byggnadsarbetarnas kassa och 1,4 miljoner kronor på skogs- och flottningsarbetarnas. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att det icke är enbart ökningen av antalet ersättningsdagar, som medfört den kraftiga stegringen av de utbetalade beloppen. Av betydelse för ökningen är bl. a. 1953 års riksdags- beslut att höja den övre gränsen för daghj älpsbeloppen i kassorna, varigenom flertalet kassor nu har ett daghjälpsbelopp av omkring 16 kronor mot tidi- gare 8 kronor.

För att belysa läget har i tabellerna 90 och 91 kommunvis redovisats dels storleken av utbetalda belopp och dels antalet ersättningsdagar under år 1954.

Som synes har i Tornedalen utbetalats närmare 2 miljoner kronor under år 1954, vilket utgör omkring 3 % av det för hela landet utgående ersättnings- beloppet. Uträknat per medlem var understödet i Tornedalen närmare tio gånger så stort som det för hela landet.

Vid bedömande av utbetalade beloppens storlek bör man emellertid beakta att daghjälpens storlek också bestämmes med hänsyn till antalet minder- åriga barn. Antalet flerbarnsfamiljer är såsom visats i Kap. IV. Befolkning och yrkesfördelning betydligt större i Tornedalen än inom riket. En riktigare bild av situationen ger därför antalet ersättningsdagar. Även en sådan be- dömningsmetod visar emellertid en kraftig belastning på arbetslöshetskas- sorna i Tornedalen. Av tabell 91 framgår sålunda, att antalet ersättnings- dagar i Tornedalen var mer än åtta gånger så stort som i riket i dess helhet.

Tabell 90. Utbetalda belopp från arbetslöshetskassorna m. m. är 1.954

Skogs- och flottningsarb. Byggnadsarb. Samtliga kassor

Kommun* Antal Utbetalt medlem- Iitäåtalt belopp per mar pp medlem

Utbetalt Antal belopp per medlem- medlem mar

Utbetalt belopp per medlem

Utbetalt belopp Utbetalt belopp

Haparanda. . . . . . . 48 29 782: _ 620: 46 122 525: 50 833: 51 509 249 659: 50 490: 49 Nedertorneå. . . . . . . 100 85 586: _ 855: 86 _ _ _ 124 100 934: _ 813: 98 Karl Gustav ............. _ _ _ 37 58 142: _ 1 571: 41 37 58 142: _ 1 571: 41 Hietaniemi. . . . . . .. . . . . . _ _ 15 6 779: _ 451: 93 Övertorneå. . . . . . . . . 291 171 156: _ 588: 16 297 928: 1 186: 96 744 518 586: 50 697: 02 Överkalix. . . . . . . . . 423 81 256: 50 192: 10 201 158 285: 787: 49 841 325 542: _ 387: 09 Korpilombolo. . . . . . 171 59 092: _ 345: 57 134 813: 1 283: 94 316 223 344: 706: 78 Tärendö. . . . . . . . . . . 35 2 588: _ 73: 94 33 11 935: 361: 67 68 14 523: 213: 57 Pajala. . . . . . . . . 503 288 065: 75 572: 70 82 371: 742: 09 701 397 328: 566: 80 Junosuando . . . . . . 150 63 666: — 424: 44 _ _ 150 63 666: 424: 44 Karesuando . . . . _ — _ 48 20 293: 422: 77 48 20 293: 422: 77 Hela området. . . . . . . 1 721 781 192: 25 453: 92 933 886 294: _ 949: 94 3 553 1 978 797: 557: 94 Riket. . ........... . . . . . . 25 935 1 933 848: _ 74: 56 126 000 20 800 000: _ 165: 08 1 176 633 68 145 613: _ 57: 92

" Avser den kommun i vilken respektive kassaavdelntngar år hemmahörande. I vissa fall kan emellertid medlemmar i en avdelning vara bosatta i annan kommun.

Tabell 91. Antalet ersätlningsdagar m. m. är 1954

Skogs- och flottningsarb. Byggnadsarb. Samtliga kaSsor

Antal Antal Antal

Antal Antal ers.- Antal Antal ers.- Antal ers.-

Kommun* med- ersätt- dagar med- ersätt- dagar mååltåii- ersätt- dagar

lem- nings- per lem- nings- per mar nings- per mar dagar med— mar dagar med- dagar med-

lem lem lem Haparanda. . 48 1 921 40,02 147 5 971 40,62 509 13 017 25,57 Nedertorneå . 100 4 967 49,67 _ _ _ 124 5 980 48,23 Karl Gustav. _ _ _ 37 2 635 71,22 37 2 635 71,22 Hietaniemi . . — _ _ _ _ _ 15 313 20,87 Övertorneå . . 291 10 401 35,74 251 13 388 53,34 744 26 250 35,28 Överkalix . . . 423 4 257 10,06 201 7 284 36,24 841 16 321 19,41 Korpilombolo 171 3 263 19,08 105 5 283 50,31 316 10 022 31,72 Tärendö ..... 35 154 4,40 33 595 18,03 68 749 11,01 Pajala ...... 503 16 852 33,50 111 3 731 33,61 701 22 030 31,43 Junosuando . 150 3 762 25,08 _ _ — 150 3 762 25,08 Karesuando . _ _ _ 48 1 035 21,56 48 1 035 21,56 Hela området 1 721 45 577 26,48 933 39 922 42,79 3 553 102 114 28,74 Riket ....... 25 935 1 244 880 4,80 126 000 1 108 000 8,80 1 176 633 4 087 876 3,50

' Avser den kommun i vilken respektive kassaavdelningar är hemmahörande. I vissa fall kan emellertid medlemmar i en avdelning vara bosatta i annan kommun.

Om man bortser från de extrema förhållandena i Nedertorneå och Karl Gustavs kommuner _ vilka torde varit av tillfällig art _ synes Övertorneå, Pajala och Korpilombolo kommuner vara hårdast drabbade av arbetslöshet. Av de omkring 102 000 ersättningsdagarna i Tornedalen år 1954 kom sålunda resp. 26 000, 22 000 och 10 000 på kassor i dessa kommuner. AV det sam- manlagda ersättningsbeloppet om närmare 2 miljoner kronor utbetalades resp. 518 000, 400 000 och 223 000 kronor från kassorna i sagda kommuner.

Härefter skall något beröras beredskapsarbetena i Tornedalen. Som sådana kommer i det följande även att avses vissa i öppna marknaden bedrivna arbeten, som särskilt igångsatts för att motverka arbetslöshet.

För att belysa förhållandena i berörda avseende har i tabell 92 sam- manställts kostnaderna för beredskapsarbeten utförda under 10-årsperioden 1945—1954.

Totalkostnaden för heredskapsarbetena i Tornedalen under nämnda år har som synes uppgått till omkring 24 miljoner kronor. Av detta belopp har 21 miljoner kronor utgått i form av statsanslag eller statsbidrag, me- dan återstoden fallit på kommuner eller andra huvudmän. Till arbeten i öppna marknaden, vilka igångsatts främst för att lämna sysselsättning åt arbetslösa, har vidare utgått sammanlagt omkring 5 miljoner kronor, varav 3 miljoner varit statsbidrag.

Alltför stora svårigheter möter att fördela kostnaderna för beredskaps-

arbetena på olika är. Emellertid kan utan tvekan sägas att tyngdpunkten lig- ger på senare delen av 10-årsperioden. Uppskattningsvis torde sålunda 18 a 19 miljoner av de sammanlagda kostnaderna om 29 miljoner falla på åren 1950—1954. Penningvärdets fall gör dock, att den förra och den senare hälf— ten av 10—årsperioden icke är fullt jämförbara. I viss mån torde emellertid penningvärdets försämring uppvägas av att arbets]öshetsförsäkringen först under den senare perioden fått verklig betydelse och åtminstone delvis kommit att avlasta det omedelbara behovet av andra hjälpåtgärder. Under alla förhållanden åskådliggör de stegrade utgifterna för beredskapsarbeten m. m. med all önskvärd tydlighet, att sysselsättningssvårigheterna ökat i Tornedalen.

I jämförelsesyfte må nämnas att från och med budgetåret 1945/46 till utgången av år 1953 i hela riket tillhopa nedlagts i runt tal 225 miljoner kronor i beredskaps- och därmed jämförliga arbeten. Av detta belopp har närmare 60 miljoner fallit på Norrbottens län. Omkring 40 % av länets totala kostnader har sålunda belöpt på Tornedalen.

Under vintern 1954/55 sysselsattes i beredskapsarbeten i riket maximalt något över 2 500 personer. Därav kom omkring 1000 på Norrbottens län. Omkring 400—500 av dessa hade hemvist i Tornedalen.

Ser man på de olika tornedalskommunerna finner man, att den största delen av kostnaderna för beredskapsarbeten belöper på Överkalix kommun

Tabell 92. Kostnader i 1 OOO-tal kronor för beviljade beredskapsarbeten m. m. under åren 1945—1954

Av kommu- Beredskapsarbeten nerna mot Anslag Anslag till statsbidrag till allmän ordnade Statskom- vissa beredskaps- Summa sysselsätt- Kommun Statliga munala väg- stat ningsarbeten bygg- i öppna nads- marknaden T t lt Stats' To" Stats" arb. St t _ St ts- Stats- ” ** bidr. talt bidr. Totalt bärs. Totalt här. Totalt bidn Haparanda. . 280 112 159 62 _ _ _ 439 174 — _ Nedertorneå . 1 179 1 139 742 543 580 1 836 1 658 4 337 3 920 _ _ Karl Gustav. 1 419 1 116 201 140 649 80 80 2 349 1 985 _ _ Hietaniemi . . 367 305 236 160 _ 401 331 1 004 796 1 209 690 Övertorneå. . 1 707 1 654 1 068 682 _ 1 427 1 324 4 202 3 660 1 346 1 010 Överkalix . . . 3 406 3 046 291 180 _ 1 267 1 076 4 964 4 302 1 940 1 130 Korpilombolo 786 659 _ _ _ 1 321 1 057 2 107 1 716 1 121 656 Tärendö ..... 250 250 _ _ 61 216 162 527 473 _ _ Pajala ...... 1 075 1 000 _ _ 51 730 727 1 856 1 778 _ _ Junosuando . _ _ _ _ 33 391 370 424 403 _ — Karesuando . 955 928 _ — 600 _ — 1 555 1 528 _ _ Ej fördelat på kommuner . . 335 241 _ _ _ _ _ 335 241 _ — Hela området 11 759 10 450 2 697 1 767| 1 974] 7 669| 6 785 24 099| 20 976| 5 616 3 486

med omkring 5 miljoner kronor för renodlade beredskapsarbeten och 1,94 miljoner kronor till arbeten i Öppna marknaden. Därnäst kommer Över- torneå kommun med 4,2 resp. 1,3 miljoner kronor. Denna fördelning kan emellertid icke helt anses belysa belastningen på de olika kommunerna. De rent statliga beredskapsarbetena _ exempelvis vägar och försvarsarbeten _ betalas nämligen helt av statliga medel. Dessutom kan vid dessa beredskaps- arbeten sysselsättas arbetslösa jämväl från andra kommuner än dem i vilka beredskapsarbetena är belägna.

Den stora omfattning, som beredskapsarbetena fått, har kommit att i hög grad sätta sin prägel på arbetsmarknaden i Tornedalen liksom för övrigt även på en del andra trakter av länet. Arbetsmarknadsstyrelsen har under efterkrigsåren blivit den dominerande »arbetsgivaren» ifråga om anlägg- ningsarbeten i Tornedalen. Då vid beredskapsarbetena tillämpas samma löneprinciper som vid den öppna marknadens arbeten, har beredskapsarbe— tena för många kommit att framstå som mycket åtråvärda, vilket redan i och för sig kan föranleda allvarliga problem.

De stora beredskapsarbetena medför också ett annat allvarligt spörsmål för tornedalskommunerna. Under en för landet i övrigt rådande högkon- junktur har man sålunda i Tornedalen nödgats taga i anspråk den syssel- sättningsreserv, som rätteligen är avsedd att vara tillgänglig vid en låg- konjunktur. Flertalet av tornedalskommunerna torde icke ha möjlighet att någon längre tid fortsätta i nuvarande takt med att utföra anläggnings- arbeten i arbetslöshetsbekåmpande syfte.

KAPITEL XVII

Skolor och yrkesutbildning

Allmänt

1 % Av Kap. IV. Befolkning och yrkesfördelning framgår att i Tornedalen föd- ] des 6 512 barn under åren 1946—1950 och 5 265 under åren 1951—1955. ] Den sjunkande nativiteten i hela riket under 1950-talet kan alltså konsta- j teras också i Tornedalen, även om antalet nyfödda av hela folkmängden ] alltjämt var betydligt högre där än i andra delar av riket. Sålunda ut- gjorde det årliga genomsnittet födda av folkmängden under förstnämnda 5-årsperiod för Tornedalen 28,3 0/00 och för riket 18,2 "loo- Under den senare 5-årsperioden var motsvarande tal för Tornedalen 22,6 0/00 och för riket 15,2 0/00. År 1957 hade enligt preliminära uppgifter de nyfödda nedgått till iTornedalen 19,5 0/00, i länet 18,3 0/00 och i riket 14,5 0/00 av folkmängden. Antalet barn i folkskoleåldern i Tornedalen minskar alltså under de närmaste åren, medan antalet barn, som lämnar skolan alltjämt kommer att vara stort. Detta förhållande måste givetvis beaktas vid planeringen av den nioåriga enhetsskolan samt vid den fortsatta utbyggnaden av yrkesutbild- ningen i Tornedalen. | Länets landsting beslutade år 1955 att utreda länets folkhögskoleväsende och yrkesutbildningen, däri inbegripet lantbruksundervisningen. På den fr. o. m. den 1 juli 1958 verksamma länsskolnämnden torde ankomma att 1 planlägga den blivande enhetsskolan. Med anledning därav har det icke ansetts påkallat att här framlägga synpunkter på skolväsendets framtida organisation i Tornedalen. I fortsättningen av detta kapitel skall därför endast redogöras för nuvarande skolor. I samband med redogörelsen för folkskoleväsendet skall också beröras vissa ekonomiska spörsmål av he- tydelse för kommunerna. Å !

Allmänbildande skolor

I Tornedalen finns ett högre allmänt läroverk i Haparanda, en samreal- skola i Överkalix samt tre kommunala realskolor i respektive Övertorneå, Korpilombolo och Pajala. De fyra realskolorna i Tornedalen har samtliga endast 4-årig linje. Vid början av läsåret 1957/58 tedde sig skolorna sålunda.

Haparanda högre allmänna läroverk, som har gymnasium med 3-årig allmän linje, 4-årig latinlinje och 3-årig reallinje samt realskola med en 5-årig och två 4-åriga linjer, hade sammanlagt 617 elever, varav 205 i gymnasiet, 162 i den

5-åriga realskolan och 250 i den 4-åriga realskolan. Av gymnasiets elever var 41 från Haparanda, 140 från andra orter i Tornedalen, 21 från övriga delar av länet, 2 från orter utom länet och 1 från Finland. Motsvarande siffror för realskolans elever var från Haparanda 183, annan ort i Tornedalen 218, övriga länet 6, plat- ser utom länet 2 och Finland 3. Omkring en tredjedel av eleverna var inackorde- rade i Haparanda. Elevhem för 60 elever togs i bruk år 1957. Skolmåltider till- handahålles icke. Endast Nedertorneå kommun lämnar bidrag till läroböcker åt elever vid gymnasiet. 5 lektorstjänster och 11 adjunktstjänster var icke besatta med ordinarie innehavare.

Stadsfullmäktige i Haparanda har anhållit att den 5-åriga realskolan måtte få successivt avvecklas från och med läsåret 1958/59 och ersättas med en 3—årig realskola.

Samrealskolan i överkalix hade 234 elever, varav 223 från Överkalix kommun. Elevhem med 60 platser finns. Samtliga elever erhåller skolfrukost. 80—90 % av eleverna får genom kommunalt anslag låna skolböcker. 5 adjunktstjänster var vakanta.

Kommunala realskolan i övertorneå hade 224 elever. Av dessa var 5 från annan kommun. Ett 40-tal av eleverna var inackorderade i Övertorneå. Skolfrukost till- handahålles samtliga elever. Eleverna från Övertorneå kommun erhåller fria läro— böcker. 3 ordinarie lärartjänster var vakanta.

Kommunala realskolan i Korpilombolo undervisade 108 elever. Av eleverna kom 92 från Korpilombolo och 16 från Tärendö kommun. 38 elever var inackorderade. Svårigheten att erhålla lämpliga inackorderingsrum är betydande. Eleverna er- håller kostnadsfritt Skolmåltid och läroböcker. 2 adjunktstjänster var vakanta.

Kommunala realskolan i Pajala hade 226 elever. Av dessa var 176 från Pajala, 28 från Tärendö och 15 från Junosuando kommun. Skolhem finns ej. Tidvis har det visat sig svårt att uppbringa inackorderingsrum åt det 50-tal elever, som kom- mer från andra orter. Eleverna erhåller utan kostnad skolfrukost, läroböcker och undervisningsmateriel. 6 adjunktstjänster var vakanta vid skolan.

Hittills har flertalet inträdessökande, som uppfyllt stadgade villkor, kun- nat beredas plats i begynnelseklassen i realskolorna.

Hietaniemi kommun bedriver sedan år 1949 försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola i Hedenäset. Avgång från klass 9 ägde rum första gången våren 1954 och de första studenterna med enhetsskolan som grund utexaminerades vid Haparanda läroverk våren 1957. En närmare redo- görelse för skolan kommer att lämnas under avsnittet om folkskoleväsen- det nedan.

Slutligen bör här omnämnas att i Tornedalen finns en folkhögskola, nämligen Tornedalens folkhögskola i Matarengi (Övertorneå).

Huvudman för folkhögskolan är en stiftelse. Undervisningen meddelas i 1- eller 2-åriga kurser. 1 den l-åriga finns en teoretisk och en praktisk linje. I andra årskursen ges däremot uteslutande teoretisk undervisning. Kurstiderna är årligen 30 veckor. För elever, som är intresserade av något specialämne, anordnas fort- sättningskurser om 7—8 veckor. Skolan kan maximalt mottaga omkring 100 elever. Den har under de senaste åren haft fullt elevantal. Till skolan är även knuten s. k. bygdekursverksamhet. Denna omfattar dels kurser om 3 veckor och dels studierådgivning. Eleverna vid folkhögskolan kommer nästan helt från torne- dalskommunerna; det övervägande antalet från övertorneå, Pajala samt Karl Gustavs och Hietaniemi kommuner. Upprustning av skolans lokaler pågår. _

Enligt uppgift från skolans ledning motsvarar ej folkhögskolans! storlek behovet. Kapaciteten har dock ej ansetts böra ökas, då erfarenhetsmässigt en folkhögskola ej bör ha mer än 100-talet elever.

Yrkesutbildande skolor I Tornedalen representeras yrkesutbildningen dels av ett 3-årigt småskole- | seminarium i Haparanda och dels av Centrala verkstadsskolan i Över- I torneå, för vilken landstinget är huvudman, Övre Tornedalens yrkesför- bunds yrkesskola i Pajala med Pajala, Tärendö och Junosuando kom- * muners yrkesskoleförhund som huvudman samt Haparanda stads, Neder- torneå kommuns och Överkalix kommuns yrkesskolor. Jordbruksuthild- ningen är tillgodosedd genom en lantmannaskola och en lanthushållsskola, båda belägna i Vojakkala i Nedertorneå kommun. Hushållningssällskapet är huvudman för båda dessa skolor.

I det följande skall i korthet redogöras för nämnda skolor, sådana de gestaltade sig i början av undervisningsåret 1957/58.

Småskoleseminariet i Haparanda har tre klasser med sammanlagt 71 elever. Av dessa var endast 7 från tornedalskommunerna. Seminariet har ett elevhem om 24 platser. Skolmåltider tillhandahålles ej.

Centrala verkstadsskolan i övertorneå har f. 11. en 4—årig linje för målare, 3-åriga linjer för bilmekaniker samt bleck- och plåtslagare, 2-åriga linjer för byggnads- snickare, elektriker, reparatörer-smeder-svetsare, värme- och sanitetsmontörer, metallarbetare, murare, en 1-årig linje för kokerskor i storkök samt en 2-årig kurs för klänningssömmerskor. Vidare finns en avdelning i svetsning gemensam för vissa av de andra avdelningarna. De manliga avdelningarna hade vardera 15 och de kvinnliga 12 platser, vilka samtliga var upptagna. Höstterminen år . 1957 förelåg 262 ansökningar till skolan. Plats kunde dock endast beredas åt 76 nya elever. Eleverna kommer huvudsakligen från tornedalskommunerna. — Sko- lans rektor har uttalat att en utbyggnad av yrkesskolan i och för sig är behövlig. På grund av svårigheten att finna lämpliga arbeten under elevernas utbildning, har han emellertid ifrågasatt, om icke en eventuell förstärkning av länets yrkes- skoleresurser bör förläggas till sådana orter, som har ett någorlunda differentie- rat näringsliv.

Övre Tornedalens yrlcesslcoleförbnnd arbetar med en 1-årig och en 2-årig han- delsavdelning i Pajala. Varje läsår omfattar 35 veckor. Högst 75 elever kan mot- i tagas vid dessa kurser. Samtliga sökande har dock ej kunnat beredas plats. Eleverna rekryteras främst från de kommuner, som ingår i förbundet, samt från Korpilombolo och Övertorneå kommuner. Fr. o. m. läsåret 1955/56 har en hus- i modersskola med 20 elever påbörjats. Sedan läsåret 1956/57 driver förbundet j även en 3-årig bilmekanikerlinje i Tärendö. Förbundet utövar även s. k. bygde- l kursverksamhet i sömnad, vävnad, maskinskrivning m. m. i

Haparanda stads yrkesskolor har två handelslinjcr, uppdelade på en 2-årig * kontorslinje med 28 elever och en 1-årig allmän linje med 22 elever. Vidare finns 5. k. inbyggd 2-årig elektrikerlinje med 8 elever tillhörande andra årskursen samt en 3—årig bilmekanikerlinje med 7 elever i andra årskursen. Elektriker- och bil- mekanikerlinjerna inrättades hösten 1956, men på grund av brist på lokaler kunde nya elever icke intagas hösten 1957. En utvidgning av yrkesskolorna planeras

med en 1-årig husmodersskola och en fast verkstadsskola så snart erforderliga lokaler kan anskaffas.

Nedertorneå yrkesskola, som startade hösten 1956, omfattar en 3-årig bilmeka- nikerlinje med 13 elever (5 i första årskursen och 8 i andra). Undervisningen är förlagd till lokaler i Nikkala.

överkalix kommuns yrkesskolor har sedan år 1948 anordnat l-åriga heldags- kurser för handelsanställda. Eleverna har de senaste åren i medeltal uppgått till 19. Flertalet av dem har kommit från Överkalix kommun. Inom kommunen har tillsatts en kommitté för att undersöka möjligheterna att utöka skolans verksam- het med utbildning av bl. a. motorskötare och bilmekaniker. Lokalfrågan har hit— tills ej kunnat lösas, men nybyggnad har aktualiserats. Även hushållsskola har planerats. Lokal härför finns.

Tornedalens lantmannaskola i Vojakkala anordnar årligen en vinterkurs, som pågår 171 dagar, och en sommarkurs om 110 dagar. Vinterkursen är uppdelad på en jordbrukslinje med 16 elever och en skogskurs med 26 elever.

Tornedalens lanthushållsskola i Vojakkala undervisar i hushållsgöromål, hem- vård, vävning, sömnad samt trådgårds- och fjäderfäskötsel. Undervisning sker vid två 5-månaders kurser för 30—35 elever vid vardera kursen. Antalet sökande har de sista åren överstigit platstillgången. Nya skollokaler togs i bruk hösten 1955.

I detta sammanhang kan omnämnas, att under läsåret 1956/57 intogs 65 och läsåret 1957/58 37 elever från Norrbottens län vid centrala verkstads- skolor i andra delar av landet.

Folkskoleväsendet

Av vad tidigare i olika sammanhang anförts torde framgå att två speciella förhållanden utmärker folkskoleväsendet i Tornedalen, nämligen det stora barnantalet samt glesbebyggelsen. Det är därför förklarligt, att tornedals- kommunerna har synnerligen betungande skolutgifter, vilket också kom- mer att siffermässigt påvisas i Kap. XX. Kommunernas ekonomiska för- hållanden.

I samtliga tornedalskommuner _ med undantag för Hietaniemi, där som redan nämnts 9-årig enhetsskola genomförts — finns 7—årig obligatorisk folkskola jämte fortsättningsskola, yrkesbestämd för gossar i manlig slöjd eller skogsbruk samt för flickor i hushållsgöromål. Hjälpklasser har där- jämte inrättats vid folkskolorna inom Nedertorneå, Övertorneå, Pajala och Junosuando kommuner. I Haparanda stad och Karl Gustavs kommun har särskild hjälpundervisning ordnats för ett antal barn i de lägre klasserna.

Antalet folkskolor, läraravdelningar och lärjungar läsåret 1957/58 redo— visas i tabell 93. I tabellen har även i procent angivits det genomsnittliga antal barn, som fortsatt i realskola eller annan högre skola.

I tabellen ingår icke uppgifter om skolväsendet i Hietaniemi kommun. En sär- skild redogörelse därför skall med anledning härav lämnas nedan.

Den 9-åriga centralskolan i Hedenäset hade vid läsårets början 326 lärjungar, uppdelade på 9 låg- och mellanstadieavdelningar samt 8 högstadieavdelningar. Av eleverna i klass 9 går 24 i de teoretiska avdelningarna samt 31 vid yrkes-

Tabell 93. Folk- och fortsättningsskolor läsåret 1957/58

Folkskolor

Antal barn i

Antal % som fort-

Kommun Antal lärjungar Antal Lärar- satt i real-

lärjungar per 1 000 skolor avd. skola, ca inv.

Haparanda ...................... 286 89,7 1 12 40 Nedertorneå ..................... 598 156,1 9 34 20 Karl Gustav ..................... 516 165,3 7 27 18 Övertorneå ...................... 1 359 184,1 16 71 22 Överkalix ........................ 1 472 163,4 20 73 25 Korpilombolo .................... 743 186,0 13 41 20 Tärendö ......................... 386 170,1 5 20 19 Pajala .......................... 1 217 177,9 19 71 17 Junosuando ...................... 321 172,2 4 20 18 Karesuando ...................... 173 119,6 4 10 15 Summa 7 071 164,7 98 379 21

avdelningar, varav 15 flickor på hushållslinjen, 10 gossar på den helmekaniska linjen och 6 gossar på linjen för undervisning i jordbruk, skogsbruk och meka- niskt arbete. Högstadiet är avsett för elever från hela kommunen.

Till centralskolan är anslutna sexklassiga bygdeskolor i 6 byar, nämligen Nie- mis, Koutojärvi och Matojärvi (Blb-form) samt i Vitsaniemi, Armasjärvi och Kukasjärvi (B2b-form). Dessa bygdeskolor hade tillsammans 247 lärjungar, upp— delade på 15 läraravdelningar.

Centralskoleanläggningen i Hedenäset är i det närmaste färdigbyggd. Enligt uppgift kommer vid skolan att finnas utrymme för ett antal högstadieelever från annan kommun. En samverkan med någon eller några andra kommuner synes önskvärd, då därigenom torde skapas bättre betingelser för en ökad differentie— ring av undervisningen i 9 y.

I Hedenäset finns skolhem för inackordering av ett 40-tal låg- och mellanstadie- lärjungar.

Av ovanstående framgår, att vid folkskolorna i Tornedalen inkl. bygde- skolorna i Hietaniemi kommun sammanlagt undervisades 7 318 barn. Där- till kom 326 lärjungar vid Hietaniemi kommuns centralskolas låg- och mellanstadieavdelningar. Antalet folkskolor (inkl. bygdeskolorna) var 104 med sammanlagt 394 läraravdelningar.

Läsåret 1957/58 utgjorde antalet lärjungar i Tornedalens folkskolor jämte Hietaniemi kommuns bygdeskolor 160,6 per 1000 invånare. Mot- svarande tal vid vårterminens slut är 1957 var för hela länet 144,8 och för riket 113,1.

Trots det relativt stora antalet skolor i Tornedalen måste på grund av glesbebyggelsen Skolskjutsar anordnas för många skolbarn. För att belysa i vilken omfattning Skolskjutsar anlitas i de skilda kommunerna samt till vilka belopp kostnaderna därför uppgår, lämnas i nästa tabell uppgifter rörande skolskjutsarna under redovisningsåret 1956/57.

Tabell 94. Uppgifter rörande Skolskjutsar under redovisningsåret 1956/57

Kommu- Antalet ”Sååå—lp nens totala Utgående sléiiiiåedt Kostnad Kommun =skoldistrikt skol— ] .. kostnad för stats- ] 8 per . nas langd . skolbarn skjutsar ikm verksam- bidrag er da barn heten p g Haparanda ............ — — — — — — Nedertorneå ............ 10 40 258 41 039: 75 32 831: 80 126 325: 71 Karl Gustav ............ 8 42 440 49 551: 20 39 640: 96 145 341: 73 Hietaniemi ............. 7 65 244 82 730: 06 66 184: 04 223 370: 99 Övertorneå ............. 19 59 264 53 700: 16 42 960: 13 164 327: 44 Överkalix .............. 44 199 549 186 373: 71 149 098: 96 463 402: 54 Korpilombolo ........... 9 41 123 60 455: 90 48 364: 73 108 559: 78 Tärendö ................ 5 17 251 23 358: 70 18 686: 96 76 307: 35 Pajala ................. 29 127 790 113 736: 05 90 988: 84 311 365: 71 Junosuando ............. 7 41 868 26 864: — 21 491: 20 35 767: 54 Karesuando ............. 1 10 272 19 260: — 15 408: _ 31 621: 29 Hela området 139 645 059 657 069: 53 525 655: 62 1 682 390: 65

Som av tabellen framgår skjutsades 1 682 skolbarn per undervisnings- l, dag. Hela kostnaden därför belöpte sig till 657 000 kronor. Som jämförelse kan nämnas att läsåret 1957/58 beräknas antalet barn per dag till 1 625 och den totala kostnaden för skolskjutsarna till 650 000 kronor. i I tabell 95 lämnas uppgifter rörande Skolmåltider. I uppgifterna inklu- l deras realskolor och vissa yrkesskolor. Jämförelsetal för länet och riket har ej kunnat erhållas.

Tabell 95. Uppgifter rörande Skolmåltider under redovisningsåret 1956/67

t Antalet Kocmlmilineps Ut å d Stattsbiil/ra- .. . oaa os- gene gelD i Kommun =Sk01d15trlkt Utsåtlåäde nad för verk- statsbidrag av totala m 1 er samheten kostnaden Haparanda ...................... 73 392 78 054: 01 16 786: 08 21,6 1 Nedertorneå ..................... 124 567 173 768: 71 55 917: 54 32,2 1 Karl Gustav ..................... 106 409 146 515: 31 48 565: 07 33,1 Hietaniemi ...................... 101 659 127 817: 84 47 520: 31 37,2 Övertorneå ...................... 314 492 370 960: 42 146 873: 33 39,6 Överkalix ....................... 317 894 456 038: 93 161 206: 49 35,3 Korpilombolo ................... 170 569 248 809: 60 82 610: 81 33,2 Tärendö ......................... 78 321 94 255: 92 36 170: 28 38,4 Pajala .......................... 304 707 405 300: — 184 012: 11 45,4 Junosuando ...................... 67 675 103 240: — 33 172: 96 32,1 Karesuando ...................... 27 349 55 365: 31 16 905: 67 30,5 Hela området I 687 034 2 260 126: 05 829 740: 65 36,7

Den 1 januari 1958 fanns 9 i bruk varande skolhem för folkskolornas elever. Vissa av dessa har övertagits från Stiftelsen Norrbottens läns arbets- stugor. I hemmen kan sammanlagt mottagas omkring 250 barn. I enskilda hem inackorderas dessutom i Tornedalen varje läsår ett 50-tal elever.

Överkalix och Karesuando kommuner ingår i Norrbottens läns norra folk- skolinspektionsområde. Övriga tornedalskommuner tillhör länets östra inspektionsområde.

Avslutningsvis skall i detta kapitel omnämnas, att i Tornedalen finns ett bibliotek, benämnt Tornedalens bibliotek, som huvudsakligen drives med statliga medel. Biblioteksverksamheten omfattar, dels ett huvudbiblio- tek i Övertorneå (Matarengi), dels fasta bokbestånd på vissa därför läm- pade platser (filialbibliotek), dels från huvudbiblioteket utsända vand- ringsbibliotek. Biblioteket omfattar f. n. omkring 26 000 band.

KAPITEL XVIII

Hälso- och sjukvården

Vård- och sjukhusenheter

Den spridda bebyggelsen och det arealmässigt sett ringa befolkningsunder- laget i Tornedalen har utgjort svårbemästrade faktorer vid planeringen och utbyggnaden av lämpliga sjukvårdsinråttningar därstädes. Om befolkningen skall kunna erbjudas erforderlig sjukhusvård på ej alltför stort avstånd från hemorten nödgas man inrätta små, ur driftssynpunkt irrationella sjukvårdsenheter, som visserligen kan lämna en godtagbar sjukvård men ej den mera tidsenliga behandling, som är möjlig på delat lasarett eller annan större sjukvårdsinrättning. I Tornedalen har huvudmannen kompro- missat mellan dessa båda principer. Sålunda räknar man med att Torne- dalens befolkning skall vara hänvisad till ej mindre än fem av länets sju lasarett. Ett av dessa är beläget inom området, nämligen det odelade lasa- rettet i Haparanda. Därutöver finns i Övertorneå, Överkalix och Pajala sjukstugor samt i Korpilombolo och Karesuando sjukhärbärgen, f. 6. de två enda som nu drives inom länet.

Den sålunda organiserade sjukhusvården i Tornedalen torde vara så till- fredsställande som förhållandena medgiver.

I tabell 96 lämnas en sammanställning över vårdplatser m. 111. vid sjuk- vårdsanstalterna i Tornedalen.

Tabell 96. Kroppssjukvdrdsanstalter i Tornedalen år 1966

l Antal vårdplatser . Medelbe- ! Anstalt läggn. på Dagkostn. Antal besök i Allm. B. B. Kron. S' allm. avd. per vårddag i öppen vård .a 0 | avd. avd. avd. A, Lasarett Haparanda ....... 63 9 20 92 86 49: 49 5 920 ' Sjukstugor ' Övertorneå ....... 13 11 24 48 68 26: 90 4 599 Pajala ........... 12 5 12 29 71 41: 95 5 256 Överkalix ........ 9 Sjukhdrbärgen Korpilombolo ..... 6 4 — 10 75 25: 10 _ Karesuando ......

Haparanda lasarett, som förutom i tabellen angivet antal vårdplatser har en mottagningsavdelning för en arbetande läkare samt lokaler för rönt- genkonsult, betecknas av huvudmannen vara i underhaltigt skick och i behov av en grundlig upprustning. Under år 1957 har därför en ombyggnad av lasarettet påbörjats, vilken beräknats komma att kosta 1,6 miljoner kronor.

Sjukstugorna bör enligt en av landstinget nyligen publicerad »Plan för sjukhusvården i Norrbottens län» främsttjäna den öppnavården och diagnos— verksamheten. Därjämte bör de emellertid ha till uppgift att klarlägga vilka fall, som skall remitteras till lasarett och centralsjukhus, att lämna vård åt kroniker- och eftervårdspatienter samt att utöva förlossningsvård. Sjuk- stugorna bör enligt planen normalt förestås av provinsialläkare eller di— striktsläkare med därför lämpad inriktning och utbildning och alltså icke av självständiga sjukstugeläkare. Av de tre Sjukstugorna i Tornedalen har de i Övertorneå och Överkalix väl disponerade och utrustade lokaler. Sjuk— stugan i Pajala däremot befinner sig i mindre gott skick. Landstinget har emellertid utarbetat ett detaljprogram för om— och tillbyggnad av den- samma för en beräknad kostnad om 1,5 miljoner kronor. Avsevärt flera vård- platser än nu kommer efter ombyggnaden att stå till förfogande vid denna sjukstuga.

Sjukhärbärgena torde på grund av de förbättrade kommunikationerna och den ringa verkliga sjukhusvård, som kan meddelas vid dem, numera icke ha något större berättigande. Dessa synpunkter har ej ansetts till- lämpliga på sjukbärbärget i Karesuando, då invånarna i denna kommun har mycket långt till närmaste sj ukvårdsinrättning. Sjukhärbärgets främsta uppgift är att tillgodose förlossningsvården.

Öppen sjukvård

Tjänsteläkarorganisationen i Tornedalen bestod den 1 januari 1958 av 9 provinsialläkardistrikt, nämligen Haparanda, Hedenäsets, Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala södra, Pajala norra, Överkalix östra och Överkalix Västra distrikt. Dessa omfattar samtliga tornedalskommuner utom Karesuando, som tillhör Vittangi distrikt. Vid samma tidpunkt fanns i om— rådet 25 distriktssköterskedistrikt.

Det har visat sig mycket svårt att besätta provinsialläkartjänsterna i Tornedalen. Den 1 november 1957 var sålunda tre läkartjänster obesatta, nämligen de i Haparanda, Pajala norra och Överkalix östra distrikt. I fyra distrikt uppehölls befattningarna av Vikarier, varav en tillfällig. I endast tre- distrikt fanns således ordinarie provinsialläkare. Någon privatpraktiserande» läkare finns ej i Tornedalen.

Svårigheter att erhålla kompetenta distriktssköterskor har icke förekom— mit. Den 1 november 1957 var visserligen fem tjänster vakanta. Tre hade dock vikarier. Endast två tjänster saknade således helt befattningshavare-

Då en fullgod öppen sjukvård betyder en avlastning för den dyrbara slutna vården, medför svårigheterna att erhålla läkare till Tornedalen stora nack- delar med verkan icke blott för tornedalsområdet utan också för hela länet. Dels nödgas nämligen befolkningen företaga långa resor för att nå läkare och dels belägges vårdplatser på lasarett eller sjukstugor för sådan observation eller behandling, som i ambulant form kunnat ske genom tjänsteläkare.

Den främsta orsaken till svårigheterna att erhålla och behålla läkare i Tornedalen är givetvis den allmänna läkarbristen i landet. Men även spe- ciella anledningar torde finnas. Som exempel på sådana kan nämnas »isole- ringen» från andra kolleger på grund av de stora avstånden mellan statio- neringsorterna, dessas belägenhet långt från städer eller andra större tät- orter, olägenheter ifråga om barnens utbildning efter folkskolan, de höga skatterna och kanske stundom språkförhållandena.

Övrig hälsovård

Folktandvården är förhållandevis väl organiserad i Tornedalen. Den 1 no- vember 1957 fanns sålunda 11 tandkliniker och annexpolikliniker. Vid dessa kliniker var sammanlagt 16 tandläkartjänster inrättade. I likhet med vad som gäller för provinsialläkarna har svårigheter yppat sig att besätta tandläkartjänsterna. Av dessa var sålunda vid ovannämnda tid- punkt endast 5 tjänster tillsatta med ordinarie innehavare. 8 tjänster uppe— hölls av utländska vikarier och 3 var obesatta.

I Tornedalen finns tre veterinärdistrikt, nämligen Haparanda, Pajala och Överkalix veterinärdistrikt. Karesuando kommun ingår i Kiruna veterinär- l distrikt.

För läkemedelsförsörjningen svarar apotek i Haparanda, Överkalix och Övertorneå, det sistnämnda med filialapotek i Pajala. Karesuando kommun betjänas från apoteket i Vittangi. Under apoteken lyder ett antal läke- medelsförråd.

Den allmänna hälsovården i Tornedalen torde i princip icke avvika från förhållandena i länet i övrigt. Vid en jämförelse kan sålunda konsta- teras, att utvecklingen i form av bättre bostäder, modernare livsmedels- butiker, gemensamma vatten- och avloppsanläggningar m. m. inom området hållit jämna steg med andra delar av länet.

Allmänt hälsotillstånd

Det allmänna hälsotillståndet i Tornedalen torde i stort sett kunna beteck- nas som gott. Tuberkulosen synes dock ej ännu ha kunnat bekämpas lika framgångsrikt i Tornedalen som i övriga delar av länet. Tillgängligt siffer-

material bestyrker detta. Under år 1956 konstaterades sålunda i Norrbottens län 277 nya fall av tuberkulos, vilket utgör 1,09 fall per tusen invånare. Cen- traldispensärernas i Övertorneå och Gällivare verksamhet omfattar 39 400 personer i Tornedalen. Bland dessa upptäcktes år 1956 44 nya tuberkulosfall eller 1,21 fall per tusen invånare. J ämföres åter antalet hos centraldispensä- rerna registrerade, aktuella fall vid samma tidpunkt med invänareantalet finner man att promilletalet »fall» blir 12,75 för hela Norrbottens län och 14,39 för berörda del av Tornedalen. Anledningen till tuberkulosens större frekvens i Tornedalen kan möjligen vara, att denna sjukdom är relativt ny därstädes och att befolkningen ännu ej fått naturlig immunitet.

Den totala sjuklighetsfrekvensen visar ett lägre tal i tornedalskommu- nerna än genomsnittssiffran för länet. Enligt den obligatoriska sjukförsäk- ringens statistik för år 1956 utgjorde sålunda antalet sjukdagar per medlem och antalet sjukdomsfall per 100 medlemmar i hela länet 11,42 respektive 35,80 medan motsvarande tal för Tornedalen —— med undantag av Kare- suando kommun för vilken särskild statistik ej finnes — endast utgjorde 9,73 och 29,64.

KAPITEL XIX

Socialvården

Administration m. m.

! Vid utgången av år 1957 fanns i Tornedalen en förste socialvårdsassistent och | sex socialvårdsassistenter. I fem kommuner fullgjordes socialvårdsuppgif- | terna av resp. kommunalkamrerare. I Junosuando kommun åter handlades i dessa ärenden av förtroendemän och en arvodesanställd barnavårdsman. | Denna personal är icke så stor som socialvårdsärendenas antal och beskaf- > fenhet i och för sig synes motivera. Emellertid torde folkmängden ej utgöra

tillräckligt underlag för heltidsanställd socialvårdspersonal i alla tornedals- ' kommuner. Jämfört med landet i övrigt kan också personalförhållandena i | Tornedalen anses vara relativt tillfredsställande. | För handläggning av nykterhetsvårdsärenden i Nedertorneå, Karl Gustavs, * Hietaniemi och Övertorneå kommuner finns sedan juni månad 1957 av kom—

munerna gemensamt anställd en särskild assistent.

Pajala, Korpilombolo, Tärendö och Junosuando kommuner har samman-

I slutit sig till ett kommunalförbund för driften av ett ålderdomshem i Pajala. * Hietaniemi och Karl Gustavs kommuner har genom avtal ett gemensamt ål-

derdomshem i Hedenäset. De övriga kommunerna i Tornedalen har egna ål- l derdomshem.

; Fortsättningen av detta kapitel kommer i huvudsak att begränsas till sådan socialvård, som på ett eller annat sätt direkt betungar kommunerna.

| Socialhjälp

För att belysa socialhjälpens omfattning i Tornedalen lämnas i tabell 97 ' kommunvis uppgift om antalet understödstagare i procent av folkmängden, l vårdens värde och utbetalad hjälp per 1 000 invånare under åren 1953—1955. 1 Av tabellen framgår att större socialhjälp _ såväl antals- som värde- 1 mässigt — utgår i Tornedalen än i länet och framför allt i riket. Största anta— let understödstagare och de högsta talen ifråga om vårdens värde per 1 000 invånare uppvisar Hietaniemi, Övertorneå, Junosuando och Karesuando kommuner.

I tabelluppgifterna ingår även värdet av sådan vård, som lämnats utlän- ningar och samer. För obligatorisk socialhjälp till utlänningar utgår full ersättning av statsmedel. Statsbidraget till socialvärd åt lappar utgör % av

Tabell 97. Socialhjälp åren 1953—1955

1953

1954

1955

Antal Antal Antal under- Vårdens värde under— Vårdens värde undep Vårdens värde stöds- i kr stöds— ikr stöds- 1 kr Kommun tagare tagare tagare i % av i % av i% av folk- Per folk- Per folk- Per mäng_ Totalt 1. 000 mäng_ Totalt 1_ 000 mäng_ Totalt 1_ 000 den mv. den mv. den mv. Haparanda. . 4,6 59 622 19 320 6,1 62 472 20 139 5,5 57 085 18 111 Nedertorneå . 11,3 86 040 20 422 13,3 114 182 27 613 10,8 90 087 22 064 Karl Gustav. 9,1 66 898 19 857 10,5 67 659 20 179 8,6 57 685 17 486 Hietaniemi . . 11,1 82 897 30 646 12,3 75 387 28 192 11,6 78 074 29 384 Övertorneå. . 12,3 205 934 27 487 11,0 226 544 30 182 10,9 233 561 31 104 Överkalix . . . 11,8 236 849 25 916 10,2 225 104 24 701 10,5 243 789 26 740 Korpilombolo 13,4 95 961 24 008 12,9 112 953 28 091 11,1 100 847 24 851 Tärendö ..... 7,2 38 799 16 581 5,9 38 075 16 518 6,6 33 811 14 574 Pajala ...... 7,4 128 978 18 191 8,0 148 938 20 857 7,9 149 497 21 160 Junosuando . 9,0 49 678 25 726 9,4 61 577 31 988 6,6 55 436 28 903 Karesuando . 10,4 35 195 25 541 10,9 41 806 29 545 14,1 46 936 32 891 Hela området 9,8 1 086 851 23 253 10,0 1 174 697 25 159 9,5 1 146 808 24 607 Hela länet. . . 7,4 5 225 360 21 195 7,5 5 665 134 22 706 7,2 5 626 891 22 461 Hela riket . . . 4,4 108 608 500 15 189 4,3 115 233 200 16 022 3,8 110 130 000 15 222

godkänt belopp. Som exempel kan omnämnas, att under år 1955 utbetalades statsbidrag till tornedalskommunerna för socialhjälp åt utlänningar med sammanlagt 44 830 kronor. För utbetald socialhjälp till lappar erhöll under samma år Pajala statsbidrag med 600 kronor och Karesuando med 34 895 kronor.

Slutligen förtjänar omnämnas att socialhjälpen under senare år i likhet med i länet och riket visat en tendens att minska i Tornedalen.

Åldringstillsyn

I Kap. IV. Befolkning och yrkesfördelning har under gängse förutsättning- ar en framskrivning till år 1965 gjorts av befolkningen över 15 år. Denna gav vid handen att i förhållande till 1950 års folkräkning år 1965 antalet män över 65 år kommer att ha ökat med 50 % och antalet kvinnor med 45 %. Motsvarande siffror för hela landet är beträffande båda könen endast 29 %. En på basis av uppgifter från socialstyrelsen gjord beräkning visar, att anta— let åldringar intill år 1980 kommer att stiga ytterligare. Sålunda kommer är 1970 att finnas omkring 1 000 och år 1980 omkring 2 000 fler personer över 65 år än är 1960.

De sålunda framräknade siffrorna för antalet åldringar tyder på att torne— dalskommunernas behov av platser på ålderdomshem och tillgång på pen— sionärslägenheter kommer att kraftigt öka. Att exakt angiva behovet torde

emellertid vara vanskligt. 1952 års åldringsvårdsutredning har sålunda bl. a. anfört följande om beräkningen av behovet av ålderdomshemsplatser. »Behovet och omfattningen av åtgärder för de gamlas stöd och hjälp i den ena eller andra formen växlar starkt kommunerna emellan och är inte heller något för framtiden konstant. Det är därför enligt utredningens mening angeläget, att behovet av ålderdomshemsplatser bedömes från fall till fall, inte endast på grundval av befolkningsprognoser lltan främst med tanke på vad ökade åtgärder för t. ex. bostadsförbättringar och hemtjänst i olika former kan betyda för att minska eller i vart fall fördröja behovet av ålderdomshemsvård. Å andra sidan spelar även den slutna åldringssjukvårdens resurser inom det aktuella området en avgörande roll vid bedömningen av omfattningen och arten av vårdbehovet på ålderdomshem. — — — Utredningen avstår emellertid från en precisering härvidlag eftersom sådana regler erfarenhetsmässigt leder till en inte önskvärd schematisering.»

Det är följaktligen ej möjligt att från åldringsvårdsutredningens betän- kande erhålla några normer till ledning för en uppskattning av det framtida behovet av ålderdomshem i Tornedalen. Någon annan metod synes ej heller möjlig än att göra en bedömning därav med utgångspunkt från rådande si— tuation samt med tillhjälp av de erfarenheter, som hittills vunnits inom länet. Resultatet av en sådan bedömning, avseende åren 1970 och 1980, redo- visas i tabell 98. Därvid har beaktats att för närvarande omkring 7 % av länets befolkning över 65 år kan beredas plats på ålderdomshem, medan motsvarande siffra för Tornedalen är omkring 5,5 %. Vidare har för beräkning av investeringarna varje Vårdplats förutsatts kosta 30 000 kronor.

Tabell 98. Vårdplatser m. m. vid ålderdomshemmen i Tornedalen

Antal resp. beräknat antal vård- Beräknat investe- platser åren ringsbehov Kommun intill är 1980 1957 1970 1980 kronor Haparanda ................ 22 26 27 150 000 Nedertorneå ............... 25 36 41 480 000 Karl Gustav ............... 1 20 25 30 900 000 Hietaniemi ................ 20 24 720 000 Övertorneå ................ 16 45 62 1 860 000 Överkalix ................. 50 71 81 930 000 Korpilombolo .............. 23 32 960 000 Tärendö ................... 30 16 20 600 000 Pajala .................... 42 60 1 800 000 Junosuando ................ 13 16 480 000 Karesuando ................ 12 9 10 — Hela området 175 326 403 8 880 000

Anmärkningsvis bör omnämnas att ålderdomshemmen i Hietaniemi och Övertorneå redani dag måste betecknas som otidsenliga samt att det i Pajala inom en ej allt för avlägsen framtid måste ersättas.

Av tabellen framgår att enligt den använda beräkningsgrunden skulle i Tornedalen är 1970 erfordras ca 150 fler och år 1980 över dubbelt så många vårdplatser än som nu finns disponibla. Det sammanlagda investerings—

behovet för ålderdomshem fram till år 1980 skulle vidare enligt beräkning- arna uppgå till nära 9 milj. kronor.

Emellertid måste kraftigt understrykas, att de siffror, som redovisats i tabell 98, är högst approximativa och att de ej kan eller får betraktas som en fingervisning om hur åldringsvården på detta område skall eller bör ordnas. Siffermaterialet avser endast att belysa hur situationen under vissa antaganden kan komma att gestalta sig under de närmaste 20 åren.

I modern socialvård utgör pensionärshemmen ett betydelsefullt led. Trots ett svagt skatteunderlag här tack vare utgående statsbidrag ganska många pensionärslägenheter tillkommit i Tornedalen. Sålunda fanns är 1956 i Haparanda 60, i Nedertorneå 24, i Karl Gustav 14, i Övertorneå 8, i Över- kalix 26, i Korpilombolo 12, i Tärendö 8 och i Pajala 14 sådana lägenheter. Givetvis erfordras i vissa kommuner ytterligare investeringar för detta ändamål. Det har emellertid visat sig synnerligen svårt att ens approxima- tivt beräkna storleken därav.

För att åskådliggöra kommunernas utgifter för pensionerna har i tabell 99 beträffande år 1954 redovisats antalet utbetalda pensioner, dessas be- lopp och storleken av kommunernas kostnader för desamma.

Tabell 9.9. Ulbetald folkpension år 1954

. Kommunernas andel Utbetalda pensroner Kommun av kostnaderna Antal Belopp Belopp Per inv.

Haparanda .......... 257 220 390 120 911 38: 98 Nedertorneå ......... 475 506 398 130 160 31: 48 Karl Gustav ......... 371 395 303 88 298 26: 33 Hietaniemi .......... 300 346 720 89 065 33: 31 Övertorneå .......... 576 691 802 171 513 22: 85 Överkalix ........... 898 1 042 226 299 748 32: 89 Korpilombolo ........ 317 423 037 103 765 25: 81 Tärendö ............. 213 240 323 65 495 28: 41 Pajala .............. 581 658 226 148 927 20: 86 Junosuando .......... 159 184 026 42 677 22: 17 Karesuando .......... 151 154 989 31 285 22: 11 Hela området 4 298 4 863 440 1 291 844 27: 69 Hela länet ........... 23 192 22 532 581 9 672 284 38: 76 Hela riket ........... 840 320 431 111 320 217 328 051 30: 22

Som synes har Överkalix, Pajala och Övertorneå de största kostnaderna för folkpensioner. Relativt sett uppvisar dock Haparanda och Hietaniemi de högsta talen, 38: 98 respektive 33: 31 kronor/invånare.

I detta sammanhang bör omnämnas att det kommunala bostadsbidraget till folkpensionärer utgår i Haparanda med 720 kronor till ensamstående och med 920 kronor till makar, allt för år räknat. I samtliga övriga torne-

dalskommuner utgör bidraget 600 kronor till ensamstående och 800 kronor till makar. Enligt uppgift från kommunalt håll har folkpensionerna jämte bostadstilläggen i allmänhet visat sig så pass stora, att socialhjälp icke i någon större omfattning behövt utgå till folkpensionärer.

Social hemhjälp

; Den sociala hemhjälpen är relativt väl utbyggd i Tornedalen. Samtliga ! kommuner med undantag av Tärendö och Junosuando kommuner har sålunda heltidsanställda hemvårdarinnor. Korpilombolo och Nedertorneå ' kommuner är bäst utrustade ifråga om sådan hjälp eller med en hemvårda- rinna per 1 300 invånare. Den 1 januari 1956 fanns i hela Tornedalen en ' hemvårdarinna per 1800 invånare. Motsvarande tal för hela länet var en , per 2 100 och för hela riket en per 2 400. Landstingsbidrag utgår till hem- ; vårdarinnornas avlöningar med 50 % av det belopp, som erhålles i stats— j bidrag. På grund av de stora avstånden och den glesa bebyggelsen har hemsamarit- l verksamhtcn ej kunnat byggas ut i Tornedalen i samma omfattning som

för landet i övrigt. Vid utgången av år 1956 fanns dock i Tornedalen 11 hemsamariter, av vilka 6 var i verksamhet. 1 l 1 | |

Barnavård

Denna gren av socialvården torde i Tornedalen i stort sett motsvara vad som gäller för länet och riket i övrigt. I det följande skall därför endast lämnas vissa allmänt orienterande uppgifter.

Upplysningsvis skall till en början omnämnas att under tredje kvartalet år 1956 i hela utredningsområdet utbetalades barnbidragsanvisningar till 6 364 mottagare för sammanlagt 17 127 barn, vilket betyder 2,7 barn per anvisning. De barnbidragsberättigade barnen utgjorde 37,2 % av befolk- ningen. För landet i dess helhet var motsvarande siffra 25,1.

Inom utredningsområdet omhändertogs under år 1956 39 barn för sam- hällsvård och/eller skyddsuppfostran. Totalt var år 1956 209 barn omhänder- tagna. Kostnaden därför belöpte sig till 102 100 kronor, vilket utgjorde 2: 24 kronor/invånare. Motsvarande tal för riket var 20,2 milj. kronor eller 2: 75 kronor/invånare. Under år 1956 fanns därjämte 169 fosterbarn, som stod under lokal tillsyn. Kostnaden för dessa var omkring 63 000 kronor eller 1:39 kronor/invånare. För landet i dess helhet var motsvarande kostnader 13,7 milj. kronor och 1: 89 kronor/invånare.

Antalet förordnanden av barnavårdsman uppgick i Tornedalen vid ut- gången av år 1956 till 718 eller 15,8 per 1 000 invånare. För riket var mot— svarande tal 123 321 eller 16,8 per 1 000 invånare.

Under år 1956 utbetalades bidragsförskott för 235 barn i Tornedalen med ett sammanlagt belopp av 96 962 kronor. Detta betyder per invånare 2: 13

kronor. Motsvarande belopp för hela riket var 25,6 milj. kronor resp. 3: 50 kronor.

Med hänsyn till den höga nativiteten i området utgår mödrahjälp med för- hållandevis stora belopp. Under år 1957 utbetalades sålunda i Tornedalen mödrahjälp med sammanlagt 228 200 kronor i 521 poster.

N ykterhetsvård

Nykterhetstillståndet i Tornedalen som helhet torde ej nämnvärt skilja sig från landet i övrigt. Några av tornedalskommunerna uppvisar dock sta- tistiskt mindre tillfredsställande siffror. Från länsnykterhetsnämnden har inhämtats att antalet fylleriförseelser i länet uppgick till 8,9 per 1 000 invå- nare under år 1956. Motsvarande tal var samma år för Tornedalen 7,5. Ha- paranda och Korpilombolo företedde den höga siffran 15,3. Flertalet kommu- ner uppvisade emellertid så låga tal som 3,5—7,1 fylleriförseelser per 1 000 invånare. Detta behöver icke nödvändigt betyda, att nykterhetstillståndet är bättre i dessa kommuner utan kan exempelvis bero på att fylleriförseelserna icke kan beivras lika effektivt i glesbygder som i mera tätbebyggda trakter.

Under år 1956 meddelades beslut om tvångsintagning på vårdanstalt be- träffande 132 alkoholmissbrukare i hela länet, varav 27 från Tornedalen.

Slutligen skall med några ord beröras Tornedalens rättshjälpsanstalt. Anstalten, vars huvudkontor ligger i Haparanda, drives med anslag från staten. Enligt för rättshjälpsanstalten fastställt reglemente har denna att kostnadsfritt lämna juridiskt biträde m. m. åt mindre bemedlade inom Torneå domsaga samt Överkalix, Nederkalix och Töre kommuner av Kalix domsaga.

KAPITEL XX

Kommunernas ekonomiska förhållanden

Befolkningens förvärvskällor

Som inledning till redogörelsen för kommunernas ekonomiska situation har det ansetts lämpligt att något beröra de förvärvskällor, från vilka invå- narna i Tornedalen erhåller sin utkomst. I denna avsikt har i tabell 100 sammanställts vissa uppgifter från 1956 års taxeringslängder.

Som framgår av tabellen var inkomsterna av tjänst i förhållande till den sammanlagda intäkten avsevärt större i Tornedalen än i riket. In- komsterna av rörelse var däremot betydligt mindre, vilket bekräftar det vid olika tillfällen framhållna faktum, att bl. a. handel, industri och hantverk är mindre utvecklade näringsgrenar i Tornedalen än inom riket i övrigt. Att förvärvskällan »rörelse» icke visade ännu lägre siffror, beror på att under densamma även redovisats inkomster från allmänningsfonderna samt av renskötseln. Inkomsterna av sistnämnda näringsfång har exempelvis i Karesuando kommun beräknats till omkring 160 000 kronor.

Intäkterna av jordbruk visade relativt höga procenttal. Emellertid bör beak- tas att den största delen av inkomsterna torde utgöra avkastning av skogs- bruk.

Anmärkningsvärd är den låga intäkten av kapital, vilket innebär att Tor- nedalens befolkning har små möjligheter att med egna medel göra investe- ringar och företaga nyetableringar.

Kommunernas ekonomiska bärkraft

Dä antalet skattekronor per invånare kan anses lämna det mest tillför- litliga uttrycket för den ekonomiska bärkraften hos kommunerna, har i tabell 101 sammanställts uppgifter därom. Därjämte har utdebiteringens storlek medtagits. Uppgifterna har hämtats från »Årsbok för Sveriges kommuner».

Tabell 101 visar, att antalet skattekronor per invånare för landskommu- nerna i Tornedalen endast uppgick till 57 % av medeltalet för rikets lands- bygdskommuner. Lägsta antalet skattekronor per invånare hade Karesuando och Karl Gustavs kommuner. Haparanda stad hade 15:86 skattekronor mindre per person än medeltalet för rikets städer.

Utdebiteringen i Tornedalens landsbygdskommuner var fem kronor högre

Tabell 100. Inkomsternas fördelning på olika förvärvskällor enligt 1956 års taxering till statlig inkomstskatt

Kommun

Av jordbruk

Av annan fastighet

Av rörelse

Av tjänst

Av kapital

Samtliga förvärvs— källor (sammanräk- nad nettoinkomst)

Belopp % Belopp % Belopp %

Belopp

%

Belopp

%

Belopp

%

Haparanda. . . Rikets städer. Nedertorneå . . Karl Gustav. . Hietaniemi. . . Övertorneå. . . Överkalix. . . . . Korpilombolo. . Tärendö. . . . . . . Pajala........ Junosuando. . . . . Karesuando . . . . .

Tornedalens lb. . Länetslb........ Rikets 1b.......

111 930 196 018 000

0,82 0,89

1 124 530 10,61 1 264 463 16,65 1 055 450 17,22 2 251150 12,81 2 417 450 10,42 983 280 10,78 955 390 18,57 12 665 787 16,11 904 860 21,71 183 391 7,65

183 970 1,34 322 671 400 1,47

42 610 0,40 13 690 0,18 15 940 0,26 77 720 0,44

119 710 0,52 20 070 0,22

13 260 0,26 55 690 0,34 5 750 0,14 3 240 0,14

1 447 239 10,57 4 008 880 300 18,25

542 810 487 640 326 770 1 189 150 1 529 830 577 660 344 670 1 506 942 9,10 299 650 7,19 2395 540 16,49

5,12 6,42 5,33 6,77 6,59 6,34 6,70

11 825 370 16 905 387 400

8 815 280 5 789 150 4 672 450 13 958 570 19 069 010 7 524 950 3 820 290 12 192 050 2 948 140 1 801 610

86,37 76,94 83,18 76,23 76,24 79,41 82,17 82,53 74,25 73,65 70,74 75,10

123 262 537 722 500

72 870 39 260 58 350 100 910 70 980 12 070 11 580 1132 619 9 260 14 879

0,90 2,45 0,69 0,52 0,95 0,57 0,30 0,13 0,22 0,80 0,22 0,62

13 691 771 21 970 679 600 10 598 100 7 594 203 6 128 960 17 577 500 23 206 980 9 118 030 5 145 190 16 553 088 4 167 660 2 398 660

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

13 805 751 13,47 57 226 100 10,06

2 000 294 900 14,42

367 680 0,36 2 765 500 0,49 119 905 100 0,86

1 376 060 300

7 200 662 37,03 41 804 400 7,35 9,92 80 591 500 463 798 900 10 062 794 100

78,63 81,53 72,53

522 778 3 269 600 315 381 100

0,51 0,57 2,27

102 488 371 568 864 500 13 874 435 500 100 100 100

1 Därav Pajala m. fl. socknars allmänning 908 317 kr. av jordbruk och 75 529 kr. av kapital. 2 Häri ingår lapparnas inkomst av renskötsel med beräknade 160 550 kr. ” Procentsatsen för rörelse om siffrorna för Karesuando ej medräknas = 6,80.

Tabell 101. Antalet skattekronor och utdebiteringen år 1957

Antal skattekronor en- Utdebitering per inkomstskattekrona ligt 1956 års taxeringar enligt beslut år 1956 Kommun Skatte- Allmän kommunalskatt Hela krona pl kommu— Av inkomst invånare . , . nala dell 1/1 13,01"?th Ixyrkllg lnalles utdebite— kommun kommun . 1956 rlngen Haparanda ................. 113 701 35: 60 10: 75 1:00 11:75 15:77 Rikets städer ............... 185 793 787 51: 46 10:26 0: 59 10: 85 12: 64 Nedertorneå ................ 74 138 18: 83 12: 48 1: 00 13: 48 17: 50 Karl Gustav ................ 54 034 16: 75 12:08 1: 10 13: 18 17:20 Hietaniemi ................. 47 403 17:93 12: 90 1:08 13: 98 18: 00 Övertorneå ................. 133 624 18:05 12: 13 1: 25 13: 38 17:40 Överkalix .................. 176 566 19: 48 13: 33 0: 90 14: 23 18: 20 Korpilombolo ............... 74 681 18:69 13:22 1: 13 14: 35 18:40 Tärendö ................... 42 980 18:83 13:15 0:80 13:95 18:00 Pajala ..................... 124 061 17:87 12:00 1:00 13:00 17:05 Junosuando ................ 32 739 17: 51 12: 55 0: 90 13: 45 17: 50 Karesuando ................ 16 417 11:52 10:75 1: 75 12:50 16: 60 Tornedalens lb .............. 776 643 18:15 12:61 1:05 13:66 17:67 Länets lb ................... 5 424 785 30: 32 10: 88 0: 85 11: 73 15: 67 Rikets lb ................... 116 235 568 31: 59 7: 97 0:97 8: 94 12:55

än utdebiteringen i rikets landskommuner. Utdebiteringen i Haparanda var den högsta bland landets städer.

De förhållanden, som påvisats, har i stort sett oförändrade varit rådande under en följd av år.

Ett annat sätt att belysa tornedalskommunernas ekonomiska svårigheter är att beräkna den brist på skatteunderlag och skatteintäkter, som föreligger i dessa kommuner i förhållande till medeltalssiffrorna för länet resp. riket.

Sådana beräkningar redovisas i tabell 102. Med brist på skatteunder— lag har därvid betecknats det antal skattekronor och skatteören, med vilket tornedalskommunernas skatteunderlag per invånare understiger medeltalet för länets resp. rikets landsbygd. Brist på skatteunderlag i absoluta tal erhål- les alltså om kommunens invånarantal multipliceras med nämnda brist på skatteunderlag per invånare.

För landskommunerna har såsom jämförelsetal använts medelskatteunderlaget per invånare dels i länets landskommuner bortsett från Gällivare och Jokkmokks kommuner, vilka undantagits på grund av det stora antalet skattekronor där, och dels i rikets landskommuner.

Brist på skatteintäkter har i tabellen framräknats genom att underlaget uttryckt i skattekronor och skatteören multiplicerats med medelutdebiteringen enligt ve— derbörliga kommunala beslut är 1955, dels för länets landsbygd och dels för rikets landsbygd. I verkligheten har som framgår av tabell 101 samtliga tornedals- kommuner en väsentligt högre utdebitering än de använda medeltalen. Därför

blir den faktiska bristen på skatteintäkter i dessa kommuner, jämfört med kom- munerna i allmänhet, ännu större än vad tabell 102 utvisar.

Tabell 102. Beräknad brist på skatteunderlag och skatteintäkter den 1/1 1956

Beräknad brist på skatteintäkter

Beräknad brist på skatteunderlag

ä & ea 90" i förhållande till timtal % : länets lb utom i förhållande till med ut" med ut" invå- => _. _ _ _ _ . _ ., gångspunkt gångspunkt Kommun :=: Jokkmokk och rikets lb (Jamfo— nare & & Gällivare (jäm- relsetal 31_ 59) från medel- från medel- 1/1 1956 3 55 förelsctal 24_ 40) ' utdebite— utdebite_ ';; & ' ringen på lä- ringen på ri— > ä .5 skattekro- nets lb kets lb % skattekronor % 11: 78 8: 84 1101'

Nedertorneå . . 3 937 . 21 929: 50 236: 12 40,39 258 324: 68 444 087: 30 Karl Gustav. . 3 226 16: 75 24 678: 90 31,35 47 873: 84 46,98 290 717: 44 423 204: 75 Hietaniemi. . . 2 644 17:93 17 106: 68 26,52 36 117: 04 43,24 201 516: 69 319 274: 63 Övertorneå. . . 7 402 18: 05 47 002: 70 26,02 100 223: 08 42,86 553 691: 81 885 972: 03 Överkalix. . . . 9 065 19: 48 44 599: 80 20,16 109 777: 15 38,33 525 385: 63 970 430: 01 Korpilombolo. 3 995 18:69 22 811: 45 23,40 51 535: 50 40,84 268 718: 88 455 573: 82 Tärendö ...... 2 283 18:83 12 716: 31 22,83 29 131: 08 40,39 149 798: 13 257 518: 75 Pajala ....... 6 941 17: 87 45 324: 73 26,76 95 230: 52 43,43 533 925: 32 841 837: 80 Junosuando . . 1 870 17:51 12 891: 19 28,24 26 329: 60 44,57 151 858: 22 232 753: 66 Karesuando .. 1 425 11:52 18 354: — 52,79 28 599: 75 63,53 216 210: 12 252 821: 79

Tornedalens lb 42 788 18:15 267 414: 85 25,61 575 053: 68 42,55 3 150 146: 92 5 083 474: 54 Länets lb utom Jokkmokk och Gällivare ..... 144 813 24: 40 — — 1 041 205: 47 22,76 _ 9 204 256: 35

Länets lb ..... 178 929 30: 32 — _ 227 239: 83 4,02 — 1 625 786: 59 Rikets lb ..... — 31: 59 — — _ _ _ _

Av tabell 102 framgår att Tornedalens landsbygd i dess helhet kan sägas ha en brist på skatteunderlag, som motsvarar 25,61 % av medelskatteunderlaget för länets landsbygd med Gällivare och Jokkmokks kommuner undantagna. Motsvarande tal vid jämförelse med hela länets landsbygd är 40,14 %. Ute- lämnandet av förenämnda två kommuner inverkar alltså avsevärt.

Om man bortser från Tornedalens landsbygd samt från Gällivare och J okk- mokks kommuner, utgör skatteunderlaget för länets landsbygd i medeltal 27: 02 kronor per invånare. Jämfört med länets landsbygd, på sätt denna sålunda begränsats, har Tornedalens landsbygd i medeltal en brist på skatte— underlag motsvarande 32,82 %. Annorlunda uttryckt är alltså medelskatte- underlaget inom Tornedalens landsbygd endast 2/3 av medelskatteunder- laget för länets landsbygd i övrigt bortsett från Gällivare och Jokkmokks l kommuner. I förhållande till hela länets landsbygd har Tornedalen i skatte- l underlag en sammanlagd brist på 267414: 85 skattekronor och omkring l 3 150000 kronor kommunalskatteintäkter. Vid en jämförelse med rikets 1

l l l

landsbygd stiger bristen till 575 053: 68 skattekronor och närmare 5 100 000 kronor kommunalskatteintäkter. Den största bristen relativt sett visar Kare- suando och Karl Gustavs kommuner.

Bortsett från Karesuando och Överkalix kommuner visar skatteunderlaget per invånare i tornedalskommunerna en frapperande jämnhet. Mellan högsta och lägsta skatteunderlag skiljer endast 2: 08 kronor per invånare. Inom utredningsområdet hade ej heller någon kommun högre skatteunderlag per invånare än det lägsta inom övriga länets landsbygd.

Det låga skatteunderlaget måste främst kompenseras genom höga utdebi- teringar samt genom skattelindringsbidrag jämlikt föreskrifterna i förord- ningen den 18 maj 1951 angående bidrag till skattelindring åt synnerligen skattetyngda kommuner (SFS 278/51). Med anledning av skattelindringsbi- dragens stora betydelse för tornedalskommunerna, skall denna fråga här nedan något utförligare beröras.

Tidigare gällande författning i förevarande avseende (SFS 462/1927) föreskrev, att kommun kunde erhålla skatteutjämningsbidrag om kommunen för ett löpande år och för de två nästföregående åren haft ett skattetryck, som föranlett en utde— bitering överstigande 10 kronor per skattekrona samt att skattetrycket för kyrka, skola och fattigvårds- och barnavårdsväsendet under det löpande året uppgått till sådant belopp, som föranlett en utdebitering av mer än 5.50 per skattekrona. Bidra- get upptogs såsom inkomst i påföljande års inkomst- och utgiftsstat. Sedan år 1951 har bidraget utgått å den del av den beräknade sammanlagda utdebiteringen, som överstiger 11 kronor per skattekrona. För den del av utdebiteringen, som ligger mellan 11 och 13 kronor per skattekrona, beräknas bidraget med hänsyn till huru- vida antalet skattekronor och skatteören per invånare inom landskommunen vid det löpande årets taxering understiger det för samma år gällande »gränsunderla- get». Beviljat skattelindringsbidrag under exempelvis är 1955 upptages som inkomst i den utgifts- och inkomststat, som upprättas på hösten samma år.

Tabell 103. Beviljade skattelindringsbidrag för åren 1945—1958

1945—49 1950—54 1955—57 1958 lé .; ,; .å a...; .a ös o Kommun 3 5.5 g 5 .s 3 5 :s % få Belopp o 2 : Belopp o n.) ”" Belopp o ,, '" Belopp v-l &, 1-4 q; 5 ** E; T!: "1 !— ?! :.. > :: f.. a :; .ä % s 2 % få 5 9. > 1: 0. > 1: 0— 2! :=! Haparanda. . . . 454 741 30 769 38 000 2 502 — —— — _ Nedertorneå. . . 1 268 968 63 321 787 790 37 292 701 794 59 218 232 743 61 850 Karl Gustav. . . 1 180 646 68 044 968 149 57 488 791 397 82 044 263 554 86 581 Hietaniemi. . . . 901 312 68 939 996 686 74 324 918 312 115 992 399 991 153 606 Övertorneå. . . . 1 547 084 44 605 1 998 839 53 695 1 347 659 60 457 475 289 64 797 Överkalix ..... 2 714 203 59 575 1 580 098 34 447 1 208 480 44 284 812 979 91 059 Korpilombolo. . 779 430 41 353 1 242 854 62 758 919 780 76 349 664 439 169 846 Tärendö ....... 563 937 49 707 560 588 48 498 460 667 67 035 184 879 81 732 Pajala ........ 1 205 160 35 092 1 385 547 39 110 1 501 785 72 038 530 975 78 534 Junosuando . . . 383 937 41 067 395 329 41 052 296 434 52 447 206 550 112 438 Karesuando . . . 132 542 21 326 363 676 53 822 335 309 78 015 282 783 197 750 Hela Området 11 131 960 49 346 10 317 556 44 313 8 481 617 65 897 4 054 182 96 813 Hela lånet ..... 24 297 130 21 021 12 910 178 10 574 9 198 322 12 185 4 829 611 18 811 Hela riket ..... 41 874 230 1 239 13 427 312 378 9 366 004 428 5 134 006 694

För att erhålla en uppfattning om och i vilken utsträckning sådana bidrag utbetalats under senare år till tornedalskommunerna har en sammanställ- ning gjorts (tabell 103).

För åren 1945—1958 har alltså till tornedalskommunerna i skattelindrings- hidrag beviljats sammanlagt ca 34 miljoner kronor. För år 1958 har dessa kommuner tilldelats icke mindre än 80 % av det till hela riket utgående bidragsbeloppet (hela länet ca 94 % därav). Detta innebär att tornedalskom- munerna är landets mest skattetyngda kommuner. Utslås skattelindrings- bidragen per 1 000 invånare framgår, att för år 1958 Karesuando, Korpilom- bolo och Hietaniemi kommuner tilldelats de största beloppen.

Kommunernas utgifter och inkomster

Efter den ovan lämnade redogörelsen för tornedalskommunernas skatte- underlag skall kommunernas utgifter och inkomster något beröras. För att erhålla ett reellt jämförelsematerial synes man därvid böra bortse från sådana utgifter och inkomster, som avses för investeringar. Dessa senare kan nämligen som bekant variera högst avsevärt från år till år inom de olika kommunerna.

I tabell 104 har sammanställts tornedalskommunernas driftsutgifter under år 1953, som är det senaste är för vilket fullständiga uppgifter varit tillgängliga. Utgifterna har, utslagna per 1 000 invånare, fördelats på de huvudtitlar, vilka upptages i gällande finansstatistikformulär, dock med den skillnaden att kostnaderna för folkskoleväsendet redovisats särskilt.

Tabellen ger vid handen, att driftsutgifterna i Tornedalens landskommu- ner är väsentligt högre än medeltalet för rikets landskommuner. Orsaken därtill är främst kostnaderna för folkskoleväsendet, vilka är mer än dubbelt högre i Tornedalen än genomsnittet i riket. Förklaringen till de dryga folkskolekostnaderna i Tornedalen är framförallt det stora antalet barn i skolåldern i förhållande till den vuxna befolkningen samt kommunernas stora ytvidd, som hindrar eller försvårar centralisering av skolväsendet. Bl. a. måste Skolskjutsar, skolhem, Skolmåltider m. m. tillhandahållas i en helt annan utsträckning än i de södra och mellersta delarna av landet.

Till de olika huvudtitlarna må följande kommentarer lämnas. Siffrorna beträffande »allmän förvaltning» är icke alltid jämförbara. I vissa kommuner redovisas sålunda all förvaltningspersonal under denna huvudtitel. I andra kommuner åter upptages under densamma endast den kamerala avdelningens utgifter, medan övriga förvaltningsu-tgifter uppde— ' las på de andra huvudtitlarna. Sistnämnda redovisningssystem tillämpas ' exempelvis av Överkalix kommun. i

De relativt låga förvaltningsutgifterna inom Junosuando. kommun torde * bl. a. bero på, att förvaltningen där alltjämt i avsevärd utsträckning hand- has av kommunala förtroendemän.

Beträffande Nedertorneå kommun upptages en jämförelsevis hög post under »affärsverksamhet». Denna avser utgifterna för båtförbindelsen till Seskarö. Kommunen åtnjuter emellertid bidrag från staten för nästan hela kostnaden.

Karl Gustavs och Karesuando kommuner hade som synes väsentligt högre utgifter under titeln »hälso- och sjukvård» än de övriga landskommunerna i Tornedalen. Anledningen till detta är, att Karl Gustavs kommun under denna titel bokfört kostnaderna för en kommunal tvättstuga. Karesuando kommun åter redovisade under sagda huvudtitel vissa kostnader för den bostadssane- ring, som bedrivits inom kommunen med statligt stöd. Se härom närmare 1 Kap. XIII. Byggnadsverksamhet m. m.

Övertorneå, Pajala och Korpilombolo kommuner hade betydligt högre utgifter än de andra kommunerna för »annan undervisning». Detta beror på, att i dessa kommuner finns kommunala realskolor, för vilkas drift kommu- nerna i avsevärd grad får bära kostnaderna.

De högsta utgifterna för folkskoleväsendet uppvisar Hietaniemi kommun. Enligt uppgift från kommunalkontoret uppgick utgifterna för skolväsendet — däri alltså inbegripet jämväl >>annan undervisning» —— till 1 092 632 kro— nor under år 1954. Inkomsterna, d. v. s. i huvudsak statsbidrag, utgjorde 705 486 kronor. Återstoden täcktes med skattemedel, vilket betydde att av utdebiteringen för den borgerliga kommunen, 13 kronor 16 öre, nära hälften, eller 6 kronor 22 öre, belöpte på skolväsendet. En förklaring till de höga skolkostnaderna i Hietaniemi kommun är, att kommunen som tidigare om- nämnts infört enhetsskola, vilket givetvis förorsakat folkskoleväsendet högre driftsutgifter. Emellertid bör tilläggas att i dessa utgifter även ingår kost- naderna för bl. a. kommunens folkbibliotek.

Nästan samtliga tornedalskommuner redovisar höga belopp under huvud- titeln »finansförvaltning». Detta avspeglar de stora räntekostnader för inves- teringar, som kommunerna nödgats göra, främst i skolbyggnader samt i vat- ten- och avloppsanläggningar. Påfallande stor är Hietaniemi kommuns ut- gifter under denna titel.

Haparanda stads utgifter bör icke utan vidare jämföras med de övriga tornedalskommunernas. Städernas kostnader för bl. a. rätts- och ordnings- väsen, planerings- och anläggningsverksamhet samt affärsverksamhet bru- kar sålunda regelmässigt vara högre än landskommunernas. Å andra sidan kan konstateras, att kostnaderna för folkskoleväsendet i en stad av Hapa- randas storlek är betydligt lägre än en landskommuns. Anledningen därtill är givetvis, att mindre städer med liten areal kan begränsa antalet skolen- heter till ett minimum och därigenom på olika sätt tillgodogöra sig nyttan av en centralisering. För Haparanda tillkommer därjämte, att statsverket till största delen svarar för kostnaderna för den till småskoleseminariet anslutna övningsskolan (5 av stadens 17 läraravdelningar).

Tabell 104.. Kommunernas driftsuitgifter

Tillgängligt statistiskt material medger icke att renodla driftsinkomsterna under olika huvudtitlar. l tabell 105 kommer därför att redovisas kom- munalskatteinkomsterna, samtliga statliga driftsbidrag samt övriga drifts- inkomster sammanlagda.

De i tabell 105 angivna statsbidragsbeloppen omfattar, som redan antytts, samtliga stat-sbidrag för driften, således även skattelindringsbidragen. Som synes uppgick statsbidragen under år 1953 till icke mindre än 47 % av torne- dalskommunernas driftsinkomster mot 28 % för rikets landsbygd. I vissa kommuner utgjorde statsbidragen till och med mer än hälften av driftsin- komsterna.

Jämte skattelindringsbidragen, för vilka tidigare redogjort-s, var stats- bidragen till folkskoleväsendet naturligt nog de största statsbidragsin- komsterna. Det finns därför anledning att något dröja vid desamma.

Statsbidrag till folkskoleväsendet utgår beroende på ändamålet efter flera olika normer. Till vissa avlöningar, t. ex. åt övningslärare, utgår statsbidrag med 78 % av de verkliga kostnaderna, under det att statsbidraget till andra avlöningskostna- der, såsom beträffande lärare vid folk- och småskolor, beräknas på hela lönekost- naderna, varefter avdrag göres med ett belopp, som är beroende på den hyres- grupp, vederbörande lärares stationeringsort tillhör (tornedalskommunerna tillhör grupp 2). Till kostnaderna för Skolskjutsar utgår statsbidrag med 5/10 av de verk- liga kostnaderna samt till utgifterna för fria läroböcker m. m. med 12 kronor för varje inskriven elev. I samtliga nu nämnda fall kommer följaktligen en del av kostnaderna att falla på kommunen.

Gällande bidragsbestämmelser innebär sålunda, att de kommuner, som har ett större antal barn i skolåldern i förhållande till den arbetsföra befolk-

.. 1 Allmän Eigil—Håål Fastighets- P;;géåihgåm Affärsv'erk- Kommun forvaltnmg väsen förvaltning verksamhet samhiet Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Haparanda ....... 16 700 3,04 45 300 8,26 51 600 9,40 67 300 12,27 79,700 14,52 Rikets städer ..... Nedertorneå ...... 26 800 5,91 6 800 1,50 18 300 4,04 4 200 0,93 44 000 9,70 Karl Gustav ...... 19 500 4,52 7 400 1,71 24 100 5,58 7 700 1,78 _ _ Hietaniemi ....... 23 400 4,20 5 500 0,99 18 200 3,27 9 400 1,69 _ _ Övertorneå ....... 22 100 4,78 7 200 1,56 17 500 3,78 7 600 1,64 _ _ Överkalix ........ 13 400 3,03 6 200 1,40 15 600 3,53 5 600 1,27 _ _ Korpilombolo ..... 18 600 3,65 11 600 2,27 19 800 3,88 4 300 0,84 _ _ Tärendö .......... 27 600 5,79 8 300 1,74 36 000 7,56 4 300 0,90 _ _ Pajala ........... 10 800 2,40 7 900 1,76 12 500 2,78 5 100 1,13 1 800 0,40 Junosuando ...... 8 600 2,00 7 400 1,72 2 800 0,65 600 0,14 _ _ Karesuando ...... 17 300 4,98 9 300 2,68 8 600 2,47 100 0,03 _ _ Tornedalens lb. . . . 18 000 3,92 7 500 1,63 17 200 3,75 5 500 1,20 4 500 0,98 Länets lb ......... 17 100 4,07 9 000 2,14 19 400 4,62 10 500 2,50 1 700 0,40 Rikets lb ......... 11 300 4,17 7 500 2,77 10 600 3,91 6 400 2,36 1 800 0,66

per 1 000 invånare år 1953

Hälso- och sjukvård

Folkskola

Annan undervisning

Socialvård

Övriga spe- cialförvalt- ningar

Finansför- valtning Summa

Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Belopp %

117 300 112 172

22 000 4,01

1 400 14 000 3 100 1 700 3 300 2 400 1 100 3 000 2 000 9 000

0,31 3,24 0,56 0,37 0,75 0,47 0,23 0,67 0,46 2,59

268 100 379 000 289 800 276 900 313 600 289 800 288 400 317 800

21,37

240 300 52,98 62,13 68,06 62,63 62,56 61,50 60,83 64,16 73,80 195 800 56,32

22 200 4,05

1 200 0,26 6 200 1,11 27 600 5,96 19 000 4,29 32 800 6,43 6 500 1,36 37 500 8,34 9 300 2,16 400 0,12

84 600

89 000 69 600 75 100 64 500 76 500 67 100 62 400 56 500 54 400 94 100

15,42

19,63 16,13 13,49 13,94 17,29 13,16 13,10 12,57 12,63 27,07

19 400 3,54

16 800 3,70 12 900 2,99 11 400 2,05 12 400 2,68 16 900 3,82 22 900 4,49 23 800 4,99 18 200 4,05 20 700 4,81 10 700 3,08

22 600

4 700 8 300 25 500 12 300 9 100 16 900 16 700 7 800 7 000 2 300

548 700 723 639

4,12

453 500 431 600 556 800 462 700 442 500 510 000 476 500 449 500 430 600 347 600

1,04 1,92 4,58 2,66 2,06 3,31 3,50 1,74 1,63 0,66

3 600 7 800 5 100

0,78 1,86 1,88

286 400 226 800 136 500

62,40 54,03 50,33

19 200 4,18 19 800 4,72 8 500 3,13

69 700 82 700 66,500

15,19 19,70 24,52

16 600 3,62 16 700 3,98 12 500 4,61

10 800 8 300 4 500

459 000 419 800 271 200

2,35 1,98 1,66

ningen,

får en jämförelsevis större belastning för folkskoleväsendet än de kommuner, som har ett mindre antal barn. Nuvarande statsbidragsregler för folkskoleväsendet är alltså ogynnsamma för tornedalskommunerna med deras stora barnantal. Med Hietaniemi kommun som exempel har redan visats den stora del av utdebiteringen, som kostnaderna för skolväsendet trots statsbidragen tagit i anspråk i Tornedalen.

Tabell 105. Kommunala driftsinkomster per 1 000 invånare år 1953

Allmän kom- Statsbidrag Övriga drifts- Summa drifts- Kommun munalskatt för drift inkomster inkomster

Belopp % Belopp % Belopp % Belopp % Haparanda ............ 345 160 47,7 133 720 18,5 244 200 33,8 723 080 100 Rikets städer .......... 896 522 100 Nedertorneå ........... 200 190 41,4 243 870 50,5 39 010 8,1 483 070 100 Karl Gustav ........... 141 990 32,1 256 520 57,9 44 290 10,0 442 800 100 Hietaniemi ............ 232 160 39,6 301 230 51,4 52 990 9,0 586 380 100 Övertorneå ............ 215 600 42,6 250 410 49,5 39 730 7,9 505 740 100 Överkalix ............. 273 960 53,6 190 650 37,3 46 980 9,1 511 590 100 Korpilombolo .......... 217 530 38,0 319 190 55,8 35 560 6,2 572 280 100 Tärendö ............... 280 780 55,4 182 300 36,0 43 690 8,6 560 770 100 Pajala ........... . . . . . 248 270 47,6 242 880 46,6 30 190 5,8 521 340 100 Junosuando ........... 260 940 49,8 231 480 44,1 31 950 6,1 524 370 100 Karesuando ........... 139 360 31,2 271 940 60,8 35 830 8,0 447 130 100 Tornedalens lh ......... 230 200 44,9 242 260 47,3 40 130 7,8 512 590 100 Länets lb .............. 237 000 61,5 117 880 30,6 30 500 7,9 385 380 100 Rikets lb .............. 221 390 102 180 44 230 12,0 367 800 100

Av tabellen framgår vidare att skatteintäkterna i tornedalskommunerna något överstigit medeltalet för rikets landsbygd. Med hänsyn till det ringa antalet skattekronor per person i tornedalskommunerna, innebär detta —- vilket för övrigt redan framhållits _ att man nödgats hålla en avsevärt högre utdebitering i dessa kommuner. Fulla innebörden av detta framgår dock först om samtidigt hänsyn tages till låneupptagningen och fondbild- ningen. Genom lån för investeringsändamål kan ju utdebiteringen åtmins- tone för en tid hållas nere. Tabell 106 avser att ge en uppfattning om de fasta länens och fondernas storlek i Tornedalen.

Tabell 106. Fasta låneskulder och egna fonder per 1 000 invånare den 1/1 1954

Antal Fasta Kommun invånare låneskulder Egna fonder Nedertorneå .......... 4 135 93 422 59 661 Karl Gustav .......... 3 353 241 574 48 047 Hietaniemi ........... 2 674 582 685 37 734 Övertorneå ........... 7 506 363 443 50 320 Överkalix ............ 9 113 226 018 ' 28 180 Korpilombolo ......... 4 021 391 594 95 001 Tärendö .............. 2 305 280 694 16 920 Pajala ............... 7 141 195 441 108 542 Junosuando .......... 1 925 150 649 124 208 Karesuando .......... 1 415 28 480 22 615 Tornedalens lb ........ 43 588 263 598 59 880 Länets lh ............. 177 788 190 797 147 169 Rikets lb ............. 3 267 689 123 488 109 896

Som synes hade Tornedalens landskommuner trots en skatteintäkt, som nästan motsvarande medeltalet för rikets landskommuner, en låneskuld, som var dubbelt så stor som riksmedeltalet. Fonderna åter var endast något mer än hälften så stora. I korthet kan sägas att den nu företedda tabellen bekräf- tar, vad som redan framgått av den ovan lämnade skildringen, nämligen att tornedalskommunerna i gemen har en ytterligt svag ekonomi. Parentetiskt må omnämnas att det goda medeltalet för länets landskommuner, särskilt i fråga om fonderna, beror på de speciella förhållandena i Gällivare kommun.

Befolkningens ekonomiska förhållanden

Här skall behandlas vissa spörsmål rörande invånarnas ekonomiska för- hållanden, vilka torde vara av värde för att ytterligare belysa den nuvarande situationen i Tornedalen.

Redan i samband med redogörelsen för förvärvskällorna tidigare i detta kapitel har framhållits de anmärkningsvärt låga intäkterna av kapital i tornedalskommunerna. En bekräftelse på att tillgången på privatkapital är ringa erhålles, om de i förmögenhetslängderna upptagna förmögenheterna

på minst 50 000 kronor jämföres med medeltalen för länet och riket. Så har skett i följande tabell.

Tabell 107. I förmögenhetslängderna upptagna förmögenheter enligt 1956 års taxeringar

I för- Belo (för- För förmö- mögen- mö periihe t) genhet taxe- | I inkomst- hets- g rade i %, l .. Invånar- längden längden * Kommun Beskattad for- antal upptagna upp— av an- . mogenhet 1 _ _ per av m- /1 1955 skatt— tagna per talet . skatt- . vånar- skyldlga skatt- skyl invå- skatt- an- skyl- . _ nare skyl- diga d1g diga talet Haparanda ..... 7 095 000 3 152 1 652 50 4 295 2 251 30,27 15,86 Nedertorneå . . . . 3 041 000 4 083 2 073 35 1 467 745 16,88 8,57 Karl Gustav. . . . 1 821 000 3 299 1 300 23 1 401 552 17,69 6,97 Hietaniemi ..... 1 695 900 2 657 1 072 22 1 582 638 20,52 8,28 Övertorneå ..... 4 829 100 7 509 2 852 59 1 693 643 20,69 7,86 Overkalix ...... 3 246 400 9 117 4 354 38 746 356 8,73 4,17 Korpilombolo. . . 454 600 4 058 1 512 7 301 112 4,63 1,72 Tärendö ........ 594 900 2 320 1 040 10 572 256 9,62 4,31 Pajala ......... 9 089 100 7 065 2 915 24 3 118 1 286 8,23 3,40 Junosuando . . . . 608 300 1 918 831 7 732 317 8,42 3,65 Karesuando . . . . 774 200 1 427 468 4 1 654 543 8,55 2,80 Hela området. . . 33 249 500 46 605 20 069 279 1 657 713 13,90 5,99 Länet .......... 237 932 600 250 521 127 020 1 992 1 873 950 15,68 7,95 Riket .......... 27 108 743 700 7 234 664 3 912 216 196 831 6 929 3 747 50,31 27,21

Av tabellen framgår bl. a. att i tornedalskommunerna förmögenheterna uppgick till endast 713 kronor per invånare, medan motsvarande siffra för riket uppgick till 3 747 kronor eller mer än fem gånger så mycket. Allenast omkring 6 0/00 av befolkningen i Tornedalen hade en beskattningsbar för- mögenhet, medan siffran för riket i dess helhet var 27 0/09. Den minsta för- mögenheten uppvisar Korpilombolo och Tärendö kommuner.

Av ett visst intresse torde vidare vara att undersöka befolkningens för- måga att erlägga debiterad skatt. Detta har skett i tabell 108 genom att redovisa, i Vilken omfattning kvarstående skatt måste föras på restlängd.

Tabellen visar att år 1956 restfördes närmare 30 % av inkomst- och för— mögenhetsskatten i Tornedalen mot knappt 15 % i riket. Sämst var skatte- betalningen i Karesuando, Pajala och Korpilombolo kommuner.

Det sålunda anförda tyder på, att också invånarna i Tornedalen har en svag och labil ekonomi.

Vissa synpunkter på kommunernas ekonomiska ställning

De här redovisade undersökningarna angående tornedalskommunernas och invånarnas ekonomiska förhållanden visar att såväl kommuner som be-

Tabell 108. Erlagd och restförd kvarskatt enligt taxeringen år 1956

Vid u börd Restförd kvarskatt Kommun Kvarskatt erla d krigarskatt

g Belopp % Haparanda .............. 409 784 333 537 76 247 18,6 Nedertorneå ............. 321 982 228 802 93 180 28,9 Karl Gustav ............. 260 952 204 284 56 668 21,7 Hietaniemi .............. 267 998 193 065 74 933 28,0 Övertorneå .............. 691 246 501 413 189 833 27,5 Överkalix ............... 716 634 479 014 237 620 33,2 Korpilombolo ............ 284 229 185 920 98 309 34,6 Tärendö ................. 218 088 154 955 63 133 28,9 Pajala .................. 568 361 371 267 197 094 34,7 Junosuando ............. 227 783 152 818 74 965 32,9 Karesuando ............. 68 739 44 171 24 568 35,7 Hela området 4 035 796 2 849 246 1 186 550 29,4 Länet ................... 24 746 533 18 625 326 16 121 131 24,7 Riket ................... 1 026 807 221 875 365 200 1151 308 677 14,7

1 Häri ingår ej sjömansskatt.

folkning i jämförelse med länets och rikets landskommuner har en svag ekonomisk ställning.

Inom tornedalsområdet redovisas sålunda såväl lägre som färre förmö- genheter än för riket i dess helhet. Förmågan att betala debiterad skatt sy- nes vara sämre än vad som gäller för riket. Tornedalskommunerna har vidare ett mycket lågt skatteunderlag. Detta förhållande i förening med att torne- dalskommunerna redovisar högre utgifter för den kommunala verksamheten än medeltalssiffrorna för länet och riket tar sig bl. a. uttryck i att tornedals- kommunerna icke blott uppbär huvudparten av de skattelindringsbidrag, som årligen utgår av statsmedel, utan även nödgas hålla en utdebitering, som är större än länets och väsentligt högre än rikets medeltal. Det svaga skatte— underlaget och de höga utgifterna avspeglas också i en lägre skattefinansie- ring av investeringar, en mindre fondbildning och en högre skuldsättning i form av kommunal upplåning.

Önskvärdheten av att förutsättningarna för kommunsammanslagningar i Tornedalen undersökes har tidigare framhållits. En annan kommunindel- ning torde möjliggöra ätskilliga förenklingar och rationaliseringar av den kommunala verksamheten.

Tidigare har framhållits, att tornedalskommunernas höga driftsutgifter till en betydande del orsakas av exceptionellt stora kostnader för skolväsen- det, vilka i sin tur är föranledda av det stora antalet skolpliktiga barn i för- hållande till den vuxna befolkningen samt kommunernas stora ytvidd, som hindrar eller fördyrar en centralisering. Det är uppenbart, att en stor del av

de skattelindringsbidrag, som utbetalas till tornedalskommunerna, använ- des för att täcka utgifterna för skolväsendet. Det kan därför ifrågasättas. om ej en sådan bidragsgivning till skolväsendet bör övervägas, som mer än nu beaktar de speciella förhållanden vilka som tidigare nämnts råder i Tor- nedalen på skolväsendets område.

KAPITEL XXI

Återblick

Tornedalens säregna historiska utveckling och dess egenskap av en ända intill senaste tid avlägsen gränsbygd har skapat förhållanden, vilka i åtskil- liga avseenden skiljer sig från dem som råder inom landet i övrigt. Det nordliga läget konstituerar likaledes olikheter, vilka utåt är märkbara främst i växtbiologiskt hänseende, men som också ger sig tillkänna i form av fördyrade levnadskostnader och svårare arbetsförhållanden.

Även befolkningens sammansättning avviker från vad som gäller för lan- det i allmänhet. Kännetecknande för Tornedalen är sålunda de stora barn- och ungdomskullarna samt de yngre arbetsföra årsgrupperna. Ett påtagligt kvinnounderskott föreligger i samtliga tornedalskommuner med undantag för Haparanda. Utmärkande är också de höga födelsetalen i Tornedalen, även om de, liksom inom landet i övrigt, på senare år tenderat att minska.

Av Tornedalens befolkning torde alltjämt omkring hälften tillhöra »jord- bruk med binäringar» under det att motsvarande tal för hela riket endast är en femtedel. Den 5. k. urbaniseringen, d. v. s. tätorternas utveckling på bekostnad av den rena landsbygden, har börjat senare och icke hunnit så långt i Tornedalen som i landet i övrigt och framför allt icke som i södra och mellersta Sverige.

Nu belysta förhållanden måste uppmärksammas när man söker klargöra, vilka åtgärder som lämpligen bör vidtagas för att åstadkomma bättre beting- elser för befolkningen i Tornedalen.

Av den beskrivning över rådande förhållanden, som lämnats i de föregå- ende kapitlen, kan utläsas att många åtgöranden är påkallade i syfte att ändamålsenligare och bättre utnyttja naturtillgångarna i Tornedalen. När- mare utformade förslag därutinnan avses såsom tidigare omnämnts att framläggas i en andra del av denna utredning. Nedan skall emellertid antyd— ningsvis erinras om de åtgärder, som det synes vara mest betydelsefullt att vidtaga till tornedalsbefolkningens fromma. Det bör i sammanhanget fram— hållas, att den ordningsföljd, vari de anges, icke utgör något uttryck för angelägenhetsgraden.

Tillgången på tillräckliga och goda kommunikationer har en avgörande betydelse för näringslivets bestånd och förkovran. Tornedalen uppvisar därutinnan betänkliga brister. Järnvägsförbindelserna är fåtaliga och det

allmänna vägnätet behöver kompletteras i betydande utsträckning. Allvar- ligast är emellertid att de befintliga vägarna icke ens har en sådan bärighet, att de kan medgiva vanlig trafik hela året om och ännu mindre taga den växande tunga trafiken. Omfattande förstärkningar är alltså erforderliga.

Att nedbringa de på grund av de bristfälliga kommunikationerna och de. stora avstånden höga transportkostnaderna utgör en angelägen uppgift. Förutom genom ovannämnda åtgärder bör detta kunna ske genom en bättre samordning av transporterna till och från Tornedalen. En sådan samordning torde emellertid förutsätta ökade lagringsmöjligheter i ham- narna. En annan transportförbilligande åtgärd är att söka åstadkomma en utjämning av drivmedelspriserna i olika delar av landet. Bensin- och brännoljepriserna i Tornedalen är mycket höga.

Jordbruket i Tornedalen måste betecknas som mindre rationellt och mindre väl anpassat efter de naturliga förutsättningarna. En bättre arron- dering i såväl åker som skog och en minskning av det stora antalet småjord- bruk till förmån för större bärkraftigare sådana är starkt påkallad. Även inre rationaliseringsåtgärder är trängande, exempelvis avseende byggnader, silosanläggningar, ägovägar, täckdikning och kulturbeten. Jordens skötsel samt upptagande av nya och ändring av äldre produktionsinriktningar krä- ver uppmärksamhet. Erfarenheten visar att goda förutsättningar finns för trädgårdsodling i Tornedalen. Denna näringsgren har emellertid mycket få utövare där. Intresset för jordbruket över huvud taget bör stimuleras genom ökade praktiska försök, demonstrationer och god utbildning.

Skogsbruket är Tornedalens viktigaste näringsgren. Verkställda under- sökningar har visat att betydligt större virkesuttag än för närvarande kan göras. Det kan vidare konstateras, att ett stort behov av skogsvårdsåtgär- der föreligger i Tornedalen. För att skogstillgångarna skall till fullo kunna utnyttjas fordras emellertid i första hand en avsevärd utbyggnad av skogs- vägnätet. Ett ökat samgående de enskilda skogsägarna emellan är likaledes nödvändigt. En intensifierad skoglig yrkesutbildning är vidare önskvärd.

Industrin är föga utvecklad i Tornedalen. De befintliga företagen består till övervägande del av småsågar och mindre snickeriverkstäder. För att denna industriverksamhet i fortsättningen skall kunna göra sig gällande är en rationalisering och en samordning i någon form av nöden.

För övrig småindustri och speciellt olika slag av serviceverksamhet finnes gott utrymme. Den nuvarande verksamheten kan ofta ej tillfredsställa det lokala behovet. Även här är emellertid en vidgad yrkesutbildning behövlig.

Frågan om att tillskapa större industriföretag måste bedömas ur vidare intressen än Tornedalens. Lokaliseringsfrågan kan sålunda icke avgöras för Tornedalen isolerat. Hänsyn måste även tagas till förhållandena åtminstone inom närliggande länsdelar. Emellertid torde ifråga om Tornedalen kunna sägas att skogsindustrier samt en exploatering av järnmalmsfyndigheten i Kaunisvaara ligger närmast till hands. Ingående undersökningar torde dock

behöva föregå dylika projekt. Länsstyrelsen har också hemställt om att sär- skilda sakkunniga måtte undersöka betingelserna för att på ett ändamåls- enligt sätt industriellt utnyttja länets virkesöverskott och därvid framhållit det ogynnsamma försörjningsläget i Tornedalen. Likaledes har länsstyrelsen föreslagit vissa åtgärder för att få till stånd en utredning genom Sveriges geologiska undersökning av järnmalmsfyndigheterna i länet, bl. a. den i Kaunisvaara.

Genom sitt läge och sin natur har Tornedalen speciellt goda förutsätt— ningar som turistlandskap. Åtskilligt återstår emellertid att utföra på detta område innan turistreklam kan göras för Tornedalen. Hotell- och serverings- frågan måste sålunda i första hand lösas. Vidare bör ytterligare turistattrak- tioner kunna skapas, varvid fiskemöjligheterna i gränsälvarna även bör beaktas.

Det stora antalet skolpliktiga barn i förhållande till den vuxna befolk— ningen samt de stora avstånden, som förhindrar eller försvårar centralise— ring, har medfört att tornedalskommunerna redovisar exceptionellt höga kostnader för skolväsendet. Detta kommer att ytterligare framhävas, när enhetsskolan skall genomföras och om den kommunala yrkesutbildningen uthygges i enlighet med föreliggande behov. På grund därav och då det måste förutsättas att en ej obetydlig del av ungdomen i Tornedalen icke kommer att kunna beredas utkomst på hemorten, synes en sådan bidrags- givning för undervisningen böra åvägabringas, som bättre än nu beaktar de i Tornedalen rådande speciella förhållandena.

I olika sammanhang i betänkandet har framhållits önskvärdheten av att en allmän översyn företages av gällande kommunindelning i Tornedalen. Som stöd därför kan åberopas, att större kommunenheter torde medgiva en billigare och effektivare administration. Enhetsskolans genomförande och utbyggandet av en väl differentierad kommunal yrkesutbildning kräver ett större befolkningsunderlag än vad flertalet tornedalskommuner uppvisar. Större kommuner torde vidare innebära att förutsättningarna blir mindre för en utvecklingshämmande konkurrens kommunerna emellan om even- tuella nya företag.

”( QX" ' Å' ** ww Bilaga 1 Å' NORGE :: + v + f ;( av X ,, ”i )( X + FINLAND 9 X % X 2 'N KARESUANDO QX” X! X! X. X. XQ X XS XS XS UNGEFÄRLIG SKALA 1:900000 * ? . lo . . . som X Xl xl *. X ,/ ' / XX /. . /' +++ Riksgröns &- _lil— låomglungröns ' ./' lo r .., o Tatort /N Fa kala Im Väg, vdgnr. XA Älv _:- Järnväg

t ' m |

. Bränna :, relsbynl' 5 797 |. | »SV fb n

.... &.»

u..